RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 13.

Onsdagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, med förslag till ändrad lydelse af 74 §
regeringsformen.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående upplåtelse, för bildande af
Kungsörs köping, af mark från Kungsörs kungsladugård.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 5, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter; samt

n:o 6, i anledning af väckt motion om införande af skatt på
velocipeder.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 29, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens nionde hufvudtitel.

Fänta Kammarens Prot. 1893. N:o 13.

1

N:0 13.

2

Onsdagen den 8 Mars.

1—5 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
6 punkten.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 §
riksdagsordningen komme att anställas vid kamrames sammanträden
nästkommande lördag öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar,
som redan blifvit eller före nämnda dag kunde blifva af
båda kamrarne godkända.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 4 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

1—7 punkterna.

Hvad utskottet bemstält bifölls.

8 punkten.

Mom. a) och b).

Kammaren biföll hvad ntskottet i dessa moment bemstält.

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af vissa
telefonledningar.

Mom. c).

Grefve Douglas: Jag får tillstå, att jag icke kan komma till
samma slutsats som statsutskottet i afseende på den första delen af
mom. c), den som rör telefonledning mellan Norrköping och Örebro.
Om kammarens ledamöter behaga se på den karta, som åtföljer häftet
öfver statens telefonverksambet, bvilket är utdeladt bland kammarens
ledamöter, så torde berrarne finna, att afståndet mellan Norrköping
och Örebro är ganska kort, i synnerhet om man jemför det med den
orimligt stora linie, som nu för ögonblicket måste begagnas, nemligen
öfver Stockholm. Det är ju helt naturligt, att en verksamhet, som
så helt och hållet beror på snabbhet, på möjligheten att genast få
yttra sig, måste hämmas, om man i timtal måste vänta på ett samtal;

3 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af villa
telefonledningar.

(Forts.)

Herr Boström, Filip: iled anledning af det yrkande, som
den siste ärade talaren gjort om ändring af statsutskottets förslag i
ifrågavarande punkt, skall jag bedja att få nämna, att den linie, som
han särskild! förordade, var af afdelningen föreslagen att utgå lika
med de linier, som beslutits i föregående punkt b). Men då denna
fråga kom före, hade jag i utskottet att erinra, att den linie, som
går emellan Malmö och Helsingborg och som var af afdelningen afstyrka
vore af den beskaffenhet, att den redan i år borde af Riksdagen
beviljas. Förhållandet är, att i Skåne finnas kontrakt för
telefonledningar, som gälla till år 1900, och med anledning af dessa
kontrakt kommer icke någon portoinkomst af betydenhet att uppstå
på dessa linier i Skåne. Således gälla icke här de skäl, som utskottet
anfört för afslag i fråga om denna särskilda linie, och med
anledning deraf tillät jag mig yrka den förändring i afdelningens
förslag, att linien Malmö—Helsingborg äfven skulle af statsutskottet
förordas. Hå jag emellertid icke erhöll något bistånd från Andra
Kammaren i denna punkt, framkom från denna kammare ett yrkande
på att äfven linien Norrköping—Örebro, hvilken afdelningen hade
tillstyrkt, måtte utgå från det anslag, som för året skulle beviljas.
Med anledning häraf anstäldes votering så väl i det ena som i det
andra afseende!, och Andra Kammarens åsigt vann då majoritet inom
utskottet. Under sådana förhållanden tror jag icke, att det finnes
någon utsigt att få det förslag, som utgått från statsutskottet, i år
ändradt. Det är ju i allt fall endast ett uppskof på ett år, och jag
föreställer mig, att den olägenhet som förefinnes, och som den föregående
ärade talaren påpekat, icke är af den stora betydelse, att det är
alldeles nödvändigt, att detta anslag för i år beviljas. Här är, som
sagdt, endast fråga om uppskof på ett år, och jag tror, att skäl förefinnas
att nu bifalla hvad utskottet föreslagit, hvarför jag yrkar
bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet friherre von Essen: Ehuru den senaste ärade
talaren sade, med den kännedom han har om förhållandena, att ingen
utsigt förefans att vinna bifall till hvad den förste ärade talaren
yrkade, kan jag dock icke underlåta att framställa samma önskan,
som den förste talaren framstälde. Statsutskottet har afstyrkt tre
väsentligen interurbana ledningar, nemligen Norrköping—Örebro,

och jag kan såsom min erfarenhet nämna, att just samtalen mellan
Stockholm och Östergötland samt Småland nästan omöjliggöras derigenom,
att linien så ofta är upptagen. Jag tror också just derför,
att en direkt förbindelse mellan å ena sidan Östergötland och Småland
och å andra sidan de norra mälareprovinserna skulle i hög grad
bidraga till att göra en sådan linie inkomstbringande.

Af dessa skäl får jag för min del yrka, att mom. c) måtte endast
på det sätt bifallas, att kammaren beviljar det af regeringen
föreslagna anslag till en telefonlinie Norrköping—Örebro.

N:0 13.

Ifrågasatt

anslag för
anläggning
af vissa
telefonledningar.

(Forts.)

4 Onsdagen den 8 Mars.

Göteborg—Falköping—Sköfde och Upsala—Sala—Norberg. Jag kan
föreställa mig, att ett par af dem, de två sistnämnda, kan utskottet
måhända hafva afstyrkt äfven från den synpunkten, att de möjligen
skulle kunna bära sig, genom att betäcka kostnaden för deras anläggning,
d. v. s. ränta och amortering å lånta medel, ehuru det kan
vara ganska tvifvelaktigt. I allmänhet har man ansett, att sådana
linier på långa sträckor icke böra anläggas med lånta medel, på det
icke det ekonomiska resultatet skall blifva allt för dåligt med afseende
å telefonrörelsen, utan att det är kringliggande nät som skola
anläggas med lånta medel, emedan de framdeles kunna betäcka ränta
och amortering. Nu har Kongl. Maj:t föreslagit ett belopp af 238,600
kronor till anläggning af sådana interurbana ledningar, som befunnits
vara nödvändiga, och hvad särskildt denna linie Norrköping—Örebro
beträffar, blir den visserligen mindre gifvande på direkt väg, efter
hvad man kan döma af samtalen från Norrköping till de vestra och
nordvestra orterna, hvilka samtal gå öfver Stockholm. Med den
ringaste kännedom om kartan finner man, att det är en betydlig omväg
att tala öfver Stockholm till Örebro från Norrköping. Detta,
att man skall tala genom så många vexelstationer, föranleder hinder
att komma fram på den tid, som är önsklig. Det är icke möjligt
för personer, som vilja samtala på dessa afstånd, att få göra det på
den tid, de önska, de skjutas undan för dem, som från Stockholm
begära samtal direkt.

Emellertid komma alla dessa samtal, som önskas från Östergötland,
att konkurrera med de samtal, som begäras från de särskilda,
mellanliggande orterna, hvilket i högsta grad förhindrar möjligheten
för allmänheten att få samtal när det behöfves. Många samtal gå
härigenom förlorade, emedan man icke kan mottaga dem, som anmälas,
och deraf vållas en direkt förlust. Man skulle således på indirekt
sätt vinna genom att få en linie Norrköping—Örebro, och af
alla de linier, som föreslagits, anser jag denna vara den angelägnaste
från den synpunkten, jag nyss nämnde, att den lemnar en indirekt
fördel, och att de, som bo i Stockholm, derigenom få tillfälle till
samtal utan hinder från de södra orterna.

Dessutom ber jag att få anmärka, att det är en ganska stor förlust
att låta denna telefonkorrespondens gå på allt för långa omvägar,
tv för hvar man bör det vara klart, att vexlingskostnaderna betydligt
fördyra kostnaden för samtalen, när de skola gå sådana omvägar,
emot om de få gå direkt. Tjenstemännen måste höra efter på många
håll och gifva svar, om på den önskade tiden ett samtal kan ega
rum. Hvarje minut har sin beräknade kostnad, och om man nu
måste använda tiden på det sättet, att man tillfredsställer en abonnent
i Norrköping, men denne får undanskjuta en abonnent i Stockholm,
så uppstår ju, som jag sade, en direkt förlust.

Såsom en illustration till hvad jag nämnde i afseende på kostnaden,
ber jag att få säga, att just detta förhållande, att man måste
föra samtalen genom så många stationer, medför den påföljden, att

5 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

hela telefonkorrespondensen kostar i direkt utgift för hvarje samtal
i medeltal 17,7 öre. Den direkta inkomsten för hvarje samtal är 31,5
öre och resten är sålunda 13,8 öre, som då skall tjena till att betacka
kostnaden för den tid, ledningen är upptagen.

Det är sant, att Riksdagen har uttalat en önskan, att Kongl.
Maj:t måtte iakttaga varsamhet med afseende å telefonverksamheten.
Denna verksamhet har sedan 1887 och 1888 utvidgats betydligt. Men
jag kan icke finna, att varsamheten skulle bestå deruti, att man icke
sköter det ekonomiskt, icke anlägger sådana ledningar, som åstadkomma,
att resultatet för det hela förbättras. Tvärtom bör man väl
se till, att telefonrörelsen skötes så ekonomiskt som möjligt. Icke
heller, förmodar jag, har Riksdagen haft den åsigten, att varsamheten
skulle bestå deruti, att sedan en del orter fått vissa förmåner, skulle
andra icke få komma i åtnjutande af dylika. Jag föreställer mig, att
varsamheten skulle bestå deruti, att man icke anlägger ledningar, som
icke kunna bära sig, och särskild! icke af lånta medel sådana, som
icke kunna lemna ränta och amortering. Från den synpunkten tillåter
jag mig tillstyrka, att det anslag, som Kongl. Maj:t begärt för linien
Norrköping—Örebro, måtte beviljas. Hvad de andra linierna beträffar,
skall jag icke afgifva något yttrande.

Herr Tamm: Kammarens ledamöter torde erinra sig, att när

första gången denna fråga om statens öfvertagande af telefonväsendet
förekom, stod denna kammare icke blott tveksam, utan den förklarade
direkt, att detta var en bana, som kunde leda till ganska menliga
följder. Det var Andra Kammaren, som genomdref beslutet i förhoppning,
att derigenom skulle tillskyndas staten en stor ekonomisk
vinst. Nu har det utvecklat sig derhän att, såsom herrarne se af
utskottets betänkande, det förklaras, att sträfvandet skall gälla icke
mindre, än att statens telefonnät skall omfatta alla orter af betydenhet
i landet, och man hoppas, att det då skall gifva full afkastning
å det deri nedlagda kapitalet. Det är detta, som jag anser vara ganska
oklokt, derför att, så vidt jag kan se, en sträfvan att döda
alla dessa små telefonnät, som uppvuxit på olika ställen inom landet,
och livilka onekligen bidragit till att telefonväsendet i Sverige nått en
större utveckling än i något annat land, skulle verka derhän, att, i
stället för att dessa små nät genom billiga anordningar kunnat
åstadkomma telefonförbindelser inom orterna till en sådan kostnad
som tf» å 20 kronor per apparat, kostnaden, när de läggas i statens
hand, kommer att drifvas upp så, att, långt ifrån att de
i dessa orter blifva ett medel att befordra samfärdseln för allmänheten,
de alltmer öfvergå till att blifva ett samfärdselsmedel mellan den
1''örmögne och hans affärsvänner. Det är derför jag för min del
står tveksam, huruvida det är så verkligen klokt och huruvida det
går i den rätta rigtningen att, såsom nu sker, allt mer och mer
pressa in statstelefonen och låta staten öfvertaga alla dessa små telefonnät.
Jag tror för min del, att äfven i detta fall bör iakttagas

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af vissa
telefonledningar.

(Forts.)

N:o 13. 6

Onsdagen den 8 Mara.

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af vissa
telefonledningar.

(Forts.)

varsamhet, att man här icke hör gå för hardt uppå hvad redan finnes;
deremot instämmer jag med herr statsrådet, då han säger, att det är
vigtigt att statens telefonlinier utsträckas åt det håll, der sådana ännu
icke uppkommit.

Men det förespeglas äfven, att detta telefonväsende skall blifva
så lönande. I det fallet skall jag blott bedja att få gifva ett gif akt.
Om man efterser, huru det stält sig sedan staten öfvertog dessa telefonledningar,
så finner man, att vi kommit upp till den summan, att
telefonväsendet kostar oss 5,100,000 kronor med utsigt att vi snart
fördubbla eller tredubbla denna summa. Det stälde sig i början
ofantligt ekonomiskt. Det visade sig att affären gaf 1887 23 procent
nettobehållning på det nedlagda kapitalet, men sedan går serien
på följande sätt: 1888 föll behållningen till 18 procent, 1889 till 14
procent, 1890 till 8 procent, 1891 till 7 procent och 1892 till ungefär
6 Vs procent. Det är en vackert fallande serie detta, och skola
vi fortgå med denna nu rådande svindlande fart, hvarmed rikstelefonnätet
ökas, så kan det verkligen vara fara för att vi komma på minussidan
i stället. Det är helt naturligt, att dessutom en ny utgiftspost
snart tillkommer, nemligen ökadt underhåll. Ledningarna anlades
ju så nyligen ; ännu har icke något underhäll kommit i fråga.
Men snart skola stolparna sättas om m. m. dylikt, som förut icke behöft
ske, och det kommer att vålla ett betydligt afdrag. Vidare förekomma
så höga telefonafgifter på somliga ställen i jemförelse med
andra, att man äfven derutinnan måste motse en nedsättning i nettoinkomsten.
Jag medgifver, att det kan vara berättigad! i viss mån,
att skåningarna betala mer än andra, då de, enligt de uppgifter, som
finnas om telefonväsendet, tala dubbelt så mycket som telefonabonnenterna
i någon annan del af Sverige, men i allt fall torde det icke
vara en billig afgift, att skåningarna betala 125 kronor per apparat
och dessutom få betala expeditionskostnader med 15 å 20 kronor, då
afgiften för andra abonnenter satts ned till 50 kronor. Vi måste således
äfven härutinnan bereda oss på en betydlig nedsättning i inkomsten
af dessa abonnentafgifter i en stor del af landet.

Det är alla dessa fakta, som göra, att jag för min del tror, att
man verkligen måste tillse, att man icke springer för fort i den vägen.
Nu föreligger dock egentligen blott fråga om utsträckning af
de s. k. interurbana ledningarna. Äfven på dessa interurbana ledningar
har statsutskottet ansett att man bör göra något afdrag, och dervid
har statsutskottet följt den regeln, att de nödvändigaste äro utplockade,
till sådana orter, der telefonledningar icke förut finnas. Såsom
herrarna hafva sett, tillstyrkas ledningarna Norrköping—Vestervik-—Oskarshamn
i den trakt, som har minst telefoner, Sundsvall—Östersund,
emedan Jernband väl behöfver lättade kommunikationsmedel,
samt Malmö—Helsingborg på den grund, att der är ett
faktiskt behof. Det har visat sig, att der behöfves det absolut, och
dessutom har staten redan öfvertagit Hallands telefonnät, som måste
sättas i förbindelse med rikstelefonnäten. När man önskade göra en

7 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

reduktion, har statsutskottet ansett, att med ledningar mellan de orter,
der förbindelse finnes, om ock ej utan alla svårigheter, får det anstå
någon tid. Bland dem är äfven det nu omtalade nätet.

Vill man således iakttaga någon försigtighet i detta fall, så tror
jag icke att det är farligt att bifalla statsutskottets förslag, och jag
säger, såsom ordföranden på andra utgiftsafdelningen, att det är dock
blott fråga om en väntan på ett år för en och annan linie.

Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Grefve Douglas: Jag kan endast upprepa hvad jag förut sagt,
nemligen att allmänheten dock kommer att begagna sig af telefonen,
endast om den har någon utsigt att utan alltför lång tidsutdrägt få
något samtal; och detta kan ju endast uppnås derigenom, att de stora
liufvudlinierna byggas färdiga så fort som möjligt. Bland dessa stora
hufvudlinier är, tror jag, svårt att uppleta någon, som mer än den
nu ifrågavarande är nödvändig. Den förbinder två, om ej flera stora
nät med hvarandra.

Jag har sett, att Kongl Maj:t icke begärt någon särskild summa
för linien Örebro—Norrköping, men att kostnaden för densamma är
beräknad till 41,000 kronor. På grund häraf ber jag att få ändra
mitt yrkande derhän, att jag yrkar, det 41,000 kronor måtte beviljas
till linien Örebro—Norrköping.

Herr Pränckel: Jag har närmast blifvit uppkallad af den näst
föregående talaren, hvilken berörde den ställning, telefonfrågan fått,
sedan telefonledningarna kommit i statens hand. Jag tror, att, sedan
Riksdagen beslutat, att en rikstelefon skulle inrättas, och att de interurbana
ledningarna skulle af staten anläggas medelst anslagsmedel,
Riksdagen måste taga konseqvensen af hvad ett sådant beslut innebär
och se till, dels att allmänheten må kunna draga full nytta af dessa
interurbana ledningar, dels att nämnda ledningar må i möjligaste mån
förränta sig. Alla de, som praktiserat användandet af interurbana
ledningar, hafva säkert funnit, att, om ett interurbant telefonnät skall
med fördel kunna användas, det måste std i förbindelse med de särskilda,
enskilda telefonnäten. Detta har ju också Riksdagen vid åtskilliga tillfällen
erkänt vara af behofvet påkalladt, da Riksdagen i åtskilliga
omgångar stält till Kongl. Maj:ts disposition lånemedel för att med
dessa inlösa privata telefonnät. Nu har här, med afseende på inlösen
af så beskaffade telefonnät, sagts, att man gar för långt, att
man genom denna inlösen höjer priset för privata telefonegare, försvårar
möjligheten för dessa att anlägga billiga telefonledningar och
derigenom förhindrar dem att begagna sig af detta vigtiga samfärdsmedel.
Jag kan icke finna, att detta i större skala varit falleh Om
man måste erkänna, att det är en nödvändighet för staten att så småningom
förvärfva så beskaffade telefonlinier, som kunna med fördel
använda de interurbana ledningarna, måste man också lemna fullt erkännande
åt de försök, som gjorts att på för staten fördelaktiga vilkor

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af vissa
telefonledningar.

(Forts.)

N:o 13. 8

Onsdagen den 8 Mars.

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af vissa
telefon•

(Forts.)

förvärfva sådana nät. Såsom jag nyss nämnde, bär Riksdagen vid
föregående tillfällen beviljat medel till detta ändamål. I år, då Kongl.
Maj:t utöfver lånemedel och det förut beviljade anslaget begärt 238,600
kronor för anläggning af interurbana telefonlinier, bar statsutskottet
• på grund af Riksdagens förut fattade beslut: »att varsamhet borde i
detta fall iakttagas», nedprutat beloppet med cirka 100,000 kronor
ocb dei\ id trott sig böra sortera ut de linier, som ansågos böra bekostas
med lånemedel. Utskottsafde]ningen både gjort en utgallring
af så beskaffade linier, hvilka kunde anses såsom en utvidgning åt
telefonnätet, ocli derför skilt dem från sådana, som kunde anses såsom
en komplettering af detsamma, och derför borde bestridas med
anslagsmedel. Jag kan icke finna annat, än att afdelningen både
göda skäl att göra en sådan gallring, och jag biträdde också den
åsigten, att då man nu ansåg sig böra iakttaga varsamhet vid telefonnätets
utvidgning för statens räkning, skulle man i första rummet
se till, att sådana orter, som hittills varit i saknad af samfärdsmedlet,
först blefve tillgodosedda, och derefter genom utvidgningar förbättra
de linier, som redan funnos på andra ställen. Tyvärr har nu, derigenom
att den ifrågasatta linien Norrköping—Örebro blifvit af utskottet
utslagen med tolf röster mot elfva, denna princip blifvit på
ett betänkligt sätt rubbad. Så vidt jag kan finna tillhör ifrågavarande
linie just antalet af sådana linier, som icke kunna bära sig och derför
böra bestridas med lånta medel. Under sådant förhållande kan
jag icke inse, att man egentligen bar någon anledning att stryka
denna för öfrigt mycket nödvändiga linie. Derigenom bar man gått
in i en pröfning, i hvad mån den ena linien varit mer af behofvet
påkallad än den andra. En sådan specialisering af de af Kongl.
Maj:t nu äskade interurbana ledningarna är, såsom I, mine herrar, lätt
torden finna, alldeles omöjlig för Riksdagen att göra med det material,
som bär förefinnes. Och jag tror, att det är orimligt att sätta
Kongl. Maj:t och telegrafverket ''i den ställning, som blir en följd af
att man beviljar linier, som äro mindre behöfliga, men afslår andra,
som äro mer behöfliga. Efter de upplysningar, som från statsrådsbänken
i dag lemnats, finner man, att denna linie, som skulle kosta
41,000 kronor, verkligen är i trafikens intresse af behofvet påkallad,
så mycket mer som telefonsamfärdseln emellan ifrågavarande städer
nu lägger binder i vägen för den trafik, som redan finnes på de intei
urbana ledningarna samt derigenom förorsakar icke endast olägenheter,
utan äfven större kostnader. Häraf följer således, att telefonnätet
icke utvidgas på ett praktiskt sätt, hvarom man uttryckt eu önskan
genom de många anslag, som redan beviljats. Under sådana
förhållanden kan jag icke finna annat, än att man mycket väl kan, på
sätt Första Kammarens ledamöter redan inom utskottet gjort, vidhålla
den åsigt, att denna linie bort hafva varit upptagen bland de
linier, till hvilka anslag nu bör beviljas. Jag ber derför att få yrka
bifall till det framstälda förslaget, att 41,000 kronor måtte af kammaren
beviljas till linien Norrköping—Örebro.

