RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 3 och 4 i denna månad.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 20 föreslagna och af båda kamrarne
godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, för nya lagberedningen å extra stat för år 1894 anvisar
35,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 20.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
120, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 87 ja och 130 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 204 ja och 150 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 21, punkten 1, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Första Kammarens Prat. 1893. N:o 14.

NT:0 14.

Lördagen den 11 Mars.

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 14 januari innevarande år ifrågasatta
ändringar i staten för landtbruksstyrelsen och i vilkoren och förbehållen
för åtnjutande af de deri upptagna löneförmåner, från och med år 1894
höjer anslaget till landtbruksstyrelsen från dess nuvarande belopp, 27,809
kronor, till 28,800 kronor, eller med 1,000 kronor, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kong! Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits;

kommande i sådant fall anslaget till landtbruksstyrelsen attiriksstaten
för år 1894 uppföras med oförändradt belopp, 27,800 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 26.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån et*t protokollsutdrag, n:o
122, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 55 ja och 164 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 168 ja och 190 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Riksdagsmannen herr Johan Jeansson lider af lungkatarr och
måste tills vidare hålla sig till sängs, hvilket intygas. Stockholm den
10 mars 1893. E. O. Johnson,

med. d:r.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 21, punkten 2, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen för anordnande af högre undervisning
i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut för år 1894 anvisar
å extra stat ett anslag af 10,000 kronor, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 11 Mars.

Nso 14.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt af Riksdagen bifallits, att Riksdagen, för anordnande af högre undervisning
i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut, för år
1894 anvisat å extra stat ett anslag af 8,000 kr.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 39.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
123, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 33 ja och 188 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 131 ja och 227 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 21, punkten 3, föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
men med afslag å de i ämnet väckta motionerna, till understöd
åt svenska mosskulturföreningen på extra stat för år 1894 anvisar
ett anslag af 10,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen bifallit den af herr Benedicks m. fl. i
ämnet väckta motion och följaktligen till understöd åt svenska mosskulturföreningen
på extra stat för är 1894 anvisat ett anslag af 15,000
kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej - 68.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 124, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 143 ja och 75 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 208 ja och 143 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Kso 14.

Lördagen den 11 Mars.

Anstäldes jemlik! 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, i enlighet med statsutskottets hemställan, Kongl.
Maj:ts förevarande framställning på det sätt bifalles, att undervisaren i
fiskodling friherre Gustaf Carl Ulrik Cederström må från och med månaden
näst efter den, hvarunder han från sin befattning erhåller entledigande,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 800 kronor, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 24.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
125, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 62 ja och 155 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 175 ja och 179 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifalles, att beridaren vid Ottenby stuteri Magnus Robert Ericsson
må från och med månaden näst efter den, under hvilken han från befattningen
entledigas, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 1,000 kronor, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att beridaren vid Ottenby stuteri Magnus Robert Ericsson
må från och med månaden näst efter den, under hvilken han från befattningen
entledigas, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 800 kronor.

Lördagen den 11 Mars. *

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja - 101;

Nej - 39.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
126, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 31 ja och 184 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 132 ja och 223 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
stuteriveterinären vid Flyinge hingstdepöt Carl Axel Johan von^Zweigbergks
enka Maria Malin von Zweigbergk, född Hyllén, må^så länge
hon förblifver enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 400 kronor, att utgå från och med juli månad år 1892, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att stuteriveterinären vid Flyinge hingstdepöt Carl Axel
Johan von Zweigbergks enka Maria Malin von Zweigbergk, född Hyllén,
må, så länge hon förblifver enka, å allmänna indragningsstaten °åtnjuta
en årlig pension af 300 kronor, att utgå från och med juli manad ar
1892.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 126;

Nej - 11.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
127, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 126 ja och 91 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 252 ja och 102 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

N:o 14.

Lördagen den 11 Mars.

Den, som vill, att, med bifall till Kong! Maj ds framställning,
adjunkten vid universitetet i Upsala Fredrik Georg Afzelius må från
och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från adjunktsbefattningen
kan varda honom beviljadt, under sin återstående lifstid uppbära,
utöfver den honom enligt kongl. brefvet den 6 juni 1873 tillkommande
pension å allmänna indragningsstaten af 2,500 kronor, en
pensionsförhöjning af 500 kronor, eller tillsammans 3,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Mej;

Vinner Mej, har Kongl. Majds förevarande framställning ei af
Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja - 109;

Nej — 28.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och afsändt
till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
128, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 83 ja och 137 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 192 ja och 165 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten 5, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att för docenten Karl Piehl vid universitetet i
Upsala inrättas en personlig extra ordinarie professur i egyptologi och
för detta ändamål på allmänna indragningsstaten anvisas årlig lön till
belopp af 4,000 kronor, deraf 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
med rätt för Piehl att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring erhålla
ålderstillägg å lönen med 500 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 39.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och

afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o

X:0 14.

Lördagen den 11 Mars.

129 som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 96 ia och 121 nej samt att båda kamrarnes sammanrakuade
röster befunnits utgöra 196 ja och 160 nej, hvadan beslut i fragau
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 4, föreslagna och af bada
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att § 2 af ifrågavarande
författning skall erhålla följande lydelse:

§ 2.

Det enligt § 1 beskattningspligtiga råsockret beräknas efter de
för tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att ett hundra kilogram
råa (ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af nio kilogram
socker;

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutit,
att ifrågavarande paragraf skall lyda sålunda:

§ 2.

1. Med det i mom. 2 omnämnda undantag beräknas det enligt
§ 1 beskattningspligtiga råsockret efter de för tillverkningen använda
betornas vigt sålunda, att ett hundra kilogram raa (ej torkade) hvitbetor
antagas lemna ett utbyte af nio kilogram socker.

2. Anlägges ny fabrik på mer än 30 kilometers afstånd från
annan i gång varande hvitbetssockerfabrik, beräknas utbytet af ett
hundra kilogram råa (ej torkade) betor vid den nya fabriken utgöra
under de tre första tillverkningsåren två och under de derpå följande
två tillverkningsåren ett kilogram mindre än det högsta utbyte, som
beräknas vid någon äldre fabrik inom riket. Anlägges ny fabrik inom
30 kilometers afstånd från äldre, i gång varande hvitbetssockerfabrik,
beräknas utbytet vid den nya fabriken utgöra det högsta, som skall
beräknas vid någon inom detta afstånd från den nya fabriken belägen
äldre fabrik.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 95.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och

afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o

>T:o 14. 8 Lördagen den 11 Mars.

130, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 133 ja och 85 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 175 ja och 180 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 3 föreslagna och af båda kamrarne
godkända voteringsproposition:

Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Andra Kammaren
gillade förslag, vill, att af riksbankens för år 1892 bokförda vinst ett
belopp af 2,000,000 kronor öfverlemnas till statsverket och att återstoden
eller 801,446 kronor 57 öre för riksbanken bibehålies, äfvensom
att statsverkets andel af bankovinsten för 1892 skall af fullmägtige i
riksbanken tillhandahållas statskontoret och utgå med en fjerdedel under
loppet af hvarje af månaderna januari, april, juli och oktober år 1894.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, besluta
att riksbankens för år 1892 bokförda vinst, 2,801,446 kronor 57 öre,
skall öfverlemnas till statsverket, och att bankovinsten för 1892 skall
af fullmägtige i riksbanken tillhandahållas statskontoret och utgå med
en fjerdedel under loppet af hvarje af månaderna januari, april, juli
och oktober år 1894.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 17;

Nej — 121.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
131, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 119 ja och 101 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 136 ja och 222 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Herr statsrådet Oroll aflemnade Kongl. Majits nådiga proposition
till Riksdagen angående statsbidrag för utrotande af ollonborrar.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 9 i denna månad bordlagda utlåtanden n:ris 17—20.

