RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 6.

Måndagen den 21 november.

Kl. 7 e. in.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående det i särskilda utskottets utlåtande,
n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
härordning, äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta
motioner i dithörande ämnen; under mom. a) af punkten 6 i hufvudpunkten
I framlagda förslag till förändrade bestämmelser i fråga om
organisationen af infanteriet.

Enligt förut gjord anteckning lemnades dervid ordet till:

Herr Henricson, som anförde: Jag har icke reserverat mig i
denna punkt, men då diskussionen i dag ifrån början sträckt sig Öfver
frågan i dess helhet, anhåller jag att till protokollet få derom yttra
några ord.

Vårt försvarsväsende kostar redan nu omkring 35 millioner kronor
årligen, oberäknadt indelningsverkets börda. Deraf går till landtförsvaret
öfver 25 millioner, en summa för våra förhållanden så stor, att
den borde gå nära upp till gränsen af hvad svenska folket kan offra
på sitt härväsen utan att äfventyra ett tillbakasättande och undanskjutande
af många andra berättigade, för att icke säga nödvändiga,
samhällsintressen. Men ändå hör man allmänt uttalas, att försvaret
är ytterst bristfälligt.

Man får då lätt den uppfattningen, att den nuvarande försvarsorganisationen
är byggd på oriktig grund, och denna uppfattning vinner
styrka, då man från''framstående fackmän hör sådana uttalanden som
"att systemet stam och beväring är efter nutidens militära förhållanden
odugligt, emedan truppförbandet emellan stamsoldaterna och de
värnpligtige i de mobiliserade härafdelningarna skulle blifva ofördelaktigt
och sakna den nödiga fastheten och sammanhållningen, hvarigenom
grunden för ett sådant försvar blefve kassabok"

Skall man då offra ytterligare flere millioner kronor på denna
samma grund, “om hvars brister", säger samma auktoritet, “man är
Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 6. 1

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.
(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

öfvertygad och som förfelar just det mål man afser att uppnå, eller
tryggandet af landets oberoende"?

Jag tror det ej.

Ett försvar, bygdt på sådan grund, att den, som skall vara ledare
och stöd, kommer faktiskt i en i allmänhet sämre både social
och ekonomisk ställning, än den som han skall leda och stödja, kan
icke annat än försvaga hela instutionen.

Skall försvarspligten neddragas på detta vis och likställas med
vanligt dagsverksarbete, så är det icke gerna möjligt annat, än att den
nationella känslan och den moraliska kraften måste i hög grad försvagas;
men dessa högre faktorer anses ju, såsom vi i dag hafva hört,
vara af den största betydelse. Man framkallar icke på detta sätt
fosterlandskärlek, men den vinnes genom likställighet i medborgarrätt.

För min del är jag lifligt öfvertygad derom, att en god och rättvis
lösning af försvarsfrågan numera endast kan ske på den rena
värnpligtens grund, efter en fullständigt uppgjord försvarsplan med
behörigt afseende fäst också på kustförsvaret och befästningsväsendet,
hvarvid nödig hänsyn också måste tagas till landets förmåga att bära
dermed förenade kostnader. I princip ansluter jag mig således till
det af herr Adelsköld framstälda förslaget och yrkar för den skull
afslag å Kongl. Maj:ts och utskottets förslag.

Vidare yttrade:

Herr Lyttkens: Det här framlagda arméorganisationsförslaget

är i det närmaste och till grunden fullkomligt öfverensstämmande med
det förslag, som sistlidne riksdag framlades till pröfning och godkännande,
men då afslogs. Om detta förslag yttrade dåvarande krigsministern
i statsrådsprotokollet af den 4 januari, att det “saknar den
nödiga fastheten och sammanhållningen; hvarigenom hela grunden för
ett dylikt försvarssystem är undergräfd".

På ett annat ställe i nämnda statsrådsprotokoll yttrar han, att
man “genom antagandet af en sådan dualism skulle erhålla en försvarsorganisation,
om hvars bristfällighet man från början är öfvertygad
och som sålunda förfelar just det mål man afser att uppnå, eller tryggandet
af landets oberoende*''.

Vidare påstår han, “att höjandet af stammens styrka stöter på
nästan oöfverstigliga svårigheter*1 och att den “kommer att hämna sig
genom organisationens onödiga dyrköpthet“, hvilken enligt en åberopad
tabell per öfningsdag räknad, “går till fyra gånger så mycket i Sverige
som i Frankrike och Tyskland".

Slutligen säger han, att systemet af hela stammens organiserande
genom vanlig värfning synes “att döma af den erfarenhet, som under
senare åren vunnits, vara nästan omöjligt".

Nu stå vi inför den frågan, om vi böra godkänna ett förslag, som
i sina grunder är fullkomligt lika med detta, ehuru genom en del
detaljbestämmelser, hvilkas värde jag icke vill underkänna, i någon
mån förbättradt. Detta system, som icke allena af den förre krigsministern,
utan äfven af så kompetente och framstående militärer

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

inom Första Kammaren som de, hvilka uppträdde vid behandlingen af
motionen om skrifvelseförslaget förliden riksdag, erhållit sådant vitsord,
skulle vi nu godkänna. Om vi närmare granska den finansplan —
eller rättare det utkast till finansplan — som regeringen framlagt, så
finna vi, att dessa finansiella projekter äro så sväfvande, så otillförlitliga,
att de alldeles icke motsvara hvad man kan ha rätt att fordra
af ett dylikt förslag i en så vigtig fråga som denna. Af denna anledning
kan jag icke finna något skäl att godkänna detta förslag och
detta system. Må man tänka på, att genom de oerhörda kostnader,
som här fordras, det skulle blifva omöjligt att tillgodose öfriga kraf
för försvaret. Vi få ingenting öfver för flottan, som jag för min del,
med den ringa kännedom jag eget- om saken, dock sätter fullt lika
högt som landtarmé^ då det gäller landets försvar. Hvarifrån vilja
vi taga penningar, då det blir fråga om att efter vårt behof tidsenligt
ordna flottan? Detta är en vigtig fråga. Ty kunna vi icke hindra
fiendens landsättning eller skada hans sjökommunikationer, då är det
icke värdt att tänka på att försvara landet. Om man närmare besinnar,
hvilka oerhörda arméer stormagterna hafva till sitt förfogande,
arméer lika stora som nära nog hela Sveriges befolkning — Tyskland
kan ju uppsätta för närvarande öfver 4 millioner man. och går det
nya arméorganisationsförslaget igenom, får det en armé på 4,700,000
man, medan å andra sidan Ryssland förmår uppsätta en här på nära 5
millioner man, hvaraf det anses kunna nyttja omkring 4 millioner på
den europeiska sidan — så må man med skäl fråga: hvad förmår vår
ringa armé, om vi icke kunna afskära sjökommunikationerna för fienden,
om vi icke kunna med flottans tillhjelp skada hans förbindelse
med moderlandet? Men medel till flottans organisation komma att
saknas, i fall vi för landtarméns räkning anstränga alla tillgångar.
Man och man emellan har ock den förhoppningen uttalats, att i närvarande
tid flottan skulle komma att blifva bättre tillgodosedd, än den
hittills blifvit. Vår flotta är, trots det som redan blifvit gjordt derför,
underlägsen det lilla Danmarks. Skola vi då verkligen nu anstränga våra
krafter så på landtarmé!!, att vi icke få något öfver till flottans underhåll,
för att ej tala om dess utveckling och förbättring?

Utom alla dessa skäl kommer äfven härtill den motvilja, som
råder i landet emot detta organisationsförslag. Skola vi verkligen,
mine herrar, bibehålla den indelta armén med alla dess brister och
ofullkomligheter, dess oförmåga att motsvara nutidens fordringar i afseende
på en härorganisation? Soldaterna blifva för gamla, många
origtigheter ske vid omvärfningen o. d. Nej, genom att antaga det
föreliggande förslaget skulle vi komma derhän inom fä år, att vi stode
mera försvarslösa, än om vi nu afslå detsamma.

Det förslag, som förefallit mig mest tilltalande, är det af herr
Adelsköld framstälda, hvari det föreslås, att vi skola gemensamt med
ordnandet af landtarmé!! äfven tillgodose flottans behof och hvad den
kräfver. Det är onekligt och kan icke disputeras bort, att med Sveriges
läge en stark flotta kan göra fienden mera afbräck än de få
landttrupper vi ega, om vi låta fienden landstiga. När dessutom tages
i betraktande den — såsom förre krigsministern sade — oerhörda

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet,

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

dyrköpthet, som åtföljer denna härorganisation, hvilken i sig innebär
grunden till sitt svaga tillstånd, så har jag allt skäl att yrka afslag
på hela detta organisationsförslag.

Jag vill nu ej längre upptaga kammarens tid, men jag har velat
yttra detta egentligen för mina kommittenters räkning.

Jag anhåller derför, herr talman, då jag anser detta förslag vara
olämpligt, att få yrka afslag på den nu föredragna punkten.

Häruti instämde herr Hammarström.

Herr vice talmannen A. P. Danielson anförde: Jag begärde
ordet egentligen med anledning af representantens från Falun anförande
på förmiddagen. Han tillät sig nemligen det yttrandet, att,
om bifall lemnades till nu föreliggande förslag, skulle det innebära
ett nytt förtryck emot folkets vilja. Det är mot dessa ord jag vill
nedlägga min vördsamma protest. Herrarne torde litet hvar erinra
sig, att det här icke är fråga om något nytt. Det är ett egendomligt
sammanträffande, att likasom denna fråga nu föreligger till en urtima
Riksdags behandling, det också var — såsom herrarne veta — en urtima
Riksdag, som införde beväringsinstitutionen — nemligen urtima
Riksdagen 1812 i Örebro. Det var den 18 augusti som denna Riksdag
afgaf sitt beslut, hvarvid den anmälde, att den beslutit uppsättandet
af beväringsmanskap, och i punkt 2:o, att “Kongl. Maj:t i mån af
behofvet till rikets försvar må detta manskap klass efter klass uppbåda
och till krigstjenst inöfva", samt i punkt 3:o, att “beväringsmanskapet
skall förstärka den indelta arméen eller båtsmanshåll
eller ock utgöra särskilda corpser under särskildt befäl". Herrarne
veta lika val, att denna urtima Riksdag enhälligt och med mycken
värme gaf sitt erkännande åt Kongl. Maj:ts omsorger för rikets väl.
Enhälligt biföllo ständerna den kongl. propositionen, under erkännande
af, att det varit en välvis omtanke, som ledt Kongl. Maj:t att framlägga
detta förslag till ständerna att rådslå om. Det är således från
denna riksdag, som den ifrågavarande institutionen leder sitt ursprung.
Jag hemställer till den ärade talaren, huruvida han med fog kan säga,
att det är ett förtryck, som här är i fråga. Det är här fråga om
en gammal lag. att hvarje man, som eger helsa och krafter, måste
deltaga i landets försvar. Kan det verkligen med någon skymt af
sanning påstås, att det innebär “ett nytt förtryck", om man i sådan
mån vill utveckla denna redan befintliga lag, att man söker gifva
denne enligt lagen värnpligtige man den öfning och utbildning, som
nutiden fordrar, derest han skall kunna fylla sin uppgift såsom en
duglig krigsman eller med någon utsigt att gagna kunna deltaga i
fosterlandets försvar? Kan det innebära något förtryck? Tvärtom! Yi
borde, mine herrar, i stället kunna ena oss om, att, när den nyssnämnda
lagen finnes, när den värnpligtige enligt gällande lag ovilkorligen
måste utgå, i händelse så skulle påfordras, det bör blifva ett
föremål för erkännande, om regering och riksdag med all omsorg tillse,
att han får den utbildning, som gör honom duglig att försvara icke
allenast sig sjelf, utan äfven fosterlandet. Huru jag än ser saken, kan
jag ej förena mig med den nämnde talaren i den åsigt han uttalade.

Måndagen den 21 November, e. m. 5 N:0 6.

Han inblandade äfven i sitt anförande åtskilligt angående frisint- Angående
het och dylikt — tydligen med syfte på den nu så modern vordna
frågan om allmän rösträtt. Men, mine herrar, hvartill tjenar det att af infanteriet.
inblanda denna fråga i den öfverläggning, hvarmed vi nu sysselsätta (Forts.)
oss? Detta är en sak för sig, som alls icke hör hit. Jag ber att åter
få erinra om 1812 års riksdag. Var det då tal om rösträtt och andra
sådana utom saken liggande frågor? Nej, långt derifrån. Man höll
sig till den sak, som var i fråga. Alla erkände, att en reform var
behöflig, ja, nödvändig. Och hvaraf kom sig denna endrägt? Den var
den naturliga följden af de förfärliga svårigheter, landet nyss haft att
utstå. Intrycket var ännu lefvande efter det kort förut utståndna,
för vårt land så ödesdigra kriget. Med dessa ord har jag velat inlägga
en protest emot det obefogade talet om “förtryck". Ett uttalande
i motsatt retning, ett uppmuntrande erkännande, hade för
visso varit bra mycket bättre på sin plats.

Medan jag har ordet, vill jag icke underlåta att i sammanhang
med hvad jag redan yttrat tillägga några ord i afseende på ett och
annat, som här för öfrigt blifvit sagdt.

Den förste talaren från denna kammare, som öppnade diskussionen
och som är motionär i frågan, likasom alla öfriga som yttrat sig i
samma syfte, hafva, så vidt jag kan finna, utgått från den uppfattningen,
att den af Kongl. Maj:t föreslagna sammansättningen af stammen
lika litet som den nuvarande är tillfredsställande, utan att vi
böra utveckla oss på den rena värnpligtens grund. Det är verkligen
egendomligt, att dessa herrar, hvilka — med undantag af motionären och
eu eller annan derjemte — icke egentligen vilja någonting, nu äro
med om den rena värnpligten. Men de veta ju, att det senare förslaget
ej kan realiseras. Derför hafva de funnit skäligt att sluta sig
till detsamma, för att derigenom göra det nu föreliggande förslaget
om intet. Jag tror dock icke, att man bör förvilla frågan i sådant
syfte.

Hvad särskildt beträffar motionärens förslag om uppsättandet af
värfvad stam på sätt han förestält sig, så tror jag, i likhet med de
fackmän, som yttrat sig i saken, att hans förslag icke gerna låter
genomföra sig. Under arbetet i utskottet har jag varit i tillfälle att
få del af några siffror i fråga om ett värfvadt regemente, vid hvilket
skulle anvärfvas 194 man. Af dessa voro icke mindre än 2 under
17 år, 32 under 18 år, 39 under 19 år och 43 under 20 år. Hvad
för stamsoldater blir väl deraf? Anse herrarne det verkligen vara
möjligt, att sådana ynglingar skulle kunna fylla en plats såsom stamsoldater?
Och skulle nu hela armén uppsättas genom dylik anvärfning,
af hvad beskaffenhet mena herrarne då att den skall blifva?

Det skulle helt visst icke stanna vid den siffra, som motionären
räknat ut, eller 4,821 rekryter. Jag är öfvertygad derom, att det
skulle gå till 6,000 om året. En dylik värfning kan icke gå för sig,
derest icke tjenstetiden blir jemförelsevis kort. Men om omsättningen
blefve så rask, att tjenstetiden endast blefve två år — hvad för folk
skulle man då få? Huru skulle det gå, om man finge sådana unga
“pojkar" som vid det nyssnämnda regementet, hvilka icke hafva någon

N:o 6. 6 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående uthållighet, om någon allvarsam sak skulle komma i fråga? Jag anser
organisation ^et således vara omöjligt att kunna värfva hela stammen, såsom motioaf
infanteriet. naren tänkt sig. Ty klart är, att endast ett fåtal tager värfning på
(Forts.) så lång tid, som han förutsatt, eller 6 å 7 år; de flesta taga ej på

mer än 2 år. Omsättningen blir då ofantligt stor, och svårighet uppstår
att kunna värfva ännu mera. Denna svårighet skulle enligt
motionärens förslag afhjelpas genom att ställa särskilda medel till
Ivongl. Maj:ts förfogande. Men hvart skulle det leda? Huru ofördelaktigt
skulle det ej inverka på arbetsförhållandena! Dessa ynglingar,
som toge värfning, komme att ställa sina anspråk så högt som möjligt.
Och om nu staten betalade hvad de begärde för att få dem, skulle
det högst väsentligt inverka på förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare.
Jag är viss om, att vi ej i längden skulle komma att blifva
så synnerligen belåtna dermed. Detta är enligt mitt förmenande
något, som eu hvar bör allvarligen betänka för att icke göra sig för
stora förhoppningar i detta hänseende.

Eu ärad talare på stockholmsbänken, herr Höjer, yttrade, att det
föreliggande förslaget vore en “hopgyttring* af indelt manskap, värfvadt
manskap och beväring. Jag undrar verkligen, om herr Höjer kan
tillmäta sig så synnerligt stor auktoritet i dessa militärfrågor. Det
förefaller, minst sagdt, något egendomligt, om en hvar skall göra upp
sitt förslag och ingen vill underordna sin mening under de auktoriteters,
som dock i denna sak böra hafva vitsord. Jag hemställer till
herrarne: huru skall det gå, om vi på detta sätt komma ständigt med
våra egna funderingar, förkastande hvarje framlagdt förslag, om vi
söka att endast kriticera och hitta på alla möjliga undanflykter för
att få yrka afslag? Borde vi ej hafva något förtroende för den myndighet,
som i främsta hand bär ansvaret för ledningeu af landets försvar?
Jag har icke hört en enda fackman uttala några väsentliga betänkligheter
mot det föreliggande förslaget. Kunna då vi andra, som
icke äro fackmän, med något fog upphäfva oss till mästare, såsom
vore vi så synnerligen mycket kunnigare än dessa fackmän? Det synes
mig vara något vågadt.

För öfrigt vill jag i förbigående erinra om ett yttrande i herr
Höjers anförande, som förrådde, så vidt jag kunde finna, en stor
missuppfattning. Han ordade något om förslagets olämplighet, emedan
det saknade indelning på brigader. Hvad menade han dermed? Icke
vill han väl tillskapa ytterligare 13 generalsbefattningar med staber
och annat dylikt? Men hvad annat skulle väl det innebära? Nog ha
vi tillräckligt med dylika befattningar.

Derpå nämnde herr Hedin, att detta förslag skulle vara ett provisorium,
och det upprepade han flera gånger. Ja, mine herrar, hvad
är det egentligen på lagstiftningens och utvecklingens område, som
kan sägas vara något annat än ett provisorium. Vi kunna icke binda
kommande Riksdagar, utan om en kommande Riksdag ej finner lämpligt
hvad vi beslutit, kommer den att göra ändringar, och det lär väl ej
kunna hjelpas. Och detta kunna vi ju kalla provisorium eller hvad
vi vilja.

Måndagen den 21 November, e. m. 7 Nm 6.

Jag skall icke uppehålla herrarnas tid, men jag har velat säga Angående
•dessa få ord, och det skulle vara synnerligen beklagligt, om oenigheten J^nuation
skulle göra, att detta förslag folie. Jag tror verkligen att vi då skulle af infanteriet.
komma till förhållanden, hvarmed ganska få skulle vara belåtna. Jag (Forts.)
tror, att vi. som äro handlingens män, böra se dessa frågor allvarsamt
och söka lösa dem, ty vi veta hvad vi hafva i våra händer. År det
icke skäl att vi vårda om vår sjelfständighet och frihet! Skola vi
äflas i småsinne och små frågor, så att vi förgäta den stora angelägenheten
att vårda om vår frihet? Först då vi göra hvad vi kunna,
tror jag, att vi kunna utveckla oss och taga ett steg framåt och gå
i den rigtning, som landet ovedersägligen gått under de sista årtiondena.
Det är detta som är eu angelägen sak, och jag vill erinra om,
att, då krigsministern och Kongl. Maj:t framkommit med detta förslag
och ansett, att derigenom gåfves oss ett sådant försvar, att vi skäligen
kunde värna oss, höra vi då icke följa Kongl. Maj:ts framställning,
så att, om olyckan en gång träffar oss, vi icke må kunna drabbas af
förebråelser. Det har sagts, att vi äro ett fattigt land. Det erkänner
jag. Men äfven under fattigdom kan man mer och mindre hushålla,
och om vi taga denna sak såsom vi böra, en fosterlandets
största angelägenhet, skola vi bära dessa offer med glädje på fosterlandets
altare, och jag tror således, att vi kunna utan svårighet komma
ut med den ökning i utgifter, hvarom det är fråga.

Jag är öfvertygad om, att framtiden skall gifva oss rätt och visa
att vi gått ett steg framåt i den rätta rigtningen. Vi hafva att bevara
vår frihet och sjelfständighet, för att vi må kunna öfverlägga
fritt och sjelfständigt om våra inre förhållanden. På förmiddagen
har talats mycket varmt om, att det icke vore fråga om annat än försvaret,
och jag hoppas att vi alla vilja försvara vårt land, om olyckan
så fordrar. Ja, mine herrar, dessa frågor hafva så länge stått på
•dagordningen, att vi nu böra försöka att lösa dem. Mig syues, att vi
böra ena 03S om detta förslag och ej låta något komma emellan, som
kan sönderbryta och föra det på afvägar, hvilket man gör, om vi, såsom
motionären yttrade, afslå utskottets förslag beträffande infanteriet
för att i en sammanjemkning försöka att byta oss till hela kavalleriets
sättande på vakans. Göra vi på det sättet, tror jag att frågan säkert
faller, då jag icke kan få den uppfattning, att det vore möjligt att
få Första Kammarens bifall dertill. Låtom oss derför, såsom en talare
säde, icke gå några sidovägar. Låtom oss gå rakt på saken. Göra
vi det, hafva vi gjort vår pligt mot våra efterkommande. Och må vi
icke låta split och oenighet leda till. att vi få äfven denna gång återvända
till våra hem, utan att dessa frågor hafva blifvit lösta. Jag
skulle beklaga om så skulle inträffa och hoppas att vi väl öfverväga
detta, innan vi besluta ett afslag.

Alla skäl synas mig tala för ett bifall, och jag anhåller äfven att
nu få framställa yrkande på bifall till utskottets förslag.

Herr Alsterlund: Vid detta års lagtima riksdag uttalade jag
den åsigt, att vår härordning borde ordnas på den rena värnpligtens
grund, men det oaktadt röstade jag för Kongl. Maj:ts då framlagda,

N:o 6.

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

af vederbörande utskott ändrade förslag. Jag gjorde detta, derför
att jag ansåg, att det icke fans någon möjlighet att i den närmaste
tiden få igenom ett förslag, bygdt på den rena värnpligtens grund.
Jag är fortfarande af samma åsigt. Ja, mine herrar, jag tror att vägen
till den rena värnpligten är lång, oberäkneligt lång, men att deremot
den tid fort kan förgå, som skiljer det långa fredstidehvarfvet, som vi
varit så lyckliga att åtnjuta, från kriget. Under sådana förhållanden
bjuder mig pligten att nu äfven rösta för Kong! Mapts förslag med
de ändringar i detsamma, som af utskottet vidtagits. Jag gillar visserligen
icke alla dessa förändringar, men jag håller före, att hvar och
en, som vill hafva förslaget igenom, icke bör hålla på ändringarna i
en eller annan af dess detaljer, ty då faller måhända det hela. Och
jag får säga, att jag desto hellre vill lemna min röst till detta förslag,
som det medgifver en jemförelsevis lätt öfvergång till den rena värnpligtens
system, om och när nationen kan finnas villig att antaga en
härordning, byggd på detta system.

Hvad nu herr Olof Jonsons förslag vidkommer, upptager det, såsom
vi veta, eu mängd organisativa förbättringar, som finnas i regeringens
förslag, från hviiket det skiljer sig endast derigenom, att motionären
vill hafva en enbart värfvad stam. Många års för att icke
säga alla tiders erfarenhet har visat, att det icke varit möjligt att
hålla den värfvade trupp vi nu hafva fulltalig annat än under år, då
arbetsför^''ensten varit mycket dålig. Jag frågar er, mine herrar:’kan
då någon med dessa exempel för ögonen tro, att det är möjligt att
hålla en stam fyra till fem gånger så stor som den nuvarande värfvade
stammen fulltalig genom värfning. Outförbarheten häraf tycker
jag skulle falla hvar och en i ögonen. Jag vet att man häremot invänder,
att, när rust- och rotehållare kunna anskaffa rekryter, bör
väl också staten kunna göra det. Det kan väl icke, säger man, vara
svårare för staten att anskaffa folk än det är för den enskilde. Jo
mine herrar, det är just hvad det är. När vakans uppstår vid den
indelta armén, då hjelper hvarje rotehållare i den vakansblifna roten
till att skaffa soldat; och de lära icke underlåta att för den unge
mannen, som de vilja lega som soldat, framhålla de fördelar militärtjensten
kan erbjuda. Annorlunda ter sig förhållandet, när manskapet
skall anskaffas af statens värfvare, den må nu kallas bataljonsområdesbefäihatvare
eller hafva något annat namn. Då lär icke den enskilde
hjelpa till, utan tvärtom söker han nog för att få behålla en bra
arbetskarl att afråda honom från att taga värfning. Just häri ligger
orsaken till att indelt trupp alltid kunnat hållas fulltalig, jag vågar
säga med utmärkt godt folk, under det att den värfvade armén icke
kunnat rekryteras, utan haft ett stort antal vakanser. Jag inser icke,,
hvarifrån man skulle kunna få rekryter till den värfvade stam, motionären
vill uppsätta. Såvida man icke skall sänka sig ned till samma
slags folk, som fordom rekryterade den värfvade truppens led, och
gaf åt denna ett synnerligen dåligt rykte. Holland och England äro,
så vidt jag vet, de enda land, der man värfvar soldater till armén.
Men under senare tider hafva många och starka röster höjt sig mot
värfningssystemet, och de exempel, man har från England om värfnings -

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

systemets olägenheter, äro i högsta grad afskräckande. Ingenstädes —
så tror jag åtminstone — förekommer så många rymningsbrott som
inom den armén, ingenstädes så många brott mot disciplinen. Jag
tror att herrarne litet hvar sett af tidningarne, huruledes myteri
har utbrutit än i ett och än i ett annat regemente. Orsaken härtill
är gifvetvis den, att armén rekryteras med mindre godt folk, för att
icke säga rent af dåligt folk; och ändå kunna icke dessa trupper anskaffas
annat än genom oerhördt dryga omkostnader. Sådana kostnader
kan det rika England möjligen ha råd till, men vi måste se
till. att kostnaderna blifva drägliga och att vi för hvad vi utbetala erhålla
något som motsvarar ändamålet.

Dessutom hemställer jag till eder, om I tron, att en värfvad
armé, som efter min uppfattning skulle komma att bestå af mindre
godt folk, kan passa till kadrer för landets värnpligtiga ungdom.
Jag tror det icke. Så länge vi skola hafva vårt försvar bygdt på
stam och beväring, tror jag derför att det är bäst och säkrast, att vi
behålla den indelta stammen; ty den lemnar oss alltid full visshet för,
att vi skola kunna hålla den fulltalig med godt, ja, till och med utmärkt
folk.

Herr Olof Jonsson yttrade på förmiddagen, att. det skulle blifva
en besynnerlig dualism inom arméns led att hafva både värfvade
och indelta trupper synnerligast vid samma corpser, och att han trodde,
att ett sådant förhållande skulle komma att menligt inverka på
dessa corpsers tjenstbarhet. Jag beder i anledning deraf få nämna,
att vid Norrbottens fältjägarecorps för närvarande finnas tre indelta
kompanier och ett värfvadt kompani; men aldrig har jag märkt, att
detta förhållande har vållat någon olägenhet i afseende på öfningarna
eller varit menligt för truppens krigsduglighet. Den enda olägenhet,
som det kan ha förorsakat, har varit rörande förvaltningsangelägenheterna
och expeditionsgöromålen; men sådant får ju icke här tillmätas
någon betydelse.

Innan jag lemnar denna plats, skall jag bedja, herr talman, att
få uppläsa för kammaren en adress, som jag fått från Luleå stad.
Den lyder som följer:

“Gång efter annan under de årtionden, som förflutit från representationsreformens
genomförande, har frågan om ett bättre ordnande
af rikets försvarskrafter stälts på dagordningen utan att dock hafva
funnit sin slutliga lösning. Skäl hafva icke saknats att klaga öfver
brist på förutseende och offervillighet, då det varit fråga om värnandet
af vår nationella sjelfständighet. Här och der i landet hafva också
uttalanden gjorts, hvilka sökt bibringa folket den falska föreställningen,
att det vore en orimlighet att tro, det något krig skulle
komma öfver oss, då en hvar ju borde veta, att vi sjelfva icke hysa
några krigiska planer mot andra magter. I kraft af tidens upplysning
och framåtskridande borde man snarare tro på den eviga freden och
den osvikliga verkan af skiljedomstolar de olika folken emellan. Under
inflytande af sådana meningar hafva äfven många, för hvilka fosterlandet
fordom betydde så mycket, att de ansågo det som en helig
rättighet att bidraga till dess försvar, numera förvandlat denna rättig—

Angående

förändrad

organisation

af infanteriets

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts,)

Måndagen den 21 November, e. m.

het till en skyldighet, i hvilken de se ett olidligt tvång. Medvetna,
som vi äro, om denna snedvridning af begreppen, och då Kougl.
Maj:t sammankallat en urtima Riksdag för att uteslutande behandla
frågan om försvarets ordnande, vilja vi, svenske män, som under nuvarande
förhållanden inse omöjligheten af en verldsfred, huru önskvärd
den än vore, och anse hoppet om menskligheteus befriande från
krigens fasor vara eu tom inbillning, nu frimodigt träda fram och
med denna förtroendeadress låta eder, vårt ombud i Riksdagens
Andra Kammare, veta att vi allvarligen i kraft af ett, såvidt menniskor
kunna döma, fullt ordnadt försvar önska en sådan trygghet utåt,
att vi med lugn må kunna för fredens värf inåt utveckla våra andliga
och materiella krafter i den särskilda rigtning, för hvilken det gamla
Sveriges natur danat dem. De röster, som vid upprepade tillfallen
på senare tider äfven och icke minst iuom detta län, hvilket är mest
utsatt för anfall och minst försvaradt, höjts för önskvärdheten att
genom ett betryggande försvar värna om vår urgamla frihet, vårt språk,
vår hemlandsjord, taga sig för den skull härmed ett uttryck, som är
ämnadt att höras vid det Riksmöte, som nu har att rådslå och besluta
i landets lifsfråga. Detta uttryck åsyftar att genom eder låta svenske
män veta, att här uppe i gränsbygden svenska hjertan klappa i svenska
bröst med sådan värma och hänförelse för det fria land, vi mottagit
i arf af våra fäder, att vi, i känslan af vår medansvarighet för landets
ära och oberoende, vilja såsom hängifna fosterlandsvänner stödjande
stå bakom eder. I hufvudsak gillande de grunder, på hvilka det vid
1892 års lagtima riksdag afhandlade härordningsförslaget var fotadt,
uttala vi derför öppet och hoppfullt den önskan att Svea rikes förtroendemän
i det urtima riksmötet omsider måtte i landets vigtigaste
fråga afgifva ett svar, fullt värdigt ett af ålder fritt och frihetsälskande
folk, som villigt åtager sig de nödiga offren för att okränkt kunna
bevara sitt dyrbara fädernearf. “

Denna adress, som jag anhåller, herr talman, måtte få intagas i
protokollet, är undertecknad af nära 200 personer ur alla samhällsklasser.
Liknande adresser ha kommit till mig från Haparanda och
från Piteå. Dessa vittna om samma hängifna kärlek till fäderneslandet
och samma offervillighet för dess försvar.

Herr Nordin: Herr talman, mine herrar! Det har i dag från
många håll och nu ifrån de två senaste talarne gjort sig gällande det
påståendet såsom någonting alldeles bestämdt och såsom något, som ej
behöfver bevis, att hvad som är omöjligt att göra för svenska staten,
det skulle vara möjligt för små grupper af 10 å 15 bönder, nemligen
att värfva soldat, då någon lucka uppstår. Jag kan för min del omöjligen
begripa det rimliga i detta påstående, utan anser det allt fort.
farande endast som en fras, afsedd att nedgöra herr Olof Jonssons
motion. Och hvad är, mine herrar, hela den nuvarande indelta soldatesken
egentligen annat än värfvad, och af folket sjeilt? Jag tror,
att det skulle ha godt inflytande med sig i många afseenden, om värfningssystemet
öfverginge från folket och till militärerna sjelfva. Jag
tror bland annat, att detta skulle hafva det goda med sig, att beliand -

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

lingssättet mot manskapet skulle blifva helt annat än hvad det nu
visat sig på många ställen både hafva varit och fortfarande vara.

Hvad som vidare framhållits för att stjelpa herr Olof Jonssons
motion är, att det manskap, som nu skulle komma att värfvas af staten
enligt hans förslag, skulle blifva i afseende å sin moraliska qvalité så
underhaltigt. Det är något för mig ännu svårare att fatta, nemligen att
en man, som värfvas af några bönder, skall i moraliskt afseende ha
så högt värde framför en, som värfvas af staten — i synnerhet om
det vore samme man, som det är fråga om i båda fallen. Månne
staten skulle inverka på honom, så att han blefve så moraliskt förderfvad.
Och, mine herrar, gåu till rotehållarne och fråga dem, huru
det går till, då de värfva! Ingen skall erkänna, att han offrar många
tiotal kronor för att få en i moraliskt afseende särdeles högt stående
karl; utan det besynnerliga är, att rotehållarne taga den man, som
“kan gå in“, som är så frisk, att han kan blifva antagen för billigaste
pris de kunna få honom. Hans moral fråga dessa bondgubbar icke
det allra ringaste efter. Alltså måtte det väl vara besynnerligt, om
den soldathop, som värfvas af staten, skall blifva sämre än den, som
anskaffas af enskilde rotehållare. Talet härom är endast en fras, som
kommit till för att nedgöra den der besvärliga motionen.

Nu har mycket ordats om — jag har hört det icke här i kammaren,
men från enskilda håll —, att det vore så fördelaktigt att
taga det tillfälle, som nu bjudes, att komma ifrån grundskatter och
roteringstunga. Det är för mig svårt att fatta, att deruti skulle ligga
någon synnerlig lockelse. De, som hittills orättvist ensamma burit
dessa besvärliga bördor, ha nog fått känna deras tyngd. De äro verkligen
tryckande dessa bördor. Men, mine herrar, då icke mer än
grund skatterna nu i sin helhet komme att tagas bort, men roteringen
fortfarande skulle fä ligga på roten såsom en skyldighet, kan jag icke
finna annat än att det blefve så mycket qvar af det gamla onda, att
bonden ändå fortfarande hade eu nosgrimma på sig, med hvilken han
kunde ledas hit och dit allt efter beqvämlighet och så som herrarne
vilja ha det. Derför kommer jag i enlighet med det anförda att yrka
''afslag å Kongl. Maj:ts proposition.

Men icke blott det nu sagda bestämmer mig för ett sådant yrkande.
Jag bäfvar tillbaka för en så grym orättvisa som att lägga
ytterligare 48 dagars värnpligtsöfning på den del af svenska folket,
som hittills icke vetat af något annat än att tålmodigt bära bördor —
jag menar arbetareklassen. Dessa arbetare fingo sig först ålagdt att
exercera i lö dagar. Det ökades till 30, det ökades till 42 dagar.
Men med lugn och jemnmod ha de burit det. Sedan fann man på
eu annan konst, en annan metod att lägga bördor på dem. De fingo
lifsmedelstullar. Denna börda blef alldeles för tung för dem och har
derför vållat deras högljudda klagan. Ofvanpå detta skulle man nu
komma med ytterligare 48 dagars militäröfning och ändå fordra lugn
och jemnmod. Ja, icke nog dermed. Vice talmannen sade nyss, att
de borde vara tacksamme. Om jag kunde med ett trollslag förmå
dem att känna sig tacksamt stämda, skulle jag göra det. Men jag
tror, att hvarken vice talmannen eller jag kan det. Och, mine herrar,

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

12 Måndagen den 21 November, e. m.

om jag skulle lemna min röst till påläggande af bördor å dem, som
äro utan rättighet att deltaga i beslut angående landet i sin helhet,
då skulle jag, när jag komme hem till mina kommittenter och de såge
mig i ansigtet och förebrådde mig för mitt handlingssätt, nödgas vända
mig ifrån dein med skam och under tystnad.

Herr talman! Jag ber att få yrka utslag å Kong!. Maj:ts proposition.

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman! Till de anförda skälen
för afslag å utskottets hemställan vill jag lägga ytterligare ett. Uti
de kontrakt, som upprättades mellan kronan och allmogen under konung
Karl den elftes tid, hvilka kontrakt blifvit försedda med Kongl.
Maj-.ts konfirmation, finnas följande bestämmelser:

“två hela gårdar af krono och skatte, utan åtskilnad, skola förskaffa,
underhålla och på all förmodelig händelse städse i beredskap
hafva en knekt allt i enlighet med det slutna kontraktet, hvaremot
allmogen, så länge detta utlofvade försvarligen presterades, med barn
och folk, som till gårdarnes kultur och bruk samt ersättande af manskapets
afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifning och alla
dervid sammanhängande besvär, ehvad namn de helst hafva kunna, samt
fördubblingar och våldsamma värfningar nu och i tillkommande tider
vara alldeles qvitte och befriade.“

På grund häraf anser jag, att i det af Kongl. Maj:t och särskilda
utskottet framlagda förslaget bort vara föreslaget, att likaväl som
grundskatterna indelningsverkets besvär skulle fullständigt afskrifvas.
Så har nu icke skett. Derför kommer jag för min del att rösta för
afslag å utskottets betänkande, under det att jag yrkar bifall till och
kommer att rösta för herr Olof Jonssons förslag i den föredragna
punkten.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman, mine herrar! Det förslag,
som nu föreligger till Riksdagens pröfning, har väckt mycken
oro och bekymmer bland det stora flertalet af landets befolkning, och
detta af derå orsaker. De utsträckta beväringsöfningarna om ytterligare
48 dagar hafva bland den stora allmänheten vållat kanske
större bekymmer, än saken verkligen förtjenar. Detta vill jag för min
del visserligen medgifva, men så är emellertid förhållandet.

Hvad särskildt Skåne beträffar, så äro redan nu arbetskrafterna
der häråt anlitade, och på sommartiden är det mycket svårt att iå
sådana för jordbrukets och industriens behof, hvilket naturligtvis för
landtmännen är en icke oväsentlig olägenhet. Vid ett större möte,
som afhölis i mitt valdistrikt näst förlidna månad rörande värnpligtsfrågan,
vid hvilket möte, som bevistades af cirka 500 personer, uttalades,
med undantag af en kapten och tvenne läkare, allmänt den meningen,
att någon utsträckt värnpligt icke borde ifrågakomma, åtminstone
icke förr än indelningsverket blefve till fullo afskaffadt. Det
bevisar emellertid hurudant tänkesättet är i min hemort, ty både der
och i de närmast dertill liggande orterna hyser man en allmän förskräckelse
för utsträckning af värnpligten. Men icke endast vid detta

Måndagen den 21 November, e. m. 13 N:o 6.

möte utan vid många andra tillfällen, då jag med valmän och äfven Angående
andra personer, boende utom min valkrets, samtalat om denna fråga, organisation
har största delen af dem förklarat, att, om en utsträckt värnpligt ay infanteriet.

blefve af Riksdagen bifallen, skulle de skicka sina söner till Amerika (Forts.)

samt derefter realisera sin egendom och sjelfva fara efter. Skulle

emigrationen både till Amerika och till andra verldsdelar, hvilken
dess värre redan är allt för stor, härefter komma att ännu mera tillväxa,
då beklagar jag följderna deraf för vårt land, och jordbrukarne
i synnerhet, och då kanske det blir såsom en talare vid förra riksdagen
sade, så att vi få armén i Amerika och befälet hemma i Sverige.

Det kan verkligen komma att gå den vägen och det är det som jag
fruktar för, ehuru jag bra gerna skulle önska, att denna min fruktan
vore origtig.

Om vi beräkna de nu ifrågasatta 48 nya öfningsdagarne efter
dagsverken, så skulle de för våK land årligen utgöra tillsammans

1,150,000 stycken, och om man beräknar alla de 90 dagarna, så gör
det 2,160,000 dagsverken. Dessa dagsverken voro mycket väl behöfliga
för vårt jordbruk och vår industri. Jag vill icke säga att de kunna
som öfning undvaras i sin helhet, men att de kunna nyttigare användas
i jordbrukets och industriens tjenst än på det sätt som de förslagsvis
skulle komma att användas, detta tror jag för min del, vara
temligen säkert.

Om detta förslag skulle vinna Riksdagens bifall, så finge vi visserligen
en armé på cirka 200,000 man, och detta vore ju ganska respektabelt,
men jag hemställer till herrarne, om detta obetingadt skall
anses vara till trygghet för vårt lands sjelfständighet, och om det
icke å andra sidan kan ligga en fara deri. Vi kunna ju tänka oss,
att man framdeles skulle kunna få en regent, som skulle yfvas öfver
att ha att befalla öfver en så stor militärkontingent och på grund
deraf kunde komma att fora ett högt och förnärmande språk mot
våra grannar, så att vi måhända på det sättet skulle fortare komma
i krig med dessa grannar än om vi blott hade en mindre armé.

I afseende på den finansiella delen af detta förslag skall jag för
tillfället endast erinra derom att, då nu frågan om arméorganisationen
ånyo kommit fram, jag och kanske det stora flertalet med mig skulle
hafva önskat att chefen för vårt landtförsvarsdepartement tagit litet
mera hänsyn till, om icke de stora kostnaderna för detta förslag kunnat
i någon mån nedbringas; och detta borde enligt mitt förmenande
kunnat ske dels genom regementsofficerarnes nedbringande till antalet
och dels genom minskning i de till dessa officerare föreslagna löner,
helst som vi i båda dessa fall stå betydligt öfver våra grannländer
Norge och Danmark. Jag skall be att i detta afseende få gifva några
upplysningar om befälets antal och löner inom armén såväl i Sverige
som i våra grannländer. Jag har hemtat mina uppgifter dels från
Kong], Maj:ts proposition och dels från statskalendrarne för Danmark
och Norge, men jag skall icke besvära kammaren med att redogöra
för alla officerarnes utan blott för regementsofficerarnes samt kapteners
och ryttmästares antal och lönevilkor. Först vill jag då nämna, huru
det är stäldt med regementsofficerarne i svenska armén. Vid kavalle -

M:o 6. 14 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående riet hafva vi 7 öfverstar, 6 öfverstelöjtnanter och 7 majorer, vid artille—
organisation riet 5 öfverstar, 13 öfverstelöjtnanter och 11 majorer, vid infanteriet
af infanteriet. öfverstar, 25 öfverstelöjtnanter och 53 majorer och vid fortifika (Forts.

) tionen 1 öfverste, 2 öfverstelöjtnanter och 4 majorer. Detta gör tillsammans
38 öfverstar, 39 öfverstelöjtnanter och 75 majorer. Om vi
nu gå till Norge, så finna vi der vid kavalleriet 3 öfverstar, 3 öfverstelöjtnanter
och 1 major, vid artilleriet respektive 5, 2 och 1 samt
vid infanteriet 20 öfverstar och 21 öfverstelöjtnanter eller summa 28
öfverstar, 26 öfverstelöjtnanter och 2 majorer. 1 Danmark har kavalleriet,
som består af 5 regementen, blott 1 öfverste och 4 öfverstelöjtnanter,
artilleriet, som är indeladt på två regementen, 2 öfverstar och
4 öfverstelöjtnanter, och slutligen infanteriet" 11 öfverstar och 40 öfverstelöjtnanter.
Detta gör tillsammans 14 öfverstar och 48 öfverstelöjtnanter.
Häraf synes, att vi t i jemförelse med våra grannland
hafva en sådan massa regementsofficerare, att det förundrar mig huru
så kan vara förhållandet. I Danmark nöjer man sig t. ex. med 1
öfverste och 4 öfverstelöjtnanter för alla sina 5 kavalleriregementen.
Här i Sverige hafva vi nu följande kavalleri, nemligen kronprinsens
husarer, lifgardet till häst, Smålands husarer, lifregementets dragoner
och husarer och så den nya corpsen i Jemtland. För dessa corpser,
hvilka alla bestå af endast fem sqadroner hvar, och hvilka jag derför
i ansende till numerären ville kalla endast bataljoner, måste vi hafva
en öfverste för hvar och en, under det man i Danmark nöjer sig med
en öfverstelöjtnant såsom chef för ett helt regemente. Detta vill jag
hafva nämnt med afseende på antalet af regementsbefäl i de olika,
länderna.

GÖr man nu eu jemförelse angående aflöningssättet i nämnda tre
länder och grundar den på uppgifterna i statskalendern för Norge och
Danmark och i Kong!. Maj:ts förslag för Sverige, kommer man till
följande resultat. I Sverige finnas 10 generaler med en lön af 12,485-kronor hvardera. 1 Danmark hafva hälften af de äldsta generalerne
en lön af 8,000 och hälften eller de yngste 7,000 kronor. Fem generaler
finnas i Norge med lön af 8,700 kronor, de öfriga hafva.
7,900 kronor i lön. Öfverstar på indelta svenska kavalleriet hafva
10,095 kronor och på värfvade kavalleriet 10,120 kronor. I Norge
utgör öfverstarnes lön endast 6,180 kronor och i Danmark 6,000 kronor.
En öfverstelöjtnant på indelta kavalleriet har i Sverige en lön
af 7,135 kronor och på värfvade kavalleriet 7,755 kronor, då i Norge
en öfverstlöjtnant vid kavalleriet endast har 5,580 och i Danmark
5,220 kronor. Majorerna på indelta kavalleriet i Sverige hafva en
lön af 6,535 kronor och på värfvade kavalleriet af 7,200 kronor. I
Norge fins endast en major, men statskalendern upptager icke beloppet
af hans lön. I Danmark åtnjuter en majorsgrad i lön 4,400 kronor.
Två ryttmästare af första klass hafva i Sverige en lön af 5,825
kronor och 8 ryttmästare i samma klass 4,910 kronor. I Norge har
en sådan ryttmästare 4,156 kronor och i Danmark en del 3,600 kronor
och andra 3,000 kronor. Ryttmästarne af andra klass hafva i
Sverige en lön af 3,800 kronor, i Norge 3,756 kronor och i Danmark
2,400 kronor.

Måndagen den 21 November, e. m. 15 N:o 6.

Vid artilleriet hafva öfverstarne i Sverige 9,355 kronor i lön, i Angående
Norge 6,180 kronor och i Danmark 6,000 kronor. Öfverstelöjtnanterna förändrad
hafva i Sverige 6,990 kronor, i Norge 5,580 kronor och i Danmark ^S^uation
5,200 kronor. Majorerna hafva i Sverige en lön af 6,490 kronor. 1 V (Forts!"6
Norge, der endast en major i vapnet finnes, hvilken tillika är under fälttygmästare
m. m., har eu lön af 5,840 kronor. I Danmark hafva dessa
majorer eller motsvarande grad en lön af 4,400 kronor. Kaptenerna
af första klassen hafva i Sverige en lön af 3,895 kronor, i Norge
3,536 kronor och i Danmark 3,000 kronor. Kaptenerna af andra
klassen hafva i Sverige 2,895 kronor i lön, i Norge 3,136 kronor och
i Danmark 2,400 kronor.

Vid infanteriet hafva öfverstarne i Sverige 9,355 kronor i lön, i
Norge hafva de 6,180 kronor och i Danmark 6,000. Överstelöjtnanterna
hafva i Sverige 5,725 kronor i lön, i Norge hafva de 5,580
kronor och i Danmark 5,200 kronor. Majorerna hafva i Sverige 5,125
kronor i lön, i Norge fins vid detta vapen ingen major och i Danmark
icke heller, men befäl i motsvarande grad uppbära i lön 4,400 kronor.
Kaptenerna af första klass hafva i Sverige 8,470 kronor i lön,
i Norge 3,376 kronor och i Danmark 3,000 kronor. Kaptenerna af
andra klass hafva i Sverige 2,270 kronor i lön, i Norge hafva de
2,976 kronor och i Danmark 2,400 kronor.

Jag skall nu icke ytterligare besvära herrarne med ytterligare
siffror. Jag vill endast tillägga, att, då man kommer till det lägre
befälet, premierlöjtnanter och andre löjtnanter, äro löneförhållandena
temligen lika i alla tre länderna.

Såsom jag nu för herrarne visat ställer sig vår aflöning till regementsbefälet
betydligt högre än i våra grannland. För min del skulle
jag önskat, att chefen för landtförsvarsdepartementet, då han uppgjorde
det nu föreliggande förslaget, äfven tagit i betraktande detta förhållande
och tillsett att aflöningen åt regementsbefälet äfvensom kaptener
och ryttmästare hos oss stälts någorlunda lika med aflöningen åt sådant
befäl i våra grannländer, ty tjenstgöringen måste vara ungefär den
samma. Då nu icke så skett utan såväl antalet regementsbefäl samt
kaptener m. m. som aflöningen åt dem är i förslaget mycket högre
än i våra grannländer, så anser jag för min enskilda del att chefen
för landtförsvarsdepartementet, vid uppgörande af denna nya organisationsplan,
beräknat eller föreslagit kostnaderna i detta hänseende mycket
större, än de rätteligen borde vara. Jag vet väl, att lönen för de
nuvarande tjenstemännen icke kan sänkas, ty hvad dem är tillförsäkradt
i lön måste de naturligtvis erhålla, men för alla dem, som utnämnas
härefter, borde lönen satts betydligt lägre. Jag beklagar att
så icke skett, och det medverkar äfven i väsentlig mån till det votum,
jag kommer att i denna fråga afgifva.

