RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Första Kammaren. N:o 10.

Onsdagen den 1 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående afsöndring afjord från indragna kronofogdebostället
Stommen n:o 1 om 1 mantal i Elfsborgs län; och

2:o) angående anslag till fullbordande af och utredning för fysiologiska
institutionens i Lund nya byggnad.

Justerades protokollet för den 22 sistlidne februari.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af utskottets utlåtande n:o 1 rörande väckt motion om ändrad lydelse
af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 80
regeringsformen;

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 73
regeringsformen;

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 42
riksdagsordningen; och

n:o 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 54
riksdagsordningen;

Föräta Kammarens Prot. 1893. N:o 10.

I

N:o 10

Onsdagen den 1 Mars.

Pension för
undemisaren i
fiskodling frih.
G. C. U. Cederström.

2

lagutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af väckta motioner om
ändring i 7 kap. strafflagen; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen med anhållan, att koncession
ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas å jernvägsanläggning
inom Norrbotten.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran bevillningsutskottets
under gårdagen bordlagda betänkande n:o 3 äfvensom
sammansatta bevillnings- och lagutskottets nämnda dag bordlagda
betänkande n:o 1.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 25 och 28 nästlidne månad bordlagda utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

1—7 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

8 punkten.

Herr statsrådet Groll: Undervisaren i fiskodling friherre Cederström
är 87 år gammal och har innehaft sin befattning inemot 40 år,
till en början med en aflöning af 600 riksdaler banko och sedermera
från 1858 med en aflöning af 1,500 kronor. Nu har han begärt en
pension af 1,500 kronor. Landtbruksstyrelsen har föreslagit samma belopp,
och statskontoret har ansett sig kunna deri instämma. Men just
med afseende derpå, att friherre Cederström icke varit anstäld med lön å
riksstaten, har Kong!. Maj:t ansett sig icke böra begära hela det belopp
1,500 kronor, som han i lön uppburit, utan föreslagit 80 % deraf
eller 1,200 kronor. Statsutskottet har, med åberopande af samma skäl
och derjemte af den uppgifna omständigheten, att upplysning saknas om
friherre Cederströms ekonomiska ställning, hemstält, att pensionen
mätte bestämmas till 800 kronor. Detta uttalande af statsutskottet,
att upplysning saknas rörande friherre Cederströms ekonomiska ställning,
förefaller mig grunda sig på något misstag eller förbiseende, ty
redan i mitt anförande till statsrådsprotokollet synes det, att upplysningar
inhemtats rörande hans ekonomiska förhållanden. Jag trodde,
att handlingarna i detta hänseende möjligen icke medföljt till stats -

3 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

utskottet, men jag har förskaffat mig kännedom om, att i den der be- Pension för
fintliga akten finnas de ifrågavarande upplysningarna. Dessa bestå a^fTkodlinTfrih
taxeringslängden öfver inkomstbevillningen inom Ingarö socken, hvaraf^ q ^_ Ctedersynes,
att friherre Cederströms inkomster varit uppskattade till 1,500 ström.
kronor, d. v. s. just den aflöning han uppbär, och vidare af ett intyg (Forts.)
från landshöfdingeembetet i Stockholms län, som innehåller, att friherre
Cederström icke eger någon fastighet inom länet eller annan inkomst
än den, för hvilken han blifvit bevillningstaxerad. Något säkrare bevis
för att Cederström icke har något annat att lefva af än sin lön
lärer knappast kunna presteras.

Om nu statsutskottet vid bestämmandet af pensionen låtit den
omständigheten, som jag nyss angifvit, utöfva en sådan inverkan, att
derigenom det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet blifvit nedsatt,
hoppas jag, att Riksdagen i det afseendet icke måtte gilla hvad statsutskottet
föreslagit.

Friherre von Krfemer: Det är utan tvifvel mycket obehagligt

att uppträda för ett bifall till statsutskottets nedprutning af den föreslagna
pensionen, när det gäller en person, som uppnått 87 års ålder.

Jag hemställer dock, om icke statsutskottet kan hafva haft goda skäl,
utom det att vi icke hade — såsom den föregående talaren äfven erkänt
— någon upplysning om, att hans ekonomiska omständigheter
voro i någon mån betänkliga. Det egentliga skälet för statsutskottet
att göra en nedsättning uti hvad Kongl. Maj:t föreslagit är, att friherre
Cederström, som nu uppnått 87 års ålder, allt sedan 1864 —•
förut utgick arfvodet till honom från år till år — uppburit ett arfvode,
som nämnda år en gång för alla af Kongl. Maj:t bestämdes
skola utgå, till dess han skulle med tjensten upphöra. Det är icke
mycket antagligt och torde dessutom vara temligen bekant, att han
vid sin höga ålder efter 1864 egentligen icke mycket kunnat verka i
den syssla, som han innehaft. Således är det i sjelfva verket eu pension
å 1,500 kronor, som han haft ända sedan 1864. Om nu denna
pension skulle under de återstående åren nedsättas till hvad statsutskottet
föreslagit, eller 800 kronor, synes det mig icke vara oskäligt.

Jag far derför yrka bifall, till den kraft och verkan det kan
hafva, till statsutskottets förslag.

Herr Stråle: Jag skulle med största nöje understödja Kongl.

Maj:ts förslag om pension åt den 87-årige gamle mannen, hvilken jag
känt öfver ett hälft sekel och som är i stort behof af denna pension;
men med den stämning, som vanligen eger rum vid våra gemensamma
voteringar, skulle jag knappast våga mig på att tillstyrka en pension
å 1,200 kronor. Det torde vara all anledning att antaga, att, om
Första Kammaren nu bifaller det af statsutskottets majoritet föreslagna
beloppet, blir det Riksdagens beslut. Om Första Kammaren åter höjer
beloppet — såsom jag helst skulle se — vet ingen hvad slutet kan blifva.

N;0 10.

4

Onsdagen den 1 Mars.

Den gamle mannen har icke många år att njuta af pensionen,
och det vore i alla fall väl, om han åtminstone finge 800 kronor.
Hans behof äro mycket små.

Jag vågar tillstyrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragua punkten hemstält.

9 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Pension för JO punkten,

stuteriveterinä -

ren C. A. J. von
Zweigbergks
enka.

Herr Ca valli: Det torde måhända anses förmätet af mig, att

jag här uppträder för ett högre belopp än statsutskottet föreslagit, då
ingen af utskottets ledamöter från denna kammare reserverat sig emot
utskottets förslag i denna punkt; men jag vågar dock göra det, då
denna kammare vid flera föregående tillfallen lyssnat till Kongl. Maj:ts
förslag i sådana frågor.

Stuteriveterinären von Zweigbergk har under sin långa och gagnande
verksamhet i statens tjenst gjort sig känd för duglighet och
skicklighet samt derför vid flera tillfallen användts äfven utom sin
egentliga verksamhetssfer, och derjemte har han, enligt hvad alla vitsorda,
ådagalagt en aldrig svikande pligttrohet. När man då betänker,
att hans enka — om hvilkens pension nu är fråga — befinner
sig med tretton barn i nödstäld belägenhet, synes det mig, som om
en pension å 400 kronor icke borde anses för högt tilltagen. Jag
ber att få erinra, att stuteriöfverstyrelsen föreslagit 600 kronor, Kongl.
Maj: t, efter statskontorets tillstyrkan, 400 kronor och statsutskottet
300 kronor. Mine herrar! Det gäller 100 kronor. Det är icke mycket
för staten, men för en fattig enka är det ingalunda ringa. Jag
tillåter mig derför yrka, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.

Friherre von Kramer: Äfven här tror jag att klokhetsskälen,

som af en talare här vid en föregående punkt påpekades, borde göra
sig gällande. Det skulle lätt kunna hända, om Första Kammaren nu
för dessa obetydliga 100 kronor går ifrån det beslut, som fattats af
statsutskottet, att Andra Kammaren helt enkelt afslår pensionen, och
saken således ställes på gemensam votering. Det är visserligen sant,
att vid de gemensamma voteringarna, när de angå fruntimmer, har
barmhertigheten brukat göra sig gällande, men det är i alla fall en
risk, hvarför jag tror, att det är säkrast och i enkans eget intresse att
bifalla statsutskottets förslag, då det, om jag så far säga, går med pukor
och trumpeter. Dessutom har statsutskottet vid fattandet af sitt be -

5 N-.o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

slut haft att stödja sig vid ett prejudikat, i det enkan efter länsveterinären
Brolin, då omständigheterna voro ungefär desamma, vid 1891
års riksdag icke fick mer än 300 kronor. _ Zweigbergks

Hvad de tretton barnen beträffar, så medgifves visserligen, att enka.

det är en stor patriotisk förtjenst, som förevarande person i det hän- (Forte.)

seendet inlagt i ett land sådant som vart med sa stora vidder, som
behöfva ökning af befolkningen, men att deri skulle ligga ett särdeles
talande skäl för ökning af pensionen, vågar jag bestrida, då det yngsta
barnet är 13 år och af sönerna flere äro öfver 20 år, och äfven om
de uppgifvas icke kunna i någon mån bidraga till modrens understöd,
få de val ändå göra det. Jag tror, att alla skäl tala för att för denna
gång icke gifva vika för ett mera obetänksamt medlidande, utan hellre
taga det säkra för det osäkra och bifalla statsutskottets förslag.

Herr Cavalli: Endast en vördsam gensaga mot den siste ärade

talaren. Han sade, att det vore säkrast och i enkans eget intresse
att bifalla hvad statsutskottet föreslagit. Det förefaller mig, som om
så icke vore fallet. Här har icke fråu något hall framstälts yrkande
om lägre belopp än 300 kronor. Alltså torde man med säkerhet
kunna påräkna detta belopp. Osäkerheten deremot synes mig ligga
deri, att man möjligen skulle kunna påräkna ett högre belopp.

Jag för min del accepterar ofta det af friherre von Krtcmer anförda
klokhetsskälet att undvika gemensam votering. Jag medgifver,
att det har sin betydelse. Men denna gång tror jag icke, att det bör
fa vara allt för mycket bestämmande, ty en stark strömning finnes inom
Andra Kammaren för det högre beloppet, och möjligen kan detta
komma att gå igenom. Jag tillåter mig derför vidhålla mitt yrkande.

Herr Reuterswärd: Jag kan verkligen icke med tystnad höra

gång efter annan dessa s. k. klokhetsskäl, som uttalas från statsutskottets
ledamöter, utan att deremot inlägga en protest. Det är ungefär
detsamma som att frånsäga sig all sjelfständighetskänsla. Finner kammaren,
att ett anslag är behjertansvärdt eller nödvändigt, anser jag,
att kammaren bör oberoende af alla biafsigter följa den väg, som den
anser vara den rätta. Genom att ständigt gå till väga pa det sätt, som här
af utskottsledamöterna förordas, neutraliserar man Första Kammaren,
som i så fall får hålla till godo med hvad man behagat komma öfverens
om i statsutskottet, ty göra vi icke det — heter det — få vi
ingenting. Jag kan icke föreställa mig, att Andra Kammaren, i förargelsen
deröfver att den icke alltid kan la sin vilja fram, skall begå
orättvisor mot personer, som söka Riksdagens hjelp i nödens stund.

Jag kan heller icke föreställa mig, att det är klokt af Första Kammaren
att jemt och ständigt så handla, ty det är klart, att medkammaren
begagnar sig just af denna svaghet för att helt och hållet dominera i
dessa frågor.

Det skämt, som friherre von Krremer tillät sig angående de 13

N:o 10. 6

Onsdagen den 1 Mars.

Pension för barnen, skar mig i själen, och det tycktes åtminstone antyda, att det
fenC^A^Lvoii ^ir högst som kunna komma i fråga att tilldelas pension, när en
Zweigbergks fattig enka med 13 oförsörjda barn icke kan, oprutandes, få sig tilldelade
enka. 400 kronor. Jag tycker, att det begärda beloppet är alldeles för litet,
(Forts.) och hade jag den ringaste förhoppning om framgång, så skulle jag
vilja föreslå att mångdubbla detta belopp. Jag anhåller om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Sjölin: Det förefaller mig verkligen, som det icke skulle

finnas mycket skäl att pruta på det belopp, som Kongl. Maj:t i förevarande
fall föreslagit.

Det yttrades af en talare, att oförsörjda barn skulle det icke finnas
mer än ett, som är 13 år. Så vidt jag kunnat finna, är det 5 af
barnen som icke uppnått myndig ålder, nemligen 3 söner om respektive
15, 17 och 18 år samt 2 döttrar om 13 och 20 år, men icke
kan man väl gerna säga, att dessa barn kunna sjelfva försörja sig.
De behöfva val tvärtom litet understöd fortfarande. När man vidare
betänker, att boets behållning endast utgör 666 kronor, synes mig
verkligen behjertausvärda skäl vara att icke nedsätta pensionsbeloppet.
Det är knappt troligt, att ofta fall förekomma, som äro så ömmande
som detta. Utskottet har icke heller kunnat anföra något giltigt skäl
för beloppets nedsättning, utan endast åberopat, att en enka förut efter
en veterinär icke fått mer än 300 kronor, men då här icke föreligger
någon utredning om ställningen i boet hos bemälda enka, synes mig
detta vara ett mycket svagt skäl. Jag tager mig derför, herr talman,
friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

11—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Pension för 7,5 punkten,

akademi d.

Afzelius. Herr statsrådet Gilljam: Jag anhåller, att kammaren, i motsats
till utskottets hemställan, måtte lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts
framställning uti ifrågavarande hänseende. Så vidt jag kan förstå,
måste något slags missförstånd ligga till grund för utskottets här
gjorda uttalande, ty saken gäller i verkligheten ingenting annat, än

No 10.

Onsdagen den 1 Mars.

huruvida Riksdagen vill låta en åttio års man få afgå från sin tjenst
med 500 kronors besparing för det allmänna. En sådan framställning ad-nnkten F
synes mig icke kunna få mer än ett svar, och det är bifall. Utskot- q Afzelius,
tet har icke desto mindre hemstält om afslag och såsom motiv an- (Forts.)

fört ett slags missbelåtenhet dermed, att adjunkten Afzelius i mer an
15 år efter den tid, som vanligen brukar vara afgångstid för tjensteman,
stått qvar vid tjensten och uppburit hela lönen. Jag vill nu
icke yttra mig om befogenheten eller icke befogenheten af detta hans
långvariga qvarstannande. Jag ber blott få påpeka, att om också
adjunkten Afzelius under de senare åren — jag tror från 1878 —
uppburit en lön af 3,500 kronor, så är denna lön verkligen icke i
och för sig synnerligen stor; och betänker man tillika, att den lön,
som han fick, då han för något mer än 50 år sedan blef adjunkt vid
universitetet, var ytterst obetydlig och blott efter hand ökats, så är
det förklarligt, att en familjefader kali anse sig hafva skäl att, da
lönen förbättrats, söka göra sig den till godo så länge som möjligt.

Men, som sagdt, jag vill icke yttra mig om den saken. Faktiskt är
dock, att de till akademiadjunkterna utgående pensionerna äro så
knappt tillmätta, att statskontoret vid åtskilliga tillfällen på det bestämdaste
tillstyrkt förhöjning af desamma särskilt med afseende derpå,
att derigenom befordrades genomförandet af den aflöningsstat, som
vid universiteten skulle tillämpas, sedan de nuvarande adjunkterna
hunnit afgå. För närvarande uppbär, såsom redan nämnts, adjunkten
Afzelius 3,500 kr. på ordinarie stat. Hans plats skall icke vidare
tillsättas, utau den till honom utgående lönen skall användas till aflöning
åt en observator i astronomi vid universitetet i Upsala, för
hvilket ändamål Riksdagen allt sedan 1889 på extra stat beviljat 3,000
kr., till dess nödiga medel blifva tillgängliga genom någon adjunkts
tif* ång

Då Riksdagen för närvarande således gifver ut 6,500 kr., och då
Kongl. Maj:t erbjuder Riksdagen tillfälle att slippa ifrån med 6,000
kr., nemligen 3,000 kr. åt adjunkten Afzelius på indragningsstat och

3,000 kr. åt observatorn på ordinarie stat, frågar jag eder, mine
herrar: finnes det verkligen något skäl att stanna i valet mellan dessa
två förslag?

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Friherre von Krsemer: Det något långsökta i den besparing,
som här skulle uppstå för statsverket, vill jag icke tala om; det är
icke min rol för tillfället, då jag är reservant mot utskottets beslut
under denna punkt. Deremot synas mig de öfriga skäl, som en ledamot
i Konungens råd anfört, vara alldeles obestridliga, och jag vill
dertill lägga, att för hvad i denna punkt är föreslaget finnes prejudikat
från 1892. Då beviljades åt docenten Edman, som var 67 år
gammal, efter 35 tjenstår eu pension af 3,000 kronor; d. v. s. utöfver
den pension, hvartill han var berättigad, eller 2,500 kronor, be -

N:0 10. 8

Onsdagen den 1 Mars.

Pension för
akademiadjunkten
F.
O. Afzclius.
(Forts.)

viljades honom en förhöjning af 500 kronor. Ett tidigare exempel
föreligger från 1877, då adjunkten Thorell erhöll 3,500 kronors penS10n;
JaS kan derför icke finna annat, än att alla skäl tala för att
atsla utskottets förslag och bifalla Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Stråle: I afseende å denna punkten anhåller jag att få instämma
i det yttrande, herr Reuterswärd nyss afgaf. Jag tror icke
Forsta Kammaren kan fatta något annat beslut än att bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, utgången må blifva hvilken som helst. Då frågan gäler
ett så värdigt föremål, föreställer jag mig, att ingen i denna kammare
skall tveka att gifva honom den föreslagna billiga tillökningen i
hans pension.

Jag tillstyrker bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

. karm®d slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att

beträffande nu förevarande punkt endast yrkats, att kammaren, med
utslag a utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Anslag till cn 16 punkten.

''personlig e. o.

docenten K. Friherre Klinckowström: Jag brukar icke deltaga i diskussioPichl.
nGU angående 9:de hufvudtiteln, men här förekommer eu fråga, som
jag finner lindrigast sagdt besynnerlig, såsom statsutskottet behandlat
densamma. För det första föreslås eu personlig professur för docenten
l lehl i egyptologi, och hans aflöning, 4,000 kr., skall icke, såsom svnes
mig hafva vederbort, sättas på åttonde hufvudtiteln, utan på den
nionde såsom en pension. Detta finner jag för det första vara en
oegentlighet, och när man studerar frågau, på sätt den här blifvit af
statsutskottet uppgifven, finner man att den berör ett ämne, som —
man må tänka hvad man vill om denna intressanta vetenskaps beskaffenhet
likväl icke för vårt land kan medföra någon nytta. Den,
som följt med förhållandena på detta område i främmande länderi
finner att den s. k. egyptologien studeras med vida större fördel för
det allmänna och framgång för dem, som intressera sig för detta
ämne, vid de stora kulturländernas universitet. I London, Paris och
Berlin finnas professurer och sådana medel för studiet af detta ämne
att det synes mig vara alldeles öfverflödigt att här tillskapa en professur
i en vetenskap, som för vårt land nödvändigt måste vara åt
bra underordnadt värde. Läser man den reservation, som forekommer
på sid.^ 25 i detta betänkande och afgifvits af tio statsutskottsledamöter
från Andra Kammaren, så torde man icke kunna neka till
att denna reservation är klokare, än hvad utskottet haft att meddela

Onsdagen den 1 Mars.

9 N:o 10.

oss rörande det ifrågavarande ämnet. Reservanterna säga nemligen: Anslag till en
»Utan att vilja förringa värdet af docenten Piehls vetenskapliga verk-J''crs''”n,,3 e- °-samhet, har utskottet dock, enär utredning saknas, huruvida icke må- ^centen K
hända andra vid universiteten nu ej representerade vetenskapsgrenar, Piehl.
som stå i mer direkt samband med vårt folks odling och åt Indika (Forts.)
flera personer derför egna sig, snarare borde der erhålla företrädare,
och då i alla händelser ett bifall till förevarande förslag lätt skulle
kunna föranleda till framställningar om inrättande af flera sådana personliga
professurer för vetenskaper, för Indika, derest ej afseende fastes
å deras tillfälliga idkare, icke skulle erfordras särskilda lärostolars
inrättande, hemställes, att Kongl. Maj:ts framställning icke må af
Riksdagen bifallas.»

Jag vågar härmed vördsamt anhålla, att herrar egyptologer i
statsutskottet, i fall der finnes tillgång på dylika herrar, måtte vidare
utveckla den stora nytta för fäderneslandet och för vår moderna kultur,
som skulle härflyta af en dylik här föreslagen professur, men till
dess jag af dessa herrar egyptologer blifvit öfvertygad om motsatsen,
nödgas jag yrka afslag på statsutskottets förslag i denna punkt.

Friherre von Kraemer: Den siste talaren slutade med att för söka

locka mig —■ ty påtagligen var det mig, som han afsåg — så
att säga ut på hal is. Jag skall likväl akta mig derför; de få steg,
jag skall taga i den rigtning han begärde, skola blifva så försigtiga,
att jag icke tror att jag dervid skall slå omkull. Jag vågar alldeles
icke anse mig hafva någon kännedom om egyptologien, men på grund
af en för flera år sedan i detta land företagen resa, nödgades jag, för
att förstå hvad jag såg, taga reda på någon del af de populära framställningar
af denna vetenskaps resultat, som då ansågos fullgiltiga,
och kan derför möjligen på detta sålunda begränsade område med
användande af försigtighet gå talarens önskningar till mötes.

Jag vill då nämna, att egyptologien utan tvifvel står i det närmaste
samband med vårt och hvarje folks odling. Den sammanhänger
nemligen med en litteraturprodukt, som från vår första barndom
är oss väl bekant, nemligen abe-boken. Det är först genom egyptologien
som det blifvit utredt, huru skrifkonsten uppkommit. Om man,
mine herrar, tänker på det faktum, att t. ex. ljudet a hos våra europeiska
kulturfolk betecknas med krumeluren a, så är detta bland de
underligaste fakta man kan föreställa sig. Huru har slägtet kommit
att välja just den krumeluren? Det är detta, som af egyptologien
påvisas. Jag vill icke gifva mig in på att anföra exempel ur det
koptiska eller egyptiska språket, exempel som äro öfver min förmåga
och icke heller torde intressera kammaren, men jag vill med
en bild visa och genom anförande af ett svenskt ordexempel i korthet
gifva en föreställning om den utvecklingsgång, som skriften tagit.

Liksom de gamle egypterna, när de ville angifva att ett fältslag
egt rum, ritade af ett helt fältslag, skulle — i fall vi ännu stode på

N:o 10. 10

Onsdagen den 1 Mars.

Anslag till en gamma ståndpunkt i fråga om skrifkonst som de gamle egypterna 4
personlig e. o. ^ 5 tusen år före Kristi födelse — och vi ville i en inskription säga
docenten K. något om ötoekholm, detta kunna ske sålunda, att inskriptionen borPiehl.
jades med en summariskt angifven bild af kongl. slottet jemte stor god*.

) kyrkan. Hvar och eu, som betraktade inskriptionen, skulle antagligen
förstå, att det vore fråga om att säga något om Stockholm. Den
ifrågavarande bilden vore då ungefär hvad i egyptologien kallas en
ideografisk hieroglyf. — Förmodligen skulle man dock finna det besvärligt
att alltid upprepa denna ritning hvarje gång begreppet Stockholm
skulle förekomma, utom att, om bilden skulle inhuggas i sten,
det ej vore så säkert, att den blefve rätt betecknande. Kanske
skulle någon då i stället falla på den idén att hugga in eu stock och
en holme. I detta fall användes de inhuggna bilderna icke för att
angifva de föremål de afbildade, utan för att angifva de ljud, hvarmed
föremålen i språket angåfvos. Detta vore redan ett ofantligt
steg framåt. Det vore en rå ljudhieroglyf. Men, för att fortsätta min bild,
det .skulle vid sist nämnda beteckningssätt för Stockholm kunna falla någon
in, att mellanrummet, räunan i stenen, mellan de båda teckneu, stocken
och holmen, vore hufvudsaken och sålunda läsa dem såsom: Stocksund.
Då funnes ingen annan råd än att öfvergå till det sista stadiet i hieroglyfskriften,
hvarvid de använda bilderna endast tjenstgjorde såsom
det första ljudet i hvarje bilds namn. För att beteckna Stockholm,
skulle man sålunda rita upp t. ex. eu stock, ett torn, en oxe, ett par
kulor o. s. v , men äfven detta funne man troligen i längden långrandigt,
man förkortade tecknen mer och mer: i stället för en stock
ritades endast ett rakt streck, tornet angafs blott genom vimpeln på
detsamma, oxen genom ett par horn och kulorna genom tvenne
prickar, o. s. v. Samma utvecklingsgång, som jag här försökt framställa,
genomgick hieroglyfskriften och slutligen uppstod härur den
senare egyptiska folkskriften, den s. k. demotiska skriften, som var
en nästan fullständig bokstafsskrift. När Israeliterna utvandrade från
Egypten, medförde de derifrån tanken att genom på sådant sätt erhållna
bokstäfver angifva de i språket förekommande ljuden. Ur
det hebreiska alfabetet utvecklade sig troligen det feniciska, och ur
detta det grekiska och det romerska. Således finnes ett direkt samband
mellan den egyptologiska forskningen och en af de för oss mest
nära liggande saker, man kan tänka sig. Men allt detta, säger den
siste talaren, är genom främmande länders forskare utrönt, och vi
kunna ej hafva något gagn af att dermed vidare sysselsätta os». Ja,
hvad som är gagn eller icke är gagn, detta är något mycket svårt
att säga! Menar man med gagn ett eller annat hundratal kronor,
som kunna besparas, så anser äfven jag tvifvelaktigt, om egyptologien
kan anses lemna något sådant gagu. Men det finnes äfven något
som kallas nationel ära och heder.

Mine herrar! Det första steget på den egyptologiska vetenskapens
bana föranleddes af upptäckten utaf den i den lärda verlden

Onsdagen den 1 Mars.

11 N:0 10.

allbekanta s. k. »Rosette-stenen», en minnessten, som uppgräfdes vid Anslag till en
staden Rosette i nedre Egypten, och hvilken var försedd med en l>ersonli9 e- °-tredubbel inskrift, öfverst en inskrift i hieroglyfer, derunder en i de- j0^enten k.
motisk stil och nederst en på grekiska. Den gissningen lag nära till Piehl.
hands, att alla tre inskrifterna torde innehålla ett och detsamma. (Forts.
Men från en sådan gissning till att bevisa att så var förhållandet,
var ett långt afstånd. Nå väl, den förste som tolkade den demotiska
skriften, och nästan fullständigt sönderdelade den i ljud angifvande
bokstäfver, var en svensk vid namn Äkerblad. Han är nästan okänd
i Sverige, men utomlands anföres hans namn oupphörligt i den egyptologiska
litteraturen och i de mest berömmande ordalag, ehuru, då
man utomlands ej förstår sig på vår bokstaf å, han der kallas Ackerblad.

Slutligen vill jag påpeka en sak: hvad är ett universitet? Dess
namn kommer af det latinska »universitas scientiarum». Så länge
derför eu enda betydelsefull länk saknas i vetenskapernas gyllene ring,
gör det icke fullt skäl för detta sitt namn.

Då man nu af en lycklig tillfällighet är satt i stånd att vid universitetet
fästa en man, som egnat sitt lif åt ifrågavarande vetenskap
och lemnat af de kompententaste auktoriteter erkända bevis för sitt
nit och sin skicklighet i ämnet, vore det ej då bra besynnerligt, om
svenska Riksdagen läte ett sådant tillfälle till universitets komplettering
gå sig ur händerna? Låtom oss då sluta den elektriska kedjan 1

I afseende å friherre Klinkowströms betänkligheter angående uppförande
af detta anslag på allmänna indragningsstaten, kan jag icke
annat än i viss mån gifva honom rätt deruti. Det är onekligen underligt
att under den ena punkten af nionde hufvudtiteln finna uppförd
en 400 kronors pension till en fattig enka, och under den andra
en lön till en ny professur. Men, mine herrar, denna teoretiska oegentlighet
har stora praktiska fördelar. Om denna summa uppföres på åttonde
hufvudtiteln såsom ordinarie anslag, skulle, när den fullt tjenliga person,
för hvilken den beviljas, faller bort, lönen stå qvar och tjensten tillsättas,
antingen en specialist då finnes eller icke; men om den uppföres
på allmänna indragningsstaten, försvinner den på samma gång
som innehafvaren. Denna praktiska fördel har förmått mig att sätta
den teoretiska betänkligheten å sido. Dessutom finnes ytterligare ett
skäl, som talar emot anslagets uppförande på 8:de hufvudtiteln:
statsutskottet har nemligen vid ett föregående tillfälle uttalat, att detta
vore lämpligare, men denna dess åsigt blef underkänd af Riksdagen.

Slutligen far jag anföra, att prejudikat föreligga på sådana personliga
löners anvisande på indragningsstaten. Det första af dessa prejudikat
är af 1884, då doktor Nålborst af Kongl. Maj:t föreslogs att
såsom extra intendent för riksmuseets paleontologiska samlingar erhålla
en personlig intendents lön, som lian också fick, ehuru först
genom gemensam votering.

Ett annat, senare exempel tror jag vara temligen allmänt bekant.

Det var professor lletzius, för hvilken friherre Nordenskjöld 187(>

N:0 10. 12

Onsdagen den 1 Mara.

