RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 17.

Lördagen den 18 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående uppkörande af Lundby pastorats i
Göteborg stift prebendeegenskap m. m.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 36, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande riksgäldskontorets förvaltning; n:o

37, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 38, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående
pension å allmänna indragningsstaten för verkmästaren vid
Mariebergs ammunitionsfabrik Anton Georg Wallin;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster;

n:o 41, i anledning af väckt motion i fråga om anstånd i vissa
fall med erläggande af arrende för kronoegendomar; och

n:o 42, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande auktioner för kronoegendomars utarrendering.

Herr talmannen tilikännagaf, att efter öfverläggning vid talmanskonferens
blifvit bestämdt, att sista egentliga arbetsplenum i kamFörsta''Kammarens
Prot. 1893. N:o IT. 1

N:0 17. 2

Lördagen den 18 Mars, f. m.

maren före instundande påskhelg komme att hållas tredagen den 24
mars, och att efter påsk första egentliga arbetsplenum skulle hållas
torsdagen den 6 april, äfvensom att vid sistnämnda plenum skulle anställas
omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen öfver de voteringspropositioner
för sådana omröstningar, som dessförinnan af båda
kamrarne godkänts.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras suppleanter;
och befunnos efter valförrättningens slut hafva blifvit till valmän
utsedde:

herr Alin.............................

» Björnstjerna ..............

» Falk, TV. ....................

» Flack ..........................

» Lithander....................

» Sanne ..........................

» Söderhjelm .................

» Lundeberg....................

» Andersson, G............

friherre Barnekow.................

herr Bohnstedt ....................

» Boström, F. A............

» Casparsson .................

» Ericsson.......................

» Evers ..........................

» Fock.............................

grefve Klingspor, P. O. L.

herr Odelberg, O. TV. ........

» Sandberg ....................

» Stephens.......................

» von Strokirch..............

» Tamm..........................

» Behm ..........................

» Nyström.......................

med 84 röster,

» 84 »

»84 »

» 62 »

»61 »

» 61 »

»61 »
»61 »

» 61 »

»61 »
»61 »
»61 »

» 61 »

»61 »
»61 »
»61 »
»61 »
»60 »
»60 » .

Företogs val af sex suppleanter till kammarens valmän för utseende
af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter; och befunnos efter valförrättningens slut
hafva blifvit till suppleanter för nämnda valmän utsedde:

herr Nisser...................................................... med 91 röster,

» Weinberg ................................................ » 91 »

» Kerfstedt ................................................ » 74 »

» Wijk......................................................... »73 »

» Brehmer.................................................. » 72 »

» Cavalli ................................................... » 70 » ,

sedan ordningen mellan de tvenne förstnämnde blifvit genom lottning
bestämd.

Lördagen den 18 Mars, f. m. 8 N:0 17.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg åt'' följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr O. Torelius,
som är sängliggande sjuk af influensa, tills vidare icke kan deltaga
i Riksdagens förhandlingar, intygas.

Stockholm den 17 mars 1893.

Adolf Qrundal,

Legitimerad och praktiserande
läkare i Stockholm.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 13 och 14 i denna månad bordlagda betänkande n:o 7,
angående vissa delar af tullbevillningen.

1 punkten. Tull å flätk.

Friherre Barn eko w: Här funnos åtskilliga i Riksdagen, nog
sangviniska att föreställa sig, att efter föregående års heta tullstrider
någon hvila skulle i detta afseende kunna påräknas, men så har icke
blifvit förhållandet, och motioner hafva blifvit väckta i åtskilliga rigtningar.
Då den motion, som angår förevarande punkt, skulle behandlas i
utskottet, hvilket är sammansatt ungefär på samma sätt som förra året,
blef det nog tal om att söka sammanjemka intressena, d. v. s. göra en
kompromiss och dervid bibehålla samma tullsatser på ifrågavarande
artikel, som förra året beslötos. Som vi alla veta, går det för sig
att i Riksdagen göra upp om kompromisser, och de förekomma i
stor mängd, men märkvärdigt är, att på detta område tyckes det
vara alldeles omöjligt. Så var fallet äfven här; hvar och en höll
på sin åsigt, och frihandlarne erhöllo majoritet, och det var förgäfves
som minoriteten åberopade, att vid flere föregående tillfällen, då fråga
varit derom, Riksdagen icke borttagit denna tull, och man påpekade
derjemte att densamma sistlidet år blef nedsatt. Men ingenting
hjelpte; majoriteten var för tullens borttagande och den skulle bort.

Jag för min del hör till minoriteten, men jag skall icke här återupprepa
alla skälen för fläsktullens bibehållande, utan inskränker
mig, herr talman, till att yrka bifall till den af 9 ledamöter i
utskottet från denna kammare afgifna reservationen eller att nu
gällande tullsats å fläsk, andra slag, 10 öre per kilogram, måtte
oförändrad bibehållas.

Herr Treffenberg: Ehuru jag är oense med samtlige mina

utskottskamrater i sjelfva hufvudsaken, är jag dock ense med dem
i eu punkt af deras motivering, och den är, att alla upptänkbara
skäl för och emot fläsktullen för länge sedan andragits. Under sådana
förhållanden och då jag naturligtvis på förhand känner utgången af
frågan i denna kammare, kan det icke falla mig in att upptaga tiden
genom att utförligare redogöra för de skäl, som hafva bestämt min
ställning till frågan, utan inskränker jag mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull å fläsk. Herr Öländer: Jag ser med ledsnad, att herrar protektionister
(Forts.) hårdnackadt fasthålla vid denna tull, som icke gagnar någon, men
skadar många. Uen blir derigenom ju icke en skyddstull utan en tinanstull,
och dertill en finanstull på en nödvändighetsvara för den fattige. Att
denna tull verkligen icke är en skyddstull, har så inånga gånger blifvit
framhållet och bevisadt, utan att denna bevisning gjort något intryck
på våra motståndare, att det säkerligen skulle vara en lönlös möda att
nu å nyo upprepa densamma. Herrar protektionister känna allt för
väl sjelfva de fakta, hvarpå denna bevisning är stödd. De känna
att den vara, som här tullbelägges, är en helt annan än den, som
de vilja skydda. De veta att, huru högt denna vara än tullbelägges,
importen deraf icke kommer att förminskas, emedan hvad som
bjudes i stället icke kan ersätta det importerade. Och de veta nog
också, att utländingen, som ju eljes är så artig och betalar tullen,
åtminstone icke betalar denna, utan att den måste tagas ur fickorna
på tusentals svenska arbetare, som för sitt uppehälle icke kunna
undvara det amerikanska fläsket. Ja, allt detta veta herrar protektionister
mycket väl förut, men hvad betyda väl dessa skäl mot deras
egna? Låt oss då se huru de låta!

Ett skäl — säga de — är »den fara, som ofta upprepade förändringar
i tullagstiftningen visat sig medföra för landets ekonomiska
förhållanden». Således om en tull, som blifvit åsatt, visar sig vara
olämplig, onyttig, obillig eller tryckande, så ligger deri mindre tära än i
att ändra eller upphäfva den. Det vore slöseri med tid att söka
vederlägga detta skäl. Det vederlägger sig nog sjelft.

Det andra skälet är, att 1892 års Riksdag nedsatte ifrågavarande
tullsats från 20 öre till 10 öre, »oaktadt bevillningsutskottet
hemstält, att Riksdagen skulle besluta tullfrihet för nämnda vara,
hvarvid utskottet till stöd för sin mening anfört alldeles samma skäl,
som utskottet nu lagt till grund för sin enahanda hemställan». Ja!
detta är ju ett auktoritetsskäl och betyder i öfversättning, att när
Riksdagen förut ogillat utskottets skäl, så är detta ett skäl att fortfarande
ogilla dem. Detta kan ju låta säga sig, men likväl endast
under en enda förutsättning, och denna förutsättning hafva herrar
reservanter icke heller förbisett. De hafva nemligen påstått, att den
finnes, men deri hafva de misstagit sig, ty den finnes icke. De
hafva nemligen uppgifvit, att »sedan dess inga nya förhållanden af
den vigt, att de må antagas hafva föranledt en förändrad uppfattning
inom Riksdagen, inträda. Jo, mine herrar! Det har det, eller äro
herrar reservanter okunniga om den nöd, som för närvarande herrskar
i de norrländska provinserna, d. v. s. de provinser, som ensamma
betala 9/io a* denna, tull? Känna de icke till, att alla förvärfskällor
derstädes slagit fel, att skördarna blifvit förstörda, att fodret tagit
slut, och att barken får tjena till bröd? Anse de måhända, att det
småländska fläsket skall kunna vara ett lämpligt sofvel åt den
läckerheten? Det var, enligt min tanke, olämpligt och onyttigt att
någonsin åsätta denna tull. Att bibehålla den under nuvarande förhållanden
skulle vara grymt. Ensamt barmhertigheten manar till
dess borttagande. Säg icke att den beböfves för systemet! Den
passar icke in i systemet. Detta är bygdt på principen om skydd

Lördagen den 18 Mars, t. m.

6 N:0 17.

för den inhemska tillverkningen, men denna tull uppfyller icke det Tull å fläsk.
ändamålet. Tag bort den! och herrar protektionister skola der- (Forts.)
med icke göra sig sjelfva någon skada, men förvärfva tusentals
menniskors tacksamhet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Friherre Klinckowström: Det är med en viss glädje som
jag tillåter mig att åter uppträda i dessa tullfrågor. Det har på
sista tiden varit, om icke fred, åtminstone stillestånd, och den fruktansvärda
föreningen mot lifsmedeltullar har icke låtit höra af sig af
det goda skälet, att penningarne tagit slut. Nu hafva emellertid,
såsom jag förmodar, några krafter inom denna förening börjat röra
på sig, och säkert är, att denna mycket vigtiga fråga om fläsktullen
kommit fram, och att herrar frihandlare skola sjunga på alla möjliga
melodier för att få denna tull afskaffad, är ju mycket klart. Oaktadt
jag med mångfaldiga exempel från andra iänder visat det, har det
betviflats, att tullen å de produkter, som det egna landet kan producera,
tynger egentligen dem som importera dessa produkter. I
allmänhet betalas icke en dylik tull af konsumenterna i det land,
der varorna införas, utan af dem som skicka dessa varor på oss.

Jag vill icke allt för mycket taga kammarens tid i anspråk. Jag
har visserligen en hel arsenal af vapen mot herrar frihandlare, hvaraf
somliga torde vara kända från mina för Första Kammaren kanske
allt för långa anföranden under åren 1886, 1887 och 1891 rörande
tullfrågan. Jag skulle vara lycklig, om alla dessa i mina betänkanden
förekommande faktiska uppgifter emot frihandlarnes satser blefve
införda och tryckta i föreningens mot lifsmedeltullar broschyrer. Jag
skulle gerna betala kostnaden sjelf, om de blott ville besörja utdelningen
till sina talrika meningsfränder i landet. Men jag har
icke något hopp derom; jag ser herr Bennich vifta med handen,
på det att jag derom icke må göra mig några fåfänga förhoppningar.

Emellertid ber jag att ur min arsenal få hemta en enda uppgift som
är slående. Den angår tullen på snarlika lifsmedel, nemligen kött
och fläsk, och är hemtad ur offentligen afgifna upplysningar, som
återfinnas i »Allgemeine deutsche Haudelsarchiv», hvilket utgifves
officiel! af preussiska handelsministeriet, och de som önska att derom
taga kännedom kunna gratis få göra det hos mig.

Den ringa utvecklingen af kreatursafveln i Frankrikes sydöstra
departement nödvändiggör eu betydlig import af slagtkreatur från
utlandet. De betydligaste kreatursmarknaderna hållas i Nizza och
Les Arcs. Ensamt för Nizza infördes under året 1884: 9,444 oxar,

L,074 kor, 7,963 kalfvar, 31,109 hammel, 5,581 får, 1,402 getter,

218 lam och 883 svin, hvilka hade sammanlagdt ett handelsvälde af

7,500,000 francs. Den slagtboskap, som förekommer på dessa två
marknader, utgöres endast till en ringare del af franska kreatur;
hufvudkontingenten deraf kommer från närliggande norditalienska
provinser, företrädesvis från Piemont.

Under de fem åren 1880—1884 har sålunda ifrågavarande import
till Frankrike af slagtkreatur och färskt kött i medeltal årligen
8tigit till värde af 15,240,000 francs och betingat eu införsel Jöre
genaste förhöjning i införselstullen af 1,226,000 francs. Sedan den

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull å fläsk. 1 april 1885 har eu tullförhöjning å fransk sida inträdt på föl(Forts.
) jande sätt:

för en oxe............ från 15 francs till 25 francs;

» en ko ............ » 8 > » 12 »

> en kalf ......... » 1,50 » > 4 »

> ett får............ » 2 » » 3 >

o. s. v., o. s. v.

Med hänsyn till dessa tullafgifters delvis ganska betydliga förhöjning
i den franska tulltaxan kan det ej sakna intresse att erfara,
att förhöjningen uti kreaturstullarne härstädes ingalunda medfört en
stegring i köttprisen. Snarare hafva dessa pris under de fyra månaderna
april till juli 1885, som omedelbart efterföljde tullförhöjningen,
något sänkt sig. Tullförhöjningen har således blifvit betald af de
utländska lever autor erne, hvilket utgör en förminskning i dessa
senares konkurrensförmåga, på samma gång det blir en premie till
fördel och uppmuntran för de franska djuruppfödarne, och detta
utan att derigenom på något sätt de franska köttkonsumenternas intressen
lida eller beröras.

Jag har tillåtit mig anföra dessa exempel. Mina trenne yttranden
i denna fråga under förflutna tider lemna många dylika faktiska
bevis.

Det är eget nog med herrar frihandlare, att de hålla efter oss
tullskyddsvänner för de tullar, vi sätta på åtskilliga produkter och
industriella alster, men de hålla ingen räkning och de tala icke med
ett enda ord om den förhöjning i varans värde, till förfång för konsumenten,
som sker genom handelns inflytande på produkternas pris.
Och denna fråga, mine herrar, är ytterst vigtig för att bedöma hela
tullskyddet. Det är en svår fråga att utreda, men det har skett på
åtskilliga ställen i Tyskland, och der den har blifvit utredd har det
visat sig klart, icke genom enstaka exempel, utan öfver hela lederna,
att handeln fördyrar varan från 30 ända till 50, 60 och 70 procent.
Om producenten kan sälja sin vara direkt till konsumenten, skall
denna förhöjning minskas med detta ofantliga procentbelopp.