Mina herrar, jag har kommit att läsa protokollen från 1889 års
riksdag. Vid nämnda riksdag förekom frågan om kavalleriets sättande
på vakans. Då frågan i Andra Kammaren förekom, uppträdde riksdagsmannen
Boström till Östanå, som i ett långt yttrande kraftigt
och energiskt bekämpade Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna förslag och
för denna sin uttalade mening lyckades vinna kammarens bifall. Han

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Mandagen den 21 November, e. m.

uppträdde som sagdt ganska skarpt mot förslaget, men jag vill åtminstone
icke för tillfället besvära kammaren med uppläsande af hans
yttrande. Nu hafva förhållandena blifvit annorlunda. Nu har samma
person blifvit statsminister, och nu tillstyrker han i denna sin egenskap
Kongl. Maj:t att framlägga ett likartadt förslag om skånska
kavalleriets sättande på vakans. För mig synes det ganska förunderligt,
att det kan gestalta sig så, att en och samma person vid ett tillfälle
såsom representant i kammaren uppträder mot en sak, och det
allvarsamt och skarpt, men sedermera, såsom statsminister, tillstyrker
Kongl. Maj:t att framlägga ett förslag i samma rigtning, som han förut
motsatt sig. Hvad orsaken dertill har kunnat vara, skall jag icke
vidare taga i bedömande. Men man kan undra, om hans omkastning
skett till följd af ändrade åsigter eller genom inflytandet af förändrad
samhällsställning. Hvilketdera det är, vet jag icke, men i hvilket fall
som helst hedrar ett sådant handlingssätt icke en excellens.

Om skånska kavalleriet sättes på vakans eller icke, är detta för
mig ingen hufvudsak, men väl indelningsverkets fullständiga afskaffande,
för hvilket jag alltid kämpat. Vi skola icke glömma bort, att den tid
varit, då den svenske, dels rusthållaren, dels rotehållaren sjelf fått gå
ut för sitt nummer, och de tider kunna väl äfven komma, och blifva
så mycket svårare som, derest detta förslag ginge igenom, rust- och
rotehållare då icke längre kunde skicka ut sina söner i sitt ställe,
enär dessa redan vore ute såsom värnpligtige, utan måste, då numret
är vakant, och ingen karl kan anskaffas, sjelf uppehålla sitt nummer
och draga ut i fält. Det är detta, mine herrar, jag fruktar för, ty
det är ganska sannolikt, att sådana tider kunna komma. Vi skulle
derför försöka att, när vi nu åtaga oss en utsträckt värnpligt samt
dermed förenade nya bördor och olägenheter, på samma gång böra
befrias från de gamla knektekontrakten, på grund af hvilka vi sjelfve
kunna blifva skyldiga att gå i fält och tjena för nummer.

Herr vice talman, jag vill förklara, att jag i första rummet kommer
att biträda herr Olof Jonssons med fleres förslag, men om detta
förslag skulle blifva underkändt, skall jag be att få yrka afslag å
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Elowson: Beskaffenheten af ett lands härordning är väsentligt
beroende af det ändamål, för hvars ernående härordningen är afsedd.
Naturligtvis måste förhållandena blifva olika, om försvar af det
egna landets gränser eller anfall sättes såsom detta mål. För den
skandinaviska hallon borde uppgiften uteslutande vara dels att upprätthålla
neutraliteten i händelse af krigiska förvecklingar mellan andra
magter och dels att tillbakavisa ett anfall, om ett sådant skulle göras.
Denna uppfattning står ock i fullkomlig öfverensstämmelse med de
uttalanden, som förekomma i statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 14 sistlidne oktober. Emellertid torde det vara af vigt,
att landets representanter uttala sin mening i detta afseende.

Må vi derför aflägsna hvarje tanke på anfallskrig, så väl åt det
ena som åt det andra väderstrecket, och må hufvudändamålet med
våra rustningar vara att åstadkomma ett försvar, som är icke allenast

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

nöjaktigt utan äfven, menskligt att döma, fullt betryggande för vår
sjelfständighet. Särskilda uppoffringar för underhåll af en s. k. fredsariné
blifva då öfverflödiga af det skäl, att den armé. som förmår att
värna den yttre sjelfständigheten, äfven kan skydda den inre friheten
och upprätthålla den lagliga ordningen.

I de kongl. propositioner, som blifvit aflåtna till den urtima Riksdagen,
göras vissa förutsättningar; allt som oftast förekomma ju sådana
uttryck som: “för den händelse Riksdagen bifaller", “under förutsättning
att propositionen vinner bifall", “derest Riksdagen godkänner" m. m.
Sammanställer jag dessa förutsättningar med det i trontalet förekommande
yttrande angående 1873 års öfverenskommelse, vill det synas,
som skulle det hos den nuvarande regeringen förefinna» en viss benägenhet
att skjuta hufvudfrågan å sido för bifrågorna. 1873 års Riksdags
till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse förutsätter, att indelningsverket
skulle upphäfvas, och att den allmänna värnpligten skulle blifva grundvalen
för arméns omorganisation. Enligt sagda skrifvelse har Riksdagen
uttalat som sin mening, att den allmänna värnpligten otvifvelaktigt
komme att så anlitas för landets försvar, att indelningsverkets
bibehållande icke vidare erfordrades. Nu år 1892 vill man emellertid
skapa en härordning utan väsentlig rubbning i den gamla grunden för
försvarets organisation. Under sådana förhållanden saknar jag den
ursprungliga och på samma gång grundväsentliga förutsättningen för
sjelfva hufvudfrågan. Hufvudfrågan, hvilken icke utan skada för landets
väl får eller kan skjutas å sido, är att på den allmänna värnpligtens
grund bygga en härorganisation, som förmår att värna vår
sjelfständighet.

Den grundväsentliga förutsättningen för denna härorganisation är
icke grundskatternas afskrifning. Ack nej! Vilkoret och förutsättningen
för denna nya härorganisation är, att densamma uppbäres af
folkets kärlek och förtroende. Fasthåller man denna grundförutsättning
och vill derur praktiskt komma till en arméorganisation i det
verkliga lifvet, står man i och med detsamma inför den allmänna
värnpligten.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet uttalade
till statsrådsprotokollet den 25 juni d. å. den förhoppningen, att slutmålet
för vårt arbete för härordningens förbättrande skulle vara en uteslutande
på den allmänna värnpligten byggd härordning. Emellertid föreslår
han nu förbättringar med indelningsverket som grund och menar,
att på den grunden ett helgjutet härordningsväsende skall kunna byggas.

Denna helgjutenhet skulle då enligt förslaget visa sig deri, att
armén blefve indelad på ett lämpligare sätt än förut i vissa enheter,
i arméfördelningar, hvilka kunde uppträda såsom organiska enheter
och i krigstillfälle mobiliseras sjelfständigt. Emellertid finner jag en
remna i denna helgjutenhet redan derutinnan, att i 2 arméfördelningar
saknas sådana trupper som trängtrupper. Dessa båda fördelningar,
den andra och den femte skulle erhålla sina trängtrupper från andra
fördelningar. Detta är en olägenhet, som visserligen icke är af så
stor betydenhet, men som dock är en olägenhet. För att afhjelpa den
bristande planmessigheten, som finnes i den nuvarande organisationen,
Andra Kammarens Prot. vid urtima ri/csd. 1892. N:o G. 2

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet►

(Forts )

N:o 6. 18 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående föreslås en reduktion af manskapsstyrkan vid vissa regementen. Detta

förändrad £r visserligen en fördel, men den brokiga mångfalden står dock i viss
åf^fanteriet m&n flvar- Om vi se på bestämmelserna angående infanteriet, så visar
(Forts.) '' det sig, att 2 bataljoner, Hallands och Blekinge, skulle hafva hvardera
188 man, manskap och nummerspel, 2 corpser, Smålands grenadierer
och Vermlands fältjägare, 400 man, manskap och nummerspel, ett regemente,
Vesternorrlands, 500 man, d:o, 3 regementen, Norrbottens, Vesterbottens
och Jemtlands, 700 man, d:o, 2 regementen, Svea och Andra
lifgardet, 816 man, d:o, och 19 regementen 1,000 man, manskap och
nummerspel. Härtill kommer Gottlands infanteriregemente med 192
man. Den brokiga mångfalden står således tydligen qvar.

Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten vid det förhållandet, att
af de norra landskapens regementen Vesternorrlands regemente skulle
bestå af 500 man, och regementena i de öfriga landskapen Norrbotten,,
Vesterbotten och Jernband, af 700 man, ehuru likväl Vesternorrlands
landskap är det folkrikaste af dessa 4.|

Men det må nu vara huru som helst med den yttre sammansättningen
— och någon så synnerligen stor vigt kan ju icke ligga på
denna omflyttning från det ena regementet till det andra — men den
inre sammansättningen företer ännu väsentligare brister. Det är det
bristfälliga systemet, stam och beväring, som qvarstår oförändradt,
och som jag för min del anser vara en grund, som man icke bör
bygga på. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har på förmiddagen i dag framhållit, som jag tror, den bästa möjliga
synpunkten, som kunde framhållas till fördel för systemet “stam
och beväring11. Han framhöll nemligen, huru stammen skulle hafva
ett moraliskt inflytande på beväringen. Han framhöll, hurusom vid
ett anfall på fienden stammen går förut och beväringen får en moralisk
impuls att följa efter. Detta må vara rigtigt, men jag vill erinra
om att en blandad sammansättning i eu taktisk enhet alltid innebär
en inre svaghet. I mekaniken bevisas det, att, i händelse omvexlande
starka och svaga partier utsättas för likformigt tryck, de svagare partierna
komma först att springa. Om ett regemente, sammansatt af mera
öfvade och mindre öfvade trupper, utsättes för anfall från fienden, är det
uppenbart, att de mindre öfvade trupperna först svigta och derigenom
åstadkomma svaghet i det hela. Särskildt torde denna olikhet i utbildning
vara af stor olägenhet under vissa förhållanden vid ett krigs
förande. Jag tänker då närmast på förhållandet vid rekognosceringar,
då den mindre öfvade delen otvifvelaktigt kan sätta hela företaget på
spel just derigenom att densamma är mindre utbildad. Fäster jag
mig vid anordningarne af de norrländska regementena, finner jag den
inre sammansättningen mycket olikartad. Vid mobilisering skulle
finnas 3 särskilda element: indelt manskap, värfvade volontärer och
beväringsungdom med 90 dagars öfning. Denna sammansättning tror
jag för min del icke kan hafva den inre styrka som eu likformigt
öfvad trupp har, då den går mot fienden. Beträffande det rytteriregemente,
som skulle vara förlagdt i den 6:te arméfördelningen, har
Kong!. Maj:t föreslagit den’ anordningen, att | skulle vara indelt man -

N o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

skap och | värfvadt manskap, hvilken anordning dock genom utskottet
förändrats så, att allt manskap skulle vara värfvadt.

Jag antydde nyss att hufvudsaken för våra rustningar vore att åstadkomma
ett försvar af det egna landets gränser eller upprätthållande
af vår neutralitet. Tänker jag då på försvaret, skulle detta naturligtvis
gå ut på att tillbakavisa ett anfall. Ett sådant anfall kan ju
endast komma på 2 vägar — antingen från hafvet eller öfver gränsen.

Beträffande landgränserna, äro vi ju fullkomligt trygga vid den
vestra gränsen genom den förening med brödrafolket, som blifvit åvägabragt
på den fria öfvertygelsens väg; och denna förening är ett vilkor
för brödrafolkens politiska välbefinnande. Således finnas af landgränser,
hvarifrån ett anfall skulle kunna befaras, endast den norra. Om
jag då förutsätter ett eventuelt anfall från denna gräns, så synes i
afseende på försvaret några anmärkningar kunna göras, angående
truppernas fördelning inom det 6:te militärdistriktet.

I Norrbottens län, dit fienden sålunda först måste nalkas, finnes
endast ett infanteriregemente, i styrka uppgående till 700 man, under
det att vid den vestra gränsen, förutom infanteri, äfven finnes förlagdt
ett kavalleri- och ett artilleriregemente. Jag anser att, om meningen
är att skydda oss mot ett fiendtligt anfall, det är onödigt att vid
vestra gränsen förlägga både ett kavalleri- och ett artilleriregemente.
Dessa båda regementen borde i stället förläggas till den norra gränsen.
Särskildt tror jag, att terrängen mellan Luleå och Torneå elfvar
vore, i händelse af behof, lämplig plats för ett kavalleriregemente för
att der utföra bevakuings- och spaningstjenst. Jag tror likaledes, att
en fast befästning på lämplig punkt inom Norrbotten, t. ex. vid Boden,
borde anläggas, så att de trupper, som inom nämnda län äro förlagda,
finge en replipunkt.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
utan tvifvel i det föreliggande härordningsförslaget åstadkommit förbättringar
uti den nuvarande organisationen, men dessa förbättringar
äro enligt min tanke dels afvikelser från indelningsverkets princip,
dels sådana som med indelningsverket icke hafva något att skaffa.
Till det första slaget af förbättringar räknar jag den vakanssättning
af vissa kavalleriregementen, som blifvit föreslagen. För min del anser
jag att, om indelningsverket är en olämplig grund för infanteriet,
så är det en än mera olämplig grund för kavalleriet. Om, såsom
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet säger, en
beväringsyngling med 90 dagars öfning nätt och jemt hinner “till
gränsen af hvad utaf en duglig fältsoldat kräfves", så tror jag icke,
att detta kan tillämpas på en beväringsyngling vid kavalleriet med
samma öfningstid. Jag tror icke, att den senare blifver så utbildad,
att han kan insättas i en sqvadron, utan att der göra mera skada än
gagn; och skulle han vid krigsutbrott förläggas i dépot för att utbildas
till den färdighet, som fordras för att blifva stridsduglig, är det
sannolikt, att han icke hinner förvärfva denna stridsduglighet, innan
kriget är förbi.

Det har framhållits här i dag, att det skulle finnas motvilja mot
den allmänna värnpligten, men att den allmänna värnpligten likväl

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

skulle vara den bästa och rigtigaste grunden för eu arméorganisation.
Jag ber att i detta afseende få anföra något, som borde vara
af vigt, då man uttalar ett omdöme om värnpligtstrågan.

Enligt statsrådsprotokollet af den 4 sistlidne januari förordade såsom
bekant är dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet ett
förslag till härordning, som var bygdt på den allmänna värnpligtens
grund, men hans excellens herr statsministern uttalade såsom sin uppfattning,
att de nödvändiga förutsättningarne för framgång af detta
förslag vore endast i mycket ringa grad lör handen. Några månader
senare, den 23 derpå följande september uttalade hans excellens herr
statsministern till statsrådsprotokollet, att endast ett förslag, hyllande
på samma grunder, som det af Ivongl. Maj:t till 1892 års lagtima
Riksdag afgifna, hade utsigt att vinna Riksdagens bifall. Dessa uttalanden
gifva anledning till det spörsmål, huruvida svenska folket
hyser någon kärlek till sitt fosterlands försvar och är beredvilligt att
bära de bördor, som härför erfordras. För att lemna ett lägligt svar
på denna fråga, ber jag att få fästa uppmärksamheten på den skarpskytterörelse,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
vid sitt föredrag i dag på förmiddagen omnämnde. Det valen
rörelse, som var framsprungen ur folkets kärlek till fosterlandet.

Iusigten om att de befintliga försvarskrafterna voro otillräckliga
för landets värnande ledde till uppkomsten af skarpskytteväsendet.
Till grund för denna rörelse låg en fruktbärande idé, som visserligen
ännu väntar på sin utveckling. Innehållet i idén är medvetenheten
om, att hvarje välfrejdad och vapenför svensk man är berättigad att
deltaga i sitt lands försvar. Märk väl, det är rättigheten att bära
vapen för fosterlandets tjenst, som är det ursprungliga i denna idé.
Skyldigheten blifver deraf en följd.

Resultatet af skarpskytterörelsens verksamhet medan den pågick
kan betecknas såsom storartadt. Några få år efter denna idés framträdande
fans nemligen en skarpskyttestyrka på omkring 40,000 man.
Detta lemnar ett ovedersägligt vittnesbörd derom, att folket hyser
kärlek till sitt fosterland och offervillighet till dess försvar. Detta är
den ljusa sidan. Betydelsen af densamma är omätlig, ty den lemnar
svar på frågan om folket är villigt att värna sitt fosterland.

Men skarpskytterörelsen företer äfven en annan sida, som visserligen
är mindre ljus, men desto mera lärorik. Jag behötver knappast
erinra, hurusom den indelta krigsmagten var otillfredsställande och
otillräcklig äfven på den tid, då skarpskytterörelsen stod på höjden
af sin utveckling. Förslag till densammas förbättring saknades ej
heller då. Otvifvelaktigt låg den tanken nära till hands, att man då
skulle hafva sökt vinna dessa förbättringar genom eu utveckling af
skarpsky tterörelsens idé. Det vill synas som om denna idé skulle
varit rnägtig att på ett varaktigt sätt afhjelpa härordningens orister,
Detta kunde hafva skett derigenom att eu fullständig omorganisation
af härordningen företagits, på så sätt, att man sökt åstadkomma eu
nationalarmé genom landtförsvarets ombildning enligt den allmänna
värnpligtens princip. Så skedde emellertid icke, och likväl hade krigshistorien
och krigsvetenskapen redan då lemnat bevis om, hvilket oer -

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

hördt företräde en nationalbeväpning har framför eu stående yrkesarmé.
Det är bekant, hurusom Napoleon I med den franska nationalliären
krossade Preussens yrkesarmé. Vid fredsslutet föreskrefs bland
andra vilkor, att Preussen icke skulle få hålla eu armé öfver en viss
gräns. Denna bestämmelse blef till lokstafven efterlefd, ty Frankrike
kontrollerade att den efterlefdes. Men den Preussiske krigsministern
förstod konsten att likväl låta landets befolkning öfvas i vapnens bruk.
Arméstyrkan öfverskred aldrig den i fredsslutet bestämda gränsen,
men så snart en soldat fått utbildning, erhöll han afsked och eu
annan man antogs i hans ställe såsom rekryt. På detta sätt kom
den vapenföra ungdomen att genomgå eu krigsskola. När kriget sedan
utbröt, kunde den Preussiska krigsstyrelsen inkalla under fanorna eu
väsentlig del af den vapenföra ungdomen, ty då hade flera årsklasser
af denna ungdom erhållit utbildning för krig.

Den erfarenhet, som krigshistorien sålunda hade att bjuda på,
vann emellertid icke uppmärksamhet i vårt land. Tvärtom! Oaktadt
folket lade i dagen håg att öfva sig i vapnens bruk, och oaktadt
denna håg öfvergick till handling, rönte skarpskytteväsendet föga uppmuntran
från de styrandes sida. De funno i denna fosterländska rörelse
ingen anledning att inlåta sig på en ombildning af yrkesarmén
till eu skola för landets vapenföra ungdom. Långt derifrån! De styrande
proklamerade i stället såsom grundsats, att vårt historiska indelningsverk
skulle bibehållas orubbadt.

Skulle en förändring af folkets tänkesätt under de senare åren
hafva försiggått i den rigtning, att folket icke mera hyste kärlek till
landets försvar, så vore detta en företeelse af sorglig art. Kan statsmannen
med fog säga, att förutsättningarne för framgång af ett härordningsförslag,
bygdt på den allmänna värnpligtens grund, endast i
ringa grad äro för handen, då finnes giltigt skäl för den frågan: hvar
ligger felet? Icke ligger det hos den ungdom, som frivilligt erbjudit
sig att träda under värnpligtens fanor. Nej, felet ligger hos de regeringar.
som icke antagit detta erbjudande.

Herr vice talmannen erinrade derom, att beväringsinstitutionen
infördes i vårt land 1812. Af denna beväringsinstitution har icke
mycket blifvit gjordt. Den har icke nått någon synnerlig utveckling.
Med anledning af denna erinran vill jag nu, såsom jag förut en gång
gjort, i minnet återföra, att folkskolepligten infördes i vårt land 1842.
Sammanställer man värupligt och folkskolepligt och låter folkskolan få
såsom öfverbyggnad en krigsskola, der landets vapenföra ungdom får
inhemta den erforderliga färdigheten i krigskonst och erhåller kroppslig
utbildning i fysiskt hänseende samt eu moralisk uppfostran och
tillfälle att förvärfva sig många andra nyttiga kunskaper, så tror jag,
att man skulle komma närmast till målet af försvarsfrågans lösning.
Då här har talats derom, att en motvilja förefinnes mot den allmänna
värnpligteu, hvilket också uttalats i det utlåtande, som statsutskottet
vid innevarande års lagtima riksdag afgifvit, och till hvilket sluter
sig ett uttalande i det särskilda utskottets nu afgifna betänkande,
nemligen då utskottet med anledning af herr Olof Jonsons med fieres
motion, tror sig kunna framhålla, att den kortare anställning af stam -

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

manskapet, som motionärerna föreslå, skulle enligt utskottets åsigt
komma att fortare leda till en större utsträckning af värnpligten än
som för närvarande kan anses öfverensstämma med svenska folkets
föreställningssätt — kar jag, herr talman, velat fästa uppmärksamheten
vid detta påstående. För min ringa del fredar jag mig med den tanken,
att det icke är folket, som visat någon motvilja mot värnpligten,
hvilken är den enda rigtiga grunden för en härordning till landets
försvar. Denna motvilja har kommit från ett annat håll.

Herr Bokström: Herr vice talman, mine herrar! Vid de två senaste
riksdagarne har jag, då denna fråga förekom, icke besvärat kammaren
med något yttrande. Jag skall anhålla, att vid detta tillfälle
få i allra största korthet angifva min personliga ställning till frågan
och tillika tillkännagifva, huru jag kommer att begagna den rösträtt,
som blifvit mig anförtrodd och det bruk, som jag gör af densamma,
och för hvilket jag i kommande tider blir ansvarig.

Jag vill då först bedja att få nämna, att jag på sin tid röstade
för 1883 års förslag och gjorde det derför, att det var ett organiskt
helt och derför att dess ekonomiska innebörd var sådan, att — för
såvidt jag kunde se — landet kunde bära det. Jag vågade likväl då
uttala mina betänkligheter mot det värfningssystem, hvarpå det var
bygdt, och mina förhoppningar om att svenska folket inom en icke
alltför aflägsen framtid måtte kunna ena sig om ett för våra förhållanden
lämpadt värnpligtssystem, det enda, som jag då liksom nu
tror att landet kan bära och som kan med större grad af visshet
fylla sitt ändamål.

Då vid 1891 års riksdag en sorts lösning af försvarsfrågan söktes
på en del partiella reformers väg, så bebådades samtidigt af herr
krigsministern, att ett värnpligtsförslag snart skulle komma att för
Riksdagen framläggas och energiskt framhållas. Jag ansåg mig då böra
afvakta detta förslag, hvarför jag icke biträdde det då framstälda, utan
anslöt mig till det yttrande, som då afgafs här i kammaren af en
högt aktad och ärad ledamot på malmöstadsbänken. Vid detta års
lagtima riksdag fingo vi kännedom om vanskligheten af de förhoppningar,
vi hyst om att ett värnpligtsförslag snart skulle komma att
framställas. Det hade blifvit lagdt å sido af politiska skäl, och om
jag får vara upprigtig, måste jag bekänna, att jag icke kan jäfva rigtigheten
af dessa skäl. För såvidt jag kan finna af uppfattningen
inom Riksdagen, tror jag, att hvarken denna regering eller någon annan
inom den närmaste framtiden kan genomföra ett sådant förslag.
Emellertid anmärktes mot det då framlagda förslaget af framstående
militära fackmän, isynnerhet i Första Kammaren, att det led af väsentliga
brister och att det icke var så fullständigt som önskligt vore, och
med hänsyn dertill faun jag mig då förhindrad, att med min röst biträda
detta förslag^ som skulle köpas med uppoffring af grundskatter
och indelningsverk, de enda medel, som Riksdagen hade och ännu har
i sin hand för erhållande af ett någorlunda betryggande försvar.

Om det nu framlagda förslagets militära förtjenster skall jag icke
tillåta mig att döma, men jag ber att få konstatera såsom ett fak -

Måndagen den 21 November, e. m. 23 N:o 6.

tum, att den kritik, som i vintras från fackmännens sida höjdes mot Angående
•det då framlagda lörslaget, nu är så godt som förstummad; och den
man, som i Första Kammaren företrädesvis förde den militära kriti- af infanterist.
kens talan, har öppet i kammaren erkänt, att han ansåg sig böra (Forts.)
fullkomligt acceptera detta förslag. Under sådana förhållanden och
då jag icke ansett mig kompetent att jäfva fackmännens så godt som
enstämmiga uttalande derom, att detta förslag är, så vidt våra förhållanden
medgifva, fullgodt, har jag inom särskilda utskottet med
min röst biträd t detsamma.

Det har då vidare för mig återstått att se till, huruvida och i
hvad mån jag kunde biträda förslagets finansiella sida. Dervid hafva
för mig mött bekymmer af allvarsamt slag. Yi skola ju köpa förbättringarna
i militäriskt hänseende med deras tredubbla värde genom
uppoffring af grundskatterna och genom lindringsanslag till rust- och
rotehållare; och våra grundlagar äro så beskaffade, att denna Riksdag
icke kan binda kommande Riksdagars beslut med hänsyn till regleringen
af de nya utgifter, som kräfvas. Men bekymmer af detta slag
måste möta vid hvarje lösning af försvarsfrågan, i hvilken rigtning den
än går; och om man verkligen vill, att denna fråga skall lösas, så
måste dylika bekymmer öfvervinnas. De böra icke vålla, att vi till en oviss
framtid uppskjuta ett definitivt besluts fattande öfver försvarsfrågan,

-eller tills vi till äfventyrs icke längre hafva något qvar att försvara.

“Men“, säger man, “månne man icke kommer att vältra de nya
skatterna på skuldror, som hafva minsta förmågan att bära dem?“

Det är möjligt. Men hvad den närmaste framtiden angår, den
framtid, som denna kammare, sådan den nu är sammansatt, är ansvarig
för, så har man icke anledning till den farhågan. Och om mot förmodan
de, som från och med 1894 i denna kammare äro svenska
folkets representanter, skulle fresta ett sådant dåd, må de då bära
ansvaret! Det är icke vårt; det har icke varit vår mening, att skatteregleringeu
skall gå i den rigtningen.

Emellertid böra vi icke söka inbilla oss sjelfva och andra, att vid
införande af de nya skatterna, komsumtionsskatter kunna undvikas.

Men det är skilnad på konsumtionsskatter och konsumtionsskatter liksom
på olika slag af direkta; och man bör väl hafva rätt att hoppas, att
Riksdagen skall bland dessa skatter göra sitt val med klok urskiljning
och med stadig hänsyn till olika klassers förmåga att bära dem.

I alla händelser har jag ingen rätt att iirågasätta kommande Riksdagars
förmåga och goda vilja att lösa de uppgifter, som i detta hänseende
blifva dem förelagda, äfven om de vore mera vidtutseende än
de här förevarande.

Det är, sådan ställningen nu är i vår verldsdel, dyrt för de små
staterna att bibehålla sitt nationella oberoende. Vill det svenska folket
allvarligt bibehålla sitt, och vill det till kommande slägten öfverlemna
sin urgamla frihet och den kultur, det ärft från förfädren, då
skall det också i denna vilja finna kraft att bära de nya bördorna,

. äfven om de icke strax blifva så jemnt fördelade, som önskligt är. I
den öfvertygelsen och i den förhoppningen kommer jag att i hufvudsakliga
delar biträda Kongl. Maj:ts förslag. Det är ju icke det bästa,

N:0 6.

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.
(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

icke det fullkomligaste, icke det billigaste; men det är det enda möjliga,
så vidt jag kan se för närvarande. På dessa skäl, herr vice talman,
anhåller jag att få yrka bifall till den här föredragua punkten.

Herr Lovén förklarade sig instämma med herr Bokström.

Herr Hedlund: Herr vice talman! Det har framhållits, att

statistiken öfver nuvarande stammens rekrytering skulle bevisa omöjligheten
af att anskaffa en så stor årlig rekrytkontingeut, som erfordras
för hela stammanskapets anskaffande efter 1883 års grunder.
Icke annat än jag kan förstå, kunna dessa rekryteringssiffror äfven
läsas på ett annat och kanske rigtigare sätt. Vid indelta och värfvade
stammen anstäldes under hvartdera af de fyra åren 1888 — 91
resp. 3,484, 3,769, 3,869 och 4,223 man. Af dessa siffror tager nu generalstaben
medeltalet och drager deraf den slutsats, att en årlig rekrytering
af 4,800 man såsom enligt herr Olof Jonssons förslag skulle
vara omöjlig. Härvid är dock att märka, att siffrorna år efter år regelbundet
stiga, i medeltal med 250 man om året. Vid indelta trupperna
är val årliga rekryteriugssiffran temligeu konstant, hvadan så
godt som hela ökningen kommer på de värfvade trupperna. Såsom
kändt, är det nästan uteslutande från landsbygden äfven dessa trupper
rekryteras, och det är att komma ihåg, att under de nämnda
åren arbetarebefolkningen på landet haft det jemförelsevis bra. Jordbruket
har lidit brist pa arbetskrafter och arbetslönerna hafva på
grund deraf stigit. Man skulle på grund häraf tro, att rekryteringssifiran
under de nämnda åren skulle sjunka; men den visar sig i stället
hafva stadigt och ganska hastigt stigit. Antager man nu fortfarande
eu ökning i medeltal i rekrytering ssiffran med 250 man om
året, så skulle man ju redan om 2—3 år vara framme vid andrekammarmotionärernas
4,800 man och om 5—6 år hafva hunnit de 5,500
man som föreslogos som årlig rekrytkontingent år 1883. Men nu är
ingen kortare afvecklingstid föreslagen för indelningsverket än 15 år.
För att inom denna tid hinna de nämnda siffrorna, behöfves alltså
blott en bråkdel åt den nuvarande årliga ökningen, eu femtedel
deraf för att hinna till de 4,800 och eu tredjedel för att nå de 5,500.

Under sådana förhållanden borde väl icke ligga så stor fara deruti
att våga detta försök att sätta den indelta armén på vakans, isynnerhet
som det ju icke gäller att gå längre än förhållandena visa, att
man kan gå; derefter kan man göra halt.

\ i hade för Hägra år sedan i Göteborg en på den tiden genom
tidningarna rätt bekant dåre vid namn Wetterliud. Den stackars mannen
led åt förföljelsemani; god skytt, som han var, ihjelsköt han med sitt
remiugtongevär två personer, som ville tränga in till honom. Då skulle
brandcorpsen fram för att spruta på honom; men för att kunna göra
det, måste den skydda sig med skärmar, hvilka bestäldes vid närmaste
mekaniska verkstad. Man profsköt med remingtongevär på den första
skärmen, men kulan gick igenom. Samma resultat gaf profskjutningeu
på andra skärmen, men så anskaffades en nog stark och tjock

No 6

Måndagen den 21 November, e. m.

skärra, hvilken kulan ej gick igenom, men denna åter var så tung,
att brandsoldaterna ej kunde lyfta den.

Jag tror, att det icke är utan, att denna liknelse kan användas
på det föreliggande förslaget, isynnerhet om man tänker sig, skärmen
gjord af tackjern och alltså egande en tyngd, som ej stod i rimligt
förhållande till motståndskraften.

Jag hade väntat, att någon äldre och mera förfaren medlem af
denna kammare skulle närmare redogjort för hvad man redan känner
om den finansiella ställningen och det föreliggande förslagets förhållande
dertill; kanske det kommer. —

Emellertid kan jag för min del icke komma ifrån den tanken,
att, då det nu är föreslaget, att grundskatterna skola aflösas i väsentlig
män genom påläggande af direkta skatter, detta kanske mindre
beror på beredvillighet än på en ren nödvändighet.

Se vi på vår indirekta beskattning, så finna vi, att på den vägen
finnes icke synnerligen mycket mer att taga. Tuilarne kunna icke drifvas
upp högre än till den punkt der de nu befinna sig och alltså icke
derigenom bringas att gifva mera. Här har man endast kafle- och
tobakstullarne qvar, af hvilka den förra sänktes år 1888 såsom ett vederlag
mot brödbeskattningen. — Sockertullen måste snarare väntas
sjunka än stiga till följd deraf, att hvitbetsockertillverkningsskatten
icke är stäld i rätt förhållande till denna tullsats. Så hafva vi bränvinstiiiverkningsskatten,
som undergått upprepade förhöjningar, men
icke dess mindre synes omöjlig att bringa tipp öfver de 15 millioner kronor
till hvilka den uppgick ar 1880 och uppgår äri i dag. Den
tillernade maltskatten har beräknats till 3 millioner kronor, i hvilken
summa dock betydlig minskning måste göras såvida svagdrickat skall
undantagas från beskattningen. — Dermed är det slut med statens
inkomster på det området och återstår endast den direkta beskattningen;
men alla veta vi, att det föreliggande härordningsförslaget kommer
att medföra, direkt och medelbart, betydligt större summor än
dessa höjda eller nya indirekta skatter kunna väntas inbringa. —
Hvarifrån skall man taga penningar till allt detta? Jag har från eu
sakkunnig person inom Bohuslän fått emottaga ett bref, innehållande
några meddelanden, hvilka. han gifvit mig fullmagt att omtala.

Förhållandet var nemligen, att, i en socken nere i Bohuslän var
det två hemmansegare, som tillsammans höllo en rote. Det är för
närvarande mycket svårt att derstädes uppsätta soldat till följd deraf
att sillfisket gifver folket full sysselsättning och god inkomst. Dessa
hemmansegare sökte förgäfves att skaffa eu soldat; de bjödo 2 å 300
kronor utan att lyckas. Slutligen utsatte kompanichefen eu bestämd
tid; hade de icke inom den tiden lyckats anskaffa eu soldat, skulle
för deras räkning på kronans bekostnad legas en karl. De kunde
icke skaffa soldat och följden blef att kompanichefen legde en karl
för 500 kronor. Följande år rymde den karlen till Amerika, begagnande
dessa 500 kronor till respengar, och de båda hemmansegarne,
redan åtskilligt skuldsatte, måste på grund af nödvändigheten att ånyo
uppsätta eu soldat, gå ifrån gården. Det påstås, att detta ingalunda
är ett enastående exempel inom Bohuslän; tvärtom inträffar och kan

Angående

förändrad

organisation

af infanteri et.

(Forts.)

N:0 6.

Angående
förändrad
organisation
<if infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

dylikt inträffa här och der, och det är uppenbart, att för en sådan
risk kan den lagbestämda ersättning, som nu är ifrågasatt, svårligen
lemna tillbörligt vederlag.

Det är under sådana förhållanden icke underligt, att ett flertal
inom denna kammare så länge och så envist hållit på fullständigt afskaffande
af indelningsverket. Åtskilliga orsaker föreligga väl för, att
somliga nu intagit en annan ståndpunkt och. känna sig böjda att nu
ingå på ackord. Men, så vidt jag förstår, kan ingen tidpunkt för vidtagande
af en sådan förändring, som denna, vara ogynsammare eller
mindre rättfärdig än den nuvarande. Köper man denna afskrifning
genom antagande af ett härordningsförslag, som lägger på staten en
åtskilliga milliouer kronor drygare börda, så komma lifsmedelstullarue
derigenom, menskligt att döma, att fastlåsas för eu oöfverskådlig framtid.
Under sådana förhållanden blir ju en grundskatteafskrifning för
uärvarande endast ett utbytande af en gammal orättvisa mot en ny,
ännu större.

Det naturliga är väl att en grundskatteafskrifning företages, då
statens utgifter och inkomster stå i gynsamt förhållande till hvarandra,
men icke vid en tidpunkt, då en sådan afskrifning skulle pålägga
andra medborgare lika orättvisa som stora och tyngande bördor.

För min del kan jag omöjligen skänka mitt gillande åt en sådan
åtgärd, lika litet som jag kan ställa mig på deras ståndpunkt, som
lofvat sina valmän att arbeta för lifsmedelstullarnes afskaffande, men
icke dess mindre nu rösta för ett förslag, som kommer att fastslå dem.
Jag tror, att de dervid taga sina löften till sina valmän och sina egna
gamla grundsatser något för lätt. Jag kan icke komma ifrån den tanken,
att för närvarande borde ställningen påkalla, att ett flertal inom denna kammare
enade sig om att inse, att Kongl. Maj:ts förslag är för dyrt för våra förhållanden
samt att vi måste begränsa oss inom ett blygsammare mått,
som, äfven om det till äfventyra icke skulle ega samma försvarskraft
som det nu,föreslagna, dock eger den nödvändiga förutsättningen att
vara förenligt med landets ekonomiska bärkraft och lemnar pengar
öfver till andra minst lika vigtiga grenar af försvarsväsendet. Erfarenheten
från försvarsfrågans föregående historia visar, att när helst
denna kammare intagit en fäst ståndpunkt, så har denna också ganska
snart gjort sig gällande hos Kongl. Maj:t och Första Kammaren. Så
var det Andra Kammarens enständiga beslut vid 1869 års riksdag;
1871 års lagtima och 1871 års urtima riksdag, som åstadkom 1873 års
kompromiss. Det var likaledes denna kammares samstämmande beslut,
fattade åren 1875, 1877, 1878 och 1880, som åstadkommo framläggande
af 1883 års förslag. Fn bestämd ståndpunkt, intagen af Andra
Kammaren, skulle, såvidt jag förstår, icke kunna undgå att ganska
snart åstadkomma ett härordningsförslag, som stode i öfverensstämmelse
med kammarens program; ett härordningsförslag, som så mycket
bättre skulle tjena sitt ändamål, som det blefve inskränkt till hvad
vi hade råd att offra och skulle lemna pengar öfver till flottan och
befästningsväsendet.

För min del kan jag på denna grund och särskildt med hänsyn
till lifsmedelstullarnes fästläsande icke lemna min röst åt det kongl.

N:0 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

förslaget, och dertill kommer ännu ett annat skäl, nemligen att jag
känner mig stå här med yttre rätt, men med inre orätt såsom förmyndare
för ett vuxet folk. Det skälet gäller mindre med hänsyn
till stammens anskaffande, det betyder vida mer med hänsyn till
öfningstidens förlängning med de ökade personliga bördor, som dermed
sammanhänga, men det gäller framför allt en värnpligtens utsträckning;
ty der är fråga om de utestängdes lif och blod.

För min del kan jag icke påtaga mig ansvaret att sätta såsom
vilkor för försvarsfrågans lösning, att rösträttsfrågan först skall få sin
lösning; deremot talar också det praktiska skälet, att man genom en
sammankoppling riskerar att fördröja båda frågornas lösning. Men
i den olösta rösträttsfrågan ser jag ett skäl till att rösta för ett förslag,
mot hvilket folkmeningen så allmänt uttalat sig och hvilket efter
alla utsigter kommer att leda oss till en slutlig lösning af försvarsfrågan
under vida mera omfattande mått än vårt folk troligen vill gå
in på.

Deremot anser jag mig ej förhindrad att rösta för ett förslag,
sådant som herr Adelskölds, enligt hvilket i vårt land skulle införas
ett starkt milissystem. Det är den framför alla andra folkliga härordningen,
omtyckt och uppburen af de folk, som hafva den.

Helst skulle jag vilja rösta för bifall till den af major Adelsköld
i Första Kammaren väckta motion. Men då hittills icke blifvit framstäldt
något yrkande om bifall till detta förslag, så kommer jag att
rösta för herr Olof Jonssons förslag, såsom innebärande ett steg till
införande i vårt land af ett godt, vare sig rent eller blandadt, milissystem.

Herr Bruzelius: Gång på gång under de senaste årtiondena

hafva förslag blifvit framlagda till lösande af denna för vårt land så
vigtiga fråga. Alla dessa förslag hafva emellertid hittills strandat, det
ena förslaget på eu grund, det andra på en annan. Man börjar blifva
trött på den långa striden. Det går en önskan genom landet att dess
representanter icke längre måtto vara oeniga i afseende å denna landets
hjertefråga. Man längtar efter ett godt slut.

Ingen talare har kunnat påstå att den nuvarande härordningen
är betryggande i farans stund. Tvärtom torde motsatsen vara allmänt
erkänd. Kongl. Maj:ts föreliggande förslag åter har af herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet kännetecknats
såsom ett helgjutet och fullt genomfördt härordningsförslag. Vid dessa
ord af eu i krigets värf mycket erfaren man tryggar jag mig. Och
i öfvertygelse att bifall till förslaget skall lända till betryggande af
landets urgamla frihet och sjelfständighet skänker jag min röst åt
Kongl. Maj:ts förslag, sådant det af utskottet förordats.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

I detta yttrande instämde herr Skytte.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Herr Andersson i Vårgårda: Till de riksdagar, livilka jag i

egenskap af ledamot bevistat, eller åren 1875, 1891 och 1892, har

N:o 6. 28 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående Kongl. Maj:t afgifvit proposition om ändringar i värnpligtslagen, med
forandrad yrkande på utsträckt värnpligtsskyldighet. Vid åberopade riksdagar
a/^tinfanteriet ^ar jag> då fråga» behandlats, uttalat mina betänkligheter mot denna
(Forts.) lag samt bar röstat mot dess antagande. Nu föreligger samma fråga
ehuru i något lörändradt skick. Och som det särskilda utskottet tillstyrkt
att beväringens öfningstid skall ökas till 90 dagar utan någon
tillfredsställande öfvergångstid, så vill jag icke vara med om förslagets
godkännande utan yrkar i stället afslag så väl å Kongl. Maj:ts proposition,
som å utskottets i dess utlåtande gjorda. Till ytterligare
stöd för mitt afslagsyrkande tillåter jag mig åberopa hvad jag förut
anfört, nemligen att åtminstone större mängden af ynglingar inom landet
såväl som deras målsmän icke med tillfredsställelse, utan med oro och
ledsnad motser lagens tillkomst. Att en del ynglingar komma att
lemna fosterlandet i följd af lagens antagande är säkert. Att industriidkare
med flere och i all synnerhet jordbrukare få genom utvandringen
minskad tillgång på arbetsfolk torde ej heller kunna bestridas.
i)å dertill beräknas alla de dagsverken, som genom den ökade värnpligten
skulle komma att gå förlorade, verkar detta ostridigt menligt
på yrken och näringar. Som lagens antagande kommer att med flera
millioner kronor årligen öka statsutgifterna, hvilka förut äro ganska
stora, bör detta förhållande äfven beaktas och tillåter jag mig att
derpå fästa kammarens uppmärksamhet. Ingen kan hellre än jag
önska grundskatteafskrifningen samt lindring i rust- och roteringsbördan,
men som efter nuvarande förhållanden denna rättelse icke kan
vinnas på annan grund än att värnpligtsskyldigheten skulle utsträckas
till 90 dagar vill jag afstå ifrågavarande förmåner, hellre än att som
vederlag derför betunga landets unga söner.

Jag har med detta anförande velat tillkännagifva att minställning
till arméfrågau fortfarande är oförändrad. För den skull kommer jag
att rösta för afslag.

Herr Boethius. Jag hade icke ämnat uppträda i den fråga,som
nu utgör föremål för kammarens behandling, emedan deu är en fackfråga,
men åtskilliga yttranden, som blifvit fälda under debatten, hafva
frestat mig dertill. Ett af dessa yttranden kunde vara det, som jag
nyss hörde af herr Hedlund, hvari han röjde ett mycket stort intresse
för den svenska jordens egare. Jag vill emellertid icke ingå på denna
sak, utan öfverlemnar åt herrar landtrepreseutanter att sjelfva bedöma
värdet af detta varma intresse. En sak kan jag emellertid ej
alldeles förbigå nemligen att han motsatte sig det nu föreliggande förslaget
derför att det vore för dyrt, men ändock ansåg sig kunna
rösta för det stamsystem, som förordas i herr Olof Jonssons förslag,
hvilket dock, på grund af värfningens dyrhet, torde komma att växa
upp till oberäkneliga dimensioner med afseende å kostnaderna.

Ett annat yttrande, som också möjligen kunnat fresta mig att
här uppträda var herr Vahlins uttalanden, då han inlät sig på frågan
om den allmänna rösträtten; men då jag anser att den saken icke
egentligen berör denna punkt, utan att man blir i tillfälle att yttra
sig derom, när det blir fråga om de 90 dagarnes öfningstid, så skall

Måndagen den 21 November, e. m. 29 N:o 6.

jas; icke nu upptaga kammarens tid dermed. Men då bär uppträdt Angående
åtskilliga talare, som ansett sig böra motsätta sig detta förslag på
grund af sin varma kärlek till försvaret kan jag icke motstå frestel- infanteriet.

sen att litet skärskåda deras ståndpunkt. Jag tänker dervid t. ex. (Forts.)

på herr Hedin och herr Höjer, hvilka båda förklarat sig icke vilja
vara med om detta förslag, emedan de hålla på den allmänna värnpligten.
Herr Hedin har härvid sökt göra gällande, att om han röstar
mot detta förslag, man icke rättvisligen kan beskylla honom för inkonseqvens
på den grund, att han förut arbetat för införandet af allmän
värnpligt. Deri vill jag ge honom rätt. Men det oaktadt tror
jag icke att han så alldeles kan fritaga sig från inkonseqvens i denna
fråga, utan att äfven på honom kan ega någon tillämpning hvad han
yttrade om meningar, som “skifta likt blomstren i det gröna1*. År
1871 förelåg nemligen ett härordningsförslag, temligen lika med det
förevarande, grundadt på stam och beväring, på ökad öfningstid för
beväringen och med stammen delvis bestående af den indelta stammen.

Då yttrade likväl herr Hedin: “I en punkt är jag icke neutral, i den
nemligen, att nu, ofördröjligen — jag hoppas ännu vid denna riksdag
— något verkligt och betydande måste göras till ordnande af
vårt länge vårdslösade försvar. Deremot är jag så till vida neutral,
att jag ej kan passionera mig för något af de föreliggande förslagen,
utan blott är besluten att i min mån understödja livilket förslag som
helst, som innebär ett verkligt framsteg och som kan hafva någon
utsigt att omkring sig samla en majoritet i Riksdagens båda kamrar
och vinna Kongl. Maj:ts bifall." På grund häraf förklarade han sedan
uttryckligen att han skulle rösta för Kongl. Maj:ts förslag, enligt
hvilket den svenska armén, såsom sagdt, skulle bestå af indelt stam
och beväring d. v. s., hafva just eu sådan sammansättning, som han
nu så skarpt kritiserat. Men, mine herrar, det är nu länge sedan dess,
och för herr Hedin liksom för mången annan må gälla att man kän
på en så lång tid ändra mening. Det må också gälla hvad han yttrade
vid ett annat tillfälle angående försvarsfrågans behandling,
nemligen att “i denna sak finnes skuld så väl inom som utom Ihons
murar, skuld och fel på alla håll, icke ett enda undantaget". Men
om detta skall gälla till förmån för honom, så må det rättvisligen få
gälla äfven i afseende på herrar militärer, om också deras meningar
i eu så svårlöst fråga, som denna, stundom vexlat.

Herr Höjer förklarade också, att han motsatte sig detta förslag
derför att han vore en så ifrig värnpligtsvän, och således må äfven
om honom i detta afseende gälla samma omdöme. Men han anförde
äfven ett annat skäl, nemligen att han är en så ifrig vän af vårt befästningsväsende
och i synnerhet af vår flottas utveckling. Denna
upplysning var, jag må bekänna det, ganska intressant. Jag kan nemligen
icke erinra mig, att jag vid föregående riksdagar hört herr Höjer
ifra för anslag till fästningarna och flottan. Men nu hafva vi fått
höra, att han åtminstone alltid har röstat för dessa anslag, ty motsatsen
skulle verkligen vara allt för pikant, för att icke saga genant.

1 slutet af hans anförande kom också ett ytterligare skäl till hans
motstånd fram, nemligen det nya systemet! Ja derpå tvidar jag icke,

N:o 6. 30 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående och kanske skulle man härpå kunna tillämpa hvad jag sedermera

förandrad hörde herr Hedin i sitt anförande yttra mot hans excellens herr statsafVinfanteriet
ministern, nemligen att här föreligger “en förvexling af politiska motiv
(Forts.) med militära realiteter“ eller i detta fall kanske rättare med hvad
man anser såsom sådana. Emellertid lemnar jag detta och återgår
till påståendet, att det är af varm försvarskärlek som man anser sig
böra förkasta det föreliggande försvarsförslaget. Jag kan, när jag
hör sådant tal, icke hjelpa att det rinner mig i minnet en liten vers
ur Shakspeare, som jag tager mig friheten att anföra, ehuru med en
liten förändring: “Så kan med kärlek man en qvinna mörda“. Det är
också ett annat minne som framställer sig för mig, när jag hör dessa
ifriga försvarsvänner, som derför att de icke kunna få allt icke vilja
gå med på något. Det fans under min studenttid en företeelse inom
det akademiska lifvet, som man brukade kalla “måndagsläseriet". Dermed
menades, att studenter, som kommit på efterkälken med sina
studier, men naturligtvis voro ifriga vänner af vetenskapen, hvarje
vecka fattade det vackra beslutet att på fullt allvar börja sina studier
nästpåföljande måndag. Men då måndagen kom, så mellankom
alltid något hinder, och då kunde inga studier komma i fråga på den
veckan, ty icke kunde så ifriga studievänner nöja sig med att arbeta
blott några af veckans dagar. Nej alla skulle det vara eller ock intet.
Men om detta system ej i tid öfvergafs, då skapade det hvad man
kallar förlorade existenser!

