RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1893. Andra Kammaren. N:o 15.

Tisdagen den 7 mars.

Kl. half 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af herr
vice talmannen.

§ 1-

Justerades protokollet för den 28 nästlidne februari.

§ 2.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kamrarnes bord hvilande
proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet, hänvisades densamma till behandling af lagutskottet.

Till statsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts propositioner:

angående anvisande af medel till odlingslånefonden;

angående ordnande af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen;
och

angående disposition af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig
mark i qvarteron Edelman mindre och Krabaten i Stockholm
m. m.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 8, 26, 27 och 28.

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 15.

1

N:o 15. 2

Tisdagen den 7 Mars.

§ 4.

Efter föredragning af bankoutskottets memorial n:o 3, med förslag
till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om bankovinstens användande, blef den af utskottet i
nämnda memorial föreslagna omröstningsproposition af kammaren
godkänd.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtande n:o 16 och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.

§ 6.

Ordet begärdes af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Då jag tror mig veta, att
gemensamma omröstningar under någon af de närmaste dagarne förestå
och då kamrarne möjligen komma att stanna i skiljaktiga beslut
äfven i fråga om något eller några af anslagsbeloppen under sjunde
hufvudtiteln, bvilka ärenden det för fortgången af Riksdagens arbeten
vore af vigt att vid samma tillfälle få afgjorda, så tillåter jag mig
hemställa, att kammaren ville besluta, att statsutskottets nu för andra
gången bordlagda betänkande n:o 8 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel måtte uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens
plenum.

Den af herr Persson sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren.

§ 7-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

såväl till Konungen:

n:o 8, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 9, angående föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning;
och

n:o 11, angående anslag dels till nya byggnader vid statens jernvägstrafik,
dels ock till rörlig materiel vid statens redan trafikerade
jernvägar;

Tisdagen den 7 Mars.

3 N:o 15.

som och till fullmägtige i riksgäldskontoret:

n:o 10, angående anvisande å riksgäldskontoret af medel till inköp
af rörlig materiel för vissa af statens jernvägsbyggnader.

§ 8.

Justerades tre protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 29, med anledning af kamrarues
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde hufvudtitel;

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 92, med delgifuing af
nämnda kammares beslut angående dess första tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 2 i anledning af väckt motion om fridlysning af orr- och
tjäderhönor under viss tid; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i
anledning af väckt motion om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren
i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 9 e. m.

In fidem

IIj. Nehrman.

Ifra 15. 4

Onsdagen den 8 Mars.

Onsdagen den 8 mars.

Kl. 11 f. ra.

Justerades protokollet för den 1 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. in. A. Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen; och

angående upplåtelse, för bildande af Kungsörs köping, af mark
från Kungsörs kungsladugård.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3-

Föredrogs statsutskottets memorial n:o 29, med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
rikssatens nionde hufvudtitel.

Punkterna 1—5.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

I punkten 6 anmälde utskottet, att sedan kamrarne stannat i
olika beslut rörande eu af herr Lasse Jönsson väckt motion om ändrade
bestämmelser beträffande pensioneringen af officerare af kompaniofficers
grad m. fl., men denna fråga vore af beskaffenhet, att sammanjemkning
af kamrarnes olika beslut icke torde kunna ske, samt
densamma ej heller torde kunna afgöras genom gemensam omröstning,
frågan följaktligen, enligt utskottets åsigt, förfallit.

I fråga härom anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag bar icke kunnat dela
den uppfattning, som utskottet i den nu föredragna punkten uttalat.

Onsdagen den 8 Mars.

5 N:o 15.

Enligt min mening borde nemligen utskottet bär hafva föreslagit kamrarne
gemensam votering. Frågan gäller som bekant arméns pensionskassa
och åldersvilkoren för erhållande af pensioner ur denna kassa.

Nu är det visserligen sant, att motionären icke har begärt någon
minskning af anslaget, men detta är här alldeles likgiltigt, eftersom
det gäller ett förslagsanslag. Den siffra, som upptages i budgeten på
ett förslagsanslag, är ju endast en beräkningssiffra och har icke det
minsta inflytande på de utgifter, som med detta anslag komma att
bestridas. Hvad som deremot bar inflytande på utgifterna är de vilkor,
under hvilka anslaget får användas, och det är en väsentlig förändring
i dessa vilkor, åsyftande en minskning i utgifter, som motionären
föreslagit. Under sådana förhållanden anser jag, att motionären
verkligen har föreslagit en ändring i statsutgifter, fullkomligt oberoende
af, huruvida siffran för förslagsanslaget i budgeten upptagits
till förändradt eller oförändradt belopp.

Jag har, herr talman, härmed velat tillkännagifva, att jag icke
kan godkänna det slut, hvartill utskottet i denna punkt har kommit.

Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingarna.

§ 4.

Herr talmannen tillkännagaf, att gemensamma omröstningar öfver
de voteringspropositioner, som derförinnan blifvit af båda kamrarne
godkända, komme att anställas nästa lördag den 11 innevarande mars.

§ B.

Vid föredragning härefter af ett frän Första Kammaren ankommet
protokollsutdrag, 11:0 92, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning af
väckt motion om fridlysning af orr- och tjäderhönor under viss tid,
beslöt kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 2.

§ 6.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.

§ 7 •

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under liksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Efter föredragning till en början af punkten 1, mom. a), inne-^"^ •rester
fattande utskottets hemställan angående anslag till postverket, an-^.^®''^

N:o 15. 6

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. semester Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Som herravne torde

för postverketser;nra framstälde Kongl Maj:t vid föregående riksdag ett förslag

tjensteman. Qm ^evj]jan(je af medel till beredande af semester åt postverkets tjensteor
s'' män. Förslaget blef af kammaren afslaget på den grund, att man
ville afvakta resultatet af den föreslagna sammanslagningen af postoch
telegrafverken under gemensam styrelse. Herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet yttrade emellertid under debatten om denna
fråga i kammaren följande ord: »om Riksdagen också icke nu bifaller
detta förslag, hoppas jag ändå att — så vidt jag fortfarande får med
dessa frågor att göra — det åtminstone icke skall förmenas mig att
tillstyrka Konungen att å nyo framlägga detta förslag.» — Kongl. Maj:ts
proposition -angående statsverkets behof visar, att generalpoststyrelsen
förnyat sin framställning i ämnet, men att Kongl. Maj:ts regering
icke ansett sig böra inkomma till Riksdagen med något förslag rörandedenna
sak.

Jag kan för min del icke undertrycka den meningen, att det
skulle varit önskligt, om redan vid denna riksdag herr statsrådet
kunnat bringa sin ofvan omtalade afsigt till utförande. Att bereda
posttjenstemännen semester synes mig nemligen vara en i hög grad
behjertansvärd sak. Dessa tjensteman hafva, åtminstone en ganska
stor del af dem, ett mycket drygt arbete. De få ofta arbeta om
nätterna, arbeta i osunda lokaler eller i oren luft, och deras tjenstgöring
måste vara i hög grad enerverande, hvithet jag också hört af
sådana tjensteman. Det skulle då, synes mig, vara verkligen af behofvet
påkalladt, att de finge sådana tillfällen att hemta friska krafter.
Jag tror, att deras arbete skulle vinna derpå. Men jag tror äfven,
att staten från eu annan synpunkt sedt skulle hafva nytta deraf.
Allt mer har man gjort den erfarenhet, att den bästa kontrollen, det
bästa skyddet mot försnillningar är att personer, som hafva offentliga
medel om hand, underkastas en tvungen semester. Jag tror, att inom
våra banker den erfarenheten gjort sig gällande; och jag tror och
hoppas, att man allt mer skall inse behofvet af åtgärders vidtagande
i detta syfte. Det synes mig också vara en uppgift för staten att, så
vidt möjligt är, söka förekomma frestelser af dylikt slag för sina tjenstemän,
och man torde möjligen kunna säga, att dessa posttjenstemän äro
i hög grad utsatta för sådaua frestelser. Den lilla summa, som behöft
tilläggas för att bereda en sådan semester, hade ock kunnat erhållas
af statens behållna inkomst af postverket.

Med detta, som jag nu haft äran anföra, har det icke varit min
mening att uttala något klander emot herr statsrådet, derför att han
icke nu framlagt ett sådant förslag. Jag kan mycket väl förstå, att
regeringen hyser betänkligheter emot att alltför snart förnya en framställning,
som icke vunnit Riksdagens bifall. Jag kan också tänka
mig det skälet, att man snart har att motse ett förslag angående
sammanslagning af de båda verken, i hvithet fall det är mycket
naturligt, att regeringen icke velat besvära Riksdagen med denna fråga.
Emellertid har jag velat begagna detta tillfälle för att bringa saken
på tal, på det att den icke så att säga må råka i glömska. Den är
verkligen synnerligen behjertansvärd. Jag tror ock, att det för dessa
posttjenstemän, som arbeta under svåra förhållanden och med ganska

7 N:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

liten aflöning, skulle vara godt att se, att deras intressen icke äro Ang. semester

p .. n D för postverkets

aiglomda. '' t^nstem&n.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra. (Forts.)

Herr Hornberg instämde häruti.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Då jag icke haft tillfälle att från början åhöra den ärade talarens
yttrande, kan jag icke lemna något fullständigare svar derpå. Jag
kunde dock utaf slutet af hans anförande sluta till, hvarpå han syftade;
och skall jag be att få med några ord lemna en förklaring angående
min ställning till den nämnda frågan.

Det är sant, att jag vid ett föregående tillfälle yttrat, att det vore
min önskan att få än en gång framlägga för Riksdagen ett förslag
rörande denna semester för posttjenstemän, som jag i många afseenden
anser vara behöflig och nyttig, såväl för deras egen skull som för
vinnande af nödig kontroll. Jag tillät mig då yttra — jag erinrar
mig det mycket väl — att just med hänsyn till kontrollen denna
semester verkar på ett särdeles fördelaktigt sätt, när den nemligen
icke är på förhand känd, utan tjenstgöringeu helt plötsligt afklippes
hvilken dag som helst och en annan inträder i stället — då måste
kassan och allt annat vara i ordning på stationen. Det är nemligen
nödvändigt, för att den afsedda kontrollen skall vinnas, att det är
tvångssemester, så att den kommer på en tid som är minst väntad.
Då innebär semestern på samma gång tillfälle till hvila och till nödig
kontroll. Jag anser således, att det vore nyttigt, om en dylik semester
blefve införd. Men den innebär eu kostnad af, om jag minnes rätt,
ungefär 30,000 kronor. Den derom gjorda framställningen har Riksdagen
eu gång afslagit; och Riksdagen brukar icke tycka om, att
Kongl. Maj:t följande år kommer tillbaka med eu framställning, som
blifvit afslagen — ehuruväl en god sak dock ibland vinner framgång
äfven i sådant fall. Detta har inneburit ett skäl att ej i år förnya
den ifrågavarande framställningen.

Ett annat skäl, hvarför jag icke tillstyrkt Kongl. Maj:t att i ar
göra detta, ligger deruti, att postväsendet ovilkorligen klöfver ökade
förslagsanslag i många rigtningar. Det är ju inom alla statshushållningens
grenar af vigt, att förslagsanslagen äro tilltagna så, att
de räcka till och icke alltför mycket öfverskridas. En betydlig höjning
å dessa anslag har derför af Kongl. Maj:t äskats. Da således utgifterna
i allmänhet behöfde inskränkas, syntes det äfven från den
synpunkten icke vara skäl att framlägga detta förslag just nu, hvarigenom
kostnaderna skulle ytterligare ökas.

Slutligen, då frågan om sammanslagning af post- och telegrafverken
icke blifvit afgjord eller inför Kongl. Maj:t föredragen, torde ock deri
ligga ett skäl att icke göra eu så väsentlig ändring i ställningen för
dessa tjensteman för närvarande.

Det är dessa omständigheter, som föranledt, att frågan icke nu
kommit före. Men jag hyser fortfarande samma uppfattning i saken,
hvarför jag ock, derest jag vid en kommande riksdag har med dessa

N:o 15. 8

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. semester angelägenheter att göra, icke skall underlåta att fästa Kongl. Maj:ts
för; pos(i)eriefeUppm^r]tsamjie|- densamma.

tjensteman. A

(Forts.) Herr von Friesen: Som bekant förekom vid förra riksdagen

dels fråga om posttjenstemäns semester, dels fråga om inrättande af
postinspektörsbefattningar. De senare beviljades af Riksdagen; det
förra förslaget åter bifölls icke. För den som känner till något litet,
huru det då gick till med dessa frågors förberedande behandling, måste
det förefalla underligt, att nu herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
så skarpt framhåller behofvet af den ifrågasatta semestern.
Enligt min tanke var det icke rätt, det som skedde förra Riksdagen.
Jag anser, att semestern bort sättas i främsta rummet, inspektörsbefattningarna
i det andra. Så har dock ej skett.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. b)

Bifölls.

''Punkterna 2—7.

Biföllos.

Punkten 8.

Mom. a)

Bifölls.

Ang. anslag
till telefonledningar.

Under mom. b) hemstälde utskottet,

att Riksdagen måtte för anläggning af telefonledningar från Malmö
till Hildesborgs kabelhus, från Norrköping öfver Vestervik till Oskarshamn,
från Sundsvall till Östersund, från Malmö till Helsingborg och
från Varekil till Hättan på extra stat för år 1894 bevilja 134,600
kronor.

Efter uppläsande häraf anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Såsom af utskottets betänkande synes, har utaf de af Kongl. Maj:t begärda
238,600 kronor för ifrågavarande telefonledningar statsutskottet
tillstyrkt Riksdagen att icke bevilja medel för linierim Norrköping—
Örebro 41,000 kronor, Göteborg—Falköping—Sköfde 22,000 kronor.
Upsala—Sala—Norberg 26,000 kronor samt Göteborg—Uddevalla 15,000
kronor. Återstoden har statsutskottet tillstyrkt Riksdagen att bevilja.
Bland dessa linier tillåter jag mig här att företrädesvis framhålla en,

Onsdagen den 8 Mars. 9 KlO 15*

som jag anser vara företrädesvis nyttig och nödvändig, och anhåller Ang. anslag
jag att få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk något litet för
att yttra mig särskildt derom. Denna linie är den från Norrköping
till Örebro. Men jag ber på samma gång att få framhålla, att jag
ingalunda underkänner behofvet af de två andra, af statsutskottet afstyrka
linierim. Då emellertid statsutskottet i sin helhet enats om
det förslag, som här föreligger, vågar jag icke hysa den förhoppningen,
att Kong! Maj:ts förslag i alla delar skulle kunna godkännas. Men
deremot föreställer jag mig, att motståndet mot den nämnda linien
icke kan vara så starkt, att icke möjligen förslaget derom skulle kunna
vinna framgång — såvida nemligen icke statsutskottets herrar ledamöter
föresatt sig att med all kraft motsätta sig det, ty då lärer väl
ej lyckas öfvertyga kammaren.

En linie Norrköping—Örebro skulle vara till stor indirekt fördel
för telefonrörelsen. Nu måste — såsom en hvar kan öfvertyga sig
genom en blick på Sveriges telefonkarta — den ifrågavarande trafiken
från Norrköping, Linköping och trakten deromkring till Yesterås,

Arboga, Örebro och vestra eller nordvestra Sverige gå öfver Stockholm.

Det är visserligen sant, att statistiken visar, att telefonsamtalen mellan
Norrköpings-trakten och vestra Sverige icke äro så synnerligen talrika,
så att man skulle kunna påstå, att en direkt linie Norrköping—Örebro
skulle kunna från början bära sig. Men deremot kan man med bestämdhet
påstå, att telefonsamtalen från Östergötland öfver Stockholm
till Örebro förhindra ofantligt mycket den rörelse, som skall upprätthållas
mellan Stockholm och Örebro—Yesterås—Arboga. Det är en
känd sak, att redan nu de ledningar, som upplagts mellan Stockholm
och Örebro—Yesterås—Arboga, äro öfverfylda med telefonsamtal,
så att de ej kunna bära mera. Följden blir den, att personer såväl
i Östergötland som i Stockholm, hvilka vilja samtala med dessa trakter,
få vänta. Och ej blott detta; utan en direkt förlust tillskyndas telefonväsendet
derigenom, att många, som icke kunna få samtala, ej bry sig
om att å nyo söka få det. Äfven en annan omständighet bör härvid
tagas i betraktande. Om en person i t. ex. Norrköping öfver Stockholm
vill samtala med en annan i Vesterås eller Örebro eller kanske
någon plats på andra sidan derom, måste detta samtal ledas fram genom
så många vexelstationer, att det derigenom blir mångdubbelt dyrare
än ett samtal direkt från Norrköping till Örebro. Telefonväsendet
nedlägger mycket stöx-re omkostnader på det förra samtalet än på det
senare. Det är sjelfkärt, att det här icke blott är fråga om det direkta
samtal, som skall bringas till stånd, utan ock om förberedelserna
för, att ett sådant skall få ske på den tid, som önskas. Derför skola
olika tjensteman vid de olika vexelstationerna sins emellan telefonera
derom. Detta upptager tid, och tid är der mer än på andra håll
penningar. Derutinnan ligger naturligtvis en särskild, direkt fördel af
att få den nu ifrågavarande linien. — Nu säger man: »det gör ingenting,
om vi icke bevilja det begärda anslaget i detta afseende i år, vi
kunna ju i stället göra det ett annat år». Men hvarför skall man
uppskjuta till ett annat år hvad som är ekonomiskt klokt att göra
detta år, synnerligast som arbetena äro inberäknade i budgeten, och
det således finnes tillgångar till dem. Må vara, att man afslår fram -

*

N:o 15. 10 Onsdagen den 8 Mars.

Ang. anslag ställningarna angående de båda andra linierna — så har man ju i alla

Ultdninar ^ gjort besparingar — blott vederbörlig hänsyn tages till den nu

''(FortsT ifrågavarande linien. Telefonsamtalen på våra ofantligt långa liuier
hafva blifvit satta så billiga, att man måste söka att göra det så

ekonomiskt klokt som möjligt i afseende på förbindelserna de olika

orterna emellan.

Jag skall be att för kammaren få lemna en jemförelse mellan afgifterna,
som influtit för telegram, och afgifterna, som inkasserats för
telefonsamtal, hvilken visar, huru billiga afgifterna för de senare varit.
Man måste väl erkänna, att det för korrespondenten är fördelaktigare
att få ett telefonsamtal, genom hvilket han af motparten kan fä ett
svar och sjelf lemna svar i sin tur, än att blott telegrafera och icke
få svar utan direkt utgift. Skall jag i senare fallet kunna få ett svar,
kostar det ju dubbla beloppet af afgiften för det ursprungliga telegrammet.
Ett telegram med svar kostar inom landet minst en krona,
under det att ett telefonsamtal kostar allenast 30—50 öre. Såsom
herrarne veta, äro samtalsafgifterna så låga, att för ett samtal på 100
kilometers afstånd betalas endast 15 öre, för ett samtal på 250 kilometers
afstånd SO öre och för ett samtal på ett afstånd derutöfver
intill 600 kilometer 50 öre, allt beräkuadt för ett samtal på 3 minuter.
Ett telegram deremot befordras hela vägen, den må vara lång eller
kort, för minst 50 öre. Om man vill ställa upp en jemförelse mellan
telefonsamtalen och de inländska telegrammen, så framgår deraf, att
under år 1892 hafva aftelegraferats från de största stationerna i Sverige
sammanlagdt 452,834 telegram, som lemnat en inkomst af 357,960
kronor, under det att telefonsamtalen samma år vid samma stationer
hafva uppgått till ett antal af 426,061 stycken, hvilka inbringat staten
blott 138,753 kronor. Så billiga hafva telefonsamtalen varit. Medelportot
för telegrammen har utgjort 70 öre, under det att medelportot
för telefonsamtalen belöpt sig till allenast 31 öre. Allt detta tyder
på, att man måste söka att ordna telefonanläggningarna så ekonomiskt
som möjligt. Man bör derför icke anlägga sådana långa leduiugar,
som här äro i fråga, med lånta penningar, som draga ränta och skola
amorteras. När Riksdagen uttalat den önskan, att Kongl. Maj:t måtte
iakttaga varsamhet i afseende på anläggning af nya telefonledningar,
har jag uppfattat detta så, att Kongl. Maj:t icke skall uppgöra förslag
eller företaga något i denna sak utan att taga hänsyn framför
allt till det ekonomiska resultatet af de ifrågasatta anläggningarna,
på det att man icke må komma att drifva en affär, som till äfventyrs
kan gå baklänges och blifva förlustbringaude, och hvartill Riksdagen
sedan får släppa till penningar. Jag har också förestält mig, att det
icke kan vara Kiksdagens mening, att, sedan vissa orter blifvit tillgodosedda
i afseende på telefonledningar, andra skola få vänta dermed
i åtskilliga år. Detta torde vara hvarken rättvist, billigt eller ekonomiskt.
Deremot ligger det rent af en varsamhet och en klok ekonomisk
åtgärd uti att besluta byggandet af den nu ifrågavarande linien, ty,
såsom jag kanske redan alltför vidlyftigt visat, medför det verkligen
för hvarje år och dag en förlust för staten att låta telefontrafiken,
om jag så får säga, gå från Norrköping öfver Linköping och Stock -

11 Nso 15.

Onsdagen den 8 Mars.

bolin till Örebro, då man kan få den korta linien Norrköping—Örebro Ang. anslag
byggd för ett så billigt pris som 41,000 kronor. “ledningar.

Herr Jonsson i klöf: Jag kan beklagligtvis icke såsom ledamot lFortsd
af statsutskottet lofva att tillmötesgå det uttalande, som nu gjorts af
lierr statsrådet och cbefen för finansdepartementet, utan anser mig i
stället pligtig att söka försvara den ståndpunkt, utskottet intagit till
den föreliggande frågan.

Jag skall då till en början gifva statsrådet rätt deri, att det for
närvarande är eu sådan omväg för telefoneringen mellan Norrköping
och Örebro, som det nog kan vara skäl uti att pa ett eller annat sätt
afhjelpa. Men det sätt, som telegrafstyrelsen i detta afseende föreslagit,
bär åtminstone icke af utskottet kunnat godkännas. Såsom herrarne
se af betänkandet, är det begärdt ett anslag af 41,000 kronor till den
ifrågavarande liniens byggande. Om jag icke ser^ alltför origtigt på
kartan, är den föreslagna linien ungefär dubbelt sa lång och dubbelt
så dyr, som om den sträckte sig så gent som möjligt mellan dessa
städer. Telegrafstyrelsen har nemligen föreslagit, att linien skall förläggas
utefter jernvägcn i eu stor båge, detta med fast afseende pa
telefonväsendets vidare utveckling. Det bar då förefallit litet egendomligt,
att när man vill afhjelpa de binder, som uppstå genom
telefonering på långa omvägar, man icke i stället förlägger ^den nya
linien så gent som möjligt mellan de platser, som bär äro i fråga, utan
skapar en ny stor båge, som sannolikt i sin tid skall föranleda byggandet
af ytterligare eu linie, som är genare mellan dessa båda platser,,
än den förutvarande. Ty då styrelsen yttrat, att linien bör förläggas
på detta sätt med hänsyn till telefonnätets vidare utveckling, syftar
detta tydligen derhän, att till denna linie skall anknytas en mängd
lokalnät på bågen; och då bågen blifvit fullsatt med dylika lokalnät,
som kopplats till den ifrågavarande linien, ja, da star man pa samma
punkt igen, nemligen att man måste bygga en ny linie, som är fri
från hinder, för att få telefonsamtalen billigare. Det är hufvudsakligen
ur denna synpunkt sedt, som jag tror, att utskottet och Riksdagen i
fjor uttalade den åsigten, att man borde gå till väga med varsamhet
i fråga om telefonväsendets vidare utveckling. Ty det är i alla fall
temligen riskabelt att på förhand afgöra, huruvida telefonväsendet för
framtiden kan anses blifva en affär för staten, eller om det icke förr
eller senare kommer att blifva en mycket dålig affär, för hvars underhåll
staten kommer att få släppa till ganska afsevärda medel, i stället
för att deraf få inkomster. Redan i den omständighet, som herr statsrådet
nyss omnämnde, att under det att telegrammen inbringade så
och så mycket, telefonsamtalen inbragte en obetydlighet i jemförelse
dermed, om man sammanstälde det antal af bada, som expedierats vid
samma stationer, ligger en hänvisning pa, att det icke är väl stäldt
med telefonväsendet för närvarande. Ty äro afgifterna för telefonsamtalen
satta så billiga, måste gifvetvis telegrafens verksamhet blifva
lidande på denna affär; och blir telegrafen i detta fall lidande, är det
fråga om, huruvida icke äfven posten blir detsamma. För att kyrkan
må blifva stäld midt i byn, torde det blifva nödigt, att så snart som
möjligt afgifterna för dessa telefonsamtal på långa linier afsevärdt

N:o 15. 12

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. anslag höjas. Detta blir eu nödvändighet för att få inkomster och utgifter
^ledningar'' . ^en då blir det äfven fråga om, huruvida tilloppet till

(Forts)'' Jiu^erna blir lika stort, sedan man höjt samtalsafgifterna, eller om det
icke dervid kan inträffa, att de linier, som redan finnas, blifva tillräckliga
för de samtal, för hvilka de komma att begagnas. Det synes
således vara nödigt att man afpassar afgifterna sä, att linierna bära
sig, innan man oupphörligt drifver på med att lägga upp nya linier,
konkurrerande med de gamla.

