RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1893:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o II.

Fredagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 24 sistlidne februari.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 6, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af ett jordområde till botaniska trädgården
i Upsala.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 7, till Konungen i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § skiftesstadgan.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 1 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
memorial och utlåtanden n:is 6—10, lagutskottets
utlåtande n:o 15 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 3.

Herr Ekenman afgaf en motion, n:o 24, angående skrifvelse
till Konungen om ändring af gällande bestämmelser i fråga om
ersättning af allmänna medel för understöd åt arbetsföre svenske
medborgare, h vilka i nödstäld belägenhet aflemnas å svensk gränsort,
Denna motion blef på begäran bordlagd.

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 11.

Tf:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. in.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fröberg under
tre veckor från den 7 innevarande månad.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts andra gången, skulle uppföras sist å
föredragningslistan tiE nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.3 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 25 sistlidne februari.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg, så lydande:

Att herr grefven G. Lagerbjelke till följd af influensa tills
vidare är förhindrad att bevista Riksdagens sammanträden, intygar
Stockholm Jen 3 mars 1893.

A. Werner,

legitim, läkare.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kong! Majrts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående disposition af inflytande köpeskilling för kronan
tillhörig mark i qvarteren Edelman mindre och Krabaten i Stockholm
m. m.; samt

2:o) angående ordnande af pensionsförhållandena vid intendentur
corpsen.

Herr statsrådet Groll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

Lördagen den 4 Mars,''f. m -

N:o 11.

l:o) angående vissa ändringar i förordningen angående ntvidgad
näringsfrihet; och

2:o) angående anvisande af medel till odlingslånefonden.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 26, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor;

, n:o 27, i anledning af väckt förslag om inköp af den s. k.
vestkustbanan; och

n:o 28, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag i
syfte af statens öfvertagande af städernas utgifter för rättsskipning,
kronouppbörd och exekutionsväsen m. m.; samt

bankoutskottets memorial n:o 3, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om bankovinstens användande.

Vid föredragning af herr Ekenmans under gårdagen bordlagda
motion, n:o 24, angående skrifvelse till Konungen om ändring af
gällande bestämmelser i fråga om ersättning af allmänna medel
för understöd åt arbetsföre svenske medborgare, livilka i nödstäld
belägenhet aflemnas å svensk gränsort, beslöt kammaren hänvisa
denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 28 sistlidne februari Förslag till
och den 1 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 3, med an- förordning om
ledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny ^vablusocUrförordning
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket, tillverkningen

i riket.

Friherre Barnekow: Jag skall be, att detta betänkande föredrages
punktvis, dock med den förändring, att näst efter paragraf
2 föredrages det i slutet förekommande öfvergångsstadgandet.

På härefter gjord proposition beslöts, att förevarande betänkande
skulle punktvis företagas till afgörande, samt hvad anginge 2
punkten, att deri intagna förslag till förordning skulle paragrafvis
föredragas, med iakttagande att förslagets slutmening behandlades
näst efter § 2, och att, sedan förslagets särskilda paragrafer blifvit
genomgångna, den föreslagna förordningens rubrik samt derefter
utskottets i punkten gjorda hemställan skulle till behandling förekomma.

Nso 11.

Lördagen den 4 Mars, f. in.

Förslag till 1 punkten.

förordning om

beskattning af T i j.*n i jt

hvitbetssocker- Lades tlU handlingarna.

tillverkningen

i riket. 2 punkten.

(Forts.)

Utskottets förslag till förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

Art. I.

Ofverskriften och § 1.

Herr Dickson, Robert: Visserligen finnes ingen reservant''
antecknad vid denna paragraf, men då reservationer i fråga om
öfvergångstiden äro från Andra Kammaren anmälda, skall jag be
att för ett par ögonblick få upptaga kammarens tid för att yttra
mig vid den första punkten, der rendementsberäkning först omnämnes.
Syftet med mitt anförande är endast att söka ådagalägga,
att något snabbare påförande af skatten, än Kongl. Maj:t föreslagit,
icke gerna kan ega rum. Jag ber få erinra, att skatten till och
med 1890 års kampanj utgjorde 583/4 vid utverkning af 100 kg.
betor. Skatten höjdes vid 1891 års riksdag med ungefär 15 öre
och tillämpades, sålunda förhöjd, vid 1891 års kampanj. Skatten
utgjorde då omkring 731/, öre för 100 kg. betor. Det är nu
meningen att ytterligare nöja skatten, så att den för 100 kg.
betar skall utgöra 1053/4 öre. Det blir då tillsammans en skattehöjning
af 47 öre för 100 kg. betor, eller 80 procent af hvad
skatten förut utgjorde. Detta är ju en afsevärd förhöjning, och
man må fråga sig, om fabrikerna under nuvarande förhållanden
äro i tillfälle att bära denna beskattning. Man kan uppställa sina
beräkningar så, att hvad man känner fullkomligt det är den
utverkning, som egt rum under hvardera kampanjen. Efter den
kan man beräkna skatteförhöjningen. Man vet också, huru högt
fabrikerna äro bevillningstaxerade för följande år. För denna
taxering har man den föregående kampanjens bokföring.

Komitén anställer en beräkning öfver förhållandet mellan 1890
års utverkning och taxeringen för 1891. Sjelfva taxeringen är
grundad på bokföringen. Men jag tror icke, att man i allmänhet
får antaga,„ att ett bolags behållna vinst är detsamma som dess
taxering. Ä ena sidan är bolaget berättigadt till vissa afdrag och
å andra sidan vid taxeringen icke berättigadt att göra åtskilliga
andra afdrag, som en sådan affär dock pålägger, såsom t. ex. afskrifning
af värdet å byggnaderna. Jag nämner detta för att visa,
att den uppskattade inkomsten snarare är högre än det belopp, ett
bolag verkligen kan hafva att disponera öfver.

Komitén uträknar, att, om hösten 1890 beskattningen utgått
efter det högre rendementet af 9 procent och med hälften af tullen,
skulle fabriken vid Örtofta, som då var ny, lemnat en förlust af

Lördagen den 1 Mars, f. in.

X:o 11.

47.000 kronor och således icke kunnat bära sin beskattning. Fa- Försla? tM

briken vid Helsingborg hade lemnat en behållning af endast 42,000-^™^™^
kronor, men denna fabrik idkar också raffinaderi och har ett aktie- hvitbetssockerkapital
på 2 millioner. Het blefve således en ytterst ringa be- tillverkningen
hållning, som råsockertillverkningen skulle kunna lemna på detta i riket.
stora kapital. _ , „ • (r°rts'')

Jag har skaffat mig uppgifter, huru förhållandena voro vid
bevillningstaxeringen 1892, och jemföras de med afverkningen 1891
—1892. visar det sig, att, om man utgått från 9 procents rendement,
fabriken vid Örtofta visserligen skulle haft en behållning af
ungefär 50,000 kronor, men på ett kapital af bortåt 1 million och
med nödvändighet att göra betydliga afskrifningar vore det icke
något fördelaktigt resultat. Fabriken vid Helsingborg skulle haft
en behållning af omkring 58,000 kronor, men deraf skulle en del
afräknas såsom vinst på raffinaderiet. Hvad sedan återstode skulle
blifva en mycket dålig utdelning på fabrikens aktiekapital.

Under 1891 års kampanj hafva tillkommit två nya fabriker.

Fn af dessa är den vid Kjeflinge. Hade denna fabrik skattat efter
9 procents rendement, hade den haft en behållning af ungefär

20.000 kronor. Detta hade väl åtgått till afskrifning på fabrikens
värde m. m. Hade denna fabrik taxerats efter 8''/4 procents rendement,
hade resultatet naturligtvis blifvit något bättre. Först med
ett rendement af 71 /, procent, det som nu är föreslaget för två år,
skulle denna fabrik fått en behållning af 58,000 kronor, livilket,
efter afskrifningen, gifvit någorlunda utdelning på kapitalet.

Det visar sig således, att de nya fabriker, om hviska man liar
någon erfarenhet, icke ännu kunnat bära den beskattning, som ett
9 procents rendement förutsätter, ehuru de efter viss tid kunna det.

— Härtill kommer, att tvenne nya fabriker förra hösten börjat
sin verksamhet, nemligen de vid Hököpinge ocli Engelholm. Man
måste således tänka sig 4 år, innan de kunna hinna upp till en
sådan utveckling, att de kunna beskattas efter 9 procents rendement.

Jag tror således, att Kongl. Makts förslag går fabrikerna så
pass nära som skäligt är. Jag vill dock icke neka, att två fabriker,
de vid Staffanstorp och Trelleborg, i alla fall skulle hafva,
med den tilltänkta beskattningen, lemnat en betydlig utdelning,
men man får icke döma alla fabriker efter hvad som eger rum vid
dessa två, som äro anlagda under synnerligen gynsamma förhållanden
och skötas med en öfverlägsen skicklighet.

Jag ber att få nämna ett par ord till, i anledning af herr
Fredholms reservation. Han söker också anställa en beräkning.

Men då jemför han bevillningstaxeringen för 1891 med afverkningen
under samma år. Han får således två faktorer, pom icke
hänga tillsammans. 1891 års afverkning lägges nemligen till
grund för 1892 års taxering. För 1891 års taxering ligger såsom
grund afverkningen under kampanjen 1890—1891. Således jemför
han 2 origtiga år. Vidare försiiker han räkna sig till hvad afverkningen
skulle hafva varit 1891 och verkställer då den besynnerliga

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. in.

Förslag till beräkning, att ban antager att halfva afverkningen skett på hösten
It,utpina °>ch hälften på våren. Detta är orätt. Hade han sett efter i rikshvitbetfsocker-
hufvudbokens kapitalkonto för 1891, hade han fått exakta siffror
tillverkningen uppgifna. Han hade egentligen bort jemföra 1890—1891 års kam''
rikeL panj med 1891 års behållning. I alla fall är det orätt att slå
(Forts.) tillsammans tillverkningen vid alla fabrikerna och sedan taga
medeltalet deraf. Det är ju nödvändigt att se, huru det ställer
sig vid hvarje enskild fabrik.