Mine herrar, det är fara värdt att svenska folket är inne på den
vägen, om det nemligen alltid skall gå så, att, få vi icke det bästa
försvarssystemet, så skola vi icke göra någontig alls för försvaret. Det
är fara värdt, atf, om man så fortsätter, så kommer också det svenska
folket att räknas bland de förlorade existensernas antal. För att i
min mån söka hindra, att det svenska folket ytterligare fortskrider
på detta sluttande plan och då jag mot den kritik, som af herrar
Hedin och Höjer samt andra blifvit framstäld mot det föreliggande
förslaget, — hvilken kritik naturligtvis är grundad på mycket stora
fackkunskaper — dock kan åberopa herr statsrådets och chefens för
landtförsvarsdepartementet fackkunskap, så anser jag mig böra och
kunna rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag, sådant detsamma
blifvit af utskottet tillstyrkt.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det har under den sista tiden
ofta förekommit, att alla, som icke obetingadt gilla Kongl. Maj:ts
föreliggande förslag af en del af förslagets vänner omnämnas icke
endast som försvarsnihilister, utan rent af som landsförrädare, hvilka
tillvitelser de få till lits på både vers och prosa. Jag skall be att
vördsamt få protestera mot sådana uttalanden. De gagna ej heller
den sak, som man dermed tror sig gagna. Jag och många med mig
inse mycket väl, att vårt nuvarande försvar är olämpligt och behöfver
omorganiseras. Men, mine herrar, det är just om frågan huru den
organisationen skall vara, som vi nu öfverlägga, och i denna fråga
torde hvar och en få hafva sin egen åsigt. Min åsigt är nu densamma
som förut och jag beklagar, att icke kammaren vidhållit den

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

åsigt, som den uttalade 1883. Med det nu föreliggande förslaget blir
frågan icke löst; den blir icke löst, så länge vi ha den ringaste återstod
af indelningsverket qvar. Här föreligger nu ett förslag ungefär
i samma rigtning som de senaste framlagda. Jag tror emellertid, att
grunden till detta förslag är betydligt sämre än grunden till 1883 års
förslag. Jag vill icke säga, att sjelfva organisationen är sämre, tvärtom
erkänner jag villigt, att den i detalj är bättre än den organisation,
som innehålles i de föregående årens förslag.

Skall man! deremot bygga organisationen på indelningsverkets
grund, så har man i krigstid icke en enda väl öfvad man till sin
disposition mer än de, som stå enrollerade och inte ens alla dessa,
emedan en del äro för gamla att använda i ett krig. Har man deremot
förslaget bygdt på andra grunder, så kan man skaffa en ganska
stark reserv, bestående af f. d. stamsoldater, hvilka äro fullkomligt
utbildade för ett krig, och som i farans stund kan vara god att hafva.
Det har yttrats, att man kan skapa en reserv af den indelta stammen,
men om man tänker närmare på saken, skall man finna, att en sådan
reserv skulle blifva, antingen alldeles obetydlig, eller skall en sådan
åtgärd blifva olämplig, emedan man derigenom minskar den aktiva,
dyrt utbildade armén, hvilken man ju alltid sökt att hålla fulltalig
för att utgöra ett säkert stöd för de värnpligtige.

Jag kan icke heller neka till, att kostnaderna för detta förslag
afskräda mig ganska mycket. Jag har alltid haft den öfvertygelsen,
att man kunde med tillämpande af grundsatserna för 1883 års förslag
taga bort hela den indelta stammen och ersätta den med värfvadt
manskap till samma kostnad som den nuvarande och, till och med
med ett mindre antal öfningsdagar för de värnpligtige, få ett lika
godt försvar som det nu ifrågasatta. Då skulle man, i fall förmåga
skapas att bära större skatter, kunna använda dessa till andra ändamål.
Vi hafva t. ex. andra delar af vårt försvar, som äro fullt lika
vigtiga som de här berörda. Med det läge, som vårt land har, torde
ingen kunna bestrida, att kusterna äro först utsatta för faran, och
då hade väl ordnandet af kustförsvaret varit mera af bebofvet päkalladt.

Det finnes, mine herrar, eu gräns för hvarje skatteförmåga.
Konsumtionsskatter kunna ej påläggas i väsentligt större utsträckning
än redan skett. Vi kunna visserligen beskatta kapital och inkomst,
men drifves denna beskattning öfver en viss gräns, så sker icke heller
detta ostraffadt.

Mot herr Olof Jonssons förslag och 1883 års förslag har framhållits,
att det gör det omöjligt att rekrytera och hålla stammen vid
tillräcklig numerär. Jag vet icke, hvad jag skall svara på denna
anmärkning. Man har sagt, att vi böra tro fackmän, och jag vill
också gerna tro fackmän i hvarje fall. Men jag kan icke neka till,
att jag sätter tro äfven till de fackmän, som behandlat 1883 års
förslag. Det var om jag ej misstager mig bland den komités ledamöter
som uppgjorde detta förslag 5 generaler, 2 öfverstar och 1 f. d. major,
deribland vår nuvarande krigsminister. Vid betänkandet är icke
fogad någon reservation, utan alla antogo, att rekryteringen, om den

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående
förändrad
organisation
•af infanteriet.

(Forts.)

o2 Måndagen den 21 November, e. m.

också i vissa fall blefve svår, dock alltid skulle vara möjlig. Då förhållandet
enligt fackmäns uppfattning var så då, kan jag icke förstå,
hvad som skulle vara anledningen till, att rekryteringen nu skulle
vara omöjlig. Jag tror, att om Andra Kammaren bibehållit den åsigt,
som den haft förut, att frågan borde lösas på grunden af indelningsverkets
fullständiga afskaffande, så hade detta varit lyckligt. Man
säger, att indelningsinnehafvarne få betaldt. Ja, det är nog sant, men
om så olyckligt skulle hända, att ett krig utbröte, då kan man vara
fullt öfvertygad om, att våra affärer skola vara så derangerade, att
det icke blir möjligt att få trupperna fulltaliga på annat sätt, än att
de, som stå som indelningsinnehafvare, få utan ersättning, sätta Upp
manskap igen. Det har äfven sagts af eu militär, att man har
exempel från England, der värfning användes i större utsträckning
än här, huru värfningen föranleder till rymning och myteri. Emellertid
ber jag att få påpeka, att ej heller hos oss rymning från regementena
är främmande. Men icke beror det på värfningen allena. Det
kan bero på mycket annat, framför allt på behandlingen från de öfverordnades
sida, hvilken kanske icke alltid är, hvad den borde vara.
Jag skall nu be, att i händelse detta förslag går igenom, vårt befäl
ville göra det så bra som möjligt för såväl manskapet som de värnpligtige,
så att man finge så liten orsak som möjligt att beklaga
denna dag.

Ehuru jag ser och känner, att eu ny organisation är nödvändig,
har jag dock icke kunnat komma till annan öfvertygelse än att detta
förslag är olämpligt. Man må försöka huru man vill, är grunden
dålig, så hjelper det icke, huru man konstruerar upp resten. Och vi
hörde 1883 och ha äfven sedan hört, huru fackmän åtminstone på
den tiden nära nog enstämmigt förklarat, att indelningsverket icke
duger att bygga på. Vi hörde dpt i föredrag af högt stående militärer,
vi läste det i broschyrer och tidningsuppsatser. Nu deremot skall
det vara lämpligt, nu är det visserligen icke det enda, men det bästa,
som man kan få. Ja! det har till och med sagts att en del värfvad
och eu del iudelt stam vore lämpligast. Kan detta vara möjligt? Skall
man draga ut konseqvenserna ur dessa påståenden, så borde man
sätta samtliga regementen på vakans till hälften, så att halfva regementet
blefve värfvadt och andra hälften komme att bestå af indelt
stam, men att en sådan åtgärd skulle vara till nytta i krig, deremot
skall jag be att få uttala mina stora betänkligheter.

På de skäl jag anfört kommer jag att rösta emot Kongl. Maj:ts
föreliggande förslag.

Herr Petterson i Brystorp instämde häruti.

Herr R. Berg: Jag skall be att så kort som möjligt få bemöta
några yttranden, som rigtats mot Kongl. Maj:ts förslag och i sammanhang
dermed yttra några ord om reservanternas förslag, så mycket
mer som några af de talare, som yrkat afslag på föreliggande
punkt, uttalat sin anslutning till nämnda förslag.

Den talare på stockholmsbänken, som under förmiddagens plenum

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

•sist hade ordet, uttalade sin förvåning och sitt beklagande öfver, att
■departementschefen kunnat förklara det nu föreliggande förslaget
innebära ett betryggande försvar. Jag skulle kunna förstå och till
och med dela hans åsigt, om han dermed velat säga, att någon absolut
betryggande försvarsorganisation icke finnes. Men under fortsättningen
åt sitt anförande yttrade han, att reservanternas förslag vore
ett dugande förslag. Jag vet icke, om jag får tolka detta hans
yttrande så, att han dermed menade, att detta förslag vore betryggande.
I fall detta var hans mening, ber jag att deremot få opponera mig,
på samma gång jag icke fruktar att ansluta mig till herr statsrådet
och chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande.

Samma talare anförde, att en fackman inom Första Kammaren
hade förklarat de föregående årens förslag så ytterst dåliga, och ville
tillämpa detta omdöme äfven på det nu föreliggande förslaget. Först
ber jag då att få nämna, att mig veterligt har det de senaste åren
icke förelegat några fullständiga organisationsförslag, utan endast förslag
om partiella förbättringar, och det har varit om dessa, som
nämnde fackman yttrat sig. Det må för öfrigt sägas hvad som helst,
faktiskt är dock, att till följd af de förbättringar i organisationen af
de olika vapenslagen, som i detta förslag äro tillämpade, och genom
det att verkliga operativa enheter äro åstadkomna, detta förslag utgör
ett organisatoriskt helt.

Samme talare framkastade den frågan, huruvida det vore meningen
att fortfarande utbilda underbefäl af det indelta manskapet.
Ja, detta är visst meningen. Men naturligtvis är det också meningen,
då det värfvade manskapet kommer att ökas, att inom dessa klasser
i större mån än hittills öka underbefälet. Han trodde, att underbefälet
inom den indelta armén icke var användbart. Jag tror, att
det var ett lika orättvist som strängt ord. Detta underbefäl är ganska
godt, tack vare de goda skolor, som redan finnas så väl vid de särskilda
regementena som på Karlsborg och i Stockholm.

En annan talare på stockholmsbänken, som tidigare hade ordet,
uttryckte sin förvåning och ledsnad öfver att han saknade såväl i
Kong!. Maj:ts proposition som i utskottets förslag några tydliga
tabeller, af hvilka han kunde se, huru denna armé skulle i framtiden
kunna taga sig ut. Jag tror, att om han vill studera utskottsbetänkandet
noga, skall han nog finna dessa tabeller. Men kanske
var det den fullständiga mobiliseringsplanen, som han menade, och då
skall han icke finna den af det enkla skäl, att densamma icke framJägges.

Samme talare yttrade, att specialvapnen enligt det föreliggande
förslaget vore onödigt starka. Det har emellertid förut af herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet fullkomligt blifvit
ådagalagdt, att så icke ur förhållandet, utan tvärtom. Hvad särskilt
beträffar artilleriet, så är det så svagt som möjligt, och intet annat
land i Europa har i förhållande till arméns storlek eu så obetydlig
artilleristyrka. Då den nyss omnämnde talaren trodde sig kunna
minska artilleriets styrka, måtte han, oaktadt han sjelf varit militiir,
icke tänkt på hvilket stöd ett artilleri gifver åt infanteriet, i synnerhet

Andra Kammarens Prot. vid urtima rilcsd. 1802. N:o 0. 3

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:0 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

då detta infanteri, såsom förhållandet är med vårt, utgöres af trupper
med långt mindre öfning än de, med hvilka det en gång nödgas mäta
sig. Samme talare framhöll likaledes, att kavalleriet vore allt för talrikt.
Men han tänkte måhända icke på vårt lands vidsträckta läge,
hvilken omständighet är en mycket vigtig faktor, när det gäller att
bestämma kavalleriets styrka. Detta vapen har nemligen till uppgift
att i tid rekognoscera och utspana fiendens rörelser, och denna uppgift
blir naturligtvis svårare att lösa, ju vidsträcktare ett land är.
Huruvida den ärade talaren ansåg att äfven fortifikations- och träugtrupperna
vore för talrika, vet jag icke, men det är väl antagligt,
eftersom han begagnade ordet “specialvapnen". Emellertid torde väl
hvar och eu inse, att dessa truppers styrka är den minsta möjliga.

Vidare yttrade samme talare, att det stamanstälda manskapet
blifvit minskadt. Ja, det är sant, ty det har verkligen blifvit minskadt
med några hundra man. Men han tilläde icke, att man till följd af
en del indelta nummers indragning och ersättning medelst värfning
på kortare tjenstetid genom statens försorg erhållit en större procent
stamanstäldt manskap, hvilket återfinnes i värnpligtsklasserna, som
vid första uppbådets inkallande stå till förfogande.

Han sade äfven, att reservanternas förslag i olikhet med det i.
Kongl. Maj:ts proposition framstälda erbjuder en slutlig lösning af
försvarsfrågan. Nej, så är det nog icke, ty i det fallet äro de båda
förslagen likstälda. Jag tror icke heller, att den motionär, som först
hade ordet här i dag, delar denna åsigt, ty på sidan 3 i sin motion
säger han tydligt att så icke är meningen.

En annan talare på stockholmsbänken anmärkte, att detta förslag
i framtiden skulle komma att medföra ökade kostnader för befästningar,
för sjöförsvarets stärkande, för inköp af gevär och ammunition
m. in. Jag skall icke ingå i någon diskussion i detta afseende, utan
endast fråga, om den ärade talaren kan tänka sig något arméorganisationsförslag
så beskaffad^ att utgifter för omnämnda ändamål kunna
för framtiden undvikas.

Då jag nu öfvergår att yttra mig något om reservanternas förslag,
ber jag att först få säga några ord om sjelfva grunden för detsamma,
nemligen rekryteringssättet. Här hafva många talare sökt framhålla
att det icke skulle vara någon svårighet att anskaffa det erforderliga
antalet rekryter. Jag tror, att Kongl. Maj:t i sin proposition, i enlighet
med hvad t. f. chefen för generalstaben angifvit, gått gränsen
för värfuingen tillräckligt nära, och skulle någon anmärkning i detta
afseende kunna göras, så borde det vara den, att gränsen blifvit öfverskriden.
Skulle det vid sådant förhållande vara rätt att genast taga
steget än längre ut med risk, såsom bär blifvit framhållet, att få en
armé på papperet i stället för ett effektivt försvar. Här har yttrats, att om
rekryteringen icke går på ett håll, så kan man göra den på ett annat.
Men, mine herrar, denna rekrytering är vigtigare än så. Det ligger
nemligen stor vigt uppå, att de rekryter, som anvärfvas vid ett truppförband,
finnas inom det område, som närmast omgifver detsamma.
Vår nation har nog i allmänhet en viss benägenhet att resa, men man
vill också komma hem igen. Personer från de södra orterna af landet,

N.o 6.''

Måndagen den 21 November, e. m.

hvilka för ett par år söka anställning i de norra, vilja gerna'' sedermera
gå tillbaka till sina hemorter. Hvad blir då följden vid en

mobilisering, om rekryteringen för ett regemente sker öfver hela landet?
Jo, det blir svårt att få reda på rekryterna och mobiliserings arbetet

fördröjes. Men det torde vara de flesta väl bekant, att den

vigtigaste faktorn vid detta arbete är skyndsamhet. Då nu äfven jag
anser, att gränsen för rekryteringen är uppnådd, så måste hvarje ökning
af rekrytantalet utgöra ett bestämdt skäl för mig att afstå motionen.
Men då motionärerna anföra, att det endast är fråga om att
värfva 600 man mer än för närvarande, vill jag med några siffror visa
att detta tal är alldeles för lågt, och jag tror att motionärerna efteråt
skola gifva mig rätt härutinnan. Först vill jag likväl bemöta ett annat
yttrande af en talare på jemtlandsbänken. Denne talare sade sig
icke kunna begripa, att det skulle vara svårare för Kong!. Maj:t att
värfva än för rust- och rotehållarne. Jo, värfningen är verkligen mycket
svårare för Kongl. Maj:t af det enkla skälet, att en eller låt vara
några rust- eller rotehållare hafva att göra aftal med eu person hvart
15:de eller 20:de år att tjena för hans eller deras nummer, då deremot
Kongl. Maj:t genom sina underordnade myndigheter skall årligen värfva
tusentals rekryter. Detta är också ett skäl, hvarför rekryteringen
blir svårare enligt motionärernas förslag, emedan man måste taga med
den faktorn, att det är eu stor del af rekryterna, som värfvas af rustoch
rotehållarne. Först och främst hafva motionärerna i sitt förslag,
för att få siffran 600, hvarmed rekrytantalet skulle ökas, begått det
felet, att, under det de godkänt Kongl. Maj:ts förslag till beräkningsgrund
för värfning vid fältartilleriet och kavalleriet, så hafva de för
infanteriet och de öfriga specialvapnen bestämt det årliga rekrytantalet
till 17 procent af det stamanstälda manskapet. Hvad vill
detta säga? Jo, det vill säga, att det rekrytantal, som beräknas för
fältartilleriet, är 27 procent af summa stamanstälda, under det att
endast 17 procent beräknats för de öfriga trupperna. 27 procent af
stammanskapet såsom årlig rekrytkontingent motsvarar 4 å 5 års
tjenstetid och 17 procent motsvarar 8 å 9 års tjenstetid. Största delen
af rekryterna skulle således anställas med beräkning af en medeltjenstetid
af 8 å 9 år. Hvar och en torde lätt förstå, att detta är en återgång
till den gamla rekrytering, som vi så mycket arbetat på att
komma ifrån. Om jag således tror, att motionärerna icke hafva velat
åstadkomma en dylik försämrad rekrytering, utan att de i likhet med
Kong). Maj:t önska eu kortare tjenstetid, så måste jag, då jag för
specialvapnen i sin helhet tager samma beräkningsgrund, som är gjord
för fältartilleriet, i stället för den siffra, motionärerna hafva, öka antalet
rekryter med nära 400 om året. Går jag sedan till den slutsiffra,
till hvilken motionärerna hafva kommit, nemligen omkring 4,800
rekryter om året, så hafva de fått siffran 600 genom att från dessa
4,800 subtrahera det antal, som under det sist förflutna året rekryterats.
Men då jag sätter upp eu följd af år, sfi måste jag naturligtvis.
taga medeltalet af samtliga årens rekrytering, och gör jag det, så
blir denna medelrekryteringssiffra 1.000 mindre än det antal, som enligt
motionärernas förslag skulle årligen anvärfvas, och lägges härtill

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

. N:o 6.

Angåen de

förändrad

organisation

of infanteriet.

(Forts.)

36 Måndagen den 21 November, e. m.

den ökning af 400 rekryter, som jag nyss påpekat, erkålles siffran
1,400, eller exakt uttryckt 1,408. Detta är den årliga ökningen af
rekrytantalet i motionärernas förslag ock utgör 37 procent mer än
som för närvarande värfvas. Nu säga motionärerna, att det icke är
så farligt med denna ökning, då det är först i framtiden, som den
skall inträffa, och under tiden kar folkmängden vuxit. Ja, det må
så vara, och det är väl att hoppas att folkmängden skall komma att
stiga, men jag tror dock icke, att den under de kommande 15 åren
skall stiga i större proportion än under de senast förflutna 15 åren.
Under dessa är har den ökats med 9 procent. Om jag då antager,
att ökningen blir densamma under nästa 15-årsperiod, så skulle således
folkmängden ökas med endast 9 procent, under det att rekrytbekofvet
efter samma tid ökats med 37 procent, allt under förutsättning
att siffran 4,800 vore den rätta. Motionärerna hafva räknat med
den siffran för att uppnå étt stamantal af 27,000, eller samma antal,
som fans upptaget i 1883 års förslag, med tillägg af 2,000 man,
underbefäl i manskapsklassen, som nu blifvit medräknade. 1883 års
förslag upptog nemligen 25,000 man stamanstälde. Men detta förslag
upptog 5,500 rekryter, som årligen skulle anställas för en tid af minst
2 och högst 6 år. Denna siffra 4,800 måste emellertid vara origtig,
ty antingen har det varit motionärernas mening att manskapet skulle
värfvas på längre tid, och då tror jag icke det finnes någon möjlighet
att få dem, eller också hafva de tänkt sig en värfning på kortare tid
med rekapitulation, och då är siffran för låg. För dem bland herrarne,
som möjligen icke förstå mig, vill jag nämna, att det icke ligger någon
synnerlig svårighet i att värfva manskap för 2 är, utan svårigheten
uppstår först då, när man söker att få rekryterna att tjena qvar från
det tredje året. Det är just der det kniper. Med hänsyn härtill var
det också som beräkningen var gjord i 1883 års förslag och derför
måste siffran sättas till 5,500.

Då motionärerna stödt sitt förslag synnerligen på att de hafva
så många för detta stamanstälda, vill jag nämna, att om man går in på
den 27-procentiga rekryteringen, får man många för detta stamanstälda,
ända till 125 procent, men vid 17-procentig rekrytering får man icke
mer än 33 procent för detta stamanstälda. Beträffande specialvapnen
öfverensstämmer motionärernas förslag i allmänhet med Kongl. Maj:ts,
men fortifikationen och trängen kunna icke mobiliseras med mindre
än att det finnes minst 100 procent för detta stamanstälda. Skulle
man nu antaga en 17-procentig rekrytering och derigenom få endast
33 procent för detta stamanstälda, ligger det ju i öppen dag, att man
icke kan mobilisera fortifikationen och trängen.

Vidare säger motionären, och det är förut framhållet af andra
talare, att hans förslag har det företräde framför Kongl. Maj:ts förslag,
att man genom det större antalet för detta stamanstälda kan uppsätta
en fältarmé större och bättre, än som skulle kunna åstadkommas
enligt Kongl. Maj:ts förslag. Jag har här en kalkyl, huru det skulle
ställa sig enligt motionen, men jag vill nu endast med några ord göra
en antydan derom. Om jag då håller mig till infanteriet, vårt hufvudvapen,
så har, såsom motionären mycket rigtigt anfört, Kongl. Maj:t

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

betydligt dera stamanstälda. Vid infanteriet blir det nära nog 5,000
man mera. Men tager jag stamanstälda och för detta stamanstälda tillsammans,
d. v. s. infanteriet sådant det ser ut vid mobilisering, så
får jag enligt motionärernas förslag nära 100 man mer än enligt
Kongl. Maj:ts förslag. Icke mer, men väl mindre! Detta är hela
skilnaden. Men hvad hafva vi å andra sidan? Jo, enligt Kongl. Maj:ts
förslag ett betydligt större antal befäl, nemligen 116 officerare, 134
underofficerare och 169 underbefäl i manskapsgraden mer än enligt
motionärernas förslag. Detta torde mer än väl uppväga den lilla förhöjningen
i stamanstäldt och för detta stamanstäldt manskap, som
motionärerna kunna åstadkomma.

Motionärerna säga vidare, att, om det skulle yppas svårigheter
att anskaffa rekryter, har man ju stält garanti. Men denna garanti
är, såsom herrarne känna, en uteslutande penninggaranti, och huru
villigt jag än erkänner, att för krigs förande är penningar det vigtigaste,
kan jag dock icke följa dem så långt, att jag medgifver, att blott man
får penningar, kan man skaffa huru mycket rekryter som helst. Hade
motionärerna någon säkrare garanti, vore det ingen fara. Om motionärernas
förslag, sådant det nu föreligger, innehölle att de felande rekryterna
finge bland de värnpligtige uttagas, vare sig genom lottning
eller på annat sätt, då vore förslaget godt, och den sålunda organiserade
armén blefve ingalunda dålig, men hvad blefve följden, om man
skulle antaga endast denna penningegaranti? Jo, det säges, att man
får gifva dem, som värfvas 50 procent högre lega. Detta är ingen
ringa penning; det representerar 40 kronor per man om året — rekapitulanter
hafva nemligen 80 kronor om året i lega. Men jag kan
väl icke på ett regemente öka legal! för en bataljon eller sqvadron
utan att göra detsamma för hela regementet. Och svårligen lärer väl
Kongl. Maj:t tillåta, att vid det ena regementet legan sättes högre än
vid det andra. Följden af nämnda bestämmelse blefve sålunda endast,
att i samma stund, man nödgades på ett ställe tillgripa denna garanti,
måste man tillgripa den öfver allt, och har den högre legan eu gång
tillkommit, så fruktar jag att det sedan blir svårt att få ned den
igen. GifVetvis komme detta också att inverka på öfriga arbetsgivare,
som nog skulle få höra fordringar framställas på högre arbetslöner än
förut. På tal om garantier ber jag också få nämna, att motionärerna
nog icke tänkt sig, att den af dem satta garantien skulle blifva tillräcklig,
såsom tydligen framgår af deras eget yttrande nederst på
sidan 5, der det säges, “att öfvergången till en ny stam tar en lång
tid i anspråk, hvarunder erfarenheter vinnas, som blifva till nytta för
de lagar om härordning och om eventuel! upprätthållande af härens
stamtrupp, som vid denna öfvergångstids slut lämpligen böra antagas".

Jag har nu sökt att i någon mån visa ohållbarheten af reservanternas
förslag, hufvudsakligast på grund af det otillfredsställande och
osäkra rekryteringssättet. Men detta förslag är, enligt mitt förmenande,
i det skick, hvari det nu föreligger, jemväl i öfrigt oantagligt i löljd af
de ofullkomligheter och missräkningar, som deri förekomma, då deremot
Kongl. Majits förslag, säga hvad man vill, dock är ett organisatoriskt
helt, som tack vare den försigtighet, hvarmed flen värfvade

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts )

N:o 8.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

stammen är ökad, medgifver ett effektivt försvar, till kvilket vi kunna
trygga oss. Jag hoppas och antager, att denna kammares alla ledamöter
äro försvarsvänner samt att de skilda meningarna blott röra
sig om sättet, hvilket nu torde vara ungefär detsamma som tiden för
försvarets ordnande. Om motionärernas förslag vore antagligt och
detsamma till äfventyrs inom denna kammare skulle kunna tillvinna
sig majoritet, hvilket jag dock hoppas icke måtte ske, kommer säkerligen
icke inom medkammaren att höja sig en enda röst för reservationen,
och ett bifall till densamma här i kammaren torde sålunda
vara liktydigt med ett afslag. Genom antagandet af reservanternas
förslag skulle alltså den vigiigaste af alla våra frågor uppskjutas till
en oviss framtid, och det torde icke fordras mycket förutseende för
att säga, att i så fall ännu flera frågor skola sammankopplas med
försvarsfrågan samt försvåra, ja, kanske omöjliggöra dess lösning. Att
uppgöra ett så vidt omfattande förslag som det nu föreliggande på
sådant sätt, att det kan tillfredsställa allas fordringar och önskningar,
det är knappast tänkbart. Derför måste ju de, som verkligen önska
frågans lösning, åsidosätta sina egna åsigter beträffande vissa detaljer
för att såmedelst kunna främja det stora hela. De, hvilka i likhet
med mig göra eftergifter och böja sig för andras fordringar, kunna
derför icke anses hafva dagtingat med sin öfvertygelse eller sin sjelfständighet;
utan vi kunna med lugnt samvete göra detta offer på
fosterlandets altare, förvissade om, att vi derigenom befordra det stora
målet att bereda oss sjelfva och våra efterkommande tillfälle att bevara
det högsta goda, som vi här på jorden kunna ernå, nemligen
att förblifva fria medborgare i ett fritt och sjelfständigt fädernesland.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Dakn: Jag skall icke inlåta mig på några vidare detaljer
af frågan. Jag skall endast be att först och främst få uttrycka min
tacksamhet till herr Olof Jonsson i Hof för den verkliga högsinthet,
för att icke säga sjelfuppoffring, som han i dag ådagalagt, då han nu
vill vara med om att kompromissa med sitt infanteri och utskottets
kavalleri. Om jag vore lika öfvertygad som häri derom, att Första
Kammaren skulle gå in på eu dylik kompromiss, skulle jag obetingadt
rösta för hans förslag, så mycket hellre som det är i allmänhet detsamma,
som det jag omfattat under den tid jag varit riksdagsman.
Men jag fruktar verkligen, att Första Kammaren icke kommer att
ingå på deunä kompromiss, och derför vill jag nu vädja till herr Olof
Jonsson, som ju i dag genom sitt kompromissförslag tillkännagifvit sig
vilja gå in på en partiel lösning, huruvida det kan vara lönt att vidhålla
detta af honom gjorda förslag. På samma sätt som det redan
skett med båtsmansbåilet, kommer helt visst äfven hela kavalleriet på
vakans, hvilket slutligen också blir förhållandet med infanteriet, hvarigenom
man ju kommit till det mål, som han såväl som jag anser
önskvärd!. Det synes mig icke lämpligt att nu hålla så strängt på
detta förslag, som icke har någon utsigt att godkännas. Deremot är
jag för min del fullkomligt öfvertygad om, att Första Kammaren, om
den verkligen vill frågans lösning, icke skall sätta sig emot att hela

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

indelta kavalleriet sättes på vakans, oberoende af en dylik kompromiss.
Kavalleriet består ja af 5,000 man, och om man nu som utskottet
föreslår skulle värfva 3,500 af dem, återstode endast 1,500 man indelta,
fördelade på 3 regementen i 7 å 8 provinser. Kan det vara
tänkbart, att man icke skulle kunna inom dessa provinser anskaffa
dessa 1,500 mun genom värfning likaväl som man kan göra det i Skåne?
Militärerna anse ju, att kavalleriet bör sättas på vakans. Om man
nu tager hänsyn till Skåne, så skulle denna lilla provins komma att
rekrytera icke endast de två stora kavalleriregementena, utan äfven det
artilleri, som följer med, eller det ridande; denna provins skulle vidare
rekrytera Vendes artilleriregemeute, Kronprinsens husarregemente, Vendes
trängbataljon, hvilken som bekant är en dubbelbataljon, afsedd för
såväl första som andra fördelningen. År det möjligt att rekrytera alla
-dessa värfvade trupper i Skåne, så vore det besynnerligt, om icke de
tre småländska länen skulle kunna rekrytera 500 man kavalleri, om
man icke i Skaraborgs län, Nerike, Vestmanland och Södermanland
skulle kunna rekrytera Nerikes husarer, och i Upland Uplands dragoner.
Det är derför alldeles naturligt, att icke detta är den tufva,
som stjelper förslaget, utan att, om man verkligen har den uppfattning,
som jag hoppas herr Olof Jonsson likaväl som jag hyser, att man bör
söka att få lösta dessa frågor, så skulle man icke behöfva sätta allt
på sin spets. Jag är öfvertygad om, att i detta fall Första Kammaren
kommer att gå Andra Kammaren till mötes, såsom fallet var vid senaste
riksdag, när det gälde eu sammanjemkuing af de olika beslut,
i hvilka kamrarne stannat i fråga om förändring i representationen,
då Första Kammaren helt och hållet slöt sig till Andra Kammarens
beslut. Ja, jag tror, att man i detta fall kan gå mycket längre, ty
med afseende å de förslag, som väckts af mig och herr Jöns Bengtsson, af
herr Fjällbäck m. fl. angående höjd dagaflöning, hoppas jag, att Första
Kammaren icke alls skall ha något emot att intaga bestämmelsen om
denna förhöjning äfven i värnpligtslageu. Och sedan eu gång denna
dagaflöning blifvit bestämd, skall det bli mycket svårt att taga bort
den. Landtmännen, som frukta emigrationen, såväl som de frisinnade
ledamöterna från städerna, skola säkert alltid komma att sätta sig
deremot. Man behöfver således icke vara rådd för att denna dagaflöning
skall komma att försvinna. Men för att, så att säga, lugna
sinnena och specielt deras, som denna dagaflöning gäller, anser jag,
att man bör intaga bestämmelsen härom i lagen, och jag kan icke
finna något skäl, hvarför Första Kammaren skulle vilja sätta sig mot
detta, sedan den uppgifva det principiella angående dagaflönings befogenhet
för fullgörande af värnpligten.

Hvad beträffar den s. k. finansplanen, hvarom man här ordat så
mycket i dag, så skall äfven jag be få yttra några ord. Hvar och eu
vet, att regeringen har gjort en framställning om, huru grundskatterna
och lindringen i indelningsverket skulle ersättas, och denna framställning
har accepterats af utskottet och utaf pressens organ såväl från
det ena som det andra hållet. Det är nog också mycket troligt, att
äfven Riksdagen kommer att acceptera utskottets uppfattning, då ju i
utskottet |- af dess ledamöter representera den uppfattning, som är den

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

allmänna i Första Kammaren. Men den aflösning, som här kommer
i fråga, är ingen aflösning som kommer att bestridas af de fattiga, de
lägst beskattade, utan är faktiskt en aflösning som gäller dem, som
ha förmåga att bära bördan. Vi må komma i håg beträffande de 6 å
7 millioner kronor, som det här är i fråga att till en del omplacera
och som hittills burits till större delen af den i mantal satta jorden,
att denna del af den svenska nationalförmögenheten, som burit denna
tunga, har icke utgjort mer än af densamma. Om denna tredjedel
kunnat bära denna börda, så kan väl hela den svenska nationalförmögenheten,
som ju belöper sig till omkring sex milliarder, tåla vid
samma börda, helst om den fördelas så, som jag med flere föreslagit,
d. v. s. medelst delvis progressiv beskattning.

Nu kan man säga: ja, vi ha ingen anmärkning att göra mot re<-geringens förslag med afseende på medels anskaffande för afskrifningeu af
dessa onera, men det fordras dessutom 3{ ä 4 millioner kronor, kanske
ännu mer, i utgifter för vårt försvarsväsen för sjelfva organisationen,
fastän det naturligtvis kommer att under en läng öfvergångsperiod
så småningom tagas i anspråk.

Här äro nu föreslagna konsumtionsskatter. Jag är alldeles icke
någon vän af sådana skatter på nödvändighetsartiklar och har äfven
yttrat mig mot dem, men om vi nu skola dissekera upp dessa konsumtionsskatter,
hvilket nog tål att göras, och att börja med undersöka,
hvilken följden skulle blifva t. ex. af ett införande af den föreslagna
ölskatten, så veta vi, att den skulle komma att utgå med T9T
öre per halfbutelj eller liter. Nu är, som bekant, det verkliga värdet
på ^ liter Öl omkring 5 öre, under det att man på värdshus får
betala 15, 20, 25 å 30 öre eller så omkring. Under sådana förhållanden
finner hvar och en, hvilken obetydlig del denna skatt är i fråga
om en vara, som kostar 300, 400, 500 ä G00 procent mer än dess
verkliga värde. Tro herrarne, att det skall falla de praktiska källarmästarne
in att höja priset på en half Öl med detta belopp, T9„ öre?
De måste naturligtvis rätta prisen efter kunderna och de höja icke
prisen, för så vidt det icke lämpar sig för dem i öfrigt, ty de vilja
naturligtvis icke mista konsumenterna, och genom att höja prisen blefve
konsumenternas antal mindre. Mycket troligt är derför, att dessa
extra utgifter komma att betalas delvis af bryggerierna och delvis af''
schweizeriegare i form af mindre rabatt. Således skulle jag icke frukta
denna ölskatt, fastän, det medgifver jag gerna, jag hellre skulle vilja
vara med om att lägga skatt på tobak och på sprit. Jag ser ingenting,
som hindrar, att man, i synnerhet i afseende på tobaken, mycket
val kan åstadkomma en annan sakernas ordning, än den vi nu ha,
och mera i öfverensstämmelse med skatteregleringskomiténs i denna
fråga uttalade uppfattning. Men det var icke dit, jag egentligen ville
komma, utan jag skulle vilja framhålla, hurusom vi ha andra skatteobjekt,
som härvid torde böra tagas i anspråk. Skatteregleringskomitén
föreslog bland annat år 1882, att de enskilda sedelutgifvande bankerna
borde afstå ungefär hälften utaf den inkomst, de hade af sedelutgifningen.
Denna beräknades då till omkring 3 procent af det värde, de utelöpande
sedlarne representera. Nu ha vi i år höjt denna beskattning

N:0 b''.

Måndagen den 21 November, o. m.

från 3 till 5 kronor på tusen, d. v. s. till eu kalf procent; man skulle
således ytterligare kunna höja den från \ till 1 \ procent. Men jag
för min del vill dock helst slippa att gå den vägen af det enkla skälet,
att jag vill ka frågan löst på annat sätt, nemligen så att de
nationella bankerna om jag så får uttrycka mig och till kvilka jag
räknade ej blott riksbanken utan äfven de enskilda sedelbankerna,
komma att samarbeta på det sätt, att riksbanken blir den egentlige
förlagsmannen och lår öfvertaga kela sedelutgifningsrätten under det
de enskilda bankerna lå rediskontera bos riksbanken mot ett något
lägre diskonto än andra kunder. Detta kominer utan tvifvel att
bli till fördel för riksbanken, dels derför att den kommer i tillfälle
att reglera sedelutgifningen, dels derför t. ex. att den betydligt förr
får de utländska vexlarne i sin ego än hvad annars är förhållandet.
Bankovinsten för riksbanken skulle helt säkert komma att ökas väsentligt
och kunna lemna välbehöfliga -medel för de ökade statsbehofven.
Om riksbanken på detta sätt korame att samarbeta med det enskilda
kapitalet, behöfde den ej heller lör eget ändamål aflägga någon större
del af sin vinst. Jag vill derför fråga, huruvida man verkligen behöfver
hysa någon sådan stor förskräckelse för konsumtionsskatter. Vill
man dessa frågors lösning — och det tror jag de flesta vilja — anser
jag att vi nu stå på den point, att vi verkligen hunna lösa densamma.
Jag skulle särskildt vilja tacka en ärad representant på stockholmsbänken,
herr Hedin, för det utmärkta vitsord, som han i dag gaf
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, det förtroende,
han uttalade till honom och som vi alla hysa. På samma gång vill jag
emellertid uttala den förhoppning jag hyser, att herr Olof Jonssons iörslag
i hufvudsak måtte framdeles vinna tillslutning. Hvad de 2 skånska
kavalleriregementena angår, tror jag det dock vara eu qvistig fråga
att taga bort ettdera, då jag ej vet hvilketdera, och anser för min del,
att de böra behållas begge två. Emellertid tror jag, att man i öfrigt
mycket väl skulle kunna sluta sig till hans förslag, så att det ställes
i utsigt för framtiden som det, hvari slutligen vårt försvar skulle utmynna,
såvida man nemligen icke vill gå ännu längre—nemligen till
allmän värnpligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i
den föreliggande punkten.

Herr friherre Fock: Herr talman, mine herrar! Jag skall i

denna sena timma anhålla att blott få angifva min ståndpunkt i frågan,
och detta med några få ord äfven i den förhoppning, att den korthet,
jag iakttager, möjligen skall följas af eu eller annan af de kammarens
ledamöter, som ha anmält sig till ordet.

Herr talman! Jag kominer att rösta för bifall till utskottets förslag,
men till utskottets förslag rent och oföräudradt. Jag gör det
först och främst derför, att detta förslags antagande skall åstadkomma
eu, efter min uppfattning, väsentlig förbättring af vårt försvarsväsen,.
och derför, att eu förstärkning af försvaret är allmänt erkänd vara
af behofvet högt påkallad, äfvensom att ett upprepadt uppskof af
denna frågas lösning kan hafva de mest vådliga följder.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6. -42 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående Jag antager förslaget vidare derför, att det innehåller lösningen

organisation eQ annau s?år fråga, som i öfver 20 år stått på dagordningen och
åf ^infanteriet, åstadkommit svårigheter, split och söndringar inom Riksdagen. Det
(Forts.) är lösningen af grundskattefrågan samt aflyftandet af rustnings- och
roteringskostnaderna — således aflyftande och jemnare fördelning af
bördor, som nu obilligt trycka på vår modernäring. Denna lösning
tror jag bör ske nu. Det kan hända, att det icke erbjuder sig något
bättre tillfälle dertill sedan.

Jag antager vidare förslaget derför, att jag icke kan med godt
samvete yrka afslag, när det gäller att gifva den uppväxande manliga
ungdomen en nödtorftig öfning. Denna ungdom, som genom lag är
ålagd att gå i striden, kan jag ej vägra erforderlig öfning för att den
med hopp om framgång skall kunna kämpa för fosterlandets väl och
ära och för eget lif. Mig synes det, att ett bifall i detta hänseende
är, för att använda ett förut begagnadt uttryck, en ren barmhertighet.

Hvad finansfrågan beträffar, så medgifver jag dess stora svårigheter.
Men jag ansluter mig i denna punkt helt och hållet till det
yttrande, som för en stund sedan afgafs af herr Bokström. Jag anhåller,
herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herrar friherre Nordenskiöld, Pehr sson i Norrsund och Pettersson
i Tjärsta instämde med friherre Fock.

Herr Bergendahl yttrade: Det är icke för att angifva min

ställning till den förevarande frågan, som jag har begärt ordet. Den
har jag gifvit tillkänna vid föregående riksdagar, i hvilkas protokoll
min. uppfattning om densamma finnes tydligen framstäld. Men jag har
ifrån min valkrets erhållit åtskilliga resolutioner, som jag anser det
vara min skyldighet att delgifva kammaren. Så har ett folkmöte i
Ransbergs socken, dervid omkring 200 medborgare voro församlade,
förklarat, att det icke vore skäl att antaga det föreliggande förslaget,
enär detsamma ålägger landet bördor, som icke blifvit rättvist fördelade
i förhållande till hvars och ens förmåga att bära desamma, och intet
skäl blifvit anfördt för att nu antaga förslaget. Men jag har äfven
erhållit ett par andra resolutioner, som gå i en annan rigtning, nemligen
från Moholms och Carlsborgs försvarsförbund. Båda uttala förhoppningar,
att det kongl. förslaget måtte antagas.

Herr Olof Jonsson i Hot'' yttrade några ord på förmiddagen,
hvilka jag såsom rotehållare anser mig böra besvara. Han vädjade
till rust- och rotehållarne, och frågade huruvida de anse, att indelningsverket
blir fullständigt afskrifvet genom det föreliggande förslaget.
— Jag anser att det verkligen blir det, om de värderingskommissioner
blefve tillsatta, som utskottet föreslagit. Han talade vidare om att
vid rekryteringarne skulle rotehållarne hafva olägenheter vid resor till
rekryteringsmöteua. — Om nu verkligen så vore, att dessa olägenheter
icke skulle kunna uppskattas, hviiket jag tycker att de borde kunna,
så äro de dock efter mitt förmenande icke en så förskräckligt svår
börda, att den icke kan bäras. Jag tror att med den sinnesstämning,

N o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

som i åtskilliga delar af landet är rådande, rotehållarne gerna underkasta
sig dessa och om möjligt andra olägenheter för att slippa ifrån
den värfvade armé, som herr Oiof Jonsson in. fl. förespegla oss såsom
den bästa.

Han nämnde om olägenheten deraf att rotehållarne voro underkastade
böter, om de icke i rätt tid skaffade rekryter. Men om rotehållet
blir aflyftadt, så bör man väl icke kunna begära annat än att
rekryter äfven då skaffas i rätt tid.

Jag har endast velat i förbigående säga detta, och för öfrigt äro
mina sympatier, nu som förut, för det kongl. förslaget; och jag
kommer derför att förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets
utlåtande i förevarande punkt.

Herr Stjernspetz: Min öfvertygelse är den samma, som den

■alltid varit förut, eller att ett jemförelsevis betryggande försvar för
fosterlandet endast kan uppnås genom ett i första rummet kraftigt
sjöförsvar och sedan genom landtförsvarets ordnande i samband dermed.
Det synes emellertid icke nu vara rätta tillfallet att utveckla
sjöförsvarets betydelse, som jag i öfrigt många gånger förut gjort. Men
på samma gång vill jag äfven erkänna att landtförsvaret alltid behöfver
förbättras, eller behöfver en bättre organisation. Jag ser dock
icke i det föreliggande förslaget någon så stor trygghet, som man, i
synnerhet vid försvarsmöten, framhållit. Chefen för landtförsvarsdepartementet,
såväl som de fleste andra militärerna här i kammaren,
hafva icke heller så skarpt betonat de stora militära fördelarne hos
förslaget; och jag är dem tacksam derför, ty det torde allt vara det
försigtigaste att icke alltför mycket framhålla den sidan af saken.
Men det är alltid ett steg till det bättre, hvarför jag för min de),
äfven af många andra skål, visserligen skulle se att det ginge igenom.
Och då vidare, efter min Öfvertygelse, stämningen hos regeringen och
Riksdagen är sådan, att man nu kommer att lösa försvarsfrågan så
godt man kan, kanske mera af politiska än militära skäl, så vill jag
dock begagna detta tillfälle, för att få rättvisa skipad åt folket, i
synnerhet på den ort, som jag representerar. Det är nemligen många
som beklaga sig öfver bördan att hålla indelta soldater. Men är rotehållarens
börda svår, så är rusthållarens dock sjufaldt värre; enär
lian skall hålla icke blott karl utan äfven häst. Och det är icke nog
med, att han skall hälla hästen och vara utsatt för många svårigheter
och trakasserier vid dess anskaffande och skötsel, utan om hästen
under öfningarne öfveranstränges så att hau tager skada och framdeles
blifver oduglig, så blir detta rusthållarens sak. Han iår ersätta det.
Det är orimligt att sådant skall ega rum. Det kan ofta inträffa att
hästen blir kasserad till följd af förutgående öfveransträngning och
stelhet i benen. Jag känner en man, eu af mina grannar, som var
rusthållare och som blot'' helt enkelt alldeles ruinerad genom att flera
år, det ena efter det andra, nödgas insätta ny remont. Det är utaf
den anledningen, som jag, i hopp om att eu saminanjemkuing med
Första Kammaren skall kunna ega ruin, så att rusthålleu äfven för
de tre öfriga oorpsernu måtte upphöra och ställas på vakans, likasom

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N;0 6. 44 Måndagen den 21 November, e. m.

Ärende beträffande det Skånska kavalleriet, det är, säger jag, för att uppnå det
organisation målet’ som Jag v.iH instämma i herr Olof Jonssons förslag, att stammen
af infanteriet. för hela kavalleriet måtte anskaffas på de grunder, han deri framlagt.

(Forts.) Jag tror att en sådan sammanjemkning icke blott är möjlig utan med
temlig säkerhet kan förutsättas. Först vill jag lägga herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet på hjerta!, att äfven i
sin män understödja ett sådant förslag. Ty jag minnes mycket väl
år 1883, då det var fråga om att ställa hela indelningsverket på
vakans, huru den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet
kämpade för en sådan mening och ett sådant beslut.

Herr Berg nämnde, att det för att sätta hela armén på vakans
skulle fattas rekryter. Det vet man ju icke så säkert, men det kau
ju också vara möjligt, och då skulle det kanske vara ett obetänkt
steg i närvarande ögonblick. Men deremot kan jag icke inse att dessa
tre nyssnämnda regementens sättande på vakans skulle föranleda till
svårigheter, då de ligga utsträckta öfver en så stor del af landet, att
svårigheterna dervidlag böra blifva försvinnande små, i synnerhet när
man betänker, att rekryteringsbehofvet icke skulle kunna belöpa sig
till stort mer än circa 100 man per år. Och detta spelar ju icke
någon stor roll. På dessa skäl anhåller jag om bifall till herr Olof
Jonssons yrkande.

Hans excellens herr statsministern Boström: Herr talman! Jag

yttrade, vid det anförande jag i denna fråga hade vid den föregående
riksdagen, att det vore en regerings främsta och oafvisligaste pligt
att söka verka för stärkandet af landets försvar. Det är känslan af
denna^ pligt, det och ingenting annat, som har föranledt sammankallandet
af den urtima Riksdagen. Förhandlingarne vid den senaste riksdagen
visade, efter min mening, alldeles tydligt, att den enda väg, på
hvilken man under närmaste framtiden kan vinna afsevärd förstärkning
i vårt försvar, är den, på hvilken man inslagit, och då var det
icke tid att dröja. Yi vinna derigenom ett år, och ett år är icke
någon ringa tid utaf en individs lif och ofta nog icke heller för
ett folks.

Här har framstälts ett yrkande, att förslagets tillämpning måtte
uppskjutas ett år, d. v. s. till år 1894. Är det någon, som kan hafva
i sin magt att säga, att vi under ett år ingenting hafva att befara,
då skulle jag ej hafva något emot ett sådant uppskof. Men det står
icke i mensklig magt att bestämma, och då bjuder all klok försigtighet
att begagna den tid, som man kan disponera. Ty det är icke
någon ringa sak om en årgång beväring om 20 å 24,000 man, blir
fullständigare öfvad ett år tidigare eller senare.

Det syntes också vara skäl att sammankalla urtima Riksdagen
derför, att representationen finge tid att odeladt egna sig åt den fråga,
som alla erkänna vara landets vigtigaste. Det går icke an, att oupphörligen
förslag efter förslag framläggas vid lagtima riksdagarne för
att kastas å sido och återkomma med den regelbundenhet, som grundlagen
föreskrifver för statsregleringen. Någon gång skota vi väl försöka
att komma till resultat, någon gång försöka att konstatera huru

Måndagen den 21 November, e. m. 45 N:0 6.

det kommer sig, att Sverige är det enda land, jag tror, i verlden, der Angående
man erkänner sitt försvars brister ock angelägenheter att afhjelpa dem förändrad
men icke kommer sig för att göra någonting. Och tidpunkten synes å^infanteriet
vara den rätta, när man är på det klara med vägen, man skall gå. (Forts.)

Jag hoppas, att i Riksdagen icke många finnas, som man kan
karakterisera såsom försvarsnihilister, men visserligen finnes det många
olika skiftande meningar. Men om man önskar saken, är det då värdt
att säga: “nog vill jag vara med om försvarets stärkande, men jag
vill hafva bort indelningsverket, jag vill hafva stammen helt och
hållet värfvad" — när man positivt vet, att ett sådant förslag icke
ens inom denna kammare kunnat förvärfva sig majoritet,, och lika visst
vet, att det inom medkammaren ej väcker någon som helst anklang,
att det således icke kan blifva Riksdagens beslut, är det väl värdt
att vänta, till dess möjligen tanken på allmän värnpiigt hunnit mogna?

