RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893.

Första Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 4 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Anmäldes ock bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap. 1 § handelskalken.

Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets Förslag till
den 28 sistlidne februari och den 1 innevarande mars bordlagda förordning
betänkande n:o 1, rörande vissa delar af Kong! Maj:ts proposition °™(. afhvitn:o
2 med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbets- betssocker -

På framställning af herr talmannen beslöts, dels att förevarande
betänkande skulle sålunda företagas till afgörande, att först föredrogos
paragrafvis det i betänkandet intagna förslag till förordning,
derefter förordningens rubrik samt sist utskottets i betänkandet
gjorda hemställan, dels ock att uppläsning af paragraferna ej skulle
ega rum i vidsträcktare mån än begäran derom framstäldes.

Utskottets förslag till förordning om beskattning af hvitbets-sockertillverkningen
i rilcet.

Art. IV.

Öfver skriften samt §§ 20—27.

Godkändes.

sockertillverkningen i riket.

tillverkningen
i riket.

§ 28.

Första Kammarens Frot. 1893. N:o 12.

If:o 12.

Förslag titt
förordning
om beskattning
af hvit■
betssockertillverkningen

i riket.
(Forts.)

2 Lördagen den 4 Mars, e. m.

Herr Annerstedt: Utskottet har i 28 § upptagit förslag, att
den kontrolltjensteman, som röjer tillverkares yrkeshemlighet eller
affärsförhållanden, skall straffas med böter från och med ett hundra
till och med ett tusen kronor, hvarjemte föreslagits en ytterligare
skärpning af straffet för det fall, att »det sker för att göra skada
eller han begagnar sig af berörda yrkeshemlighet eller affärsförhållanden
till egen eller andras fördel». Utskottet har här i hufvudsak
följt den strafflatitud, som är bestämd i 1889 års lag om
skydd mot yrkesfara i fråga om den yrkesinspektör, som röjer
yrkeshemligheter. Som dessa brott äro af alldeles samma natur,
torde det ock vara lämpligt att strafflatituden i båda fallen är
densamma. Uti den förevarande paragrafen är emellertid latitudens
minimum bestämdt till 100 kronor, under det dess minimum
i lagen om skydd mot yrkesfara utgör 50 kronor.

Under såäana förhållanden, och då det icke kan vara annat
än i sin ordning att strafflatituderna för fullkomligt likartade brott
äro helt och hållet öfverensstämmande, enär skiljaktiga strafflatituder
i dylika fall måste leda till ojemnhet vid lagtillämpningen,
anhåller jag vördsamt att, i öfverensstämmelse med hvad Kongl.
Maj:t här föreslagit, straffladitudens minimum bestämmes till 50
kronor, och att således § 28 bifalles med den ändring, att orden
»böter från och med ett hundra till och med ett tusen kronor» utbytas
mot orden »böter från och med femtio till och med ett tusen
kronor».

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på den nu föredragna paragrafen endast yrkats, af herr
Annerstedt, att densamma skulle godkännas med den ändring, att
ordet »etthundra» utbyttes mot ordet »femtio».

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
med den lydelse, som af utskottet föreslagits, och vidare på
bifall till nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

§§ M~34.

Godkändes.

Rubriken.

Förklarades godkänd vid behandling af bevillningsutskottets
betänkande n:o 3.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom de beslut, kammaren fattat vid
föredragningen af förslagets särskilda delar.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

N:o 12.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
24 och 25 nästlidne februari bordlagda utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 82 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891, och

n:o 14, i anledning af väckt motion angående rätt till delaktighet
i allmänningar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 24 och 25 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 1,
i anledning af väckt motion i fråga om undersökning af margarin,
som införes från Norge, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
24 och 25 nästlidne" februari bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om fridlysning af orr- och tjäderhönor under
viss tid.

Friherre von Krffimer: Om man betraktar en tabell öfver

våra tillåtna och förbjudna jagttider, kan man nära nog blifva yr
i hufvudet, så många olika variationer förekomma i fråga om dessa
tiders början och slut; och icke nog med detta, utan bestämmelserna
härom äro äfven underkastade oupphörliga förändringar. Det
ena året t. ex. går man som en laglydig medborgare och skjuter
sina rapphöns den 1 eller 2 september; det andra året är
man en skamlös lagbrytare, om man så gör. Ett sådant ständigt
förändrande, som eger rum på detta lagstiftningsområde, kan omöjligen
ingifva aktning för lagarno.

Emellertid synes mig hvad som af motionären föreslagits vara
något ändå värre än hvad hittills föreskrifvits; han har nemligen
föreslagit, att tjäder- och orrhönor icke skulle få skjutas från den
1 oktober till den 15 augusti, under det man fortfarande skulle få
skjuta tupparne ända till den 15 februari. Jag hemställer till dem
af herrarne, som hafva erfarenhet om jagt, huruvida, när hunden
står för fogel i ett snår, man kan, då fogeln flyger upp, hinna so
efter om det är tupp eller höna, innan man skjuter. Jo, man kan
visserligen so efter det, men då torde det vara så godt att med
detsamma afstå från all, tanke på att skjuta — åtminstone att
skjuta träff.

För öfrigt synes det mig, att, ehuru någon reservation icke är
fogad till utskottets hemställan, utskottet icke torde sjelf varit rigtigt
öfvertygadt om lämpligheten af hvad det tillstyrkt, ty utskottet

Om fridlysning
af orroch
tjäderhönor.

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Om fridlysning
af orroch
tjäderhönor.

(Forts.)

bär icke anslutit sig till motionärens förslag, utan talar om att
svenska jägareförbundets styrelse ansett, att fridlysningen ej borde
börja förr än efter den 16 november. Huruvida det då kan vara
möjligt att i en hastig vändning skilja emellan orrhönor och orrtuppar,
derpå tviflar jag. Jag tror för min del, att det då är
nästan än mindre sannolikt, enär årstiden då är mörkare. Emellertid
har utskottet icke volat tillstyrka motionärens förslag utan,
som sagdt, uttalat sig om ett helt annat förslag, men ej heller
slagit fast detta, utan slutat med att komma till det resultat, att
Riksdagen borde skrifva till Kongl. Maj:t och begära, att hönorna
måtte fridlysas »under viss tid af den lofgifna jagttiden», under
det att tupparne fortfarande finge skjutas. Detta förslag synes mig
mer än lofligt obestämdt och egnadt att i sig sjelf tillräckligt visa,
att frågan bör tagas i mera noggrant öfvervägande och få för denna
gång förfalla.

Dessutom hyser jag mina tvifvel, huruvida det är brist på
förbudsskydd för hönorna, som egentligen orsakat den minskade
tillgången af skogsfogel. Jag tror att härtill finnas andra och mera
verkliga anledningar.

I min jägarbarndom förekom ännu enkelbössan med flintlås.
När fogeln då flög upp, sa’ bössan: ss-bang. Det var den tiden ej
svårt för fogeln att komma undan! — Sedan kom knallhatten. Då
blefvo redan hans existensvilkor betydligt försämrade. Så kommo
dubbelbössorna, och slutligen upphörde äfven det moratorium, som
fogeln dittills haft under laddandet, när bakladdningsbössan infördes
med dess färdigladdade patroner.

Vidare är att märka odlingens framsteg, som har förvandlat
till åker de buskiga, ej allt för torra ängar mellan små skogsbackar,
som voro älsklingsvistelseorter för orrarne. De s. k. ängar, åter,
som befunnits för steniga till odling, hafva för det mesta blifvit
upplåtna till hagmark, och i samma stund eu sådan mark upplåtes
till hage, är det slut med orrens tillvaro derstädes. Fogeln får
icke längre vara i fred der under äggkläckningen. Detta hvad
orren angår. I tjäderns gamla bo har under tiden timmeryxan
skonlöst härjat.

Slutligen har jag mina tvifvel, om i allmänhet dessa förbud
mot jagt under olika tider kunna vara så särdeles lämpliga. Jag
är nemligen rädd för att dessa förbud hos folket alstrat den föreställningen,
att det icke är jordegaren, som cgor jagten på sin
mark, utan Kongl. Maj:t, enär det är Kongl. Majit, som föreskrifver
på hvilka tider jordegaren får utöfva jagten. Jag vet icke om
herrarne hafva lagt märko dertill, men jag tycker mig hafva förmärkt,
att de förbjudna tiderna visserligen iakttagas temligen noga
— för så vidt folk nemligen har reda på dem. De anse att det
icke är rätt att då skjuta; men deraf draga de den konklusionen,
att när tillåten tid inträder, då är det deremot lofligt att skjuta
hvar som helst, vare sig på egen mark eller andras. ''

Jag tror derför, att det bästa sättet att förbättra vildtafveln,
åtminstone af allt smärre vildt, vore att bättre skydda jordegarens
Tätt till jagten på sin mark. Detta skulle säkerligen, såsom skett

Jho 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

i andra länder, föranleda de små jordegarne att utarrendera jagt- Om fridlysrätten
å deras egor, och på detta sätt skulle större jagtkomplexer
kunna bildas. För den enskilde är det nu nästan omöjligt att höJnor

skydda sin jagt, ty om man icke håller en hel stab af skogs- (Forts.)
betjening, kan man icke bevaka jagtmarkens gränser mot intrång af
obehörige. Det allmänna folkmedvetandet ar för mycket emot.

Då jag således vågar till någon del tvifla i allmänhet på nyttan
af stadgandet af förbudna tider; då det särskild!, hvad angår
den föreliggande frågan, synes mig olämpligt att icke tillåta jagt
på tjäder- och orrhönor på tider, då tupparnc få jagas, hvilket i
tillämpningen torde komma att medföra nära nog omöjligheter; och
då slutligen utskottet sjelf ansett sig icke kunna komma till något
bestämdt resultat och, långt ifrån att tillstyrka motionärens förslag,
blott uttalat sig för särskild fridlysning af hönorna under »någon
viss tid af den lofgifna jagttiden», utan att angifva hvilken, så
synas mig alla skäl tala för att man denna gång bör afstå detta
nog i sig sjelf välmenta men alltför illa hopkomna förslag.

Jag yrkar afslag såväl på motionärens som å utskottets förslag.

Herr Söderberg: Att denna fråga framkommit till Riksdagens
pröfning beror derpå, att det är min fulla öfvertygelse att myndigheterna
böra göras uppmärksamma på den angelägenhet, hvarom
här är fråga, och iör att söka i någon mån skydda de vackra, ädla
och nyttiga fogelslagen, tjäder och orre. Utskottet har nu i hufvudsak
instämt i min motion, och då frågan måhända, såsom utskottet
framhållit, i sitt nuvarande skick icke kan anses vara fullt
utredd, ber jag att få förena mig uti dess skrifvclseförslag.