Jag vågar derför tro, att den önskan, herr statsrådet uttalade
derom, att man skulle bevilja medel utöfver hvad utskottet i detta
afseende här föreslagit, icke skall inom denna kammare vinna så särdeles
stora sympatier. Snarare torde ett yrkande i motsatt rigtning,
nemligen att det borde beviljas mindre medel, än hvad här föreslagits,
blifva välvilligt emottaget inom denna kammare. Med den betänksamhet,
kammaren alltid hyst i fråga om att se väl till, att de penningar,
som anslås, blifva förståndigt och klokt samt så affärsmessigt
som möjligt använda, tror jag, att tiden snarare torde mana oss att gå
ännu varsammare till väga, i stället för att forcera byggandet af telefonlinier.
Vi få tänka på, att för år 1894 äro förut beviljade 150,000
kronor i detta afseende af statsmedel, hvartill dessutom kommer det
nu ifrågasatta beloppet 134,600 kronor. Sammanläggas dessa belopp,
utgör summan icke långt ifrån 300,000 kronor, som man af statsmedel
lagt ned på ett år i dessa telefonlinier. Härutöfver måste man kanske
bereda sig på att släppa ut ytterligare 800,000 kronor eller kanske till
och mer ändå mera i lånta medel för att fortfarande utveckla telefonväsendet.
Detta kostar oss för närvarande bortåt 5,000,000 kronor i
anläggning, och fortsätter man på samma sätt, som man hittills gjort,
skall det icke dröja länge, innan denna summa fördubblas. Då kanske
det också slutligen kan inträffa, att när man utvecklat nätet någorlunda
fullständigt, komma nya idéer fram, som göra hela den gamla
anläggniugen mer eller mindre värdelös och oduglig — och man får
börja på nytt.

Det pågår en utveckling af telefonväsendet, om hvilken man icke
kan säga när den stannar i afseende på tekniska uppfinningar, och det
kan mycket väl hända, att sådana uppfinningar göras, så att dessa
dyra anläggningar i en snar framtid icke blifva behöfliga. Jag ber få
på de skäl jag anfört yrka bifall till utskottets framställning.

Herr Lilienberg: Det är verkligen uppbyggligt att se ett betänkande
från statsutskottet rörande en hel hufvudtitel utan en enda
reservation. Det är väl icke stor utsigt att få framgång åt ett förslag,
som strider mot hvad statsutskottet sålunda enhälligt varit med om,
men jag anser mig likväl böra säga min tanke i saken. Jag anser,
att i dessa svåra tider bör all möjlig sparsamhet iakttagas i afseende
på statens utgifter, och jag anser att här är ett fält i fråga, der besparingar
kunna göras. Statens telefonväsende har utvecklat sig mycket
hastigt, ja, man kan säga brådstörtadt, och jag tror att det nu kan
vara skäl att gå något långsammare till väga. Jag kan icke föreställa
mig annat än att de linier, hvilka statsutskottet tillstyrkt, mycket väl
skulle kunna anstå ännu någon tid. Här är fråga om eu statsutgift

Onsdagen den 8 Mars.

13 N:o 15.

på 238,600 kronor, som af regeringen begärts. Statsutskottet har nedsatt
summan till 134,600 kronor. Det återstår dock att se till, huruvida
man icke kan bespara något mera. Jag anser, som sagdt, att
dessa linier, till livilka statsutskottet förordat anslag, mycket väl kunna
anstå; derifrån vill jag dock undantaga lioien från Malmö till Hildesborgs
kabelhus på de skäl, som i statsverkspropositionen äro anförda.
Jag skulle vilja, derest jag finge något understöd, framställa förslag
om att kammaren måtte, med afslag på Kongl. Måj:ts framställning
om anslag till anläggning af telefonledningar från Norrköping öfver
Vestervik till Oskarshamn, från Sundsvall till Östersund, från Malmö
till Helsingborg och från Varekil till Hättan, på extra stat för år 1894
bevilja ett anslag för anläggning af en telefonlinie från Malmö till
Hildesborgs kabelhus å 20,000 kronor.

Häruti instämde herrar John Olsson, Svensson från Karlskrona
och Hammarström.

Herr Swartling yttrade: Beklagligen kunna utsigterna att vinna
någon ändring i statsutskottets förslag i afseende på anslagsbeloppen
icke vara synnerligen stora, men jag vågar dock hoppas, att det kan
vara någon möjlighet. I alla händelser kan jag icke dela det pessimistiska
åskådningssätt rörande vårt telefonväsende, de båda föregående
talarne lagt i dagen. Jag tror både mera och större om telefonväsendets
framtid. Här har nyss af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
blifvit på det mest tydliga och klara sätt ådagalagdt
behofvet af den af Kongl. Maj:t föreslagna linien Norrköping—Örebro,
så att jag icke har något vidare att tillägga om detta behof. Jag
önskar blott, att Riksdagen må såsom billigt är behjerta detsamma.
Jag tillåter mig derför att på de skäl, som blifvit af herr statsrådet
anförda, yrka den ändring i förevarande punkt, att kammaren måtte
besluta, att Riksdagen må för anläggningar af telefonledningar från
Malmö till Hildesborgs kabelhus, från Norrköping till Örebro, från
Norrköping öfver Vestervik till Oskarshamn, från Sundsvall till Östersund,
från Malmö till Helsingborg och från Varekil till Hättan på
extra stat för år 1894 bevilja 175,600 kronor; beloppet således ökadt
med den för ifrågavarande linie behöfliga summan 41,000 kronor.

Herrar Rosengren, Eklund från Norrköping, Petersson i Hamra,
Rydberg och Thermcenius instämde med herr Swartling.

Herr Henricson: Jag skall be att först och främst få instämma
i herr Swartlings anförande, och såsom ytterligare stöd, förutom hvad
förut blifvit anfördt, anhåller jag få påpeka, att det finnes två vigtiga,
i rask utveckling stadda platser inom Östergötland, som skulle komma
i beröring med denna linie, nemligen Mjölby och Motala. De hafva
icke nu någon förbiudelse med rikstelefonen, och jag tror, att de
kunna hafva några anspråk derpå. Äfvenledes tror jag, att det icke
skulle bli någon uppoffring att anslå dessa 41,000 kronor, ty jag är
nästan öfvertygad om att linien skulle komma att gifva ränta, och om
man, utan att göra några uppoffringar, kan förhjelpa dessa två af mig

Ang. anslag
till telefonledningar.

(Forts.)

N:o 15. H

Onsdagen den 8 Mars.

jing. anslag
till telefonJedningar.

(Forts.)

nyss nämnda platser, som äro stadda i rask utveckling, att komma i
beröring med rikstelefonen, tror jag, att det finnes allt skäl dertill.
Jag instämmer för öfrigt med herr Swartling.

Med herr Henricson förenade sig herr Zotterman.

Herr von Friesen: Med anledning af den siste talarens uttalade
öfvertygelse, att linien från Norrköping till Örebro skulle komma att
lemna ränta, vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att i den omständigheten
ligger just ett ytterligare stöd för utskottets hemställan,
att denna linie icke skall byggas med anslag. Utskottet har ingenting
emot att den bygges, men såsom bekant ha anvisats och komma förmodligen
äfven i år att anvisas lånemedel för anläggande af telefonledningar,
nemligen just för anläggning af sådana, som kunna bära sig
och lemna ränta. Är det nu så, som den siste talaren sade, att denna
linie kommer att bära sig och lemna ränta, är det ju icke skäl att
bevilja ett kontant anslag, utan då får telegrafstyrelsen blifva hänvisad
till att bygga med lånta medel. Den siste talarens anförande har
således endast ytterligare stärkt den hemställan, utskottet gjort.

Medan jag har ordet, vill jag säga, att då herr finansministern
bar sagt, att tillgångar finnas i budgeten, så är det nog bra och väl,
att det finnes tillgångar i budgeten, men om sådana funnes i verkligheten,
vore det ännu bättre. Särskildt vill jag framhålla, att herr
finansministern måtte kunna se in i framtiden, ty en icke oväsentlig
del af de tillgångar, som äro beräknade i budgeten, blir just i dessa
•dagar föremål för gemensam votering, och man vet icke huru den
kommer att utfalla, åtminstone icke vet jag det. Jag kan således icke
ens säga, om det finnes tillgångar i budgeten.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Gumaelius: Det torde tillåtas mig, hvilken under många år
såsom telegraftjensteman varit sysselsatt med elektricitet, få säga ett
ord i förevarande fråga. Då skall jag med särskild hänsyn till den
skiljaktighet, som eger rum mellan de båda föregående talarne, säga,
att jag icke tror så mycket på att denna linie skall till det första
komma att genom direkta inkomster bära sig sjelf och gifva öfverskott,
men den kommer att bära sig utmärkt på det sättet, att den okär
inkomsterna på ett par af de väsentligaste ledningarna, nemligen de
mellan Stockholm och Malmö samt Stockholm och Göteborg, på Indika
trafiken kommit att trängas in genom de samtal, som när de skulle gå
från trakten bortom Norrköping på ena sidan till trakten bortom
Drebro på den andra sidan — en ganska kort bit, som herrarne se på
kartau — måste taga den långa omväg, om hvilken herr finansministern
har talat. Det synes mig vara en alldeles afgjord misshushållning
att icke då göra denna »bågsträng», helst när den kan göras så
kort, utan i stället taga denna långa omväg. Vi telegraftjenstemiiu
skulle hafva tyckt det vara illa stridt, om telegraflinier hade varit
lagda på samma sätt och det icke gått tvärs öfver landet några linier,
som hade förkortat vägen, utan man måst störa trafikens gång på
•de egentliga låuglinierna. Jag vill tillägga, att telefonväsendet här

Onsdagen den 8 Mars.

15 N:o 15.

i Sverige utvecklat sig som snart sagdt på intet annat ställe i verlden,
och det har det gjort i väsentlig grad derigenom, att det ifrån början
har fått sköta sig sjelft. Detta har haft åtskilliga olägenheter med
sig, men det har också haft den fördelen, att det kommit i mycket
rask och kraftig växt. Nu har statsutskottet öfvertagit särskilt dessa
långlinier, och om detta varit klokt eller ej, derom hafva nog tankarne
varit delade bland många. Men då statsverket åtagit sig dessa, bör
åtagandet också medföra en känsla af förpligtelse, och skall statsverket
sköta detta med undanträngande af den enskilda företagsamheten, skall
statsverket också inom måttlig tid draga upp de långlinier, som höra
till systemet. Hvad dessa långa ledningar beträffar, är det väl få,
som hafva så stor vigt och betydelse, som den föreslagna mellan Norrköping
och Örebro. Jag tror, att ur teknisk och ekonomisk synpunkt
kunde statsutskottet haft skäl att flytta eu eller ett par linier af dem
statsutskottet tillstyrkt på andra sidan om linien, för att i stället flytta
denna in bland de tillstyrkta. Jag föreställer mig, att, om statsutskottet
hade velat sätta sig in i dessa detaljer, statsutskottet då torde ha
kommit till ett annat utlåtande än det gjort. Jag vill för min del
hemställa om bifall till denna linie och de 41,000 kronor, som den är
skattad till; och då det icke är något annat förslag, i hvilket den
ingår, än det, som herr Swartling framstäf, får jag för närvarande
förena mig med honom. Framställes något annat förslag med annan
gruppering, der man kommer till ungefär samma utgiftspost som statsutskottet,
men med eu sådan ändring att denna linie kommer med,
kan det hända, att jag öfvergår till något sådant. Men jag tror, att
det är eu direkt misshushållning och nästan en bristande pligtuppfyllelse
från statens sida, om icke denna sammanbindningslinie blir
byggd så snart som möjligt.

Herr Halm instämde häruti.

Herr Persson i Mörarp: Det har redan framstälts från blekingeliållet
anspråk på att man skulle göra inskränkningar i hvad statsutskottet
tillstyrkt till telefonanlägguingar. Men å andra sidan har
det framhållits från norrköpingshållet, att man skulle gå utöfver det
af statsutskottet tillstyrkta beloppet. Jag tror mig emellertid med anledning
häraf, äfven om man kan finna det egendomligt att icke någon
reservation åtföljt detta statsutskottets betänkande, kunna våga det
uttalande, att statsutskottet har i detta fall iakttagit, såsom man i
dagligt tal säger, den gyllene medelvägen. Det har uttalats från
Riksdagens sida, att man bör iakttaga nödig varsamhet vid anläggningen
af nya telefonledningar, och det lär väl icke kunna förnekas,
att man ännu icke bar den erfarenhet, huruvida telefonväsendet i vårt
land kan komma att bli åt den ekonomiska beskaffenhet, att man må
kunna väga uttala sig med någon visshet angående framtiden i ett
sådant afseende. Under sådana förhållanden tror jag för min del, att
det har varit statsutskottets uppfattning vid behandlingen af denna
fråga, att man icke för närvarande bör gå längre än hvad som är
oundgängligen nödvändigt. Till detta oundgängliga tror jag statsutskottet
har kommit, då det tillstyrkt att för närvarande bevilja endast ett

Ang. anslag
till telefonledningar.

(Forts.)

N:o 15. 16

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. anslag anslag af 134,600 kronor. På dessa enkla skäl anhåller jag att få
ull telefon- yr]ja bifall till statsutskottets förslag.

ledningar. * 0

Herr Henricson: Då jag nämnde, att jag trodde att detta anslag
skulle komma att lemna ränta, trodde jag, att man skulle få räkna
med några flere faktorer än direkta statsinkomster. Jag påpekade, att
det fins två platser i Östergötland, som vore stadda i rask utveckling,
och att, om dessa platser komme i förbindelse med rikstelefonen, det
torde hända att deras utveckling främjades, och det var detta förhållande
jag också tog i betraktande, då jag sade, att denna linie skulle
gifva god ränta.

Herr Edelstam: Herr talman, mine herrar! Äfven jag har den
åsigt, att Riksdagen bör så mycket som möjligt iakttaga sparsamhet
med statens medel. Men en och annan gång kan det hända, att sparsamheten
går litet för långt, så att den i stället för att vara till gagn
och fördel blifver till skada.

Jag har personlig erfarenhet beträffande linien från Norrköping
till det inre af landet, till Yesterås och Örebro. På denna linie äro
samtalen så talrika, att det esomoftast händer, att man ej på flere
timmar kan kommunicera sig från Nyköping, som är min hembygd,
till Stockholm eller orter vester derom. Innan vi fingo rikstelefon,
hade vi vår egen linie, som var anlagd och bekostad af dels
några abonnenter i Nyköping, dels allmänna telefonbolaget.. När så
staten öfvertog linien, bestämdes dervid som ett vilkor, att Nyköpings
samhälle skulle få hafva en linie för sin egen räkning. Nu ha emellertid
samtalen söder ifrån, ända från Malmö, blifvit så talrika, att
denna för Nyköpings stad särskildt afsedda linie icke får begagnas
såsom aftaladt var, utan får den numera användas af andra orter.
Följden bar blifvit den, att det numera är ytterligt svårt att få ett samtal
på denna linie, såvida man ej abonnerar viss tid, hvilket egentligen
endast affärsmän kunna göra.

Jag tror derför för min del, att det ej skulle vara att iakttaga så
synnerligt stor sparsamhet med statens medel att på detta sätt hindra
samtal att komma till stämd, utan att man bor söka bereda andra
linier för kommunikationen mellan södra Sverige och trakten vester
om Stockholm samt Dalarne, så att man får beqvämare väg till dessa
trakter än öfver Stockholm.

På grund häraf och då jag anser, att den föreslagna linien Norrköping—Örebro
vore synnerligen lämplig, ber jag att få instämma i
det yrkande, som framstälts af herr Swartling.

Herr Rodhe: Jag begärde egentligen ordet med anledning af
herr von Friesens yttrande. Han nämnde, att den omständighet, att
den föreslagna linien väntades skola gifva god ränta, utgjorde för honom
ett stöd för hans tillstyrkande af utskottets förslag. Det
förekommer mig, som det vore ett väl svagt stöd han sålunda tagit
fasta på. Konseqvensen af herr von Friesens yttrande skulle vara, att
staten skulle anlägga alla telefonledningar, som icke bure sig, men
deremot åt enskilda personer öfverlemna anläggandet af sådana, som

Onsdagen den 8 Mars. 17

kunde väntas blifva bärande. Mig synes, som det tvärtom skulle vara
förenligt med en god statshushållning att, då nu staten söker komma
i besittning af telefonväsendet, den framför allt söker få i sin hand
de ledningar, som anses kunna blifva rentabla.

På grund deraf vill jag tillstyrka herr Swartlings yrkande.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet
med anledning af den siste talarens yttrande. Han har missuppfattat
mitt föregående anförande. Jag har icke sagt, att dessa rentabla linier
skola öfverlemnas åt enskilde, utan jag har hänvisat till den grundsats,
som vid telefonliniers byggande i landet hittills följts, som i år främst
älts af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet
och hvilken följaktligen ej borde vara för den föregående
talaren obekant, den grundsats nemligen, att telefonlinier anläggas för
statsverkets räkning, dels med lånta medel, dels med särskild! beviljade
anslag. Med lånta medel anläggas sådana linier, hvilka anses kunna
betala ränta och amortering på de lånta medlen; med direkta anslag
åter anläggas sådana linier, som icke kunna bära sig. Vi få väl snart
in från statsutskottet svar på Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
utaf lån från riksgäldskontoret på en million kronor för anläggning
af telefonledningar. Vi ha beviljat under föregående år
dylika län. Kongl. Maj:t har för samma ändamål beviljat andra lån.
Men utom dessa lån har beviljats dels för fem år ett direkt anslag på
riksstaten af 750,000 kronor, af livilket en del eller 150,000 kronor
skall utgå under år 1894, dels särskilda anslag för vissa linier.

Det är således med två slag af medel som telefonlinier anläggas:
dels med lånemedel, dels med direkta anslag. Nu är här således frågan:
är denna linie, Norrköping—Örebro, af den art, att den bör anläggas
med lånemedel, eller är den af sådan art, att man för dess
anläggande bör bevilja särskild! anslag. Om det är så, som herr Henricson
sade i sitt första yttrande, att denna linie kan gifva ränta, då
bör den anläggas med lånemedel. Nu har herr Henricson modifierat
sitt yttrande och förklarat, att det var en mera ideel ränta han tänkte
på. Jag kan ju icke bestrida hans förklaring i den saken. Annars,
när man talar om, att ett statens företag kommer att gifva god ränta,
menar man, att det skall inflyta penningar i statskassan genom detsamma,
men detta var nu icke hans mening den här gången.

Fn kamrat här på stockholmsbänken nämnde, att staten borde hafva
en känsla af förpligtelse i dylika fall, då den öfvertag^ telefonväsendet.
Ja, det har staten också, och det har den ock visat. Staten har låtit
sitt telefonväsen utvecklats i en rasande fart, så att nog har staten
uppfylt den känslans kraf. Men om den der känslan af varsamhet
också blifvit iakttagen, är en annan sak.

Nu satte samme ärade talare i fråga, att man skulle afslå en
annan linie och bevilja den bill'' i stället. Ja, hade utskottet gjort
detta, hade det kommit folk från andra bygder och talat mot det.
Hvar och eu vill, att ledningen skall gå förbi hans knut. Det är

klart, att mun måste väga fördelarne af den ena linien mot fördelarne

af den andra. Jag vill icke påstå, att det är ett absolut godt resultat

som utskottet kommit till. Men jag tror, att, om utskottet kommit

Andra Kammarens frot. 1893. N:o 15. 2

N:0 15.

Ang. anslag
till telefonledningar.

(Forts.)

N:o 15. 18

Ousdagen den 8 Mars.

Ang. anslag till ett annat resultat, det skulle hafva framstälts precis lika starka inMl
telefon- vändningar deremot, ehuru från annat håll.

''(Varu)'' Jao ^er ^ yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman! Mine herrar! Den siste ärade talaren sade, att vårt
telefonväsen utvecklat sig med »en rasande fart». Ja, det lät så
hemskt, att kanske endast detta kraftuttryck afskräcker åtskillige af
kammarens ledamöter, som annars med lugn besinning skulle lyssna
till de skäl jag nyss framlagt. Ett sådant der kärnuttryck kan draga
med sig åtskillige, som icke tänkt sig så noga in i saken.

Hvad nu den rasande farten beträffar, ber jag att få inför
kammaren försvara den fart, som begagnats och som jag anser hafva
vant den råtta. Jag anser, att telefon väsen det bort drifvas fram
tidigare än som skett. Det allvar, som lagts ned vid dess utveckling,
började ej förr, än Andra Kammaren biföll Kongl. Maj:ts proposition
år 1888 — eller var det 1889? — om att bevilja 750,UOO kronor till
vissa i propositionen angifna telefonledningar. Det var då Andra
Kammaren, som gjorde detta, trots tolf utskottsledamöter från Första
Kammaren reserverat sig och varit emot Kongl. Maj:ts förslag. Då
uttalade Andra Kammaren sin önskan, att saken måtte tagas om hand
af regeringen och på allvar bedrifvas. Så har jag fattat kammarens
beslut. Det hade icke varit förnuftigt att på det sätt begagna sig af
Andra Kammarens beslut, att man lagt endast långledningar, utan
att bereda tillfälle för andra orter att komma i förbindelse med dessa.
Det hade hvarken varit ekonomiskt klokt eller för allmänheten nyttigt.
När en gång detta beslut var fattadt, var vägen gifven; och det kunde
icke hjelpas, att staten måste träda i täflan med de enskilda telefonnät,
som börjat uppstå på skilda orter. Om det önskemål skulle nås,
att statens telefonväsen skulle utvecklas med någon ekonomisk fördel
och till allmänhetens gagn, kunde väl icke staten sätta sig med
armarue i kors och använda penningarne så, att de icke främjade
syftemålet, hvarken beredde ekonomisk fördel eller medförde allmänt
gagn. Jag vill just fråga: är det skäl att klandra detta tillvägagångssätt,
som jag tror hafva varit nyttigt både i det ena och det andra
afseendet?

Jag har tillåtit mig försvara denna linie genom att framhålla, att
man bör följa de principer, som hittills gjort sig gällande vid telefonledningars
anläggande. Det vore ett brytande af det antagna systemet,
ett. öfvergifvande af den väg man beträdt att ej bevilja medel till en
linie, som kan blifva till sådant gagn och bereda så stora indirekta
fördelar, som här framhållits.

Beträffande åter hvad herr Olof Jonsson framhållit med sådan
kraft, att telefonväsendet får lof att utvecklas sakta, och att det lätteligen
kan göra intrång på post och telegraf, så ber jag att hvad telegrafen
beträffar få nämna, att det naturligtvis i vissa fall inverkar
skadligt på telegrafen, nemligen der konkurrens uppstår, på de långa
linierna. Men å andra sidan har genom telefonen en fördel beredts
allmänheten och telegrafstationerna. Den anordning, att telegram få
befordras per telefon, har väsentligen underlättat telegrafförbindelsen,

19 >'':o 15.

Ousdagen den 8 Mars.

och detta befordringssätt skall säkert vinna ytterligare utbredning, der
det går för sig och i man som allmänheten kommer till insigt om
dess nytta. Derigenom komme då också telegrammens antal att ökas.
Jag kan således icke se, att telefonväsendet i väsentlig grad, i stort
sedt, minskat, och jag tror icke heller, att det framdeles kommer att
minska telegrafverkets inkomster. Det är väl också att förutse, att
samfärdseln skall tilltaga på alla håll.

Det har förut framhållits här, att afgiften för telefonsamtal är
synnerligen låg. Den bestämdes vid samma tid som telegramportot
nedsattes till halfva beloppet, hvithet af allmänheten mottogs med
synnerlig belåtenhet.

Då kunde man icke gerna besluta sig för att sätta afgiften för telefonsamtal
på längre afstånd högre än femtio öre. Det hade kanske varit rigtigare
— jag vill erkänna det — att göra detta, ty det visar sig vid eu
jemförelse med utlandet, att våra afgifter äro betydligt lägre, men aldrig
kan det falla Riksdagen och Kong!. Maj:t in att göra såsom herr Olof
Jonsson tänkt sig eller att, om man nu erkänner att taxan är förlag, med
ens höja den så, att inkomsterna .derigenom minskades, utan skall en höjning
ske, hvilket jag visserligen anser behötligt, så måste denna försiggå
sakta och småningom och icke med så stort belopp, att man derigenom
nedsätter telefonsamtalens antal till skada för inkomsterna. Det är gifvet
att man måste gå försigtigt till väga.

Hvad beträffar herr Olof Jonssons klander mot telegrafstyrelsen för
det denna lagt den föreslagna linien i en båge, så tror jag att det är välbetänkt
att lägga den längs med eu jernvägslinie, der man kanske kan för
lcostnadens minskande upplägga trådarne på de redan befintliga stolparne.
Jag tror att det är klokt att välja en linie, som redan innebär trafik från
åtskilliga städer, i stället för att låta den gå igenom eu ort, der ännu inga telefonnät
finnas, som bidraga till inkomsten. När sedan denna linie en gång
blir så öfverhopad med alla de samtal, som mellan Norrköping och Örebro
skulle komma den till del, att den icke längre kan upptaga dem alla, dä
blir tiden inne för hvad herr Olof Jonsson hotade med, något som jag icke
anser såsom ett farligt hot, utan blott såsom eu följdrigtig utveckling,
nemligen att inlägga en direkt linie, der samfärdseln fordrar det. Jag
anser det icke vara någon fara att behöfva motse en sådan sak.