Aunu finnas ju, som vi veta, för densamma allt för ringa förutsättningar.
Man måste dock erkänna och tacksamt erkänna, att många
anhängare af dessa system, om de än vidhålla sin uppfattning om det
rätta, med eu loyalitet som förtjena!- allt erkännande, förklarat sig ej
vilja för det bästa uppoffra det bättre. Och det är ju detta som
gör utsigterna för förslagets framgång större än de eljest skulle vara.

Vidare hafva ock röster höjts, som förklarat sig ej kunna vara
med om förslaget, förr än äfven allmän eller åtminstone utsträckt
rösträtt blifvit införd. På denna fråga kan jag ej nu ingå, då den
ej föreligger, men den anmärkningen kan jag ej undertrycka, att om
än de, som föra sådant tal, kunna försvåra och fördröja lösningen af
försvarsfrågan, så underlätta de visserligen ej derigenom lösningen af
rösträttsfrågan.

Slutligen har ock af en talare, representanten från Falun, framhållits,
att man borde hafva före förslagets antagande konstitutionella
garantier — om jag förstod meningen af hans anförande rätt — mot
konungens rätt att börja anfallskrig.

Deremot vill jag först anmärka, att sjelfva organisationen af vår
armé förbjuder sådant. Ty om den ock är så organiserad, att den
med hopp om framgång kan upptåga striden med en inträngande
fiende, är den ej så organiserad, att man kan påföra en annan magt
krig. Man behöfver endast se, huru de länders arméer äro organiserade,
som äro afsedda både för anfall och försvar. Vill man genomgå
våra grundlagar, skall man der finna, som jag tror, betryggande
garantier mot börjande af anfallskrig, och den omständigheteu, att vi
i snart 80 år åtnjutit orubbad fred, talar ju ock derför.

I allmänhet har i denna kammare endast erkännande kommit det
kongl. förslaget till del. En talare har visserligen förklarat det odugligt.
Men jag är dock för min del, liksom mången annan i kammaren,
benägen att sätta mera förtroende till de sakkunnige, som uttalat
sig till lörmån för detsamma, än till det andra kategoriska omdömet.

Och om förslaget är godt icke blott så, att det bereder de stridande
en bättre öfning, utan ock deri, att det lemnar eu fullständig organisation,
som medgifver en lätt öfvergång från freds- till krigsformationerna,
så ligger väl deri en maning att antaga detsamma.

N;o 6 46 Måndagen den 21 November, e m

Angående Ingen kan heller med fog säga, att de utgifter förslaget ställer i

organisation s’"te ^ro öfver höfvan dyra eller öfverstiga landets krafter. Visseraf
infanteriet. ögen Öar blifvit yttradt, att förslaget är outhärdligt dyrt, men dere(Forts.
) mot är det visadt, att det är billigare än hvarje annat lika fullständigt
förslag. Det har ock yttrats, att härpå slukar allt och lemnar
intet öfrigt för befästningar, flottan och gevär. Men härtill må svaras,
att tidsenliga gevär måste vi hafva med hvilken organisation som helst,,
och samma är förhållandet med fästningarna. De äro lika behöflig»
med hvarje organisation. Och hvad flottan beträffar, så må vi ej
glömma, att flottan redan fått sin organisation, hvilken man nu ej vill
bereda hären. Skulle det kunna visas, att för hären blifvit begärdt
högre anslag än som behöfts, skulle jag kunna förstå anmärkningen,
ehuru jag visserligen ej kan finna den giltig. Men nu är det visadt,
att för hären endast det oundgängligaste blifvit begärdt. För öfrigt
är det orätt att söka väcka split och tvedrägt mellan hären och flottan,
begge äro de ju lemmar i samma kropp. Låten dem i fred och endrägt
samarbeta för sitt stora mål — landets försvar!

När man talar om de nya skatter detta förslag kräfver, så få vi
ej glömma, att största delen erfordras ej för hären utan för lösningen
af skattefrågan. Om också de nya skatterna äro stora, så kan man
dock ej med fog säga, att landet får vidkännas ökade skatter, ty de
nya skatterna motsvaras ju af äldre som försvinna; det är således
blott en omflyttning af skatter.

Den drygaste delen af de nya skatter som erfordras afse ju borttagande
af äldre, ojernut tyngande. Mången finnes nog, som ej skullehafva
något emot, att det samband, som sedan tjugo år existerar
mellan försvars- och skattefrågorna, blefve upplöst, och bedraga ej
alla »tecken, så ökas deras antal år efter år. Men ej började väl
Riksdagen det samtidiga ordnandet af de begge frågorna år 1885 för
att stanna på vägen. Gifvet är ock att, skulle man anse den samtidiga
lösningen af de begge frågorna för dyr, så säkerligen blir det
skattefrågan, som får maka åt sig, som får förblifva olöst. Försvarsfrågan
blifver nog löst, om vi än ej få göra det sjelfva i lugn och ro.

Som jag nyss erinrat, är det nu snart 80 år, som Sverige fått
åtnjuta en orubbad fred. Men alla tiders historia lärer oss, att ingen
fred är betryggad och ingen bör lita på någon annan än sig sjelf.
Mången finnes nog, som anser vårt läge sådant, att vi ej kunna ha
något att frukta, och som mena, att den ena magten ej kan tillåta
en annan att bemägtiga sig vårt land. Men det är en farlig villfarelse.
Ty den som ej sjelf kan hjelpa till, den som ingenting är
värd, han får ej heller några vänner; och hur tydligt än vi äro hänvisade
till att söka förblifva neutrala — och jag betonar, att vi ej
hafva någon annan politik — så ålägger äfven neutraliteten förbindelser.
Vi behöfva endast se på ett par af Europas smärre stater,
Belgien och Schweiz, hvilka hafva sin neutralitet garanterad, men icke
desto mindre underkasta sig uppoffringar, mot hvilka de, som här
ifrågasättas, äro helt obetydliga. Hvad särskildt Belgien beträffar, ber
jag få nämna, att detta lilla land för sitt försvar i medeltal under de

N:0 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

fem sista åren användt 33 millioner på hären och mellan 16 och 17
millioner på befästningar.

Liten ej heller på skiljedomstolar folken emellan! Nog kunna väl
smärre tvister lösas på sådant sätt, men när det gäller ett lands frihet
och sjelfständighet, och det är ju för bevarande deraf, som vi
böra rusta oss, då hafva dessa domstolar förlorat sin domsrätt, ty då
vädjar ingen till dem.

Jag har här hört talas om de stora härar, som våra grannar
kunna uppställa, och mot hvilka vi ej skulle kunna värja oss. Men
låten icke klenmodighetens anda komma öfver eder! De som studerat
krigets konst — och i våra dagar är denna konst svårare än mången
annan — de säga ju alla, att vi kunna försvara oss, om vi blott
.vilja. Och detsamma säger oss historien. Den visar ju oss både
från äldre och nyare tider, att ett litet folk, som velat försvara sig,
också kunnat försvara sin frihet; men historien visar oss äfven, att
om ett folk dukat under, så har det varit dess moraliska förfall,
dess oenighet och bristande offervillighet, som banat väg för fiendens
härskaror.

Måtte aldrig kommande tiders historia kunna berätta något sådant
om vårt gamla land! Men då måste ock Riksdagen söka ena
sig om något annat än ett nej. Den måste söka komma till ett
positivt resultat. Och det vore väl ej för tidigt, om man sökte omsätta
i handling hvad Riksdagen sjelf uttalade i en skrifvelse för 25
år sedan: “Nationen kan aldrig med tillräcklig säkerhet och erforderligt
lugn hängifva sig åt sin inre fredliga utveckling, förr än frågan
om betryggande af dess yttre sjelfständighet på ett tillfredsställande
sätt blifvit löst.“

Herr Bengtsson i Gullåkra: Helt säkert är det icke många af
denna kammares ledamöter, som fattat sitt beslut i denna fråga utan
efter mycken tvekan och många inre stridigheter, och jag får bekänna,
att så äfven varit förhållandet med mig. I likhet med måuga andra
af kammarens ledamöter har äfven jag fått påstötningar från hemorten
att verka än för än mot det föreliggande förslagets antagande.
På dessa båda framställningar har jag lemnat samma sval'', nemligen
det att jag anser det vara hvarje representants skyldighet att noga
granska det föreliggande förslaget och sedermera handla efter sin bästa
och innerligaste öfvertygelse. Detta löfte ämnar jag äfven hålla. Det
må sedermera tillkomma mine valmän att fälla dom öfver mitt handlingssätt
och vid blifvande val pröfva, huruvida jag är deras förnyade
förtroende värdig eller icke.

Allt sedan år 1885, då jag första gången inträdde såsom ledamot
i denna kammare, har jag, ehuru jag alltför väl insett och öppet
erkänt, att vårt försvar behöfver stärkas, alltid, då fråga härom varit
före, röstat mot detsamma. Jag har gjort detta derför, att jag alltid
varit lifligt öfvertygad derom, att frågan borde lösas enligt 1883 års
förslag. Ännu i dag inser jag alltför väl, att vårt försvar behöfver
ordnas och stärkas. Ännu i dag hyser jag den öfvertygelse, att, om
försvarsfrågan blefve löst enligt sistnämnda års förslag, skulle vårt

Angående

förändrad

organisation

af infanteriett

(Forts.)

N-.o 6.

Angående

förändrad

organisation

■af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

försvar i betydligt högre grad blifvit stärkt, än om det nu föreliggande
förslaget antages. Men då alla tecken tyda på, att det
numera är omöjligt att lösa frågan enligt 1883 års förslag icke allenast
på grund af det motstånd, detta förslag rönt från Första utan
äfven från Andra Kammaren, hvilket förhållande så tydligt enligt min
åsigt ådagalades vid förlid ne riksdag, då en reservation i förutnämnda
syfte så ohjelpligt föll äfven i denna kammare, så har jag nu kommit
till den öfvertygelseti, att jag icke längre bör vara med om att afslå,
utan i stället föresatt mig att understödja det föreliggande förslaget,
dock med det vilkor, att ett par af de reservationer, som åtfölja
betänkandena, blifva bifallna, nemligen i fråga om dagaflöningen för
beväringen: att bestämmelserna derom införas i lagen, samt att en
framflyttning af tiden för uppskattningen eger rum på det sätt, att
densamma första gången sker 1895 i stället för 1903 o. s. v. Om
jag nu under dessa förutsättningar kommer att rösta för Kongl. Maj:ts
förslag, eller rättare utskottets, gör jag det dock under den förhoppning,
att de berättigade kraf, som blifvit framstälda från den lägre
befolkningen, för så vidt dessa kraf ligga inom rimlighetens gränser
— jag menar det politiska streckets sänkande till 500 kronors inkomst
m. m. i likhet med konstitutionsutskottets förslag vid föregående
riksdag, likasom äfven fastslåendet af en beskattning på de mera förmögne
inom landet till betäckande af de kostnader, som erfordras för
aflösning af indelningsverket och grundskatterna — i en snar framtid
skola beaktas af såväl Första Kammaren som af regeringen. Jag får
villigt erkänna, att, om man kunde hafva löst dessa frågor på en gång,
skulle jag med betydligt lättare sinne lägga min röst i urnan för förslaget,
än hvad nu blir händelsen. Men då detta icke kan låta sig
göra, allra minst vid en urtima riksdag, och jag derjemte håller före,
att försvarsfrågans lösning är nödvändig, kommer jag att böja mig
för denna nödvändighet. Men jag ber på samma gång få till protokollet
antecknadt att, om jag i framtiden skulle blifva besviken i dessa
uttalade förhoppningar, kommer jag helt säkert icke under den tid,
jag är ledamot af denna kammare, att rösta för vidare högre anslag
till militära ändamål.

Det har under diskussionen här i kammaren så mycket framhållits
den ovilja, som skulle komma att uppstå i landet, om det
föreliggande förslaget blefve antaget. Men om detta förslag nu folie,
och man sedermera skulle komma att antaga ett förslag, der allmän
värnpligt med årslånga öfningar är förknippad, och hvilket synes vara
det ideal, hvartill en del af förslagets motståndare sträfva, tro
herrarne verkligen, att oviljan då skulle blifva mindre? Jag tror, att,
i fall man vädjade till den allmänna opinionen i detta fall, skulle
man få det svar: hellre 90 dagars öfning med skälig ersättning, än
årslånga öfningar utan ersättning! — Det är min fulla öfvertygelse!

Man har vidare talat om, att det skulle medföra en alltför stor
tunga för vår ungdom, om man antoge det föreliggande förslaget.
Jag medgifver visserligen, att det innebär en tunga för landets ungdom,
men tror å andra sidan, att med den ersättning till beväringen,
som här föreslagits, bör den äfven kunna bära denna tunga utan allt -

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

för mycket knot under fredens tid; ock skulle ofredens dagar komma,
så är jag helt viss om, att denna ungdom skall uttala ett tack för
hvarje dag, vi satt den i tillfälle att få göra sig förtrogen med bruket
af de vapen, med hvilka den skall försvara icke allenast fäderneslandet
utan äfven sig sjelfva. Jag är visserligen icke någon vän af
utsträckt värnpligt, men gär dock hellre in på de föreslagna 90 da.
garnes öfning med ersättning, än att ålägga landets ungdom ännu
längre ötningstid utan någon ersättning. Jag anser mig derför nu göra
landets söner en större tjenst med att rösta för det föreliggande förslaget,
än om jag motsatte mig detsamma och bidrog till att drifva
fram ett annat.

Herr talman! Jag har icke för tillfället något yrkande att göra,
utan har endast velat uttala denna min åsigt, på det att icke allenast
mine kamrater inom kammaren utan äfven mine kommittenter i hemorten
må vara fullt på det klara med den ståndpunkt, jag intagit till
den föreliggande frågan.

Jag förbehåller mig att få göra mina yrkanden, då vi framdeles
komma till de punkter, der jag anser mig böra framställa något sådant.

Häruti instämde herr Olsson i Ättersta.

Herr Elis Nilson: Till följd deraf, att jag mottagit en adress

från min hemort, ber jag nu att få frambära densamma. Den är helt
kort, och klämmen i den lyder som följer:

“Fosterlandsvänner, talrikt samlade till möte å allmänna läroverkets
i Ystad högtidssal, uttala som sin bestämda åsigt, att, för häfdandet
af Sveriges oafhängighet och neutralitet, det är nödigt, att vårt försvar
utan dröjsmål så ombildas, att det erhåller betryggande styrka;
hvarjemte de förklara sig villige att bära de härför ökade skattebördorna,
vissa om, att Riksdagen skall veta att rättvist fördela dem,
då de personliga bördorna äro lika för alla/1

Jag har på mina kommittenters önskan nu framfört till kammaren
innehållet af denna deras adress. Herrarne veta litet hvar, att jag
för egen del alltid varit en varm vän af ett förstärkt försvar. I främsta
rummet har jag satt försvarets styrka och i det andra det sätt, på
hvilket jag skulle få detta försvar. Då jag nu emellertid i det föreliggande
förslaget funnit, att det till alla delar bör tillfredsställa
hvarje fordran på ett godt försvar, kommer jag att på det varmaste
yrka bifall till detsamma. Försvarsfrågans lösning har strandat så
många gånger i denna kammare derför, att en stor del af dess ledamöter
har velat bygga på den gamla grunden, hvaremot åter andra
velat bygga på andra grunder än indelningsverket. Intetdera af dessa
båda partier har varit nog starkt att kunna genomdrifva sin mening
om försvarets ordnande. Deremot hafva de varit nog starka att hvar
för sig i förening med icke försvarsvännerna i denna kammare kullslå
hvarje lösning af försvarsfrågan. För min del anser jag det läge,
hvari denna fråga nu kommit, vara mycket lyckligt, till följd hvaraf
vi heller icke böra försumma att nu skaffa oss det föreslagna bästa
möjliga försvaret. Det är derför, som jag i likhet med andra meningsAndra
Kammaren Prat. vid urtima riksd. 1892, N:o 0. 4

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6. 50 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående fränder kommer att gifva mitt bifall till det nu framlagda förslaget,
förändrad jyjen för a);t denna fråga skall kunna vinna en lycklig lösning, måste
af''infanterist. hvar och en s°ha jemka litet på sina egna åsigter, icke allenast de,
(Forts.) som vilja bygga på den gamla grunden, utan äfven de, som icke vilja
bygga på denna grund, — jag menar att försvarsvännerna inom denna
kammare måste enas om att genomdrifva det nu föreliggande förslaget.
Om jag som ärlig man vill göra nytta för mitt fosterland, så anser
jag, att detta tillfälle nu icke bör lemnas obegagnadt, utan att vi
böra hjelpa till, så godt vi kunna, att skaffa oss det försvar, Kongl.
Maj:t här föreslagit. Särskild! vill jag uppmana herrar landtman i
denna kammare, hviska under så många år kämpat för grundskatternas
afskrifning och för lindring i rustnings- och roteringsbördorna, att nu
passa på detta ögonblick, då de kunna få lättnader i dessa bördor,
hvarigenom vi komma in på en väg, der skatterna blifva någorlunda
jemn t fördelade på oss alla. Om detta lyckas, hafva vi lemnat bakom
oss detta tvisteämne, som under allt för många år upptagit kammarens
tid, och kunna vi hädanefter enigt förena oss om att arbeta på lösningen
af andra vigtiga stora frågor, som beröra vårt land. I förhoppning
om, att herrar landtman, hvilkas intressen det nu till en
stor del gäller att bevaka, äfvensom de stadsrepresentauter, hvilka
åtaga sig nya bördor för sina samhällen, äro fullt eniga om detta
förslag, vill jag äfven hoppas, att hvar och en af dessa personer,
besjälade af denna anda, lägger sin ja-sedel i urnan för den föreliggande
frågans lösning. Göra vi detta, hafva vi enligt min tanke gjort
ett godt arbete, ty derigenom hafva vi visat, att vi på ett kraftigt
och säkert sätt velat värna vårt kära fädernesland.

På dessa grunder yrkar jag bifall till det nu framlagda förslaget.

Herr Gumselius: Den, som i framtiden går till läsning af Riksdagens
protokoll för denna riksdag, skall, på grund af hvad som hittills
anförts, lätt komma till den slutsats, att det beslut, som bör
kunna antagas blifva Riksdagens båda kamrars, har framgått under
trycket af en opinion inom landet, och att det är under trycket af
denna opinion, som den urtima Riksdagen kommit till ett annat beslut,
än hvad den lagtima under samma år gjort, samt att det är på
grund af en sådan tryckning från landet, som åtskilliga här hafva
förklarat sig “vilja gå öfver*'', såsom orden här nyss folio från en
märklig man midt emot mig. (Han sade detta visserligen så lågt,
att orden nog icke komma in i protokollet, ty han ersatte dem genast
med andra, men det var dock eu rätt egendomlig missägning, rätt
egendomlig, men naturlig!) Åtskilliga andra hafva likaledes förklarat
. sig vilja gä öfver. Detta kan ju bero dels derpå, att detta förslag

innebär förbättringar gent emot det förslag, som förkastades vid lagtima
riksdagen, men det kan också bero på åtskilliga andra omständigheter.
I den senare händelsen skulle man ju kunna tro, att det vore på
grund af tryckningar från landet — ty att det varit en tryckning här
uppe i Stockholm af ett eller annat slag vore ju en mindre god förklaring
af saken.

Då man läser i en framtid Riksdagens protokoll och deraf finner

N:0 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

att till utskottet vid remissen i Första Kammaren af de kongl. propositionerna
öfverlemnades försvarsvänliga uttalanden från en stad i Skåne
och från olika delar af Dalarne, detta af tre olika talare — någon
talare i motsatt rigtning kunde jag, som då var närvarande i Första
Kammaren, ej finna — och att i Andra Kammaren lades fram, för
att saken skulle vara rigtigt säker, ett exemplar af den försvarsvänliga
adressen från Lund — något mera skickades icke med härifrån —
och då man vidare finner, att herr statsrådet och chefen för landtförsvaret
i sitt anförande i dag betecknat såsom en anledning, ett uppslag
till denna urtima riksdag påtryckningar från försvarsmöten i
landet, hvarjemte tre militärer yttrat sig i denna kammare och meddelat
försvarsvänliga resolutioner (en af dem var, såsom vi hörde,
orimligt lång, och jag är i likhet med många andra uppläsaren tacksam,
att han icke äfven meddelade alla namnen, men de få vid tagas
upp i protokoller, eftersom han begärde att de skulle intagas) — så
skulle man kunna tro, att en fullständig enighet herskat i denna sak.
Så är dock icke förhållandet. Ty äfven i motsatt rigtning hafva röster
höjt sig. Jag anser det vara rätt, att äfven detta kommer till
protokollet; det har visserligen nämnts af en eller annan, men endast
så der i förbigående.

Det har utdelats här i dag eu liten skrift: 11 Hvad folket tänker11
om den urtima militärfrågan och de 90 dagarne. Resolutioner, uttalanden
och beslut, samlade och öfversigtligt ordnade af Stockholms
liberala valmansförening 1892. Jag har icke varit i tillfälle att närmare
granska boken, men jag finner på andra sidan följande sammandrag:
“Enligt de uttalanden, som kommit till föreningens kännedom,
hafva 210 möten mer eller mindre bestämdt uttalat sig emot regeringens
militärförslag och de 90 dagarne, medan endast 50 möten uttalat
sin anslutning till förslaget. På 18 möten hafva meningarna varit så
delade, att ingen resolution fattats. 12 möten hafva uttalat sig för
60 dagars öfningstid och ett för 72 dagars. “ Det vore således alldeles
i sin ordning att få höra dem uppläsas, men herrarne kanske
ursäkta, att jag inskränker mig till att hänvisa till boken och endast
nämner, att den första resolutionen, som gick emot förslaget, var från
Stockholm och fattades af ett möte på 3,000 personer. Den sista
i boken —jag hoppar öfver alla de andra — gick också emot förslaget,
och jag kanske får läsa upp redogörelsen derom, då den innehåller
blott tre, fyra rader. “Den 23 oktober hölls i Luleå ett protestmöte,
besökt af omkring 250 personer. Skarpa ord om härordningsförslaget
och regeringen fäldes. Ett af redaktör Diirango uppsatt förslag till
protestresolution mot de 90 dagarne antogs med stor röstöfvervigt,®
Då den ärade representanten från Luleå har läst upp sin långa skrift
i eu annan rigtning, hade det kanske varit orätt att icke meddela, att
från hans valkrets kommit ett stort antal uttalanden i motsatt rigtning.
Vid remissen af den kongl. propositionen har, som vi minnas,
den högt aktade representanten från Helsingborg läst upp ett uttalande,
som kommit honom till banda från Lund, och vi hafva sedan sett, att
från hans egen valkrets tillstälts honom en resolution, med anhållan
att den måtte meddelas till Andra Kammaren, men att han förklarat

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:0 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

den vara stridande mot hans principer och derför ej ville göra det.
Jag nämner detta i största förbigående till komplettering. Och slutligen
ha vi nyss hört den ärade representanten från Ystad och Trelleborg
meddela, att försvarsföreningen i Ystad ansluter sig till det kongl.
förslaget. Det står här naturligtvis samvetsgrant infördt, men det står
också, att ett opiuionsmöte den 2 oktober i Ystad var besökt af omkring
350 personer. "Under diskussionen uppträdde 7 talare, af hvilka
endast en, majoren E. Nilson, yttrade sig för värnpligtens utsträckning.
Talaren förklarade sig äfven önska utsträckt rösträtt. Mötet
antog eu resolution, protesterande mot värnpligtens utsträckning, innan
medborgerliga rättigheter tillerkänts de politiskt omyndige." Jag ber
blott att få lemna dessa upplysningar till komplettering och hänvisar
för öfrigt till denna bok, så att man icke i framtiden må blifva vilseledd.
Hvad det nu må vara som föranledt öfvergången må vederbörande
klarera med sig sjelfva, men icke är det uteslutande påtryckning
från hemorten. Hans excellens herr statsministern nämnde nyss,
att han ansåg det vara bra att söka få frågan löst vid en urtima
riksdag för att undvika pressning på riksdagsmännen mot slutet af
året strax före början af julmånaden. Det kunde ha funnits ett annat
sätt, och det hade varit att upplösa föregående riksdag och låta folket
uteslutande välja på ett sådant program. Vi äro valda på andra program.
Det hade varit eu metod, som kanske icke hade varit alldeles
främmande för regeringen. Vi hafva ju sett antydas i ett officielt
regeringsorgan, att, om Riksdagen icke komrne att gå in på regeringens
förslag, Riksdagen då komme att upplösas, ehuru man på samma gång
beklagade att julfriden skulle komma att störas, och då vi veta att
det system, under hvilket vi lefva, just är gruudadt på samhällsfrid
och försonlighet, kan jag lätt förstå att man ej gerna ville utsättas
för ett sådant obehag. Skulle det emellertid nu mot all förmodan gå
så, att de här framlagda förslagen icke nu gä igenom, vore det ju ej
illa att försöka den metoden. Då kunde frågan lösas under helt andra
förhållanden än nu. Då hade man icke behöft fråga sig hvarifrån
den tryckning hade kommit, som hade föranledt personer att ändra
ställning, utan det hade blifvit folket, d. v. s. de 6 procenten som ha
rösträtt, som hade fått rösta på grund af det program som förelegat.
För öfrigt skall jag inskränka mig till att instämma i herr Vahlins
yttrande och finner det icke vara skäl att i sjelfva frågan yttra mig
vidare.

Herr Thestrup: Jag skall icke tillåta mig att i denna sena
timme göra något inlägg i förevarande fråga, som under dagens lopp
blifvit så fullständigt utdebatterad. Jag har i alla fall vid flere föregående
riksdagar, då denna fråga, den vigtigaste af alla dem som stått
på dagordningen, varit före, haft tillfälle att yttra mig. Men jag har
ansett mig böra bringa till kammarens kännedom tvenne uttalanden
från min valkrets, på samma gång jag på förhand vill nämna, att
någon adress i motsatt retning icke kommit mig till banda. Det ena
uttalandet är från Landskrona försvarsförbund och det andra från
styrelsen för svenska kvinnoföreningens afdelning derstädes. I båda

N:o 6.

llåndagen don 21 November, e. m.

uttalas en anhållan till mig, att jag såsom ortens representant måtte
på det kraftigaste medverka till den stora frågans lösning i enlighet
med det af regeringen till urtima Riksdagen framlagda härordningsförslag.
Jag har ansett mig skyldig att låta dessa uttalanden komma
till Riksdagens kännedom, på samma gång jag anhåller om bifall till
utskottets förslag.

Herr Kardell: Jag röstade mot Kongl. Majrts proposition om

ny härordning vid 1891 års riksdag och gjorde detsamma vid detta
års lagtima riksdag. Nu föreligger för tredje gången en och samma
proposition om landtförsvarets omorganisation. Det ar nog sant.
mine herrar, att den i många stycken omarbetats och förbättrats och
det kan väl vara möjligt, att den nu erbjuder bilden af eu helgjuten
organisation, såsom så många af våra militärer säga. Jag
hvarken kan eller vill disputera om den saken, i synnerhet icke
efter de varmhjertade och vältaliga anföranden, som hållits af herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, af herr Berg m. fl.
Från andra håll hafva visserligen skarpa hugg rigtats mot Kongl.
Maj:ts förslag. Men detta är en sak, vid hvilken jag icke vill uppehålla
mig. Det är icke mot förslagets militära sida, som jag vänder
mig, utan mot dess ekonomiska.

Det förefaller mig nemligen, som om detsamma skulle blifva allt
för dyrt för vårt fattiga land. Det är gifvet, att, i fäll man icke kunde
få ett godt försvar för bättre pris än det, hvarom här är fråga,
vår ovilkorliga skyldighet vore att votera de millioner, som behöfvas,
och taga detta. Men nu är förhållandet det, att erfarenheten från
andra länder, närmast jemförliga med vårt, exempelvis Danmark och
Schweiz, tydligt gifver vid handen, att man kan få ett godt försvar
för ett belopp, som till och med understiger hvad vi redan nu utbetala
för värt. Då så är förhållandet, är det väl icke underligt, om
mången anser, att en svensk representant har icke blott rätt, utan också
pligt att fördra, att, då en proposition om förbättring ecb omorganisation
af vårt försvarsväsen framlägges, denna nya organisation, på
samma gång som den tillfredsställer rättmätiga fordringar ur försvarssynpunkt,
också blir så billig som möjligt, d. v. s. i här föreliggande
fall icke går utom ramen för de nuvarande kostnaderna för vårt försvar.
Ett sådant resultat kan naturligtvis vinnas endast, om försvaret bygges
på den rena värripligtens basis. Här har sagts, att det svenska folket
ej ännu är moget för ren värnpligt. Jag har talat med enskilde,
med män af folket, som förklarat för sin del, att de vida hellre skulle
fullgöra sin värnpligt under ett års tid än under 90 dagar. HerrElowson
har också nyss ådagalagt -- ganska tydligt, tycker jag — att
folket i vårt land icke har så mycket emot införande af ren värnpligt,
som man sökt gorå troligt. Det föråldrade indelningsverket är det i
sjelfva verket, tänker jag, som lägger hinder i vägen för vinnande af
det stora mål, hvarom här är fråga. Det ser äfven ut, som om utskottets
majoritet hyser fruktan för ren värnpligt. Det har sagts, att
man skulle så småningom komma till ren värnpligt, sedan man antagit
detta förslag. Men man besinnar icke då, att det finnes eu principiel

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

motsats mellan den organisition, som nu är ifrågasatt att införas, och
en organisation, byggd på ren vämpligt.

Hvilka torde för öfrigt följderna blifva af det föreliggande förslagets
antagande? Utan all fråga kunna de blifva betänkliga nog.
Det är icke osannolik?, att vi få mycket svåra finanser att laborera
med. Om skattekällorua börja utsina, och bevillningen ej förslår att
betacka de allt mera stegrade utgifter som fordras, då blifva vi nödsakade
att tillgripa anslagen under andra hufvudtitlar, att knappa in
på eller indraga anslagen till ideella syften eller till andra kulturändamål.
Och gifvet är, att, om man på detta sätt drager undan millioner
från ideella och andra kultursyften till militära och således i sjelfva
verket improduktiva syften, antagandet af detta förslag till och med
kan vara liktydigt med tagandet af ett steg tillbaka i rigtning mot
barbari.

En annan följd blir, att sjöförsvaret måste försummas. Hans
excellens statsministern har visserligen nyss förklarat, att flottan fått
sin organisation, fått hvad den bör hafva. Men vi hafva ej mer än
tre pansarbåtar; och obestridligt torde vara, att om de summor, hvarom
nu är fråga, offras helt och hållet på landtförsvaret, det dröjer
många år, innan kölen sträckes till någon ny. Från kompetent håll
har jag också hört det sägas, att vid sådant förhållande de millioner,
som redan blifvit använda till byggande af båtar, skulle kunna betraktas
såsom rent af bortkastade.

Gifvet är, att jag med dessa åsigter ej gerna röstar för regeringens
förslag lika litet som för herr Olof Jonsons. Helst skulle jag
hafva anslutit mig till herr Adelskölds motion. Detta är emellertid
icke möjligt nu, då den motionen nu icke föreligger till behandling.

I sammanhang med hvad jag nu haft äran anföra, vill jag icke
undanhålla kammaren, att jag fått adresser från åtskilliga personer i
min valkrets, såväl från Hudiksvall som från Östersund, i hvilka jag
blifvit direkt eller indirekt uppmanad att rösta för Kongl. Majrts
förslag. Adressen från Östersund eger följande lydelse: “Då mötet

inser nödvändigheten af den länge sväfvande försvarsfrågans snara och
lyckliga lösning, samt det af regeringen nu framlagda härordningsförslaget
af alla hittills framlagda förslag bäst motsvarar landets förmåga,
på samma gång det uppfyller långt gående anspråk på försvarsdugligbet,
uttalar sig mötet för önskvärdheten deraf, att detsamma
vinner deu nu samlade Riksdagens bifall.“ Denna resolution är undertecknad
af ett stort antal personer, af hvilka de allra flesta äro medlemmar
af Östersunds samhälle. En resolution från Hudiksvall, undertecknad
af några få medlemmar af detta samhälle, ålägger mig att
rösta för Kongl. Maj:ts förslag eller att, om jag det icke gör, uttala
mig om detsamma vid dess föredragning här i kammaren “till välbehörig
ledning vid blifvande riksdagsmannaval"; hvithet jag härmed gör.
Under uttalande af den förklaring, att jag på grund af min öfvertygelse
icke kan instämma i dessa resolutioner, enär jag anser, att
ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag skulle lända vårt land till skada,
ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan.

N:o 6.

Måndagen den 21 November, o. m.

Herr Lilienberg: Då tiden är så långt framskriden, skall jag

inskränka mig till att yttra, att liksom jag vid förra riksdagen röstade
för det härordningsförslag, som då af regeringen framlades, kommer
jag att rösta för det nu framlagda, som ju innehåller väsentliga
förbättringar. Jag kommer att rösta för förslaget med de modifikationer
deri, hvarom särskilda utskottet hemstält.

Herr Alexanderson instämde med herr Lilienberg.

Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman, mine herrar! I olikhet
med den nästföregående talaren röstade jag emot det kongl. förslag
om ny härordning, som förelåg vid sista lagtima riksdagen. Om det
nu föreliggande förslaget har det blifvit yttradt, att det innebär ett
helgjutet och fullt ordnande af vårt försvar. Jag tror dock icke, att
man obetingadt kan kalla detta förslag för ett fullt betryggande försvarsförslag,
så länge våra kuster ännu ligga öppna och oskyddade.
Emellertid, äfven om man icke kan våga hoppas, att, om detta förslag
går igenom, vi ändå skola få tillräckliga medel på anslagsväg för att
fylla våra nödiga behof af sjökrigsmateriel, så tror jag likväl, att med
de antydningar, som hafva blifvit gjorda uti herr Adelskölds inom
Första Kammaren väckta motion, man skulle kunna skaffa medel dertill
på annat sätt. Ehuru jag icke i allt kan acceptera herr Adelskölds
motion, finnes, synes mig, deri mycket, som är värdt att tagas
i akt. Att ett land med den lilla flotta vi ega skulle behöfva två
fullständiga örlogsstationer, tyckes mig vara eu ren misshushållning.
■Genom indragning af Stockholms station och dess förändrande till
depot skulle man kunna vidtaga ganska betydliga förenklingar i
administrationen och i följd deraf väsentliga besparingar, som för
bättre ändamål kunde tillgodogöras. Naturligtvis behöfves ändå alltid
i Stockholm en stor del sjökrigsmateriel, nemligen den fasta minmaterielen
och de fartyg, som äro nödvändiga för denna, äfvensom
kungsfartygen. Men dessa fartyg skulle kunna förläggas vid galérvarfvet.
Om detta för öfrigt uthyrdes åt enskilda personer, sedan erforderlig
plats blifvit undantagen för den materiel, som borde förläggas
der och för förråd dertill, skulle ganska afsevärda inkomster kunna
beredas statsverket. Skepps- och Kastellholmarne innehålla, såsom i
herr Adelskölds motion påpekats, värderika tomtplatser, och särskilt
med afseende å de långa stränderna skulle åt Stockholms stad kunna
anskaffas välbehöfligt kajutrymme der. Det torde derför icke vara allt
för sangvinisk^ om man uppskattar värdet af dessa holmar till lf> å
20 millioner kronor. Om Riksdagen skulle medgifva dessa holmars
försäljning, och att de medel, som derför ingöte, finge användas för
anskaffande af sjökrigsmateriel, skullo flottans behof i icke oväsentlig
män kunna tillgodoses.

Det nu föreliggande härordningsförslaget upptager visserligen
lika stora kostnader som det vid årets lagtima riksdag framlagda; och
enär jag då röstade för alslag å detsamma, som jag nämnde, hufvudsakligen
på den grund, att kostnaderna för nämnda härordningsförslags
genomförande icke skulle lemna erforderliga medel öfriga för att till -

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Förty.)

No 6. 56 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående godose flottans behof, skulle väl derutaf följa, att jag äfven nu bordeförändrad
intaga samma ståndpunkt. Men då det nu föreliggande förslaget i
af ^infanteriet 01''gauisativt hänseende är så mycket bättre än dess föregångare, och
(Forts.) då nationen allt mer och mer fordrar en lösning utaf försvarsfrågan,
skall jag, herr talman, icke tillåta mig att yrka afslag på det föreliggande
förslaget. Under förhoppning, att Riksdagen och särskilt
Andra Kammaren skall understödja ett förslag om en skrifvelse till
Konungen i det syfte, som jag här nämnt, att skaffa medel till
flottan, då en motion derom kommer att väckas, skall jag icke motsätta
mig, att det särskilda utskottets förslag vinner Riksdagens bifall.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Då från skilda
håll anmärkningar framstälts mot den motion jag och kamraterna
väckt, anser jag mig pligtig att besvara åtminstone några af dem.
Öfverste Berg ville påstå, att vår beräkning i afseende å kostnaderna
var origtig, att icke med eu rekrytkontingent, beräknad till 17 procent
af stamstyrkan, man skulle få ett öfverskott af mer än 37 procent f. d.
stamanstälde. Som svar på detta vill jag endast nämna, att, när man
väl måste antaga, att chefen för landtförsvarsdepartementet år 1889
räknat rätt i afseende på denna kontingent rörande Blekinge bataljon,
vi böra stå på någorlunda fast mark, då vi härvidlag följt samma
princip. Således tror jag icke, att vi gjort oss skyldige till något fel,
då vi begagnat oss af dessa siffror.

Sedan skulle jag vilja nämna något om alla de mångfaldiga invändningarna
mot möjligheten att anskaffa rekryter. Man har till och
med, tycker jag, nästan varit skämtsam i vissa fall dervidlag, såsom
t, ex. när en talare påstått, att rust- och rotehållarne, då de lega
folk, kunna framhålla fördelen för ynglingen af att med hänsyn till
torp och sådant antaga plats som rekryt. Men detta skulle naturligtvis
vara alldeles omöjligt för de personer, som komme att å kronans
vägnar verkställa värfning. De för kronans räkning utsände värfvare
skulle således sakna all talförmåga, ja, jag vet icke hvad det är allt,
som fattas dem, efter de icke skulle kunna göra samma förespeglingar
för gossarne, när dessa anmäla sig hos dem till militiirtjenst. Sådant
tal, som här åsyftas, kan icke gerna hafva någon annan betydelse än
skämtets.

Sedan har oupphörligt sagts, att rekrytkontingenten blir så stor,
att den, jemförd med nuvarande förhållanden, omöjligen kan vara att
påräkna. Då vi beräknat kontingentens ökning efter den högsta siffra,
som nu är känd, eller den för 1891, har man anmärkt, att det bort
vara medeltalet för de fem senaste åren; men jag vill. i afseende derpå
säga, att när nya corpser år efter år sättas upp, och rekrytkontingenteu
i följd deraf måste ökas, är det icke mer än rigtigt, att man
tager de sist kända förhållandena och jemför dermed, emedan förhållandena
ändras under tiden. Enär jag tror, att denna siffra är rigtig,
blir icke den ökning, som skulle ega rum, så stor som öfverste Berg
påstått. Låt den också blifva något större, så vill jag med hänsyn
till beräkningarna med afseende på den framtida anställningen hålla
mig till en annan auktoritet, nemligen chefen för generalstaben 1883.

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

Han går nemligen ut derifrån, att efter som antalet rekryter för kvar
femårsperiod efter 1860 stigit först med 200, sedan med 400 och slutligen
med 700, rekrytkontingenten år 1898 bör blifva 6,000, och han
grundar detta sitt antagande, efter hvad det vill synas, oberoende af
folkmängdsökningen. Jag tror således, att faran att icke få rekryter
icke är så stor, och ber derjemte att få påpeka eu annan omständighet.
Om vi öka antalet rekryter i vissa provinser derigenom att vi
vakanssätta ett par kavalleriregementen, så sker icke detta i de provinser,
der kontingenteu i förhållande till folkmängden hittills varit
låg, utan det sker på de ställen den varit högst. Om det således låter
sig göra att öka rekrytkontingenten på de trakter, der den är mycket
stor, hvarför skulle det icke gå an att öka samma kontingent på de
trakter, der den är mycket låg. Det torde ligga i sakens natur, att
man der jemförelsevis lättare får detta manskap. Äfven det synes mig
tala för, att farhågorna varit för stora. Så säga öfverste Berg och
andra, att nog kan det gå an att få folk, när man tager dem på så
kort tid som 2 år, men så fort det blir fråga om längre tid, 6 eller
7 år, kommer man tillbaka till detta utdömda system, hvarigenom man
förr skapade en så dålig stam. Nej, det har visst berott på helt andra
saker än anskaffningstiden. Den dåliga aflöning den värfvade truppen
den tiden hade och, jag vågar äfven säga, den mindre goda ledning
och utbildning, soldaterna då fingo, voro kanske de väsentligaste
orsakerna till, att manskapet då var sämre. Men jag vågar påstå, att
med den ordentliga aflöning, som här beräknats, och med den goda
ledning, som man bör hoppas komma att meddelas i skolorna, synes
det icke vara någon fara för att icke kunna f''å manskap. Detta må
vara svaret på den anmärkningen.

Till slut vill jag nämna, att eftersom i en här utdelad broschyr,
utgifven af en sakkunnig militär, ungefär anmärkts detsamma som
det af öfverste Berg nu framstälda, men han på slutet talar om, att
någon kostnadsberäkning öfver den af oss ifrågasatta organisationen
icke kunde göras fullständig, emedan det vore vissa faktorer, man icke
kunde på förhand bestämma och bedöma, så vill jag nu i detta fall
stå honom till tjenst. Jag nämnde i förmiddags slutsiffran i den kostnadsberäkning,
jag med tillhjelp af sakkunnigt biträde låtit verkställa,
och jag skall nu be icke att få läsa upp sjelfva siffrorna, utan att de
må inbyta i protokollet, så att de der finnas för framtiden att tillgå
för dem, som önska att taga del deraf. Dessa kostnadsberäkningar
sluta på 25,509,323 kronor 15 öre.

Till sist har en och annan ansett det icke vara lämpligt att komma till
kavalleriets vakanssättning på den sidoväg, som enligt mitt förslag skulle
komma att ega rum, och herr Dahn var till och med så godmodig, att han
först påstod, att ett bifall i denna 6:te punkt enligt min motion af
denna kammare icke skulle kunna förmå Första Kammaren att gå in
på hela kavalleriets vakanssättning och således tjena ingenting till,
men sedan kom han till det, att om Andra Kammaren vakanssatte
hela kavalleriet, skulle äfven Första Kammaren gå in derpå. Första
Kammaren skulle således vara lättare att få att gå in på något sådant,
om icke Andra Kammaren har något att sätta emot och jemka på?

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet (Forts.

)

No 6

Angående

förändrad

organisation

•af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

Sådan logik förstår jag icke, och att man skall böja sig i alla rigtningar
för medkammaren och tro sig på det sättet vinna det bästa
möjliga — det är icke min ståndpunkt. Om jag också, när jag väckte
denna motion, kunde antaga, att den icke hade att påräkna framgång,
så tror jag det i alla fall vara rigtigt att, om man har en öfvertygelse
och anser en sak vara rätt, då stå för den, äfven om man blir ensam.
Kostnad i ordinarie anslag för en härordning enligt motionen:

165,000

134,450

50,000

103,500

1,544,000: —
636,500: —
10,000: —
2,161,464: 34

67,250:
248,555:
140,765:
134,709:
16,597: so
103,329: —
77,287: —
30,300: —
371,979: 63
3,766,712: 67
596,401: 20
762,310: 4 6

274,667: 30

Departementet.

Generalstaben..................................................

Generalitetet ....................... ..............................

Arméförvaltningen.......................åt:...................

Kommendantsstaten..........................................

Krigsskolorna ... ..........................................

Garnisonssjukhuset ..........................................

Militärläkarne.............................................

intendenturcorpsen .....?......................................

Artilleriet.........................................................

Trängen ........................................................

Ingeniörtrupperna...........................................

Förhöjning af legan med 50 procent för dessa tre

truppslag enligt motionen för 8,501 man .........

Infanteriet 18,499 man med tillägg af 80 kronor i

lega för korpraler 215,040 ................................

Inqvartering för befäl ............................................

50 procents förhöjning af legan...............................

Kavalleriet 3,520 man med tillägg af 80 kronors lega

för korpraler 28,800 .......................................

Inqvartering för befäl..........................................

50 procents förhöjning af legan..............................

Försvarsverket till lands i allmänhet

I materiélen .................... 743,150: to

Byggnader och sängkläder å mötesplatser
..................................

Inqvartering.........................

Salpeteruppköp..................

Yed och ljus för fästningar ...........

Diverse anslag..................

Beväriugens vapenöfningar ...............

Beklädnad...............................

Sängkläder och byggnader..........

Erforderlig höjning i anslagen.......

Volon förskolor ...................................................

Summa kronor

Tillkommer Gotlands infanteriregemente ...............

Kronor 25,509,323: 16

Anmärkning: Då kostnaden för de föreslagna 48 bataljonsområdesbefälhafvarne
motsvaras af besparingar på eklesiastik- och auditörstaterna, samt på intendenturon,
ha båda delarne här ofvan icke upptagits.

8,348,773:

127,194:

617,760:

3,885,297: 23
24,068: —
119,200: —

1,196,100: 10
300,401: —

4,351,964: 34
285,000: —

25,346,423: 73

162,899: 42

N:o 6.

Måndagen den , 21 November, e. m.

Herr Winkjrans: Under den långa debatten har ingen vågat påstå,
att vårt nuvarande försvarsväsen är i sådant skick, att man kan
med framgång möta en fiende och försvara vårt fosterlands oberoende.
Under nära 30 år hafva vi talat om vårt försvar, men knappast kommit
längre. De som hafva sett det ena förslaget efter det andra
blifva afslaget och som nu bereda sig att i dag afslå äfven detta, de
tyckas utgå från den synpunkten, att vi skola kunna fortfara att tala
om denna sak ännu i 25 eller 30 år. Faller detta förslag nu, så
kommer något antagligt icke så snart igen. De som tro, att vi på
långa tider icke skola få något krig och sålunda icke behöfva försvara
vårt oberoende och vår sjelfständighet mot våldsverkare, hvilka vilja
kränka densamma, de handla konseqvent, dä de neka att ingå på
Kongl. Maj:ts förslag och neka att underkasta sig de icke obetydliga
bördor, som detta kommer att kräfva, icke minst af städernas invånare.
Men att garantera att vi under en lång framtid skola få åtnjuta en
fredens välsignelse, det ligger, såsom det nyss anmärktes från statsrådsbänken,
icke i mensklig magt.

Vidare tyckas dessa herrar söka räkna ut, huru mycket detta
förvar skulle kosta oss, och de hafva dervid icke tvekat att tillägga
sådana utgifter, som måste förekomma vid alla möjliga organisationer
och icke blott för detta förslag. Jag har emellertid icke hört någon
fråga och icke heller hört någon besvara den frågan: hvad kostar det
att icke försvara sig? Är det så att det ingenting kostar, då är det
oklokt att åtaga sig nu föreslagna bördor; men kostar det mångdubbelt
mera, då är det fråga om, huruvida det icke verkligen är en god
affär att antaga den försvarsorganisation, som nu är föreslagen. Svaret
på denna fråga behöfva vi icke söka inom fantasiens verld; vi kunna
erhålla det från verklighetens. Vi finna det såväl i vår egen som i
andra folks historia. Jag vill i denna sena timme påminna blott om
ett folks, preussarnes, öde vid början af detta århundrade. De hade
en" gammal härorganisation, som 50 år innan den olycka, som jag
nu åsyftar inträffade, var den bästa i Europa, men det ifrågavarande
året 1806 dukade den på några få dagar, snart sagdt, under för den
franska revolutionshären. Följderna känna vi: hälften af det preussiska
riket gick förloradt, oerhörda krigskostnader måste betalas, och landet
måste underkasta sig den förödmjukelsen att låta fienden bestämma
öfver hvad som finge göras, ty folket hade förlorat sin sjelfständighet.
Först sex eller sju år derefter lyckades Preussen att genom de största
kraftansträngningar afkasta detta främmande ok. Gå vi till en senare
tid, så fråga turkarne, som voro alldeles oskyldiga till det sista kriget,
hvad de fiugo lida af det anfall, som gjordes mot dem. De icke blott
miste en del af sitt land och fingo betala oerhörda krigsomkostnader,
under hvilkas tryck de komma att länge lida, utan årligen ställer segraren,
enligt hvad vi se af tidningarna, till dem den fordran: pengar eller
lifvet.

Häraf kunna vi sluta till hvad som kan inträffa, om vi icke i tid
vidtaga nödiga åtgärder. Jag vill icke tala om det skådespel, som vi
erbjuda för Europas öfriga nationer, hvilka anse såsom sin högsta pligt
att göra alla uppoffringar för att skydda sitt oberoende och sin sjelf -

Angäendc

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Korts.)

N.o 6. 60 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående ständighet. Jag vill icke erinra om, hurusom våra förfäder offrat
Organisation “^dubbelt mera än hvad som nu fordras af oss, och jag vill icke
af infanteriet, heller tala om hvad vi äro skyldiga den uppväxande ungdomen, som
(.Forts.) borde se upp till höga ideal, men som nu ser representationen misströsta
om landets förmåga att försvara sin dyrbaraste egendom, sin
sjelfständighet och sitt oberoende. Hvilket inflytande skall ett sådant
tanke- och handlingssätt ha på denna ungdom?

Då jag icke vill vara med bland dem, som lägga ett nej i urnan
och derigenom kunna åstadkomma ett resultat, som kan blifva olycksdigert,
så förklarar jag nu, herr talman, att jag skall med glädje lägga
mitt ja i urnan för det kongl. förslaget.

Herr W illiamson: När jag i afton begärde ordet, så var det

icke utan en viss tvekan, då jag, såsom litet hvar af mina kamrater
veta, vid de föregående tillfällen, då denna fråga varit före, icke yttrat
mig öfver densamma, men gifvit min röst mot de framlagda förslagen.
1891 års förslag syntes mig innebära en öfverrumpling, hvarför jag
röstade mot detsamma, och beträffande 1892 års förslag ansåg jag det
icke vara så mycket bättre, att jag derför hade skäl att förändra
min åsigt i saken.