Andag till en föreslog en särskild personlig professorslön. Kongl. Maj:t upprepade
personlig e o. 1877 detta förslag, och Riksdagen beviljade då lönen, men blott sådocenten
K. som extra anslag för ett år. Då Kongl. Maj:t sedan året derpå kom
Piehl. igen med ny proposition i ämnet, beviljades den på samma sätt som
(Ports.) bär är föreslaget på indragningsstaten och till dess Retzius erhölle
någon ordinarie professorslön.

På grund af hvad jag här anfört, då det vore en vinst för vetenskapen
och eu heder för vårt land genom tillvaratagandet af ett
af våra vackra vetenskapliga minnen, om den nu föreslagna professuren
inrättades, och då prejudikat föreligga på ett dylikt förfaringssätt
för lönens utgående, anhåller jag om bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Adelsköld: Det kunde visserligen varit åtskilligt att

tillägga till det anförande, som friherre von Krremer nyss haft i
fråga om egyptologien och den professur i denna vigtiga och intressanta
vetenskap, som Kongl. Maj:t föreslagit att inrättas vid Upsala
universitet. Men efter detta anförande, hvilket jag hoppas inverkat
på kammaren i sådan rigtning, att kammaren kommer att bifalla Kongl.
Maj:ts framställning, inskränker jag mig till att förorda statsutskottets
förslag.

Herr Nyström: En medlem från statsutskottet har för oss

framhållit, att, i fall man ville i hieroglyfisk skrift beteckna ordet strid,
man då icke hade någon annan utväg än att rita af ett helt slagfält,
men det synes, som om man skulle kunna vinna samma ändamål
genom att blott afrita tvenne baroner, som stå emot hvarandra i
fråga om detta anslag.

Jag skall emellertid kort och godt inskränka mig till att säga,
att de invändningar den förste talaren framstälde mot detta anslag,
hvilka grundade sig på öfverflödigheten af denna forskning i Sverige,
med lika styrka kunna rigtas mot all historisk forskning, så vida
den går utom landets häfder, och att äfven denna historia är nödvändig,
derom har dock den förste talaren någon kännedom. Ingen
historisk forskning i större omfattning torde numera vara möjlig utan
kännedom af egyptologien, och då så lyckligt är, att bland våra vetenskapsmän
finnes en person, som icke blott följt med den egyptologiska
forskningen, utan äfven deruti gjort en sjelfständig insats af
den beskaffenhet, att den vunnit erkännande äfven vid de stora forskningscentra,
som den ärade talaren omnämnde, synes det mig skäl
att taga vara på denna kraft. Göres detta, sker det i fullkomlig öfverensstämmelse
med grundsatser, som förut uttalats och erkänts i
fråga om personliga professurer och om nödvändigheten af att på
detta sätt vårda sig om framstående förmågor, hvilka liksom i förevarande
fall uppstått hos oss.

Då det således är af vigt för den vetenskapliga forskningen att,

Onsdagen den 1 Mars.

13 N:o 10

då tillfälle dertill gifves, taga vara på framstående krafter inom dess Andag till eu
olika områden, och då en sådan aflöning, som den här föreslagna,
skulle vara i fullkomlig öfverensstämmelse med grundsatser, som förut ^g^ten K
af Riksdagen uttalats och godkänts, synas alla skäl föreligga för att puhl.
antaga detta förslag, till hvilket jag härmed får yrka bifall. (Forts.)

Friherre Klinckowström: Jag ber kammaren om ursäkt, att

jag nödgas ännu en gång uppträda i denna kinkiga fornegyptiska fråga.

Om jag börjar med att bemöta den siste värde talarens yttrande, är
det derför, att jag tror, att jag måhända skulle kunna fa honom öfver
på min sida. Jag betviflar icke och kan icke bedöma docenten Piehls
stora egyptologiska kunskaper, men jag vill medgifva, att han har dem,
och de många bevisen derpå från främmande länders språkforskare
gifva mig full visshet derom. Men är det då icke för vetenskapen
bättre, att han får utveckla denna sin stora kunskap i egyptologien
vid de vetenskapliga centra i Europa, der denna vetenskap bedrifves
med större medel och tillgångar och, om jag så får säga, med större
fart än hos oss, till fromma för hela den vetenskapliga verlden. Jag
tänker visst icke söka någon profession i egyptologi, och det är icke
derför jag nämner, att jag också sysselsatt mig egyptisk fornforskning,
ehuru för ett annat, nemligen för ett religiöst ändamål. Men
den väg, som jag funnit att tillgodogöra mig egyptisk fornkunskap,
var helt enkelt den att vid vårt kongl. bibliotek erhålla de skrifter,
som innehöllo förträffliga öfversättningar från fornegyptisk litteratur.

Med dem kunde jag utan möda och besvär komma till rätta med fornegyptiernas
tankegång i dessa ämnen. Jag förutsätter således, att den,
som i detta lilla land skall sysselsätta sig med egyptologi eller
forskning rörande detta äldsta historiska samhälle, borde kunna och
kommer troligen alltid att gå samma väg, nemligen begagna de utmärkta
öfversättningar på flerebanda kulturspråk, som nu i nästan
alla bibliotek finnas öfver de egyptiska minnesmärkena på det historiska
som öfriga vetenskapliga områden.

Den förste ärade talaren sysselsatte sig mycket med den egyptiska
abc-boken. Så intressant detta skulle vara för herrar egyptologer,
tror jag dock, att det hade varit bättre, om han yttrat sig rörande
den finansiella delen af frågan och icke, om jag så må säga, behandlat
denna som en bagatell. Vi stå här hufvudsakligen för att bedöma
statens utgifter och att bevilja dessa utgifter, när de afse nyttiga statsändamål.
Det är också derför som jag vågat uppträda med hänsyn
till denna sak såsom reservanterna gjort. Man må säga hvad man
vill om friherre von Krsemers hela uppträdande, och så vetenskaplig
och egyptologisk han än må hafva varit, så har han icke i minsta
mån öfvertygat mig, att svenska staten har någon direkt nytta af denna
vetenskap, och den reservation, jag tog mig friheten uppläsa, tyckes
mig vara så riktigt uppfattad och hänvisar just på, att det sannolikt
är åtskilliga för den stora allmänheten och för landet i sin helhet nöd -

N:0 10. 14

Onsdagen den 1 Mars.

Anslag till en vändiga professurer, som snarare borde tillsättas vid universiteten än
personlig e o. en extra professur i egyptologi. Dessa tio reservanter från Andra
^docenten K. Kammaren synas mig med mycken framgång kunna försvara sin rePiehl.
servation, och det är derför jag med nöje biträder densamma.

(Ports.) Jag vet visst, att Första Kammarens majoritet kommer att bifalla

den egyptologiska professionen, ocb jag skall icke begära någon votering,
men jag vågar spå, att Riksdagens beslut kommer att blifva ett
afslag på docenten Piehls professur.

Herr statsrådet Gilljam: Den af Kongl. Maj:t gjorda framställ ningen

bär på sätt och vis rönt mera motstånd i Första Kammaren
än jag egentligen hade beräknat. Då jag dock har den lifliga öfvertygelse,
att majoriteten i denna kammare skall vara benägen att tillmötesgå
Kongl. Maj:ts framställning, skall jag fatta mig mycket kort.

Beträffande anslagets uppförande på nionde hufvudtiteln var detta
en åtgärd, som helt enkelt icke kunde undvikas. Det var här icke
fråga om att skapa någon ny ordinarie professur i egyptologi vid
Upsala universitet, och det ansågs icke lämpligt att för hvarje år
komma till Riksdagen med begäran om det nödvändiga anslaget till
docenten Piehl för en personlig professur. Det återstod då blott och
bart att uppföra anslaget på nionde hufvudtiteln, för hvilket också
prejudikat finnas, såsom här äfven är anfördt.

Den talare, som uppträdt mot utskottets hemställan, har sagt,
att de egyptologiska studierna bedrifvas bäst vid de stora kulturcentra,
såsom London och Paris. Sant är, att der finnas samlingar och materialier
för egyptologisk forskning, till Indika vi aldrig kunna skaffa
oss något motsvarande, men det hindrar alls icke, att svenska vetenskapsmän
kunna deltaga i ädel täflan med de vetenskapsmän i egyptologi,
som i London, Paris och annorstädes, under vida gynsammare
omständigheter, bedrifva sina studier. Dessa vetenskapsmän hafva
äfven erkänt, att docenten Piehl redan uppträdt som jemngod med
dem. Då tror jag verkligen, att vi böra offra något för den icke
obetydliga äran att hafva en medarbetare med de stora kulturländernas
idkare af samma vetenskap.

Samme ärade talare yttrade sig nästan med ett litet löje om egyptologien.
Den är visserligen en speciel vetenskap, men en vetenskap,
som står i så nära förbindelse med en mängd andra vetenskaper, att
man i sanning må förvåna sig öfver hvilket stöd den egyptologiska
forskningen lemnat åt åtskilliga af sina äldre syskon inom det vetenskapliga
området. Jag tänker dervid naturligtvis i främsta rummet,
ehuru jag icke behöfver göra det ensamt, på historien. Om man, som
jag gjorde för ett par år sedan, läser igenom en framställning af Egyptens
historia för en femtio år tillbaka och historien öfver detta land
sådan den ter sig i sin nuvarande gestalt, skall man få se hvad egyptologien
kunnat åstadkomma. Den rör sig icke vidare med hypoteser,
utan den kommer med handgripliga och obestridliga fakta, ehuru dessa

Onsdagen den 1 Mars.

15 N:o 10.

kunna gå ända till 5- å 6 tusen år tillbaka i tiden. En sådan veten- Anslag till eu

skap fortjenar aktning. P^rofemir /ö£

Visserligen är det sant, att vi böra iakttaga sparsamhet, men icke p^0Jcenten k
en sådan sparsamhet, att vi skulle vara rädda för 4—5,000 kronor för Piehl.
att bereda en af våra vetenskapsmän tillfälle att fortsätta de studier, (Ports )
som han så lyckligt begynt, men hvilka studier, under vanliga förhållanden,
icke kunna gifva honom en fast och oberoende ställning.

Jag anhåller om bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Friherre von Krsemer: Friherre Klinckowström anförde ur re servationen

det ställe, der det står om »vetenskapsgrenar, som snarare
borde erhålla företrädare». Ja, så är det alltid. Då det är fråga om
eu profession i egyptologi, då säger man från motsidan, att andra
vetenskaper finnas, som snarare borde erhålla anslag, men då det sedan
blir fråga om dessa senare, då afsiår man i alla fåll. Det torde således
icke vara mycket att fasta sig vid ett sådant argument.

Då jag förra gången hade ordet, påpekade jag icke något, som
jag nu med ett par ord skall be att få nämna. Egyptologien har,
särskild! för vår heliga historia, ett ganska storartadt värde, ty det
ligger icke bortom alla förhoppningars gränser, att man, med tillhjelp
af dessa skrifter, då de en gång blifva rigtigt genomforskade, kan få
bestämda data för åtskilliga af de i den gamla heliga historien uppgifna
tilldragelser. Så t. ex. finnes i grafgrottorna vid Beni-Hassan
en målning, föreställande 37 långskäggiga figurer af tydligen judisk
typ, som framträda inför Pharao, och mången har deri velat finna eu
beskrifning på Josefs och hans bröders invandring i Egypten. Ehuru
detta dock icke ännu med säkerhet kunnat konstateras, så torde det
framdeles kunna ske. I afseende på andra stora tilldragelser, såsom
Israels utdrifvande ur Egypten, torde äfvenledes en gång bestämda
kronologiska data kunna, tack vare egyptologien, påvisas.

Men, säger friherre Klinckowström, det må öfverlemnas åt de stora
länderna, som hafva större medel och rikare försedda museer. Jag vill
dervid påpeka, att om vi tillsätta en professor i egyptologi i Upsala,
så är det icke honom förbjudet att begagna sig af de utländska museerna,
vare sig genom besök derstädes, eller genom de numera talrika
autentiska afbildningarna.

Jag yrkar fortfarande bifall till statsutskottets förslag.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Friherre Klinckowström: Blott några fa ord. Jag beklagar,
att jag nödgas i denna fråga uppträda emot herr chefen för ecklesiastikdepartementet
och hans vackra anförande, hvilket, likasom den siste
talarens senaste yttrande, verkligen icke hör till denna fråga. Jag
kan ju icke neka, att egyptologien är en vetenskap, som är ytterst
nödvändig för att belysa fornhistorien icke allenast i Egypten, utan

N:0 10. 16

Onsdagen den 1 Mars.

Anslag till en äfven i flera andra länder. Men, mine herrar, denna belysning har
pa sonlig e o. skett och kommer fortfarande att ske genom de egyptologiska studocenten
K. dierna i de stora kultur- och vetenskapscentra, der denna vetenskap
Piehl. kan bedrifvas med den framgång, som är nödvändig för att våra

(Forts.) historiska forskare, som icke äro egyptologer, skola draga parti af

dessa heliga skrifters dechiffrering. Vi må bära oss åt huru som
helst, vi må bevilja huru många professorslöner som helst här i vårt
lilla fattiga land med nästan inga samlingar fråu egyptiska forngrafvar, så
skola vi dock icke ens närmelsevis komma derhän som de stora centra
Berlin, London och Paris. Det är detta, som jag vill att kammaren
skall inse. Vi komma att åtnjuta samma fördelar som dessa länder,
utan att derför behöfva kosta på utgifter, som ändå äro för sjelfva
ändamålet otillräckliga och onödiga.

Jag tror deremot, att docenten Piehl skulle kunna på ett mycket
mera fruktbärande sätt tillgodose sina kunskaper i egyptologi, om han
i dessa centra fortsatte sina studier jemnsides med de berömda män,
som der finnas.

Friherre von Krsemer talade om eu anledning, hvarför detta anslag
skulle uppföras icke på den extra, utan på den ordinarie staten.
Det förvånar mig, att en gammal ledamot af statsutskottet kommit
på sådana idéer. Han kan väl icke betvifla, att Riksdagen har obestridlig
rätt att, när Riksdagen så vill oeh finner det både tjenligt
och nyttigt för det allmänna, bevilja eller indraga både ordinarie och
extra anslag, och den tvist, som derom pågått i många år, hoppas jag
nu vara till fullo utkämpad. Riksdagens rätt i detta hänseende är,
som sagdt, obestridlig, och kanske herrarne snart få se denna rätt
komma till utöfning.

Jag yrkar fortfarande afslag på statsutskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält och vidare på afslag
derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

17 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt in- 18 punkten,
rättande af eu

1''professur ''för'' Herr Alin: Det kan synas, som om det vore en obetydlig sak,
docenten A. som här ligger före, nemligen eu liten enskild motion rörande ett
Berger. anslag för beredande af möjlighet till fortsatt verksamhet åt en oaflönad
akademisk docent. Men saken kan också ses ur en annan
synpunkt. Här föreligger ett förslag, som vädjar till den känsla för

Onsdagen den 1 Mars.

17 N:0 10.

den vetenskapliga forskningens betydelse och den känsla för foster- Ifrågasatt inlandets
heder, åt hvilken svenska Riksdagen vid mångfaldiga tillfallen rättan^ af en
gifvit uttryck bland annat genom att bevilja medel till fortsatt verk- Pprofesmr *}<*
samhet åt svenske män, som ådagalagt verklig förmåga att föra veten- docenten A.
skapen framåt och att dermed häfda vårt lands ställning på det stora Berger.

internationella vetenskapliga arbetsfältet. Jag anhåller derför, ur (Forts.)

sistnämnda synpunkt, om nägra ögonblicks uppmärksamhet för hvad
jag har att med afseende på denna sak säga.

Utskottet har ansett sig böra afstyrka min motion på grund af
tvenne skäl. Det ena är, att Kongl. Maj:t icke framstäf förslag i
frågan. Jag kan väl förstå detta skäl, men det sätt, hvarpå utskottet
formulerat det, gör, att jag dock vill påpeka, att redan af motionen
'' framgår, att ärendet måste hafva varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,
då motionen ingifvits med den upplysning, att ifrågavarande
framställning förekommer bland universitetets i Upsala senaste så
kallade riksdagspetita. Då den icke föranledt någon kong!, proposition
till Riksdagen, så ligger redan deri ett angifvande, att Kongl.

Maj:t icke funnit framställningen böra föranleda någon åtgärd. Statsutskottets
upplysning i detta fall är således icke annat än hvad af
motionen kunnat iuhemtas.

Med afseende på skälet i och för sig sjelft, vill jag visst icke
gifva statsutskottet efter i månhet om att Kongl. Maj:t må vara den,
som på detta område har ledningen. Men då jag är öfvertygad om,
att det icke kan vara något sådant, som att den ifrågavarande framställningen,
i följd af sin egen natur, icke ansetts förtjena något afseende,
och då Riksdagen genom ett beslut, hvarigenom medel anvisas
för ett sådant ändamål som det ifrågavarande, icke gör annat än dels
uttrycker sin önskan, att en personlig professur i ifrågavarande ämne
måtte upprättas, och dels ställer ifrågavarande anslag till Kongl. Maj:ts
disposition för den händelse Kongl. Maj:t vill bifalla denna Riksdagens
önskan, så ligger i ett sådant riksdagsbeslut, som jag ifrågasatt, icke
det ringaste intrång på Kongl. Maj:ts grundlagsenliga rätt.

Jag öfvergår nu till det andra af utskottets skäl.

Utskottet säger, att »i vårt land icke få platser redan äro inrättade
för den matematiska vetenskapen». Jag kan i viss mån och
ur viss synpunkt vara rätt belåten med detta yttrande ifrån statsutskottet,
alldenstund utskottet med detta yttrande har angifvit, att
det icke ställer sig på den ståndpunkten, att personliga professurer
böra inrättas endast i ämnen, som icke äro vid universiteten representerade.
Då emellertid det ifrågavarande skälet i alla fall är sådant,
att det synes vittna om någon missuppfattning af motionens innehåll,
ber jag att här få redogöra för hvad min motion i verkligheten innehåller
och anledningen hvarför den framkommit.

Motionen har framkommit för att bereda möjlighet till fortsatt
verksamhet på ett vetenskapligt område åt en man, som uppfyller
alla de fordringar, som vid universitetet anses böra uppfyllas för att
Första Kammarens Prat. 1893. N:o IO. 2

N:o 10. 18

Onsdagen den 1 Mars.

Ifrågasatt in- en dylik professur för honom skall inrättas, och hvilka fordringar äro
rättande af en sädana att de, för såvidt de uppfyllas, med allt skäl anses böra förPpr
of essur y,;”’a 11 ^e ^a inrättande af en sådan professur. Hvad jag härom i min
docenten A. motion yttrat innehälles hufvudsakligen i ett utlåtande, som för ett

Berger. par år sedan afgafs af eu universitetskomité, och hvari bland annat

(Forts.) yttras, att det vilkor, som bör vara uppfyldt för att eu professur för

viss man skall i vårt land inrättas, är, att denne man si så hög grad

visat sig egnad att på vetenskapens fält bryta nya banor, att utflytta
sin vetenskaps råmärken eller att lägga en djupare grund för eu redan
i större eller mindre mån uppförd vetenskapsbyggnad, att det måste
betraktas som en verklig förlust för vetenskapen, om denne man ej
skulle kunna få sin verksamhet der, hvarest han företrädesvis måste
anses hafva sin plats, nemligen vid universitetet.» Att docenten
Berger är en sådan man synes mig vara fullt intygadt af hvad han
uträttat och det sätt, hvarpå resultaten af hans arbete blifvit bedömda
af de mest kompetenta personer på hans vetenskaps område. Docenten
Berger har under 20 års tid uteslutande egnat sig åt forskningar
på området för hans vetenskap. Resultaten föreligga i 23
vetenskapliga arbeten, af hvilka intet kan anses vara litet, men de
flesta kunna räknas till större vetenskapliga arbeten. Det är dock
icke tiden, som han användt på sina arbeten, och icke storleken eller
mängden af dessa arbeten, utan det är naturligtvis arbetenas qvalitet,
som bör vara den hufvudsakliga måttstocken vid dessas bedömande.
Med afseende på denua qvalitet ber jag dels att få hänvisa till hvad
i motionen finnes anfördt utaf den främste målsmannen för den matematiska
vetenskapen vid Upsala universitet och dels ber jag att få
påpeka det väsentligaste innehållet af ett par yttranden utaf tvenne
af de matematiska vetenskapernas erkände stormän utom vårt land:
den ene är Tysklands säkerligen förnämste nu lefvande representant
för talteorien och den högre algebran, professor Schering i Göttingen,
och den andre är Frankrikes förnämste nu lefvande matematiker, ledamoten
af franska institutet, professor Ch. Hermite. Dessa yttranden
hafva afgifvits sedan universitetets framställning till Kong], Maj:t
inlemnades. Professor Hermite säger: »att det hufvudsakligen är vid
behandlingen af eu mängd frågor af den allra högsta vigt inom den
vetenskapsgren, hvilken benämnes talteori, som Berger har visat sin
framstående förmåga, att hans arbeten äro redigerade med den samvetsgrannaste
omsorg och den största klarhet, och att de sprida ljus
öfver en stor mängd svåra frågor». Professor Schering anser, att
docenten Berger »till och med kan räknas till de förnämsta nu lefvande
forskarne inom talteorien», och att »utomordentligt vore det
att beklaga, om en så god förmåga blott af brist på lämplig anställning
i sitt hemland icke skulle kunna vidare fortsätta sina vetenskapliga
forskningar».

Sedan jag nu framhållit detta, ber jag endast få tillägga följande.
Huru länge skall man i vårt land arbeta på ett vetenskapligt område

Onsdagen den 1 Mars.

10 N:0 10.

utan att hafva eu något så när tryggad ekonomisk ställning? Huru Ifrågasatt inmånga
och huru omfångsrika arbeten skall man utgifva, huru höga r<(Man“f °J ea
och lysande loford skall en vetenskapens arbetare erhålla, innan han profesSur/&■''
kan komma i en sådan ställning, att han kan, utan trängande bröd- docenten A.
bekymmer, fortsätta en verksamhet, som han utför med energi, sam- Berger.

vetsgrannhet och en ovanligt hög grad af begåfning? Dermed att (Forts.)

jag framställer denna fråga, lemnar jag också förklaringen till, att jag
ansett mig böra väcka förslag om inrättande af den professur, hvarom
här är fråga. Och deri, att jag ansett mig böra väcka denna motion,
deri ligger också förklaringen till att jag, huru illa denna sak än nu
må synas ligga, då statsutskottet ansett sig böra afstyrka motionen,
dock vågar yrka bifall till densamma.

Friherre von Krtemer: Jag yttrade vid den föregående punkten,
att så länge en länk felas i vetenskapernas kedja vid ett universitet,
gjorde detta icke fullt skäl för sitt namn, och en sådan felande länk
var det då fråga om. Här är icke alldeles samma förhållande. Ty
om också här gäller eu gren af de matematiska vetenskaperna, den
så kallade talteorien, som icke har en särskild representant vid Upsala
universitet, så saknar dock matematiken ingalunda representanter
hvarken vid universitetet i Upsala eller Lund, och ingenting hindrar
en af dessa professorer att äfven åt denna särskilda gren af vetenskapen,
talteorien, egna sin verksamhet under en eller annan föreläsningsserie.
Här är således icke alls samma förhållande som vid
den näst föregående punkten.

Vidare kan jag anföra, att hvad som inom utskottet föreföll mig
vara det öfvervägande skälet för afstyrkande af motionen, det var,
att, ehuru frågan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, den dock
icke nu föranledt eu framställning ifrån Kongl. Maj:t. Skulle Riksdagen
börja med att, på grund af enskilda framställningar, bevilja
vare sig pensioner eller extra professioner, fruktar jag, att man skulle
slå upp en dörr för vidöppen för fordringar på indragningsstaten.

Om en särskild representant för den ifrågavarande grenen af den matematiska
vetenskapen verkligen är erforderlig, och om akademiska
konsistoriet derom kommer in med förnyad framställning till Kongl.

Maj:t, och Kongl. Maj:t då finner denna framställning böra föranleda
proposition till Riksdagen, skall jag vara den förste att, i fall jag då
har med saken att göra, för min del bidraga till dess framgång. Nu
anser jag såsom min ovilkorliga pligt att, ehuru ganska motvilligt,
sluta mig till utskottets afstyrkande förslag.

Dessutom vill jag påpeka, att docenten Berger, enligt uppgift,
icke är mera än 39 år, och det bör således för honom ännu icke
vara utan utsigt att kunna vinna någon af de professioner i matematik,
som finnas hos oss.

Det är, som sagdt, hufvudsakligen på den grund, att frågan icke
utgör föremål för Kongl. Maj:ts framställning, och äfven på den grund,

N:0 10. --''O

Onsdagen den 1 Mars,

Ifrågasatt inrättande
a f en
personlig e. o.
professur för
docenten A.
Berger.
(Forte.1)

att denna vetenskap redan är vid universiteten representerad, om
ock denna särskilda gren saknar sin målsman, som jag sluter mig
till utskottets afstyrkande hemställan, och får jag nu anhålla om bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet Gilljam: Med anledning af ett yttrande af den

siste talaren vill jag nämna, att då jag, trots akademiska konsistoriets
framställning, icke ansåg mig böra hemställa hos Kongl. Maj:t, att han
skulle afgifva proposition till Riksdagen om beviljande af anslag till
en personlig professur för docenten Berger, berodde detta alldeles icke
på något slags underkännande af docenten Bergers vetenskapliga
meriter, hvilka jag tvärtom anser vara till fullo och mer än till fullo
adagalagda, ej heller berodde det på något underkännande af det ''
matematiska ämnets stora betydelse för universitetsundervisningen och
icke heller på ett underkännande af de ogynsamma förhållanden, som
för närvarande drabba detta ämne i Upsala, derigenom att en af dess
egentliga målsmän är af sjukdom nästan ständigt förhindrad att utöfva
sitt embete, utan blott och bart på nödvändigheten att iakttaga den
största försigtighet vid framställning till Riksdagen om ökade anslag.
Och då jag måste anställa en jemförelse mellan docenten Piehl och
docenten Berger, ansåg jag, att på docenten Piehls sida tillkommo
åtskilliga omständigheter, som fålde utslag till förmån för honom,
nemligen att han dref ett vetenskapligt studium, med hvars tillhjelp
han aldrig kunde hoppas fä någon ordinarie anställning, än mindre
kunde han omsätta sina insigter i något slags materielt förvärf. .Tåg
har blott velat anföra detta.

Herr Billin g: Bland dem, som haft tillfälle att genom egen
erfarenhet sätta sig något närmare in i det akademiska arbetet, lär
väl knappast finnas någon, som icke med synnerlig förkärlek fast sig
vid de s. k. personliga professurerna och icke har öppet öga för det
värde sådana fenster hafva för den fosterländska odlingen. Om då
ett förslag till en personlig professur föreligger, men detta på grund
af för handen varande förhallanden icke kan bifallas, så är åtminstone
jag mycket mån derom, att, då ett afslag lemnas på eu framställning
af nämnda art, man icke på samma gång lägger särskilda, onödiga
och oberättigade hinder i vägen för framgången af ett liknande förslag
eu annan gång. Ett sådant hinder anser jag att man försökt
lägga genom den motivering, som gifvits för afslag å motionen, och
mitt yrkande afser derför också denna motivering, hvilken jag mycket
gerna skulle vilja hafva utstruken. Om det är fråga om att motivera
bifall till en personlig professur för eu akademisk lärare, kan det i
motiveringen hafva en betydelse och kanske icke så liten, att denne
lärare är anstäld i ett ämne, för hvilket ingen ordinarie plats finne?,
i landet; och jag undrar derför icke öfver att detta motiv anförts
under diskussionen rörande den personliga professionen för docenten

21 N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

Piehl. Men är det fråga om att afstyrka bifall till en personlig pro- Ifragasatt infessur,
så anser jag, att man icke helt enkelt kan vända om motivet
och anföra såsom skäl för afslag, att ordinarie plats finnes i det ^ profeuur för
den person, för hvilken professionen afsetts, representerade ämnet, docenten A.
Om docenten Berger har obestridligen mycket stora förtjenster om Berger.
den matematiska vetenskapen, om det erkännes, att dessa äro så stora (Forts.)
att han bör få ett personligt erkännande derför, och icke blott det,
utan att också åt hans forskning bör beredas de yttre vilkoren för
dess framgång, då lär det väl vara ett mer än klent skäl att säga:
bär finnas andra lärareplatser i matematik i Sverige. Jag frågar:
hvad har docenten Berger för uppmuntran eller stöd för sitt arbete
derutaf, att det finnes en eller tvä matematiska professurer i Stockholm,
af hvilka han ingen inkomst eller glädje har. Det synes mig
derför, som om denna motivering icke vore värd att hålla på; och
jag nästan hoppas, att ingen af statsutskottets ledamöter heller skall
hålla på den, utan att den derför må komma att strykas ut.

Jag dristar mig icke att instämma i herr Alins yrkande, då jag
icke tror på framgång för denna motion, framför allt icke i gemensam
votering. Men jag hoppas på framgång för det yrkande jag gjort,
att med uteslutande af motiveringen Första Kammaren måtte bifalla
statsutskottets förslag.