Onsdagen den 8 Mars.

9 N:o 13.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Herr talman, mine herrar! Ifrågasatt

Jag kan icke till fullo dela de betänkligheter, som här blifvit fram- anlit^nin
hållna i fråga om statens risk vid fullföljandet af det mål, hvartill af vista
den beträffande telefonväsendets utveckling sträfvar. Det finnes väl telefonfå
samfärdsmedel, som lika fullt som detta motsvarat, ja öfverträffat ^rporta)''
de förväntningar, som stälts på detsamma. Antalet samtal har nemligen
visat sig vara så stort, att samtalen ej kunna alla expedieras.

Mu säger man, att, trots detta, saken icke bär sig, i det att hvarje
samtal å vissa interurbana ledningar i följd af dermed förknippade
invexlingskostnader åstadkommer en viss förlust. Ja, för att afhjelpa
detta och få debet och kredit att gå i hop, har man väl icke något
annat att göra än att i framtiden försöka att höja afgifterna och införa
express-samtal med ytterligare förhöjning.

En sak ber jag att få påpeka, nemligen att samtalen fördröjas
just genom att direkta linier icke öfverallt finnas, och man i följd
deraf måste gå långa omvägar, hvilket föranleder, såsom här påpekats,
en hel del utvexlingar med ty åtföljande tidsförlust.

Jag har egentligen blifvit uppkallad af ett yttrande af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, i hvilket yttrande han, beträffande
punkten c) i utskottets hemställan, framlade sin ställning
till tre af de af Kongl. Maj:t föreslagna men af utskottet af styrkta
linierna. Det förefaller mig allt underligt, jag kan icke neka dertill,
att när regeringen i det af densamma framstälda förslaget, enligt min
uppfattning, väl motiverat behöfligheten af alla de afstyrkta fyra
linierna, herr finansministern nu vill förorda endast de tre och lemnar
den fjerde, nemligen linien Göteborg—Uddevalla, åt dess öde. — Jag
ämnar icke yrka bifall till denna linie, men jag ber att få påpeka,
att densamma, genom att erforderlig stolpledning redan finnes uppsatt,
beträffande anläggningskostnaden ställer sig vida billigare än någon
annan nu föreslagen. Bohuslän, som är i stor saknad af kommunikationer,
har visserligen på åtskilliga platser fått ett ypperligt telefonnät,
men derigenom att direkt förbindelse med Göteborg icke finnes,
utan samtalen dit måste verkställas öfver Venersborg, sker en ganska
stor inskränkning i den telefonering, som kunde der vara för handen.

Samtalen, som från norra Bohuslän begäras med Göteborg, fördröjas
ofta, enär linien mellan Uddevalla öfver Venersborg till Göteborg,
oafsedt den stora krok densamma gör, alltid är ganska mycket
upptagen.

Jag har, som sagdt, icke något yrkande att göra. Men jag hade
önskat, att den af mig omnämnda linien icke blifvit mera styfmoderligt
behandlad än de andra, med den likstälda.

Herr Boström, Filip: Den siste värde talaren fäkle ett ytt rande,

som jag skall be att med några ord få taga upp. Han talade
om, att det enda sätt, hvarigenom man kan hjelpa upp finanserna,
är att se till att afgifterna för samtalen å de interurbana ledningarna
höjas. Så är verkligen förhållandet. Ser man på de utgifter, som

N:0 13.

Ifrågasatt
anslag för
anläggning
af vissa
telefonledningar.

(Forts.)

10 Onsdagen den 8 Mars.

betalas i utlandet, så betalas i Frankrike 50 centimer för hvarje
hundra kilometers distans och i England 6 pences för hvarje 40:de
engelska mil. Jemför man dessa afgifter med dem, som i vårt land
med dess stora afstånd betalas, finner man, att de senare äro orimligt
lågt tilltagna. Och det är alldeles säkert, att den tidpunkt snart är
inne, då man icke oväsentligt måste höja samtalsafgiften på de interurbana
linierna. Jag skall be att med några siffror få visa, att så
blir beliöfligt. Omkostnaderna för sj elfva vexlingen vid de stora
interurbana stationerna uppgå nemligen, enligt de uträkningar, som
gjorts i telegrafstyrelsen, till 17,7 öre per samtal. Bruttoinkomsten
af de interurbana samtalen utgör vid de stationer, der särskild betjening
för deras förmedlande finnes, 46,9 öre och vid öfriga stationer
31,5 öre för samtal. Fråndrages från sistnämnda siffror vexlingskostnaden,
framgår, att hela vinsten af ett samtal utgör vid de stationer,
der en särskild vexlingspersonal finnes, 29 72 öre och vid andra
stationer 13,8 öre. Ser man nu på de oerhörda distanser, som här i
landet finnas, är ju tydligt, att afgiften är för låg, särskild! om man
tager hänsyn till det värde samtalet har för den korresponderande
allmänheten. Det representerar två långa telegram, ett från hvardera
stationen. Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på hvilka
stora besvär ett samtal från en till en annan del af landet medför.
Om en abonnent t. ex. vid Munkedal begär ett samtal med Upsala
station, måste Munkedal ringa upp Uddevalla, sedan Uddevalla Göteborg.
Derefter skall Göteborg sätta sig i förbindelse med Stockholm,
och derifrån skall gå meddelande till Upsala och efterhöras, om den
begärda tiden är ledig för samtal. Sedan skall man gå tillbaka från
Stockholm till Göteborg, från Göteborg till Uddevalla och från Uddevalla
till Munkedal. I finnen, mine herrar, att till den tid af tre
minuter, som åt detta samtal medgifves, tillkommer, för att sätta
abonnenten i Munkedal i förbindelse med abonnenten i Upsala, minst
dubbla antalet minuter. Häraf finner man, att den betalning, som
erlägges, är alldeles för liten. Och jag föreställer mig, att det icke
skall dröja länge, innan Kongl. Maj:t framlägger förslag om förhöjning
i afgifterna för samtal å dessa interurbana ledningar.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande moment yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af grefve Douglas, att samma hemställan
skulle bifallas med den ändring, att, i enlighet med Kongl.
Maj:ts framställning, för anläggning af telefonledning från Norrköping
till Örebro beviljades ett extra anslag för år 1894 å 41,000 kronor.

■Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

11 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

Grefve Douglas begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. c) af 8
punkten i sitt utlåtande n:o 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att,
i enlighet med Kongl. Maj:ts framställning, för anläggning af telefonledning
från Norrköping till Örebro beviljas ett extra anslag för år
1894 å 41,000 kronor.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 34.

9—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 1 och
3 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Konungen med anhållan, att koncession ej
måtte utan Riksdagens hörande lemnas å jernvägsanläggning inom
Norrbotten.

Friherre Leijonliufvud, Broder Abraham: Da jag först

genomläste den i all sin innehållsrika korthet temligen besynnerliga
motion, som här är i fråga, föreföll det mig, som vore den ett misstroendevotum
mot Kongl. Maj:ts regering.

Jag kommer lifligt i håg de många strider, som för tio år sedan
egde rum i Riksdagen angående anläggning af jernvägar i skilda
delar af landet, och huru då streds mellan olika lokala intressen.
Hvar och en ville hafva jernvägen till sin dörr och hjelp af staten
dertill. Man ville deremot vägra andra att få hjelp till deras jernvägar
för att icke sjelf gå derom miste. Detta fortgick till en tid,
men man fann slutligen, att detta sätt att gå till väga ej var det
bästa, utan man beslöt sig för att öfverlemna frågor om jernvägs -

Om kotletttioner
å
jernväg!-anläggningar
inom Norrlotten.

N:0 13. 12

Onsdagen den 8 Mars.

°tioner °å !lI1^icSIlulnar till Kougl. Maj:ts afgörande, förvissad att Kongl. Maj:t

jernväg»- bäst kunde bedöma hvarje orts behof och föreskrifva ändamålsenliga
anläggningar vilkor, äfvensom rättvisast utdela de anslag och lån, som funnes att
in°lotUnTr~ tiIlgå °ch llvarti11 Riksdagen stält medel till Kongl. Maj:ts förfogande.

(Forts.) Denna ordning har sedermera fortsatts och varit för utvecklingen af
våra jernvägar till gagn. Vid sådant förhållande är det svårt att se,
hvarför man nu skulle frångå denna princip, då det gäller Norrbotten,
om det icke möjligen är derför, att denna provins ligger för sig sjelf
och icke har tillfälle att ingå kompromisser med andra provinser,
sedan dessa redan fatt sitt lystmäte af det, som Norrbotten saknar.

Jag har emellertid sedermera kommit till det resultat, att me„
ningen med motionen närmast varit att förhindra anläggandet af jernvägar
i Norrbotten. Det ligger förmodligen häruti något protektionistiskt
intresse, som jag icke kan uppskatta. Jag kan för min del
icke godkänna ett sådant motiv. Norrbotten är framför allt i behof
af vägar. Denna provins har en oerhörd utsträckning; den utgör nära
en fjerdedel af Sveriges hela yta. Sverige upptager nemligeu en
areal af 444,000 qvadratkilometer och deraf komma på Norrbotten
öfver 104,000 qvadratkilometer. Denna ofantliga yta är till största
delen ouppodlad; det är endast vid kusten och i floddalarne den är
delvis odlad. Större delen af landet är icke ens lämplig för egentligt
jordbruk. Men man har, i synnerhet på senare tiden, funnit, att der
finnas ofantliga mineraltillgångar af flera slag, Indika borde komma
till gagn och icke ligga såsom ett dödt kapital. Dessa mineralier
äro emellertid mycket tunga och svåra att transportera. Af vägar
finnes der ganska litet, och det går i alla fall icke för sig att transportera
så tunga varor som malm på axel långa vägsträckor. Floderna
äro afbrutna af forsar, så att de icke kunna befaras af fartyg,
och vattnen äro frusna halfva aret. 1 fristen på kommunikationer utgör
för Norrbotten ett hufvudsakligt hinder, att provinsen skall kunna
gå framåt och blifva hvad den borde blifva. Enda sättet att åstadkomma
dessa så alldeles oundgängliga transportvägar och kommunikationer
är att anlägga jernvägar, hvarpå tunga varor kunna transporteras
ända till kusten, derifrån de kunde föras vidare med fartyg.
Norrbotten är omgifvet af två haf, Östersjön (hfottniska viken) och
Vesterhafvet. Båda äro lämpliga utfartsvägar. Bottniska viken är
emellertid frusen eu stor del af året, och mot hösten blir seglation^!
der mycket svår. Sjömän säga, att i oktober och november en seglats
i Bottniska viken är svårare och farligare än i något annat vatten i
Europa. Der råda då långa mörka nätter, kusten är full af grund
och farliga skär, och vattnet derutanför är icke tillräckligt stort för
att man skall kunna med lugn hålla öppna sjön under natten. Vidare
leder vägen på en lång omväg söder om Skåne genom Öresund öfver
Kattegatt, innan man uppnår Nordsjön. Transporterna denna väg
måste blifva dyra. På andra sidan åter bär man Vesterhafvet, hvarifrån
Norrbotten endast skiljes genom en fyra mil bred landremsa af
Norge. Der finnes en hamn, öppen hela året om, hvarifrån transporter

13 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

kunna gå rätt öfver Nordsjön till Englands kust. Det är lätt att 0m koneetinse,
att denna väg bör bli lättare och tryggare än den öfver Östersjön f™nvägt■och
ojemförligt mycket billigare. Jag vill härmed icke hafva sagt, anläggningar
att alla Norrbottens till export afsedda produkter böra gå den vägen, inom NorrAllt,
som kan afsättas vid Östersjöns kuster, bör gå ned öfver Luleå, (ports.)
medan deremot hvad som skall gå ut i verldshandel går vesterut.

Jag hade förestält mig, att fartyg skulle gå från Ofoten till England
med jernmalm och derifrån återföra stenkol för möjligen uppstående
förädiingsverk i Norrbotten, och att det skulle vara ganska ekonomiskt,
om fartygen sålunda kunde få transportera varor både fram och tillbaka.

Men, säger man, denna jernväg bör staten anlägga. Om staten
det vill, har jag ingenting deremot och skall gerna rösta derför. Men
det är icke detta, som afses i motionen, ty vill staten anlägga jernväg,
kommer frågan i allt fall till Riksdagen. Motionen afser enskilda
jernvägar, och det är dessas anläggande man synes vilja hindra.

Skedde detta för att reservera statens rätt att der bygga en jernväg
från Gellivara till Ofoten, så hade motionen säkerligen lydt något
annorlunda.

Nu säger man, att man fruktar för en ny koncession åt ett enskilt
bolag, emedan den koncession, som gafs åt det förra bolaget för
byggandet af Luleå—Ofoten-banan, visat sig vara misslyckad. Jag
vill visserligen icke taga hvarken det bolag, som bildades för anläggning
af den banan, eller nämnda koncession i försvar, men i fall ett
Hytt bolag komme att bildas, komme den erfarenhet, som hemtats af
Jen förra koncessionen, regeringen till del lika mycket som Riksdagen.
Och säkert kan regeringen bedöma saken från alla sidor och
bestämma vilkor och garantier vida bättre än Riksdagen, hvars fleste
ledamöter känna ganska litet om Norrbotten och icke äro i stånd att
sätta sig in i frågan lika väl som regeringen.

Men, säger man vidare, koncession får här icke gifvas åt ett enskildt
bolag, ty vi kunna derigenom lätt råka i internationella svårigheter.
Yi hörde för några år sedan, huru friherre Klinckowström
utbredde sig öfver huru farligt detta skulle vara med afseende på
den då ifrågavarande Luleå—Ofoten-banan, och huru han fruktade för
att uti det företaget skulle insättas stora summor ryska pengar, hvilka
sedermera skulle gifva anledning till politiska reklamer. Men detta
visade sig vara ett rent spöke. När bolaget kom under utredning,
fans det icke en enda rubel i företaget, och några andra internationella
politiska svårigheter, med anledning af de penningar som af utländska
undersåter blifvit insatta i företaget, afhördes ej heller. På
samma lugna sätt komme det säkerligen att gå, om ett nytt svenskt
bolag erhölle koncession på den återstående delen af samma bana, äfven
om till dess utförande måste användas utländska penningar. Han framkastade
då äfven, att det vore farligt att bygga jernvägar i Norrbotten,
emedan landet, i samma mån det blefve värderikare, ock skulle
blifva mera begärligt för grannen än nu, da det ingenting afkastar.

Detta är en statsekonomi teori, som jag måste underkänna på det

N:o 13. u

Onsdagen den 8 Mars.

Om konces- bestämdaste. Skall ett land underlåta att uppodla en provins derför
Jernväg«- ^et bär en granne, för hvilken provinsen då skulle blifva mera

anläggningar begärlig! Ett land som Ryssland har, om det sträfvar efter någon
ill<Totte°rT'' ^ Sverige och lyckas bemägtiga sig den, tillräckliga ekonomiska
(Forts!) krafter att göra de nedläggningar, som kunna fordras för att af landskapet
draga den ekonomiska fördel, som vi ej vågat tillegna oss.

Man säger vidare, att det blefve eu anledning till förvecklingar,
om främmande penningar användes i ett sådant företag, och att, äfven
om ett svenskt bolag bildades, man icke kunde hindra, att aktier eller
obligationer ginge i utländska händer. Ett utländskt bolag anser ej
heller jag önskvärd!, och jag vill icke disputera om att icke för ett
företag, sådant som här är i fråga, utländska penningar behöfvas, om
anläggningen skall komma till stånd; men icke behöfver deraf följa
några af dessa fruktade internationella svårigheterna. Vi hafva här i
Sverige flere banor, som egas till större eller mindre delar af utländingar,
och ännu flera, som byggts med utländska penningar. Köping—Hultsbanan
eges af engelsmän, Oxelösund—Flen—Vestmanlands
jernväg är byggd med engelska penningar, och jag tror att engelsmän
äro deri delegare; Halmstad—Nässjö-banan är byggd med engelskt kapital
och äfven Stora Bergslagsbanan är till stor del byggd för utländska
penningar, och dess obligationer förekomma i myckenhet på
den utländska marknaden, allt utan att, så vidt jag märkt, deraf uppstått
några internationella svårigheter för oss. För mig är alltså allt
tal om internationella faror i detta afseende ett spöke, som är utan
någon kraft och verkan, om vid koncessionens meddelande åt ett
svenskt bolag vederbörlig försigtighet iakttages, och dertill är regeringen
närmast.

Man har vidare sagt motionen vara föranledd af politiska militära
skäl. Het talas i motionen om »politisk och strategisk våda»
af att jernvägen kunde råka i utländsk hand. Jag kan icke heller
inse detta. Det skulle i min tanke tvärtom blifva en stor fördel för
försvaret af öfre Korrbotten, om en bana komme att gå tvärs öfver
från norra stambanan till norska vestkusten. Det är, som vi veta,
fråga väckt om att uppföra en befästning i Korrbotten för att gifva
en fast punkt åt försvaret af denna provins, och att jernvägsknuten
vid Boden vore rätta platsen derför. Jag tror att detta skulle vara
rigtigt, men en sådan befästning vunne mycket på att en utfartsbana
derifrån ledde till vestra kusten. Det kunde annars lätt hända, att
denna ort blefve afskuren från det öfriga Sverige och derigenom förlorade
en stor del af sitt påräknade värde för försvaret, om ej förbindelsen
dermed kunde bibehållas på en omväg. Ryssarne kunna
nemligen ga öfver liafvet till en punkt nära Luleå nedanför Boden
och der afskära strandvägen och norra stambanan, eller också kunna
de göra öfvergången från Vasa till Umeå sommartiden på fartyg och
vintertiden öfver isen. Det är blott 6 å 7 mil, och der gå nu
hundratals foror öfver. Sker en sådan landstigning söder om Luleå,
så blir befästningen vid Boden afskuren och ur stånd att kunna

15 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

få förstärkning, proviant eller krigsförnödenlieter frun ^södra delen af
landet. Har man deremot en jernväg öppen till \ esterbafvet, så jernvägslinnés
alltid möjlighet att transportera både det ena och det andra anläggningar
sjövägen till Ofoten och derifrån på jernvägen till Boden, och befästningen
vunne på det viset betydligen i motståndskraft mot anfall (Forts.)
och ökadt värde som depot för de trupper, som finnas i norra delen
af länet. .Tåg har redan förr framhållit, att, enligt min öfvertygelse,

Norrlands försvar i hög grad heror på att det finnes vägar från östra
kusten ut till Norges vestkust, och att man icke blir tvungen att
operera ensamt utefter en långsträckt kustväg. Då vi 1809 skickade
en expedition till Säfvar och flat an för att landstiga i fiendens rygg
norr om ryska armén och sålunda afskära förbindelsen för ryssarne
och tvinga dem att kapitulera, var planen rigtig, ehuru utförandet
blef felaktigt. Nästa gång är det ryssarne, som äro herrar på sjön
och kunna göra en landstigning i ryggen på våra trupper, d. v. s. söder
om dem, för att afskära dem från deras förråd och hindra deras
samband med våra andra längre söder ut stående trupper. Finnas
då vägar, som leda inåt landet och derifrån ut till norska kustlandet,
så blifva de oss till stor hjelp. Det är derför af största vigt i strategiskt
hänseende att erhålla sådana utfartsvägar åt vester.