Herr Jonsson i Hof: Ja, men jag håller fast vid, att det måste

anses farligt att lägga denna linie på det nu föreslagna sättet, ty man
må tycka om telefonledningar huru mycket som helst, så måste det
dock finnas eu viss gräns för deras utveckling, som icke utan skada
kan öfverskridas, emedan följden annars blefve, att icke blott Östergötland
utan hela landet skulle blifva öfversålladt med telefonlirsier,
hvilket skulle medföra oberäkneliga kostnader.

Det har vidare anmärkts, att vi skulle hafva brutit med de principer,
som förut gjort sig gällande vid anläggning af telefonledningar,
men jag påstår tvärtom, att vi hållit fast vid dessa principer. Man
har plägat bevilja statsanslag för långa interurbaua ledningar, men
jag betraktar icke denna linie såsom en sådan, utan blott såsom eu
bygdeledning, som skall förmedla en redan befintlig trafik och upptaga
eu del samtal under vägen. Då linien Stockholm—Göteborg byggts

Ang. anslag
till telefonledningar.

(Forts.)

Jf:o 15. 20

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. anslag med lånade medel, så bör denna linie ännu hellre kunna byggas med
till ^telefon- §ådana medel.

6 ”''TT'' Herr Gumaelius anmärkte, att det skulle vara en sådan affär att
( or s'' bygga denna linie på den grund att derigenom linierua Stockholm—
Malmö och Stockholm—Göteborg skulle blifva mycket mera anlitade.
Hvad beträffar den sistnämnda linien, så är denna redan så upptagen
med samtal, att någon vidare ökning icke kan förväntas, men möjligen
skulle detta kunna inträffa i fråga om linien Stockholm—Malmö.
Dock kan detta icke komma att spela en så stor rol som herr Gumrnlius
förmenat.

Jag tror, att hvilka skäl motsidan än sökt uppställa mot utskottets
förslag, så skola våra skäl dock befinnas något tyngre, och jag vidhåller
derför yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Gumselius: Herr talman! Om herr Olof Jonsson med rätta
tyckte, att det var en för lång båge mellan Norrköping och Örebro,
hvad skall man då säga om den båge han föreslagit från Norrköping
öfver Stockholm till Örebro? Det förefaller mig som vore den bågen
dock längre. Det förhåller sig så nu, som herrarne kunna finna af
den bok, som i går här utdelades, angående statens telefonväsende, om
herrarne se på kartan der, att hufvudledningarna i Sverige äro byggda
i ett stort latinskt A, något långsträckt. Det ena benet går mellan
Stockholm och Göteborg, det andra, som är något längre, mellan
Stockholm och Malmö. Nu gäller det att draga tvärstrecket öfver A.
Gör man det nu i eu båge, så är det väl sant att man icke gör någon
besparing, men man kan ju komma andra till hjelp. Men hvarför
skulle man gå den längre bågen öfver den spetsiga vinkeln vid Stockholm?

Herr von Friesen vände sig emot dem, som talade för den föreslagna
linien, eller egentligen mot östgötarne, särskilt dem på norrköpingsbänken,
och sade att hvar och en ville hafva telefonen vid sin
knut. Hvar är knuten i denna fråga, herr von Friesen? Jo, gifvetvis
i Stockholm, icke i Norrköping och Örebro. Hufvudknuten är i Stockholm.
Det är här mer än någon annaustädes i hela Sverige telefonsamtalen
hopa sig. Det är här som, om bågen droges öfver Stockholm,
det osunda och olämpliga inom telefonväsendet skulle uppstå,
att telefonsamtalen från ömse hållen måste från stationen härstädes
förmedlas. För att undvika detta behöfs denna korta sammanbindningslinie.
— Det är ett vackert exempel på att satsen, det eu hvar vill
hafva telefonen vid sin egen knut, ej alltid slår in. Detta har den
ärade talaren från statsutskottet visat. —■ Men här är knuten.

Herr von Friesen: Herr statsrådet och chefen för finansdeparte mentet

smickrade mig med, att mitt kraftuttryck skulle åstadkomma
en kraftig verkan på kammaren. Den tillförsigten hyser jag icke,
men det är icke för att svara härpå jag begärt ordet. Han ville anse
mitt yttrande innebära ett klander deraf, att medel för telefonväsendet
hittills af Riksdagen beviljats i så stor utsträckning som skett. Mitt
yttrande var icke sådant. Jag har varit med vid flere riksdagar, då
dessa medel beviljats, och jag har icke satt mig deremot och jag anser
att de med rätta beviljats. Men jag vidhåller att det gatt, om
icke med rasande fart, hvilket ju var ett bildligt uttryck, så dock i
stark fart. Detta kan icke bestridas. Riksdagen uttalade förra året,

Onsdagen den 8 Mars. 21

att Riksdagen ansåg att varsamhet här borde iakttagas. Jag kan icke
kalla det för varsamhet, att man året derefter kommer och begär en
större summa än hvad som skedde, då uttalandet om varsamhet gjordes.
Det kan ju gifvas olika meningar om tolkningen af detta uttryck »varsamhet».
Men nog tror jag att vi, som voro med att skrifva detta ord,
icke menade dermed, att det anslag, som nästa år skulle begäras, skulle
blifva större än det som begärdes, då vi yrkade varsamhet. Detta är
vår enkla uppfattning af saken.

Det har blifvit sagdt af talaren på nyköpingsbänken, att man får
vänta flere timmar på telefonsamtal i Nyköping. Ja, i Stockholm får
man också vänta rätt mycket. Deri vill jag gifva den närmast föregående
talaren rätt. Man får verkligen vänta här, men man får väl
något se tiden au och se, huru dessa förhållanden utveckla sig. Man
får icke gå så brådstörtadt till väga, att telefonväsendet växer vederbörande
öfver hufvudet. Den, som haft tillfälle att något närmare taga
reda på telefonväsendets starka utveckling, förefaller det som om telegrafstyrelsen
något dignade under bördan. Att utveckling eger rum är
bra, men den bör ske med säkerhet och förstånd.

Herr Jonsson i Hof: Mot den af herr Gumaelius omtalade bågen
ber jag blott att få erinra, att nu är det fråga om ett anslag till anläggning
af denna telefonlinie, och här har man icke att pröfva, om
linien skall byggas med lånade medel. Jag har icke förordat denna
båge öfver Stockholm, utan blott ansett, att om linien behöfves, så
skall den byggas med lånemedel.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmaunen propositioner: l:o) på bifall

till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) på bifall till nämnda hemställan
med den af herr Swartling föreslagna ändring; och 3:o) på herr
Lilieubergs ändringsförslag. Herr talmannen fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, upptog herr talmaunen, för bestämmande af kontrapropositionen,
å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till
herr Swartlings ändringsförslag, nu förklarades hafva de flesta rösterna
för sig. Då emellertid jemväl i fråga om kontrapropositionen votering
begärdes, blef nu först uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående punkten
8 mom. b i statsutskottets utlåtande n:o 8 antager det af herr Swartling
framstälda yrkande, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det yrkande, som framstälts af herr Lilienberg.

I denna första votering röstade 93 ledamöter ja, men 112 nej, i
följd hvaraf propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

N:o 15.

Ang. anslag
till telefonledningar.

(Forts.)

N:o 15. 22

Oasilagen den 8 Mars.

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i punkten 8 mom. b
af utlåtandet n:o 8, röstar

da ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit det af herr Lilieuberg under
öfverläggningen framstälda yrkande.

Hufvudvoteringen utföll med 159 ja och 42 nej; hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan oförändrad.

Efter föredragning vidare af mom. c) anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Efter det beslut, som kammaren
nyss fattat i afseende på den föregående punkten, är det ej min mening
att yttra mig om den nu föredragna och göra några anmärkningar
om det slut, hvartill utskottet kommit, utan jag har egentligen
begärt ordet derför, att det till Andra Kammarens ledamöter under
gårdagen blifvit utdeladt ett häfte, som jag här håller i min hand,
och som är af den beskaffenhet, att jag ej velat lemna det alldeles
obeaktadt. Nu står det visserligen på omslaget, att det är tryckt såsom
manuskript, och detsamma står också på titelbladet. Det skall
med andra ord betyda, att detta häfte egentligen icke kan göras till
föremål för någon granskning eller för någon kritik. Jag skall derför
icke heller sysselsätta mig med sjelfva innehållet; men jag har velat
säga, att då man finner denna »redogörelse för statens telefonverksamhet
under åren 1881—1892» vara försedd med en dedikation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, kan man hysa den
föreställningen, att detta opus, hvaraf Riksdagen genom den verkstälda
utdelningen erhållit del, blifvit tryckt på utgifvarens egen bekostnad.
Ty jag föreställer mig icke, att ett så pass dyrbart arbete som detta
med sä dyrbar utstyrsel kunnat tryckas på statens bekostnad och på
samma gång förses med en sådan dedikation. Jag skall likväl icke
yttra mig vidare om detta förhållande, då jag ej känner till saken,
men jag skulle vilja rekommendera densamma till herrar statsrevisorers
uppmärksamhet vid eu kommande statsrevision.

Hvad åter sjelfva arbetet beträffar — jag har sett igenom det så
pass mycket, att jag tagit någorlunda del af innehållet — kan jag
icke underlåta att göra en anmärkning mot detsamma, ehuru, som jag
redan sagt, då häftet är tryckt såsom manuskript, några anmärkningar
deröfver egentligen ej borde förekomma. Jag har nemligen funnit, att
i detta till statsrådet och chefen för finansdepartementet dedicerade
arbete utgifvaren glömt att lemna en fullständig redogörelse för de
belopp, som Riksdagen anvisat till telefonväsendet. En sådan redogörelse
finnes icke. Det talas visserligen om, att Riksdagen vissa år
lemnat så och så mycket, och andra år så och så mycket. Hvad Riksdagen
gifvit förra året, derom står ej taladt annat än att Riksdagen
lemnat äskade medel; men beloppet är ej angifvet med några bestämda
siffror. Ser man på den tablå, som förekommer på sidan 36 — der
författaren sökt sammanföra vigtiga siffror — finner man mycket rigtigt
en uppgift på telefonväsendets »summa inkomster». Men denna redo -

23 N:0 15.

Onsdagen den 8 Mars.

görelse för inkomsterna är försedd med 3 stjernor, hvilka hänvisa till
en not, i hvilken omtalas, att i dessa inkomster inräknats endast abonnements-,
samtals- och samtrafiksafgifter. Nog föreställer jag mig, att i
en sådan handling — som har, om icke eu officiel, åtminstone eu officiös
natur — man ej bort underlåta att lemna en fullständig redogörelse
för de summor, vare sig anslag eller lån, som Riksdagen anvisat för
telefonväsendets utveckling. Det är denna anmärkning, som jag ansett
mig kunna framhålla, då arbetet blifvit utdeladt till Riksdagens ledamöter,
och som jag icke tyckt, att man med tystnad borde förbigå.

Såsom jag yttrade i början af mitt anförande, har jag icke något
yrkande att göra i afseende på den föredragna punkten, men jag har
velat yttra, hvad jag nu sagt, emedan jag trott, att innan vi lemnade
frågan om telefonväsendet, man icke borde låta en sådan redogörelse
som den här utdelade förblifva obeaktad.

Herr Ljungman: Jag tror, att kammarens ledamöter böra vara
mycket tacksamma för att de fått sig tilldelade en sådan broschyr som
denna, hvilken är ganska intressant och innehåller många upplysningar
rörande statens telefonväsende, som det kan vara godt att hafva kännedom
om, när man ett annat år kommer att behandla frågor om anslag
till telefonväsendets ytterligare utveckling.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9—14.

Biföllos.

§ Om ändringar

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:r 15, i an-17 k^''e^ra^''
ledning af väckta motioner om ändring i 7 kap. strafflagen.

Punkten 1.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:r 192, hade herr
C. E. Thermcenius hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ny lydelse af 7 kap. strafflagen, i syfte att den må kunna
tillämpas på nu förekommande förhållanden samt på samma gång och
i främsta rummet tillgodose en verklig och om möjligt förökad helgd
af Herrens dag.

Utskottet hemstälde emellertid, under föreliggande punkt, att
motionen icke måtte af Riksdageu bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde nu:

Herr Rodlie: Då den föreliggande motionen nära berör kyrkans

intressen, kan jag såsom en kyrkans tjenare icke underlåta att i afseende
på densamma yttra några ord. Att mitt yttrande, så framt
motionen afser att främja nämnda intressen, kommer att gå i rigtningen
af ett förordande af densamma, är på förhand att vänta. Ja, jag
skulle vilja rätt kraftigt förorda densamma — så vigtig synes mig den
sak, som deri framhålles. Att ett lands sanna välfärd och lycka, äfven
dess utveckling i rent yttre afseende, i väsentlig mån är beroende på

Jf:o 15. 24

Onsdagen den 8 Mars.

Om ämZrinjarhuruvida denna utveckling får växa fram på den religiösa grundval,

7 kap. straff- 4-jll U-t,]]]™-, ]-,ör jjfvp.n PT1 mpra, allmänt. nf.hrpflrl

lagen.

(Forts.)

till hvilken hör äfven en mera allmänt utbredd vördnad för hvilodagen,
tror jag att de fleste af kammarens ledamöter erkänna. Men erkänner
man detta, då kan man ej annat än beklaga och se ett olycksbådande
tecken i det allt mer sig utbredande vanhelgandet af hvilodagen; och
då kan man icke annat än med glädje helsa och önska framgång åt
hvarje åtgärd, genom hvilken detta vanhelgande i någon mån kan hämmas.

Utskottet har icke ansett sig kunna förorda den af herr Thermsenius
föreslagna åtgärden på den grund, att det ansett, att stor varsamhet
bör iakttagas vid lagstiftning på detta område. Ja, att så bör
ske, det lär ingen vilja bestrida; men månne man felar mot varsamhetens
pligt genom att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i hvilken
hand det helt och hållet skulle läggas att formulera de skärpta
lagbestämmelserna.

Utskottet menar dock — och det är det andra skälet för afstyrkande!
af motionen — att det af motionären åsyftade målet eller hvilodagens
helgd ej skulle kunna genom en skärpt lagstiftning rörande
sabbatsbrott vinnas. Ja, det är sant, att lagarne •— huru stränga de
än må vara — icke ensamma förmå skaffa ett helgande af hvilodagen,
ty ett sådant helgande växer i sjelfva verket fram endast ur den individuella
öfvertygelsen. Men skulle derför lagar, som lägga band på
individerna, vara utan gagn? Ingen lär på allvar vilja påstå detta.
Vi ega ju redan en lag, som åsyftar att värna om hvilodagens helgd,
och man skulle till och med kunna säga, att i densammas bestämmelser
ligger ett tillräckligt värn, om den blott blefve verkligen efterlefd.
Men äfven om man hyser denna uppfattning, anser jag dock, att en
sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som är föreslagen, skulle vara önskvärd,
emedan den kunde hafva till följd, att den lag, som finnes, blefve
mera noggrant efterlefd. Det är i sjelfva verket "icke som det bör
vara, att staten sjelf främjar ett kränkande af sina egna lagar. Utskottet
menar, att motionären gjort sig skyldig till eu öfverdrift, då
han talar om ett sådant kränkande. Men jag tror icke, att den, som
med oförvilladt öga betraktar saken, skall kunna gifva utskottet rätt
häri. Det är obestridligt, att det finnes många inom det område, motionen
åsyftar, som äro förhindrade från att, äfven om de skulle vilja
det, iakttaga en rätt helgd af hvilodagen; och det är just lagens ändamål
att undanrödja sådana hinder, att bereda skydd åt dem, som vilja
hålla sabbaten i helgd.

Inom postverket har man, sedan några år tillbaka, vidtagit åtgärder
i syfte att bereda de inom detta verk tjenstgörande tjenstemän och
betjente ett sådant skydd. Huruvida liknande åtgärder blifvit inom
jernvägsinstitutionen vidtagna, har jag mig icke bekant. I hvilket fall
som helst synes det mig, som man borde fortgå på den redan möjligen
inslagna vägen och inom denna institution, hvilken sysselsätter ett
ojemförligt mycket större antal personer och der behofvet derför är
mycket större, mer än som skett söka bereda tjenstemän och betjente
söndagshvila. Jag vet, att man mot den inskränkning af samfårdsmedlens
användning, som motionären förordat, skall invända, att den vore
till stor skada för vårt lands materiella utveckling. Denna fruktan
tror jag är alldeles ogrundad. Det, som i princip ej är rigtigt, kan i
sjelfva verket icke blifva till något väsentligt och varaktigt gagn.

25 N:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

Erfarenheten från andra länder, t. ex. England, talar icke heller till Om ändringar
förmån för nämnda påstående. Jag vill visst icke förorda ett öfver-* * r°
flyttande till vårt land öfver hufvud af engelska förhållanden — jag ,Fortgj
skulle särskild! icke vilja förorda öfverförandet till oss af det trälbundna
firandet af hvilodagen, som i allmänhet eger rum i England - men nog
tror jag, att vi i afseende på denna sak hafva mycket att lära af detta land.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig yrka bifall till
herr Thermsenius’ motion och afslag på utskottets hemställan.

Herr Hcdelius instämde häruti.

Herr Lilienberg: Gent emot den föregående talaren skall jag

be att få åberopa de skäl, som utskottet anfört för sitt afstyrkande åt
herr Thermsenius’ motion. Det har, såsom bekant är, varit mycket
starkt ifrågasatt, huruvida lagstiftningen borde alls ingripa på det område,
hvarom här är fråga, och detta har också varit eu anledning för
utskottet att icke tillstyrka motionen. Utskottet har nemligen ansett,
att det icke under några förhållanden kunde vara lämpligt^ att i nu
förevarande fall gå längre, än hvad lagstiftningen redan gatt- Vill
man bereda ökad helgd åt hvilodagen, bör det.ske genom en småningom
gående utveckling af de allmänna förutsättningarna härför och icke
genom skärpta ansvarsbestämmelser. Det är dock sådana motionären
påyrkat, då han begärt en omarbetning af 7 kap. strafflagen. _

På dessa skäl och på grund af hvad utskottet anfört, får jag yrka
bifall till utskottets framställning i denna punkt.

Herr Pettersson i Österhaninge: Jag hör visserligen, herr tal man,

icke till dem, som anse, att man genom lagstiftning kan framkalla
andliga lifsyttringar, och jag håller derför före, att de, som icke
vilja på ett värdigt sätt fira sabbaten, dertill ej kunna tvingas genom
några yttre medel. Men deremot anser jag, att det tillhör en kristen
stat såsom sådan att, i sabbatshvilans intresse, sörja för, att individerna
icke under helgdag bindas vid sådant arbete, som kan tåla uppskof,
och af sådan anledning bör förläggas till de egentliga arbetsdagarne,
hvarigenom ock beredes åt hvilodagen en ökad yttre stillhet, som,
äfven den, kan verka väckande och upplyftande. Nu hafva de båda
motionärerna i detta ämne hänvisat på ett förhållande, der de anse
eh skärpt lagbestämmelse i det syfte, jag nyss antvdt, vara af nöden,
nemligen öppenhållande af tobaksbodar under sabbatstid. Nekas kan
väl icke, att det ändamål, som med dessa bodars öppenhållande på
helgdag afses, icke är att fylla ett nödvändighetsbehof, utan tvärtom
endast att tillfredsställa ett njutningsbegär, hvartill den, som deraf är
i behof, bör kunna finna andra utvägar än sådana, som beröfva andra
personer en välbeböflig söndagshvila. Den ene af motionärerna, herr
Thermsenius, har gått ett steg längre än den andre. Han hänvisar
nemligen, hurusom äfven på andra områden än det nämnda, det vore
behörigt och önskligt att sabbatshvilan blefve bättre tillgodosedd, än
som nu är förhållandet; och han föreslår i sådant syfte en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ny lydelse
af 7 kap. strafflagen. För min del hyser jag den uppfattningen,
att det, på de af motionärerna antydda områden, icke är så nödvändigt
att fa en ny och förändrad lagstiftning till stånd som fast mer att

>T:o 15. 26

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringar tillse, att de lagar, som finnas, verkligen efterlefva?. Att så icke all*
'' lagen är förhållandet, derpå kafva vi många exempel, till och med inom

(Forts!) ä-dmmistrationens olika grenar. Ja, icke ens under de fyra söndagar
om aret, pa kvilka genom öfverhetens särskilda bud Sveriges inbyggare
manas att lagga allt verldsligt arbete å sido, tager man tillbörlig hänsyn
hvarken till 7 kap. strafflagen eller till sabbatshelgden.

Jag vill icke göra något yrkande, men jag har velat uttala min
tanke i detta ämne, och jag vet att jag icke står ensam om densamma.
— Jag har velat, att i Riksdagens Andra Kammare en röst skulle
höjas för att påminna om välsignelsen, vigten och betydelsen af en
sabbatshvila, hvilken haller pa att falla i glömska i det timliga för—
värfvets och de sinliga njutningarnas allt uppslukande flod.

Häruti instämde herrar Ekman, Hammarström, Halvar Eriksson,
Falm, Göransson och Jakob Erikson.

Herr Bulow yttrade: Motionären i fråga har förmodligen tyckt,
att da man i vart land vore inne på en stark reaktionär väg, det kunde
vara skäl för honom att passa på och försöka, om det icke skulle kunna
lyckas äfven honom att få oss att taga ännu ett steg till baka. Det
är icke nog med, att hans yrkande går åt det hållet, utan hela hans
motion är affattad såsom ett angrepp mot hela vår tids kultur.

Jag erinrar mig, att för ungefär JO år sedau, då jernvägarne några
ar funnits till i vart land, det lyckades presterskapet i södra Sverige
att. få en petition i gång, pa hvilken de fingo 18,000 personer att
skrifva under en begäran, att regeringen ville, om icke helt och hållet
förbjuda, sa åtminstone betydligt inskränka söndagsbantågen. Denna
petition följdes af eu motion i Riksdagen i angifna syfte. Men bondeståndet
visste att kraftigt tillbakavisa denna motion, ty enhälligt nej
genljöd från detta stånd, då man begärde, att motionen skulle antagas.
Sedermera har man varit temligen befriad från detta bråk om inskränkning
af jernbantågen på sön- och helgdagar.

Eu talare på göteborgsbänken yttrade, att här behöfdes skydd för
att de, som vilja fira sabbaten, skola få göra det. Jag tror icke, att
något sådant skydd behöfves, ty de, som vilja fira sabbaten, kunna
göra det från morgon till afton ostörda så mycket de vilja. Nej, det
är nog. icke ett sådant skydd, som talaren påyrkar, utan fast mera ett
tvang för dem, som icke äro af statskyrkans mening. Statskyrkan har
alltid haft böter och fängelse till hands för menniskor, som icke vilja
helt och hållet böja sig under henne.

Motionären säger i sin motion, att evangelii anseende icke så litet
blifvit undergräfdt genom jernvägarne. Tänk så förträffligt det skulle
blifva, om man kunde afskaffa jernvägarne helt och hållet, ty då skulle
väl evangelii ljus lysa storartadt — åtminstone synes det uppenbart,
att så är motionärens tankegång! Men han hav med sina ord häfdat
en stor sanning; ty orsaken till att detta evangelii ljus är undergräfdt
är den, att den stigande upplysningen på alla områden inför kyrkan
begränsat tron och gjort tron mindre. Det är otron, som i alla tider
varit den enda magten, som kämpat oss fram till den frihet vi ha gent
emot statskyrkan.

... Derför att nu herr Thermamius vill sitta och helga hvilodagen

27 N:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

vid evangelium, så vill lian äfven tvinga oss andra att göra detsamma. Om ändringar
Jag klandrar icke, att lian vill förmå andra att göra som han; men''7 ka^g‘*rnff''
jag klandrar, att han vill stadga böter och fängelse för dem, som icke
vilja följa honom.

Jag skall här på tal om inskränkning i jernbantågen erinra om
hvad Tegnér på något ställe i sina skrifter säger, nemligen att det
finnes ett testamente, som kommer ut hvarje vår, der bokstäfverna äro
blommor och der bilagorna äro fogelsång. Detta testamente studerar
jag hellre än evangelium. Jag undrar, om det skulle vara så syndigt
att fira sabbaten med att på extra jernbantåg färdas ut i en vacker
skog. Jag undrar, om icke det testamente, som ligger uppslaget derute,
kan vara lika skönt som det, herr Thermaenius beundrar, och för
hvilket han vill hafva skydd i form af böter och fängelse.

Han säger, att i andra länder äro söndagstågen inskräukta. Jag
undrar, i hvilken afkrok af verlden det skulle vara, der sådant eger
rum. Jag har hört sägas, att det skulle vara förhållandet i Skottland.

Men i andra länder är det icke så; ty der gå flere tåg om söndagarne
än andra dagar.

Han säger vidare i sin motion, att den vida öfvervägande delen
af vårt folk använder söndagen till lust. Om så är förhållandet, så
vill jag fråga honom, om den öfvervägande del, som så gör, skall tyranniseras
af eu liten del, som till på köpet är eu fanatisk och okunnig
del. Nej, jag tror, att vi icke höra gå till baka och lagstifta med
böter och fängelse på öfvertygelsens, på de religiösa frågornas område.

Yi hafva fått kämpa tillräckligt för att komma ur dessa tvångsband.

