RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 16.

Onsdagen den 15 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes till en början af herr vice talmannen.

På begäran af friherre Leijonhufvud, Broder Abraham, beviljades
honom ledighet från riksdagsgöromålen under tio dagar från
denna dag.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts denna
dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående ändring af
gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande af
Björn och varg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
förmiddagens sammanträde aflemnade nådiga proposition till Riksdagen
angående upplåtelse till Ljusdals stationssamhälle af mark från
indragna löjtnantsbostället mantal Gärde n:o 2.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 9 och 11 i denna månad bord- Förlag till
lagda utlåtande n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med laS an9- a"~
förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen. ay°/ hapi§

kyrkolagen.

Herr Pettersson, Carl: Då det nu gäller för Första Kammaren
att bestämma, hvad som utgör svenska kyrkans lära, torde det få
anses såsom en pligt för mig, såsom varande en af denna kyrkas
lärare, att afgifva ett yttrande i denna fråga, hvilken säkerligen hör
till de vigtigaste, som förekomma under detta riksmöte.

Jag behöfver icke för denna upplysta församling påpeka frågans
vigt, då vi alla känna, huru lära omsättes i lif och teori förvandlas
till praktik. Icke heller behöfver jag här framställa, huru den svenska
kyrkan uppkommit, emedan allmänt kändt är, att nationalkyrkor bildades
vid reformationen. Men hvad som torde behöfva särskildt
framhållas, det är, att det nuvarande slägtet i Sverige icke är den
ende hemulsmannen i fråga om svenska kyrkans lära. Vi måste derom
rådfråga våra fäder, de hädangångna, som nu hvila i sina grafvar,

Första Kammarens Prot. 1893. Nio 16. 1

K:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Förslag till men som i vår kyrkas bekännelseskrifter utsagt och nedlagt, hvad
dnd”?''dehl 80m utrJort föremål för deras religiösa tro.

7/ i köp.6r§ Det förhåller sig nemligen så, att ett slägte kan icke i den vä kyrkolagen

gen ändra och upphäfva, hvad ett annat slägte har faststält, med
(Forts.) mindre ån det blifver en ny lära. Således måste vi tänka oss det

dilemma, i fall kyrkans bekännelse skulle stympas, att antingen hafva
våra fäder icke bekant svenska kyrkans lära, eller också bekänna vi
icke densamma. En kyrkas bekännelse utgör nemligen det sannaste
uttrycket af hennes tro, hennes förnämsta kännemärke och tillika
sammanhållningsbandet mellan hennes medlemmar. Det år mycket
inom kyrkan, som kan fö) ändras, såsom t. ex. kyrkolag, kyrkostadgar
och ceremonier. De kunna förändras, emedan de höra till tillfälligheterna,
men bekännelsen kan lika litet ändras, som man kan
ändra hjertverksamheten hos en individ.

Nu veta vi alla, att vår lutherska bekännelse har sitt grundfäste
i augsburgiska bekännelsen, confessio augustana, och hvad särskildt
svenska kyrkan beträffar, är allom veterligt, hvilken vigt och inflytande
Upsala mötes beslut, som fattades för J00 år sedan, haft för
oss i afseende å bekännelsefrågan. Men nu säger man: det fins
ju icke allenast dessa bekännelseskrifter, det finnes äfven andra, som
innefattas i nu gällande 1 kap. 1 $ kyrkolagen eller i den s. k. libro
concordife. Dessa bekännelseskrifter namngifvas i den reservation,
som jag bifogat utskottets utlåtande i frågan.

Nu frågas: i hvad förhållande stå dessa bi-symboliska eller eftersymboliska
skrifter till den grundläggande augustana? Kanske man
får tänka sig dem såsom teologiska spetsfundigheter och lärda funderingar
utan något sammanhang med den lutherska församlingens
troslil? Då vill jag fästa herrarnes uppmärksamhet på, hvad vi alla
känna, att en af dessa symboliska skrifter är Luthers lilla katekes,
och vi känna också temligen allmänt, huruledes denna katekes tillkommit.
Det skedde, när Luther förordnades af en kurfurste i
Sacheen att visitera och undersöka folkets religiösa tillstånd och
fann detta så genomuselt och eländigt, att han fattades af bedröfvelse
öfver detta tillstånd och sarmnan-kref då sin lilla katekes, som nu
utgör grunden icke allenast för vår första undervisning i kristendomen,
utan äfven för öfriga lutherska församlingar. De öfriga bisymbol
a utgöra ju ingenting annat än en ytterligare utveckling och
förklaring af hufvudsymbolum som är augustana confessio. Derför
kunna vi säga, att augustana kan liknas vid modern och de öfriga
bekännelseskrifterna vid döttrarna. Man skulle här kunna använda
äfven en annan liknelse och säga, att augustana kan liknas vid hufvudfästningen
och de andra syrabola vid utanverken. Nu skulle det
vara en person, som vore mycket skickligare i kännedomen om befästningar
och belägringar, än som kan fordras af en svenska kyrkans
lärare, för att utföra denna liknelse i detalj. Men så mycket torde
äfven en lekman kunna anmärka, att man icke gerna uppgifver
utanverken omkring en fästning utan högst nödvändiga och trängande
skäl.

Nu frågas: hvad är det för trängande skäl, hvad är det för tvingande
nödvändighet, som föranledt vederbörande att upphäfva de

K:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

öfrig» bekännelseskrifterna, utom augustana? Ett skäl har jag hört
angifvas, och det är, att vår kyrkolag i detta fall icke lär öfverensstämma
med vår regeringsform. Jag vill icke närmare inlåta mig på,
denna fråga, öfvertygad som jag är, att det sedermera under diskussionens
lopp blir någon, som kommer att yttra sig i den saken. Jag
ber endast få fästa uppmärksamheten på att regeringsformen måtte
vara ett och kyrkolagen ett annat.

För öfrigt ber jag få nämna, att Danmarks »Konge-Lov» innehåller
konungens förpligtelser till augustana, och Danmarks almindelige
Lov innehåller folkets förpligtelser både till augustana och Luthers
lilla katekes. Denna Luthers lilla katekes hör nu till det, som kan
liknas vid utånverken och utgör ett af de starkaste forten der vid lag.

När nu kvrkolagskomitén (jag kallar den för korthetens skull så;
den har ett mycket vidlyftigare namn, nemligen: komitén för utarbetande
af förslag till ändringar i kyrkolagen m. in.) började på att
besigtiga utanverken till augustana, fann den, att de kunde nästan
alla spolieras, men stannade en stund betänksam, då det var fråga
om lilla katekesen. Sin tvekan i denna sak har komitén uttalat i
följande ord, som återfinnas i dess till Konungen afgifna betänkande
i ämnet. De lyda så: »Slutligen må icke heller förbises, att Luthers

lilla katekes, äfven om den icke uppräknas bland kyrkans rättsligt
gällande symboliska böcker, likväl genom sin plats såsom obligatorisk
grundval för kristendomsundervisningen i vår kyrka så till vida närmar
sig betydelsen af symbolisk bok, att den lemnar en god garanti
derför, att sagda undervisning kommer att, så vidt på läroboken beror,
verka för utbredandet och befästandet af den genuint lutherska
lärotypen. Häremot kan anmärkas, att vår kyrkomötesförfattning icke
lägger något uttryckligt hinder i vägen för att nämnda katekes utan
den kyrkliga representationens hörande och samtycke utbytes mot en
annan. Denna anmärkning är i och för sig icke utan betydelse,
och komitén erkänner obetingadt önskvärdheten af att kyrkomötesförfattningen
så ändras, att kyrkomötet får sig tillerkänd beslutanderätt
i fråga om kyrkans böcker, något som äfven af rikets ständer i
skrifvelse den 16 maj 1863 antyddes såsom ett, framtida önskningsmål.
Men äfven med bibehållande af nu gällande lag i detta afseende
torde ingen fara vara för handen, att kyrkan mot sin egen representations
vilja skulle kunna beröfvas nämnda lärobok.» Så vidt jag
kan förstå, visar dock bemälda kyrkolagskomité väl stor godtrogenhet
här vid lag. Nä, ja. Godtrogenhet är ett fel, som vidlåder icke
blott denna komité, utan hela vårt folk. Modiga och tappra på stridsfältet,
ha svenskarne vanligtvis varit klena i underhandlingar och
diplomatiska ärenden, sig sjelfva till ånger och skada. Derför tror
jag, att om vid det fördrag, som för nära 80 år sedan afslöts mellan
oss och ett grannfolk, det icke hade förefunnits så stor godtrogenhet
å vår sida, utan att i det åsyftade fördraget uppstälts fastare garantier
och bestämmelser, skulle vi kunnat bespara oss en god del af den
osäkerhet, den oro, det missnöje och det bråk, hvaraf vi nu lida.

Samma godtrogenhet upptäcker jag vid sjelfva utgångspunkten för
den rörelse, som framkallat den kong!, propositionen. Denna rörelse
begynte för några år tillbaka, nemligen vid 18(89 års riksdag. Då var
det en liberal, för att icke sägu radikal tidningsskrifvare och riksdags -

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse

tf 1 kap. 1 §
kyrkolagen. m

(Forts.)

N:o It'',.

Onsdagen den 15 Mans, e. in,

Förslag till man, som, sedan han i sin tidning framstält och sökt bevisa, att lilla
tirad J''deise ^ate^e8en var »obiblisk», framköra till Riksdagen med en motion, i
o/°l kap"1§ hvilken han föreslog, att ofvannämnda bi-symbola skulle borttagas. Till
kyrkolagen, detta lyssnade också Riksdagen, och sedermera har det fortgått så, att
(Forts.) vi kommit till den punkt, att Riksdagen nu skall besluta sig i frågan
Lika stor godtrogenhet visar, enligt mitt förmenande, kyrkolagskomitén.
Det förefaller nemligen besynnerligt, att, då komitén sjelf
medgifver, att det icke är alldeles säkert, att lilla katekesen kommer
att bibehållas såsom ett uttryck af kyrkans bekännelse, skulle den,
om den hoppades, att kyrkomötet skulle få sig tillerkänd beslutanderätt
i fråga om kyrkans böcker, hafva föreslagit åtgärder, som förvissat
om någon grund för denna förhoppning. Innan man föresla fit

lilla katekesens uteslutning från kretsen af våra symboliska böcker,
orde man först rådfrågat vederbörande, om kyrkomötet får nämnda
beslutanderätt. Derom finnes dock icke ringaste visshet, blott ett
aflägset hopp. Vidare säger komitén, att »riksens ständer i skrifvelse
den 16 maj 1863 antydde detta såsom ett framtida önskningsmål». Nu
hafva vi 30 år efteråt, men ännu har icke detta önskningsmål vunnits.

Och, mine herrar, lilla katekesen utgör ju grunden för vårt folks
och våra barns undervisning i kristendomen. Det är derur de, sedan
de lärt sin bibliska historia, hemta de första grunderna^ för den kristna
tro de bekänna. Nu kunna väl herrarne tänka sig, i fall lilla katekesen
strykes ut bland våra symboliska böcker, hvad detta skall komma
att medföra för ett oerhördt uppseende bland vårt folk, då det får
höra, att lilla katekesen icke vidare tillhör svenska kyrkans lära
Redan nu råder stor oro i våra församlingar, och icke blott lärare
utan alla kyrkans vänner hysa djupa bekymmer. Och likväl äro vi
ännu endrägtige i bekännelsen. Hvad skall då inträffa, när vårt folk
börjar tvifla om värdet af den perla, som heter Luthers lilla katekes?

Det var i dessa dagar för 300 år sedan, våra fäder voro samlade
vid Upsala möte och fastslogo augustana såsom svenska kyrkans
bekännelse. De uppförde således hufradfästningen. och de hafva ifrån
denna hufvudfästning besegrat vidskepelse och mörker och skaffat
folken i Europa andlig frihet.

I fall den kongl. propositionen kommer att bifallas af Riksdagen,
skulle vi befinna oss i den belägenhet att, såsom jag nyss nämde,
utanverken hade blifvit spolierade, och sedan återstod för oss ingenting
annat ån att draga oss inom hufvudfästningen. De nuvarande
förhållandena skulle således likna dem för 300 år sedan, och likväl
år skilnaden oerhörd. Då blef Sverige »en man»; nu år kyrkan omsvärmad
af fiender, i dess inre förhållanden råda osäkerhet, partier,
tvedrägt. De fiender, våra endrägtiga fäder bekämpade och öfvervunno,
skola måhända besegra det nu lefvande slägtet; och det derför
att detta slägte icke är fast i sin kyrkas bekännelse.

Jag har för öfrigt i denna fråga intet yrkande att göra. Jag
vet nemligen icke, huru »landet är beläget», men det yppas väl under
diskussionens lopp.

Herr talmannen inkom och öfvertog ledningen af kammarens
förhandlingar.

>:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m. 5

Herr Billing: Några af herrarne hafva väl observerat, att jag Förslag titt

anmält min reservation emot det förslag till lydelse af 1 § i kyrkolagen,
som nn här föreligger. För denna min från komitépluralitetens ay l kap
uppfattning afvikande mening har jag, såsom ledamot af kyrkolags- kyrkolagen.
komitén, anfört en ganska vidlyftig reservation. Jag skall nu icke (Forts.)
upptaga de skäl, som i denna reservation äro anförda, och jag skall
icke heller nu inlåta mig på att lemna någon utredning om den betydelse,
som ligger i den af mig föreslagna formuleringen, en utredning,
som skulle sätta herrarne i stånd att bedöma skilnaden emellan
min reservation och det nu framlagda förslaget. Jag skall icke detta
göra, och skälet dertill är icke det, att jag icke anser den nu föreliggande
frågan såsom synnerligen vigtig. Tvärtom ligger den mig
mycket hårdt och mycket ömt om hjertat. Allt sedan 1869 års kyrkolagskomité
först framlade ett sådant förslag som det nu föreliggande,
har jag vid alla de tillfallen jag kunnat framlagt mina betänkligheter
emot detsamma. Och jag vill nämna för herrarne. att det är visst
icke jag ensam, som känner det bär framlagda förelaget såsom synligen
vigtigt och ömtåligt. Allt sedan sista kyrkolagskomiténs betänkande
utkom, har oron öfver det framlagda förslaget vuxit. Vid
alla de prestmöten, som sedan dess hållits har, så vidt jag vet, det
församlade presterskapet enhälligt inlagt sin allvariga gensaga emot
den föreslagna lagen. Det enda prestmöte, som icke detta gjort,
var det, som i fjor afbölls i Vesterås stift. Herrarne förstå nog grunden
till att en sådan gensaga icke der framkom, jag år nemligen i
mitt innersta motvillig mot allt, som kan hafva ens det ringaste sken
af agitation. Och då jag stod såsom reservant mot förslaget, kunde
det icke komma i fråga, att jag skulle bjuda Vesterås stifts presterskap
tillfälle till att mot komiténs förslag gifva stöd åt min särmening.

Jag afböjde till mig framsiäldt förslag härom och anhöll, att ämnet
icke måtte förekomma. Jag har icke i denna fråga velat vara med
om den allra ringaste agitation, utan har tvärtom, såvidt på mig
kunnat bero, sökt lugna sinnena, för att mana till en stilla undersökning
af frågan. Det skulle dock för mig vara en mycket stor
tillfredsställelse, en tillfredsställelse, i hvilken, jag hoppas jag kan
säga det med sanning, det icke skulle ingå någon personlig, småaktig
känsla, om den af mig framlagda reservationen, i stället för
det »f komiténs flertal afgifna lagförslaget, en gång blefve antagen.

Skälet, hvarför jag nu icke vill försöka att för herrarne utreda
skilnaden mell n lagförslaget och min reservation, är ett annat. Jag
anser nemligen, att denna undersökning icke bör och icke kan försigå
i riksdagen, utan att det är inför ett annat forum, som en sådan
undersökning må verkställas, nemligen inför kyrkomötet. Jag förvånar
mig icke öfver, att, förslaget blifvit framlagdt för Riksdagen i
år, men jag kan icke tillbaka hålla det uttalande, att det skulle varit
önskligare, om det först både blifvit förelagdt kyrkomötet. I Första
Kammaren fruktar jag icke alls utt möta någon gensägelse, då jag
säger, att sådana frågor, som äro af rent inre kyrklig natur eller i
hvilka denna natur åtminstone är mycket öfvervägande, lämpligast
böra först behandlas af kyrkomötet. Mellan Första Kammaren och
kyrkomötet har aldrig varit, och jag hoppas, att mellan dem aldrig

N:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Förslag till kommer att blifva, någon slitning om hvem af dem som skall hafva
1 dräll''dT ^rsta eller det sista ordet.

af°i i"§ Jag nu tillkännagifva, att huru beslutet i denna fråga inom
kyrkolagen, riksdagen än må blifva, så kommer jag vid det kyrkomöte, som i år
(Forts.)’ skall hållas, med all den kraft jag kan, söka att få afslag på det
framlagda förslaget och om då kyrkomötet kommer att antaga min
reservation eller någon annan, skall jag vid 1894 års riksdag försöka
beveka åtminstone Första Kammaren att antaga, hvad kyrkomötet har
beslutat; skulle åter kyrkomötet icke gå in på min reservation eller
någon annan liknande, lofvar jag, att jag emot ett sådant beslut icke
skall uppröra någon menniskas känslor, utan jag skall då försöka
att bibringa alla, med hvilka jag har någon gemenskap, den öfvertygelse,
att vår svenska kyrkas bekännelse dock: icke med antagandet
af det nu framlagda förslaget förändras, utan att skilnaden blott består
deri, att man har i ena fallet dunkelt uttalat, hvad man i andra
fallet klart och bestämdt utsagt.

Just derför att jag anser, att kyrkomötet först må jemföra det
framlagda förslaget och min reservation, skall jag nu icke göra något
yrkande på bifall till den sistnämda. Jag anser dessutom, att Riksdagen
verkligen icke haft tillfälle till att grundligt jemföra den ena
eller den andra meningens hela innebörd. Jag förbehåller mig dock
att, om något yrkande under diskussionen framkommer, jag då kan
få uttala min mening derom.

Innan jag slutar, ber jag dock att få för herrarnes uppmärksamhet
framställa och på herrarnes hjertan lägga trenne mycket
enkla fakta. Det första af dessa är, att till det nu föreslagna ändringsförslaget
icke finnes något realt behof. Intet annat skäl •— jag
talar nu icke om de skäl, som anfördes i den högst märkvärdiga
motionen vid 1889 års riksdag -- har från något håll eller från någon
komité anförts för det nu fr a ..lagda förslaget, än den rent juridiskt-formella
fordran på eu fullständig likformighet i formuleringen
i regeringsformen och kyrkolagen, en likformighet, som, det må vi
väl medgifva, icke är nödvändig. En olikformighet mellan dessa
tvenne lagar låter sig mycket väl tänkas, då regeringsformen icke
har någon annan uppgift än att lemna det allmänna uttrycket, hvilket
sedan kan närmare specificeras i speciallagar. Något realt behof
för denna förändring har icke framkommit och det finnes icke heller.

Emot så godt som allt uti vår svenska kyrkoordning har under
de sista 40 åren gjordts anmärkningar, väck*s klagomål och anstalta
kritik. Intet har fått vara i fred. Men under alla dessa alunit har
icke en enda gång hörts något klagomål öfver formuleringen af 1 $
i kyrkolagen. Och hvarför har icke något sådant klagomål hörts?
Jo, mine herrar, helt enkelt derför, att ingen menniska någonsin
har besvärats af den nuvarande formuleringen af 1 § i kyrkolagen, ingen
prest i svenska kyrkan har tagits för hufvudet, derför att han icke skulle
hafva lärt i öfverensoläinmelse med lutherska kyrkans devtero-symboler,
och naturligtvis ingen lekman heller. Det var det ena faktum.

Det andra faktum, »om jag nu ber att få lägga på herrarnes
hjeitan och som herrane må taga i betraktande vid frågans afgörande
är, att under det intet realt behof finnes för denna förändring, för -

Onsdagen den 15 Mars, e. m. 7 N:o 16.

slaget om ändringen vållat mycket stor oro och många bekymmer och Förslag till:
deUa inom sådana kretsar, som, man må om dem säga hvad som
helst annat, man dock måste medgifva vara de mest stilla medbor-0y , kap ; g
gare i landet. Bland dem har detta förslag väckt stora bekymmer. Uå kyrkolagen.
frågar jag: är det skäl att göra en förändring, som vållar dessa be (Forts.)
kymmer, då det icke förligger något realt praktiskt behof för densamma? Det

tredje faktum, hvarpå jag ber, att få fästa herrarnes uppmäksamhet
är, att den påstådda olikformigheten emellan regent gsformen
och kyrkolagen har förelegat ända sedan år 1809 utan någon
olägenhet. Är det då någon fara med att låta denna olikformighet
stå° qvar till år 1894, eller 1 år till? I år skall kyrkomöte hållas.

Vid detta kyrkomöte kommer naturligtvis, jag antager det, detta lagförslag
att framläggas och och afgöras, och året derpå, 1894, kommer
det till Riksdagen" Finnes det då någon anledning, att Riksdagen nu
före kyrkomötet afgör denna fråga? Kommer den allra ringaste
olägenhet deraf att frågan, på det sätt, som här kan ske, uppskjute. till
nästa riksdag, så att kyrkomötet först får yttra sig öfver densamma?

Hufvudpunkten i mitt yttrande nu har varit en hemställan till
herrarne att låta det kyrkomöte, som i år sammanträder, först uttala
sig i denna fråga, för att det må kunna slita tvisten mellan de två
framlagda förslagen, en tvist, som jag icke tror, att Första Kammarens
ledamöter anse sig beredda i denna stund slita

Jag skall, såsom sagdt, icke nu göra något yrkande, men jag
förbehåller mig att, om något yrkande under diskussionen framkommer,
då få bestämma min position till detsamma.

Herr Lithander: Jag skall icke många minuter upptaga kammarens
tid i denna fråga. Jag skulle måhända helt och hållet kunnat
inskränka mig till att afgifva min röst, alldenstund jag icke kan
hoppas att lemna något som helst värdefullt bidrag till tråg ms belys- ing
och slutliga utredning. Men det år ej heller i förhoppning att kunna
klargöra det spörsmålet, huru vida här verkligen föreligger ett behof
af den nu föreslagna förändringen eller icke, utan det är fastmer
för att erinra om den ganska knapphändiga behandling, detta ärende
hittills röjt inom Riksdagen, som jag begärt ordet.

Det står för mig såsom ett klart, ehuru ingalunda behagligt
minne, huru lättvindigt Första Kammaren fattade sitt beslut i denna
fråga 1889 vid ett kort aftonplenum den 6 mars. Endast två talare
hatfe ordet, nemligen herr Billing och motionären, och det var endast
den sistnämnde son gjorde något yrkande Ett så ringa intresse,
som denna korta behandling i kammaren tyder på, är måhända
svårt att förklara, så vidt icke kammaren dermed afsig att till kyrkomötet
öfverlemna att fälla utslag i en fråga, som väl får erkännas
ändå ligga mera inom dess befogenhet än inom Första Kammarens.

Men för att icke påtaga sig ansvaret för upphäfvande af ett kyrkolagsstadgande,
som visat sig så hållbart, att det bestått i hundratals
år, synes det mig, som om Första Kammaren likväl bort afslå en motion
af en enskild man, en motion, för hvilken blifvit avförda, skäl,
som väl ändå voro egnadi att mottagas med den största försigtighet.

N:o 16.

Onsdagen dnn 15 Mars e. m.

laaZna än- Lag.utsk°ttet hade lemna! utan ringaste uppmärksamhet den låna-»
drad lydelse 80m motionären framlagt, och för sin del inskränkt sig till

aj i kap. i § a« förorda, att 1 kap, 1 § i kyrkolagen och 2 § regeringsformen
kyrkolagen, gjordes likformiga °

(Forts.) Det synes mig, som om Riksdagen skulle med skäl kunna först

och främst begära, att, då förelag till ändring i ett lagstado-ande
tramlägges, det åtminstone visas, att den nu gällande lagen medfört
c ,g°n olägenhet, visat sig i större eller mindre mån bristfällig och
otillfredsställande för sitt ändamål, att den möjligen förorsakat skada
och förargelse, att den, med ett ord, känts tryckande och olidlig. Nu
frågas: hafva församlingarna fört en sådan klagan, hafva våra reli<donsläiare
klagat öfver några större brister i den ifrågavarande panigrar
i.,,er l,(lr K°n»l- Maj:t funnit sig föranlåten att för Riksdagen
framhålla behofvet af en lagförändring? Mig veterligen icke! Hvar
skall man då söka de egentliga skälen till den föreslagna förändringen.
basom sadana böra väl icke rimligen kunna åberopas de i motionen
framlagda. I lagutskottets utlåtande för 1889 liksom i utlåtandet
för i år saknas helt och hållet hvarje skål, som kan vara öfvertygande
för någon, ej heller har i den kongl. propositionen eller uti
justitieministerns anförande till statsrådsprotokollet något antörts, som
åtminstone öfvertygat mig om behofvet af eu sådan förändring