Hvad beträffar de fyra nordligaste länen, så finner äfven jag,
att, då invånarne i dessa län fortfarande ega rätt att fånga vildt
med giller och snaror, det ifrågasatta förbudet icke kan stadgas
för dessa län, och då utskottet i fråga om fridlysningen för hönorna
i den öfriga delen af landet är tveksamt, huruvida den bör börja
den 1 oktober, såsom jag föreslagit, eller den 15 november, vill
jag ej genom att vidhålla mitt förslag i denna del äfventyra hela
frågans utgång, utan instämmer jag i utskottets förslag att öfverlemna
frågans afgörande till Kongl. Maj:ts pröfning.

Denna fråga har icke så liten betydelse, som den föregående
talaren ville låta påskina. Jag har bär i min hand skrivelser
från icke mindre än 18 jägareförbund och skytteföreningar, af hvilka
16 på det varmaste förordat en fridlysningstid för tjäder- och orrhönor
från den 1 oktober till den 15 augusti. De föreningar, hvilka
sålunda uttalat sig, äro följande: Svenska jägareförbundets afdelningar
i Kronobergs län, Jönköpings län, Kinda härad, Norrköping,

Östra Vestmanland, Göteborg, Jönåkers och Rönö härad (Nyköping),
Oppunda härad (Södermanland), Smedjebacken, Uddevalla
och Östra Yermland samt Kullens skyttesällskap. (Skåne),

Göteborgs iagtsällskap, Gotlands skarpskytt^:- och jägaregille'', Helsingborgs
skyttesällskap och skånska jagtföreningen. De öfriga två
föreningarna, nemligen svenska jägareförbundets afdelningur i Ydre
och i Filipstad, hafva deremot afstyrkt förslaget. — För den hän -

N:o 12.

Om fridlysning
af orr
och tjäderhönor.

(Forte.)

Lördagen den 4 Mars, e. m.

delse att kammaren bifaller utskottets förslag, anbåller jag, att de
tillstyrkande skrifvelserna från de omnämnda föreningarne måtte
tryckas och öfverlemnas till medkammaren.

För öfrig! åberopar jag de skäl, som innehållas i utskottets
betänkande, och yrkar bifall till dess förslag.

Herr Dickson, Robert: Jag är icke jägare och kan således
icke åberopa en sådan erfarenhet, som den friherre von Kraemer
eger. Hvad jag vet i denna sak är uteslutande hvad jag kunnat
inhemta af sakkunniges yttranden.

Att jagttiderna i Sverige äro olika i olika delar af landet, är
sant,, och detta måste vara följden af våra klimatiska förhållanden,
ty djurens utveckling rättar sig efter klimatet och icke efter lagens
stadganden, och fridlysningstiderna måste derför blifva något olika
i skilda delar af vårt långsträckta land.

Jag tror det icke kunna betvifla^, att jagtskyddet verkar till
nytta, om man ser på resultaten deraf. Elgstammen har derigenom
ökats, det vet man, och äfvenledes är säkert, att tillgången på rådjur
i mellersta Sverige betydligt ökats till följd af dylikt skydd.

Att förbud mot jagt under viss tid skulle hos allmänheten
fostra den föreställningen, att kronan och icke jordegarne vore
egare af jagten, var en nyhet för mig, ty jag har alltid hos folket
funnit en klar föreställning derom att jordegaren äfven är egare
af jagten på sin mark. Hen, som sätter sig öfver jordegarens rätt
till jagten, gör det nog medvetet.

Hvad angår den påstådda svårigheten för jägarne att iakttaga
skilnaden mellan de olika könen, så ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att både Norges och Danmarks jaktstadgar hafva
för dem bestämt olika jagttider, och jag drager deraf den slutsatsen,
både att det verkligen är möjligt att iakttaga en sådan skilnad,
och att en dylik bestämmelse har sin nytta med sig.

Att utskottet stannat i tvekan, om fridlysningstiden borde börja
den 1 oktober eller den 15 november, är sant, ty i fråga derom
hafva de sakkunnige varit oense. Då emellertid" Kong! Maj:t i
sådana angelägenheter plägar inhemta yttranden af skogstjenstemän,
ibland äfven af länsstyrelserna och landstingen, är det troligt att
den tvekan, som nu råder i frågan, skall skingras, i fall Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet fästes på saken.

Säkert är, att något måste göras för att hindra tjäder- och orrstammens
fortsatta förminskning. Skulden till det öfverklagade
förhållandet lär hufvudsakligen ligga deri, att vid vissa jagtsätt,
såsom för bulvan, hönorna till följd af deras ljusare fjäderbeklädnad
äro mera utsatta för angrepp än tupparne. En mycket bidragande
orsak är nog också, att i vissa landsdelar ännu pågår användandet
af giller och snaror, ehuru det är förbjudet. Om jagten efter hönorna
blir särskild! förbjuden under viss tid, så kommer detta åtminstone
att hafva den följden, att det blir mindre fördelaktigt att
använda det sistnämnda jagtsättet, så att man kan hoppas på någon
respekt för lagens bestämmelser i detta fall.

Att sakkunnige skogstjenstemän också äro af samma åsigt som

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m. 7

■utskottet, framgår af utskottets förhandlingar. Särskild^ ber jag
att få åberopa ett af en framstående skogstjensteman afgifvet yttrande,
som börjar sålunda: »Enär tillgången å skogsfogel, i synnerhet
hvad beträffar orrfogel, under de senare åren mångenstädes betydligt
minskats, och jag har skäl antaga, att en af de förnämsta orsakerna
dertill är den stora misshushållning med otc-- och tjäderhönor,
som ofta eger rum vid utöfvande af en del jagtsätt, såsom
t. ex. det förödande allmänt brukliga skyttet för bulvan, vore det
enligt min åsigt lämpligt att till en början på försök under några
år från och med den 1 oktober till och med den 15 derpå följande
augusti fridlysa tjäder- och orrhönor.» — — —

Jag her att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Douglas: Jag kan ej annat än på det lifligaste förorda
motionens antagande. Det är ett af alla jägare sedan många
år kändt och beklagadt faktum, att tillgången på skogsfogel allt mer
och mer minskas, och för att råda bot mot detta onda förefaller
den af motionären föreslagna utvägen mig vara den rätta. Det nu
gjorda förslaget, att en för hela mellersta och södra Sverige gemensam
fridlysningstid under fem år måtte stadgas, är äfven just egnadt
att förekomma de stora olägenheter, hvilka följa af att olika
fridlysningstider finnas bestämda för olika län.

Jag kan för öfrigt ej underlåta att uttala min förvåning öfver
att en så stor jagtvän som den förste talaren i denna fråga kunnat
komma till ett resultat, som s''å helt och hållet strider mot hvad
flertalet svenska jägare anse. Såsom bevis på den bland jägare
allmänt rådande meningen kan anföras, att af de jägareförbund,
som yttrat sig i denna fråga, alla utom tvenne tillstyrkt en särskild
fridlysning af tjäder- och orrhönor.

Att icke en viss dag för fridlysningstidens början blifvit af
utskottet föreslagen heror derpå, att man ansett att Kongl. Maj:t,
som till frågans utredande har så många jägmästare att förfoga
öfver, bör kunna häst träffa det rätta.

I jagtvårdens intresse ber jag dem af kammarens ledamöter,
som icke äro jägare, att här låta den enes uttalande gälla lika mycket
söm den andres och lemna sitt bifall till motionärens förslag.

I detta anförande instämde friherre Klinckowström.

Eriherre von Kr se mer: Det är ledsamt att behöfva stå ensam
och figurera såsom tyrann mot tjäderhönorna, men det är min tro,
att det här är jag, som i sjclfva verket är deras bästa vän. Enligt
min öfvertygelse är nemligen det bästa skyddet för dem att finna
deruti, att man betryggar den enskilde jordegarens rätt att rå om
sin jagt och att få, fri från intrång, vare sig af lagen eller af krypskyttarne,
sköta om densamma. Det enskilda intresset manar nog
då till hushållning. — Icke bohöfs det förbud för att under vissa
tider slagta t. ex. kor.

Trots allt hvad den siste talaren yttrat, vågar jag ock fortfarande
påstå, alt frågan är uti ett outredt skick. Motionären har

Om fridlysning
af orroch
tjäderhönor.

(Korta.)

N:o 12.

Om fridlysning
af orroch
tjäderhönor.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars, e. m.

föreslagit en fndlysningstid,. börjande den 1 oktober. Utskottet
tycker att detta är väl tidigt och resonerar om lämpligheten af
att den bestämmes från den 16 november, men slutet blifver, att
utskottet icke ngtigt vet hvad det vill och icke föreslår någon bestämdt
angifven tid alls. Häraf synes mig framgå, att frågan be1
0UtTe^t skick, och ej heller tyckes det mig vara
med .Riksdagens värdighet öfverensstämmande att skrifva till Konsol.
Maj:t på ett så obestämdt sätt.

Nyttan af fndlysningstid för vissa slag af större villebråd, såsom
för elg, vill jag icke bestrida. Elgen stryker fram öfver stora
sträckor, så att _ äfven om genom jagtarrenden bildas sådana
k°mPi°xer’ hvarom jag förra gången nämnde — det icke är möjligt
att hålla reda på honom. I detta fall kan det derför vara skäl att
halva förbud på det att icke den ene må förstöra jagten för den
andre. Hvad deremot beträffar skogsfögeln, så om det är någon
de! deraf, som idkar ett knngströfvande lefnadssätt, så är det väl
nanarne. De af herrarne, som äro jägare, hafva nog kommit under
lund med att tjadertupparne om höstarne samla sig från olika håll
och stryka kring vida sträckor. De behöfde derför snarare skyddas

+o rara förb^> i-’ På.^e ställen, der de sålunda ett eller annat år
tillfälligtvis komma i mängd, der skonas de ej, enär anledning ej
ar att hoppas, att de en annan höst komma igen till samma ställen,
utan då flytta de sitt besök till andra trakter. Hönorna äro deremot
vida husligare; de qvarstanna i regeln i hemtrakten, och får
biott jordegaren tillräckligt intresse och magt att taga vård om
dem, blifva de nog derigenom bäst skyddade.

Mitt hufvudsakliga skäl för tillfället förblir emellertid, att saken
synes mig vara i så outredt skick, att förslaget åtminstone
denna gang^ bör afslås, hvarför jag fortfarande anhåller om afslag
ä såväl motionen som å utskottets förslag.