Jag är, såsom landtbrukare, sjelf producent. Jag måste naturligtvis
sälja produkterna af min egendom, och när jag får sälja direkt
till konsumenten, erkänna vi båda, att jag förlorar ingenting, men
konsumenten vinner 20 till 25 procent på varan och får denna i
första hand af producenten. Hvarför göra icke herrar frihandlare
några kalkyler? Hvarför söka de icke redogöra för dessa förhållanden,
som äro så ytterst vigtiga? Jo, det skall jag besvara, eftersom jag
tror, att herr Bennich icke ämnar begära ordet i dag. Det är derför,
att denna fråga har hos herrar frihandlare i Sverige blifvit en
magtfråga och icke en konsumtionsfråga. De vilja komma till magten
igen. De vilja sitta på statsrådstaburetter och sköta om ärendena
till förfång för oss. Gud vet, hvar de skulle taga pengar att betäcka
de 15 millioner, som tullarne nu skaffa statsverket. Det får
herr Bennich besvara, då ju han är chef för detta parti — men han
kanske icke vet det.

För att nu återkomma till frågan och för att icke blifva vidlyftig,
emedan jag ser, att kammaren är mycket otålig att komma

7 N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

till ett slut i denna sak, ber jag få nämna, att jag kommer att en -Tull å fläsk.

vist vidhålla den tull af 10 öre per kilo fläsk, som nu är åsatt denna (Fort».)

vara, viss som jag är, att konsumenten icke betalar den, och viss

som jag också är, att de, som uppföda svin, och i detta fall står ju

Skåne främst, emedan detta är dess största näring, bäst veta, att

denna lilla tull verkligen är ett skydd för denna vara. Jag beklagar,

att denna tull nedsattes från 20 till 10 öre per kilo; och jag beklagar,

att, på regeringens initiativ, så väl tullen på vissa spanmålsarter

som på mjöl blef för något år tillbaka nedsatt mot hvad den förut

varit. Ty detta är en skänk till utländska varuafsändare på Sverige,

men hade icke varit någon ökad utgift för konsumenten. Det vågar

jag tryggt påstå.

Jag har flere gånger i denna kammare framstält den vördsamma
begäran, att herr chefen för finansdepartementet godhetsfullt ville
samla uppgifter rörande prisen å lifsmedel vid de större marknaderna
och vid de större handelsställena och månatligeu upprätta
förteckning å dessa pris på de olika platserna, till ledning för omdömet
i sin helhet, huru vida lifsmedlen eller vissa delar deraf äro
åtskilligt fördyrade eller icke. Sådant sker i andra länder. Jag
har framlagt för herr friherre von Essen dessa uppgifter, som äro
officiella inom Tyskland, och jag har bedt honom vidtaga åtgärder i
enlighet dermed. Det vore ett starkt stöd för skyddsvännerna och
skulle vrida ett starkt vapen ur händerna på frihandlarne. Herr
statsrådet har dock icke velat lyssna till denna min vördsamma
anhållan, hvilket jag mycket beklagar, ty det kan hända, att denna
anhållan till sist kommer fram i form af en fordran, som icke kan
afvisas. Det vore derför bättre att göra det godvilligt än motvilligt.

Jag önskar bibehållande af denna tull och yrkar således afslag
på bevillningsutskottets hemställan i denna punkt och bifall till
reservationen.

Herr von Stapelmohr: I olikhet med den senaste ärade talaren
hyser jag den lifliga önskan, att Riksdagen måtte godkänna utskottets
betänkande. Jag hyser denna önskan derför, att det län,
bland hvars representanter jag har äran räkna mig, hardt tryckes af
tullsatsen ä fläsk, och äfven derför, att hos mig rotfast sig den lifliga
öfvertygelse, att tullsatsen icke gagnar Sverige eller den svenska
svinafveln. Då man år 1888 satte tull på fläsk skedde detta i syfte
att hämma införseln af fläsk från utlandet och såmedelst bereda en
bättre marknad för och högre pris å den inhemska varan. Vid bedömandet
huru vida detta syftemål vunnits, torde man icke hafva någon
bättre och tillförlitligare måttstock att tillgå än de siffror, som
återfinnas i statistiken öfver in- och utförsel åt fläsk under de senare
åren. Dessa uppgifter visa, att införseln åt fläsk under 1892 uppgått
till eu summa, som uästau motsvarar medeliuförseln åt samma
vara under de 6 år, som föregingo tullskyddct. Detta ådagalägger
ju, att tullen icke haft den åsyftade verkan att minska införseln
af fläsk.

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Det fläsk, som införes i Sverige är, såsom kerrarne hafva sig
(Forte.) bekant, hufvudsakligen amerikanskt benfritt fläsk. Största delen af
detta fläsk söker sig väg till Norrland och förbrukas der af kroppsarbetare
och den mindre bemedlade befolkningen. För dessa, som
lefva i ett hårdt klimat och måste underkasta sig stora ansträngningar
till följd af arbete i skogar och flottleder och vid sågverk, är
det vigtigt att hafva en närande kost, som håller kroppskrafterna i
spänstighet.

1 Norrland har, trots den förhöjning i priset å fläsk, som tullen
åstadkom, det amerikanska fläsket icke i någon mån utträngts af
det svenska. Skälet härtill är ganska enkelt. För kroppsarbetaren
är det nemligen vigtigt att få en vara, som är närande; och detta
vilkor uppfyller det amerikanska fläsket, till följd af sin stora fetthalt.
Det är mera drygt, derför att det är benfritt och mera fast
samt icke så vattenhaltigt som det svenska. Saltuingsmetoden, som
det amerikanska fläsket undergår, gör det dessutom mera välsmakande
i den form det vanligen tortäres. Det har dessutom den fördelen,
att ^ det bättre än det svenska håller sig mot förskämning.
Nu är äfven att märka, att lika litet som det svenska fläsket i
Norrland utträngt det amerikanska, lika litet har det amerikanska
fläsket derstädes förmått undantränga det svenska. Orsaken dertill
är, att dessa båda varor äro af temligen olika beskaffenhet, och att
hvardera af dem har en särskild marknad. Det amerikanska fläsket
förtäres hufvudsakligen af kroppsarbetare och den mindre bemedlade
befolkningen, då det svenska deremot har sina afnämare bland andra
samhällsklasser. Handeln med det amerikanska och det svenska
fläsket gå temligen olika vägar och möta icke hvarandra i någon
synnerlig konkurrens.

Ser man åter på exporten af fläsk under de år, som förflutit
sedan tullskyddet infördes, visar det sig, att exporten högst betydligt
stigit. År 1887, eller året före tullskyddets införande, exporterades

3.125.000 kilogram fläsk, år 1892 deremot hade exporten stigit till

6.723.000 kilogram. Denna glädjande ökning af exporten härleder
sig dock icke ifrån den åsätta tullen, utan har sin rot i annat förhållande,
nemligen deri, att det svenska fläsket fått en större efterfrågan
på den utländska marknaden, hvaraf härflutit en prisstegring
på denna vara. Detta högre pris i utlandet har naturligtvis återverkat
på fläskprisen inom landet.

Af det importerade fläsket går, enligt de uppgifter, jag erhållit,
minst 85 procent till Norrland. Tullen för denna fläskqvantitet belöper
sig, efter nu gällande tullsats, till circa 600,000 kronor, hvilket
ju är en ganska betydlig skatt å de norrländska arbetarne.

Men man kan se denna tull äfven från en annan sida, nemligen
såsom en finanstull. Denna sida har dock så många gånger blifvit
berörd, att jag icke skall upptaga kammarens tid med att yttra något
derom. Jag vill dock erinra om att denna tull ligger på den
landsdel af Sverige, som af naturen är den minst gynnade, der, till
följd af ett hårdt klimat, sädesproduktionen ofta slår fel, och der
hungersnöden icke är en sällsynt gäst. 1 dessa trakter tages denna

9 N:0 17.

Lördagen den 18 Mars. f. m.

tull just ifrån den fattigare befolkningen. Allt detta synes innebära,å flfok.
att tullen är orimlig och obillig, hvarför den bör afskaffa. (Forts.)

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag hade hoppats, att vid denna riksdag
det icke skulle behöft framkallas sådana tullstrider, sou) vid de sista
riksdagarne, då man dels genom kompromisser och dels på mångahanda
sätt lyckats få en tulltaxa efter en viss princip och i en viss
rigtning, som majoriteten inom Riksdagen önskat.

Denna obetydliga artikel fläsk har nu uppkallat herrarne, och
flere hafva redan yttrat sig, likasom om det vore en ytterst vigtig
fråga. Det är egentligen norrländingarne, som uppträdt med det
påståendet, att detta är, snart sagdt, en lifsfråga för Norrland. År
då det amerikanska fläsket alldeles oundvikligt för Norrland? Huru
lefde norrländingarne och huru lefde det öfriga Sverige, innan det
amerikanska fläsket någonsin trängt sig in till vårt land? Huru vill
man påstå, att man icke kan göra lika fett fläsk af svenska djur
som af amerikanska? Skilnaden är, att man här får en helsosammare
och kraftigare och bättre föda, då deremot det amerikanska
fläsket, som skickas hit utan att kontrolleras, kan vara behäftad!
med snart sagdt hvilka sjukdomar som helst och kan vara en produkt
af sjelfdöda djur. Jag hör, att herr Almén nu begär ordet, och
jag känner väl hans åsigter i denna fråga. Men jag vågar emot
denne min ärade vän säga, att det svenska fläsk, som här i landet
produceras, å helsans vägnar är fullkomligt lika bra och bättre än
det amerikanska. Jag har hört mycket framstående läkare säga mig,
att det är en olycka för de orter, synnerligast Norrland, der man
begagnar fett fläsk uteslutande såsom sofvel, och då dertill såsom
»supan-mat» användes varmt kaffe. Försöken, mine herrar, att dag
ut och dag in lefva på fett fläsk och kaffe, skolen I fä se, huru edra
magar komma att se ut.

Den siste ärade talaren sade, att det icke finnes några ben i det
amerikanska fläsket. Men äro då de amerikanska svinen skapade
annorlunda än de svenska? Hafva de icke ben de också? Gå de
icke på fyra Fotter och hafva de icke lika många refben och andra
ben som de svenska? Tror man icke, att man äfven hos oss kan
frånskilja det feta fläsket och skicka detta till Norrland? Jo, med
största lätthet. Det är just sådant fläsk, som de, hvilka äro vana
vid bättre, icke äta i södra och mellersta Sverige. Eu annan norrländing
yttrade, att det skulle vara nödigt att få denna tull borttagen
till följd af den i Norrland rådande nöden. Men, mine herrar, det kan
ej komma i fråga någon tullförändring förr än år 1894, och då hoppas
jag, med Guds magt, att nöden i Norrland skall vara öfvervunnen.

Hvartill tjenar det, att vid hvarje riksdag i onödan tumma på
tulltaxan, som vi nu fått till stånd efter ett visst system? Kunna
vi icke få behålla den och slippa att röra upp himmel och jord för
nöjet att få en strid i gång. Om någonsin det behöfves enhet inom
svenska Riksdagen, är det just i dessa tider, och vi skola derför icke
onödigtvis röra upp strider.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f m.

Tull a fläsk. Herr B eu nick: Det är något för mig lika ovanligt som angenämt
(Forts.) att kunna rörande en tullfråga i viss mån instämma med den siste
ärade talaren. Med honom delar jag verkligen den mening, att det
varit önskvärd!, att tullfrågan för denna riksdag fått hvila. Jag
tror, i likhet med honom, att vi hafva så vigtiga angelägenheter,
både inåt och utåt, att egna hela vår uppmärksamhet åt, att vi icke
höra rubba den endrägt, som synes mig, lyckligt nog, i de stora
frågorna göra sig gällande inom Riksdagen. Men det är icke heller
ifrån frihandlarnes sida, så vidt jag kan förstå, som striden nu framkallats.
Vi se på rigtningen af de motioner, som afgifvits, att det
är protektionisterna, som gifvit anledning dertill. Det är de, som
påyrkat förhöjning för det och för det. Frihandlarne hafva icke
gjort annat, så vidt jag kan minnas, än talat om den lilla fläsktulleu,
och detta kanske hufvudsakligen såsom svar på de protektionistiska
sträfvandena.

Som jag icke har någon benägenhet eller behof att bemöta fri
herre Klinckowström, han må sysselsätta sig med mig så mycket
han vill, skall jag icke inlåta mig i något svaromål på eller lägga
någon vigt vid de mänga kuriösa vändningar, som förekommo i hans
charmanta anförande.

Hvad nu sjelfva frågan beträffar får jag säga, att, om det komme
till votering, jag icke kan neka mig nöjet att instämma i den mening,
som utskottet omfattat. Någon votering kommer jag dock icke att
begära. Jag skulle helst sett, att hela frågan icke blifvit väckt.

Herr Almén: Då denna fråga redan så mycket debatterats och
då äfven jag helst önskat, att den icke blifvit föremål för någon
diskussion, hade jag icke ämnat yttra mig i densamma; men då en
talare sade, att det amerikanska fläsket skulle, i jemförelse med det
svenska, vara för helsan skadligare, har jag icke kunnat höra detta
påstående utan att deremot inlägga min gensaga. Jag anser mig
kunna döma i denna sak på grund af egna kunskaper och icke efter
hörsagor. Jag vet icke, hvarifrån herr Reuterswärd har sina åsigter
i denna sak. Han nämnde icke några källor. Med all aktning för
hans kunskaper och uttalanden på andra områden tror jag mig i
denna fråga kunna döma sjelfständigt Jag har icke hört någon
klandra det amerikanska fläsket mera än ifrån en synpunkt, och det
är med afseende å deri förekommande trikiner. Men dessa finnas
lika bra i det svenska fläsket. En skilnad finnes dock, som herrarne
icke böra glömma, den nemligen, att i det svenska fläsket äro trikinerna
mera lifskraftiga än i det amerikanska, b vilket har sin orsak
i de olika beredningssätten, i det amerikanska fläsket dödas trikinerna
genom den hårdare saltning som detta undergår. Man bör
således icke jemföra dessa båda slag af fläsk ur sanitär synpunkt.
Min tro är, att risken vid bruk af det amerikanska fläsket är mindre
än af det svenska.

Det förundrar mig för (Ifrigt, huru man kan vilja lösa denna
tullfråga på teoretiska skäl. Jag tror, att denna sak bör ses mera
från praktisk synpunkt. Och då frågar jag, om det är skäl att jemföra
de amerikanska svinen med de svenska? Det utbjudes icke

11 N:0 17.

Lördagen den 18 Man, f. m.

lefvande svin ifrån Amerika, utan det är endast det benfria fläsket,Tull å fläsk.
som derifrån utföres. Man har åberopat, att sådant kan man äfven (Forts.)
få ifrån Sverige. Men hvarför prestera då icke de svenska producenterna
en lika närande och värdefull vara som de amerikanska V
Norrländingen bedömer denna varas värde icke på teoretiska grunder
utan efter mångårig erfarenhet. Han betalar ett högre pris för det
han finner vara mera närande och mera värdi. Jag tror således, att
man bör lemna dessa teoretiska synpunkter å sido. De duga till
ingenting för den, som förstår saken.