Jag har intet annat yrkande att göra än på bifall till den
föredragna paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den nu föredragna
öfverskriften och § 1.

§ &

Herr af Burén: Uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 2
säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet: >Hvitbetsodlingen
åstadkommer en hög kultur af den derför använda jorden,
bereder en säker och förmånlig afsättning för dess produkter samt
lemnar rika arbetstillfällen för befolkningen i de orter, der denna
rotfrukt odlas. Hvitbetssockerindustrien har i vårt land utvecklat
sig på ett storartadt sätt,» o. s. v. Hvad är orsaken till detta
lyckliga förhållande? Jo, detta lyckliga förhållande har endast
och allenast kunnat åstadkommas genom det kraftiga tullskydd af
50 procent af värdet, som denna industri åtnjutit. Men nu säger
man, att en gräns måste sättas — hvarför? Jo, staten förlorar
genom denna naturliga svenska näring sina stora inkomster af
sockertullen, och hvit betssockerfabrikerna förtjena för mycket
pengar.

Det har inträffat livad som vid tillämpningen af ett kraftigt
tullskydd under likartade förhållanden måst inträffa: importen
minskas, produktionen och afsättningen inom landet ökas, och rika
arbetstillfällen beredas. För min ringa del anser jag, att denna
gräns är långt ifrån uppnådd, ännu mindre öfverskriden. Hit
importeras ännu 24,934 tons råsocker, år 1890 köptes från utlandet
socker för 16,3 millioner kronor, och komitén säger: »om endast 70
procent af akerarealen inom 10 härad af Malmöhus län användes
till odling af sockerbetor med 7-årig cirkulation, skulle denna areal
vara tillräcklig att lemna mera än Sveriges nuvarande årliga
behof af socker.» Men såväl Kongl. Maj:t som komitén säger, att
gränsen är uppnådd, ja öfverskriden, och då lärer min mening icke
betyda mycket. Det gäller sålunda för mig att ansluta mig till
det förslag, som pålägger denna industri den minsta bördan. Det
är derför jag stält _ mig på Kongl. Maj:ts sida och detta icke
minst derför, att vid anläggning af nya fabriker Kongl. Maj:t
förbehållit sig pröfningsrätt. Det kan nemligen lätt hända, att
vid tillämpningen af den förhöjning af accisen, hvarom nu är
fråga, samma förhållande kan inträffa som år 1879. Då tiden kom

Lördagen den 4 Mars, f. in.

N:o 11.

för skattesatsens höjande till :l , af råsockertullen, hade samtliga Förslag till
fabriker, utom en, upphört och afverkningen af betor nedgått från {fattning Tf
31,082 tons till 7,031 tons. Ännu ovissare är, om ej genom be- hvHbetasockerstämmelsen,
att afståndet mellan hvarje fabrik skall vara 40 kilo- tillverkningen
meter, trakasserier komme att uppstå, för Indika eventualiteter * riket.
Kong! Maj:ts pröfningsrätt vore synnerligen önskvärd. . Denna (Forts.)
pröfningsrätt hafva likväl icke mindre än 18 ledamöter af bevillningsutskottet
motsatt sig, hvadan säkerligen äfven denna nödiga och
nyttiga kontroll kommer att strykas.

Slutligen och då inom utskottet i denna fråga varit nästan
lika många meningar som hufvuden, så tror jag man gör klokast
uti att antaga Kongl. Maj :ts förslag, som grundar sig på en noggrann
och omsorgsfull pröfning och hvartill jag ber att få yrka
bifall.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag är den senaste talaren
tacksam för att han förordade Kongl. Maj:ts proposition, och
det synes mig, som om han kanske icke har så liten anledning att
vinna framgång för sitt yrkande åtminstone i hufvudsakliga delar
af propositionen, eftersom man måste instämma med honom deruti,
att det inom utskottet varit nästan lika många olika meningar som
hufvuden rörande rätta sättet att lösa denna fråga, I hufvudsak
bär man visserligen förenat sig, visst icke inom utskottet, men
bland reservanterna. I afseende å den särskildt vigtiga saken att
gynna anläggning af nya fabriker i synnerhet på Gotland hafva
nemligen, som det synes mig, de allra bestå reservanterna enat sig,
ehuru de söka målet på olika vägar.

Det är naturligtvis känbart för staten att göra så stora uppoffringar
som hittills varit fallet, men man har varit litet om om
denna industri under långliga tider, tills man på senare åren funnit,
att uppoffringarne började blifva nästan väl stora.. De hafva vprit
stora redan länge, men Riksdagens ögon hafva icke.blifvit tillräckligt
fästa derpå; och Kong!. Maj:t har kanske ej heller tillräckligt
noga i tid beaktat, att en utredning borde företagas. Det
vill jag dock ej yttra mig om. Emellertid, saken har. fortgått,
och man tycker nu, att de uppoffringar som staten gjort varit
oerhörda. Dock tror jag icke, att man behöfver sörja så .mycket
deröfver. Under dessa år har nemligen sockerkonsumtionen i landet
stegrats så betydligt, att sockertullen plus hvitbetssockertillverkningsskatten
tillsammans åstadkommit en statsinkomst, som icke
väsentligt understigit hvad den utgjorde under senaste tiotal af år.

Herrarne torde sj elfva af komitébetänkandet finna, huru förhållandena
gestaltat sig. Under åren .1882—1891 bär inkomsten af både
tull och hvitbetssockertillverkningsafgift, visserligen vexlat, men
den gick dock 1884 upp till 12,467,000 kronor och steg 1890 till

12,899,000 kronor; 1891 gick den ned till 10,978,000 kronor. Nu
må man icke fästa för stor vigt vid dessa siffror, derför att, hvad
sockret beträffar, ligger det på nederlag i högst betydliga kvantiteter
från ena året till det andra, så att beloppet åt tullen och

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. in.

Förslag till betafgiften icke kan anses motsvara den årliga konsumtionen; ena
beskattning kanske mera uttages. från nederlaget, andra året mindre.

hvitbetssocker- Detta vexlar således, men i medeltal har statsinkomsten af tullen
tillverkningen och betafgiften stått temligen lika. Det är sant, att statens ini
nket. komster varit vida högre, om icke denna uppoffring gjorts af eu

(Forts.) eller annan million, som användts till premiering. Det är dock

icke skal att ångra sig. Hade man gått saken till mötes med
öppen blick och på förhand sett, att uppoffringen skulle blifva så
stor och. antalet fabriker tillväxa i den grad som skett, skulle den
kanske icke kommit till stånd, men då hade vi ej heller fått se
en sådan landsdel som Skåne hafva stigit så betydligt i kultur,
som den gjort genom betodlingen, andra fördelar att icke här
uppräkna. Jag kan dock icke förbigå den vigtiga saken, att vi få
köpa i vårt eget land de fabrikat som vi sjelfva kunna tillverka,
och det är ju bra att icke behöfva stå i skuld till utländingen för
allt hvad vi äta upp.

Som hvar och eu vet, har nu i den kongl. propositionen
föreslagits, att Kongl. Maj:t först och främst skall få pröfva, huruvida
lättnad i skatten skall efter vissa grunder tillgodokomma de
nyanlagda fabrikerna. Detta hafva utskottets alla ledamöter förkastat.
Jag har således intet, hopp, att det skall gå igenom, men
jag är skyldig att förklara, att Kongl. Maj:t, såsom mig synes, haft
göda skäl för ett sådant förslag. Man vet, att anläggningen af en
hvitbetssockerfabrik är ganska dyr, då det skall ske fullständigt
(med hela dess armatur);. men det, som tager den längsta tiden och
det hvarpå mesta vigten ligger, är uppodlingen af tjenliga betmarker.
Ingen fabrik kan uppstå och med fördel frambringa en tillverkning
utan att stora kostnader nedläggas på jordbruket, der dessa
betor skola odlas, och detta kan endast ske så småningom. Nu
har Kongl. Maj:t i sitt förslag sökt förebygga, att en fabrik skulle
kunna anläggas nära intill en annan, och samma bolag på den kultiverade
marken draga in sina betor och hafva fördel af den lägre
skatten. Derför har Kongl. Maj:t föreslagit ett afstånd af 40 km.
Man vet nemligen, att betorna vanligen icke transporteras så lång
väg. I vanliga fall transporteras de omkring 20 km. per jernväg
från betmarkerna. Men icke för ty kunde det hända, att en gammal
fabrik funne, för godt att helt enkelt flytta sin materiel, bygga ett
hus för fabriken, men för öfrig! taga alla sina gamla redskap och
Hytta alltsammans till eu trakt inom 40 km. från den förra fabriken
och således .med en i alla fall ringa anläggningskostnad bringa eu
ny fabrik i gång och. komma i åtnjutande af skattelindringen.
Detta skulle Kongl. Maj:t förebygga genom sin pröfning och vid detta
faH såga, att det vore samma fabrik som endast flyttats, ett förhållande
som icke föranledde till någon billigare skatt. Genom att bibehålla
denna Kongl. Majrts bestämningsrätt skulle man kunna bereda
den fördel, att den lägre skatten kunde lemnas till alla nya fabriker,
anlagda på det afstånd som angifvits, i södra Sverige och på Gottland.

Nu hafva reservanterna velat komma ifrån icke Blott Kongl.
Maj:ts pröfningsrätt, utan äfven att lemna några fördelar alls åt

Lördagen den 4 Mars, f. in.

N:o 11.