Nu har emellertid ett fullständigt organisatoriskt förslag blifvit
framlagdt och i sammanhang dermed ett skatteförslag, som jag för
min del kan gilla, och jag kommer derför att nu ändra min åsigt. Jag
bör visserligen omtala, att jag från mina kommittenter fått påtryckning
att icke rösta för detta förslag, men jag gör det icke förty, derför
att jag anser, att man nu kan få slut på den gamla tvisten, som i
25 å 30 år varit eu hämsko på alla ärenden i denna kammare.

Hvad skattesystemet beträffar, så kadi jag icke tänka mig en
skattejemkning kunna ske jemnare än på detta sätt. Jag är sjelf
pensionstagare och sjelf skattetagare i afseende å jordbruket — och
då, såsom jag sade, en skattejemkning icke kan försiggå på lämpligare
sätt än nu föreslås, så anser jag att vi böra taga det system som bjudes
oss för att komma till något resultat.

En annan sak vill jag också påpeka. Yi veta väl att, om kriget
kommer, så skall det taga med sig våra ynglingar, ur militärisk synpunkt
så godt som alldeles oöfvade, men, om jag vore yngre och ännu
förde befäl, så skulle jag icke hafva mod att föra fram dessa ynglingar
i kriget, förr än de fått bättre öfning än nu. Så många andra skäl
för detta förslag hafva dessutom redan framförts af så många obestridliga
förmågor, att jag anser mig icke böra tillägga några ytterligare
förklaringar deröfver. Jag har emellertid velat tillkännagifva, att jag
kommer att rösta för bifall till det af utskottet framställa förslaget.

Herr Hornberg: Herr talman, mine herrar! Jag skall, då tiden
är så långt framskriden, icke blifva lång. Jag hade eljest visserligen
gerna velat yttra några ord om den allmänna planen, ty då jag emottag
den kongl. propositionen, fann jag till min stora ledsnad att, ehuru
jag hade hoppats, att vi nu skulle få se framlagd en fullständig försvarsplan
i hela dess omfattning, så har det nu framlagda förslaget

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

icke med ett ord vidrört en sida af försvaret, som dock borde vara
så vigtig för oss, för hvilka det ju galler att försvara eu halfö.

Jag vill icke anse mig kompetent att i detalj bedöma de militära
momenten i förevarande förslag, utan jag vill blott säga, att för mig
synes det erbjuda mycket väsentliga förbättringar, särskildt i organisatoriskt
hänseende, i jemförelse med de två förslag, som förelegat vid
de båda sista riksdagarne. I anledning af dessa förbättringar vill jag
i korthet tillkännagifva att, om detta förslag genom mitt åtgörande
kommer att falla, så blir det icke på grund af den militära organisationsfrågan,
utan i så fall blir det på grund af det sätt, hvarpå den
ekonomiska sidan af saken blifvit ordnad, och då den saken kommer
före, skall jag, herr talman, be att särskildt få uttala min mening
derom.

Herr talman, jag skall icke göra något yrkande.

Herr Zotterman: Herr talman! Den valkrets, som jag representerar,
är synnerligen lifligt intresserad af politiska frågor i allmänhet
och denna fråga i synnerhet. Efter som herr Gumselius nyss hänvisat
till den af honom omtalade boken: “Hvad folket tänker om den urtima
militärfrågan och de 90 dagarne. Resolutioner, uttalanden och
beslut, samlade och öfversigtligt ordnade af Stockholms liberala valmansförening
1892“, så gifver detta mig anledning att yttra några
ord angående de uttalanden, som deri otnnämts från de städer, hvilka
jag representerar. Så fort urtima Riksdagen blef utlyst, anmodades
jag att hålla möten i dessa fem städer, och jag började då i Grenna.
Härom heter det i den der boken, att alla talare på det mötet utom
en uttalade sig mot urtiman. Det förhåller sig verkligen icke så.

Verkliga förhållandet är, att under diskussionen somliga talare
vitsordade behofvet af ett förbättradt försvar, men att fyra ville lösa
försvarsfrågan med vilkor, under det att åter en talare, med hvilken
eu sjette högljudt sade sig instämma, ville frågans lösning utan vilkor
och eu sjunde uttalade sig obestämdt. Lika faktiskt är det, att, då
jag efter diskussionens slut sökte sammanfatta-det hela uti bestämda
punkter, mötet enstämmigt förklarade min uppfattning vara rigtig.
Dessa puukter lyda sålunda: 1) Ingen hade uttalat sig mot ett förbättradt
försvar; 2) Eu part ville lösa frågan utan vilkor; en annan
part åter ville lösa densamma i sammanhang med frågorna om rättvisare
fördelning af skattebördorna och rösträttens utsträckning; 3)
Ingen hade uppstält frågan om allmän rösträtt som vilkor, utan en
sänkning till 500 kronor; 4) Ingen hade yrkat rent afslag på det
kongl. förslaget; 5) Ingen hade velat ingå i kritik af förslaget, då vi
ej fullt kände dess innebörd och 6) Samtliga lemnade åt mig att
handla till landets bästa.

Så kom jag till Motala. Till mötet der liksom i de tre öfriga
städerna voro sammankallade icke endast röstberättigade, utan äfven
personer under strecket, för att äfven dessa skulle få tillfälle att der
uttala sig. I boken anges, att detta möte var besökt af 200 personer,
och att ett motförslag samlade nära hälften af mötesdeltagarne. Men
nu förhåller det sig så, att då det skulle afgöras, om de icke röst -

Angående

förändrad

organisation

if infanteriet.

(Forts.) •*

N:0 6. 62 Måndagen den 21 November, e. m.

Angående berättigade skulle få vara närvarande och ej blott deltaga i diskussioorgantfUion
nen> utan älven 1 besluten, så utföll voteringen på det sätt, att 25 röaf
infanteriet. sta^e och 30 emot, att de icke-röstberättigade också skulle få
•* (Forts.) deltaga i besluten. Under diskussionen uttalade sig 3 talare för det
kong!, förslaget, men 2 mot. Vid slutvoteringen angåfvos af somliga
50, af andra 60 hafva röstat för det kongl. förslagets antagande, då
deremot 13 angåfvos hafva voterat för motförslaget.

Vid mötet i Vadstena uttalade sig 5 för och 1 mot regeringens
förslag. Eu åter obestämdt. Här i boken står det, att endast 3 talade
för regeringens förslag och en emot, samt att endast denne ene erhöll
bifallsrop. Jag vill nämna, att jag med synnerlig omsorg och noggrannhet
vid alla fem mötena antecknade allt, som förekom. Jag har
också antecknat, att det ropades bravo och hördes instämmanden för
hvar och en af de 5, som talade för regeringens förslag, men erkännas
måste, att bravoropen för den ensamme voro starkare än för de fem
hvarför sig.

I Skenninge framlades endast ett förslag, och det för bifall till
regeringes förslag. Der är förhållandet sålunda rätt återgifvet i boken.

I Söderköping utföll mötet sålunda, att 90 röster afgåfvos för
allmän värnpligt i samband med direkt beskattning, och 30 röster för
regeringens förslag utan vidare vilkor. Jag har sålunda tillfälle konstatera
rigtigheten af bokens uppgift äfven i detta fall.

Utöfver dessa uttalanden har jag mottagit 6 petitioner. I boken
nämnas endast tre. Bland dessa sex petitioner äro två mot regeringens
förslag: Det ena från Söderköpings och Drothems rösträttsföreningar
m. fl. rösträttsvänner, som med 150 närvarande personer uttalat
sig under föreliggande omständigheter mot regeringens förslag, men
för rösträttens utsträckning. Den andra från Vadstena rösträttsförening,
som yttrat sig i samma rigtniug. De fyra öfriga petitionerna
voro deremot för regeringens förslag. Dessa petitioner voro från Vadstena
arbetareförening och från försvarsföreningarna i Vadstena, Motala
och Skenninge.

Detta med afseende på hvad som uttalats från min valkrets. Nu
vill jag öfvergå till min egen ståndpunkt i frågan. Jag hör till dem,
som röstade mot de vid 1891 och 1892 års lagtima riksdagar framlagda
kongl. förslagen af de skäl, som redan här af andra talare anförts.
Jag ansåg nemligen förslagen då icke ifrågasätta afsevärda reformer.
Nu deremot synes mig frågan föreligga i helt annan form. Jag vill
icke inlåta mig på förslagets militära delar, ty derom hafva vi hört
fackmän yttra sig och de hafva försäkrat att förslaget i sig innebär
ett betryggande af vårt försvar. Men hvad jag särskildt fäst mig vid
och hvad som stämt mig gynsamt mot förslaget, det är att det stält
i utsigt, att de ökade bördorna, som följa af den ökade värnpligten,
komma att läggas på de axlar, som bäst kunna bära dem. När jag
dessutom är öfvertygad om, att frågan om rösträttens utsträckning
blott är en tidsfråga, kan jag icke annat än för min del biträda det
nu föreliggande förslaget.

Mig synes frågan ligga i det skedet, att hon nu måste lösas. Under
de dagar, jag denna gång vistats här, har jag sökt studera mig in

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m. 63

i frågan och följt hennes utveckling allt ifrån det hon först väcktes Angående
vid 1865 års riksdag. Jag har dervid funnit, att försvarsfrågan före- £*™lat?0n
legat vid icke mindre än 19 riksdagar och att hon, om jag så får af infanteriet.
säga, konsumerat 6 krigsministrar. Det förefaller mig som, derest (Forts.)
man går på på detta sätt, man icke skulle komma till något resultat. —

För min del hade jag helst sett frågan lösas genom införande af allmän
värnpligt; men har jag någon utsigt att verkligen få henne löst
i den formen ? Långt derifrån! Ty vid undersökningen fann jag, att
Riksdagen icke mindre än 4 gånger afslagit denna form för försvaret,
då deremot grundsatsen om försvarets organisation på stam och beväring
af 11 riksdagar godkänts.

På grund af de skäl jag nu anfört ber jag att få icke yrka bifall
till det föreliggande utskottsförslaget, utan förklara, att jag icke
kan annat än med min röst bidraga till dess antagande.

Herr Liljeholm: Åt de förslag till ordnande af vårt försvar,
som under de närmaste två riksdagarne varit föremål för behandling,
har jag icke kunnat gifva min röst och det hufvudsakligen af de skäl,
som anfördes af rektor Nilson från Lidköping i början af hans anförande
under förmiddagen. Deremot vill jag till det nu föreliggande
förbättrade förslaget, hvilket till och med vunnit erkännande hos sina
motståndare, gifva min röst, och jag skall derför yrka bifall till detsamma.

Herr Bexell: Jag skall icke inlåta mig på den militära sidan

af saken, utan endast hålla mig till den ekonomiska. Jag är fullt öfvertygad,
att om förslaget antages det, jemte den ökade emigration,
som deraf biifver en följd, är ruinerande för Sveriges jordbruk, då det J

blifver jordbruket, som i sista hand får betala allt och lida för emigrationen.

Ty köpmännen och industriidkare måste lägga de ökade skatterna
på hvad de sälja eller tillverka.

Embete- och tjensteman komma att begära och erhålla lönetillägg.

Då nu så stora utgifter kräfvas för landtförsvaret, hvad blifver
öfver till sjöfarsvarets stärkande, hvilket jag anser vara nödigt.

Jag vill påminna om Gustaf II Adolfs ord: “Då Östersjön upp hör

att vara en svensk insjö1*. Svensken borde ligga inom sina skär
och försvara sig med flottan.

Jag vill påminna om det svar, som Oraklet i Delphi en gång gaf,
som hade till följd skeppsbyggande.

Huru går det med våra jernvägars trafikerande och fabrikernas
drifvande m. m., om hamnarne kunna af fienden blockeras.

Jag kommer att rösta för afslag.

Herr Sjö: Jag hade icke tänkt att vid denna sena timme, kl. \ 1

på natten, begära ordet, om icke den talare, som sist hade ordet, uppträdt
på det sätt han gjort. När man har allvarliga saker att behandla,
så vill jag att det göres på ett allvarligt och med representationens
värdighet öfverensstämmande sätt. Vi hafva i dag haft icke

N:o 6.

Angående
förändrad
organisation
<if infanteriet.

(Forts.)

61 Måndagen den 21 November, e. m.

allenast försvarsfrågan, utan flera dermed i sammanhang stående sakliga
frågor att behandla, och när så är, bör man, på sätt jag nämnde,
behandla dem.

Den nu föreliggande frågan har debatterats hela dagen, och det
är så, att när man vill hafva en sak igenom, söker man under en debatt
grundligt framlägga skälen för och emot densamma och få den
slutligen utredd. Hvad denna fråga beträffar, har den icke behandlats
endast i dag, utan har den under en lång tid, såsom äfven här framhållits,
förekommit vid riksdagarne under 30 års tid, nästan hvarje
eller hvar annan riksdag, om ock i olika skick. Så har man kommit
hit med förslag om allmän värnpligt, om indelt stam och beväring,
värfvad stam och beväring, med plan om afskrifning af grundskatter
och indelningsverk. Nästan allt har blifvit afslaget. Endast några
partiella reformer hafva gått igenom. Dessa frågor hafva äfven under
en lång tid förryckt mången annan vigtig fråga, som helt säkert eljest
skulle vunnit framgång och lösning. Då nu förhållandena äro sådana,
synes det mig, som om det vore tid att denna fråga blefve afskrifven
från kammarens bord och finge eu lycklig lösning för ett älskadt
fosterland. Det nu föreliggande förslaget är, enligt min uppfattning,
det bästa vi under de senare 30 åren haft oss förelagdt till behandling;
när så dertill kommer, att fackmän och press derom uttalat sig
ganska fördelaktigt, och detsamma på sätt Riksdagen förut begärt,
är åtföljdt af förslag om grundskatter och indeluingsverksafskrifningar
äfvensom i lagen intagits ett stadgande om värdering af indelningsverkstungan
och dess betalande, är detta orsaken hvarför jag nu, gent
emot hvad skedde under sistlidne riksdag, ej kan annat än biträda
det nu betydligt förbättrade förslaget. Men då jag gör det, kan jag
på samma gång icke underlåta att nämna den reservation, som är bifogad
förslaget och som afser, att bestämmelsen om aflöning åt värnpligtig
skall intagas i sjelfva värnpligtslagen. Jag tror att detta skulle
vara nyttigt, ty eljest kan ersättningen lättare blifva borttagen, och
deraf kunde blifva en följd, att mindre bemedlade ynglingar, såsom en
föregående talare nämnde, lemnade landet för att kanske icke mer
återkomma.

Hvad den föreslagna ökningen af beväringens öfning angår, så
får jag säga, att jag helst önskat att den så småningom utsträckts under
en tid af flera år, med 6 dagar om året, så att t. ex. år 1900 de
värnpligtige, som då inträda, utgöra sin värnpligt med 90 dagar —
detta är ett sätt, som sist år 1885 tillämpades, då beslut fattades om
att 12 dagars ökning af öfningarna skulle succesivt inträda och först
i sin helhet utgöras år 1893.

Beträffande andra frågor, om hvilka jag sedan ordet erhållits
tänkt yttra mig, skall jag nu icke tala, då tiden är långt framskriden.

Herr talman! Jag kommer att rösta för bifall till denna punkt
och äfven i hufvudsak till de andra.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: Do bifall
till utskottets hemställan, 2:o afslag derå och bifall i stället till den
af herr Olof Jonsson i Hof m fl. väckta motion, i hvad densamma afsåge

N:o 6.

Måndagen den 21 November, e. m.

infanteriet och 3:o afslag å utskottets hemställan. Herr talmannen
gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden och fann propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes. I följd häraf upptog herr talmannen,
för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo de öfriga yrkandena, af
hvilka propositionen på afslag nu förklarades hafva de flesta rösterna
för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen begärdes votering,
i följd hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen angående bifall till
särskilda utskottets hemställan under hufvudpunkten I, punkten 6
mom. a i utlåtandet n:o 1 antager yrkandet om afslag å nämnda hemställan,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den af herr Olof Jonsson m. fl.
väckta motion, i hvad den afser infanteriet.

Denna votering utföll med 134 ja mot 91 nej; och erhöll i följd
häraf propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält under hufvudpunkten
I, punkten 6, mom. a i utlåtandet n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren afslagen.

I denna senare votering röstade 142 ledamöter ja och 82 nej;
och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservation af
herrar Lyttkens och JBexett.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,65 på natten.

In fidem
Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o O.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående
förändrad
organisation
af kavalleriet.

Tisdagen den 22 november

Kl. 11 f. m.

- § 1.

Herr talmannen föredrog till fortsatt behandling särskilda utskottets
utlåtande, n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
förbättrad härordning, äfvensom i anledning af inom Riksdagen
väckta motioner i dithörande ämnen.

I ordningen förekom dervid först mom. b) af punkten 6'' i hufvudpunkten
I, hvilket moment bifölls.

Återstående mom. c) och dj af samma punkt.

Biföllos jemväl.

Punkten 7.

Mom. a) och b).

Biföllos.

Mom. c).

Under detta moment hemstälde utskottet, i enlighet med Kongl.
Maj:t förslag, att Riksdagen måtte bifalla, att rusthållen vid skånska
husar- och dragonregementena måtte, de tillfälligt karlvakanta genast
och de öfriga i mån af nuvarande ryttares afgång, för nämnda regementens
ombildning till värfvade sättas på vakans mot erläggande
såsom vakansafgift af ett belopp, motsvarande de i lagen af den 5
juni 1885, med deri i vederbörlig Ordning beslutade förändringar,
rustningstungan vid dessa regementen åsätta värden, med rätt för
rusthållarne att tillgodonjuta den lindring, som i lagen bestämdes,
men mot skyldighet för dem, att dels vid vakanssättningen enligt de
grunder och i den ordning, Kongl. Maj:t bestämde, till kronan aflemna
den för numret tjenande häst och dels, der så skulle finnas nödigt,
mot den ersättning, som för vård och underhåll af utackorderad
nummerhäst vid kavalleriet kunde varda bestämd, tills vidare_och intill
dess vakanssättningen vid regementena blifvit fullständigt genomförd,
till vård och underhåll mottaga en sådan.

I afgifven reservation hade deremot herrar Persson i Mörarp och
Pehrson i Törneryd yrkat bifall till en af herr A. Johansson i Löf- -åsen inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 14, hvari föreslagits

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. in.

hela indelta kavalleriets vakanssättning under samma vilkor, som vore
föreslagna för vakanssättningen af de skånska kavalleriregementena.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Om jag,

oaktadt jag i mångt och mycket har en olika uppfattning mot den,
som inom utskottet gjort sig gällande i afseende å det slut, hvartill
utskottet kommit, och det slut, hvartill kammaren för sin del kommit
i afseende å infanteriet, oaktadt — säger jag — jag i det hänseende
biträdt utskottets hemställan och äfven bidragit till det slut, hvartill
Andra Kammaren i går kom, kan jag för min del icke vara med om
den hemställan, hvartill utskottet i denna punkt kommit.

Jag förmår icke inse. att det, vare sig man vill se saken ur militärisk
eller ekonomisk synpunkt, kan vara att handla klokt att icke,
då ett så vigtigt förslag som det förevarande föreligger till ombildning
åt vårt försvarsväsende, taga ett ytterligare steg i det hänseendet och
förändra hela det indelta kavalleriet.

Det torde för en hvar vara uppenbart att med den utbildning,
som det indelta kavalleriet för närvarande får, det icke är möjligt,
vare sig man tager hänsyn till personalen eller den dressyr, som kan
egnas hästarne, att hålla detta vapen uppe i den militäriska nivå,
hvilken är så ytterst vigtig och angelägen för detta vapen. Det är
det dyraste af alla vapen, det kostar mycket stora belopp. Om herrarne
se på den tabell, som åtföljer detta utskottsbetänkande, så skola
herrarne finna, att ett af de större regementena på cirka 1,000 man
kostar 814 tusen och några hundra kronor och då äro i denna summa
icke medräknade åtskilliga poster, som måste tillkomma, såsom ränta
och amortering på de etablissement, som äro erforderliga för truppen,
m. m. dylikt, såsom förrådshus å mötesplatserna o. s. v. Medräknar
man äfven dessa poster, tror jag, att man måste medgifva, att kostnaderna
för ett regemente på t. ex. omkring 1,000 man springer upp
till cirka en million kronor årligen. Men när nu förhållandet så är
att kostnaderna äro mycket stora, måste det ligga i statens intresse
att se till, att detta kavallerivapen kan få den största möjliga effektiva
kraft.

Nu är olyckan den — och det torde väl få medgifvas och jag
har icke hört någon militär förneka det påståendet — att det tyvärr
förhåller sig med detta vapen, i motsats mot infanteriet, att detsamma
vid mobilisering får eu mindre styrka än när det är stäldt på
fredsfot; detta beroende derpå, att en del af manskapet uppnått en
så hög ålder, att man svårligen kan taga dem med i fält. Det kan
ju möjligen gå för sig att i ledet vid infanteriet insätta 90 dagars
öfvad beväring, men illa tror jag, att den krigsstyrelse skulle motsvara
sin uppgift, om den toge sig före att vid kavalleriet använda så ytterst
ringa öfvadt folk som 90 dagars beväring. Deraf och af den omständighet,
att, så länge det indelta kavalleriet skall vara sådant som
det är, någon reserv för detta vapen icke finnes, ehuru vapnet är så
dyrt och så ofantligt vigtigt ur försvarets synpunkt, hvilka omständigheter
också framhållits vid de särskilda tillfällen, då frågan om om -

Angående
förändrad
organisation
af kavalleriet.
(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

68 Tisdagen den 22 November, f. m.

bildning af det indelta kavalleriet förut förelegat, inses lätt, huru
nödvändigt det är att göra en förändring beträffande detta vapen, så
att man skulle kunna fä detsamma mera effektivt.

I afseende på kostnaden för det indelta kavalleriet vill jag framhålla,
att 1889 föreslogs af Kongl. Maj:t ombildning af hela det indelta
kavalleriet, och då beräknade dåvarande krigsministern, att förhandenvarande
utgifter icke skulle behöfva ökas. Tvärtom beräknade
han en besparing på den nuvarande kostnaden. Jag medgifver, att
denna uppnåddes på det sätt, att han hade minskat på åtskilliga ställen,
hvarom nu icke kan vara fråga. Men i alla fall torde det vara alldeles
klart, att, äfven om man vidtager den ifrågavarande ombildningen,
kostnaden bör kunna hållas i rundt tal inom det nuvarande anslagsbeloppet,
Om man ser på utskottets betänkande, är det visserligen
en sanning, så väl beträffande det skånska som det jemtländska kavalleriet,
att tydligtvis något belopp skulle blifva erforderligt utöfver
vakansafgifterna; men det kommer sig helt enkelt deraf, att den i
lindringslagen bestämda kostnaden är för de skånska och jemtländska
regementena beräknad lägre än för de öfriga i riket. Och sedan man
kommit derhän — och det förmodar jag också är Riksdagens mening,
om detta förslag går igenom — att man beslutit den lindring, som
är ifrågasatt, så är det uppenbart, att man vid förnyad uppskattning
kommer upp till den vanliga kostnaden, som då måste af staten gäldas
på annat sätt, hvarigenom det utgiftsbelopp, som synes i utskottets
betänkande, ej kommer i verkligheten att existera. Om man än kan
hysa betänkligheter i afseende på ombildning af hela stammen vid
infanteriet och påstå, att man icke kali få den värfvad efter det förslag,
som framstälts 1888 eller i hufvudsak detsamma, som varit
framstäldt i motioner af herr Olof Jonsson m. fl. under dessa senaste år,
så tror jag icke, att man skulle behöfva att hysa någon betänklighet
i detta fall i afseende på kavalleriet. Så vidt mig är bekant — några
andra uppgifter ha icke heller kunnat lemnas inom utskottet —- så
förefinnes ingen vakans vid de värfvade kavalleriregementena. Hela
rekrytbeloppet efter den uträkning, som gjordes inom utskottet, hela
det antal rekryter, som årligen skulle behöfva anvärfvas, om hela det
indelta kavalleriet sättes på vakans och ombildas efter samma mönster,
som föreslagits för de skånska kavalleriregementena, — hela detta
antal belöper sig, om jag minnes siffran rätt, till mellan 120 och 130
man. Kan detta vara eu siffra, som bör afskräcka Riksdagen från
att taga steget fullt ut och ombilda hela detta specialvapen, om Riksdagen
derigenom vunne den i mina ögon ofantligt stora fördelen, att
man hade alla specialvapen efter ett och samma mönster?

Det återstår sedan endast indelta infanteriet; men efter det beslut,
som båda kamrarna i går afton fattade, föreställer jag mig, att det
kommer att dröja en ganska lång tid, innan det på allvar kan blifva
fråga om att ombilda stammen för infanteriet på annan grund än den
nuvarande. Det synes mig derför, som om man, när ett förslag föreligger
med den omfattning som ifrågavarande förslag har, med afseende
på omorganisation af försvarsväsendet, åtminstone borde vinna så mycket,
att man, som jag nämnde, finge ombilda kavalleriet på det sätt jag

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

framhållit, hvarigenom man vunne den stora fördelen, att man hade
alla specialvapnen ombildade efter ett och samma mönster.

Till dem, som tro, att vårt försvarsväsen skulle kunna komma
att grundas uteslutande på värnpligt, hemställer jag dock, huruvida
de kunna tro, att man kan få värnpligten så långt utsträckt, att man
kan ur de värnpligtiges leder uttaga det nödvändiga manskapet till
specialvapuen. Detta tror jag icke skall blifva möjligt på annat sätt,
än att man då nödgas komplettera ett sådant förslag genom en lag om
lottning. Så vidt man nemligen skall hafva specialvapnen tidsenliga
och ändamålsenliga efter de anspråk som nu ställas på dem, så skulle
det erfordra en 2 å B års värnpligtsutbildning.

Det kan efter min uppfattning icke blifva tal om att man kan
komma så långt på den allmänna värnpligtens grund. Då återstode
naturligtvis ingenting annat än att för specialvapneu uttaga nödigt
manskap genom lottning. Men icke heller detta är möjligt att i svenska
Riksdagen genomföra, och jag tror icke ens, att det vore lyckligt, om
det kunde genomföras. Minnena af 1809 års krig lefva för lifligt i
svenska folkets sinne, för att, efter hvad jag tror, det skulle vara möjligt
att få lottning genomförd.

Då alltså äfven möjligheten att grunda organisationen på allmän
värnpligt med lottning synes utesluten, så återstår ingenting annat än
att grunda specialvapnen uteslutande på värfning. Sedan kan det ju
vara tal om, huruvida infanteriet kunde nöja sig utan stam med den
öfning de värnpligtige komma att få. Att infanteriet icke behöfver
så lång öfningstid, som vid specialvapnen är erforderlig, derom torde
alla fackmän vara eniga. Man både alltså, om man nu beslöte att
ombilda det indelta kavalleriet, nätt det stora målet, att alla trupper,
tillhörande specialvapnen, blifvit ombildade till värfvade, och detta
vore, enligt min uppfattning, en mycket stor sak. Vare sig jag nu betraktar
denna åtgärd ur militärisk eller ekonomisk synpunkt, synes
den mig alltså både klok och ändamålsenlig.

Jag skall derför, herr talman, anhålla att vid den nu föredragna
punkten få göra det yrkande, att kammaren ville besluta, att rustoch
rotehållen vid det indelta kavalleriet må, det tillfälligt karlvakanta
genast och de öfriga i mån af nuvarande ryttares afgång, för nämnda
regementens ombildning till värfvade sättas på vakans mot erläggande
såsom vakansafgift af ett belopp, motsvarande de i lagen af den 5
juni 1885, med deri i vederbörlig ordning beslutade förändringar,
rustningstungan vid dessa regementen åsätta värden, med rätt för
rust- och rotehållare att tillgodonjuta den lindring, som i lagen bestämmes,
men mot skyldighet för dem att dels vid vakanssättningen,
enligt de grunder och i den ordning, Kongl. Maj:t bestämmer, till
kronan aflemna den för numret Renande häst, och dels, der så skulle
finnas nödigt, mot eu ersättning, som för vård och underhåll af utackorderad
nummerhäst vid kavalleriet kan vara bestämd, tills vidare,
och intill dess vakanssättningen vid regementena blifvit fullständigt genomförd,
till vård och underhåll mottaga en sådan. I fall kammaren
skulle finna lämpligt att bifalla detta mitt yrkande, torde deraf blifva
en följd, att punkt d) liksom äfven punkten e) måste till utskottet

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

No 6.

Angående
föränd/rad
organisation
af kavalleriet.
(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

återremitteras för att få en annan uppställning än den, som förekommer
i utskottets betänkande. Den enda förändring, som jag vidtagit
i afseende på det föreliggande förslaget, är att ordet rotehållare
är inskjutet, derför att, som herrarne veta, Jemtlands kavalleri består
af så kallade dubbelrotar af infanteri.

Häruti instämde herr friherre von Schtverin.

Ordet lemnades härefter till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, som yttrade: Med anledning af det yrkande, som blifvit faststäldt
af den siste talaren, skall jag be att få yttra några ord. Lika
med honom tror jag mig kunna säga, att jag skulle finna det vara
särdeles förmånligt, om allt kavalleri kunde rekryteras på enahanda
sätt, och jag skulle vara den förste att tillstyrka Kongl. Maj:t ett sådant
förslag, så snart nemligen som detta är möjligt. Men då af hvad
som yttrades i går torde framgå, att Kougl. Maj:t i det förslag, som
är före, städse sökt ställa sig på verklighetens grundval, så följer deraf,
att ett sådant yrkande, som nu gjorts, icke bör kunna bifallas, förr
än man verkligen är förvissad om, att detta kavalleri kan effektueras,
och likaledes att, så vida kavalleriet organiseras på det sättet, man
icke derigenom stör organisationen af de andra vapnen, utan deras
organisation likaledes kan försiggå inom vederbörlig tid och på rätt sätt.

1 Kongl. Maj:ts förslag är endast ifrågasatt, att de skånska kavalleriregementena
skulle sättas på vakans och ersättas med värfvade. Jag
vill litet utförligare motivera för herrarne detta Kongl. Maj:ts förslag.
Såsom det torde vara alla bekant af t. f. chefens för generalstaben
betänkande, så äro ifrågavarande kavalleriregementen afsedda
att bilda en kavallerifördelning. Ändamålet med denna kavallerifördelning
är att mobilisera, om möjligt, tidigare än de andra vapnen,
samt att derefter genast upprycka framför fronten af armén. I planerna
för härens strategiska uppmarch innehålles nemligen, efter olika
förutsättningar, arméns uppställning å olika trakter i vårt land beroende
på, hvar man väntar fienden. Det kunna herrarne förstå, att
sådana planer böra vara noggrant utarbetade inom generalstaben. —
Med afseende på befarade krigsförhållanden kommer denna kavallerifördelning
att uppmarschera i den ort, der fienden väntas. När fienden
gjort sin landstigning eller, om han kommer öfver vår landgräns, börjat
sin inmarsch, skall detta kavalleri tjena till att på vägar, der
fienden framrycker, kasta undan hans kavalleri, förhindra fienden att
få reda på, huru vi hafva grupperat våra krafter och i stället sjelf
taga reda på, huru fienden grupperat sina. Man gör icke frammarsch
på eu enda väg, utan rör sig på flere jemnlöpande vägar och grupperar
sina stridskrafter på olika sätt: på somliga vägar större kolonner
och på somliga mindre, allt efter öfverbefälhafvarens uppfattning af
krigsläget. Det är påtagligt, att det vore den största olägenhet, i fall
motståndaren finge reda på, huru vi stält upp våra krafter, men å
andra sidan den största fördel för oss att få kännedom om, hvar flen -

N o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

dens hufvudkrafter och hvar hans mindre afdelniugar framrycka. Det
är detta, som kavallerifördelningen skall göra, och derför är det nödvändigt,
att detta kavalleri, som skall mobilisera tidigare än det öfriga,
skall vara så beskaffad^ att det genast kan utföra betydliga marscher
och uthärda långvariga strapatser. Det är olägenheten med det indelta
kavalleriet, att hästarne icke genast äro tränade, utan att det
tager en tid, längre eller kortare, innan de kunna användas för detta
ändamål. Af detta skäl är det alldeles nödvändigt, att skånska kavalleriet
snarast möjligt får eu sådan organisation, att det kan utföra
de ändamål, för hvilka det är afsedt i fält. Det är derför, som det
ifrågasättes med afseende på de skånska kavavalleriregementena, att
de skola sättas på vakans och organiseras såsom värfvade. Hvad beträffar
utförbarheten, så förhåller det sig så, att det uti Skåne är
lättare att skaffa folk än i andra provinser. Genom att i den organisation,
som nu är föreslagen, en del af det artilleri, som tills dato
finnes i Skåne, kommer att uppsättas i eu annan provins, ökas dessutom
rekryteringsmöjligheten för rytteriet i Skåne.

Om denna organisation medför någon fördel för skåningarne, så
kan den saken icke hjelpas. Så snart man tror, att eu liknande fördel
kan erbjudas äfven de andra provinserna, så vill man naturligtvis
äfven der gå derhän.

Med afseende på det kavalleri, som finnes vid infanterifördelningarna,
äro förhållandena något annorlunda. Det skall icke rycka mot
fienden genast. När fördelningen uppmarscherar, under rörelsen till
uppmarschorten och på stället, linnés tid att träna detta rytteris hästar,
och någon tid förgår ytterligare, innan det kommer att kastas mot
fienden. Det är derför möjligare för detta kavalleri än för nyss
nämnda skånska att bibehållas som indelt. Det är äfven derför som
det, militäriskt taladt, icke är nödvändigt att genast börja med det
öfriga kavalleriets förändring till värfvadt.

Skulle vi nu godkänna det förslag, som ifrågasatts, så fruktar jag
dessutom storligen, att följden skulle blifva, att organisationen af de andra
vapen, som skola uppsättas inom de trakter af vårt land, der detta kavalleri
är förlagdt, skulle komprometteras. Det är nya artilleriregementen och
trängformationer, som skola uppsättas. Om herrarne noggrant gått igenom
förslaget — och det antager jag, att herrarne gjort — toi’de herrarne
hafva funnit, att stammen vid artilleriet, liksom den vid trängen, har
tagits‘mycket ringa, dels för att möjliggöra organisationen af det hela,
dels ock derför att man ansåg sig, sedan beväringen fått 90 dagars
öfning, kunna vid dessa vapen, särskilt vid trängen, icke obetydligt
minska stammens styrka relativt till beväringens. Men om det skulle
klicka att skaffa stam till trängen och artilleriet på grund af svårigheten
vid värfningen, så kan man icke heller tänka sig att rycka ut
med dessa vapenslag, formerade i det antal enheter, som erfordras.
Ett artilleri, der truppen till allra största delen utgjordes af beväring
med 90 dagars öfning, fruktar jag storligen vore temligen oanvändbart.

Som herrarne torde inse, så går det mycket lättare att värfva
.manskap till kavalleriet än till artilleriet.

Den senast uppträdande talaren yttrade, att det nog skulle lyckas

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

att anskaffa manskap till kavalleriet. Ja, detta tror, såsom antydt,
äfven jag, men jag ber att få påpeka, att det efter all sannolikhet
blefve på artilleriets och trängens bekostnad, och det vore ganska
farligt. För de 3 regementen, som nu äro i fråga, iifregementets dragoner,
lifregementets husarer och Smålands husarer, blefve det ökade
rekrytbehofvet, om den ifrågasatta förändringen genomfördes, i medeltal
40 man utöfver hvad som nu rekryteras; men detta belopp, 40
rekryter, är just det antal stam, som årligen behöfs för en division
artilleri, d. v. s. 2 batterier. Om nu dessa toge värfning vid kavalleriet,
så skulle följden blifva, att det skalle vara omöjligt att få de
artilleriregementen, som skola uppsättas, fullständiga, och detta vore
— jag upprepar det — ganska farligt. Dessutom kan man ju icke
säga, att det är alldeles oundgängligt att förvandla detta indelta kavalleri
till värfvadt, ty det som vi nu hafva är användbart. Jag
förstår då icke, hvarför man icke kan vänta en tid. Det är ju icke
heller någon, som motsätter sig den ifrågasatta förändringen i anskaffningssättet
af manskap, hvilken onekligen innebär en förbättring. Så
snart det visar sig vara möjligt att genomföra förbättringar, så gör
man det. Men då det i första rummet gäller att organisera artilleriet
och trängtrupperna, så är det oklokt att genom ett sådant beslut
försvåra den af Kongl. Maj:t föreslagna organisationen.

Af det beslut, som fattades i går, framgick, att majoriteten inom
kammaren önskar framgång åt Kongl. Majrts förslag. Man har utom
för detta förslag under debatten kämpat dels för den rena värnpligtsprincipen,
dels för någonting liknande 1883 års förslag, och dervid
har man ju varit i sin goda rätt, men sedan genom voteringen visat
sig, att den kongl. propositionen har majoritetens sympatier, så
hoppas jag, att alla lojalt skola söka att sörja för, att hvad som nu
antages blir så bra som möjligt — ty det är fosterländskt — i stället
för att nu försämra organisationen genom att ifrågasätta ändringar,
som för tillfället hvarken äro nödiga eller nyttiga.

Dertill kommer, att den af reservanterna ifrågasatta förändringen
förorsakar ökade kostnader. Den föregående talaren halkade öfver
denna sak såsom någonting! oväsentligt. Men går man noggrant
igenom, hvad det kostar, och icke gör endast en öfverslagsberäkuing,
så är denna ökning rätt afsevärd och betydligt större, än de prutningar
på Kongl. Maj:ts förslag — jag undantager kostnaderna för
volontärskolan och Karlsborgscorpsen — som utskottet ansett sig böra
göra. Så behöfvas då bland annat 3 nya kasernbyggnader på 900,000
kronor hvardera, hvilka medel synas mig bättre kunna användas till
organiseringen af artilleriet, för uppsättande af ny artillerimateriel
och dylikt. Finner man sedan, att kavalleriet utan fara för de öfriga
specialvapnen kan ombildas på sätt reservanterna föreslagit, så må
man ju göra det, men för närvarande tror jag, att det är klokare
att stanna vid Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottet har föreslagit att göra en modifikation i Kongl. Maj:ts
förslag på det sättet, att äfven kavalleriet i Jemtland skulle göras
värfvadt. Detta är en sak af mindre omfattning, det är endast 15-man, att ytterligare anskaffa för året, som det gäller. Jag tror, att

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 6.

det kominer att i någon mån försvåra organisationen der uppe, och
jag vill fritaga mig från allt ansvar, som der kommer att uppstå
genom svårigheten att kunna utackordera hästarne, och att få dem i
depot, när de äro så många. Emellertid är denna afvikelse från
Kong!. Maj:ts förslag icke af större betydelse, än att om det är lättare
för kammaren att ena sig om utskottets förslag än Kongl. Maj:ts, jag
icke vill motsätta mig detsamma.

Af hvad jag yttrat torde framgå, att jag helst skulle se, att utskottets
förslag vunne kammarens bifall, och att jag anser, att det
vore farligt, om herr Perssons förslag blefve bifallet.

Vidare anförde:

Herr Collander: Vid de föregående riksdagar, då denna fråga

förekommit, har jag röstat emot regeringens förslag till lösning af
densamma, och jag har gjort detta, förnämligast emedan jag hyst
betänkligheter att lösa försvarsfrågan enligt systemet stam och beväring.
Dessa betänkligheter hafva icke blifvit till fullo häfda, men
man längtar tydligen öfver allt att komma ifrån det närvarande läget
och till en lösning af frågan, och jag har derför under gårdagen
understödt den då föredragna delen af Kongl. Majits förslag. Men
då jag fortfarande hyser den lifliga öfvertygelsen, att den enda möjligheten
att erhålla ett verkligen ändamålsenligt försvar, och hvars
kostnader vi kunna bära, är att vi införa den rena värnpligten, så
vill jag försöka att gå den väg, som snarast kan föra till detta mål.
Det synes mig otvifvelaktigt, att det förslag, rörande föreliggande
punkt, som herr Anders Persson förordade, är ett steg i denna retning,
derför att man då lättare skulle kunna komma till nästa steg,
som väl får tagas, innan man kommer till det rena värnpligtssystemet,
nemligen att hafva specialvapnen, hvilka fordra större utbildning,
värfvade, men låta infanteriet bestå endast af värnpligtige. Det är
naturligtvis alltid svårt, då, såsom nu, fackkunskapen uppträder med
betänkligheter mot ett förslag, men här gälla ju dessa betänkligheter
ej det rent militära, utan blott möjligheten att utföra förslaget beträffande
rekryteringen.

Jag tror, att om man granskar saken närmare, man skall finna,
att det antagligen kommer att möta icke så ringa motstånd, när man
framdeles vill komma helt och hållet ifrån indelningsverket. Man kan
se detta skymta fram i utskottets betänkande, der det vid behandlingen
af herr Olof Jonssons motion förekommer en strof, hvari utskottet
såsom ett af skälen mot berörda motion anför, att den kortare anställningen
af stammanskapet skulle, enligt utskottets åsigt, “fortare leda
till en större utsträckning af värnpligten", något som utskottet ej synes
vilja vara med om.

Då jag, som sagdf, är lifligt öfvertygad, att det steg, som herr
Anders Persson föreslagit, är ett steg i den rätta rigtningen, så ber
ag, herr talman, att få instämma i hans yrkande.

Herr Pehrson i Torneryd: Jag tillhör dem, som ansett, att

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet_

(Forts.)

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. in.

Angående

förändrad

organisation

•af kavalleriet.

(Forts.)

försvarsfrågan bäst kunnat lösas på de grunder, som framlades i 1878
och 1883 års härordningsförslag. Man kan icke blunda för de olägenheter,
som förefinnas i detta förslag, genom att man vill fasthålla
eu del af grundskattegifvarne, under det man släpper den andra delen
fri. Man kan heller icke förneka, att de grunder, som voro angifna
i de härordningsförslag, som jag nyss omnämnt, lemna, åtminstone enligt
mitt förmenande, för samma kostnad både lika stor säkerhet och
lika starkt försvar, ja, enligt min öfvertygelse, till och med ett starkare
än det förslag gör, som nu föreligger. Jag ansåg mig icke böra biträda
det förslag, som af Kongl. Maj:t framlades vid 1885 års riksdag,
hvilket förslag, såsom vi alla känna, afsåg antagande af ny värnpligtslag
med 18 dagars utsträckning af öfningstiden och 30 dagars
afskrifning af grundskatterna, troende mig dermed hafva uppfattat
ställningen rätt i så måtto, att, om 1885 års Riksdag icke antagit det
då framlagda förslaget, man haft att från Kongl. Maj:t beräkna ett
nytt förslag, som afsett en fullständig lösning af försvarsfrågan på eu
gång och på de grunder, jag nyss angifvit. Fortfarande vidhållande
dessa åsigter har jag vid 1891 års riksdag, liksom vid sistlidne riksdag
innevarande år, försökt att uppehålla dessa 1883 års grunder på
det sätt, som stått mig till buds. Jag var, som herrarne torde erinra
sig, en af reservanterna vid statsutskottets utlåtande angående försvarsfrågan
vid sistlidne riksdag. När reservanternas förslag, som afsåg
försvarsfrågans lösning på omförmälda grunder, företogs till afgörande
i denna kammare, så framstod det högst oväntade, att medan man
hittills haft motstånd endast från Första Kammaren, fick man nu
äfven Andra Kammaren emot sig, i det Andra Kammaren med 127
röster mot 82 förkastade den reservation, i hvilken voro bevarade
grunderna för härordningsförslagen 1878 och 1883.

Huru man härefter skulle ställa sig till denna fråga, blef för mig
ett allvarsamt spörsmål. Jag har icke kunnat besvara detta på annat
sätt, än att jag, vidhållande min uppfattning af hvad jag ansett vara
det bästa, likväl ansett, att numera ej annat var att göra än att böja
sig för omständigheternas magt. Af sådan anledning har jag trott
det vid denna riksdag vara rättast att försöka göra det bästa möjliga
af föreliggande förslag, och det är med tanken rigtad härpå, som jag
framhållit min mening om de modifikationer, som det vore lämpligt
att vidtaga i Kong!. Maj:ts förslag Dessa modifikationer föreligga i
åtskilliga reservationer. Här föreligger nu en af dem.

Det bär sagts, att denna fråga, nemligen att hela kavalleriet
sattes på vakans, skulle vara en ytterst ömtålig fråga. Jag har till och
med hört ifrågasättas, att den skulle vara så pass ömtålig, att man
skulle behöfva befara försvarsfrågans fall, för den händelse reservationen
antoges. Jag kan för min del icke föreställa mig något sådant.
Om det så skulle vara fallet, så må jag säga, att jag efter hvad som
försiggick i går, då kammaren med så stor röstöfvervigt ännu en gång
förkastade den värfvade stammen, icke numera vill bidraga till eu
sådan utgång. Jag vågar emellertid hysa den öfvertygelsen, att denna
särskilda del af försvarsfrågan icke skall hafva eu sådan innebörd, och
jag tror, att det hade varit godt, om man hade kunnat vidtaga eu

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 6.

sådan åtgärd, som reservationen af ser, emedan det hade varit att
lemna dem, som nu hafva den största tungan af rustnings- och roteringsbesvären,
en större rättvisa, än hvad Kongl. Maj:ts förslag medgifver.

Herr krigsministern har nyss förklarat, att han ansåg särdeles
förmånligt, om man kunde hafva värfvadt manskap vid kavalleriet i
stället för indelt, blott man vore förvissad, om att det verkligen kunde
gå för sig att rekrytera. I det fallet ber jag att få erinra om, att
Kongl. Maj:t vid 1889 års riksdag framlade ett förslag till hela kavalleriets
sättande på vakans. Jag medger, att det då icke förelåg
några andra organisationer, som kunde lägga hinder i vägen för åtgärden
i fråga. Men såsom herr Anders Persson förut antyd t, är
denna fråga af mindre betydelse, så att man väl knappast behöfver
riskera någonting genom att besluta hela kavalleriets vakanssättning.

Det hufvudskål mot den ifrågasatta förändringen, som anförts dels
i Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års Riksdag, dels vid behandlingen
af ärendet inom särskilda utskottet i år, har varit svårigheter vid rekryteringen.
Jag tror emellertid icke för min del, att det skulle visa
sig svårt att skaffa den rekrytkontingent, som vore behöflig för att
sätta kavalleriet på värfvad fot. Det ökade antalet rekryter, som
skulle uppstå genom hela kavalleriets vakanssättning, har herr Anders
Persson nyss omnämnt, och herrarne torde hafva funnit, att det icke
bör vara någonting afskräckande. Chefen för landtförsvaret yttrade
nyss, att man efter gårdagens beslut (rörande indelt eller värfvad
stam) borde vid den fortsatta behandlingen af försvarsfrågan handla
så lojalt som möjligt. Jag vill icke förneka rigtigheten häraf, men
jag kan icke tro, att reservationens innebörd kan medföra någon förveckling,
och då jag är öfvertygad om att hela kavalleriets sättande
på vakans skulle utgöra en verklig förbättring af försvaret på samma
gång som rusthållarnes bördor derigenom i högre mån än hvad Kongl.
Maj:ts förslag medgifver skulle lindras, tillåter jag mig instämma i
herr Anders Perssons gjorda yrkande.

Herr Larsson från Upsala: Af nödig aktning för den starkt

anlitade tiden under gårdagens debatt undvek jag att då begära ordet,
ehuru det från början varit min afsigt. Jag skall icke heller nu taga
i anspråk mer än några minuter af den dyrbara tiden. Det kunde
kanske också vara mindre behöHigt för mig att yttra något i denna
fråga, emedan jag förutsätter att min ståndpunkt till densamma är
de flesta af denna kammares ledamöter väl bekant. Jag anser det
likväl vara min pligt att framträda med öppet visir och angifva till
hvilket läger jag hör.

Jag f''år då förklara, att jag nu likasom förut är en varm och
ifrig försvarsvän, hvadan det är gifvet, att jag med min röst kommer
att söka bereda framgång åt det föreliggande förslaget. Att här närmare
utveckla skälen för min ståndpunkt till frågan torde vara så
mycket mindre behöfiigt, som jag icke har något nytt att lägga till
hvad som redan blifvit yttradt, För att emellertid icke behöfva begära
ordet ännu eu gång, vill jag nu begagna tillfället för att tillkännagifva
att jag från mina kommittenter emottagit en framställning

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:0 6.

Angående

förändrad,

organisation

eif kavalleriet.

(Forts.)

76 Tisdagen den 22 November, f. m.

i syfte att varmt understödja det föreliggande förslaget. Denna framställning
är försedd med 1,218 namnunderskrifter. Då jag emellertid
tyckt mig märka att herrarne äro mindre benägna för att slika framställningar
uppläsas i kammaren, anhåller jag att få öfverlemna petitionen
till herr talmannen, på det att den måtte blifva tillgänglig på
kammarens bord för dem, som af densamma önska taga kännedom.

Herr R. Berg: Efter de tydliga och talande skäl departementschefen
nyss anfört mot reservanternas förslag återstår för mig föga att
tillägga. Men då jag varit ledamot på den afdelning af det särskilda
utskottet, som haft sig uppdraget att förbereda behandlingen af denna
fråga, och då jag dessutom tillhör det vapen saken nu gäller, torde
det vara min pligt att nu yttra några ord.