Motionen n:o 12 från 1889, aflemnad här i Första Kammaren,
har jag många gånger genomläst, såväl det år d, n afgafs som i år.’
Jag skulle helst icke yttra något om motionen, då motionären numera
icke tillhör Riksdagen; i>ch att för kammaren uppläsa de många
anmärkningsvärda ställen, som jag skulle vilja påpeka, vore ej heller
lämpligt, ty motionen innehaller 12 sidor och de anmärkningsvärda
ställena äro verkligen ganska många. Jag kan derför inskränkning till
att såga, hvilket intryck motionen gjort på mig. Jag kan icke finna annat,
än att densamma afser att gifva en väldig stöt åt statskyrkan och ställa den
store reformatorn Martin Luther i misskredit genom beskyllningar
för medvetet falsk tolkning af den heliga skrift. Den synes också
afse eller afser ganska bestämdt att frånkänna vissa af den evungebsklutherska
lärans böcker bibelenlighet och renlärighet; och om jag icke
misstager mig, synes också motionären ingalunda vilja spari våra
religionslärare, utan ställer dem i en ganska oföi delaktig dager inför
forsa ml’ägarna. Det skulle, enligt mitt förmenande, vara högst be
klagligt, derest hos den stora allmänheten den uppfattningen skulle
göra sig gällande, att motionären haft rått i allt hvad han sagt, derför
att Riksdagen då godkände klämmen i hans motion. Det är mycket
sannolikt, ja temligen säkert, att de, som verka för söndring och
underminering på det religiösa området, skulle slä mynt af motionens
framgång. Det skall alltså komma att bero på Första Kammarens
beslut, huru vida dessa vigtiga saker böra blifva väl granskaue, innan
eu lagförändring deraf blitver en följd. Enligt min tanke skulle
Första Kammaren intaga eu fördelaktigare ställning till detta förslag
om ändring i kyrkolagen, derest Första Kammaren i dag genom ett
afslag på utskottets hemställan öfverlemnade åt kyrkomötet att behandla
denna fråga, ty såsom jag förut haft åran säga, torde den
först tillhöra kyrkomötet. I sådant syfte skall jag tillåta mig att an -

Onsdagen den 15 Mars, e. m. 9

hålla om afslag på den kongl. propositionen. En föregående talare
har påpekat den ringa vigten af ett uppskof; och då det giller en
lag, som redan varit beståndande i århundraden, borde det icke hafva (
något att betyda, om en ändring i en paragraf blifver uppskjuten ett
eller annat år. Jag ber således, herr talman, att få yrka afslag på
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Annerstedt: Samtidigt dermed, att presteståndet upp hörde

att vara < tt särskddt stånd inom Riksdagen, antogs 2 mom.
i 87 § regeringsformen deri stadgas, »att Riksdagen eger gemensamt
med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; dock
att dervid erfordras samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte». Deraf
följer enligt mitt förmenande otvifvelaktigt, att den rent kyrkliga
synpunkten vid bedömandet af kyrkolagsförslag tillhör i främsta
rummet kyrkomötet att handhafva, att Riksdagen, i följd af de bestämmelser
som gälla för dess sammansättning, har att vid bedömandet
af för densamma framlagda kyrkolagsförslag ställa sig på statens,
på verldsliga samfundets ståndpunkt och skärskåda, huru vida från
denna synpunkt något kan vara att erinra vid det framstälda förslaget.
Nu har eu föregående talare yttrat, att efter hans förmenande det
skulle i detta fall som i andra vara lämpligt, att förslag till ändring
i kyrkolagen först behandlades af kyrkomötet och derefter framlades
för Riksdagen till afgörande. Man kan i denna punkt dela hans
mening om lämpligheten af ett sådant tillvägagående. Men då vi alla
veia, att det förfarande, som vunnit burskap såsom det vanligaste i
fråga om förändring af kyrkolagen, varit att först gå till Riksdagen
och derefter till Kyrkomötet, ett förfarande, som har otvetydigt stöd i
den valda förn uleringen af mom. 2 i oftanämnda paragraf, hvilken
talar om att Riksdag och Konung stifta lag och dertill fordras kyrkomi
tets samtycke, och då vidare alla likaledes väl veta, att i de representativa
förmer'' a ett tillvägagående, som vunnit burskap och häfd
genom långvarig tillämpning är svårt att bryta och förändra, så tror
jag, att man numera får anse, att det af Konung och Riksdag i allmänhet
omfattade förfarandet, att lagförslag angående ändring i kyrkolagen
först framläggas för Riksdagen och derefter kyrkomötets samtyc
e inhen tas, icke bör frånträdas, derest icke särskilda förhållanden
föreligga. Då jag icke Kan finna, att kyrkomötet vid sin efterföljande
pröfning skall i någon mån vara hindradt att låta de kyrkliga synpunkten
a då lullt göra sig gällande, synes det mig, som det tillvägagående
som nu allmänneligen hr gagnas icke kan i och för sig
int et äta l ägra vådor för a>t ett förslag till ändring i kyrkolagen icke
skulle behandlas på ett sådant sätt, att af de båda synpunkter, som
skola göt as gällande, hvar och en kommer till sin rätt. Riksdagen
godkänner Jagen och kyrkon öiet får sedan säga, om den ur den
kykliga r presentation! ns synpunkt år tillfredsställande. Med detta
beiraku Isesätt är gifvet, att Riksdagen. då den går till den pröfning
af ett kyrkolagsförslag, som åligger den, i främsta rummet bör tillse,
< in detta lördag hvartill Riksdagens godkännande begäres, är af den
beskaffenhet att det — för att begagna eu juridisk term som här år
något ovanlig, fastän den annorstädes är mycket i bruk — vid en

N:o 16.

Förslag till
log ang. ändrad
lydelse
j/ 1 kap. 1 §
kyrkolagen.

(Forts.)

N:o 16.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af I kap. 1 i
kyrkolaqen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, e. in.

prima fack bevisning visar sig tillfredsställa äfven de kyrkliga krafven
på lagstiftningen i fiåga eller om förslaget uppenbart är stridande
j! m°t kyrkans vitalintressen och redan derför bör afslås af skyldig
hänsyn till kyrkans behof. 6

Om jag nu går till det föreliggande förslaget, förefaller det mig,
som om tillräckligt talande bevis höra kunna framdragas för att Riksdagen
icke kan anses vara berättigad att från eu sådan synpunkt sadt
afslä den kongl. propositionen. Det har af föregående talare yttrats,
att det icke finnes cågot realt behof för den ifrågas arta förändringen
och att såsom dennas upphof finge betecknas en motion, som för fyra
år sedan behandlades i denna kammare. Jag tror, att detta betraktelsesätt
stannar vid den yttre anledningen till den riksdagens skrifvelse,
som var närmaste anledningen till att denna kong!, proposition
framkommit och som var föranledd af den antydda ”motionen.
Från riksdagens synpunkt tror jag man kan påstå, att ett behof af
ändring i detta lagstadgande långt förut framträdt och framträdt under
sådana förhållanden, att, till dess motsatsen bevisats, Riksdagen är
berättigad antaga, att ändringen äfven motsvarar ett kyrkligt behof. För
att bevisa detta tillåter jag mig åberopa i främsta rummet, att a''la
de kyrkolagskomité er, hvilka tid efter annan varit sammankallade och
som — jag antager mig berättigad att påstå det — varit sammansatta
af personer nitälskande för kyrkans behof, hvilka sett en föreslagen
förändring i kyrkolagen först och främst frän kyrklig synpunkt,
alla samstämmigt kommit till det resultat, att såsom kyrkans
symboler och bekännelseskrifter skulle upptagas endast de, hvilka i
2 § regeringsformen angifvas såsom kännetecknande för den rena
evangeliska läran. Både den komité som var samlad på 1820-talet,
den, som sammanträdde på 1840-talet, och slutligen den, som 1873
afgaf sitt betänkande, öfverensstämma i denna punkt.

Fäster jag mig särskild! vid 1873 års kyrkolagskomité, finner
jag, att den bland sina ledamöter räknade tre stiftsstyresman, hvilka
hvar för sig. två inom den teologiska fakulteten och den tredje inom
filosofiska faku''teten, varit sysselsatta med undersökningar, de två
första inom teologien, den tredje inom ett med denna närbeslägtad!
ämne, och hvilka måste anses fullt kompetenta att bedöma ifrågavarande
lagföräadrino; i inverkan, både i kyrkligt afseende i allmänhet
och i de särskilda ateeenden, som af de föregående talarne påpekats.
Det är vidare kändt, att då detta förslag sedermera hänvisats till
konsistorierna för yttrandes afgifvande, kan man icke i deras utlåtanden
spåra den oro och det allmänna motstånd mot förändringen,
som af föregående talare angifvits.

Går lag sedan till den senaste kyrkolagskomitén, hvars betänkande
utgör den närmaste grunden för den nu framlagda kongl. propositionen,
finner jag äfven der en stiftsstyresman, hvilken, haft till
uppgift, innan han erhöll denna befattning, att såsom lärare vid en
t< ologisk fakultet der föredraga dogmatik, för sin del icke hafva
någon betänklighet att biträda det framlagda förslaget. Och vid alla
dessa till''ä len är det tillika af dessa målsmän för den svenska Kyruac
tydligt uttuladt, att den ifrågasatta förändringen icke på något sätt
kan antagas vara någon förändring i kyrkans grundvalar, någon för -

N:o 16.

Onsdagim den 15 Hare, e. m.

ändring i de läror, hvilka hädanefter som hittills kunna anses motsvara Förslag till
den rena evangeliska läran. 1873 års komité angifver uttryckligen gradfydelse
såsom motiv till ändrad lydelse af kap. 1 § 1 kyrkolagen att: »då den 0y , kapi ,§
bestämning af svenska kyrkans bekännelse, som är gifven i kap. 1 kyrkolagen
§ 1 af 1686 års kyrkolag, till lydelsen blifvit ändrad genom innehållet (Forts.)
i § 2 i gällande regeringsform, så» etc., hvarigenom denna komité
tillräckligt tydligt betonat, att det icke var något annat än en redaktionsförändring
som ifrågasattes.

Nu har en föregående talare sagt, att det icke förefinnes något
behof af en sådan förändring. Men ser jag frågan från statens, från
samhällets synpunkt, måste jag påstå, att så framt denna förändring
icke kan uppvisas från kyrklig synpunkt medföra sådana vådor, att
samhällets synpunkt i detta fall kan och bör stå tillbaka, måste det
vara en åtgärd värd att företaga, att bringa till öfverensstämmelse
kyrkolagens stadgande i detta hänseende och det stadgande, som
regeringsformen innehåller. Ty det kan icke, om jag ser saken från
rättslig'' synpunkt, vara annat än högst olämpligt och förenadt med
olägenheter i piaktiskt afseende, att jag såsom bestämning på den
rena evangeliska läran har i den ena lagen ett stadgande, i den andra
lagen ett annat. På dessa grunder synes mig från Riksdagens sida
intet hinder böra förefinnas, utan bestämda skäl vara för handen att
godkänna den föredragna kongl. propositionen. Gent emot den
andra synpunkten, som af den näst siste talaren framhållits, eller den
oro och det bekymmer, som den nu ifrågasatta lagförändringen
skulle medföra, och de uttalanden, som vid prestmöten förekommit
mot en sådan förändring, synes mig från Riksdagens sida kunna påpekas,
att denna förändring dock har af ett långt öfvervägande antal
domkapitel blifvit tillstyrkt. Och jag tror, att, till dess motsa''sen
bevisas, uran är b rättigad antaga att stiftsstyrelserna ej sakna förmåga
att opartiskt och rätt bedöma, hvad i detta afseende kan från
kyrkans synpunkt vara tillrådligt ther icke. Irundlingarna i saken
lemna uppgift, åt! denna lagändring gista gången tillstyrktes utaf 12
af rikets konsistorier. Slutligen synes mig, som om man äfven såväl
af den diskussion, som här i dag redan blifvit förd, som ock af den
reservation, som förslagets förnämste motståndare algii vit vid ärendets
föregående behandling vore berättigad att hemta ett skal för lämpligheten
£.f den nu ifrågavarande lagändringen. Under diskussionen
har af de talare, som ansett sig icke kunna biträda den kongl. propositionen,
flere gånger användts icke ordet symbola, utan bi-sytubola,
efter-symbola o. d. Redan detta synes mig betecknande, att de talare,
som motsatt sig den lydelse af paragrafen, som Kongl. Maj:t föreslagit,
anse sig ej kunna angifva de skrifter, mot livilkas uteslutande
anmärkning framstälts, med det enda rätta namn, de borde hafva,
om de skulle kunna förekomma i denna paragraf, nemligen: symbola.

Böra de vara symbola, böra de upptagas i definitionen på svenska
kyrkans lära. Annars böra de ej förekomma der. Och i den af
herr Billing afgifna reservationen säger han, att om uppgiften ej vore
någon annan än den att vara den lag, efter hvilken en församlingslärare
skulle dömas vid åtal för villfarande lära, eå vore betänkligheten,
praktiskt sedt, ej synnerligen stor, enär den tid säkerligen är

N:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. in.