Herr Boström, Filip: Jag vågar för min del uttala den öfver tygelsen,

att ingen utsigt finnes att genomdrifva den af herr Alin
framstälda motionen om en personlig professur för docenten Berger;
och jag beklagar detta förhållande, ty utom den utredning motionären
lemnat har jag i enskilda bref från åtskilliga lärare vid Upsala universitet
erhållit de mest eklatanta bevis på den eminenta förmåga
docenten Berger besitter. Men då Kongl. Maj:t föreslagit inrättande
af eu extra ordinarie personlig professur, är det min fulla öfvertygelse,
att icke på enskild motionärs förslag ännu en kan komma att af Riksdagen
i år bifallas. Det är derför jag biträdt utskottets förslag i
klämmen. Deremot har jag, i enlighet med samma åsigt som företräddes
af den siste talaren, icke kunnat vara med om den motivering,
som statsutskottet begagnat och som inuehålles uti de tre sista raderna,
der det nemligen står: »vid sådant förhållande och då i vårt land
icke få platser redan äro inrättade för kikare af den matematiska
vetenskapen, deribland vid Upsala universitet en ordinarie och eu
extra ordinarie professur i ämnet, finner utskottet» etc. Det är dessa
ord jag icke anser hållbara, tv det kan icke vara rätt, att, om Kongl.

Maj:t på akademiska konsistoriets förslag ännu en gång kommer att
få saken under ompröfning och finner att ingen plats kan beredas eu
framstående vetenskapsman, all förhoppning skall vara af klippt för
denne man att erhålla den lön han sä väl lörtjenar.

Med anledning af hvad jag haft äran anföra skall jag bedja att

N:0 10. 22

Onsdagen den 1 Mars.

Ifrågasatt in- få yrka bifall till utskottets förslag med uteslutning af sista delen af

valland* af en motiveringen.

personlig e, o. ^ , ° „ nri

professur för Endast ännu ett ord beträffande eu uppgift af friherre von Kram er.
docenten A. Han säde nemligen, att docenten Berger skulle vara 39 år, detta måtte
Berger. bero på ett misstag, ty han är 49 år.

(Forts.)

Herr Forssell: Herr talman, mine herrar! Jag tänker icke

framställa yrkande på grund af något eget omdöme om docenten
Bergers förtjenster, ty jag har, såsom förmodligen de fleste i denna
kammare, icke tillräcklig kännedom om dessa meriter, eller ens tillräcklig
insigt i matematiken för att kunna bilda mig något säkert
omdöme derom. Jag kan ej heller ingå i någon pröfning af värdet
af de intyg, som här blifvit framhållna af motionären. Men jag yrkar
af slag på motionen och bifall till utskottets framställning af ett annat
skäl än det af utskottet anförda, uteslutande derför att förslaget är
väckt af en enskild motionär. Och då jag yrkar detta, är det tillika
med uttalande af den förhoppningen, att den tid aldrig måtte komma,
då Riksdagen tager sig före att på förslag af enskild motionär gifva
anslag till personliga embetsbefattningar, hvilket förfarande efter min
uppfattning innebär ett alltför uppenbart ingrepp i Kongl. Maj:ts allra
dyrbaraste prerogativ. Jag vill icke säga, att detta förslag står i
hvad man kallar direkt och bokstaflig strid mot grundlagen, men om
något förslag kan stå i strid med svenska grundlagens anda och mening,
så är det detta, det vågar jag påstå, till och med emot eu
akademisk auktoritet, såsom den ärade motionären.

Motionären förklarar, att han icke vill stå statsutskottet efter i
omtanke om Kongl. Maj:ts prerogativ. Med det han föreslagit, menar
han, har intet ingrepp skett i detta prerogativ. Jag vill erinra honom,
på hvilka grunder han och många med honom kämpat mot de försök,
som gjorts att indirekt eller på omvägar ingripa i Kongl. Maj:ts prerogativ.
Sådana ingrepp äro mångfaldiga och af mångahanda slag.
Intet är absolut här i verlden, så äfven med de kungliga prerogativen;
de kunna på mångahanda sätt begränsas och inskränkas derhän, att
de slutligen blifva af intet värde. Derhän sträfva alla de, som vilja
regera med budgeten, som önska att i Riksdagens hand lägga regeringsmagten
genom att för anslagen uppställa sådana vilkor och bestämmelser,
att den kungliga styrelsens sjelfständighet och frihet i
verkligheten tillintetgöres. Så kan ock det kungliga prerogativet i
afseende å lagstiftningen inskränkas genom Riksdagens förfoganden.
I begge hänseendena äro dylika Övergrepp skadliga, och det är visserligen
berömvärdt, att den ärade motionären och många med honom
ständigt sökt försvara Kongl. Maj:ts rättigheter så långt som möjligt.
Men det finnes ett område, der det kungliga prerogativet är ännu
ömtåligare, och det är embetsutnämningarnas område. Man förstod
icke vigten af detta Kongl. Maj:ts prerogativ under vår frihetstid;
Riksdagen tog sig då friheten att dels genom direkta utnämningar, dels

Onsdagen den 1 Mars.

23 No 10.

genom bindande förslag inkräkta på Konungens frihet; och det
derför att våra fäder hafva erfarit de sorgliga följderna af en sådan persJlig { 0
magtforskjutningj som vi i det moderna Sverige blifvit sa rädda tor prqf&wir för
dylika Övergrepp och söka att, så fort dylika försök yppas, genast docenten A.

visa dem tillbaka. .

Nu yttrar motionären, att han naturligtvis icke föreslagit, att liiks- (rörts.)
dagen skulle utnämna eller gifva fullmagt på embetet. Nej, tacka för
det! Det är väl, att icke det också är föreslaget! Men jag hemställer
till honom och alla närvarande, huru vida ej, om Riksdagen
ansloge 4,000 kronor till en personlig tjenst för docenten Berger, ett
dylikt anslag rätteligen borde betecknas såsom en rekommendation
eller ett förslag, och hvilken betydelse ett dylikt förslag skulle få i
Konungens råd och inför Konungen; om man icke kunde säga, att
det som derefter återstode af det kungliga prerogativ^,. magten att
efter omsorgsfull pröfning utnämna den skickligaste, blifvit reduceradt
i det närmaste till noll.

Nu framhåller visserligen den ärade motionären såsom ett afgörande
moment i frågan, hurusom docenten Berger har så stort behof
af att få denna tjenst, och att akademien och vetenskapen hafva sa
stort behof af hans befordran. Detta argument utgör för mig endast
ett vittnesbörd om de akademiska anspråkens sjelftillräcklighet. Jag
vill hemta exempel från eu annan embetsmannakrets och till motionären
och kammaren framställa följande fråga: om det varit kammarkollegium,
som hade gått till Kongl. Maj:t med anhållan om tillsättande
af eu ny arkivarie- eller aktuarietjenst och af Kongl. Maj:t fått
utslag, hvad skulle kammaren då hafva sagt, om presidenten i kammarkollegium
motionerat i Riksdagen om ett anslag af 4,500 konoi
till eu ny tjenst i kollegiet, men icke till tjenst i viss grad, utan till
en personlig tjenst för notarien N. N., för en uppgifven person, och
om han motiverat sin framställning med ett skäl, som, hvad flere af
kammarkollegii tjenstemän beträffar, vore lika giltigt som för de akademiska
tjeustemäunen, eller att mannen i fråga utmärkt sig för
.framstående skicklighet i en specialitet, för hvilken han svårligen kunde
få någon annan användning i Sveriges rike? Hvad skulle kammaren
hafva sagt om eu sådan motion? Jo, motionären skulle naturligtvis
hafva blifvit utskrattad, derför att han företagit .sig något så oförnuftigt
som att på denna omväg söka skaffa en tjenst åt enskild man
mot Kongl. Maj:ts beslut, utan Kongl. Maj:ts direkta medverkan och
genom Riksdagens ingripande i förslagsrätten. Då jag säger detta,
önskar jag visst icke, att man skall skratta åt eu så aktningsvärd man
som representanten för Upsala universitet, men jag har velat påpeka,
hvart detta system skulle leda, och jag vill tillägga ännu några ord
för att visa, huru vigtig! det är att här följa grundsatsen: principiis
obsta. Den ärade motionären vet icke, hvilket parti som innehar eller
kämpar för magten i svenska Riksdagen om 10 eller JO ar härefter.

Det kan hända, att motionärer då uppstå, som tycka att det för

N.o 10. 24

Onsdagen den 1 Mars.

rMandfJm % ^ v?te„n?kaP8män af. en för motionären misshaglig ekonomisk skola
personlig e. 0 ®ller a* asigter, som föga öfverensstämma med svenska statskyrkans,
professur för ar för trångt i Sveriges rike, enär de icke kunna komma från»
docent™ A. och få _ sitt anständiga lefvebröd på vare sig den kyrkliga eller den
orgor. akademiska banan. Ett parti, som kanske står i strid med regeringen,
(forte.) kanske stöder densamma, tycker då att åt sådana män bör man skapa
personliga tjenster till uppmuntran, till belöning, till understöd. Om
,leu. tidens Riksdag under dylik påtryckning kommer att på enskilde
motionärers förslag anslå penningar till dylika tjenster och presenterar
kandidaterna till utnämning för Kongl. Maj:t, tänker jag, att det ingreppet
i det kungliga prerogativ^ skulle vara af den art, som den
arade motionären icke skulle tycka om. Men då skulle man med full
rätt kunna åberopa hvad som skedde år 1893 på hans egen framställning,
om icke kammaren nu skyndade sig att stämma i bäcken.
Derför vågar jag yrka afslag på den gjorda framställningen, såsom
jag sade, uteslutande af det skäl, att det är fråga om en motion, väckt
af en enskild motionär om beviljande af medel till eu personlig tjenst.

Nystöm: Jag inskränker mig till att instämma uti hen
Alins framställning och tillägger, att herr Forsells konstitutionella
betänkligheter har jag icke förstått.

Herr Bill ing: Då jag förra gången jag hade ordet yrkade, att
motiv eiingen skulle uteslutas, var min mening naturligtvis endast, att
de tre sista raderna skulle uteslutas; alltså var mitt yrkande af samma
innehåll som herr Boströms.

Gent emot herr Forssells yttrande ber jag få säga, att då han i föreliggande
motion ser eu så ofantligt stor fara, förvånar det mig, att
han icke »stämde i bäcken» redan för åtskilliga år sedan. Det är
nemligen icke mer än två år sedan, då här förelåg ett förslag om eu
personlig professur i slaviska språk; då hörde jag icke samma protester
som i dag. Nu har bäcken runnit ett stycke. Efter herr
horssells sätt att »stämma» bordo han då hafva upplyst Riksdagen,
att här vore fråga om ett attentat på Kongl. Maj:ts prerogativ.

Herr Alin: Med anledning af hvad representanten på </efleborgsbänkeu
yttade skall jag inskränka mig till hvad som rör sj°elfva
snken med förbigående af allt som kunde anses innefatta ett bemötande
af det sätt, hvarpå lian ansåg sig kunna i denna fråga uppträda.

Det är icke första gången som jag varit i tillfälle förvåna mfå
öfver, de teorier han hyllar i fråga om grundlagstolkuing. Men jag
far saga, att min förvåning sällan nått en så hög grad som nu. .faovill
fråga, hade min motion, min oskyldiga motion på ett sådant sätt,
som lian anser, eluderat grundlagen, är det då icke underligt att någon
proposition på remiss framstäldes? Jag vill tillika fråga honom,
hvar han finner skäl för påståendet, att nu ifrågavarande område mindre

Onsdagen den 1 Mars.

25 N:0 10

skulle falla under motionsrätt än andra områden, som äro föremål för Ifrågasatt in
Kongl. Maj:ts propositionsrätt? Det är en fullständig missuppfatt-riUtand? afen
ning, hvartill den ärade talaren gör sig skyldig, då han förmenar, att ^y^,. y^''
Riksdagen genom bifall till en motion af ifrågavarande beskaffenhet docenten A.
besluter inrättande af en tjenst eller beslutar att ett anslag skall ut- Berger.
betalas till eu viss person; och det är endast med utgående från (Forts.)
denna fullkomligt falska förutsättning, som den ärade talaren kommer
till den konklusion, hvartill han kommer. Här är föreslaget, att Riksdagen
skall bevilja ett anslag af det och det beloppet för en personlig
professur åt en viss namngifven person. Hvad innebär detta?

Det innebär, att Riksdagen ställer detta anslag till Kongl. Maj:ts
förfogande, för den händelse Kongl. Maj:t finner sig böra tillmötesgå
Riksdagens önskningar i fråga om nämnda professur; detta är hvad
det betyder, detta och ingenting annat! Och under sådana förhållanden
kan jag icke finna, att den ärade talaren har någon grund för
det påstående han framstäf.

Friherre von Krsemer: Här har af de fleste talare yrkats bifall
till den så kallade klämmen i utskottets betänkande, och jag är
fullkomligt nöjd, blott denna bifalles. Om sedermera, i likhet med
herr Billings första förslag, hela motiveringen, eller, i likhet med herr
Boströms och herr Billings sista förslag, endast de tre sista raderna
uteslutas, skall vara mig alldeles likgiltigt; ty om en enskild motion
afslås i Riksdagen, blir den icke föremål för någon skrifvelse, och hela
motiveringen följer i alla fall motionen i grafven. Man må således
stryka mer eller mindre af motiveringen, jag skall vara fullt belåten
blott kammaren benäget vill bifalla utskottets framställning i klämmen.

Herr Bi 11 in g: Jag skall endast anhålla att få erkänna ett misstag
jag nyss begick i fråga om min uppgift rörande professionen i
slaviska språk, som för ett par år sedan var före i Riksdagen, och
jag beder särskilt den talare, mot hvilken jag rigtade mitt yttrande,
om ursäkt derför. Jag sade, att ifrågavarande professur var personlig;
den var icke personlig, den var en profession i slaviska språk.

Någon ursäkt för mitt misstag katt ligga deruti, att hela motiveringen
talade om eu enskild man, docenten Lundell, för hvilken man önskade,
att en sådan professur skulle inrättas, men formelt sedt var icke förslag
om en personlig professur.

Herr Forssell: Blott några ord till den ärade motionärens upplysning
beträffande mitt förra anförande.

Kammaren kan intyga att jag alldeles icke sagt, att denna motion
strider mot grundlagens bokstaf. Jag har endast framhållit, att
den efter min åsigt strider mot svenska grundlagens anda; detta är
naturligtvis förklaringen, hvarför herr talmannen, som endast har att
hålla sig till grundlagens bokstaf, icke kunnat göra någon anmärkning

N:o 10. 26

Onsdagen den 1 Mars.

Ifrågasatt in- mot motionens remitterande. Sedan söker motionären försvara sig mot
''“eremit "e o"m*na aQIUärkningar genom att så starkt och bestämdt påpeka, att här
professur /6V ''c^e vore fråga om att Riksdagen skulle utnämna en professor utan
docenten A. endast anslå penningar till en tjenst åt en viss bestämd person, och
Berger. att här således icke funnes några betänkligheter ur grundlagssynpunkt.

(Forts.) Jag har icke heller sagt, att Riksdagen skulle genom ett dylikt an slags

beviljande inkräkta på Konungens grundlagsenliga utnämningsrätt
på det sätt, att Riksdagen skulle utnämna i Konungens ställe.
Jag har endast sagt, att anslagets beviljande skulle på Kong!. Maj:t
och hans prerogativ utöfva en verkan, som vore beklaglig. Men
efter den ärade talaren icke tyckes finna någon oegentlighet vid eu
sådan Riksdagens behandling af frågan om eu personlig tjenstebefattning,
vill jag än en gång fasta hans uppmärksamhet derpå, att för
hvarje dylikt anslags beviljande åt en viss person fordras en pröfning
af personens meriter; och jag vågar påstå, att hvad än Riksdagens
kamrar kunna anses förmå, till att pröfva en persons vetenskapliga
eller administrativa meriter äro de icke egnade. Det är just derför,
att Riksdagen genom behandling af sådana ärenden dragés in i en
pröfning, för hvilken den icke är lämpligt forum, som vi skola bedja
Gud bevara oss för att sådana uppgifter föreläggas Riksdagen. Om
dylika motioner blefve sed och vana, skulle, i stället för den lugna
och opartiska pröfningen, förr eller senare införas personliga och politiska
konsiderationer vid embetenas tillsättande. Och man må tänka
hur godt och högt som helst om svenska Riksdagens kamrar, säkert
är dock, att de liksom andra politiska korporationer äro utsatta för
partiströmningar och partibeslut. Det är derför vi äfven för Riksdagens
egen skull böra hålla oss fria från att utvidga vår befattning med
embetsutnämningar.

Herr vice talmannen: Jag hade icke ämnat begära ordet,
emedan det här blott gäller motiveringen till ett utskotts afstyrkande
af en enskild motion, emot hvilken motivering jag reserverat mig.
Men eftersom debatten nu utsträckts, anser jag mig vara skyldig att
nämna, hvilken del af motiveringen jag tj kunnat biträda. Det är den
sista delen, der utskottet säger: »då i vårt land icke få platser redan
äro inrättade för idkare af den matematiska vetenskapen, deribland
vid Upsala universitet eu ordinarie och en extra ordinarie professur
i ämnet». Denna del af motiveringen har jag ej kunnat biträda, emedan
min åsigt är, att om en eminent förmåga framträder, bör han bibehållas
vid universitetet och der lemnas tillräcklig försörjning för att
kunna egna sig åt sitt arbete; ty derigenom, tror jag, främjas vetenskapen
och tillgodoses universitetets bästa intressen. — Deremot är
jag enig med utskottet derutinnan, att man synes mig icke böra på
grund af enskild motion bifalla anslag till en extra professur, som är
personlig. Utom det att man derigenom tyckes mig, såsom eu föregående
talare anfört, träda temligen nära hvad som bör vara konunga -

27 No 10.

Onsdagen den 1 Mars.

magtens område, tror jag, att man lemnar fältet öppet för införandet Ifrågasatt inåt
politiska belöningar. Denna gången har visserligen frågan kommit™
fullt utredd från universitetet till Riksdagen. Men en annan gång professur för
kommer den kanske på den enskilda motionens väg såsom blott och docenten A.
bart en politisk belöning och afgöres genom gemensam votering. Och Berger.

jag vill ej vara med om att locka Riksdagen in på den vägen. Jag (Forts.)

anhåller derför om bifall till utskottets kläm med borttagande af ofvan
anförda del af dess motivering.

T detta anförande instämde herr Wcern.

Herr Alin: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid. Talaren
på gefleborgsbänkeu slutade med att be Gud bevara sig och oss från
motioner af nu ifrågavarande beskaffenhet, och det på den grund att
de kunde inleda Riksdagen på pröfning af personliga förhållanden,

It vilket han fann oegentligt och olämpligt. Ja, det är eu sak, huruvida
utskottet finner lämpligt att tillstyrka och Riksdagen finner lämp
ligt att bifalla en dylik motion; en annan sak är frågan om den
grundlagsenliga rätten att väcka dylika motioner, och Riksdagens grundlagsenliga
befogenhet att besluta bifall till dylika. Den ärade talaren
skilde för öfrigt — i förbigående sagdt — icke noga på hvad det är
att inrätta en tjenst, som skall bestå för framtiden, och hvad det är
att bevilja ett anslag åt en person, som skall erhålla det för att med
professors namn och verksamhet innehafva det under sin lifstid; och
det är detta som är föreslaget. Den pröfning, som kommer i fråga,
om anslaget skall användas eller ej och personen erhålla den ifrågavarande
titeln och verksamhetssferen eller ej, tillhör Kongl. Maj:t.

Hvad Riksdagen, i händelse motionen bifalles, har gjort, är endast att
hafva beviljat medel, för den händelse Kongl. Maj:t finner skäligt att
använda dem för ändamålet. Detta och icke något annat är frågans
statsrättsliga kärna. Jag vill anföra ett exempel. Huru många gånger
har det ej händt, att Riksdagen, på grund af enskild motion, beviljat
pension åt en namngifven person. Det är ej Kongl. Maj:ts
skyldighet att utbetala den till personen i fråga, utan Riksdagen har
blott beviljat medlen, för den händelse Kongl. Maj:t finner skäligt att
använda dem för det föreslagna ändamålet. — Och af samma statsrättsliga
betydelse är ett beslut, som skulle innehålla bifall till min
motion.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
den nu föredragna punkten yrkats: l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) af herr Boström, Filip, med flere, att utskottets
hemställan skulle bifallas med uteslutande af följande i motiveringen
förekommande ord: »och då i vårt land icke få platser
redan äro inrättade för idkare af den matematiska vetenskapen, deribland
vid Upsala universitet en ordinarie och en extra ordinarie pro -

N:o 10. 28

Onsdagen den 1 Mars.

fessur i ämnet»; samt 3:o) att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af det utaf herr Boström med
flere framstälda yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt pension
för t. f.
rektor L. J.
Dalgrens enka.

19 punkten.

Herr Sä ve: Jag vet mycket väl, att en motion sådan som den
nu föreliggande har ringa utsigter att vinna Riksdagens bifall; men då
jag emellertid tar mig friheten att förorda motionen, ber jag att få
särskilt nämna, att jag gör det på grund deraf, att min verksamhet
är förlagd inom samma stift som det den aflidne tillhörde, för hvars
enka och barn pension nu ifrågasatts, och att jag derför har synnerligen
noga kännedom om de förhållanden, i hvilka rektor Dalgrens
olyckliga familj befinner sig. Här, mine herrar, om någonsin, förefinnes
ett verkligt behof. I boet fans icke annat än skuld, och några
medel för enkan att uppehålla sig och sina olyckliga barn, af hvilka
ett är dömdt att för lifstiden vara krympling, förefinnas ej. Nu veta
vi, att detta i och för sig sjelf icke är något skäl för bifall till motionen,
ty af olyckliga och fattiga enkor finnas beklagligt nog alltför
många i vårt land, och Riksdagen kau ej bevilja pension åt dem alla.
Men här fins ett annat skäl, som är vida mer betydelsefullt, såsom
grundadt på billighet och rättvisa. I årtionden redan har frågan om
de allmänna läroverkens organisation stått på dagordningen. Redan
för mer än 10 år sedan, år 1882, utfärdades ett kongl. cirkulär, som,,
under förutsättning att läroverksfrågan då skulle snart lösas, innehöll,
att flera af de ordinarie lärareplatserna i riket skulle i händelse af
ledighet tillsättas ej på ordinarie utan på extra ordinarie stat. Till
denna grupp hörde äfven rektorsbefattningen vid treklassiga läroverket
i Amål. Ledighet inträffade der år 1884, och den aflidne, som
då var extra lärare, tillförordnades att vara rektor vid läroverket.
Sedan dess ha många år gått förbi, och läroverksfrågan är ännu olöst.
Rektorsbefattningen uppehälles ännu i dag på förordnande. Den aflidne,
som dog år 1891, hann aldrig bli ordinarie rektor af det skal,
att rektorsbefattningen aldrig stäldes på ordinarie stat. Till följd
deraf blef han ej heller i tillfälle att ingå såsom medlem i lärarnes
allmänna enke- och pupillkassa, hvartill han eljest varit ej blott berättigad
utan äfven förpligtad. Hade emellertid läroverksfrågan varit
löst, hade han antagligen varit medlem i nämnda kassa, och hans enka
och barn skulle då i denna stund åtnjutit en pension af nära 900 kr.
Således en pension, som med flere 100 kr. skulle öfverstigit den
blygsamma, som motionären nu föreslagit. Karlstads stifts domkapitel
ansåg förhållandena här vara så ömmande, att det fann sig böra göra
en underdånig hemställan hos Kongl. Maj:t om proposition i ämnet
till Riksdagen. Kongl. Maj:t fann sig ej föranlåten att tillmötesgå

29 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars

denna hemställan, men fann emellertid förhållandena så bevekande, att Ifrågasatt penKongl.
Maj:t beviljade enkan för en gång, såsom utskottet också an- ''”el-iér L *''jr
för, ett särskild!, mindre anslag. . _ Dalgrens enka.

Det skulle här kunna anmärkas, att, om Riksdagen beviljade en (Forts.)
sådan pension som den nu begärda, Riksdagen bunde sig genom ett
farligt prejudikat för framtiden. Men i detta fall är faran enligt min
åsigt mycket ringa. Frågan om de treklassiga läroverkens organisation
synes komma att lösas för sig, oberoende åt lösningen utaf den
stora läroverksfrågan i dess helhet. Sålunda föreligger nu inför Riksdagen
en kongl. proposition i ämnet, afseende ett ordnande af de
treklassiga läroverken. Det är att antaga, att denna fråga snart blir
löst och, om så sker, skola fall såsom detta ej vidare förekomma.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid, utan inskränker jag
mig till att vördsammast förorda bifall till motionen.

Friherre von Krsemer: Hvad den siste talaren anfört är vis serligen

beaktansvärda förhållanden, nemligen att, derför att läroverksfrågan
ej är löst och den tjenst Dalgren innehade sålunda ej berättigat
honom till inträde i elementarlärarnes enke- och pupillkassa, hans enka
och barn gått miste om pension. Detta är nog bedröfligt och, som
sagd t, beaktansvärdt, men jag måste deremot anmärka, att detta visste
Dalgren när han antog förordnandet. Han visste, att om hans tjenst
ej blefve ordinarie under den tid han innehade den, skulle han ej få
för sin enka inträda i nämuda kassa. Jag tviflar ej på att, om läroverksfrågan
blir löst och om då eu förnyad framställning göres hos
Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t då finner anledning att inkomma med en
framställning i ämnet, så att denne persons enka blefve likstäld med
enkor efter rektorer, som derefter få tjensten, möjlighet skulle finnas
att få framställningen bifallen. Men att nu på grund af enskild motion
bevilja eu sådan pension, finuer jag vara högst betänkligt och
strida helt och hållet mot traditionen, så långt jag minnes tillbaka,
inom första utgiftsafdelningen vid nionde hufvudtitelns behandling.

Man måste om ock med ledsnad uppställa den inskränkningen, att icke
bevilja sådana pensioner, som ej blifvit af Kongl. Maj: t föreslagna.

Här föreligger dessutom den upplysningen, att Kongl. Maj:t förehaft
saken till granskning och dock ej funnit skäl att framställa proposition.

Jag anhåller derför om bifall till statsutskottets förslag.

Sedan öfver] äggn i ngen förklarats härmed slutad, gjordes jemlik!
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå att kammaren,
med afslag ä utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

No 10. 30

Onsdagen den 1 Mars

Om ändrad
pensionsålder
för kompaniofficerare
m. fl

20 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

21 punkten.

Mom a).

Utskottets förslag antogs.

Mom. b).

Herr statsrådet friherre Rappe: Herr talman, mine herrar 1

Då detta ärende sannolikt ganska snart förekommer äfven i medkammaren,
har jag ansett det nödvändigt att redan nu begära ordet,
ehuru det kunde synas vara öfverflödigt, då samtlige denna kammares
ledamöter inom statsutskottet reserverat sig emot dess förslag. Men
då jag sett några pressorgan af en viss betydenhet uttala sig för statsutskottets
förslag, kan det vara möjligt, att det äfven inom denna
kammare fins icke så få, hvilka tro, ett en sådan framflyttning af pensionsåldern
för arméns kompaniofficersgrad ej skulle betyda så särdeles
mycket, utan blott åstadkomma eu afsevärd vinst för statsverket.
Enligt min åsigt är förhållandet sådant, att, om detta förslag vunne
Riksdagens bifall, skulle ett allvarsamt attentat begås mot den härordning,
som af kammaren antogs vid den urtima riksdagen, och det
är derför jag anser det vara af särskild vigt att lemna en utredning
af förhållandet.

Innan jag inlåter mig på en redogörelse för denna fråga, vill jag
först tillåta mig ett ord i förbigående. Utskottets kläm innehåller,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att officerare af kompaniofficers
grad och vederlikar o. s. v. skulle ega rätt att med pension afgå vid
53 års ålder och skyldighet dertill vid 55 år. Detta är alldeles
afskrifvet efter motionären herr Lasse Jönssons förslag; men det är
väl ändå ej meningen, ty redan nu är förhållandet det, att af dessa
»vederlikar» en del är pensionsmessig först vid 60 års ålder och en
del vid 55 år. Och jag föreställer mig, att det varit hvarken statsutskottets
eller motionärens mening att flytta tillbaka pensionsåldern
för »vederlikarne» för att vinna det målet, att arméns civilstat blefve
mer i stånd att utföra sina åligganden i fält och föryngrades, medan
man samtidigt försämrade kompaniofficersgraden. — Men jag öfvergår
till sjelfva saken.

Af en armés befäl fins det — jag tror mig icke bli deri jäfvad
af någon militär — ingen grad, som är vigtigare än kapten sgrad en.
Det är nemligen denna grad, som bestämmer, huru en armé ser ut i
fält. Låt vara, att öfningeu för manskapet spelar en stor rol, men af
allt befäl fins ingen grad, som har en vigtigare rol än just kaptens -

Onsdagen den 1 Mars.

31 N:0 10.

graden. Det beror derpå, att kaptenerna, kompanicheferna, fora den Om ändrad
största styrka, der ett omedelbart befäl kommer i fråga. Jag talar nu
först och främst om infanteriet, hufvudvapnet. Kaptenerna vid infau- 0jfieerarc m fl,
teriet äro det öfvervägande största antalet. Skulle en armé sakna dug- (Forts.)
liga kaptener, kan den icke föras i fält. Skulle äfven de öfriga, högre
officerarne icke vara så tillfredställande, så visar dock en ganska färsk
erfarenhet — den från bulgarernes frihetskamp mot serberna —- att
man kunnat använda kaptenerna till högre grader; och derigenom vans
i det kriget en lycklig framgång. Kaptensgraden far icke försämras.