N;o 14.

Lördagen den 11 Mars.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 8 och 9 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 5,
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

2 punkten. Ifrågasatthoj ning

af be Herr

Almgren, Oscar: Ehuru det icke torde förefinnas någon

möjlighet att i denna kammare vinna ändring i hvad bevillnings- vissa handutskottet
föreslagit, ber jag dock att få fästa uppmärksamheten på ett lande och
par synpunkter, livilka synas mig icke varit beaktade inom utskottet, hanäelsoch
som möjligen skulle ‘ kunna tala för någon annan uppfattning af expediter.
denna fråga.

Motionären och utskottet åsyfta dels en förhöjning i statens inkomster
och dels att undanrödja den orättvisa, som nu skulle ligga
deri, att utländska handelsresande skulle kunna qvarstå vid den nuvarande
beskattningen oförhöjd, under det att landets öfriga invånare
åtaga sig en ökad beskattning.

Hvad först den väntade förökningen i statsinkomster beträffar,
torde den stå i vida fältet. Det är nemligen en gammal regel, att om
man höjer skatten utöfver en viss gräns, framkallar det icke det
åsyftade resultatet. — Det kan inträda en minskning i stället för eu
ökning, om man höjer den nuvarande afgiften för handelsresande med
50 procent.

Hvad den förmenta orättvisan beträffar, ber jag först fa sätta i
fråga, huruvida någon orättvisa här föreligger. Det är nemligen en
väsentlig skilnad mellan detta, som nu är ifragasatt, att beskatta
handelsresande, hvilka förmedla försäljning mellan köpmän utan att
medföra några varor, och den försäljning i minut, som eger rum af
utländingar till en stor del af befolkningen under medförande af varor.

Den senare försäljningen kan redan nu beskattas af kommunerna, men
beskattning å den andra försäljningen finnes knappast genomförd i
något land i Europa med undantag af Danmark. I följande länder
finnes icke någon dylik beskattning, nemligen i Norge, England, Italien,

Ryssland och Portugal. I Tyskland uppbäres endast en obetydlig s.
k. patentafgift af 2 mark för hvarje besök. I Danmark finnes
visserligen en afgift af 160 kronor för år, hvilken kan, ifall den resande
representerar flere hus, höjas med BO kronor, så att den årliga
afgiften blir 210 kronor, men den motsvarar dock endast en afgift af
20 kronor pr månad, under det bevillningsutskottet här föreslagit 150
kronor för månad. Äfven i Finland är denna afgift väsentligen mindre.

Den utgör der endast 120 mark eller 80 kronor i månaden, och dertill
är att märka, att de tre första dagarne af en handelsresandes besök
äro fria.

N:o 14. 10 Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt höj- Nu är det klart, att en så stark förhöjning i denna afgift som 50

Vulning!;Procent ovilkorligen kommer att medföra en inskränkning i de beafgiften
af sökandes antal. Detta är efter min uppfattning till stor skada för
vissa hand- vår handel och vår industri. Jag har sjelf haft erfarenhet af, hvilka
lande och verkligen värderika upplysningar man kan fä genom de besök, som
expediter &öras af representanter dels för försäljning af råvaror och halfläbrikat
(Forts) ot''h dels för maskiner och dylikt. Man kan vinna upplysningar om
senaste framsteg och förbättringar inom de beträffande industrierna.
Man får kännedom om de firmors karakter och soliditet, med hvilka man
arbetar. Man får uppgift på nya källor för andra artiklar, hvilka icke
specielt beröras af någon konkurrens med ifrågavarande representant.

Det är nu all utsigt för att just besöken af sådana långväga
representanter i första rummet skola komma att inskränkas, ty deras besök
äro i allmänhet beräknade för endast några få dagar i Stockholm och
Göteborg, och således vore en förhöjning för dem särdeles betungande. Det
är icke utan betydelse, att i utlandet sprides den uppfattning, att Sverige,
redan förut bekant för sina höga afgifter för handelsresande, ytterligare
höjt dem med 50 procent. Det skall, enligt min tanke, ovilkorligen
medföra en inskränkning i dessa besök, som, efter hvad jag nyss nämnde,
äro af obestridlig nytta för såväl vår handel som vår industri.

Deremot tror jag icke, att den förhöjda afgiften skulle verka så
inskränkande på besöken af representanter för dessa hus i Köpenhamn
och Hamburg som utskottet citerar. Det är en helt annan sak. Dessa
herrar ligga der nästan hela året om, och för dem är den månatliga
afgiften icke så betydelsefull, spelar icke samma roll, emedan dessa herrar
komma i bättre ställning än förut. Deras konkurrens blir nemligen
förminskad derigenom att en-gros-husen i Stockholm och Göteborg
komma i sämre ställning, något som också är en sak att beakta. Engros-husen
i Stockholm och Göteborg komma icke att så flitigt uppvaktas
af representanter för väfnadsfabrikerna i Sachsen, Böhmen och
Frankrike, af representanter för råvaror från Italien, Spanien och Frankrike
etc. Då man icke mer än ett inskränkt antal gånger om året
får se prof på de nyaste moderna tillverkningar, kommer man
naturligtvis i sämre ställning, då man skall konkurrera med firmor i
Hamburg och Köpenhamn, som oftare besökas af just dessa resande,
hvilka der icke äro utsatta för så dryga afgifter som om de besöka
Sverige.

Äfven finnes en annan synpunkt, som det kunde vara skäl att
betrakta. Man kan kalla dessa handelsresande för turistväsendets pionierer.
Turistväsendet spelar en icke obetydlig roll för vårt lands
ekonomi, och man kan icke finna bättre förespråkare för besök i vårt
land än just dessa handelsresande, som enstämmigt äro förtjusta öfver
varf lands skönhet, våra beqväma jernvägar, våra billiga restauranter
o. s. v. Någon bättre reklam för ökande af turistbesöken än genom
dessa handelsresande tror jag icke man kan finna.

Men saken har en allvarsammare sida, och det är, att vi genom
att beslirta eu sådan högre afgift förr eller senare utsätta oss för repres -

N:o 14.

Lördagen den 11 Mars.

salier. Nu påstår visserligen utskottet, att det kar ingen betydelse; I^as^tfthb^_''
Sverige kar inga kandelsresande i den mening som kär är i fråga. Ja. viiin:itl(jS.
det är ty värr saut! Hittills kafva vi icke käft det, åtminstone i afgiften af
mycket ringa grad, men kvad vi icke hittills käft, borde vi kunna få. vissa händig
ber att få fästa kerrarnes uppmärksamhet på ^ att det ovilkorligen *»«*«*
skall komma att visa sig nödvändigt, om vi vilja på ett tillfredsställande ^pgditer.
sätt konkurrera på verldsmarknaden med produkterna af var snickeri- (ports.)
industri, vår fiskeriindustri, våra Eskilstuna-smiden o. s. v., att vi begagna
samma sätt för afsättningen på utlandet som irtländingen begagnar
kos oss, nemligen att söka befordra den genom handelsresande
som medföra prof. Nu är det bekant, att svensken i allmänhet
är rädd att kasta sig in i saker, som medföra någon kostnad, då han
icke på förhand har vinsten gifven. Om dessa farhågor nu ökas genom
en förhöjd beskattning på hans representanter i utlandet, så är det
äfven en sak att taga hänsyn till.