Om jag ser frågan från rent militärisk synpunkt och under förutsättning
att sannolikhet funnes för upprätthållande af rekryteringen
på det af reservanterna föreslagna sättet, så skulle jag gerna gifva
min röst åt reservanternas förslag. Men då jag, såsom jag i går yttrade,
har eu alldeles motsatt åsigt om rekryteringen, kan jag icke godkänna
detta förslag. Det är visserligen sant, att det här är fråga om
att öka rekryteringen med ett betydligt mindre antal än då det gälde
att vakanssätta hela infanteriet, men jag tror dock att siffran är tillräckligt
hög för att man icke bör gå in på den nu föreslagna vakanssättningen.
Herr Anders Persson uppgaf siffran 122. Den torde väl
vara för låg, men jag medgifver villigt att den icke uppgår till fullt
200. Samme talare yttrade också, att kavalleriet, till följd deraf att
det inom sig hade så många gamla element, vore mindre användbart
på krigsfot. Ja, detta är nog delvis sant, men man bör också taga i
betraktande att, såsom han äfven nämnde, kavalleriet icke sväller ut
på krigsfot utan tvärtom. Hvarje kavalleriregemente med undantag af
de två stora skånska har fem sqvadroner, af hvilka en stannar i depoten
och endast de fyra öfriga gå ut. Naturligtvis är det icke en
af de fem sqvadronerna som stannar i depoten, utan blir det företrädesvis
det äldre manskapet, som kommer att stanna hemma.

Nu — säger man — har utskottet föreslagit att Jemtlands två
sqvadroner skola vakaussättas, och således om man kan värfva 35
sqvadroner, måste man väl kunna värfva ytterligare 15. Ja, utskottet
har verkligen tillstyrkt de båda jemtlandssqvadrouernas vakanssättande,
men dels är det ju af en mycket mindre betydelse då det endast gäller
två sqvadroner och dels tillkommer här den vigtiga omständigheten
att detta regemente derigenom blir enhetligt. Det kan icke förnekas
att rekryteringen i Skåne är betydligt lättare än i öfriga delar af
landet. Om herrarne gå till de vid förslaget till härordning fogade
tabeller och granska de beräkningar, som der blifvit gjorda med afseende
på de olika orternas förmåga att bidraga till rekryteringen,
så skolen ni finna, att Skåne är den provins som lemnar den största
kontingenten. Men det är ju ett faktum att den skånska allmogen är
säro’;les villig att taga värfning, i synnerhet vid det beridna vapnet.
Dessutom bör man ihågkomma såsom herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet äfven framhöll, att värfningen i Skåne under -

Tisdagen den 22 November, f. m. 77 N:o 6.

lättas derigenom, att det blir en förminskning vid Vendes artilleri- Angående
regemente och Kronprinsens husarregemente. Jag tror således, att, /^nisation
när nya truppförband blifva förlagda i de olika landsdelarne, detta nj kavallerist.
kommer att efter hand underlätta rekryteringen, men jag tror också (Forts.)
att Kongl. Maj:t i afseende på rekryteringen gått gränsen så nära,
att man i alla fall icke får räkna på att kunna öka rekryteringen.

De provinser, inom hvilka de regementen äro förlagda, som af reservanterna
blifvit föreslagna att sättas på vakans, angifvas i de af mig
nyss omnämnda tabellerna såsom icke kunnande lemna någon ytterligare
rekrytkontingent, ty gränsen är der redan öfverskriden.

Utom de af herr statsrådet anförda vigtiga skälen för de skånska
kavalleriregementenas sättande på vakans med hänsyn till deras användning
vid mobilisering, vill jag nämna ännu ett par. Dessa regementen
hafva för närvarande inga torp — åtminstone icke mer än ett
på hvarje sqvadron — och dertill kommer att tjenstetiden der redan
nu är kortare än på något annat af våra kavalleriregementen. Medeltjensteåldern
der är nemligen endast omkring 13 år, men deremot betydligt
längre vid de ifrågavarande tre regementena lifregementets
dragoner och husarer och Smålands husarer. Denna omständighet gör,
att det beträffande de skånska kavalleriregementena är lättare att
öfvergå till den rena värfningen än hvad fallet är med de öfriga.

Härtill kommer också, att i Skåne lifliga önskuingar uttalats för vakanssättning,
då deremot sådana önskningar icke afhörts från mellersta
provinserna.

I olikhet med herr Pehr Pehrson tror jag, att hela förslagets öde
är beroende på utgången af denna punkt. Jag vet icke huru långt
frågan avancerat i medkammaren, men om denna kammare skulle fatta
sitt beslut rörande den nu föredragna punkten i öfverensstämmelse
med reservanternas förslag, så fruktar jag, att det skulle vara detsamma
som hela frågans fall, ty jag tror icke att Första Kammaren
skall gå in på detta förslag. Hur frestande det än kan synas vara
att ingå på reservanternas förslag, då, såsom jag förut nämnt, det
icke kan nekas att detta från rent militärisk synpunkt innebär eu fördel
derutinnan, att regementena blifva mera krigsdugliga, under förutsättning
nemligen att rekryteringen kan verkställas, vill jag dock varna
dem, som verkligen önska frågans lösning, att icke sluta sig till reservationen
utan fasthålla vid utskottets förslag, till hvilket jag för min
del, herr talman, anhåller om bifall.

Herr Jonsson i Hof: Till en början ber jag få upplysa den siste
talaren om, att Första Kammaren nu har oförändradt antagit utskottets
förslag i denna punkt.

Derefter vill jag litet närmare granska ett af de skäl, som samma
talare nyss anförde mot denna vakanssättning af hela kavalleriet. Han
sade, att eftersom tjenstetiden vid de skånska kavalleriregementena vore
kortare än vid de andra regementena, skulle det vara mindre lämpligt att vakanssätta
de återstående 15 sqvadronerna än de skånska regementena.

Deraf synes framgå, att denne talare, och möjligen militärer i allmänhet,
anser fördelaktigt, att manskapet har en lång tjenstetid, ty han föredrar ju

N:0 6. 78 Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående att hafva qvar indelt manskap på sådana regementen, der manskapet q varforandrad
st^r länge i tjenst, men omsätta det till värfvadt vid de corpser, der tjeusteåf
kavalleriet, tiden är kortare. Häraf kan man finna, huru märkvärdigt rikhaltiga de
(Forts.) militära skälen kunna vara, då det gäller att polemisera om en sak. För
min del kan jag emellertid icke gilla detta åskådningssätt, utan anser, att
reservanterna, herrar A. Persson och P. Pehrson, haft goda skäl för
sitt yrkande.

Man kan nu tro att, då jag i går yttrade mig för reservanternas förslag,
jag äfven nu skulle gå med dem. Detta gör jag dock icke, och
skälet vill jag genast säga. Första Kammaren har nu antagit utskottets
förslag i sjunde punkten. Om nu Andra Kammaren bifaller
reservanternas förslag och vakanssätter hela kavalleriet, huru skall
man kunna sammanjemka dessa olika beslut? Kan man ifrågasätta,
att Första Kammaren skall helt och hållet frångå sitt beslut och taga
denna kammares i fråga om kavalleriet. Detta är i min tanke rakt
omöjligt. Nå, hvad har man då att göra? Jo, man kan möjligtvis
låta ett eller två af dessa indelta kavalleriregementen ställas på vakans
men låta det tredje vara sådant det nu är. Men kan det vara rimligt
att på detta sätt lösa frågan. Är det lämpligt att, när man vill
nå ett mål, kasta bort det medel, hvarigenom målet kunde vinnas,
livilket kunde hade blifvit möjligt, om mitt yttrande i går beträffande
sjette punkten hade bifallits? Om denna kammare nu fattar beslut i
öfverensstämmelse med reservanternas förslag, tror man visserligen icke
på, att det skall leda till det resultat, att hela kavalleriet sättes på
vakans, men man tycker, att det möjligen skulle ur politisk synpunkt
kännas behagligt att få ytterligare ett eller två regementen på vakans.
Jag tror emellertid, att politiken redan gjort sig tillräckligt gällande i
denna organisationsfråga, och att man nu icke längre bör begagna den
för att i alla fall få endast en halfmesyr. Lika gerna må då utskottets
förslag gå igenom, ty något reelt resultat vinna vi icke genom
antagande af reservationen.

Jag har härmed endast velat framhålla min uppfattning af saken;
något yrkande gör jag icke.

Herr Månsson: Jag har inom utskottet hyst deu mening, att

det vore lämpligt att få hela det indelta kavalleriet satt på vakans.
Men efter de uttalanden, som jag hört inom utskottet och nu här i
kammaren, tviflan jag på, att det är lämpligt att taga ett sådant steg.
Af utskottets ledamöter ville nemligen endast en af de från Första
Kammaren vara med om ett sådant beslut, och då nu Första Kammaren
tagit utskottets förslag med 100 röster mot 37, kan man troligen
icke få Första Kammaren att gå längre samt sätta hela det indelta
kavalleriet på vakans. Under sådana förhållanden kan man,
genom att här antaga reservanternas förslag, riskera hela frågans
fall, och detta vill jag icke vara med om. Vi hafva nu så många år
stridt om denna sak, att vi börja tröttna derpå och äro angelägna om
att något resultat vinnes. Man bör derför icke strängt hålla på sin
mening i tanke att Första Kammaren nog skall gifva efter, ty det har
visat sig, att man derigenom aldrig kommer till något resultat. Detta

N:0 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

visade sig år 1883, att Första Kammaren icke då ville vara med om
alla de ändringsförslag denna kammare framstälde. Och om vi åter
sätta våra fordringar för högt, få vi vända hem med oförrättadt ärende.
Mig synes bättre att begära något mindre och komma till ett
resultat. Man bör icke spänna bågen för högt!

Efter de uttalanden, som vi hört af krigsministern samt flera
ledamöter af utskottet, tror jag, att vi lugnt kunna taga utskottets
förslag. Jag tror icke vi behöfva ställa upp dessa fordringar, som
ligga i reservationen, då icke representanterna från de orter, som saken
närmast rör, nemligen Upland, Nerike och Småland, yrkat på att få
de der förlagda kavalleriregementena satta på vakans. Då borde väl
vi från andra orter icke ur rent militärisk synpunkt uppställa dessa
fordringar, utan låta oss nöja med utskottets förslag.

Jag har med synnerlig glädje sett och hört, att herr Olof Jonsson
i Hof och hans medmotionärer gått in på de 90 dagarne, och sålunda
torde man äfven i detta afseende kunna blifva ense, såvida man icke
i detta och några andra speciella fall ställer ytterligare fordringar på
Första Kammaren.

Under sådana förhållanden, och då jag hört fackmän uttala sig
och vara fullkomligt ense om sjelfva saken, önskar jag på det lifiigaste,
att äfven vi måtte stå såsom en man om utskottets förslag, till hvilket
jag sålunda yrkar bifall.

Herr Peterson i Hasselstad: För mig synes det tvifvelaktigt,

huruvida det kan vara välbetänkt att sätta hela det indelta kavalleriet
på vakans. Vi hafva nyss af en fackman hört, att detta icke är
lämpligt, och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade i går, att
han för sin del mycket gerna skulle vara med om en sådan åtgärd,
så snart det visar sig kunna ske. Dermed tror jag att man för närvarande
bör låta sig nöja.

Det har framhållits, att indelningsverkets tunga behöfver lättas.
Men om vi nu sätta alla kavalleriregementena på vakans, komma
naturligtvis rotehållarne vid de andra indelta regementena genast och
begära samma förmån för sina nummer. Det synes mig, som om rusthållarne
icke hafva någon anledning att klaga, då de lå full ersättning
för hvad deras nummer kosta dem. Man bör sålunda nu icke förhasta
sig, utan gå tillväga på samma sätt som när båtsmanshållet sattes på
vakans, nemligen att man först vakanssatte en del deraf och, då detta
visade sig förmånligt, sattes allesammans på vakans. På samma sätt
kan man gå tillväga i detta fall, och så är det också meningen att
göra, enligt statsrådets förmälan, så fort det lämpligen kan ske.

Jag anser sålunda, att man nu icke bör vidtaga de åtgärder, som
reservanterna påyrkat, utan nöja sig med utskottets hemställan, hvilken
redan bifallits af Första Kammaren. För min del yrkar jag alltså
bifall till utskottets förslag.

Herr Stjernspetz: Ehuru jag icke har något särskildt yrkande
att framställa, ber jag dock att, med anledning af hvad här hlifvit
yttradt i denna sak, få tillägga några ord till hvad jag i går anförde.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet nämnde,
att de 2 skånska kavalleriregementena skulle utgöra den s. k. stora
kavallerireserven, som i första rummet, i händelse af krig, skulle mobiliseras
och genast skickas emot fienden, för att skyla den öfriga
arméns uppmarsch. Ja, detta kan ju vara mycket rigtigt tänkt; så
brukas ju också i andra land. Men det synes dock egendomligt, att
det kavalleri, som i första hand skall ställas mot en fiende, är förlagdt
i yttersta ändan af landet, der man minst förmodar att en fiende
skall inbryta. Att kavalleriet är förlagdt till dessa orter, synes mig
sålunda icke vara lämpligt med hänsyn till detta kavalleris ändamål.
Att denna stora kavallerireserv skulle vara både mera utbildad och
lättare att mobilisera än de öfrige kavalleriregementena, det kan visst
icke förnekas; men det vore ju till största fördel för försvaret i sin
helhet, om alla kavalleriregementen kunde mobilisera lika hastigt,
hvilket sålunda bör utgöra ett ytterligare skäl för att sätta hela indelta
kavalleriet på vakans.

För öfrigt veta vi också från krigshistorien, att en mobiliseringsplan
är nyttig och nödvändig, men vi veta också att ett krig icke
fortgått många dagar, förrän en mängd rubbningar i denna mobiliseringsplan
göras nödvändiga. Vi sågo till och med i det sista stora
kriget, att franska armén aldrig kom att mobilisera efter den uppgjorda
planen, utan på ett helt annat sätt äa man förut hade tänkt
sig. På dessa skäl anser jag för min del det vara lika vigtigt att
det öfriga kavalleriet, och synnerligast det som är förlagdt i mellersta
Sverige, eger samma mått af mobiliseringsfärdighet och duglighet i
öfrigt som det skånska kavalleriet. Hvad svårigheterna att anvärfva
beträffar, är det anmärkningsvärd!, att ungefär hälften af de värfvade
trupperna komma att förläggas i Skåne. Med andra ord, det blir
ungefär 4,000 värfvade trupper i Skåne, då deremot i de provinser, i
hvilka det är ifrågasatt att förändra indelt kavalleri till värfvadt, icke
finnes något enda värfvadt regemente. De tre svaga corpserna ligga
dessutom spridda öfver så stor trakt, att det antagligen icke bör möta
någon svårighet alls att sätta detta kavalleri på vakans. För öfrigt
tror jag, att Kongl. Maj:t har lättare att värfva än någonsin någon
enskild. Jag tyckte mig kunna märka detta på den utgång frågan
fick här i går afton.

Man har talat om moraliteten hos värfvade. Det har gendrifvits
många gånger förut; äfven af militärer, att det icke är sjelfva värfningsprincipen
som på något sätt demoraliserar, utan det är den långa
garnisonstjensten med vaktgöring m. in. som verkar demoraliserande.
I)et är detta och ingenting annat som demoraliserar truppen. Men
hos de värfvade trupper, som skulle ersätta de indelta, förekommer
icke någon sådan lång tjenstgöring, utan deras tjenstgöring verkar
förr uppfostrande. Detta tal om moraliteten borde derför vara en
öfvervuunen ståndpunkt, så snart det rör regementen som äro förlagda
i landsorten och icke afsedda för en ständig garnisonstjenst. Det har
i kammaren nämts att detta vore en liten fråga. Det beror på hur
man tager det. Jag tycker också att det är eu liten fråga i förhållande
till det stora hela, men den är sannerligen icke liten för

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

dem som deraf beröras. Ehuru jag personligen icke bär något eget
intresse i frågans utgång, vill jag dock icke förneka, att det är tanken
på min hemorts fördelar, som föranledt mina yrkanden i denna
del; men jag är på samma gång så fullkomligt öfvertygad, att så väl
arméns brukbarhet som det allmännas bästa dermed äfven äro förenade,
och derför har jag hållit på kavalleriets vakanssättning. Emellertid
skall jag i betraktande af den utgång frågan fått i Första Kammaren

icke göra något särskilt yrkande denna gång.

Herr Peterson i Runtorp: Efter det beslut som fattades i går
i denna kammare och som jag förmodar skall lända till vår lycka och
fördel, förefaller det mig underligt, att, när man såsom det heter i ett
gammalt ordspråk har sagt a, man icke vill säga b. Jag tycker det
vara bra orimligt att sönderplocka ett förslag som utgör ett organiskt
helt. Jag tror att det icke skulle vara till någon nytta och lycka.
Efter yttrandet från statsrådsbänken som visade angelägenheten af att
icke sönderplocka förslaget, och då det på samma gång uttalades eu
önskan att så fort som möjligt sätta hela kavalleriet på vakans, förstår
jag icke, hvarför man ville rusa åstad och genast verkställa hvad
som bör hafva någon tid för sig. Ett gammalt ordspråk säger att
Rom bygdes icke på en dag, och så är det också med omorganisationsförslag;
och det är icke skäl att gå så brådstörtadt till väga. Jag tror
att det både för rothållare och för staten skall vara en fördel att det
sker successivt. De svårigheter som framhållits beträffande rekryteringen
tror jag vara litet öfverdrifna på båda hållen. Jag tror att
försvarsvännerna frukta för mycket, att rekryteringen skall vara för
svår, och äfvenså vill man skrämma rote- och rusthållarne, att det skall
blifva så fasligt dyrt. Min erfarenhet, ty äfven jag är rusthållare, har
varit, att det går ganska lätt att rekrytera, och jag förmodar, att det
icke skall blifva värre hädanefter. Man har en stor fördel deraf att
man ställer så till, att det icke blir kasernering. Då det blifvit talaat
om de oerhörda kostnader som skulle blifva en följd af byggandet af
kasernetablissement, hemställer jag till de herrar, som äro rädda för
dessa så stora kostnader, att de skola fästa afseende vid detta; de
skulle ju kosta nära 1 million hvar. Jag tror nog att kasernlifvet är
eu sak som nog kommer att genomföras i framtiden, men vi böra icke
forcera fram det. Det kommer nog att gå derhän i sinom tid. Det
är en stor fördel, att en del af armén får vara förlagd på landet.
Det blir en annan befolkning och det går mycket lättare att rekrytera,
ty hvad de hufvudsakligen sträfva efter är att blifva sin egen
karl, att få gifta sig, att få sätta upp hushåll och få nytta af sina
hus om de hafva några och af torplägenheter. Det blir en sorts landtbefolkning
och man slipper få in dem till städerna.

Det har äfven talats om bland mina vänner bland rusthållarne,
att man borde sträfva efter att slippa hela indelningsverket. Jag kan
icke förstå hvad man menar, ty när vi få full betalning för hvad det
kostar, upphäfves indelningsverket de facto, det bör hvar och en kunna
begripa. Om jag sedan hjelper staten litet grand med rekryteringen
eller att föda hästar, så är det en stor fördel för landtmannen. Han
Andra Kammaren* Prot. rid urtima rikad. 1892. N:o ti.

Angående

förändrad

organisation

of kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Tiadagen den 22 November, f. m.

Angående

förändrad

organisation,

af kavalleriet.

(Forts.)

kan ej lefva bara på produkterna af sin jord, utan måste skaffa sig
penningar, och han kan då lika väl handla med staten som med någon
annan. För öfrigt går det bestämdt lättare för honom att rekrytera
än det gör för staten. Jag tror derför som sagdt, att när man
sagt a bör man också säga b.

Medan jag nu har ordet och eftersom jag icke yttrade mig i går
vill jag nu säga några ord, hvarmed jag då icke ville upptaga tiden.
Det har framhållits att opinionen har varit så egendomlig och regeringen
har klandrats så ofantligt för sammankallandet af den urtima
riksdagen. Jag har äfven fått mottaga opinionsyttringar från den ort
jag tillhör, de hafva varit sex till antalet och hafva alla framburit
sin tacksamhet till regeringen för den urtima riksdagen och för att
vi fått tillfälle att taga denna angelägna sak ånyo i öfvervägande.
Det har varit desto tröstesammare som jag'' sjelf hyst denna åsigt, och
jag har icke heller i mitt kommittentskap hört någon enda som protesterat
mot detta förslag. Men när så många fått mottaga opinionsyttringar
i en annan rigtning, så vill jag tillägga att det beror ofantligt
mycket på hur man sköter opinionen. T. ex. om man gör en sådan
framställning som jag hört omtalas, att man talar om huru många
millioner försvarsverket kostar och frågar om icke penningarne kunde
användas på bättre sätt och om man är hågad att betala flere millioner
till, då får man ovilkorligen nej till svar. På samma sätt om
jag framställer den frågan: “tycka ni att det behöfs att våra drängar
skola gå och exercera 90 dagar i stället för 42“, skall jag ovilkorligen
få nej till svar. “Tycka herrarne att vi äro hotade af någon
fiende så att vi böra rusta oss?“ Nej blir svaret! Således kan jag
få opinionen sådan jag vill hafva den. Men vill jag tala sanning
och visa de faror och svårigheter man kan få i ett krig när fienden
huserar i landet, får jag bestämdt ett annat svar. Jag vill icke upptaga
tiden längre utan hemställer till hvar och en, att när man börjat
en god sak man också skall fullborda den. Jag yrkar bifall.

Herr Rydberg instämde i detta yttrande.

Herr Johansson i Löfåsen: Herr statsrådet och chefen för

landtförsvarsdepartementet yttrade nyligen, att största skälet att motsätta
sig kavalleriets sättande på vakans vore svårighet att värfva
trupp. Men med det stora afstånd, på hvilka de till vakanssättning
föreslagna regementena äro förlagda tror jag icke, att de jemförelsevis
få rekryter som erfordras skulle vara så svåra att anskaffa, så att
det skälet ej torde vara så mycket att beakta. Det har vidare sagts
såväl af herr statsrådet och chefen för landtförsvaret som andra fackmän,
att det ur militära hänsyn skulle vara en stor fördel att kavalleriet
värfvades och med anledning af detta har jag också tänkt, att
man skulle kunna, då man har denna stora organisationsfråga, taga
ut steget och åtminstone sätta kavalleriet på vakans. Jag yrkar derför
bifall till reservationen och afslag på utskottets hemställan.

Herr Persson i Mörarp: Jag begärde ordet egentligen medan -

Nio 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

ledning af öfverste Bergs yttrande, att man icke visste huru Första
Kammaren beslutit eller komme att besluta, och att det derför vore
ganska farligt att bifalla ett sådant yrkande som reservationen. Sedan
dess hafva vi fått höra, huru det gått i Första kammaren, och jag
behöfver således icke tala derom. Det är såväl af honom som åtskilliga
andra talare med särdeles stor styrka framhållet, att man
genom att framställa ett sådant yrkande, som jag tillåtit mig göra,
rifver sönder förslaget och genom split tillintetgör det vid denna
riksdag. — Jag ber att få förklara, att detta icke har varit min mening,
och jag är öfvertygad om att de, som ha instämt i mitt yrkande,
icke heller ha haft en sådan afsigt. Hvad är det vid ett sådant
besluts fattande, som jag tagit mig friheten föreslå, hvad är det, som
skulle göra det omöjligt för kamrarne att enas om ett sammanstämmande
beslut i den föreliggande punkten? Naturligtvis ingenting.
Kongl. Maj:t har sjelf föreslagit, att en del, ungefär hälften, af det
indelta kavalleriet skall sättas på vakans och ombildas, omskapas efter
ett nytt system. Om kammaren toge mitt förslag, hade kammaren
derigenom beslutat, att hela indelta kavalleriet skulle ombildas och
sättas på vakans. Jag tror man kan säga, att af en föregående

talare — oaktadt jag icke kan gilla det sätt, hvarpå detta framkom
— blifvit ådagalagdt, att det är möjligt att få en sammanjemkning
till stånd. Jag tror nemligen, att en sammanjemkning på det sättet
skulle kunna ske, att man satte ytterligare ett af de återstående

kavalleriregementena på vakans, hvilket i så fall borde ske med det
som är förlagdt i de orter, der icke några nya regementen efter

Kongl. Maj:ts förslag nu skola uppsättas. Jag har i det hänseendet
trott, att om kamrarne stannade i olika beslut i detta fall, det skulle
vara möjligt att kunna få åtminstone lifregementets husarer satta på
vakans.

Man har vidare sagt: det finnes ju ingen önskan inom dessa
orter att få det indelta kavalleriet ombildadt, och detta skulle vara
ett skäl, hvarför man icke nu skulle godkänna detta förslag. Nej,
mine herrar, det är för mig icke det ringaste skäl, ty är det så, att
I måsten erkänna, att man icke har full valuta för de penningar,
man gifver ut för detta dyrbara kavallerivapen, så anser jag, att

man icke bör af den omständigheten, att bördan icke är så särdeles
tryckande för dem, som ha skyldighet att utgöra detta onus, låta
förmå sig att motsätta sig vapnets ombildning.

Det framhölls också, att detta skulle bli förenadt med stora kostnader,
om man skulle komma att bygga kaserner och dylikt. Särskildt
Nils Petersson i Runtorp framhöll, att om man vill pruta på förslaget
i öfrigt, man bör se till, att man icke godkänner ett förslag, som för
med sig i skölden så stora kostnader. Detta kan naturligtvis låta
bra, men efter min uppfattning blir det — äfven för den händelse
det blir liirenadt med högre kostnader — om man nemligen vinner
något verkligt och mera effektivt, i regeln billigare att antaga ett
sådant förslag, än om jag skall kasta ut penningar för någonting,
hvarmed jag icke ur försvarets synpunkt betraktadt kan vara tillfredsstäld.

Angående

föränd/rad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

Vidare har det framhållits, att deri, att rust- och rotehållarne
få ordentligt betaldt för sina kostnader, läge snart sagdt hufvudsaken;
detta vore det mål, man sträfvade etter. En dylik antydan ligger
också i utskottets motivering, och jag för min del har icke varit med om
densamma. Emellertid voro frågorna så många, att jag i hastigheten
rent af glömde att anmäla min reservation till detta utskottets uttalande
i motiveringen. Det har för mig alldeles icke varit hufvudsaken,
att rust- och rotehållarne få ordentligt betaldt för sina besvär, men
hufvudsyftet, när det gäller frågan om en omorganisation af försvarsväsendet,
anser jag vara, att man ser till, att man för penningarne
verkligen får den valuta, man kan erhålla, och det tror jag, att man
icke bör förbise.

Herr Olof Jonsson tilläde visst nyss till sitt anförande några slutord,
som skulle tyda på, att man hade svikit sina föregåenden och genom
det beslut, som i går fattades, åstadkommit något som från politisk
synpunkt sedt icke var tilltalande, eller något dylikt — jag förmådde
verkligen icke uppfatta hans yttrande i detta hänseende. Jag vill här
icke upptaga till bemötande de möjliga slängar, som i detta hänseende
kanske rigtades åt vissa håll, men jag ber att få för kammaren —
något som jag förut sagt till honom enskild t — tillkännagifva, att det
efter min uppfattning var den famösa voteringen vid sistlidne riksdag,
hvarigenom ådagalades, att en majoritet i denna kammare icke fäns
för annat än rent afslag, men icke för någon bestämd grund, enligt
hvilken stammanskapet skulle anskaffas för vårt försvar •— att, säger
jag, det var den omständigheten, som bidragit till det resultat, som
framgick af voteringen här i går afton. Jag vill emellertid icke närmare
inlåta mig på denna sak.

Jag har, herr talman, icke någon anledning att frångå mitt
yrkande.

Herr Folke Andersson: Herr talman, mina herrar! Här har

under debatten yttrats, att något så vigtigt förslag, som det, hvilket
i går och i dag förelegat till afgörande, icke varit före sedan representationsreformen
genomfördes. När ett så vigtigt förslag är å bane,
anser jag det vara min pligt att angifva min ståndpunkt till detsamma.

Här ha i dag flera talare öppet bekänt, att de med sin röst bidragit
till det beslut, som här fattades i går. Jag vill också vara så
ärlig, att jag erkänner, att jag icke kan tillräkna mig äran af att ha
bidragit till detta beslut. Jag har aktning för andras öfvertygelse
och hoppas också, att kammaren skall ha aktning för min. Jag anser,
att då vi stå i begrepp att fatta beslut i en så vigtig fråga, som vårt
lands härordning, böra vi tillse, att denna bygges på de mest rättvisa
grunder, man kan finna. Och jag måste öppet bekänna, att jag anser,
att liksom försvarsbördan förut tryckt ojemnt och orättvist på
det svenska folket, så komma vi också nu genom ett beslut om indelningsverkets
bibehållande att göra oss skyldiga till en orättvisa, och
på dessa grunder har jag icke kunnat vara med om förslaget.

Jag bär gillat 1883 års förslag och anser det vara det rättvisaste,

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 6.

hvarpå en härordning i vårt land kan byggas. Jag var med då och
sökte bidraga till det beslut, som Andra Kammaren då fattade, och
jag står ännu på samma ståndpunkt. Man kan nu visserligen mot
mig göra den invändningen: I fån ersättning för eder rustning och
rotering. Jag ber härvidlag först få nämna, att jag har del i tre
soldater, och jag har sökt göra eu fixering utaf de naturaprestationer,
som utgöras till en af dem, och dessa uppgå till cirka 280 å 290
kronor.

Enligt lagen af år 1885 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
skulle man i Nerike för en rote få 160 kronor, och
då har man qvar ett indelningsverk på 130 kronor. Man säger nu:
ja, det skolen I få ersatt, I skolen få full ersättning. Men hvad
säger Kongl. Maj:t om det? Han har aldrig talat om någon fixering.
Utskottet talar visserligen om en sådan, men denna skulle ske först
efter 10 år, d. v. s. år 1903. Jag frågar, är detta rättvist? Om jag
får betala 130 kr. årligen mer än hvad jag får af sfaten, så uppgår
detta på 10 år till 1,300 kronor, som man således först måste erlägga,
innan man får någon sådan fixering. Men jag tror, att — för den
händelse punkten antages — man icke ens sedan en dylik fixering
kommer till stånd, skall få det fullkomligt rättvist. Jag har således
äfven från den synpunkten icke kunnat vara med om att bifalla detta
förslag, som fortfarande enligt mitt förmenande hvilar på orättvisa
grunder. Då jag deremot är för, att rustnings- och roteringsskyldigheten
vakanssättes i proportion mot afgången i de indelta trupperna,
har jag varit med om att underskrifva herr Olof Jonssons motion, hvari
föreslås en öfvergångsperiod af 15 år. Ja, till och med om det varit
20 år, så skulle jag ingenting haft deremot, blott jag visste, att man
någonsin kunde komma i samma ställning som andra. Jag kan icke
vara med om att stifta en sådan undantagslag. För det första blir
denna härordning mycket dyr, det erkänna vi alla. Antag, att det en
gång skulle bli brist på medel — och den tiden torde icke vara så
särdeles långt aflägsen — och att Riksdagen då vägrar att lemna något
anslag till den ifrågavarande lindringen, då kan det heta: var så god
och rekrytera på nytt, var så god, Ni, som haft indelningsverket, och
sätt upp det på nytt — och lindringen försvinner. Då ha vi denna
härordning genomförd med ökade beväringsöfningar, men stå för öfrigt
på samma punkt. Om man läser utskottets föreliggande betänkande
angående lindring i rustnings- och roteringsskyldigheten, finner man
der, hvad åtskilliga talare redan ha påpekat, att om i en framtid det
skulle bli så, att man åter skulle rekrytera, så skulle det vara så
och så. Redan häri finner man en antydning om, att det möjligen
kunde komma att gå derhän. Jag säger ännu en gång, jag kan icke
vara med om detta förslag. Hvad nu beträffar denna punkt angående
hela rusthållets sättande på vakans, får jag säga, att jag kommer att
biträda reservanternas förslag, ty det går åt det håll, jag önskar och
anser vara rätt. Det blir en lindring för dom, som bära denna tunga,
och jag tror äfven, att det för vapnets egen skull skall vara fördelaktigt
enligt de uttalanden från militärisk synpunkt, som i dag gjorts
af herr krigsministern. Och jag tror icke, att det skall vara förenadt

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

med större svårigheter att värfva för de andra kavalleriregementena
än för de skånska, der man redan nu har så mycket värfvadt folk.

Eftersom jag kanske icke mer kommer att begära ordet i denna
fråga, och då utgången i den ena punkten beror på utgången i den
andra, så vill jag äfven hvad värnpligtslagen beträffar nu yttra mig.
Herr krigsministern sade i går i sitt mycket tilltalande anförande, att
om man skall bygga en ny härordning, får man lof att taga hänsyn
till folkets tänkesätt, dess vanor och åskådningar. Jag anser, att
detta är mycket klokt och fullt rätt, ty skall man grunda någonting,
som icke bär folkets sympatier, så blir det icke bra. Hvad nu beträffar
en utsträckning af de värnpligtiges vapenöfning till 90 dagar,
så tror jag icke, om förslaget genomföres, att detta öfverensstämmer
med folkets allmänna tänkesätt eller folkets åskådning, och går detta
förslag igenom, så är det min öfvertygelse, att detta kommer att gifva
upphof till mycken ovilja.

Jag tror derför, att då man öfvergår från ett till ett annat,
borde man taga ett mindre steg än att på en gång mer än fördubbla
beväringsöfningarne. Det får icke förundra någon att detta stöter på
motstånd.

Hvad beträffar beväringsynglingarne sjelfva, så tror jag icke att
öfningstidens utsträckning kan för dem, hvarken i det ena eller andra
hänseendet, hafva någon synnerlig inverkan, helst om de få en dagaflöning
af 50 öre. Men värre är det för oss, som skola under så
lång tid lemna bort våra söner och drängar.

Jag vet icke huru det är i andra orter af landet, men jag vill
fråga herrarna: huru ha ni det i edra trakter? Hos oss hafva en
stor del af de arbetsföra männen antingen emigrerat eller inflyttat
till städerna, så att det på sommaren är nästan omöjligt att få lega
en karl. Min fulla öfvertygelse är, att om härordningsförslaget går
igenom, komma förhållandena i nu berörda afseenden icke att förbättras,
utan tvärtom att förvärras.

På nu anförda skäl har jag icke kunnat vara med om det föreliggande
förslaget. Men då härordningen i hvad den angår infanteriet
genom gårdagens beslut vunnit Riksdagens bifall, vill jag i denna punkt
understödja reservanternas förslag, och jag hoppas att kammaren skall
härutinnan tillmötesgå deras billiga fordran på rättvisa.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag i denna punkt.

I detta anförande instämde herr Olsson i Kyrkebol.

Herr Ljungman: Hvad beträffar den nu föreliggande frågan,
skall jag be att få fästa uppmärksamheten ännu en gång derpå, att
reservanternas förslag i denna punkt icke innebär ett försök att sönderrifva
förslaget i dess helhet, utan att en sammanjemkning mycket
väl kan ega rum, och detta så mycket hellre, som det är att förmoda
att kamrarne komma att stanna i olika beslut i dera punkter än denna,
och man vid sådant förhållande mycket väl kan tänka sig, att den
ena kammaren måste gifva med sig i en punkt och den andra i en
annan; det är icke nödvändigt vid sammanjemkningar, att man skall

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

halfvera hvarje särskildt beslut för sig. Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten
på, att äfven om Andra Kammaren icke skulle vinna någon
ökad vakanssättning af kavalleriet, den dock genom att bifalla reservanternas
förslag gjort ett uttalande i hvilken rigtning den önskade utvecklingen
bör gå under framtiden.

Här vill jag göra en liten gensaga mot anspråket på att man
skall ödmjuka sig under Första Kammarens beslut. Det är visserligen
sant, att man allt sedan år 1888 blifvit van dervid, men när det nu
rent fordras att man icke skall hafva någon sjelfständig mening, utan
i allt böja sig för medkammaren, då börjar det väl att gå för långt.
Jag vill framhålla detta så mycket mera som i Första Kammaren i
går, då frågan om dagafiöningen åt de värnpligtige der diskuterades,
fäldes synnerligen skarpa och förolämpande ord mot denna kammare.

Jag yrkar bifall till hvad reservanterna föreslagit.

Herr Kihlberg: Reservanternas förslag afser ju dels en förbättrad
organisation och att bereda lättnad för rustkållarne. I afseende på
den första delen är det från statsrådsbänken och dessutom af eu af
utskottets ledamöter nu så tydligt bevisadt, att deras förslag icke åstadkommer
någon förbättring, utan snarare eu försämring af organisationen.
Jag skall derför endast hålla mig till det senare motivet.

Förslaget skulle som sagdt innebära att åstadkomma lättnad för
rusthållarne. Då jag tillhör den provins, hvarest kongl. lifregementets
dragoncorps är förlagd och jag känner en stor del af rusthållarne i
denna provins, vågar jag uttala den åsigt, att det knappast finnes
någon rusthållare vid nämnda regemente, som önskar regementets vakanssättning,
utan de flesta rusthållarne önska fortfarande att få behålla
rustningsskyldigheten, mot det att de härför erhålla ersättning
af staten. Från de öfriga provinserna, Småland och Nerike, der rustningsskyldigheten
fortfarande skulle qvarstå, har, att döma efter de
uttalanden som gjorts inom Riksdagen, icke förekommit några starka
påtryckningar i syfte att få denna aflyftad.

Sålunda finnas, enligt mitt förmenande, icke några synnerligen stora
skål, som tala för att de, som nu önska förslagets framgång, skulle
omfatta reservanternas förslag och dervid riskera hela förslagets fall.
Ty det göra vi, om vi stanna i olika beslut med Första Kammaren.
Jag tror icke att denna sak är så vigtig, att man härför bör äfventyra
en så vigtig angelägenhet. Dessutom vill jag säga, att hafva reservanterna
rätt deruti, att det är möjligt att rekrytera hela kavalleriet,
så är det endast en tidsfråga, när vi komma dit. Det skall icke
dröja många år. Så brådskande är det icke, att vi ej kunna vänta
till dess.

Jag anhåller derför om bifall till utskottets betänkande i denna del.

Herr Nyländer: Då jag icke i går och ej heller någon gång
förut, då försvarsfrågan debatterats, uttalat min mening i denna kammare,
ber jag att få nämna, att jag hittills röstat för utskottets förslag,
i den lidiga öfvertygelse och förhoppning att det beslut, som
fattats, må lända till fosterlandets sanna båtnad. Jag kommer ock i

. Angående
förändrad
organisation
af kavalleriet.
(Forts.)

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående

föränd/rad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

den nu föreliggande punkten att följa utskottets mening, enär det
synes mig som om utskottet häri sökt gå en lämplig medelväg, då det.
tillgodosett såväl de orters intressen som önska behålla sitt indelta
kavalleri, som ock de orters, hvilka önska få sitt kavalleri vakanssatt.
Hela kavalleriets vakanssättning är emellertid, enligt mitt förmenande,
endast en tidsfråga, men det synes mig som om beträffande såväl infanteriet
som kavalleriet just en småningom skeende förändring af dess
organisation i den rigtningen vore den lämpligaste lösningen af frågan.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bratt: Uti den meniugsstrid, som öfver den föreliggande

punkten pågår, finnes det emellertid, såviat jag förstått saken rätt,
en utgångspunkt, som är gemensam för alla, och det är den, att,
under förutsättning att stammen han hållas fulltalig, reservanternas
förslag är att föredraga. Särskilt ur militärisk synpunkt, som för
mig naturligtvis bar det största intresset,, är under denna förutsättning
att stammen lian hållas fulltalig, reservanternas förslag bättre. —
Men just beträffande denna förutsättning är det som åsigterna dela
sig, och just härom hafva olika meningar uttalats. Åsigter och meningar
kunna ju alltid hafva sitt värde; men bestämda erfarenhetsrön
böra dock i allmänhet väga mera. Och då jag ej under debatten
förnummit något uttalande om sådana rön, torde några af mina erinringar
i ämnet från de 37 år, jag tillhört ett värfvadt regemente, här
få anföras.

Jag skall dock icke gå längre tillbaka i tiden än till år 1873,
d. v. s. det år, då jag mottog befäl öfver ett batteri och således fick
direkt intresse för att bibehålla denna mig anförtrodda truppdel i
komplett skick. Det var vid den tidpunkt, herr talman, som följde
efter det stora tysk-franska kriget, då arbetskonjunkturerna på nästan
alla industriella områden svingade sig upp till eu höjd, hvartill åtminstone
jag icke minnes något motstycke, då just i följd af dessa vidgade
arbetskonjunkturer värfningen naturligtvis försvårades. På det
regemente jag tillhör, Göta artilleri, funnos under åren 1873, 1874,
1875, 1876 och större delen af 1877 stundom mera än 600 vakanser
och mitt eget batteri, hvars normalätyrka var 105 man, räknade vid
ett tillfälle icke mer än 38 man. Med 38 man måste jag det året
rycka ut till repetitionsöfningarna, och då förhållandet var liknande
med regementets flesta andra batterier, kunde intet af dessa exercera
för sig, utan två batterier måste slås ihop till ett, hvilket ändock icke
blef fulltaligt. Detta förhållande fortfor, som sagd!, till slutet af år
1877; då inträdde sämre arbetskonjunkturer, och då fick man folk.
Före 1878 års utgång hade jag mitt batteri nästan komplett. Sedermera
var det fulltaligt några år, men fram i början af 1880-talet
blef det återigen klent med värfningen — visserligen icke sä klent som
det varit; men i allt fall försvårades värfningen ånyo.

Således har jag den bestämda erfarenheten, att värfning i sjelfva
verket är eu konjunkturfråga. Den beror, den måste i väsentlig grad
bero på arbetstillgången inom den egentliga arbetareklassen.

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 6.

Med dessa erfarenheter, och framför allt då det är fråga om kavalleriet
— der bibehållandet af stammen i fulltaligt, skick är vigtigare
än vid något annat vapen derför att, då krigsfara hotar, detta vapen
mindre än något annat omedelbart har fulldugliga reserver tillgängliga,
kan jag icke vara med om att ytterligare än hvad af utskottet föreslagits
göra detta vapen af värfning beroende.

Det är emellertid äfven en annan sak jag vill betona. Fulltaligheten
af stammen beror icke allenast på sjelfva rekryteringen. Jag
har äfven dervidlag en gifven erfarenhet att åberopa.

Efter medlet af 1880-talet förändrades för Göta och Vendes artilleriregementen
likasom för Kronprinsens husarregemente värfningsvilkoren.
Manskapet, som förut anvärfts på 3 år eller mera, anvärfdes
derefter icke på mera än 2 år. Vid det regemente jag tillhör, och
jag tror äfven vid de båda andra, fann man, att denna kortare värfningstid
betydligt underlättade värfningen. Under för öfrigt lika förhållanden
får man lättare folk med 2 års än med 3 års värfningstid.
Att fylla rekrytbehofvet har sedermera varit mindre svårt. Så är ock
förhållandet på Svea trängbataljon, som aldrig lärer haft någon svårighet
att med 2-årig kapitulation få sitt bestämda rekrytantal. Men
den egentliga svårigheten är att förmå karlarne att rekapitulera. De
få under sin tjenstetid lära sig åtskilligt som under alla förhållanden
blifver dem till gagn, och jag kan icke förvåna mig öfver — tvärtom,
jag skulle sannolikt i deras ställe göra på samma sätt — att de föredraga
att i det borgerliga lifvet tillgodogöra sig hvad de inhemtat
framför att binda sig för länge tid vid militärlifvet.

Det är dessa erfarenheter jag velat framlägga och på dem grundar
jag min åsigt, att man för närvarande ej utan våda kan gå längre i
indelta kavalleriets vakanssättning, än utskottets förslag innebär, hvarför
jag, herr talman, anhåller att till sistnämda förslag få yrka bifall.

Herr Månsson: Jag begärde ordet i anledning af ett ytt rande

af herr Folke Andersson, hvilket yttrande jag anser det vara
skäl att något närmare belysa, derför att det kan finnas personer, som
deraf låta inverka på sig.

Han sade nemligen, att det icke vore någon säkerhet för att rustoch
rotehållarne finge —- för den händelse den här föreslagna ersättningen
för de besvär, som de fortfarande skulle hafva, bifölles — behålla
denna ersättning, enär Riksdagen, som beviljar medel härför, sedermera
genom en gemensam votering kunde taga den ifrån dem. Jag
ber få säga, att i det afseendet är det ingen skilnad på den ersättning,
som skall komma icke vakanssatta rust- och rotehållare till godo
och den, som skall komma genom vakanssättningen, ty båda delarne
äro beroende på Riksdagens beslut. De belopp, som skola utgå för
vakanssättningen, kunna också begränsas af Riksdagen. Under sådana
förhållanden är herr Andersson ju sjelf motionär i ämnet. Han har
sjelf i deu motion, han jemte herr Olof Jonsson och andra framlagt,
icke begärt ändring derutinnan. Således, om Riksdagen tager bort
anslaget, är det gifvet, att de rust- och rotehåll, som nu få vakanssättning,
då åter få åtaga sig sina förra skyldigheter. I det afseendet

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

A ngäende
förändrad
organisation
af kavalleriet.
(Forts.)

är den ena organisationen icke mera betryggande än den andra. Jag
är af den öfvertygelse, att det skall stå farligt till i vårt land om dessa
anslag begränsas. Då tror jag, att vi i mångt och mycket kunna beklaga
vår ställning.

Hvad vidare denne talare yttrade om värnpligten och beväringsöfningarnes
utsträckning till 90 dagar, hvilket senare han sade vore
ett så våldsamt och farligt steg, att han icke kunde vara med derom,
så förvånar detta mig, ty han är ju i samma fråga sjelf motionär och
har i sin motion icke något mot att beväringsöfningarne utsträckas
till 90 dagar. Det är besynnerligt att få höra något sådant, ty då
kan man ju icke lita på hvad som säges. Man säger den ena tiden
så och den andra så. På det viset kan man kanske icke heller lita
på det uttalande herr Olof Jonsson gjort, att han kommer att rösta
för utskottets förslag. Kanske när allt kommer omkring röstar han
och hans meningsfränder mot utskottets förslag. Det är derför jag
vill, att hvar och en, som önskar framgång åt förslaget, uppmärksammar
förhållandena, så att de stå så eniga som möjligt för den mening,
som de verkligen hysa.

Jag ber att ännu en gång få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wester: Såväl från statsrådsbänkeu som af en mängd andra

talare har framhållits så många och tungt vägande skäl mot bifall till
reservanternas förslag, att dervid ingenting finnes att tillägga. Jag
vill icke, såsom här också framhållits, förmena, att ett bifall till reservanternas
förslag skulle föranleda hela det nu föreliggande förslagets
fall. Det är möjligt, att på ett eller annat sätt en sammanjemkning
kan ega rum, derom vill jag icke yttra mig, men jag har begärt
ordet för att framhålla en synpunkt, som visserligen blifvit något berörd
af chefen för landtförsvarsdepartementet, men som efter min
uppfattning är af den vigt, att den bör äfven från en riksdagsbänk
påpekas. Vi veta alla, att mot dessa förslag, som nu föreligga till
behandling, hafva höjt sig många och mägtiga röster. Det har framhållits,
bland många andra skäl, äfven det, att en härorganisation, på
det sätt här föreslagits, icke skulle fylla sitt ändamål, ity att den
icke skulle lemna oss det försvar, som vi kunde hafva skäl att begära
såsom ersättning för de stora uppoffringar vi göra. Derför, om vi
verkligen vid denna riksdag skulle kunna åstadkomma ett antagande
af Kongl. Maj:ts förslag, är det för oss utaf vigt och af synnerlig vigt,
att låta detta förslag ifrån Riksdagen komma i det skick, att dessa
profetior om förslagets olämplighet och gagnlöshet icke må uppfyllas.
Med hänsyn dertill må vi icke låta förleda oss att taga en förändring,
som i och för sig kan vara en erkänd förbättring, men som dock i
det hela försämrar förslaget! Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
— som ju har att i första hand bringa till verkställighet
hvad Riksdagen nu beslutar och till hvilken vi hysa den
tillit, att han skall göra denna verkställighet sådan, att det beslut vi
fatta kommer till full och rigtig tillämplighet och gagn för vårt fosterland
— har sagt, och sagt det med sådant eftertryck, att vi icke kunna
undgå att derpå gifva akt, att det är /ar%i att antaga reservanter -

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

nas förslag, emedan följden deraf kan blifva, att han icke kan effektuera
härorganisationen på sätt han föreslagit Riksdagen, på grund
af svårigheten att rekrytera. Under sådana förhållanden anser jag
det vara vår pligt, ja vår oafvisliga pligt att icke fatta ett beslut, som
kan medföra en så allvarsam olägenhet.

Herr Ljungman har antydt, att man borde antaga reservanternas
förslag för att derigenom visa den väg, på hvilken denna kammare
vill, att organisationen skall fortsättas. Det kan under vissa omständigheter
— jag medgifver det — hafva nytta med sig att göra en sådan
demonstration. Men härvidlag synes det mig vara alldeles öfverflödigt,
då det från statsråds bänken uttalats både att reservanternas
förslag innebär en förbättring och att chefen för landtförsvaret vill tillstyrka
Kongl. Maj:t att antaga en sådan anordning, så snart nemligen
han blifvit öfvertygad om, att det kan låta sig göra utan men för
andra delar af organisationen,

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thestrup förenade sig med herr Wester.

Herr Holmgren: Jag erkänner att ganska goda skäl förefinnas
för att sätta hela kavalleriet på vakans och i stället uppsätta värfvad
stam vid alla kavalleriregementena. Men då herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet jemte två andra framstående militärer
här i kammaren framhållit olämpligheten af att taga steget fullt ut
nu, så kanske försigtigheten bjuder, att stanna vid det beslut, hvartill
utskottet kommit. Om ett bifall till utskottets förslag vore detsamma,
som att för all framtid fastläsa det indelta kavalleriet, då
skulle äfven jag vilja lemna min röst till det förslag, som framstälts
af herr Anders Persson. Jag tror dock icke, att så är förhållandet,
utan att det endast är en tidsfråga, när äfven de öfriga kavalleriregementena
blifva vakanssatta. Dessutom kan jag icke bortse från de
kostnader, som skulle blifva förenade med att på en gång sätta hela
kavalleriet på vakans.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Holmgren instämde herr Larsson från Upsala.