Förslag till förbi och aldrig torde komma tillbaka eller ens böra önskas tillbaka
drad lydelse då. någ°? kljn(lej blifva dömd för villfarande lära i det fall, att hans
af i kap. i § förkunnelse kunde visas icke strida mot augsburgiska bekännelsen
kyrkolagen, och Uppåta mötes beslut, äfven om den ej öfverensstämde med någon
(Forts.) utsaga i de senare lutherska bekännelseskrifterna, Nu förefaller det,
enligt min åsigt, från samhällets, från kyrkorättslig synpunkt alldeles
klart, att, om det förhåller sig så, som reservanten uppgifvit, kunna
ej dessa skrifter omtalas i den paragraf, som skall definiera den
svenska kyrkans bekännelse. Ty skall definitionen från kyrkorättsli»
synpunkt ega någon betydelse, måste det vara den, att den kyrkan!
lärare, som i sin lära tj öfverensstämmer med den bekännelse, som
definierats såsom svenska kyrkans, har begått ett tjenstefel, i det han
ej förkunnat den rena evangeliska läran, såsom den svenska kyrkan
fattar detta begrepp, men då är det också angeläget att i denna
definition ej upptaga något annat än det, hvarom man kan uttala,
att den lärare, som afviker derifrån, han sviker den honom åliggande
förpligtelse^ han gör sig skyldig till tjenstefel. Detta har reservanten
ej vågat påstå, och under sådant förhållande förefaller det mig uppenbart,
att, äfven om han och de med honom liktänkande önska nåo-ot
uttaiande om dessa bekännelseskrifter, ett sådant uttalande bör ske
på ett annat ställe och i en annan form än såsom tillägg till § 1 i
kyrkolagen.

Det betraktelsesätt, som sålunda framhållits, synes mig mana dertill,
att kammaren lemnar sitt bifall till den kongl. propositionen.
Detta bifall lemnas då från statens sida. Jag kan icke se, att deraf
föranledes något uppskof eller förorsakas något hinder för kyrkomötet
att formulera denna paragraf på annat sätt, om kyrkomötet anser, att
från kyrklig synpunkt paragrafen ovilkorligen måste hafva en annan
lydelse. Ty det är ju gifvet, att om riksdagen antager detta förslag,
blir kyrkomötets åtgärd, derest dess uppfattning är en annan, att det
antager ett annorlunda formuleradt innehåll af $ 1, hvarefter den nu
af Riksdagen antagna lagen år förfallen. Och Kongl. Maj:t kommer
nog utt till nästa Riksdag framlägga förslag till lydelse af ifrågavarande
paragraf i öfverensstämmelse med den önskan, svenska kyrkomötet
i denna fråga uttalat.

Jag tillägger slutligen, att den omständighet, hvilken åberopats
såsom ett skäl emot antagande af Kongl. Maj:ts förslag till lydelse
af 1 kap. 1 § kyrkolagen, att en lärobok i fråga om barnaundervisningen
deri ej skulle vidare såsom symbolisk bok upptagas, synes
mig omöjligen kunna föranleda den påföljd, som af en föregående
talare om jug förstod honom rätt — antyddes, nemligen att derpå
skulle bero, huru vida Luthers katekes skulle användas vid undervisningen
eller ej. Det synes mig, att, hvilken lydelse man gifver
nu ifrågavarande paragraf, läroboken framdeles liksom hittills kan i
den svenska kyrkan användas. Jag slutar således med att vördsamt
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Fehrman: Det år mig obehagligt att nödgas uppträda
mot en kongl. proposition, ty att stå i oppositionens led är något,
som jag visst icke vill, der icke högsta nödfall drifver. Ett sådant

Onsdagen den 15 Mars, e. in.

N:o 16.

föreligger hår. Jag kan icke ee, att den nu föreslagna kyrkolagsförändringen
är nödvändig. Det anföres såsom skål, att kyrkolagen

1 den nu ifrågavarande paragrafen ej står i öfverensstämmelse med(

2 § i regeringsformen. Att en olikhet mellan dessa paragrafer fins
är uppenbart, men jag kan ej inse, att denna olikhet i sig innesluter
någon slags motsägelse. En hvar vet, att frågan år 1809 gälde icke
att gifva svenska kyrkan en bekännelse eller företaga någon ändring
i hennes bekännelse, utan det gälde att skänka staten en grundlag;
och denna grundlag skall, såsom den sjelf gifver till känna, förstås
endast efter sin ordalydelse, och ordalydelsen är den, att Konungen
skall vara af den rena evangeliska läran, sådan den o. s. v. Innebörden
af detta stadgande är, efter allt hvad jag kan förstå, den, att
den svenska staten genom sin konung såsom kyrkans summus episcopus
skänker sitt skydd åt en kyrka, som står på augsburgiska bekännelsens
grundval. Fattar man det så, kan jag ej se, att det fins ens
en skymt af motsägelse i det förhållande, att den svenska kyrkan,
den på augsburgiska bekännelsens grund stående svenska statskyrkan,
i sin speciella kyrkolag närmare preciserar sin bekännelseståndpunkt,
närmare än hvad som skett i statens ifrågavarande grundlag. Då
jag således icke kan finna, att det är någon motsägelse — om också
en olikhet, dock icke någon motsägelse — mellan regeringsformen
och kyrkolagen, kan jag icke se, att kyrkolagen behöfver ändras för
en sådan motsägelses skull, som icke finnes. Men om kyrkolagen
icke behöfver ändras för regeringsformens skull, efter som ingen
motsägelse fins. bör den efter mitt förmenande icke heller ändras för
sin egen skull. Då den svensk-lutherska kyrkan tillkämpat sig under
historiens lopp det trosmedvetande, som den uttalat i sina bekännelser,
som finnas uppräknade i nu gällande kyrkolags 1 kap. 1 §, bör man icke
af den svenska kyrkan begära, att hon skall uppgifva hvarken en
eller flere af ifrågavarande bekännelseskrifter. Det vore att begära,
att hon skulle förneka sig sjelf och gå tillbaka i stället för framåt!
Och jag finner en särskild betänklighet mot att vara med om den nu
ifrågavarande förändringen. Ibland de till utmönstring nu föreslagna
bekännelseskrifterna är nemligen Luthers lilla katekes en. Denna är
den enda af den svensk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter, som
ligger på menige mans läppar, den enda, som menige man egentligen
känner till. Skall nu svenska kyrkan förklara, att Luthers lilla
katekes ej längre är någon hennes bekännelseskrift, så gifver hon
åtminstone sken af att hon ej längre finner sin evangelisk-lutherska
tro uttalad i den lutherska katekesen. Når då folket blir undervisadt
i denna Luthers lilla katekes, vet folket icke längre, om det kan lita
på, huru vida den undervisning, det fär ur katekesen, år en verkligt
luthersk undervisning eller ej. Jag är alldeles öfvertygad om, att,
såsom också framhållits af föregående talare, det skall komma att
vålla ett mycket stort bekymmer och stor oro i vidsträckta kretsar
af vårt svenska folk, och jag vågar säga i de kretsar af folket, hvilka
ingalunda äro att räkna såsom de sämsta. Jag skulle anse mig hafva
svikit min pligt mot den kyrka, hvilkens tjenare jag år, mot den
kyrka, hvilken jag har kär, om jag försummade att vid ett sådant
tillfälle som detta inlägga min gensaga mot ett beslut af nu ifråga -

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
''./ I kap. I §
kyrkolagen.

(Forts.)

N:o 16. 14 Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Förslag till varande beskaffenhet, hvilket efter min lifligaste öfvertygelse är egnadt
^dradYd T*" att * väsentlig mån försvaga den svensk-lutherska kyrkans kraft och
aj t derigenom också försvaga vårt folks kraft. Ty det är visst och sant,

kyrkolagenatt vårt folk behöfver ej minst nu i sin midt en kyrka i full, oför(Forts.
) svagad kraft. En sådan kyrka i full, oförsvagad kraft skulle också
åt vårt folk skänka en kraft, som det i detta brytningens tidehvarf
ej har råd att undvara. Jag kan för min del ej af något som helst
opportunitetsskäl gifva efter något af hvad kyrkan tillkämpat sig
såsom trosmedvetande och som hon gifvit uttryck i sin bekännelse.
Jag finner det för min ringa del — ty jag vet väl, att jag år en
obetydlig person och att mitt ord ej har någon betydelse i kammaren
— vara min pligt att göra det lilla och obetydliga jag kan för att
motstå ett sådant beslut, som enligt min åsigt skulle blifva ödesdigert
både för vår svenska kyrka och för vårt svenska folk. Att hon nu
har dessa bekännelseskrifter just såsom bekännelseskrifter uttalade och
fastslagna i sin gällande kyrkolag, är utan all fråga, är ej ens ifrågasatt.
Då kan jag icke, såsom sagdt, af något opportunitetsskäl vara med om
att skänka bort något af hvad kyrkan så har tillkämpat sig och uttalat
såsom sitt trosmedvetande, och det derför att i troheten ligger, efter min
uppfattning, den enda lifsmöjligheten för vår svenska kyrka, den trohet,
som består deri, att hon håller hvad hon har, att hon håller det så,
att hon icke uppgifver det efter någon påtryckning från den allmänna
tidsandan eller den allmänna opinionen. Att hon hiller det hon har,
deri ligger för henne den enda lifsmöjligheten. Endast under förutsättning,
att hon behåller hvad hon har, är det för henne möjligt att
gå en väg, som för henne och kanske äfven för vårt svenska folk:
blir en väs;, icke till död och ull under^ånc; utan till lif och utveckling.

O r* r* o

Jag hade tänkt yrka återremiss till utskottet, men sedan jag hört
herr biskop Bikung» önskan om uppskof, hvilket väl i detta fall är
liktydigt med afslag, hvarom sedermera äfven yrkande blifvit af en
annan talare framstäldt, anhåller jag vördsamt att få förena mig om
yrkandet på afslag.

Friherre Barnekow: Här har uttalats den åsigten, att denna

lagändring skulle i viss mån endast vara en redaktionsförändring:
men mine herrar, den innebär väl något mera. Om jag läser upp
den nya paragrafen, sådan den är föreslagen, lyder den sålunda
»Svenska kyrkans lära är den rena evangeliska, sådan den, grundad i
Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den
oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af
år 1593 antagen och förklarad är». Men enligt den gamla lydelsen
tillkommer ett tillägg: »samt uti hela s. k. Libro concordise förklarad».
Hvilka skrifter innehållas i Liber concordias? Om jag ej
miesminner mig, så är det den augsburgiska bekännelsens försvar
eller apologi, schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser och konkordieformeln.
Af dessa äro alla med undantag af Luthers katekes
mer eller mindre förklaringar af augsburgiska bekännelsen. De till—
kommo derför att strid uppstod, huru den skulle tolkas. Om än en
del af dessa skrifter på grund häraf skulle kunna hänföras till denna
paragraf, har jag dock svårt att fatta, att Luthers lilla och störa

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

N:o 16.

katekes skulle kunna dit hänföras. Hvad blir då följden, om jag Förslag till
antager paragrafen? Jo, att Luthers lilla och stora katekes utgår ,å?~

såsom symbolisk bok. Och det har val ock, om man läser motionen, aJa{
varit motionärens mening. År då katekesen en bekännelseskrift? kyrkolagen.
Nej, mine herrar, jag vågar påstå, att den ej är det, oaktadt en (Forts.)
kyrkans man nyss sagt, att den är så. Luthers katekes tillkom,
såsom en föregående talare sagt, derför att Luther fann en sådan
okunnighet såväl bland folket som lärarne, att ban blef bedröfvad,
och det var då han skref sin katekes. Om jag ej misstager mig,
tillkom den året före augsburgiska bekännelsen. Följaktligen kan
den aldrig vara någon bekännelseskrift eller förklaring af augsburgiska
bekännelsen. Vi veta, att denna tillkom derför att lutherska
kyrkan uppmanades att skrifva sin bekännelse; men katekesen tillkom
såsom en lärobok, och såsom sådan bör den betraktas, men ej såsom
en symbolisk bok. Om den blir såsom sådan borttagen, kan lika väl
undervisningen i skolan fortsättas efter den.

Nu hoppas jag. att herrarne och särskildt kyrkans män ej stöta
sig på hvad jag kommer att säga. Jag tror verkligen, att man sätter
Luthers katekes väl högt. Jag har hört personer kalla den för lekmannens
bibel. Ja, man har nära nog med den velat undantränga
bibeln. Vi hafva väl alla i vår barndom fått lära känna katekesen,
och jag är öfvertygad att i denna kammare kanske finnes många som
fält tårar för den boken. Ja! Man kände den bättre än bibeln.