Tvärt om, allt borde göras för att förbättra densamma. Dessutom fins
det ingen grad, inom hvilken det ställes så stora fordringar på fullkomlig
färdighet både i fysiskt och moraliskt hänseende som just på
kompauichefsgraden. Skulle man derför flytta fram den ålder, vid
hvilken dessa officerare skulle kunna få sin pension, försämrades derigenom
på ett ganska betänkligt sätt hela arméns duglighet. Jag anser
nemligen — och tror mig icke heller derutinnan bli jäfvad af någon
militär — att när man hunnit öfver 50-talet, är det väl det största
antalet, som då ej längre besitter den vigör, som kaptensbefäl i fält
ovilkorligen fordrar. Jag har visserligen icke något statistiskt material,
som skulle kunna ådagalägga, att efter 50 år kaptener icke kunna
sköta sin tjenst i fält på fullt tillfredsställande sätt, men jag tror, att
herrarne mycket lätt skola kunna få klarhet i saken genom en kort
framställning af hvad man verkligen fordrar af denna grad i fält, och
derigenom komma till full insigt om, att det ej duger att sätta pensionsåldern
så sent, som här ifrågasatts.

Det heter i föreskrifterna rörande läkarebesigtningen af värnpligtige,
att de skola besitta den kroppens styrka, som erfordras för
att uthärda ett fälttågs besvärligheter. Detta gäller unge män i blomman
af sin ålder, men om denna fordran är oeftergiflig för soldaten i
ledet, är den det i högre grad för den, som skall sköta ett kompani.

Jag tänker nu först och främst på marscherna, som äro dagligt bröd
i fält. Ett krig består ju till hufvudsaklig del af marscher. Att förhålla
sig overksam — ve den armé, som gör det! Kommen i håg
Napoleons uttryck: Ȍ la guerre ce sont ceux qui manoeuvrent qui
gagnent la victoire» —- de arméer, som förstå att röra sig, äro de,
som vinna framgång. Dagsmarschernas längd erkännes nu allmänt ej
böra understiga 20 kilometer eller 2 svenska mil. Detta gäller dock
armén i sin helhet, inen huru mycket fordras då icke för dessa små
enheter som benämnas kompanier att röra sig, innan de komma till
utgångs- och slutpunkten för kolonnens marsch. Jag säger ej för
mycket, om jag uppgifver, att dagsmarscherna för kompanierna många
gånger stiga till 3, ja 4 mil. Jag vänder mig nu särskilt till dem
af kammarens ledamöter, som hunnit till 50-talet, och ber dem följa
mig för att sedan fråga sig sjelfva, om de, som öfverstigit denna
ålder, kunna utföra hvad som verkligen är nödvändigt att göra för en
kompanichef. Man gör dessa marscher, och det fordras mycket vigör

N:0 10. 32

Onsdagen den 1 Mars.

Om ändrad för att utföra desamma, men man säger ju. att en militär är öfvad
''för^km^ani- c*ert''^- ^å, jag antager att det är möjligt, att dessa förflyttningar
officerår^unna göras äfven af de äldre kaptenerna. Men, mine herrar, detta
(Forts.) ar knappt början af det arbete som förestår dem, och man kan säga,
att först sedan marschen är utförd, begynner den egentliga verksam
heten för kompanichefen. Och kompanichefen har ej blott att följa
med sitt folk, utan, om han skall sköta sin trupp, måste han också
tillse, huru man förhåller sig ej blott i téten utan äfven i kön af
kolonnen, hvadan rätt ansträngande förflyttningar å hans sida måste
under marschen göras. Det är just i den noggranna uppsigten öfver
folket kompanichefernas stora vigt och betydelse ligger, ty kaptensgraden
är den grad, der man kan och måste känna hvarje karl i ledet
hela kompaniet igenom. Så snart jag går till högre befäl, till majorsgraden
t. ex., så är befälet ej i den omedelbara beröring med folket,
som är absolut nödvändig vid kompaniet, för att kunna säga, att man
har sin trupp i sin hand. Icke många anställningar vid en armé gifva
ock så tillfälle att utmärka sig som att ha ett kompani i fält, och
kompaniets goda hållning är äfven kompanichefens heder, glädje och
ära. Men, som sagdt, det tager i anspråk stora kropps- och själsansträngningar
att väl sköta ett kompanibefäl.

Vi ha således nu kommit öfver marschen. Kompanichefen har
haft ögat på truppen under hela tiden den varat, han har gått i téten,
han har låtit kompaniet marschera sig förbi några gånger, han har så
skyndat tillbaka till téten igen, och han har sålunda måst tillryggalägga
betydligt längre väg än soldaterna. Sedan kommer kanske strid,
eller kanske utsättande af bevakning, eller kanske intagande af bivuak.
Skulle en strid förestå, kuude man väl förr i verlden äfven vid eu
högre ålder reda sig såsom kompanichef, då det icke sattes i fråga,
att den truppstyrka man förde skulle röra sig annorlunda äu i sluten
ordning. Kompanierna voro då ej heller så stora; nu äro de fördubblade
mot förut. Och hvarför? — Jo, sedan arméerna öfverallt ökats
och förstorats, har man måst gå till väga på det sättet, att maximum
af trupp sättes under en mans befäl, för att det ej skall gå åt ett för
stort befälsantal. Våra nuvarande kompanier motsvara nära nog förra
tiders bataljoner. Det synes i vår egen krigshistoria. De bataljoner,
som uppträdde i 1808 års fälttåg, voro ofta ej större än nutidens
kompanier. Man har sökt afhjelpa de fatiguer kompanichefen är utsatt
för genom att göra honom beriden. Men i vårt land är terrängen
sådan, att det knappt vore möjligt att till häst förflytta sig öfver allt,
dit ett kompani måste gå, och dessutom skulle kostnaderna bli för
stora. När sjelfva striden begynner, uppträder nu truppen i utbredd
ordning både hvad den främre linien angår och de bakre linierna, för
att icke förlusterna genom fiendens eld skola bli för stora. Då kan
ju kompanichefen ej nöja sig med att blott gifva order om, huru truppen
skall uppställas, utan, skall jag föra befälet, är det nödvändigt att
sjelf ha öfversigt af terrängen och veta, huru jag står i förhållande

Onsdagen den 1 Mars.

33 N:0 10.

till de öfriga trupperna. Det är mitt ansvar, att truppen ledes på
rätt sätt. Jag hemställer till er, mine herrar, om ni ej inse, hvilka
stora fatiguer kompanicheferne på stridsfältet måste underkasta sig,
så vida de samvetsgrant skola sköta sin tjenst.

Men äfven om det icke gäller strid utan endast att med kompaniet
gå på bevakning, fordrar kompanichefens ansvar, att han måste
ha sett sig om i terrängen, innan han placerar ut sitt folk. När soldaten
uttröttad af marschen kommer fram till bevakningsområdet,
unnas honom så vidt möjligt strax någon hvila, men kompanichefen
måste genast rycka ut på rekognoscering, för att hans trupp måtte
varda klokt använd.

Äfven vid en så simpel förrättning som intagande af en bivuak
får kompanichefen ej draga sig undan utan måste i första hand tänka
på sin trupp.

Men när striden är utkämpad, bevakningen ordnad eller bivuaken
intagen, då tycker man, att livilans timme väl borde vara slagen för
kaptenen likasom för hans soldater. Långt derifrån! Han har icke
blott till uppgift att föra och följa sitt folk, utan han skall äfven
ansvara för detta folks ekonomiska förhållanden, dess förseende med
ammunition m. m., nödiga orders och rapporters affattande o. s. v., så
att det har allt, som fordras för att fortsätta sin verksamhet utan
afbrott eller hinder. Således gäller det för kompanichefen ännu ett
godt stycke arbete in i sena natten, och detta under yttre förhållanden
allt annat än gynsamma för expeditionsgöromål. Men, invänder man,
han har sina subalterner och underofficerare till hjelp. Det är sant,
men en hvar af dessa har sin detalj, och när den är afhandlad, är han
fri, under det att kompanichefens roll räcker hela tiden, och när alla
lemnat honom, återstår ännu dagboken öfver timade händelser att författa.
Jag hemställer, om man under sådana förhållanden kan tänka
sig, att personer, som gå mellan 53—55 år i allmänhet, jag säger i de
flesta fall, skola vara i stånd att utföra en sådan tjenstgöring. Till
och med under fredstid äro de i allmänhet ej fullt i stånd att utföra
hvad på dem ankommer; ty ganska ofta, så snart det sättes i fråga
någon mera ansträngande tjenstgöring, såsom fältmarscher eller manövrer,
få åtskilliga af de äldre stanua hemma.

För närvarande uppgår antalet kaptener vid infanteriet till 315,
och af dessa äro ett sextiotal öfver 50 år och följaktligen icke vid sin
fulla vigör för att utan svårighet utföra hvad dem åligger i fält.

Alltså, derest man skulle framskjuta pensionsåldern så långt som
här ifrågasättes, skulle man kunna proportionera sig till, att i så fall
åtminstone 100 skulle hafva öfverskridit den gräns, öfver hvilken man
ej bör gå, om tjensten skall skötas såsom sig bör, och alltså blefve
Va del af alla kaptener vid infanteriet otjenstbar. Men saken ställer
sig i sjelfva verket ändå sämre, om man närmare ser på följderna af
en utsträckning af den tid, inom hvilken afsked skall tagas.

Det är ej blott kompanicheferna som blifva gamla, utan äfven
Forsta Kammarens Prat. 1803. N:o 10. 3

Om ändrad
pensionsålder
för kompaniofficerare
m. fl.

(Forts.)

N:0 10. 34

Onsdagen den 1 Mars.

Om Undrad
pensionsålder
för kompaniofficerare
m. fl,
(Forts.)

officerarne i de efterföljande graderna blifva äldre. För närvarande
fordras det 18 å 20 år vid infanteriet, innan en officer hunnit kaptensgraden.
Vanligen är den unge mannen 21 å 22 år då han blir
officer, således öfver 40 år innan han blir kapten. Genom att nu
framskjuta pensioneringsåldern på sätt föreslagits skulle förhållandet
blifva det, att en officer först vid uppnådda 45 år skulle hinna kaptensgraden.
Följden skulle alltså blifva, att hälften, af antalet kaptener
skulle hafva öfverskridit 50 år och alltså vara mindre tjenstbar,
hvilket ju i sanning vore ett ytterst farligt förhållande.

Men saken har utom denna sida, eller den som har afseende på
de ifrågavarande personernas fysiska tjenstbarhet, äfven en moralisk
sida. Det är visst icke af en händelse som det är så stäldt, att inom
en armé afskedstagandet för olika grader sker vid olika åldrar, så att
en kapten afgår förr än en regementsofficer, denne åter tidigare än
en öfverste o. s. v. Dels äro ansträngningarna, de rent fysiska ansträngningarna
inom de högre militära graderna mindre — officerare
af dessa grader äro beridna — men med det tidigare afskedstagandet
vid de lägre graderna än vid de högre afses jemväl ett annat mål,
nemligen att erhålla så få förbigångna som möjligt. I allmänhet taget
är det nu så, att om eu kapten ej blir major före uppnådda 50 år,
så kommer han aldrig fram till denna grad. Men det är klart att
en person, som blifvit förbigången, måste ovilkorligen ega en ovanlig
karaktersstorhet och pligtkänsla, för att lika nitiskt och samvetsgrant
sköta sin tjenst som medan han ännu hoppades vinna befordran. Har
han förlorat hoppet att avancera, har han också i och med detsamma
mistat en kraftig sporre att med intresse sköta sina åligganden, och
skall han dädanefter ej slappas i tjensten, måste han besitta en sällsynt
grad af samvetsgrannhet och själskraft. Blir det nu så, att halfva
antalet kaptener äro förbigångna, hur skall det gå med ledningen af
vårt hufvud vapen? Jag finner, mina herrar, denna betänklighet vara
af mycket stor vigt. I utskottets betänkande ser det dock nästan ut,
som om man ansett det framstälda förslaget vara utan nämnvärd
olägenhet för armén. Man gör jemförelser med flottan och de civila
embets- och tjenstemänuen, och man tycker saken ej ega någon vidare
militärisk portée. Men, mina herrai’, betraktar man densamma, såsom
sig bör, ur rent militärisk synpunkt, torde man ej kunna undgå att
finna, att detta förslag, om det går igenom, skulle medföra de allvarligaste
följder. Det är nemligen att märka, att pensioneringen inom
armén ej har samma betydelse som pensioneringen inom hvilken annan
corps som helst, utan denna pensionering har ett tvåfaldigt mål. Alltsedan
vid 1858 års riksdag fyllnadspensioner böljade tilldelas vår
armé, är meningen med pensioneringen visserligen i främsta rummet,
att individer som äro uttjente skola få någonting för sin ålders dagar,
men det andra syftet härmed är att man skall hafva en reserv af
befäl i farans stund. Icke så att förstå, som skulle dessa personer.
Indika jag ansett mindre tjenstdugliga, kunna sättas in i tjenstgöring

Onsdagen den 1 Mars.

35 N:o 10.

vid fälttruppenia, men det finnes inom armén en mycket stor mängd
platser, som kräfva kaptens befäl och der man, om ej afskedade kaptener
äro att tillgå, måste taga sådana som äro i aktiv tjenst, hvarigenom
alltså man nödgas minska den taktiska enheten inom armén.
Så är t. ex. förhållandet vid etappväsendet, der särskilt vid etappstationerna
fordras truppstyrkor af den betydenhet, att de i allmänhet
böra ställas under kaptens befäl. Likaledes för trupper i andra linien,
de som skola organiseras med beväringens andra uppbåd, behöfvas
äldre officerare, utom de värnpligtige yngre. Om man nu framflyttar
afskedstagandet till 55 år, så stryker man också med ett penndrag
bort hela antalet af detta befäl, som då i stället måste rekryteras med
vid trupperna tjenstgörande kaptener.

När vår nuvarande härordning antogs vid urtima riksdagen, gjor
des inom denna kammare ganska allvarliga anmärkningar mot den
ringa befalskadern, och farhågor uttalades, att den nya armén skulle
komma att sakna det antal befäl, som efter dessa anmärkares mening
vore nödvändigt för att kunna sätta armén på krigsfot. De, hvilka
då yttrade sig för det kongl. förslaget sökte visa, huru enligt gällande
mobilisering man skulle gå tillväga för att fylla detta behof, och dervid
uppgåfvos såsom en synnerligen afsevärd tillgång just dessa afskedade
kaptener. Stryker man nu bort dessa, så försämrar man
härordningen i samma män, och således synes mig, som om man genom
en dylik åtgärd, jag vill ej säga bröte en öfverenskommelse, men åtminstone
toge bort en af de förutsättningar, under hvilka det nya
härordningsförslaget antogs. Det vill synas mig, att alla dessa skäl
äro af den art, att, sedan jag pekat på dem, det borde vara otänkbart,
att denna kammare skulle kunna godkänna utskottets förslag och vara
med om att tillfoga den nya härordningen en så stor skada.

Jag har nu blott talat om kaptenerna vid infanteriet. Förhållandet
är emellertid till stor del likartadt vid de beridna vapnen, ehuru ej i
fullt så stor grad. Tänka vi emellertid närmare på hvilka olägenheter
äfven vid dessa vapen i fält skulle uppstå genom antagande af det väckta
förslaget, så skola vi komma till i det allra närmaste samma resultat.

Hvad slutligen underofficerarne beträffar, för hvilka äfvenledes
pensioneringsåldern föreslagits att framflyttas, är det fa bland härens
underbefäl, för hvilka det är så nödvändigt att de väl utföra sina
åligganden, som just fanjunkarne, och när vi tänka på huru illa aflönade
våra underofficerare äro, så är ju tydligt, att genom pensioneringens
framflyttande och deraf följande försvåradt avancement man
än mera komme att försämra deras vilkor.

Jag tror mig alltså, på grund af hvad jag nu yttrat, tydligen
hafva visat, att jag för min del anser det framstälda förslaget icke
böra kunna af Riksdagen godkännas.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. rn.

Om ändrad
pensionsålder
för kompaniofficerare
m. fl.

(Forts.)

N:o 10. 36

Onsdagen den 1 Mars.

Om ändrad
pensionsålder
för kompaniofficerare
m. fl.

(Forts.)

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Efter det före drag,

herr krigsministern nu hållit, och då denna punkt blifvit afstyrkt
af samtliga utskottsledamöterna från denna kammare, skulle det kunna
vara temligen öfverflödigt att jag här yttrar mig, men då jag hör till
de af utskottet omnämnda militärcheferna, som afstyrkt Riksdagens
skrifvelse förra gången, torde det tillåtas mig att få yttra några ord
såsom tillägg till hvad herr statsrådet nu yttrat.

Jag har visserligen icke såsom han någon personlig krigserfarenhet
att stödja mig på, men jag har dock en temligen vidsträckt krigshistorisk
beläsenhet, på grund hvaraf jag ock kan till fullo bekräfta,
att hvad krigsministern yttrat är fullt rigtigt. Dem, hvilka skulle
åstunda en någorlunda klar föreställning om ett krigs strapatser, vill
jag hänvisa att läsa de detaljerade beskrifningar, som finnas angående
såväl 1870 års krig vid Paris som det sista rysk-turkiska kriget på
Balkanhalfön.

Derutaf, mine herrar, skolen I kunna finna, hvilka otroliga vedermödor
ett krig kan medföra. På Balkanbergen led i synnerhet den
ryska krigshären utomordentligen, och huru många tusen ryssar som
der ströko med, det har man aldrig fatt veta. Vårt klimat är dessutom
strängare, än åtminstone klimatet vid Paris, och ett krig för
oss under vinterns tid, hvilket ju alltid ligger inom möjlighetens gräns,
skulle medföra mycket stora svårigheter och strapatser. Det sista finska
kriget begynte i början af mars månad och fortgick hela påföljande
vintern. Hvad behöfver icke en kompanichef för eu vigör för att
kunna emotstå de fatiguer, som herr statsrådet påpekat. Ofta far han
ej mera än ett par, tre timmar att hvila ut efter en dag full af ansträngningar,
ibland far han ej någon hvila alls. Och för att med
verkligt lugn kunna njuta af de få timmars hvila, som kunna bestås,
fordras det att ega ungdomens hela spänstighet. Vid passerad medelålder
följes vanligtvis en så ansträngd dag af en sömnlös natt, med
oro i nerver och hela fysiken, så att man uppstår om morgonen tröttare,
än då man lade sig ett par timmar förut. Det må ock ihågkommas,
att i vårt glest bebodda land blir det regeln att nödgas bivuakera,
och verkliga qvarter bli undantag under pågående krigsoperationer.
Mine herrar, det finnes väl ingen ibland eder, som passerat de 55
åren, som på allvar skulle vilja påstå, att han sjelf eller flertalet af
hans bekanta har vid 55 års ålder haft den vigör som han hade vid
några och 30 års ålder och som under ett krigs förhållanden är så väl
behöflig!

Nu säger man: regementsofficerarue få tjena längre! Men dervid
är att märka, som också af herr krigsministern nyss vidrörts, att dessa
äro beridne och blifva derigenom mindre uttröttade af de långa dagsmarscherna.
Vidare befordrar man ej gerna till högre grad den kapten,
som icke förutom andra nödvändiga förutsättningar också har en stark
fysik.

Hvad underofficerarne vidkommer, om hvilka utskottet säger: »lik -

37 N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

som bland underofficerarne torde icke heller förefinnas någon allmän Om ändrad
önskan att få tidigare afgå ur tjensten», så beror detta naturligtvis
derpå, att i våra fredliga tider gäller det ekonomiska mycket för in- officerare m. fl.
dividen, och för en underofficer är det en betydlig sak att afstå sin (Forts.)
lön och taga pension. Derför stannar han i de flesta fall gerna qvar,
ehuru han verkligen i allmänhet är utsliten vid den nuvarande pensionsåldern.
Man söker så mycket ske kan skona en gammal underofficer,
som varit duglig, och låter honom sköta mindre ansträngande befattningar
vid expeditioner och dylikt. Men skulle det blifva allvar utaf,
så blir det en annan sak. Jag försäkrar eder, mine herrar, att flertalet
underofficerare vid 53 års ålder äro fullkomligt oanvändbara i
krigstid, och om de derefter stå qvar i tjensten, är det för lönens
skull, men ej derför att de känna sig tillräckligen kraftfulla. Huru
förhållandet kan vara i andra länder uti detta afseende, känner jag ej,
men jag vet, att det har varit fråga om att t. ex. i Tyskland sätta
ned tjensteåldern. Dessutom är vid dessa stora arméer regeln den, att
eu officer kan taga afsked tidigare och erhåller då en om ock lägre
pension. Hos oss får han ej något, derest han ej tjenat sin tid fullt ut.

Vidare gör man jemförelse med flottan. Jag har haft äran förvärfva
någon kännedom om denna sak. Vid den utredning, som härom
blifvit gjord, har man kommit till det resultat, att för sjöbefälet
är den aktiva krigstjensten mindre ansträngande än för befälet till
lands och skilnaden uti krigs- och fredstjensten om bord vida mindre
än för landtofficeren i fred och i fält. Den förre sliter visserligen
ondt för storm och oväder i krig som i fred, men han har alltid tak
öfver hufvudet, då han får hvila, och det är en sak af stor betydenhet,
Jag har läst en tysk militärskriftställare, furst Hohenlohe, chef
för tyska gardescorpsens artilleri under 1870 års krig, som säger, att
erfarenheten visar, att den allra sämsta inqvartering alltid är att fördraga
framför den bästa bivuak. Sjömännen hafva alltid tillgång på
tak öfver hufvudet samt föda och tillfälle att byta om kläder o. s. v.

Under det tyska fälttåget mot Frankrike, dervid allt var bättre ordnadt
än under något annat föregående krig, hände det emellertid flera
gånger, att truppen och befålet kommo i saknad af födoämnen under ett
par dagar. Tillräckliga qvantiteter proviant voro visserligen afsända
till hären, men jernvägarne voro ur stånd att skaffa fram allting på
bestämd tid, och vid de förändringar i härens marscher, som ofta helt
oförutsedt måste ske, uppstodo svårigheter och oordningar vid proviantens
framförande och utdelning, oaktadt hela berg deraf lågo uppstaplade
på vissa jernvägsstationer. Det kan derför äfven för den
bästa intendentur blifva omöjligt att dagligen förse hvar man med
lifsförnödenheter. Om bord på ett krigsfartyg har man intet sådant
att befara. I skeppsrummet finnes proviant nog. Det är derför förklarligt,
att en sjöofficer af kaptensgraden kan antagas tjenstbar längre
än en kompanichef vid arméen.

Här säges vidare: »om i öfrigt åtgärder vidtoges i syfte att af -

N:o 10. 38

Onsdagen den 1 Mars.

Om ändrad lägsna individer, som undantagsvis vore otjenstbara». Ja, mine herrar,
kompani- kvider som är0 bevisligen otjenstbara kan man redan nu afskeda
officerare rn. fl med pension. Men att under fred bestämma detta efter krigets an(Forts.
) språk och icke efter förhållandena under fredstid — det blefve ganska
kinkigt. Det blefve svårt att säga åt eu kapten: »ni är duglig ifred,
men icke i krig, alltså får ni taga afsked». Då kan han svara: »ja,
om jag far pension». Det skulle ju kunna vara en fördel för tjensten,
men det blefve lätt en chikan för individen, och får han pension, om
ock en lägre, så försvinner den besparing, som ju utgör förslagets
motiv. Allt detta är sådant, som togs i öfvervägande vid aflåtande
af det svar, Kongl. Maj:t infordrade. Gardescheferna resonera visserligen
något annorlunda och uttala sig i den rigtning, motionen går.
Jag är medlem af direktionen för arméeus pensionskassa, och jag vet
derutaf, att i allmänhet indelta arméeus officerare afgå innan den obligatoriska
åldern inträdt. Sålunda afgå ofta majorer, då de hunnit till
55 men ej 58 år, kaptener, då de blifvit 50 men icke 53 år, eller med
andra ord så fort de blifva berättigade till pension. Orsaken är i allmänhet
den, att annan sysselsättning står dem till buds. Deremot är
så icke förhållandet vid gardena; derför stanna officerarne der gerna
qvar. Vid fortifikationen återigen hafva flertalet kaptener afmätt före
53 år.

Då jag alltså är af fullkomligt samma tanke som chefen för landtförsvarsdepartementet,
får äfven jag hos kammaren anhålla om afslag
på punkten b).

Friherre von Krajmer: Om vi nu räknade 1877 i stället för
1893, skulle jag kanske i någon mån kunna vara för den af herr Jönsson
väckta motionen. Jag har nemligen icke af de vältaliga framställningar,
här blifvit gjorda angående en kaptens skyldighet i fält, blifvit
alldeles öfvertygad om att två års skilnad i tiden för hans obligatoriska
afskedstagande verkligen .skulle kunna hafva så betydande och ingripande
verkningar. Deremot instämmer jag helt och hållet i den anmärkningen,
att arméen härigenom skulle beröfvas sin bästa officersreserv,
äfvensom i herr krigsministerns erinran mot ordet »vederlikar»
— en formell anmärkning, som jag tycker är ensam tillräcklig för att
förkasta motionen; ty icke kan väl meningen vara att för dessa vederlikar
nedsätta den tvungna pensioneringsåldern, hvilket deraf skulle
blifva följden. Men, mine herrar, jag sade, att om vi nu räknade år
1877, skulle jag kunna vara med om något sådant. Ännu år 1887,
då frågan var före andra gången, vägde för mig betänkligheter och
fördelar ungefär lika, och såret efter införandet af det tvungna afskedstagandet
var då ännu så öppet, och klagan öfver att nödgas
lemna tjensten, när man ej begärde bättre än att fa stanna qvar och
ännu några år gorå sin pligt, var då ännu så allmän, att jag för min
del faun mig nödsakad att instämma i hvad som också då blef Riksdagens
beslut, nemligen om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående

39 N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

jemkniugar i detta fall. Men sedan dess ha nära 10 år gått. Saken Om ändrad
har nu inträngt i den allmänna föreställningen, och ingen förvånar sig ^YoZpanl
numera öfver att han måste afgå vid denna ålder. Saken har vunnit 0jficerare m ^
häfd för sig, och dessutom har Kongl. Maj:t rådfrågat alla militära (Forts.)
auktoriteter angående 1887 års skrifvelse, och allt afseende å densamma
har blifvit så godt som enhälligt afstyrkt. Under sådana förhållanden
kan jag ej vidhålla 1887 års ståndpunkt, utan jag har funnit
mig böra sluta mig till den sida af statsutskottet, som afstyrkt
motionen. I synnerhet torde det vara mycket olämpligt att hvad här
föreslagits skulle gälla äfven i fråga om underofficersgraden, hvarjemte
jag ber fa påpeka, att det skulle störa hela systemet, ty öfver allt vid
de andra graderna är det 3 respitår, då här blott skulle blifva 2.

Jag vill ej vara mera vidlyftig, då det redan blifvit så mycket
taladt i denna sak, att jag antager att kammarens beslut redan är
fattadt. Jag skall endast anhålla, att beslutet under denna punkt matte
erhålla följande lydelse: »att herr Jönssons föreliggande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda».

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har endast
ett par ord att tillägga.

Då vid 1877 års riksdag pensioneringsfragan förekom, hade det
föregått en uträkning af professor Gyldén, hvilken beräknade att pensioneringen
skulle komma att gå till högst 2,400,000 kronor, men ansåg
att den skulle kunna nedsättas till 2,000,000. Genom jag vet icke
hvad för ett förbiseende eller felaktig beräkning råkade dåvarande
krigsministern säga, att som Va del af officerarne skulle afgå tidigare,
kunde man sätta ned siffran. Detta var likväl alldeles origtigt. Jag
var då ledamot af Andra Kammaren och ville ej uppträda emot krigsministern.
Det faktiska är emellertid, att de beräknade två millionerna
voro från början upptagna till 2,400,000, som möjligen kunde nedsättas
till 2,000,000. Tillökningen har nu årligen minskats, och för
nästa år är föreslaget blott 1,540,000 kronor. Dertill komma 400,000
kronor, som kassan sjelf bekostar.

Alltså förekommer här icke någon missräkning af Gyldén, och
vid den nya beräkning, som 1892 gjordes af professor Rosén, ansåg
han, att slutsiffran för pensionernas tillväxt skulle bli 2,140,000 kronor.

Det synes häraf, att pensionsbeloppet ej uppgått till den summa, som
från första dagen antogs enligt då uppgjorda beräkningar.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande moment, om hvars godkännande ingen af
kammarens ledamöter gjort framställning, yrkats dels afslag å utskottets
hemställan, dels ock, af friherre von Krcemer, att herr Jönssons
ifrågavarande motion ej skulle till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedermera gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan
och derefter propositioner i enlighet med nämnda två yrkanden; och

N:0 10.

40

Onsdagen den 1 Mars.

förklarades propositionen på godkännande af friherre von Krcemers
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 25 och 28 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 22, i
anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående statens jernvägsbyggnader.

Anslag till af- Mom. a).
slutande af arbetena
å slam- tt o j v. „

banan mellan Herr Sandberg: Ehuru jag mycket väl inser, huru fruktlöst

Vännäs och hvarje försök är att kämpa mot den bland vårt folk och dess repreOfiet
Luleå, sentanter allt jemt med oförminskad kraft rasande jern vägsfebern, känner
jag mig likväl pligtig att äfven nu tillkännagifva, att jag fortfarande
i denna fråga intager samma ståndpunkt som vid föregående
riksdagar.

Utskottet föreslår nu, satt Riksdagen må, till afslutande af arbetena
å stambanan mellan Vännäs (Nyby) och Öfver-Luleå (Boden) för
år 1894 bevilja ett anslag af 3,700,000 kronor», hvilka säkerligen
skola anskaffas genom förnyad upplåning.