Jag tror icke, att svenska folket kan sägas hafva på något sätt missbrukat
den frihet, vi i förevarande hänseende ega, och derför protesterar
jag, herr talman, mot att man nu skall gå till baka till forna
tider, till fängelse och böter. Jag vill, att svenska folket skall fä fira
sabbaten efter sitt tycke och icke efter tvångsföreskrifter. Jag yrkar
afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Westerberg: Då de föregående ärade talai-e, som yrkat
bifall till herr Thermsenii motion, hufvudsakligen kunna räknas till
svenska kyrkans målsmän och hennes representanter här i kammaren,
så vill jag, ehuru icke hörande dit, utan stående utanför hennes råmärken,
häruti ena mig och hufvudsakligen betona den sista delen af
motionärens framställning eller att genom alla till buds stående medel
söka verka för förökad helgd af Herrans dag.

Den siste talaren har framstält eu olika mening; och den är ju
så allmän i Sverige, att det icke kunde vara något egentligt nytt, man
fick höra från det hållet. Jag skall dock be att få upplysa herr JBiilow,
att hvad han anförde till stöd för sin åsigt, såsom hemtadt från andra
länder, icke håller fullkomligt streck. Det förestår en utställning i
år i Amerika, som kallas »the World’s Fair», till minnesfest af 400-årsdagen af Amerikas upptäckt. Der kommer att samlas konst och
intelligens; och jag tror knappt, att den föregående ärade talaren
skulle vilja förneka dess framstående betydelse för kulturen. Likväl
måste de, som deltaga i och besöka denna utställning, underkasta sig
den uppfattning af llerrans dag, som Amerikas kongress har bestämt

N:o 15. 28

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringar för utställningens öppenhållande, nemligen att den kommer att hållas
* Tagen™* Stäugd Pa herrans dag. Det uttrycket: »Herrans dag» anser jag, vi
(Forts.) ^Pra ta§a fasta pa gent emot några andra. Så t. ex. är ordet »sabbat»
för oss främmande. Deremot, »Herrans dag» är fullt berättigadt och
det, som vi kristne böra försvara. Detta begrepp »Herrans dag» borde
vara så klart för oss, att jag tycker, att ett lagutskott i detta stycke
hade bort kunna skilja på mitt och ditt. Det är Herrans dag, icke
var; vore det vår dag, hette den »din dag»; så har Kristus sjelf talat
till Jerusalem, när det stod inför en katastrof. Men »Herrans dag»,
öfver den ställer han sin bestämmelse. Och då han säger, att menniskan
lefver icke allenast af bröd, utan af hvart och ett ord, som
går af Guds mun, så hafva vi en ledning till att det finnes en tid,
hvilken Gud gifvit till andlig näring och hvila. Denna anordning med
en dags hvila återverkar på all utveckling, och jag tror, att 6 dagars
arbete och eu dags hvila är betydligt mera både fysiskt och andligt
nyttigt och välgörande, än 7 dagars kontinuerligt arbete.

Här har nämnts, att staten kränker sina egna lagar. Ja, skulle
det icke då vara särskildt lämpligt, att denna skrifvelse finge afgå, så
att helgdeu af Herrans dag derigenom påpekades äfven för de högsta
statsmagterna? Vi behöfva blott kasta blicken tillbaka på den utflygt,
som Riksdagen gjorde till Karlsborg förliden maj, hvilken företogs på
en böndag, alldeles i strid mot statens egen befallning.

Då det är min innerliga önskan, att Sverige får all den välsignelse,
som kan tillflyta från alla håll och allra helst ofvanifrån, så vill
.jag pa det varmaste förorda herr T herm se nii motion, äfven fast jag
befarar, att den kommer att falla.

Herr Redelius: Då jag nyss instämde med talaren på göteborgs bänken,

så tänkte jag naturligtvis icke begära ordet för att tillägga
någonting, ehuru jag sedan kunde haft anledning att instämma med
min andre embetsbroder midt emot här i kammaren. Men det var ett
yttrande af en talare på skånebänken som uppkallade mig. Han yttrade
nemligen något, som jag för min del icke vill låta gå utan gensägelse.
Han framstälde denna sak, såsom vore den blott ett statskyrkointresse
och till och med särskildt såsom ett presterligt intresse.
Nu klandrar jag visserligen icke och vill icke heller i ringaste mån
förneka detta intresse, vare sig beträffande presterskapet eller vår kyrka.
Jag anser för min del, att det är någonting, som man kan fordra och
med styrka fordra af Sveriges statskyrka och presterskap, att de skola,
så vidt de förmå, häfda Herrans lag äfven i den del, der det gäller
Her rans dag och dess helighållande. Det är icke mera, än hvad man
har rätt att fordra af presterskapet, så att deruti hafva hvarken biskopen
eller vi båda kontraktsprostar öfverskridit vår befogenhet. Jag vill
försvara oss i detta hänseende.

Detta är en punkt. Eu annan sak, som är af mera vigt, är den,
att talaren från Lund sammanblandade, som jag tyckte, två ting. Det
är dock en skilnad mellan en viss kyrklig inrättning och kristendomen.
Jag menar, att dessa båda begrepp icke äro detsamma och icke få sammanblandas.
Detta är nu icke någon specielt presterlig fråga, utan
en allmänt kristlig kulturfråga; och det gäller, huruvida svenska folkets

Oosdagen den 8 Mars.

29 K JO 15.

representation, särskilt denna Andra Kammare, vill stå qvar på kristlig öm ändringar
ståndpunkt i detta hänseende eller om man vill frångå den från*7 k"p- straff~
fäderna ärfda kristna åskådningen och intaga eu deremot stridande ,pffen\
ståndpunkt, sålunda ställa sig på helt annan grund. Det är detta jag '' 018''''
vill betona och framhålla, att det är en allmänt kristlig åskådning,
en lag, som står öfver all annan grundlag, och som vi menniskor
visserligen kunna bryta, men aldrig upphäfva. Ty den står, medan
alla andra lagar falla.

Så vill jag med anledning af denne talares ofta upprepade ordande
om jernvägarne hafva sagt, att, om detta ock är en underordnad fråga,
jag icke kau se någon skada i, om alla dessa godståg, som nu gå om
söndagarne, men äro i hvila på måndagarne, i stället ginge tvärtom,
d. v. s. ginge om måndagarne och hvilade om söndagarne. Jag kan
icke se någon skada deri. Men, som sagdt, det är blott en underordnad
sak, och jag vill icke sammanblanda den med den stora frågan.

Jag vidhåller min ståndpunkt.

Herr Halvar Eriksson: Endast ett par ord. Jag har redan
tillkännagifvit miu åsigt i denna fråga, då jag instämde med herr
kontraktsprosten Pettersson i hans anförande, och jag hade derför icke
ämnat begära ordet, men med anledning af representantens för Lund
anförande har jag icke kunnat underlåta att begära ordet för att afgifva
en protest mot detta hans anförande.

Han begynte med att tala om statskyrkans otidsenliga tvångslagstiftning,
och i sammanhang dermed talade han om evangelii undergång
och motgång i närvarande stund, och han var viss om, att orsaken,
hvarför evangelium hade en sådan motgång, var den stigande upplysningen.
Vid närmare betraktande af och jemförelse mellan dessa båda
saker, som herr Biilow sagt och anstalt, skall man dock, såsom äfven
herr Redelius ådagalagt, finna, att herr Biilow på det bestämdaste
motsagt sig sjelf och visat, att han icke kunnat förstå att skilja mellan
statskyrkan och religionen.

Hvad statskyrkan angår, har den nog understundom gjort sig skyldig
till åtskilliga missgrepp och öfverdrifter, men att deraf ingalunda
följt, att religionen är i aftagande, derom är jag alldeles förvissad.

Nej, långt ifrån att religionen i denna stund gått under och lidit
nederlag, kan jag säga herr Biilow, att, i den ringa mån jag känner
vår svenska historia i politiskt och religiöst afseende, densamma visar,
att religionen knappast har upplefvat ett sådant välsignadt tidehvarf
som det nittonde århundradet. Herr Btilows fröjd öfver evangelii undergång
torde således blifva af mycket kort varaktighet.

Då herr Biilow säger, att det är den stigande upplysningen, som
åstadkommer evangelii undergång, har han tydligen tagit fel, ty har
evangelium icke gått tillbaka, så bevisar just detta förhållande, att
icke upplysningen står i sådan strid med evangelium att, om upplysningen
stiger, evangelium måste gå under. Nej, herr Biilow, mycket
väl kunna dessa saker stå tillsammans, men väl tror jag, att den upplysning,
som finnes, är ingen upplysning, om den kommer i strid med
evangelium.

Den lära, som vår frälsare, Jesus Kristus af Nasaret, förkunnade,

N:o 15. 30

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändrinsnrden har haft framgång och räknar i närvarande stund flere represeni
7 köp. straff-tanfer bland den lärda verlden samt flere anhängare bland alla samayen.
hällsklasser än någon annan vetenskap och någon annan lära, och
1 or s-*'' säkerligen behöfves det ett skarpare hufvud än herr Biilows för att
med framgång bekämpa densamma.

I detta yttrande instämde herrar Lundström, Anderson i Hasselbol
och Olsson i Ornakärr.

Herr Ekman: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna fråga,

emedan den redan är afgjord och afslagen i Första Kammaren och
det således icke är något att göra åt saken vid denna riksdag. Jag
har dessutom redan instämt i en föregående talares yttrande och hade
tänkt, att detta kunde vara nog, men som här har uppträdt en talare,
som redan rönt ganska stora motsägelser, skall jag be att få göra min
bestämda insats mot hvad han här har fört till torgs. Det är nemligen
sådana saker, som icke onäpsta böra få passera inom en riksdag,
som gifver sig ut för att stå på kristlig grund.

Han har först och främst stämplat hvilodagen såsom varande ett
statskyrkans påfund, men för att göra ett sådant missgrepp måtte han
mycket klent hafva studerat vår kyrkas historia och våra heliga urkunder.
Hvilodagen och behofvet af densamma är icke stipulerad af
något statskyrkans påbud, utan den har helt enkelt sin grund i menniskans
behof af hvila, både lekamlig och andelig, och tro vi verkligen
på en lefvande Gud, som leder och styrer oss, så förstå vi också,
att lian har så ordnat, att också detta behof skulle få siu tillfredsställelse.

Hvad nu vidare beträffar herr Bulows anförande, så tyckte jag,
att han yttrade sig något hånligt om evangelium, nemligen att den,
som vill, kan ju sitta och läsa evangelium, men eljest kan man ju resa
ut och se på blommorna i naturens uppslagna bok. Ja, jag föraktar
visst icke alls att studera denna öppna bok, som ligger i naturen, men
det finnes något annat, som är vigtigare, och det är ett verkligt studerande
af detta evangelium, hvithet herr Biilow berörde.

Jag kom att tänka på en sak, som många gånger varit i mina
tankar, nemligen den officiella kristendomen, och jag får då säga, att
den officiella kristendomen är en vedervärdighet, emedan den skrifver
på skylten något annat än den vill realisera i lifvet.

Jag har sett efter, om jag skulle kunna få reda på ett exemplar
af kyrkolagen, men något sådant fans icke här på bordet; eljest hade
jag velat uppläsa första kapitlet i denna lag, hvilken är antagen af
Konung och Riksdag samt gäller för svenska folket och der svenska
folket förklarar, att det står på Guds ord och att det vill hålla fast
vid denna grund.

Om nu svenska folket förklarat detta, så må det väl icke vara
något underligt, om en medlem af detta folk kommer fram med eu
motion, hvaruti han ödmjukligen begär, att svenska folket måtte rätta
sig härefter. Eller också, låtom oss stryka denna paragraf, låtom oss
säga, att svenska folket icke vidare vill vara ett kristet folk, och dermed
äro vi på redig och klar fot och veta alldeles ställningen. Vi

31 N:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

komma i år att fira 300-årsdagen af Upsala möte, hvarest svenska
uttalade alldeles bestämdt, hvilken ställning det ville intaga. Nå val,*
står svenska folket fortfarande qvar i denna ställning, då måste väl
svenska folket respektera sin egen lag och rätta sig efter densamma
och man må icke komma och tala hånligt derom; i annat fall må
svenska folket förklara, att det icke vill stå på denna grund, och då
är saken klar. Men att svenska folket skall stå och skylta med att
det är ett kristet folk och sedan trampa under fotterna kristendomens
lag, det är icke godt, det är icke egnadt att väcka respekt för svenska
folkets ställning i kristligt hänseende.

Det var verkligen så mycket i herr Bulows anförande, som behöfver
bemötas, att det kan icke hjelpas, att man upptager tiden dermed.
Om jag icke hörde miste, så sade herr Biilow, att det var otron,
som fört kulturen framåt. Det är verkligen ett yttrande, som jag
knappt förstår huru herr Bulow kunnat uttala. Om han besinnar, hvad
som fört oss till vår nuvarande utveckling, så frågas: är det verkligen
otron, är det förnekandet af de .kristna sedelagarna in. in., är det detta,
som fört oss till den ståndpunkt, hvarpå vi nu befinna oss, eller är det icke
fäst mer det ödmjuka böjandet inför och lärandet af honom, som var
mästaren med den lärda tungan? Är det icke snarare detta? Nej,
hafva vi att tacka otron för något, så är det i sanning de pestbölder,
som för närvarande finnas på vårt samhällslif och som icke kunna
skaffas bort annat än genom att vi i ödmjukhet böja oss inför vår lefvande
Gud.

Det är detta jag velat säga, på det att äfven min röst måtte vara
höjd vid den protest, som nu ailagts af flere föregående talare. Ehuru
motionen nu icke kan vinna framgång, så är jag dock öfvertygad om
att den dag icke är långt borta, då vi skola fä eu lag, som inskränker
åtminstone det onödiga arbetet på helgdagarne, och denna förtröstan
hyser jag just derför att jag, i motsats mot herr Biilow, tror, att evangelium
har vunnit och kommer att vinna segrar i vårt land.

Med herr Ekman förenade sig herrar Broström, Odéll och Hammarström.

Herr Olsson i Mårdäng: Emedan jag anser, att denna fråga är
af den beskaffenhet, att den bör egnas mer uppmärksamhet än lagutskottet
gjort, må det tillåtas mig att äfven yttra några ord, på det
att min mening må varda antecknad i protokollet. Jag vill då först
erinra om, att det ibland kan vara något att lära af andras erfarenhet.
I det fallet skall jag taga mig friheten att åberopa en författare,
hvilken jag tror icke kan jäfvas, om det ock för åtskilliga är obehagligt
att han är prest. lian skifver i den bok, som jag har i min
hand, om förhållandena i Tyskland, och jag tror, att vi äro på god
väg att närma oss detta land i det afseendet. Uti denna redogörelse
förekommer en jemförelse mellan sabbatens helighållande i Tyskland
och England, hvilket kan vara af ganska stort intresse. Han säger
om förhållandena i Tyskland:

»Det stora flertalet af de mägtige och magthafvande, som skulle
kunna förhjelpa folket till att återfå sin söndag, säga med broder -

)m ändringar
7 kap. strafflagen.

(Forts.)

N:o 15. 32

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringarmördaren Kain: ''Skall jag taga vara på min broder?’ Ja, icke få

> 7 kap. s''™/-iblaud dem tvinga direkt eller indirekt folket att arbeta. Det skar
lagen. mjg [ hjerta t, när jag hemkom från England och tick se rörelsen på
(Forts.) söndagen i vår stad och öfver allt i vårt tyska fädernesland. Nästan
hela den stora hopen af post- och telegraf^ enstemän är under hela
söndagen i den mest ansträngda verksamhet; ändlösa godståg gå liksom
på alla andra dagar, och de vanliga persontågen förstärkas ytterligare
med tätt befolkade ''lusttåg till nedsatta pris’. Till och med
af militärbefälet varder söndagen långt ifrån alltid respekterad, och
det stannar ingalunda vid parader, appeller, försäljningar och undersökningar,
som hållas på denna dag. I fabrikerna skall ju icke egentligen
arbetas; endast ''reparationer, som icke kunna uppskjutas’, äro af
lagen tillåtna, men under denna firma fortgår sedan arbetet ofta
nog med mycket lif. Och den arbetare, som möjligen vägrar att deltaga
i arbetet, afskedas utan nåd och barmhertighet. Och der man
icke arbetar, der höra dock aflöningarnas utbetalning och varors aflemnande
på söndagsmorgonen till dagordningen. — På tusen och
åter tusen stora adliga och icke adliga gods måste dagsverkarne arbeta
hela söndagen. Visserligen icke för herrskapets skull, men för
egen räkning, då de icke hafva någon annan tid öfrig att sköta sina
små jordlappar. Offentliga byggnadsarbeten äro af lagen förbjudna;
men huru ofta låta icke myndigheterna sjelfva arbetet fortgå, emedan
det, såsom man säger, icke tål något uppskof. Så öfverträda lagstiftarne
sjelfva lagen och undergräfva hos folket aktningen för lagen
och förundra sig dock sedan öfver att folket varder revolutionärt!! —
När man på landtdagarne eller i riksdagen begär, att söndagarne
skola skärpas och strängare handhafvas, så behandlas motionärerna som
menniskor, hvilka icke veta huru det går till i verlden.»

Så långt synas förhållandena dock icke hafva urartat hos oss,
men icke dess mindre håller jag före, att vi äro på väg att förlora
vår söndag, och förlora derigenom eu vigtig hufvudkälla till religiös
och sedlig, till nationel och social kraft.

Hvad nu denna motion angår, vill jag endast uttala som min
mening, att man icke kan befrämja sabbatsfirandet genom lagbud,
derest det icke finnes förutsättningar derför i den allmänna uppfattningen.
Men å andra sidan anser jag, att söndagshvilan är en förmån,
hvartill hvarje individ inom samhället eger rättighet, och under
förutsättning, att man betraktar den föreliggande motionen från den
synpunkten, så anser jag, att det är statens skyldighet att ingripa,
så att den ene individen icke hindrar den andre från att njuta denna
hvila. Särskilt synes mig staten sjelf vid ordnandet af sin jernvägstrafik
böra föregå med godt exempel, så att icke den hindrar sina
tjensteman från åtnjutandet af denna sabbats- eller söndagshvila. Jag
inser visserligen mycket väl, att ingenting kan göras vid denna fråga,
såsom motionen nu föreligger och då densamma nu är afslagen i
Första Kammaren, men icke desto mindre tvekar jag icke att yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Biilow: Då herr Ekman från Stockholm uppträdt mot

mitt yttrande om otron, så vill jag blott fråga honom, om han tror,

Onsdagen den 8 Mars.

33 N:o 15.

att martyrerna, som fordom dömdes till döden på åtal af presterna, Om ändringar
dömdes för sill tro, eller om de icke snarare dömdes på grund af sin''7 k°p- straffotro?
Det var otron, som redan då kämpade i verlden för tankefrihet
åt menniskoanden. Och »i hvarje fri tanke ljungar en stråle af Gud», ors''''

säger Stuart Mill; det är dessa fria tankar, som kämpat sig fram för
att få rättighet för sig på jorden gent emot den blinda tron.

Herr Eriksson från Elgered yttrade sig ganska utförligt i fråga
om sjelfva religionen, men det är icke den fråga, som här är före.

Jag vill dock erinra honom om, att det fins någonting i verlden, som
heter civilisation. Civilisation är kristendom; men det har visat sig
under förföljelsens mörka tider, att kristendomen icke alltid representerat
civilisationen, och deri ligger den stora skilnaden mellan kristendom
och civilisation.

På hvad herr Redelius yttrade, om att presterna vid försvarandet
af denna sak endast gjort sin pligt, vill jag blott svara, att då jag
icke vill lida förföljelse från presterna, vill jag heller icke, att de
skola förföljas, utan att de tvärt om skola hafva fullkomlig och obehindrad
rätt att uttala sin mening. De prester, som här hafva uppträdt
för sin mening, hafva dessutom gjort det på ett sådant sätt, att
det måste respekteras, blott de nöja sig med att fä sin mening fram
så till vida, att sabbaten må helgas på frivillighetens grund, och att
religionen sjelf har den magten med sig att taga menniskorna i sitt
sköte, men icke så att det skall ske med våld, med böter och fängelse.

Herr Redelius nämnde äfven, att det förefans eu stor skilnad
mellan statskyrkan och kristendomen. Ja, i denna fråga framträder
denna skilnad ofantligt stor, ty kristendomen har i sjelfva verket aldrig
yrkat på tvång. Den bjöds menniskorna på frivillighetens väg
af Kristus, och det finnes intet enda ställe, der han sagt: den som
bryter mot det eller det budet, skall sättas i fängelse eller betala
böter. Nej, det är statskyrkan, som bjudit oss på böter och fängelse.

Men denna nya lagstiftning, som motionären bjuder på, den tillbakavisar
jag och yrkar afslag å motionen.

Herr Ekman: Herr Biilow framstälde till mig en fråga, som jag
skulle be att få besvara, så mycket hellre som, såsom det torde hafva
blifvit uppenbart för herrarne, hos herr Biilow synes råda en viss
begreppsförvirring beträffande hvad som menas med statskyrkoreligion
och med kristendom. Han frågade, om jag verkligen trodde, att dessa
martyrer icke fingo lida för sin otros skull. Jo, visserligen fingo de
lida för sin otros skull, nemligen för sin otro på åtskilliga af kyrkan
stipulerade dogmer, men de ledo å andra sidan derför, att de voro
trogna, att de trodde på den evangeliska sanniugen. Det är detta,
som åstadkommer eu så ofantligt stor förvirring, att man sammanblandar
de statskyrkliga dogmerna, allt hvad som t. ex. stipulerats i
den Augsburgiska bekännelsen o. s. v., med religiös sanning, i det man
säger och tror, att dessa dogmer äro kristendomen. Det må herr
Biilow vara öfvertygad om, att om jag skärskådar statskyrkans dogmer
och Augsburgiska bekännelsen inför bibelordet, så fä många af dessa
dogmer och mycket af det, som står i denna bekännelse, vika åt sidan.

Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 15. 3

N:o 15. 34

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringar Om jag sedan får lida för min opposition mot t. ex. eu statsky rko!
7 kap. stra ff-<j0gnii så följer val icke af denna min otro, att jag icke har tro på
(V^ts) sielfva sann^n(Ien och sanningens urkund.

Herr Biilow yttrade vidare, att sabbatsbudet får lof att iakttagas
på frivillighetens väg. Jag är ingen vän af fängelse och böter i religionsmål,
det torde kanske vara herrarne bekant. Men man skall
komma i håg, att det finnes en mängd folk, som icke hafva sin fria
vilja att sätta i verket hvad de vilja, t. ex. tjensteman vid jemvägen
och posten. Antag nu, att en lokomotivförare kommer och säger: jag
vill hafva frihet om söndagen för att använda min sabbat efter min
öfvertygelse, så skulle med säkerhet hans förman svara: vill du icke
sköta din tjenst, så får du taga afsked.

På samma sätt förhåller det sig med en mängd tjenare på olika
ställen, som icke ega frihet att rätta sig efter sin öfvertygelse. Åt
dessa måste man bereda skydd och skaffa frihet. Vilja de sedan icke
begagna denna frihet rätt, så är det eu annan sak. Och staten bör
härvid vara den arbetsgivare, som går i spetsen, genom att förskaffa
tjenstemännen vid sina institutioner nödig söndagshvila.

Herr Höjer: Om jag icke alldeles misstager mig, så synes det
verkligen, som om diskussionen öfver föreliggande punkt börjat kornmal
ganska betänkligt in på afvägar. Den har nemligen öfvergått till en, låt
vara, ganska intressant diskussion i teologi och allmän kulturhistoria.
Jag har för min del trott, att vi egentligen skulle sysselsätta oss med
den mycket enkla praktiskt sociala frågan, huruvida den sabbatshvila,
som faktiskt är garanterad i 7:de kapitlet af vår nu gällande strafflag,,
behöfver, såsom herr Thermasnius med sin motion tyckes vilja antyda,
ytterligare befästas och omgärdas genom en omredigering af detta
kapitel, naturligtvis efter hans åsigt genom införande af mera restriktiva
bestämmelser. Jag är i det fallet icke af herr Thermaenii
mening. Jag tror, i likhet med lagutskottet, att hvilodagens helgd
icke kan vinnas genom en skärpt lagstiftning rörande sabbatsbrott, och
det af det skälet, att jag är mycket tviflande på ofelbarheten af sådana
åtgöranden, som gå ut på att fostra menniskor till religiositet
och högre sedlighet med tillhjelp af restriktiva lagbestämmelser, af
hvad slag de vara månde. Till följd häraf kan jag ej vara med om
herr Thermaenii motion i den form, hvari den nu föreligger.

Men å andra sidan är jag med hänsyn till de arbetande klasserna
— detta uttryck taget i sin vidsträcktaste betydelse — absolut och
principiel vän af sabbatshvila. Jag tror, och deri sammanstämma mina
åsigter med herr Thermaenii, att i detta stycke mycket kan göras
inom åtskilliga åt statens verk, posten, telegrafen och framför allt
jernvägeu. Jag tror t. ex., att man utan synnerligen stor afsaknad
skulle kunna till eu början inställa alla de godståg, som gå om söndagen.
Derför, om herr Thermasnius hade formulerat sin motion så,
att han föreslagit Riksdagen att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga i ompröfning, huruvida
icke förändring inom dessa statens verk i afseende på söndagsarbetet
skulle kunna åstadkommas, så skulle jag hafva vant bland de förste,,
som instämt i herr Thermaenii motion.