Herr Johansson i Löfåsen. Då möjligtvis någon olikhet kan
förefinnas uti reservanternas skrifna förslag, hvilket är bifogadt betänkandet,
och det yrkande, som blifvit af herr Anders Persson framstäldt,
så får också jag, som förra gången yttrade mig för bifall till
reservationen, återtaga detta yrkande och förena mig med herr Anders
Persson i hans yrkande.

Herr Folke Andersson: Äfven jag skall be att, med hänsyn

dertill att reservationen möjligen skiljer sig något från det af herr
Anders Persson nu framstälda yrkande, få instämma i detta senare
yrkande.

Medan jag har ordet skall jag be att få tillägga något. Jag har

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

blifvit angripen af en ärad talare på skånebänken, som velat lägga
mig till last tvetydighet i den af herr Olof Jonsson och mig m. fl.
afgifna motion i lörevarande ämne. Jag får då upplysa, och jag ber
att herrarne se efter, att nämnda motion afser i främsta rummet
vakanssättning af såväl rust- som rotehållet. I öfrigt instämma vi i
hufvuddsak uti Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag. När vi då säga
i hufvudsak, är det väl icke detsamma som i allt. Jag går icke in
på de 90 dagarne.

Herr Ljungman: Jag skall äfven be att få förändra mitt yr kande

derhän, att jag i allo förenar mig med herr Anders Persson.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de yrkanden, som återstodo, biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Mom. dj—lij.

Biföllos.

Under mom i) hemstälde utskottet, bland annat, att Riksdagen,
för omorganisationen af skånska husar- och dragonregementena samt
Jemtlands hästjägarecorps, måtte anvisa ett anslag af 920 kronor för
år 1893.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Persson i Mörarp,
Johansson i Noraskog och Jonsson i Hof.

Efter föredragning af utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Mörarp: Det är här första gången som den

frågan förekommer, huruvida anslag skola beviljas för tillämpning af
den föreslagna omorganisationen redan för 1893. Jag och några andra
ledamöter af särskilda utskottet hafva varit af den mening, att man
icke borde bevilja anslag till omorganisationens genomförande redan
under nästkommande år, detta hufvudsakligen af det skäl, att man
ansett — åtminstone har det varit min mening —, att det icke vore
fullt lämpligt, att en urtima riksdag vidtoge förändring i den redan
af ordinarie riksdag fastsiälda statsregleringen för nästkommande år.
På den invändningen svaras först och främst, i afseende på sjelfva
den saken, huruvida man bör vidtaga förändring i en faststäld statsreglering,
att det blir egentligen ingen förändring, utan allenast en
tilläggsreglering, ett tillägg till den redan faststälda regleringen. Det
är enligt mitt förmenande alldeles sak samma, under hvilken form det
i statsregleringen inkommer. Nu skulle den saken afhjelpas genom
det förslag, som utskottet framstält i sitt utlåtande n:o 7 om, att
man skulle anskaffa de ifrågavarande beloppen genom påläggande af
en tilläggsbevillning. Ja, det blir i allt fall detsamma. Saken synes
mig nästan betänkligare i det senare fallet, emedan man i och med

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. ra.

införande af en tilläggsbevillning skulle vidtaga en förändring i en utfärdad
och på vederbörligt sätt faststäld beviliningsstadga, hvars ingress
och slutord uttryckligen angifva, att samma beviliningsstadga
skall gälla för år 1893. Tillägget må således ske i hvilken form som
helst, nog vållar det ändå rubbning i den af ordinarie riksdag faststälda
statsregleringen. Men, säger man, det är — och detta framhölls
också med särdeles styrka i går afton af hans excellens statsministern,
— så nödvändigt, att man redan nästa år kommer att tilllämpa
det förslag, som nu föreligger, ty ingen har framtiden i sin
hand, och man bör icke uppskjuta — knappt någon dag — med att
bringa organisationen till stånd. Ja, det är ju nog eu sanning, och
jag vill alls icke förneka det, att genomförandet af eu häromorganisation
icke bör uppskjutas otillbörligt länge. Men så brådskande lär
det väl ändå icke vara. Det lär väl icke precist förefinnas några
yttre tecken, som tyda på, att det skulle vara så ytterst nödigt att
få saken till stånd redan under nästkommande år. Jag tror för min
del, att det skulle lugna sinnena rätt väsentligt i landet, om man
finge höra och mottaga det budskapet i landsorterna, att förslagen
visserligen äro antagna, att omorganisationen blifvit beslutad, och att
Riksdagen antagit eu ny utsträckning af allmänna värnpligten; men —
att man dock fått litet grand tid att närmare reflektera på dessa
saker innan tillämpningen häraf träder i kraft. Jag tror, som jag
nämnde, att ett sådant budskap skulle vinna ganska god anklang i
orterna.

Ett af de ändamål, för hvilka urtima riksdagen sammanträdde,
var naturligtvis, att man ville fortare än som utan urtima riksdag
varit möjligt, vinna sitt mål, genomförande af en häromorganisation.
Jag vill alldeles icke förneka betydelsen af detta. Det kan ju vara
ett skäl, men ett annat skäl för den urtima riksdagens sammankallande
var dock, att man skulle, genom att dessa frågor nu understäldes den
urtima riksdagens bepröfvande, vinna det stora mål, att, om förslaget
vid samma riksdag antoges, dessa frågor skulle vara afgjorda en gång,
så att de icke under ordinarie riksdagar skulle upptaga alltför mycken
tid. Och jag tror, att den erfarenhet, som blifvit vunnen under den
behandling, frågorna fått under denna riksdag, icke jäfvar det påståendet,
att det har åtgått rätt mycken tid för att få dem utredda och
framlagda för Riksdagen i det skick, att de åtminstone kunde komma
under noggrann ompröfning af Riksdagen. Enligt min uppfattning
är det eu rätt god sak att slippa undan detta arbete under en ordinarie
riksdag, så att man då i stället får egna mera tid åt andra

frågor. Jag vet alltför väl, att de, som icke vilja göra någon ändring

i det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, hålla mycket häråt på detta.
Och det lönar säkerligen icke mödan att framställa ett yrkande i

annan retning. Men jag har icke kunnat underlåta att göra mina

uttalanden i antydda hänseendet. Jag tror, att det vore klokt att
uppskjuta tillämpningen af det förslag, som Riksdagen nu går att antaga,
till år 1894, hvarigenom man finge tillfälle att i mera lugn och
ro reflektera och besluta öfver finansplanen för täckande utaf de
närmast kommande ökade statsbehofven. Emellertid, vinner jag icke

Angående

förändrad

organisation

af kavalleriet.

(Forts.)

N:o 6. 94 Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående något understöd för denna min mening, vill jag icke framställa yrkande

förändrad bifall till min m. flis reservation.

organisation
af kavalleriet.

(Fo rts.) Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Enligt den af kammaren antagna föredragningsordningen föredrogs
nu

Punktm 1

som bifölls.

Punkten 2.

Mom. a)—C)

Biföllos.

Under mom. d) hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att vid nuvarande kavalleriinspektörens afgång lönen skulle
indragas samt inspektionen i stället förrättas, på sätt Kongl. Maj:t
funne lämpligt, och mot arfvode, som på framställning af Kongl. Maj:t
kunde af Riksdagen varda anvisadt.

I fråga härom anförde:

Herr Carl Ericson: Jag ämnar icke vid denna punkt framställa
något yrkande, men jag vill dock, då den nu föredrages, uttala
mitt beklagande, att utskottet sett sig böra utesluta kavalleriinspektören.
Jag vet väl, att denne blifvit uppoffrad för att i stället få den
sjette fördelningsgeneralen, och jag erkänner att den sjette fördelningsgeneralen
är mera oafvisligen behöflig och nödvändig än kavalleriinspektören,
men jag befarar dock att utskottet icke tagit tillräcklig
hänsyn till den vidtomfattande och ansvarsfulla verksamhet, som tillkommer
kavalleriinspektören såsom inspektör för kavalleriet och trängen.
Det är visserligen sant, att fördelningsgeneralen verkställer inspektion
öfver kavalleriet inom sin respektive fördelning, men man kan
dock icke af honom begära den utförliga inspektion med ögat öppet
för de minsta detaljer, som är oafvisligen nödvändig och behöflig.
Utskottet har ifrågasatt att någon regementschef skulle kunna förordnas
att utföra ifrågavarande inspektion, men det är och förblir ett palliativ.
Man vinner icke den kontinuitet, som i detta fall icke endast är önskvärd,
utan äfven nödvändig. Jag uttalar till sist den förhoppning, att
icke den dag måtte vara aflägsen, då Riksdagen sjelf skall erkänna
nödvändigheten af att det gifves en särskild målsman för det ytterst
vigtiga och betydelsefulla kavallerivapnet.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Mom. e)—g).

Biföllos.

Mom. h.j

I detta moment hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte “medgifva,
att kommendantskapen i Göteborg samt å Kungsholmen och
Drottningsskär må, så snart ske kan, indragas samt att till bestridande
af de i den nya staten för kommendantsstaten upptagna arfvodesoch
öfriga belopp må användas de under anslagen “till öfverkommendantsexpeditionen
i Stockholm" och till “kommendantsstaten“ uppförda anslagsbelopp,
i den mån desamma varda för nämnda ändamål disponibla. “

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Svensson från Karlskrona: I sin proposition har Kongl.
Maj:t begärt, att Riksdagen måtte bemyndiga Kongl. Maj:t “att till
bestridande af de i den nya staten för kommendantsstaten upptagna
arfvodes- och öfriga belopp använda de under anslagen ••till öfverkommendantsexpeditionen
i Stockholm" och “till kommendantsstaten“
uppförda anslagsbelopp, i den mån desamma blifva för nämnda ändamål
disponibla." Utskottet har visserligen tillstyrkt hvad Kongl. i\laj:t
begärt, men gjort ett tillägg och föreslagit, att Riksdagen ville “medgifva,
att kommendantskapen i Göteborg samt å Kungsholmen och
Drottningsskär må, så snart ske kan, indragas samt att till bestridande
af de i den nya staten för kommendantsstaten upptagna arfvodesoch
öfriga belopp må användas de under anslagen “till öfverkommendant.
sexpeditionen i Stockholm" och till “kommendantsstaten" uppförda
anslagsbelopp, i den mån desamma varda för nämnda ändamål disponibla.
" Skulle Riksdagen besluta i öfverensstämmelse med utskottets
förslag, har Kong], Maj:t derigenom blifvit förhindrad att, om kommendantskap
å sagda ställen skulle behöfvas, tillsätta sådana, äfven utan
arfvoden.

Jag skall derför taga mig friheten föreslå, att orden “att kommendantskapen
i Göteborg samt å Kungsholmen och Drottningsskär
må, så snart ske kan, indragas samt“ måtte utgå. Ett sådant yrkande
har ock framstälts i Första Kammaren och der bifallits. På det
man skall slippa återremiss är det, som jag tagit mig friheten att
framställa detta yrkande.

Herr R. Berg: Då det af herr Svensson framstälda yrkandet efter
mitt förmenande icke inverkar på någon annan fråga i det föreliggande
förslaget, tror jag att intet hinder möter för ett bifall till den
af honom gjorda framställningen.

Herr vice talmannen Da ni el son: Jag har icke rätt klart för

mig om man vunne det ändamål, man afsett, nemligen att göra besparingar.
Jag uppfattade icke herr Svenssons yrkande så tydligt. Jag

N:o 6.

Angående
indragning af
kommendantskapen
i Göteborg
m. fl.

N:0 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående tror derför att man skulle hafva sagt något annat. Det är ju egentindragmng
af }jgeu fr£ga 0m att gorå besparingar, och kan man det, må det ju vara
shvpcTiGötc- Kongl. Maj:t obetaget att tillsätta kommendant. Derför bör man göra
borg m. fl. ett fullt tydligt uttalande, och jag undrar om man icke förfelar hvad
man vill, om man borttager de af herr Svensson afsedda orden. Det
förefaller mig derför som det skulle vara skäl att återremittera punkten.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag kan icke förstå, att det
blir den ringaste otydlighet eller att man icke vinner hvad man afser.
Utskottet föreslår, att Riksdagen måtte medgifva, att kommendantskapen
i Göteborg samt å Kungsholmen och Drottningsskär må, så snart
ske kan, indragas samt att till bestridande af de i den nya staten för
kommendantsstaten upptagna arfvodes- och öfriga belopp må användas
de under anslagen “till öfverkommendantsexpeditionen i Stockholm"
och till “kommendantsstaten" uppförda anslagsbelopp, i den mån desamma
varda för nämnda ändamål disponibla."

Om Riksdagen så besluter, kommer att till kommendantskapen
ingenting annat att användas än hvad som blir disponibelt och för
ändamålet redan förut afsetts.

Herr vice talmannen Danielson: Det är mycket möjligt att

det kan reda sig ändå, men jag tycker att utskottets förslag är fullt
rigtigt, ty med det kong!, förslaget har afsetts, att dessa kommendantskap
i Göteborg och å Kungsholmen och Drottningsskär skola indragas
och beloppen, som derigenom blifva disponibla, användas på sätt sagdt
är, men går det an att stryka de ifrågavarande orden, har jag intet
deremot. Jag skall emellertid för att icke fördröja frågan icke göra
något yrkande, ty det kan ju hända att ändamålet vinnes i alla fäll.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr talmannen
gaf proposition först på bifall till utskottets hemställan oförändrad
och derefter på bifall till densamma med den af herr Svensson under
öfverläggningen föreslagna ändring; och blef dervid berörda ändringsförslag
af kammaren bifallet.

Angående I punkten 3, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att

bevärings- Riksdagen måtte för utsträckning af beväringsmanskapets vapenöfninmanskapeis
gar ocjj för ökande af beväringsmanskapets dagaflöning till 50 öre för
cagaflöning. öfningsdag, hvaraf 20 öre kontant skulle utbetalas till den värnpligtige,
men återstoden vid fullgjorda beväringsöfningar insättas å postsparbanksbok,
hvilken till den värnpligtige skulle öfverlemnas efter
återkomsten till hemorten, anvisa, utöfver de belopp, som enligt gällande
bestämmelser finge af anslagen till “beväringsmanskapets vapenöfningar",
till “försvarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens
departement samt till “byggnader och sängkläder å mötesplatserna
m. m.“ för samma öfningar tagas i anspråk, för år 1893
ett belopp åt 467,150 kronor.

Ordet begärdes af

N o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Herr Falk, som yttrade: Ehuru jag begärt ordet för att yttra
mig äfven i föreliggande punkt, skall jag — herr talman — anhålla
att med några få ord få klargöra min ställning till sjelfva arméfrågan.
Att Sveriges folk önskar lefva i fred med alla andra nationer, men
att det också vill värna sin frihet och sjelfständighet gent emot ett
försök till inkräktning, derom är jag lifligt öfvertygad. Vilja är ett,
kunna ett annat, men i denna den vigtigaste af frågor, vår fortvara
såsom ett fritt och sjelfständigt folk, måste vilja och kunna sammanfalla.
För att nå detta mål är det nödvändigt att vår nuvarande
härorganisation utvecklas i tidsenlig rigtning och att början härtill
sker skyndsammast. Ehuru jag delar deras uppfattning som anse
den bästa arméorganisation vara den, som bygges på allmänna värnpligtens
breda grund, kan jag dock icke bortse från de faror som
hota oss, i fall vi dröja med förändringen af det nuvarande intill dess
en organisation på ren värnpligt kan komma till stånd. Af denna
anledning vill jag såsom en öfvergångsformation antaga Kongl. Maj:ts
nu förevarande förslag.

Då jag härefter kommer till den nu föredragna punkten, vill jag
hafva uttalat, att den af utskottet vidtagna förändringen i intet
hänseende kan kallas behöflig eller nyttig. Det enda skäl utskottet
anfört, är icke heller synnerligen kraftigt. Utskottet yttrar såsom
motiv för sin åtgärd: “Utskottet, som anser någon höjning i aflöningsförmåuerna
för den värnpligtige icke opåkallad för beredande åt honom
af någon ersättning för den rubbning i hans verksamhet, som en

öfningstid af 90 dagar kan anses medföra,--“ Häremot kan anmärkas

att då den värnpligtige endast fullgör eu allmän medborgerlig pligt
och derunder erhåller föda, kläder m. m. och derjemte en för honom
sjelf absolut nödvändig undervisning, så är en särskild ersättning
eller betalning för denna pligts fullgörande principielt origtig! Säger
man åter, att ersättningen är afsedd för dem, som äro beroende på
den värnpligtiges arbetsförtjenst, så har utskottet omöjliggjort ett
dylikt användande genom sitt stadgande, att de 30 örena skola i form
af insättning i postsparbanken tillställas den värnpligtige först när
han fullgjort alla sina öfningar.

Utskottets förslag §tår i öfrigt i uppenbar strid med det uttalande
som särskilda utskottet vid 1883 års riksdag i denna fråga gjorde.
Utskottet hade nemligen då föreslagit dagafiöningens höjande från 6
till 20 öre och säger i sitt betänkande följande, som jag tager mig
friheten återgifva: “Af dessa bestämmelser framgår sålunda, att

beväringens dagaflöning blifvit icke så obetydligt höjd från nu utgående
6 öre om dagen, hvarjemte man torde kunna påstå, att hvarken de
värnpligtige eller de, som genomgå ofvaunämnda skolor och undervisningskurser,
behöfva utsätta sig för några nämnvärda ekonomiska
uppoffringar under den tid de tjena fosterlandet för att göra sig
skickliga till dess försvar“. Det synes mig som om det särskilda utskottet
vid 1883 års Riksdag såg denna fråga från den rätta synpunkten,
men detsamma kan jag icke säga om denna Riksdags särskilda utskott.
Då för tiden erkändes det, att den beväringsskyldige gör ingen uppoffring,
då lian får 20 öre i s. k. dagaflöning, men nu anses han icke

A tillra Kammarens Prat. vid urtima riksd. ISO*. N:o 6. 7

Angående

bevärings manskapets dagaflöning.

(Forts.)

N:o 6. 98 Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående kunna tillfredsställande aflönas med mindre än 50 öre. Det är förbevärings-
öfrig t icke blott på 1883 års särskilda utskotts yttrande jag stöder
daqaflsninq mig, ty för min begäran om bifall till regeringens förslag tala äfven
(Forts.) andra skäl. Jag vill blott påpeka, att möjligheten att åstadkomma
den förbätti-ade arméorganisationen endast viunes med stora uppoffringar!
Vi skola skänka bort grundskatterna och lemna full ersättning
för indelningsverket. Vid sådant förhållande borde några onödiga
utgifter åtminstone icke ifrågakomma. Det ser ut som om Sverige
vore ett mycket rikt land, då vi anse oss ha råd att gifva våra
beväringsynglingar 50 öre i dagaflöning, medan deremot nationer, som
uppoffra hundratals af millioner på sina arméer, anse sig icke kunna
gå längre än att till exempel dagaflöningen för värnpligtige är i
Frankrike 4 öre, i Finland och Italien 7 öre, i Österrike 11 öre och
i Norge, som ju för en och annan är ett idealland, 15 öre.

Här finnes ock en annan betänklig omständighet, kanske den
vigtigaste, nemligen att ett antagande af denna dagaflöning för beväriugen
kan i icke oväsentlig mån hindra en utveckling af det nu
framlagda förslaget till den rena värnpligten, ty har beväringen eu
gång vant sig vid att erhålla 50 öre om dagen, så kommer den också
att fordra det den dag, då förslag framlägges att bygga vår armé på
den allmänna värnpligtens grund. Jag hemställer om det då kan
blifva oss möjligt att bära en dylik börda, ty det blir icke fråga om
obetydliga belopp. För närvarande rör det sig dock om f million
eller närmare bestämdt 720,000 kronor; då deremot kommer höjningen
med 30 öre att medföra eu kostnad af 2,300,000 kronor. Det
synes äfven rent af orättvist att den, som fullgör sin värnpligt och
derunder får den undervisning, som för honom personligen är nödvändig,
om han icke skall gå såsom ett får till slagtbänken, att denne
skall hafva 50 öre om dagen, under det att en korporal skall nöja
sig med 25 öre och en person, som går in såsom volontär för sin
utbildning, men ingalunda för att alltid egna sig åt krigaryrket, får
nöja sig med 10 öre.

Herr talman! På de af mig nu anförda skäl och de skäl som
åberopats af reservanterna från Första Kammaren, ber jag att få yrka
afslag å utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herr Hornberg.

Herr Linder anförde: Jag skall icke*yttra mig i den hufvudfråga,
som denna punkt berör, utan i en hithörande, till utseendet
underordnad, men derför icke mindre vigtig fråga. Utskottet föreslår,
att af dagaflöningen ett belopp af 30 öre skall vid fullgjorda beväringsöfningar
insättas å postsparbanksbok, hvilken till den värnpligtige
öfverlemnas efter återkomsten till hemorten. Det slög mig, jag kan
gerna säga det, med förvåning, att utskottet så lättvindigt affardat
denna vigtiga angelägenhet. Om vi tänka oss huru det sannolikt i
en stor mängd fall kommer att gå till, så skola vi finna, att troligen
en hel hop af beväringsmanskapet genast efter återkomsten till hemorten
uppsäger och uttager ifrågavarande medel samt använder dem

N;0 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

till allt annat än nyttiga ändamål. Detta skulle efter min tanke
ganska lätt kunna förekommas. Jag vet, att inom utskottet detta
ämne flitigt debatterats, och den önskan gjort sig gällande att kunna
förebygga den fara, hvarom jag nu talar; men man ansåg sig icke
hafva funnit eu lämplig utväg. Man vågade icke ens sätta någon
närmare bestämmelse än den mycket otillfredställande “efter återkomsten",
hvilken dessutom efter mitt förmenande icke är nog tydlig.
Ännu mindre kunde man bestämma sig för att föreslå en längre tidrymd
mellan afslutandet af beväringsöfuingarne och den tid, då penningarne
få lyftas. Det har efter hvad jag enskildt hört berättas,
anmärkts, att man icke skulle kunna göra det, derför att de sparbauksböcker,
som sättas i ynglingarnas händer, afse att uppmuntra till
ytterligare insättningar. Detta är nftg rigtigt tänkt; men hvarför
skulle man icke kunna förena dessa båda fördelar: att hindra ynglingarne
att uttaga medlen för fort och att uppmuntra dem till besparingar?
Utskottet hade ju kunnat föreslå en längre tid, exempelvis ett
år, och derjemte för ettdera af följande alternativ: antingen att dagaflöniugsmedlen
skola insättas i en särskild sparbanksbok och ynglingen
då få uttaga en annan bok för att deri af egna medel insätta besparingar
eller ock, om man tänkte sig, att blott en postsparbanksbok
förekom me, hvad dagaflöningsmedlen angår föreslå det vilkoret, att dessa
medel icke få uttagas förrän till exempel ett år efter vederbörandes
återkomst från öfningarna.

Således, vare sig beväringsmännen erhölle två sparbanksböcker
eller en sådan, skulle båda de stora ändamål, som här äro i fråga,
vinnas.

Jag ser, det förklarar jag bestämdt, ingen omöjlighet att vinna
det stora resultat, jag nyss nämnde och tycker, att kammaren bör
genom att helt enkelt besluta eu återremiss till utskottet, fullgöra en
betydelsefull pligt.

Jag hade nästan förestält mig, ehuru jag väl vet och funnit, att
kammaren icke gerna ingår på några afvikolser från utskottets förslag
— jag hade det oaktadt, säger jag, (örestält ngig, att jag skulle i denna
del få något understöd, först och främst hos kammarens militärer och
nykterhetsvänner, då jag hemställer om återremiss. Eu sådan beböfde
säkerligen icke förlänga Riksdagens förhandlingar.

Herr Petersson i Runtorp: Hade utskottet föreslagit att dessa
50 öre skulle på samma sätt, som nu sker, med de 20 örena utbetalas
till beväringsynglingarne under mötestiden, då kunde jag gå in på, hvad
den förste talaren yttrade såsom skäl för sin åsigt. Jag tror, och det
känna nog herrarne lite hvar, att när ynglingar^ äro på exercisen,
så använda de penningarna än till ett och än till annat. Men jag
tror icke, att man behöfver betrakta dessa 50-ören såsom en betalning
utan snarare som eu liten uppmuntran för dem, som nog kan
behöfvas; ty ser man efter, skall man nog finna, att denna fråga om
öfningens utsträckning dock icke mött synnerligen gynsamt mottagande
i landsorten.

Jag tror också, att den siste talaren har rätt, när han anser, att

Angående

bevärings manskapets dagafiöning.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

bevärings manskapets dag

aflöning.

(Forts.)

100 Tisdagen den 22 November, f. m.

penningarna skalle bättre tillförsäkras dem, än hvad utskottet föreslagit.
De borde insättas på ålderdomsförsäkring eller lifränta eller dylikt, ty
säkert är, att när vi komma öfver denna fråga, komma vi snart till
en annan, nemligen ålderdoms-och arbetareförsäkringen. Genom insättningar
för beväringsyDglingarne lägges eu grundplåt i detta afseende
för svenska folket. Det är en utmärkt god idé. Men jag tvifiar på,
att det är lämpligt att återremittera ärendet. Det endast fördröjer
riksdagen, och jag tror, att denna sak kan reda sig vid tillämpningen,
ty det är ju ej lag på, att medlen skola insättas i postsparbanksbok.

Jag gifver sålunda den siste talaren rätt, i hvad han yttrade, men
vill icke yrka återremiss utan i dess ställe bifall till punkten sådan
den är. Jag undrar för öfrigt, hur det skulle taga sig ut, om, när
Första Kammaren bifallit denna punkt, Andra Kammaren skulle återremittera
den. Jag yrkar derför bifall.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Jag vill i
motsats till min sidokamrat, herr Falk, yrka bifall till utskottets förslag
i föreliggande fråga. Jag tror, att om denna punkt afsloges, det
skulle väcka mycket missnöje i landet. Och då nu Första Kammaren
redan bifallit densamma, skulle det vara mycket besynnerligt, om denna
folkvalda kammare skulle afslå den.

Herr Alexanderson: Herr talman, mine herrar! Varmt in tresserad

för en skyndsam lösning af försvarsfrågan intar jag i den
dermed förbundna skatteregleringsfrågan en annan ståndpunkt än herr
Falk nyss uttalat, särskilt i den nu föreliggande punkten. Då vi af
herr Bengtsson i Gullåkra in. fl. bort, att man inom en viss fraktion
af Andra Kammaren fäster en sådan vigt vid denna ersättning åt beväringsynglingarna,
att man gör till vilkor för antagandet af försvarsfrågan
i hela dess vidd, att nyssnämnda ersättning göres obligatorisk
genom att stadgandet derom intages i värnpligtslagen, men vi å andra
sidan veta, att denna ersättning har föga sympatier inom Första Kammaren,
tillåter jag mig''ifrågasätta, huruvida icke någon begränsning i
utdelandet af sådan ersättning kunde vara lämplig, så att den endast
kommer de notoriskt mindre bemedlade till godo och sålunda stadgandet
härom ginge t. ex. i följande syfte: “Beväringsyngling, som för

egen eller honom närstående persons bergning är hänvisad till inkomst
af tjenst eller mindre inbringande näringsyrke vare berättigad till en
aflöning af 50 öre för öfningsdag“ (etc. lika med utskottets förslag.)

Det må förefalla en del representanter något oegentligt att utgifva
ersättning åt beväringsyngling, men jag vågar påstå, att talande skäl
förefinnas att bevilja densamma åt den verkligt obemedlade ynglingen,
som för sin utkomst är hänvisad uteslutande till kroppsligt arbete.
Han har sällan pekuniärt understöd att förvänta, och för en sådan
yngling vållar då £ års afbräck i utöfningeu af hans näringsfång eller
yrke en minskning i existensmedel icke blott för den tid beväringsöfningarna
pågå utan äfven sträckande sin verkan till öfriga arbetsveckorna
under hithörande två år, eu minskning i lefvebrödet kanske
ej mindre för åldrig mor, fostermor, små syskon etc. än ock för bo -

Tisdagen den 22 November, f. m.

101

N:o 6.

nom sjelf, För en sådan yngling är en besparingssumma af 27 kr.
efter öfningstidens slut långt ifrån ett oväsentligt belopp. MeD, säger
man, det är ju en fördel lör den värnpligtige att få längre och bättre
öfning. Ack! detta tal, om det är allvarligt menadt, auger ovedersägligen,
att man ej vill eller kan sätta sig in i de obemedlades tankegång
härvidlag, utan man resonerar efter en för dem fullkomligt obegriplig
tabulatur. Den obemedlade kämpar för dagligt bröd, har bekymmer
att få detta att räcka till — men för ett statsändamål, som
han ej lärt sig att fullt uppskatta, tar man bort honom \ år från
lefvebrödsförvärfvet, hvarigenom personer, som äro honom kära och
äfven han sjelf nödgas umbära ännu mera än kanske tillförne, eller
måhända undanskjutes för honom ytterligare hoppet om att få bilda
familj. Så ungefär resonerar han, och att deremot de bemedlade icke
i och för dessa beväringsöfningar på minsta sätt behöfva inskränka
lefvebrödet utan de gifva härvidlag i viss mening af sitt öfverflöd till
omsorgen om landets försvar, men han den yttersta skärfven af små
tillgångar. Nåväl! denna oftast försakande natur vill man, i det man
nekar honom 50 öre om dagen såsom ersättning, strängt förehålla,
att anspråket derpå utvisar, det han ej är patriotisk, och att han ej
förstår sina skyldigheter härvidlag, ej heller sitt eget bästa, enär honom
ju tillbjudes åtnjutande af längre och bättre öfning. Sådant tal
låter ju i hans öron helt enkelt som ett hån! Intill dess de till denna
kategori hörande beväriug9ynglingar hunnit öfver den mest trängande
lefvebrödsomsorgen ter sig för dem lifvet som eu brydsam kamp för
tillvaron, och det är då sannerligen i hög grad erkännansvärdt, om de
verkligen, detta oaktadt, kunna höja sig till eu patriotisk allmänanda,
som man beklagligtvis ej så sällan saknar till och med hos bättre lottade
medlemmar i samhället. Vore den obemedlade arbetsklassen här
representerad, så kunna vi vara öfvertygade om, att deras kraf på ersättning
åt deras söner skulle ännu varmare, ja kanske häftigare framhållas.
Men det är ju af det skälet, som endast vi sitta här såsom
folkets representanter, att vi antagas haft mera tid och förmåga att
sätta oss in i allmänna angelägenheter; att vi derför bort förskaffa
oss högre mått af allmänanda, mera insigt om hvad för icke blott
staten såsom sådan, utan äfven för denna obemedlade klass, är bäst
och nyttigast. — Vi antagas, säger jag, förstå dessa hithörande omständigheter
bättre än dessa, till sistnämnda grupp hörande, som måste
nästan uteslutande sträfva för lefvebrödet. När så är böra vi väl äfven bemöda
oss om att förstå deras åskådningssätt, så att vi verkligen kunna representera
deras behof och ej för detta ställa oss främmande. Ligger det
väl, om vi så göra, något orimligt uti, om de till denna klass hörande beväringsynglingar
kunde, utöfver de kunskaper och färdigheter de genom boväriugsöfningen
undfått, dessutom erhålla eu liten sparpenning, som
underlättar deras brödbekymmer? Nej, vågar jag påstå, och detta så mycket
mindre, som de eljest anse sig dömda ohörda derutinnan, att man,
dem oåtsporda, pålägger dem ökade bördor utan att taga hänsyn till
deras obemedlade samhällsställning. Om vi inskränka ersättningen till
dessa obcmedlade beväringsynglingar, så blir donna godtgörelse ej så
särdeles betungande för statsverket, men ofta nog eu behöflig upp -

Angående

bevärings manskapets dag

aflöning.

(Forts.)

N:0 6.

102

Angående

bevärings manskapets dag

aflöning.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November f. m.

muntran åt nämnda ynglingar. Intill dess de fått en rätt medborgerlig
insigt, fästa de sig vid värnpligten blott som ett onus, och, om
de då ohörda åläggas en ökad, ja mera än fördubblad tunga af
personliga tjenstbarheter för ett ändamål, de ej lärt sig värdera, så
uppkommer hos en del af dem ett missnöje, som tager sig ett långt
häftigare uttryck än t. ex. hos landtmännen öfver den orättvisa som
de privilegierade klasserna onekligen i forna tider gjorde sig skyldiga
till, då de, också för krigsändamål, ålade den redan förut svårt hemsökta
skattejorden den ena krigsgärden efter den andra, ofta nog utan
att höra en enda innehafvare af sådan jord. Först fick då skatten
uttryckligen karakter af tillfällig gärd men omsider (trots skatteböndernas
ofta upprepade protester) karakteren af häfd, till dess man
slutligen ej ryggat tillbaka för att rubricera dessa orättvist tillkomna
skattetitlar såsom eu häfdvunnen kapitalskuld(!) af hundratals millioner,
hvaruti skattejorden förmenas häfta för everldeliga tider. Samma
karakterisering har man ännu i dessa dagar velat göra gällande och
detta oaktadt begge statsmagterna år 1885 i princip godkänt afskrifning
af dessa skatter, dermed erkännande att dåvarande statsministern
rätt betecknade dem som “sekelgamla orättvisorOm man nu icke
beviljar åtminstone den obemedlade beväringsynglingen någon lättnad
i bekymren, medan han öfvar sig att försvara fosterlandet, så befarar
jag, att denne yngling anser oss dermed hafva skapat en modernare,
men ej mindre förhatlig orättvisa i hans tycke — en orättvisa särskild!
derför, att han ej blifvit hörd i frågan. Kan val emellertid eu
sådan känslostämning (vi må nu med våra större insigter anse den
vara aldrig så ensidig) — kan den stämningen, frågar jag, hos den
obemedlade beväringsmannen alstra ökad fosterlandskärlek, hvilken väl
ändock måste erkännas vara den bästa impulsen hos dem att vilja
och kunna försvara landet?! Om vi ställa upp aldrig så mycket folk
till vårt försvar och aldrig så högt uppdrifva öfningarna, men icke
ingjuta hos beväringen samhörighetskänsla med oss och insigten,
att vi sympatisera med deras intressen i ekonomiskt afseende — då
fruktar jag, att beväringens patriotism afsvalnar och dermed äfven
försvarskraften. Låtora oss i stället genom ett beslut i den föreslagna
rigtningen hänvisa våra beväringsynglingar derpå, att, om vi blott
enigt värna om vår sjelfständighet gent emot våra yttre fiender, så
kunna vi ju långt bättre genom egen tillskyndelse utjemna våra sociala
missförhållanden än under främmande herravälde är möjligt, och att vår
historia visserligen lärer oss att privilegierade klasser här i landet på fredlig
väg ända in i sista tider förmåtts att frivilligt dela med sig af fördelar
och inflytanden. Utsigten i detta hänseende för de mindre lyckligt
lottade, samt att vi visat en välvillig omtanke för deras intressen,
utjemnar i viss mån schismen samhällsklasserna emellan och befordrar
samhörighetskänslan gent emot främmande nationer, då deremot ett
motsatt förhållande skadar nationalitetskänslan hos vår ungdom.

Man tager på några håll anstöt i fråga om denna ersättning äfven
af det skäl, att beväringsmannen under sin öfningstid får högre
aflöning än yrkessoldater och vissa korpraler, men utom det att principfrågan
härom redan afgjordes år 1885, så hafva yrkessoldater och

103

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

korpralerna åtskilliga andra förmåner derjemte, och detta under en
vida längre tidrymd, än den hvarför beväringsmannen har att påräkna sin
dagaflöning. Riksdagsmannen i denna kammare anses icke kunna
åläggas fullgöra sitt medborgerliga uppdrag utan ersättning; skola väl
då vi anse obilligt att tillerkänna den obemedlade beväringsynlingen
en ringa godtgörelse vid uppfyllandet af hans medborgerliga pligt?
Herr talman! Jag tillåter mig sålunda tro, att jag angifvit skäl för
min åsigt, att biilighetskraf visserligen finnas för att medgifva den
obemedlade beväringsynglingen en dagaflöning åt 50 öre under öfningstiden,
hvaremot jag håller före, att sådan godtgörelse har föga betydelse
för ynglingar ur öfriga samhällsklasser och att stadgandet i denna
punkt derför gerna kunde gifvas ungefär den lydelse, jag härofvan tagit
mig friheten antyda, hvarigenom jag vågar hoppas, att stadgandet
om denna ersättning tillförsäkrades en mera stabil karakter.

Herr friherre Nordenskiöld: Herr talman, mine herrar! Jag har
af gammalt varit vän af dagaflöning åt de värnpligtige, och jag kan
icke förstå den ovilja detta förslag väckt på måuga håll, och som man
med möda kunnat undertrycka för det större[målet att kunna få igenom
det nu föreliggande förslaget.

Det är ju naturligt att en yngling, som tages bort från sin verksamhet
90 dagar under två års tid, får mindre betaldt än om hans
verksamhet fått vara oafbruten. Sålunda kan aflöningen anses såsom
on direkt ersättning för den förlust han lidit. Och äfven om den
* icke så bör anses, kan det väl icke nekas att ett sådant anslag är
synnerligen behjertansvärdt. Det vållar icke heller någon förlust för
staten i dess helhet; man tager endast från de äldre och bättre lottade
som hafva mer, och gifver till de yngre som stå på lifvets tröskel,
färdiga att gå ut och pröfva detsamma och just icke kunna förtjena
mycket, På detta sätt får hvar och en af våra svenska ynglingar en
sparpeuning i sin hand, som för mången kan bli t va fröet till framtida
bergning. — Hvar och eu som haft något att göra med tjeustefolk,
har erfarit huru svårt det är att förmå dem att börja insätta sina
sparpenningar i sparbank och huru nyttigt inflytande sådana insättningar
hafva på dem; och man måste följaktligen inse nyttan af den
nu föreslagna bestämmelsen.

Vidare finner jag denna aflöning ganska väl afpassad af utskottet
till 50 öre och jag tycker utskottet träffat målet ganska bra, när utskottet
sagt, att medlen skola insättas i eu sparbanksbok, som skall
efter återkomsten till hemorten öfverlemnas till den värnpligtige. När
-de värnpligtige få dem äro de 22 ä 23 år, sålunda myndige män och
allra minst tycker jag att de personer, som, lika med mig vilja gifva
desse fullt medborgerliga rättigheter, skola vilja ställa dem under förmynderskap
för 27 kronor. Derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Löfhult instämde häruti.

Herr grefve Ha in il ton: Jag skall icke inlåta mig på den sak -

Angäende

bevärings manskapets dagaflöning.

(Forts.)

N:o 6.

Angående

bevärings manskapets dagaflöning.

(Forts.)

104 Tisdagen den 22 November, f. m.

fråga, som här föreligger. Huruvida det finnes eller icke finnes någon
rätts- eller billighetsgrund för att gifva de värnpligtige så hög dagafiöning
som den föreslagna, det är en fråga, hvars debatterande i
närvarande ögonblick, för mig åtminstone, icke är af något som helst
intresse. Vare sig detta är rätt och billigt eller det icke är det, kommer
kammaren alldeles otvifvelaktigt att bifalla förslaget. Jag begärde
ordet endast med anledning af det yrkande på återremiss, som här af
ett par talare blifvit gjordt. Jag ber att få fästa dessa herrars uppmärksamhet
på, att Första Kammaren redan bifallit utskottets hemställan,
och att en återremiss således icke kan föranleda till någon
annan åtgärd från utskottets sida, än en uppmaning till kammaren att
fatta beslut. Det torde derför vara onödigt att förspilla tiden med
att diskutera denna sak. Jag hemställer äfven till de herrar, som
framstält förslag till förändrad lydelse af punkten, om denna fråga
verkligen kan anses vara af så stor vigt, att det är skäl att i afseende
på densamma söka åvägabringa ett beslut, som endast skulle föranleda
tidsutdrägt. I sjelfva sakfrågan har jag naturligtvis icke något yrkande
att göra.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag skall be att få uttala min tacksamhet
till utskottet derför, att det tillstyrkt denna förhöjda dag aflöning.

Jag tror, att den är mycket väl afvägd och afpassad, och att
de, som önska en utsträckning af värnpligten, väl icke böra vara emot
att bevilja en sådan ersättning. Jag tror äfven att dagaflöningens
höjande skall i hög grad mildra de obehagliga känslor, som till följd*
af förslaget om beväringsöfningarnes förlängning framkallats hos de
mindre bemedlade.

Hvad beträffar en talares yttrande, att man borde göra en delning
i afseende på aflöningen, så att endast de mindre bemedlade finge

den ifrågasatta förhöjningen, så anser jag det vara outförbar^ och

tror derför att det förslag som utskottet framstält bör af denna kammare
antagas. Jag skulle för min del helst önskat en ännu högre aflöning,
men efter den utgång öfriga punkter fått, är det icke tänkbart
att söka åstadkomma någon ändring.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Sjöberg.

Herr Ekman: Det synes mig underligt, att det blifvityrkadtliär
i kammaren, att beväringen icke borde få någon ersättning för den
tid, den tager från sina vanliga arbeten, derför att det vore en fosterländsk
pligt, som den hade att fullgöra. Om jag rätt fattat sakernas
tillstånd, tycker jag dock, att vi litet hvar här taga betaldt för fullgörandet
af en fosterländsk pligt, och derför anser jag att vi icke
höra missunna beväringsynglingarne den ersättning, som nu är föreslagen.

Hvad beträffar frågan om återremiss instämmer jag med grefve
Hamilton, ^tt det tjenar till intet, då Första Kammaren redan accepterat
förslaget. Jag må säga, att det vore underligt, om från Andra

Tisdagen den 22 November, f. ro. 105

Kammaren återremiss skulle begäras, då en sådan åtgärd icke skulle
hafva någon betydelse.

En ärad talare på stockholmsbänken har yttrat sig om, att man
skulle söka reservera något af dagaflöningen, 30 öre pr dag eller 27
kronor, åt beväringen att uttagas först efter någon tid sedan ban hemkommit
från vapenöfningarne. Men jag tänker mig, att dessa 30 öre
böra icke allenast afse beväringen sjelf, utan blifva ett behöfligt bidrag
till hans fattiga anhöriga under den tid, då han är borta och
icke kan bidraga till de sinas underhåll. Skulle man nu hindra honom
från att utfå sina medel, gjorde man ju derigenom omöjligt för
honom att hjelpa sina anhöriga. För min del ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag är för min del högst angelägen om,
att denna dagafiöning af 50 öre beviljas. Jag anser att det är det
minsta offret vi kunna göra, och att detta något skall bidraga att
bryta oppositionen i landet mot de 90 dagarne. Jag hade helst varit
hågad för att få dessa 50 öre fastslagna såsom lag i värnpligtslagen,
men då den frågan nu icke föreligger till behandling, så skall jag för
närvarande icke göra något annat yrkande än bifall till utskottets förslag.

Herrar Hansson i Solberga och Lundström instämde i detta yttrande.

Herr Bexell: Den motion jag väckte i Första Kammaren om beväringens
dagaflönings höjande från 10 öre till 50 öre hade till följd
att dagaflöningen blef 20 öre.

Under diskussionen härom yttrades, då som nu, att det strider
mot värnpligtsprincipen att gifva beväringen dagafiöning. Härpå svarade
jag då, som jag svarar nu, att det är obegripligt för mig, att de
som icke ha lön icke skola ha dagafiöning, .men de som ha lön äfven
skola ha dagafiöning, som det är förhållandet med befälet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag samt att aflöningen blifver
bunden genom att ingå i värnpligtslagen.

Herr Johansson i Strömsberg: Jag skall be att få tillkänna gifva

att de två gånger frågan förut varit före, jag röstat bifall till
densamma, och jag röstade äfven i går för bifall till den punkt, som
då föredrogs. Men skulle nu kammaren vilja afslå denna fråga, då
vill jag tillkännagifva att jag kommer att rösta mot de 90 dagarne.
Derför är det alldeles klart att jag nu kommer att rösta för bifall
till förslaget.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber få meddela, att

utskottet mycket sysselsatt sig med denna fråga om dagaflöningen,
och att inom afdelningen ganska många förslag framlades. Man kom
dock till den uppfattningen, att alla dessa planer rörande framtida
besparing af medlen icke voro hållbara. Det lärer nemligen vara det
förhållandet med postsparbanken, som ansågs skulle komma att an -

N:0 6.

Angående

bevärings manskapets dagafiöning* (Forts.

)

N o 6.

106

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående

bevärings-.

manskapets

dagajlöning.

(Forts.)

litas, att några förbehåll i afseende på tiden för medlens uttagande
icke kunna göras för andra än minderåriga. Eu förändring i postsparbanksreglementet
om medlens uttagande senare än vid myndig
ålder, t. ex. vid 32 eller 40 års ålder, skulle derför först vara nödvändig,
om det åsyftade målet skulle nås. Men i utskottet kom man
till den uppfattningen, att detta lilla belopp, 27 kronor, som beväringen
skulle erhålla, icke vore så betydligt, att man derför borde frångå
den allmänna bestämmelsen i svensk lag om myndighet vid 21 års
ålder. Dessutom ansågs den ifrågasatta åtgärden bevisa, ett misstroende
mot de värnpligtige om de icke skulle anses vara myndiga
att disponera öfver dessa medel, då de likväl ansågos värdige och
fullmyndige att försvara land och folk. Man har ju äfven den erfarenheten,
att om unga män få förtroende att handhafva penningar,
de säkrare sjelfva lära sig att spara och draga fördel deraf i hushållningsväg.
Detta har varit skälen för utskottet att hemställa till
Riksdagen att besluta i denna fråga så som utskottet föreslagit.

Ett annat skäl, som är vigtig!, är att, om de värnpligtige som
befinnas i knappa omständigheter — och så är ju alltid förhållandet
med en del — måste ju detta belopp vara eu välkommen penning
för dem att kunna reda sig under sådana omständigheter under någon
tid. För dem åter, som icke äro i behof af dessa medel, är denna
sparbanksbok, som räckes dem, en uppmaning från statens sida att
lära spara. De blifva bekanta med sparbanksboken, och det exemplet
kan verka godt. Det är dessa skäl som hufvudsakligen bestämt afdelningen
och utskottet.

Det skulle slutligen förundra mig, om denna kammare afsloge
den föreslagna förhöjningen, då Första Kammaren redan bifallit densamma,
och då vi veta, att man i landsorten fäster stort afseende vid
denna aflöning. Jag ber derför att på det allra varmaste få yrka
bifall till utskottets förslag.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Larsson i Mörtlösa,
Ericsson i Norrby, Petersson i Hamra, Kamlin, Andersson i Hamra,
Andersson i Skeenda, Jönsson i Mårarp, Andersson i Lyckorna, Svensson
i Kräm bill t och Olsson i Frösvi.

Vidare anförde:

Herr Jansson i Krakerud: Jag ber om ursäkt, att jag begärt

ordet i denna fråga, ty jag anser verkligen, att densamma i visst afseende
är tillräckligt diskuterad. Men då jag sökte följa tråden i
diskussionen, syntes mig, som om man utgick från den förutsättningen,
att det endast var mindre bemedlade, som skulle exercera beväring.
Det finnes icke så få af denna, som äfven äro mera bemedlade och
likväl skola tjenstgöra för vårt fäderneslands försvar uti 90 dagar.
Att äfven gifva dessa 50 öre om dagen synes mig vara bortkastade
penningar. Man har visserligen resonerat om, att de fattige, då de
komma hem efter slutad beväringsöfuing, skulle taga ut de penningar,
de erhållit derunder, och använda dem illa eller också slarfva bort

107

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

dem. På den grund skulle man nu förordna om förmynderskap för
dessa personer. Men det är min fulla öfvertygelse, att just de mera
bemedlades söner icke komma, när de få ut dessa 27 kronor, att använda
dem på bästa sätt. Jag tror heller icke, att de äro i behof
af dem, skulle det någon gång komma i fråga, att de mera bemedlade
borde göra något mera för fosterlandet, vore det väl just här. Jag
skulle derför vilja vara med om en återremiss af det nu framlagda
förslaget i syfte att få detsamma så ändradt, att de, som icke behöfde
dessa 50 öres dagaflöning, icke heller finge den. Jag tror icke,
att det skulle vara så svårt att åstadkomma denna ändring. Man
kunde ju lägga fyrktalslängderna till grund för afgörandet af denna
sak och i öfrigt gå till väga ungefär som vid utskyldernas åsättande.
Det är för öfrigt min ärliga öfvertygelse och önskan, att punkten
skall bifallas i det syfte, som den föreligger. Dock skulle jag, som
sagdt, önska en återremiss af densamma för att få någon bättre reda
i den af mig påpekade omstäudigheten.

Herr Alexanderson: Min framställning nyss afsåg naturligtvis

samma syfte, som den siste ärade talarens. Jag anser i likhet med
honom, att det icke vore omöjligt att få till stånd ett beslut i det af
honom föreslagna syftet nemligen så, att man endast gåfve dagaflöning
åt de mera obemedlade och förenar mig alltså gerna med honom i
anhållan om återremiss för omredigering af hithörande stadganden,
något som jag föreställer mig att medkammaren gerna bifaller.

Herr Andersson i Tenhult: Jag och eu min länskamrat

hafva vid de två sista riksdagarna yrkat, att dagafiöningen till beväringen
måtte bestämmas till 80 öre. Men då jag nu hör, att kammaren
icke vill gå så högt, att till och med yrkauden blifvit gjorda
derpå, att dagafiöningen borde helt och hållet bortgå, samt slutligen
att Första Kammaren redan antagit utskottets förslag, så skall jag
för min del inskränka mig till att yrka bifall till detsamma.