Skåne, södra Halland och södra delen af Kalmar län, samt endast Förslag till
förbehållit någon lindring för Gotland. Detta är ock det vigtigaste/"™^"^
efter hvad mig synes, ty med den kännedom, som jag har om hvitbetssockerGotland
och som jag tror i detta fall icke jäfvas af någon, är det tillverkningen
alldeles nödvändigt att någon lindring i skatten der erhålles, om * riket.

icke just exakt den af Kongl. Makt begärda, så åtminstone till (Forts.)

någon väsentlig del, för att eu fabrikation skall uppstå. Yi känna
jorden på Gotland, den är god, men grundt brukad och behöfver
många är för att arbetas upp till djup. Yi känna äfvenledes, att
myrarne der äro delvis förträffliga för betodling. Men i en myr,
som icke är utdikad, är jorden länge rå; den behöfver tid på sig.

Folket är ej heller vandt vid denna odling och kanske också ej så
företagsamt som på andra orter. Äfven saknas kapital. Alla dessa
omständigheter göra, att det synes mig vara skäl att om möjligt
underlätta uppblomstringen af denna industri på Gotland, äfven
om uppoffringen skulle blifva betydlig. Dock torde den icke blifva
så betydlig, som man föreställer sig. Man lår icke jemföra den
uppoffring, som kan komma i fråga för nyuppståndna fabriker med
den nuvarande för fabriker med en tillverkning om 30,000. tons, ty
de förra gå successive fram på nynppodlad jord, tillverkningen är
i början liten och vinsten blir ganska obetydlig. Uppoffringen blir
derför ej så stor för dessa fabriker under det fåtal år, som kan
ifrågasättas att skattelindringen skall fortvara.

Jag tillåter mig icke att i debattens närvarande stadium yttra
mig om hvilket förslag som skulle vara antagligt, ifall Kongl.

Maj:ts förslag — hvilket livar och eu torde finna naturligt att jag
helst önskar skall vinna framgång — icke bifalles. Jag torde sedan
blifva i tillfälle att göra några anmärkningar beträffande formuleringen
af 1 §, hvilken behöfver ändras något, ifall det ena eller
andra tförslaget kommer att antagas. För närvarande hemställer jagblott,
att Kongl. Maj:ts proposition måtte bifallas på sätt den siste
talaren yrkat.

Herr Stephens: Förevarande frågas lösning på ett tillfreds ställande

sätt är svårare, än man i allmänhet antager, derigenom
att den berör så många skilda men hvar för sig vigtiga intressen.

Den ingriper i jordbrukets intressen, statens intressen, nuvarande
såväl nya som äldre fabrikers och i de blifvande fabrikernas intressen.
All den stund sockerbetsodlingen såväl direkt som indirekt
lemnar jordbruket den största vinst samt bereder större
arbetstillfällen för mycket obemedladt folk, är det nödvändigt att
så mycket som möjligt uppmuntra odlandet af denna kulturväxt
i synnerhet i nuvarande tider, då jordbruket arbetar under betryck,
hvilket förhållande troligtvis eu längre tid framåt kommer
att ega rum. Den premie, som lemnats sockerindustrien af staten,
har förorsakat denna icke obetydliga förluster till fördel för en
industri ocli en af vårt lands af naturen mest gynnade landsändar.

Men som sockerindustrien under de senare åren till följd af betydliga
förbättringar i tillverkningsmetoder numera lemnar sina idkare

J»:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. in.

Förslag ull en mycket stor vinst, anser jag, att statens intressen fordra, att
beskattninq "a’rdenna premie nedbringas till rimliga proportioner, så mycket mer
hvitbetssocker- s°m. staten behöfver sina tillgångar för många andra, fullt lika
tillverkningen vigtiga ändamål; och är det min öfvertygelse, att, äfven med den
i riket, reduktion i premien som nu föreslagits, det för de nuvarande soc (Forts.

) kerfabrikerna kommer framdeles att löna. sig att anlägga nya

sockerfabriker i de nu sockerbetsodlande södra distrikten. Jag bär
särskild anledning till denna tro derutinnan, att det är allvarsamt
påtänkt att, för att upphjelpa de tryckta jordbruksförhållandena
i England, numera anlägga sockerfabriker der. Man stöder
sig nämligen därpå, att 1897 den exportpremie kommer att upphöra,
som i Tyskland och Österrike hittills funnits vid export af
råsocker. Enligt de beräkningar man gjort i England skulle eu
fabrik, som således icke får något skydd, erhålla eu vinst af 6
£ per ton för råsocker, samt jordbruket få eu inkomst af 5 £ 15
shillings per acre vid odling af sockerbetor. Häraf synes, som om
den inskränkning vi antagit skulle vara fullt befogad. Men på
de orter i vårt land, som ännu icke försökt att i stor skala producera
sockerbetor, ehuru de till följd deraf att de ega god jordmån,
ett jemförelsevis mildt klimat samt ligga i närheten af hafvet ega
alla förutsättningar för att med fördel kunna producera sockerbetor,
är det af stor vigt för jordbrukets utveckling, att sockerfabrikationen
kommer till stånd. Men det är förenadt med betydligt
större risk att anlägga sockerfabriker på platser, der ingen
garanti finnes för att desamma komma att erhålla en tillräcklig
mängd sockerhaltiga betor, än på de orter, der intet tvifvel råder
i detta hänseende. För att således få sockerfabriker till stånd i
dessa opröfvade och alltså på något längre afstånd från de äldre
fabrikerna belägna distrikt bör staten uppmuntra anläggandet af
fabriker. En sådan uppmuntran har såväl hvitbetssockertillverkningskomitén
som Kongl. Maj:t föreslagit. Enligt Kongl. Maj:is
nu föreliggande förslag skulle en ny sockerfabrik, som ligger på
mer än 40 kilometers afstånd från en äldre fabrik, under de första
8 åren erhålla en extra premie utöfver hvad de äldre fabrikerna
bekomma, hvilken, om man antager, att fabriken har en årlig afverkning
af 30,000 tons betor samt kommer i gång den 1 september
1893, skulle belöpa sig till en summa af 687,000 och några hundra
kronor. Men för hvarje år man fördröjer igångsättandet af den
nya fabriken ökas denna premie och uppnår sitt maximum den 1
september 1897. vid hvilken tidpunkt densamma belöper sig till

846,000 kronor. Men denna extra premie är enligt min åsigt för
hög och ojemn, samt har dertill det stora felet, att den uppmuntrar
till att fördröja anläggningen af sockerfabriker samt odlandet
af sockerbetor under de närmaste 4 åren.

Det beslut ^utskottet fattat, nemligen att borttaga hela 2:a
inom. i 2 § af Kongl. Maj:ts förslag har jag icke kunnat gilla, da
derigenom utsigten uteslutes att få sockerfabriker till stånd i
andra delar af landet än södra Skåne och derintill gränsande områden,
Indika redan förut lyckligt lottade landsdelar sålunda nästan

Lördagen den 4 Mars, f. in.

N:o 11.

ensamma skulle erhålla rätt till alla de stora fördelar, som äro Förslag till
förenade med en utvecklad sockerindustri samt sockerbetsodling, förordning om
och detta på bekostnad af andra, mindre lyckligt lottade lands- )*‘itlet2ockeJändar.
Jag har således lika litet kunnat vara med om utskottets tillverkning en
som Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt. Jag anser, att frågan i riket.

häst löses genom att antaga den reservation, hvartill jag slutit (Forts.)

mig. Härigenom begränsas afståndet för den mera gynnade nya
fabriken till 30 kilometer från den äldre, hvilket afstånd bör vara
tillräckligt,? isynnerhet om man tager i betraktande, hvilken tung
vara sockerbetan är och huru föga den tål att transporteras.

Hvarje extra kilometer man skall forsla betan minskar densammas
värde, särskilt då detta i allmänhet måste ske under höst- och
vintermånaderna, när vägarne äro dåliga och uppblötta, men detta
behöfver jag ju icke närmare förklara.

Äfven anser jag, att Kongl. Maj ds beslutanderätt, huruvida
den ena fabriken skall komma i åtnjutande af särskilda förmåner
framför en annan, bör borttagas, då genom densammas bibehållande
osäkerhet och missbelåtenhet uppstå på många orter.

Jag anser således, att reservationen har fördelar framför såväl
utskottets som Kongl. Maj ds förslag. Den begränsar äfven den
premie, som skulle komma de nya fabrikerna till del i de omnämnda
mindre gynsamt lottade distrikten, till en summa af omkring
högst 300,000 kronor, att utgå under de 5 första åren utan
hänsyn till om en sådan fabrik kommer till stånd förr eller senare.

Och anser jag, att detta belopp bör vara tillräckligt stor uppoffring
af staten, i synnerhet om man tager i betraktande den höga
ståndpunkt, hvarpå sockerindustrien nu befinner sig.

Jag anser således, att reservationen bäst tillgodoser alla rimliga
anspråk, hvarför jag, herr talman, yrkar bifall till densamma
och afslag på utskottets förslag i denna del af paragrafen.

Friherre Barnekow: Beträffande första momentet i nu före dragna

paragraf skall jag för närvarande icke gorå någon hemställan.
Då någon ledamot från denna kammare inom utskottet
icke reserverat sig emot detsamma, finnes icke någon anmärkning
att här för närvarande upptaga till bemötande. Jag skall i stället
.sysselsätta mig med 2 § 2 mom.

Beträffande detta 2 mom. hafva ofantligt olika meningar gjort
sig gällande. Den af Kongl. Magt tillsatta komitén har uttalat
en uppfattning, Kongl. Makt en annan och utskottet en tredje
uppfattning. Slutligen hafva af utskottets 20 ledamöter icke
mindre än, om jag ej misstager mig, 15 reserverat sig emot utskottets
beslut.

Denna förordning, mine herrar, har också en ytterst svår uppgift
att fylla, ty den afser att tillse, att staten icke förlorar för
mycket af sina inkomster genom en minskad sockerimport, på
samma gång denna förordning äfven bör bereda sockerindustrien
ett tillräckligt skydd.