Jag tror således, att ett beslut sådant som detta skulle vara till
stor olägenhet för vår handels och vår industris utveckling, och det är
på den grund, herr talman, som jag anhåller att få yrka afslag på
utskottets förslag.

Herr Sjölin: Jag skall be att för det första fa till utskottet

hembära min tacksamhet för det slut, hvartill detsamma kommit.

Jag har en motsatt åsigt rörande denna fråga gent emot den föregående
ärade talaren. "Vi finna åt den utredning, som utskottet lemnat,
att den skatteregleringskomité, som år 1882 afgaf sitt betänkande
öfver skatteförhållandena i allmänhet, äfven vidrörde denna fråga och
föreslog då, att den nu ifrågavarande afgiften skulle höjas till 200
kronor för första månaden, som verksamheten utöfvades, och 80 kronor
för hvarje följande månad. När skatteregleringskomitén, hvilken, såsom
jag förmodar, bestod af personer, som voro fullt kompetenta att bedöma
eu sådan sak, kunnat redan då föreslå ett sådant belopp, synas mig
mycket starka skäl tala för att höja beloppet till hvad utskottet föreslagit.
Sedan den tiden hafva kommunikationerna i vårt land förbättrats
högst betydligt, och detta torde vara till väsentlig fördel för
utöfvande af en sådan verksamhet, som dessa handelsresande hafva.

Kongl. Maj:t var emellertid af en annan uppfattning, och till 1883
års riksdag framkom från det hållet en framställning om afgiftens nedsättning
med fästadt afseende på den mellan vart land och J rankrike
befintliga handelstraktaten. Men samma års bevillningsutskott yttrade:

»Med fullt erkännande af den omtanke för den svenska utrikeshandeln,
som legat till grund för Kongl. Maj:ts förslag, vågar dock
utskottet betvifla, att ofvannänmda af Frankrikes regering vidtagna åtgärd
kan innebära någon synnerlig fara för vår export till nämnda
land. Enligt hvad utskottet inhemtat, lära nemligen aftal rörande export
af trä och jern till Frankrike ytterst sällan om ens någonsin
afslutas genom handelsresande; utan sker detta antingen genom korrespondens
mellan exportören och affärsmän i afsättningsorterna eller

X:o 14.

Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatthfy- vid personliga besök i dessa orter af exportören eller sådana hans ombud,
^illninqs- s.om ^unna under rubriken handelsresande. För vår öfriga export
afgiften af Frankrike torde ej heller något större antal handelsresande användas.»
vissa hand- ° Här finner man således, att utskottet då hade den uppfattning, att
laude och vårt land ej hade någon väsentlig fördel af att utskicka dylika handelsewpediter.
resan^e ^ör. a,t förmedla affärer om våra produkter. Och detsamma
(Forts) toyde obestridligen förhållandet för närvarande vara. Då synes det
mig. likasom på de grunder jag för öfrigt anfört i min motion, vara
rimliga skäl att nu höja denna afgitt, dä landets egna inbyggare få
vidkännas en högre afgift till staten än förut och man ej kan neka, att
dessa handelsresande i ganska väsentlig mån utöfva konkurrens med
landets egna affärsmän. Skall man då gynna utlandets affärsmän på
bekostnad af vårt eget lands affärsmän? För mig synes detta ej vara rätt,
utan jag tror, att här finnas giltiga skäl att höja denna bevillning så,
som utskottet föreslagit.

\i s0 *fö uppgifter, som utskottet här lemnat, att de inkomster,
som till statsverket inflyta för denna handelsrörelse, år för år stigit.
De utgjorde år 1887 119.400 kronor och år 1891 253,200 kronor.
Det är således alldeles tydligt ådagalagdt, att denna verksamhet betydligt
utvidgats, och då föreställer jag mig, att man med skäl kan
fråga: är det verkligen till landets sannskyldiga nytta, att denna verksamhet
mer och mer utvidgas? — hör min del kan jag icke gilla de
skal, som den förste ärade talaren i detta afseende framhållit, utan,
såsom jag förut nämnt, har jag en helt annan uppfattning. Jag tror
icke, att det är till landets sannskyldiga nytta att vi få oss påförd en
massa saker af mycket dålig qvalitet och att sådana utkolporteras inom
landet till personer, som ej förstå att bedöma deras värde. Jag tror,
att det vore en förtjenst för landet, om vi finge betydligt mindre dvlika
saker hit. Det är. såsom redan förut är antvdt, visadt, att det fins
handelshus, som genom sina handelsresande omsätta varor från Hamburg
för 3 millioner riksmark och från Danmark för 2 millioner kronor
pr är genom två handelsresande. Nu föreställer jag mig, att den förhöjning,
som här är i fråga, ej spelar någon rol för sådana handelshus
utan denna förhöjning skulle enligt min tanke endast inverka på
dem, som omsätta varan i mindre omfattning. Och jag tror ej, att det
skulle vara någon skada, om vi miste ett och annat sådant handelshus,
Jag tror tvärt om, såsom jag nämnt, att det vore till landets sannskyldiga
nytta och att det ej vore farligt att höja denna bevillning. Såsom vi
veta, har den ju varit betydligt lägre än hvad den nu är. Hen det
har visat sig, att denna verksamhet det oaktadt stigit högst betydligt,
h rån den sidan sedt har således erfarenheten visat, att statsinkomsterna
icke minskats. Men skulle äfven, såsom den föregående talaren förmenar,
statsinkomsterna genom den förhöjda beskattningen minskas, hvilket är
mycket tvifvelaktigt, tror jag ej heller, att det vore någon förlust; ty jag
tror, att hvad staten förlorar, det vinner landet på. Och jag tror, att det
vore välbetänkt, om vi kunde slippa att få för mycket utländskt kram.

Jag vill ej söka bemöta allt hvad den förste ärade talaren anförde,

Lördagen den 11 Mars. 13 N:o 14.

men ban nämnde, att det ej skulle vara någon orättvisa, om desse Ifrågasatt höjhandelsresande
betalade en ‘lägre skatt till svenska staten än landets
egna inbyggare och att de beskattades af kommunerna. Jag förstår afgiften af
icke, huru det går till att beskatta dem genom kommunerna. Jag kan ej vissa handla,
att de för sin inkomst eller för den bevillning, de hafva att erlägga lande och
för’ ifrågavarande handelsrörelse, påföras kommunalskatt, vare sig ä landet
efter fyratal eller i staden efter bevillningskrona, i den ordning gäl- {Fortj )''
lande kommunallag föreskrifver. Det har jag mig icke bekant, att så
skett, men jag har som sagdt en motsatt uppfattning i det fallet.

Vidare yttrade den ärade talaren, att en inskränkning af handelsresandenas
antal skulle vara till skada, derför att man genom dem finge
värderika upplysningar. Härvid måste jag göra samma bekännelse:
jag förstår icke, hvad det skall betyda. Icke får man någon upplysning,
som är värd något, genom att köpa en vara af en sådan
handelsresande. Jag tror, att det skälet ej förtjenar något afseende.

Vidare yttrade han, att det ej skulle lända till nackdel, hvarken
för Danmark* eller Hamburg. Jo, jag tror då för min del, att det kan bli
till samma nackdel för deras som för andra länders handelsresande, under
förutsättning att den drifves i samma omfattning. Jag kan icke inse, att
de förre skulle komma i en gvnsammare ställning genom afgiftens höjande.