Sedan jag mera börjat läsa bibeln, har jag funnit så mycken tillfredsställelse
och nöje deraf, att jag bra mycket hellre läser den än
alla förklaringar deröfver, som tillkommit. Och när jag läser bibeln,
kan jag möjligen förstå den, men när jag låser de schmalkaldiska
artiklarne förstår jag dem mindre.

Jag skall förena mig med herr Billing deri, att i eu så vigtig
fråga som denna, bör väl kyrkomötet egentligen yttra sig först. Jag
tror, att det är närmast dertill, och jag tror, att det fins möjligen
flera här i denna kammare, som ej vilja borttaga de omnämnda skrifterna,
innan de hört den auktoritet, som har att främst yttra sig öfver
dem, nemligen kyrkomötet. Jag är således ej mot ett uppskof. När
jag sålunda förenar mig med herr Billing deri, att jag vill uppskjuta
frågan tills kyrkomötet först tätt behandla densamma, vill jag endast
omnämna, att jag varit ledamot af kyrkomötet, men kommer sannolikt
aldiig mer flit, emedan jag tror, att mina åsigter på det religiösa
området äro alldeles för fria för att der kunna vinna gehör. Men
vill jag derför här nämna några ord om svenska kyrkan. Här har
sagts, att det nu 8r en stormens tid och att det tina så många som
anfalla svenska kyrkan, Och sekterna rasa omkring henne, säga
kyrkans män, hvarför vi måste hålla fast vid vår bekännelse, om ej
kyrkan skall blifva nedergjord och förkrossad. Till dem vill jag säga:

Akten på tidens tecken! Här på‘går en reformation bland folket,
som är utledeet på dogmer, på strider och trätor på det kyrkliga
området, Folket vill höra frid, böra att evangelium är ett gladt,
ljufligt budskap. Det ställes mer kraf på att religionen är ett Rf än
eu lära. Hållen gerna på bekännelsen, men varen ej ofördragsamma
eller hardt dömande om andra. Ty, mine herrar, om jag känner mig

^0 16. 16 Onsdagen den 15 Mars, o. m.

Förslag till dragen till en person, som i likhet med mig älskar sin Frälsare,
''foaTl''folie ku?na Y1 komma tillsammans för att samtala eller för att tillsammans
af i kap. ; böja knä till bön, utan att vi derför behöfva enas om den ena eller
kyrkolagen, andra dogmen. Det är de många olika bekännelseskrifterna som för(Forts.
i orsakat så mycket kif och strid kristna emellan.

Ja, mine herrar, det skulle finnas mycket att såga på detta område,
och jag kan ej neka, att det är ett område, der jag gerna talar,
men jag vill ej trötta kammaren med för mycket tal. Jag står på
den ståndpunkt, att jag gerna vill minska på bekännelseskrifternas
antal men vill att kyrkomötet först skall taga initiativ i frågan, och
då jag ej kan komma dit på annat sått än genom att yrka anslag,
förenar jag mig med dem, som yrka rent afelag å utskottets förslag,

Herr Sä ve: Jag känner mig mycket besvärad af att yttra mig

omedelbart efter de senaste ärade talarne, särskilt efter de högt
förtjente kyrkans mån, som nyss med sådan styrka och värme uttalat
sig mot den föreliggande propositionen. Men då jag begär
ordet, gör äfven jag det liksom desse på grund af känslan sf min pligt,
emedan jag ej anser det vara rätt, att jag iakttager tystnad i riksförsamlingen
under en debatt öfver denna fråga, då jag förut såsom
ledamot af ett domkapitel haft att på embetes vägnar yttra mig öfver
henne. Det domkapitel jag tillhör, eller Karlstads, har uttalat sig för
den ifrågasätta kyrkolagsfö rändringen liksom så många andra af rikets
domkapitel, och jag har instämt deri. Jag vill emellertid ej vid detta
tillfälle inlåta mig på några teologiska spörsmål, emedan jag ej anser
riksdagens plenisalar vara den lämpligaste diskussionslokalen för
sådana; jag vill ej heller upprepa de skäl för bifall till den kongl.
propositionen, som synas mig med all styrka hafva blifvit framstälda
i kyrkolagskomiténs betänkande, och jag vill allra minst tillåta mig
något omdöme om de motiv, som framkallat den motion, hvilken
närmast har föranledt 1889 års riksdagsskrivelse och den föreliggande
kongl. propositionen. Men jag anser mig böra framhålla den synpunkt,
som för mig varit den bestämmande, den nemligen, att jag ej
varit i stånd att fatta, att meningen med kap. 1 § 1 kyrkolagen bör
vara någon annan ån den, att klart och tydligt uttala sjelfva grundtypen
för vår lära, och att den närmare utvecklingen af samma kyrkolåra
i alla dess enskilda detaljer icke bör angifvas i en Kyrkolag
utan öfverlemnas åt den teologiska vetenskapen — och såsom stöd
för denna mening har jag en god auktoritet i ett uttalande i frågan
af en af svenska kyrkans biskopar, hvilket kyrkolagskomitén i sitt
betänkande citerat.

Nu är spörsmålet för mig detta: är i den redaktion, som kyrkolagskomitén
framstält och Kongl. Maj:t upptagit, vår kyrkas grundtyp
klart och tydligt preciserad? Jag tror, att så faktiskt är förhållandet.
»Svenska kyrkans lära år», heter det, »den rena evangeliska, sidan
den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets
skrifter, genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala
mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad år». Genomläser
man Upsala mötes beslut, så blir man ytterligare hänvisad till en ny
symbolisk skrift, nemligen 1572 års kyrkoordning, om hvilken en af

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

N:o 16.

de senast uppträdande talarne, som sjelf varit ledamot af kyrkolags- förslag till
komitén, i sin reservation mot samma komités utlåtande har yttrat la9 an9-att den lika bestämdt som de sehmalkaldiska artiklarna har uttalat
sig mot katolicismen och som konkordieformeln mot den reformerta kyrkolagen.
kyrkan, låt vara nu, att dess uttalande ej är lika fullständigt och lika (Forts.)

utförligt motiveradt som de nyssnämnda bekännelseskrifternas. För
öfrigt tillåter jag mig göra den frågan, huru vida det kan vara rigtigt,
om man vill stadga en bestämmelse om huru vår kyrkolära skall
tänkas utvecklad, att för all tid fastslå sjelfva ordalydelsen i alla de
skrifter, som finnas sammanförda i konkordieboken. Jag tror, att
teologien, likasom andra vetenskaper, är underkastad utvecklingens
lag, ty den teologiska forskningen måste gå framåt äfven den, det
kan ej hjelpas, och en teolog i våra dagar kon måhända vara väl
berättigad att få i en och annan detalj hafva en annan mening, än
den, som uttalades af kyrkoreformatorerna på 1500-talet.

Det yttrades nyss, att vi i dessa dagar hafva att fira en märkvärdig
högtid, nemligen minnet af Upsala mötes beslut för 300 år
sedan, och det erinrades om det olämpliga att vid detta tillfälle taga
bort de vigtiga utanverken kring augustana såsom vår bekännelses
hufvudfästning. Jag respekterar den ärade talarens uppfattning, men
jag kunde, då jag hörde hans yttrande, ej afhålla mig från den tanken,
att vi 1593 icke egde i Sverige någon konkordiebok med symbolisk
betydelse. Aldrig torde svenska kyrkan varit så fast och stark
som i det följande århundradet, det som låg emellan 1593 och 1686.

Under detta århundrade egde icke konkordieboken hos oss symbolisk
rang; det fick den först år 1686. Jag frågar: hafva renlärighetens
värn och fästen i vårt land varit starkare efter 1686 än tiden närmast
före? Jag tror det icke.

Jag kan förstå, att många af våra prester skola vara angelägna
att söka motarbeta en proposition sådan som den föreliggande, men
hvad jag far svårt att förstå är, huru en reservation sådan som den,
som här bifogats lagutskottets utlåtande, har kunnat framläggas af en
vän till den gamla formuleringen af kyrkolagsparagrafen i fråga. De
som vilja bibehålla apologien, de sehmalkaldiska artiklarne och konkordieformeln
såsom lagstadgade bekännelseskrifter — jag vill ej
särskildt tala om katekeserna i detta sammanhang — äro angelägna
om att åt dessa böcker vindicera samma symboliska rang som åt
sjelfva augsburgiska bekännelsen. Men i herr Petterssons reservation
till lagutskottets hemställan och i biskop Billings till kyrkolagskomiténs
är det tydligen framhållet, att de nämnda skrifterna ej hafva
samma symboliska egenskap som augsburgiska bekännelsen, utan att
de såsom blott förklaringar af denna intaga en lägre och mera underordnad
ställning. Jag undrar, om detta kommer att tillfredsställa de mest
bekännelsetrogna af svenska kyrkans vänner. Uti en broschyr, som i
dagarne utdelats bland kammarens ledamöter och som jag här håller
i min hand, utgifven af en förening, som kallar sig »svenska kyrkans
vänner», finnas uttalanden i detta ämne utaf framstående teologer.
Genomläser man dessa — och de äro värda att läsas — finner man
ganska grava anmärkningar just mot den nu föreliggande reservaFörsta
Kammarens Fröt. 1893. Nio 13. 2

N:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m,

Förslag till tionen. Så framhåller t. ex. en berömd tysk teolog, att en och annan
lag ang. än- skulle kunna sätta i fråga, om icke herr Billings reservation involverar
en om ock ringa relaxation eller förslappande af bekännelsens fasthet.
kyrkolagen.S En annan teolog bar den åsigten, att om herr Billings reservation
(Forts,) skulle blifva lagstadgad, så skulle bekännelseskrifterna blifva räknade
såsom goda läror och upplysande böcker, men att deras kyrkorättsliga
giltighet dock vore uppgifven. Ja. mina herrar, det är nog
antagligt, att dessa teologer hafva uttalat en åsigt, som många dela,
och de af de ärade talarne, som nyss framhållit katekesens stora betydelse
och på samma gång förordat reservationen, dem vill jag fråga,
huru det skulle gå med katekesens ställning såsom symbolisk bok,
om reservationen blefve lagstadgad.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, utan beder jag blott
att få såsom min åsigt uttala, att Riksdagen nu saknar skäl att frångå
sitt år 1889 fattade beslut. Finnas bland oss tvekande, och många
kunna vara tveksamma i ett sådant ämne, hafva dessa i allt fall den
tryggheten, att kyrkomötet har vetorätt.

Jag tillstyrker bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Då denna fråga behandlades vid 1889 års

riksdag i Första Kammaren, yttrade sig endast motionären, redaktören
S. A. Hedlund, och den talare, som i dag den andre i ordningen
hade ordet, hvilken sistnämnde talare icke framstälde något yrkande.
Det torde vara skäl att, då kammaren nu genom Kongl. Maj:ts proposition
blifvit i tillfälle att ånyo taga denna vigtiga sak i öfvervägande,
behandla densamma med något mera omsorg än hvad som
då skedde. Jag har derför tillåtit mig begära att i all anspråkslöshet
få yttra några ord. Jag behöfver icke försäkra kammaren, att jag
dervid visserligen icke skall inlåta mig på några som helst teologiska
funderingar eller yttra mig om huru bestämmelsen om svenska
kyrkans lära rätteligen bör vara formulerad, jag skall endast och
allenast betrakta frågan ur den synpunkten, huru en lekman klokast
och försigtigast bör handla.