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

förslag till Då vi icke hade någon betodling i vårt land att tala om, var
beskattning o/ sockertullen en finanstull, och man ansåg, att den kunde som sådan
hvitbetssocker- höjas för att skaffa staten ökad inkomst. Slutligen blef den så
tillverkningen hög, att man började spekulera på att använda den som skydd, och
i riket. då var det som dessa hvitbetsfabriker uppstodo, under ett''alldeles

(Forts.) enormt tullskydd. Den närmaste följden blef, att staten började

förlora penningar på denna tillverkning. Nu vill man försöka
hjelpa detta, och det rättaste hade väl varit att sätta ned tullen,
men då hade ju staten förlorat för mycket, hvarför man kom på
den tanken °att lägga accis på fabrikationen och sökte bibehålla
tullsatsen så hög som möjligt. Det är detta, mine herrar, som
förordningen skall söka åstadkomma, hvilket, enligt mitt förmenande,
är en ganska svår uppgift, i synnerhet då så vidt skilda
intressen, som härvidlag ifrågakomma, skola tillgodoses.

Hvad nu det kongl. förslaget beträffar, är det det, som bäst
tillgodoser. sjelfva industrien och minst ser på statens inkomster.
Kongl. Maj:t föreslår nemligen, att vid anläggande af nya fabriker
skola dessa få en öfvergångstid af 8 år, innan de behöfva betala
den i lag bestämda skatten. Jag ber om ursäkt, att jag begagnar
ordet skatt. Det skulle egentligen heta accis, men för lätthetens
skull ber jag att få använda detta uttryck.

För att få klart för sig. huru stor statens förlust skulle blifva
i detta afseende, har man gjort vissa beräkningar. Om jag nu utgår
från det antagandet, att hvar och en af dessa 10 hvitbetssockerfabriker
afverkar 30,000 tons betor om året, — enligt uppgift
skulle alla tillsammans afverka 300,000 tons årligen — så
vill jag fästa uppmärksamheten på att, om jag antager, att de
gamla fabrikerna redan, betala efter ett utbyte af 9 procent, så
skulle staten, för hvarje utbytesprocent, som de nya fabrikerna
betala mindre än de gamla, förlora 35,000 kronor. Skulle, såsom
Kongl. Maj:t föreslagit, utbytet under 4 år bestämmas för de nya
fabrikerna till endast 5 procent, under det att detta för de gamla
är bestämdt till 9 procent, skulle staten under dessa 4 år förlora

560,000 kronor för hvarje fabrik. Under de 4 år, de nya fabrikerna
skulle betala efter ett utbyte af 7 procent, skulle statens förlust
gå till 280,000 kronor. Följaktligen skulle staten, om Kongl. Maj:ts
förslag .antoges, under dessa 8 år förlora 840,000 kronor på hvarje
ny fabrik, som komme att anläggas.

Nu är det kanske orätt att säga, att fabrikerna vinna hvad
staten förlorar på denna tillverkning. Att staten förlorar är gifven
men hvem som vinner derpå det är en annan fråga. Icke
tyckes det vara ensamt fabrikerna, ty då hade de nog varit i en
bättre ställning än hvad de för närvarande äro. Efter hvad den
förste talaren sade, äro de nya fabrikerna icke i någon afundsvärd
ställning, och man kan således icke bestämdt säga, hvar vinsten
kommer att ligga. Det beror naturligtvis mycket på under
hvilka förhållanden dessa fabriker komma att börja sitt arbete,
men staten kommer alltid att i minskad tull för råsocker
göra en direkt förlust; att den dock genom betodlingens upp -

Lördagen den 4 Mara, f. m.

N:o 11.

drifvande inom landet gör indirekt vinst, vill jag ej bestrida, Förslag till
och möjligen äfven någon direkt vinst i fabrikernas erläggande af-^™^”''"s
bevillning m. m. _ hvitbetslocker Kongl.

Maj:t har vidare sökt skydda de gamla fabrikerna tillverkningen
genom den bestämmelse, att en ny fabrik icke får ligga på mindre « riket.
afstånd än -40 kilometer från annan i gång varande fabrik. Jag (Forts.)
skall längre fram komma till detta, men vill nu först öfvergå till
utskottets förslag.

Utskottet ställer sig på eu annan ståndpunkt än Kongl. Maj:t.

Utskottet tager icke den ringaste notis om de nya fabrikerna utan
vill helt simpelt utesluta dessa och säger, att de fabriker, som icke
kunna komma till stånd med de vilkor, som utskottet föreslagit,
nemligen ett utbyte af 9 procent, de behöfva icke uppstå, de behöfva
icke komma till stånd med mindre än att de kunna uppfylla
dessa vilkor.

Utskottet gör sig derigenom skyldigt till att skaffa monopol
för de gamla fabrikerna, ty under sådana förhållanden skulle icke
några nya kunna komma till stånd. Så långt har utskottet gått
och har nog velat nå det målet för att hämma denna industri,
som utskottet icke vill låta fortgå längre, emedan det skulle bli
för stora förluster för statskassan.

Slutligen fins det en annan uppfattning, nemligen deras, som
reserverat sig särskildt till förmån för Gotland. Af alla förslag
förstår jag detta minst. Reservanterna åberopa sig på de af
finansministern i statsrådsprotokollet uttalade åsigter och säga, att
han egentligen velat skydda Gotland. Det kan man likväl icke
säga, ty Kongl. Maj:t har dock förbehållit sig pröfningsrätt, och
det är en skilnad mot reservanternas förslag, hvilket icke gifver
de öfriga delarne af Sverige samma fördelar som Gotland. Kongl.

Maj:t vill pröfva i hvarje särskildt fall, då ny fabrik anlägges,
så att äfven fabriker i andra delar af riket kunna få denna fördel,
hvilket deremot är omöjligt enligt reservanternas förslag. Hvarför
skall då Gotland ha en sådan fördel? I utskottet hörde vi, att
Gotland har god jord och ett lämpligt klimat — ja, man kan säga
alla förutsättningar för att vara fördelaktigt i detta hänseende.

Nå, då behöfver det väl icke särskild uppmuntran? Jo. vi fingo af
finansministern höra, hvarför det skulle ha det. Hans skäl är det,
att jorden är god men grund, vidare att myrarne behöfva utdikas
och att folket är ovant vid betodling. Men jag hemställer, om
det icke då är bättre att låta Gotland vänta, tills jorden blifvit
bättre bearbetad, myrarne utdikade och folket vandt samt först,
när detta är gjordt, lemna uppmuntran, ty eljes blir det för dyrt.

Det sista skälet, som finansministern anfört, att Gotland icke hade
några kapital, betyder icke något, tv jordbrukarne i Skåne hafva
icke heller några kapital, men i alla fall hafva hvitbetssockerfabriker
uppstått i deras närhet. Stiftar man blott lagar som tillräckligt
skydda dem, nog leta sig kapitalen dit. I Skåne hafva
vi fått pengar från Stockholm och från Göteborg, och det kan nog
Gotland också få. Det är således icke något skäl.

N:o 11.

Lördagen den 4 ilars, f. m.

Förslag till Nu öfvergår jag till den af sex ledamöter i första kammaren
beskattning «/afSlfna reservation, i hvilken äfven jag instämt. Då vi skulle upphvitbetssocker-
sälta denna reservation, voro äfven mellan oss meningarne delade.
tillverkningen Två åsigter gjorde sig gällande. Den ena ville hålla på komite*
riket rades förslag med sex öfvergångsår, en annan åsigt ville gifva ett

(lorta.) mycket mindre antal år. Vidare skilde vi oss i afseende på afståndet.
Eu del ville behålla 40 kilometer, en annan del ville nedsätta
det till 20 kilometer. Det fans till och med den åsigten, att
man skulle våga anlägga nya fabriker invid de gamla och ändå
lemna dem fördelar. Asigterna sammanjemkades, och vi beslöto
oss för 30 kilometer. Det anser jag för min del vara ett ganska
betydligt afstånd åtminstone för oss landtman, om man ser på
våra intressen. Det _ är nemligen icke nog med att vi skola föra
våra betor till fabriken, utan vi skola äfven hafva affallet tillbaka,
och att köra det på axel är besvärligt med en så lång väg.
Jag delade också den uppfattningen, att det var tillräckligt med
20 kilometer, men förenade mig slutligen i de öfriga reservanternas
beslut om 30 kilometer, såsom varande mer än tillräckligt för att
beskydda de gamla fabrikerna.

Hvad nu särskild! beträffar öfvergångsåren, hafva vi eu ny
siffra som är 5 år. Den kan sägas hafva uppkommit genom en
kompromiss, men dock en kompromiss, som stöder sig på något,
nemligen derpå, att Kongl. Maj:t och utskottet ansett, att i närvarande
stund behöfva de i gång varande fabrikerna en öfvergångstid
af 4 år, innan de kunna betala full skatt. Och bland
dessa gamla fabriker, som finnas i Skåne, är det två, som icke
arbetat längre än ett tillverkningsår. Sålunda komma dessa nya
fabriker att få endast 5 år, och hafva dessa kunnat komma till
stånd på 5 öfvergångsår, hvarför skulle då icke äfven andra nya
fabriker kunna komma till stånd på samma tid?