Onsdagen den 8 Mars.

36 H:o 15.

I den form, hvari den nu föreligger, får jag yrka afslag å den-Om ändringar
samma och bifall till lagutskottets hemställan. '' 7 kfp- >traf~

° lagen.

Herr Petersson i Brystorp: Jag vill instämma med dem, som (Fort8J
yrkat på sabbatens helighållande, men i fråga om lagstiftningen kan
jag icke vara med om den föreslagna åtgärden, ty jag tror icke, att
man i lagstiftningsväg kan komma längre, än vi för närvarande äro.

I 7 kap. B § strafflagen stadgas: »Idkar någon å sön- eller högtidsdag,
emellan klockan 6 om morgonen och klockan 9 om aftonen, handtverk
eller annat arbete, som uppskof tåla kan, straffes med böter.»

Jag anser att denna paragraf kan vara alldeles tillräcklig, ty allt arbete,
som tål uppskof, är här förbjudet.

Då jag alltså för min del anser, att icke någon vidare lagstiftning
behöfves i detta ämne, får jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Biilow: Jag vill blott tillägga några ord med afseende
på några talares yttrande, att man borde bereda söndagshvila åt
tjensteman vid posten och jernvägen. Ja, mine herrar, på detta område
kunna vi nog vara eniga, men skulle herrarne då vilja lemna
staten 8, 10 å 12 millioner kronor till ökad materiel och större uppsättning
af tjensteman? Det är detta, som herrarne icke vilja, och så
länge kunna postverket och jern vägsstyrelsen ej ordna på annat sätt
än nu är ordnadt. Om de ej få dubbel uppsättning af tjensteman och
ökad materiel, så får det nog gå som det nu går.

Herr Thermsenius: Med anledning af herr Billows sista yttrande
vill jag nämna, att, så länge gods ej rnottages på jernvägsstationerna
om söndagarne, så skall det säkerligen icke möta några
väsentliga svårigheter att med den materiel, som nu står till buds,
sköta trafiken, äfven om man skulle inställa söndagsgodstågen. Det
inträffar nemligen mycket ofta att godstågen näst efter helgdagarne
äro jemförelsevis små, så att till och med i min trakt blifvit till ett
ordspråk att kalla de små godstågen måndagståg. Men man kan dess
värre också göra den iakttagelsen, att om extra godståg behöfva anordnas,
sker detta företrädesvis på sön- och helgdagar.

Jag skall icke, efter allt det understöd, som min motion rönt,
tillåta mig att vara mångordig. Jag vill blott, med afseende på herr
Bulows yttrande, att vi, i händelse den föreliggande motionen bifölles,
skulle komma att taga ett steg bakåt, erinra om, hurusom man i
Amerika — ett land, om hvilket det väl kan sägas att kulturen derstädes
gjort större framsteg än i något annat land, oaktadt dess trafikförhållanden
äro vida större än våra — om jag annars ej är illa underrättad,
har kunnat göra sig väsentligen fri från godstrafiken om
söndagarne.

Hvad beträffar herr Bulows påstående, att jag skulle vilja införa
skärpt straffpåföljd af böter eller fängelse för dem, som icke efter mitt
sinne helga sabbaten, så är detta ett fullkomligt misstag. Kan den
uppfattningen verkligen framgå ur min motion, så beror detta helt
enkelt derpå att jag uttryckt mig otydligt eller ofullständigt. Jag

N:o 15. 36

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringar åsyftar nemligen dels att, såsom lagutskottet säger å sidan 5, »skydda
'' 7 k"p'' strafl"tjenare eller underlydande mot husbönders möjliga benägenhet att onö(Fort”)
digtvis beröfva dem deras söndagshvila», dels att staten må ordna sina
or 8-7 arbeten så, att den icke gifver ett offentligt exempel af vanvördnad försina
egna lagar och dermed äfven undergräfver anseendet för evangelium
och den samhällsbevarande magt det i sig innehåller.

Jag kan derför icke annat än beklaga, om den omständigheten,
att jag icke uttryckt mig fullt tydligt, skall hafva till följd att motionen
icke vinner kammarens bifall.

Hvad herr Biilows öfriga anmärkningar angår, så vill jag icke
upptaga dem till bemötande. Herr Biilow kämpar för sina idéer, jag
för mina, och vi stå med dem icke alls på samma mark. Under sådana
förhållanden tjenar det naturligtvis till ingenting att diskutera
med honom.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2.

I denna punkt hemstälde utskottet, att Riksdagen i anledning af
en utaf herr E. J. Ekman inom Andra Kammaren i ämnet väckt
motion, n:o 60, ville för sin del antaga följande:

Förklaring

af 7 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förklaras, att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade
förbud mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan
dylik bod afses jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt
hålles till salu.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Annerstedt, Fröberg, Lundin, von Stapelmohr, Näslund,
Wester och Bruzelius, hvilka ansett, att den af utskottet i anledning
af herr Ekmans motion föreslagna lagförklaring icke bort tillstyrkas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Bruzelius: Då jag ej kunnat dela den mening, som om fattats

af lagutskottets flertal, utan anmält min reservation emot utlåtandet,
så torde det tillåtas mig att angifva de skäl, som för mig
varit bestämmande.

Den ärade kammaren behagade af utlåtandet finna, hurusom i Kongl.
Maj:ts förslag till 1862 års Riksdag om antagande af ny strafflag ifrågavarande
lagrum, nemligen 3 § 7 kap. strafflagen, hade en annan
lydelse, än det nu har. I den kongl. propositionen till nämnda Riksdag
lydde nemligen sista mom. af 3 § 7 kap. strafflagen sålunda: »Lag

Onsdagen den 8 Mars.

37 N:o 15.

samma vare, om kramlåda eller annan bod å sådan sabbatstid till salu Om ändringar
öppnas». Således med uteslutande af ordet »dylik», som nu före-'' 7 k°p- siraffkommer
framför ordet bod. Lagutskottet vid 1862 års riksdag anför i
detta afseende: »Hvad angår handel å sabbat anser utskottet väl sådan ^ or 8''
kunna vara för andras frid störande och för ty ingalunda böra i allmänhet
lemnas onäpst; men äfven här anser utskottet fall kunna gifvas, då nämnda
grund — fridens störande eller förargelses väckande — icke förefinnes —
och utöfver lagens grund bör icke dess stadgande sträckas. Brödbodar,
mjölkmagasin, sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti en
handel drifves, som till rörelsens omfång och art ingalunda är jemförlig
med den, som idkas i egentliga kramlådor, hållas redan nu ofta
öppna å sabbat, utan att, så vidt utskottet försport, någon förargelse
derigenom åstadkommits.» Och för att utmärka att sådana försäljningsställen
icke vore under sista punkten af förevarande paragraf inbegripna,
har utskottet vid uttrycket »kramlåda eller annan bod»
emellan de två sista orden inskjutit ordet »dylik».

Riksdagen antog, som sagdt, lagutskottets förslag, och för min
del har jag trott, att handel å sabbat uteslutande med tobaksvaror
icke folie inom området af den söndagshandel, som i 7 kap. 3 § strafflagen
belägges med straff.

Jag har grundat denna min tro dels på den af lagutskottet vid
1862—1863 årens riksdag begagnade motivering till ändring i Kongl.

Maj:ts då framlagda proposition, som jag nyss tog mig friheten citera,
och dels på den föreställningen, att tobak, än i en, än i en annan
form, blifvit och är för många tusende inom vårt land en nödvändighetsvara,
minst lika stor som t. ex. de varor äro, som utbjudas i
sockerbagerier, hvilka senare varors utbjudande till salu å söndag ostridigt
är straffritt.

Jag hade icke heller kunnat föreställa mig, att försäljning och
köp af en cigarr eller eu dosa snus i en tobaksbod skulle vara störande
för söndagsfriden eller sabbatens helgd, om hvars bevarande jag är
lika mån och angelägen som någon annan.

Emellertid har det, såsom motionären anfört, inträffat att högsta
domstolen, på åtal mot innehafvare af tobaksbutik för handel å sabbatstid
med tobaksvaror, dömt till ansvar enligt ifrågavarande lagrum
och tillika låtit i sin minnesbok anteckna ett dylikt rättsfall, dervid
dock 7 af de 16 ledamöter, som deltogo i målets afgörande, funno
åtalade handeln ej fälla inom området af 7 kap. 3 § strafflagen, hvaremot
9 ledamöter ansågo dylika bodar liktydiga med kärnlåda och på
sådan grund fälde till ansvar.

Efter meddelandet af detta domslut lärer man kunna antaga, att
utslagen i liknande fall komma att gå i en fällande rigtning, till dess
lagen blir ändrad — men ändrad i en rigtning, alldeles motsatt den,
som motionären åsyftar.

Den som nu, i likhet med motionären, önskar, att handel med
tobaksvaror å sabbatstid skall vara med straff belagd, bör alltså kunna
vara belåten med nuvarande lags stadganden, sådana dessa lyda och
blifvit tydda af högsta domstolens flesta ledamöter.

Den åter, som i likhet med mig önskar ett förtydligande af lagen
i alldeles motsatt rigtning mot den i motionen föreslagna, bör hafva

Ji:o 15. 38

Onsdagen den 8 Mara.

för att rösta för afslag å en förändring i den före ________för

att förekomma allt missförstånd om min ståndpunkt

( orts'') till denna fråga, skall jag be att få anföra några ord, äfven dessa
hemtade ur lagutskottets betänkande för år 1862. Utskottet säger:
»Uppfattningen om de så kallade religions- och sabbatsbrotten är numera
i visst hänseende olika än fordom. Den äldre lagstiftningen i
vårt, såväl som i andra länder, utgick från det antagande, att dessa
brott voro omedelbart eller medelbart rigtade mot det högsta väsendet.
»

Då lagstiftningen utgick från denna synpunkt, skulle ock naturligtvis
brottens mängd och straffens stränghet derefter lämpas. Emellertid
bar alla länders lagstiftning allt mera frångått denna uppfattning
af dessa brotts karakter.

Man har funnit, att dessa s. k. religions- och sabbatsbrott böra
hemfalla under mensklig straffrätt endast så vida de åstadkomma förargelse
eller äro sårande för den allmänna religiösa känslan.

På de skäl, jag nu anfört, yrkar jag, herr talman, afslag å såväl
motionen som lagutskottets betänkande.

Herr Erickson i Bjersby: Det hufvudsakligaste skäl, som för anledt

mig att inom utskottet bidraga till det slut, hvartill utskottet
kommit, har varit det, att jag för min del ansett, att bod, der tobak eller
hvad deraf är förfärdigadt säljes, är hänförlig till kramlåda, och att således
det redan nu finnes i lag stadgadt, att handel i så kallade cigarrbutiker
å sön- eller högtidsdag emellan klockan sex om morgonen och klockan
nio om aftonen är belagd med straffpåföljd. Högsta domstolens majoritet
har äfven i de uti utskottets betänkande omförmälda prejudikat
omfattat samma mening; och denna omständighet torde vid frågans
bedömande få tillmätas stor betydelse. Men då, såsom vi veta, meningarna
äro mycket delade i fråga om tolkningen af ordet »kramiåda», så
anser jag det vara fördelaktigt att, på sätt utskottet föreslagit, medelst
lagförklaring tydligen säga, huru lagen i detta fall skall rätteligen
förstås. Ett sådant uttalande, hvilket redan gillats af Första Kammaren,
synes mig icke vara af beskaffenhet att böra röna motstånd
inom denna kammare.

Ått dessa så kallade cigarrbodar åtminstone till allra största delen
icke äro väsentligen annat än kramlådor, är uppenbart. Ty högst få
cigarrbodar finnas, der icke äfven andra saker än tobaksartiklar hållas
till salu, såsom tidningar, käppar, pipor, cigarrmunstycken, snusdosor,
portmonnäer m. in., och herrarne måste väl medgifva, att sistnämnda
artiklar icke äro förfärdigade af tobak.

Men äfven om endast försäljning af tobak skulle ifrågakomma i
dessa bodar, så borde vi väl dock kunna vara ense derom, att denna
artikel icke är en sådan nödvändighetsvara, att man ju icke skulle
kunna uppskjuta några timmar med anskaffningen deraf.

Hvad beträffar lämpligheten eller olämpligheten af dessa bodars
stängning å sön- eller högtidsdag, så håller jag före, att om man
hölle dem stängda, så skulle ingen lida skada deraf. Och om, å andra
sidan, vinsten af deras stängning i moraliskt eller sedligt afseende,

Om ändrinjarännu mera skäl
t 7 kap. *<ro/-g]a„na rigtningen.
lagen. Till i , ,

39 N:0 15.

Onsdagen den 8 Mars.

hvilken motionären antagligen i främsta rummet afsett, icke skulle*?»» ändringar
blifva fullt så stor som eu och annan möjligen föreställer sig, så bär''7 straff■dermed
åtminstone ingen skada skett. \

Man har nu yrkat afslag å utskottets föreliggande förslag; men or
hvad blir närmast följden af ett sådant afslag? Jo, att man i fråga
om lagens tillämplighet å cigarrbodarne får lefva i samma ovisshetstillstånd
som för närvarande råder. Jag ser ingen fara deri, att man
får en lagförklaring i ämnet; och skulle det visa sig, att tillämpningen
af lagen i det med lagförklaringen afsedda syfte är olämplig, hvithet
jag för min del icke vill antaga, står det ju kommande Riksdagar fritt
att åstadkomma lagbestämmelser i motsatt rigtning.

Jag kan således för min del icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ekman: Anledningen till att jag väckte min motion är
det oefterrättlighetstillstånd, som för närvarande är rådande i afseende
på tolkningen af denna paragraf. Det förhållandet kan nemligen icke
fa anses vara godt, att en lag är så skrifven, att man egentligen icke
vet huru densamma skall tillämpas; och att den ifrågavarande lagen
är otydligt aftättad eller att den åtminstone icke kan rigtigt klart
uppfattas af hvar och en, det torde herrarne finna deraf, att underdomstolarne
dömt olika i dessa mål och att äfven i högsta domstolen
olika meningar gjort sig gällande, så att t. ex. 9 ledamöter stått mot 7.

Hvad har detta haft för en verkan på äklagareraagten? Jo, den, att
åklagaremagten icke ansett sig böra ingripa eller ens vågat att anställa
åtal; ty det skulle ju kuuna hända, att dylika mål ännu en gång blefve
dragna under högsta domstolen, och att dervid ledamöterna icke koinme
att stå 9 mot 7, utan 7 mot 9. Man vill icke riskera något sådant,
och det måste ju också medgifvas att ett kongl. prejudikat icke är
detsamma som gällande lag. Åtminstone är, så vidt jag ej missuppfattat
saken, domaren icke skyldig att döma efter sådana prejudikat,
utan i hvarje fall allenast efter sin egen personliga uppfattning om
lagen. Under sådana förhållanden är det klart, att man bör söka att
åvägabringa någon rättelse härutinnan. Det kan väl icke vara rätt
att tobaksbodar i Stockholm få hållas öppna, under det sådant
förbjudes annorstädes, t. ex. i Sala, Enköping eller någon af de närmaste
småstäderna, der jag har mig bekant, att stadsfiskalerna klämma efter
dem, som hålla dylika bodar öppna. Här åter kan, som man vet,
till och med strax bredvid ett polisvaktkontor en tobaksbod opåtaldt
få vara öppen under helgdag. Herrarne måste väl medgifva, att det
är alldeles nödvändigt att söka bringa reda och klarhet uti ifrågavarande
hänseende. Detta är nu i första rummet syftemålet med min
motion: lagen skall vara klar, så att åklagaren vet, när han skall
ingripa, och när han icke skall det.

Det andra skälet, hvarför jag väckte denna motion, är, att uti
våra tider, då man önskar, att arbetstiden så mycket som möjligt måtte
inskränkas, så att arbetarne måtte få tillfälle att egna sig åt de intellektuella
och andliga sysselsättningar, som de behöfva, det är en
oegentlighet, att det skall finnas sådana affärer som våra tobaksbodar,
der personer fä stå hela 15 timmar dagligen. Det lagutskott, hvars

N:o 15. 40

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändnViffarutlätande citerades af den förste talaren, nemligen det vid 1862—63
'' 7 k“om''‘ra^''^rs riksdag, säger också i slutet af sitt betänkande, enligt det referat
(Fort” ) deraf, som lemuas i nu föreliggande lagutskotts betänkande, att handel
å sabbat i allmänhet måste anses förargelseväckande och för andras
religionsfrid störande, samt att det i all synnerhet vore af vigt att
skydda tjenare eller andra underlydande mot husbönders möjliga
benägenhet att onödigtvis beröfva dem deras söndagshvila. Emedan
detta missförhållande framträder synnerligen tydligt just inom tobakshandelns
område, då dessa bodar hållas öppna så många timmar under
söckendagarne och derjemte under söndagarne, har jag ansett en
rättelse härvidlag af bebofvet påkallad. Jag vet visserligen, att det
på vissa håll, särskildt här i Stockholm, lemnas någon dags ledighet
under veckan, men i alla fall kan icke arbetet inom en sådan atmosfer,
förpestad af nikotingift, vara helsosamt för deras kroppar, liksom det
ej heller kan ur rent psykiskt hänseende vara nyttigt för dem, att de
hållas till så strängt arbete.

Nu säger man, att i dessa bodar endast säljes tobak, och att man
icke tycker, att det är så farligt, då det icke säljes något annat. Jag
skall då be att, till den kraft och verkan det hafva kan, få meddela en
upplysning. Jag kan visserligen icke garantera uppgiftens vigtighet,
men jag har i dag fått ett bref från Göteborg, der det omtalas, att
vid ett derstädes hållet protestmöte af Göteborgs hundratals cigarrhandlare
icke mer än tjugu — säger 20 — infunnit sig, och dessa
erkände, att det på helgdagarne icke var någon vidare förtjenst på
tobaksförsäljningen, utan att det var på kortvarorna, som man då förtjenade,
naturligtvis emedan de egentliga kortvarubutikerna då voro
stängda. Men trots det, att tobakshandlarne medgåfvo detta, protesterade
de dock mot butikernas stängning under söndagen, dervid
skyllande på den tobaksförsäljning, som äfven om söndagen kunde ske
på rakstugor, ölstugor och restauranter.

Beträffande förhållandena här i Stockholm, der tobaksbutikerna
hållas öppna om söndagarne, vill jag blott nämna, att 1890 inlemnades
till öfverståthållareembetet en skrifvelse, undertecknad af 66 af Stockholms
förnämsta tobakshandlare, representerande omkring 100 cigarrbodar.
Dessa yttra sig på följande sätt i sin skrifvelse: »Undertecknade,
som idka handel med tobaksvaror, anse oss och våra biträden
lika väl som andra medborgare behöfva den hvila, hvilken söndagen
skulle skänka oss, men som konkurrensen inom yrket tvingat oss att
försaka och som endast tillämpande af lagens stadgande kan återgifva
oss, men vi fordra, att lagen allmänt tillämpas, så att icke eu
del genom att trotsa densamma på våra och öfrige laglydiges bekostnad
göra en obehörig vinst.» Detta är också ett ganska talande skäl för
att tillse, att cigarrbutikerna måtte stängas om söndagarne.

Som ett skäl emot stängningen har jag hört anföras, bland annat,
att detta vore liktydigt med undergång för en del butiker. Jag får
upprigtigt säga, att jag icke alls tror, att det skulle skada, om butikernas
antal blefve något inskränkt. Här i Stockholm hafva tobaksbodar
växt upp öfver allt som svampar ur jorden, på alla gator, vid
alla hörn, och det är kanske icke alltid eu så synnerligen sund spekulation.
Om då en del af dessa skulle nödgas upphöra med sina

41 Ji:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

affärer, så tror jag icke, att dermed någon skada skulle vara skedd,Os
eller att Stockholms rökande eller snusande befolkning skulle komma1''
att lida någon brist, ty den skulle få sitt behof tillfredsstäldt genom
de större, väl arrangerade butiker, som finnas i staden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Hasselbol förklarade sig instämma med herr
Ekman.

Herr Restadius yttrade: Jag ber i korthet få tillkännagifva, att
jag anslutit mig till den mening, som lagutskottet i förevarande betänkande
omfattat. Jag bar så mycket hellre gjort det, som enligt
min tanke lagstiftaren af skyldig aktning för sabbatens helgd icke
velat frigöra annan handel än den, som omfattade sådana artiklar,
hvilka kunna hänföras till nödvävdighetsvaror, eller sådana, som icke
lämpligen kunna inköpas förrän de begagnas.

Till stöd för rigtigheten af denna min uppfattning far jag åberopa
den historiska utredning om lagbudets tillkomst, som lagutskottet
lemnat. För mig är det alldeles uppenbart, att lagstiftningen icke
velat frigöra annan handel än handeln med lifsmedel och dylikt, och
att snus och tobak skulle kunna hänföras till lifsmedel, lärer väl ingen
vilja på allvar påstå. Om nu så förhölle sig, att lagstiftningen redan
uttryckligen förbjudit söndagshandeln med tobak, så vore en lagförklaring
icke nödvändig. Men så är icke förhållandet, ty såsom
redan är omnämndt, har högsta domstolen 1884 vid handläggning af ett
dylikt mål förklarat, att svaranden skulle pliktfällas, men när 1887
ett liknande mål föredrogs, så inträffade det, att på den afdelning af
högsta domstolen, der målet förekom, så stridiga meningar uppstodo,
att saken enligt gällande arbetsordning icke fick af afdelningen afgöras,
utan måste hänskjuta? till högsta domstolen in pleno. Så skedde, och
man stannade då vid 9 fällande röster mot 7 friande. Häraf framgår,
att man inom den högsta lagskipande myndigheten har olika uppfattning
angående detta lagbud. I detta sammanhang bör dock icke
lemnas oanmärkt, att högsta domstolen år 1891 har handlagt två
dylika mål, och att vid båda dessa tillfällen den tilltalade bl i fvit
fäld, den ena gången af samtlige ledamöter i afdelningen, den andra
gången med 6 röster mot 1. Deraf svnes mig uppenbart framgå, att
högsta domstolen fortgår på den en gång inslagna vägen och sålunda
alltjemt anser, att personer, som hållit cigarrbutiker öppna om söndagen,
begått en lagstridig handling.

Men då det är en erkänd sats, att högsta domstolens prejudikat
icke med nödvändighet behöfva efterlefvas af underdomstolarne, och
man deraf således icke kali hemta säkert stöd för att underdomarne
hädanefter skola förfara så, som högsta domstolen anvisat, så skulle
deraf blifva en följd, att ett tillvägagående får ega opåtaldt rum i
Stockholm, medan det deremot i andra städer, t. ex. Ystad och Trelleborg,
är förbjudet. För att afhjelpa en sådan olika uppfattning af
lagbudet, synes det mig ytterst lämpligt och ändamålsenligt, att en
lagförklaring i nämnda syfte införes.

Häremot har invändts, att det fattiga folket icke skulle hafva

ändringar
kap. strafflagen.

(Forts.)

»:0 15. 42

Onsdagen den 8 Mars.

Om <äf.dri«Sarnågon annan dag i veckan ledig för att skaffa sig dessa varor, än
4 7 Z«ra/''helgda«arne- vil1 med anledning af detta påstående erinra derom,

(Forts) att den fattiga befolkningen torde större delen eller omkring 80
procent vara bosatt på landet eller i sådana städer, der dylika bodar
hallas stängda om söndagarne, och de sakna ju tydligtvis redan nu
tillfälle att på söndagen förskaffa sig dessa varor. Hvad åter den
återstående delen anbelangar, så torde någon särskild lagstiftning för
densamma icke behöfva ifrågakomma, särskildt om dylika bodar, såsom
t. ex. här i Stockholm är fallet, hållas öppna till kl. It på qvällen,
ja, stundom ända till 1 och 2 på natten, och följaktligen konsumenterna
af tobaksvaror hafva god tid på lördagen att skaffa sig hvad de behöfva.

Det har sagts, att om man stängde de egentliga tobaksbodarne
om söndagen, så skulle handeln med snus och cigarrer om söndagen i
stället komma att bedrifvas af kringvandrande kolportörer samt i brödbodar,
kaféer och dylikt. Ja, utkolporteras dylika varor på gator och
gränder, så är det polisens ovilkorliga pligt att inskrida och hindra
att sådant eger rum. Sker det åter i brödbodar, så kan jag åberopa
ett belysande exempel på ett dylikt fall, som afgjorts af högsta domstolen.
Det fans i eu stad i Yestmanland en qvinna, som tilltalades
för handel med snus och tobak å söndag. Hon gjorde den invändningen,
att hon idkade brödhandel. Men då vid verkstäld undersöknig befans,
att det bröd hon innehade icke var värdt mer än 50 öre och hon
således blott för skens skull hade brödboden och hennes hufvudsakliga
verksamhet var att sälja snus och cigarrer, så blef hon af samtliga
domstolar fäld till böter. Skulle dylika fall fortfarande förekomma,
lära nog domstolarne taga hänsyn till, huruvida det varit det ena eller
andra slaget af verksamhet, som hufvudsakligen bedrifvits, och huruvida
den tilltalade haft för afsigt att öfverträda lagen eller icke, och svårare
saker än sadana hafva nog våra domstolar mången gång haft att afgöra.