För min del må jag bekänna, att vore jag vän af det nya tullsystemet,
skulle jag äfven ifrån den synpunkten önska borttagandet
af denna tull, ty den gagnar icke, åtminstone icke namnvärde det
svenska landtbruket, men den är ett utomordentligt argument för
systemets motståndare, hvilket möjligen kan medföra fara just för
dem, som äro vänner af lifsmedelstullar.

Då tullen på fläsk onekligen är särdeles betungande just för
folket i Norrland, som mera än befolkningen i någon annan del af
vårt land tryckes af spanmålstullarne, synas rättvisa och billighet
kräfva, att denna tull på fläsk borttages.

Friherre Barnekow: Jag begärde ordet, då herr Bennick sökte
beskylla protektionisterna för att hafva framkallat denna strid. Jag
vill då säga herr Bennich, att då denna fråga var föremål för behandling
inom utskottet, uppstod en skarp strid. Frihaudlarue sade,
att protektionisterna hade framkallat den, och protektionisterna påstodo,
att frihandlarne hade gjort det. Faktum är emellertid, att
både frihandlare och protektionister hafva väckt motioner, så jag
tror verkligen, att de här vid lag hafva lika skuld. De äro enligt
min uppfattning båda lika skyldiga till att i år äter hafva tagit upp
denna strid.

Det var ett bra sorgligt förhållande, som den siste talaren omnämnde.
Det finnes, säde flan, trikiner i det amerikanska fläsket,
men icke så mycket som i det svenska. Det är bedröfligt, att
näringarne i Sverige äro sä dåliga. På samma sätt var det, dä det
var fråga om smöret. Då var det bakterier i det svenska smöret,
men margarin var deremot rent. Det är då eu förfärlig otur vi hafva
vid tillverkning af varor här i Sverige, att vi alltid skola tillverka
orena varor och få de rena varorna endast ifrån utlandet; för min
del tror jag, att faran ej är sä stor, utan yrkar bifall till reservationen.

Friherre Klingspor: Med anledning af det sätt, på hvilket herr
von Stapelmohr framstälde de siffror, som stå på sid. 3 i betänkandet,
skall jag be att få säga några ord, dervid jag skall söka att åt dessa
siffror gifva en annan tydning, för att visa, hvad de ur statsfinansiel
synpunkt, betyda, och hvilka slutsatser man har rätt att draga af
dem.

Om man kombinerar sifferuppgifterna för de tre sista årens, 1889,

1890 och 1891, fläskimport och tager summan af dem, så visar sig,
att fläskimporten under dessa tre år tillhopa är lägre än under hvilken

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull å fläsk annan 3-års-kombination som helst under åren 1882—1887. Detta
(Forts.) måtte väl ådagalägga att importen minskats; huru pass stor skilnad
jag tär, beror på huru kombinationerna göras. Kombinerar jag tre
på hvarandra följande år, som passa bäst för denna kalkyl, får jag
fram en skilnad af ända till 7 millioner. Lägst stannar det vid omkring
1 million. Jag måste således häraf draga den slutsatsen, att
importen minskats. I vanliga fall anser man, att landets konsumtionsförmåga
ökas med hvarje år, hvarför, om fläsktullen ej åsatts, en
stegring af importen skulle varit att förvänta. Då nu ingen stegring
föreligger, utan en absolut minskning, måste man, all den stund någon
minskning i konsumtionen icke knnuat påvisas, betrakta detta som
ett fördelaktigt förhållande.

Vidare skall jag be att ur samma siffror fä framhålla, att, under
det vi under perioden 1882—1887, till följd af den samtidigt jemförelsevis
^ ytterst ringa exporten, i regel fingo betala ut i guld till
utlandet för importeradt fläsk belopp, varierande mellan 4 å 5 ända
upp till 8 millioner kronor per år, det faktiska förhållandet är, att vi
sedan 1889 slippa att betala ut dessa millioner, emedan värdet af
det under de senaste åren exporterade fläsket visat sig uppväga
fläskimporten under samma år. Detta är något, som ur statsfiuansiel
synpunkt torde böra anses synnerligen värdefullt, allra helst som
beloppen äro så stora, som här är fallet, eller eu besparad guldexport
af lägst 4 millioner kronor pr år.

Jag frågar vidare: skall icke den rätta öfversättningen af dessa
siffror vara, att hela vår svinkuliur, vår fläskproduktion vunnit, att
hela vårt land vunnit? Vi hafva sluppit betala ut millioner kronor
till utlandet, vi kunna inom landet åstadkomma ett godt fläsk, som
vinner allt större afsättning öfver hela riket. Det må vara, att vissa
delar af vårt land behöfva det amerikanska fläsket, och de må gerna
få det. Men att tullen har medfört fördel för och utveckling af vår
fläskproduktion är säkert. Det svenska fläsket har utträngt det
amerikanska i ganska betydlig mån, särskildt i de mellersta och
södra delarne af Sverige, och visst är, att icke så små qvautiteter
af detsamma äfven skickas upp till de norra delarne af vårt land.

Jag ber att, efter hvad jag nu framhållit, få skarpt betona, att
de förhållanden, i hvilka vi nu kommit, medföra ur mänga synpunkter
mycket afsevärda fördelar för vårt land, fördelar, hvilka icke motvägas
af den jemförelsevis ringa olägenhet, som ligger deruti, att
vissa delar af landet äro i temligen betydlig grad hänvisade till eu
vara, som vi pålagt en tull, hvilken dock förra året nedsattes till
hälften och som icke ur någon synpunkt kan anses tryckande, synnerligast
som jag vågar säga, att i de norra delarne af vårt land,
der skogsafverkning i stor skala bedrifves, arbetslönerna äro sådana,
att man icke behöfver särskildt ömma för dessa arbetare på bekostnad
af landets intresse i sin helhet. Jag ber derför att få yrka bifall till
reservanternas förslag i denna punkt och uttrycka den förhoppning,
att Första Kammaren icke rubbar den situation, som vi så nyss
kommit till.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder före -

13 Nio 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

komna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i den Tull å fläsk.
nu föredragna punkten hemstält och vidare derpå att kammaren, med (Forts.)
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den af friherre Barnekow
med flere vid denna punkt afgifna reservation; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.
Mom. a).

Tull a sulläder
m. m.

Herr Waern: Jag har blifvit uppkallad af den statistik, som

förefinnes i utskottets betänkande, emedan jag anser, att den icke
lemnar någon verklig utredning af förhållandena. Dessa siffror äro
dels för aflägsnare tider såsom 1861 och 1874, dels för de senaste
åren 1888, 1889, 1890 och 1891, men utskottet har dervid icke brytt
sig om att gifva någon utredning af verkningarna af den tullförhöjning
som skedde 1885. Tullen höjdes nemligen då från 9 till 15
öre, och det synes mig, som om man bort utreda verkningarna deraf.
En sådan utredning gjorde jag mig besvär med att verkställa, då
kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgåfvo sitt utlåtande öfver
tullkomiténs betänkande. Jag bär granskat förhållandena under
de år, som sedan dess förflutit, och har dervid icke kunnat komma
till annat resultat, än att under de år, som föregingo 1885, tillverkningen
minskades och införseln till Sverige af sulläder betydligt
ökades, men att efter den då skedda förhöjningen en förändring
inträdde, så att båda nu stå ungefär lika. Utskottet säger, att »det
alltjemt växande behofvet af ifrågavarande fabrikat i allt större och
större mån fylts af utländsk importerad vara»; men om man finner,
att förhållandet mellan båda vid en viss tidpunkt stannat, och detta
just efter den tullförhöjning som egde rum, synes det mig att man
derpå borde göra afseende. Jag skall taga några medeltal utan angifvande
af siffrorna för hvarje särskilt år.

Införseln af sulläder var:

1866—1870: 188,000 kg.

1871—1875: 643,000 >

1876—1880: 1,501,000 »

1881—1885: 2,026,000 »

Således har som man ser införseln under denna tid stigit betydligt.

Tillverkningsvärdet utgjorde under samma år:

1866—1870: 4,404.000 kr.

1871—1875: 7,241,000 »

1876-1880: 5,676,000 »

1881—1885: 5,186,000 *

Öfvergå!- jag nu till tiden efter tullförhöjningen 1885, så finner jag
att införseln utgjorde:

1886: 1,457,000 kg.

1887: 2,001,(XX) »

1888: 2,053,000 »

1889: 2,234,000 »

1890: 2,305,000 »

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, I. m.

Tull å sulläder
m. in
(Forts.)

Medeltalet under åren'' 1886—1890 utgjorde alltså omkring 2,018,000
kg. Då medeltalet under perioden 1881—1885 var 2,026,000 kg., så
finna herrarne, att det är en — om än ringa — nedgång, och såsom
förut är angifvet, inträffade således ett alldeles bestämdt afbrott i
den stegring, som intill 1885 egt rum.

I afseende å tillverkningen har utskottet uppgifvit, att den utgjorde af

sulläder: 1889: 514,321 kg.

1«Qfi- 354 734 »

af smorläder: 1889i 157^273 »

1890: 124,210 »

Detta skulle således utvisa en fortfarande betydlig nedgång. Men
den, som har någon kunskap om hithörande statistik, kan icke undgå
att se, att huru officiella dessa uppgifter än äro, så äro de utplockade,
ty hvarken kommerskollegium eller något annat embetsverk
kan uppgifva, huru förhållandena i detta afseende i verkligheten
äro, emedan primäruppgifterna äro till ytterlighet orediga; somliga
fabrikanter uppgifva tillverkningen i »vigt», andra i »stycke», somliga
i »hudar, läder», andra i »diverse» o. s. v. Man kan plocka
ut hvad som står endast om läder, och kommer då till ett sådant
resultat som här synes, men då man icke vet, huru mycket sulläder
eller smorläder som ingår i uppgifna »stycken» eller i »hudar, läder»
eller i »diverse», så kan man icke deraf hemta verklig kunskap om
förhållandena. Det är garfveriernas uppgifter på sina tillverkningsvärden,
som vi skola se på, och då finner man, att förhållandena
varit helt andra och motsatta dem utskottet uppgifvit, ty äfven under
antagande att endast det varit sul- eller smorläder som blifvit
specifikt uppgifvet såsom sådant, och att således i dessa tillverkningar
fortfarande minskning egt rum, men deremot en så mycket större
ökning i andra garfveriernas tillverkningar, så kan orsaken dertill
endast vara att dessa senare lönat sig bättre, och derpå kunna garfveri
erna ej hafva blifvit lidande.

Tillverkningsvärdena känna vi, och dessa voro:

1886: 5,113,000 kr.

1887: 5,100,000 »

1888: 4,958,000 »

1889: 5,280,000 »

1890: 5,197,000 »

i medeltal således 5,129,000 kronor. JemfÖr jag nu denna siffra med
medeltalet under åren 1881—1885, hvilket var 5,186,000 kr., så finner
jag, att medeltalet för de senaste 5 åren, 5,129,000 kr., visar en liten
minskning ungefär i samma proportion som minskningen i införseln
från 2,026,000 kg. under 1881—1885 till 2,018,000 kg. under 1886—
1890; minskningen är i begge fallen mycket obetydlig.

Jag påstår då, att det icke är rigtigt att säga, att förhållandena
blifvit allt sämre och sämre, utan efter den 1885 skedda tullförhöjningen
inträffade ett bestämdt afbrott, en utjemning inträdde, och nu
hålla sig införseln och tillverkningsvärdet för samtliga läderfäbriker

15 N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

och garfverier proportionsvis vid ungefär samma belopp. Då frågar Tull å sälja
g: är det skäl att nu göra eu förändring? I afseende å bedöman- lä(^er m- "*•
det af den saken tillåter jag mig citera hvad reservanterna säga vid (Fort9-)
punkten 1. Då det är fråga om fläsktullen säga de, att »hänsyn
tagits till den fara, som ofta upprepade förändringar i ett lands tulllagstiftning
visat sig medföra för landets ekonomiska förhållanden».

Men är icke detta lika tillämpligt på lädersom på fläsk? Mig synes,
att denna konseqvens och stadga bör vara lika förmånlig för det ena
som för det andra. Jag tillåter mig derför att här förorda hvad reservanterna
föreslagit om fläsket med den skilnad, att jag i stället
för fläsk insätter sulläder. Reservanternas yrkande blir i så fall:

»Då Riksdagen således för ej längre tid tillbaka än sistlidet år beslutit
bibehållande af tull å sulläder, samt sedan dess inga nya förhållanden
af den vigt, att de få antagas hafva föranledt en förändrad
uppfattning inom Riksdagen, inträdt och än mindre blifvit vare sig
af motionärerna eller utskottet påvisade, få vi, som vid dessa förhållanden
finna det icke vara af nöden att för Riksdagen återupprepa
alla de principiella, mycket omordade skälen emot förändring
af ifrågavarande tull, hemställa, att nu gällande tullsats å sulläder:

24 öre per kilogram, måtte oförändrad bibehållas.»

Herr Almström: Jag skall be att få bemöta den siste talarens
påstående, att de siffror, bevillningsutskottet anfört såsom motiv för
sitt förslag, äro utplockade. De äro visserligen utplockade, men någon
tendentiös utplockning, såsom den ärade talaren, om jag ej missuppfattade
hans yttrande, tycktes vilja antyda, är det icke. Snarare
skulle jag vilja säga detta om det år, 1885, som han anförde. År
1861 infördes till Sverige sulläder till en kvantitet af 142,324 kg.;

1885, det år som den siste talaren omnämnde, infördes 2,483,635 kg.,
men året derpå föll denna siffra till 1,456,000 kg. för att sedermera
åter börja stiga. 1885 var införseln större än under något af de
näst föregående eller näst efterföljande åren.

Som jag nämnde, var införseln 1861 142,324 kg., 1874 hade den
stigit till 1,823,000 kg., 1888 var den 2,053,000 kg., 1890 2,304,(XX)
kg., 1891 2,350,000 kg., d. v. s. den hade nära 16-dubblats sedan
år 1861.

Tillverkningen, som 1861 utgjorde 1,028,000 kg., nedgick: 1874
till 925,000 kg., 1888 till 388,000 kg. och 1890 till 354,000 kg., den
hade sålunda sedan 1861 nedgått till l/,.

Arbetarnes antal, som 1868 utgjorde 1,527 — uppgifterna äro
härutinnan ofullständiga, ty man vet icke, om handtverkerierna äro
deri inbegripna — uppgick år 1874 till 2,009, men hade år 1889
fallit till 1663. Från 1874 har arbetarnes antal inom garfveri handteringen
i sin helhet minskats med ungefär 25 procent, under det arbetarnes
antal i öfriga näringar ökats med omkring 60 procent.