Härvid tillåter jag mig då först att fästa uppmärksamheten på
att 1 § af nu gällande 1686 års kyrkolag innehåller, om man särskiljer
dess olika beståndsdelar, tre särskilda moment, det första en bestämmelse
och begränsning af hvad som förstås med svenska kyrkans lära,
det andra ett ©vilkorligt påbud, att alla den svenske konungens undersåtar
skola tro och bekänna sig till denna lära, och det tredje är en
föreskrift, att alla religionslärare och prester skola med ed bekänna
sig dertill, då de tillträda något embete. Hvad den andra delen beträffar,
så är densamma numera, sedan vi dess bättre, genom senare
tillkomna lagar, i vårt land hafva fullständig religionsfrihet, alldeles
upphäfd och gäller icke längre. Den tredje delen om edens afläggande
är redan i väsendtlig mån ändrad och kommer måhända, derest
presteden blifver afskaffad, att äfven blifva helt och hållet upphäfd.
För att undanrödja giltigheten af dessa bestämmelser behöfves således
ingalunda någon ny lagstiftningsåtgärd. I afseende på den första
delen, nemligen angående bestämmelsen om hvad som menas med
svenska kyrkans lära, bör ihågkommas, att då numera ingen tvingas

H:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. in.

att bekänna tåg till statskyrkans lära, då kyrkan ej af någon med- Förslag till
borgare fordrar, att han skall uttryckligen aflägga någon annan be- flaTlydeUe
kännelse ån den apostoliska, d. v. s. de tre trosartiklarna,. och dån/.//ta* jg
slutligen svenska medborgare åtminstone i allmänhet i öfrigt ej inhemta kyrkolagen.
sin kännedom om svenska kyrkans lära annorlunda än genom lärans (Forts.)
muntliga och skriftliga undervisning, torde det med fog kunna sägas,
att denna bestämmelse i kyrkolagen visserligen är af synnerligt stor
vigt för hela det svenska folket, men att den egentligen omedelbart
gäller endast för kyrkans tjenare och öfriga af staten antagna religionslärare.
Fasthålles detta, hvilket är af stor vigt just i den föreliggande
frågan, så finner man lätt, att här alldeles icke, såsom kanske mången
föreställer sig, är det minsta fråga om religiös tolerans eller intolerans,
reaktion eller framåtskridande mot tanke- och trosfrihetens sköna mål,
hvilket vi, dess bäitre, redan hunnit i vårt land. Men om det är för
statsändamålets uppgift nödigt och dermed förenligt, att man måste hafva
en statskyrka, så måste väl denna statskyrkas lära vara någorlunda bestämd
och begränsad. Staten tvingar ingen kyrkans tjenare att bekänna
sig till denna lära,utan om han finner sitt samvete stå i strid dermed, så
att hau ej längre i enligt t med läran kan förkunna ordet, så står det
honom fritt att lemna kyrkans tjenst och söka andra förvärf, och om sådana
gäller hvad ett domkapitel en gång träffande yttrade, att kyrkan har
föga gagn af sådana tjenare, hvilkas samveten ständigt stå i strid med
deras pligt. Det har nyss blifvit erinradt om hvad som föreföll vid
1889 års riksdag. Då väcktes den af mig förut omnämnda motion,
hvilken beledsagades af en vidlyftig motivering, hvaruti bland annat
framhölls önskvärdheten af att få bort den symboliska betydelsen af
Luthers lilla katekes för att sedan slippa att använda den såsom
lärobok i skolorna. D-t årets lagutskott inlät sig ej det ringaste på
att granska derna motivering. Lagutskottet yttrade endast, att då
1809 års regeringsform i 2 § hade en annan formulering af bestämmelsen
om bekännelsen än kyrkolagen, vore det önskvärdt att den
sålunda befintliga »motsägelsen», såsom utskottet uttryckte sig, undanröjdes.
Jag vågar antaga, på grund af hvad som förefallit vid
nämnda riksdag och det som äfven i dag yttrats under öfverlåggningen,
att åtminstone många gåfvo sina röster för bifall till det då
af lagutskottet framstålda förslaget, under den förutsättning att då
ej var fråga om annat än en mer eller mindre betydelselös redaktioneförändring.
Men om förhållandet var sådant, mine herrar, då
tillåter jag mig påstå, att såväl lagutskottets ledamöter vid 1889 års
riksdag som denna kammare i det fallet frånträdt den åsigt, som förut
alltid varit och som jag hoppas alltid skall blifva bestämmande för
Förslå Kammaren, den nemligen art, man i fråga om lagstittningsåtgårder
bör handla betänksamt och icke besluta sig för andra än
sådana, som äro verkligen nödiga och nyttiga. Jag kan ej finna, att
en lagstiftningsåtgärd är nödig, då den icke åsyftar någonting annat
ån en betydelselös redaktionsföi ändring. Jag vågar också säga, att
den ej kan vura nyttig, ty ullt det besvär, alla dessa yttranden som
måst afstifvas af domkapitlen, högsta domstolen m. fl. hade väl ej
bort ifrågakomma, då man ej åsyftade någonting större än en enkel
redaktionsförändring. Jag har ej varit i tillfälle att se och granska

K:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Förslag till dom kapitlen 8 i anledning af detta riksdagsbeslut afgifna utlåtanden,
drad*lydelse nien ilå grund. af hvtld jag inhemta! af kyrkolagskomiténs betänkande
aj i köp. i § och hvad förn i öfrigt kommit till min kännedom, tror jag mig kunna
kyvko''agen. med visshet antaga, att hufvudsakligen tre särskilda uppfattningar
(Forts.) hafva inom domkapitlen gjort sig gällande. Den ena att här ej vore
fråga om någonting annat än tn redaktionsförändring, och det är ju
naturligt, att de som hyste en sådan åsigt ej ville motsätta sig en af
Riksdagen i sådan letning uttalad önskan. Den andra uppfattningen
är den, att genom bestän melsen i 2 § regeringsformen kyrkolagens
här ifrågavarande paragraf redan blifvit i sak ändrad. Om så är
förhål andet, anser jag för min del, att också då är denna ifrågasatta
lägstiftn-ngsåtgärd alldeles obehöflig. Den som vill taga i handen
vår nu gällande borgerliga lag skall der kunna påträffa — jag har
ej räknat dem, men der äro flera tiotal paragrafer, som i vissa delar
blifvit ändrade eller modifierade men ändå qvarstå i lagen och gälla
i de delar, som ej b ifvit ändrade; och det finnes icke något skäl,
hvarför ej förhållandet skulle kanna vara detsamma med den ifrågavarande
paragrafen. Man har visserligen sagt, att det numera icke
är tn enskild motion, som gifvit anledning till de ifrågasatta ändringarna,
men jag vägar hålla före. att om ej en en-kild motion framkommit
och Riksdagen i anledning deraf fattat sitt beslut, hade ej
Kong). Maj:t nu, ds han ej förut funnit skäl dertill under de 80 år.
som förflutit sedan 1809 års regeringsform antogs, funnit frågan vara
af den vigt, att han gjort den till särskildt föremål för Riksdagens
pröfning. Jag herntar äfven stöd för denna åsigt derutinnan, att
enligt 20 $ uti instruktionen för Riksdagens justitieombudsman denne
har sit/ ålagdt, om han finner någon lag ej stå i full öfverensstämmelse
med grundlagarna, att vidtaga åtgärder för att få rättelse. Någon
svdan å''gird har under hela denna långa tid, mig veterligt, aldrig
vant bråjasatt.

D n tredje uppfattningen år den, att den ifrågavarande paragrafen
i en del, som nu kan anses vara gällande, ingalunda blifvit upphäfd
genom regeringsformen och att den ej heller bör i sakens nuvarande
skick ändras. I den första delen, eller att paragrafen ännu icke är
upphäfd, anser ja*r mig böra instämma. Regeringsformens 2§ärhemtad
irån föregående äldre grundlagar, under hvilkus giltighetstid det icke
v«r ifrågasatt att kyrkolagen blifvit ändrad. Denna regeringsform säger,
så-om In rrarna veta, ingenstädes att l § i kyrkolagen blifvit ändrad.
När s» är förhållandet, måste det, för att det skall kunna anses att
pa ag*a''en blifvit på något sätt ändrad eller upphäfd, visas att kyrkolagen
står i bestämd strid med regeringsformen och icke kan gälla
til isan mans med den. Skhnaden mellan dessa båda paragrafer är,
s1 smit *i alla veta, den att regeringsformen innehåller att Konungen
skall bekänna sig till den rena evangeliska läran, sådan den uti den
otöran rade auosburgiska b. kännelsen samt Upsala mötes beslut af
år 1593 antagen och fö*klarad är. Kyrkolagen innehåller detsamma
niet* med tillägg »sådan den är förklarad i konkordieboken». Denna
k* nkoidiebnk iunehåber en sammanfattning af alla den lutherska
kyrkans bekännels skrifter och innehåller alla de tre för hela den
kris na kyrkan gemensamma s. k. symbola, augsburgiska bekännelsen,
apologien, Luthers lilla och stora katekes, schmalkaldieka artiklarna

Onsdagen den 15 Mars. e. m.

N:0 16.

samt formula concordi®. Hvad Luthers lilla och stora katekes angår, Förslag till
kan det måhända vara sant, som en föregående talare yttrat, att “”3deist
dessa båda skrifter egentligen ej äro att anse såsom verkliga bekän- aJr, Y‘g

nelseskrifter; men det må nu vara huru som helst, det borde väl ej kyrkolagen.
vara för mycket vågadt, om en lekman anser sig kunna antaga, att (Forts.)
Luthers egen katekes icke står i någon som helst strid mot den rena
evangeliska läran, hvarmed vi ju mena den lutherska läran. I fråga
om de öfriga skrifterna, apologien, schmalkaldiska artiklarna och
konkordieformeln, skall jag naturligtvis icke våga mig på något sätt
redogöra för förhållandet emellan dem och den augsburgiska bekännelsen,
men det vet jag, att i inledningen till konkordieboken säges
åtminstone 4 å 5 gånger med stor vidlyftlighet och omständlighet på
det mest uttryckliga och eftertryckliga sätt, att hela denna konkordiebok
blifvit sammanfattad och framlagd endast för att på det mest
uttryckstulla och omsorgsfulla sätt förklara och, visa, att man fasthåller
i allo vid den augsburgiska bekännelsen. År det vid sådant förhållande
någon i denna kammare, som vågar tilltro sig att, säga, att
konkordieboken står i sådan strid mot 1 § i kyrkolagen, att den icke
kan gälla bredvid och såsom ett komplement till 2 J regeringsformen.

Det låter sig ju mycket väl förena att, då man i regeringsformen
föreskrifver, hvad Konungen och hans rådgifvare skola tro och bekänna,
man der bott nämner de egentliga fundamentalskrifterna, men att
man i denna paragraf, som handlar om huru det gudomliga ordets
förkunnare skola utlägga detta ord, gifver bestämmelserna ett mera
fylligt och begränsande uttryck. Om således på grund häraf 1 § i
kyrkolagen hittills ej blifvit ändrad, då blir det ju här fråga om att
vidtaga en verklig, i sak gående och ingalunda betydelselös ändring,
och då hemställer jag, huruvida verkligen Första Kammarens ledamöter
äro beredda att utan stöd af kyrkomötets auktoritet göra ett uttalande
i denna fråga, och det vägar jag så mycket hellre betvifla, som —
jag tror mig kunna säga det utan att stöta någon för hufvudet —
det väl icke finnes synnerligen många i denna kammare, som sett
eller läst alla dessa skrifter; och ändå skulle kammaren taga på sitt
ansvar att utmönstra dem ur kyrkolagen

Slutligen förekommer en annan omständighet, på hvilken jag
lägger synnerligen stor vigt. Om verkligen ) § i kyrkolagen af den
ena eller andra anledningen skulle behöfva ändras, vill det synas mig,
som man borde affatta denna paragraf ungefär så, att ^svenska kyrkans
lära är bestämd i 2 § regeringsformen». Då hade man ej sagt
någonting annat, än att beslutet fattades 1809, och vid detta beslut
röra vi icke vidare Men om svenska Riksdagen och Konungen enas
om att utfärda en lag, som säger att svenska kyrkans lära är den eller
den, och dervid uttryckligen åberopar augsburgiska bekännelsen och
Upsala mötes beslut, då måste man väl förutsätta, att lagstiftaren ånyo
granskat dessa tvenne 900 år gamla skrifter samt funnit dem i alla
hänseenden motsvara nutidens anspråk på eu bekännelseskrift. Jag
håller före, att det vore klokare att ej röra vid denna sak, och om
man ej gör det, så handlar mun just uti eu mera frisinnad andu.

Just då undviker man att, såsom en talare yttrat, gifva ny helgd åt
århundraden gamla skrifter.

N:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Förslag till Sammanfattar jag nu hvad jag i korthet tillåtit mig yttra, finner
draTiydtlTe att’ om ^en ^är föreliggande lagstiftningsfrågan åsyftar blott en
af i klp, l § betydelselös redaktionsförändring, så är den alldeles öfverflödig: om
kyrkolagen, den syftar på att gifva uttryck åt en redan för lång tid tillbaka be(Forts.
) slutad ändring, då är den lika obehöflig, och om den syftar på att i
ett mycket vigtigt och grannlaga ämne fatta ett nytt beslut, då
anser jag att frågan icke är för kammaren tillräckligt utredd. På
dessa skål tillåter jag mig yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Larsson, Liss Olof: Då jag tillhör det utskott, som

haft att behandla denna fråga i första hand, men jag icke varit i
tillfälle att inom utskottet deltaga i behandlingen af densamma, har
jag ansett mig böra få i protokollet antecknadt, huru jag kommer att
rösta i föreliggande fråga.