På dessa i korthet anförda skäl skall jag, herr talman, yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Almström: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna fråga,
men har uppkallats af den förste ärade talaren. För min del anser jag
nemligen frågan ej vara af så stor vigt och att de olägenheter, som
befarats genom bifall till utskottets förslag, och de fördelar, som deriigenom
skulle vinnas, ej äro så stora, som man förestält sig. Jag anser
det vara en reglering af den beskattning, som redan nu drabbar
handelsresande, i det att de derigenom befrias från att erlägga afgift
för kalendermånad och endast behöfva skatta för den tid, de uppehålla
sig i landet, men då få betala högre skatt. För öfrigt tror jag
ej, att den blir så hög som man förestält sig, och säkerligen icke 50
procent högre än den nu är.

Det är emellertid några yttranden af herr Almgren, som jag ej vill
låta passera oanmärkta. Han yttrade - och det har redan blifvit bemött
af den siste talaren — att man genom profresandena kunde erhålla
värdefulla upplysningar om handeln och industrien. Ja, nog kan man få
upplysningar om gällande pris och hvad som tillverkas på det och det stället,
men jag tror icke, att någon fabrikant eller affärsman är nöjd med de upplysningar,
som på det sättet lenmas honom, utan han är nog tvungen
att skaffa sig sådana från säkrare källor än dessa handelsresande.

Herr Almgren yttrade vidare, att man genom att pålägga denna
skatteförhöjning skulle förminska antalet af handelsresande här och
derigenom dels på ett ofördelaktigt sätt inverka på den började turistströmmen,
dels ock — hvilket förefaller mig högst besynnerligt — genom
denna lagstiftning, hvarigenom handelsresande enligt hans tanke

N:o 14. 14 Lördagen den 11 Mars.

Ifrågasatt hoj- skulle hindras från att i så vidsträckt man som hittills besöka vårt

*vMningsland> Pä nä&ot sätt Pä förhand förhindra, att vi skulle i en framtid
afgiften af kunna komma att utsända handelsresande till andra land. Jag tror,
vissa hand- att vi må såga, att det resonnementet tål någon kritik. Det är nem“«*
!igen icke endast genom att utsända handelsresande i främmande land,
cxpeditér. som vi. skaffa oss afsattning på våra varor. Vi måste först tillverka
(Forts) varori innan vi kunna sälja några; och jag hemställer, huruvida icke
utbjudandet af utländska varor här i landet uti så stor skala, som nu
sker,o är ett hinder för utvecklingen af vår egen industri. Den åsigten
har åtminstone jag, och jag tror, att den svårligen kan vederläggas.

Jag fäster, som sagdt. icke synnerligen stor vigt vid denna fråga,
ty jäg tror, att de olägenheter, som å ena sidan påpekats, och de fördelar,
som framhållits å den andra, icke äro af så stor betydelse. Men
jag anser förslaget vara ett steg i den rätta rigtningen och grunden för
beskattningen rättvis; och derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Waern: Det förefaller mig som om de herrar, hvilka yrka

på den högre skatten, ej tänkte eller ville tänka det ringaste på någon
annan handel än den som konkurrerar med svenska fabrikanter. Men,
mine herrar, jag tror ej, att någon kan genombläddra kommerskollegii
berättelse om Sveriges utrikes handel för något år utan att märka, i
huru högst väsentlig grad den omfattar äfven sådana ämnen, som icke
produceras inom landet. Och huru skulle också vårt land kunna skapa
allt möjligt? En för oss högst betydlig och väsentlig handel är den.
som sker med sådana ämnen, som ej alstras inom landet, särskildt eu
mängd råämnen och halffabrikat, hvilka äro nödvändiga för vår egen
industri. Vi behöfva sådana från utlandet, och nu få vi dem genom
att handelsresande komma hit och vi med dem kunna uppgöra köp om
hvad vi behöfva. Det förvånar mig på det högsta, huru den siste talaren
kunde säga, att man ej kunde få några andra upplysningar af
handelsresande än om prisen på deras varor. De hafva med sig uppgifter
om och stundom prof på olika slag af varor, råämnen m. m., och
de omtala för köparen de olika egenskaperna hos dessa, hvilka göra att
de ena passa bättre för ett ändamål och de andra för ett annat, och
vinst eller förlust kan bero på, att man väljer det rätta. De omtala
vidare alla uppfinningar som skett och sprida kunskap om de förändringar
i industrien, till hvilka dessa uppfinningar under de senaste
åren gifvit anledning. De känna en massa nya förhållanden, som deraf
uppstått och som för köparen äro af stort intresse att få höra. Och
allt detta vill man nu hindra och förekomma! — Vi kunna t. ex. här
ej få sådana slipstenar, som behöfvas vid våra trämassefabriker. Vi
kunna ej få soda o. s. v., med ett ord en mängd sådana saker, som
vi måste införskrifva från utlandet. Jag skulle, om jag hade den
nämnda berättelsen om utrikes handeln framför mig, vara frestad att,
om det ej tröttade kammaren, läsa upp en lång lista på dylika saker,
som ej finnas och ej kunna fås i Sverige. Jag försäkrar, att det fins
knappt en enda, af hvilken det ej fins olika slag, olika qvaliteter och

Lördagen den 11 Mars.

X:o 14.

särskilda pris. Om allt detta måste man ha upplysning. Det försvåras
väsentligt för oss, om vi ej få dessa resande hit. . _ villnings Den

förste talaren nämnde, att det skulle vara önskligt för Sverige afgiften af
att utsända handelsresande, och han tyckes tro, att sådant skett först i se- vissa handnare
tid. Deri tror jag dock, att han begick ett misstag; det harnernligen
skett för ganska länge sedan. Jag var ej den förste, men jag expediter
reste på 1840-50 talet i Frankrike, England, Belgien och Algeriet samt (Forts)
sålde betydligt med varor. Och jag erfor aldrig, att de fabrikanter dei,
som tillverkade jern och stål, ansågo någon anledning finnas att beskatta
oss svenskar för den konkurrens, vi gjorde dem. — Men om vi
drygt beskatta dem, som från utlandet sälja varor till oss, så måste
ju tanken att beskatta oss för det att vi sälja varor till utlandet der
uppstå. — Jag fruktar att det skulle bli ganska svåra repressalier, och
jag försäkrar herrarne, att det ej blott är af stor nytta att få uppi} sning
af de handelsresande, som komma hit, utan genom att resa ut
sjelf och tala med sina kunder förvärfvar man en värderik kunskap om
deras behof och derigenom om bästa sättet att vinna afsättning för
svenska produkter. Men inträffar det repressalier, försvaras sadant.

För min del tror jag, att denna oupphörliga ifver att allt drygare
och drygare skattlägga utländska handelsresande är för industrien och
handeln mycket skadlig; hvarför jag förenar mig med den förste talaren
i hans yrkande.

Herr Fränekel: Jag skall icke tillåta mig att yttra mig om,

huruvida den nu föreslagna skatten på handelsresande är nyttig och
lämplig eller icke, utan blott pavisa den betänklighet, som föreligger
mot att företaga någon ändring i afseende på den afgift, som nu är
bestämd. Jag ber att få återföra i kammarens minne, huru det förhåller
sig med afseende på beskattningen af handelsresande och denna
beskattnings förhållande till den iranska handelstraktaten, nemligen att
det på grund af traktatens ordalydelse erfordras en särskild tolkning
af densamma för att tillåta den beskattning, som nu eger ruin. Den
afsedda punkten lyder: »Franske handelsresande, som färdas inom de

förenade rikena för franska handelshus, skola der ega att göra uppköp
för sin industris behof och upptaga beställningar, med eller utan prof,
men icke till försäljning kringföra varor.» När nu i fråga varande
skatt beslöts, förklarade man sig vilja tolka densammas tillämpning pa
traktaten på det sättet, att då svenskar, anstälda hos utländingar, voro
underkastade samma beskattning som utländska handelsresande, ansag
man, att detta äfven tick gälla för franska handelsiosande, och vid
denna förklaring lät man å båda sidor bero. Da emellertid den konvention,
som skulle afslutas i januari 1892, kom under öfverläggning,
befans det, att möjlighet förefunnits, att hela öfverenskommelsen hade
strandat på denna punkt, emedan man i frankrike fatt fö i sig, att man
redan nu hade öfverträdt traktatens bestämmelser. Man lät emellertid
äfven då bero vid denna förklaring, såsom äfven utskottet säger i sitt
betänkande, som lyder:

ILO 14

Ifrågasatt höjning
af bevillningsafgiften
af
vissa handlande
och
handelsexpediter.