Heir Ekenman: Det var ett yttrande af friherre von Kranier
som föranledde mig att begära ordet. Han uttalade nemligen sin
missbelåtenhet att stå ensam i frågan. Som emellertid ja" har

samma åsigt som friherre von Kramer, har jag också velat °vttra
mig i saken.

i i-ra!* % Sa,nt’ att förslaget är välment, men det är icke välbetänkt.
Da det såsom redan påpekats, är svårt att i buskig och
skogig mark åtskilja hanar och honor af vildfogol, blir följden
blott den, om föreslagna förbudet meddelas, att personer, Indika
icke vilja vara förbrytare, lätt kunna blifva det. Hela fridlvsnin"sstadgan
blir derigenom förhatlig för folket.

Något sådant kan jag icke vara med om. Jag har blott velat
lagga^ dessa skäl till dem, friherre von Kraemer anfört; och det är
just i j a "tens intresse jag ber att få vika afslag å utskottets förevarande
förslag.

Herr Hasselrot: Äfven jag begärde ordet med anledning af
friherre von Kram ers yttrande, att han stodc ensam i frågan, enär

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

jag då ej visste att den sisto ärade talaren skulle uppträda. Jag
skall emellertid be att nu få yttra några ord.

Det ligger i sakens natur, att jägare ex professo skola önska
jagtens skyddande så mycket som möjligt, men jag tror att man i
detta fall bör så varsamt som möjligt begagna förbudsbestämmelser,
ock framför allt bör man icke göra dessa sådana, att de, såsom det
ifrågavarande, rent af föranleda brott mot förbuden. Det är visserligen
sant att orrstammen ■— förbållandet med tjäder har jag mig
icke bekant — under senare år väsentligt förminskats, åtminstone i
de trakter jag känner till; men detta är ingalunda en följd af för
långt drifven jagt, utan beror hufvudsakligen derpå, att kattor, räfvar
och roffoglar göra illa åt orrarne. En katt, som fått vana att
taga skogsfogel, gör mer skada än många jägare tillsammans, och
samma förhållande är med räfven. Äfven ugglor och kråkor förstöra
en mängd ägg och ungfogol. Jag tror att den skada en eller
annan jägare gör, om han på hösten skjuter orrhönor för bulvan
eller annorledes, icke kan jemföras med den kattor, räfvar och roffoglar
förorsaka. Med det ifrågasatta förbudet tror jag föga gagn
kunna vinnas, under det att det mången gång torde blifva svårt
äfven för den laglydige att efterlefva detsamma, och anser således
klokt att icke bifalla föreliggande förslag.

Herr Claeson: Då jag ber att få yttra några ord i denna
fråga, är det med särskild hänsyn till det län, jag representerar.

Ända till senaste tider har man äfven i Kopparbergs län haft
rätt att idka jagt efter skogsfogel med användande af giller och
snaror. Ku är denna rätt borttagen för nämnda län, och påföljden
har hlifvit den, att tillgången på fogel till afsalu minskats, och att
den binäring, allmogen haft af jagt efter vildt, der blifvit inskränkt.
Skulle nu den ifrågasatta inskränkningen i tiden för jagt efter
orr- och tjäderhönor komma att gälla äfven för Kopparbergs län,
men icke för de nordligaste norrländska länen, så komme Kopparbergs
län i en ännu ogynsammare ställning i jemförelse med
nämnda län.

I öfrigt är jag af väsentligen samma mening som öfrige talare,
med undantag af de två hvilka yrkat bifall till utskottets hemställan.
Jag tror att, likasom jägarehistorier kunna vara öfverdrifna,
kan äfven jägarenitet vara det.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Lundin: Jag tror att donna fråga är af den beskaffenhet,
att den icke bör få falla. De olika skäl, som framstälts för fastställandet
af den ena eller andra fridlysningstiden, äro sådana, att
de mycket väl kunna utjemnas genom att man åt Kong! Maj:t
öfverlemnar frågans närmare afgörande. Kong!. Maj:t är den, som
kan erhålla de bästa och säkraste upplysningarna om förhållandena
och derigenom också kan åstadkomma den lösning, som blifver
mest tillfredsställande för oss alla.

På donna grund anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Om fridlysning
af orr
och tjäderhönor.

(Forts.)

N: o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

■Om fridlysning
ttf orroch
tjäderhönor.

(Forts.)

Om ändrade
bestämmelser
i afseende på
talmansbefattningarna.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och
vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Grefve Douglas begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 2, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—56;

Nej- 33.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 1 och 3 i denna
månad bordlagda memorial n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandling af utskottets utlåtande n:o 1 rörande
väckt motion om ändrad lydelse af § 52 regeringsformen och § 33
riksdagsordningen.

Herr Bergius: Herr Normans förslag afser förnämligast att
från Konungen till kamrarne öfverflytta rättigheten att nämna
talmän och vice talmän. Detta är hufvudfrågan i herr Normans
förslag. Kamrarne fattade i denna fråga skiljaktiga beslut, i det
Första Kammaren afslog förslaget, men Andra Kammaren antog detsamma
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Vid sådant förhållande synes mig, att någon sammanjemkning
af de båda meningarna icke lämpligen kan ega rum. Det torde
vara alldeles omöjligt att åstadkomma något sammanstämmande
beslut af kamrarne i denna fråga.

Jag yrkar alltså afslag å utskottets sammanjemkningsförslag.

Herr Reuterswärd instämde i detta anförande.

Herr Berg, Gustaf: Då jag hör till dem af utskottets ledamöter,
som medverkat till detta sammanjemkningsförslag, skall

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

jag bedja att få framhålla de synpunkter, som varit åtminstone för
mig bestämmande. Vid en sådan sammanjemkning som denna
bar, efter min åsigt, utskottet egentligen endast att verkställa en
formel akt, som grundlagen ålägger utskottet.. Den enskilde utskottsledamotens
subjektiva åsigt i sjelfva realitetsfrågan får vika
vid den pröfning, som bär förekommer, den pröfningen nemligen
»kunna kamrarnes skiljaktiga beslut sammanjemkas?» ty kunna
de sammanjemkas, så säger grundlagen tydligt, att de skola sammanjemkas.
Det är icke den enskilde utskottsledamotens egen
åsigt i sjelfva hufvudfrågan, som skall sammanjemkas med någon
annans åsigt, utan det är kamrarnes beslut, sådana de föreligga,
som äro föremål för sammanjemkningen.

Från denna uppfattning bar utskottet i nu förevarande fall
äfven utgått. I en punkt hade båda kamrarne fattat i sak fullkomligt
öfverensstämmande beslut, nemligen deruti att vid förfall
för både talman och vice talman kammaren skall ega utse en. af
kammarens öfriga ledamöter att tjenstgöra såsom talman för tillfället.
Härom behöfde sålunda icke någon sammanjemkning ega
rum. Men just denna öfverensstämmelse tenderade till en annan
öfverensstämmelse i besluten, den nemligen att gifva kamrarne
ett inflytande att utse den, som vid förfall för talmannen bör föra
ordet, hvilket inflytande kamrarne nu icke ega. Och om således Första
Kammaren uppgifva ytterligare något af sin princip, om Konungens
rättighet att utse den, som vid förfall för talman skall föra ordet,
och Andra Kammaren eftergåfve något af sin princip om kamrarnes
rätt att sjelfve utse sina talmän, skulle resultatet blifva den föreslagna
sammanjemkningen: Konungen utsåge talmän och kamrarna
vice talmän. Den anordning, som utskottet sålunda föreslagit, är
äfven fullt analog med det förhållande, som under debatten i kammaren
den 22 februari framhölls, nemligen att Konungen utser
ordförande i landstingen, men dessa sjelfve vice ordförande. Utskottet
torde sålunda hafva haft fullt fog för det sammanjemkningsförslag,
som här framlagts.

Då emellertid jag för min del alltjemt utgår från den principen,
att den rätt, som Konungen för närvarande har att utse talmän
och vice talmän, bör bibehållas och icke ens i någon mån
rubbas, så följer häraf att jag, såsom ledamot af kammaren, icke
kan biträda utskottets förslag.

Herr Öländer: Det kan icke falla mig in att yrka bifall till
utskottets förslag. Det kan öfver hufvud taget icke alls falla mig
in, att Riksdagen skall taga initiativ till upphäfvande af ett kungligt
prerogativ, så mycket mindre som detta icke blifvit i någon män
missbrukadt. Och att något missbruk härvidlag egt rum, har icke
påståtts vare sig af motionären eller af dem, som inom utskottet
biträdt motionärens förslag, eller af dem, som inom Andra Kammaren
godkänt detsamma. Men vid öfvervägande af förevarande
fråga, har jag dock icke kunnat förbise att den rätt, man här velat
förvärfva, blifvit ansedd såsom eu allmän konstitutionel rättighet,
hvilken eges utaf andra länders representationer. Och i samman -

Om ändrade
bestämmelser
i afseende på
talmansbefattnmgarna,

(Forts.)

H:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Om ändrade
bestämmelser
i afseende på
talmansbefältning
ärna.

(FortB.)

hålig härmed har jag icke kunnat undgå att undra öfver, hvarför
denna rättighet blifvit vid införandet af vårt nuvarande statsskick
den svenska representationen förmenad, och hvarför Sverige härutinnan
skulle utgöra ett undantag från andra konstitutionella stater.
Mig synes, att de element, hvaraf vår svenska Riksdag består, icke
gifvit giltiga skäl till farhågor af sådan art, att de kunnat påkalla
ett korrektiv i en dylik undantagsställning. Men skall denna
undantagsställning verkligen vara ett korrektiv, så får jag säga,
att det är ett mycket svagt sådant och af mycket liten betydelse.
Den ringa magt, som blifvit lagd i talmannens hand, kan ju visserligen
hindra öfverskridandet af de konstitutionella formerna, men
inom ramen af dessa former kunna fattas hvilka för rikets väl,
vådliga och för samhällets bestånd farliga beslut som helst, utan
att talmannens klubba mägtar förhindra det. Det förefaller mig
derför, som om det icke skulle varit med synnerlig fara förenadt
att åt kammaren sjelf uppdraga att med denna betydelselösa magt
bekläda • den af dess ledamöter, som den ansåge ''dertill skicklig.
Men, såsom jag nyss sagt, och hvilket jag nu upprepar, det kan
icke falla mig in att lemna min röst till eu dylik förändring på
initiativ af enskild motionär. Deremot synes det mig som om
regeringen, om den delar min åsigt om denna förändrings ofarlighet,
åtminstone i den moderata form, hvari den här föreligger,
icke skulle finna något betänkligt i att sjelf för Riksdagen framlägga
förslag i sådan rigtning. Förändringen skulle säkert icke
åstadkomma någon skada och, gjorde den ingen annan nytta, skulle
den åtminstone undanrödja eu af de många orsakerna till det
spända förhållandet mellan Riksdagens båda kamrar. Det är onekligen
något nedslående, att se huruledes två hälfter af samma
representation, som borde i endrägt samarbeta för det allmänna
bästa, i stället genom ständigt mot hvarandra stridande beslut aflägsna
s mer och mer från hvarann. Oupphörligt motstånd föder
bitterhet, och den, som mest blir lidande derpå, är visserligen
staten.