Bland andra skäl, som anförts för denna motion, har jag äfven
hört det, att man icke vill släppa ut så mycket jern i marknaden, derför
att detta skulle sänka det svenska jernets värde på verldsmarknaden
och vi derigenom skulle göra förluster. Detta är frågor, i hvilka
jag icke ligger djupt inne, men jag tror att det finnes malmfält nog
på jordklotet, för att icke priset skall bestämmas af om ett eller
annat 100,000-tal ton malm mer eller mindre kastas in i marknaden.

Om också Bilhaos malmfält uttömdes, skulle det icke dröja länge,
förr än nya fält upptäcktes och bearbetades. Det skälet kan jag således
icke heller gilla. Jag kan icke gå in på att det kan vara
lyckligt för landet, att det af sådana skäl låter denna landsdel
ligga öde.

Af alla dessa skäl är jag emot skrifvelseförslaget. Jag förmodar,
att det likväl blir antaget både här och i Andra Kammaren,

_ der likväl af ett annat skäl, nemligen såsom en inskränkning af

Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. Huru emellertid beslutet
utfaller och vare sig Kongl. Maj:t fäster afseende derå eller icke, så
kan, enligt min öfvertygelse, den tid icke undgås, då det blir nödvändigt
att få en utfartsväg till Vesterhafvet, antingen genom statens
eller enskildes åtgärder.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan i detta betänkande.

Herr Kockum: Då jag icke kunnat förena mig om det slut,
hvartill utskottet kommit, har jag, såsom af dess betänkande synes,
antecknat mig såsom reservant, och jag her nu att få anföra de
skäl, som förhindrat mig att biträda den mening, som omfattats af
flertalet af utskottets ledamöter.

N:0 13. 16

Onsdagen den 8 Mars.

sinner å , '' likket„ med den föregående talaren kan jag icke inse, att det

jernvägs- skulle vara något särdeles lyckligt, om, da koncessionsansökningar göras
anläggningar om anläggande af jernvägar i Norrland, dessa först skola underställas
lnZttenrr'' RlksdaSens pröfning. Detta skulle föranleda allt för stor tidsutdrägt
(Forts.) Vld ärendenas afgörande samt äfvenledes föranleda sådana strider och
slitningar inom Riksdagen, Indika voro tillräckligt bekanta för eu
del år sedan.

Man har visserligen häremot gjort den invändningen, att det
icke är ovanligt, att gränsprovinser få underkasta sig en undantagslagstiftning.
Men jag frågar : kan det det vara så lämpligt att hafva eu
sådan undantagslagstiftning för Norrbotten? Också tror jag, att det
här är fråga om något helt annat än Norrbottens intressen. För
öfrig! förmodar jag, att Norrbotten är det län, der flertalet riksdagsmän
äro minst lokaliserade och förtrogne med förhållandena.

Vidare har det anförts så väl i tal man och man emellan som
uti en liten skrift, som utdelades i början af riksdagen, att man
hade att frukta åtskilligt från Rysslands sida. Af det energiska
jemvägsbyggandet i Finland har man dragit den slutsatsen, att Ryssland
sträf var att öfver den skandinaviska halfön framkomma till'' en
isfri hamn vid Vesterhafvet. Jag är icke så hemmastadd i de ryska
förhållandena, att jag vet huru dermed må förhålla sig, och jag får
kanske lof att böja mig för dessa sakkunnige personer, som hafva
så väl reda på Rysslands afsigter. Men när jag gör detta medgifvande,
her jag att få påminna, att dessa sakkunnige herrar glömt att
gifva skal, hvarför, om en sådan magtöfverflyttning från Kongl. Maj :t
till Riksdagen som den, hvarom här är fråga, eger rum, detta skall
kunna antagas verka något hinder för Rysslands planer att komma
fram till Vesterhafvet.

Då jag således anser, att Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt
icke bör i förevarande afseende inskränkas, her jag att få yrka
afslag så väl på utskottets hemställan som på den afgifna motionen.

Herr Ekenman: De båda föregående talarnes betänkligheter mot
utskottets förslag, särskildt uti konstitutionel! afseende, kan jag väl förstå,
men jag kan icke dela dem. Här är icke, såsom de velat påstå, väckt
något förslag, som afser att göra ingrepp i Kongl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftningsrätt, ålan bör lata detta vara detta. Det förslag, som
här föreligger, afser blott att i en viss vigtig fråga uttala Riksdagens
önskan att få vid frågans lösning samverka med Konungen. Föröfrigt
vore detta visst icke första gången, som något i den vägen
blifvit beslutadt af Riksdagen och aceepteradt af Kongl. Maj:t. Jag
ber att få återföra i kammarens minne, att vid 1884 års riksdag^
då Kongl. Maj:t gjort framställning till Riksdagen om beviljandet af
vissa förmåner i form af virkesupplåtelser till den då redan koncessionerade
jernvägen från Luleå till norska gränsen, Riksdagen
väl biföll hvad Kongl. Maj:t föreslagit, men dertill fogade ett vilkor,
som lydde sålunda: under förutsättning att möjligen''uppkommande

Onsdagen den 8 Mars.

17 N:o 13.

iråga om förevarande jernvägs fortsättning till Haparanda eller annan Om konccsort
i närheten af finska gränsen varder understäld .Riksdagens jernvägspröfniug.
anläggningar

Så vidt jag vet, har man icke heller någonsin ansett, att något inom Norrotillbörligt
låg uti den framställning, hvilken sålunda gjordes från (Forts)
1884 års Riksdag uti en vida kraftigare form än hvad som nu är
föreslaget, eller att denna framställning medfört några olyckliga
följder.

Jag ber vidare att få erinra om, att det icke ar så alldeles utan
att Riksdagen ock annorledes har en viss befogenhet att hafva sitt
ord med i laget i fråga om denna mycket omtalade koncessionsrätt.

Såsom bekant, hafva under en följd af år afgifvits kongl. propositioner,
deri äskats, att Riksdagen måtte medgifva vissa förmåner, bland annat
genom upplåtelser af kronojord, åt de enskilda jernvägar, som
under en viss tid kunde komma att af Kongl. Maj:t koncessioneras.

Det är visserligen sant, att anledningen till dessa framställningar
varit den, att expropnationslagen icke gäller beträffande kronojord,
men följden af framställningarna blir dock påtagligen den, att Riksdagen
eger ett visst inflytande på frågorna om koncessioner åt enskilda
jernvägar, särskild! af stor verkan i Norrbottens län, der kronan
eger så betydliga domäner.

Jag tillåter mig då att göra det spörsmålet: när detta inflytande
utöfvats vid 1884 års riksdag och så kan framdeles komma att ske
på liknande sätt, är det då icke klokare och lojalare att förfara enligt
motionärernas och utskottets förslag och göra en vördsam framställning
till Kongl. Maj:t, att Riksdagen måtte få i denna riksvigtiga
fråga samverka med Kongl. Maj:t än göra uttalandet vid beslut om
den af mig åberopade kongl. propositionen? Jag tror att svaret måste
blifva, att det är bäst att handla såsom här är föreslaget.

Men, säger man såsom den förste talaren, det föreligger dock i
allt fall icke något verkligt behof att göra en dylik framställning i
förevarande afseende. Derom kan man hafva olika mening, och jag
för min del har en annan än denne talare.

Jag tillåter mig härvid att påminna om ett beslut, som fattades
vid 1890 års riksdag. Då beslöt Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag
att lemna anslag till inköp af jern vägen emellan Luleå och norska
gränsen. Riksdagen biföll hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit
och anförde särskilt i beslutet, att Riksdagen godkände de skäl, som
voro framstälda i den kongl. propositionen. Dessa skäl voro sammanfattade
af civilministern i hans anförande till statsrådsprotokollet,

. såsom dels ekonomiska, dels politiska och dels militära. Jag tror
icke, att jag i denna kammare behöfver närmare utveckla beskaffenheten
af dessa skäl, utan det torde vara nog att hafva nämnt dem.

Det torde väl således få anses som något annat än ett blott protektionistiskt
tilltag, såsom den förste talaren bebagade uttrycka sig, då
riksdagsmän finna sig af fosterländskt sinnelag och klok betänksamhet

Första Kammarens Prat. 1693. N:o 13. 2

N:0 13.

Om koncessioner
å
jernvågsanldggningai

inom, Norrbotten.

(Forts.)

18 Onsdagen den 8 Mars.

manade att göra framställning, att Riksdagen måtte uti eu fråga, som
står i samband med så betydelsefulla spörsmål, få samverka med
Kongl. Majt:s regering, så att icke någon åtgärd måtte ske, som kunde
på något sätt rubba den grund, hvarpå det föregående beslutet livilar.

När jag nu angifvit min mening i sjelfva Imfvudfrågan, ber jag
att få öfvergå till att närmare skärskåda, huru den uppgift, som blifvit
utskottet förelagd i betänkandet, är löst, och jag vill härvid beröra
icke blott det förslag, som utskottet afgifvit såsom sitt, utan äfven
det särskilda motiverade förslag, som är bifogadt betänkandet såsom
reservation af utskottets ärade ordförande, herr Dickson. Det är nemligen
förhållandet enligt min åsigt, att motiveringen till utskottets
förslag i icke ringa grad snarare sammanhänger med det förslag, som
innehålles i reservationen, an med det förslag, som omfattats af utskottets
flertal. Jag skulle med afseende härå kunna hafva mycket
att säga och äfven hafva yrkande att framställa, om jag icke gerna
ville sjelfva saken, hvarom här är fråga, så att jag finner det bäst att
ej framkomma med yrkande rörande ändring i motiveringen, då detta
möjligen kunde föranleda, att kamrarne stannade i olika beslut, som
åter skulle kunna föranleda att sjelfva saken lede men.

Båda förslagen, utskottets och reservantens, äro, såsom synes,
lika deruti, att de utmynna i anhållan om aflåtande af en skrifvelsetill
Kongl. Maj:t. Utskottets förslag framhåller, att, innan koncession
meddelas å jernväg inom Norrbottens län af annan än lokal betydelse,
Riksdagen bör lemnas tillfälle att yttra sig i frågan. Reservanten
deremot önskar, »att, vid förekommande pröfning af ansökning om
erhållande af koncession å anläggning af enskild jernväg inom Norrbottens
län antingen ofvanför odlingsgränsen eller till plats invid
gränsen mot storfurstendömet Finland, Kongl. Maj:t täcktes taga i
nådigt öfvervägande de förhållanden, Indika föranleda, att i allmänhet
sådana jernvägar må vara staten förbehållna».

Jag kan icke finna annat, än att det senare förslaget går helt
och hållet på sidan om saken. Hufvudpunkten i motionärernas förslag
är icke den, huruvida staten bör ega den eller den jernvägen
inom Norrbottens län, utan den, om den ena eller andra jernvägen,
af annan än lokal betydelse, derstädes öfver hufvud bör komma till
stånd. Det synes mig ock lämpligast och bäst att här tala ett tydligt
och klart språk, och detta är gjordt i utskottets förslag, som
dessutom erhållit en så vördsam och lojal form som möjligt.

Nu hafva de föregående talarne, i synnerhet den förste, talat
om Norrbottens intressen, samt mångt och mycket annat, om motionärerna
och utskottet haft den eller den afsigten; huru ett bifall till
skrifvelseförslaget skulle komma att inverka på den eller den frågan,
och huru Riksdagen och Kongl. Maj:t skulle kunna förutsättas
komma att besluta med afseende å koncessionsansökningar af ifrågavarande
slag. Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten derpå,
att här icke alls är sagdt, hvad Riksdagen skulle komma att besluta
i sådana frågor, utan här är endast framhållet det nödiga och nyttiga

19 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

deri, att Riksdagen får tillfälle att yttra sig i denna stora och vigtiga
angelägenhet. -— För öfrig! må man väl fråga: förefinnes det någon
anledning för Norrbotten eller Norrland att hysa misstroende mot
Riksdagen, såsom den der skulle vilja kränka dess intressen? Jag
vädjar till representanterna för Norrland, om skäl till något sådant
misstroende förefinnes i hvad som hittills skett. Har icke tvärtom Riksdagen,
särskildt under de senare åren, på grund af kongl. propositioner
snart sagdt öst med fulla händer, då det galt Norrlands kommunikationer.
Finnes det val någon anledning att tro, att detta förhållande
icke skall fortfara? Jag är visserligen öfvertygad, att Norrlands intressen
hänga väl tillsammans med det öfriga landets intressen, men
det må vara tillåtlig^ om jag sätter Sveriges intressen först. Dock
hvarken bör eller får, såsom jag tror, någon annan mening göra sig
gällande, än att Norrlands intressen med Sveriges äro på det innerligaste
förenade.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berg, Lars: Den motion, som behandlas i det före liggande

betänkandet och som innehåller förslag till skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran att ingen koncession måtte beviljas å någon
jernväg inom Norrbottens län, utan att frågan derom först understälts
Riksdagens pröfning, denna motion motiveras med anförandet af många
skäl för att koncession å banbiten från Luossavaara till norska gränsen
icke borde beviljas, men af denna motivering draga motionärerna den
vågade slutsatsen, att skrifvelsen borde afse alla jernvägar inom Norrbottens
län. Något enda skäl för att skrifvelsen skulle omfatta all
anläggning af jernvägar inom länet är således icke anfördt. Utskottet
har å sin sida ansett sig böra begränsa de jernvägar, som
skulle i skrifvelsen afses, till sådana, som hade annan än lokal betydelse,
och utskottet har definierat detta sitt uttryck så, att dermed
förstodes sådana jernvägar, som ledde från länet till utlandet; detta
slag af jernvägar förmenar nemligen utskottet hafva särskildt stor
strategisk och politisk betydelse.

Nu är jag i realiteten visserligen ense med motionärerna derom,
att banbiten från Luossavaara till norska gränsen icke bör i och för
sig ensam koncessioneras, men ingalunda på de skäl, motionärerna
anfört, utan derför att denna bana bör byggas såsom eu statsbana
eller under sådana vilkor, som göra den likstäld med en statsbana
och möjliggöra åstadkommandet af hela jernbaneförbindelsen emellan
Luleå och Ofoten. Jag vill äfven med utskottet antaga, att alla
transito-banor inom Norrbottens län äro af sådan beskaffenhet, att de
böra såsom stambanor anses och byggas. För vinnande af detta
ilndamål gagnar emellertid enligt min tanke ingalunda en skrifvelse
sådan som den här föreslagna, utan kan den tvärtom i många fall
lända till skada, i synnerhet om den uppfattning om Norrbottens förhållanden,
hvilken gör sig gällande i motionens motivering, skulle
vinna allmännare anslutning. Mot denna uppfattning anser jag mig

Om koncessioner
å
jernvägsanläggningar

inom Norrbotten.

(Ports.i

N:0 13. 20

Onsdagen den 8 Mars.

botten.

(Forts.)

Om koncei- derför böra inlägga en vördsam gensaga. Det förhåller sig säkerligen
jernvägs- ingalunda så, att uppblomstringen af en ny bergverksrörelse eller grufanläggningar
drift inom länet nödvändigtvis måste vara skadlig och, såsom rnotioinom
Norr- närerna säga, till och med i högsta grad skadlig för Sveriges jernhandtering.
Icke heller skulle färdigbyggandet af Luleå—Ofotenjernbanan
kunna lända till skada vare sig för Luleå stads intressen
eller för eu vinstgifvande bearbetning af Gellivaara malmberg. Denna
bana färdig är tvärtom af största betydelse för orten och ett oeftergifligt
vilkor för att Gellivaara malmrikedom må kunna tillgodogöras
och förädlas inom vårt land.

Lika litet kan jag gilla, att denna bana utmålas såsom en fara
för vårt lands sjelfständighet. En föregående talare har utförligt visat,
att detta ingalunda är fallet, och jag ber att få erinra, hurusom den
svenska generalstaben för länge sedan yttrat sig i motsatt rigtning
och förklarat jernvägen vara af högsta vigt för Norrlands försvar och
i ansenligaste grad komma att stärka detsamma.

Gent emot den åsigten, att tillgodogörandet af vissa malmrikedomar
pa en ort skulle vara skadligt för äldre intressen på andra,
närmare eller fjermare liggande orter, vill jag erinra derom att, äfven
om konkurrensen deraf skulle ökas, det ena grufintresset dock icke
bör få lägga hinder i vägen för tillgodogörandet af andra nya grufvor
eller kunna föranleda dessas skrinläggande för viss tid eller all framtid
endast af hänsyn för vissa andra orters säkerligen missförstådda
intressen.

Utskottet uttalar sig i afseende å denna koncessionsfråga såsom
om det gälde anläggande af ett stort antal i strategiskt och politiskt
afseende synnerligen vigtiga jernvägar inom Norrbotten. Detta har
aldrig vant ifrågasatt, och, menskligt att döma, kan ej heller på eu
mansålder ifrågasättas att der bygga flera än två transitobanor, den
ena såsom norra stambanans fortsättning i nordost till Torne eif och
den andra såsom dess fortsättning i norr till Ofoten Hvad beträffar
den förra banan, eller fortsättningen af landets längsta stambana, så
är det tydligt, att denna icke kan komma till stånd, utan att Riksdagen
höres eller dertill beviljar medel eller, om banans anläggning
öfverlemnas och koncessioneras åt enskilde, utan att frågan derom
förut varit föremål för Riksdagens pröfning eller dess rätt att sjelf
bygga denna bana alltid förbehållits. På samma sätt förhåller det
sig med banan från Luleå till Ofoten. Bansträckan från Luleå till
norska gränsen har blifvit inköpt af staten. Man kan visserligen
tvista om, huruvida staten verkligen eger en sådan banlinie som den
ofvanför Gellivaara utstakade, hvilken såsom utmål väl har eu stor
längd, men icke någon bredd och som således i verkligheten icke
finnes till, utan blott är ideel, men säkert är, att inköpet af den
färdiga och utstakade jernvägen innefattade ett uttalande af båda statsmagterna,
att denna linie skulle tills vidare vara statens egendom, och
vid sådant förhållande kan det icke vara något tvifvel om att, huru

21 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

iin beslutet i den förevarande frågan kommer att utfalla, Riksdagen
skall få yttra sig om denna banlinies färdigbyggande.