(Forts.)

16 Lördagen den 11 Mars.

»I sitt deröfver afgifua betänkande har 1892 års bevillningsutskott,
efter att hafva erinrat, hurusom i konventionen af den 13 januari
1892 om delvis förlängning af ofvanberörda handelstraktat bestämmelserna
i art. 17 i samma traktat förklarats skola oförändrade tills vidare
vara gällande, anfört, att utskottet med afseende derå, att hänsynen
särskiidt till de förenade rikenas förhållande till Frankrike föranledt
Kongl. Maj it att vid olika tillfällen! söka åstadkomma en nedsättning af
ifrågavarande bevillningsafgift, som, så vidt utskottet hade sig bekant,
saknade motstycke i de flesta öfriga länder, icke funno skäligt att ytterligare
höja ifrågavarande afgift.»

Af detta förhållande torde kammaren finna, att hvarenda förändring
och i synnerhet en sådan, som här är motiverad, nemligen en förhöjning,
behöfver ej blott medföra den repressalien. att våra få handelsresande i
frankrike aläggas en höjd afgift, utan att faktiskt en uppsägning af
hela traktaten kan ifrågasättas. Så vidt jag kan finna, är frågan dertill
alldeles för obetydlig.

Utskottet liar sjelf förklarat, att man ville skaffa staten större inkomster
genom denna förhöjning, men sedan förklaras det i samma betänkande,
att då man förändrat tiden från kalendermånad till afgift per
månad, skulle skilnaden bli obetydlig. Under sådana förhållanden och
dä jag befarar, att risken af att vidtaga en så obetydlig förändring i en
sa nyligen afhandlad fråga är stor, under det att några inkomster deraf
ej kunna påräknas, anser jag klokheten bjuda att ej vidtaga någon förändring
alls. Af detta skäl yrkar jag afsiag på det föreliggande förslaget.

Friherre Barnekow: Hvad först beträffar franska handels traktaten,

ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att denna förordning
om handelsresandes skyldigheter fans redan när traktaten blef
antagen, och det gjordes då ingen anmärkning deremot. Följaktligen
när detta moment redan fins och man i Frankrike tillåter, att handelsresande
här betala 100 kr., så kan det väl ej hindras, om man höjer
utgiften till 150 kr.

Lika med den siste talaren anser jag frågan ej så stor och väntar
ej heller så ofantligt stor vinst för statskassan, men jag tycker, att det
är en gärd åt rättvisan, att den svenske industriidkaren och handelsmannen
får stå på ungefär samma nivå som den utländske. Yi få väl
ändå erkänna, att om bevillningen för våra svenske industriidkare blir
höjd med 100 proc., så är det väl ej obilligt, att utländingarne få vidkännas
en förhöjning i sin afgift med 50 proc. Hvad gör t. ex.
en bevillning för en industriidkare eller handelsman, som förtjenar 1,000
kronor netto? 2 proc. af inkomsten skall han betala till staten och
möjligen fem gånger så mycket till kommunen, eller i sä fall tillsammans
120 kronor. Det behöfs således blott, att eu handelsresande förtjenar
1,000 kronor under loppet af en månad, och han är då efter
utskottets förslag obetydligt högre beskattad än en svensk i samma
.ställning.

Lördagen den 11 Mars. 17 N:o 14.

Förra året var jag med om att afstyrka ett dylikt förslag på den Ifrågasatt-■Afgrund
att saken så nyligen behandlats i franska handelstraktaten. Men viiiningS.
genom den förhöjda bevillning, som kommer att drabba svenske indu- afgiften af
striidkare, synas mig billiga skäl ligga före att antaga utskottets beslut, vissa handhvartill
jag nu yrkar bifall. Sf

expediter.

Herr statsrådet friherre von Essen: Den som af hört denna ^orts.)

diskussion torde medgifva, att skälen pa bada sidor kunna synas ganska
goda både för antagande och icke antagande af bevillningsutskottets
förslag. Särskild! om man tager hänsyn till de skäl, som i praktiskt
afseende äro framförda, så kunna de anses väga temligen lika, och
man har svårt att säga hvilka som ega företräde. Men ett skäl för
att icke tillstyrka utskottets förslag har af en bakom mig sittande
talare framhållits, och jag kan icke underlåta att i det afseendet ställa
mig på hans sida. Det torde erkännas, att da franska handelstraktaten
upphörde, hvilken för många var ett hinder att åstadkomma det tullskydd
man önskade, och uppgörelsen med Frankrike var sådan, att
man tick full frihet i afseende på tullarna, ansågs denna uppgörelse
vara för vårt land synnerligen fördelaktig. Nu är det sant, att genom
den tolkning, som här framhållits af samme talare, finnes ej något
bestämdt i ordalydelsen liggande hinder att i detta fall göra en ändring,
men det är dock endast beroende på en tolkning af den kär
upplästa paragrafen, som kan göra det möjligt att ställa de i Sverige
sig uppehållande franska handelsresande i samma kategori som de i
utlandet bosatta svenske undersåtar, som ej betalt bevillning för det
året, och det är på grund af deras likställighet med dessa svenskar
som vi kunna ålägga dem denna beskattning. Det betyder ju ganska
litet, såsom en föregående talare anfört, denna inkomst för statsverket,
ty det är att antaga att denna bevillning, som nu utgöres med 100
kronor per kalendermånad, många gånger träffar så, att det betalas
100 kronor för 6, 7, 10 dagar och så nästa månad 100 kronor. Blir
det räknadt per månad, såsom utskottet nu föreslagit, skulle det kunna
blifva en fördel för dessa handelsresande, som till stor del motväger
den förhöjda afgiften. Det blifver snarare en reglering än en ökad
inkomst för statskassan. För den ökade inkomsten är det derför icke
någon eftersträfvansvärd sak. Deremot kan ej nekas, att det kan illa
upptagas af Frankrike, som gått oss till mötes vid denna uppgörelse
jag nyss talat om, dervid vi blifvit behandlade som den mest gynnade
nation. Skulle detta vilkor, hvarom jag dock ej tillåter mig någon
förutsägelse, hafva inflytande på vårt förhållande till frankrike och
möjligen Tyskland, skulle det vara till stor skada, som ej skulle kunna
uppvägas af den obetydliga fördel, vi uti ekonomiskt afseende häi
skulle kunna vinna. I hvilket tall som helst är denna lråga obetydlig
mot den, huruvida det kan hafva något inflytande på vår ekonomiska
ställning i afseende på tullbehandling o. s. v. gent emot
Frankrike.

Forsla Kammarens Prut. A;o II.

X:0 14.

Lördagen den 11 Mars.