Det har vidare sagts, att en hel mängd bodar genom en dylik
åtgärd skulle till sin ekonomiska existens blifva lidande. Ja, i fall
sådana bodar anlagts under föreställning, att söndagshandel för dem
vore tillåten, så kan jag för min del icke finna, att detta bör utgöra
något hinder för att lagen efterlefves. För öfrigt är det alls icke bevisadt,
att deras existens äfventyras genom deras stängning om söndagarne,
då de ju då kunna sälja så mycket mer om hvardagarne i
stället.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört, ber jag, herr talman, få
yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Med herr Restadius förenade sig herrar Thestrup, grefve Hamilton
och Alexanderson.

Herr Biilovv: Jag kan icke underlåta att på det lifiigaste in stämma

i det anförande, som hållits af representanten från Kristianstad.
Denne jurist brukar alltid tänka sig lagen och lagtillämpningen utan
spetsfundigheter.

Att herr Ekman ville besvära Riksdagen med denna motion för -

43 N:o 15*

Onsdagen den 8 Mars.

vånar mis visserligen icke, men det visar, att liberalismen ofta ingen-öm ändringar
ting annat är än despotism. .

Jag tror, att icke synerligen stort skal funnits att komma fram "

med detta förslag, i synnerhet som juristerna icke kunnat enas — icke °

ens i högsta domstolen — om att det är olagligt att sälja cigarrer om
söndagarne.

För öfrigt tror jag, att cigarrhandeln är en näring, lika aktningsvärd
som den att bjuda ut religionsdogmer och religionsöfvertygelser
om söndagarne.

Herr Petersson i Brystorp: Lagutskottets nu föreliggande förslag
afser ju blott en förklaring af den lag, som vi redan hafva, så att
densamma kommer att tillämpas lika öfver hela landet. Såsom det
nu är stäldt, tillåtas tobaksbodarne i somliga städer att vara Öppna
äfven om söndagarne, under det att sådant i andra städer är förbjudet.

Så vidt jag kan se, förefinnes icke något behof af dessa bodars öppenhållande
äfven om söndagarne, ty man har icke från de orter, der
sådant icke får ske, hört några klagomål deröfver. De passionerade
tobaksförbrukarne synas mig icke heller kunna lida något af denna
lagförklaring, ty de kunna ju på lördagen förskaffa sig så mycket
tobak, att det räcker öfver söndagen. För min del skulle jag emellertid
på det högsta beklaga, om utskottets förslag icke bifölles. ^ På
landsbygden hafva tobaksbodarne nemligen hittills icke fått hållas
öppna på sön- och helgdagar, men om utskottets förslag förkastas, kan
man nästan vara säker på, att om söndagarne skola komma vid alla
kyrkor med flera större folksamlingsställen att utbjudas tobak eller
cigarrer, som säkerligen komme att tillhandahållas långt in på natten,
och man skulle icke så noga kunna hålla reda på, huru denna handel
sköttes, ty det är icke godt om polis på landsbygden. Med tobakshandeln
komme nog att förenas eu del annan handel. Då det var
fråga om att införa högre stämpelafgift på spelkort, yttrades här i
kammaren, att man kunde i vissa butiker gå in och begära en garibalditvål,
så fick man en kortlek. Något likartadt skulle kunna komma
att ske i detta fall: om man sent på qvälleu komme in och begärde
att få köpa snus, finge man kanske i stället en sup. Att dylikt skulle
kunna ske, synes mig icke lämpligt.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Wester: Motionären har såsom liufvudsakligt skäl för sin

motion framhållit önskan att hafva den ovisshet om lagens mening,
som nu råder. I detta fall håller jag fullkomligt med motionären;
det är önskligt och nödigt, att åtgärd vidtages för att komma ifrån
det i detta fäll rådande osäkerhetstillståndet. Men detta hindrar icke
att jag måste yrka afslag på utskottets föreliggande förslag. Utskottet
har nemligen gifvit detta förslag namn af en lagförklaring. Detta
förutsätter gifvetvis, att utskottet anser nu gällande lag innehålla förbud
för tobakshandel om sön- och helgdagar. Men i likhet med representanten
för Kristianstad hyser jag en motsatt mening.

Såsom stöd för sin åsigt har motionären åberopat, att högsta domstolen
år 1884 enhälligt fält till ansvar i ett dylikt mål. Men om

N:o 15. 44

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringar\x\&w ]äser handlingarna uti detta mål, får man skälig anledning till
’ lagen förmodan, att några andra omständigheter inverkat å det fattade

(Forts.) beslutet. År 1887 stodo af högsta domstolens ledamöter 9 mot 7 i ett
likartadt mål, och justitiekanslersembetet har sedermera i ett utlåtande
öfver eu embetsåtgärd delat de sju ledamöternas åsigt. Man kan väl
då, med all vördnad för högsta domstolens nämnda beslut, säga, att
detsamma icke kan anses såsom något otvetydigt bevis för rigtigheten
af lagtolkningen i detta fall. Man må derför söka annan källa för
utforskande af lagens mening, och man har den uti 1862—1863 års Riksdags
lagutskotts uttalande i ämnet. För innehållet deraf har emellertid
förut redogjorts.

Både lagutskottet och de, som talat för bifall till dess förslag, synas
antaga, att utskottet vid 1862 och 1863 års riksdag ansett, att endast
sådana bodar, som hölle till salu nödvändighetsvaror, skulle vara undantagna
från bestämmelsen i 7 kap. 3 § strafflagen. Jag ber dock få
fasta uppmärksamhet derpå, att i nämnda utskotts betänkande icke
finnes ett ord, som antyder, att man sett saken ur denna synpunkt,
utan det synes fast mera, som om man velat undantaga de mindre bodarne,
d. v. s. de som hafva mindre rörelse än de egentliga krambodarne.
Såsom ytterligare stöd för antagandet att man icke afsett
endast nödvändighetsvaror, vill jag nämna, att just i dessa dagar högsta
domstolen meddelat utslag rörande åtal mot en person, som höll lefvande
blommor till salu, för det han haft butiken öppen på söndag,
och dervid, såsom jag tror, enhälligt frikänt butikegaren. Detta vittnar
om, att högsta domstolen åtminstone aldrig fattat lagen så, att rättighet
att hålla öppet om söndagarne skulle gälla endast för bodar, som
sålde nödvändighetsvaror.

Jag anser sålunda, att nu gällande lag går i en helt annan rigtning
än lagutskottet antagit och att för ty det nu framlagda lagförslaget
icke kan få benämning af lagförklaring.

Det har också sagts, att man genom antagande af utskottets förslag
skulle bereda en förmån åt de tjenande klasserna. Det är väl
sant, att derigenom skulle beredas dem ledighet till kl. 9 på söndagsaftnarne,
men motionären har redan autydt, att åtminstone här i Stockholm
de biträden, hvarom det nu är fråga, hafva en dag i veckan
ledig. Efter hvad jag fatt från trovärdigt håll höra, är förhållandet
sådant, ehuru de flesta taga denna ledighet icke på söndagen, utan på
en söckendag, emedan de anse sig hafva större fördel deraf. Detta
må val också vara deras ensak. Jag intresserar mig lika mycket som
motionären för de tjenande klasserna, men jag tror icke, att någon
fördel beredes dem genom antagande af utskottets förslag, ty vill man
lindra cigarrbutik-biträdenas arbete i någon afsevärd man, bör man i
lag stadga, att dessa butiker icke få hållas öppna längre än till en
viss timme pa aftonen, t. ex. till kl. 9 eller It). Den största bördan
för dem ligger nemligen deri, att butikerna äro öppna till kl. 12 å 1
på natten, och, efter hvad butikegarne säga, kunna de icke göra ändring
derutinnan, förr än viss tid för alla dylika butikers stängning varder
bestämd; men denna fråga föreligger icke nu.

Ser man nu på formuleringen af ifrågasatta lagförklaring eller,
såsom jag vill kalla den, lagförändring, synes äfven den kunna gifva

Onsdagen den 8 Mars.

45 N:o 15.

anledning till betänksamhet. Motionären bar afsett att få cigarrbodameC
stängda på sön- eller helgdag. Hvad detta är, det veta vi alla, men''
»lagförklaringen» går icke obetydligt längre, då den säger, att med
kramlåda eller annan dylik bod afses jemväl bod, der tobak eller hvad
deraf är förfårdigadt hålles till salu. Om man antager utskottets förslag,
blir visserligen klart att det ifrågavarande lagstadgandet äfven
gäller cigarrbodar, men det kommer deremot att föranleda en mängd
förvecklingar i andra afseenden, så att rättskipningen nog kommer att
blifva fullt ut lika osäker som hittills. Jag skall för att klargöra detta
anföra några exempel, som jag vill välja från Stockholm, ehuru de
lika väl kunna gälla för andra städer. Om förslaget antages och
cigarrbutikerna sålunda komma att hållas stängda på söndagarne, är
alldeles gifvet, att man söker försälja tobak under andra former och att
man kommer att gå så nära lagen som möjligt. Obestridligt är, att, äfven
om utskottets förslag blifver lag, mjölk- och brödbodar få hållas öppna på
söndagar och att det icke heller är förbjudet att då sälja tobak. Men
om nu egare af mjölk- eller brödbod uti sin bod försäljer tobaksvaror
på söndag, hur går det då? År detta förbjudet eller icke? Efter
bokstafslydelsen i den nya lagen ja; efter andan uti nu gällande lag
nej. Men härutinnan få vi nog se olika domslut. Perukmakare och
barberare innehafva redan nu tobaksfabrikat, som de tillhandahålla
kunderna. Gifvetvis komma de att bibehålla, ja, till och med utveckla
denna sin rörelse. Deras lokaler få lagligen vara öppna om söndagarne.
Skola de då vara förbjudna att sälja en cigarr eller skola, i fäll så
sker, deras lokaler anses såsom bodar, der tobak hålles till salu eller
icke? Derom torde nog blifva olika åsigter. Det är äfven obestridligt,
att på restauranter af hvad slag som helst få tobaksfabrikat säljas,
äfven om denna lagförklaring kommer till stånd. ”Vid ingången till
»Berns salong» finnes ett stånd eller, såsom jag vill kalla det, en bod,
der tobaksvaror säljas; och äfven inom många andra restauranter finnas
särskilda afdelningar för dylik försäljning. Blir detta förbjudet eller
icke? År detta eu bod eller icke? Det vet man icke. Beträffande »Berns
salong» är butiken visserligen i förstugan och der skulle man sålunda
kunna förbjuda försäljning om söndagarne. Men om man flyttar in butiken
i sjelfva salongen eller om man säljer cigarrer icke uti särskild afdelning,
utan från disk eller annorledes, huru blir det då? Derom får man icke
genom denna så kallade lagförklaring något besked. Kan det vara
lämpligt att stifta lag så otydlig som föreliggande förslag och så
egnad att framkalla försök att kringgå lagen jemte deraf föranledda
rättegångar ?

Hvad vinnes då genom lagförslagets antagande? Ej vinnes tydlighet
och klarhet i lagen, icke heller undgår man det förargelseväckande,
som mången anser ligga deri, att man får sälja tobak och
cigarrer på söndagarne. Fast hellre torde man fä nöjet se sådana varor
å gatorna utbjudas genom kolportörer af båda könen. Men deremot
vinner man, att de personer, som drifva en loflig näring, för hvilken
de erlägga skatt och af hvilken de skola hemta sin utkomst, lida intrång
i sin näring, under det att andra, som icke .skatta för dylik
rörelse, få förmån deraf. Äfven åstadkommes att mänga, i synnerhet
af de arbetande klasserna, som icke kunna undvara tobak, men icke

''m ändringar
7 kap. strafflagen.

(Forts.)

N:o 15. 46

Onsdagen den 8 Mars.

Om ändringar^r0 i tillfälle att deraf skaffa sig förlag, förledas att på sön- och helg*
'' ^ £*<r0''^"dagar besöka restauranter och dylika ställen för att få sitt behof af
ayen. tobak tillfredsstäldt; och om detta är ett eftersträfvansvärdt mål, torde
(tort9-) vara tvifvelaktigt.

Allt detta gör att enligt mitt förmenande den fördel, som man
afser att vinna genom ifrågasatta iagförändring, icke uppväger de
olägenheter, den kommer att medföra. Jag är lika angelägen som
någon annan om sabbatens helgd, men så länge man vill inskränka
sig till att befordra densamma endast genom att stänga cigarrbutikerna
på söndagarne, tror jag icke, att man i någon afsevärd mån vinner
målet.

Jag ber att på grund af hvad jag nu anfört få yrka afslag på
lagutskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Näslund och Manhell.

Vidare anförde:

Herr Ekman: Den siste talaren berörde en sak, som jag skall

be att få upptaga. Han sade att det vore önskligt, om försäljningstiden
på natten kunde inskränkas och derigenom biträdena få mera
hvila. Derpå vill jag svara, att jag ofantligt gerna hade velat beröra
äfven den saken, men jag tänkte mig det vore bäst att få taga ett
steg i sänder; och jag är öfvertygad att de som sitta nästa år här i
Riksdagen icke skola försumma att väcka motioner i syfte att tobaksbodarne
skola vara stängda t. ex. senast klockan 11 på qvällen, och
det icke endast af ömhet för biträdena, utan för många andra orsakers
skull, som jag icke nu vill beröra. Hvad vidare beträffar den frågan
att försäljningen skulle komma att öfverflyttas till andra platser, såsom
barberarestugor och dylikt, så vill jag blott erinra om hvad lagutskottet
sagt, nemligen att med kramlåda eller annan dylik bod skall
förstås bod, der tobak eller hvad deraf är förfardigadt hålles till salu.
År det nu så att en barberare behagar etablera sig med cigarrer, så är
det en »dylik bod», och då bär åklagaremagten helt enkelt att ingripa;
är det så att en mjölkbod etablerar cigarraffär, så har, om utskottets
förslag går igenom, åklagaremagten på samma sätt att ingripa äfven
der. Hvad nu Berns salong och ställen af samma slag beträffar, sår
i fall det vid Berns salong eller utanför densamma — jag känner icke
till det — finnes en butik för försäljning af tobak, så är det naturligtvis
en tobaksbod, som såsom sådan kommer under denna lag. Det
är alldeles klart. Och är jag icke illa underrättad, så lär denna butik
vid Berns salong verkligen vara uthyrd åt en annan person, som idkar
tobakshandel. Det må åklagaren undersöka och derefter ställa sig och
sitt åtal. Man säger vidare, att andra komma att gå ut och sälja tobak
och cigarrer. Men det är samma förhållande på andra områden. Jag
skall be att få anföra ett exempel. Låtom oss se, huru det ställer sig
för bokhandlarne. De måste hafva sina butiker stängda under söndagarne.
Men det hindrar icke att i synnerhet om sommaren vid alla
möjliga ångbåtar och jernvägsstationer, hvarest finnes mycket folk som
är ute och reser, der också finnes personer som gå med väskorna fulla

Onsdagen den 8 Mars.

47 N:0 15.

af böcker, som hållas till salu. Bokhandlarne få likväl vara nöjda#»* ändringar
dermed, så vida icke åklagaremagten afstyrer det. *7 k"P- straff~

Till sist, herr talman, ber jag att få rätta en sak. Jag har blifvit (
påmint derom att jag skulle hafva slutat mitt förra anförande med ( or 9 ''
att yrka bifall till min motion. Om så var förhållandet, så berodde
det då på en missägning. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hahn: Bland de skäl som föreligga för ett bifall till ut skottets

förslag, anser jag det kraftigaste just vara de skiljaktiga uttalanden
i frågan, som vi här fått höra. Ty lika skiljaktiga som uttalandena
här i kammaren varit, så olika tyckas äfven åklagarne öfver
hela landet tolka denna paragraf i strafflagen. 1 den stad, jag tillhör,
har en cigarrhandlare fatt plikta åtskilliga gånger, derför att han hållit
sin bod öppen på söndagarne. Han vidtog alla åtgärder som voro
möjliga för att skilja ut andra varor från tobaksartiklarne, så att icke
rörelsen skulle kunna rubriceras under kategorien kramlåda, han utrymde
till söndagen allting, som kunde gifva sken af att han skulle
vilja sälja annat än cigarrer och tobak. Det hjelpte icke. Han inrättade
rakstuga i samma lokal. Det oaktadt fick han plikta. Det visar
sig således, huru olika denna paragraf kan tolkas. Derför måste man,
synes mig, vidtaga några åtgärder för att härutinnan åstadkomma likställighet,
så att icke i den ena staden handlandena må hafva rätt att
hålla sina bodar öppna under söndagarne, men i den andra deremot
icke, och så att man icke i den ena staden får plikta, men i den andra
går fri, då det dock gäller samma sorts bodar och samma sorts rörelse.

Jag vill nu icke ifrågasätta, om det vore rigtigt att afstånga eu
så stor stad som Stockholm från möjligheten att om söndagarne få
tillgång till några cigarrbutiker. Men är det verkligen så, att allmänheten
der är i så stort behof att hafva tobaksbodar öppna på söndagen,
så kan man ju få rättelse genom att motionera derom vid en annan
riksdag. Såsom frågan nu föreligger kommer jag att biträda utskottets
förslag.

Herr Broström: Sedan jag läst utskottets betänkande och hört
åtskilliga af reservanternas från denna kammare anföranden, hvilka
anföranden jag följt så noggrant som möjligt, har jag vägt skälen
mot hvarandra och dervid funnit, att utskottets förslag står framför
reservanternas mening. Lagutskottet har i detta betänkande framlagt
ett väl motiveradt förslag, som, om det antages af Riksdagen, kommer
att hjelpa oss ur det ovisshetstillstånd, hvari vi nu lefva med afseende
på tillämpningen af ifrågavarande lagrum. Då utskottet tydligt och
klart framlagt ett sådant förslag, tvekar jag icke att yrka bifall till
detsamma.

Herr Hedlund: I anledning af ett yttrande af motionären vill
jag nämna, enligt ett tidningsurklipp, som jag har här framför mig,
att det af honom omnämnda mötet af tobakshandlande i Göteborg
icke gjorde något uttalande emot att öppenhållandet af tobaksbodar
på sou- och helgdagar skulle förbjudas — utan tvärtom voro de enhälligt
för den saken — men de satte såsom nödvändig förutsättning

Ji:o 15. 48

Onsdagen den 8 Mars.

Om öndrinjai-härför utfärdande af förbud mot cigarrförsäljning i restauranter, ölt
7 kap. 3traff-ocfa rakstuga hvilka jemte sin öfriga affär äfven drifva cigarrhandel.
ogen. jjva(j nu gjgjfva förslaget vidkommer, så har jag för min del varit

'' or s'' mycket tveksam, huru jag i denna fråga skulle rösta. Å ena sidan är

det påtagligt, att den här påtänkta skyddslagstiftningsåtgärden är
lättare än någon annan rörande denna handel att genomföra, derför
att den har stöd af sabbatsfirandets intresse och af högsta domstolens,
visserligen tveksamma, utslag, hvartill kommer, att man derigenom
finge tydligen veta, hvad som är lag och hvad som icke är lag. Men
å andra sidan är jag icke säker på, huruvida icke bodbiträdena genom
ett sådant förbud mot cigarrbodars öppenhållande under sön- och helgdagar
kanske kunna komma ur askan i elden. Som vi veta, har åtminstone
en god del af dessa biträden för närvarande till ersättning
för sitt söndagsarbete eu fridag i veckan. Kanske skulle de, ifall detta
förbud komme till stånd, mista sin fridag och sålunda förlora en hel
dag mot det att de vunne några timmar på helgdagen, och detta vore
tydligtvis ingen vinst för dem.

Vidare känna vi alls icke, hvad biträdena sjelfva önska härvidlag.
I andra fall, då man går in på skyddslagstiftningens vanskliga område,
brukar man ju höra sig för, hvilka önskningar de, som man vill skydda,
sjelfva hafva på området i fråga. Det skulle hafva varit af stort värde
för bedömande af denna sak, om motionären hade sändt omkring cirkulär,
försedda med vissa frågor, till samtliga cigarrbutiksbiträden här
i Stockholm och anmodat dem att gifva svar derpå samt tillika gifvit
dem visshet om, att de icke genom sina svar skulle råka ut för något
obehag. Jag undrar, om man icke af ett sådant material skulle hafva
fatt en del ganska goda och nyttiga anvisningar i fråga om denna
lagstiftning. Ur denna synpunkt och emedan jag antager, att Första
Kammaren nästa år icke skall frångå sitt i år fattade beslut, skulle
jag för min del för i år vilja rösta för afslag å utskottets förslag i
den förhoppning, att eu sådan undersökning om hvad bodbiträdena
sjelfva vilja måtte komma till stånd till nästa riksdag, då man möjligen
kunde få flera åtgärder att välja på, somliga svårare och andra
lättare att få genomförda. Äfven om de förra visade sig omöjliga att
uti Riksdagen genomföra, hade man ju i alla fall att lita till dem,
som nu äro föreslagna och som redan vunnit Första Kammarens bifall,
liksom man också då kunde hafva kommit till någon klarhet i fråga
om huru dessa åtgärder i sjelfva verket skulle komma att verka, om
vederbörande deraf skulle hafva gagn eller skada. Från denna synpunkt
yrkar jag för närvarande afslag å utskottets förslag.

Herr Lilienberg: Rörande denna fråga skall jag icke hålla
något långt anförande. Utskottets förslag har redan blifvit af två
utskottsledamöter så väl försvaradt, att jag i hufvudsak kan instämma
med dessa båda ledamöter. Jag har begärt ordet egentligen med
anledning af det anförande, som hållits af en talare på hallandsbänken.
Han hade kommit till den åsigt, att för närvarande, sådan som lagstiftuingen
nu är, skulle tobaksbodar ostraffadt kunna hållas öppna om
söndagarne. Huru han kunnat komma till en sådan åsigt, är i sanning
förvånansvärd!. 1862—63 års lagutskotts betänkande, som cite -

Onsdagen den 8 Mars.

49 N:o 15.

(Forts.)

rades af den talare, som först hade ordet, bevisar ingenting i fråga#»» ändringar
härom, och sedermera hafva ju de högsta dömande myndigheternas*7 k,’p- stro.f''
åsigter angående denna sak visat sig vara ganska enstämmiga, när a9en''
dylika fall förekommit. Högsta domstolen har ju vid flera tillfällen
uttalat sig i den rigtning, att tobaksbodar icke få hållas öppna på
söndagarne, och sådant har också blifvit belagdt med straff. Hvad vill
man här göra, hvad är det motionärens förslag går ut på? Jo, att
gifva ett förtydligande af hvad som är lag i detta fall. Talaren på
hallandsbänken erkände sjelf, att här behöfdes ett förtydligande; hvarför
då icke gifva ett sådant?

Samme talare beskylde vidare lagutskottet att hafva gått utöfver
sin befogenhet, derför att motionären endast talat om tobaksbod, under
det att lagutskottets förslag afsåge »bod, der tobak eller hvad deraf
är förfärdigadt hålles till salu». Gent emot detta tillåter jag mig hänvisa
till sjelfva motionen, som alldeles oförtydbart går ut derpå, att
icke allenast bod, der tobak i inskränkt mening hålles till salu, utan
äfven bod, der snus och cigarrer försäljas, icke böra få hållas öppna
under helgdagar. Han har vidare framhållit, att det vore möjligt, om
denna lagförklaring blefve utfärdad, att handeln med cigarrer kunde
öfvergå från de egentliga cigarrbutikerna till mjölkmagasin, schweizerier
och dylika ställen, och förmenade, att det icke vore klart, huru
ett sådant förhållande borde behandlas. I fråga härom ber jag få
nämna, att motionen icke föranleder till annat än att vi skulle ytlra
oss om detta begrepp bod, som förekommer i 7 kap. 3 § strafflagen.

Det heter der, att »kramlåda eller annan dylik bod» må icke under
sabbatstid hållas öppen. Skulle försäljningen af dylika varor taga
någon utsträckning på dessa antydda ställen, är det fråga om, huruvida
man ej då gör sig skyldig till olaga handel. En källarmästare
t. ex. har sitt yrke; huruvida deri ingår att sälja cigarrer, är en sak,
som behöfver i hvarje särskildt fall pröfvas. Emellertid hade utskottet
ingen anledning att gå längre än motionären föreslagit.

Det var kanske ytterligare ett och annat, som borde gendrifvas,
men tiden är långt framskriden, och jag skall derför sluta med att
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Nilsson i Skärhus, Truedsson,
Svensson från Karlskrona, Folke Andersson och Stjernspctz.

Herr Wester: Då jag förra gången hade ordet, tillät jag mig
uttala den åsigt, att lagutskottets formulering af ifrågavarande stadgande
kommer att föranleda lika mycken osäkerhet i rättskipningen
som den nuvarande lagen. Motionären har emellertid uti sitt senare
anförande gått vida längre och förklarat sin uppfattning af meningen
med det förbud, som här är ifrågasatt att genomföras, vara den, att om
på söndag säljes tobak i mjölkmagasin, barberarestugor eller restaurationer,
så sker detta i strid mot lagen och är förty ansvar underkastadt.
Jag vill ej inlåta mig på bedömande af denna åsigts vigtighet,
men blotta möjligheten af ett sådant uttalande visar, att mitt
påstående, att hiir är fråga icke om en lagförklaring utan om en lagförändring,
är rigtigt, ty ostridigt är, att i detta nu intet hinder möter

Andra Kammarens rrot. 1893. N:o 15. 4

N:o 15. EO

Oasdagen den 8 Mara.