Såvidt jag kan se, måste således den föreslagna skrifvelsen vara
obehöflig. Vare sig den aflåtes eller icke, så kommer Riksdagen i
alla händelser att få uttala sig i fråga om de jernvägsanläggningar,
som i utskottets betänkande afses. Men skrifvelsen är derjemte efter
min uppfattning olämplig, ty äfven om det icke är motionärernas eller
utskottets mening, så innebär den alltid, till utseendet åtminstone,
ett misstroende mot regeringen, och den skall dessutom icke blott
synas, utan äfven i verkligheten blifva ett försök till ingrepp i
Konungens hittills varande prerogativ. Om man vidare tänker sig
följderna af denna skrifvelse, i fall den nu verkligen skulle blifva
besluten, så tror jag, att man skall tvingas medgifva, att dessa sannolikt
skola blifva vanskliga och menliga med afseende å så val Riksdagens
egna arbeten som dessa jern vägsfrågors lyckliga behandling och lösning.
Lagstiftande församlingar hafva, såvidt jag har mig bekant, i alla land
visat sig mindre lämpliga att behandla sådana frågor som jernvägskoncessioner,
för att ej tala om kanalkoncessioner, sådana som Panamas.
Dessa frågor äro alltid bränbara och egnade till att framkalla strider
och split emellan målsmännen för olika orter, hvarför riksförsamlingarnes
behandling af sådana ärenden aldrig kunnat leda till gynsamma
resultat. Och skulle man just på grund af den föregående koncessionen
af Luleå—Ofoten-banan anse sig kunna, draga den slutsatsen,
som enskildt ofta uttalas, att Riksdagen är bättre än Kongl. Maj:t
skickad att pröfva sådana frågor, så är detta ett olyckligt valdt exempel,
ty på den tid, då denna koncession gafs, då voro vi alla ense om att
anse dess beviljande rätt, klokt och billigt. Riksdagen sjelf yttrade
sig i samma rigtning, då den till och med gaf ett sorts anslag till
denna bana genom att bevilja den virkesupplåtelser till nedsatt pris.
När nu Riksdagen, såsom man trott, eu gång för alla aflägsna! dessa
tvistefrågor från sin behandling genom att öfverlemna åt Kongl. Maj:t
att bevilja koncessioner och fördela anslagen åt de enskilda jernvägarne,
så kan det icke gerna vara lämpligt att nu ånyo draga
dessa frågor, i hvad de angå en särskild landsdel, under Riksdagens
behandling.

Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att detta
skrifvelseförslag är till sin formulering synnerligen otydligt och obestämdt.
Hvad mena herrarne med en jernväg af annan än lokal betydelse?
Svaret på denna fråga måste blifva helt och hållet individuelt
och beroende på hvars och ens subjektiva uppfattning. På den tid
jag studerade jernvägsbyggnader och kommunikationsväsendet, lärde
man, att alla jernvägar och kanaler hafva en annan och mer än
lokal betydelse. Och detta är ännu sant, ty så snart en sådan kommunikationsled
berör en annan farled till lands eller sjös och förbinder
en ort med eu annan, så sträcka sig dess verkningar långt
utom den lokal, der den ur belägen. Skulle den nu af utskottet föreslagna
formuleringen bibehållas, så skulle Kongl. Maj:t ovilkorligen

Om koncessioner
å
jernvägsanläggningar

inom Norrbotten.

(Fortsö

N:0 13. 22

Onsdagen den 8 Mars.

°HonerCd'' tvi?Sas (lerhän att- 1 enlighet med motionen, men mot utskottets egen
jernvägt- innan koncession meddelas å någon enda jernväg inom Norr anläggningar

bottens län, inhemta Riksdagens yttrande derom. Efter hvad jag
*""bottin n'' ^an ^’rsta ar en sa obestämd formulering icke lämplig, icke möjlig

(Fort”) °°k knappast tillständig i en skrifvelse från Riksdagen till Kongl.

Maj:t. På grund af detta formfel allena bör derför utskottets förslag
icke antagas.

Af alla de skäl, jag nu anfört, finner jag mig föranledd att yrka
afslag på utskottets hemställan.

Herr Reuterswärd: Till en början ber jag att få uttala min

tacksamhet till utskottet för det understöd, som utskottet lemnat friherre
Klinckowströms och min motion. Med anledning af den siste

ärade talarens yttrande her jag också att få på förhand förklara, att

jag är fullt belåten med det förtydligande, utskottet gjort i sin kläm.
och jag förmodar, att äfven friherre Klinckowström instämmer i den
af utskottet föreslagna klämmen. De ledamöter, som sedan yttra sig,
behöfva .således icke vidare tala särskildt om motionen, utan torde
det vara lämpligare att vi nu sysselsätta oss med utskottets framställning.
Samma beslut, hvartill utskottet kommit, har äfven föreslagits
af tillfälligt utskott i Andra Kammaren i afseende å en der väckt
och med vår lika lydande motion. Det är nemligen nödigt, att båda
kamrarne fatta alldeles lika beslut, för att icke frågan skall falla, då
den är behandlad af tillfälligt utskott.

Jag känner mig vidare tacksam mot den reservant, som motiverat
sin reservation, icke derför att han är reservant, utan derför att han
funnit motionen innehålla så pass mycket beaktansvärdt, att han ansett
saken påkalla ett uttalande af Riksdagen. Den andre reservanten
har blott utsatt sitt namn, men har här muntligen framstält sina
åsigter. Han bär nu före mig uppträdt och yrkat rent afslag.

I förbigående vill jag nämna, att jag väl önskat, att motiveringen
fått något olika form, än den nu har, men af det skäl, herr Ekenman
nämnde, vågar jag icke röra vid den saken.

Emellertid föreslår den förre reservanten, »att Första Kammaren
ville för sin del besluta, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att vid förekommande pröfning af ansökning om erhållande
af koncession å anläggning af enskild jernväg inom Norrbottens
län antingen ofvanför odlingsgränsen eller till plats invid gränsen mot
storfurstendömet Finland, Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande
de ^ förhållanden, hvilka föranleda, att i allmänhet sådana
jernvägar må vara staten förbehållna».

Man har talat om att motionärerna velat komma fram med eu
erinran till Kongl. Maj:t, men det är icke utan, att äfven denna
reservation innehåller en liten fingervisning, som reservanten vill gifva
Kongl. Maj:t.

Hvad nu först beträffar förhållandena i Norrbottens län, så måste
herrarne erkänna, att det icke är samma förhållande med kommuni -

23 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

kationer och särskildt jernvägar i denna provins som i det öfriga
Sverige, först och främst derför, att alla jernvägar, som hittills korn- jernvägg.
mit i frå°-a i detta län, till största delen gå öfver statens mark. anläggningar
Och när "man af grundlagen vet, att Kongl. Maj:t icke kan ino™ottf°rT''
skänka bort två kappland jord till en kyrka eller till ett planterings- (Forts.)
land för skolhus, eller efterskänka tio kronors danaarf efter en torpare
utan att höra Riksdagen, är det då så obilligt att, da fråga är
att genom en koncession skänka bort miltals mark för banvallarne
och nödig mark derintill, man i eu motion önskar, att Riksdagen
måtte i djupaste underdånighet gå in till Kongl. Maj: t och bedja, att,
om det ifrågakommer några vigtigare jernvägsanläggningar i Nonhottens
län, Riksdagen deröfver måtte blifva hord? Meningen är ju
icke att Riksdagen skulle deröfver besluta; den skulle blott höra,s.

Kongl. Maj:t eger naturligtvis att, sin rätt likmätigt, fästa det afseende
på Riksdagens yttrande, som han anser det förtjena, men att Riksdagen,
den ena statsmagten, skulle vara förbjuden att skrifva till den
andra statsmagten, dertill gifver grundlagen ingen anledning.

Jag ber den förste ärade talaren framvisa den paragraf i grundlagen,
hvarpå han stöder sig, då han säger, att här skulle föreligga
ett attentat, rigtadt mot konungamagtens prerogativ. Något sådant
har icke varit motionärernas mening, och hvar och eu, som känner
dessa tre motionärer, måste vara förvissad derom, att de icke vilja
tråda hvarken grundlagen eller konungamagtens prerogativ för nära.

Motionen är väckt i fosterländskt intresse och särskildt i Norrbottens
intresse. Norrbotten är icke blott i politiskt afseende såsom
varande A gränsprovins — utan äfven i ekonomiskt afseende af allra
största betydelse; och jag vågar säga, att den tid skall komma, da
detta Norrbotten kanske blir Sveriges skattkammare. Så högt värde
sätter jag på Norrbotten i ekonomiskt afseende; och den. som det
gör, kan också hafva rätt att uttrycka en önskan derom, att, när
fråga blir om att släppa in utländingar eller enskilda personer för
att der bvgga jernvägar i hvilken rigtning som helst, Riksdagen deröfver
hör höras. Detta är det förskräckliga brott, vi begått och hvaraf
man vill göra ett så stort nummer.

Ja»- her att offentligt få förklara för herr civilministern och hans
kolleger, att vi icke ett ögonblick satt i fråga, att den nuvarande
kongl. regeringen skall sanktionera en sådan koncession som den
hirra; denna regering, som genom sitt initiativ och sin kraftiga medverkan
skänkt oss åter det bälte, som af skar den skandinaviska halfön.

Vi hafva fått det bältet åter dels genom inköpet af den färdigbyggda
Luleå—Gellivaara-banan och dels derigenom, att staten återfått marken,

som leder till riksgränsen. .

Men, mine herrar, vi veta nog, huru asigter och åskådningssätt
vexla, och tv värr vexla också regeringar här i landet. Vi kunna icke
vara säkra,'' beträffande framtiden, att vi då hafva eu regering, som
ser sakerna såsom vi se dem. Men när denna sak ifragakommer,
önskar Riksdagen vara med.

N:0 13. 24

Onsdagen den 8 Mars

07iol°eTT Det Stad^:S jn. j ''°;de § regeringsformen att »innan ärendena hos
jernväg*- Konungen i statsrådet föredragas, skola de genom nödiga upplys innno

fro r-i irAd ____i i i <» -i °

botten.

(Forts.)

jernväg»- . .— T , „ sjtora ue genom nödiga uppiys anläggningar

Ringare mhemtande från vederbörande embetsverk af den föredragande

m°m rbe;eda?*'' .fDerln®d h:''r ma” i grundlagen sagt, att Konungens ansva rige

rådgifvare fa icke i konseljen föredraga något ärende utan att
vederbörande blifvit horda eller upplysningar inhemtade. Embetsverken
aro dock Kongl Maj:ts underordnade, och de skola hafva rätt
att yttra sig, men Riksdagen, som är den andra statsmagten, har
endast att saga ja och amen. Men, mine herrar, det har icke varit
grundlagsstiftarens mening, och det har icke heller blifvit föreslaget
någon förändring af grundlagen i den rigtningen. Det är i detta hänseende
alldeles för stor magt hos Riksdagen, då Kongl. Makt för de
största bagateller i verlden måste gå till Riksdagen, icke för att
inhemta dess hörande, utan för att Riksdagen skall fatta beslut, och
det ar^ något helt annat än att blifva tillspord.

-i jjsu ikai1 man saga, att det är icke fråga om att lemna koncession
åt utlandingar utan åt svenske män, som vilja bereda Norrbotten den
uer utomordentliga fördelen att äfven få jemvägar. Ja, mine herrar,
det ar sant, Åtminstone ligger för närvarande eu koncessionsansökan
inne, och den har vant hos Konungens befallningshafvande i Norrbottens
lan, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har yttrat sig i
saken. Således är man redan ute och fiskar, men jag hoppas, att
denna ansökning åtminstone icke skall beviljas. Emellertid är det
ett bevis pa att det finnes personer inom landet, som hafva sina
blickar fastade pa de rikedomar, som finnas inom Norrbottens län
och det gagnar till intet att vid detta tillfälle tala om hut# kolossala
dessa skatter aro eller blifva i framtiden, och det får den förste
talaren som nämnde Bilbaos malmfält in. in. och sade, att behöfver
man malm, sa hittar man nog på den — ursäkta, att malm växer
icke pa träd, och der den tagit slut växer den icke tillbaka. Jag
kan skofla mina skogar men genom beredande af återväxt kunna
kommande generationer ändock fa nytta af dem, men tager malmen
slut, kommer den icke tillbaka.

Men när det såsom jag nyss nämnde är ett svenskt bolag, som
inlemna!; denna koncessionsansökan, frågas: hvarför skall det icke
kunna fa denna ansökan beviljad lika väl inom Norrbotten som inom
andra svenska provinser? Jo, det är derför, svara vi, att provinsen
Norrbotten ar för Sverige, synnerhgast sedan Sverige blifvit egare af
jernvagen mellan Lulea och Gellivaara, af så stor ekonomisk, politisk

med ^ ltanSk be ydelSG’ -i0?1 det förv«nar mig verkligen, att eu person
med sadana insigt» i militära värf, som den förste talaren kan betrakta
allt detta såsom af noll och intet värde.

Det förvånar mig — jag säger det upprigtigt — att icke den
ärade talaren 1884 såsom medlem af Riksdagen, af omtanka och ömhet
,°r,,a Kongl. Maj:ts prerogativ icke skulle trädas för nära, upp

SnL°fC1 ? d6t försla« som’ först behandladt af stats utskottet,

gick till Riksdagen och der bifölls.

Men äfven der tog

25 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

Riksdagen sig friheten att göra vilkor och bestämmelser. Här har Om konoesicke
begärts några vilkor utan blott att Riksdagen må blifva hörd, jetnvägtoch
det är en väsentlig skilnad. anläggningar

Nu skulle jag vilja vända mig till några af de ärade talare, som inom, Narrhade
ordet före mig. Den förste ärade talaren undrade, om det var (Forte)
meningen att gifva Kongl. Maj:t ett misstroendevotum. Jag har
redan tagit mig friheten att säga: långt derifrån. Jag tror tvärt om
att det icke skulle vara ovälkommet för Kongl. Maj:t, att när Kongl.

Maj:t beviljar dylika rättigheter inom grannprovinserna kunna säga:
men hvad Norrbotten beträffar, kan dylik ansökan icke beviljas förrän
Riksdagen blifvit börd. Det är kanske godt ibland att kunna skylla
på Riksdagen mot påträngande enskilda intressen och partier. Jag
förstår knappt huru den förste talaren kunde komma på den tanken,
att detta skulle vara en protektionistisk affär. Möjligen var det för att
få oss litet varma i kläderna, ty jag kan ej inse hvad detta bar med
protektionismen att göra. Långt innan tullfrågan på allvar kom på
tal var jag af precis samma åsigt som nu, eller att det var eu brist
på politisk framsynthet att bevilja den första koncessionen. Och
tiderna hafva sedan dess, mina herrar, sannerligen icke i politiskt
afseende blifvit bättre.

Den ärade talaren sade också, att vid upplösningen af det gamla
bolaget funnos icke, såsom man skrämt oss, några ryska penningar.

Det anmäldes icke ens en rubel i fordringar. Det är nog sant, och
glädjande, men, mina nådiga herrar, jag frågar eder, skola vi, sedan
vi köpt denna jernväg mellan Luleå och Gellivaara, lemna enskilda
bolag rättighet att t. ex. sammanbinda Gellivaara med Luossavaara
eller Kiirunavaara? Skola vi åter blottställa oss för det trasslet hvari
den första koncessionen indrog oss? Och ändock är det säkert, mina
herrar, att bygges det någon jernväg i Norrbotten, icke blir det för
svenska penningar, utan obligationer och aktier gå nog i främmande
händer, och det blir nog utländingar, som komma att dominera både
öfver bolagsstämmor och annat, om det också står en eller annan
svensk till namnet för att representera bolaget.

Den ärade landsböfdingen från Norrbottens län bar också yttrat
sig. Jag känner hans fosterlandskärlek. Den är icke af det svagaste
slaget. Men det föreföll mig nästan som om han talat ex officia.

Att han såsom högste styresman för ett län, der önskningar tränga
sig fram från alla båll att få jernvägar byggda, icke kan uppträda
inom Riksdagen och verka mot sitt läns intresse, är naturligt. Men
vi, svenska folkets valda reprensentanter, få icke se på det ena eller
andra intresset. Yi hafva att handla rätt och fosterländskt och so
på statens och det belas intresse och icke taga intryck af någonting
annat. Åtminstone är det den praxis jag följt, så länge jag varit
riksdagsman.

Då jag således icke vill yrka att motionen skall oförändrad af
kammaren bifallas, anhåller jag deremot på det allra varmaste fa

N:o 13. 2G

Onsdagen den 8 Mars.

°TiJtZeT föreslå att kammaren ville bifalla hvad utskottet här i sin kläm har
jernvägt- föreslagit.

anläggningar

***''^botten rT Herr Wsern: På mig har denna motion och de svmpatier, som

(Forts!) den vunmt, gjort ett mycket sorgligt intryck.

Motionen börjar med citerande af finansministerns vackra och
kloka ord, i hvilka han med mycken värma och öfvertygelse talat
om nyttan och betydelsen af stambanan mellan Norrbotten och Ofoten.
Men motionen fortsätter: »då klart synes, att statens eganderätt till
hela banan från Luleå till norska gränsen är oomtvistlig, att stor nationalekonomisk,
politisk och strategisk våda kan uppstå genom att
å nyo en större eller mindre del af denna jernväg kunde råka i utländsk
hand, samt att ett bifall till sökt koncession derå blefve till
största skada för svensk jernhandtermg» och jag kan ej af de af mig
betonade orden draga annan slutsats än att motionen blifvit väckt 1
ett syfte, som omöjligen kan missförstås. Den första talare, som uppträdde
för utskottets förslag yttrade, att det var icke fråga om, huruvida
jernvägar skulle få anläggas af enskilde, utan »huruvida jernvägar
i Norrbotten skulle få komma till stånd». Det var hans ord.
Det är detta, mina herrar, som är sorgligt, att förslag väckas om åtgärder,
som afse att icke låta Norrbotten uppblomstra på det sätt
Norrbotten utan särskildt tvång kan göra, att man icke anser hvarje
befrämjande af industri i Norrbotten vara i Sveriges intresse, utan,
såsom denne talare sade, Norrbottens intresse skall underordnas statens
intresse. Hvarifrån kommer denna idé? Hvarför skulle icke i
Norrbotten industrier få uppstå? Jo, säger man, det finnes militära,
politiska och ekonomiska skål mot denna sak, på grund hvaraf Norrbotten
bör stå under särskildt förmynderskap, hvars enda afsigt kan
vara att hindra, att Kongl. Maj:t utan Riksdagens börande beviljar
koncessioner åt dem, som kunna vilja befrämja förbättrande af Norrbottens
kommunikationer. Jag fruktar, att detta är motionens syfte.
Det kan icke vara något annat. Låt oss se efter Indika de åberopade
skälen äro. Först skulle det vara militära skäl. Den sakkunnigaste
bland oss, som uttalat sig om dem, har tydligt och klart visat, att
det vore nödvändigt för Norrbottens försvar att det gjordes oberoende
deraf att ett fiendligt inbrott från kusten söder om provinsen kunde
afskära förbindelserna med det öfriga Sverige, och att ett sådant oberoende
lättast och bäst kunde vinnas genom en jernväg från Atlantiska
hafvet till Norrbotten, på hvilken således en styrka kunde från
Norge framföras till Norrbottens försvar äfven i händelse den svenska
kustbanan vore afbruten. Detta är det militära skälet.

Går jag så till det politiska skälet, så måste jag erkänna att jag
icke rigtigt förstått hvad det skall vara, men den nämnde talaren,
som först yttrade sig för utskottets förslag, frågade sedan, såsom jag
fattade, af politiska skäl, huruvida det öfverhufvud kunde vara klokt
att förbättra Norrbottens kommunikationer. Jag frågar åter: kan det
af politiska skäl vara anledning att förhindra uppblomstring af Norr -

27 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

botten, på det att man icke skall få en provins, som för sin rikedom Om
blefve alltför begärlig för en granne, som kunde vilja bemägtiga sig jernväg!-den? Hela detta föreställningssätt förefaller mig rent af fegt. Det anläggningar
är en pligt att på allt sätt uppmuntra industrierna och befrämja ri- ino™tt^rr~
kedomen i hvarje provins, som tillhör Sverige. Skola vi underlåta (Rotta.)

detta af fruktan att utländingen skall kunna just deraf blifva lockad
att fråntaga oss hvad vi hafva? Det är fegt och äfven ytterligt oklokt
tycker jag, ty just derigenom att det finnes rikedomar och finnes folk,
är det tillfälle till försvar. Det finnes äfven ett annat skäl, men jag
vet knappt, om jag kan nämna det, ty det vore skamligt för Sverige
om det verkligen inträffade. Hvad man än må tänka derom, bör man
dock taga äfven det i betraktande. Detta skäl är, att sympatierna
inom orten kunna falla bort från Sverige och öfvergå till andra.

Rätta sättet att åstadkomma en sådan olycka vore att tillbakahålla
och förhindra uppblomstring inom provinsen af industrier. Yi få icke
alldeles glömma, att en stor del af Norrbottens befolkning är finsk,
icke kan tala vårt språk och icke känner våra förhållanden. Jag
hoppas, att det derom aldrig må blifva fråga, men jag har ansett
mig böra visa äfven det okloka i den politik, gom vill motverka
Norrbottens bästa, för att denna provins icke måtte blifva alltför
lockande för grannarna.