Med hvad jag nu sagt, har jag icke haft annat syfte än att
påvisa, hvarifrån förslag till ändring i förevarande hänseende enligt
mitt förmenande bör komma, för att det skall kunna af denna
kammare beaktas.

Emellertid yrkar jag bifall till den af herr Bergius med flere
afgifna reservationen.

Herr Billing: Då ingen i denna kammare torde vilja yrka

bifall till utskottets förslag; då ingen anledning finnes att antaga
det Andra Kammaren skall godkänna detta sammanjemkningsförslag;
då i konstitutionsutskottet knappt fans någon ledamot, som
hade den ringaste förhoppning, att detta förslag skulle på något
håll tilldraga sig sympati; då i utskottet knappt fans någon, som
ens önskade sådan sympati för detta förslag, så kunde det kanske
varit onödigt att yttra . sig derom, ty det är i sig sjelf dödfödt.
Men just detta har föranledt mig att begära ordet för att uttala,
att det omöjligen kan vara grundlagens mening, att utskottet skall

Jf;o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

hafva skyldighet att framlägga ett förslag, som i sak icke är den Om
ringaste samman]emkning, som icke någon af parterna gillar och ''ffZlndeZå
som ännu mindre båda kunna komma öfverens om. Enligt mitt tcilmansbeförmenande
kan det icke vara rigtigt att på det sättet tolka grund- fattningarna.
lagens hud om utskottets skyldighet att framlägga sammanjemk- (Forts.)
ningsförslag. Äfven från denna synpunkt debatterades frågan om
utskotts sammanjemkningsskyldighet vid nästlidna års lagtima riksdag,
då det stora grundlagsförslaget om bestämmande af ledamöternas
antal i Första och Andra Kammaren och förhållandet mellan
städernas och landsbygdens representanter i Andra Kammaren förelåg.
Äfven då var det diskussion om hvad begreppet sammanjemkning
innebär, och jag sökte då häfda den uppfattningen — och
jag vill begagna hvarje tillfälle att göra det — att utskottets skyldighet
att framlägga ett sammanjemkningsförslag afser att åstadkomma
en sammanjemkning i sak och icke blott en sammanjemkning
i formen, att pligten innebär, att, då båda kamrarne hafva
olika meningar i åtskilliga delar, men man dock finner, att de i
annat och i hufvudsak äro ense, framlägga det förslag, om livilket
de kunna samfäldt enas. Det är donna betydelse, som jag inlägger
i utskottens uppgift att sammanjemka olika beslut, och jag vill
åter och åter bestrida, att sammanjemkningen skulle innebära en
sammanjemkning blott i formelt för att icke säga formalistiskt hänseende,
d. v. s. endast hålla sig till ordalagen i kamrarnes beslut.

Tillämpas don rent formella uppfattningen, blir följden den, att ju
närmare besluten ligga hvarandra, ju mindre olikheterna dem emellan
äro, desto omöjligare är det att göra en sammanjemkning. Om till
exempel den ena kammaren beslutar att i en nämnd skall vara
tolf ledamöter, men den andra, att antalet skall vara tretton, och
det är en stor organisationsfråga, deri kamrarne i ifrigt äro ense,
så skulle, enligt den uppfattningen, en sammanjemkning vara omöjlig,
då man icke kan dela den olycklige trettonde. I samma män, som
besluten äro mycket skiljaktiga, skulle deremot en sammanjemkning
vara mycket lätt att åstadkomma. Man behöfver då blott
klyfva besluten.

Detta sätt att klyfva, som här tillämpats, kan jag således icke
prisa som någon visdom. Domen att sönderklyfva hem vara visdom,
men detta beror på förutsättningarna. Då, såsom här, båda kamrarnes
beslut äro hvarandra motsatta, kan jag omöjligen godkänna
den uppfattningen af grundlagens bud, som här gjort sig gällande
och som den talare, hvilken begärt ordet efter mig, kommer att
försvara, ty ehuru jag är viss om, att han är mycket större auktoritet
i fråga om grundlagens tolkning än jag och minst lika mån
som jag om att häfda densamma, så kan jag icke komma ifrån att
hans'' tolkning är origtig, då den är rent formel, för att icke säga
formalistisk, och leder till fullständiga orimligheter.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr Alin: Den näst föregående talaren tog upp frågan om
det konstitutionsutskottets sammanjemkningsförslag, som var före
vid sistlidne lagtima riksdag, och uttalade såsom sin åsigt, att ett

N:o 12.

Om ändrade
bestämmelser
i afseende ä
talmansbefattnmgarna.

(Fort-.)

Lördagen den 4 Mara, e. m.

sammanjemkningsförslag i nu förevarannde fråga bort vara just
sådant, som det, hvilket vid nämnda riksdag godkändes. För min
del står jag fast vid hvad jag då yttrade rörande behörigheten af
ett sådant sammanjemkningsförslag, som då framstäldes af konstitutionsutskottet,
och jag hoppas, att de åsigter, som då segrade ifråga
om tolkningen af 63 § riksdagsordningen, i hvad den angår sammanjemkning
af olika beslut, icke vidare måtte göra sig gällande. Jag
anser att man i motsatt fall skulle vara inne på en synnerligt farlig
väg, ty dessa åsigter stå i sådant förhållande till grundlagen,
att de till och med kunna sägas stå i strid med dess bokstaf.

Då nu föreliggande fråga var före i konstitutionsutskottet, yrkades
först, att Andra Kammaren skulle inbjudas att förena sig
om Första Kammarens beslut i den punkt, hvarom kamrarne voro
eniga. Men, med den ståndpunkt i fråga om utskottets rätt att
inkomma med förslag till sammanjemkning, som jag nyss sagt att
jag hyllar, är det tydligt, att jag icke kunde biträda ett dylikt förslag.
Hade saken stått på sådant sätt, att Andra Kammaren, såsom
den nu gjort, antagit förslaget att rätten att utnämna talmän
och vice talmän skall tillhöra kamrarne, och Första Kammaren
rent förkastat ifrågavarande förslag, så hade jag varit fullkomligt
ense med den näst föregående talaren deri, att någon sammanjemkning
icke varit möjlig. Men nu var förhållandet icke detta. Det
fanns en föreningspunkt: begge kamrarne voro eniga om att ett
visst inflytande i afseende på tillsättandet af ordförande i kamrarne
skulle åt kamrarne öfverlemnas. Andra Kammarens beslut var
det, att kamrarne skulle få ett helt och fullständigt inflytande i
fråga om tillsättande af både talman och vice talman. Första
Kammarens beslut var det, att i visst fall talmannens ställföreträdare
skulle få tillsättas af kamrarne. Då synes det mig, som om
det vore fullt logiskt att resonera som så: ''Första Kammaren har
i detta fall gjort ett medgifvande åt fordran på utsträckt rätt för
kamrarne; för att uppfylla sin grundlagsenliga pligt i fråga om
sammanjemkning bör då utskottet föreslå Första Kammaren att gå
nämnda fordran ytterligare ett steg till mötes genom att, liksom
den förut medgifvit kamrarne rätt att i visst fall utse talmännens
ställföreträdare, medgifva, att rätten att utse desse i hvarje fall
skall tillkomma kamrarne, medan utskottet uppmanar Andra Kammaren
att fortfarande åt Kong!. Maj:t förbehålla hans rätt att utse
kamrarnes talmän. På samma gång jag uttalar detta, vill jag,
med afseende på hvad den näst föregående talaren sagt om den
utsigt, som möjligen kunde anses finnas i de särskilda kamrarne
för framgång af ett dylikt förslag, säga det, att hvad utskottet här
bort taga i betraktande icke vant, huruvida det eller det förslaget
möjligen i den ena eller andra kammaren skulle komma att godkännas,
utan de båda kamrarnas meningar, sådana de föreligga i
de fattade besluten. Derifrån har utskottet haft att utgå. Det är
mellan dessa beslut som det grundlagsenligt åligger utskottet att
åstadkomma en sammanjemkning, så vida en sådan är möjlig och
icke strider mot logik och förnuft, och eu dylik sammanjemkning
har utskottet försökt.

Lördagen den 4 mars, e. m.

N:o 12.

På samma gång jag förklarar, att jag varit med om att fram- Omändrade
ställa detta förslag, får jag emellertid liksom herr Billing säga, bestämmelser
hvad jag äfven sagt i utskottet, att jag med afseende å realiteten *talmaLbeaf
detta förslag står på den ståndpunkt, att, då jag icke kan finna, fattningarna..
att behofvet af en dylik förändring gjort sig gällande, jag instäm- (Forts.)
mer i yrkandet på afslag.

Herr Samzelius: Jag ber att i korthet få anmäla, att jag,
som någon tid haft ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit
i konstitutionsutskottets behandling af förevarande ärende. Hade
jag deltagit deri, skulle jag otvifvelaktigt befunnit mig bland reservanterna,
som förenat sig med utskottets ordförande, och således
motsatt mig den nu forell] 1 1 ngen. Jag kan icke

in på en sammanjemkning, då jag finner den vara af beskaffenhet
att icke kunna försvaras, eller att jag skulle nödgas i utskottet
intaga ^n helt annan position till frågan än i kammaren. Om jag
liksom flera föregående talare ansåge detta förslag alldeles förkastligt,
hvarför skulle jag då med min röst i utskottet bidraga till
dess framläggande. Så kan jag icke uppfatta grundlagens föreskrift.
Om det t. ex. är fråga om beloppet af ett anslag, och den
ena kammaren beviljar 10,000 och den andra 20,000 kronor, är det
visserligen gifvet, att ett samman]emkningsförslag bör gå ut på en
summa af 15,000 kronor. Det går mycket lätt att föreslå, men om
kamrarne stå emot hvarandra med diametralt motsatta åsigter,
finner jag det icke möjligt att framkomma med ett sammanjemkningsförslag,
och att sådana diametralt motsatta åsigter förefinnas
i denna fråga, erfor jag vid ärendets första behandling i kammaren.
Efter mitt förmenande är det alldeles omöjligt att här framlägga
ett förslag, som skulle vinna Piksdagens bifall, och detta förslag
torde så mycket mindre hafva utsigt dertill, som de utskottsledainöter
från denna kammare, som medverkat vid dess tillkomst, förklarat,
att de icke hafva sympatier för förslaget, att det vore dem
motbjudande o. s. v. Jag förstår icke, hvarför de då bidragit till
dess framställande.

Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag.

Herr Nyström: Jag anhåller att få instämma med herr Billing
i hvad han yttrade angående grundsatserna för sammanjemkningen
och dess ändamål. Vidare ber jag få säga, att jag väl förstår
utskottets ordförande m. fl. reservanter, då de afstyrkt förslaget,
men jag kan icke förstå det sättet att på sammanjemkningens väg
komma till ett förslag, som man vill afstyrka, helst då man ändå
på förhand vet, att resultatet i båda kamrarne eller den ena blir
ett afslag. Då är det bättre att, såsom utskottets ordförande gjort,
framhålla detta och icke göra en sammanjemkning, som uppenbart
bär pregeln af att den endast leder till afslag. Slutligen anhåller
jag få säga, att om jag, som förenat mig med reservanten herr
Bohm, nu icke påyrkar, att kammaren fattar sitt beslut i afseende
på utseende af tillfällig talman enligt den åsigt, som förra gången

förstå grundlagens bud

sa, att las: oviiKorngen

skulle behöfva gå

N:o 12.

Lördagen den 4 mars, e. m.

Om ändrade
bestämmelser
i afseende å
talmansbefattningarna

(Forts.)

ränn Riksdagens bifall, beror det derpå, att jag erhållit upplysning,
att vid behandlingen af sammanjemkningsförslag en reservation
icke kan komma under ompröfning. Endast utskottets förslag kan
. i fråga om sammanjemkning föredragas. Det kan visserligen äfven
påyrkas, att kammaren vidblifver sitt förut fattade beslut, men ej
heller detta yrkande kan nu komma från oss, då en liten förändring
vidtagits i den ursprungliga, eu gång af kammaren bifallna
reservationen. Af detta skäl kan jag nu icke framställa något yrkande.
Vid ett sådant förhållande, och då så olika meningar i
donna fråga förofinnas, kan jag endast uttrycka en önskan eller
förhoppning, att Kongl. Maj:t till en annan gång måhända tager
saken om hand.

Herr Alin: Jag vill endast i anledning af herr Samzelius’
anmärkning säga, att jag tror att han något missuppfattat utskottsledamöternas
ställning till sammanjemkningen uti förevarande fall.
Jag anser, att en utskottsledamot, som med anledning af sina
åsigter angående frågans realitet satte sig emot en möjlig sammanjemkning,
skulle handla i strid med den pligt, som åligger honom
i egenskap af ledamot i utskottet. Han har såsom sådan icke rätt
att med anledning af sina åsigter i realiteten hindra ett sammanjemkningsförslag,
öfverensstämmande med logik och förnuft, att
framkomma till kamrarne.

Herr Reuterswärd: Den siste ärade talaren säger, att en
ledamot i utskott icke har rätt att följa sin åsigt, om han derigenom
hindrar en möjlig sammanjemkning, men jag frågar: hvad,
är i dylika fall möjligt eller icke möjligt? Är det fråga om att
sammanjemka särskilda principer, som äro diametralt från hvarandra
skilda. Skall man då genom en sammanjemkning framkalla
ett förslag, som ingendera parten kan vara belåten med. Åtminstone
kan jag ej kalla detta för en nöjaktig sammanjemkning. Nu
är det visserligen sant, att grundlagen bjuder att sammanjemkning
skall ega rum, der sådan är möjlig, men frågor finnas också, så
beskaffade, att sammanjemkning är omöjlig. Under sådana förhållanden
anser jag, att utskottet bör förklara: att som kamrarne
stannat i olika beslut, och sammanjemkning dem emellan ej kan
ega rum, bör frågan anses hafva förfallit, och så önskar jag att
det hade skett uti förevarande fall.

Herr Alin: Jag ber att med anledning af den siste högt ärade
talarens anförande få erinra, med afseende på de olika principerna
uti förevarande fall, att det är Första Kammaren, som genom sitt
beslut i frågan sökt att i grundlagen få in en bestämmelse, som
strider mot de principer, hvilka förut i grundlagen finnas stadgade.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande utlåtande endast yrkats utslag å utskottets
hemställan.

Lördagen den 4 mars, e. m.

N:o 12.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på utslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 1 och 3 innevarande
mars bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 80 regeringsformen.

Ifrågasatt
tillägg till
§80 regeringsformen.

Herr Rudebeck: Det beslut, till hvilket utskottet kommit i
förevarande fråga, har jag likasom flere ledamöter från denna kammare
icke kunnat biträda utan deremot afgifvit reservation, och då
jag nu yrkar bifall till densamma, vill jag till hvad den innehåller
foga endast några ord.

Motionären har icke i sin motion åberopat några motiv för
densamma eller deri angifvit sin tankegång eller de skäl, på hvilka
han bygger förslaget. Men i konstitutionsutskottets utlåtande hafva
de blifvit framhållna och sammanfattas så, att det vore rigtigt och
lämpligt att i grundlagen intoges bestämmelse dels om den hvarje
svensk man åliggande värnpligt, dels om tiden, under hvilken
värnpligten skall utgöras, och dels om sättet för stiftande af den
lag, hvilken bestämmer huru värnpligten skall utgöras, hvartill
slutligen skulle komma ett moment af innehåll, att grunderna för
krigsmagtens ordnande och för dess underhåll oundgängliga anslag
äfven genom lag borde fastställas.

Hvad först beträffar påståendet, att i grundlagen böra intagas
bestämmelser om värnpligten, så, då denna värnpligt aldrig någonsin
blifvit bestridd, utan ständigt varit gällande såväl i lag som
i det allmänna medvetandet, finnes icke någon anledning att i
grundlagen intaga denna bestämmelse. Något behof deraf har icke
heller gifvits vid handen af erfarenheten, och det kan således icke
med fog sägas, att motionärens förslag innebär en af behofvet påkallad,
högst nödig och nyttig förändring i grundlagen. Det har,
visserligen icke af motionären, men af dem som dela hans åsigter,
framhållits, att samma skäl tala för att i grundlagen intaga bestämmelsen
om den allmänna värnpligten som för införande deri af
stadgande om församlingsfriheten. Jag vill härvid erinra, att i
denna kammare hittills dop mening gjort sig gällande, att stadgande
i grundlagen om församlingsfriheten icke erfordras, och att deraf
således icke kan dragas någon slutsats till stöd för den grundlagsförändring,
hvarom nu är fråga.

Den del af motionen, som angår tiden, under hvilken värnpligten
skall utgöras, äfvensom mom. 2 i den föreslagna paragrafen,
har utskottet afslagit, och något vidare bemötande häraf är således
icke erforderligt. Med afseende på den föreslagna bestämmelsen
om sättet för stiftande af lag om huru värnpligten skall utgöras,
gäller samma erinran som mot förslagets första punkt. Tillväga*
gåendet vid stiftandet af denna lag, på det sätt motionären angifvit,
är faktiskt erkändt och har aldrig blifvit ifrågasatt, hvadan ej heller

Första Kamynaren» Prot. 1893. N:o 12. V

H:o 12.

Ifrågasatt
tillägg till
§54 riksdagsordningen.

Lördagen den 4 mars, e. m.

behofvet af ett grundlagsstadgande härutinnan kan sägas vara pä
något sätt ådagalagdt. Jag yrkar derför afslag på såväl utskottets
förslag som motionärens och bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu föreliggande utlåtande endast blifvit yrkadt, att
hvad utskottet deri hemstält skulle afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med ja hesvarad.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets nedannämnda,
den 1 och o i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 73
regeringsformen, och

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 42
riksdagsordningen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Eöredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 1 och 3 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 54 riksdagsordningen.

Herr Bcrgius: Det är uti 87 § regeringsformen i fråga om kriminallagför
krigsmagten likasom i fråga om allmän kriminallag stadgadt,
att Konungen, då han finner godt någon lagfråga för Riksdagen
framställa, skall äska högsta domstolens yttrande deröfver »samt
meddela sin proposition jemte detta yttrande åt Riksdagen». Det
är följaktligen icke erforderligt att särskild föreskrift härom meddelas
i riksdagsordningen, och jag får derför yrka, att herr Ljungmans
motion uti ifrågavarande hänseende icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Efter härmed''slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande utlåtande annat yrkande icke framstälts,
än att kammaren skulle besluta, att motionen, så vidt nu. vore i
fråga, icke skulle föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande,
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

N:o 12.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 1 och 3 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15, i anledning
af väckta motioner om ändring i 7 kap. strafflagen.

1 punkten.

Herr Fehrman: Ehuru motionens öde, då den blifvit af ut skottet

utan meningsskiljaktighet afstyrka synes mig gifvet, ber
jag likväl att få yttra ett par ord.

Det synes mig, som om motionen hade kunnat få mer understöd
än hvad nu kommit den till del. Utskottet förebrår motionären,
att han gör sig skyldig till öfverdrifter, särskildt då han
klagar öfver hvilodagens ohelgande genom söndagsarbeet vid jernvägstrafiken.
För min del kan jag icke finna, att någon öfverdrift
skulle ligga i motionärens påstående härom. En blick på tidtabellen
upplyser tillräckligt, att jernvägstrafiken är i allt hufvudsakligt
densamma söndagar som hvardagar, och det synes mig visa,
att söndagen der hålles och aktas alldeles såsom en annan dag.
Den dagen, som skulle vara en hvilodag, hålles lik de dagar, som
äro och skola vara arbetsdagar. Jag är öfvertygad, att ett sådant
förhållande är egnadt att för folket medföra en mycket stor förlust.
Det är icke närmast materiella förluster jag tänker på: det
finnes ju förluster af annan beskaffenhet än de, om hvilka det kan
kalkyleras på papperet. Den förlust jag tänker på är en helt
annan: det är icke mer och icke mindre än religionens förlust det
är fråga om. Att taga söndagen från ett folk är detsamma som
att taga religionen från det. Religion kan icke finnas hos folket,
om det förhindras att plåga religiöst umgänge med Gud i hans
ord och sakrament, men derifrån hindras det otvifvelaktigt, då
söndagen, som dertill erbjuder de förnämsta tillfällena, på detta
sätt ohelgas. Det är icke nog med att tåg-, stations- och vaktpersonalen
utefter hela limon genom den nuvarande anordningen
får sin söndagsstillhet- störd, utan det allmänna medvetandet röner
också inflytande af ett sådant förhållande. När folket vänjes vid
att söndagen behandlas såsom alla andra dagar, vänjes det från
att anse den såsom en hvilodag; folket blir irreligiös! eller, med
andra ord, religionen tagcs ifrån folket. Detta är en stor förlust,
väl ej i första rummet af materiel natur, men så mycket vissare
en förlust af realiteter, hvilkas värde ej står att uppskatta efter
jordiska måttstockar. Men om också förlusten icke närmast är af
materiel beskaffenhet, tror jag dock, att en förlust äfven af detta
slag icke skall kunna undvikas. Tager man nemligen religionen
från ett folk, följer moralen med. Undergräfver man tron på och
vördnaden för den högste, den absoluta auktoriteten, så skall icke
heller lydnaden för de lägre menskliga auktoriteterna kunna upprätthållas.
Från det att icke frukta Gud är steget icke långt till
att icke hafva försyn för menniskor. På detta sätt blir laglöshotens
anda rådande, men ett folk, hos hvilket denna anda får
göra sig gällande, går sin undergång till mötes. En bättre lott
än denna önskar jag vårt fädernesland, och redan detta skäl har,

Ifrågasatt
skärpt lagstiftning

rörande
sabbatsbrott.