Om ändringar för barberare, innehafvare af mjölkmagasin och restaurationer att sälja
17 kap. p| sön(]arr, Det kunde val vara frestande att belysa åtskilligt

, “se"'' annat, som anförts till stöd för utskottets betänkande, men då tiden
^ or *■> är långt framskriden, må jag derifrån afstå.

Herr Folke Andersson: Herr talman, mine herrar! Ehuru jag
redan instämt med lagutskottets vice ordförande, skall jag dock be att
få yttra några få ord. Jag vill påminna herrarne om, att det icke
är en undantagslagstiftning, som här är i fråga, utan det är fråga om
denna lag skall gälla för hela landet. Yårt land består icke blott af
städerna utan äfven af landsbygden, och der äro vi ännu förskonade
från sådana bodar. Om herrarne afstå lagutskottets förslag, få vi, som
herr Petersson nämnde, vara beredda på att få sådana bodar, som hållas
öppna på söndagarne, äfven på landsbygden, och det ber jag kammaren
förskona oss ifrån. Jag hoppas att, när Första Kammaren bifallit
förslaget, äfven denna kammare skall göra detsamma, och yrkar
jag derför bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i 2:dra punkten af utlåtandet
n:o 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som herr Ekmans i ämnet väckta motion.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 135 ja och
64 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

§ 9.

Ang. Riksda- Slutligen föredrogs Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
gens hörande n;o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med
anhållan, att koncession ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas å
koncession å järnvägsanläggning inom Norrbotten.

jernväg8an läggning

inom Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att kammaren ville på det
Norrbotten. sätt Difalla ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr N. Petersson
i Runtorp afgifna motion, n:o 150, »att kammaren för sin del besluter,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, innan

Onsdagen den 8 Mars.

61 N:o 15.

Norrbotten.

(Forts.)

"koncession meddelas å jernväg inom Norrbottens län af annan än lokal Ang. Riksdabetydelse,
Riksdagen lemuas tillfälle att yttra sig i frågan». ^fråg^om

beviljande af

Efter uppläsande häraf anförde: koncession å

jernväg san Herr

Hedin: Jag skall anhålla, att kammaren behagade J™*

■utskottets hemställan. Realiter är dess förslag hvarken hackadt eller
målet, formaliter — sedt från konstitutionel synpunkt — är det ytterst
betänkligt.

Det är, säger jag, realiter hvarken hackadt ellet malet, att komma
■och bedja att fä yttra sig om en eventuel koncession för anläggning
af vissa jernvägar i Norrbottens län. Det enda som borde föresläs är,
att Riksdagen måtte taga den rätten tillbaka, hvad hela landet angår.

Vi kunna få en ny Gellivaraaffär icke blott i Norrbotten, utan i andra
■delar af landet. Jag skall tala om, att vid midten af 1880-talet var
det starkt fråga om och voro många förberedelser gjorda för anläggande
af en rysk trausitobana genom den södra delen af landet. Jag
säger »rysk», derför att denna bana skulle byggas med ryska penningar.
Att jag vet detta, kommer sig deraf, att genom ett underligt
missförstånd af en här sedan lång tid bosatt utländing, som icke kände
■våra politiska förhållanden, en ryss, som kommit öfver hit till Stockholm
för underhandling om detta företag, blef hänvisad till mig för
att få upplysning om åtskilliga politiska ställningar och förhållanden,
särskilt inom Riksdagen. Derigenom fick jag alldeles oförväntadt en
noggrannare kännedom om det tillämnade företaget, än för åtskilliga
sedermera befans vara beqvämligt. Den banan skulle icke anläggas i
Norrland, utan tvärs öfver Sverige mycket söder om Stockholm. Sådana
företag kunna komma igen.

Men oafsedt detta kan jag för min del aldrig någonsin vara med
•om ett beslut af innehåll, att Riksdagen skulle gå till Kongl. Maj:t
och ödmjukt anhålla att få yttra sig, till den kraft och verkan det
kan hafva, öfver Kongl. Maj:ts tillämnade utöfning af en rätt, som
Kongl. Maj:t har i strid med rikets grundlagar usurperat och utöfvat
på ett sätt, som vi haft anledning att beklaga mer än en gång, särskilt
i fråga om Gellivarabanan. Jag har, herr talman, vid flere
föregående tillfallen i denna kammare påvisat, att Kongl. Maj:t har
inkräktat denna rätt, som tillhör Riksdagen, i strid med Sveriges
grundlagar. Jag skall icke vara med om att vi skola gå och anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes tillåta Riksdagen att få yttra sig i en sådan
fråga för att sedermera vid Riksdagens yttrande fästa det afseende,
som Kongl. Maj:t kan finna för godt. Vill Riksdagen nu göra någonting,
sedan den fått en sådan varningsgrad som den, hvilken heter
Gellivarabanan, så har Riksdagen — den innevarande Riksdagen —
dertill ett godt tillfälle ännu, om den, såsom jag hoppas, afslår detta
förslag. Riksdagen har anledning dertill, när en motion återkommer
till behandling, som nu ligger å statsutskottets bord, och hvilken af
mig blifvit väckt om afslag på Kongl. Maj:ts proposition om beviljande
af vissa förmåner åt enskilda jernvägsanläggningar. Vare sig att Riksdagen
vill antaga den motionen i hela dess utsträckning, eller den
■vill göra förbehåll med afseende å vissa nordliga delar af vårt land,

>'':o 15. 62

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. Riksdag t. ex. Norrbotten, kan Riksdagen göra något, som är fullständigt effekgeni
hörande tivt. Ty om Riksdagen gör undantag för t. ex. Norrbotten, då kan
beviljande™/Kongl. Maj:t sedermera icke meddela någon koncession utan Rikskoncession
å dagens tillåtelse, någon koncession som till någonting tjenar — icke
jemvägsan- ens en sådan koncession som den berömda Gellivarakoneessionen, hvillaggmng
meddelades såsom spekukationspapper att förtjena penningar på.

IJ’J 0 Herr talman! Jag anhåller om afslag på det föredragna betän or

s,) kandet.

Herr Wikstén: Det torde ursäktas mig, om jag något tager
kammarens uppmärksamhet i anspråk, ehuru tiden är långt framskriden.

Jag hoppas, att denna kammare, som —• om jag minnes rätt —
sistlidne lördag afvisade ett förslag, gående ut på att åstadkomma en
undantagsställning för Gotland, äfven nu skall följa denna princip och
icke beträffande Norrbotten i detta fall åstadkomma några undantagsbestämmelser.
Jag förstår nog hufvudmotivet till den motion, som
ligger till grund för detta betänkande. Det är naturligtvis farhågan
för att Kongl. Maj:t skulle bifalla den hos Kongl. Maj:t hvilande ansökningen
om koncession för jernvägen Luossavaara—norska gränsen.
För min del må jag säga, att jag icke alls skulle önska bifall till en
sådan koncessionsansökan, utan tvärtom. Men sedan de flesta myndigheterna,
om icke alla — så vidt man kunnat se af tidningarna —
absolut afstyrkt en sådan koncession, tror jag för min del, att det icke
föreligger något skäl till den farhågan, att denna ansökan skulle bifallas.
Hade motionärens eller utskottets förslag galt specielt den
koncessionen, skulle jag icke hafva sagt något derom. Men att, såsom
nu föreslagits, sätta Norrbotten i en särskild undantagsställning, det
kan jag för min del icke anse lämpligt. Visserligen säger utskottet,
att förslaget bör gälla endast jernvägar af annan än lokal betydelse.
Men hvilka jernvägar hafva dä endast lokal betydelse? Derom lära.
väl komma att råda många olika meningar. För min del tror jag
alldeles icke, att en slik undantagsbestämmelse, som den ifrågasatta,
är till något gagn. Jag förstår ej heller rätt, hvad som kan motivera
en sådan åtgärd. Skulle Kongl. Maj:ts regering sämre förstå strategiska
och politiska förhållanden i Norrbotten än i andra delar af
riket? Eller skulle regeringen icke vara så samvetsgrann och grannlaga
specielt beträffande Norrbotten, utan låta det gå huru som helst?
Jag tror tvärtom, att regeringen besitter både förmåga och vilja att
lika samvetsgrant pröfva ärenden rörande Norrbotten som dem, som
gälla öfriga delar af landet.

Eu helt annan sak är, såsom här redan påpekats, frågan om att
Riksdagen skulle få ett ord med i laget beträffande koncessionsansökningar
i allmänhet. För den meningen torde många skäl tala. Hade
ett sådant förslag förelegat, skulle jag icke uppträdt emot bifall dertill.

Jag skall ej uppehålla tiden längre. Jag förstår, att då så inflytelserika
män såväl i Första som Andra Kammaren stå i spetsen
för saken, det torde vara föga lönt att söka nå ett annat resultat. Jag
skall dock, herr talman, alldenstund jag ej kan finna den föreslagna.

Onsdageu den 8 Mars. 53 N:0 15*

åtgärden vara vare sig nödig eller nyttig, taga mig friheten att förena Riksdamig
med herr Hedin och yrka afslag på utskottets betänkande. 9en* frände

Herrar Wallmark i Smedsbyn och Carlsson förklarade sig in- koncession "å
stämma med herr Wikstén. jernväg™»-

läggning inom

Herr Wijkander yttrade: Herr talman, mine herrar! Den talare No^hoU™-på stockholmsbänken, sota nyss hade ordet, har i den motion han in- ^ or 8''''
lemnat till Riksdagen så kraftigt betonat sin ståndpunkt, att hans anförande
ej varit synnerligen öfverraskande för någon af oss. Det är
naturligtvis, om man ansett att Kongl. Maj:t inkräktat och tagit sig
en rätt, som han tidigare ej haft, plågsamt att sedan nödgas medgifva,
att Kongl. Maj:t numera verkligen har denna rätt, låt vara på grund
af ett sådant inkräktande. Men då man anser, att Kongl. Maj:t har
denna rätt — han må hafva fått den på hvilket sätt som helst —
anstår det svenska folket att direkt vända sig deremot, icke på omvägar.
Den ärade talaren har i sin motion, deri han i så kraftiga
ordalag förfäktat sin ståndpunkt, slutat med helt enkelt en ekonomisk
hemställan. Han har nemligen slutat med en hemställan, att Riksdagen
ej åt af Kongl. Maj:t koncessionerade jernbanor måtte utan vidare upplåta
mark — således ej vidrört den principiella frågan. Han har dermed faktiskt
medgifvit, att Kongl. Maj:t nu bär denna rätt på ett sådant sätt,
att Riksdagen ej nu bör vidtaga mått och steg för att — enligt hans
mening — »återfå» den. Mig förefaller det, som om man, i fall man
medgifver, att Kongl. Maj:t i denna stund har denna rätt — något
som Riksdagen i sjelfva verket gjort, dä den fattat beslut af innehåll
att, »om Kongl. Maj:t meddelar koncession, Riksdagen är villig att
upplåta mark» — handlade rigtigare genom att öppet säga: här föreligger
ett fall, då man anser det vara af betydelse, att Riksdagen får
yttra sig, hvarför man anhåller, att Riksdagen måtte sättas i tillfälle
dertill, innan beslut fattas.

Den andre talaren intog en ståndpunkt, som synes vara naturligare.
Han invände, att här skulle fattas ett beslut om en undantagslagstiftning
för Norrbotten, och detta ville han ej vara med om. Ja,
mine herrar, det kan ej hjelpas, att Norrbotten intager ett undantagsläge,
inskjutet som det är såsom en kil mellan tvenne främmande
länder; derför måste uppmärksamheten i flera fall vara fäst på detta län
mer än på andra, midt i landet. Hvarje längre jernväg måste der
hafva den betydelse, att det kan uppstå politiska, strategiska betänkligheter.

Det har insinuerats och till och med påståtts, att här skulle föreligga
snarare ett ekonomiskt spörsmål. Det skulle vara fråga om att
understödja ett intresse gent emot ett annat. För min del tvekar jag
ej att uttala, att jag är långt ifrån att hysa sådana åsigter. Jag vet
mer än väl, att det varit smärtsamt för vissa intressen i mellersta
Sverige, då Gellivara-banan kom till stånd; och det kan vara smärtsamt
för Gellivara, om det yppas tillfälle att få fri väg till hafvet från angränsande
malmfält, hvarigenom konkurrens skulle uppstå. Om verkligen
med en dylik banas anläggning större fördelar för Sverige vore
förbundna, skulle jag för min del icke hafva något emot eu sådan

N:o 15. 54

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. Riksdagens
hörande
i fråga om
beviljande af
koncession å
jernvägsanläggning
inom
Norrbotten.
(Forts,)

konkurrens. Men då anläggningen af en sådan bana som den, för
hvilken nu koncession blifvit begärd, framkallar så stora politiska betänkligheter,
att man måste tillse, om fördelarne uppväga olägenheterna,
anser jag att man har fullt skäl att bifalla utskottets hemställan. Det
torde framgå för den, som läst utskottets betänkande, att det är endast
i sista rummet, utan att någon bestämd åsigt uttalats, som äfven de
ekonomiska synpunkterna framhållits. Dessutom föreligger nu icke
frågan om att pröfva den eller den koncessionen, utan endast att såga,,
att det är för landet af så stor vigt, huru jernvägarne anläggas der
uppe i Norrbotten, att Riksdagen bör få yttra sig öfver dylika frågor.

Jag ber att få erinra om, hurusom kammaren för nio år sedan,
eller år 1884, fattade ett beslut i ungefär samma retning, då det var
fråga om ett medgifvande åt Gellivara bolag att anlägga en bibana
från Luleå till Haparanda. Då fattade nemligen kammaren sitt beslut
om virkesunderstöd till bolaget under förutsättning att Riksdagen
skulle blifva hörd, innan en sådan koncession medgafs åt bolaget der
uppe. Från statsrådsbänken uttalades äfven vid detta tillfälle, att
Riksdagen skulle få tillfälle att på ett eller annat sätt yttra sig derom,
innan koncessionen medgafs. Redan då insåg man hvilken stor betydelse
det innebar för landet, om en bana der skulle anläggas, som
kunde blifva en genomgående transitobana, och derigenom andra intressen
sattes i rörelse, än de rent svenska.

Under sådana förhållanden har utskottet, då det faktiskt måste
medgifvas, att koncessionsrätten för stunden ligger i Kongl. Maj:ts
hand, ansett lämpligt att förorda ett sådant förslag, som innefattas i
utskottets framställning.

Det är fullt rigtigt, att om kammaren Önskar gå till väga på ett
annat sätt, så kan man äfven på det sätt, som en talare på stockholmsbänken
nyss antydde, komma till samma mål. Man kan ju vägra att
upplåta kronojorden och således åtminstone i de län, der sådan förekommer
inom den föreslagna jernvägens område, åstadkomma samma
verkan. För mig förefaller det mera öppet att säga ifrån, att vi icke
önska, att en dylik koncession beviljas förr, än vi sjelfva pröfvat saken,
än att på en omväg säga: koncessionen vilja vi icke tala om, men i
den ekonomiska delen af frågan kunna vi stänga Kongl. Maj:ts handlingsrätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets framställning.

Herr J. H. G. Fredholm: Med anledning af den siste talarens
yttrande, att Riksdagen skulle hafva medgifvit Kongl. Maj:t rätt att
meddela koncession å enskilda jernvägars anläggning, begärde jag ordet.

Den omständigheten, att Kong!. Maj:t för hvarje riksdag inkommer
med begäran om Riksdagens samtycke att för det innevarande
året få upplåta staten tillhörig jord till enskilda jernvägsanläggningar,
konstituerar ingen formel rätt för Kongl. Maj:t att enligt 8lJ § regeringsformen
meddela jernvägskoncessioner, men väl innebär denna begäran,
att Kongl. Maj:t faktiskt icke kan utöfva någon koncessionsrätt
utan Riksdagens samtycke.

Det må för öfrigt förhålla sig huru det vill med denna Kong].

Onsdagen den 8 Mars.

65 N:o 15.

Maj:ts rätt; aldrig har dock, så vidt jag vet, Riksdagen medgifvit eu Ang. Riksda sådan

rätt. Tvärtom har Riksdagens Andra Kammare icke medgifvit,

att koncessionsrätteu tillhör Konungens ekonomiska lagstiftningsområde. beviljande0™/

Vid 1886 års riksdag förelåg en motion om skrifvelse till Kongl. koncession å
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lag rörande kon- jernvägsancession
åt enskilda jernvägar. Då denna motion, som af utskottet ^""botten*
blifvit tillstyrkt, föredrogs i Andra Kammaren, afslog kammaren med /^or°tä
112 röster mot 48 den af utskottet tillstyrkta skrifvelseu, förnämligast ^ or 8'';
på den grund, att frågan icke blifvit behandlad af lagutskottet, utan
af tillfälligt utskott. Ett bifall till motionen, behandlad som den var
af ett tillfälligt utskott, skulle naturligtvis hafva inneburit ett indirekt
erkännande deraf, att koncessionsrätteu hemfaller under Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsområde. Ett sådant erkännande, om ock endast
i indirekt form, ville Riksdagens Andra Kammare då icke medgifva.

Herr Hedin: Det tillfälliga utskottets ordförande slutade sitt anförande
med det medgifvande, att man kunde vinna det förevarande
ändamålet äfven på den väg, jag föreslagit. Nej, herr talman, jag
finner mig icke hågad att acceptera ett sådant medgifvande, ty förhållandet
är i sjelfva verket det, att om man går den väg, jag föreslagit, så
vet man, att man absolut vinner det ifrågavarande ändamålet. Skall Riksdagen
nemligen genom särskildt beslut medgifva de särskilda förmånerna
för en jernvägs anläggande i Norrbotten, så kan Kongl. Maj:t
icke gifva en koncession, som kan leda till ringaste ändamål, utan att
detta Riksdagens medgifvande lemnas. Genom att välja den väg, jag
föreslagit, är man sålunda absolut säker på att vinna målet. Deremot
har man icke ringaste garanti att vinna det på den väg, utskottet
anvisat och som utskottets ordförande nu förordat, ty detta sätt innebär
ingenting annat än en anhållan, hvarpå Kongl. Maj:t fäster det
afseende han finner för godt.

Ordföranden i det tillfälliga utskottet sade äfven, att, huru än
Kongl. Maj:ts rätt må hafva tillkommit, nu hade han den dock. Nej,
jag tackar allra ödmjukast, det har han visst icke! Det finnes icke
någon preskription mot svenska folkets grundlagsenliga rättigheter.

Funnes en sådan, skulle hela den kamp, Riksdagen fört de tre å fyra
sista decennierna för att bitvis taga tillbaka hvad under Karl Johans
tid i strid emot grundlagen usurperats, varit alldeles förgäfves. Men
vi veta lyckligtvis, att så icke varit fallet. Nej, våra rättigheter blifva
icke preskriberade derigenom, att Riksdagen försummat att skyndsamt
taga ut sin rätt eller sätta hinder i vägen för Kongl. Maj:ts fortsatta
inkräktning på dessa rättigheter. — Så förhåller det sig icke!

Den ärade utskottsordföranden sade likaså, att jag skulle hafva
faktiskt medgifvit, att Kongl. Maj:t nu hade denna rätt en gång för
alla, och att jag icke funnit mig kunna taga något enda steg för att
återvinna denna rätt åt Riksdagen. — Det är ett komplett misstag!

Jag har faktiskt icke medgifvit något i denna väg. Sä mycket förstår
jag, ehuru icke jurist, att här gäller det att neka. Jag har icke medgifvit
och kommer heller icke att medgifva något sådant. Och hvad
det beträffar, att jag icke skulle hafva tagit något steg för att fä denna
rätt åter till Riksdagen, så är detta just hvad jag gjort denna gång

N:0 15. 66 Onsdagen den 8 Mars.

Ang. Riksdag och flere andra gånger i denna kammare. Jag har nemligen tagit
^”fråm^om s^aua s^egi som, om Riksdagen velat följa mig. skulle hafva varit
beviljande a/effektiva, hvilket också är förhållandet med det förslag jag nu, icke
koncession å för första gången, framstält, nemligen att Riksdagen skall förbehålla
jemvägsan- sig rättighet att i hvarje särskildt fall bevilja de ifrågavarande förNorrbotten™manerna
för enskilda jern vägar.

(Forts) '' JaS skall i sammanhang härmed fästa uppmärksamheten på ett
yttrande, som uttalats af en f. d. ledamot af statsrådet och chef för
civildepartementet, hvilken mot ett sådant förslag af mig yttrade: »så
spridda, som statens domäner nu äro, torde det vara få banor af någon
större utsträckning, som icke på en eller annan del komma i beröring
med kronans jord». Det vill ju säga, att det enligt hans mening
skulle finnas få jernvägar af större betydelse, för hvilka det, att Riksdagen
sjelf i hvarje specielt fall skulle pröfva frågan om meddelande
af dessa förmåner och rättigheter, icke skulle i verkligheten innebära
detsamma som utöfvandet af koncessionsrätt. — Äfven i denna punkt
har utskottets ordförande tagit miste.

Slutligen sade han också, att det är bättre att här säga öppet
ifrån hvad man menar, nemligen att detta särskilda fall rörande Norrbotten
är så vigtigt, att man önskar att få tillfälle att yttra sig öfver
den der ifrågasatta nya jernvägsanläggningen, innan Kongl. Maj:t
meddelar koncession. — 1 fall detta skulle innebära någon antydan
om, att jag i denna eller någon annan sak icke sagt ifrån öppet, så
är det, såvidt jag vet, första gången något sådant tillvitats mig. De
flesta säga tvärtom, att jag talar alldeles för öppet. Jag har i min
motion tydligen sagt, att meningen är att, genom att åt Riksdagen
förbehålla den speciella pröfningen i fråga om upplåtandet åt enskilda
jernvägar af vissa förmåner och rättigheter i hvarje särskildt fäll, Riksdagen
faktiskt skall komma i besittning af koncessionsrätten. Och den
realiteten är för mig mycket vigtigare än att här tvista om, hvem som
har denna rätt, när den blott faktiskt bevarats åt Riksdagen.

Herr Alsterlund: Jag vill icke yttra mig om Kongl. Maj:ts rätt
eller icke att bevilja koncession åt enskilda jernvägar i riket, men
hvad jag vill saga, det är, att jag icke vill vara med om att, genom
att bifalla motionärens af utskottet visserligen mycket modifierade förslag
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, ställa Norrbottens län
i eu undantagsställning gent emot det öfriga riket. Jag tror, att ett
sådant undantagsförhållande skulle mycket bidraga till att hämma
detta läns utveckling och framåtgående, ty säkerligen skulle deraf
följden blifva, att de kapitalister, som kunde vara hågade att der nedlägga
sina kapital i företag, som kräfva jernvägars byggande, droge
sig tillbaka.

Då jag genomläste motionen, kan jag icke neka till, att den gjorde
på mig ett mycket nedslående intryck. Det föreföll mig, som om
meningen med densamma vore att hindra ali vidare bearbetning utaf
de rika malmbergen inom Norrbottens län, ty motionären säger: »då
klart syntes, att statens eganderätt till hela banan från Luleå till
norska gränsen vore oomtvistlig, att stor nationalekonomisk, politisk
och strategisk våda kunde uppstå genom att å nyo en större eller

57 N:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

mindre del af denna jernväg kunde råka i utländsk kand, samt att Ang. Riksdaett
bifall till sökt koncession derå blefve till största skada för svensk
jernhandtering» etc. beviljande af

Ja, mine herrar, det är nog detta till största skada för svensk koncession å
jernliandtering — det är nog der, skon klämmer. Men jag ber att få jemvägsanfåsta
uppmärksamheten på att de herrar, som anse att ett bearbetande
af malmbergen i Norrbottens län skulle nu blifva till största skada för ® ‘

svensk jernnandtering, skola alltid hafva samma åsigt; och på grund
häraf skola de också alltid motsätta sig ett företag i detta syfte. Derför
att det drifves eu industri, en jernhandtering i eu provins, vill man
motarbeta denna i en annan, äfven om betingelserna i denna senare
äro aldrig så gynsamina för samma handtering, eller med andra ord:
derför att mellersta Sverige idkar grufdrift och jernhandtering, vill
man förhindra sådan handtering inom Norrbottens län. Länets kanske
största rikedomar ligga i dess såväl i qvalitativt som qvantitativt
hänseende rika malmfält. Bearbetningen af dem är en lifsfråga för
länets utveckling. Skulle det icke under sådana förhållanden vara ur
nationalekonomisk synpunkt origtigt att förhindra detta? Jag tror, att
det skulle vara lika origtigt, som om man för att befrämja t. ex. trävaruindustrien
i södra Norrland skulle vilja bigga en hämsko pa samma
industri i det öfre Norrland. Det är visserligen sant, att staten icke
eger malmfälten i fråga och derför heller icke kan få utaf dem en
direkt inkomst, så som den får af sina stora skogar, men en gruvrörelse
och eu bergshandtering der uppe skulle dock lemna lefvebröd åt
tusenden. Den skulle upphjelpa handeln, jordbruket och öfriga näringar,
och derigenom skulle folkmängden mångdubblas, hvilket återigen skulle
tillföra statskassan betydliga inkomster. Derjemte skulle i militäriskt
hänseende länets försvarsförmåga blifva betydligt större än den nu är,
och härigenom skulle ökad trygghet vinnas gent emot ett fiendtligt
anfall vid vår nordgräns.