Dertill kommer, att utförseln af oberedda hudar stigit från i runda
tal 420,000 kg. 1861 till 1,057,000 kg. år 1889. De siffror jag anfört
visa således tydligt, att denna näring är i starkt aftagande, ja,
nästan utdöende. Eu på 30 är 16-dubblad införsel och en på samma
tid till V, minskad tillverkning tyda på att den icke kan bestå un -

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull å sul- der de förhållanden soiu nu existera. Vill man åt landet bibehålla
läder m. m. handteringen, måste den komma i åtnjutande af samma förmåner,
(Forts.) som nästan alla ö fri ga näringar dels vid sistlidet års Riksdag dels
något tidigare erhållit.

Det är på grund af dessa omständigheter, och för att rädda denna
i annat fall snart nog utdöda näring och tillmötesgå de berättigade
anspråken från densamma att erhålla samma skydd som öfriga industrigrenar,
som jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr Almgren, Oscar: På samma gång jag anhåller att få
instämma med den talare, som yrkade afslag på betänkandet, skall
jag be att få tillägga några ord.

Bevillningsutskottet tyckes i sin redogörelse icke hafva fäst tillräcklig
vigt vid en ej oväsentlig omständighet, nemligen eu ny industri
inom landet, hvilken visat ganska vackra framsteg, jag menar tillverkningen
och exporten af simplare skodon till grannländerna. Då
det är fråga om att så väsentligt höja tullen på råvaran, kommer
naturligtvis denna industri uti en väsentligt annan ställning. Bevill
ningsutskottet nämner icke med ett ord att det, i händelse tullförhöjningen
bitälles, blir nödvändigt att samtidigt med denna höjning
i tullen bestämma eu rättvis restitution, ty eljest kommer helt säkert
denna industri att så småningom förminskas och utdö, och hvad man
då i ökadt skydd gifvit med ena handen tager man tillbaka med den
andra. Man kan således icke här såsom skäl för det ökade skyddet
åberopa det vanliga, att man \ ill gifva ett rikligare bröd åt talrika
arbetare, ty faktiskt skulle man minska det för de arbetare, som
sysselsätta sig med ifrågavarande skotillverkning, och de utgöra icke
något litet antal. Denna export har under de senaste åren hållit sig
i omkring 300,000 kronors värde; 1891 visade sig någon minskning,
men 1892 lär åter hafva påvisat någon ökning. Detta är dock en
sak af mindre betydelse. Den stora vigten ligger på den förhöjda
tunga, som lägges på vår talrika arbetarebefolkning, derigenom att
priset stegras på eu så väsentlig artikel för deras behof som lädret.
Det torde bland alla beklädnadsartiklar knappast finnas någon, för
hvars anskaffande en arbetarfamilj har så stora bekymmer som just
för skodon, och detta derför, att det är ett så ofta återkommande
behof. Frågar man eu fattig arbetarhustru, som vänder sig till en
bättre lottad medmenniska för att erhålla någon hjelp i sitt betryck:
hvad är det som ni i främsta rummet anser eder behöfvaV sä skall
man i de allra flesta fall få höra det svaret: något åt mina barn att
sätta på fotterna! Frågar man en folkskolelärarinna: hvilket giltigt
förfall, utom sjukdom, är det, som i allmänhet vållar ett mindre
regelbundet besök i skolan? lyder svaret alltid klart och bestämdt:
brist på skodon Det är detta betryck, denna brist som man nu vill
öka. Och till hvilkens förmån? Jo, till förmån för garfveriindustrien,
för att bereda den ett ytterligare ökadt skydd. Jag ber att i likhet
med den förste talaren fä fästa herrarnes uppmärksamhet på att
denna industri redan 1885 erhöll ett efter mängas uppfattning alls
icke obetydligt skydd. Och jag ber äfven att få påminna om att

17 N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

tullen i Norge sattes vid senaste förhöjning något lägre, än tullen för Tull å sulnärvarande
är i Sverige, nemligen till 23 öre, då tullen hos oss är läder m24
öre. Det är icke heller något obetydligt belopp, hvarmed denna (Forts.)
tull nu skulle ökas. För närvarande utgår tullen på sulläder med
något öfver 500,000 kronor om året; inträder ökningen, skulle
beloppet komma att öfverstiga en million. Jag frågar: är icke detta
för vår arbetarbefolkning en väsentligt förhöjd afgift, som den får
att erlägga?

Jag ber att få yrka afslag på betänkandet.

Herr Bennich: Jag ställer mig på alldeles samma ståndpunkt
nu som i fråga om fläsktullen, och jag önskar att den nuvarande
stadgan bibehålies oförändrad. Men jag har äfven ett särskildt skäl
mot den förhöjning, som föreslagits af utskottet, och hvilket icke
åberopats af en talare, med hvilken jag för öfrigt så gerna instämmer,
det nemligen, att om man gifver akt på hvarifrån en väsentlig införsel
af sulläder kommer, så skall man finna, att den kominer från
vårt grannland Norge. Norge har 1 öres lägre tull på läder än vi,

Norge har nemligen 23 öre, vi 24 öre, men icke desto mindre och
ehuru Norge icke, så vidt jag vet, har någon fördel framför oss i
produktionshänseende, kan Norge tillverka sulläder och i konkurrens
med våra bästa garfverier sälja det här i landet till så stora qvantiteter,
att, om jag icke minnes orätt, införseln deraf från Norge år
1891 uppgick till helt nära en million kg. eller icke långt ifrån
hälften af rikets hela sullädersimport samma år. Nu finna herrarne
litet hvar, så norskvänliga ni än må vara, att vi icke hafva någon
speciel anledning att på den svenska allmänhetens bekostnad bereda
våra vänner på andra sidan Kölen en ytterligare premie för att de
skola tillföra oss sitt sulläder; men om vi, på sätt som föreslagits,
höja tullen på sulläder från 24 till 40 öre, under det införseln deraf
från Norge är tullfri, så bereda vi verkligen de norska garfverierna
en deremot svarande förhöjd premie i konkurrensen med hela den
öfriga verlden, som kan tillföra oss sulläder. Vill nu verkligen Riksdagen
vidtaga en så beskaffad åtgärd? Jag tviflar högeligen derpå,
och kan icke föreställa mig annat än att ett förbiseende af det ärade
bevillningsutskottet egt rum, då utskottet icke gifvit akt på, hvilken
uppmuntran, hvilken premie, hvilket särskildt skydd den föreslagna
tullförhöjningen bereder garfverierna i Norge på de svenska konsumenternas
bekostnad. Jag kan icke annat än yrka afslag på utskottets
förslag i denna punkt.

Herr Wairn: Jag har blifvit föremål för ett missförstånd, som
jag icke trodde jag skulle blifva, med anledning af de ord jag
begagnade i mitt yttrande, angående de uppgifter, som i bevillningsutskottets
betänkande lemnats beträffande tillverkningsmängden af
sulläder. Jag sade, att uppgifterna voro utplockade. Derpå säger
herr Almström, att jag beskylt utskottet för en tendentiös utplockning.
Detta har dock icke varit möjligt, enär jag uttryckligen nämnde,
hvarför jag använde ordet »utplockade», då jag sade, att sådana siffror,

Första Kammarens Prat. 1893. N:o 17. 2

N:0 17.

18 Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull å suT som här äro af betydelse, icke kunna fås af primäruppgifterna, enär
läder m. m. (iessa aro dels efter stycke, dels efter vigt, dels efter »hudar, skinn»
(Ferla.) och dels efter »diverse», samt att det i följd deraf är omöjligt att
uppgifva, i hvilka särskilda specifikt uppgiga tillverkningar det hela
varit fördeladt. Utskottet har ganska säkert tagit alla sådana siffror,
som det kunnat lä för enbart sulläder. Men mitt påstående, att dessa
siffror icke bevisa något, står lika fast.

Jag har blott velat yttra detta, emedan jag icke vill beskylla
mina motståndare för någon som helst oärlighet.

Jag vill dock tillägga ännu ett ord. Samme talare gjorde vidare
en jemförelse mellan de sista åren och äldre tider, då tullen var ännu
mycket lägre än nu, då den nemligen endast var 9 öre. Hela mitt
argument gick deremot ut på att visa, att med den förhöjning vi
gjorde 1885 hafva vi vunnit det, att medeltalet af införseln och
medeltalet af tillverkningsvärdet blifvit stående i ungefär samma förhållande.
Detta har alldeles icke vederlagts af den ärade talaren.
Han sade ytterligare, att jag tog mina siffror särskild! från året 1885.
Men den jemförelse, som jag gjorde, var mellan medeltalet 1881—
1885 och medeltalet 1886—1890, och den visade, att medeltalet i afseende
å införseln och medeltalet i afseende å tillverkningsvärdet
båda voro något mindre under det sista qvinqvenniet än under det
föregående, och deraf kan jag omöjligt med utskottet draga den slutsatsen,
att förhållandet blifvit allt sämre och sämre, utan påstår, att
tullförhöjniugen gjort hvad man önskade att den skulle göra, nemligen
att hejda fortgåendet af tilltagande införsel i jembredd med aftagande
af tillverkning. Men då detta står fast, frågar jag: hvarför afvika från
hvad reservanterna mot den första punkten i betänkandet sagt vara
önskligt? Låt oss bibehålla stadgan i tullsatserna och icke göra
sådana förändringar, som inverka på de ekonomiska förhållandena.

Friherre Barnekow: 1 likhet med en del föregående talare
skulle jag gerna önska, att vi kunde bibehålla tullsatserna oförändrade,
och jag skall således hvarken hänga eller dränka mig, i fall kammaren
skulle vilja vidblifva det beslut, som fattades förra året. Men jag
skall upplysa om huru utskottets förslag i denna punkt tillkommit.
Det kom af det enkla skälet, att då vi behandlade fläsktullen, höllo
vi på det bestående, men då gingo frihandlarne ifrån detta. Då
vi sedan kommo till sullädret, hvad var då naturligare än att vi
sade: då herrarne icke vilja låta fläsktullen vara, så gå vi också
ifrån det bestående i denna punkt. Det är visserligen sant, att om
man slår mig på det ena örat, så skall jag vända det andra till.
Men det är icke lätt för en protektionist, då han får en örfil af eu
frihandlare, att följa det budet, och jag kunde ej heller få protektionisterna
i utskottet att gå in derpå, och derför blef hvar och en
vid sin uppfattning.

En talare har sagt, att den fattige arbetaren icke kan få något
på fotterna, och vidare talat om den stora exporten till grannländerna.
Det kan vara sant i viss mån, men vi kunna äfven taga i betraktande
den stora importen af skodon. Om vi fylla vårt eget behof
sjelfva, så kunna arbetarne få lika mycket arbete i alla fall. Med

19 N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

afseende å importen vill jag berätta en episod som händt mig. Jag Tull ä sul•
ville naturligtvis köpa billiga skodon, och då jag hörde, att ofantligtläder m- mvackra
sådana importerades, skaffade jag mig ett par sådana, som CForts)
sågo mycket fina och prydliga ut. Men jag hade icke haft dem
mer än två dagar, då det gick hål på sulan, och hålet gick snart ända
igenom, och dä befans, att det var bara papper, så att nog kan man
få dåliga varor utifrån.

Eu talare bär talat om mellanrikslagen. Detta är verkligen ett
skäl att påakta, och vi hafva i bevillningsutskottet haft mycket besvär
med denna mellanrikslag. Nästan på alla punkter i mellanrikslagen
finner jag, att det är Sverige som blifvit den lidande, ehuru jag hör
från Norge, att det är de som lida. Men jag kan knappast finna en
enda punkt i nämnda lag, der Norge är den uppoffrande, och jag
medgifver, att om denna tull blir förhöjd, kommer äfven detta att
blifva till gagn för Norge.

Det finnes äfven andra saker, som tala mot tullförhöjningen, så
att jag är icke så förfärligt benägen för denna tulls höjande, utan
vill kammaren bibehålla den tull, som sattes i fjor, så skall jag icke
blifva så synnerligen bedröfvad. Men såsom saken stält sig i utskottet,
nödgas jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Den förste talaren anförde såsom ett motiv
till afslag på utskottets förslag, att utskottet icke hade tänkt på att
bereda den skofabrikation, som under sista åren utvecklat sig i vårt
land, någon restitution vid utförsel af skodon, och anförde de siffror,
till hvilka exporten stigit. Hvad han anförde är mycket rigtigt.

Denna export har stigit från 11,396 kilogram år 1889 till 21,(XX)
kg. 1891, och dess värde från 170,000 kr. 1889 till 356,000 år 1890
och 317,000 kr. år 1891 — allt i runda tal. Men den ärade talaren
glömde på samma gång att nämna, huru importen af skodon ställer
sig under denna tid. Den har ökats från 1889, då den utgjorde

76.000 kg., till 110,000 kg. 1891, och värdet af denna import från

1.444.000 kr. till 1,663,000 kr. Införseln af skodon har från 1861,
då den utgjorde 680 kg., stigit till 110,000 kg. 1891.

Jag tror, att om man vill bereda den svenska skofabrikationen
någon fördel, sker det bäst genom att bereda den tillfälle att afsätta
sina produkter inom landet. Hvad beträffar de utförda skodonen,
har jag anledning tro, att de ej äro vanliga läderskodon, utan att de
hufvudsakligen utgöras af träbottnade skodon från södra Sverige,
hvilka naturligtvis hafva ett mycket lågt värde. Detta hvad beträffar
anmärkningen i afseende på skodon.

Jag hade hoppats, att talaren ej skulle återupprepa de under
förra lagtima riksdagen så ofta använda och bemötta argumenten,
att man genom tullarne fördyrar existensmedlen för den fattige. Om
med de fattige hufvudsakligen förstås arbetare inom såväl jordbruket
som industrien, så äro vi härutinnan nu som förr af en fullständigt
olika åsigt. Frihandlarne säga: »vi vilja bereda den arbetande klassen
så billigt bröd och så billiga lefnadsvilkor som möjligt.» Vi säga:

»vi kunna icke skaffa den arbetande klassen tillräckligt arbete och
dermed tillfälle att förskaffa sig bröd, så vida cj näringarna skyddas,

N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, {. m,

Tull å gul-,äfven om deras produkter derigenom i någon mån fördyras.» Då vi
läder m. »»‘alltså utgå från skilda synpunkter, men båda anse oss handla till
(Forts.) den arbetande klassens bästa, är det ej rätt att anföra sådana känsloskäl
och att förebrå oss, att vi handla i strid mot den arbetande
klassens intressen, då vi önska bereda skydd åt de näringar, som
förskaffa den arbete. MaD skulle möjligen kunnat säga detta, om
man begärt skydd för denna näring, under det att de andra voro
utan skydd. Men nu är förhållandet motsatt. Hela raden af öfriga
näringar hafva fått ökadt skydd, men ej denna. Att den dock är i
behof deraf, derför tala vältaligt de siffror jag nyss anfört. Jag vill
dessutom gå talaren något närmare in på lifvet beträffande det så
mycket framhållna fördyrandet af denna artikel. Genom den föreslagna
tullen på sulläder och bindsulläder skulle ett par mansskodon
fördyras med ungefär 13 å 14 öre och ett par barnskodon med circa
7 öre — det är hela det stora fördyrandet genom den föreslagna
tullförhöjningen. Ett par mansresårskor väga nemligen enligt min
lemnade uppgift 850—900 gram, ett par damskodon 600 å 650 samt
ett par barnskodon 550 gram. Sålunda är den fördyring, som här
uppstår, ej nämnvärd, och om äfven ett fördyrande i och för sig är
ofördelaktigt, så är dock detta utan betydelse i jemförelse med den
stora fördel, som beredes en stor inhemsk näring och deruti sysselsatta
arbetare.