Ingen lär väl finnas så sangvinisk, att han hoppas på att stambanan
genom öfre Norrland skall komma att gifva någon afkastning
utöfver drift- och underhållskostnad. För hvarje million, som upplåna^
får således svenska folket åtaga sig en förökad beskattning af 50-å 60,000 kr. årligen. Ju längre vi med ifrågavarande stambana hafva
kommit åt norr, desto djupare hafva vi försänkts i skulder och desto
mer har inkomstprocenten af våra jernvägar minskats. Skulle nu detta
anslag beviljas och banan blifva färdigbyggd 1894, så tager jag för
alldeles gifvet, att redan vid nästa riksdag skola starka anspråk framkomma
antingen på pensionering eller understöd åt en mängd ingeniör
som då blifva utan arbete, eller också skall det yrkas på sysselsättning
åt dem, och derför samt för användande af den stora jernvägsmateriel,
som förefinnes, skall man gå på och bygga jernvägar i
oändlighet, så länge möjlighet finnes att derför upplåna medel.

Jag yrkar derför, ehuru utan hopp om framgång, att detta anslag
må^ fördelas på två år, så att man må kunna komma i tillfälle att så
småningom afskeda de ingeniörer, som blifva öfverflödige.

Mitt yrkande är alltså, att för år 1894 må anvisas blott 2,000,000
kronor.

Herr statsrådet Groll: Sa vidt jag har mig bekant, har den

siste värde talaren alltid varit känd såsom den der ifrat för sparsamhet
i afseende å statens finanser. Just derför hade jag trott, att han
i denna fråga obetingadt skulle biträda utskottets förslag. Ty alldeles

Onsdagen den 1 Mars.

41 N:0 10.

säkert är, att, om jernvägsbyggnaden, i stället för att afslutas under Anslag till afett
år, skulle komma att bedrifvas under två, den handel, som nu är **“*£”* “-^*
i fråga att byggas, skulle i afseende å kostnaden komma att ställa sig banan meiian
betydligt dyrare. I det afseendet har jag en utredning från den per- Vännäs och
son, som närmast leder jernvägsbyggnaden; och han visar genom den- Ofver-Luleå.
samma, att de direkta kostnaderna, som äro med arbetet förenade, (Forts.)
skulle, i fall arbetet komme att fördelas på två år, ställa sig minst

300,000 kronor dyrare, än om det utföres på ett år. Första följden
af detta arbetes fördelning på två år är således, att detsamma blifver

300,000 kr. dyrare.

Derjemte nämndes något om pensioneringen af arbetsbefalet. I
afseende derpå tror jag, att man gör sig något öfverdrifna föreställningar
om det belopp, hvartill denna pensionering skall komma att
uppgå. Jag tror icke, att kostnaden för densamma kommer att i
nämnvärd mån betunga staten. Jag tror icke, att det är mer än fyra
eller fem personer, som skola kunna komma i fråga att erhålla pension
i följd af jernvägsbyggnadens inställande. Men alldeles gifvet är, att
ju längre det dragés ut på tiden med arbetets afslutande, dess större
anspråk får arbetspersonalen, som derigenom längre användes för statens
räkning, på pension. Sålunda kan hända, om det lägges ytterligare
ett år till arbetet, att dermed några personer, som eljest icke
kunnat anses hafva tjenat så länge, att de egde några berättigade anspråk
i detta afseende, kunna lyckas förvärfva sig tillbörliga meriter
dertill. Derför tror jag, att äfven härutinnan man skulle handla mindre
ekonomiskt, i fall man stälde arbetet så, som den siste värde talaren
yrkat.

Herr vice talmannen: Den förste talaren hade uträknat, att

för hvarje million, som upplånas, svenska folket åtager sig en beskattning
af 50,000 kr. Jag behöfver icke säga kammaren, att hans beräkning
är ej obetydligt för hög. Säkerligen kommer summan att ställa
sig lägre.

Enär detta område blifvit berördt, torde det väl icke vara alldeles
ur vägen att fästa uppmärksamheten på, huru med anslagen till
norra banan ställer sig för hela sträckan norr om Sollefteå. Af utskottets
betänkande framgår, att hittills anslagits 22,165,000 kronor.

Om jag dertill lägger det belopp, Kong], Maj:t nu föreslagit för banbyggnadens
fullbordande och, för att icke räkna för lågt, beräknar, att
den norra banan behöfver lika mycket materiel, som öfriga bandelar i
landet hafva fatt till en början sig anslagna, skulle siffrorna ställa sig
så, att af skattemedel blifvit använda 17,065,000 kronor mot af lånta
medel endast 10,220,000 kronor. Det gör ungefär 62^ procent skattemedel
mot endast 37^ procent lånta medel. — Jag ber att få fasta
minnet derpå, att förut ha stambanorna byggts så godt som uteslutande
med lånta medel. Vid hela banan norr om Sollefteå har man deremot
sträfvat att så mycket som möjligt använda skattemedel, för att

N:o 10. 42

Onsdagen den 1 Mars.

Anslag till af- icke lägga för tung börda på framtiden. Hvad utgör då denna börda?
ie^"dds{am-Med den beräkning, jag nyss gjort, enligt hvilken beloppet för rulbanan
met/a» bmde materiel är större, än det af Kongl. Maj:t begärda, skulle efter
Vännäs och en annuitet af 4^ procent denna börda göra omkring 460,000 kronor
Öfver-Luleå, årligen, ett belopp, som är något mer än hälften af hvad staten under
(Forts.) flera år årligen anslagit för omläggning af backiga eller mindre goda
vägar. Jag tror, att betydelsen af den norra banan är så stor, att
man icke kan säga, att denna börda blifver för framtiden tung; och
jag tror mig kunna tillägga, att icke ens nyss nämnda summa kommer
att blifva ett uttryck för den börda, framtiden får bära. Ty naturligt
är, att en jernväg genom dessa trakter ej blott ökar skatteförmågan
derstädes, hvarigenom staten vinner ökade inkomster, utan äfven att
denna jernväg kommer att verka en ökad inkomst från statens invid
jernvägen belägna skogar. Kanske härigenom den börda, som lägges
på framtiden, kommer att reduceras till noll.

Jag ber att få fasta uppmärksamheten på, att jag i min kalkyl
endast beräknat, att denna bana skulle inbringa trafikkostnaderna och
således ej lemna någon vinst.

Den värde talaren berörde äfven det förhållande, att om man fördelade
arbetet på två år, skulle man kunna vinna, att arbetspersonalen
kunde så småningom afskedas. Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet har påpekat den ökade kostnad, som blifver följden
af en sådan fördelning, eller att anläggningskostnaden blifver minst

300,000 kronor större. Och hvad angår påståendet, att öfvergången
skulle blifva lättare genom arbetets fördelning på två år, tror jag, att
detta beror på ett misstag. Vid den norra banan äro anstälde omkring
20 ingeniörer. Naturligt är, att de yngre af dessa, som endast

några år tjenstgjort vid banan, få, när arbetet är afslutadt — det ena

året eller det andra — utan vidare lemna sina platser, och jag har på
enskild o väg fått kännedom om, att de redan blifvit härom underrättade.
Återstå de öfriga. En del af dessa kommer naturligtvis att

användas som baningeniörer. För en del kommer antagligen att till

Riksdagen göras framställning om pension. Dessa hafva tjenat staten
i många år och nått den ålder, att de böra få pension. I afseende
härpå vill jag dessutom fasta uppmärksamheten på att, i fall jag fördelar
detta arbete på två år, jag antagligen ökar antalet af dem, som
kunna anses berättigade till erhållande af pension.

Hvad arbetspersonalen beträffar,, är arbetet nu fördeladt på en
mycket lång sträcka. Under 1893 komma, i fall arbetsplanen godkännes,
väsentligen terrasseringsarbeten att afslutas. Derefter återstå nemligen
endast 25 kilometer att terrassera. Arbetspersonalen kommer
derigenom att betydligen minskas. Den kommer att nu bestå af omkring
2,000 personer från Norrbotten och 1,000 personer från andra
delar af landet. De 2,000 från Norrbotten behöfver man icke taga
hänsyn till. Deras hembygd torde lemna rikligt tillfälle att vinna annat
arbete. De 1,000 från andra delar af landet deremot, Indika följt

Onsdagen den 1 Mars.

43 N:0 10.

jernvägsarbetet från den ena sträckan till den andra, hvilka arbetat
många år i jernvägens tjenst, hvilka äro jernvägens stamtrupper, nemligen
handtverkare, lokomotivförare o. s. v., dessa komma, vare sig
arbetet fördelas på ett eller två år, ovilkorligen att behållas qvar, tills
arbetet är afslutadt. Jag tror derför, att den fördel, som, enligt hvad
uppgifvits, skulle uppstå genom att fördela arbetet på två år, icke
förefinnes. Arbetet blifver dyrare. Och icke nog dermed. Den fördel,
Riksdagen velat vinna genom beviljandet af de betydliga anslagen
till denna bana, uppskjutes ett år, och denna olägenhet tror jag vara
så stor, att jag hoppas, att kammaren detta år, då det gäller det sista
anslaget, icke skall undandraga sig att i likhet med föregående år
lemna sitt bifall till hvad Kongl. Maj:t i detta hänseende föreslagit.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu förevarande moment yrkats dels bifall till
hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Sandberg, att till fortsättande
af arbetena å stambanan mellan Vännäs (Nyby) och Ofver-Luleå
(Boden) skulle för år 1894 beviljas ett anslag af 2,000,000 kronor.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 25
och 28 nästlidne februari bordlagda utlåtanden:

N:o 23, i anledning af Kong!. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels till nya byggnader vid statens
jernvägstrafik, dels ock till rörlig materiel vid statens redan trafikerade
jernvägar,

N:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till södra skånska infanteriregementet upplåtna, kronan
tillhöriga jordområden, och

N:o 25, i anledning af väckt motion om.eftergift af lösesumman
för vissa hemmansräntor, som i anledning af upphörande af rättsförhållandet
mellan kronan och Sala bergslag skolat uppdebiteras,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

N:0 10.

44

Onsdagen den 1 Mars.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 24 och
25 i sistlidne månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om ändring af 37 m. fl. §§ i regeringsformen, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Ifrågasatt till- Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 24 och 25 nästlidne
lägg till § 4ö februari bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om
r/ormm.3 ändrad lydelse af § 46 regeringsformen.

Herr Bergius: De i utskottets förslag begagnade ordalag skola

antagligen gifva anledning till mycket olika tolkning. Åtminstone har
jag icke fått klart för mig, hvad som förstås med uttrycket i representativ
korporation», eller huru vidsträckt detta uttryck kan komma
att tolkas. Af motiveringen till utskottets betänkande finner man emellertid,
att med förslaget åsyftas i främsta rummet, att landshöfding
icke skulle få utses till ledamot eller ordförande i landsting. Lämpligheten
af eu sådan föreskrift bör, antager jag, ej nu blifva föremål
för bedömande. Ty om en sådan föreskrift skall meddelas, har den
uppenbarligen sin plats icke i grundlagen, utan i landstingsförordningen.

Vidare inhemtas af motiveringen, att med förslaget åsyftas, att
landshöfding icke skulle få utses till ledamot eller ordförande i hushållningssällskap.
Hvarför beröfva hushållningssällskapen rättighet att
till ordförande utse den, som de anse lämpligast, och som måhända
också är den lämpligaste? Hela förslagets syftemål är tydligen att
utesluta landshöfdingen från allt deltagande i länets ekonomiska angelägenheter,
och detta anser jag vara hvarken nödigt eller nyttigt, utan
snarare tvärtom. Jag hemställer derför, att motionen icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande utlåtande endast blifvit yrkadt, att herr
Ljungmans ifrågavarande förslag icke skulle till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Onsdagen den 1 Mars.

45 N:0 10.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 24 och 25 i näst- Om tiden för
lidne månad bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion urhma nkaom
andrad lydelse åt 51 m. n. §§ regeringstormen. trädande.

Herr Berg, Lars: Det förslag till ändring af § 51 i regerings formen,

i syfte att urtima Riksdags sammanträde måtte kunna ega rum
redan efter sjunde dagen från riksdagskallelsens utfärdande, hvilket
konstitutionsutskottet uti det föredragna utlåtandet afstyrkt, synes mig
vara så vigtigt och egnadt att medföra så stora förbättringar i bestämmelserna
om urtima Riksdags sammanträde, att jag anser, det
Riksdagen bör taga förslaget i allvarligt öfvervägande och bifalla detsamma,
trots utskottets afstyrkande.

Utskottet har helt naturligt känt sig förhindradt att tillstyrka
föreliggande motion, då föregående lagtima Riksdag just på utskottets
eget förslag antog till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling
en bestämmelse om ifrågavarande termins fixerande till 10 dagar.

Men denna omständighet bör icke utgöra hinder för Riksdagen att nu
fatta ett annat beslut, om skäl dertill eljest förefinnes. Utskottet har
vid förra årets riksdag, såsom skäl för sitt förslag om terminens bestämmande
till 10 dagar efter kungörelsens uppläsning i Stockholms
kyrkor, anfört, att det skulle vara omöjligt för representanterna från
vårt lands nordligaste del att tidigare infinna sig vid Riksdagen. Då
jag har äran tillhöra dessa representanters antal, har jag ansett mig
särskildt uppfordrad att fasta kammarens uppmärksamhet derpå, att
den beräkning af resetiden, 30m utskottet gjort, icke är rigtig, och
att således det enda skäl, som förebragts för utskottets förslag, icke
eger giltighet. Det förhåller sig nemligen så, att riksdagsmännen
äfven från den aflägsnaste landsdelen, Norrbotten, om de kallas genom
telegram, telefon och express, kunna, sedan stambanan till Boden
blifvit färdig, med all säkerhet inställa sig vid stambanan i länet
inom två och i vidrigaste fall inom tre dagar, för att derefter inom
en och eu half eller två eller, i mycket olyckligt fall, tre dagar infinna
sig här i Stockholm. Resan drager således i lyckligt fall 3Va
dagar och i ogynsammaste fall 6 dagar efter kallelsens utfärdande
härifrån. Den nu i motionen föreslagna tiden af 7 dagar är följaktligen
fullt tillräcklig.

Går man nu åter till frågan om nödvändigheten af Riksdagens
snabba sammanträdande, torde denna fråga icke erfordra några bevis,
synnerligen om dess sammankallande i urtima fall föranledes af hotande
krigsfara eller redan utbrutet krig. Erfarenheten från de sista krigen
visar, att afgörande krigshändelser inträffat några dagar efter fredsbrottet.
Och hos oss äro vi skyldige att vara beredda på en fiendtlig
landstigning samma dag krigsförklaringen kommer; och skulle vi
döma efter vår egen krigshistoria, är till och med den möjligheten
icke utesluten, att fienden inträffar utan krigsförklaring. Under sådana
förhållanden kan ett fördröjande af urtima Riksdags sammanträde blifva

N:o 10. 46

Onsdagen den 1 Mars.

Om tiden för vådligt för försvarsanordningarna. Och på den grund synes mig bifall
urtima nks- ^öra lemnas åt ett förslag, som i vissa fall möjliggör Riksdagens samafrädandcan
^anträde ända till 10 dagar tidigare än det hvilande förslaget, nem(Forts.
) ligen så beräknadt, att tre dagar vinnas genom terminens nedsättning
från tio till sju dagar och sex å sju dagar vinnas genom olika sätt
för riksdagskallelsens utfärdande.

Då nu Riksdagen nyligen antagit omfattande lagar för vårt försvars
stärkande, och bestämmelser äro gifna för att möjliggöra en snabbare
mobilisering af vår armé samt då på urtima Riksdags hastiga sammanträdande
enligt min tro mången gång kan bero vårt lands vara eller
icke vara, så torde man kunna få antaga, att Riksdagen nu är villig
att ur grundlagen aflägsna sådana bestämmelser, som förhindra dess
eget hastiga samlande, dess egen mobilisering till fäderneslandets försvar.
Det är från denna synpunkt, och då jag fått höra, att utskottets
betänkande redan är återremitteradt i Andra Kammaren, som jag
anser mig böra yrka återremiss på förevarande utlåtande.

Herr Alin: Jag vill för min del visst icke bestrida, att de

ändringar i grundlagen, som i förevarande motion äro föreslagna med
afseende å bestämmelsen om tiden, inom hvilken urtima Riksdag skall
kunna kallas till sammanträde, och sättet för kallelsens utfärdande,
kunna vara nyttiga, till och med nödiga för uppfyllandet af det ändamål,
som med den ifrågavarande paragrafen är afsedt. Lika litet bestrider
jag, att dylika förändringar äro möjliga att verkställa. Jag
ber blott att här fa framhålla, att samma förslag förelåg för utskottet
och Riksdagens kamrar vid näst föregående lagtima riksdag.
Samma förslag, säger jag. Ja, förslaget var då visserligen icke alldeles
ordagrant detsamma som förslaget nu, ty den punkt, som rör
sättet för riksdagskallelsens utfärdande, var då formulerad på ett sätt,
som var sämre än det nu ifrågasatta, men i hufvudsak öfverensstämma
de två förslagen. Utskottet ansåg sig då böra framställa och Riksdagens
kamrar ansågo sig böra antaga det förslag, som nu är hvilande.
Vid sådant förhållande är det ju alldeles naturligt, att utskottet icke
kunnat anse sig böra hemställa, att Riksdagen med afseende å ifrågavarande
sak må nu fatta ett annat beslut.

Jag anser mig derför böra yrka bifall till utskottets förslag,
ehuru jag lör min del visst icke skall taga det synnerligen hårdt, om
kammaren kommer att besluta återremiss af utskottets utlåtande.

Herr Reuterswärd: Det är egentligen med fastadt afseende på

det vigtiga beslut, som urtima Riksdagen under sistlidne november
månad fattat, som jag finner mig föranlåten att göra allt hvad på mig
beror för att, i fall så olyckligt skulle vara att vi måste mobilisera,
mobiliseringen må kunna ske så hastigt som möjligt, utan all onödig
tidsutdrägt. Vid 1892 års lagtima riksdag visste man icke, huru det
skulle gå med arméförslaget. Men nu, sedan detsamma blifvit ett

Onsdagen den 1 Mars.

47 N:0 10.

faktum, anser jag, att vi böra se till att gå i den rigtning, som af Om tiden för
motionären föreslagits. Och då den ledamot af konstitutionsutskottet, urtima nis''
som före mig hade ordet, icke funnit något formelt hinder för att trådande.
låta ett sådant, man må säga, dubbelförslag som förevarande blifva (Forts.)
hvilande till kommande riksdag, ber jag för min del att få instämma i
yrkandet om återremiss, som lärer hafva beslutats i Andra Kammaren.

Herr Nyström: Äfven jag skall be att få säga, att utskottet

näppeligen kunnat handla på annat sätt, än det gjort, eller inkomma
med annat förslag än det föreliggande. Men om kammaren vid ärendets
pröfning finner andra omständigheter hafva tillkommit än de, som
förra året förelågo, och med anledning deraf anser ny pröfning af
saken erforderlig, kan det vara af vigt att inom utskottet taga frågan
i förnyadt skärskådande. I likhet med den ledamot af konstitutionsutskottet,
som förut haft ordet, har jag för min del derför icke något
att erinra mot yrkandet om återremiss.

Herr Björnstjerna: Då jag hört framhållas, att det skulle vara

en obetydlighet att jemka tiden från 10 till 7 dagar, ber jag få fästa
uppmärksamheten på, att i det hvilande grundlagsförslaget står »efter
det kallelsen blifvit i hufvudstadens kyrkor kungjord». Det är ju
icke alls någon reson i att, i en så vigtig sak som Riksdagens sammankallande,
tiden skall vara beroende på hvilken dag kallelsen kan
kungöras i hufvudstadens kyrkor. Om nu Kongl. Maj:t på måndag
finner nödigt att sammankalla Riksdagen, kan kallelsen icke kungöras
i hufvudstadens kyrkor förr än påföljande söndag, och således kan
sammanträdet ega rum, i stället för 7 eller 10 dagar, först 13 eller
16 dagar efter det Kongl. Maj:t fattat sitt beslut. Motionären har
äfven föreslagit, att ifrågavarande föreskrift om sättet för kungörelsens
utfärdande skulle borttagas. Man har åberopat, att Riksdagen har så
nyligen som vid förra lagtima riksdag beslutat en förändring härutinnan.
Men denna förändring har ju icke ännu blifvit grundlag, i följd
hvaraf skäl är att dessförinnan vidtaga en fullt tillfredsställande förändring.
Äfven jag får således yrka återremiss.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare derpå
att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Under herr vice talmannens ledning föredrogs å nyo och företogs
punktvis till afgörande sammansätta stats- och bankoutskottets den
24 och 25 sistlidne februari bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning

N:0 10.

48

Onsdagen den 1 Mars.

af dels verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges
i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags-
och riksbankshus, dels ock ett af Riksdagens år 1892 församlade
revisorer i deras berättelser angående riksbanken och riksgäldskontoret
gjordt uttalande om samverkan emellan dessa båda verk.

Om upp fö- i punkten.

rande å Helge andsholmen

af Friherre af Ugglas: Sammansatta stats- och baukoutskottet

riksbank»hus ^ar ''c^''e funnit fullmägtiges berättelse böra föranleda till någon
m. m. annan åtgärd, än tillstyrkande af decharge, och jag ber att få förut skicka

den anmärkningen, att det icke kan falla mig in att icke i
det afseende! instämma i hvad utskottet tillstyrkt. Men under det
sista året hafva i denna fråga så märkliga förhållanden inträffat, att
jag har ansett, att det icke skulle vara olämpligt, om man inom Riksdagen
komme litet till tals i denna fråga, så att Riksdagens uppmärksamhet
särskild! blefve fästad på dessa förhållanden, och jag hoppas,
att kammaren benäget ursäktar mig, om jag no vid denna temligen
sena timme ber att i frågan få yttra några ord.

Jag syftar nu dervid främst på fullmägtiges skrifvelse till fria
konsternas akademi och på akademiens svar. Denna skrifvelse föranleddes
deraf, att herrar fullmägtige förlidet år kommo till den öfvertygelsen,
att innanför den gränslinie, som, åtminstone sedan 1883,
ansetts vara nära på conditio sine qua non, icke kunde lämpligen utföras
det byggnadsföretag, som af Riksdagen blifvit beslutadt. Vid
öfverläggningar inom den s. k. byggnadskomitén i denna fråga mötte
detta förslag betänkligheter af öfverintendenten Zettervall, hvilken
då var adjungerad ledamot hos komitén, och dessa betänkligheter
måtte hafva varit af en särdeles allvarsam art, då han, hvilken ju ostridigt
måste anses vara upphofsmannen till hela detta företag, och utan
hvilkens energiska arbete jag vågar säga att frågan, i den omfattning,
den nu har fått, aldrig skulle hafva förekommit, att han —
säger jag -— funnit sig föranlåten att lemna den befattning, han innehaft
hos komitén, och sålunda för framtiden frånsåga sig allt inflytande
på det verk, hvartill han, som sagdt, är upphofsmannen. Då
vände sig komitén till akademien för de fria konsterna med den frågan,
huruvida en framflyttning längre åt öster af nyss antydda gränslinie
skulle kunna ega rum »utan att berättigade estetiska kraf derigenom
åsidosättas». Akademiens pluralitet svarade härpå: att genom
den nya nu ifrågasatta gränslinien berättigade estetiska kraf åsidosättas
i ännu, högre grad, än med bibehållandet af den ursprungligen
föreslagna gränslinien, och akademiens minoritet afgaf följande svar:
att genom ett framflyttande af denna gränslinie berättigade estetiska
kraf icke i väsentlig mån åsidosättas utöfver hvad som kan vara
fallet, om den gamla linien bibehålies. Således har, såsom herrarne

Onsdagen den 1 Mars.

49 No 10.

behagade finna, akademiens majoritet mycket bestämdt och positivt Om uppföförklarat,
att genom den föreslagna framflyttningen berättigade estetiska
kraf åsidosättas, ocli hvad minoritetens yttrande angår, är det oc//

minst sagdt tvifvelaktigt, huru man rätteligen skall uppfatta detsamma, riksbankahua,
Men det är icke nog dermed, tv i Riksdagens underdåniga skrifvelse m. m.

till Kongl. Maj:t af den 12 maj 1888 har Riksdagen, som i det ur- (Forts.)

sprungliga byggnadsforslaget vidtagit den förändning att å Helgeandsholmen
låta uppföra, i stället för en enda byggnad, två af en gata
åtskilda byggnader,inför Kongl. Maj:t anmält, att »en blick på den
vid 1883 års byggnadskoruités betänkande fogade plankarta öfver
Helgeandsholmen med derå lagd gemensam byggnad för Riksdagen
och riksbanken visar, att berörda anordning, att medelst en gata dela
byggnaden i två, icke behöfver medföra kongl. slottets skymmande af
det ifrågasatta riksdagshuset från någon punkt af Gustaf Adolfs torg,
och jag kan icke finna annat, än att Riksdagen sålunda inför Kongl.

Maj:t afgifvit den bestämda förklaring, att den nya byggnaden icke
skulle undanskymma slottet från någon punkt af Gustaf Adolfs torg.

Hvad händer nu? Jo, genom framflyttningen af ifrågavarande linie
kommer det kongl. slottet att, lät vara icke från någon stor del, men
från en del af torget undanskymmas, och jag hemställer, om det kan
vara i sin ordning, att herrar fullraägtige, i strid med eu sådan Riksdagens
förklaring, utan vidare besluta en åtgärd, som särskildt så nära
berör det arkitektoniska förhållandet mellan det kongl. slottet och riksdagshuset.
Jag tror det för min del icke.

Men akademien för de fria konsterna har äfven yttrat åtskilligt
annat, hvarpå det kanske kan vara skäl att vid detta tillfälle fästa någon
uppmärksamhet. Komiterades här förut omnämnda fråga var ju
inskränkt endast dertill, om de estetiska krafven åsidosattes genom
en framflyttning af gränslinien, och akademien hade sålunda icke något
skäl att svara på annat. Men man märker allt, huru gerna akademien
skulle velat inlåta sig på byggnadsfrågan i sin helhet, och huru akademiens
svar då hade utfallit, derom tror jag icke det kan vara någon tvekan,
när man läser akademiens yttrande. Akademiens majoritet börjar
nemligen sitt svar sålunda: »då Kongl. akademien till följd af den framstälda
frågans formulering tv värr saknar anledning att här närmare
inlåta sig på frågan om olämpligheten af att på ett så begränsadt område
som Helgeandsholmen uppföra tvenne stora monumentala, till karakteren
så olikartade byggnader, vare sig att de äro förenade eller icke,
tär kongl. akademien, under reservation, att dess utlåtande skulle
kunna tolkas som ett gillande af hela byggnadsplanen, afgifva det yttrandet:
etc». Och minoriteten börjar sitt utlåtande sålunda: »ehuru
vi finna Riksdagens beslut rörande nya byggnader för Riksdag och
riksbank lägga hinder i vägen för en ur alla synpunkter tillfredsställande
lösning af Helgeandsholmens bebyggande, anse vi dock etc».

Huru befinner sig nu, mine herrar, denna stora och vigtiga byggnadsfråga?
Jo, den har genom öfverintendenten Zettervalls afskedaFörsta
Kammarmt Prot. 1893. N:o 10 4

N:0 10. 50

Onsdagen den 1 Mars.

Om uppfö- tagande blifvit beröfvad stödet af den man, som mer än någon annan
andsholmen''^^ört ^en ^raub den bär af akademien för de fria konsterna enhälligt,
riksdags- och en del något skarpare och af den andra något lindrigare, blifvit
-liksbanksims, ansedd vara olämplig. Jag frågar: skall byggnaden ändock utföras?
m. m. Anses det icke vara angeläget, att Riksdagen i en fråga af den vigt

(Forts.) och betydelse, som denna, har någon auktoritet att stödja sig vid?

Och så vidt jag kan finna, har den för närvarande ingen, sedan akademien
för de fria konsterna, det samfund, som ovilkorligen innefattar
de största insigterna i hithörande frågor, yttrat sig på sätt som
skett.

Men, säger man nu, byggnaden är nu en gång af Riksdagen beslutad,
den måste utföras, Riksdagens värdighet kräfver, att man
icke går fram och tillbaka i dylika frågor. Ingen kan mer än jag
respektera helgden af ett Riksdagens beslut, men i en sådan fråga
som denna, synes det mig likvisst vara att gå väl långt, om man
säger, att inga omständigheter kunna förekomma, som böra medgifva
ändring eller modifikation i Riksdagens beslut. För min del tror jag,
att Riksdagen handlade både klokare, bättre och värdigare uti att, låt
vara med erkännande, att något misstag blifvit begånget, söka rätta
detsamma, innan det är för sent.

Jag har vid denna riksdag, oaktadt påstötningar från många
håll, icke väckt någon motion i sådant syfte, emedan jag ganska väl
inser rigtigheten af hvad det sammansatta utskottet vid 1891 års
riksdag yttrade, nemligen att om någon ändring skall ske, bör förslaget
derom komma från herrar fullmägtige, i hvilkas hand Riksdagen
med fullt förtroende lagt hela denna fråga. Och jag har vid detta
tillfälle begärt ordet, för att till herrar fullmägtige ställa den interpellationen,
eller rättare sagdt göra den hemställan, huruvida icke fullmägtige,
sedan det nu visat sig, att sjelfva denna byggnadsfråga, sådan
som den nu föreligger, icke vidare, om jag så får säga, uppbäres
af någon mera framstående auktoritet inom landet, finna tiden
vara inne att taga i öfvervägande lämpligheten af den modifikation i
detta byggnadsföretag, som jag i min motion för två år sedan föreslog,
nemligen att bibehålla riksdagshuset på Helgeandsholmen, men
åt riksbanken söka en annan lokal, och jag gör det så mycket hellre,
som det är min lifliga öfvertygelse att, så länge dessa båda frågor
äro sammankopplade, komma svårigheter att oupphörligen göra sig
gällande, och byggnadsfrågans slutliga utgång i följd deraf att högst
betydligt fördröjas. Deremot tror jag, att om frågorna kunde blifva skilda
åt, skulle det gå lättare i alla möjliga afseenden att få dem lösta.
Tiden börjar också att lida, inom hvilken dessa byggnader väl böra
blifva färdiga. Det är nu fem år, sedan Riksdagen fattade sitt belut,
och vi äro i detta ögonblick ungefär lika långt komna i afseende på
sjelfva frågans lösning som år 1888. Det kongl. stallet är visserligen
flyttadt, men i andra afseenden äro vi icke långt komna. Det
finnes t. ex. i detta ögonblick icke några godkända ritningar upp -

Onsdagen den 1 Mars.