IflinTafbt Herr Cavalli: Med stort intresse har jag hört den i den förste

viUnings- arade talarens anförande uppdragna skildring af utländska handelsaftji
flen af resande, men jag befarar, att allmänna meningen om dem icke är lika
visso, hand- med den ärade talarens, och i alla händelser har det icke beskärts oss,
^handels1 SOm ^ ar0 a®ai’smän, att få se handelsresande med sådana egenskaper.
expediter. ar niycket sant, att frågan icke är stor, men om man tager gene (Forts.

) ralsammandraget öfver bevillningen i sin hand, så finner man deraf,
att hvarje bevillningstitel har blifvit höjd eller är ifrågasatt att höjas.
Be\ il kling åt inkomst och af fastighet äro höjda, i bevillniDgen för utländingar,
för konserter och dylikt har Riksdagen begärt förslag till förhöjning,
endast bevillningen för utländske handelsresande står qvar med samma
siffra. Bet förefaller verkligen som skäl då skulle finnas att höja äfven
denna bevillning. Dessutom skulle förändringen åtföljas af en reglering
till handelsresandenas fördel, i det att, derest utskottets förslag antages,
en handelsresande skulle betala för 30 på hvarandra följande dagar
och icke såsom nu för en kalendermånad.

För min del är jag af en helt annan mening än den förste ärade
talaren, som trodde att fördelen för statskassan skulle blifva så ringa,
att den icke borde tagas med i räkningen. Om man ser på generalsammandraget
öfver 1892 års bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, så framgår deraf, att afgiften för utländske handelsresande
stigit från år 1887, då den var 117,960 kronor, till år 1891, då den utgjorde
253,100 kronor, och under denna tidsperiod, eller år 1889, både Riksdagen
höjt afgiften, som förut var 100 kronor för 3 månader, till 100 kronor
för hvarje kalendermånad. Och hvad blef följden af förhöjningen ? Jo, inkomsten
steg från 170.800 kronor år 1889 till 253,100 för år 1891. För år
1892 uppgick denna afgift till i rundt tal 228,400 kronor. Det är
alltså eu ganska afsevärd inkomst för statskassan, som bör tillvaratagas,
då man jemt talar om, hvar man skall kunna erhålla lämpliga skatteobjekt.
Hvarför skall denna enda titel undgå höjning?

Jag tillåter mig derför, på grund af hvad jag nu haft äran anföra,
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Det har förefallit mig neder denna diskussion,

som om frågan, den må nu vara vigtig eller icke, dock i närvarande
ögonblick befinner sig på den ståndpunkt, att det är mycket svårt för
den, som ej länge handlagt densamma, att bilda sig en bestämd föreställning
om hvad som är att göra i det ena eller andra afseende!,
eller, med andra ord, som om frågan i närvarande ögonblick icke vore
mogen. Det har sagts, att man skulle vinna en ökad statsinkomst eller
beskattning; a andra sidan är sagdt, att det icke är en beskattning utan
en reglering. Det har sagts: hvarför icke höja denna bevillning, då
man höjt andra likartade? Derpå kan svaras: Om denna beskatt ning

förut är tillräckligt hög, finnes naturligtvis icke något skäl att
höja den derför, att andra blifvit höjda. Frågan gäller att utreda,
huruvida den föregående beskattningen varit tillräckligt hög eller icke.

Det har äfven blifvit sagdt. att man genom den föreslagna ändrin -

Lördagen den 11 Mars. 19 N:o 14.

gen skulle kunna minska antalet handelsresande eller utestänga dem Ifrågasatt höjfrån
vårt land. Å andra sidan är sagdt, att det är möjligt att detta
blefve för vårt laud till skada, åtminstone hvad beträffar en viss sort afgiften af
af handelsresande, ty det finnes ju två olika sorter. Men om man å vissa handena,
sidan lyssnar till dem, som säga att det är en obetydlig reglering, lande och
och å andra sidan till dem, som säga att det är en icke obetydlig förhöjning
i beskattningen, är det svårt att se, huruvida det ändamål, som ,portg,
från en sida ifrågasättes, att utestänga handelsresande, skall vinnas eller
icke genom det nu föreslagna medlet.

För min del får jag säga, att om jag skulle votera i detta ögonblick,
så vet jag knappast, om jag på det sätt, som ifrågastälts, skulle
kunna vinna hvad som möjligen afses, och jag vet ej heller, hvad majoriteten
i utskottet egentligen afser.

Under sådana förhållanden hade det kanske varit bäst att yrka
återremiss, men då sådant yrkande icke blifvit framstäldt, ber jag att
få yrka anslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu förevarande punkt hemstält och vidare på afslag derå,
samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition, så lydande:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 2 punkten
af sitt betänkande n:o 5, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a — 55;
Nej — 58.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 8 och 9 i
denna månad bordlagda betänkande n:o C>, i anledning af väckt motion
om införande af skatt på velocipeder, biföll kammaren utskottets i detta
betänkande gjorda hemställan.

ff:o 14.

Lördagen den 11 Mars.

af- Föredrogs å nyo lagutskottets (len 4 och 7 innevarande mars bord borgareeden.

la^a utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 3 kap. 1 § handelsbalken.

Herr Casparsson: Då .jag genomläste och begrundade lagut skottets

föreliggande utlåtande, befann jag mig ungefärligen i samma
ställning som en person, som hade fått emottaga en diplomatisk not,
hvars mening han ej förmådde utgrunda. Då han någon tid efteråt
sammanträffade med den, som hade utstält noten, beklagade han sig
öfver, att han förgäfves användt 2 till 3 timmar för att söka förstå den.
»Det förvånar mig icke alls», sade den andre, »jag har användt en hel
dag för att söka göra den obegriplig.»

Xu vill jag icke säga, att lagutskottet användt en heldag på detta
utlåtande, utan tror jag att det gått mycket fortare, kanske till och med
något för fort, men det vet jag, att jag användt flera timmar för att fatta
meningen utan att ändå ha lyckats uttaga den. Utskottet säger: »Då gällande
stadgande!! i det ämne, hvarom 1 § 3 kap. handelsbalken handlar,
i följd af ofvan angilha tillvägagående vid utfärdandet af 1864 års
näringsfrihetsförordning framgå allenast genom jemförelse emellan bestämmelserna
i sistnämda förordning och angifna lagrum i handelsbalken»
etc. »Då gällande stadganden framgå allenast genom jemförelse»,
är det alltså till den komparativa lagtolkningen man hänvisas. Jag har
användt den; jag har jemfört lydelsen i handelsbalken med 1864 års
förordning. Den senare beröres icke alls af den ifrågavarande bestämmelsen,
och jag kan ej finna, att den ifrågavarande paragrafen i handelsbalkeu
i någon mån är tydligare, om dessa ord bibehållas, eller blir
otydligare, om de utstrykas.

Vidare säger utskottet: »Derjemte synes det utskottet, att, då afläggandet
af borgareed af lagstiftaren gjorts till ett vilkor för vinnande
af burskap och de deraf härflytande särskilda såväl förmåner som förpligtelse^
en sådan åtgärd som den föreslagna icke bör ske utan i sammanhang
med en revision af lagrummets öfriga bestämmelse^ etc.
Hvad som menas med att vinna burskap kan jag fatta, likaså hvad
som menas med att vinna förmåner, men hvad som menas med att
vinna förpligtelse^ kan jag icke fatta. I vår realistiska tid tror jag
knappast någon är så idealistiskt anlagd, att han finner ökade förpligtelser
vara för honom en vinst. Slutligen säger utskottet, att »afläggandet
af borgareed temiigen sällan torde förekomma». Ja, hvad det skälet
angår, så synes mig just den omständigheten ur samhällets synpunkt
ganska väl motivera edens borttagande, tv om den sällan förekommer,
tror jag sannerligen icke att samhället skulle lida någon skada af dess
borttagande, då deremot för dem, som känna motvilja vid att aflägga
eden, det torde vara till en ringa tröst att veta, att det är blott ett
fåtal, som är underkastadt denna förpligtelse. Jag tror alltså, att äfven
detta utskottets skäl ej är så synnerligen hållbart.