Det är vidare nämndt, ätt det är så mycket olämpligare att gå
in på utskottets förslag, som man derigenom skulle bereda en näring,
som redan är skyddad, ett ökadt skydd. Ja, miue herrar, då frågar
jag: har det skydd, som denna näring åtnjutit, visat sig vara tillräckligt
för att hälla tillverkningen uppe och förekomma importens
tilltagande? Nej, det har den icke, handteringen har gått till baka på
ett fruktansvärd sätt. Dess arbetareantal har minskats, under det
att det i nästan alla öfriga näringar har ökats.

Jag medgifver, att det var rätt skickligt funnet af herr Bennich
att just nu påminna om den fördel, som skulle beredas norska konkurrenter
genom den föreslagna förhöjningen. Ja, det är mycket
möjligt, att någon fördel beredes äfven dem, men man bör dock
komma i håg, att den lag, som nu gäller för varuutbytet de båda
länderna emellan, är icke oföränderlig, den kan undergå och behöfver
säkerligen undergå förändringar. Jag får fortfarande yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Fagerholm: Jag har tillåtit mig begära ordet för att

yttra mig öfver föreliggande fråga, med hvilken jag på grund af en
17-årig fäckkännedom är fullt förtrogen.

Här har yttrats om utskottets förslag, att det stöder sig på ett
betänkande från 1892, i hvilket säges, att Sveriges tillverkning ej på
något vilkor kan mäta sig med cien amerikanska på grund af förbättrade
metoder och större arbetsskicklighet m. m. Häremot vill
jag göra den gensaga, att vi kunna konkurrera med amerikanarne,
under förutsättning att våra vilkor för tillverkningen blifva desamma.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

N:o 17,

Förhållandet är i verkligheten så, att de amerikanska hudarna Tull å sulfrån
Sydamerika skickas till Nordamerika för att der beredas. Vid lät*er m■ mtillverkningen
går så till, att i Nordamerika tages ingenting af köttet (FortsJ
bort fråu huden, utan den beredes precis sådan den är, och derigenom
får lädret en tyngdtillökning af 5 procent. Dessutom beredes det
amerikanska sullädret med bark, som kallas för hemlock. Den har
egenskapen att förtynga varan med cirka 10 procent. Åter en annan
sak, som är ännu vigtigare. Deras metod är sådan, att de på tre
månader tillverka hvad vi hafva att göra med 1 Va är, hvilket i sin
mån bidrager att göra tillverkningen billigare. Hvarför kunna vi nu
icke här göra på samma sätt? Jo, deremot strida våra klimatiska
förhållanden. Vi kunna nemligen icke här med värme tillverka
vårt läder, på den grund att beredningen fordrar sådant utrymme,
att man ej kan uppföra byggnader tillräckligt stora för att
få fabrikationen under tak. Fn annan omständighet är den, att vid
denna varma tillverkning blir lädret hårdt och sprödt, så att det genom
tillsats af tett måste före torkningen uppmjukas, och deraf tortynges
varan ytterligare med ungefär 10 procent.

Detta utgör den verkliga anledningen till att våra svenske garfvare
icke kunna konkurrera med de amerikanska, och det endast af
den inbillade orsaken, att det är billigare, hvilket det i verkligheten
icke är.

Det sades nyss, att det importeras från Norge en million kilogram.
Detta yttrande fäldes af herr Bennich, men jag tror ej att
det är fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Saken är
den, att våra bästa fabriker i Norden, nemligen vid Flsekkefjord i
Norge och herr Lundins i Stockholm, konkurrera på marknaden och
skaffa oss det bästa lädret, och detta läder är fullt lika mycket värdt,
att ej säga mera värdt, när det är fråga om slitning, än det amerikanska.

Således är jag fullt öfvertygad om, att, i fall denna tull, som nu
ifrågasattes, eller 40 öre per kilogram, blir beslutad, skall här uppstå
en industri, som fullt kan mäta sig med den amerikanska, till och
öfverflygla den.

Jag skall bedja få säga ännu en sak. Denna fråga tyckes obetydlig,
men det är den i sjelfva verket icke. Vår import af sulläder
är så stor, att den tillsammans med bindsulläder, syremmar och maskinremmar
samt öfriga läderarbeten uppgår till ett värde af ungefärligen
10 millioner kronor.

Här har sagts, att skolbarn ej kunna gå i skolan af brist på skodon.
Ja, det är väl möjligt — men de gå väl i alla fäll ej på bara
sulorna — de måste val äfven hafva ofvanläder till sina skodon, och
deraf importeras en obetydlighet. Man säger, att arbetarne skulle få
det billigare, om ej denna tull åsattes. Förhållandet är emellertid,
att i denna industri åtgår så mycken arbetskraft, att minst 50 procent
af varans värde går till arbetarne dels för barkens aftagning,
torkning och körning, dels för lädrets beredning och dels för transporter
in. in.

För min del måste jag på nämnda grunder yrka bifall till utskottets
förslag.

N:0 17. 22

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull å sulläder
m. m.
(Forts.)

Herr Almgren, Oscar: Jag vill blott med några ord bemöta
ett yttrande af en ärad kamrat på stockholmsbänken. Den ärade
talaren sökte förringa betydelsen af en ökad tulls inflytande på skodonens
pris. lian ansåg, att denna prisskilnad skulle vara så obetydlig,
att den för arbetaren ej spelade någon rol. Den skulle uppgå
blott till 14 å 15 öre paret. Men, mine herrar, jag ber eder observera,
att det skälet alltid framdragits vid hvar enda förhöjning i tullsatserna
— beloppet skulle blifva så obetydligt, att det ej spelar någon
rol. Men lägger man alla tullsatserna i hop, tror jag, för min
del, att det spelar en ganska betydande roll.

Den ärade talaren sade vidare, att man skulle taga hänsyn till
de många arbetare, som erhålla bröd genom dessa tullar, och ej blott
tänka på ett fåtal, som försättes i en bättre ställning. Jag ber att
då få jemföra de siffror han nyss anförde beträffande antalet arbetare
uti garfveriyrket, eller 1,600, med den stora siffran af hela vårt lands
arbetarebefolkning.

Talaren yttrade vidare, att ett ökadt skydd skulle vara alldeles
nödvändigt för garfveriindustrien, den ginge annars under. Men den
förste talaren i denna fråga har redan påvisat, att allt sedan år 1885
går denna industri icke till baka, utan den bibehåller sig på samma
ståndpunkt.

Vidare yttrade han, att det skulle vara en fördel så till vida, att
skomakeriarbetarne blefve satta i tillfälle att erhålla en bättre utbildning
inom yrket. lenom tullarna skulle de förmås att tillverka
bättre skodon, än de som importeras — möjligen var det en annan
talare, som fälde detta yttrande. Med anledning deraf ber jag få påpeka,
att nationalekonomiskt är det väl en fördel att arbetaren sysselsättes
med det, hvaruti han kan åstadkomma den största produkt,
och våra arbetare på landsbygden, de som sysselsätta sig med skodon
för export, äro ganska skicklige uti att tillverka billiga skodon, men
de torde taga sig föga lyckligt ut med att tillverka finare damskodon,
sådana som importeras utifrån. Att man skulle erhålla dessa skodon
i bättre qvalitet derför att man höjde tullen — det betviflar jag.
Man torde snarare utsättas för att erhålla en ännu sämre qvalitet
införd för att kunna uppnå det billiga pris, hvarvid allmänheten
vant sig.

Jag fortsätter mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande moment yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Wcern, att
kammaren, med afslag ä utskottets hemställan, skulle besluta, att nu
varande tullsats å sulläder och bindsulläder skall bibehållas oförändrad.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

23 N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Herr Almgren, Oscar, begärde votering, i anledning hvaraf upp- Tull å sul sattes,

justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:lader w "*•

(Forts.)

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i afseende på
mom. a) i 2:dra punkten af dess betänkande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och besluter,
att nuvarande tullsats å sulläder och bindsulläder skall bibehållas
oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—80;

Nej—40.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

3 punkten. Om ändring

af tulltaxe Herr

Cavalli: Utskottet, som förklarat sig ej hafva för afsigt att rubriken för
beträffande varugruppen maskiner, redskaper och verktyg eller delar r^jal”eg’Ä
deraf, ej specificerade, föreslå vare sig någon förändring i nu utgående verkfyg_
tullsatser eller grunder för förtullningen, har föreslagit en uppdelning
af denna rubrik i underafdelningar. Utskottet säger sig härmed
åsyfta att vinna en noggrann kännedom för bedömandet af vår maskinindustris
afsättningsforhållanden. Syftet alltså: en bättre statistik
utan att ändra tullsatserna. Jag vågar påstå att det sätt, hvarpå
utskottet löst frågan, icke leder till det åsyftade målet. Statistiken
blir i flera fall icke bättre, och en tillämpning af förslaget, derest det
antages, skulle leda till ändring i gällande tullsatser. Jag är skyldig
att bjuda bevis för mitt påstående.

Enligt utskottets förslag skola såsom »maskiner, redskap och
verktyg» behandlas vacuumpannor och elektricitetsmaskiner. Enligt
nu gällande tulltaxa hänföras de första vanligen till ångpannor och
de senare till n:o 231 under rubriken fysiska instrumenter. I båda
dessa fall är tullsatsen densamma, men tulltjenstemännen veta ej, då
varuslagen upptagas på två ställen i taxan, huru de skola rubriceras,
och statistiken blir alltså sämre, än den nu är. Den ene gör så, den
andre så, och hvad man icke härmed vinner, det är reda, ty det blir
oreda. Beträffande lösa, för sig inkommande maskindelar är det icke
sällan alldeles omöjligt att bestämma, till hvad slags maskiner de äro

N;o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

^nf j^sec^a'' Tulltjenstemännen äro hänvisade till uppgift af varuegaren,

r^n*e«a/örf maskiner, *a** ve^ ej emottagaren, till hvilket slag af maskiner de skola användas,
redskap och enär de kunna apteras till flera olika slag.
verktyg Enligt förslaget skulle äfven värmeapparater hit hänföras. De
(.iorts.) ^0^ DU uutler u;0 401 j taxaDi och deilDa får gålunda dubbla tullsatser
för samma sak, den ena 10 procent af värdet, den andra med 4
öre per kilogram. Hvilkendera skall tillämpas?

Ventilationsapparater, hvilka nu ej hänföras till maskiner, derest
de icke drifvas med ångkraft — hvilket är sällsynt — skulle enligt
förslaget så rubriceras. De lyda nu under n:o 410 eller 409 i taxan
och tullbehandlas med vissa ören per kilogram, alltså efter vigt. De
skulle nu upptagas efter värdet — sålunda en faktisk förändring i
tillämpningen af tulltaxan.

Kranar skulle upptagas under »maskiner, redskap och verktyg».
De tullbehandlas deremot nu såsom det ämne, hvaraf de bestå, oftast
messing och understundom jern, och rubriceras alltså under n:o 419
eller 410 med vissa öre per kilogram, d. v. s. efter vigt, då de
enligt förslaget skulle tullbehandlas efter värdet. Jemväl här sålunda
en faktisk förändring, dä endast ångkranar nu tullbehandlas såsom
redskap.

Men, torde någon säga, de anmärkningar jag här framstält, äro
ej af någon betydelse. Jo, de äro af betydenhet, ty det måste anses
som ett mycket stort fel att genom eu ändring, som uttryckligen angifves
vara endast eu redaktionsförändring, tillskapa eu förändring i
sak uti tulltaxan. Det är af betydelse äfven derför, att man skapar
oreda, äfven om det välvilliga syftet varit att skapa ordning.

Eu framställning i ungefär samma syfte, som nu är före, är ingen
nyhet för Riksdagen. En sådan förelåg vid 1892 års lagtima riksdag,
och den ^motivering, som i dag kallas utskottets, lins nästan ord
för ord — måhända tre eller fyra rader äro något omskrifna — vid
fjolårets bevillningsutskotts betänkande angående tullbevillningen, men
då såsom en reservation åt eu ledamot inom Andra Kammaren, hvars
åsigter om sättet för upphjelpande af våra näringar äro motsatta dem,
som majoriteten i denna kammare bekänner. Tullsatsen är ny. Den
antogs vid förlidet års riksdag samt har således ej ännu tillämpats
71 år; och någon anmärkning mot densamma i formelt hänseende,
hvarom nu är fråga, har, så vidt kändt är, ej blifvit framstäld. Jag
ser redan deri ett skäl att ej nu göra ändring. Men jag vill dessutom
tillägga: ma eu hvar af dem inom denna kammare, som vilja
bibehålla den efter vår uppfattning för industrien så vigtiga tull, betänka,
att en förändring sådan som den nu ifrågasatta kan leda till
borttagande af tull på maskiner, redskap och verktyg eller vissa
arter deraf. Farhågan derför är ej öfverdrifven, och jag kan för
densamma hemta stöd från faktiska förhållanden under gåntrna
tider.

Här föreligger nu ett val mellan att bibehålla hvad vi hafva, en
tullrubrik, som tillkommit efter tullkomiténs utredning, efter Kongl.
Maj:ts förslag, och som på tillstyrkande af bevillningsutskottet antagits
af Riksdagen, eller att antaga något nytt, opröfvadt, hvarom intet

Lördagen den 18 Mars, f. m.

26 N:0 17.

embetsverk officiel fått yttra sig, men — det behöfver ju ej hemlig- Om^ändrmg
hållas — hvars tillämpning vederbörande på det lifligaste u n d a n b e dj a ^/''"r
sig. Det bar under debatten här framhållits såsom ett önskningsmålr^,asjtjner
för båda de olika åskådningarna i tullfrågan att bibehålla tullsatserna redskap och
i år oförändrade. Enligt min åsigt är det älven önskvärd! att bibe- verktyg.
hålla tullrubrikerna oförändrade. För mig är valet lätt; och jag yrkar (.Forts.)
derför afslag å utskottets hemställan.