Jag vill för ingen del klandra regeringen, som kommit fram
med detta förslag, sedan Riksdagen i skrifvelse 1889 anmält en sådan
åstundan. Men jag vill icke heller tillmäta någon afgörande vigt
vid det beslut, som anmäldes i berörda skrifvelse från Riksdagen.
Jag har för länge varit med i Riksdagen och för många gånger erfarit,
hurusom man fattar sådana beslut och tillgriper den utvägen att
skrifva till Kongl. Maj:t i en fråga, der man icke rigtigt vet, hvad
man vill. En del tycker, att det är icke vårdt att bråka med saken,
när den i alla fall kommer under Kongl. Maj:ts pröfning, som nog
tager den i noggrant öfvervägande, och då är det icke fara för att
det blir något brådstörtadt eller oklokt beslut. Men så kommer regeringen
att behandla frågan och anser sig böra framlägga eu förslag,
då Riksdagen begärt det, och så kommer frågan åter till Riksdagen.
Der resonerar man sålunda: eftersom vi begärt det, så kunna
vi icke rimligtvis afslå det, och så står man der och får taga ett förslag,
som man icke tänkt på, när man skref till Kongl. Maj:t. Man
måste taga det derför, att man besvärat Kongl. Maj:t. Jag skulle
kunna uppräkna många fall, der så har varit händelsen, och "dit räknar
jag äfven det fall, som nu föreligger. Det var nemligen så, att
när frågan förra gången behandlades, tror jag icke, att det fans
något verkligt behof, som var kändt inom Riksdagen, af en sådan
förändring, som den nu föreslagna. Men man lät saken gå till Kongl.
Maj:t och tänkte: Kongl. Maj:t hör väl kyrkomötet, och så får man
väl höra, hvad detta kommer att säga. Då få också vi, soro icke
äro hemma i dessa frågor, ett stöd för huru vi skola handla i frågan,
om den återkommer från Kongl. Maj:t. Nu har frågan kommit till
Riksdagen utan att förslaget varit åtföljdt af ett uttalande just från
den auktoritet, som det hade varit önskligt först fått yttra sig, innan man
kommit åter till riksdagen med frågan, jag menar nemligen kyrkomötet.

Man säger här visserligen, att den lagförändring, hvarom nu är
fråga, icke utgör någon förändring i den lag, som nu är gällande,
eller uti kyrkolärans grundvalar. De äro desamma, säger man, deri
är icke någon förändring gjord. Ja, men om det icke är någon förändring,
hvad skall då hela förslaget tjena till? Skall man blott
derför, att det år ett nytt förslag, som framkommer, bifalla förslaget

23 N:0 16.

Onsdagen den 15 Mars. e. m.

för nöjet att få göra något, som får utseendet af förändring, men icke
innebär någon förändring. Lagutskottets ärade ordförande uppgaf,
att det icke innebar någon som helst ändring i den lag, vi redan
hafva. Jag vill för min del, når det är fråga om en lagföråndring,
vara öfvertygad om, icke endast att den icke år skadlig, utan äfven
om att den lag, man antager, skall vara bättre än den, man skall

förkasta eller förändra. Det är icke nog att man säger, att den blir

lika som den förra lagen, eller att det icke kan vara någon fara att
göra en förändring. Jag är icke nöjd dermed, jag villfara öfvertygad
om att den lag, man vill hafva genomförd, skall vara af behofvet
påkallad, skall vara bättre än den lag, man förut eger.

Här har ingen påstått, att den lag, som föreligger, skulle blifva
bättre än den, man har förut, den skulle blifva i öfverensstämmelse
med regeringsformen och de ordalag, som der användas,
men, så vidt jag vet, har icke någon som helst olägenhet vållats af
den olikhet, som varit rådande i sjelfva ordalagen. Jag har icke
hört någon uppgifva, att i sak förefinnes någon som helst olikhet.

Man har talat om oro och bekymmer öfver det nya förslaget.
Ja, jag känner icke så mycket till, huruvida det råder oro och bekymmer
öfver detta, men jag känner ännu mindre till någon oro och

bekymmer öfver lagen, sådan den är, och till dess jag får höra något
sådant, och att ett verkligt behof af lagförändring förefinnes, så
synes det mig bättre att stå fast vid den gamla lagen. Det är ock
derföre som jag för min del, om jag varit närvarande vid frågans
behandling inom utskottet, skulle slutit mig till den meningen, att
man icke borde bifalla det föreliggande, af Kongl. Maj:t framstålda
förslaget.

Jag hade tänkt att uttala mig något vidlyftigare i frågan, men
här hafva redan så många uttalat sig, som kunnat göra det mycket
båttre, än hvad jag skulle kunna göra, att jag icke skall besvära
kammaren med något längre yttrande. Jag vill blott hopsummera
hvad jag sagt: ingen har påstått, att den lag, som nu år i fråga, förändrar
den lag, man redan har, och då så icke är, tycker Jag, att
det är bättre att bibehålla den man har, till dess man kan visa, att
den nya lagen är bättre, än den man skall gå att förändra.

På dessa skäl förenar jag mig i det yrkande, som först framståldes
af herr Lithander.

Herr Claeson: Då lagutskottets betänkande i en så vigtig

fråga som den nu föreliggande rönt så stark motsägelse, som här
skett, synes mig ordningen fordra, att åtminstone någon af dem,
hvilka inom utskottet biträdt dess mening, yttrar sig i frågan, äfven
om han känner sig hafva föga att tillägga till hvad som redan sagts.

De skäl, som lagutskottets ordförande anfört till stöd för utskottets
betänkande, synas mig vara så fullgiltiga och uttömmande,
att jag icke behöfver dertill mycket tillägga. Det har sagts, att genom
detta förslag bringas den ifrågavarande paragrafen i kyrkolagen
i öfverensstämmelse med regeringsformen. Jag tror deremot icke,
att det är särskildt påpekadt, att genom denna förändring paragrafen
bringas i fullkomlig öfverenstämmelse jemväl med det formulär

Förslag till
lag ang. än-§
drad lydelse
af 1 kap. 1
kyrkolagen.

(Forts.)

N:o 10.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 1 kap. I §
kyrkolagen.
(Forts.)

24 Onsdagen den 15 Mars, e. in.

till prested, som finnes intasret i kyrkolagen, så att i 1 § läran definieras
ordagrant lika som i 22 kap. 2 § i edsformulär Jag tror att
> det är en öfverenstämmelse, som äfven är vård att beakta. Det är
visserligen sant, att redan i afton skall företagas frågan om denna
eds borttagande, men det är icke fråga om dess fullständiga borttagande
utan om dess ersättande med ett löfte, och jag antager, att
i löftet ordalagen väsentligen komina att bibehållas, så att den nämnda
öfverensstämmelsen ändock icke saknar all vigt.

Det anfördes af en talare på skaraborgsbänken, att det varit
obetänksamt af kammaren att 1889 besluta för sin del en sådan lagförändring,
som Kongl. Maj:t nu föreslår. Jag lemnar derhän, huruvida
det var obetänksamt. Det är sant, att det kan så betraktas
med afseende derpå, att annan utredning då ej förelåg 8n den, som åstadkommits
i lagutskottet och under diskussionen i kamra>me. Men
nu är frågan i ett helt annat läge, och om beslutet var obetänksamt
då, så behöfver det icke vara det nu. Sedan dess har Kongl. Maj:t hört
alla domkapitel i riket, och de flesta hafva icke haft något att erinra
mot den ifrågasatta förändringen. Kongl. Maj:t har äfven hört högsta
domstolen, och den har enstämmigt tillstyrkt bifall till förändringen.
Jag tror, att detta ställer frågan i en helt annan dager, och
att varningen att våga oss på hvad som icke är tillräckligt granskadt,
nu saknar udd.

En sak anser jag mig särskildt böra framhålla. Det är sagdt,
att vi hafva icke mera brådtom, ån att vi kunna vänta ett år; vi
kunna afslå förslaget nu och låta kyrkomötet först besluta i frågan.
Når regeringsformen säger, att Konung och Riksdag skola besluta
ändringar i kyrkolag och kyrkomötets samtycke inhemtas, så synes
mig häraf följa, att, om Kongl. Maj:t föreslagit en ändring i kyrkolag
och Riksdagen förkastat förslaget, så kan icke Kongl. Maj:t ingå
till kyrkomötet med förfrågan, huruvida kyrkomötet vill godkänna
detta af Riksdagen förkastade förslag. Då blir följden, att antingen
får kyrkomötet eller Riksdagen taga nytt initiativ i frågan, eller ock
förblir det vid det gamla.

I sak vagar jag mig mycket litet in på frågan. Det har sagts,
att, om icke det åt'' herr Billing föreslagna tillägget till paragrafen
antages, skulle Luthers lilla katekes icke vidare komma att läsas.
Så vidt jag förstår, kommer den lilla katekesen, och den stora katekesen
älven, att läsas så länge som vederbörande anse dem vara den
råtta och lämpliga läroboken i kristendom skunskap, till bruk i högre
och lägre skolor, och de komma icke att låsas längre eller kortare
tid, vare sig delta tillägg antages eller ej.

På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Billing: Ganska förvissad är jag derom, att herrarne

skola hålla mig räkning för att jag icke inlåter mig på den föreliggande
frågans teologiska innebörd, ehuru jag dertill har så många
anledningar, då jag till och med blifvit rent personligen anfallen på
ett mycket ömtåligt område, när man sagt, att icke ens min reservation
skulle vara tillräckligt bekännelsefast. Jag skall icke inlåta
mig på dessa frågor, icke ens på den uppkastade frågan om skilna -

25 N:0 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m,

den emellan hufvudsymboler och bisymboler, utan jag skall inskränka Förslag till
mig till att, på samma gång jag tackar ordföranden i lagutskottet för jradYydche
hans framställning och erkänner, att jag icke tror, att för det fram- af l kap l §
ställa förslaget kunnat lemnas någon bättre bevisning än den han kyrkolagen.
lemnat, bedja att få bemöta något af hvad han sade. (Forts.)

Hans yttrande gick först ut på att bevisa, att Riksdagen skulle
vara fullt berättigad till att afgöra denna fråga före kyrkomötet, och
han sade, att kyrkomötet är deraf alldeles oförhindrade att sedan fatta
sitt beslut. Det faller mi<r icke in att det ringaste bestrida någon
af dessa hans två satser. Formelt sedt äro de odisputabla, men jag
tror, att han också skall medgifva mig. att kyrkomötet,_ genom att
Riksdagen nu besluter, sättes i en mera bunden ställning, än om
kyrkomötet får undersöka frågan utan att hafva detta föregående
beslut, och det så mycket mera, som det icke har undgått honom,
att under Riksdagens förhandlingar angående kyrkomötet det har
gång på gång blifvit påstådt, att kyrkomötet begagnat sin vetorätt
på ett obehörigt sätt. Detta har blifvit påstådt, redan innan kyrkomötet
i något enda fall begagnat sin vetorätt. Hvad skulle man då
säga, om kyrkomötet verkligen begagnade sin vetorätt mot Riksdagens
beslut? Jag tror, att lagutskottets ordförande skall medgifva, hvad
jag sagt i denna punkt.

Vidare framhöll ordföranden i lagutskottet, att lagutskottet visst
icke hade saknat den kyrkliga garanti vid framläggande af förslaget,
som kunde öfvertyga, att det icke var synnerligen vådligt för den
svenska kyrkan. Jag skall medgifva honom också detta, men jag
skall dock bedja att dervid få göra ett litet tillägg till hvad han sade.

Han sade, att då förslaget var föremål för domkapitlens uttalande,
så tillstyrkte tolf domkapitel detsamma. Ja, det är rigtigt i viss
mån. Men först ber jag att få såoa, att vid dessa tillstyrkanden voro
på åtskilliga ställen fogade mycket kraftigt vägande reservationer.

Det var det ena. Men det andra är det, att när nu domkapitlen
Bistå gången hade att yttra sig i frågan, då den hade kommit i ett
nytt läge genom reservationen i kyrkolagskomitén, så stodo visserligen
icke de tolf domkapitlen ense, utan då var det åtminstone fem
domkapitel, som afstyrkte förslaget och tillstyrkte reservationen, och
äfven i de domkapitel, der lagförslaget tillstyrktes, funnos reservationer.
Detta tror jag icke kan tolkas på annat sätt, än att man
måste medgifva, att frågan har kommit i ett annat läge nu, än den
förut haft, hvilket ock kan medgifva att Första Kammaren, oaktadt
don 1889 antog ifrågavarande lagförslag, nu, utan att göra sig skyldig
till inkonseqvens, kan afslå detsamma. Frågan är realiter en annan
nu. Och när den nu har blifvit förd in på ett annat område, som
otvifvelaktigt år af teologiskt kyrklig natur, synes mig, som om en
hvar måste medgifva att jag har rått uti, att denna lagfråga, om den
ock har äfven en rent juridisk, en rent statsråttslig si la, dock till
flin väsentliga innebörd är en rent kyrklig fråga, och att det derför, och
då kyrkomötet skall sammanträda i år, icke kan vara något oberättigadt,
som mun begår, när man begär, att Riksdagen, på sätt ske kan, uppskjuter
sitt beslut i denna sak till nästa år. Och jag kan icke in
stämma i hvad den siste talaren yttrade derom, att Kongl. Maj:t

Första Kammarens Prat. 1893. N:o 1H.