Slutligen hafva vi icke ansett oss böra sätta någon viss siffra
i utbytesprocent, utan beräknat utbytet under de tre första tillverkmngsåren
till två och under de derpå följande två tillverkningsåren
till ett kilogram mindre än det högsta utbyte, som beräknas
vid någon äldre fabrik inom riket. Det ha vi gjort derför, att,
om man sätter en viss utbytessiffra, blir det en stagnation under
dessa öfvergångsår, ty då väntar man att anlägga de nya fabrikerna,
till dess de gamla kommit upp till en utbytesprocent af
kilogram. Då jag talat om den uppoffring, som staten, enligt
Kongl. Maj:ts förslag, gör vid anläggandet af nya fabriker, anser
jag mig skyldig att äfven nämna om den, som" staten gör enligt
reservanternas förslag. Den skulle, om jag lemnar 3 öfvergångsår,
efter 7 procent utgöra 210,000 kronor, och går jag sedan till 2 år,
gör det efter 8 procent 70,000 kronor. Således skulle enligt reservanternas
förslag staten komma att göra en uppoffring af 280,000
kronor för hvarje ny fabrik, som anlägges inom riket på ett afstånd
af mer än 30 kilometer från gammal fabrik. Och det är en
betydlig skilnad mellan 280,000 kronor och 840,000 kronor, som
Kong], Maj:t föreslagit. Man kan äfven köpa guld för dyrt och

Lördagen den 4 -Mars, f. m

N:o 11.

att försöka frambringa en industri, der det skall behöfva lemnas så
mycket skydd, att nära nog hela fabriken kan uppbyggas af skyddet,-tror jag är väl dyrbart,

Af hvad jag nu anfört torde kammaren finna, att denna reservation
är ett medelförslag. Reservanterna hafva försökt att lösa
den svåra uppgiften så rättvist som möjligt, den svåra uppgiften
att tjena två herrar: staten och industriidkarne, och vi hafva sökt
lösa den så rättvist för båda som möjligt, så litet som möjligt
minska statens inkomster och ändå frambringa möjligheten af nya
fabrikers anläggande utan allt för stora uppoffringar för staten.
Utskottets förslag är, efter min och såsom jag förmodar äfven mina
medkamraters i reservationen åsigt, sannolikt det samma som att
hindra uppkomsten af nya fabriker.

Af hvad jag nu anfört vågar jag taga mig friheten att anhålla
om proposition på bifall till den af mig jemte öfriga afgifna
reservationen, d. v. s. bifall till mom. 2, ty enligt vår reservation
är mom. 1 lika med Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Nisser: Den fråga som nu föreligger rörer visserligen

ett mycket lättläst ämne, men är likväl ett ganska svårlöst problem.
Detta torde bäst framgå deraf, att då i utskottet 13 röster
emot 7 förenade sig om dess förslag, uppgår nu reservanternas
antal till 17 emot 3! Af dessa 3 är jag nog olycklig att tillsvidare
stå ensam i denna kammare på utskottets sida, och jag
tillåter mig nu att framlägga de skäl, på hvilka jag anser mig
böra fortfarande stå fast vid utskottets förslag.

Det förefaller mig, som om den motivering komitén framlagt,
och hvilken äfven är intagen i statsrådet och chefens för finansdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 16 december,
bort leda till helt annat slut än det hvartill komitén kommit.

Det heter nemligen, då det är fråga om det skydd, som nya
fabriker skulle kunna vara berättigade till:

Så vidt komitén kunnat utröna, har försök i sådan rigtning
ingenstädes skett, utan har beskattningen allestädes varit lika för
både gamla och nya fabriker. Med ett sådant gynnande af nya
fabriker äro ock förenade åtskilliga olägenheter» o. s. v. (se liomitébetänkandet
sid. 68).

Se vi nu till, huru härmed sig förhåller i andra länder, finna
vi att i Tyskland t. ex. var år 1860 fabrikernas antal 247; accisen
höjdes detta år från kronor 10,7 o per ten betor till kronor 13,25;
under det derpå följande decenniet steg fabrikernas antal till 311,
och 1870 höjdes accisen ytterligare till kronor 14,2o, hvilket icke
hindrade att fabrikernas antal under de 15 följande åren steg till
något öfver 400.

Följaktligen har i Tyskland fabrikernas antal oupphörligen
ökats under den högre accisen utan att någon undantagslagstiftning
egt rum för nya fabrikers anläggning.

Gå vi så till Danmark, hvars förhållanden torde vara närmast
lika det sydliga Sveriges i detta hänseende, visar det sig att äfven

Förslag till
förordning om
beskattning af
hvitbetssockertillverkningen

i riket.
(Forts.)

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

Förslag till
förordning on
beskattning aj
hvitbetssockertillverkningen

i riket.
(Forts.)

der nya fabriker ej haft någon hjelp i form af lägre accis eller
.annat skydd.

I Danmark utgjorde accisen till eu början 4 % under tullen,
men nedsattes sedan till 8 % under gällande tullsats; då deremot
denna skilnad i Sverige uppgår till icke mindre än 50 %l I
Danmark är skyddet för närvarande 15 kronor per ton socker; i
Sverige 117 kronor 50 öre per ton! Om denna industri är naturlig,
kan jag för min del icke inse, hvarför icke i Sverige likasom
i utlandet den skall kunna gå fram på samma vilkor, d. v. s. att
man ej skall behöfva lemna någon särskild hjelp åt de fabriker,
som nyanläggas, utöfver den som staten redan gifver i form af
50 % under gällande tull. Det är ock denna mening utskottet
delat, då det, med frångående af Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt, ansett att ingen undantagslagstiftning för nya fabriker bör
ifrågakomma.

Dessutom bedes få påpeka, att man med detta utskottets förslag
kommer statens behof af inkomster mera till hjelp i det hänseendet,
nemligen att byggandet af nya fabriker icke, såsom en
föregående talare anmärkt, kommer att hämmas, men väl möjligen
fördröjas, såsom ock komitén i sitt betänkande (sid. 67) anför:

»Till en början kommer sannolikt den förhöjda beskattningen
att dels undanskjuta anläggandet af nya fabriker dels föranleda
tillverkarne att nedsätta betpriset, hvilket åter kommer att inskränka
betodlingen. I följd häraf skulle statens förlust å sockerbeskattningen
begränsas. De fördelar, betodlingen medför för landtbrukaren,
och betbeskattningens förmåga att höja industrien komma
dock snart att verka en ytterligare utveckling af betodlingen i förening
med ett höjdt utbyte af socker. Den härmed förenade ökade
inkomsten skall i sin tur framkalla nya fabriker med nya områden
för betodling och den tillverkning af socker, som då uppstår, kommer
att förminska statsinkomsten, så att lagstiftningen åter måste
ingripa. Sådan har utvecklingen varit i andra länder».

Hvad betydelse en ökad produktion af socker inom landet halfår
statens inkomster med hänsyn till sockertullen, synes af de
sitfror, som äro intagna i utskottets betänkande, lånade från herr
finansministerns ofvan omnämnda anförande.

Det visar sig nemligen (sid. 4), att vid en utbytesberäkning
af 9 % ■— d. v. s. den högsta som nu är ifrågasatt såsom norm —
statens minskade inkomster vid nuvarande tillverkning uppgå till
3,526,500 kronor; tänka vi oss, att denna industri fortgår så, att
importen af socker till vårt land blifver obehöflig, så stiger denna
statens minskade inkomst till 6 millioner kronor. Frågan är således:
har man rätt att anse, det dessa 6 millioner kronor äro eu
lagom uppoffring för att denna industri skall kunna ega bestånd?

Jag kan icke hjelpa att det förefaller mig vara en väl högsiffra.
Det betyder dock efter 4 % ett kapital af 150 millioner
kronor, som staten på detta sätt disponerar till denna industris
förmån. Vidare liar framhållits, att denna industri icke är till så
mycket för att få socker i Sverige som icke mera för att hjelpa

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

i ordbruket, emedan detta genom betodlingen i högsta grad upp- Förslag- till
arbetas och förbättras. Då tillåter jag mig fråga : hvarför skall{X ™* «/
man betala så störa summor för att fa jorden upphjelpt till bärande ^vi(ie^880ckeraf
ymnigare skördar? Med hvad rätt pretendera egarne af den tillverkningen
bördiga sydsvenska jorden, att staten genom sin mellankomst skall * riket.

tillföra dem en nettoinkomst af 150 till 200 kronor tunnlandet i (Forts.)

och med denna jordens aptering till betodling?

En föregående talare har anmärkt att han icke visste hvart
dessa summor, som staten uppoffrar, taga vägen. Jag tror, att de
komma dels jordegarne dels fabrikerna till godo och icke ensamt

de senare. . . , .

Då således min öfvertygelse är att denna industri — tor sa vidt
den är naturlig — skall likasom hvarje annan bana sig väg utan
att denna hjelp, som här ifrågasattes i såväl Kongl. Maj:ts som
reservanternas förslag, genom statens ingripande blifver dem tilldömd,
tillåter jag mig yrka bifall till utskottets förslag i föreliggande
punkt.

Herr Olsson: Då jag är delegare i en hvitbetssockerfabrik

och hör till en provins, der denna fabrikation nästan uteslutande
drifves, har jag betraktat mig såsom part och kanske derför icke
bort yttra mig i denna fråga, och det så mycket hellre, som en
fullständigt utredning presterats först af den s. k. hvitbetssockerkomitén
och sedermera af Kongl. Maj:t, samt slutligen jag förmodar,
att inom utskottet alla nödiga och nyttiga och på saken
inverkande upplysningar lemnats. Men den siste ärade talaren har
efter min uppfattning sett saken från en sida, som icke kan vara
öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Han ansåg och
det är om denna punkt jag ville säga några ord — att den s k.
premien för nya fabriker ej vore af behofvét pakallad, och här hai
i denna kammare förut yttrats, och man har äfven sett det i skrift
vid flera andra tillfällen, att det skulle vara gifvet, att de nya
fabrikerna skulle under de första åren kunna utföra en lika stor
tillverkning, som man har beräknat skola framdeles ske. Detta är
— och det är derpå jag ber att få fästa denna ärade kammares uppmärksamhet
— ett fullkomligt misstag. Antingen måste den ort,
der en ny fabrik anlägges, hafva förut i flera år odlat hvitbetor
för att kafva fått denna odling, såsom man säger, i gång eller
också måste ett annat fall inträffa, nemligen att, om en fabrik
anlägges i en sådan trakt, dröjer det mer än tre ar, innan fabriken
kan få den hvitbetsodling, som är ett oeftergiflig!: vilkor för att
kunna tillverka den qvantitet socker, som af hvitbetorna beror.
Denna sak är sa enkel och naturlig, att en hvar, som har någon
kännedom om hvad det vill säga att i vårt land odla hvitbetoi
eller tillverka hvitbetssocker, är fullt förtrogen med dessa förhållanden.
Den ärade föregående talaren nämnde, att man i Danmark
och Tyskland ej både gått till väga med en s. k. premiebeskattning,
men jag ber att fa lästa den värde, talarens
uppmärksamhet på, att i Danmark och i Tyskland äro jordbruks Första