51 N:o 10.

gjorda. För två år sedan framlades ett mycket vackert planchverk Om uppförörande
ett förslag, som då ansågs vara nära nog gilladt af arkitekter ranfe, a, Hel9e~
och myndigheter, och här förklarades då, att det blott erfordradesariksdag™och
några jemkuingar i detsamma för att kunna användas. Detta förslag riksbankshus,
existerar icke numera. Man är i närvarande stund, enligt fullmägtiges «*. m.
egen berättelse, sysselsatt med eskissritningar, som, så snart de äro (Forte.)
färdiga, skola underställas den och den myndigheten. Vidare tinnes
i afseende å Helgeandsholmens ordnande i det hela icke någon plan
uppgjord. Jag vet icke, huru fullmägtige tänkt sig denna sak ordnad,
men jag ber att i det afseendet ft hänvisa till byggnadsstadgan
för rikets städer, som ovilkorligen stadgar, att en sådan plan skall
efter stadsfullmägtiges hörande af Kongl. Maj:t fastställas; och detta
är icke en så liten affär.

Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på, att hvad eganderätten
beträffar, finnes ännu intet vidgjordt för att klargöra densamma.

Det synes af fullmägtiges berättelse, som om de blifvit öfverraskade
af den utredning i berörda afseende, som gjorts af några stadens
tjenstemän, och det säges på ett ställe i berättelsen, att fullmägtiges
främsta åliggande blir nu att undanrödja möjliga invändningar mot
statens eganderätt till holmen. Jag faster mig icke vid den utredning
jag nyss omnämnde, derom vill jag icke yttra mig, men deremot
vill jag på grund af den erfarenhet, jag sjelf inhemtat, bestämdt påstå,
att i fråga om eu viss del af Helgeandsholmen, eller den gata
som går öfver holmen, kronans eganderätt till denna mark obestridligen
är långt ifrån klar, och sådant har Kongl. Maj:t 1882 sjelf erkänt.

Vid ett nämnda år inträffadt ras vid norra ändpunkten af denna gata,
träffades nemligen den öfverenskommelsen, att staden skulle verkställa arbetet
för att återställa den nedrasade kajen mot förbindelse å statens sida
att betala kostnaden derför, i fåll det framdeles komme att visa sig, att
kronan egde berörda gatumark. Men mig skulle det förvåna, om icke
det fullmägtiges ombud, som nu är sysselsatt med alt utreda frågan,
skulle komma till samma åsigt om eganderätten till holmen som jag
har, eller att denna gata är stadens egendom.

Då det sålunda finnes så många förberedande arbeten, som måste
utföras, innan sjelfva byggnaden kan påbörjas, så tror jag icke, att
frågan skulle på något sätt komma att lida på ett uppskof, om fullmägtige
skulle vilja taga i tu med att undersöka och utreda, huruvida
det icke vore fördelaktigt att i det syfte, jag påpekat, modifiera
Riksdagens beslut i denna fråga. Fullmägtige hafva fatt åt Riksdagen
ett så exceptionelt förtroende, och jag kan icke uppleta någon
annan byggnadsfråga af denna betydelse, der icke allenast Riksdagen
frånsagt sig sjelf allt inflytande på frågan, utan äfven betagit Kongl.

Maj:t all rättighet att dermed taga någon befattning, oaktadt Kongl.

Maj:t i sin proposition angående ifrågavarande byggnader år 1887
sjelf förbehöll sig rätt att få granska ritningarna till desamma. Jag
tror, att i ett sådant förtroende bör också kunna ligga det anspråk,

N:o 10. 52

Onsdagen den 1 Mar».

Om uppfö~ att, i fall fullraägtige efter allt sitt trägna och nitiska arbete finna, att
aTdslolnten9aff™gan verkligen bör i ett eller annat afseende modifieras, de icke af
riksdags- och Riksdagens beslut böra anse sig förhindrade att för Riksdagen framriksbankshus,
lägga sin åsigt i det fallet.

m- m• Det är icke något anuat, jag med detta anförande afsett, än en

(Forts.) vänlig och vördsam hemställan till fullmägtige att, medan det ännu
är tid, taga i öfvervägande, huruvida det icke blott ur estetiskt, utan
äfven ur rent praktisk hänsyn kunde vara skäl att skilja på dessa
frågor och bygga riksdagshuset på Helgeandsholmen, men riksbankshuset
på något annat ställe.

Herr Törnebladh: Den föregående talaren, hvilkens lifliga in tresse

för detta byggnadsföretags lösning, om också kanske icke på
det sätt, Riksdagen beslutat, är allt för mycket kändt för att icke
böra behörigen af mig, likasom af andra, uppskattas, har bland annat
antydl, att det skulle kännas ganska tungt för fullmägtige att utföra
det företag, som Riksdagen har lagt i deras hand, och stält eu uppmaning
till fullmägtige att i det afseendet se sig väl före, och möjligen
göra någon framställning till Riksdagen, innan det är för sent.
Ingen kan högre än jag, som af fullmägtige har varit utsedd att leda
byggnadskomiténs förhandlingar, erkänna rigtigheten af hvad talaren
i det fallet yttrade, att det är ett ganska tungt ansvar, och jag känner
för min del det ansvaret så mycket tyngre just i denna stund,
då i det gamla riksdagshuset nu, kl. 3 e. m., efter åtskilliga timmars
debatt, man har fullt tillfälle att till hela deras vidd uppskatta olägenheterna
af det gamla, och då det är ganska naturligt, att allas blickar
och förhoppningar rigta sig mot det nya, och den frågan ställes på
fullmägtige: huru han I motsvarat Riksdagens förtroende, huru han
I bragt verket framåt, är det icke längre kommet, än att ritningarna
ännu äro under arbete? Det ansvaret känner jag tungt, och det ansvaret
tror jag också att fullmägtige känna tungt, men det har icke
berott på fullmägtiges hvarken vilja eller förmåga att öfvervinna alla
de svårigheter, som hittills stält sig eller — jag skulle vilja begagna
ett annat uttryck — stälts i vägen för företaget.

I det fallet vill jag endast erinra om två motioner, som väcktes
vid 1891 års riksdag, Indika motioner dock icke blefvo af Riksdagen
bifallna. Men jag skall å andra sidan lojalt erkänna, att dessa
motioner hafva varit oss till mycken nytta och framför allt den diskussion,
som vid motionernas remitterande och deras slutliga behandling
förekom. Ty dervid hafva, särskilt af den ärade talare, som
nyss hade ordet, påpekats åtskilliga olägenheter i då framlagda ritningar,
olägenheter, som naturligen fullmägtige och byggnadskonst^,
då tid till frågans grundliga behandling visat sig finnas, bort söka
att, så vidt i deras förmåga stått, förekomma eller minska. De hafva
bland annat särskilt uppmärksammat, att ljusgårdarne ansetts för
små, gatan för trång och öfverbyggnaden olämplig. Ja väl, komitén

Onsdagen den 1 Mars.

*

53 N:o 10.

har verkligen försökt att gå den ärade motionären till mötes och råda Om upp/öboi
på alla dessa olägenheter, och såsom en mogen frukt af komi
tens bemödanden iv detta fäll föreligger komiténs förslag att fram- ^ikldags- och
flytta byggnaden sex meter mot öster. Det har just skett för att riksbankshus,
undvika hvad sålunda icke utan allt skäl öfverklagats, och om det m. m.
nu så blir, att huset kommer att förläggas sex meter längre mot (Forts.)
öster, hvilket ännu icke är afgjordt, då blifva ljusgårdarne ökade tillsammans
med omkring ett tusen qvadratfot, ytinnehållet fördeladt mera
jemnt på ljusgårdarna, så att de omtalade »brunnarna» ej behöfva
förekomma, sammanbyggandet, mot hvilket den ärade talaren rigtade
så starka anmärkningar sist, upphäfves, gatan, mot hvars trånghet
här framlades åtskilliga invändningar, utvidgas till sextio fot, och lokalerna
i riksdagshuset blifva så ändamålsenligt förlagda, att fullmäktige
anse sig, vid slutlig pröfning, antagligen kunna inför Riksdagen
svara för, att det riksdagshus, som erbjudes Riksdagen enligt
dess eget beslut, är ett godt och ändamålsenligt sådant i alla afseende^
mot hvilket inga berättigade anmärkningar från den praktiska
sidan kunna framställas.

Hvad nu särskilt det estetiska i saken beträffar, är jag synnerligen
tacksam för det högst erkännande vitsord, som har blifvit egnadt
komiténs hittillsvarande biträdande arkitekt, herr öfverintendenten
Zettervall, för hans synnerligen förtjenstfulla verksamhet med
detta arbete. Jag är nu icke säker på, att alltid under de föregående
förhandlingarna loforden hafva varit så högljudda, men jag tager
mycket gerna fasta på dem, och jag ber att i det afseendet få anmärka,
att det är just för att tillmötesgå de nyss vidrörda, praktiskt
berättigade kraf, som komitén till sin arkitekt stält den begäran, att
huset skulle framflyttas. Då han ansåg detta möta betänkligheter,
vände sig komitén, efter bemyndigande af fullmägtige, till akademien
för de fria konsterna — jag ber att få rätta ett uttryck, som jag
tyckte mig höra, att fullmägtige vändt sig till akademien, det förhåller
sig icke så, utan det var komitén, men det är för öfrigt detsamma.

Hvad akademiens svar beträffar, är det alldeles påtagligt, att, om
man ställer sig på uteslutande estetisk ståndpunkt, man kan nog utfinna
en plats i Stockholm, som är större än Helgeandsholmen, och
kanske också bättre lämpar sig för husen än denna holme, ehuru jag
får säga, att den plats, som utsågs af den komité, i hvilken den ärade
talaren var ordförande, nemligen Skeppsholmen, var efter mitt förmenande
bland de olämpligaste, som kunde finnas. Men om smaken bör
man ju icke disputera.

Jag tror, att andra platser ock skulle kunna finnas för riksdagens
och riksbankens hus, men de kosta åtskilligt med penningar,
och jag är icke alldeles öfvertygad, att, om fullmägtige skulle vilja
gå in till Riksdagen och säga: vi tycka, att utförandet af Riksdagens
beslut möter så stora svårigheter, att vi anhålla om bemyndigande

N:o 10. 54

Onsdagen den 1 Mars.

Oui uppfo- att söka skaffa annan plats, vare sig för dessa hus förenade eller ock
andsholmen9af^>r ettdera ocl1 vi begära derför ytterligare anslag, Riksdagen skulle
riksdags- och vara sa_ synnerligen belåten dermed. För min del tror jag, att Riksriksbankshus,
dagen är trött på förhandlingarna i saken och tacksam, om den så
m- m. fort som möjligt får slut på allt och husen uppförda. Jag sluter
(Forte.) dertill också af det förhållandet, att Andra Kammaren har, så vidt
jag vet, utan nämnvärd diskussion bifallit utskottets betänkande.

Det är en sak att säga, att på den plats, som nu är vald och
beslutad, det är svårt att uppföra huset, och en annan sak är att
saga, det denna plats är mycket lätt att få ändrad. Det senare bör
först bevisas, tv, såsom kammarens ledamöter torde medgifva, är det
ofta svårast för eu församling såsom Riksdagen att komma öfverens
om en plats. Jag behöfver icke vädja till de kommunalmän från
det ena eller andra samhället, hvilka varit med om oändligt trassel,
blott i fråga om hvar man borde förlägga t. ex. ett folkskolehus.
Först sedan platsen blifvit en aktualitet, kan man handla. Nu har
man icke kunnat handla tillräckligt, ty först föregå åtskilliga administrativa
och domstolsförhandlingar. Dessa senare hafva nu genom
hofrättens beslut ryckt framåt. Det har äfven anmärkts att fullständig
plan icke är uppgjord, men detta har icke kunnat ske, ty det
är den, som just under domstolsförhandlingarna .skall klargöras.’ Yi
hafva dock skaffat oss del af ett förslag, som uppgjorts af en stadens
— i ämnet sakkunnig - - ingeniör, för att studera detsamma och
deraf upptaga så mycket som deraf kan vid pröfning finnas godt,
emedan, såsom fullmägtige redan förklarat, de äro villige att, om
icke kostnaderna blifva för stora, tillmötesgå Stockholms stads anspråk
så långt de kunna, om dessa äro berättigade. Hvad angår
tvisten om holmen, så pågår från vår sida utredning. Jag skall icke
tillåta mig uttala mig om, huruvida gatan tillhör Stockholms stad
eller Sollentuna härad eller huru det nu må vara, men jag fäster
uppmärksamheten på, att om vi skulle vilja begära en öfverenskommelse
med Stockholms stad, så skulle det vara klokt att bjuda en
gata af minst 60 fots bredd. Bjuder man mindre, så kunde ock det
ej utan skäl anmärkning göras deremot. Särskild! för att tillmötesgå
anspråken i detta fall och åstadkomma denna gata, har man måst
framflytta luden. Vi hafva således äfven i det afseendet sökt befordra
företaget genom att ställa oss på den praktiska sidan

Hvad angår uttrycket om skönhetslinien i Riksdagens skrifvelse
1888, så är detta en historisk uppgift, som är grundad på de förhandlingar,
hvilka egde rum 1883, men som icke på något sätt ingår
i klämmen och icke heller på något sätt är bindande för full
mägtige — något som jag på det allra bestämdaste förnekar, trots
hvad deremot erinrats.

Men i alla fall vill man högst ogerna förtaga något af slottets
arkitektoniska verkan. Jag skall likväl icke underlåta att i förbigående
anmärka, att professor Scholander ansåg, att skönhetslinien

Onsdagen den 1 Mars.

55 No 10.

iksbankshtis,
m. m.
(Forts.)

kunde dragas från Gustaf Adolfs staty. Linie.! skulle emellertid efter
förslaget 1883 dragas från Fritzes hörn och skulle enligt det senare ra~m^
alternativet flyttas från Fritzes hörn till hotel Rydbergs hutvudtrappa. r^-s^a^s. och
Jag beklagar nu visserligen att för de personer, som gå mellan Fritzes
hörn och hotel Rydbergs trappa, ett. eller annat fönster af slottets
vestra flygel skulle bortskymmas, men i jemförelse med åtskilligt annat,
som skulle vinnas, väger detta så litet att man far offra det, i synnerhet
som man skulle bereda sig den fördel, att man kunde flytta tillbaka
den kupol, som ifrågasatts, omkring 20 meter. Och kupolen
spelar i fråga om riksdagshusets förhållande till och^ inverkan pa
slottet en helt annan roll än framflyttandet af fasaden så långt, att ett
eller annat fönster af vestra slottsflygeln bortskymmes. Vidare skulle
man vinna det, att från södra delen af Vasabron erhölles obehindrad
utsigt öfver slottet och slutligen en bredare gata.

Hvad akademiens för de fria konsterna svar beträffar, sa har
denna icke haft att yttra sig öfver annat än den frågan, som framstäldes,
ty komitén har icke vågat fråga, om ett af Riksdagen fattadt
beslut borde upprifvas eller icke. Jag tror icke, att Riksdagen skulle
varit särdeles tacksam för en sådan fråga, och undrar, huru utskottens
betänkande då skulle sett ut, Jag skulle för min del icke velat
vara med om att försvara fullmägtige mot ett sådant^ dechargebetänkande,
som då skulle hafva framkommit. Jag vill påminna att,
då föregående talare uppläste minoritetens kläm, han glömde uppläsa
hufvudskälen, hvilka jag skall tillåta mig uppläsa:

»Om riksdagshusbyggnadens östra fasad begränsas a. en linie, som
tänkes dragen från hörnet af Malmtorgs- och Fredsgatorna till yttre
hörnet af vestra slottsflygeln, blir, enligt uppgift, hufvudsakligen på
grund af den förlängda Drottninggatans till 18 meter ökade bredd, utrymmet
otillräckligt för åstadkommande af ett ändamålsenligt riksdagshus,
hvarför ett strängt vidhållande af denna linie skulle, för så vidt
ej vigtiga lokaler uteslutas eller till storleken reduceras», — och det
känna vi nog i denna stund hvad det vill säga — »nödvändigtvis betinga
en förhöjning med eu våning utöfver nu företedda ritningsförs]a<r
— an anordning, som otvifvelaktigt är i estetiskt afseende fciikastlig.
Om deremot riksdagshuset framflyttas högst 6 meter, följer
visserligen deraf, att vestra hörnet af kongl. slottets flygel undanskymmes
från en mindre del af Gustaf Adolfs torg» -- man skulle
mycket väl kunna lägga till en våning och derigenom skada slottet
mycket mer än genom framflyttandet, men detta har ingen tänkt sig

_ »men å andra sidan kan genom riksdagshusets ökade bredd tillfälle

beredas, icke allenast till ett praktiskt ordnande af lokalerna, utan
jemväl ''— hvad som ur estetisk synpunkt är af vigt — till en monumental
behandling af den inre arkitekturen. Med hänsyn till ifrågavarande
byggnads stora betydelse såsom ett uttryck af svensk konstbildning,
vilja vi betona angelägenheten deraf, att det inre icke må
stå tillbaka för vinnande af eu jemförelsevis mindre fördel med af -

N:o 10. 56

Onsdagen den 1 Mars.

m. m.
(Forts.)

rande ¥ Helg c- JfTjj A^ougl. sI°ttet* arkitektoniska helverkan från någon del af
andsholmen a/^“s,taf Adolfsb torg». Och detta minoritetens yttrande är underteckriksdags-
och ”ac“ a* alla arkitekter, som deltagit i förslagets bedömande med uuriksbankshus,
dantag af, om jag minnes rätt, eu. I jemförelse med deras på bero
ro stämd arkitektonisk utredning grundade uttalande kan jag icke tillmäta
den af ett par röster bildade majoritetens mening så stor betydelse
att jag skulle vilja tillstyrka fullmägtige att åter gå in till Riksdagen’
Huru fullmägtige komma att behandla frågan känner jag icke, ty den
är icke slutligen afgjord. Jag har endast velat omtala, huru ''den kooch
de fullmägtige, som hittills handlagt frågan, ansett sig böra
ga till våga. Och jag försäkrar, att det icke varit eller är omöjligt
att åstadkomma riksdagshuset utan denna framflyttning. Planen dertill
är uppgjord, men trots det arkitektoniskt vackra deri har dock
komitén icke vågat uttala sig derför med hänsyn till de praktiska
trafven for gatan och anordningen af riksdagshuset, för hvilket skulle
beredas beaktansvärda fördelar af den ifrågasatta framffvttningen.

Hvad tvisten med Stockholms stad beträffar, så vill jag varna
för att sätta all för mycken tro till de handlingar som åstadkommits,
man vet knappast på hvilken tillskyndelse, och i hvilka förhållandena
framstälts på ett sätt, som kanske förtjenade att belysas äfven från
andra sidan.

Jag tror mig hafva nu redogjort för frågans ståndpunkt, och jag
tallagger att de nya ritningarna äro snart färdiga, äfvensom en modell,
som visar husets läge i förhållande till slottet. Det skulle vara
särdeles kärt för komitén, om kammarens ledamöter då ville komma
att taga saken i bedömande.

Jag tillägger slutligen, att platsen, som korame att ligga mellan
riksdagshuset och Norrbro, är lika stor eller större än Gustaf Adolfs torg.

Herr Lithander: Eftersom Helgeandsholmsbyggnaderna å nyo
kommit på tal, anhåller jag att få yttra några ord,'' närmast med anledmng
af det missnöje, som dagligen förspörjes deröfver, att utförandet
af Riksdagens beslut synes komma att taga mycket längre tid än som
från början beräknats. Jag skall icke iulåta'' mig i tvist med den
förste ärade talaren om ena eller andra skönhetsliniens företräde, tv
dels anser jag skilnadeu dem emellan vara utan betydelse, dels hoppas
jag att friherre af Ugglas i detta fall fäster lika mycket afseende vid
stockholmsarkitekternas ord som han förr brukat göra. Gör han detta,
så torde frågan derom vara afgjord, ty enligt deras uttalade mening
åstadkommer riksdagshusets framflyttning 6 meter ingen afsevärd inverkan
i estetiskt afseende.

Deremot skall jag i likhet med friherre Ugglas framhålla att,
ehuru snart fem år förflutit, sedan Riksdagen fattade beslutet att riksdags-
och riksbankshus skulle uppföras på Helgeandsholmen, likväl
ännu ingenting väsentligt blifvit åtgjordt för utförandet af detta beslut

Onsdagen den 1 Mars.

57 N:0 10.

annat än det, att nytt hofstall uppbyggts på Artilleriplanen och att Om uppföritningarne
nu äro nästan komplett färdiga. rande aHelge Under

sådana förhållanden är det ju alldeles gifvet, att byggnadsföretagets
utförande kommer att taga mycket längre tid än de 7 år, riksbankshus,
som beräknats vid beslutets fattande. Det är öfver denna långa tids- »»• >».

utdrägt som de äro missnöjda, hvilka röstade för förslaget under för- (Forts.)

utsättning att byggnaderna skulle kunna uppföras inom den beräknade
tiden. Jag står inne hos Riksdagen för denna och flera beräkningar,
och jag vill derför begagna tillfallet att förklara, att desamma ingalunda
voro gripna ur luften eller af den beskaffenhet, att de icke
skulle komma att hålla streck, derest allt fått gå som sig bort. Jag
erkänner deremot, att jag uppgjorde min beräkning under förutsättningar,
hvilka åtminstone i tvenne fall visat sig hafva varit origtiga.

Jag trodde nemligen för det första, att, när Riksdagen fattat och
Kongl. Maj:t sanktionerat beslutet, det skulle respekteras. Så har,
såsom bekant, icke skett, ty man har på alla möjliga och omöjliga
sätt försökt att rubba och snedvrida desamma. För det andra trodde
jag ock, — det kan jag icke dölja — att, då detta stora uppdrag
lemnades i händerna på banko- och riksgäldsfullmägtige, det skulle
komma att handhafvas med mera raskhet och kraft än hittills skett.

I den plan, som jag tänkte mig skola följas, ingick helt naturligt den
tanken, att samtidigt med hofstallets uppförande på Artilleriplaneu
skulle på den del af holmen, som var behöflig och kunde göras tillgänglig,
de förberedande arbeten verkställas, som vore nödvändiga
för husens uppförande. Bland dessa arbeten vill jag särskildt nämna
grundläggningsarbeten, kajbyggnader och utläggning af de två beslutade
broarne. Hade man så gått till väga, så skulle sannerligen
icke Riksdagens beslut i denna fråga kommit så mycket på efterkälken,
som det nu gjort.

Det är bekant att riksdagsmän finnas, hvilka anse att allt, hvad
man beräknade att vinna och borde vinna af 1888 års beslut, redan
vunnits, nemligen att det gamla hofstallet flyttats från Helgeandsholmen;
att detta var ändamålet; och att frågans senare del, uppförandet
af riksdags- och riksbankshus, kan lemnas såsom eu öppen
fråga. Jag tror icke, att dessa åsigter omfattas eller kunna påräkna
någon anslutning hos andra än dem, som sträfva för holmens förvärfvande
till förlustelseplats, men jag har i hvarje fall velat här på
det kraftigaste protestera mot eu sådan uppfattning. Det gamla hofstallets
bortflyttande och det nya hofstallets uppbyggande till en
kostnad af 1,070,000 kronor, oberäknadt den fina och dyrbara tomten
samt de ganska väsentliga fördelar, som Stockholms stad förstått att
tillförsäkra sig — det är medel, hvilka Riksdagen underkastat sig för
vinnande af hufvudändamålet, hvilket är att bereda plats på Helgeandsholmen
för riksdags- och riksbankshusen samt de centrala embetsverkens
inrymmande på Riddarholmen. Jag kan icke föreställa mig,
att Riksdagen någonsin skulle vara villig att efterskänka detta hufvud -

N:o 10. 58

Onsdagen den 1 Mars.

Om uppför ändamål för att möjligen bereda tillfälle till en förlustelseplats för
rande a Helge- Stockholm. Jag tror också, att de, som arbetat mot verkställandet
“riksdags^och^ Riksdagens beslut, skola komma till korta. Det har visserligen
riksbankshus, redan visat sig, att genom energiska åtgärder saken kunnat fördröjas
m. m. och försvåras, men upphäfva eller förhindra den skall man dock icke
(Forts.) kunna.

Herr Fränekel: Då jag hade äran att i det sammansatta utskottet
deltaga i fråga om decharge för fullmägtiges i riksbanken och
riksgäldskontoret åtgärder i förevarande hänseende, trodde jag icke
att frågan här på nytt skulle diskusteras, enär jag icke kunde tro
annat än att frågan gälde att bevilja décharge för det som uträttats,
men icke för det som icke uträttats. Jag anser mig berättigad att
fälla detta senare yttrande, då det kan tviflas på, huruvida verkligen
alla åtgärder vidtagits, som hade varit önskvärda, om man ser i hvad
skick denna fråga efter fem års väntan nu befinner sig.

Jag har emellertid begärt ordet för att betyga min tacksamhet
åt komiténs ordförande, som genom sina yttranden nu mot förra
gången visat, att komitén verkligen är mottaglig för skäl. Jemför
man anförandet 1891 med det, som nu hållits, så torde man finna, att
komitén icke sfi litet lyssnat till hvad som då framhölls beträffande
planens olägenheter. En af dessa olägenheter var att komitén, innan
den utförde detta stora företag, borde rådföra sig med kongl. akademien
för de fria konsterna. Emellertid har komitén nu rådfrågat
akademien, och dennas svar har sedan här relaterats. Både majoriteten
och minoriteten hafva förklarat, att saken visst icke är i det fullständiga
skick, som man sökte framhålla 1891. Men komitén har dock
icke tagit steget fullt ut. Den har försigtigtvis stält sin fråga så, att
det var svårt för akademien att svara på den. Frågan lydde blott,
om akademien ansåg, att »en framflyttning af detta hus på sådant sätt
kan ega rum, att husets sydöstra hörn kommer att nå fram till en
begränsningslinie, som man tänker sig dragen från en punkt strax
vester om stora ingången till hotell Rydberg öfver Gustaf Adolfs torg
och vidare till hörnet af vestra slottsflygeln, utan att berättigade estetiska
kraf derigenom åsidosättas.» Och derpå har akademien icke
kunnat svara annat än så försigtigt som den gjort. Komitén vågade
icke framlägga hela byggnadsfrågan till akademiens pröfning. Jag
är öfvertygad, att om den det gjort, hade såväl majoriteten som minoriteten
varit mera tydlig och bestämd. På samma orakelmessiga
sätt har komitén stält frågan till Stockholms kommun. Den har frågat,
om staden hade några önskningar att framställa med afseende å en
framlagd plankarta öfver utfyllningens utförande vid Helgeandsholmen.
Man har derför svarat, att man icke vill svara på frågor i form af
önskningar, utan man måste hafva hela saken klart framlagd för att
kunna svara.

Går jag till hvad som anfördes 1891, så sade motionären då, att

Onsdagen den 1 Mars.

59 N:0 10.

nästan alla arkitekter i Sverige redan då ansågo, att det vore för Om uppfötrångt
att uppföra två sådana monumentala byggnader på denna plats, ^ndsholmm^af
Dock framhölls det, att blott en fans, som ansåg att det kunde gå riksdag»- och
för sig. — Huru har det nu gestaltat sig? — Det har nemligen blifvit riksbankshus,
upplyst, att denne framstående arkitekt, som hoppades, att det skulle m• m vara

för honom möjligt att på denna plats kunna utföra båda bygg- (Forts.)
naderna, nu har funnit, att han tagit sig vatten öfver kufvudet, då
han trodde detta vara utförbart. Hans afsägelse är nemligen af den
beskaffenhet, att man icke behöfver tvifla på, att han nu ändrat åsigt
om möjligheten af företagets genomförande efter den ursprungliga planen
med två hus bakom hvarandra.

Jag har tagit mig friheten att taga eu afskrift af öfverintendenten
Zettervalls afskedsansökan, och den lyder nemligen som följer:

»Till riksdagskomitén.

Med anledning af de allt mer bestämdt uttalade åsigter, som
under senare tiden gjort sig gällande inom komitéu, beträffande
Helgeandsholmens bebyggande med de af Riksdagen beslutade riksdagsoch
riksbankshusen, hvilka åsigter jag hvarken ur estetisk eller praktisk
synpunkt kan biträda, ser jag mig uppmanad att icke längre
upptaga ett rum, som under sådana förhållanden kan på ett för komitén
lämpligare sätt beklädas. Jag får derför härmed afsåga mig
det hittills innehafda förtroendet att vara adjungerad sakkunnig ledamot
af komitéu.

Stockholm den 5 november 1892.