Jag kommer då till det ekonomiska skälet, det i motionen tydligt
angifna om än ej rent ut sagda skälet, nemligen att det skulle
vara till skada för svensk jernhandtering att upptaga och till utlandet
sälja malm från malmfälten i Norrbotten. I och för sig tyckes
det obegripligt, att en ökad och lönande grufdrift skulle kunna vara
till skada för den svenska jernhandteringen, men man tyckes tänka
sig, att det skulle vara till skada för de nuvarande egarne till jernbruk
i mellersta Sverige, om malm utfördes från Norrbotten, och derför
skall man hålla tillbaka. Det skulle nemligen blifva eu fördel
för den med den svenska konkurrerande utländska jerntillverkningen
och derför till skada för oss. Men äfven jag har någon erfarenhet
i dessa förhållanden. Jag har i 30 år, från 1840 till 1870, varit jernexportör,
och jag har under denna tid gjort täta resor, i början icke
allenast hvarje år utan stundom två gånger på samma år till afsättningsorter
för svenskt jern, och så vidt möjligt varit satt mig in i de
förhållanden, som då gälde för svenska jernets afsättning, i synnerhet
för det bästa och dyrbaraste jernek och jag tror icke, att förhållandena
sedan dess i detta afseende förändrat sig. Den inskränkning i
det svenska jernets afsättning i jemförelse med det engelska, som då
började och sedan, synnerligast under 1860-talet, fortsattes, berodde
på vetenskapliga uppfinningar, hvilka gjorde, att det svenska jernet
icke mera både samma företräden framför det utländska, som det
förut haft. Att större svårighet för fördelaktig afsättning af det
svenska jernet inträffat är således rigtigt, men att detta skulle berott
derpå att utländingen varit i tillfälle att erhålla bättre jernmalmer
och den deraf dragna slutsatsen, att det skulle vara god politik att

N:o 13. 28

Onsdagen den 8 Mars.

^Tioner^å utförsel af sådana malmer från Sverige, emedan deraf skulle

jernvägs- ™l]a hinder för försäljning af svenskt jern öro, enligt min öfvertyg
anläggningar gelse, fullkomligt ogrundade. Jag har haft tallösa samtal härom med
ln''botten''.rr~ ^fabrikanter i Sheffield, som användt svenskt jern, och de hafva
(Forts.) alltid sagt, att deras inköp vore beroende af den allmänna konjunkturen
samt särskildt af den engelska jernmarknaden. När det var
dåliga tider för det engelska jernet, väntade de, att det äfven skulle
blifva dåliga tider för dem. Det engelska jernet har, om man räknar
procentvis, betydligt inkräktat på den andel, det svenska jernet
fordom hade i afsättningen pa verldsmarknaden, men under hela den
tid, som jag var med, fortgick utvecklingen af industrien, och användningen
af jernet inom densamma så betydligt, att afsättningen
af såväl svenskt som utländskt jern ökades. För eu mängd behof, för
hvilka fordom svenskt jern ansågs nödvändigt, användes nu engelskt,
men just de låga pris, hvartill detta säljes, har möjliggjort den utveckling
af industrien, till följd af hvilken för de färre behof för
hvilka svenskt jern fortfarande användes, mera deraf afsättes än förut
för flera behof skedde och så äfven framdeles. Verldsindustriens utveckling
är beroende af ökad tillgång af billigt jern, och ju större
denna utveckling blir, desto större blir ock behof och afsättning af det
svenska jernet. Dåliga tider för England medföra deremot dåliga
tidei föi Sveiige. Derför, att sa nu är förhållandet har jag antecknat
några siffror. Utförseln af jern och stål från England var 1890
tons 31,565,000, 1891 tons 26,877,000 och 1892 tons 21,763,000
samt af Sheffieldsvaror, — Hardwares and Outlery —, för hvilka
mycket svenskt ståljern användes, 1890 tons 2,764,000, 1891 tons
2,527,000 och 1892 blott tons 2,206,000.

Dåliga tider för dem och dåliga tider för oss följas åt. Kan
man gorå något för industriens utveckling hos dem, så skall det
gagna i stället för att skada oss, ty deras deraf föranledda behof af
en hel mängd jernsaker föranleder ökad afsättning för oss. Ultraprotektiouismen
i Förenta Staterna i Amerika, som i så betydlig mån
afstängde införsel af jern- och stålvaror dit, var icke så mycket direkt
genom minskning af vår afsättning till det landet skadlig för oss.
som icke vida mer indirekt derigenom att den förminskade afsättning
af svenskt jern på England. De ekonomiska orsakerna, mina
herrar, äro derför ingalunda sådana, som ni tänka eder; men äfven
om de skulle vara till något men för någon eller några af jernverk,segarne
i mellersta Sverige, så kan jag icke säga, att det är rätt att
underordna Norrbottens uppblomstring det afseende, som dervid i och
för sig bör fästas. Jag är tvärtom öfvertygad om motsatsen.

Men hitom oss nu se hvad följen skulle blifva af denna skrifvelse.
Först och främst är det ett ingrepp i Kongl. Maj:ts rättighet, hvarom
Kongl. Maj:t och Riksdagen kommit öfverens, att beviljandet af
koncessioner för anläggning af jernvägar skall bero af Kongl. Maj.t.
Det säges visserligen, att det blott är fråga om att Riksdagen i detta
exceptionelt vigtiga fall, skall få tillfälle att meddela Kongl. Maj:t

29 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

sina åsigter, men afsigten är nog icke, att Riksdagen endast skall Om koncesliöras
utan också att det råd, som Riksdagen uttalar, skall blifva jernväg*-följdt. Mig förefaller det, som om det alltid borde vara Riksdagens anläggningar
mening med sina skrivelser till Kongl. Maj:t, att de skola efterföljas, inom Norrlien
siste talaren sade, att det var icke med afseende på den nu- (Ports)
varande regeringen, som man fruktade, att den skulle meddela koncessioner,
men åsigter kunde vexla, och regeringar kunde vexla. Ja,
mina herrar, det är verkligen så, att regeringar och åsigter inom dem
kunna vexla, men riksdagsmajoriteter och åsigter inom dem kunna
också vexla, och deruti synes mig ligga eu särskild fara af denna
skrifvelse. Ty när en fråga skall hänskjutas till Riksdagens afgörande
får den visserligen säkert en omsorgsfull utredning, men
känslan af ansvar för det slutliga afgörandet blir icke hos regeringen
lika stark som om den sjelf skall fatta det. Det kan derför hända
att allt öfverlemnas till Riksdagens afgörande, och emot förhastanden
eller magtmissbruk inom densamma finnas inga kontroller. Det skulle
kunna hända att koncessioner beviljades, som icke borde blifvit det.

Den erfarenhet vi hafva af Kongl. Maj:ts skötsel af koncessionerna
är till dess förmån. Den som är så gammal som jag, minnes väl,
huru det tillgick vid beviljandet af de stora statsbidragen till de
första jernvägsanläggningarna, hvilka partigrupperingar och kompromisser
det var, huru man hjelpte hvarandra, huru alla skånejernvägarna
ånga stora lån på en gång genom ömsesidiga medgifvanden
■och överenskommelser. Det var nog mycket bra, att de fingo dem,
men om det var lämpligt, att de samtidigt lemnades åt alla som begärde
dem, lemnar jag derhän, och det skedde ändock mycket, som
visar, att kotterier och sammansättningar kunna i Riksdagen hafva
ett spelrum, som de icke böra hafva. Det tror jag man kan säga
-egde rum vid 1856—58 och vid 1862—63 årens riksdagar. Jag var
då ej med, men vid 1859—60 års riksdag var jag närvarande och
minnes de strider, som då fördes om den södra stambanans rigtning
och de kombinationer, som då bildades, huru många enskilda intressen
då gjorde sig gällande, huru mycket man ansträngde sig, icke för att
•öfvertyga utan för att öfvertala hvarandra och förskaffa röster och
allt sådant; och man kan icke, när man sett sådant, komma till annan
åsigt, än att det är bäst, att Riksdagen öfverlemnar meddelandet af
koncessioner till Kongl. Maj:t, d. v. s. icke blott till Kongl. Maj;ts
goda omdöme, utan till den ansvarighetskänsla, som man har rätt att
hoppas skall finnas hos hvarje svensk ministör. Blir det så, då hafva
vi den bästa garanti mot förhastanden, intriger eller magtmissbruk,
och den böra vi icke kasta bort.

För min del önskar jag visst icke, att denna koncession nu skall
blifva beviljad. Jag önskar, att staten må blifva anläggare af ifrågavarande
bana, men jag anser, att tiden icke är inne att derom besluta,
förrän regeringen efter verkstälda noggranna utredningar uttalat
sig öfver frågan, och jag önskar, att det måtte ske så fort som.

N:0 13. 30

Onsdagen den 8 Mars.

°Z™ZCT möjli§''t’ ocl1 då kan Riksdagen taga i betraktande om och när den
jernväg/- lemna medel till denna bana.

anläggningar Den ifrågasätta skrifvelsen har, enligt mitt förmenande, till syfte
in°bottenTr'' ln£ent‘Do annat, än att Norrbottens intressen icke skola behandlas
(Forts.) såsom andra svenska intressen, utan Norrbottens intressen underkastas
andra provinsers verkliga eller förmenta intressen, uttalade
efter Riksdagens godtycke. Då jag anser ett sådant förhållande i höggrad
orättvist och förderfligt, kan jag icke annat än yrka afslag å
utskottets hemställan.

Friherre Klinckowström: Då jag jemte herr Reuterswärd är
motionär i denna fråga, och då jag haft den äran att, såsom ledamot
i det tillfälliga utskottet, gemensamt med det tillfälliga utskottet från
Andra Kammaren behandla denna fråga, må det tillåtas mig att med
några ord bemöta den del af oppositionen mot utskottets förslag till
beslut, som här ännu icke blifvit behandlad.

De flesta af den förste talarens betänkligheter mot utskottets
framställning, hafva så väl af herr Ekenman som af herr Reuterswärd
blifvit besvarade. Jag beundrar friherre Leijonhufvuds upprigtighet
i frågan, men jag beklagar hans blindhet beträffande frågans
politiska, strategiska och statsekonomiska del. Här har ännu icke
något blifvit yttradt rörande de undantagsförhållanden, hvaruti Norrbottens
län befinner sig i afseende på jern vägsanläggningar mot hvad
förhållandet är i öfriga delar af Sverige. Motionärerna hafva af
fosterländskt nit velat påpeka detta förhållande för Riksdagen och
på grund deraf föreslå, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte, innan koncessioner af enskilda bolag
för anläggande af jernvägar i Norrbottens län bifallas, inhemta Riksdagens
yttrande i frågan, men alldeles icke något Riksdagens yrkande.
Jag finner det fullkomligt i sin ordning, och det har redan blifvit
berördt af herr Reuterswärd, att då alla regeringen underlydande
embetsverk och departement måste höras, innan regeringen fattar beslut
i allmänna frågor, regeringen äfven bör i en så vigtig fråga inhemta
Riksdagens åsigt och yttrande, innan hon besluter sig för en
jernvägsanläggning i denna landsdel. Man har visserligen sagt, att det
vore att minska konungamagten och konungens ekonomiska lagstiftningsrätt,
om man begärde ett sådant hänskjutande till Riksdagen
af dessa frågor; men, mine herrar, vi hafva eu sorglig erfarenhet
derom, att det funnits en svensk regering, som koncederat en jernvägsanläggmng
af enskildt bolag, som först uppträdde såsom svenskt,
men sedan till utländingar sålde rättigheten rörande jernvägen mellan
Luleå och den norska hamnen vid Ofoten, och att denna jernväg
kunnat blifva ganska farlig för den skandinaviska halfön, hoppas jag,
att numera ingen måtte betvifla.

Hvad nu först beträffar faran i politiskt hänseende, hoppas jag,
att kammaren tillåter mig att derom yttra några ord.

Vår östra granne med sin kolossala magt och med sin ofantliga

31 N:o 18.

Onsdagen den 8 Mars.

utsträckning öfver närmare eu sjettedel af kela jordklotets lasta land Om koncetmåste
ega utfartsvägar till verldshafven. Detta är den ofantliga Jernväg!-magten nära nog förnekadt, tv kela den sikiriska kusten mot iskafvet anläggningar
är okegagnelig, öriogskamnen vid Stilla kåfve!, Wladivostok i Amur- ino™tJJ°rT''
landet är äfven vidt aflägsen från de europeiska farvattnen, ock för (Port*)
öfrig! eger icke Ryssland en enda kanin, i synnerket för krigiska
företag, än dem som finnas vid Östersjöns östra ock södra kust.

Kändt är, att dessa sista kamnar under en stor del af vintern, då
de stora verldskafven ännu äro öppna, äro tillstängda af is. Derför
kar Ryssland sedan lång tid tillkaka sträfvat att få en kamn så nära
Varangerfjorden som möjligt. Betraktar man norska kartan, ser
man att Norge eger kåde östra ock vestra kusten af den inre
Varangerfjorden, ock det är först närmare iskafvet, som kusten, den
s. k. Murmanska, tillliör Ryssland, kvarest det i första kand tänkt
inrätta en örlogskamn. Dit syfta de jernvägsanläggningar, som Ryssland
drifver fram genom Finland. Det är icke klott en kustkana,
som kygges från Peterskurg långs kusten till Uleåborg, för hvars
fullbordan koncession å de återstående 12 milen till Torneå af statsmagterna
lemnats, utan det finnes äfven andra jernvägar midt igenom
Finland. Den ena, som redan är färdig mellan S:t Petersburg och
Kuopio, är äfvenledes rigtad mot Uleåborg och Torneå, men dessutom,
rnine herrar, är en tredje bana ifrågasatt, som skall gå mera
direkt från Petersburg rakt på Murmanska kusten, ock det etablissement,
som Ryssland der ämnar anlägga för sin örlogsflotta. Men
hvarför vill Ryssland komma till kafvet? Ryssland, mine herrar,
förbereder, så vidt jag förstår, en verldsstrid, som snart eller sent
måste utkämpas mellan jordens största välden, mellan Ryssland och
England. England besitter däfven och dominerar genom sin flotta,

Ryssland åter genom sin ofantliga territoriella utsträckning ock oerhörda
befolkning, som uppgår till närmare 130 millioner invånare.

Ryssland kan i krigstid uppställa 4 millioner soldater, och Ryssland
måste snart eller sent uppträda emot och bekämpa England i det
aflägsna Indien, på Pamirs högslätt, i Afganistan och på Balkanhalfön.
Säkert är, att om Ryssland kunde förvärfva sig en örlogskamn
vid verldshaf vet, skulle det gent emot England gifva Ryssland
ett försteg i den förestående verldskampen. Detta är icke hugskott,
mine herrar, det är för ryska riket en politisk och militär fråga af
största vigt. Jag kar säkra underrättelser i det fallet, som icke
lämpa sig för en offentlig diskussion, men säkert är, att Ryssland
sedan åratal kar fortsatt förberedelserna till eu occupation af den
s. k. Yiktoriakamn vid Ofoten, hvarom på sista tiden mycket ordats
i tidningarne, ock hvilket jag redan för några år tillbaka tog mig
friheten att, då fråga var om denna koncession af ett bolag, som
skulle bygga jernväg från Luleå öfver norska gränsen till ifrågavarande
kamn, fästa, Riksdagens uppmärksamhet uppå, tillika med
den fara, som kär vid lag hotar oss. Hvad frågans militära del beträffar,
vill jag icke pröfva kammarens tålamod med att detaljeradt

N:0 13. 32

Om koncessioner
å
jernväg sanläggningrr

inom Norrbotten.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Mars.

redogöra för de ofantliga svårigheter, som äfven ett förenad/ Skandi
na\ ien skulle hafva för att kunna möta denna ofantliga magts påträngande
för att uppnå dess syftemål. Säkert är, mine herrar, och
man behöfver icke vara militär för att inse det, att två land. som
sammanlagdt icke ega mer än sju millioner invånare och kanske på
sm höjd kan inom båda dessa länder sätta upp en armé på 150,000
man, icke i längden kan med framgång bestå i striden med ett annat,
som har 130 millioner inbyggare och uppställer 4 millioner man.
I)et linnes endast ett sätt att motstå denna magt, och det är att
hindra henne att, i striden mot Skandinavien, utveckla sina ofantliga
härmassor; men att göra detta och sålunda möjligen bestrida henne
framgången, det sker icke, mine herrar, genom att bygga jernvägar
för dess framkomst i dessa obygder, utan snarare tvärt om. Det är
kanske för tidigt att nu i diskussionen indraga några unionsförhållanden.
Men kommer unionsfrågan igen, och jag fruktar att den förr eller
senare måste diskuteras i Riksdagen, skall jag, om helsan tillåter min
närvaro i kammaren, icke tveka att närmare redogöra för hvad jag
anser vara det enda möjliga sättet att kunna bestrida Rysslands åtkomst
af denna norska hamn. Men innan norska frågan på allvar
kommer under diskussion i Riksdagen, vill jag icke trötta kammaren
med densamma.

Af åtskilliga har jag under hand fått höra, att de icke äro nöjda
med motiveringen af utskottets förslag till beslut. Utskotten från
så väl Första som Andra Kammaren hafva samfäldt arbetat och samfäldt
öfverenskommit om detta betänkande, som således är identiskt
i båda kamrarne. Visserligen kunna anmärkningar göras mot motiven,
men,° mine herrar, det har icke varit så lätt att förena båda
utskottens åsigter till ett gemensamt betänkande. Det har lyckats
på det sätt, som herrarne här se, men om motiven förryckas, fruktar
jag att äfven beslutet kunde blifva förryckt i båda kamrarne, och då
skulle hela frågan falla tillsammans, och ingen skrifvelse åstadkommas.
Derför beder jag, att kammaren icke ville göra någon anmärkning
mot motiven och att, på sätt redan föregående talare yrkat, kammaren
ville för sin del bifalla utskottets förslag.

Herr von Krusenstjerna: Här har under den föregående
diskussionen yttrats åtskilligt om de norrländska jernvägarnes betydelse
i militäriskt och politiskt hänseende; här hafva också yttrats
högstämda ord om Norrlands framtid, om talarnes kärlek för Norrland,
om förtroende för Kongl. Maj:ts regering o. s. v. Jag skall
bedja att för ett ögonblick söka återföra frågan till en mera enkel
ståndpunkt och dervid betrakta den ur en synpunkt, som för mig
och mitt votum här vid lag är bestämmande, nemligen den formella.
Det i utskottets förslag gjorda uttalande, att Riksdagen skulle i underdånighet
hos Kongl. Maj:t anhålla att få yttra sig om föreslagna
jernvägar i Norrbotten af mer än lokal betydelse, kan ju synas teraligen
oskyldigt. Hvarför jag emellertid icke kan vara med om det,

Onsdagen den 8 Mars.