På kamrarnes bord ligger för närvarande ett från Kongl. Maj:t
framlagdt förslag om prestedens afskaffande. Detta har tillkommit på

Lördagen den 11 Mars. 21 Nio 14.

initiativ af Riksdagen, som begärde denna eds borttagande, och förslaget Om afhar
blifvit utan reservation tillstyrkt af kyrkolagskomitéen. Jag föreställer
mig derför, att, om Riksdagen vill bevara konseqvensen, den Forts}
kommer att bifalla den framställning, som den sjelf har begärt. Blir
då presteden borttagen, så hemställer jag, om det kan vara något skäl
att bibehålla borgareeden.

Jag skulle helst velat yrka bifall till motionen, men jag fruktar,
att om stadgandet i 1 § 3 kap. handelsbalken borttages, blir det nödvändigt
att äfven ändra bestämmelsen i 5 § af samma kapitel, der det
talas om menedare. Derom föreligger emellertid ej något förslag, sä
att af den orsaken kan jag icke yrka bifall till motionen, men för att
föra saken framåt tror jag den enda utvägen är den, som blifvit. anvisad
af de sju reservanterna i utskottet från Andra Kammaren, nemligen
att anhålla hos Kongl. Maj:t om åtgärds vidtagande i motionens
syfte, och derför kommer jag för min del att påyrka återremiss. Jagtror
eller, rättare sagdt, jag vet, att enahanda yrkande kommer att
framställas inom medkammaren.

Jag får alltså hos herr talmannen anhålla om återremiss.

Herr Sjöcrona: Jag är i viss mån förekommen af den näst föregående

talaren, men eftersom jag nu fått ordet, skall jag i allt fall
anhålla att tå begagna mig deraf.

I likhet med lagutskottet håller jag före, att afskaffandet af
borgareeden visserligen icke kan anses vara en angelägenhet af den
framstående vigt, att ej dermed möjligen skulle kunna anstå ännu någon
tid. Utskottet har rätt deruti, att afläggande af borgarsed^ temligen
sällan förekommer, och såvidt jag har mig bekant, har ej någon, som
skolat aflägga denna ed, funnit sig deraf besvärad. Men å andra sidan
måste det väl erkännas vara i högsta grad oegentligt, att man i lagen
bibehåller föreskrift om skyldighet att aflägga ed för vinnande af burskap,
då löftesederna anses böra afskaffas, då man ej ^längre fordrar
att embets- och tjenstemän skola aflägga ed, och då, såsom den föregående
talaren redan erinrat, 1889 års Riksdag besluta att uttala sig
för upphäfvande af sjelfva presteden, derom vi nu hafva Kongl. Maj:ts
förslag, som blifvit af lagutskottet tillstyrkt.

År det nu så, vill det synas mig, att, när en ledamot af Riksdagen
funnit sig manad fästa uppmärksamheten på denna oegentlighet
samt föreslå åtgärd för densammas undanrödjande, ett sådant förslag ej
borde helt och hållet afvisas.

Ser man nu på de skäl, som utskottet åberopat för sin hemställan,
äro de, som redan den föregående talaren påpekat, tvenne. Det ena
är det »att, då utläggandet af borgareed af lagstiftaren gjorts till^ ett
vilkor för vinnande af burskap och de deraf härflytande särskilda såväl
förmåner som förpligtelse]’, eu åtgärd sådan som den föreslagna icke
bör ske utan i sammanhang med en revision af lagrummets öfriga bestämmelser».
Härmed ber jag ta erinra, att borgareeds afläggande
visserligen ännu är ett vilkor för vinnande af burskap, men att inga -

5f:o 14. 22 Lördagen den 11 Mars.

,°™ aJ~ lunda är föreskrifvet, att borgareeden särskildt är ett vilkor för vinborgareeden.
nande af de ,med ^rskapet förenade rättigheter. Om således genom
(Fnrts) b^ve bestämdt, att borgareed icke längre erfordrades för vinnande

af burskap, så är det klart att med burskap som derefter vunnes fortfarande
skulle vinnas samma rättigheter. Det torde alltså vara omöjligt
att utfundera något fall, då borttagande af borgareeden skulle föranleda
till någon som helst oegentlighet. Äfven om möjligtvis i ett
reglemente för någon kassa skulle vara intaget ett sådant uttryck, att
någon der förekommande rättighet enligt ordalydelsen är stäld i beroende
af borgareeds afläggande, så är meningen uppenbarligen den,
att rättigheten får åtnjutas af den som vunnit burskap.

Äar embets- och tjenstemannaeden afskaffades, ansågs ingen betänklighet
möta derför, att många instruktioner talade om eds afläggande.
Icke gick man derför igenom alla sådana instruktioner och omarbetade
dem, innan man ansåg sig kunna afskaffa denna ed. Gällande landshöfdingeinstruktion
innehåller exempelvis i den paragraf, som handlar
om huru det skall tillgå, då landshöfding först inträder i utöfning af
embetet, föreskrift, att landshöfdingen skall i närvaro af länsstyrelsens
samtlige embets- och tjensteman aflägga embets- och tjenstemannaed.
Äar eds afläggande nu ej längre förekommer, är man verkligen i förlägenhet
hvad man skall göra, när man inträder i utöfning af embetet.
Men icke ansåg man detta utgöra något hinder för att afskaffa embetsoch
tjenstemannaeden.

Det andra skälet är af mera formel beskaffenhet.

Utskottet säger: »Då gällande stadganden i det ämne, hvarom

1° § 3 kap. handelsbalken handlar, i följd af ofvan angifua tillväga gående

vid utfärdandet af 1S64 års näringsfrihetsförordning framgå
allenast genom jemförelse emellan bestämmelserna i sistnämnda förordning
och angifna lagrum i handelsbalken, synes det utskottet icke vara
tillrådligt att vidtaga den af motionären åsyftade lagändringen i den
föreslagna formen af ett uteslutande af orden göre så vanlig borgareed’
ur lagrummet i handelsbalken.»

Dermed menar väl utskottet, förmodar jag, att det skulle vara
olämpligt att utfärda en författning, hvaruti man sade, att nu skall
paragrafen hafva samma lydelse som förut, med uteslutande allenast
af orden »göre så vanlig borgareed». Jag medgifver, att detta icke
vore lämpligt med hänsyn dertill, att denna paragraf är antiquerad och
i så fall borde omarbetas. Men denna svårighet kan man lätt komma
öfver genom att anlita det sätt, som i dylika fall förut ofta användts,
eller genom att utfärda en författning af ungefär följande innehåll:
»härmed förordnas, att hvad denna paragraf innehåller derom, att den
som vill vinna burskap bör göra vanlig borgareed, har upphöjd att
gälla.» Då är man ifrån den svårigheten. Nu kan man häremot invända,
att det i 5 § samma kapitel stadgas, att om borgare afviker
utan att hafva gjort lätt för sig, skall han förklaras för menedare.
Det är gifvet, att denna bestämmelse skulle komma att hänga i luften,
om man borttoge skyldigheten att aflägga eden; men, mina herrar,

>.o 14.