Friherre Barnekow: Jag nödgas för kammaren något redo göra

för, huru detta beslut tillkommit. Då denna fråga väcktes inom
utskottet, beslöts att tillsätta en komité eller att uppdraga dess utredning
åt 4 ledamöter, 2 från Första och 2 från Andra Kammaren.
Bland dessa fyra var äfven den ledamot, om hvilken den siste ärade
talaren förklarade, att hans uppfattning om skydd för våra näringar
var icke alls densamma som denna kammares majoritet hyser.
Dessa fyra ledamöter utarbetade detta förslag. De två kunna, för
att använda partinamn, betecknas såsom mycket ifriga frihandlare,
och de två andra såsom ganska stränga protektionister. Dessa fyra
kommo in med betänkande, och tänken er, mine herrar, de voro
enige alla fyra så till vida, att de förklarade, att denna förändring
var till stort gagn och nytta för vår industri. Då var det en ledamot
inom utskottet, som opponerade sig, och det var den ärade reservanten.
Han förklarade sig ej vilja vara med derom af skäl, att
han fruktade, att det möjligen kunde rubba den nu bestående tullsatsen
och att det ej vore rätt att göra ändring så snart efter det
tulltaxan blifvit antagen. Hade han varit i tillfälle att lemna utskottet
de upplysningar, han här lemnat kammaren, hade det varit
sannolikt, att utskottet tagit dem under vidare ompröfning. Det hade
varit mycket lättare än att på rak arm pröfva dem i kammaren.
Jag vill dock som hastigast gå igenom de anmärkningar han framstält.
Han sade, att det var orätt att upptaga värmeapparater efter
värde, då de hittills förtullats efter vigt. Detta »hittills» kan väl
blott räknas från förra året, då denna tullsats antogs, men om Riksdagen
nu skulle besluta, att dessa apparater skulle förtullas såsom
maskiner, så får väl generaltullstyrelsen underkasta sig att framdeles
förtulla dem efter värde. Samma är förhållandet med kranar och
ventilationsapparater. Angående anmärkningen om lösa maskindelar,
huru de skola upptagas, så var detta äfven före i utskottet,
och det är ju gifvet, att tulltjenstemännen ej alltid, kunna veta,
till hvilka maskiner dessa lösa delar höra. Men i så fall fins en
rubrik, som heter »maskiner och redskap: andra slag»; och då få
de föras dit. Men i många fall kan importören uppgifva, hvart de
skola höra.

Jag., vill icke mycket insistera på antagandet af detta på rak
arm. År det så, att kammaren särskild! fast sig vid någon af anmärkningarna,
går det ju an att återremittefa punkten. Jag vill ej
sätta mig deremot, men vill betona, att inom utskottet voro alla eniga
å båda sidor om, att det skulle vara till stort gagn och nytta för vår
industri. Jag har icke något bestämdt yrkande nu, utan om någon

N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Om ändring yrkar återremiss, har jag ingenting deremot. Jag beklagar blott
rubriken Xf a 01111 en att reservanten ej var i tillfälle att i utskottet lemna

^maskiner upplysningar han lemnat här.
redskap och

verktyg. Herr Almström: Det torde icke behöfvas mycket bevisning

(Forte.) för att komma till det resultat, att, om en statistik skall kunna medföra
den nytta, som med densamma afses, det ej är nog med, att
stora och vigtiga artiklar sammanslås i en klump, så att man får
veta deras sammanlagda mängd och värde. Skall den svenske industriidkaren
hafva nytta af införselstatistiken, bör han, hvad denna
grupp beträffar, få veta, hvilka särskilda maskiner, redskap och
andra föremål som införas, så att han med ledning af importen blir
i tillfälle att bedöma, huruvida det kan vara lönande att försöka en
tillverkning af sådana. Detta är orsaken, hvarför jag och de flesta
af mina meningsfränder i bevillningsutskottet accepterat det förslag,
som framstälts af en ledamot i Andra Kammaren, som visserligen
hyser olika åsigter i tullfrågan med oss, men som på detta och andra
områden är en kunnig och förfaren man, och som i detta fall, efter
min bestämda öfvertygelse, handlat utan alla biafsigter.

Jag kan ej förneka, att en del af de anmärkningar, som af herr
Cavalli framstälts, böra beaktas, egentligen den, som rör värmeledningars
upptagande under maskiner och redskap. Visserligen har
utskottet varit så försigtigt, att det yttrat, att det utan att rubba tullsatserna
eller grunderna för tullbehandlingen vill föreslå denna uppdelning,
och har dermed velat säga, att de tullsatser, som nu gälla,
och de grunder, efter hvilka de nu bestämmas, skola fortfara, men
att uppdelningen i statistiken ordnas så, att man kan se, huru mycket
af de olika artiklarne inom gruppen som införes. Men jag kan
ej neka, att, när värmeledningar nu, såsom herr Cavalli påpekat,
draga en annan tull, det är olämpligt, att de skola inkomma under
en rubrik med skiljaktig tullsats. Den anmärkning han framstälde
angående ventilationsapparater kan jag ej så obetingadt gå in på
som på den förra, och hvad kranar beträffar, är olägenheten mycket
lätt afhjelpt genom att ändra uttrycket till lyftkranar. Han nämnde
dessutom, att det skall bli svårt och nästan omöjligt för tulltjenstemännen
att afgöra, till hvilket slag af maskiner åtskilliga maskindelar
skola hänföras. Jag medgifver, att det kan möta svårigheter.
Men det torde kunna i Sverige såsom i andra länder hjelpas derigenom,
att det i tulltaxeunderrättelsen bestämmes, att på fakturan
skall angifvas, för hvilket slags maskiner de äro afsedda. Detta
hindrar visserligen icke, att de uppgifter som fås kunna vara origtiga,
men till rättelse häraf och för att en protektionistisk tulltaxa
skall kunna konseqvent tillämpas, får man anställa tekniskt bildade
biträden, som i tvistiga fall biträda tulltjenstemännen, då dessa ej
förstå, till hvilken klass en artikel skall föras. Det är en åtgärd,
som jag tror är vidtagen i flera andra länder och som jag anser
vara nödvändig äfven här.

Jag anser, att det ej är skäl att bifalla punkten i det skick, den
här föreligger, men deremot att det skulle vara mycket olämpligt

Lördagen den 18 Mars, f. m. 27 N:o 17*

att afstå den, då den förändring i densamma, som behöfver vidtagas, Om ändring
mycket lätt kan ske i utskottet efter rådplägning med fullmyndig-rf^fe^för
heterna; och derför yrkar jag återremiss. maskiner,

redskap och

Herr Åkerman: I syftemålet med det af utskottet framstälda verktyg.

förslaget instämmer jag fullkomligt, i det att jag anser den ifråga- (Forts.)
satta uppdelningen af maskiner och redskap m. m., vara en väsentlig förbättring
för vår statistik. Deremot kan jag alls icke gilla det af
utskottet föreslagna sättet för sakens genomförande. Så till vida delar
jag nemligen fullkomligt den ärade reservantens mening, som
jag anser ifrågavarande uppdelnings införande i sjelfva tulltaxan
''medföra oreda och osäkerhet i tillämpningen. Skulle man icke desto
mindre vilja hålla på att uppdelningen göres i tulltaxan, kan jag
icke finna annat än att reservanten redan till fullo ådagalagt, det
denna uppdelning ej kan låta sig göra med de af utskottet nu föreslagna
uttrycken, utan blefve en justering af desamma i detta fall
alldeles nödvändig. Jag vill emellertid för denna frågas lösning
föreslå ett helt annat sätt, nemligen det för samma ändamål hittills
begagnade. Fastän i tulltaxan maskiner och redskap stå sammanförda
utan uppdelning, ha vi redan sedan flera år i vår statistik en
uppdelning, ehuru ej så god som den nu föreslagna. Det är nemligen
ej nog med att landtbruksmaskiner blifvit afskeda från öfriga
maskiner, utan de förra äro vidare uppdelade i ej mindre än 6 stycken
underafdelningar, så att om man t. ex. ser på statistiken öfver
införseln under 1891 af maskiner och redskap, finna vi der ganska
små siffror — i runda tal 22,000 till högst 396,000 kr. — för olika
slag af landtbruksmaskiner, men så komma vi upp på en sammanslagning
af maskiner för industrien på 6,744,000 kr. och andra slag
af maskiner på 6,275,000 kr. Den föreslagna uppdelningen af maskiner
och redskap är onekligen ofantligt mycket bättre än den i
vår statistik nu befintliga, och en ändring vore således utan fråga
högst önsklig; men en sådan kan låta sig göra utan ringaste tumning
af tulltaxan med deraf härrörande fara för oreda vid tullbehandlingen.
För det åsyftade ändamålets uppnående erfordras nemligen
endast att generaltullstyrelsen, på sätt förut skett och senast genom
kungörelsen af den 2 januari 1893 »angående förändrade bestämmelser
för angifning och journalisering af tullfria varor samt för specificering
af vissa tullpligtiga artiklar», till sina underordnade utfärdar
ett påbud om specificering af maskiner och redskap i enlighet med
den af utskottet föreslagna uppdelning af desamma. Jag vill derför
instämma i den redan yrkade återremissen till utskottet, men skulle
dock helst se, att utskottet ville lasta sig vid det af mig nu framstälda
förslaget att icke ändra tulltaxan, så att i den maskiner och
redskap uppdelas, utan till Kongl. Maj:t ingå med eu skrifvelse med
anhållan, att under ompröfning måtte tagas, huru vida icke ett cirkulär
må af generaltullstyrelsen till tullorterna utfärdas med påbud om
en sådan specificering af maskiner och redskap, att den af utskottet
åsyftade förbättring af vår statistik derigenom kan ernås. Jag instämmer
således i yrkandet om återremiss.

N:0 17. 28 Lördagen den 18 Mars, f. m.

n/Vu/Zto*!!? ^eir ^euterswärd: Utskottet säger visserligen, att det är utan
rubriken ru^a nu gällande tullsatser, som denna förändring föreslås. Det

maskiner, ar noé? ett godt löfte för tillfället, men om det hålles ett annat år,
redskap och vet utskottet icke. Nästa år är utskottet ej skyldigt att följa detta
verktyg, uttalande. Deri ligger för mig en viss betänklighet och alt lita på
(Forts.) en sådan förhoppning vågar jag ej. Nu har generaltullstyrelsen, på
sätt den siste talaren nämnde, under innevarande år utfärdat ett
cirkulär, som i väsentlig mån gått i den rigtning, som utskottets
majoritet har föreslagit, d. v. s. rörande allt som gäller landtbruksmaskiner
och redskap; och dessa torde väl vara en ganska betydlig
del åt de maskiner och redskap, som hit införas. Men jag kan ej
bestrida, att så länge i vår tulltaxa finnas dels värdetullar, dels vigttullar,
och dessa äro blandade om hvarandra, detta är en stor
olägenhet vid tullbehandlingen, synnerligast när det gäller maskindelar.
Vissa delar af ett stort maskineri kunna ju komma in med
ett fartyg, som går till Stockholm, och resten går kanske öfver
Göteborg eller andra orter. Huru skola tulltjenstemännen kunna
säga, om dessa delar höra till dem, som skola behandlas efter värde,
eller dem, som skola behandlas efter vigt, då de oftast äro till utseendet
lika? Jag önskar, att utskottet ville göra sig besvär med att
söka åtminstone litet klaiare, än hvad betänkandet innehåller, för oss
utreda detta, och då här har blifvit yrkadt återremiss, anhåller jag
att få förena mig i detta yrkande.

Herr Cavalli: Jag har naturligtvis icke mycket att erinra mot
en återremiss. Jag vill endast för kammaren upplysa, att jag inom
utskottet talade för att utskottet ej skulle lagstifta på egen hand,
utan borde föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t och begära utredning
och förslag i ämnet. Detta möttes- dock med ett bleklagdt nej.
Komitén, som inom utskottet utarbetat förslaget, var sammansatt af
personer, som ansetts dertill mest lämpliga, och var så säker på sin
sak, att det fäns ej något att göra dervid. Det var det bästa som
kunde åstadkommas. År det meningen att en återremiss skall leda
till en skrifvelse, har jag ingenting deremot. Jag föreställer mig
emellertid, att Kongl. Maj:t, sedan nu uppmärksamheten blifvit fäst
härå, gifver generaltullstyrelsen befallning att egna saken det afseende
den onekligen förtjenar, och att derför en återremiss ej är
erforderlig.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna punkten andra yrkanden icke framställa,
än dels att utskottets hemställan skulle afslås, dels ock att
punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes först proposition på bifall till utskottets hemställan
och vidare propositioner i enlighet med nyssnämnda båda
yrkanden; och förklarades propositionen på återremiss vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

29 N:o 17.

Tull å
kopparplåt.

Herr Sanne: Enligt min åsigt har utskottet här förbisett att
från tull undantaga plåt af s. k. Yellow-metall. Sådan plåt är, så
vidt jag känner, icke föremål för någon tillverkning inom landet,
och den begagnas uteslutande till förhydning af fartyg. Om nu tull
åsättes, tror jag, att alla fartyg för sin förhydning gå till utlandet,
och derigenom mista vi tillfälle till en förtjenst inom vårt land.
Utskottet har i punkten c) föreslagit, att bult och spik fortfarande
skulle bli tullfria på den grund, att de begagnas af fartyg. Gör man
nu dem tullfria, men ej plåten, blir det första utan ändamål.

Med anledning af hvad jag nu antydt, vill jag, herr talman, derför
yrka i denna punkt a) återremiss till utskottet.

Friherre Barnekow: Jag vill göra den siste talaren uppmärksam
på att denna tull ej kommer att drabba byggande af fartyg.
Ty enligt tulltaxeuuderrättelsen erhålles i närvarande stund restitution
för all plåt, som användes till byggande af fartyg, så framt fartyget
öfverstiger ett tontal af 40 ton, och ett fartyg om 40 ton är ett
mycket litet fartyg, och då detta ej blott gäller för utländska, utan
äfven för svenska fartyg, så ansåg utskottet det vara onödigt att
undantaga plåt från tull. Hvad bult och spik beträffar, var det så
litet föremål för tillverkning inom landet, att man tyckte det vara
onödigt att upptaga det här; men så är ej förhållandet med plåt. Då
nu denna tull, såsom jag sökt visa, ej inverkar på skeppsbyggeriet,
får jag anhålla om bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Fränekel: Man kan ej förneka, att den här föreslagna
tullsatsen endast är en komplettering af den tulltaxa, som beslöts vid
förra årets riksdag, då man ju måste medgifva, att här föreligger en
förädling af ett inom landet åstadkommet råmaterial, som redan upptagits
af två verk och der synes kunna uppdrifvas. Om de större
behofven inom landet tagas frän dessa verk, ligger i sakens natur,
att genom en tull som den nu föreslagna dessa verk kunna bibehållas
vid sina nuvarande tillverkningsbelopp. Det förslag om återremiss,
som nu här framstälts i syfte att den s. k. förhydningsplåten
skulle undantagas, kan jag för min del ej finna af behofvet
åkalladt. Denna plåt är, då den, såsom en föregående talare nämnde,
ufvudsakligen importeras för fartyg, underkastad den bestämmelsen,
att dessa fartyg få restitution på tullen, om så behöfves. När nu
utskottet till skilnad från fjolårets förslag dessutom undantagit »bult
och spik», just med hänsyn till dessas användande för fartygs behof,
tror jag, att dermed är iakttaget allt som behöfver iakttagas. Någon
återremiss för att tillgodose detta behof torde således ej vara behöflig.
Detta, som nu är föreslaget, är, så vidt jag kan finna, i full öfverensstämmelse
med tullkomiténs ursprungliga förslag, endast med den
skilnad, att »bult och spik» för fartygs behof äro satta tullfria. Jag
tror således, att den komplettering af tulltaxan, som nu föreligger,

4 punkten.
Mom. a).