IV:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

Förslag till skulle, om Riksdagen nu afsloge förslaget, vara förhindrad framlägga
d^adfdehl ^et8amrna för kyrkomötet, så mycket mindre som både kyrkolagsa/1
komitén och reservanten i komitén sluta med en underdånig anhållan,

kyrkolagen, att Kongl. Maj:t v lie förelägga kyrkomötet denna sak.

(Forts.) Det har sagts, att i kyrkolagen skall upptagas blott grundtypen

för bekännelsen. Jag skulle hafva mycket att svara härpå, men jag
ber nu blott att fa hänvisa till en sak. Om fråga nu vore att för
första gången formulera lagen, då kunde man kanske säga, att det
vore nog att angifva denna allmänna grundtyp. Men en annan sak
är att stryka ut hvad som i 200 år stått upptaget i lagen. Hvarför
skall det strykas ut? Skall icke den konklusionen ligga mycket nära
till hands, att man stryker ut det, der''ör att man ej längre vill vara
med derom? Säkerligen är Första Kammaren icke med om att såga, att
den ej vill vara med om hvad kyrkan bekant i öfver 200 år. Då helt visst
åtskilliga af denna kammares ledamöter i donna fråga stå tveksamma, så
vädjar jag till alla dessa, om de, då det säger dg sjelf att de ej granskat
den dogmatiska och teologiska sidan af saken ej skola vilja vara
med om att afslå densamma. Af diskus-ionen synes, hvad som varit
motivet till afsbget, nemligen att bered i den kyrkliga myndigheten
tillfälle att först få gran-ka saken. Jag vädjar till dessa tveksamma,
och på det enträgnaste ber jag eder, mina herrar, att nu i qväll
afslå det framlagda förslaget.

Herr Törnebladh: Ingen kan i högre arrad än jag instämma i
hvad ett par talare här yttrat om vigten för Riksdagen att icke i
onödan aflåta skrivelser Jag har sjelf ej varit med vid 1889 års
riksdag, är icke bunden af den skrifvelse Riksdagen aflåtit. Jag an,-mårker endast, ati det är ej alltid som Riksdagen är färd''g att aflåta
skrivelser på lagutskottets initiaiv. Redan det att lagutskottet hade
tillstyrkt, hvad Riksdagen 1889 antog, bevisar åtskilligt för att ifrågavarande
sak har trängt sig fram och att man erkänt, att ett behof
fans, som skulle alh elpas. Men dermed må nu vara huru som helst
— skrifvelsen år aflåten, och den har föranledt icke blott eu mycket
noggrann utredning utan ock en på denna utredning stödd kongl.
proposition, hvilken har tagit hänsyn till de af kyrkliga auktoriteter
och på kyrkligt område gjorda äfven teo ogiskt dogmatiska utredningar.
Och jag förnekar på det bestämdaste, att kyrkomötet år den
enda auktoritet, som i det fallet kan vara med om utredningar. Det
är den enda auktoritet, som i sis a hand skall besluta å kyrkans vägnar,
men i den beredande behandlingen finnas andra auktoriteter,
som fullgöra s)n plirt kanske lika väl som utskottet inom kyrkomötet
eller detta sjelf t. Och de handlingar, som blifvit oss lemnade, visa,
att frågan blifvit grundligt behandlad. Hurudan är nu situationen i
närvarande ögonblick? Skola vi afslå förslaget, derför att Kongl.
Maj:t icke hört kyrkomötet? Jag har för hög tanke om kyrkomötet
för att likställa detsamma med de auktoriteter, som skola höras, och
för att tro, att det skall låta leda sig af fruktan för hvad en och
annan säger om att det kommer med obehörigt veto. Somliga säga,
att detta förslag innebär allenast en obetydlig redaktionsförändring;
andra såga — eller åtminstone framgår det af deras framställning

Onsdagen den 15 Härs, e. m. 27 N:o 16,

— att det innebär en sakförändring. Är det en obetydlig redak- Förslag till
tionsförändring, då, säger man, behöfs den icke. Ja, det kan ju hända.

Men i närvarande ögonblick behöfs den kanske mer än annars. Justay™
då man står tveksam inför frågan, om det är en obetydlig redak- kyrkolagen.
tionsförändring eller en sakförändring, just då — det visar redan (Forts.)
denna diskussion — förefinnes ett verkligt behof att få klarhet härutinnan
på elt eller annat sätt. Om det är en sådan sakförändring,
som här har blifvit framkastadt, så är det påtagligt, att regeringsformen
och kyrkolagen icke stå i öfverensstämmelse med hvarandra.

Och oro och bekymmer kunna vållas af mycket, men icke minst deraf,
att svenska kyrkans »summus epLcopus» eller Sveriges konung kan,
om den lära, som regeringsformen föreskrifver, är en annan än kyrkolagens
lära, bekänna sig till en annan lära än den, svenska kyrkan
påstås bekänna. Men redan presteden antyder alldeles påtagligt, att
hvad regeringsformen uppgifver såsom svenska kyrkans lära blifvit
inom kyrkan uppfattadt såsom dess bekännelse, och vid sådant förhållande
år den s. k. nya lagen icke obehöflig, utan innehåller ett
verkligt godt. Den är likväl icke ny, den finnes redan i regeringsformen.
Men det är af vigt att svenska folket icke tror, att det förefinnes
bristande öfverensstämmelse mellan kyrkolagen och regeringsformen.
Denna, sak är af lika stor vigt som afseendet derpå, att den
ifrågasatta ändringen gjorts till föremål för så mycket klander, såsom
framkallande oro och bekymmer. Ty man må väl, för att fullfölja
den af en föregående talare använda bilden, komma ihåg, att man
icke för utanverken får glömma fästningen. Och om det nu inom
fästningen så förhåller sig, att fästningens kommendant har fått sin
lära angifven i regeringsformen, och besättningen sin i presteden,
så är det sannerligen icke för mycket, om man nu säger, att Riksdagen
bör framkomma med en förändring, som erkänner, att denna
för kommendant och besättning gemensamma lära i sjelfva verket är
en och samma som kyrkolagens, nemligen på sådant sätt, att den
senare är utläggningen — den vetenskapliga och didaktiska af
den förra.

Man har talat om katekesens betydelse. Ingen kan skatta den
mer än jag. dag delar ej den afvoghet, som ofta framträdt mot
densamma såsom lärobok, och såsom sådan kan den bibehålla sig,
äfven i fall förslaget antages. Men man bör ock veta, att en annan
lärobok finnes, som blifvit satt i den svenska ungdomens händer,

Norbecks dogmatik, i hvilken säges, att man genom regeringsformen
återgått till den augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut.

Denna sats har således i många år predikats för ungdomen i våra
läroverk. Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr statsrådet Östergren: Jag skall anhålla att få rätta en

origtig uppgift, som leinnats — ofrivilligt naturligtvis — af den siste
talaren och en föregående, nemligen herr Låss Olof Larsson. Båda
uppgåfvo, att 1889 års Riksdag ingick till Kongl. Maj:t med en skrifvelse,
deri begärdes, att Kongl. Maj:t skulle låta utarbeta ett förslag
till ändrud lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen. Det var icke så. Utun
1889 års Riksdag antog för sin del en lag angående ändrad lydelse af

Ä:o 16.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 1 kap. 1 §
kyrkolagen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

paragrafen. Om kammaren nu på det yrkande, som här i afton gjorts,
ändrar det beslut, Riksdagen fattade år 1889, och afslår den framlagda
propositionen, så är frågan naturligtvis förfallen, och vid sådant
förhållande anser jag mig icke kunna tillstyrka Kongl. Maj:t att för
nästa kyrkomöte framlägga samma förslag. Frågan kan väl ånyo
upptagas; men för att bringa den till slut åtgår lång tid. Bifaller
åter kammaren Kongl. Maj:ts proposition, går frågan till kyrkomötet,
och detta har afgörandet i sin hand.

Herr Wieselgren: Jag är förekommen af herr justitieministern,
då jag nemligen begärde ordet för att för kammaren påpeka, hurusom
här fälda yttranden om en rörande detta lagförslag till Kongl.
Maj:t aflåten skrifvelse vore beroende på ett förbiseende. Af lagutskottets
betänkande inhemtas ock, att så är. Der står: »Sedan
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 12 mars 1889 tillkännagifvet,
att den för sin del antagit en lag angående ändrad lydelse af
1 kap. 1 § kyrkolagen» etc. Således: skrifvelsen begärde icke ett
lagförslag, utan omtalade att Riksdagen för sin del antagit lagen. Då
derför nyss en ärad talare på skaraborgsbänken frågade kammaren,
om den verkligen vågade i förevarande fråga göra ett uttalande förr,
än kyrkomötet uttalat sig, kan blott ett svar derå gifvas, det: att
båda kamrarne verkligen hade den vågsamheten redan år 1889. Men
nu kan med mera skål frågas, om Riksdagen verkligen skulle våga
att, sedan den så nyss antagit alldeles samma lag som den hår föreslagna,
förkasta densamma. Det, tyckes mig, skulle innebära en större
vågsamhet, en större djerfhet af en lagstiftande församling än att stå
fast vid hvad den en gång godkänt, ty jag ber att få eftertryckligen
påpeka, att den kongl. propositionen framlägger ordagrant samma
lag som den år 1889 af kammaren beslutade.

Äfven i det öfriga af herr justitieministerns anförande finner jag
ingenting annat än hvad en hvar bort vänta. Har Riksdagen genom
sitt beslut år 1889 föranledt Kongl. Maj:t att framlägga denna lag,
men Riksdagen nu afslår densamma, så vågar jag fråga: hvad i all
verlden skulle Kongl. Maj:t hafva för anledning att gå vidare med
lagen, att gå till kyrkomötet med den? Kyrkomötet skall enligt regeringsformen
gifva sitt samtycke till lagar, som af Konung och Riksdag
beslutats. Men här är ju icke något samtycke att gifva. Frågan
är afslagen. Skulle då Kongl. Maj:t gå till kyrkomötet och
begära samtycke till hvad som är afslaget? Det vore ju rent oförnuft.
Är det verkligen så, att ledamöterna i kammaren önska en vidare
utredning af denna fråga, då är den enda utvägen, att kammaren
antager lagen. Ty i sådant fall går lagen till kyrkomötet. Och jag
vågar hysa den öfvertygelse, att kyrkomötet icke skall låta skrämma
sig af några påståenden om att det utan tillbörlig eftertanke begagnar
sin vetorätt. Finner kyrkomötet, att denna lag bör antagas, antager
det densamma. Men finner kyrkomötet, att lagen innebär något
för vår svenska kyrka menligt eller farligt, så afslår det densamma.

Jag har hört flere inkast göras mot Första Kammarens kompetens
att behandla denna fråga. Jag vågar hänvisa till den förda

29 K:o 16.

Onsdagen den 15 Mars, e. m.

diskussionen. Har icke frågan hår blifvit med mycket allvar och be- Förelag till
tånksamhet behandlad, har den ej diskuterats på ett sått, som kräfver
aktning? Visserligen har kyrkomötet vid behandling af frågor af ay"“ £p t |
förevarande slag en i kyrklig mening betydelsefullare ställning ån kyrkolagen,
svenska riksdagen — det erkänner jag gerna; men jag vill också (Forts.)
fästa uppmärksamheten på, att kyrkomötet består icke endast af teologer
och på den kyrkliga lagstiftningens område bevandrade män,
utan äfven till sin andra hälft af trettio lekmän, hvilka väl, åtminstone
icke i allmänhet, kunna anses ega större insigter i kyrkorättsliga
eller bekännelsefrågor, än Riksdagen bland sitt stora antal medlemmar
kan uppvisa.

I fråga om sakens innebörd ansluter jag mig till det af en talare
på karlstadslänsbänken redan anförda yttrandet af biskop Flensburg,
att »hvad som af kyrkolagen i förevarande fall kan och bör kräfvas
är icke något annat och mera, än att den angifver sjelfva lärans grundtyp,
hvaremot det ligger utanför lagens gräns att angifva den anda,
i hvilken bekännelsen skall uppfattas, det sätt, på hvilket den skall
utvecklas och tillämpas i lärosystemets alla enskilda detaljer, hvilket
åter är en uppgift, som tillhör den kyrkliga och teologiska vetenskapen
och undervisningen».

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Majrts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på afsteg
derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Treffenberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—54;

Nej—32.

Justerades ytterligare tre protokollsutdrag för denna dag.

Första Kammarens Frat. 1893. N:o 16.

N:0 16.

Fredagen den 17 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9.45 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3 0 e. m.

Jutterades protokollet för den 9 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 15 innevarande mars bordlagda utlåtanden n:ia 32—35
och bevillningsutskottets samma dag bordlagda memorial n:o 10.

På framställning af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
betänkande n:o 7 skulle uppföras främst bland utskottsbetänkandena
på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.34 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, John Björkmans tryckeri,§1893.