33 N:o 13.

beror på tvenne skäl. Det ena, att jag fruktar de konseqvenser, 0m ^»ncetsom
ett sådant beslut, efter mitt förmenande, måste medföra, Kongl. jernvSgtMaj:t
har ju, så länge vi här i Sverige haft koncessionsansökningar anläggningar
för jernvägar, eller nära ett hälft sekel, utöfvat sin ur den ekonomi- ino^t^rT
ska lagstiftningsmagten härflytande rätt att ensam besluta om tillstånd (Forte.)
för enskilda jern vägars anläggning, men kammaren vet nog att denna
rättighet dock icke varit fredad för angrepp. Dessa angrepp hafva
hittills utgått från medkammaren. Yi veta äfven, att vid denna
riksdag föreligger en motion i sådant syfte. En representant från
Stockholm har, såsom kammaren torde veta, väckt förslag om afslag
å den riksdag efter riksdag återkommande kongl. propositionen angående
vissa förmåners beviljande åt enskilda jernvägsanläggningar,
och han har uttryckligen motiverat denna motion dermed, att han
vill såmedelst omöjliggöra för Kongl. Maj:t utöfvande! hädanefter af
det kongl. prerogativ et att Kongl. Maj:t sjelf besluter i fråga om
koncessioner af enskilda jernvägsanläggningar. För mig äro blotta
namnen på de högt ärade ledamöter af denna kammare, som väckt
föreliggande motion, det tydligaste beviset, att dermed icke åsyftas
något attentat mot konungamagten, hvilket äfven herr Reuterswärd
uttryckligen bestridde. Men det är min farhåga, att följden af ett
sådant beslut måste blifva en inskränkning af Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt. Ty, mine herrar, om man nu bestämmer en undantagslagstiftning
för viss landsdel, synes det mig ytterligt svårt, att man
mot ständiga anspråk från andra sidan skall kunna hålla igen och
icke utsträcka undantagslagen till att omfatta hela riket. Har man
en gång skapat ett prejudikat, är det ytterligt lätt, om Riksdagens
majoritet så vill, att upptäcka särskilda förhållanden i fråga om någon
annan jernväg eller någon annan landsdel, som äfven der påkalla en
undantagslagstiftning. Ett ytterligare steg tages och sålunda följer
det ena efter det andra, tills det blir slut med denna rättighet. Då jag
således i motionärernas förslag ser det första och, såsom jag tror, säkra
steget i rigtning af att göra inskränkning i denna del af Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt, vill jag icke vara med derom, ty jag anser i
allmänhet Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, omgärdad mot missbruk,
som den hos oss är, vara en dyrbar och för samhällsutvecklingen
ytterst välgörande rättighet. Särskild! vill jag, såsom en annan talare
redan framhållit, erinra om olämpligheten af att just detta slags
ärenden, ansökningar om koncessioner på enskilda jernvägsanläggningar
öfverflyttas till Riksdagen. I det fallet har utskottets ordförande
framhållit i sin reservation, att detta i Riksdagen skulle
»kunna framkalla strid om eller tingande mellan enskilda intressen»
med alla de förhatliga kompromisser och den demoralisation som sådant
kunde medföra. Riksdagen sjelf synes hafva uttryckt, att den icke
vill sysselsätta sig med strider om enskilda jernvägar, ty Riksdagen
har upprepade gånger, såsom kammarens ledamöter torde erinra sig,
gifvit åt regeringen rättighet att sjelf besluta om fördelningen ad anFörsta
Kammarens Prof. 1893. N:o 13. 3

N:o 13.

34

Onsdagen den 8 Mars.

Om konces- slaget till lån åt enskilda jernvägarne och derigenom tydligen visat,
jernvägs- Riksdagen icke vill kafva att göra dermed. Detta är det ena af

anläggningar skälen, hvarför jag icke kan vara med om den af utskottet föreslagna
inom, Norr- skrifvelsen.

botten.

(Forts.)

Det andra är det, att denna begäran synes mig skäligen öfverflödig.
Friherre Leijonhufvud har redan erinrat att, om det blefve
fråga om byggandet af en statsbana, Riksdagen alldeles gifvet finge
tillfälle att vara med derom, tv en sådan bana lärer icke kunna
åstadkommas utan anslag af Riksdagen. I fråga om enskilda koncessionsansökningar
må det tillåtas mig erinra, att när år 1884 i
början af riksdagen uttalanden gjordes i kamrarne i anledning af den
sista passus i den 1882 beviljade koncessionen för Luleå—Ofotenbanan,
den passus, som en del ledamöter befarade innebära rättighet
för koncessionsinnehafvarne att äfven bygga jernväg mellan Lule-elf''
och finska gränsen, afgaf dåvarande regeringen i båda kamrarne en
bestämd förklaring, att om och när Kongl. Maj:t framdeles funne
tiden inne för pröfning af frågan rörande en jernväg mellan Luleelf
och finska gränsen, skulle Kongl. Maj:t icke underlåta att lemna
Riksdagen i eu eller annan form tillfälle att uttala sig deröfver. I
anledning häraf och herr Ekenmans yttrande, då han framhöll, huru
Riksdagen, då den i slutet af 1884 års riksdag biföll den kongl.
propositionen om virkesupplåtelse åt Luleå—Ofoten-banan, inryckte
en bestämmelse om att den ville vara med om att yttra sig angående
koncessionens utsträckning till Torne-elf, och anförde detta såsom ett
bevis på att Riksdagen förut i liknande syfte skrifvit till Kongl.
Maj:t och att det således icke vore första gången Riksdagen både att
få vara med om deltagande i Kongl. Maj:ts rätt här vid lag — i
anledning häraf ber jag i förbigående få erinra, att det Riksdagens
uttalande, som då skedde, således endast var en acceptation af ett
erbjudande, som Kongl. Maj:t sjelfvilligt gjort, och det får derför,
enligt min uppfattning, icke tagas såsom ett prejudikat i den rigtning
herr Ekenman ville tolka det.

För min del är jag öfvertygad att, efter hvad som föregått, i
fråga om jernvägsanläggningar af större betydelse i Norrbottens län
Kongl. Maj:ts regering icke lärer underlåta att, innan den besluter i
en så vigtig fråga, lemna Riksdagen tillfälle att yttra sig. Och då
jag hyser detta förtroende till regeringen, finner jag den föreslagna
skrifvelsen alldeles öfverflödig; jag tycker snarare den skulle vittna
om, att man icke vore fullt säker på regeringen och derför ville stryka
under sina önskningar i den vägen. Sådant vill jag icke heller vara
med om och får derför yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr W i dm ar k: Då mitt uppsåt är att yrka afslag på föreliggande
betänkande, är jag i tillfälle att gå den sannolika önskan hos
eder alla, mine herrar, till mötes genom att uttrycka mig kortfattadt
i anledning af allt, som från den sida jag tillhör blifvit yttradt.

Den första omständigheten, som för mig varit bestämmande, är.

Onsdagen den 8 Mars.

35 N:o 13.

att, så vidt jag kan finna, hvad som nu föreslås komme att medföra
en återgång till de gamla jernvägsstriderna, något som vore högst
skadligt för sjelfva saken. Jag kan icke heller, trots herr Ekenmans
yttrande, se annat än att denna skrifvelse skulle innebära eu sorts
tvifvel på regeringen, åtminstone såsom den siste ärade talarens framställning
måste uppfattas. Enligt mitt förmenande har äfven det utmärkta
sätt, hvarpå Kong!. Maj:t vid beviljande af jernvägskoncessioner
och utdelning åt anslag till enskilda jern vägsbyggnader utöfvat
sin ekonomiska befogenhet, varit till sakens stora fromma och på det
högsta bidragit till en oväntadt vacker utveckling af vårt järnvägsnät
i södra Sverige. Hvarför skulle det nu vara skäl att gå ifrån
hvad vi måste erkänna vara ett godt? Det torde dessutom vara alldeles
klart, att Kongl. Maj:ts regering mycket bättre än Riksdagen
är i tillfälle att grundligt pröfva hit hörande frågor, då jernvägsbyggnadsstyrelsen,
Konungens befallningshafvande och, hvad det militära
angår, generalstaben på ett högst betryggande sätt alltid komme
att yttra sig i frågan. Deremot har jag icke samma förtroende för
Riksdagens af partiintressen påverkade förmåga att bedöma hit hörande
förhållanden. I afseende på Norrbotten är vidare enligt min
åsigt alldeles olämpligt att införa en särskild undantagslagstiftning, ty
om någon sådan skulle sättas i fråga, borde det vara för att der
lättare än annorstädes åstadkomma jernvägar, derför att till följd af
de långa afstånden behofvet af jernvägar der är större än på andra
båll. De ftro äfven bär behöfliga mer än annorstädes till följd af
landets ovanliga rikedom. När år 1859 den nyutnämnde landshöfdingen
i Norrbotten egnade sitt första år på platsen till att noggrant
genomresa alla delar af länet, till att i arkiv och af tillgängliga
handlingar nogsamt studera alla dessa förhållanden, afgaf han till
Kongl. Maj.t en embetsberättelse, som af Kongl. Maj:t beslöts skola
till trycket befordras, och jag tror mig bäst och kortast skildra landets
beskaffenhet, då jag uppläser slutorden, som denna berättelse innehåller.
»Om denna redogörelse skulle gifva bekräftelse på mina
här ofvan uttalade åsigter, att landet har rika, hittills obegagnade
naturtillgångar i odlingsbara marker inom dess kustland, i värderika
skogar inom dess skogsland och i outtömliga malmlager i dess fjelland,
äfvensom att såväl skogs- som fjellandens alster kunna genom
öppnande af ändamålsenliga kommunikationsanstalter till allmänt och
enskildt gagn nyttiggöras; och om det skulle befinnas, att hvad jag
så väl härom som beträffande medlen för landets uppbringande till
välstånd och styrka anfört skulle vara förtjent af en allmännare uppmärksamhet
och Eders Kongl. Maj:ts särskilda nådiga omvårdnad,
så är mitt syftemål med denna underdåniga framställning vunnet».

Här bär blifvit yttradt. att Norrbotten, till följd af sina rikedomar,
är eller skulle blifva Sveriges skattkammare. Ja, det tror
jag också, men då skall det icke blifva föremål för en särskild och
hämmande lagstiftning i alseende å sina kommunikationsanstalter, utan
snarare tvärtom. Detta befordras bäst derigenom, att Riksdagen icke

Om koncetxioner
ä
jernrägoanläggningar

inom Norrbotten.

(Forts.)

N:o 13. 36

Onsdagen den 8 Mars.

°7i k°erCå'' u^o^''ver ua"0*- yttrande i förevarande ämne. Mm tidigaste önskan är,
järnvägs- (tet icke måtte blifva enskilda personer eller bolag, som komma

anläggningar att bygga denna störa och vigtiga bana i vårt land, utan att fortsätti*''hette°rr''
ninge''1 från Grellivaare till Ofoten måtte blifva en statsbana. Under
(Fort”) sådana förhållanden är det, såsom förut är sagdt, gifvet, att detta icke
kan ske utan Riksdagens börande. Emellertid skulle, om motionärernas
förslag bifölles, detta vara det första steget till en inskränkning i
Konungens ekonomiska lagstiftning, kvilket jag, i likhet med den siste
talaren, icke vill vara med om. Hvad som här föreslås är, enligt
min mening, en inskränkning i nämnda lagstiftning, ty Kongl. Maj.t
har förut ensam afgjort koncessionsfrågor, och dessutom ber jag få
upplysa, att, enligt expropriationslagen, hvad som erfordras, äfven af
statsegendom, till allmänna farleder, jernvägar och kommunikationer
i öfrigt, derom besluter Kongl. Maj:t Riksdagen ohördan. Det är
nemligen Kongl. Maj:t, som gifver denna expropriationsrätt.

Jag ber slutligen få nämna, att det ligger en viss trygghet i det
sätt, som vid koncessioners meddelande på senare tider blifvit följd!.
Det föreskrifves nemligen, att staten skall hafva inlösningsrätten, och
deri finnes ju ett prerogativ mot att jernvägsanläggningarna komma
i enskilda händer.

Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Forssell: Jag anhåller att först få instämma i de tänk värda

yttranden rörande de norrländska intressena och jernvägsanläggningarna
i Norrland, som här framstälts af friherre Leijonhufvud,
herr Wann och den siste talareD. På samma gång beder jag få
fästa kammarens uppmärksamhet på, hurusom motiveringen till det
betänkande, hvilket nu är föredraget, innehåller satser, som äro hvarandra
motsägande och af för öfrigt tvifvelaktigt värde.

Här står på det ena stället, att en jernväg i Norrbottens län
»icke kan tänkas ega samma egenskap af allmännyttigt företag som
i andra mera befolkade landsdelar». Satsen, tvifvelaktig i sig sjelf,
blir ännu underligare, då man på andra sidan finner utskottet tala
om statens pligt att bygga jernvägar i Norrbotten, som kunna vara af
allmänt intresse. Här står vidare, att »i händelse af ett fiendtligt
infall kunde en bana sådan som den ifrågavarande tjena att befordra
fiendens framträngande eller åtminstone att uppehålla den inryckande
fiendtliga styrkans förbindelse med dess hemland eller med hafvet».
Det är en sats, hvars godkännande af Riksdagen skulle innebära ett
bestämdt afstyrkande af alla jernvägsförbindelser af denna art i Norrbotten.
Den tager sig ännu besynnerligare ut, om man iakttager, att
utskottet likväl strax derefter förmenar, att staten bör öfvertaga bygggandet
af en sådan bana. Nu är det alldeles klart, att är en bana
farlig för landets säkerhet, så är den fullt lika farlig i statens hand

Onsdagen den 8 Mars.

37 N:o 13.

som i enskild persons, och är den icke farlig, så är den det lika litet,
om en enskild är egare som om staten är det, ty i krigstid vore ju
en enskild bana lika med en statsbana i afseende å dispositionsrätten.

Slutligen bär utskottet tillåtit sig förmäla, att man vid jernvägsanläggningar
i dessa trakter kan hafva att beakta sådana omständigheter
som »att malmbrytningen i Gellivaara kunde i hög grad påverkas
af en konkurrerande grufvedrift vid Luossavaara och Kiirunavaara».
Detta skäl är af den beskaffenhet, att det naturligtvis gäller emot
alla jernvägar, icke endast i Norrbotten utan i hela Sveriges rike,
emedan det knappt kan tänkas en jernväg, som går från en produktionsort
till bafvet, utan att den på ett eller annat sätt kunde åvägabringa
konkurrens för en annan produktionsort, hvars kommunikationsled
går till en annan punkt vid bafvet.

Slutligen talas bär om »att de norrländska jernvägarnas afkastningsförmåga
kunde väsentligen nedsättas genom denna jernväg».
Det är ett påstående, till hvilket jag icke kunnat uppleta det ringaste
skäl. Huru den stora stambanans afkastningsförmåga skulle nedsättas
derigenom, att en bana Luleå—Norska kusten eller en bana
från Östersjön till norska kusten komme till stånd, är för mig liksom
jag förmodar för kammaren alldeles ofattligt.

Jag hemställer, huruvida det kan vara skäl, att kammaren genom
sitt godkännande af dylika motiv skaffar dem plats i eu Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Detta skulle nemligen ske, om
t. ex. båda kamrarne antoge klämmen utan något yttrande vid motiveringen;
då komme deraf att följa, att denna motivering inginge
till Kongl. Maj:t såsom ett Riksdagens uttalande. För min del anser
jag af nu nämnda skäl, att det, hvilken åsigt man än må hysa i afseende
å klämmen, är af allra största vigt att kammaren, genom att ogilla
motiveringen, förhindrar ett dylikt Riksdagens uttalande.

Då jag härefter förklarar, att jag för min del kommer att under
denna förutsättning rösta för sjelfva klämmen, anhåller jag att i
korthet få angifva grunden dertill. Mitt skäl sammanfaller i det närmaste
med några satser, som i motiveringen äro instuckna bland de
öfriga och åt Indika jag vill söka att gifva en efter min uppfattning
väl behöflig större tydlighet.

Jag grundar mitt votum på en under senare år i Riksdagen
vunnen erfarenhet. Jag erinrar om, att för några år sedan fans här
ett bolag, som erhöll koncession på en jernvägsförbindelse mellan
öster- och vestersjön, från Luleå till Ofoten, och som efter ett icke
alldeles otadligt lefnadslopp slutligen kom derhän, att det icke kunde
fullgöra sina förbindelser, så att det arbete som nedlagts på en ofullbordad
jernväg var finansielt taget värdt hardt när ingenting. Bolaget
befann sig så att säga på nåd och onåd i statens hand, enär staten
var den enda, som kunde bjuda någonting för jernvägen; koncessionen
var nemligen så nära sitt slut, att, enligt officiella uttalanden, bolaget
icke kunde tänka på att undvika denna eventualitet. T detta läge
befann sig säljaren. Köparen, staten, befann sig åter i det läget, att

Om koncessioner
å
jernväg*-anläggningar
inom Norrbotten.

(Forte.)

N:o 13. 38

Onsdagen den 8 Mars.

Om koncept- han kunde tryggt ock lugnt vänta tills bolagets oförmåga blifvit
jernväg!- konstaterad, tills tiden kom att utbjuda jernvägen till försäljning på
anläggningar konkursauktion, vid bvilket tillfälle jernvägens finansiella värde, det
"''‘botten ™'' Värde ^en kunde antagas ega såsom betryggad affär, kunde varda be(Forts.
) stämdt genom konkurrens af bugade spekulanter. Det fans således
all möjlig anledning att låta situationen utveckla sig till sin naturliga
slutpunkt.

Så gick man emellertid icke till väga! Man använde det rent
motsatta till vägagåendet! Den svenska staten uppträdde såsom köpare
långt innan denna tid inträffade och vände derigenom alldeles om de
naturliga rollerna mellan köpai’e och säljare. Man lät värdera banan
och erhöll genom sakförståndige, hvilkas värdering icke af något motsades
och som ansågs ganska frikostig, ett värde på bandelen Luleå—
Gellivaara med rullande materiel af omkring 5,433,000 kronor. Siffran
ställer sig något högre, då häri inräknas de 350,000 kronor, hvartill
bandelen vester om Gellivaara uppskattades, hvilken för svenska staten
såsom köpare icke hade något värde alls.

Men icke nog dermed! Man begärde att få bjuda bolaget som
pris för dess jernväg med rullande materiel eu summa stor 6,750,000
kronor och derutöfver 2o0,000 kronor att användas till de med
köpet förenade kostnader, d. v. s. omkring 1,567,000 kronor mer äu
det värde, som enligt värdering tillkom jern vägsanläggningen Gellivaara—Luleå.
Den svenska staten visade sig således ytterligt angelägen
om detta köp, den var så angelägen, att den ville bjuda mera
än banan i någon mån kunde anses värd, och detta oaktadt det ju
icke kunde nekas, att den .svenska staten i och med anbudet inledt
sig i ett ganska vidtutseende finansielt äfventyr. Ty en jernvägsanläggning
deruppe i höga norden vid denna tid, då man ännu ej ens
visste, huru det skulle ordnas med malmbrytningen, hvem som var
egare till denna, var ett vågsamt äfventyr, hvars utgång berodde
på malmbrytningen och på den då ännu okända afsättningen af malmen.
Man hade således all anledning att önska, att kostnaderna för
jernvägens förvärfvande skulle vara så små som möjligt, helst som
man visste, att det skulle kosta betydliga summor, innan det påbegynta
företaget kunde bringas till fullbordan och sättas i det skick,
att den kunde bära en remunerativ trafik. Det bär också visat sig,
att kostnaderna snart gå upp mot 12 millioner kronor.

Huru då finna förklaringen till en dylik frikostighet i köpeanbudet?
Jag har visserligen sett ett försök till sådan förklaring i
en liäntydan å den omständigheten att åtskilliga millioner, utöfver
verkliga värdet af jernvägsanläggningen, blifvit nedlagda och förlorade
på jern vägsföretaget. Men det är klart, att det argumentet duger
icke ens att se pa, tv det innebär, att svenska staten .skulle hafva
någon juridisk eller moralisk skyldighet att ersätta enskildes förluster
på eu af staten koncessionerad jernväg. Sådant innebär en uppfattning
af koncessionen som är alldeles origtig; ty jernvägskoncession är
intet annat än en tillåtelse, gifven af staten åt enskild man att på

39 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

egen bekostnad ocli på egen risk utföra ett jernvägsf öretag. Skulle
koncessionen innebära något annat, skulle den tillika lemna ett slags jernväg!-underborgen för att företagets kostnader icke må varda för stora, eller anläggningar
en underborgen för att icke bolagets styrelse genom vårdslöshet eller inom^Nerroredlighet
förstör aktieegarnes eller obligationshafvarnes penningar, (Forts''.)
då vore naturligtvis hvarje koncession en handling af stor finansiel
betydelse för statsverket, och då måste slutsatsen blifva, att hvarje
koncession, enär dess eventuella konseqvenser ju komme att bäras af
Riksdagen, också ovilkorligen måste vara beroende af Riksdagens egen
pröfning och eget medgifvande.