N:o 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Tull i, redan allt för länge låtit vänta på sig, och derför vore det önskligt,
kopparplåt. a{_t kammaren nu ville bifalla punkten såsom utskottet föreslagit den.
(Forts.) jag yrkar derför bifall.

Herr Ekenman: Efter den siste värde talarens anförande har
jag icke mycket att tillägga. Jag vill endast säga, att den förste
talarens resonnement, då han yttrade, att derför att utskottet föreslagit
tullfrihet för bult och spik, borde det hafva tagit steget fullt ut och
föreslagit tullfrihet äfven för kopparplåt, enligt min åsigt, icke är
rigtigt. Jag kan nemligen icke finna, att den förändring, utskottet
i år gjort, i hvad detsamma förra året föreslog beträffande tull å förädlad
koppar, genom hvilken förändring bult och spik blef tullfri,
är så synnerligen lycklig. Förhållandet är nemligen, att äfven bult
tillverkas i vårt land. Och när man gifver skydd åt den ena artikeln,
bör man väl äfven gifva skydd åt den andra. Skälet, hvarför man
emellertid ej torde böra fästa sig så mycket vid att artikeln bult
blifvit tullfri, ligger deri att tillverkningsqvantiteten deraf ännu är
helt obetydlig.

Den industri, hvarom här är fråga, synes mig verkligen vara
förtjent af lika mycket afseende som annan industri. Och det torde
böra beaktas, att det, såsom kammaren väl vet, berodde allenast på
en fatalitet, att tull å ifrågavarande varor vid behandlingen af
industritullarne förra året icke kom att åsättas. Jag tror, att man
gör sig skyldig till en besynnerlig inkonseqvens, om man icke tillgodoser
den industri, hvarom nu är fråga, lika väl som andra
industrier.

Jag vill äfven, då jag nu har ordet, visa, att den tullsats, som
i mom. b.) föreslås för rör och rördelar af koppar, har en mycket
stor betydelse. Det är och måste vara af vigt för ett land sådant
som vårt, att dessa rör och rördelar, som omfatta äfven sådana rör
som användas till ångpannor och ångmaskiner, s. k. tuber, måtte
kunna tillverkas inom landet. Förhållandena kunna vara sådana,
att det ligger en ofantligt stor vigt på, att dessa artiklar kunna erhållas
inom landet, så att man ej är beroende af tillförsel utifrån — hvilken
tillförsel kan vara omöjliggjord.

Jag ber att på grund af hvad jag nu anfört få yrka bifall till den
föredragna punkten, sådan den föreligger i utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande moment hemstält och vidare på momentets
återförvisning till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b)—e).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

31 N:0 17.

5 punkten. Ifrågasatt

utförseltull

Herr Kudebeck: Då utskottet enhälligt har afstyrkt ifråga- “ PitPr°Pt
varande motion, inser jag mer än väl, att föga eller ingen utsigt
förefinnes för att kammaren skulle komma till ett annat beslut i
saken. Men då frågan om en utväg för att hindra förödelsen af
ungskog enligt min uppfattning är af en synnerlig vigt och betydelse,
och den mening härom, som jag har, är motsatt den, som utskottet
uttalat, samt jag icke blifvit öfvertygad af de skäl, som utskottet
anfört, har jag ansett det vara min skyldighet att gifva till känna
min mening, på det att icke en tystnad å min sida måtte tolkas så,
att jag instämmer i utskottets beslut, hvilket jag befarar skola blifva
kammarens.

Utskottet säger väl, att det mål, hvartill motionären syftar, icke
kan sägas vara annat än godt och — såsom utskottet uttrycker sig
— »förtjent af lagstiftningens synnerliga beaktande». Men, tillägger
utskottet, den väg, på hvilken motionären vill vinna sitt mål, är icke
den rätta. Den rätta och enda lämpliga vägen är en särskild lagstiftning
angående skogens vård. Ja väl, men när man kommer med
en framställning om lagstiftning beträffande enskildes skyldighet att
vårda sin skog, då mötes man af det svar, att en sådan lag skulle
innefatta ett allt för betänkligt ingrepp i den enskildes eganderätt
och ett tvång på hans rätt att få bestämma öfver sin egendom. När
nu en annan utväg föreslås, svaras, att den är icke lämplig, och
man blir hänvisad till den förut olämplig befunna utvägen. Huru
således än den ena, än den andra utvägen föreslås, befinnes ingen
vara den rätta, ingen åtgärd göres, utan det sorgliga förhållandet, att
ungskogen sköflas och förödes, står oförändradt qvar.

Jag tror icke, att någon, som har kännedom om förhållandena
i de orter, der skogsavverkning i stor skala bedrifves, kan i den
ringaste mån jäfva det omdöme, som motionären uttalat, eller säga,
att den framställning, han gjort, ehuru den är mörk, på något sätt
strider mot verkliga förhållandet eller innebär öfverdrift.

Tvärt om instämmer jag på grund af den kännedom, jag varit i
tillfälle inhemta från en ort, der afverkning af ungskog i stor skala
förekommer, helt och hållet i det omdöme motionären uttalat. Och
när man ser denna skogssköfling fortfara utan hejd, när man ser att
resultatet i de flesta fall blifver fattigdom och elände för den enskilde,
mindre jordegaren, känner man det såsom en oafvislig pligt
att öppet uttala sin mening om behofvet af skyndsam rättelse, äfven
om det icke nu kommer att leda till det åsyftade resultatet.

Utskottet framhåller såsom ett skäl för sin hemställan, att man
icke hör lemna opåaktadt, att, då en höjning i priset på den utländska
marknaden icke skulle föranledas af en sådan tull som den föreslagna,
densamma jemväl skulle verka till men för dem, hvilka hafva skogsprodukter
af ifrågavarande slag att afsätta. Ja, ser man saken ur
pitpropsexportörernas synpunkt, medgifver jag, att man kan finna
skäl till afslag. Men om man, hvilket jag för min del gör, ser
frågan ur en allmännare och vida vigtigare synpunkt än pitpropsexportörernas,
då kommer man till det resultat, att något bör och

N:0 17. 32

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Ifrågasatt måste göras. Jag är villig medgifva, att eu lagstiftning på detta
å“vitoras område är svår att afväga så, att man icke går för långt i inrf''orts°),
S dränkning af den enskildes rätt att förfoga öfver sin egendom, och
1 or s,; jag inser således, att vid ett förslag i den vägen mycket är att
beakta; men deremot synes mig, att den af motionären föreslagna
utvägen skulle kunna anlitas utan att framkalla några olägenheter
af vigt i jemförelse med hvad som ovilkorligen dermed skulle
vinnas

Såsom jag i början af mitt anförande yttrade, hyser jag icke
någon förhoppning om, att kammaren vill gå någon annan väg, än
den utskottet utvisat, hvarför jag icke, åtminstone för närvarande,
framställer något yrkande.

Herr af Burén: Då den föregående talaren yttrade, att utskottet
enhälligt afstyrkt ifrågavarande motion, vill jag nämna, att jag för
min del inom utskottet yrkat bifall till motionen. Jag ansåg nemligen
de skäl, utskottet förebragt, icke tillfyllestgörande. Eu skogslagstiftning
tror jag icke man kan vänta sig, och pitpropsexportörernas
förtjenst å denna exportvara anser jag icke motsvaras af
vigten deraf, att vi bevara vår ungskog inom landet. De skäl, som
den föregående värde talaren framhållit, har jag inom utskottet
åberopat, men jag har, som sagdt, varit ensam om min mening och
ansåg derför onödigt att reservera mig. Jag har velat yttra detta
för att kammaren måtte få veta, att någon röst inom utskottet höjts
för bifall till motionen.

Friherre Barnekow: Det är såsom den siste talaren upplyste.
Han var verkligen ensam om att i utskottet yrka bifall till motionen.
Utskottet ansåg, att om något skulle i detta fall göras, skulle det
ske på skogslagstiftningens område och icke genom något slags
exporttull. Och det är väl ock det rigtiga. Ty om jag lägger
exporttull på denna vara, hvad blir följden? Jo, att den i alla fall
kommer att exporteras. Den kommer endast att få säljas för billigare
pris. I stället för mera utländska penningar inkommer det i landet
mindre sådana. Det är icke konseqvent att belägga pitprops med
exporttull utan att på samma gång vidtaga alla möjliga åtgärder
till ungskogens bevarande. På samma gång måste man ock förbjuda
ungskogens användande till kolning m. m., ty derigenom förderfvas
också densamma. Jag hemställer till kammaren, huru ett förslag om
sådant förbud skulle upptagas. Om en jordbrukare sköter sin skog
ordentligt, kan han ställa afverkningen på huru många år han för
godt finner, och skogsskötseln i landet skall icke lida deraf.

På anförda skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag kan ej neka mig nöjet att yttra mig
i denna fråga, då den kommit på tal, så mycket mera som jag sedan
30 år eller något mera varit en varm anhängare till just det förslag,
som af motionären väckts. Jag anser nemligen, att man kan hafva
en särskild lagstiftning för de produkter, som användas för landets
behof, och dem, som exporteras, och att det måste vara för våra

33 N:0 17.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

efterkommande en stor olägenhet, om vi anse oss ha rätt att sköfla Ifrågasatt
den i århundraden sparade skogen utan all skyldighet att för kommande
slägtersbehof spara sådan ungskog, som ej är oundgängligt (p0ftg f ’
nödvändig för landets eget behof. Vissa trakter finnas, der man
gått så långt, att ej ens pitprops finnes att exportera, utan der man
exporterar qvastskaft. Då har man allt gått bra nog långt ner i anspråk
på skogens fria användning. Och jag undrar, om icke i ett land
sådant som vårt,’ hvilket har en så stor skogsareal och kunde i sin
skog hafva ett så stort kapital, den närvarande generationen kar
förpligtelse till den kommande att icke förderfva det arf, den af förfäderna
fått. Jag skall icke yrka bifall till motionen. Men jag är
glad öfver, att denna fråga hålles öppen. Och den tid kommer —
derom är jag öfvertygad —, då staten måste genom lagstiftning ingripa
på detta område.

Herr Sandberg: Då jag i mer än 20 års tid varit bosatt i en
sjöstad, som har sin hufvudnäring af trävaruexport, och då jag med
växande oro sett, med hvilken fart och i hvilken utsträckning ungskogen
sköflas af pitpropsexportörerna, har jag begärt ordet för att
uttala min sympati för motionen. Så fort fråga är om att skydda
vår skog på ett eller annat sätt, kommer man alltid med de »obotfårdiges
förhinder». Jag är öfvertygad om, att några verksamma
åtgärder mot skogssköfiingen icke blifva vidtagna förr än stora
sträckor af vårt land blifvit förvandlade till ödemarker. Jag har
icke något yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Friherre Barnekow: Äfven i denna sak hafva inom utskottet

olika meningar gjort sig gällande, och Första Kammarens ledamöter
hafva reserverat sig mot utskottets hemställan. Hvarför yrkas egentligen
denna tull å silke? Jo, derför att densamma betraktas såsom
en lyxtull och man anser, att den tullsats af 8 kronor per kilogram,
som förra året åsattes siden, skulle medföra ett allt för stort skydd
för tillverkarne af denna vara. Af denna anledning och för att icke
på ifrågavarande område framkalla industrier, som icke äro naturliga
för landet, har utskottet kommit till det resultat, att en viss tull bör
läggas på råvaran. Men detta möter, såsom i reservationen påpekats,
många och stora svårigheter, särskildt i fråga om bestämmandet af
restitutionen. Ty såsom påvisats, kan vid färgning åt silke detsamma
förändras i vigt i mycket hög grad. Jag vill minnas, att det
kan förändras mer än 100 procent i vigt. För att vid sådant förhållande
kunna noggrant bestämma tullrestitutionen, måste man hafva
en kontrollant närvarande, och derigenom skulle en stor del åt den
Första Kammarens Prof. 1893. N:o 17. 3

6 punkten.
Momy a).

Ifrågasatt
tull å
råsilke.

N:0 Vl. 84

Ifrågasatt
tull å
råsilke.
(Forts.)

Lördagen den 18 Mars, t. m.

inkomst, som man velat tillförsäkra statsverket genom ifrågavarande
tull, medtagas.

Af nu anförda skäl vågar jag anhålla om bifall till reservanternas
förslag.

Herr Almgren, Oscar: Dä detta är en fråga, som alldeles speciel!
berör den handtering, åt hvilken jag egnat mig, skali jag be att få
yttra några ord i rent yrkesmessigt hänseende. Jag skall icke tillåta
mig att göra något yrkande, hvarken i den ena eller andra rigtningen.

Hvad nu ifrågavarande tull beträffar, måste jag bekänna, att
nr fabrikanternas synpunkt en dylik tulls åsättande på en råvara,
derför att tullen på det färdiga fabrikatet är satt väl hög, är mycket
olämpligt och mycket beklagligt. Men pa samma gång vågar jag påstå,
att denna tull icke skall medföra någon allvarsam skada fölfabrikationens
fortgång. Emellertid är det alldeles nödvändigt, att,
om man bestämmer sig för en tull, man också samtidigt, när den
färdiga varan utgör föremål för export, bestämmer sig för en rättvis
restitution. Det är denna restitution, såsom ock inom utskottet visats,
som det är så ytterligt svårt att bestämma. Det bär i Frankrike
förblifVit ett olösligt problem. Der hafva, från silkesodlarnes
sida, framkommit ifriga yrkanden på höga råsilkestullar. Dessa yrkanden
hafva vunnit lifligt understöd från det protektionistiska partiet.
Samtidigt hade man dock att räkna med de stora Lyonerfabrikanternas
intressen. Det visade sig alldeles omöjligt att bestämma
en rättvis restitution på Lyonerfabrikanternas export, och sålunda
fick hela frågan förfalla. Man tog då, för att i första hand tillfredsställa
silkesodlarne, sin tillflykt till att bevilja dem premier för viss
vigt frambragta kokonger och för visst antal i gång varande spindlar.
Något sådant kommer icke bär i fråga. Men problemet är derför
icke mindre svårt. Jag skall taga ett exempel. Den artikel, som
egentligen utgör föremål för vår export, är sjaletter med fransar.
Fransen har i färgningen förlorat 20 procent i vigt. Sjelfva bottnen
i sjaletten har, om den är svart, vunnit en tillökning af omkring
40 procent, har den kulörta blommor, har den åter förlorat 20 procent
i vigt. Detta visar således, huru ytterst svårt det skulle vara
att fastställa en bestämd norm, och det är alldeles omöjligt, äfven för
fackmän, att med förstoringsglas eller genom kemisk undersökning
utröna, huru mycket råsilke som ingår i dessa sjaletter. När det
således är så svårt att genom varans undersökning på ett rättvist
sätt bestämma restitutionen, skulle man möjligen kunna taga sin tillflykt,
om man nödvändigt vill hafva tull och restitution, till en annan
utväg, en utväg, som ett par reservanter inom Andra Kammaren begagnat,
att nemligen vända sig direkt till fabrikanten och på samvete
fråga honom: hvad anser ni restitutionen böra vara? Dervid har
jag på tillfrågan, för min del, kommit till en siffra af 2 kronor.
Detta belopp anser jag icke behöfva öfverskridas, men det bör
icke heller underskridas. Jag ber likväl att få fästa uppmärksamheten
på faran att för framtiden slå in på en dylik väg. Ty det
kan ske endast under två förutsättningar, dels att en ofta återkom -

Lördagen den 18 Mars, f. m. 35 N:o 17»

mande revision af denna siffra blir verkstäld och dels att man alltid Ifrågasatt
har att påräkna fullt samvetsgranna svar från fabrikanterna. råsilke

Såsom en sammanfattning af hvad jag yttrat, ber jag få säga, r ''
att den ifrågasatta tullen af 2 kronor på råsilke visserligen är be- *''

klaglig, men den utgör ingen allvarsam fara för fabrikationens bestånd,
under förutsättning att restitutionen fastställes till minst 2 kronor
per kilogram, men systemet i och för sig är vanskligt och det
är en farlig väg att beträda.