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ifrågasatt
skärpt lagstiftning

rörande
sabbatsbrott.
(Ports.)

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
å
sabbatstid.

äfven frånsedt de högre, djupare religiösa intressena, för mig varit
tillräckligt att yrka afslag på utskottets hemställan under denna
punkt och bifall till motionen.

Herr Annor ste dt: Såsom kammaren af lagutskottets betänkande
torde finna, afser herr Thermaenius’ motion, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande och
framläggande inför Riksdagen af förslag till ny lydelse af 7 kap.
strafflagen, i syfte att den må kunna tillämpas på nu förekommande
förhållanden samt på samma gång och i främsta rummet
tillgodose en verklig och om möjligt förökad helgd af Herrens dag.
Het är denna motion och icke något annat lagutskottet haft att
handlägga. Yid behandlingen af ämnet i den omfattning, hvartill
motionen gaf anledning, yttrar utskottet — och jag hörde icke, att
den föregående talaren deremot framstäldo någon invändning —:
»vid lagstiftningen på detta område måste stor varsamhet iakttagas,
och utskottet anser det af motionären åsyftade mål, helgd åt hvilodagen,
icke kunna genom en skärpt lagstiftning rörande sabbatsbrott
vinnas». Huruvida detta mål kan runnas genom ändring i
någon annan del af lagstiftningen än strafflagen eller genom omordnande
af förhållanden på andra områden än lagstiftningens,
derom har lagutskottet icke haft att yttra sig. Under sådana förhållanden
torde det vara uppenbart, att hvad den förste talaren
anförde till bemötande af det slut, hvartill utskottet kommit, det
må från andra synpunkter vara förtjent af huru stor uppmärksamhet
som helst, dock icke kan hafva det af talaren åsyftade målet,
att kammaren bör med afseende å förevarande punkt göra något
annat än bifalla utskottets hemställan, hvartill jag således vördsamt
yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält och vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Herr Annerstedt: Då någon, hvilken för sin egen del icke
använder den vara, med afseende på hvilken det här är fråga att
lagstifta, uppträder och yrkar afslag på lagutskottets hemställan i
denna punkt, torde det vara berättigad att såsom skäl derför åberopa
allenast allmänna lagstiftningsgrunder. Mig förefaller att
från denna synpunkt finnas två skäl, hvilka böra leda till afslag
på den nu gjorda hemställan, det ena formelt och det andra
materielt.

Det formella skälet är det, att då lagstiftningen efter mångårigt
arbete kommit derhän att den del af vår lagstiftning, som
omfattas af strafflagen, blifvit kodifierad, så att man inom detta

5:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

område fått eu sammanhängande lag, som vid tillämpningen erbjuder
fördelarne af en systematisk lagstiftning, der de särskilda
lagbuden kunna ses i det sammanhang det ena står till det andra,
lagstiftaren bör draga i betänkande att i atsende pa denna del af
lagstiftningen inslå på den väg, som man af nödtvång använder,
då frågan gäller andra delar af lagen, hvilka för mer än hälft
annat sekel sedan kodifierats och sedermera genom företagna förändringar
blifvit bragta i det skick, att nya ändringars inpassande
i hittills gällande lagbud på det rätta sättet och på det råtta stället
mött större eller mindre, stundom oöfvervinneliga svårigheter.
Således i fråga om ändring af rättegångsbalken och byggningabalken
är det fullkomligt befogadt, om kammaren väljer den form
för den nya lagstiftningen, som kammaren gjorde t.. ex. vid föregående
års riksdag i fråga om afgifvande åt förklaring att vittne
och motpart i samma sak kunna inkallas genom samma stämning,
eller som kammaren, såsom man har anledning att antaga, kommer
att göra, då fråga om skada af hund å annans hemdjur snart förekommer
till behandling, och således gifver det nya lagbudet formen
af en särskild författning. Men då vi nu äro sysselsatta med strafllagen,
förefaller det mig, att Riksdagen bör vaka deröfver, att de
ändringar, som a detta lagstiftningsområde införas, verkligen inpassas
i den nu kodifierade rätten, och att man dervid tillser, att
de få den form och det innehåll, som är med lagstiftningen i
öfrigt — i detta fall 7 kap. strafflagen — fullt öfverensstämmande.
Man bör derför undvika att beträda vägen att stifta fristående
lagbud, till hvilka jemte strafflagen lagskiparen skall taga hänsyn,
och detta desto hellre, som det stundom yppar sig svårighet att
förekomma, att de fristående stadgandena icke komma i någon strid
med den ursprungliga, sammanhängande lagen. Detta är det formella
skälet till att jag yrkar afslag å det framstälda förslaget.

Det materiella skälet är detta, att, under det förslaget angifver
sig att åstadkomma någon inskränkning i missbruket eller bruket
af tobak, det åsyftade målet alldeles icke vinnes genom den ifrågasatta
lagen. Allt hvad man åstadkommer är en rubbning inom
handelsförhållandena, och att man således tager möjligheten att
afyttra varan från den ena försäljaren och gifver den andra möjligheten
af ökad rörelse. Förhållandet är nemligen det, att de
bodar, der tobak hålles till salu, äro långt ifrån de enda ställen,
der den del af allmänheten, som använder detta ämne, kan förskaffa
sig hvad den beliöfvcr. Vid sidan af dessa ställen finnas andra,
som förnämligast afse försäljning och tillhandahållande af andra
varor, men som derjemte hafva tobak. Likaledes anses det efter
vår handelslagstiftning tillåtet — åtminstone har jag aldrig hört
det dragas i tvifvelsmål — att på vägar eller öppna platser, der
en talrikare folkskara vistas, personer kringbära och utbjuda jemte
andra s. k. nödvändighetsvaror äfven tobak till salu, och detta bär
lagskiparen, så vidt jag vet, tolererat. Det är följaktligen tydligt,
att med handeln i '' tobaksbodarna konkurrerar den tobakshandel,
som bedrifves på restaurationer, kaféer och ofri ga dylika ställen, der
mat och dryck tillhandahållas, och den handel, som al hvarjehanda

Förhud, mot
tobaksbods
öppenhållande
å
sabbatstid.
(Forts.)

N:o 12.

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
&
sabbatstid.
(Forts)

Lördagen den 4 Mars, e. m.

försäljare drifves. Vid sådana förhållanden kan jag för rom del
icke anse lämpligt och rigtigt att under vissa tider "förbjuda tobakshandel
på somliga ställen och tillåta den på andra, hvilket blefve
följden af att antaga den nu föreslagna lagförklaringen.

Detta är det materiella skäl, på grund hvaraf jag anser, att
lagutskottets betänkande icke bör af kammaren bifallas, och får
jag vördsamt hemställa om afslag å nämnda betänkande.

Herr Claeson: För min del kan jag icke finna, hvarken att
det formella eller det materiella skäl, som lagutskottets ärade ordförande
nämnde, bör föranleda till förkastande af ett förslag, som
ar af behofvet högeligen påkalladt. .Jag tror icke, att denna lagförklaring
skall i någon mån störa harmonien i den nyligen reviderade
strafflagen — man har redan förut gjort rubbningar i strafflagen
i fråga om åtalsrätten — och det så mycket mindre, som
hvad nu är föreslaget endast är eu förklaring af hvad redan är lag.
Jag . kan icke fatta den lagtolkning, som sugor, att vår nuvarande
lag icke förbjuder tobaksbods öppenhållande på söndag. Den strider,
sä vidt jag förstår, mot alla konstens regler och doftar högeligen
af subjektivitet. Till de juridiska grundreglerna för en rätt
lagtillämpning hör, att en undantagslag icke får''tolkas vidsträckt
utan skall tolkas snäft, så att den i lagen uppstälda regeln icke
genom undantaget inskränkes mer än för det afsedda behofvet
nödvändigt_ är. Ingen lär kunna bestrida, att regeln är, att handelsbodar
icke få hållas öppna under söndagen. Undantaget är,
att vissa bodar få hållas öppna. Dessa bodar uppräknas i det
lagutskottsbetänkande, som atgafs för SO år sedan, och benämnas
brödbodar, mjölkmagasin, sockerbagerier och andra dylika butiker,
med andra ord, sådana, der lifsförnödenheter försäljas. Vill jag
mot vanliga regler gifva en vidsträckt tolkning åt detta undantagsfall,
fordras väl åtminstone att jag skall kunna ställa tobaksbodarne
i analogi med de uppräknade. Men det finnes blott stora
olikheter dem emellan. Den första olikheten är, att, under det
lifsförnödenheter anses såsom nödvändighetsvaror för dom, som
aro ute i rörelse, tobak icke kan anses såsom någon nödvändighetsvara.
Den andra stora skilnaden är, att under det jag omöjligen
kan på lördagsq vaken taga t. ex. den kopp choklad, som jag
behöfver på söndagsmiddagen, är det ingenting, som hindrar mig
från att på lördagen fylla mitt cigarrfodral eller min snusdosa
lika väl som jag på lördagen köper den halsduk eller de handskar,
som jag behöfver på söndagen. Också har högsta domstolen
vid sammanträde in pleno förklarat, att lagen skall tolkas så, att
det är sabbatsbrott att hålla cigarrbod öppen på söndag, och till
yttermera visso har högsta domstolen låtit inskrifva detta i sin
minnesbok. Men nu är det eu gång för alla så, att, huru högt
man än må ställa prejudikat från högsta domstolen, är det hvarken
pligt eller ens rättighet för en domare, som tror sig förstå lagtolkningen
bättre, att följa prejudikatet, utan han måste döma efter sin
egen .mening om hvad rätt är. Detta har åstadkommit en fullständig
babylonisk förbistring på detta område, som, såvidt jag

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

lian erinra mig, icke har sitt motstycke mer än på ett annat område,
och det är i frågan huruvida fordringsanspråk på grund af
vexel kan anhängiggöras hos öfverexekutor, men i detta hänseende
är af Kongl. Maj:t förslag redan framlagdt för afhjelpande af ovissheten.
Jag tycker, att det är högeligen nödvändigt, att äfven
ovissheten i nu förevarande afseende blifver afhjelpt. Jag^
icke, att det skall vara en lag i Stockholm och en annan i Göteborg,
en i Hernösand och en annan i Ystad. Hvad som är olagligt
och otillåtet i den ena staden hör icke vara fritt och tillåtet i
den andra. Hvad ondt kan det vara i förklaring af en lag, som
visserligen är rigtig men tydes olika. En förklaring behöfves, att
hvad högsta domstolen i detta fall betraktar såsom lag, skall såsom
lag efterlefvas.