Helgo Zettervall. »

Med dessa föregåenden och det tillmötesgående, som, enligt ordförandens
i komitén yttrande, visats, torde det icke vara tvifvelaktigt
att den önskan, den förste ärade talaren uttryckte, skall förr eller
senare uppfyllas och frågan lösas så, att endast ett hus kommer att
byggas på Helgeandsholmen, och att man ser sig om, huruvida icke
inom samma kostnadsbelopp riksbankshuset kan byggas på annan
plats. Då jag för min del instämmer häri, har jag nu endast att yrka
bifall till sammansatta utskottets utlåtande i denna punkt.

Herr Nyström: Det är otur med denna fråga. Den kommer
alltid fram på sådan tid, att det icke kan sättas i fråga, att kammarens
ledamöter skola egna vederbörlig uppmärksamhet åt ämnets behandling.

Under trycket af dessa förhållanden kan jag icke annat än förklara,
att jag instämmer i friherre af Ugglas anförande. Men sedan dess
har ett och annat förekommit, som jag önskar anmärka. Jag återkallar
i kammarens minne först och främst, att vid 1891 års riksdag
några motionärer begärde hvilostånd med beslutets utförande för att
man skulle inhemta konstakademiens, ingeniörers och arkitekters samt
lagkunnige mäns yttranden för att möjligen finna en annan lösning
på frågan. Desse motionärer och de som delade deras syfte ansågo icke,

No 10.

Om uppförande
å Helgeandsholmen
aj
riksdags- och
riksbankshus,
m. m.

(Foi ts.)

60 Onsdagen den 1 Mars.

att deri låg något nedsättande för Riksdagens värdighet, ty denna
,fråga är Riksdagens egen hushållningsfråga, en Riksdagens ekonomiska
angelägenhet, der Riksdagen måste kunna göra hvad den vill, utan
att deraf skola dragas slutsatser om politisk obeständighet. Motionerna
afslogos emellertid, men ärendets behandling inom Riksdagen
hade dock den påföljd, att komitén rådfrågade konstakademien. Sålunda
vans ett önskemål, och de andra skola komma efter. La force des
choses skall tvinga fullmägtige till att söka skaffa nya planer, anställa
nya undersökningar och efterfrågningar m. m., så att frågan blir utredd,
och hvad som begärdes 1891, men som man då icke ville gå
in på, skall tvinga sig fram.

Herr Törnebladh har nu sagt, att hvad som då skedde varit af
ett visst värde för komitén och fullmägtige. Komitén har deraf erhållit
åtskilliga anvisningar och upplysningar, och komiténs sträfvan
att råda bot på de påpekade olägenheterna har nu — sade herr Törnebladh
— framträdt »med en mogen frukt». Vi blefvo alla ytterst
uppmärksamma. Man frågade sig: »Hvad är det för en mogen frukt?»
»Huru ser den ut?» »Jo», svarade man, »frukten är en framflyttning
af stenmassan, sex meter längre åt öster än förut sagts!» Ja, det är
just icke någon synnerligen vacker frukt! Och att den icke heller så
betraktas, framgår af öfverintendenten Zettervalls afgång, Zettervalls,
hvilken sålunda till sina andra berömliga gerningar fogat den, att i tid
gå ut ur komitén. Emellertid säger herr Törnebladh, att det icke är så
farligt; det skymmer endast bort två eller tre slottsfönster. Man kan
vara öfvertygad, att öfverintendenten Zettervall icke bortgick derför,
det finnes nog svårare olägenheter, derom kan icke råda tvifvel. Herr
Törnebladh sade vidare, att alla menniskor ville blifva af med detta
ärende; det är så obehagligt och föranleder sådana slitningar. Ja,
detta är en sanning. Man önskar verkligen så snart som möjligt
blifva af med detta ärende. Men det är icke nog att blifva af med
det kort, utan äfven godt. Jag tror, att man blir fortare af med det,
om man skulle revidera planen i stället för att nu i tiotals år laborera
med ingeniörssvårigheter, arkitektoniska svårigheter, estetiska, juridiska
m. fl. svårigheter. Det är icke något sätt att fort blifva af
med den. Och skulle det vid en sådan undersökning visa sig, att
man kunde på ett praktiskt sätt blifva af med den, så är detta att
föredraga framför den nuvarande planens bibehållande, hvarigenom
man blott skall föranleda reitererade riksdagsbeslut och till slut ändå
få baklexa, då det visar sig omöjligt att utföra planen. I det fallet
får man icke någon lycklig lösning, och man kan icke önska mer, än
att denna komité och dessa fullmägtige, hvilka redan fäst ett visst
afseende vid de skal, som framstälts af oss stackars oppositionsmän,
måtte fortgå på samma väg och vid de framstälda invändningarna
fasta något mer afseende; och kunde de så finna en annan lösning,
som är icke blott mera tillfredsställande, utan kanske rent af billigare,

o 7

Onsdagen den 1 Mars.

61 N:0 10.

skulle jag vara ytterst tacksam. För att möjligen få fram något så- Om uppfö dant

instämmer jag med friherre af Ugglas. rande ä Helge J

ö 00 and,sholmen af

riksdags- och

Friherre von Krsemer: Jag har så ofta uttalat min åsigt i denna riksbankshus,
fråga, att jag nu — helst den sena timmen manar till korthet — kan m inskränka

mig till att instämma i friherre af Ugglas’ åstundan, att her- (Forts.)
rar fullmägtige och byggnadsämnen måtte taga saken i förnyadt öfvervägande;
men jag skulle dervid vilja tillropa herrar fullmägtige ett:
va la banque! Om åtminstone den delen af byggnadsplanen försvunne,
kunde det ju vara möjligt, att riksdagshuset finge rum på den
återstående platsen, ehuru jag likväl nästan tviflar derpå.

Herr Larsson Liss Olof: Jag behöfver knappast tillägga något,
sedan herr Törnebladh yttrat sig och, såsom mig synes, på ett i
allo fullständigt och bevisande sätt uttalat, hvad från den sidan, på
hvilken äfven jag står, kan sägas. Han yttrade också det, att han
hade hoppats, att, när frågan efter många och långa strider vunnit
sin lösning och Riksdagen kommit till enighet år 1888, man skulle
anse frågan afgjord och lugn i denna fråga vinnas. Men det tyckes
vara vissa personer, som hafva svårt att finna sig i ett beslut som
gått dem emot, och jag kan förstå, att det kan kännas obehagligt, men
jag tycker, att de göra orätt i att klandra fullmägtige, derför att det
dragit så långt ut på tiden med realiserandet af Riksdagens beslut,
då de sjelfva hela tiden så outtröttligt sökt lägga hinder i vägen för
realiserandet af detsamma. De borde åtminstone icke klandra fullmägtige,
om saken dragit ut på tiden, då de veta hvilken del de
sjelfve deri haft. Det goda har dock denna diskussion haft med sig,
att auktoriteten hos den arkitekt, på hvilken jag sätter ett synnerligt
stort värde, nemligen öfverintendenten Zettervall, kommit till heders
just bland dem, som förut icke velat fasta afseende vid hans auktoritet.
Jag kommer i håg från den tiden, då jag satt i den stora byggnadskomitéen,
der den förste ärade talaren var ordförande, huru litet
öfverintendenten Zettervalls auktoritet dä betydde för honom och huru
litet den sedan betydde, då han påstod, att man kunde hafva två byggnader
på Helgeandsholmen. Vidare har man upptagit ett yttrande
från år 1888 derom, att äfven om man byggde båda husen på Helgeandsholmen,
så skulle man icke skymma bort slottet från någon plats
ä Gustaf Adolfs torg. Detta får man väl icke taga alldeles efter bokstafven,
ty om man vill, kan man gå bort i något hörn eller envisas
med att ställa sig t. ex. bakom statyn. Man ser icke slottet bakom
den och då bortskymmes ju slottet från Gustaf Adolfs torg, och den
statyn vill baron Ugglas väl ändå icke taga bort.

Om baron Ugglas och öfrige, som önska rifva upp Riksdagens
en gäng fattade beslut, vilja taga bort riksbankshuset och endast
bygga riksdagshuset på Helgeandsholmen, sä komme man dock att
öfverskrida den s. k. skönhetslinien. Om man icke skall göra riks -

No 10. 62

Onsdagen den 1 Mars.

Om upp/ö- dagshuset mindre, kan man icke lägga det längre åt vester, så framt
r<mfsholmen9afm!in ''c^e skulle lägg3 det in på Drottninggatans linie, och det lärer
riksdags- och V31 ingen Stockholmare önska. Icke heller lär någon önska, att man
riksbankshus, skall bygga ett oändamålsenligt riksdagshus för att kunna bevara en
m. m. uppkonstruerad s. k. skönhetslinie. Hufvudändamålet bör väl vara att
t Forts.) få ett i allo ändamålsenligt och praktiskt riksdagshus, och om man
icke kan få det på något aunat sätt än att öfverskrida den s. k. sköuhetslinien,
så bör man uppoffra den.

Hvad jag velat betona är, att äfven om riksbankshuset icke lädes
på vestra delen af holmen, kan riksdagshuset likväl icke dragas
mera tillbaka utan att inkräkta på Drottninggatans linie, ty detta fordrar
lika stort utrymme, om riksbankshuset ligger der, som om det
icke gör det. Jag tror, att de, som icke äro inne i frågan eller veta
med hvilken ihärdighet man försöker rifva upp Riksdagens beslut,
förvåna sig, att Riksdagen har tid att syssla med en af Riksdagen en
gång afgjord fråga. Personer hafva frågat mig om saken och sagt:
»ha’ ni icke något annat att göra i Riksdagen än att tala om frågor,
som redan äro afgjorda?» Riksdagen har en gång afvisat dylika försök,
men de komma åter i alla fall.

Jag har icke något yrkande att göra.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Då jag deltagit i det sammansatta
utskottets förhandlingar och underskrift det utlåtande, som från utskottet
inkommit och nu föreligger till kammarens pröfning, så torde kammaren
benäget tillåta mig, att jag vördsamt erinrar, att det ärende,
som föreligger till kammarens behandling, icke är frågan, om Helgeandsholmen
skall på ett eller annat sätt bebyggas med riksdags- och
riksbankshus, ej heller någon fråga om eganderätten till denna holme
eller delar deraf, utan endast och allenast frågan om fullgörandet af
det uppdrag, fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret samfåldt
erhållit, hvilket fullgörande utskottet granskat och dervid icke tvekat
att tillstyrka kammaren att gifva fullmägtige decharge. Vill man diskutera
de andra frågorna, skall jag icke tveka att vara med derom,
då de till behandling föreligga, och dervid kanske yttra en afvikande
mening från såväl den ene som den andre, men de höra nu ej hit, och
nu yrkar jag endast bifall till det sammansatta utskottets utlåtande i
denna punkt.

Friherre Barn eko w: Jag har för min del icke varit med om

detta beslut, men jag kan icke underlåta säga, att det förvånar mig
att Riksdagen fattat ett sådant beslut och öfverlemnat åt vissa personer
att gå i författning om dess verkställande, utan att sjelf befatta
sig med huru detsamma skulle utföras.

Här fäldes af en person från Stockholm ett yttrande, som jag
vill taga fasta på. Han sade sig förvåna sig öfver, att fullmägtige icke
tagit mer reda på hvad som kunnat göras, och yttrade att man kan -

Onsdagen den 1 Mars.

63 N:o 10.

ske kunnat få ett förslag, enligt hvilket man inom samma kostnader
kunde bygga riksdagshuset på Helgeandsholmen och riksbankshuset
på annat håll. Till följd af detta yttrande skulle man kunna antaga,
att möjligen Stockholms stad skulle vara villig göra någon uppoffring
för att få bankhuset uppfördt på annan plats. Hå emellertid här endast
är fråga om att kammaren skall uttala sin mening till ledning
för fullmägtige, så skulle jag vilja uttala den meningen, att fullmägtige
borde höra sig för, huru ett förslag i nämnda rigtning må kunna
komma till stånd.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
föreliggande punkt gjorda hemställan.

2 punkten.

Utskottets yttrande godkändes.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 24 och 25 i nästlidne månad bordlagda memorial n:o 2, angående
användandet af bankovinsten för år 1892.

1 punkten.

Herr statsrådet friherre von Essen: Tiden är långt framskri den,

och jag lofvar derför att fatta mig kort, men jag måste utbedja
mig att få yttra några ord i denna vigtiga fråga.

Den sak, som föreligger, torde vara herrarne väl bekant; den gäller,
huruvida antingen Kongl. Maj:ts proposition, som afser att hela
den af riksbanken år 1892 vunna vinsten skall användas för statsverkets
behof, skall bifallas, eller om, såsom utskottet föreslagit, 801,446
kronor 57 öre af denna vinst skola reserveras för riksbankens behof.
Det torde icke vara nödvändigt att inför denna kammare, helst tiden
är så knappt tillmätt för den förestående diskussionen och frågan så
ofta diskuterats, ingå på frågan, huruvida riksbanken för närvarande
behöfver öka sina fonder för att uppfylla sitt i bankoreglementet först
afsedda ändamål och äfven det i reglementet derpå följande. Förhållandet
är nemligen, att bankokomitéerna den af år 1881 såväl som den
af är 1890, och synnerligen den senare, förklarat, att dåvarande fonder
voro tillräckliga för att banken skulle kunna fullgöra de förbindelser,
den hade att uppfylla; och derest det skulle komma att bildas afdelningskontor
i åtskilliga län, der sådana icke nu förefiunas, och äfven
om banken skulle ensam öfvertaga sedelutgifningsrätten, ansåg 1890
års komité, att fonderna skulle likväl vara tillräckliga. Bankoutskottets
ordförande har äfven, vid ett annat tillfälle, då frågan förevar,

Om bankovinstens
användande.

N:o 10. 64

Onsdagen den 1 Mars.

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

citerat ett yttrande, som fälts i denna kammare, och ganska tydligt
ådagalägger, hvilken åsigt som finnes hos honom. Jag vet icke, hvilkens
ord han dervid citerade, men jag tror mig veta det. Han sade,
att riksbanken visserligen blefve »tjockare, men icke starkare», genom
att tillföra den ytterligare vinstmedel. Det är, i korthet sagd!, en åsigt,
som åtminstone jag anser vara rigtig och som jag tycker att äfven
utskottet borde beaktat. Från den synpunkten har utskottet emellertid
icke behandlat denna fråga, utan har framhållit vigten af att behålla
ett större belopp för att möta de eventuella förluster å 680,000
kronor, som äro beroende på indrifning.

Det lärer icke varit för fullmägtige i riksbanken obekant, att Kongl.
Maj:t hade för afsigt att föreslå, det hela bankovinsten skulle vid detta
tillfälle användas för statsverkets behof. Jag förmodar derför, att
bankofullmägtige gått längre i afseende på afskrifning af osäkra fordringar
än som annars plägat ske. Ett betydligt belopp af osäkra
fordringar har också på denna grund afskrifvits, men detta belopp af

680,000 kronor, som utskottet vill täcka genom att för riksbankens
räkning bibehålla nämnda 800,000 kronor, är i år icke större än motsvarande
siffra under flera föregående år, tvärt om. Det måste alltid
vara ett betydligt belopp, som är beroende på indrifning, hvilket icke
kan betyda detsamma som en osäker fordran, hvilken man icke kan
påräkna skola utgå. Huru stor del, som kan komma att förloras, är
icke godt att på förhand säga, men med den försigtighet, fullmägtige,
efter hvad jag antager, iakttagit, och då fullmägtige tilltrott sig kunna
tillstyrka, att hela bankovinsten skulle denna gång frånhändas riksbanken,
kan man taga för gifvet, att fullmägtige beaktat behofvet af
tillgångar för de belopp, som äro beroende på indrifning. Dessutom
tillkommer i närvarande stund den omständighet, att de flesta obligationer
till följd af räntefall stigit, hvilket i sin män stärker riksbanken.
Vidare är den obegagnade sedelutgifningsrätten, som öfverstiger
35 millioner, så hög, att, genom bibehållande af den ifrågasatta delen
af bankovinsten, den måste ytterligare stiga. Det bör för en hvar
vara tydligt och klart, att bankofullmägtige icke lära underlåta att
begagna så stor sedelutgifningsrätt som möjligt. Denna rätt är beroende
af helt andra faktorer än den, huruvida riksbanken har stor vinst
att tillgå. Vi veta, att de enskilda sedelutgifvande bankerna hafva en
obegagnad sedelutgifningsrätt af 26 millioner. Det torde vara säkert,
att denna rätt begagnas så långt som är möjligt, men bankerna kunna
icke gå öfver en viss gräns, ty sedlarne flyta åter in. Detta förhållande
reglerar sig sjelf, och i än högre grad är detta fallet med riksbanken,
såsom särskildt beroende af vår ställning till utlandet och
guldvalutan. Af de tabeller, som äro bifogade den kongl. propositionen,
synes, att sedan 1867 till riksbankens fonder lagts icke mindre
än 32 millioner. Jag lemnar derhän, huruvida sättet att upplägga
.större fonder, än behöfligt är, kan vara till någon vinst för staten, då

Onsdagen den 1 Mars.

65 No 10.

man tager hänsyn till den eventualitet, att man måste på annat sätt
anskaffa penningar för att tillgodose statens intressen.

Om nu dessa 800,000 kronor reserveras för riksbanken, så måste
inträffa, att vissa af Kongl. Maj:t och måhända äfven af Kiksdagen
nödiga och nyttiga Imtunna anslag måste afslås eller den direkta beskattningen
ökas utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit, eller ock beräkningen
af inkomsterna höjas. Jag förmodar, att inom Första Kammaren
det icke råder någon särskild benägenhet att afslå så betydliga
belopp af hvad Kongl. Maj:t begärt i budgeten, och jag förmodar äfven,
att i Första Kammaren icke heller råder någon önskan att höja tillläggsbevillningeu
utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslagit, och jag tillåter
mig afråda Första Kammaren att gå in på något sådant som att göra
beräkningen af inkomsterna högre än hvad Kongl. Maj:t gjort. Jag
erkänner, att beräkningen tagits mycket lågt i vissa fall och kunde
kanske höjas, utan att man riskerade att misstaga sig. Men jag fäster
uppmärksamheten på att, ehuru Kongl. Maj:t föreslagit att höja åtskilliga
förslagsanslag till rätt betydliga belopp, så komma säkerligen
förslagsanslagen att öfverskridas med kanske 2 millioner under ifrågavarande
budgetsär. Det är derför försigtigast att åtminstone reglera
staten så, att man icke redan på förhand kan se, att det blir statsbrist.
Nu säger bankoreglementet, att riksbanken har till ändamål i första
rummet att bibehålla det inländska myntet vid dess rätta och skäliga
valör, i andra rummet att vara en depositionsbauk och i det tredje att
vara eu lånebank. Kunna nu dessa betingelser uppfyllas genom riksbanken
med den grundfond och de valutor den har? Derpå svara
fullmägtige »ja», och jag kan icke med bankofullmägtiges och bankkomiténs
yttrande i handen underlåta att säga, att jag är derom öfvertygad.
Då inträder den skyldighet, som reglementet afser i 4 punkten,
nemligen att i den genom låueoperationerna inflytande och besparade
vinst bereda »en tillgång, hvaröfver rikets ständer ega att till
Kongl. Maj:ts och fäderneslandets heder och nytta samt allmänt gagneliga
ändamål disponera». Det är detta sista, hvartill Kongl. Maj:t
anser den nu böra användas.

Frågan är synnerligen vigtig, och vore tiden icke så långt framskriden,
skulle jag utveckla mina tankar i denna fråga något mera,
men jag är skyldig kammaren den uppmärksamhet att icke fördröja
diskussionen.

Då Kongl. Maj:t framlade sin proposition, hade Kongl. Maj:t skäl
att antaga, att vinsten skulle uppgå till 2,812,000 kronor. Den har
sedan befunnits uppgå till 2,801,000 kronor. Kongl. Maj:ts proposition
kan således icke till alla delar bifallas. Jag hemställer derför i
egenskap af ledamot i kammaren, att hela bankovinsten år 1892 måtte
få för statsverkets behof användas.

Om banko
vinstms användande.

(Forts.)

Friherrre Äkerhielm, Gustaf: Under en lång följd af riks dagar

har man enats om den öfverenskotnmelsen, att ena hälften af
Första Kammarens Prof. 18911, N:o 10, 5

N:o 10. 66

Onsdagen den 1 Mars.

Om bankovinstens
användande,

(Forts.)

riksbankens vinst finge tillgodogöras för statsverket och den andra
hälften i riksbanken bibehållas. Jag minnes väl, och de äldre bland
kammarens ledamöter torde ock erinra sig de många, långa och ofta
heta strider, som föregingo den tid, då man omsider enade sig om
denna kompromiss, såsom jag tillåter mig kalla den ifrågavarande
öfverenskommelsen. Under dessa strider visade sig, att inom riksdagen,
hvars kamrar ju äro riksbankens principaler, i frågan funnos
två skilda uppfattningar. Den ena anser, att bankovinsten bör vid
riksbanken bibehållas, för att såmedelst stärka banken, gifva den tillfälle
att förvärfva större räntemedel samt att utbreda sin verksamhet
till allt flera afdelningskontor i landsorten. Den andra meningen deremot
har varit tveksam, huruvida icke en sådan utbredning af dess
verksamhet lände riksbanken till skada och i vissa ögonblick kunde
medföra olägenheter för att icke säga faror. Denna senare mening bär
ock framhållit, att bankens besparade vinst utgöres af sedlar och icke
af guld, och att banken genom att få denna vinst sig tillagd, såsom
jag en gång uttryckt mig och kvilka ord jag nyss hörde herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet citera, g-öres väl tjockare,
men icke starkare. Denna senare åsigt har varit den rådande i denna
kammare, den förra i Andra Kammaren. Redan då jag ännu tillhörde
Andra Kammaren, har jag såsom min omfattat den åsigt, som öfverensstämmer
med Första Kammarens, och hvilken vi nyss hört uttalas
från statsrådsbänken, nemligen att, då riksbanken kan afvara bankovinsten,
denna ock måtte för statsverkets behof användas.

Jag skall nu förklara, huru det kommer sig, att utskottets betänkande
ändock är af det innehåll hvari det föreligger och att jag
är deri, så att säga, medbrottslig. Anledningen är att riksbanken
måste styras af sina principaler, Riksdagens kamrar, hvilka uttala sin
mening i gemensamma voteringar, och dessa voteringar hafva såsom
jag började med att påminna om, stadgat en bestämd grund för
bankovinstens fördelning, enligt hvilken den skall delas i två lika
hälfter, tillkommande den ena statsverket och den andra riksbanken.
Två år har det emellertid dock förekommit, att man af tillfälliga anledningar
frångått denna grund, men som regel, som kompromissaftal,
har den vidhållits. Under sådana förhållanden gälde det nu att
uppsöka en ny grund för att tillfredsställa å ena sidan deras mening,
som ropa: här måste sparas en del af bankovinsten åt riksbanken,
annat vore att rubba den i dess fortsatta verksamhet, och å andra
sidan deras, hvilka hålla före, att statsverket borde fa hela bankovinsten,
då budgeten det kräfver. Utskottets hemställan visar ock
bäst, att eu sammanjemkning är gjord emellan dessa båda meningar.
Dess flesta ledamöter hafva enat sig om den mening betänkandet innehåller,
enligt hvilken statsverket erhåller 2,000,000 kronor af bankovinsten
och riksbanken återstoden eller vid pass 800,000 kronor, men
på sidan härom stå å den yttersta flygeln åt ena hållet en reservant,
som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition om anvisande för stats -

Onsdagen den 1 Mars.

67 N:o 10.

verkets behof af hela bankovinsten för 1892, och å den yttersta flygeln
åt andra hållet jemväl en reservant, hvilken yrkat att äfven
denna gång hälften af bankovinsten måtte bevaras åt riksbanken.

Nu väntar jag att man säger mig: denna eder kompromiss, hvarigenom
bankovinsten delas emellan statsverket och riksbanken och
det uti en godtyckligt vald proportion, var dålig. Ni borde icke
hafva gått in på den. Staten behöfver ovilkorligen dessa medel helt
och hållet.

Ja, det är möjligt att jag har misstagit mig, men jag har ansett
mig haft ett fullgiltigt skäl att handla som jag har gjort, och detta
skäl var, att jag trodde det vara lyckligast, om man nu kunde undvika
en gemensam votering i fråga om användandet af bankovmsten,
då man i alla fall lyckats blifva ense om att ett så stort belopp
deraf som 2,000,000 kronor skulle komma statsverket till godo. Det skulle
nemligen kunna vara att befara, att om denna riksdag slutade med
en gemensam votering, hvarigenom hela bankovinsten med kanske
få rösters öfvervigt ansloges åt statsverket, en kommande Riksdag
deremot skulle kunna anse sig böra förlägga större delen af denna
vinst till riksbanken. Och då ]ag icke anser det välbetänkt hvarken
ur statsregleringens eller ur riksbankens synpunkt att man utsätter
sig för möjligheten af slika ryckningar, tror jag att jag förfarit klokt
och rätt genom att biträda den ingångna kompromissen.

I anseende till en tillfällig heshet skall jag, åtminstone för närvarande
och om jag ej direkt uppkallas, icke vidare yttra mig, ehuru
åtskilligt vore att tillägga, utan inskränker mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Då fullmägtige i riksbanken varit anmodade
att afgifva yttrande öfver de olika förslagen rörande bankovinstens
användning, torde det tillhöra mig att säga några ord med afseende
på fullmägtiges utlåtande.

Jag vill då först anmärka, att den skilnad, som förefinnes emellan
beloppet af den af bankofullmägtige till Kongl. Maj:t uppgifna
bankovinsten och denna vinst, sådan den uppgifvits efter fullständigt
verkstäldt bokslut, beror derpå att den första uppgiften meddelades
allenast approximativt och under reservation i början af året med afseende
å den kongl. propositionens beslutande, då bokslutet ännu icke
var verkstäldt. Skilnaden är emellertid, såsom herrarne finna, mycket
obetydlig.

Jag ber först och främst att fa säga, att från fullmägtiges sida
naturligtvis icke några svårigheter möta, Riksdagen må behaga att förfoga
öfver bankovinsten på det ena eller andra sättet. Jag skall ej
heller framställa något yrkande, utan vill endast söka att försvara den
.ståndpunkt, hvarpå fullmägtige i frågan stält sig.

I detta afseende ber jag, att med afseende å de i utskottets memorial
anförda skälen för dess hemställan få yttra följande. Fullmäg -

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

N:0 10. 08

Onsdagen den 1 Mars.

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

tige kunna naturligtvis icke vara annat än tacksamma, om Kiksdagen
beviljar 65,000 kronor till en ny bankbyggnad i Hernösand, men äfven
om detta anslag nu beviljas, kommer endast eu del deraf att utgå
under 1893 och således träffa det årets utgifter, enär det är vanligt
att byggnadsanslag utbetalas endast i den mån som byggnadens uppförande
fortskrider. Den öfriga och större delen komme deremot att
utgå under 1894 och således att drabba 1894 års utgiftsstat.

Hvad beträffar de på indrifning beroende fonderna, så måste fullmägtige
ju känna sig tacksamma, om man verkligen från början tänkt
sig, att icke så synnerligen mycket deraf skall komma att inflyta. Det
blir då alltid eu missräkning mindre, om sedermera dessa fordringar
skulle befinnas vara till större delen osäkra. Såsom praxis utvecklat
sig i riksbanken, låter man icke en fordran föras inom linien förr än
alla lagliga åtgärder blifvit vidtagna för dess indrifvande och visat sig
fruktlösa, samt efter en ytterst sorgfällig glanskning af alla omständigheter,
som med frågan hafva sammanhang; och deraf kommer det
sig, att beloppet af riksbankens på indrifning beroende fordringar ofta
är proportionsvis större än andra bankers, der man plägar afskrifva
sådana fordringar mera i klump.

Ganska säkert torde ock vara, att en icke ringa del af de på indrifning
beroende fordringarne kommer att inflyta. Såsom ett talande
bevis härpå tjenar följande. I revisorernas berättelse öfver 1892 års
revision af riksbankens och afdelningskontorens förvaltning är upptaget,
beträffande afdeluingskontoret i Östersund, att medeltalet af de
derifrån under 1891 till indrifning utlemnade fordringarne uppgått till
265,200 kronor, hvilket enligt gjord uträkning skulle utgöra 14,6 procent
af kontorets hela låneförlag. Man såg ock farhagor uttalas i
pressen beträffande kontorets ställning, då dess på lagsökning beroende
fordringar uppginge till så oerhördt stora belopp, men af uppgifterna
om ställningen vid årets slut finner man, att beloppet af dessa
fordringar då hade nedgått till omkring 11,000 kronor, hvartill dock
kommer 3 å 4 tusen kronor, som under året förts inom linien enligt
fullmägtiges beslut. Att så stora belopp som de nämnda vid detta
afdelningskontor varit under indrifning, berodde ock hufvudsakligen
derpå att några låntagare, med stora hypotekslåu eller vexlar, föredrogo
att, såsom det heter, hafva Konungens befallningshafvande till
kommissionär, d. v. s. att icke betala förr än de blifvit i laga väg
kräfda. På samma sätt förhåller det sig också ofta på andra håll;
och förhållandet är, att alla fordringsbelopp, som öfverlemnas till ombudsmannen,
upptagas såsom varande under indrifning, till följd hvaraf
det är gifvet att under denna rubrik skola komma att uppföras många
fordringar, som äro absolut säkra, men tillfälligtvis komma att befinna
sig hos ombudsmannen. Många fordringar ligga ock hos ombudsmannen
år från år, men föras inom linien längre fram, om det visat sig,
att de ej kunna till slut iudrifvas.

-Hvad nu angår det belopp, som vid 1892 års slut varit bero -

G9 N:o 10.