Lördagen den 1] Mars.

detta är verkligen en ganska obetydlig betänklighet; tv hela denna (hnaf5
§ är till den ytterliga grad antiquerad, att den kan anses vara upp- borngarecderl
häfd, åtminstone kan jag icke föreställa mig, att någon domstol kan (jovts.)
komma att tillämpa dess bestämmelser. Emellertid är det kanske till
följd af detta stadgande, som reservanterna ansett sig icke kunna föreslå
den utväg jag antydt, utan inskränkt sig till att föreslå en underdånig
skrifvelse. Jag förmodar att Första Kammaren, om den i öfrigt skulle
lyssna till hvad som nu blifvit sagdt, icke vill på rak arm antaga ett
skrifvelseförslag, utan vill först derom inhemta lagutskottets yttrande
och förslag. Jag skall derför, i likhet med den föregående talaren,
yrka återremiss, på det att utskottet ma komma i tillfälle att på ena
eller andra sättet lösa frågan.

Herr Annerstedt: Enligt min uppfattning är lagutskottets före liggande

betänkande icke så svårbegripligt, som den första talaren velat
gorå gällande. Utskottet har sagt, att motionärens förslag att ur 3 kap.

1 § handelsbalken utesluta orden: och (före sä vanlig borgareed icke
är tillrådligt vid det förhållande, att paragrafens gällande lydelse genom
en efterföljande lagstiftningsåtgärd icke är sådan som densamma återfinnes
i lageditioner, hvilket ock i dessa utmärkes derigenom, att några
ord äro satta inom klammer. — Hå utskottet skolat föreslå Riksdagen
att besluta ändring af en paragraf i gällande lag, har det hittills ansetts
vara en god ordning, hvarifrån, enligt min åsigt, det icke är skäl att
i onödan afvika, att utskottet föreslår, det Riksdagen måtte fatta sitt
beslut under den form, att Riksdagen för sin del beslutar att paragrafen
»skall erhålla, följande förändrade lydelse». Ett sådant förslag hade icke
utskottet på grund af föreliggande motion någon befogenhet att framställa,
ty skulle utskottet skrifva om paragrafen i fråga, skulle åtskilliga
ändringar göras, hvarom motionen ej innehåller yrkande. Härtill
kommer, att det nödfall, som skulle motivera tillämpningen af den utaf
herr Sjöcrona föreslagna utvägen, efter lagutskottets pluralitets mening
alldeles icke föreligger. Förhållandet är nemligen, att detta är en ytterst
sällan förekommande ed, som aflägges, såsom utskottet enligt min uppfattning
rigtigt uttrycker sig — ehuru uttrycket icke vunnit den förste
talarens godkännande —• för rinnande af burskap och de deraf härflytande
särskilda så väl förmå ner som förpligtelser. Hå vinnande af
handelsrättigheter numera alldeles icke är beroende på burskap, sä har
utskottet ansett, att med afskaffande! af ifrågavarande cd kunde och
borde anstå, till dess i den närmare framtiden handelslagstiftningen skulle
undergå omarbetning. Hot är ju känd sak att handelsbalken vare sig
genom en komité eller, såsom sannolikt är i följd åt dagens beslut,
genom lagberedningen skall blifva föremål för omarbetning. Enligt hvad
jag kan finna, är det egentligen ett teoretiskt intresse, som drifvit de
båda föregående talarne att med så mycken ifver yrka återremiss ä
föreliggande utskottsbetänkande. För min del vågar jag anhålla, att
kammaren ville betrakta denna sak praktiskt och bifalla utskottets
förslag.

\:0 14.

Lördagen den 11 Mars.

oha frami? af Herr Wennorbcrg: Såsom en bestämd motståndare till alla de

borgareeden. sla£s eder> som fått namnet löfteseder, hade jag tänkt att yrka bifall
''Forts.) motionen. Jag skall nu inskränka mig till att förena mig med

den talare, som yrkat återremiss, ehuru jag, på grund af det yttrande,
som vi hört från ordföranden i lagutskottet, icke ser, att dermed synnerligen
mycket är vunnet. Yi lefva nu under den sista tiden i ett
temligen allvarligt arbete att få bort dessa antiqverade eder, och det
har redan lyckats med åtskilliga. En, af en oändligt mycket högre
vigt än denna, är den, som snart torde förekomma till diskussion inom
Riksdagen, och om hvilken jag redan kan med glädje yttra, att alla de
fundamentala skäl föreligga, som troligtvis skola göra, att den positivt
förbytes till ett löfte. Om sådant kan ske med presteden, trots alla
de många förbindelser, hvarmed den är knuten till andra författningar,
så kan jag icke finna, att denna af erfarenhet obehöfliga och
af praxis nästan borttagna ed skulle i någon män innebära större svårighet
vid undanrödjande^ då motionären blott har begärt, att den
edliga förpligtelsen skall bytas ut mot ett löfte. Borgareeden är, oaktadt
. den nu träffar så få, dock af samma väsentliga betydelse som
hvarje annan ed, om den allvarligare betraktas, då man måste erkänna,
att man med den lägger ett band på den, som skall aflägga eden,
hyilket är orimligt och lika odrägligt som det band, andra dylika eder
pålägga. Han skall sålunda svära på, icke blott att han vill., utan att
han -skall efterlefva alla de författningar, som röra hans yrke i detta
fall. I de flesta fall tror jag, att dessa herrar som aflägga borgareeden
hafva svårt att sätta sig in i alla dessa ämnen. Men det heter:
det är väl icke värre för mig än för någon annan, och så skall eden
af gammal vana afläggas, hvarigenom den missbrukas och hela den
stora betydelse, eden har i vittneseden, redan genom det tanklösa afläggandet
af dessa andra löfteseder försvagas.

Det har erkänts inom lagutskottet, att just såsom löftesed betraktad
bär han en principiel giltighet att blifva afskaffad, men det är vissa
förbindelser med andra författningar, som göra detta svårt. Jag har
icke funnit, att dessa äro så synnerligen många och svåra, att de icke
kunnat inom sjelfva lagutskottet utredas. Då nu emellertid detta, enligt
ordförandens yttrande, icke kunde anses vara lagutskottets befogenhet,
så är jag säker om att, efter en skrifvelse från Riksdagen till

Kongl. Maj:t, Kongl. Maj:t med synnerlig lätthet kan draga försorg

derom, att äfven denna lilla ändamålslösa ed afskaffa. Han är liten
och han är af ringa vigt ''icke såsom ed, utan, hvilket lagutskottet har
tyckts påpeka i slutet af sitt anförande, för sin ringa användning och
det lilla antal personer, som få den öfver sig. Men jag tror icke,
att han derför bör underskattas; hans vigt inses, om man ser på
honom såsom ed; och det är det sträfvandet, som jag sätter ett synnerligt
värde på, att den ena efter den andra af dessa både oförnuf tiga

och okristliga förpligtelser måtte bortfalla.

Jag förenar mig med den förste talaren i hans yrkande om återremiss.

K:o 14.

Lördagen den 11 Mars.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr tal- Om a£
mannen jemlikt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält och vidare
derpå, att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och förklarade herr
talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Annerstedt begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 59.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret; och

n:o 30, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bengtsson under
tre veckor från och med den 13 i denna månad samt herr af Buren
från och med nämnda dag till och med den 4 nästkommande april.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet den 9 innevarande
månad samt tre protokollsutdrag för dagens sammanträde.

Första Kammarens Prat. 1893. N:o 14.

N:o 14.

Lördagen den 11 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under denna
dag första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.2 4 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Victor Pettersons Boktr., 1893.