Beträffande det materiella skäl, som den förre talaren framhöll,
eller att man genom att låta cigarrer säljas å helgdagar på
en restauration skulle göra orätt mot de bodar, som hålla cigarrer
till salu, men ej få vara öppna på helgdagarne, så tror jag för mm
del, att, då det gäller sabbatshelgdens. upprätthållande, lagstiftaren
icke får taga hänsyn till det merkantila intresset, utan de undantag,
som göras, höra vidtagas på grund af allmänhetens billiga
anspråk att icke beröfvas hvad den behöfver äfven å helgdagen.
Om man icke ser saken företrädesvis med tobaksrökarens ögon
eller ur synpunkten af krämarens mer eller mindre berättigade vinstbegär,
utan äfven med hänsyn till upprätthållande af sabbatens
helgd och till vigten af att enhet i lagstiftningen eger rum, hoppas
jag, att det skall visa sig, att Första Kammaren icke skattar tobak
och snus högre än sabbatens helgd, och icke älskar lagar, som tolkas
på ett sätt i den ena staden och på ett annat i don andra, på
ett sätt den ena dagen och på ett annat den andja.

För att förekomma ett sådant virrvarr och få slut på detta
beklagliga förhållande, som> lätt kap smitta af sig laglöshet på
andra områden, är det af vigt att bifalla hvad lagutskottet yrkat,
hvarom jag vördsamt bor att få hemställa.

Herr Tamm: Om den juridiska sidan af frågan skall jag icke

yttra mig, särdeles då jag får bekänna, att jag icke fullkomligt kunnat
fatta de betänkligheter, som af den förste ärade talaren i detta
hänseende framstäldes. Hvad realiteten i frågan beträffar, synes
den mig alldeles klar. När det är förbjudet att under sön- och
helgdagar hålla sådan bod öppen, der en del nödvändighetsvaror
försäljas, är det väl icke orimligt, om detta förbud utsträckes till
sådana bodar, som försälja tobak och snus.

Jag har dessutom för min del ytterligare ett skäl. Man vet,
att do stora cigarrbodarna i allmänhet äro stängda på söndagen.
Men deremot äro dessa talrika små cigarrbodar i hufvudstadon
till sent på söndagsnätterna öppna — om uteslutande för tobakshandel
lomnar jag derhän. Komme dessa, som just oj åtnjuta det
bästa renommé, att under söndagarne vara stängda, skulle åtminstone
tukt och sedlighet oj förlora derpå.

Jag tror, att från den sidan sedt man har allt skäl att bilalla

Förbud mot
tobaksbods
öppenhällande
&
sabbatstid.
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 4 mars, e. m.

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
å
sabbatstid.
(Forts.)

hvad lagutskottet här föreslagit. Det är visserligen sant, som den
förste talaren, yttrade, att man icke befordrar sabbatens helgd i
djupaste mening genom straffbestämmelser, ty den bör komma inlfrån
och har en helt annan grund, ur hvilken den springer fram.
Men ett kan lagen göra. Den kan åtminstone i någon män hindra
det öppna framträdandet af sabbatens vanhelgd, och i detta fall, så
länge vi hafv a en. lag som föreskrifver detta, kan jag icke so något
skäl, hvarför den icke skulle tillämpas på äfven ifrågavarande fall.

Jag bor att slutligen fa fästa uppmärksamheten på ett ytterligare
skal. Man hör ständigt nu för tiden förslag framkomma om
inskränkning i och afkortning på arbetstiden, ja man drifver fram
åtta timmars normalarbetsdag. Som eu början och eu god början
för en reform i arbetstiden anser jag vara, om de som hafva husbondeväldet
gåfvo söndagen fri och inskränkte sitt folks arbete så
vidt möjligt till de sex dagarne. Hvad i den vägen kan göras att
bereda skydd för dom,, som stå under husbonde välde, bör göras, och
äfven åt detta skäl tillstyrker jag bifall till lagutskottets förslag.

Herr Hasselrot: Jemte det jag instämmer i hufvudsak med

hvad den förste ärade talaren yttrade, skall jag bedja att få tillägga
något. J o j os

Kammaren har sig väl bekant, att i det först framlagda förslaget
till strafflag var det stadgade förbudet mot att hälla bod
öppen under sön- och helgdagar ovilkorligt. Riksdagen fann emellertid
detta stadgande för strängt och formulerade stadgandet så, att
det skulle vara sabbatsbrott, endast då man höll öppen kramlåda
eller annan dylik bod. I och med detsamma gjorde man skilnad
mellan olika bodar.

Större bodar likstäldes med kramlåda, emedan deras öppenhållande
ansågs kunna föranleda till förargelse. Andra, mindre,
bodar deremot, som höllo till försäljning lifsförnödenheter eller dylikt,
skulle få hållas öppna på sabbaten utom under gudstjensten.
Nu har tvekan uppkommit, huruvida tobaksbodar skulle hänföras
under det ena eller andra slaget, och det prejudikat från högsta
domstolen, som man åberopar, är fattadt i plenum med 9 röster
mot. 7. Således var öfverensstämmelsen icke synnerligt stor, och
lagtillämpningen i underdomsstolarne är också vacklande. Från
den synpunkten sedt skulle det ju vara önskligt att få en bestämmelse,
som gjorde det tydligt, huru man borde tolka uttrvcket dylik
bod, men i det fallet tror jag att lagutskottet varit synnerligen olyckligt.
Utskottet föreslår, att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade
f örbud mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan dylik
bod må af ses jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt
hålles till salu. Således, om i eu mindre bod, som man enligt lag
eljest vore berättigad att hålla öppen under söndag, försåldes°snus”
vore öppenhållandet straffbart, men då är det ju icke öppenhållandet
af boden, på söndag, utan försäljningen af snus som är brott.
Detta kan ej vara rigtigt, och vill man hafva en bestämmelse i den
syftning som lagutskottet afser, bör man hitta på en annan form
för densamma. Jag yrkar utslag.

K:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Herr Öländer: Af strafflagens 7 kap. 3 § framgår med tyd lighet

lagstiftarens mening, att allt arbete och all handel i öppen
hod skola under sön- och högtidsdagar vara förbjudna. Skälet dertill
är uppenbart. Söndagens helgd måste i betydlig grad förringas,
och den stämning af hvila och andakt, som bör tillkomma en sådan
dag, störas af den äflan och oro, som helt naturligt vidlåda
dessa hvardagliga, för vinst och förvärf afsedda sysselsättningar.

Från denna regel undantager dock lagstiftaren dels sådant arbete,
som icke kan tåla uppskof, såsom utöfvande af läkarens eller
fältskärens yrke, dels ock i konseqvens dermed sådan handel, som
icke heller kan utan olägenhet uppskjutas, nemligen handel med
sådana varor, som erfordras för lifvets nödtorft och som genom inköp
på förhand, innan de skola användas, kunna förlora i värde
eller smak, såsom bröd, mjölk, grädde, frukt o. s. v. Huru nu tobak
och cigarrer skola kunna inrangeras under denna sista kategori, är
mig alldeles obegripligt. Först och främst äro de ingalunda erforderliga
för lifvets nödtorft. Tvärtom tror jag det vore mycket
bättre, om man icke gjorde användandet deraf till något behof alls;
i livilket fall som helst äro de inga lifsförnödenheter och förlora
icke, utan snarare vinna, på att sparas. Det kan således icke vara
förenadt med den minsta olägenhet att dagen före söndagen inköpa
den myckenhet deraf, som man anser sig under söndagen behöfva.
Följderna af bristande omtänksamhet härutinnan behöfva väl icke
tillgodoses mer i detta fall än i andra, då man försummat att förse
sig med andra, måhända mycket nyttigare och mera oumbärliga
saker, som kunna under söndagen behöfvas, men som ostridigt då
icke få försäljas.

Lagutskottets herr ordförande har gjort den anmärkningen, att
den ifrågasatta lagförklaringen icke skulle träffa dem, som utomhus
från bord eller medelst kringförande sälja cigarrer, och den siste
talaren anmärkte, att äfven mjölkmagasinen stundom hölle tobak
och snus till salu.

Detta sista har jag visserligen aldrig sett, men om så är, kan
väl den föreslagna lagförklaringen icke för mjölkmagasinen medföra
annan olägenhet, än att de finge upphöra att sälja tobak under söndagarne.
Hvad åter lagutskottets ordförandes anmärkning beträffar,
så kan precis samma anmärkning göras mot paragrafen i dess nuvarande
skick, ty hela denna 3 § afser icke någon annan handel
än den, som idkas i kramlåda eller bod, och den ifrågasatta förklaringen
• kan således icke heller afse någonting annat. Äfven
motionärens förslag går icke längre. Han har yrkat, att öppenhållandc
af cigarrfcod måtte vara under söndag förbjudet, och utskottet
har naturligtvis icke haft skäl eller ens rättighet att gå utöfver
motionens innehåll. Dessutom torde väl den försäljning, som
eger rum utomhus, i allmänhet idkas i mycket ringa omfång och
till följd häraf icke kunna anses i afsevärd grad störa sabbatsfriden.

Sjelfva kärnpunkten i och sjelfva hufvudskälot för utskottets
betänkande har emellertid varit något annat än uppehållande af
sabbatens helgd allenast. Den vacklande lagtillämpning, som för
närvarande eger rum i förevarande afseende, erfordrar nemligen en

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
å
sabbatstid.
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
å
sabbatstid.