Onsdagen den 1 Mars.

ende på lagsökning, 684,000 kronor, så tycka nog herrarne att det är
ganska stort, och jag undrar icke derpå, men den, som har tillgång
till siffrorna från föregående år, finner dock icke, att det är så synnerligen
farligt. Detta slag af fordringar uppgick nemligen vid 1884
och 1890 års slut till ungefär lika mycket, var 1883 vid pass 25,000
kronor mindre än vid sistlidet års slut, och vid 1882 års slut omkring
90,000 kronor mindre, men alla öfriga år från och med 1882
hafva dessa fordringar till beloppet öfverstigit summan vid förlidet
års slut, och år 1886 belöpte de sig till och med till så mycket som

1.150.000 kronor samt 1887 till 1,270,000 kronor, allt i runda tal.
Emellertid finner man att, oaktadt dessa fordringar uppgått till så höga
belopp, inom linien endast förts 1888 145,000 kronor, 1889 131,000
kronor, 1890 196,000 kronor och 1891 178,000 kronor. År 1892
hafva deremot fullmägtige med afseende å särskilda forhållanden gjort
ett undantag och fört inom linien icke mindre än i rundt tal 480,000
kronor. Häraf belöpa sig på hufvudkontoret i Stockholm cirka

332.000 kronor, som utgöras af fordringar dels hos Motala verkstad
och dels hos en affärsman i Stockholm. — Hvad den sistnämnde beträffar,
begagnar jag tillfället förklara, att allt hvad riksbanken egt att
fordra blifvit fördt inom linien, oaktadt det ansetts att utsigt förefunnes
för att banken skulle kunna återfå något deraf. Jag har velat
nämna detta med anledning af de oriktiga uppgifter, som i detta afseende
varit synliga i tidningarne.

Något skäl har icke funnits, att med afseende å de nästlidet år
på indrifning beroende fordringarne afvika från vanlig praxis och omedelbart
föra någon del deraf inom linien, utan har man trott förhållandet
med dessa fordringar böra få utveckla sig sjelft, dervid det naturligtvis
är gifvet att efter hand under åren 1893, 1894, 1895 eu
större eller mindre del kan böra föras inom linien.

Hvad beträffar det förhållandet, att riksbanken skulle stärkas genom
att få behålla någon större del af banko vinsten, så är det i viss
mån klart att banken stärkes genom att fa ett stort kapital, men ur
en annan synpunkt ställer sig saken icke så synnerligen förmånligt.
Ett kapital om 60 millioner kronor är nemligen icke så lätt att låna ut
och göra rätt fruktbärande, utan att man något eftergifver anspråken
på säkerheten för lånen, men i sådant fall komma posterna »på indrifning
beroende» och inom linien förda» fordringar att blifva betydligt
större än förut.

Jag ber dessutom att beträffande denna fråga fä hänvisa till 1890
års bankkomités betänkande. Denna komité fordrade för riksbanken
en grundfond af 50 millioner kronor. Iför närvarande har banken,
oberäknadt de odisponerade vinstmedlen, en grundfond af 45 millioner
kronor, hvartill kommer en reservfond af 5 millioner kronor utom
odisponerade medel, nu öfver 9 null. — det är således icke något hinder
att nu höja grundfonden till 50 millioner kronor, om så skulle
anses nödigt. Dessutom föreslog komitén, att banken årligen skulle

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

N:o 10 70

Om banko
vinstens användande,

(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

till en reservfond afsätta 10 procent af sin vinst, till dess denna fond
uppginge till 25 procent af grundfondens belopp eller 127* millioner
kronor, detta dock allenast under förutsättning att riksbanken skulle
beherska all sedelutgifningsrätt. När nu 1890 års komité ansåg att
under den nämnda förutsättningen en reservfond af 127a millioner
skulle vara fullt tillräcklig, och riksbanken utöfver sina grund- och
reservfonder, äfven efter afdrag af 1892 års bankovinst, skulle hafva
odisponerade vinstmedel till belopp af ungefär 6Vs millioner kronor,
så tror jag att fullmägtige iakttagit all möjlig försigtighet i fråga om
riksbankens kassa, då de ansett dessa medel för närvarande tillräckliga.

Jag vill för öfrigt tillägga, att en banks soliditet icke beror af
storleken af dess kapital. Detta visas bäst deraf, att den franska banken
icke har fullt 200 millioner francs aktiekapital under det deu kanske
är den starkaste banken i Europa och har en guldkassa så ovanligt
stark i förhållande till dess sedelutgifningsrätt att den nyligen till
och med generades af för mycket guld. Det är icke på kapitalets storlek,
utan på eu klok användning deraf och naturligtvis på möjligheten
att upprätthålla den metalliska kassan, som en banks styrka beror.

De skäl jag nu angifvit hafva föranledt fullmägtige" att icke motsätta
sig det kongl. förslaget om att hela bankovinsten för 1892 skulle
öfverlåtas till statsverket. Fullmägtige hafva deremot icke uttalat någon
egen mening om huru Riksdagen bör förfara med vinstens användning;
man har endast tänkt att när riksbanken förut två år fått
behålla hela vinsten, det icke vore obilligt om staten denna gång finge
det hela.

Min afsigt har, såsom jag förut angifvit, endast varit att framlägga
fullmägtiges skäl till deras uttalande utan att framställa något
yrkande eller eljest motsätta mig ett beslut i den ena eller andra rigtningen.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Sandberg: Då jag reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit, skall jag tillåta mig att upptaga åtminstone så mycken
tid som en fjerdedel af hvad den siste talaren använda

Då bankofullmägtige enhälligt, tydligt och bestämdt uttalat såsom
sin åsigt, att från riksbankens synpunkt intet hinder mötte för att
hela bankovinsten för föregående år öfverlemuas till statsverket, och
då det vidare för hvar och eu måste vara klart, att vi för att uppgöra
statsregleringen för 1894 måste, äfven om hela bankovinsten är
att disponera för ändamålet, anlita vår kredit och ytterligare öka vår
redan alltför stora statsskuld, så kan jag för min del icke underlåta
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Det i utskottets memorial anförda hufvudskälet för dess hemställan
är, att utskottet funnit, att beloppet af riksbankens på indrifning
beroende medel vid sistlidet års slut uppgått till mer än 680,000

71 N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

kronor. Då emellertid bankofullmägtige säkerligen haft fullt lika god Om banko kännedom

om detta förhållande som utskottet och då vidare fullmäg tige

säkerligen bättre än utskottet kunnat bedöma, hvilken nsk ar (Forts )

förenad med dessa fordringar, torde icke någon större vigt behöfva

fästas vid detta skäl. Det anförda skälet synes mig dessutom utgöra

ett misstroendevotum mot fullmägtige, såsom de der, oaktadt de känt

till huru stort belopp var beroende på indrifning, ändock förklarat

hinder icke möta för hela bankovinstens öfverlemnaude till statsverket.

Beloppet af dessa på indrifning beroende medel är för öfrigt icke så
märkvärdigt stort. Det har redan upplysts, att det vid slutet af åtskilliga
föregående år varit större, och jag kan nämna, att den 30
juni °1892 öfver 1,420,000 kronor af bankens fordringar voro beroende
på indrifning, således mer än dubbelt mot vid årets slut.

Det andra skälet, som utskottet anfört, är så obetydligt, att det
knappt är värdi att tala om. Det är, att ett hus skulle behöfva anskaffas
åt afdelningskontoret i Hernösand för eu kostnad af 65,000
kronor. Det är emellertid ännu icke beslutadt, att ett sådant hus
skall uppföras, och det står således ännu i vida fältet, om utgiften
kommer att ega rum. Dessutom är att märka, att den lokal, bankkontoret
för närvarande använder, är förhyrd för ännu tre år, hvaraf
man kan sluta, att om uppförandet af ett eget hus åt bankkontoret
beslutas, det icke kommer att blifva färdigt förr än om tre år och
att således i år endast en mycket ringa del af byggnadsanslaget skall
behöfva användas.

Jag fruktar emellertid, att dagens vise och mägtige skola mot
mig framställa den invändningen, att den s. k. politiska klokheten
fordrar, att utskottets förslag bifalles. Under de tio år, jag haft äran
vara medlem af svenska Riksdagen, har det icke sällan inträffat, att
beslut, som fattats på grund af hvad man kallat politisk klokhet, sedermera
icke hållit profvet, utan visat sig vara mera eller mindre
förhastade. Jag vill icke yttra mig om det med så ovanlig hastighet
på nio dagar genomdrifna beslutet att för lånta medel inköpa Luleå—
Gellivara-bauan, ehuru tillvägagåendet då i många hänseenden påminte
om frihetstidens riksdag. Men jag vill deremot erinra om, huru
regering och Riksdag förlidet år af en tillfällig, abnorm prisstegring
på spanmål läto förmå sig att sänka spanmålstullarne till hälften,
hvaraf följden blifvit, icke blott att statens inkomster minskats med
millioner, utan ock att den under tullskyddet begynnande uppblomstringen
af höstsädesodling måste afstanna, och att jordbrukarne fortfarande
befinna sig i en betryckt ställning.

Jag skall emellertid icke vidare uppehålla mig vid dessa bet
rakt el ser.

Mitt yrkande blifver, att af förlidet års bankovinst ett jemnadt
belopp af 2,800,000 kronor öfverlemnas till statsverket och att det
obetydliga öfverskottet deraf bibehålies i riksbanken.

No 10. 72

Onsdagen den 1 Mars.

Friherre Klinckowström: Vid den så kallade remissdebatten i
m™ndaJe'' kammaren förordade jag det anslag från bankovinsten, som Kongl.

(Forts.) Jag gjorde det derför, att jag ansåg hela vinsten be höflig

för bestridande af de jemförelsevis stora utgifter, som blefvo
en följd af urtima Riksdagens beslut. Jag har annars under en lång
tid vant af den åsigten, att hälften af bankovinsten borde reserveras
åt riksbanken för att stärka dess rörelsekapital och sätta den i tillfälle
att öka antalet afdelningskontor i landsorten samt i sinom tid
ersätta de enskilda bankernas utelöpande sedlar. Men då, såsom i
utskottets betänkande upplysts, bankens fonder för närvarande belöpa
sig till 56 Va millioner kronor, finner jag, att Riksdagen mycket val
kan för detta undantagsfall besluta om hela bankovinstens disponerande
för statens behof. Och jag anser detta så mycket hellre, som
bankofullmägtige,^ hvilka böra närmast känna förhållandena, förordat
Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Jag får derför på det varmaste anhålla, att kammaren måtte bifalla
det kongl. förslaget.

Ropen på proposition upprepades.

Herr Cederberg: Inom utskottet uttalade jag den åsigten, att

frågan om bankovinstens användning icke borde afgöras förr, än man
hunnit något längre med riksdagsarbetena, så att man skulle kunna
verkligen lära känna, huruvida hela vinsten vore för statsverket behöflig
eller icke. Denna min åsigt vann emellertid icke något understöd
i utskottet, och då frågan således nu måst upptagas till pröfning,
biträdde jag, hufvudsakligen på de af utskottets ordförande
anförda skälen, det slut, hvartill utskottet kommit. Jag tror också,
att klokheten bjuder, att utskottets förslag bifalles.

Jag skall nu ej uppehålla mig vid allt hvad som anförts för
den motsatta åsigten, utan endast vid det stöd, som man ansett
sig kunna hemta från senaste bankkomités uttalande. Detta stöd
skulle, säger man, bestå deri, att komitén förklarat sig anse, att
redan riksbankens fonder, sådana de befunnos vid tiden för afgifvandet
af komiténs betänkande eller 1890, voro fullt tillräckliga för att
sätta riksbanken i stånd att öfvertaga all sedelutgifningsrätt i landet.
Af detta komiténs uttalande drager man nu den slutsatsen, att den
nuvarande riksbanken icke skulle behöfva några ökade fonder. Detta
skulle också vara sant, om den nuvarande riksbanken vore samma
slags bank som den, komitén tänkt sig, men detta är långt ifrån
förhållandet.

Den nuvarande riksbanken är först och främst en lånebank, hvaremot
den riksbank, komitén föreslagit, icke skulle vara någon egentlig
lånebank. Den skulle visserligen enligt förslaget få använda ett belopp
af 10 millioner kronor för beviljande af afbetalningslån, under det
den nuvarande riksbanken för samma ändamål disponerar 12 millioner

Onsdagen den 1 Mars.

73 N:0 10.

kronor, men deremot skulle den föreslagna riksbanken icke ega att
bevilja några lån på längre tid än högst 6 månader. Den nuvarande
riksbanken är vidare en depositionsbanlc. Detta skulle icke heller den
af komitén föreslagna riksbanken vara, så till vida nemligen att man
ej skulle ega att der deponera penningar mot ränta. Äfven detta
förhållande gör, att den nuvarande riksbanken ofta nog är nödsakad
att placera sina tillgångar så, att de äro mindre lätt åtkomliga, och
derför behöfver större fonder än den, komitén föreslagit. Vidare är
att märka, att den nuvarande riksbanken har rätt att utgifva sedlar
till belopp af 45 millioner kronor utöfver dess metalliska kassa, den
bank, komitén föreslagit, skulle ega utgifva sedlar till belopp af 75
millioner kronor utöfver guldkassan.

Nu kan man mot mig erinra, att den af komitén förådagna riksbanken
skulle hafva icke färre än 23 afdelniugskontor eller ett i
hvarje län, men att den nuvarande banken icke har på långt när
detta antal afdelningskontor. Med afseende å afdelningskontoren säger
emellertid komitén, att de nuvarande kontoren uppträda såsom sjelfständiga
låneanstalter samt förlägga affärer och derför behöfva att
få hvar sin andel af riksbankens fonder, men att detta skulle i vida
mindre grad blifva förhållandet med de afdelningskontor, komitén tänkt
sig, utan .skulle dessa drifva sin rörelse nästan uteslutande med riksbankens
sedlar.

Här har ock blifvit framhållet, att riksbankens fonder för närvarande
uppgå till nära 60 millioner kronor eller noga räknadt till
567-2 millioner kronor, då man deri inräknar reserv- och dispositionsfonderna,
under det att den bank, komitén föreslagit skulle hafva en
grundfond af blott 50 millioner kronor. Men komiténs bank skulle
dock derutöfver, oberäknadt möjligen befintliga dispositionsmedel, äfven
hafva en reservfond, som kunde uppgå ända till 25 procent af grundfonden
eller 1272 millioner kronor.

Med hvad jag nu anfört vill jag hafva sagt, att man från komiténs
uttalande, att en grundfond af 50 millioner skulle vara tillräcklig
för den af komitén föreslagna riksbanken, icke har något stöd för
åsigten, att fonder till samma belopp skulle visa sig tillräckliga äfven
för den riksbank, som nu finnes.

Det har blifvit erinradt af talaren på stockholmsbänken, att de
på indrifning beroende fordringarne förr vid åtskilliga tillfallen uppgått
till större belopp än för närvarande. Jag vill dock härvid anmärka,
att man då åt riksbanken bevarat hälften af bankovinsten, 1,700,000
kronor, 1,800,000 kronor o. s. v., hvaremot det nu är meningen att
taga hela baukovinsten från banken. Man måste tydligen fasta helt
annat afseende vid storleken af beloppet af de på indrifning beroende
medlen, då fråga är att efterskänka till statsverket hela bankovinsten
än hvad man eljes skulle behöfva göra.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

N:0 10. 74

Onsdagen den 1 Mars

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

A Dyo hördes rop på proposition.

Herr Olsson: Till följd af den långt framskridna tiden skall

jag icke längre upptaga kammarens tid, men den föreliggande frågan
är i närvarande stund af den synnerliga vigt och betydelse, att de
yttranden, som förekommit under öfverläggningen, ålagt mig att äfven
säga några ord.

Hvad först beträffar riksbankens förmåga att fullgöra sina åligganden,
så torde icke något tvifvel råda derom att, äfven om vi besluta,
att hela bankovinsten skall användas för statens ändamål, sådant
icke skall inverka på bankens soliditet. Det är, såsom ofta blifvit
framhållet, blott den metalliska valutan, den metalliska kassan, som
utgör bankens styrka, och jag tror, att det är genom att öka denna
kassa, som man bör sträfva att få en riksbank, som icke blott, såsom
förhållandena för närvarande äro, kan fullgöra sina åligganden, utan äfven
motsvara den uppgift, som tillkommer riksbanken under den förändrade
banklagstiftning, hvilken man sedan länge i vårt land eftersträfvar.
Man eftersträfvar, att riksbanken skall blifva ensam sedelutgifvande
bank, men skall detta önskningsmål kunna förverkligas, måste
enligt mitt förmenande riksbanken med afseende å dess metalliska
valuta erhålla en helt annan styrka, än den för närvarande eger.

Den ärade ordföranden i bankoutskottet yttrade i sitt föredrag,
att — såsom man äfven kunde veta på förhand efter genomläsning
af utskottets betänkande —- det förslag, som deri iunehålles, utgjorde
en kompromiss icke blott mellan de olika medlemmarne i utskottet,
utan äfven, efter hvad man tänkt sig, emellan Första och Andra Kammaren,
på det att man måtte kunna undvika en gemensam votering i
denna fråga. Beträffande lämpligheten af denna kompromiss hyser
jag för min del en motsatt åsigt mot den ärade talaren. Man har i
flera år med afseende på bankovinstens användning försökt tillämpa
den grundsatsen, att den ena hälften deraf borde tillfalla statskassan
och den andra hälften bibehållas i riksbanken; dock har man ett par
år frångått denna grundsats genom att lemna hela vinsten åt banken.
Nu har bankoutskottet, enligt min tanke mindre lyckligt, kommit att
tillämpa en annan grundsats, om det nemligen kan kallas för en sådan,
att man af vinsten skulle låta riksbanken sjelf behålla 800,000
kronor och taga de återstående två millionerna till statskassan.

Jag tror, att en sådan grundsats i tillämpningen skall visa sig
mindre lyckad. Yi kunna ock tänka oss, att statskassans ställning
framdeles skall blifva bättre än för närvarande, och måste till och
med akta oss för att antaga, att så ej skall blifva förhållandet, så att
man fortfarande under eu följd af år skulle behöfva fördubbla bevillningen.
Om man nu tänker sig statskassans ställning framdeles förbättrad
och riksbankens verksamhet samtidigt utvidgad — båda dessa
tankar hafva så goda skäl för sig, att de måste tränga sig på en och
hvar, som något sysslar med statsekonomiska frågor — synes det mig

75 N:0 10

Onadagen den 1 Mars.

bättre att uu tillämpa eu annan grundsats än utskottets och säga, att
eftersom statskassan för närvarande har behof åt dessa medel, men
riksbanken icke behöfver dem, man bör låta statskassan erhålla hela
bankovinsten och ett annat år låta riksbanken få behålla en desto
större andel deraf. Jag tror, att man äfven inom Andra Kammaren skulle
kunna komma att se frågan ur denna synpunkt, och att utsigterna
kunna vara ungefär lika goda för framgång i den gemensamma voteringen
åt ett sådant förslag som åt det, utskottet framlagdt. Då
man nu ändock skall förrycka den eu gång antagna grundsatsen med
afseende å bankovinstens fördelning, kan jag således icke finna det
vara bättre att man afviker derifrån på det sätt, att man för statskassans
räkning tager en godtyckligt vald summa, än att man nu låter
statsverket fä "hela vinsten och möjligtvis en annan gång låter
riksbanken behålla den helt och hållet.

På grund af de skäl, jag nu anfört, tror jag att Riksdagen gör
klokare, om den bifaller hvad Kongl. Maj:t föreslagit, än om den bifaller
utskottets hemställan. Jag skulle gerna vilja yttra mig om eu
del andra frågor, som ega samband med detta ärende, men den långt
framskridna tiden förbjuder mig detta, hvarför jag inskränker mig till
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att hela bankovinsten för
1892 måtte öfverlemnas åt statskassan.

Herr Reuterswärd: Jag lofvar att fatta mig helt kort, då tiden
är så långt liden, men jag har velat yttra några ord, då jag anser att
denna fråga är af den stora vigt, att eu hvar, som deri kommit till en
stadgad öfvertygelse, är fullt befogad att uttala sin mening. Frågans
läge är ock sä mycket farligare, som utskottets betänkande utvisar,
att utskottets ledamöter med ett enda undantag haft afvikande mening
från den, som blifvit framlagd i Kongl. Maj:ts proposition och hvilken
jag anser vara den enda rätfa.

Herrarne torde påminna sig, att vid slutet af den urtima riksdagen
den 28 november på e. m., då härordningsfrågan var lyckligen
afgjord, herr finansministern begärde ordet och uttalade den önskan,
att Första Kammaren måtte yttra sig angående de af honom föreslagna
sätten till anskaffande af nödiga statsinkomster för utförande af de
fattade besluten, äfvensom förklarade, att om kammarens ledamöter ville
nämna några andra skattetitlar eller inkomstkällor än de af honom i
finansplanen angifna, sådant kunde vara honom nyttigt att få höra
såsom ledning vid uppgörandet af de förslag till budgetens ordnande,
som han hade att framlägga för den nu pågående lagtima Riksdagen.
Vid detta tillfälle begärde jag ordet och yttrade, att hvarken uti de
talares anföranden, hvilka före mig uppträda eller i den kongl. propositionen
i ämnet funnes någon antydan om en tillgänglig inkomst,
den nemligen att man skulle kunna taga hela 1892 års bankovinst för
statsverkets ändamål. Jag tilläde ock, att jag så mycket hellre kunde
göra detta förslag, som jag hade mig bekant, att riksbankens ställning

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

N:o 10. 76

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Mars.

vore så solid, att icke någon fara för banken uppstode genom användandet
åt denna tillgång. När dessutom bankoreglementet tydligt och
klart säger, att den vinst, som uppstår genom bankrörelsen, eger Riksdagen
använda för vigtiga statsändamål, så frågar jag, om det icke nu
föreligger vigtiga statsändamål, då man vill tillgodogöra sig denna tillgång
för att sa medelst blifva i tillfälle att draga konseqvenserna af
de vid den urtima riksdagen fattade besluten. Några af de talare, som
vid nyssnämnda tillfälle yttrade sig efter mig, instämde ock i mitt
uttalande att det icke skulle medföra någon fara att åtminstone det
kommande året låta statsverket bekomma hela bankovinsten.

Skulle nu så olyckligt vara, att om Första Kammaren bifaller den
kongl. propositionen, Andra Kammaren skulle taga humör och, på
sätt, som blifvit antydt af en föregående talare, söka straffa Första
Kammaren genom att ett annat år åt riksbanken behålla en större del
af vinsten, än som kunde anses lämplig och behöflig, så vore detta ju
högst beklagligt. Men jag säger i alla fall, att det handlingssätt,
Första Kammaren anser vara det rätta, det bör kammaren ock följa,
och detta är en princip, som vi mer och mer måste hålla på för att
icke sätta oss i efterhand uti hvarje fråga.

När man nu kan vara öfvertygad om, att finansministern haft
ganska mycket hufvudbry för att få debet och kredit att gä i hop,
hvarför skall man väl af öfverdrifven försigtighet beröfva statsverket
dessa 800,000 kronor. Och då ju kammarens mening icke kan vara
att genom afslag på den kongl. propositionen i denna del lägga hinder
i vägen för beviljandet af de utaf Kongl. Maj:t kräfda anslagen,
hvilka alla äro snart sagdt oafvisliga, eller att söka att ytterligare
stärka riksbankens fonder för att måhända kunna inrätta ännu flera
afdelningskontor, så förefaller det mig, som att detta och alla andra
skäl måste underordna sig för det vigtiga ändamål, hvarom här är
fråga. Jag måste äfven djupt beklaga, om man genom ett afslag å
den kongl. propositionen skulle tvingas derhän att än ytterligare höja
inkomstskatten utöfver hvad som är föreslaget, eller genom att höja
inkomstberäkningarna, hvarigenom man sannolikt framkallar en statsbrist
för nästa år. Jag förmodar ock, att, då en säker tillgång finnes
att tillgripa, ingen af oss önskar att onödigtvis beskatta svenska folket.

Jag anhåller således om afslag på utskottets förslag och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Äfven detta anförande efterföljdes af rop på proposition.

Herr Björnstjerna: Det är en besynnerlig föreställning, som
sedan flera år tillbaka gjort sig gällande inom både bankoutskottet och
Riksdagen, den nemligen att man skulle stärka riksbanken genom att
oupphörligen lägga dit en del af bankovinsten, hvilken dock icke består
i något annat än bankens egna sedlar. Troligen har denna före -

No 10.

Onsdagen den 1 Mars. 7 7

ställning uppkommit endast deraf, att vi äro så litet vana vid att handskas
med metallisk valuta.

Talaren näst före den senaste framhöll såsom ett önskuiugstnål,
att man skulle kunna förstärka riksbankens metalliska kassa. Äfven
jag anser detta högeligen önskvärdt, men huru bankens metalliska
kassa skall kunna stärkas derigenom, att dessa 800,000 kronor af
bankovinsteu bibehålies i banken, förstår jag ej. Riksbanken eger
full rättighet att köpa huru mycket guld som helst, när kursen är sådan,
att detta med fördel kan *ske, för sina egna sedlar, utan att någon
bankovinst dertill behöfves. Yi hörde nyss, att riksbanken för närvarande
har icke mindre än 35,000,000 kronors obegagnad sedelutgifningsrätt.
Hvad skall det då tjena till att lägga till banken dessa

800.000 kronor. Följden blir blott, att banken får 35,800,000 kronors
obegagnad sedelutgifningsrätt. Vill banken uppköpa värdepapper, har
den ju ändock 35,000,000 kronor, som nu ligga till intet gagn. Under
sådana förhållandeu kan jag icke förstå, hvarför man skall tillgripa
en åtgärd, som sannolikt skulle föranleda ökad beskattning blott
för att blifva i stånd att lägga dessa 800,000 kronor af baukovinsten
till riksbanken, hvilken icke kan hafva något gagn deraf.

Jag yrkar bifall till Kong!. Maj:ts framställning, att hela bankovinsten
för 1892 måtte anvisas åt statsverket.

Grefve H am il ton: Det är visserligen sant, att riksbankens ställning
icke i ringaste man rubbas, om Riksdagen skulle besluta att för
statsverkets behof använda hela bankovinsten för år 1892, men det
torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida ett dylikt tillvägagående kan
vara förenligt med en klok och sund förvaltning åt riksbankens angelägenheter.
Det har under diskussionen ofta blifvit framhållet, att vid
föregående års slut af bankens medel ett belopp af icke mindre än

680.000 kronor voro beroende på indrifning, och jag hyser den åsigten,
att på den omständigheten, huruvida dessa medel komma att inga
till banken eller icke, beror det, om dess uppgifna vinst skall kunna
anses såsom en verklig vinst eller vara en vinst blott på papperet.
Då man således icke kan vara öfvertygad om att bankovinsten är fullt
exakt, hemställer jag, huruvida det kan vara klokt eller rätt att nu
frångå principen, att eu del af vinsten skall afstås för riksbankens egen
räkning.

Jag kan icke heller dela herr Olssons åsigt, att man skulle hafva
den anledning att i år kunna använda hela baukovinsten för statsverkets
behof, att man nemligen kunde föreställa sig såsom möjligt, att
statsinkomsterna under de kommande åren skulle blifva större, och
man således då kunna nöja sig med en mindre del af denna vinst.
Jag föreställer mig deremot att på grund af urtima Riksdagens beslut
och den minskning i tullinkomsterna, som kommer att inträda, såvida
de åsätta tullarne uppfylla sitt ändamål att vara skyddstullar, statsinkomsterna
snarare komma att framdeles än ytterligare nedgå. Jag

Om bankovinstens
användande.

(Forts.)

No 10. 78

Onsdagen den 1 Mars.

tror således icke, att behofvet att för statsverkets ändamål tillgodogöra
sig bankovinsten kommer att under de följande åren blifva mindre än
nu, utan att det snarare kommer att ökas.

På grund af hvad jag anfört hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
som återtagit ledningen af förhandlingarna, att beträffande
den nu föredragna punkten yrkats: l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas; 2:o) af friherre von Essen, att riksbankens för år 1892 bokförda
vinst, 2,801,446 kronor 57 öre, skulle öfverlemnas tilll statsverket;
och 3:o) af herr Sandberg, att af berörda vinst ett belopp af
2,800,000 kronor skulle öfverlemnas till statsverket och återstoden,
eller 1,446 krouor 57 öre, för riksbanken bibehållas.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af friherre von Essens förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om bankovinstens
tillhandahållande

åt statskontoret.

2 punkten.

Friherre von Essen: Efter det beslut, kammaren fattat i fråga
om punkt 1, torde en förändring af ordalagen i denna punkt vara
nödvändig. Utskottet har. här, i öfverensstämmelse med dess hemställare
i den föregående punkten, föreslagit, att statsverkets andel af
bankovinsten för 1892 skulle tillhandahållas statskontoret och utgå i
angifven ordning. Då nu emellertid kammaren beslutat, att hela bankovinsten
för 1892 skall tillfalla statsverket, får jag hemställa, att denna
punkt måtte bifallas med den ändring, att orden »statsverkets andel
af» derur utgå.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende å förevarande punkt endast blifvit yrkadt, af friherre von
Essen, att utskottets förslag skulle bifallas med den ändring, att orden
»statsverkets andel af* uteslötes.

Sedermera gjordes propositioner, dels på bifall till utskottets förslag
i oförändradt skick, dels ock på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

79 N:0 10.

Onsdagen den 1 Mars.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

Herr talmannen hemstälde, att, som föredragningslistan nu i det
närmaste blifvit genomgången, de till sammanträdets fortsättande pa
aftonen utfärdade anslagen måtte fa nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 4.62 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

t