Der kunde således icke förklaringen ligga. Den får ovilkorligen
sökas på ett annat håll. Jag tror mig icke blifva motsagd af någon,
då jag säger, att den i det i fråga varande fallet helt enkelt var att
söka uti eu hos alla vederbörande förefintlig farhåga, att denna jernväg
möjligen skulle falla i orätta utländiugars händer, och denna farhåga
hade åter ingen annan grundval, än att jern vägen lag i Norrbotten.

Då nu förhållandena äro sådana, att det lätt skulle kunna tänkas,
att samma drama komme att spelas om än en gång. att i Norrbotten
en jernväg varder koncessionerad, varder illa skött, att alla obehag
som varit förenade med den förra jernvägen åter upprepades och till
slut, att staten skulle köpa den och få betala icke ett affärsmessigt
pris utan ett af politiska grunder bestämdt pris, ett öfverpris, så är
det naturligt, att Riksdagen, som måste bära konseqvenserna af ett
dylikt tillvägagående, icke kan vara alldeles oberättigad att begära,
att åtminstone få vara med vid första begynnelsen, att åtminstone få
hafva ett ord med vid afgörandet af denna fråga, som kan hafva så
stora och just för Riksdagen såsom penningbeviljande myndighet betydelsefulla
följder.

Man har sagt, att ett bifall till denna kläm, skulle innebära
fordran, att Riksdagen måtte få hafva det afgörande ordet vid koncessionens
beviljande. Klämmen är dock vida mera anspråkslös. Den
innehåller allenast en ödmjuk begäran, att Kongl. Maj:t måtte sätta
Riksdagen i tillfälle att yttra sig i frågan, innan hon afgöres.

Man har vidare sagt, att i klämmen skulle ligga ett misstroende
till regeringen. Hvarför det? Man kan lika väl säga, att den lemnai
ett stöd åt regeringen och, då regeringen icke yttrat någon mening i
frågan, kan jag icke finna annat än att denna senare tolkning år
lika befogad som den förra.

Slutligen har man varnat för det ingrepp uti Kongl. Mai:ts
prerogativ, som skulle ligga i ett bifall till klämmen. Om också
koncessionsrätten — d. v. s. rättigheten att med andras uteslutande
förläna enskild person eller bolag rätt att drifva eu viss industri —
kunde härledas ur Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, ma man
dock icke förbise att, såsom redan framhållits, utöfvandet af ett sadant
prerogativ, i synnerhet da det gäller Norrbotten, år fullständigt bundet
vid den Riksdagen otvifvelaktigt tillkommande rätten att medgifva

N:o 13. 40

Onsdagen den 8 Mars.

0m,ionerCei a„nvändande af kroimns jord för jernvägens behof, en rätt, hvilken,
jernväg»- såsom bekant, är beroende af hvardera kammarens bifall.
anläggningar Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om man borde
''”“lotten* betrakta denna i så lena ordalag framstälda anspråkslösa begäran såsom
(Forte.) det. bättre af två alternativ, såsom ett sätt att förekomma hvad som
möjligen kunde innebära ett vida kraftigare och vida starkare ingrepp
i Konungens koncessionsrätt. Af dessa grunder tillåter jag mig, herr
talman, att yrka bifall till hvad utskottet föreslagit, under ogillande
af utskottets motivering.

Herr Almgren, Fredrik: Herr talman! Då eu af de ärade motionärerna
sist hade ordet, anmärkte han, att han slutit sig till utskottets
betänkande och bad, att vid den följande diskussionen mera
hänsyn måtte tagas till betänkandets än till motionens innehåll. Men
detta hjelpte icke! Hedan den följande talaren anförde åtskilliga
argument ur motionen och vände sig mot desamma. Jag tror, att
jag såsom representant för Norrbotten skulle komma att framstå uti
en icke alldeles klar dager, om jag icke här sökte framställa framför
allt den skilnad, som finnes mellan motionen och utskottets betänkande,
då ju bevisligen en sammanblandning af båda egt rum.

Först och främst är då att märka, att i motionen framhållits de
vådor och olägenheter, som skulle uppstå derigenom, att en koncession
för fortsättning af Luleå—Gellivaara-hanan till norska gränsen
medgais åt ett enskildt bolag. Vidare har framhållits en viss farhåga
för att eu sådan koncession kunde beviljas. Såsom stöd för denna
farhåga har andragits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt utlåtande
anfört vissa vilkor, som borde iakttagas vid en eventuel koncession.
Denna farhåga har utskottet å sin sida icke delat. Tvärtom
har i betänkandet framhållits, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ufstyrkt koncessionen, samt att länsstyrelsen i Norrbottens län gjort
detsamma. Der har man första skilnaden mellan motionärernas och
utskottets uppfattning. \ idare gå ju motionärerna så långt, att de
yrKa på att^ koncession icke utan Riksdagens medgifvande måtte
lemnas för några jernvägar af hvad slag som helst i hela Norrbotten.
Utskottet deremot skiljer strängt på de olika slagen af jernvägsanläggningar
derstädes, och framhåller, att inom Norrbotten vissa
dylika anläggningar kunde tankas, hvilka i första hand borde bibehållas
åt^ staten; det är för dessa som utskottet önskat, att ett undantag
måtte göras i afseende å koncessioneringen, under det utskottet klart
och tydligt framhåller, att alla öfriga jern vägsanläggningar borde af
Kongl. Maj.t fritt koncessioneras lika väl i Norrbotten som i öfriga
delar af Sverige. Nu har af eu talare klandrats, att utskottet sammanfört
dessa senare under rubriken »jernvägar af lokalt intresse». Så
bär skett, men pa samma gång har utskottet i sin motivering så
klart som möjligt definierat hvad det menar både med eu sådan
jernväg och med en jernväg som har annat än lokalt intresse.

Om jag nu ansluter mig till utskottets utlåtande, så är det der -

41 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

för att, fastän jag inser det ledsamma uti att åt Norrbotten en särskild
lagstiftning beredes, eller ett undantag i afseende å konces- jernvägssionen
för jernvägar göres, jag dock ej kan bortse derifrån, att Norr- anläggningar
bottens geografiska läge gör ett sådant undantag lämpligt, ja nästan in0™o*°rr''
nödvändigt. Det är nemligen den del af vårt land, som både i öster (Forts.i
och vester gränsar till ett annat rike. Men de jernvägar, beträffande
hvilka man inom utskottet framhållit, att de böra vara föremål för
en särskild bestämmelse i afseende å koncessioneringen, dessa jernvägar
äro just sådana, som skulle kunna bilda genomgångsvägar från
det ena grannlandet till det andra. Jag tror, att intet land, som
eger statsjernvägar, får draga i betänkande att bygga just dylika
genomfartsvägar såsom statsjernvägar och sätta dem i förbindelse
med det öfriga statsbanenätet. Allt hvad utskottet säger är, att
Kong! Maj:t behagade beakta och, då koncession på dylika anläggningar
begäres, framför allt tänka på, huru vida de ej böra byggas
såsom statsjernvägar, och frågan till följd deraf bringas under Riksdagens
pröfning. Nu stöder sig Kong! Maj:ts koncessionsrätt ju ytterst
på hans rätt att tillämpa expropriationslagen. Men expropriationslagen
liksom hvarje annan lag bör väl tillämpas konseqvent i alla delar af
landet. Om nu i Norrbotten förhållanden finnas, som betinga
undantagsbestämmelser, och Kong! Maj:t skulle finna, att en koncession
der möjligen kunde medföra skada för det allmänna, då kan det
ju icke annat än vara ett godt stöd för Kong!. Maj:t, att Riksdagen
vid detta tillfälle afgifvit ett yttrande, sådant som föreslagits.

Här har anförts åtskilligt mot utskottets motivering. Jag finner
så mycket mindre skäl att uppträda mot dessa angrepp, som ju den
ärade talare, som gjorde dem vid slutet af sitt anförande, ehuruväl
på helt andra vägar än utskottet, kom till ett godkännande af klämmen.
Dock kan jag icke underlåta att nämna, att jag i likhet med
honom icke kunnat rigtigt förena mig med utskottets öfriga ledamöter
beträffande den del af motiveringen, som börjar med: »hvad angår
den jernväg emellan Luossavaara och norska gränsen» och slutar
med:'' »sådana omständigheter kunna ock vara att beakta vid en
jernvägsanläggning i dessa trakter». Det är i synnerhet denna del
af motiveringen, som den ärade talaren angrep. Orsaken hvarför jag icke
reserverade mig mot denna del är, att jag tyckte, att detta uttryck:

»sådana omständigheter kunna äfven vid en jernvägsanläggning i dessa
trakter vara att beakta» var så lent och mjukt, att det icke kunde
skada, om det också stode qvar. Jag har deremot uti de i motionen
anförda grunderna för motionens kläm funnit ett och annat uttalande,
som jag tvärt om för min del skulle vilja anse föra till ett särskildt
skal, hvarför i Norrbotten i afseende på de jernvägar, som utskottet
kallar jernvägar af lokalt intresse, koncessionsrätten fortfarande bör
tillhöra Kongl. Maj:t allena. När en ny jernväg planlägges i vårt
land, är det ju gifvet, att den alltid pa något sätt skall kunna väcka
farhågor hos'' något lokalt intresse, kunna stöta någon särskild industris
intresse för liufvudet, emedan den ju alltid kommer att fram -

N:0 13. 42

Onsdagen den 8 Mars.

^TioneZå'' konkurrens. Men afvägande^ huruvida dessa lokala intressen

jernvägs- kora hafva något att säga vid afgörandet af en ny jernvagskoncession,
anläggningar måste ske på grund af en fullt opartisk granskning, och en sådan
''n<”botZZr'' kan e“dast vnlnas genom ärendets behandling af Kongl. Maj:t.

(Forts.) k*a grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, herr talman,

heder jag vördsamt att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dick son, Robert: Herr talman, mine herrar! Då jag icke
inom utskottet kunnat i allo biträda det beslut, som innefattas i utskottets
betänkande, bär jag varit nödgad att anmäla min reservation,
men jag har icke i kammaren velat fullfölja den strid, vi haft inom
utskottet, och har derför icke hittills yrkat bifall till reservationen
och kommer ej heller att göra det, Vid sådant förhållande beliöfver
jag icke yttra mig om de anmärkningar, som vid ett par tillfällen
rigtats mot reservationen, och Indika jag tror annars vore lätt att
upptaga till bemötande.

Jag kan väl icke yrka bifall till betänkandet, men beder få bemöta
en och annan anmärkning, som under diskussionen framstälts,
så vidt de rigtats mot eu sak, derom utskottet och jag varit ense,
nemligen önskvärdheten af ett uttalande i afseende å betydelsen af
jernvägar i Norrbotten.

Af eu talare på norrhottenshänken har anmärkts, att den afsedda
skrifvelsen vore obehöflig, emedan det endast kunde förekomma
ett par jernvägar der uppe. Det är en sak som man icke vet; men
hvad man sett och vet är, att, så fort en jernväg mellan Luleå och
Gellivaara blifvit inlöst af kronan, har fråga uppstått om koncession
på ett slags fortsättning af denna bana. Detta visar, att ett uttalande
kan hafva någon betydelse.

Flere talare hafva framhållit vigten af jernvägar för Norrbottens
län, och det är en sak, som väl utskottet ej heller underkänt, men
utskottet har också fäst uppmärksamhet vid de faror, som kunna
vara förenade med dessa jernvägar. Den förste talaren, som yttrade
sig mot utskottets betänkande, gick dock så långt, att han erkände, att
han icke skulle vilja vara med om att lemna koncession åt ett utländskt
bolag på en bana i Norrbotten. Han erkände också, att det finnes
flere enskilda jernvägar i Sverige, som faktiskt kommit i utländsk
ego. Att detta skulle kunna inträffa i Norrbottens län, torde vara
desto sannolikare, som der icke existera samma förhållanden som
inom andra lön, der nemligen kommunerna hygga jernvägar, utan
det blefve sannolikt ett bolag, som hemtade sina medel från andra
orter, kanske utifrån, och att en utländsk bana i eu gränsprovins
kan blifva farligare än eljest, tycker jag icke man behöfver vidare
utveckla.

Det yttrades också tvekan om den strategiska betydelsen af
jernvägar i Norrbottens län. De militärer, som voro med i utskottet
både från Första och Andra Kammaren, omfattade dock alla den
åsigten, att af strategiska skäl stor varsamhet borde i fråga om

48 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

jern vägsan läggningar derstädes iakttagas. Och samma mening framgår

äfven af väg- och vattenhyggnadsstvrelsens utlåtande i det ärende, jernvägs för

hvilket betänkandet redogör. . anläggningar

Såsom reservant skulle jag naturligtvis icke behöfva känna mig
ansvarig för sjelfva betänkandet, men jag beder dock få erinra, att (Forte.’)
de motsägelser, som af eu föregående talare framhållits, i sjelfva
verket icke förefinnas. Det framhölls, att i betänkandet står, att i
de högre trakterna af Norrbottens län »en jernväg icke kan tänkas
ega samma egenskap af allmännyttigt företag, som en sådan anläggning
eger i andra mera befolkade landsdelar». Det är ingen motsägelse
mot hvad som sedan förekommer, att inom Norrbottens län
en bana kan vara af allmänt, intresse påkallad.

f afseende å den strategiska betydelsen af eu jernväg, erinras
om den betydelse den bär mot fienden. Men dermed är icke sagdt,
att icke detta träffar hvarje bana, som bygges, och man kan icke
deraf draga den slutsatsen, att ingen bana alls bör byggas.

Innan jag slutar, beder jag få förklara, att jag aldrig uppfattat
motionen eller utskottets betänkande såsom innefattande något misstroende
mot regeringen, något tvifvel om dess vaksamhet. Men det
bar varit sed och vana att, då vissa vilkor uppfylts i fråga om eu
jernvägsanläggnmg, koncession beviljats, och det kunde vara önskligt,
att regeringen i vissa fall både ett stöd för utslag. Något misstroende
bar det således icke vant fråga om, utan utskottets betänkande
får endast anses såsom ett uttalande i en fosterländsk angelägenhet.

Herr Cederberg: Det var eu gång — så börja i allmänhet
sagorna, och lierrarne kunna ju antaga hvad jag nu säger såsom en
saga —. (Jet var en gång ett embetsverk, som hade fått af landets
regering i uppdrag att afgifva ett utlåtande i en fråga, lika godt
hvilken. Till embetsverket kom eu, jag vill kalla honom med ett
från boktitlar kändt namn. »rådgifvare för alla», och framlade för en
af tjenstemännen inom embetsverket en skrift eller promemoria, sägande:
så bär skall Ni skrifva det utlåtande, som Ni skall afgifva
till regeringen. Tjenstemännen, en »byråkrat» naturligtvis, svarade:

»var så god och lemna in Edert papper till registratorn, så skall det
tagas under ompröfning». Rådgifvaren yttrade da: »men jag kommer
ifrån eu mycket framskjuten riksdagsman». Det hjelpte icke.
Tjenstemännen var obeveklig.

Någon tid derefter läste man detta opus, i hvilket förekommo
åtskilliga hyperprotektionistiska funderingar, i eu radikal frihandelstidning.
Då man yttrade sin förvåning öfver att just (ten tidningen
intog något sådant, svarades att redaktören bar »biskopen till morbror».

Ifrån denna tidningsartikel bar nu influtit åtskilligt, kanske det
mesta, i sammandrag i den motivering, som motionärerna i sin motion
framlagt. I allmänhet läser jag motioner på det sätt, att jag

N:o 13. 44

Onsdagen den 8 Mars.

°sione?0™ j3ör.iar med att läsa klämmen; så skedde äfven vid denna, ock jag
jernvägs- an jc^e ne''Ka'' aR jag då genast tänkte: bär är ett formligt missanläggtiingar
troendevotum mot regeringen.

*”"botten*'' xr *f''?r SOm •''U’ ^minstone i ekonomiska frågor, anses tillköra

(Forts.) »ivongl. Maj.ts underdånigaste opposition», borde det ju kafva varit
rätt angenämt att få deltaga i ett sådant, men då motionärerna nu
förklara, att det ej gäller något misstroendevotum, är jag dermed belefvad
äfven denna anledning att vara med om det beslut, som motionärerna
föreslagit att Riksdagen skulle fatta, och andra anledningar
dertill saknar jag alldeles.

-^ar jag sedan läste motiveringen, har jag icke lyckats finna
det ringaste logiska sammanhang mellan denna och motionärernas
förslag till beslut, eller, kortare sagdt, klämmen. Motionärerna börja
sm motivering med ett utdrag ur Kongl. Maj:ts proposition till 1890
ars Riksdag angående inköp af jernvägen: Norslca gränsen—Luleå.
Öfver denna proposition uttala motionärerna sin tillfredsställelse
Motionärerna säga vidare, åt t Kongl. Maj: t och Riksdagen voro ense
i ^ fragan och draga deraf den slutsats, att Riksdagen nu icke bör tro
pa Kongl. Maj:t längre!

Motionärerna säga vidare, att genom det sedermera skedda köpet
svenska staten blifvit egare af en jernväg mellan norska gränsen och
Lulea. Det sanna är, att staten blef egare af en jernväg med detta
den jernvägen fans ej på längre sträcka än mellan
brellivaara (Ladnijaur) och Luleå, och för att upptäcka eu jernväg på
återstående sträckan till norska gränsen, hvilken jag icke känner till
och sannolikt ingen annan heller, torde man behöfva sådana ögon.
son\ ^ordrades för att upptäcka de s. k. »kejsarens nya kläder» i
Andersens bekanta saga. Deremot är jag med motionärerna ense
derom, att Riksdagens beslut i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
ar 1890 temligen tydligt visar, att man ansåg, det staten borde blifva
egare af jernväg ända fram till norska gränsen. Men då Kongl.
Maj:t och Riksdagen derom hysa alldeles samma åsigt, hvartill tjenar
det då att skrifva såsom motionärerna föreslagit? Enligt min tanke,
till ingenting, så vida man icke, såsom jag nyss nämnt, vill uttala
ett misstroende emot regeringen. T öfrigt handlar motiveringen icke
om den i klämmen berörda allmänna frågan, utan den vänder sig
uteslutande emot en speciel begärd koncession och uteslutande emot
denna.

Mycket hafva motionärerna anfört emot denna jernväg och särskild!;
åberopat en sådan jernvägs ofördelaktiga inflytande på den
svenska jemhandteringen. Denna motionärernas ömhet om den svenska
jernhandteringen synes mig bra mycket likna den, som år 1889 uttalade
sig i åtskilliga motioner om exporttull på jernmalm. Det
gälde då icke att hindra den export endast, som skulle på den nu
ifrågasätta jernvägen ega rum, från Luossavaara, det gälde då mera,
nemligen att hindra exporten från hela Norrbotten.

Riksdagens svar på dessa motioner blef ett bestämdt nej. Jag

45 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

antager dock, att Riksdagens beslut denna gång bestämdes kanske icke
så mycket åt’ den omständigheten, att de åt motionärerna då uttalade
förhoppningarna om Sveriges herravälde på jernmarknaden åt Riks- 0
dagen ansågos öfverdrifna, utan snarare åt den omständigheten, att
spanska och franska handel straktaterna, som då ännu voro gällande,
ansågos lägga hinder i vägen för påläggande af exporttull på malm.

Då man nu återigen för på tal malmexportens skadliga inverkan
på jernhandteringen, synes det vara skäl att granska hithörande förhållanden,
enär exporten af malm under de senare åren tagit icke så
små dimensioner. Från Norrbotten började den år 1888 med 70,000
ton och har under sista året uppgått till ungefär 138,000 ton. —
Denna ökning af malmexporten ifrån Norrbotten, så förutspådde man
år 1880, skulle döda den malmexport, som hade börjat i södra Sverige,
och hvilken senare före år 1883 uppgick till i medeltal 20,000 ton om
året. År 1888 hade den stigit till omkring 40,000 ton och under år
1892 har den uppgått till ungefär 180,000 ton. Den var således då
41/* å 9 gånger större än den var, innan malmexporten ifrån Norrbotten
tog sin början.