Kammarens Prof.. 1893. N:o 11. 4

N;o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

Förslag till förhållandena helt annorlunda än hos oss. Det är sant, att man i
beskattning a/7iffa ..tr^kter a.f Skåne något så när kan jemföra jordens beskaffenhvitbetssocker-
het, örliga klimatiska förhallanden och kulturen af jorden med
tillverkningen vissa trakter i Danmark, men det är blott några få punkter.
% nket. Danmark har, såsom vi veta, under en längre följd af år haft ett
(Forts.) kultiveradt åkerbruk, Tyskland likaså. Dertill''komma de olika
klimatiska förhållandena både i Tyskland och Danmark. Och det
är d.etta, som gör att, när det anlägges der en hvitbetssockerfabrik,
då är jorden sådan, att odlingen något så när genast kan utsträckas,
motsvarande den anlagda fabrikens afverkningsförmåga.
Om vi t. ex. tänka oss en fabrik på Giotland, måste ett af två
inträffa. Antingen måste man börja med odlingen flera år i förväg,
innan man kan få den i gång och få en så stor qvantitet betor,
som behöfs för att tillverka den qvantitet socker, man beräknat,
eller också får man, om man anlägger en fabrik, innan hvitbetsodlmgen
är i gång, bereda sig på en mindre qvantitet i början
och sedan successivt öka den. Jag har en särskild, praktisk kännedom
om en ny^ fabrik, som under det första året kunnat tillverka
mer än tre gånger så mycket, som der tillverkats. Men under
senaste hösten kunde till denna fabrik ej anskaffas en större qvantitet
^ betor, än som motsvarade knappt en tredjedel af tillverkningsförmågan.
Om man kunnat gifva en sådan fabrik premier, hade väl
intet varit naturligare och rättvisare. v

Men denna premie är också berättigad från en annan synpunkt,
och det nemligen den, att vid hvarje fabrikation af hvitbetssocker
behöfver man ei blott tid för odling af betor eller kultivering af
jorden för att kunna alstra betor, man behöfver också någon erfarenhet^
i afseende på det tekniska, som tillhör fabriken, för att
kunna få det högsta möjliga soekerutbytet, som man bör kunna få
med fullt _ lämpliga maskiner. Och jag vågar påstå, att det är
ingen fabrik i Skåne, som under de första åren så kunnat utveckla
de tekniska förhållandena, maskiner och hvad dermed har sammanhang
i _ fabriken, att den har fått den största eller den verkliga
afkastning, som borde lemnats.

Dertill kommer vidare eu annan omständighet, nemligen den
att omkostnaderna vid denna tillverkning äro för en ny fabrik så
betydande, att ingen fabrik i Skåne har under de första åren
lyckats nedbringa dessa kostnader så långt, som de böra nedbringas
för att tillverkningen skall kunna bära sig.

Dessa förhållanden göra det nu både rättvist och billigt, ja
nödvändigt, att man lemnar åt de nya fabrikerna någon respit
eller något premium, så att ej dessa fabriker i början få förluster,
hvilka sedermera måhända icke kunna repareras.

Nu har man i afseende å dessa premier inskränkt dem i vissa
fåll till en längre tid, såsom för Gotland, och i andra fall, såsom
reservanterna från Första Kammaren gjort, till dels 3 år och dels
''2 år eller 5 år; de första 3 åren skulle det vara en minskning i
beskattningen af 2 procent, utbytet skulle vara endast 7 procent
socker, och under de andra 2 åren skulle det vara från 7 och till

Lördagen den 4 Mars, f. m.

Nso 11.

i riket.
(Forts.)

8 procent, hvarefter den normala beskattningen, eller 9 procent, ntil‘m

skulle inträda. Om man skulle se saken endast tran synpunkt^ ^ beskattning af
af de gamla fabrikerna, då skulle man möjligen kunna niotivera hvithet* sockerrör
till att det vore bäst för dem att inga nya uppstode. Men det tillverkningen
anser lag vara hvarken rättvist eller billigt och ej heller förenligt . ''-ket.
med en klok statshushållning, ty enligt mm åsigt ar det fördelaktigast
för ett land i samma män som detta land kan tillverka
eller fylla sina många behof. Man har sagt flera gånger att anläggningen
af dessa nya fabriker tillskynda statskassan en betydlig
förlust genom minskning i sockertullen. Man kan möjligen säga
så från en synpunkt, men återigen från en annan synpunkt tror
lag att det är eu ren vinst, ty den säkraste och starkaste statskassan
är att hafva ett land, som är i stånd att bära de skatter
som äro nödiga. Finner man nu att dessa skatter äro nödvändiga
å sockertillverkningen, nå, välan da, men ju mera den utvecklas
och. iu större den är, desto nödvändigare är det att man pa aen
vägen kan få inkomster, som enligt mitt förmenande uppfylla tva
ändamål, det ena att minska importen, och det är kanske det
vigtigaste när allt kominer till allt, ty i längden kunna vi icke lefva
på export af obligationer och import af guld för dessa. Yi maste
komma till någon afkastning som landet gifver, och da ar det
denna export som är vigtigast och som ensam sätter t. ex. riksbanken
i stånd att fullgöra sina funktioner i alla rigtmngar, enär
denna export tillför banken ett guldförråd, hvarförutan den, enligt
min åsigt, aldrig kan åtaga sig att ensam bestrida sedelutgifnmgen.

Detta var nu något på sidan af saken. Emellertid ber jag fa, säga,
det iag för min del icke har något emot att biträda Kongl. Maj:ts
förslag, men jag skall ej heller hafva något emot att antaga hvad
Första Kammarens reservanter hafva föreslagit, nemligen att bestämma
afståndet till 30 kilometer samt utbytet de tre första aren
efter fabrikens tillkomst till 7 procent och de andra, tva aren till
8 procent, och derefter till 9 procent. Detta anser jag vara fullt

befogadt, och jag tror att det är i landets i flera afskild eu val förstådda

intresse, att man söker så mycket som möjligt underlätta

denna industri. , . , , , n , ..

Hvad första punkten beträffar har jag intet annat yrkande an
hvad utskottet föreslagit. Med afseende på andra punkten hemställer
jag om bifall till reservanternas förslag.

Herr Ca valli: Det har i den ofta omforma] da reservationen
af sex Första Kammarens utskottsledamöter blifvit sagdt, att genom
borttagande af mom. 2 i 2 § odlingen af hvitbetor skulle monopoliseras
inom den trakt, der de nu odlas. Jag ber att pa det

kraftigaste fa betona, att detta icke varit syftet med utskottets

förslag Att berörda moment ströks af utskottet, berodde derpå, att
inom den afdelning af utskottet, der ärendet först behandlades, en 11

1 dJLUeilUIlg cli uiomu/tcK, j '' „ . ....

^position yttrade sig mot den särskilda pröjmngsratten i
ivarie fall; och denna motvilja gick derifrån öfver till hela Kongl.
- - - ■ • 1 ---- utskottets plenum ej tick

allmän opi

11 v er J J v Jun, v vi * O c

Maj:ts förslag i denna punkt,

som i

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

förordning L SS,011 rf T F\*T'' S]™len, hvarför momentet

beskattning o/uf, aro tva s^ag- Till det ena hörde, att antagandet af

hvitbetssocker- . sadant stadgande skulle innebära återupplifvandet inom vår
tillverkningen näringslagstiftning af grundsatser, som af densamma längesedan

i riket.
(Forts.)

»ig Kunna uara aen

hvilket uppenbarligen i s;
menliga följder för de i

öfvergif\ its, att på det sätt, den föreslagna bestämmelsen angifver,
genom konstlade medel söka uppamma en industri å orter, som
“ahända icke ega de naturliga betingelserna för dess fortfarande
bestånd, vore _ icke förenligt med sunda lagstiftningsprinciper; att
den lockelse till kapitalplacering, som den föreslagna skattelindringen
skulle medföra, vore synnerligen betänklig; samt att staten

utan nytta tätt vidkännas en måhända ingalunda obetydlig skatte uppoffrmg,

derest en sålunda framlockad industri sedermera visade
sig icke kunna bära den högre beskattningen, utan ginge under,

1 sådant tall jemväl skulle medföra högst
.... - --- —- - e11 sådan anläggning intresserade en SKilae.

ökälet åt andra slaget var statskassans minskade in komst.

För min del skulle jag, om Kongl. Maj:ts förslag egt lika stora
sympatier inom utskottet, som reservanternas synes tillvinna sig
inom denna kammare, hafva biträdt detsamma, ty jag ser gerna,
att hvitbetsodling bedrifves i många delar af vårt land. Och^hvartor
skulle jag med de åsigter, jag omfattar, stå emot att bereda
landtbruket. de tördelar, som hvitbetsodlingen medför? Måhända
derför att jag representerar ett skånskt län? Ingenting är likväl
origtigare än detta; det vore tvärtom lyckligt just för Skåne, om
hvit betor odlades i många delar af landet. Vi stode då i dessa
iragor icke så ensamma, icke så, jag vågar säga, missförstådda som
nu gorå både inom och utom Riksdagen. I skolen för öfrigt icke
tro, mine herrar, att det är något för Sverige enastående, att hvitbetssockerfabnkationen
tränger sig tillsammans inom trånga gränser.
Sa är tvärtom förhållandet nästan öfver allt, der hvitbetor odlas.
I Preussen t. ex., der något mera än 300 fabriker finnas, äro 128
belägna i provinsen Sachsen, 60 i provinsen Schlesien och 44 i provinsen
Hannover; alltså öfver 75 procent i tre provinser. I södra
Hyssland finnes pa ett jemförelsevis ringa område 260 fabriker.
Enahanda äro förhallandena i Frankrike och Österrike.