Man har här talat om de politiska vådorna och den strategiska
faran af att bygga en jernväg från Luleå till Ofoten. Jag kan icke
rigtigt fatta detta. Är man dä rädd att, om vi bygga en sådan jernväg,
ryssarne skola besätta Norrbotten? Vilja de genom länet komma
ut till" Vesterhafvet, då är det nog för dem vigtigast att komma i besittning
af marken, på hvilken jernvägen skall byggas. Sjelfva jernvägsbyggandet
blir i detta fall för dem eu bisak, äfven om det är en
bisak af stor betydelse. — Återstår så den strategiska faran. Jag ber
att få erinra herrarne om, att år 1809 gick eu rysk truppstyrka öfver
Q varken och inföll i Vesterbotten. Om sådant skulle inträffa, och detta
ligger icke utom möjlighetens område, hvad skulle då följa deraf för
de svenska trupper, som befunno sig t. ex. i öfre Norrland, om nemligen
den fiendtliga truppstyrkan besatte jernvägen, t. ex. vid Vännäs?

Jo, helt enkelt det, att den svenska styrkan skulle kunna blifva afskinna
från förbindelsen med det södra Norrland. Hafva vi en jernväg
till Ofoten, ha vi åtminstone alltid en förbindelse med hafveri
Vi kunna på den jernvägen få lifsförnödenheter till oss, och vi kunna
slutligen på den jernvägen få hjelp från vårt broderland Norge.

Herr talman! Jag yrkar anslag å utskottets förslag.

N:o 15. 58

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. Riksda- Herr Petersson i Boestad: Jag skall i olikhet med deu före^"fråg^om
S^en(^e talaren yrka bifall till utskottets hemställan, och jag gör det
beviljande «/derför, att jag anser, att koncession af en jernväg som t. ex. Ofoten—
koncession å Luossavaara skulle blifva en olycka för Sverige, och att en sådan jernjernvågsan-
väg i ett utländskt bolags händer skulle kunna blifva våra ekonomiska
NorrLueT ^/hållanden till allra största men. Genom en bana i nämnda sträck*
(Forts.) nino skulle ju samfärdseln med Vesterhafvet förmedlas. Vi veta, hvilken
fara som skulle möta vår svenska jernindustri, om vi finge en sådan
trafikled till stånd, att Luossavaara och Kirunavaara jernmalmer komme
ut i verldsmarknaden. Detta skulle föra med sig, att vår öfriga jernindustri
komme att gå med förlust eller blifva omöjlig. Vi ha lagt
ut millioner för Gellivara-banan. Vi ha ett svenskt bolag, som sköter
det hela bra emot hvad det gamla gjorde, som vi veta af historien.
Jernvägen har redan gifvit ränta. Men eu jernväg öfver Ofoteu skulle
taga bort alltsammans det der.

Här är också en annan fråga, som är mycket större än den ekonomiska.
Det är den politiska. Låt en jernväg komma rundt om
der uppe — man har i dag talat om bågar beträffande telefonen, men
låt en jernväg göra en båge der rundt om, och eu politisk beräkning
skulle uppstå: — Huru kunde vi då försvara Norrland? Hvad hade
vi då för våra fästen? Intet.

Som sagdt, jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Jag skulle
vilja hafva bort denna punkt i utskottets betänkande: »lokal betydelse»;
men som jag icke vill, att vi skola komma i kontakt med Första
Kammaren, skall jag icke göra något yrkande i detta afseende.

Herr Lyttkens: Det är väl möjligt att herr Hedin har full komligt

rätt i sitt påstående, att Kongl. Maj:t icke eger enligt grundlag
att bevilja koncession åt enskilda jernvägar; men det har nu passerat
i så många år, och vi ha ännu icke fått från konstitutionsutskottet
någon enda anmärkning, ej ens i form af reservation, deröfver,
att Kongl. Maj:t oupphörligt gifvit sådan koncession. Man kan
derför nästan säga, att det är en genom häfd vunnen rätt, som hitintills
existerat, och jag är öfvertygad om, att Kongl. Maj:t äfven hädanefter
anser sig berättigad att bevilja dylika koncessioner. Det är önskligt,
att ur rent praktisk synpunkt det kanske icke alltid skulle vara
så lätt för Riksdagen att debattera hvarje ansökan om koncession.
Men det är måhända numera af vigt och hade kanske redan långt
före detta varit skäl att tänka på, om det icke borde sättas någon
hämsko mot detta af Kongl. Maj:t praktiserade förfarande, att hvarje
ifrågasatt jernväg, om den aldrig så mycket konkurrerat med en annan,
gått parallelt med eller bredvid en annan, dock fått koncession
utan vidare. Dessutom kan jag icke underlåta att nämna
i detta sammanhang, att, när man ser på de koncessioner, som äro
lemnade under de senare åren, man finner, att Kongl. Maj:t der
inflickat sådana vilkor för koncessionens medgifvande, som jag icke
kan förstå, huru det kunnat ligga i Kongl. Maj:ts magt att inflicka,
såsom t. ex. — jag anför blott ett ibland de många — att dessa enskilda
banor skola göra uppoffringar för rent strategiska och militära
ändamål. Till och med har det gått så långt, att Kongl. Maj:t befalt,
att vissa tjenstemän skola få resa fritt på de enskilda banorna.

59 N:o 15.

Onsdagen den 8 Mars.

Jag vet icke hvem eller hvad som gifvit Kongl. Maj:t denna rätt att ■ *ik,da~
bereda tjensteman i vissa grader förmånen af gratisresa på enskilda ''J"nJrA^an0^
bolags banor. Men då så är, förunderligt nog, att Kongl. Maj :t beviljande af
öfvar eu sådan rätt, kanske det är på tiden, att Riksdagen liten smula koncession å
fäster sin uppmärksamhet på de olika koncessionerna. jer«vägm«-

Hvad nu specielt Norrbottens län beträffar, så är den bana, somyorrboueT
kanske närmast legat motionären och kammaren för ögonen, forsätt- '' (Fort8} ’
ningen af Gellivara-banan. Men jag tror knappt, att äfven med den
magt, som Kongl. Maj:t tillerkänner sig, och med den myndighet han
har” han kan gifva koncession för eu bana, som Riksdagen med sina
reda penningar köpt af förre koncessiousinnehafvarne. Denna bana är
en egendom, som Riksdagen med sina penningar dyrt köpt och betalt.

Så komma nu ett par personer — hvaraf åtminstone den enes namn
var med äfven i förra koncessionsansökningen — och såga: vi skulle
vilja ha koncession nu för att få en ny Gellivara-historia igen
(jag höll på att nämna ett utländskt namn, men så tänkte jag, att
det kanske icke skulle vara lämpligt), och så skulle svenska staten
kanske än en gång få lösa sig till den beviljade koncessionen och då
kanske till ännu högre pris.

Då så är förhållandet och jag icke bär någon säkerhet för, att
kammaren går den väg, som herr Hedin förordat och hvilken jag
anser vara lämplig icke allenast vis-å-vis Norrbotten, utan också beträffande
eu mängd banor i södra Sverige, som rent af vilja afklippa
statsbanorna, samt det för öfrigt väl icke vore omöjligt att gå begge
vägarne, dels bifalla utskottets hemställan i detta afseende, och dels
äfven gå den väg, som herr Hedin i sin motion föreslagit, så att vi
skulle komma att i hvarje särskildt fall pröfva koncessionsansökningen
i hela dess vidd, vill jag rösta för och yrka på bifall till det nu föreliggande
utskottsförslaget såsom åtminstone ett gif akt.

Herr Pete rsson i Runtorp: I likhet med den föregående talaren
anser äfven jag, att denna fråga är så vigtig, att det icke borde finnas
något hinder att bifalla detta förslag, som här föreligger, och icke
heller att sedan, när vi komma till det förslag, som den ärade talaren
på stockholmsbänken har på tapeten, bifalla äfven detsamma. Jag
anser, att frågan är af sä stor vigt, att vi icke böra försumma att
taga vara på den.

Orsaken till, att jag väckte motionen, var, som herrarne nog litet
hvar kunnat tänka sig, ett rykte, som varit synligt i tidningarna, att
det var fråga om koncession å en särskild bana längre upp i Norrbotten,
och att denna koncession antagligen komme att bifallas. Om
en sådan koncession bifölles, anser jag, att det vore dödsstöten för den
bana, sem kostat oss så mycket penningar, Luleå—Gellivara-banan.

Efter hvåd vi här hört, finnes det representanter från Norrbotten,
som misstänka, att vi .skulle vilja lägga en hämsko på utvecklingen i
Norrland. Men det är så långt ifrån, att åtminstone jag haft någon
tanke ditåt, att jag tvärtom önskar norrländingarne allt godt, ja, så
godt, att jag icke vill blifva af med dem, utan vill hafva dem qvar
f Sverige. Vi önska, att Norrland skall utvecklas, men icke invecklas
i några strategiska affärer. Det är det senare vi äro rädda för.

N:o 15. 60

Onsdagen den 8 Mars.

Ang. Riksdag Bästa beviset på vår välvilja mot Norrrland är väl, att vi icke dragit
^Tfr&f^om oss mec* s^or kostnad tillgodose dess jernvägsintressen.

beviljande af Jag tror derför, att Riksdagens Andra Kammare gör klokt i att
koncession å bifalla det föreliggande förslaget. När vi sedan komma till berr Hejernvägsan-
dins motion, skall jag vara med om att bifalla äfven den. Yi ha
Norrbotten?dyrköpt erfarenhet i hvad som händt der uppe. Man må säga,
(Forts) Kongl. Maj:t icke har denna rätt. Faktum är emellertid, att

Kongl. Magt utöfvat den. Vi fingo väl känna hvad det kostade oss
här om året.

Jag tror derför, att vi böra taga oss i akt, och yrkar bifall till
utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Jönsson i Mårarp, Ekströmer, Östberg
och Månsson.

Herr Jonsson i Hof: Jag tror icke, att jag skall så särdeles
mycket misstaga mig, om jag vågar påstå att, med undantag möjligen
för representanterna från Norrbotten, den allra största delen af kammarens
ledamöter skall vara med om att Riksdagen bör hafva sin
rätt förvarad i det fall som här föreligger, så att icke koncession der
uppe beviljas, utan att Riksdagen får ha sitt ord med i laget. Men
åtskilliga talare hafva sagt, att om vi icke bifalla detta, vinna vi intet
resultat, ty vi kunna icke lita på, att, när den andra motionen i sinom
tid förekommer, kammaren skall vara med om att bifalla densamma.
Ja, om man för det första med ett bifall till detta betänkande skulle
vinna den säkerhet man åsyftar, kunde det vara något skäl för ett
sådant beslut, men så vidt jag förstår, är det ytterst ringa säkerhet
för att Riksdagen får sin vilja fram genom ett bifall till detta betänkande.
Det är för mig ytterst motbjudande att skrifva till Kongl.
Maj:t i en sådan form som den här föreliggande. Det bör vara Andra
Kammaren kärt och värdigt att söka häfda sin rätt gent emot Kongl.
Maj:t och icke behöfva gå en sådan mindre tilltalande väg till målet.
Herrarne kunna lätt föreställa sig, att, när herr Hedins motion en
gång föreligger, det skall vara svårt att få ett bifall till densamma i
båda kamrarne. Det kan också mycket väl hända, att Första Kammaren
icke vill bifalla herr Hedins motion, men det gör också precis
detsamma, ty får icke Kongl. Maj:t detta medgifvande, som Kongl.
Maj:t begärt, från båda kamrarne, utan endast från den ena, kan icke
Kongl. Maj:t meddela de vanliga medgifvandena uti koncessionen, och då
har kammaren vunnit samma resultat i en säkrare och bättre form än
den här föreslagna. Det förefaller mig således, som om vi kunde vara
ense om att vi böra välja den väg, som är mest effektiv och bäst
häfdar Andra Kammarens värdighet i detta fall. Derför yrkar jag
afslag på utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar John Olsson, Bomberg, Lilienberg
och Norman.

Herr Hedin: Jag skall anhålla att få fästa uppmärksamheten
derpå, att, om kammaren nu bifaller utskottets förslag, kammaren i och

Onsdagen den 8 Mars.

61 N:o 15.

med detsamma kommer att faktiskt binda sina bänder till pröfningen Ang. Riksdag
af den längre gående motion, som för närvarande ligger under be-??** *''d*
handling i statsutskottet. Det är alldeles gifvet, att då skall man beviljande Zf
svara på hvarje yrkande att utsträcka en skrifvelse till Ivongl. Maj:t koncession å
längre än man här gjort, att man icke vill upprifva eu fråga, i hvil- jemvägsanken
Riksdagen redan fattat beslut; och hvad skulle särskildt Första
Kammaren komma att säga? Jag skall icke säga något vidare om j’™'' “ ™''
denna sak, utan endast erinra om ett yttrande af lagutskottets mycket or s"''

ärade vice ordförande för ett par år sedan. Man hade då föreslagit,
att Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Maj:t och i största ödmjukhet
anhålla, att Kongl. Maj:t ville af egen magt och myndighet något
rätta de inskränkningar, som Kongl. Maj:t i strid med Sveriges allmänna
lag vidtagit i bestämmelserna om svenske mäns rätt att sig
församla till öfverläggning. Det förslaget afstyrktes af den mycket
ärade vice ordföranden i lagutskottet med de orden — och jag
håller honom räkning derför —: »Det vore förödmjukande för Andra
Kammaren att bifalla ett sådant förslag». Det är förödmjukande att
bifalla ett sådant förslag som denna anhållan hos Kongl. Maj:t.

Herr vice talmannen Danielson: Jag hade icke tänkt begära

ordet i denna fråga, men då jag hört många uttala den meningen,
att, då herr Hedins motion kommer före, Andra Kammaren bör fatta
sjelfständigt beslut och ett beslut, som skulle gå i den rigtningen, att
kamrarne hade hela koncessionsmagten för alla jernvägar, kom det
mig att tänka på, om sådant vore lämpligt. Tro herrarne, att vi
skola kunna rigtigt ordna den saken? Om kamrarne skulle besluta
i hvarje koncessionsfråga, tro icke herrarne, att vi då finge ett arbete,
som öfverstege våra krafter, eller att det skulle leda till mycket besynnerliga
resultat? Kan man icke tänka sig, att det då skulle kunna
hända, att en jernväg skulle kunna ha framgång vid voteringen, medan
en annan, som kanske vore lika eller mera berättigad, misslyckades?

Jag tror derför, att det icke vore nyttigt att draga in i Riksdagen
dessa strider om koncession till den vidd och omfattning, som här antydts.
Det är dessa förhållanden som göra, att vi böra betänka oss
mer än en gång, innan vi fatta ett sådant beslut. Skulle det gå så,
som herr Olof Jonsson sade, eller att Första Kammaren bifölle, men
Andra Kammaren afsloge Kongl. Maj:ts hemställan, då det således
blefve omöjligt för Kongl. Maj:t att gifva koncession, tycker jag, att
det verkligen vore att drifva all utveckling i detta afseende i baklås,
och det tror jag icke vore nyttigt för landet.

Deremot tror jag, att det är ett annat förhållande med detta
särskilda län Norrbotten. Förhållandena der beröra så ofantligt mycket
landet i dess helhet, att jag anser, att vi böra hafva ett ord med
i laget och i detta fall uttala vår tanke och se till hvad vi åtaga oss.

Men att draga alla frågor på detta sätt in på Riksdagens bord, tror
jag skulle blifva något, öfver hvithet icke blott vi, utan hela landet
skulle blifva missnöjda, och vi skulle på det sättet icke kunna reda
oss. Det är dessa betänkligheter jag velat uttala, men jag anser, som
sagdt, att vi i detta särskilda fall böra skrifva till Kongl. Maj:t, då
det kan komma att gälla millioner, och dessutom så många vigtiga

N:o 15. 62

Onsdagen ilen 8 Mars.

Ang. Rikada- intressen beröras deraf. På dessa skäl tror jag, kammaren gjorde
gens hörande klokast att bifalla utskottets hemställan och sedan låta oss taga i
bJiljandeZf öfvervägande, om något vidare bör göras i afseende på herr Hedins
koncession å motion. Jag tror icke, att vi böra för mycket blanda in densamma
jemvägsan- med förevarande fråga.

■läggning mom jag yr]jar bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Petersson i Hamra förenade sig med herr vice talmannen.

Herr Hedin: Blott ett par ord. Baklåset är alldeles icke farligt.
Det redes på det allra enklaste sätt genom en kongl. proposition,
hvarigenom Kongl. Maj:t säger till Riksdagen: »Gif de och de rättigheterna,
de och de förmånerna för de och de jernvägarne», i stället
för att såsom nu begära en generel rätt att lemna de och de förmånerna
åt enskilda banor, utan att nämna hvilka de äro. Kongl.
Maj:t behöfver blott specificera, hvilka banor som .skola hafva förmånerna.
Man har sagt, att det skulle leda till strid och tvist. Det
är ett alldeles origtigt talesätt. Då man talar om de gamla jernvägstvisterna,
som rörde upp Riksdagen på ståndsriksdagarnes tid i synnerhet
och mycket litet efter det nya riksdagsskicket, så var det tvister
om statens pengar. Derom är ej fråga här. Pröfningen skulle blifva
i nio fall af tio, för att icke säga nittionio af hundra, eu ren formalitet,
som undanstökades med största lätthet i utskott och kamrar. Då och
då komme måhända en sådan fråga som Gell i varafrågan eller den nu omliandlade
kancessionen, om hvilken tillfälliga utskottet vet att berätta,
att två myndigheter afstyrkt densamma, men underlåter att omtala,
att en annan myndighet tillstyrkt den. Då kan vara bra att hafva
rättigheten, medan pröfningen af alla de andra skulle blifva en ren
bagatell.

Herr Elovvson: Ett bifall till förevarande hemställan skulle, synes
det mig, leda derhän, att genom de yttranden, som Riksdagen
eventuel komme att afgifva rörande koncessioner, Riksdagen blefve
stäld i rad med andra myndigheter, som likaledes hade att yttra sig,
visserligen främst i raden, men Riksdagens yttrande blefve likväl till
arten enahanda med de af embetsmyndigheter afgifna. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen komme att afgifva yttrande, Konungens befallningshafvande
likaledes, och möjligen andra myndigheter; derefter
skulle ock Riksdagen yttra sig. Jag tror icke, att den formen är lämplig,
utan anser, att Riksdagen bör sättas i tillfälle att i frågor af den
.störa vigt och betydelse, som att gifva ett jernvägsföretag koncession,
fatta fullgiltiga beslut. Herr vice talmannen har menat, att detta icke
skulle vara lämpligt, och det var egentligen i anledning deraf som jag
begärde ordet, men den saken synes mig vara af den näst föregående
talaren så utredd, att jag är i väsentlig mån förekommen af hvad han
sade. År det fråga om eu vigtig koncession, så kan ju Kongl. Magt
inkomma till Riksdagen med proposition, och då får Riksdagen fatta
särskilt beslut.

Det är sagdt förut, att man skulle kunna bifalla denna motion
•och sedan, när statsutskottets utlåtande öfver herr Hedins motion in -

Onsdagen den 8 Mars.

63 N:o 15.

kommer, äfven bifalla den motionen. Mig synes det likväl, som om Ana- Riksdakammaren
genom ett bifall till förevarande motion i viss mån binder
händerna på sig, så att ett blifvande beslut med anledning af herr bdiljandeZf
Hedins motion sannolikt icke kommer att gå i samma rigtning. Der- koncession å
för hemställer jag nu om afslag såväl på den föreliggande motionen jemvägsansom
den af tillfälliga utskottet gjorda hemställan.

(Forta.)

Herr Wi jk a lider: Endast ett par ord för att framhålla, hurusom
de invändningar, som från två olika håll gjorts mot utskottets
förslag, icke hafva något gemensamt med hvarandra.

Först förnekade en talare på stockholmsbänken, att Kongl. Maj:t
bär koncessionsrätt. Under sådana förhållanden är ju naturligt, att
han och de med honom liktänkande måste sätta sig emot eu sådan
skrifvelse som den nu föreslagna. Men då konstitutionsutskottet icke
någon gång gjort anmärkning emot att otaliga gånger koncession af
regeringen lemnats, då Riksdagen hvarje år medgifvit just åt dessa af
Kongl. Maj:t koncessionerade jernvägar upplåtelse af fri mark och an<lra
förmåner; då synes mig så klart, att svenska Riksdagen erkänt
Konungens koncessionsrätt, att det verkligen är att leka kurra gömma
med Kongl. Maj:t att vilja förneka den saken.

Från den andra sidan har det framkommit ett mera reelt skäl.

Man har sagt, att det skulle ligga utom Norrbottens intresse att få
•en sådan undantagslagstiftning, som här är fråga om. Mig förekommer
det emellertid, som om ingen här förmått försvara den ståndpunkten,
utan som om utskottet handlat klokt, då det betonat beträffande
jernvägsanläggning der uppe, att Riksdagen bör hafva hörts, innan
gjord framställning om koncession å sådan bifalles.

Jag för min del ber derför fortfarande att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa instämde häruti.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke förstå, hvarför dessa saker
■skola behöfva sammanblandas. De stå ju icke i annat sammanhang,
än att det möjligen kan hända, att, om denna fråga nu faller här, äfven
den andra motionen i sin tid kan blifva afslagen af Första Kammaren.
Men då stå vi der. Nu har Första Kammaren antagit denna
skrifvelse efter en mycket lång diskussion, och då synes det mig, som
om Andra Kammaren äfveu bör taga den. Nästa gång, när herr Hedins
motion kommer före, kunna vi ju på grund af densamma gå längre.

Vilja vi få någonting gjordt, böra vi nu bifalla utskottets förslag, och
jag kan, som sagdt, icke se det ringaste binder att sedermera gå längre,
då herr Hedins förslag kommer före, och yrkar derför nu bifall till
utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad: Jag tror icke, att vi gå hvarken
regeringens eller Norges eller Norrbottens intressen för nära genom
att enligt utskottets hemställan bifalla förevarande motion, och jag
vidhåller derför mitt yrkande på bifall till densamma.

N:o 15. 64

Onsdagen den 8 Mars.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Enligt de yrkanden,
som derunder framstälts, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå. Herr talmannen
fann den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja,
men som votering begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag
af eu så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
hemställan i nu föredragna utlåtandet n:o 2, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställa® af kammaren afslagen.

Voteringen, i vanlig ordning företagen, visade 99 ja mot 88 nej;
varande utskottets hemställan alltså af kammaren bifallen; och skulle,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af
protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 10.

För motions afgifvande hade sig anmält herr H. Hedlund, hvilken
nu aflemnade en af honom, jemte 55 af kammarens öfrige ledamöter,
undertecknad motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om medverkan till beredande af mellanfolkligt erkännande åt
grundsatsen af enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 216, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

n:o 4, angående kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar
af punkten 2:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 3 med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny förordning
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i fiket;

n:o 5, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter; n:o

6, i anledning af väckt motion om införande af skatt på velocipeder;
samt

Torsdagen den 9 Mars.

65 Nso 15.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, med
anledning af väckt motion om utsträckt rätt för sterbhusdelegare att
erhålla gemensam expedition i lagfartsärende; och

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 97, med delgifning af
nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen med anhållan,
att koncession ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas å jernvägsanläggning
inom Norrbotten.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,4 o e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Torsdagen den 9 mars.

Kl. i/23 e. m.

§ I Föredrogos

till en början Kongl. Maj:ts i gårdagens sammanträde
bordlagda propositioner till Riksdagen; och hänvisades:

till konstitutionsutskottet propositionen med förslag till ändrad
lydelse af 74 § regeringsformen; samt

till statsutskottet propositionen angående upplåtelse, för bildande
af Kungsörs köping, af mark från Kungsörs kungsladugård.

§ 2.

Efter föredragning vidare af herr H. Hedlunds m. fl. motion,
n:o 216, beslöt kammaren öfverlemna densamma till behandling af
kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

§ 3.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 4, angående
kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa delar af punkten 2:o) i bevillningsutskottets
betänkande n:o 3 med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition n:o 2 med förslag till ny förordning om beskattning af
hvitbetssockertillverkningen i riket.

Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 15.

5

Jf:o 15. 66

Torsdagen den 9 Mars.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Den af utskottet föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda bevillningsutskottets betänkanden
n:is 5 och 6.

§ 5.

Föredrogs det i gårdagens sammanträde bordlagda, från Första
Kammaren ankomna protokollsutdrag n:o 97, med delgivning af nämnda
kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3 i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen med anhållan,
att koncession ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas å jernvägsanläggning
inom Norrbotten.

Med förklarande, att som Andra Kammaren för sin del i ämnet
redan fattat ett med Första Kammarens öfverensstämmande beslut,
hvilket genom protokollsutdrag delgifvits sistnämnda kammare, förevarande
delgifning skulle anses dermed besvarad, lades det ifrågavarande
protokollsutdraget till handlingarna.

§ 6.

Föredrogs, men bordlädes å nyo Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 8.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. G. Andersson
i Skeenda under åtta dagar från och med den 14 dennes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets nedannämnda utlåtanden:

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående prestedens utbytande mot ett löfte;

n:o 19, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 65 §
utsökningslagen; samt

n:o 20, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862 i syfte att presterskapets kontanta aflöning må utgå af statsverket.

67 N:o 15.

Fredagen den 10 Mara.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 9.

Justerades fyra protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 6 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman,

Fredagen den 10 mars.

Kl. V2 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 dennes.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is 17, 18, 19 och 20.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om skärpta bestämmelser
för försäljning af margarin.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen; hvarefter kammarens
ledamöter åtskildes kl. 2,41 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.