Men, säger man, detta bevisar endast att Norrbottens malmexport
icke utöfvat något ogynsamt inflytande på det öfriga landets malmexport,
men icke inflytandet på jernhandteringen. För att belysa denna
del af frågan må jag erinra, att exporten af jern före 1889 i medeltal
utgjorde omkring 250,000 ton per år, men under åren 1889—1892
har samma export i medeltal uppgått till omkring 266,000 ton per
år; således ett något högre medeltal än före 1889. Malmexporten
ifrån Xorrbotteu tillsammans med malmexporten från södra Sverige
har således icke blott icke förmått verka en nedsättning i landets
jernexport, utan ej ens förhindrat en, låt vara, ringa ökning af
densamma åtminstone i qvantitativt hänseende. Att den ej kunnat
utöfva någon inverkan på qvaliteten lärer väl få anses gifvet, men
huruvida den haft någon inverkan på prisen, känner jag icke till —
undra må undersöka detta, och om deraf framgår att prisen på svenskt
jern på den utländska marknaden nedgått, kan detta ju vara beroende
på flera andra omständigheter än Sveriges export af malm, och den,
som förmenar att häri den enda orsaken till prisfallet är att söka,
må det åligga att utreda, att det verkligen är malmexporten från
Norrbotten och icke något annat, som åstadkommit en nedsättning
i jernprisen.

Om de olägenheter, som, enligt motionärernas förmenande, skulle
i strategiskt, politiskt in. fl. hänseenden framkallas af jernvägen,
icke ifrån Gellivaara till norska gränsen, utan ifrån Luossavaara till
nämnda gräns (då det är 10 mil mellan Gellivaara och Luossavaara är,
som herrarne finna, detta icke alldeles samma sak) är sa mycket
förut yttradt af framstående talare inom denna kammare, talare, som
förstå dessa saker, att jag icke vill uppehålla mig dervid vidare, än
att jag anser inig, i afseende på den sökta koncessionen, hvarom
hela motiveringen i motionen handlar, kunna yttra, att denna fråga,

Om koncessioner
å
jernvägsmläggningar

inom Norrbotten.

(Forts.)

N:o 13. 46

Om koncessioner
å
jernvägsanläggninga

i Norrbotten.

(Forts.)

Onsdagen den 8 Mars.

enligt min tanke, har eu ömtålig punkt, som dock ej förut vidrörts
och hvilken ligger deri, att eu del af den jernväg, som behöfves för
r Luossavaara-malmens affraktande i marknaden, komme att ligga inom
Norge. Inom Norge måste således sökas en särskild koncession, på
hvilkens vilkor den svenska regeringen naturligtvis icke kan utöfva
något som helst inflytande. Det är således gifvet, att livilka vilkor
en svensk regering än skulle uppställa för koncessionen på jernvägsdelen
inom Sverige för att dermed åt svenska staten bereda möjlighet
att, äfven emot jernvägsegarnes bestridande, förvärfva eganderätt
till bandelen inom vårt land. varder dock rätten till jernvägsdelen
mom Norge deraf oberoende. Det kan således hända, att svenska
staten, genom ett bifall till koncessionen i fråga, möjligen gjorde de
svenska intressena beroende af godtycke hos det bolag, som komme
att nu eller framdeles ega jernvägsdelen inom Norge. Detta är en
olägenhet, som jag, för min del, skulle vilja söka undanrödja om jag
kunde. Men att deremot framhålla andra olägenheter, som icke Annas,
det vill jag icke vara med om.

Här har talats om, att man icke borde befordra odlingen i dessa
trakter, derför att landet derigenom kunde blifva begärligare för en
eventuel eröfrare. Historien lär, huru som, t. ex. vid fransmännens
infall i Ryssland under Napoleon den store, ryssarne härjade i sitt
eget land för att omöjliggöra den främmande arméns framträngande.
Är det herrarnes mening, att vi nu skola börja på här i Sverige
att om icke härja landet, så åtminstone hindra dess odling, dess
kultur, derför att vi vilja sätta oss i försvarstillstånd? Detta vore
ett mycket underligt skäl för att man icke skulle bygga jernvägar i
Norrbotten.

Här har vidare talats om språkfrågan. I årets statsverksproposition
förekommer på åttonde hufvudtiteln ett förslag om vissa svenska
folkskolors bekostande af staten; ett förslag, som afser att tillgodose
den svenska kulturens intressen inom den svenska finnmarken.
Min öfvertygelse är, att, om man pa flere orter inom den svenska
finnmarken, än nu är förbållandet, möjliggör grufbrytningen i den
skala, hvarom här är fråga, så föranleder detta uppkomsten af kolonier,
som för hithörande orter äro särdeles betydande. Tillser man
att i sådana kolonier de svenska kulturintressena behörigen tillvaratagas,
så skall den intima samfärdseln mellan dem och de kringorterna
bättre än något annat bereda framgång åt de sträfvanden,
som man nu vill främja genom folkskolorna, och jag tror
derför, att allt, som kan bidraga till att skapa svenska kolonier i
svenska finnmarken, bör understödjas just af dem som kalla sig
fosterlandsvänner.

En talare har här yttrat sin förvåning öfver att man kan tro,
att en ^ jernväg från Luossavaara till norska gränsen skulle kunna
vålla någon minskning i svenska statsjernvägarnes afkastningsförmåga.
Det har också förefallit mig underligt. Men då jag frågat, hvarpå
detta kan bero, har man svarat, att man skall bygga jernväg ifrån

47 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars

Luossavaara till Gellivaara, men ej till norsk hamn vid Ofoten, ock
sedan skall malm ock jern från kåda bergen fraktas på de svenska f^nvägajernvägarne,
antingen till svensk kamn, eller ock till en norsk kanin, anläggningar
men denna kamn skall vara Trondkjem! De säga sig icke vilja ^ten
bereda norrmännen fördelen att få malm ock jern exporterade öfver (Forts.)
Victoriakamnen, men på samma gång äro de villiga att bestå norrmännen
den fördel, som de skulle få genom en export öfver Trondhjem.
Jag förstår icke ett sådant egendomligt skal. Mig synes, att
det är saken man icke vill, ock man söker skal.

Länsstyrelsen i Norrbottens län kar af styrkt koncession för en
jernväg från Luossavaara till norska gränsen, men förklarade på samma
gång, att om koncession kade varit sökt för en jernväg äfven ifrån
Gellivaara till norska gränsen, skulle länsstyrelsen kunnat se sig oförkindrad
att tillstyrka eu sådan koncession, ock icke blott detta, utan
deröfver för en sådan bana medgifva vissa förmåner för att kela jernvägssträckan
skulle blifva anlagd. Nu lär det likväl vara klart, att
om af jernvägssträckningen från Gellivaara till norska gränsen, kvilket
afstånd utgör omkring 24 mil, först byggas 14 mil, så att endast 10
återstå, är man bra mycket närmare frågans fullständiga lösning än
då alla 24 milen återstå.

Men det må nu vara huru det vill med den fråga, som behandlas
i motionärernas motivering; — i afseende å det föreslagna beslutet
synes det mig, att, då motionärerna sjelfva erkänt, att Riksdagen
ock Kongl. Maj:t äro ense derom att staten bör blifva egare
af jernvägen i kela sin sträckning, ock då vidare det är erkändt, att
anläggningen af en sådan jernväg skall tagas i noggrant öfvervägande
af regeringen då den tiden kommer, anser jag kela det nu framlagda
skrifvelseförslaget öfverflödigt ock anhåller att få yrka afslag på så
val motionerna som utskottets betänkande.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall icke
blifva mångordig.

Jag var tyvärr icke närvarande, då herr Reuterswärd ock friherre
Kliuckowström yttrade sig. De lära i åtskilligt kafva vändt
sig emot hvad jag anförde. Hvad friherre Kliuckowström beträffar,
tillåter jag mig, oaktadt jag icke hörde honom, att reservera mig
emot allt hvad kan sade rörande frågans militära sida, ty jag vet
att vi i det afseendet sedan gammalt äro af rakt motsatta åsigter.

Beträffande herr Forssells anförande, så begagnade kan, som vanligt,
sin stora dialektiska förmåga. Men kan gjorde dervid ett språng
i tankegången. Jag undrar om kan icke sjelf märkte, att så var
fallet. Han klandrade först det sätt, hvarpå den första koncessionen
till Gellivaara-banan klöf medgifven, ock vidare klandrade kan det
sätt, hvarpå man sedan gick till väga vid inköpet af denna bana,
d. v. s. de vilkor, på kvilka regeringen gjorde upp förslaget ock
framlade detta för Riksdagen för att af Riksdagen antagas.

Ansvaret för det ena som det andra lade han på regeringen,

N:o 13. 48

Onsdagen den 8 Mars.

°?ioiZCT °ch nekas kan Ju eJ att om fel dervi<i blifvit begångna, så är det
jernvägregeringen anmärkningen träffar, just derför att Riksdagen bar vida
anläggningar svårare att sätta sig in i alla delar af en sådan fråga. Det oaktadt
''"Totte™'' ansag han, att det möjligtvis kunde uppkomma ett nytt bolag af
(Forte.) samma beskaffenhet, med samma underhaltiga vilkor och lika dåliga
finanser som det förra, och att, då detta bolag ginge om kull, banan
skulle komma att inköpas på samma ofördelaktiga sätt, som, enligt
hans förmenande, varit förhållandet vid den förra banan. Mig
tycktes att ^hans framställning syftade derhän, att han ville att Riks°-dagen i så fall skulle vara medskyldig i ansvaret. Jag kunde åtminstone
icke komma till något annat resultat. Hvad vinst deraf
skulle uppstå, förstår jag ej. För mig synes det klart, att då frågan
om en sådan ny koncession i alla fall skulle af regeringen utredas i
alla dess delar och svårligen kunde af Riksdagen sjelfständigt bedömas,
så stannade i alla fall ansvaret på regeringen. Hvad skäl
finnes då för att höra Riksdagen om saken? Föga annat skulle deraf
uppstå än strider och olika meningar. Jag finner således icke att
han bevisat annat än hvad jag sagt, att regeringen bör hafva initiativet
till och sköta om dylika frågor. I fall något fel begicks vid
koncessionen till det gamla Norrbottens-bolaget, vore ju regeringen
den närmaste att granska detta och se till att det icke å nyo upprepades.

Man har här äfven talat om eganderätten till koncessionen å
jernvägen från Gellivaara till norska gränsen. Jag kan icke förstå
annat än att, när koncessionen är förbruten och slut, förfaller det
gamla bolagets rättighet till anläggande af denna handel. Då staten
bär köpt den färdiga delen af banan och koncession å den öfriga
delen är förfallen, är naturligtvis regeringen oförhindrad att framlägga
förslag till banans fortsättande, alldeles som om aldrig förut
någon bana i denna rigtning varit koncessionerad eller föreslagen.

.Tåg skall icke yttra mig vidare, men jag kommer att begära
votering, emedan jag önskar att se huru en sådan slår ut.

Herr Forssell: Den siste ärade talaren har förebrått mig ett

språng i bevisningen. Härpå kan jag svara, att han, för att ådagalägga
ett sådant, gjort sig skyldig till en petitio principii. Han påstod
att ja& gjorde början med att tadla regeringen för den första koncessionen.
Jag vädjar till kammaren och vågar påstå, att jag icke fält
ett enda klandrande omdöme om denna koncession, af det enkla skälet
att jag icke särskildt framhöll koncessionen såsom sådan.

Vidare säde han, att jag hade tadlat regeringen för den sista
uppgörelsen. Äfven det tillåter jag mig bestrida. Mitt bedömande
af proceduren innebar icke något tadel vare sig mot regeringen eller
mot Riksdagen, endast en karakteristik af denna uppgörelse, hvarmed
jag ville visa, att det var icke en uppgörelse på ekonomisk grund,
utan en uppgörelse, i hvilken politiska och strategiska grunder spelade
hufvudrolen. Sådana grunder kunna stundom vara de vigtigare

49 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

och den omständigheten att de fått bestämma handlingssättet är icke
ovilkorligen tadelvärd. Men af detta förhållande tillät jag mig
draga den slutsatsen, att samma synpunkter hinna komma att göra
sig gällande ännu en gång i fråga om koncessioner inom Norrbotten,
och deraf drager jag åter den slutsatsen, att, när Riksdagen kan befaras
komma att få vara med om den sista akten, den äfven bör få
vara med om den första. I den bevisningen fins efter mitt förmenande
intet språng.

Herr statsrådet Groll: Jag ber om ursäkt för, att jag i detta

ärende tager kammarens tid något i anspråk, ty det är ej min mening
att yttra mig om, huruvida den ifrågasatta skrifvelsen bör till Kongl.
Maj:t aflåtas eller icke, utan jag är uppkallad af ett yttrande, som
herr Forssell hade. Han har sedermera förklarat detta yttrande så,
att jag nu kan fatta mig helt kort. Han har nemligen numera inskränkt
sin anmärkning i afseende på sjelfva sättet för inköpet af
jernvägsanläggningen Luleå—norska gränsen derhän, att detta inköp
ej skulle vara på ett fullt ekonomiskt sätt anordnadt och genomfördt.
I det afseende! tillåter jag mig betvifla befogenheten af hvad herr
Forssell anmärkt. Han nämnde, att förhållandena omkastats så, att
det var köparen, som tog initiativet, då deremot detsamma borde
hafva utgått från säljaren. Att initiativet utgått från den, som ville
köpa banan, kan icke bestridas. Men deraf tror jag icke man bör
draga den slutsats, som herr Forssell dragit, nemligen att köpeskillingen
blef högre eller att det för staten stälde sig dyrare än hvad det skulle
gjort, om initiativet utgått från säljaren. Uet är visserligen sant,
att det för banan betalades något mera än hvartill den vid värderingen
uppskattats. Enligt denna värdering var banan värd 5,783,000 kronor.
För banan betalades 6,500,000 kronor, således ungefär 700,000 kronor
mera än hvad den var uppskattad till. Frågan är således, huru vida
dessa 700,000 kronor kunna anses onödigt utgifna eller icke, huru
vida man kunnat få banan billigare eller icke. Jag tror, att det sätt,
den ärade talaren anvisat såsom det lämpligaste, säkerligen för staten
kommit att ställa sig vida dyrare. Han tänkte sig nemligen, att man
skulle hafva väntat med inköpet, till dess jernvägens egare kommit
i konkurs, och så på konkursauktionen inköpt banan. Förutom alla
de vådor, som i andra afseenden kunnat vara förenade med ett sådant
tillvägagående, förekommer i rent ekonomiskt afseende den omständigheten,
att om bolaget drifvits till konkurs, så hade säkerligen åratal
förflutit, innan banan kunnat å konkursauktion försäljas och ett
tryggadt köp kommit till stånd. Och under tiden — det kan man
lätt inse, då banan ännu ej var fullbordad — hade densamma naturligtvis
blifvit väsentligen utan underhåll, och de försämringar, som
derigenom å densamma uppkommit, skulle varit oberäkneliga. Säkert
— det tror jag man tryggt kan antaga — hade de vida öfverstigit
de 700,000 kronor, som utgöra skilnaden mellan värderingen och köpeskillingen.

Flinta Kammarens Prat. I8D.1. N:u /.?.

Om koncessioner
å
jernvägsmläggningar

inom Norrbotten.

(Forts.)

4

N:o 13. 50

Onsdagen den 8 Mars.

Herr af Burén: Jag skall icke beröra denna fråga ur hvarken

jernväg!- politisk, militärisk, strategisk eller formel synpunkt. Jag vill blott
anläggningar med några ord besvara hvad som yttrats angående den ekonomiska
^”botten™'' s^an ai denna sak. Jag vill fästa de herrars uppmärksamhet, som
(Forts.) an.se fördelaktigt för vårt land att malmexport i stor skala måtte bedrifvas,
derpå, att malmen är för hergshandteringen detsamma som
matjorden för jordbruket. Exporterar man matjord för jordbruket,
tror jag att ej mycket skall blifva qvar af vår svenska modernäring.
Vill man nu i stort exportera malm från vårt land, tror jag att ej
heller skall blifva mycket qvar af vår andra modernäring, den svenska
hergshandteringen. Öppnar man en pulsåder för att vår svenska blodstensmalm
skall exporteras ur vårt land, fruktar jag att vi äro inne
på en väg, som ej länder till vårt lands nytta.

På dessa skål ansluter jag mig till dem, som yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande utlåtande yrkats dels bifall till
hvad utskottet bemstält, dels, af herr Forssell, bifall till utskottets
hemställan med ogillande af motiveringen, dels ock afslag å utskottets
hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Priherre Leijonhufvud, Broder Abraham, begärde votering, hvarefter
herr talmannen hemstälde, huru vida kammaren ville antaga
yrkandet om afslag till kontraproposition i nämnda votering; och förklarade
herr talmannen sig finna denna hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Flere ledamöter äskade emellertid votering jemväl angående
kontrapropositionens innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till den af
Första Kammarens tillfälliga utskott i utlåtandet n:o 3 gjorda hemställan
kontrapropositionen skall innehålla afslag å utskottets hemställar,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraprosition vid nämnda votering antagits
bifall till utskottets hemställan med ogillande af motiveringen.

51 N:0 13.

Onsdagen den 8 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 45.

På grund häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hamställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 30.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle kammarens sålunda
fattade beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 4 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 26, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

1 och 2 punkterna.

Lades till handlingarna.

3 och 4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

5 och 6 punkterna.

Lades till handlingarna.

N:o 13. 52

Onsdagen den 8 Mars.

7 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

8 och 9 punkterna.

Lades till handlingarna.

10 punktm.

Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 4
och 7 innevarande mars bordlagda utlåtanden:

n:o 27, i anledning af väckt förslag om inköp af den s. k. vestkustbanan,
och

n:o 28, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag i
syfte af statens eftertagande utaf städernas utgifter för rättsskipning,
kronouppbörd och exekutionsväsen m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden bemstält.

o Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial n:o 4,
angående kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar af punkten
2:o) i utskottets betänkande n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition n:o 2, med förslag till ny förordning om beskattning af
bvitbetssockertillverkningen i riket.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kongl. Haj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
upplåtelse, för bildande af Kungsörs köping, af mark från Kungsörs
kungsladugård.

53 N:o 13.

Onsdagen den 8 Mars.

Herr Adelsköld aflemnade eu af honom med flere undertecknad
motion, n:o 25, angående skrifvelse till Konungen i fråga om mellanfolkligt
erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms okränkbarhet
till sjös under krigstid.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Vidare medgaf kammaren, på hemställan af herr talmannen, att
de anslag, som utfärdats för det nu pågående sammanträdets fortsättande
kl. 7 e. m., finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3.48 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 13. 54

Torsdagen dea 9 Mars.

Torsdagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.so e. m.j ock dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående prestedens utbytande mot ett löfte;

n:o 19, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
65 § utsökningslagen; samt

^ n:o 20, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juni
1862 i syfte att presterskapets kontanta aflöning må utgå af statsverket.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 115, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Konungen med anhållan, att koncession ej måtte utan
Riksdagens hörande lemnas å jern vägsanläggning inom Norrbotten.

Som Första Kammaren under gårdagen, vid behandling af en
inom denna kammare väckt motion i ämnet, fattat beslut, öfverensstämmande
med Andra Kammarens, hvarom protokollsutdrag till
Andra Kammaren då expedierats, förklarades den derifrån nu gjorda
delgifningen ej föranleda vidare yttrande.

Vid föredragning af den utaf herr Adelsköld m. fl. väckta, nästlidne
dag bordlagda motionen, n:o 25, angående skrifvelse till Konungen

55 N:o 13.

Torssdagen den 9 Mars.

i fråga om mellan folkligt erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms
okränkbarhet till sjös under krigstid, beslöt kammaren hänvisa
denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o l.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 4, angående kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande vissa delar af punkten 2:o) i utskottets betänkande
n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2, med
förslag till ny förordning om beskattning af bvitbetssockertillverkningen
i riket.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets sistlidne dag bordlagda betänkanden n:is 5 och 6.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst bland
utskottsbetänkandena på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.42 e. m.

Tn fidem

A. von Krnscnstjerna.