Herr Casparsson: När jag läste ifrågavarande motion, erin rade

jag mig mycket lifligt den motion, som för 4 eller 5 år sedan
väcktes af en representant på kristianstadsbänken. Motionen afsåg
åsättande af tull på ull, lin och hampa. Det var i ett motionären
påkommet raptus af protektionism, som han ville skydda den inhemska
fårkulturen och linodlingen. Något sådant motiv föreligger icke
här. Ty att vilja skydda silkesodlingen på Gotland tror jag icke
kan falla någon menniska in. Den nämnda motionen hade åtminstone
den förtjeusten att vara rolig, men den afslogs likväl af Riksdagen.

Om den föreliggande motionen kan man icke säga detsamma, men
den har i stället förtjensten att vara kort, ty på 2''/2 nåd motiverar
motionären ett tillvägagående, som står i strid både mot frihandelns
och mot protektionismens principer. Men om resonnementet är kort,
har emellertid utskottet funnit det godt, ty det tillstyrker motionen.

Som skäl för tillstyrkande anför utskottet, att när tullen i fjol åsattes
sidenväfnader, »förestafvades den icke af något behof att skydda vår
inhemska sidenfabrikation mot utländsk konkurrens». Jag ber i det
hänseendet få åberopa hvad som af fullt sakkunniga auktoriteter blifva
anfördt. När det år 1881 var fråga om förnyandet af franska
handelstraktaten och man från Frankrikes sida fordrade en ytterligare
nedsättning af 20 procent i den dä varande tullsatsen, iuhemtades
yttrande af den då tillsatta tullkomitén. Bland denna tullkomités
ledamöter fans ett öfvervägande antal, som man icke kan tillvita
någon malplacerad eller pjunkig omtanke för våra inhemska näringar.

Komitén säger beträffande den ifrågasatta nedsättningen i tullen:

»Härvid måste erinras, att intill år 1865 tullafgiften å väfnader och
band af helsiden utgjorde 6 riksdaler, å suörmakeriarbeten af hel-och
halfsiden 4 riksdaler, samt å väfnader och band af halfsiden 3 riksdaler,
allt per skålpund, och att dessa tullafgifter genom den dä afslutade
handelstraktaten nedsattes, å de förstnämnda två artiklarne
till 1 riksdaler 50 öre och å de siststnämnda, eller väfnader och band
af halfsiden, till 1 riksdaler eller till icke mindre än 25 och 33 l/i
procent af de förut gällande tullsatserna. Utan tvifvel medgafs denna
högst betydande tulluedsättning i strid både mot de allmänna grunder
för reformer i vår tullagstiftning, som eljest gjort sig gällande
och bjudit stor varsamhet vid öfvergången från förut gällande höga
afgifter, och mot svenska statskassans berättigade kraf på en å
de ifrågavarande artiklarne motsvarande skälig tullafgift, allt med
uteslutande afseende på den synnerligen störa vigt, som Frankrike
fastade vid denna fråga; men just derför, att den sålunda gjorda
eftergiften redan gatt sä långt, som med rimligt skäl synes höra

N:0 17.

Ifrågasatt
tull å
råsilke.
(Forts.)

Lördagen den 18 Mars, f. m.

kunna från Frankrikes sida begäras och med den svenska statskassans
och de inhemska sidenfabrikernas billiga anspråk kan vara förenligt,
samt äfven af de vigtiga skäl, att en ytterligare gående tullnedsättning
för silkesiäbrikater skulle allt för våldsamt rubba den
lämpliga och rättvisa fördelningen af tullafgifterna å de många olika
slags beklädnadsämnen, som fortfarande måste ur flera synpunkter
tullbeskattas, finner sig komitén icke kunna tillstyrka någon vidare
nedsättning af de nu ifrågavarande afgifterna.»

När denna fråga förevar inför Kongl. Maj:t i statsrådet, yttrade
dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet, herr Themptander: »Beträffande

artiklarne socker samt väfnader, band- och snörmakeriarbeten
af siden och halfsiden, finner jag mig på de af tullkomitén
anförda skäl, hvartill må, i fråga om det senare slaget af
artiklar, läggas de i Frankrike gällande höga tullsatser, icke kunna
förorda någon nedsättning i nuvarande tullsatser.» Men de franska
underhaudlarne stodo på sig och de svenska voro eftergifna, som de
alltid hafva varit, och derför nedsattes, emot tullkomiténs uttalande och
emot den uppfattning, som chefen för finansdepartementet hade, denna
tull med ytterligare 20 procent.

Jag tror, att man på grund af dessa uttalanden väl kan säga,
att den tullförhöjning, som skedde i fjol, skedde med afseende å sidenindustriens
behof, och att denna sidenindustri icke varit af så obetydlig
vigt, vill jag med några siffror visa.

Det högsta tillverkningsvärde under de sista 50 åren var under
treårsperioden 1849—1851, då tillverkningen vid 9 fabriker uppgick till
1,429,906 kronor. Sedan vexlade det ganska betydligt.. Ännu
är 1865 uppgick tillverkningsvärdet till 1,094,000 kronor och fäns
det 5 fabriker i vårt land, men sedan har det gått utför, så att redan
några år derefter, eller år 1869, fans det endast 2 fabriker med ett
tillverkningsvärde på 481,000 kronor, kring hvilket belopp tillverkningsvärdet
sedan hållit sig.

Jag tror, att dessa sitfror och dessa uttalanden ådagalägga, att
det verkligen förefunnits ett behof att öka skyddet för den svenska
sidenindustrien.

Beträffande den föreslagna tullsatsen af 2 kronor per kilogram,
vill jag nämna, att jag sökt få uppgift på hvad den utgör i procent
af varans värde. Det är mycket svårt att uppställa något bestämdt
värde för eu vara, som är underkastad sådana vexlingar i pris som
råsilke. För de sista 10 åren tror jag, efter hvad jag sett uppgifvet,
att det kan i Sverige antagas till omkring 40 kronor per kilogram.
En tull på råvaran af 2 kronor skulle således utgöra 5 procent af
råvarans värde. Såsom en föregående talare antydde, finnes det
något, som kallas franssilke, som i pris står till hälften af det andra,
eller till omkring 20 kronor per kilogram, och då skulle denna tullsats
af 2 kronor utgöra 10 procent af råvarans värde. Jag hemställer
till herrarne, om det finnes någon reson i ett sådant tillvägagående.

Utskottet anför vidare sina bekymmer för »att det åsätta tullskyddet
tydligen innebär en stark lockelse till anläggande af nya eller

Lördagen den 18 Mara, f. ra.

37 N:0 17,

utvidgande af redan anlagda sidenfabriker inom landet». Hvad fram- Ifrågasatt
tiden har i sitt sköte, det är omöjligt att saga. I närvarande stund
tror jag dock och vet, att den svenska sidenindustrien arbetar under ''

bekymmersamma förhållanden. Förra året importerades, till följd ^ or 8
af den väntade tullförhöjningen, siden i en sådan ofantlig mängd, att
det för närvarande är svårt för de svenska fabrikerna att afsätta
de lager de innehafva. Att under sådana förhållanden sätta en tull
på råsilke, vore att välja tidpunkten högst olämpligt.

Såsom den föregående talaren anmärkte, är den svenska sidenfabrikationen
för närvarande baserad på en specialitet för Sverige.

Jag ber om ursäkt, att jag använder ett något antiqveradt uttryck,
men den tekniska termen är — pigsjaletter. Men sedan nu pigorna
förvandlats till fröknar, försvinna efter hand dessa pigsjaletter, och
gifvet är, att denna fabrikation mer och mer kommer att råka i
lägervall. Det exporteras fortfarande något af denna artikel till
Danmark, men denna export är i starkt aftagande, och äfven exporten
till Norge börjar att betydligt nedgå. Beträffande exporten
till Finland, har äfven den under det sista året varit i starkt nedgående.
Om orsaken dertill är, att de finska pigorna också förvandlats
till fröknar eller att den under mycket starkt skydd
arbetande ryska sidenindustrien der gör intrång, tillåter jag mig icke
afgöra. Sannolikt medverka båda dessa faktorer.

Den föregående talaren har sagt, att genom åsättande af denna
tullsats äfventyras icke den svenska sidenindustrien. Ja, jag är
skyldig att lita på hans sakkännedom i det afseendet, men mig
förefaller det i alla fall, att den nu föreslagna tullsatsen skulle
ytterligare försvåra existensvilkoren för denna industri. Jag tror
ändå, att det finnes skäl att understödja den. Den kan icke täfla i
prisbillighet med utlandet, i synnerhet icke med Schweiz, men den
kan täfla i godhet och soliditet. Den »tungfärgning», hvarom utskottet
förmäler, tillämpas nemligen i mycket större utsträckning i utlandet
än hos oss. Jag har sett uppgifvas i en facktidning, att vid de stora
silkesfärgerierna i Ziirick tungfärgningen kan uppdrifvas ända till
300 proc. af silkets ursprungliga vigt, och att sälja mineralfärger
som silke, lönar sig förträffligt. Den svenska sidenindustrien åter
måste i första rummet tillgodose varans godhet och hållbarhet.

Af alla dessa skäl och då jag anser, att utskottets tillstyrkan
principielt saknar all reson, får jag för min del yrka afslag på
utskottets hemställan.

Herr Lithander: Jag anhåller endast få anmäla till protokollet,
att jag i denna punkt ämnar rösta emot utskottet, och detta helt och
hållet af principiella skäl. Om motionen skulle bifallas, tror jag icke,
att det skulle hafva någon synnerlig betydelse, hvarken ur statsekonomisk
synpunkt eller för den svenska sidenindustrien. Deremot
skulle det enligt min mening vara ganska illa, om man frånginge
den hittills gällande principen, att råmaterial för textilindustrien skall
vara fritt. Man har här anfört, att en viss likhet råder emellan t. ex.
råsilke och bomullsgarn på sådant sätt, att de båda äro spunna.

Det är dock en väsentlig skilnad emellan dessa artiklar. Det ena

N:0 17.

Ifrågasatt
tull å
råsilke.
(Forts.)

Tull å
skodon.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

kan med skäl betraktas som ett half-fabrikat, då deremot råsilke,
trots att det är spunnet, icke kan anses annat än som 1/t eller x/1#
fabrikat. Vägen till det färdiga fabrikatet ifrån råsilke är betydligt
längre än ifrån bomullsgarnet till det färdiga väfnadsfabrikatet. Jag
röstade förlidet år emot den högsta då föreslagna tullsatsen å sidenvaror,
emedan jag verkligen tänkte mig såsom ett efterspel, att man
skulle begära tull äfven på råvaran och framkalla dessa svårigheter
att bestämma en rigtig restitution, som nu mycket rigtigt inträffat.
.lag kunde således möjligen vara med om, i fall den nuvarande tullen
visat sig vara olämplig, att något minska denna, men att frångå den
hittills antagna principen, att råvaran skall vara fri, det kaD jag
deremot icke vara med om.

Jag yrkar afslag å utskottets förslag i denna punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande moment endast yrkats,
att hvad utskottet hemstält skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag derå, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Friherre Barnekow: Då kammaren afslagit utskottets hemställan
i den punkt, som afser åsättande af tull å ofärgadt silke,
hemställer jag, att kammaren med afslag å utskottets hemställan jemväl
i förevarande punkt ville i enlighet med reservanternas förslag
besluta, att nu gällande tullsats å färgadt eller blekt silke, en krona
per kilogram, måtte oförändrad bibehållas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande det nu föredragna momentet endast blifvit yrkadt, af friherre
Barnekow, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den af honom med flere vid detta moment afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

7 punkten.

Friherre Barnekow: Jag anhåller om bifall till utskottets

förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.

Lördagen den 18 Man, f. m.

39 M-o 17.

8 punkten.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Friherre Barnekow: Sedan kammaren beslutat, att gällande
tullsats å fläsk skall bibehållas, kan detta moment icke upptagas
sådant det nu är affattadt. Momentet lyder så: »att motionen, i
hvad densamma afser, att fläsk, andra slag, måtte tå tullfritt till riket
införas öfver Funäsdalen, må auses besvarad genom utskottets här
ofvan under l:o gjorda hemställan». Följaktligen, om kammaren
hade beslutat tullfrihet å fläsk, kunde momentet vara oförändradt.
Men efter kammarens förenämnda beslut måste momentet förändras,
och skall jag be, att det måtte få följande lydelse: att motionen, i
hvad densamma afser, att fläsk, andra slag, måtte få tullfritt till riket
införas öfver Funäsdalen, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande moment endast yrkats, af friherre Barnekow,
att ifrågavarande motion i hvad densamma afsåg, att fläsk,
andra slag, måtte få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen, icke
skulle af Riksdagen bifallas.

Den fortsatta behandlingen af förevarande betänkande uppsköts
till aftonsammanträdet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kougl. propositionen.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrivelser:

n:o 14, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag
i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;
och

n:o 15, till fullmägtige i riksbanken, angående samma ämne.

Nio 17.

Lördagen den 18 Hare, f. m.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 13, till fullmägtige i riksgäldskontor, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
herr von Stapelmohr från och med den 20 och herr Arhusiander från
den 23 i denna månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Aiaociatiom-Boktryckeriet, 1893.