Såsom jag bär ofvan anfört, kan jag med min röst understödja
vare sig Kong! Majrts förslag eller det af reservanterna med
utskottets ordförande i spetsen afgifna, som går i samma rigtning.
.Dervid vill jag dock tillkännagifva, att jag dermed icke afstår från
det särskilda yrkande, jag har beträffande Gotland.

• . Herr Treffenberg: Eftersom jag mot min vilja och mot mitt

Ja biiivit insatt i bevillningsutskottet, skall jag anhålla att nu fä
lemna den upplysningen, att jag visserligen inom utskottet deltagit
i behandlingen af denna fråga men ej var närvarande, då detta betänkande
slutligen justerades. Hade jag det varit, så skulle jag
hatva reserverat mig ungefär i samma syfte som herr af Burén,
eller med andra ord ställ mig på Kong!. Maj:ts sida, dock med

Lördagen den 4 Mars, f. m.

N:o 11.

undantag livad angår den Kongl. Maj:t förbehållna pröfningsrfttten,^^^
som jag anser böra bortfalla. beskattning af

hvitbetssocker Sedan

öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr tillverkningen
talmannen, att i afseende på nu föreliggande paragraf yrkats, Do) i riket

att densamma sknlle godkännas i enlighet med utskottets förslag, (lors-)

2''0) att paragrafen skulle godkännas med den lydelse Kongl. Maj:t
föreslagit, samt 3:o), af herr Stephens och friherre> Barnekow att
kammaren skulle godkänna § 2 mom. 1 af Kongl. Maj.ts förslag i
ämnet och besluta, att mom. 2 i nämnda § skulle erhålla den lydelse
som föreslagits i den af friherre Barnekow m. fl. vid betankandet

fogade reservation. . . . .. , ,

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
det af hem Stephens och friherre Barnekow framstälda yrkandet
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits godkännande af paragrafen med den
lydelse Kongl. Maj:t föreslagit, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition: . .

Den, som godkänner § 2 mom. 1 åt Kongl. Maj:ts förslag till
förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkmngen i riket
och vill, att mom. 2 i nämnda § skall erhålla den lydelse, som föreslagits
i den af friherre Barnekow m. fl. vid bevillningsutskottets
betänkande n:o 3 fogade reservation, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med den lydelse,
Kongl. Maj:t föreslagit.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 68;
Nej — 56.

Slutmeningen.

Herr Cavalli: Oaktadt kammaren nyss fattat beslut om att
till § 2 foga ett nytt moment om särskild skattelindring för nya
fabriker, belägna på mer än 30 kilometers afstånd från annan i
gång varande hvitbetssockerfabrik, skall jag dock, såsom jag redan
förut angifvit, söka vinna bifall för min särskilda reservation beträffande
ytterligare skattelindring för Gotland.

N:o 11,

Lördagen den 4 Mars, f. in.

i riket.
(Forts.''

förslag till Man kan antaga, att efter det nyss fattade beslutet nya fakunna
uppkomma i trakter af riket, der, utom nödiga förhvitbetssocker-
utsättningar beträffande klimat och jordmån, landtbruket står på
tillverkningen den höjdpunkt, att odling af hvitbetor, dugliga för sockertillverlvi
nhe.t. ning, kan ega rum. Men jag betvifla!’ pa skäl, jag sedermera skall
angifva, att denna lagstiftning är tillräcklig för (rofland.

Före den tidpunkt, då den nu florerande kvitbetsodlingen böljade
här i landet, eller år 1883, hafva hvitbetssockerfabriker uppbyggts
och hvitbetor odlats under två perioder. Den första inföll
under åren 1836—1845,, då tre fabriker funnos, nemligen i Malmö,
i Landskrona och invid Lund, och den senare under åren 1854—
1875, under hvilken fabriker anlades i Landskrona, Inedal, Halmstad,
Arlöf, Vadstena, Ljung och Öja. Anledningen till industriens
undergång båda gångerna — Arlöfsfabriken fans dock qvar äfven
under årep 1875—1883 — var otvifvelaktigt för låg sockerhalt i
betorna, lika visst som det är, att industriens uppsving under nuvarande
period till hufvudsaklig del beror på en mera vårdad betodling,
på betrasens förbättring. Ja, mine herrar, detta har varit
den nödvändiga förutsättningen för industriens bestånd; men huru
lång tid har det icke kraft i Skåne att vinna detta mål? Om man
ej fager med i räkningen erfarenhet från de föregående perioderna,
så förflöto. dock bortåt tio år, innan betkulturens förbättring inträdde.
Vill man da säga, att den öfvergangstid af åtta år, som
de gotländska myndigheterna begärt, är för läng?

Det gotländska jordbruket står af helt naturliga anledningar
efter ^ jordbruket i flera af rikets öfriga delar. Skälen dertill äro
ju kända, men ett af dessa skäl skall jag bedja att nu få särskildt
framhålla. År 1832 suspenderades skiftesvitsordet, hvad Gotland
angick, och först är 1866 återfick det gällande kraft. I följd häraf
är ännu en tredjedel af Gotland oskiftad. Förhållandena på ön lära,
efter hvad myndigheterna enstämmigt förklarat, vara sådana, att
jordbrukets höjande i afsevärd mån derstädes icke kan påräknas
utan genom införande af hvitbetsodling på ön. Frågan torde således
böra betraktas från den synpunkten: Vill Riksdagen, som i
denna fråga ensam har magten i sina händer, vidtaga en åtgärd,
hvarigenom landtbruket i en del, låt vara en ringa del, af vårt
land kan förkofra sig och höjas? Svaret på den fragan lemnas i
det beslut, kammaren nu går att fatta. Riksdagen har tillförene
gerna och med rätta medverkat till vår modernärings höjande, och
ett bifall till min reservation vore sålunda helt enkelt att fortsätta

1 samma rigtning.

Jag väntar mig att få höra samma invändning, som jag fatt
inom utskottet: Vi vilja ej veta af någon undantagslagstiftning;
den är behäftad med så många fel. Jag påräknar dock, att det
talet icke kommer från dem, som medverkat till antagandet af mom.

2 i § 2, ty just genom det beslutet har en undantagslagstiftning,
ja, en dubbel undantagslagstiftning tillskapats. För öfrigt, mine
herrar, vill man göra sig besvär och se efter i var författningssamling,
sa finner man många fall af undantagslagstiftning. Jag

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

vill ej trötta kammaren med någon utförligare uppräkning, jag vill Förslag till
nu endast påpeka, hurusom vi för Norrbotten hafva eu särskild/or"r“m”S[°m

skogslag, likaså för Vesterbotten, äfvensom just för Gotland. För ll^e^ocke/-Göteborg hafva vi 011 särskild författning angående kyrkofullinägtige tillverkningen
och kyrkonämnd samt angående mantals- och skattskrifning och i riket.

kyrkoskrifning o. s. v. Skola vi tala om Stockholm, så vet jag (Forts.)

knappt hvad som ej der är undantagslagstiftning. 1862 års kommunal-
och kyrkostämmoförordningar gälla ej för Stockholm. Särskilda
bestämmelser gälla beträffande förmynderskapsväsendet, mantals-
och skattskrifningen, stadens kommunala och administrativa
förvaltning, uppbördsväsendet in. in. _

Men än mera. Vi hafva ända till den dag, som i dag är, haft
eu särskild undantagslagstiftning för Gotland. Det har ålegat den
manliga gotländska ungdomen en längre, en tyngre värnpligt till
försvar för det gemensamma fosterlandet än den, som ålegat ungdomen
i öfriga delar af riket. Denna undantagslagstiftning har
emot Gotlands önskan ålegat provinsen i omkring 80 år; är det då
ej en gärd af den enklaste rättvisa — i fall man ej vill se saken
från praktisk eller ekonomisk synpunkt — att vi i dag gifva Gotland
eu undantagslagstiftning, stom det sjelf t begär, ej en, som skall
gälla i 80 år, endast i 8 år? _

På grund af hvad jag nu anfört får jag anhålla om bifall till
min vid betänkandet fogade reservation.

Herr Östergren: Efter den utredning, som herr Cavalli lemnat
angående behofvet för Gotland af större skattelindring än den, som
bestämts genom kammarens nyss fattade beslut, kan jag inskränka
mig till att endast åberopa denna utredning äfvensom det af talaren
på helsingborgsbänken afgifna yttrande. Denne visade nemligen
på ett mycket kraftigt sätt, huru nödvändigt det _ är för eu ny
fabrik att erhålla skattelindring, derest den ej skall stjelpa^. Ehuru
jag instämmer i herr Cavallis motivering, kan jag dock icke finna
den af honom gjorda formuleringen af öfvergångsstadgandet lämplig.
Det synes mig, som om han i denna formulering gått väl långt,
Efter densamma blifver stadgandet gällande icke blott för en öfver -gångstid, det kan blifva permanent, nemligen för det fall att flera
fabriker på Gotland anläggas den ena efter den andra, en hvar med
rätt till skattelindring under 8 år från fabrikens anläggning. Lyckligare
synes mig då grefve Hamilton hafva löst frågan i sin reservation,
uti hvilken sex andra utskottsledamöter instämt. Jag tager
mig derför friheten, lierr talman, att yrka bifall till det i Kongl.
Maj:ts proposition förekomna öfvergångsstadgande, med det tillägg,
som grefve Hamilton i sin reservation föreslagit.