(Forts.)

lagförklaring. Detta torde val åtminstone bland herrar jurister icke
vara något tvifvel underkastadt. Det kan ju icke vara med rättsmedvetandet
förenligt och för rättssäkerheten Renligt, att en lag
tillämpas olika på olika orter — att ett förfarande, som på en ort
anses lagligt och tillåtet, på en annan stämplas såsom brott och
bestraffas. Men är en lagförklaring erforderlig, så finnas endast 2
sätt, på hvilka den kan afgifvas: antingen måsto man förklara cigarrbodar
icke vara att hänföra till kramlåda eller också tvärtom.
Reservanterna hafva icke ifrågasatt det förra, och jag undrar om
någon af dem skulle vilja afgifva en sådan förklaring. Jag tror
att man får tänka sig för mer än en gång, innan man förklarar
cigarrer och tobak icke vara kramvaror. "Högsta domstolens flertal
har åtminstone icke vågat göra det.

Då jag sålunda för min del anser en lagförklaring erforderlig,
och då ingen anledning finnes att låta den gå i annan rigtning än
utskottet föreslagit och högsta domstolens fleste ledamöter ansett
vara den rigtiga, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lundin: Då jag antecknat mig som reservant mot utskottets
förslag i föreliggande betänkande, skall jag bedja att få
säga några ord.

Frågan är icke stor, men det gäller dock ett ingrepp i de personel^
rättigheter, hvilka skaffat sig en bod för försäljning af tobak
och cigarrer. Om man åtminstone kunde lägga en sådan hämsko
på försäljningen af dessa varor, att den icke någonstädes finge utöfvas,
men den kommer i alla fall att ega rum på schweizerier,
kaféer och dylika ställen. Det blir således ett ingrepp i vissa personers
rätt, som gå miste om den förtjenst de påräknat.

Jag tror lika litet, att det är Renligt att.ålägga någon person
att öppna sin cigarrbod, om han icke vill. Är han så känslig på
det andliga området, kan han ju låta bli att öppna sin bod; men
låt då andra personer ega sin frihet, hvilka icke af sådana omständigheter
anse sig förhindrade att höja en suck till sin Gud.

Jag tror att min andakt kan vara lika god, fastän jag står som
försäljare i en bod; och jag har icke läst i någon bok, att det finnes
tid eller rum, som skall lägga hinder för min andakt, utan denna
kan vara lika stor hvar jag befinner mig.

Jag kan således icke finna något orätt uti, att en cigarrbod
hålles öppen äfven en söndag, och förenar mig med utskottets ordförande
i att det vore ett för stort ingrepp i personers rättigheter,
i fall utskottets förslag blefve antaget, hvarför jag, herr talman,
yrkar afslag på detsamma.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag skall icke yttra många ord.

De, som här uppträda emot utskottets förslag, synas mig hafva
uppträdt så, som här vore fråga om att stifta eu ny lag, d. v. s. en
lag, som icke funnits förut. Så är dock icke förhållandet. För
mig ställer sig denna fråga mycket onkel. Den nu gällande lagen
är nemligen sådan, att man sett olika meningar angående tolk -

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

ningen af densamma. Det är dock så i vårt land, att när den
högsta auktorieteten i detta fall, nemligen högsta domstolen, tolkat
en lag på ett visst sätt, så anses denna tolkning såsom lagens rätta
mening, åtminstone bland folket. Det kan ju icke heller falla oss,
som icke äro lagtolkare, in att hysa tvekan om huru en lag skall
tolkas, då man finner, att högsta domstolen åt densamma gifvit
en viss tolkning. Då anser man också, att alla olika meningar
om huru lagen borde vara i detta fall böra underordnas högsta
domstolens, och då tvistar man icke längre om hvad som är lag
eller icke.

Då nu högsta domstolen förklarat, att sådana bodar, hvarom
här är fråga, icke få hållas öppna på söndagen, synes det mig tydligt
och klart, att deraf följer, att lagen också bör på det sättet
tillämpas. Dess värre har man här funnit, hurusom åklagaremagten,
åtminstone i de större städerna — på landet vet jag icke att de
hållit sina bodar öppna på söndagen — men i de större städerna,
såsom t. ex. Stockholm, icke öfvervakat lagens efterlefnad. Man
hade just väntat, att lagen skulle efterlefvas på de ställen, der
man befinner sig inför den högsta åklagaremagten, så att säga inför
näsan på högsta vederbörande. Och hvad tro herrarne detta
skall väcka för tankar hos det laglydiga folket, som kommer ifrån
landet och får se, hurusom just i hufvudstaden lagen på detta sätt
öfverträdes och saklöst får öfverträdas. Icke väcker det och just några
gvnsamma känslor för lag och rätt inom landet. Dolket skall naturligtvis
genast tänka, att lagen gäller endast för oss på landet, men i
do större städerna tillämpas don icke. Yiljen I, mine herrar, låta
den åsigten spridas ut bland befolkningen, att det icke är så noga
med huru våra lagar efterlefvas, och att åklagaremagten får gorå
huru den vill, d. v. s. det beror på dess fria vilja eller dess åsigt
om huruvida lagen är sådan som de skulle vilja ha den, att åtala
eller icke åtala, der öfverträdelse af gällande lag egt rum. Jag
tror att det vore högst skadligt, om något sådant får ske, och det
har från den synpunkten varit nödvändigt att få den förklaring,
som utskottet här föreslagit, på det att ingen tvekan eller uraktlåtenhet
från åklagaremagtens sida må kunna ega rum.

Det sades, att inom högsta domstolen, när denna sammanträdde
in pleno, det endast var 9 röster emot 7, och att således majoriteten
icke var synnerligen stor, då denna fråga der var före. Ja,
mine herrar, just ifrån den synpunkten är det också nödvändigt
att få eu förklaring tydligt uttalad. Det går icke an att helt enkelt
låta våra lagar vara beroende på ett sådant hasardspel, att det en
annan gång, dä högsta domstolen sammträddo in pleno, kanske
blefve ett annat beslut, alldeles sona om ingen lag funnes.

Jag behöfver här icke yttra mig om huruvida det var riktigt
att införa denna lag, men då den nu en gång finnes, och den blifvit
så tolkad af de högsta lagliga myndigheterna, då är det också
nödvändigt att vi se till, att denna lag upprätthålles till dess don
blifvit ändrad i den ordning våra grundlagar föreskrifva. Då något
förslag att upphäfva denna lag ju icke här föreligger, har man således,
synes det mig, icke annat att göra än att bifalla utskottets

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
8.
sabbatstid.
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Förbud mot
tobaksbods
öppenhållande
å
sabbatstid.
(Forts.)

förslag. Skulle man afslå det nu framlagda förslaget till lagförklaring,
.skulle man gifva ett ytterligare stöd åt dem, som hittills
försummat att fullgöra sina skyldigheter som åklagaremagt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: Om det föreliggande lagförslaget verkligen
vore hvad det utgifver sig för, en enkel förklaring af lagen sådan
den är tolkad af högsta domstolen i det prejudikat, hvarom fråga
är, så vore . derom icke mycket att säga. Men efter min uppfattning
är det icke en förklaring af lagen, utan en ny lag som ifrågasattes.
Det finnes nemligen två slags bodar. Det ena är kramlådor
och dylika med dom likstälda bodar, som äro förbjudna att
öppenhållas under söndagen, det andra är mindre försäljningsställen,
som få hållas öppna. Tvisten inom högsta domstolen gälde, huruvida
en bod, uteslutande afsedd för försäljning af tobak och cigarrer,
skulle hänföras till kramlådor eller icke. Detta kan, såsom lagen
nu är affattad, vara tvistigt och gälde det att förklara, att en sådan
bod är likstäld med kramlåda, eller att så förklara den nuvarande
lagen, att högsta domstolens uttalade åsigt i detta fall verkligen
är lag, så skulle jag deremot intet hafva att invända. Men så är
förslaget icke skrifvet. Det är affattadt sålunda, att alla bodar,
icke blott de större med kramlådor jemförliga, utan alla smärre
bodar, i hvilka säljes tobak, icke skola få hållas öppna å sabbatstid.
Det kan ju hända, att ett sådant stadgande är rigtigt; men efter
min mening vore en sådan bestämmelse en utvidgning af det förhud,
som nu finnes, icke en förklaring, utan en förändring af gällande
stadganden, och vid sådant förhållande vidhåller jag mitt
yrkande om afslag på utskottets hemställan.

Herr Claeson: Jag kan icke lemna obesvärad! hvadden siste
talaren yttrade, då det enligt min tanke är uppenbart felaktigt.

Denna lagförklaring after icke det ringaste annat, än att det
skall blifva gällande såsom lag hvad högsta domstolen förklarat nu
vara lag. Och vår förklaring innehåller ingenting annat än att bod,
der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles till salu, skall i
afseende å öppenhållandet vara likstäld med kramlåda; stadgandet
göres hvarken vidsträcktare eller inskränktare än förut.

Han nämnde äfven, att bifall till förslaget skulle komma att
beröfva mjölkmagasinen rättighet att sälja snus å helgdagar.

Jag hemställer, om det icke i snygghetens och sundhetens inintresse
vore förmånligt, att, i fall mjölkmagasin verkligen finnas,
som hafva den otäcka vanan att sälja snus samtidigt med mjölk,
sådant komme att upphöra. Jag tror icke, att den invändningen
af den siste talaren heller förtjenar något afseende.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält och vidare på afslag

H:o 12.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Justerades ytterligare fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9.:3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 12.

Tisdagen den 7 Mars.

Tisdagen den 7 mars.

Kammaren sammanträde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 28 sistlidne februari.

_ Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

n:o 8, till Konungen, angående föreslagna statsbidrag till vägars
anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande;

n:o 9, till Konungen, angående föreslagna jernvägsbyggnader
för statens räkning;

n:o 10, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående anvisande
å riksgäldskontoret af medel till inköp af rörlig materiel för vissa
statens jernvägsbyggnader; samt

n:o 11, till Konungen, angående anslag dels till nya byggnader
vid statens jern vägstrafik, dels ock till rörlig materiel vid statens
redan trafikerade jern vägar.

Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 107, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 angående vidtagande
af anordningar för att bereda beväringsynglingar kunskaper
i rätt- och välskrifning samt i räkning, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 4 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 8,
26, 27 och 28.

Tisdagen den 7 Mars.

N:o 12.

Vid föredragning af bankoutskottets den 4 innevarande mars
bordlagda memorial n:o 3, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om bankovinstens
användande, godkändes den föreslagna omröstningspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 4 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 16.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 29, med
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel.

På framställning af berr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst statsutskottets
memorial n:o 29, näst derefter samma utskotts utlåtande
n:o 8 och sist öfriga, under dagen andra gången bordlagda ärenden.

Kammaren åtskildes kl. 2.« e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.