Friherre Barnekow: Jag liar redan eu gång förut berört frågan
om en undantagslagstiftning för Gotland i detta fall, och jag anser det
nu vara ännu mindre skäl att bevilja densamma, sedan kammaren
antagit hvad vi nyss antagit. Jag kan ej finna något egentligt skål,
hvarför Gotland skulle hafva denna förmån; det har ej sämre kli -

N: o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

Förslag till
förordning or
beskattning a
livitbetssocker
tillverkningen
i riket.
(Forts.)

mat, ej sämre jord. Det enda skälet skulle vara det, att, på sätt
Men föregående talaren påpekat, Gotland hos Kong]. Maj:t särskilt
. begärt denna undantagslagstiftning. Ja, mine herrar, är det bara
det som fordras, så kan Kristianstads län äfven begära undantagslagstiftning,
och detsamma skulle ju kunna begäras äfven af Östergötlands
län och af Vestgötalänen. Beror det blott derpå, att
Gotland förstått att på högre ort hålla sig framme bättre än de
andra länen, _ så vill jag ej gilla det skälet. När andra undersåtar
äro lojala och arbeta utan petitioner, så tycker jag att
de borde få minst samma rättigheter som dem, hvilka ständigt
petitionera.

Af hvad jag nu och en gång förut redan anfört torde framgå,
att jag ej kan vara med om någon särskild undantagslagstiftning
för Gotland, utan anhåller om bifall till Kong!. Maj:ts förslag,
hvilket är nödvändigt när man bifallit reservationen derför att
Kongl. Maj:ts förslag skiljer sig derifrån blott genom en redaktionsolikhet.

Herr Reuterswärd: Ehuru långt ifrån älskare af undantagslagar
och undantagsförfattningar, anser jag likväl, att tillfällen
finnas, då sådana kunna vara af nöden, synnerligast i vårt långsträckta
land med dess inom nästan hvarje provins olika klimat,
olika odling och olika förhållanden. Det torde då ej kunna anses
ur vägen, om man vill se landet i allmänhet uppblomstra, att
någon gång gorå ett undantag från den allmänna regeln.

Här är nu fråga om Gotland, och såsom den föregående talaren
sagt, har denna ö, snart sagdt, från uråldriga tider haft sin
särskilda lagstiftning, icke blott hvad angår dess försvar, utan jemväl
en särskild skogslagstiftning m. m. m. m.; och att taga vara
på denna ö samt gorå dess befolkning så lycklig och så välmående
som möjligt, anser jag vara en mycket stor och vigtig uppgift.

Emellertid har jag ej något vidare att tillägga, utan anhåller
att lika med statsrådet Östergren få föreslå, att kammaren behagade
antaga Kongl. Maj:ts framställning med den förändring deruti, som
af grefve Hamilton m. fl. reservanter blifvit föreslagen.

Herr Cavalli: Bevillningsutskottets ärade ordförande har för
andra gången tillkännagifvit, att han ej förstår de skäl, som blifvit
anförda för eu undantagslagstiftning för Gotland. Andra gången
berörde han blott ett skäl, som härför anförts, nemligen petitionen.
Jag tillåter mig få erinra derom, att jag anfört mer än ett skäl
för min framställning.

Då representanten för Gotland af formella skäl funnit det vara
mera lämpligt att bifalla den reservation, som, i enahanda syfte
som min reservation, afgifvits af andra ledamöter inom utskottet,
har jag gifvetvis icke något deremot. Att jag icke förenade mig
med ifrågavarande ledamöter berodde derpå, att jag ansåg, att, när
man skulle hjelpa Gotland, kunde man göra det fullständigt. Jag

Lördngen den 4 Mars, f. m.

N:o 11.

förutsätter, att icke flera än två hvitbetssockerfabriker kunde uppstå
på Gotland, och tyckte, att man kunde hjelpa båda två. Jag
vågar ej uttala en mot representantens för Gotland stridande mening,
men jag bar icke klart för mig, hvarför den ena reservationen
mera innefattar ett öfvergångsstadgande än den andra. Jag skall
således afstå från mitt yrkande och förena mig med herr Östergren
i hans yrkande om bifall till grefve Hamiltons m. fl. reservation.

För det understöd, jag vunnit, är jag emellertid tacksam.
Och jag tror, att med de ansträngningar, som gotländingarne gjort
för denna frågas lösning, vore det ur många hänseenden mycket
oklokt att ej uppmuntra den. Deras intresse skulle förslöas, hoppet
sjunka ned till ett minimum. Det är på grund häraf, som jag
sökt medverka till målets vinnande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande slutmeningen, om hvars godkännande i enlighet
med utskottets förslag framställning nu icke blifvit gjord, yrkats
dels godkännande af Kongl. Maj:ts förslag, dels ock, af herr
Östergren, att sistnämnda förslag skulle godkännas med det tillägg,
som innefattades i den af grefve H. E. G. Hamilton vid betänkandet
afgifva reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen proposition på godkännande
åt slutmeningen med den lydelse, som af utskottet föreslagits, och
vidare proposition å hvardera af nyssnämnda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Östergrens förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.

§§ 3—5.

Godkändes.

Art. II, III och V äfvensom rubriken.

Godkändes.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Herr Cavalli: Jag ber om öfverseende för att jag ännu en
gång tager kammarens uppmärksamhet i anspråk, men jag måste
upptaga en fråga, som är af vigt. I sin till Kongl. Maj:t år 1891
aflåtna skrifvelse, deri Riksdagen ifrågasatte eu förändring i hvitbetssockertillverkningsskatten,
uttalade Riksdagen jemväl den önskan,
att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke en annan
beskattnmgsgr und kunde komma i fråga. Den af Kongl. Maj:t
tillförordnade komitén har åt jemväl denna del af frågan egnat
sin uppmärksamhet. Komitén bär på ett uttömmande, klart och
sakrikt sätt ådagalagt såväl fördelarne som olägenheterna af de
olika beskattningarna och efter denna utredning kommit till det
resultat, att råämnesbeskattning fortfarande bör ega rum. Denna
åsigt har gillats af Kongl. Maj:t. Och utskottet, till hvars be Första

Kammarens Prof. 1893. N:o 11. 3

Förslag till
förordning om
beskattning af
hvitbetssockerlillverkningen

i riket.
(Forts.)

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m.

Förslag till handling ärendet hänvisats, förklarar, att »på de grunder, komitén
förordning om anfört, anser utskottet, att skäl icke förefinnes att för närvarande
l>hvMeissocice/-^ÖTa'' produktbeskattningssystemet i vårt land». Utskottet säger
tillverkningen vidare, att »utskottet är således ense med komitén och Kongl. Maj:t
; riket. derom, att någon förändring uti nu rådande system för beskatt(Forts.
) ningen af ifrågavarande tillverkning icke bör för närvarande ifrågakomma».
Man skulle kunna tänka sig, att saken dermed vore slut.
då Kongl. Makt, komitén och utskottet äro ense. Men utskottet
kapitulerar ledan på nästa rad, der utskottet säger, att det kan
»icke underlåta att i detta sammanhang påpeka önskvärdheten
deraf, att Kongl. Maj:t vid utfärdandet af blifvande ordningstadga
för hvitbetssockerfabri kerna i riket måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke deri borde inflyta så affattade föreskrifter angående
sättet för hädanefter uppstående hvitbetssockerfabrikers inrättande,
att de anordningar, som i eller vid desamma komma att vidtagas,
icke måtte lägga hinder i vägen för eu öfvergång till produktbeskattning,
derest en sådan öfvergång framdeles skulle befinnas
lämplig». Ja, mine herrar, hvad utskottet har gifvit med den ena
handen det tager utskottet ögonblickligen igen med den andra.
Jag kan och måste beteckna ett sådant resonnement, som utskottet
användt, såsom icke konseqvent, och ännu mera inkonseqvent vore
det, om Riksdagen till en sådan motivering lemnade sitt bifall.
Denna kammare har nu beslutit en råämnesbeskattning; det är
väl också meningen, att det skall vara en sådan och icke eu produktbeskattning.

Men det är icke nog med de teoretiska skälen, tv orden, sådana
som de stå, äro icke så oskyldiga som de se ut, om man antager,
att Kongl. Maj:t skall fästa något afseende med dem. Om produktbeskattning
skall användas vid hvitbetssockerfabrikerna, så
måste fabriksbyggnaderna och kontrollen anordnas helt anorlunda
än nu. Fabrikerna måste då omgifvas med murar såsom fängelser;
hvar och en, som kommer in eller ut, skall visiteras, och allt socker,
som föres in eller ut ur fabriken, skall undersökas. Nu hafva
fabrikanterna fått bygga ungefär som de velat, men de nya fabriker,
som hädanefter uppstå, skulle inrättas med hänsyn till produktbeskattning.
Jag benöfver icke påpeka, att det skulle föranleda
ökade kostnader. Kammaren har nyss genom två fattade
beslut beviljat vissa lindringar för nya fabriker, men nu ifrågasättes
det, att sådana åtgärder skola vidtagas vid nya fabriker,
att en öfvergång till produktbeskattning underlättas;
och detta skulle blifva ett onus, en ökad kostnad för en ny
fabrik.

På grund häraf hemställer jag, att den på 9:de sidan förekommande
mening, som börjar med orden: »Dock kan utskottet
icke underlåta» och slutar med orden: »framdeles skulle befinnas
lämplig», måtte få ur motiveringen utgå.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, förklarades, på
gjord proposition, utskottets ifrågavarande hemställan besvarad

N:o 11.

Lördagen den 4 Mars, f. m. 27

genom de beslut kammaren fattat vid- föredragningen af förslagets
särskilda delar.

Herr talmannen yttrade härefter, att i afseende på motiveringen
bl i fvi t af herr Gavalli yrkadt, att den å sid. 9 i det
tryckta betänkandet förekommande punkt, som börjar med orden:
»Dock kan utskottet icke underlåta» och slutar med orden: »befinnas
lämplig», skulle utelemnas.

Härpå gjordes proposition enligt detta yrkande, och förklarades
densamma vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Mai:ts
nedannämnda, denna dag aflemnade nådiga propositioner till Riksdagen
:

l:o) angående disposition af inflytande köpeskilling för kronan
tillhörig mark i qvarteren Edelman mindre och Krabaten i Stockholm
m. m.;

2:o) angående ordnande af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen;
samt

3:o) angående anvisande af medel till odlingslånefonden.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen angående
vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet.

Kammaren åtskildes kl. 1.17 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.