Herr friherre Nordenskiöld: Jag begärde ordet blott för att
protestera deremot, att den dagaflöning, som skall utgå till de värnpligtige,
vid utbetalningen skulle göras till ett fattigdomsbevis. Man
sparar icke mycket dermed, hvarförutom detta kastar ett förhatligt
skimmer öfver det hela. Låt den "rikes son en gång få samma lön
och samma slags sparbanksbok, som den fattige daglönarens. Äfven
det kan hafva sin nytta med sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Jag kan icke förneka, att herr

Jansson i Krakerud hade rätt uti sitt påstående. Men det af honom
föreslagna sättet skulle blifva nästan outförbart, och det skulle
i alla händelser förorsaka mycket bryderi för att få reda på h vil ka,
för att icke säga hvar och en, som vore medellös eller icke medellös.
Att på ett rättvist sätt utreda detta skulle vara förenadt med mycket
störa svårigheter. Jag tycker, att det dessutom vore småaktigt att

Angående

bevärings manskapets dagaflöning.

(Forts.)

N o 6.

108

Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående
beväringsmanskapets

dagaflöning.
(Forts.)

gorå en dylik åtskilnad de värnpligtige emellan, så mycket mer som
lika arbete bör medföra lika betalning.

På dessa grunder yrkar jag för min del bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Herr Petersson i Dänningelanda: För min del anser jag ut skottets

förslag välbetänkt, såväl hvad beträffar dagaflöningens belopp,
som hvad angår sättet för dess utbetalning. Att uppdraga en gränsskilnad
mellan bemedlade och obemedlade eller att afgöra hvilka, som
vore i behof af dagafiöningen eller icke, vore mycket svårt. Under
sådana förhållanden yrkar jag för min del bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningeu härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner å de yrkanden, som derunder förekommit,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4.

Bifölls.

Efter föredragning vidare af punkten 5, innefattande utskottets
hemställan beträffande sättet för uppehållande af regementspastorsoch
auditörsbefattningarne, begärdes ordet af

Herr Hedin,*) som yttrade: Jag har naturligtvis full vetskap derom,
att eu så obetydlig fråga, som den, om intrång på grundlagen,
icke kan intressera denna kammare, och att det skulle vara alldeles
olämpligt under nuvarande förhållanden att med anledning af något
sådant föreslå en förändring af hvad utskottet här föreslagit.

När jag nu anhåller att få yttra ett par ord med anledning af
den 5:te punkten i förslaget, är det naturligtvis icke för att besvära
herr talmannen och kammaren med en framställning om något yrkande,
utan blott för att få reservera mig till protokollet och att derigenom
få anses vara icke-medansvarig för det beslut, som kammaren går att skapa.

Jag tänker, att det är omkring 15 år sedan, jag tog mig friheten
att fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att, när Riksdagen på
Kongl. Maj:ts förslag första gången beträdde den väg att i statsregleringsväg
vidtaga Jöneregleringsbostämmelser och fastställa den eller den
tidpunkten, vid hvilken en embets- eller tjensteman är skyldig att afgå
samt, hvad som otvetydigt är ännu grundlagsvidrigare, nemligen att
genom en på nämnda sätt tillkommen löneregleringsbestämmelse skapa
en ny kategori af förtroendeembetsmän, långt värre än de till chefsposter
inskränkta antalet befattningar, som finnas omförmälda i grundlagen
— jag tog mig, som sagdt, friheten att fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att ett sådant förfaringssätt trädde grundlagens
bestämmelser för nära. Det är här icke fråga om den faktiska materiella
lämpligheten af sådana bestämmelser, som de, hvilka finnas,
och som ålägga olika embets- och tjensteman att vid viss tidsålder

*) I följd af sjukdom har talaren varit hindrad att granska referatet.

109

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

afträda från embetet eller från tjensten, sådana bestämmelser kunna
utan tvifvel vara mycket lämpliga — jag lemnar derhän huruvida
åldersgränsen varit rätt träffad, det har den enligt min åsigt icke
varit — men sådana bestämmelser eger man icke rätt att fatta på
löneregleringsväg. Jag tror att man skulle fastställa dem genom en
särskild lag. Hvad som deremot icke torde kunna blifva föremål för
någon tvekan är, att man icke, i strid mot hvad i grundlagen föreskrifves,
eger att på statsregleingsväg skapa en ny kategori förtroendeembetsmän.
Nu har emellertid Kong!. Maj:t föreslagit och utskottet
tillstyrkt, att man skulle utsträcka omfattningen af denna kategori till
en ytterligare sådan under den gemensamma benämningen förtroendeembetsmän.
Bland dessa finner jag sådana befattningar, som auditörernes.

Att ifrågasätta någon förändring af hvad, som rörande dem nu
blifvit föreslaget, kan naturligtvis icke af mig sättas i fråga. Ty, såsom
jag nämnde, vet jag alltför väl, att en fråga, som är af så ringa
intresse, som ett intrång på grundlagen, lärer icke betyda något för
denna kammares majoritet. Jag har likväl velat uttala min mening i
denna sak. Genom ett bifall till denna äfvensom till 6:e och 7:e punkterna
anser jag Riksdagen hafva öfverskridit sin befogenhet, då den
inlåtit sig på att i statsregleringsväg besluta i sådana frågor, som icke
höra under de§g forum.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8—lå.

Biföllos.

Beträffande soldatkontrakten vid indelta armén hade Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att för sin del medgifva den ändring i derom gällande
bestämmelser, att rote- och rusthållare äfven i de landskap, der sådant
nu ej vore medgifvet, måtte vara oförhindrade att mot ersättning i
legan eller den kontanta lönen till soldat upplåta allenast torp med
kåltäppa eller planteringsland.

I motion n:o 15, inom Andra Kammaren, hade deremot af herr
J. E. Wikstén yrkats, att Riksdagen måtte, beträffande ifrågavarande
kontrakt, för sin del medgifva den ändring i derom gällande bestämmelser,
att rote- och rusthållare äfven i de landskap, der sådant nu
ej vore medgifvet, måtte vara oförhindrade antingen att mot ersättning
i legan eller den kontanta lönen till soldat upplåta allenast torp med
kåltäppa eller planteringsland, eller och till soldat utgifva allenast
kontant lega och lön.

Under punkten 15 hemstälde nu utskottet att Riksdagen måtte
för sin del medgifva den ändring i gällande bestämmelser beträffande
soldatkontrakten vid indelta armén, att rote- och rusthållare äfven i
de landskap, der sådant nu ej vore medgifvet, måtte vara oförhindrade
att mot ersättning i legan, hemkallet eller den kontanta lönen till
soldat upplåta allenast torp med kåltäppa eller planteringsland eller

Angående

bevärings manskapets daq

aflöning.

(Forts.)

Angående
soldatkontrakten
vid indelta
armén.

N;o 6. ilo Tisdagen den 22 November, f. m.

Angående 0ck till soldat utgifva allenast kontant lega och lön, dock med rättig7en
vid indelta *let <ör s°Wat«n att efter ett år, räknadt från näst efter derom gjord
anmn. framställning inträffande laga fardag, erhålla torp med kåltäppa eller
(Forts.) planteringsland mot afdrag å lönen till det belopp, som i kontraktet
för sådant fall vore bestämdt.

I fråga härom anförde:

Herr Petersson i Brystorp: Jag anser för min de!, att denna

kontraktsbestämmelse är mycket sväfvande. Här säges nu, att det
går an att till soldaten upplåta allenast torp med kåltäppa eller planteringsland.
Men huru stort planteringslandet skall vara finnes ej
utsatt, men det anser jag nödvändigt böra inflyta i bestämmelsen. I
1871 års förslag vid urtima riksdagen förevar samma sak; men der
var det bestämdt, att planteringslandet skulle omfatta 50 qvadratstänger
eller ungefär 3 kappland. Nu deremot är det sväfvande; och hvem
skall bestämma storleken eller godheten af detta planteringsland?

En annan sak har jag också fästat mig vid. Det står nemligen
i slutet af punkten: “Dock med rättighet för soldaten att efter ett

år räknadt från näst efter derom gjord framställning inträffande laga
fardag, erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland". I det föregående
är det bestämdt, att roten har rätt att göra kontrakt med
soldaten om kontant aflöning. I det förslag som var, före vid 1871
års urtima riksdag stod det på samma sätt men utan det tillägget,
att soldaten för framtiden skulle hafva rätt att ändra sig och begära
att i stället erhålla torp. Nu har jag hört åtskilliga säga, att det
tillägget inverkar ingenting på uppgörelsen med soldaten. Man kan
nemligen sätta hushyran så hög, att han icke kan begära ändring.
Nu kan det väl bland soldaterna finnas sådana, som spara och söka
bilda eget hem, men det kan äfven finnas sådana, som icke tänka på
att spara utan låta lönen gå åt år efter år, så att de mot slutet af
tjenstetiden se sig urståndsätta att få husrum, och då befalla de roten,
att nu vilja de hafva husrum. Hvad har då roten att göra annat än
att ett år derefter skaffa dem husrum? Sedan får soldaten om ett
eller två är afsked; och så har roten honom! Vidare är det påfallande,
att har sodaten fått kontrakt om kontant lön, så vårdar icke roten
torpets åbyggnader utan låter desamma förfalla.

Jag skulle på dessa grunder önska återremiss af denna punkt,
för att få utsatt dels huru stor arealen af planteringslandet bör vara
och dels att, när soldaten ingår på kontrakt med kontant aflöning,
detta kontrakt skall gälla under hela hans återstående tjenstetid.

Herr Göransson: Jag kan för min del icke vara med om det
förslag, som utskottet här har framlagt. Enligt min åsigt skulle det
åtminstone på eu del orter komma att verka en försämring i nuvarande
förhållanden, jag menar i afseende på öfverenskommelsen med soldaten
om kontant aflöning, i hvilket afseende man nu har full frihet. Jag
kan heller icke finna, hvilken fara det skulle ligga i att bifalla motionärens
förslag oförändradt. Jag tror att det skulle vara eu betydlig
förbättring. Men utskottets förslag kan jag icke finna vara det. Man

N:c 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

har här visserligen sagt, har jag hört, att det icke skulle ligga så stor
betydelse i det gjorda tillägget, att om soldaten så önskar, han skall
hafva rättighet att erhålla torp efter 1 år. Detta skulle icke hafva
någon synnerlig betydelse, emedan man skulle kunna sätta vilkoren i
kontraktet så, att det icke skulle falla soldaten in att komma med
anhållan om något sådant. Men då vill jag å andra sidan fråga: hvad
skall det då tjena till, att det står der, om sådana vilkor kunna sättas,
att det blir utan verkan? Och hvad för garanti har man, att rekryten
är skyldig att gå in på ett sådant vilkor? Jag finner intet derom i
utskottets förslag. Men för rotehållaren anser jag, att det skulle blifva
eu försämring, om det blefve soldaten tillåtet att, när han tjenat ut en
del af sin tjenstetid och hade blott ett eller ett par år qvar, begära torp
med kåltäppa och rotehållaren då skulle vara ovilkorligen skyldig att
sätta upp detta torp och denna kåltäppa. Vi hafva i den ort jag tillhör i
flera år icke haft några torp åt våra soldater; och jag vågar påstå att vi
icke derför hafva sämre soldater, än de hafva i trakterna deromkring, der
det finnes torp. Eu sådan farhåga anser jag vara alldeles ogrundad,
som den att det skulle blifva sämre manskap derigenom, att de saknade
torp. För resten tycker jag, att ifrågavarande bestämmelser äro
ett ingrepp i det fria aftalets rätt. Om rotehållaren kan skaffa en
karl, som är duglig, hvarför skall han då icke få träffa aftal med
honom vare sig om kontant lön eller naturaförmåner? Hvarför icke
valfrihet kontrahenterna emellan? Jag kan icke förstå det. Kanske
är det meningen, att man skall söka ställa svårigheter så stora som
möjligt för rotehållarne. Detta anser jag vara ett dåligt motiv; och
jag kommer derför att yrka bifall till motionärens förslag.

Herr Wikstén: Då det oftast inträffar, att en motion blir i utskottet
i större eller mindre mån stympad, så har jag trott, att det
skulle vara föga utsigt att söka vinna någon rättelse uti utskottets
förslag i denna punkt, i synnerhet som det finnes endast två reservanter,
af hvilka den ene tyckes vara emot all förändring i de af Kongl.
Maj:t föreslagna bestämmelser, och den andre icke bär antecknat någon
bestämd mening.

Under sådana förhållanden har jag, såsom sagdt, trott, att man
icke skulle kunna vinna vidsträcktare bifall till motionen än utskottets
förslag innebär och äfven derför, det måste jag erkänna, att enligt
utskottets förslag rust- och rotehållarne borde kunna något så när
reda sig, då de ju vunnit den förmånen att kunna med soldaten uppgöra
kontrakt om utgifvande af allenast kontant lega och lön, ehuru
med rättighet för soldaten att efter viss tids tillsägning erhålla torp
mot afdrag af lönen, till i kontraktet bestämdt belopp. Genom rätt
användning af nyssberörda bestämmelse tror jag nemligen att faran
för att anskaffa torp är i väsentlig mån inhiberad.

Men då nu motionen oförändrad tyckes vinna understöd i denna
kammare, så vill jag visst icke draga mig tillbaka, och derför tager
jag mig friheten att yrka bifall till min motion på de skäl och grunder,
som jag i motionen anfört.

Angående
soldatkontrakten
vid indelta
armén.
(Forts.)

N:o 6.

112

Angående
soldatkontrakten
vid indelta
armén.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

Herr Andersson i Tenhult: Jag anser den föredragna punkten
vara så omfattande och så väl uppstäld, som den någonsin kan blifva.
Rust- och rotehållarne äro derigenom berättigade att till soldaten upplåta
torp eller lemna honom kontant aflöning. De hafva således, om
utskottets hemställan bifalles, rättighet att lemna sådane torp som nu
är vanligt, vilja de lemna mindre torp, sådane som i 1686 års knektekontrakt
äro bestämda, nemligen ett hälft tunnland öppen jord, en
kåltäppa och äng till två lass hö, få de det; vilja de lemna bostad
och mindre jord få de det; vilja de lemna bostad med endast kålland
jemte kontant lönefyllnad få de det, och vilja de lemna endast
penningelön, så är det tillåtet. Jag kan således icke finna något skäl
att påyrka ändring i den föredragna punkten, särskildt när jag tänker
på den ort jag känner till. Jag yrkar derför bifall till punkten i
oförändradt skick.

Herr Månsson: Endast några ord till svar på det, som, beträffande,
den nu föredragna punkten, anförts. Det är en punkt,
om hvilken det varit mycket tal inom utskottet, och herrarne må tro,
att det icke varit utan svårighet att komma så långt med medlernmarne
från Första Kammaren, som nu är fallet. Det fans nemligen
många af dem, som alldeles bestämdt köllo på att man borde hafva
qvar de nuvarande bestämmelserna, och detta utskottets förslag är ett
medlingsförslag, på det att man skulle komma till något resultat och,
mine herrar, ni må medgifva, att detta medlingsförslag är så nära ett
bifall till motionen, att man nära nog kan säga, att det är ett rent
bifall till densamma.

Detta förslag innebär bestämmelser, som varit tillämpliga i Skåne
i öfver 20 å 30 år, och, så långt jag minnes tillbaka, har det praktiserats
på så sätt, att det skrifvits i kontraktet hvilket belopp, som
skulle afdragas å lönen, för den händelse soldaten begärde att få
torp och, så vidt jag vet åtminstone, har soldaten mycket sällan kommit
och begärt torp. Om man t. ex. skrifver ett vilkor så lydande,
att, om han begär torp, så skall afdragas 100 kronor å lönen, så kan
man vara förvissad om att han i högst få undantagsfall skall begära
torp, och begär han det, är ju ingen fara, ty nog kan en bostad åt
honom anskaffas för en 50 kr. utan att det behöfver på något sätt
oroa roten. Detta är, som sagdt, helt enkelt ett medlingsförslag och
jag tror äfven att det är sådant, att vi böra antaga det. Kammaren
torde äfven observera, att motionären varit belåten med utskottets
förslag och då anser jag, att äfven de, som nu yttrat sig rörande
denna punkt, böra vara nöjda. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Jag anhåller att få återtaga mitt
yrkande om återremiss och förenar mig med dem, som yrkat bifall till
motionen.

Herr Larsson i Flicksäter: Jag har icke något yrkande att
göra, men mig förefaller det egendomligt, att utskottet föreslår att
den ena parten, soldaten, skall hafva rätt att uppsäga det ingångna

113

N:0 6.

Tisdagen den 22 November, f. m.

soldatkontraktet, men icke den andra parten, rust- och rotehållaren.
Jag tror, att det hade varit bättre om rotehållaren fått uppgöra med
sin soldat utan det senare tillägget — men jag skall, som sagdt, icke
göra något yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan herr Petersson i Brystorp
numera återtagit sitt först framstälda yrkaude om återremiss,
återstodo allenast två yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, och dels afslag å densamma i hvad den skilde
sig från herr Wiksténs i ämnet väckta motion och bifall i stället till
berörda motion. Herr talmannen upptog hvartdera af dessa båda yrkanden
till proposition i nu nämnd ordning; och fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen. Herr Göransson
begärde votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller särskilda utskottets hemställan under hufvudpunkten
I, punkten 15 i utlåtandet n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan
i hvad den skiljer sig från herr Wiksténs i ämnet väckta
motion, bifallit denna motion.

Sammanräkningen af rösterna visade 137 ja mot 64 nej; och
hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Den vidare behandlingen af föreliggande utlåtande uppsköts till
kl. 7 e. m., till hvilken tid kammarens ledamöter, genom utfärdadt
anslag, kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,3 5 e. m.

In fidem
Uj. Nehrman.

Angående
soldalkontrakten
vid indelta
armén.
(Forts.)

Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1S9H. N:o 6.

N:o 6.

114

Tisdagen den 22 November, e. m.

Tisdagen den 22 November.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmannen Johan Johansson från Noraskog till följd af
öfveransträngning och nervositet behöfver någon dags hvila från riksdagsarbetet,
intygas af

Stockholm den 22 November 1892.

P. Johansson,

Leg. läkare.

§ 2.

Till fortsatt behandling företogs särskilda utskottets utlåtande n:o 1,
i anledning af Kongl. Majrts proposition angående förbättrad härordning,
äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen.

Punkten 16 af hufvudpunkt en I.

Bifölls.

Utskottets i ingressen till nämnda hufvudpunkt gjorda hemställan,
i hvad densamma icke afgjorts genom kammarens förut fattade beslut,
bifölls.

Hufvudpunkterna II och III.

Biföllos.

Under hufvudpunkten IV hemstälde utskottet, att en inom Andra
Kammaren af herr J. A. Pjällbäck, väckt motion, n:o 25, i hvad densamma
anginge nedsättning i lönerna för krigsbefälet, måtte lemnas
utan afseende.

115

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Fjällbäck: Jag har icke begärt ordet för att yrka bifall

till min motion, utan endast för att gent emot utskottets motivering
få säga några ord.

Utskottet säger, att hvad jag i min motion föreslagit synes mindre
rättvist samt att frågan är alltför vidlyftig för utskottet att utreda,
den frågan nemligen, huruvida någon nedsättning kunde göras i det
högre krigsbefälets löner. Hvad först beträffar rättvisan af en dylik
nedsättning, hade jag, då jag väckte min motion, icke ett ögonblick
hyst något tvifvel derom. Jag hade nemligen hört en mängd af det
högre befälet i alla grader med mycken värma tala för, att vi böra
“offra allt för fosterlandets försvar“. Jag hade också i pressen sett,
att det är hvarje mans pligt att försvara fosterlandet utan ersättning;
detta är det kraf, som man ställer på hvar man. Detta skall jag
också gerna underskrifva, med vilkor likväl, att det kommer att gälla
för alla, icke ens generalerna undantagna. Nu skulle enligt det föreliggande
förslaget generalerna erhålla en aflöning af omkring 28 kronor
per dag; beväringsynglingarne hade, då jag väckte denna motion, föreslagits
till en dagaflöning af 20 öre. Jag kunde då icke tänka mig,
att det skulle ligga någon orättvisa deri, att generalerna afstode något
af dessa 28 kronor om dagen för att dela med sig åt männen i ledet.
Jag trodde då i min enfald — ty jag har efteråt funnit, att det måste
hafva varit bra enfaldigt — att dessa försvarsväuner, dessa högre militärer
skulle med gladt hjerta omsätta sin fosterlandskärlek i klingande
mynt. Men jag har nu funnit, att detta icke var meningen! Det
är endast den fattige mannen, som bar skyldighet att försvara foster
landet utan ersättning, men ju rikare man är, desto mera skall man
hafva betaldt. Sedan jag fått detta klart för mig, har jag naturligtvis
ingen förhoppning om att någon förändring härutinnan skall kunna
åstadkommas vid denna riksdag.

Utskottet har användt ordet mindre rättvis, d. v. s. att någon
rättvisa ligger i alla fall i det yrkande, jag framstält. Under förhoppning
att till nästa riksdag generalerna och det öfriga högre krigsbefälet
skola sjelfmant erbjuda sig att afstå en del af sina väl höga
löner till förmån för fosterlandets försvar, är det som jag nu afstår
från att framställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Hufvudpunkten V.

Bifölls.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg vidare särskilda utskottets utlåtande
n:o 2, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition an -

Angående
ändringar
i värnpligts
lagen.

N* 6.

Angående

ändringar

värnpligt ig

en.

(Forts.)

116 Tisdagen den 22 November, e. m.

gående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni
1885 än äfven väckta motioner om ändring i samma lag.

Ordet lemnades till

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Enär det vid behandlingen
af föreliggande lagförslag torde vara skäl att gå till väga på samma
sätt som vid behandlingen af särskilda utskottets utlåtande n:o 1,
tager jag mig friheten hemställa, att föredragningen måtte ske i den
ordning, att först fattas beslut om de af utskottet på sid. 24 af
dess utlåtande föreslagna vilkor för ifrågavarande lagförändring; att
vidare, då obestridligen § 27 är en af hufvudpunkterna, denna § behandlas
och att man derefter återgår till § 1, och så vidare i ordningsföljd.

Jag hemställer sålunda, att till afgörande först föredrages de i
4:de punkten af utskottets utlåtande föreslagna vilkor för bifall till
utskottets hemställanden;

att derefter först föredrages § 27 i utskottets förslag, efter hvars
behandling kammaren återgår till § 1, och derefter i ordningsföljd de
särskilda §§, som förekomma uti utskottets förslag under punkt 4;

samt vidare utskottets hemställanden i öfriga punkterna;

och slutligen ingressen.

Jag anhåller hos herr talmannen om proposition på bifall till detta
mitt förslag.

Till herr Perssons i fråga om sättet för föredragningen sålunda
gjorda hemställan lemnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogos till en början det af utskottet i
ingressen till punkten 4:o föreslagna vilkor; hvilket godkändes.

Härefter förekom utskottets förslag till ändringar i ifrågavarande
lag; hvarvid först föredrogs § 27 mom. 1, för hvilket lagrum utskottet
föreslagit följande ändrade lydelse:

“1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid flottan samt vid rytteriet under det första
året, men vid härens öfriga vapenslag under två år med sextioåtta
dagar under det första året och tjugutvå dagar under det derpå följande.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Andersson från Malmö: Då jag i går gick upp i kammaren
för att öfvervara behandlingen af de föreliggande kongl. propositionerna,
var det i tanke att icke yttra mig rörande desamma. Men då jag i
år intager eu annan ståndpunkt till dessa frågor än vid de tillfallen
de förut varit före, anser jag det vara mindre manligt handladt att
endast gå tyst fram till urnan och nedlägga sin röst. Jag har derför

Tisdagen den 22 November, e. m.

117

N:0 6.

nu begärt oi''det för att låta såväl denna kammares ledamöter som
mina valmän veta skälen, hvarför jag ändrat åsigt.

Detta har skett först efter mycken tvekan och efter ett samvetsgrant
genomläsande af de kongl. propositionerna. Hufvudskälet till
att jag var motståndare till det vid förra riksdagen framlagda förslaget
var, att jag ansåg att de kostnader, som betingades af dess
antagande, skulle för en lång och oviss framtid fastlåsa de med rätta
så förhatliga lifsmedelstullarne. Jag är icke militär och kan följaktligen
icke yttra mig om fördelarne eller olägenheterna af antagandet
utaf det nu framlagda härordningsförslaget. Men, efter hvad jag tyckt
mig finna, har aldrig förr ett så väl utarbetadt och lättfattligt arméorganisationsförslag,
som det vi nu behandlat, blifvit framlagdt till
Riksdagens pröfning. Detta är en uppfattning, som jag tror delas af
de fleste inom denna kammare, till och med af förslagets mest ifriga
motståndare.

Hvad särskilt finansplanen beträffar, få vi väl erkänna, att den
blifvit så väl utarbetad i alla detaljer, att man deraf åtminstone kan
få en föreställning om, hvarifrån de nödiga medlen till försvarets
stärkande skola tagas. Det är visserligen sant, att denna urtima
Riksdag icke kan fatta något direkt beslut om dessa skatters uttagande
för någon längre framtid, men finansplanen pekar i alla fall på ett
sätt för dessa medels anskaffande, som jag tror vara både rättvist
och ganska litet betungande för de mindre bemedlade klasserna. Det
har till exempel föreslagits att höja skatten för såväl jordbruks- som
annan fastighet. Något dylikt har icke alltid föreslagits samtidigt
med framläggande af föregående härordningsförslag i förening med
afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbördan.
Det ligger också rättvisa i detta, att på samma gång som jordbrukets
bördor lindras, skatten för jordbruksfastighet höjes. Likaså är det
föreslaget att höja skatten af kapital och arbete. När man läser
denna finansplan, så går det, tyckes det mig, likasom en röd tråd
igenom den, en sträfvau att så mycket som möjligt undvika att
betunga de mindre bemedlade klasserna. I fråga till exempel om den
tilltänkta arfsskatten har det gjorts undantag för de mindre arfven,
och för arf, som tillfalla bröstarfvingar, är skatten mindre än för
art till icke bröstarfvingar. Gå vi till inkomstbevilluingen, så finna
*vi, att den icke heller kommer att drabba den mindre bemedlade
befolkningen, då den ju först skall påläggas vid öfver 800 kronors och
i vissa fall öfver 1,800 kronors inkomst. I finansplanen påpekas

äfven ölet såsom ett lämpligt skatteobjekt,. Jag har från flere håll
såväl af enskilde personer som i tidningarne hört uttalas, att eu ölskatt
skulle komma att hårdast trycka den fattigare befolkningen.

Detta, mine herrar, är ett påstående, som jag tror att man

ganska mycket kan jemka på. Eu ärad talare här framför mig yttrade
i går något om ölet. Jag skall be att få komplettera hans uppfattning.
Han sade nemligen att om en skatt af circa r90 öre lades
på hvarje half butelj Öl, som säljes, skulle icke försäljarne taga mer
betaldt för sitt Öl, då de redan nu taga så mycket betaldt som 3 å

4 hundra procent af inköpspriset. Detta är äfven min uppfatt -

Angående

ändringar

i värnpligIs lagen.

(Forts)

N:o 6.

118

Angående

ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

ning. En annan sak, som han icke nämnde, skall jag be att få påpeka,
nemligen att man kan gå till väga på samma sätt här som i
Danmark och i Tyskland. Ölet, som drickes der, innehåller 3| å 4
procent alkohol. I Sverige deremot uppgår alkoholhalteii i det mesta
bajerska ölet till 4| å 5 procent- Enligt mitt förmenande bör väl
bryggaren, ifall maltskatt skall påläggas, kunna sälja ölet lika billigt
som förut, om han gör det lika svagt som det Öl, som begagnas i
Danmark och Tyskland. Jag tror att det äfven skulle vara till
mindre skada för dem, som dricka mycket Öl, om det innehöll något
mindre alkohol. Ty läkarne påstå att drickandet af mycket Öl skadar
just till följd af ölets starka alkoholhalt. Och som sagdt är föreställer
jag mig äfven, att om en sådan skattetitel kommer att föreslås eller
antages, man nog tager den fattiga befolkningens intresse i betraktande,
så att skatten icke kommer att drabba det så kallade måltidsdrickat
eller svagdrickat. Här synes, att finansministern tänkt på att icke
genom sådana skatters påläggande ytterligare betunga de fattiga. Men
så säger man, att det förslag, som nu antagits, eller som vi stå i
begrepp att antaga, skall blifva så ofantligt dyrt. Ja, mine herrar,
jag medgifver det. Det är dyrt. Meu hvad är det egentligen, som
är det dyra i detta förslag? Jo grundskatternas och rustningstungans
aflyftande från jorden. Det går till circa 7 millioner kronor om året.
Men vi stå väl på den ståndpunkten i denna fråga, att vi icke få
disputera, om grundskatterna och rustningstungan skola afskrifvas, utan
när de skola afskrifvas; — jag menar att det är en öfvervunnen
ståndpunkt att sätta i fråga, att de icke skola afskrifvas. Den uppfattningen
har mer och mer gjort sig gällande, det må vara rättvist eller
orättvist, att det är en sak, som bör ske. Det är blott en tidsfråga,
när det skall ske. Således återstå kostnaderna för härordningens
genomförande, och dessa skulle belöpa sig till circa 4 millioner mera
om året, än hvad vårt försvar för närvarande kostar. — Jag har
tillhört Riksdagen sedan år 1881, och under denna tidsperiod hafva
4:de och 5:te hufvudtitlarne ökats med inemot 10 millioner kronor.
— Med denna erfarenhet må det tillåtas mig att undra — i fall Riksdagen
nu skulle afslå det föreliggande härordningsförslaget — huruvida
man icke inom några få år skulle vara uppe i samma summa,
som här ifrågasättes, och ändå hafva lappverket qvar och stått på
samma ställe och stampat. Då hade dessa frågor icke varit ifrårf
Riksdagens bord. Man hade haft samma lappverk till försvar — eller rent
af intet försvar, som man påstår — i fall man nu sköte frågorna å sido.

Det är äfven ett annat vigtigt skäl, som omstämt mig beträffande
dessa frågor. De hafva nu i 30 års tid legat, om jag så får säga,
på Riksdagens bord, och man har icke kommit ur stället med dem.
De hafva hindrat ofantligt många andra frågors genomförande, som
skulle varit gagneliga och nyttiga för fosterlandet, men hvilka, som
sagdt, skjutits å sido af dem, så att man kan säga att denna försvarsfråga,
denna rusthållare- och grundskattefråga under en lång följd af
år hängt som eu mara öfver svenska Riksdagen. Att nu få dem
lösta skall säkerligen gagna hela samhällsutvecklingen.

Huru jag således betraktar saken, kan jag icke se det vara annat

119

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

än en fördel att nu antaga återstoden af det framlagda härordningsoch
värnpligtsförslaget.

Jag hade icke tänkt att recitera något af hvad som yttrats i
denna fråga under dessa två dagar. Men jag kan icke, medan jag
har ordet, underlåta att uttrycka min förvåning, öfver hvad ett par
talare yttrat. Man har sagt, att genom antagandet af nya värnpligtslagen
och genom bestämmelsen, att ynglingarne skola exercera 90
dagar i stället för 42, skulle väckas en så ofantlig ovilja inom landet.
Men i samma andetag hafva samma talare, som påstått detta, sagt
att om det förelegat ett förslag, som åsyftat ren värnpligt med långt
utsträckt öfningstid, då skulle de hafva varit med om det. Jag kan
icke förstå en sådan konklusion af ett sådant påstående. Ty om
oviljan är stor emot de 90 dagarne, så skulle den väl blifva ändå
större, om Riksdagen antoge ett förslag, som ginge löst på en längre
värnpligtstid, t. ex. 10| månader eller ändå längre, hvilket föreslås i
generalkomiténs förslag.

Det är nog sant, att inom en stor del af befolkningen råder
ovilja mot antagandet af förslaget. Men jag tror, att om man hinner
sätta sig rigtigt in i detsamma, man ej skall knota så mycket, i synnerhet
om Riksdagen behjertar de gjorda framställningarne om höjande
af dagaflöningen för beväringen till 50 öre, i hvilket fall ynglingarne
ju erhålla betalning för sitt arbete. Jag tycker dessutom man ej
begär för mycket då man fordrar att våra 20-åriga ynglingar skola
offra 90 dagar af sitt lif i fosterlandets tjenst. Om man kommer i
gång, tror jag sålunda icke att oviljan skall blifva så stor.

Ja, jag har nu anfört några skäl. som varit bestämmande för
mig att ändra åsigt. Det har, såsom jag sade i början af mitt anförande,
skett först efter mycken tvekan. Skulle jag med min röst
hafva bidragit till, att ovilja i landet skulle genom antagande af detta
förslag uppstå, då må man förlåta mig det. Min öfvertygelse, att
jag, genom att rösta för bifall till de nu föreliggande förslagen, härigenom
skulle gagna mitt älskade fosterland, har varit ärlig, och denna
min öfvertygelse har jag ej kunnat svika!

På grund af hvad jag yttrat, och äfven af hvad som yttrats för
bifall till denna fråga förut, anhåller jag, herr talman, om bifall till
föreliggande punkt.

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman, mine herrar! Det är

under det vissa medvetandet, att det kongl. förslaget med de förändringar,
som af utskottet äro gjorda, kommer att gå igenom, som jag
denna gång begärt ordet. Jag har således begärt det icke för att i
minsta mån kunna inverka på denna utgång, men jag har begärt det
för att få tillkännagifva min ställning till frågan och handla, som jag
alltid har älskat att göra, öppet och ärligt, och jag har gjort det för
att på samma gång få min mening förvarad i protokollet för framtiden,
ty det är möjligt, att det beröm och de loford, som skänkas
detta förslag i närvarande stund, i längden förlora nyhetens behag,
och då är det godt om man i verkligheten har uttalat sin ståndpunkt
i fråga om detta förslag.

Angående

ändringar

i våmpligte lagen.

(Forts.)

N:o 6.

120

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

Forts)

Tisdagen den 22 November, e. m.

För min del vill jag då först säga, att jag icke kan annat än
uttrycka min tacksamhet till mina motståndare eller vännerna af förslaget,
att man här icke hört det minsta om att man visar förakt
för fosterlandet eller bristande fosterlandskärlek, om man icke kan
vara med om det föreliggande förslaget. Om jag också icke kan till
fullo gilla detta förslag eller vara med om detsamma, hvilket ju nästan
är baseradt på samma grundval som det föregående, så har detta
alltsammans sin grund däruti, att jag önskar ett förslag uti annan
form, på annan grund. Den moraliska grundval, efter hvilken lagstiftaren
bör handla och på hvilken hvarje lagstiftningsåtgärd bör
hvila, är enligt mitt förmenande den, som Carl Ifvarsson en gång
karakteriserade som Ullighet och rättvisa. För min del kan jag icke
finna, att detta förslag, om också till eu del dock icke fullständigt,
hvilar på denna basis, och på grund ,af att förslaget det. icke gör,
är det, som jag icke kan vara med om detsamma. Jag vill med blott
några få ord — jag försäkrar, att jag icke skall hålla något långt
anförande — söka uppvisa några af mina skäl härtill. Först och främst
har man, som herrarne nogsamt känna till, pålagt lifsmedelstullam
De ha visserligen blifvit nedsatta, men det är i hög grad ovisst, huru
länge detta kommer att räcka. Man har vidare fört lagstiftningen
framåt i reaktionär rigtning, och sutligen har man, fastän majoriteten
af Andra Kammarens representanter två år efter hvarandra afslagit
ett förslag af nästan samma form som det nu föreliggande, det oaktadt
nu ordnat till en urtima riksdag för förslagets antagande, och
det går. Folket måste sålunda underkasta sig denna utsträckning af
de värnpligt.iges öfningstid med 48 dagar utöfver hvad nu är fallet,
och under tiden väntar den svenska nationen, det svenska folket, att
vårt öfverhus, vår Första Kammare, skall göra någon som helst uppoffring
från sin sida. Den uppoffring, som man enligt mitt förmenande
kunde göra, vore exempelvis en begränsning af den kommunala
rösträtten, ty utaf de frågor, som för närvarande stå på dagordningen,
torde dock ingen i vigt och betydelse kuuna jemföras med denna.
Men förgäfves har Andra Kammaren minst 20 gånger antagit en begränsning
af den kommunala rösträtten till T\j af hela kommunens
röstetal, och vädjat till medkammaren, men förgäfves. Man må icke
förundra sig öfver, när ingen offervillighet der gifves och när man icke
vill uppoffra något som helst af sina egna intressen, man må icke
förundra sig öfver, om det finnes de, som äro tveksamma om att vara
med om att pålägga folket nya bördor.

Men vidare får jag säga, att jag finner ett annat skäl för mitt
påstående, att förslaget icke hvilar på billighet och rättvisa, och det
är, att hvad beträffar den dagaflöning af 50 öre, som det här är fråga
om, utskottet icke kunnat tillmötesgå motionärernas önskan, att få
detta i värnpligtslagen faststäldt, utan man har bragt det derhän, att
frågan kommer att afgöras genom gemensam omröstning. Utskottet
har visserligen icke sökt uppvisa obehöfligheten af att införa denna
bestämmelse i lagen, utan har endast sagt, att “så länge icke den
allmänna meningen i landet afgjordt så fordrar, lärer denna dagaflöning
icke komma att nedsättas“. De, som äro för förslaget, vädja

Tisdagen den 22 November, e. m.

121

N:o 6.

naturligtvis till den svenska nationen och folkets stora flertal och säga,
att vi kunna så tryggt lita på dessa saker. Nej, mine herrar, vårt
öfverhus, vår Första Kammare, har icke handlat så, att vi på god tro
kunna lita derpå utan vidare. Jag anser derför redan detta sakförhållande
i fråga om intagandet i lagen af denna bestämmelse vara ett
skäl för mitt påstående.

Yidare anser jag, att man förfar orättvist mot rust- och rotehållarne.
Jag medgifver visserligen, att dem vederfares en viss rättvisa,
men i alla fall är det, som man säger, ett missköp, det kan icke
nekas. Och under det att båtsmanshållet och en del af kavalleriet
blifver satt på vakans, måste deremot rotehållarne fortfarande behålla
indelningsverket och fortfarande rekrytera. Jag frågar: är det rättvisa
uti sådant? Nej, här har det varit fråga om att söndra och
herska, såsom ett ordspråk säger. Den som representerar en ort, som
har rotehåll, den kan icke under sådana förhållanden känna sig
hugad att antaga det gifna förslaget.

Gent emot herr Bexells motion angående ett tillägg till § 28 af
samma värnpligtslag derom, att beväringen vid hären icke må användas
utom rikets gränser, och gent emot den reservation, som afgifvits
inom utskottet af flera reservanter, derom att beväringen vid hären
icke må användas utom de förenade rikenas gränser, har utskottet
anmärkt, att detta icke låter sig lämpligen göra, utan i så fall borde
man vidtaga en förändring af regeringsformens 13 §. Ja, mine herrar,
då få vi lära oss att vänta, om vi skola vänta till dess att vi få en
sådan ändring af nämda § i regeringsformen genomförd. Nej, ett
faktum är, att om man vill ha någon garanti och säkerhet för att
icke inblandas i storpolitik, så är det uppenbart, att då måste man
vara på sin post i hvarje ögonblick och icke hänskjuta saken till det
ovissa.

Slutligen ber jag få säga, att detta stärkande af vårt landtförsvar,
som att börja med går löst på 10 millioner kronor i förhöjda utgifter,
måste dock genomföras på bekostnad af sjöförsvaret. Den motion,
som herr Adelsköld i Första Kammaren afgifvit, visar nogsamt den
orättvisa, som härvidlag finnes, och att det torde vara endast på bekostnad
af sjöförsvaret, som landtförsvar et stärlces. Men, mine herrar,
när detta förslag väl är genomfördt, då torde nogsamt den dag komma,
då man, om man vill eller icke, måste följa med äfven därvidlag, och
penningar skall det vara till alltsammans.

Herr talman! På grund af dessa skäl, som jag här i korthet
aufört, skall jag anhålla om afslag å det föreliggande förslaget angående
§ 27 värnpligtslagen.

Herr Norberg instämde häruti.

Herr Jansson i Saxhyttan: Jag vill säga, att äfven om jag vore
förvissad om, att det af regeringen framlagda förslaget till förbättring
af vårt försvarsväsen vore det bästa, som kunde framkomma, jag dock
under nuvarande förhållanden icke kan lemna min röst till detsamma.
Ty jag ser eu stor fara uti att frambringa det missnöje inom landet,

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

122

Angående
ändringar
i vämpligtslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

som skulle uppstå, om förslaget antoges. Att detta missnöje icke är
något afskräckande för dem, som hysa den meningen, att försvarets
styrka ligger endast i organisationsförhållanden och huru man är öfvad
i vapens bruk, är ju helt naturligt. Men för mig, som tror, att det
ligger lika mycken vigt uppå, att i farans stund den stora massan af
folket besitter känslan af att med båg och lust göra sin pligt för fosterlandet,
är det angeläget att se till, att icke genom ett uppstående allmänt
missnöje fosterlandskärleken aftynar. Jag hörde af krigsministern,
då han i går yttrade sig här i kammaren, hur nödigt det i ett krig
var, att soldaten vore villig att följa sin fältherre i döden. Jag inser
fullkomligt rigtigheten af detta påstående, och jag vill instämma deri;
men jag frågar, huru skall det vara möjligt att finna sådana soldater
hos ett missbelåtet folk, och hos ett folk som icke eger stark, fosterlandskärlek,
som inger mod och lust och eggar dem dertill? Det borde
väl vara klart för hvar och eD, att denna fosterlandskärlek icke frammanas
genom, att den stora allmänheten mot sin bestämda och högt
uttalade vilja pålägges dessa stora bördor och uppoffringar för försvaret,
hvarom det är fråga, utan att i stället det derigenom uppkommande
missnöjet skall i hög grad förminska fosterlandskänslan och
måhända framkalla i verkligheten den försvarsnihilism, hvaröfver man
nu både i tid och otid klagar. — Ja, säger man, det är nog sant, att
en del af befolkningen blir missbelåten, men skola vi vänta tills alla
blifva belåtna, få vi aldrig något bättre försvar. Jag tror också, att
den tid icke är att förvänta, då landets alla innebyggare blifva villiga
att åtaga sig större bördor för försvaret; men jag tror dock på samma
gång, att i fall man något vill gå folkets berättigade kraf till mötes,
den tid snart skall inträffa, då endast ett fåtal säger nej; och då, men
icke förr, synes mig rätta tiden vara inne för försvarets verkliga förbättrande.

Inom den ort jag tillhör skall utan tvifvel ett Riksdagens bifall
till detta förslag mottagas med stort missnöje. Jag erinrar mig särskiidt
huru en något till åren kommen man yttrade sig vid ett af de
möten, som derstädes hållits rörande försvarsfrågan. Hau sade nemligen:
“Jag vill omtala, att jag har fyra söner, men att ingen af dem
kommer att undergå de 90 dagarnes exercis; utan är det så, att förslaget
derom af Riksdagen bifalles, komma de ofördröjligen att begifva
sig till Amerika". — Ja, så låter det bland folket, och hvilken känsla
tron I då, änne herrar, skall uppstå om detta lagförslag bifalles? Jag
vet nog, att förhållandena äro något annorlunda i eu del orter, men
jag tviiiar dock på, att förhållandena äro sådana, att man om detta
förslag kan säga, att det är uppburet af allmänheten. För min del
ser jag en stor fara i att antaga detta lagförslag, och derför skall jag,
herr talman, anhålla om afslag å den föredragna punkten.

Herr Persson från Arboga: Herr talman, mine herrar! Såvidt
jag hört, har från vestmanlandsbänken inom denna kammare ännu
ingen stämma höjt sig för att göra ett uttalande i den stora och vigtiga
fråga, som nu utgör föremål för Riksdagens behandling. Man skulle
måhända vara färdig att deraf draga den slutsatsen, att belåtenheten

Tisdagen den 22 November, e. m. 123

med det nu föreliggande förslaget till förbättring af vårt försvarsväsen
vore allmän inom denna landsända. Min erfarenhet går emellertid i
en motsatt rigtning. Men, mine herrar, det är ju sant, den erfarenhet,
man gör här i lifvet, beror ju i mångt och mycket till sin färg och
pregel af de kretsar och samhällslager, inom hvilka man rör sig. Jag
vågar derför ingalunda förneka, att det i Vestmanland, liksom i andra
orter af vårt land, finnes många, som med glädje ansluta sig till det
ifrågavarande förslaget. Jag är kammaren skyldig att så gerna först
som sist göra det erkännandet, att jag har hemtat mina erfarenheter
och mina intryck från de djupa samhällslagren. Det är mig ingalunda
främmande, som jag nyss nämnde, att det går en strömning af alldeles
motsatt art mot den, på hvilken jag nyss hänsyftade. Men ser man
till förhållandena och tänkesättet inom den stora massan af befolkningen
i dessa orter, så är jag viss om, att jag icke gör mig skyldig
till någon öfverdrift eller säger någon osanning, då jag påstår, att der
råder en allmän oro, ja, fruktan för hvad följderna måste blifva af de
föreliggande förslagens antagande. Att jag yttrar mig om frågan i dess
allmänhet i dag och särskildt vid föredragandet af denna punkt, beror
dels derpå, att debatten i går blef synnerligen långvarig och tröttande,
dels derpå att jag då af illamående kände mig oförmögen att göra
det uttalande, som måhända haft sin rätta plats vid den allmänna
debatt, som då hölls i denna kammare. Det vore säkerligen förspild
möda att vilja åter upptaga de mångfaldiga skäl, som kunna anföras
och äfven blifvit anförda, så väl för som mot det föreliggande förslaget
till förbättrad härordning. Jag anhåller dock att i största allmänhet
få nämna, hvad som för mig var bestämmande, då jag i går i urnan
nedlade min nej sedel mot detta förslag. Jag bär icke kunnat blifva
öfvertygad om, att detsamma hvilar på en god och rigtig grund. Och
att en god byggnad skulle kunna uppföras på en felaktig eller dålig
grund, lär ingen vilja påstå. Jag anser denna grund felaktig hufvudsakligen
derför, att den leder till en orättvis fördelning af de bördor,
som den nya härordningen kommer att medföra. I synnerhet synes
det mig vara i ögonen fallande, att dessa orättvisor på ett synnerligen
känbart sätt måste komma att drabba städernas befolkning. Söner af
jordegare eller sådana, som sjelfva äro egare af jord, få sig visserligen,
äfven de, en ökad personlig tunga pålagd, men de få äfven ett rikligt
vederlag derför i de skaltelindringur, som äro stälda i samband med
ombildningen af försvarsväseudet. Jag ber att få betona, att jag för
min del icke är någon principiel motståndare till dessa skattelindringar.
Jag anser dem vara påkallade af både rättvisa och billighet. Men jag
hade verkligen i det längsta gått och gjort mig den illusionen, att man
för ett så högt pris skulle få någon större valuta än den, som nu
bjudes det svenska folket. Det erkännes ju allmänt, att den härorganisation,
som nu skall bringas till stånd, icke utgör ett fullständigt
ordnande af vårt försvarsväsen. Dock skall man för att erhålla denna
partiella förbättring gifva ut, jag vore färdig att säga, ända till sista
skärfven af våra tillgångar. Men det är nu icke värdt att vidare
orda härom.

Hvad som närmast förauledt mig att begära ordet, är det för -

N:o 6.

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N-.o 6.

124

Tisdagen den 22 November, e. m.

Angående

ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

hållandet, att jag från en af de städer, jag har den äran att representera,
nämligen staden Sala, mottagit en adress från dervarande filial
af Svenska qvinnoföreningen för fosterlandets försvar, med anhållan,
att jag ville bringa dess innehåll till kammarens kännedom. En så
billig anhållan anser jag mig pligtig att efterkomma och ber derför
att för kammaren få nämna, att i denna adress uttalas eu liflig önskan,
att det af regeringen till urtima Riksdagen framlagda arméförslaget
måtte vinna Riksdagens bifall. Adressen är undertecknad med 48
namn. Jag beklagar, att jag för min del icke är af samma mening,
som de ärade adressanterna.

Då jag i går instämde i det anförande som här afgafs af herr
Yahlin från Falun, kan det vara temligen öfverflödigt att jag yttrar
mig vidare i denna fråga. Det gäller nu särskild! de 90 dagarne.
Och att dessa 90 dagar bland befolkningen i de orter som omfattas
af min valkrets motses med oro, har jag redan haft äran nämna. Med
mitt uppträdande särskildt vid den nu föredragna punkten afser jag
ingalunda att söka åstadkomma någon förändring i hvad denna punkt
innehåller. Jag inser mycket väl, att dessa 90 dagar genom hvad
jag vore färdig att kalla händelsernas obevekliga logik redan äro att
anse som ett i det närmaste fullbordadt faktum. Då jag böjer mig
för detta faktum, kan jag dock icke undertrycka den känsla af vemod,
som griper mig vid tanken på de för vårt land och vårt folk ödesdigra
följder, som antagandet af den föreslagna härordningen och hvad dermed
eger samband måste enligt mitt förmenande komma att medföra.
Jag är ingen motståndare till en förbättrad härordning. Jag
älskar varmt mitt fosterland, och om jag har något att erinra mot
utsträckningen af de värnpiigtiges öfningstid, så är det icke att antalet
dagar blir 90, utan att denna tid synes mig vara alldeles otillräcklig
för de värnpiigtiges utbildning till krigsduglighet. För min del vore
jag färdig att i detta hänseende gå vida utöfver denna siffra. Men
då öfningstiden nu skall utsträckas och det från flera håll inom
kammaren framhållits, att 90 dagar äro å ena sidan det minimum, .
hvarmed man kan åtnöjas och å andra sidan det maximum, som är
möjligt att vinna, så vore det fåviskt att söka åstadkomma någon
ändring i denna siffra, och jag skall icke heller i detta hänseende
göra något yrkande. Men då vi nu stå vid ingången till ett nytt
tidsskede i vårt lands historia, hvars måhända mest utmärkande drag
skall blifva just den lagstiftning rörande försvarsväsendet, som nu
skall komma till stånd, jemte hvad som deraf kan komma att följa,
har jag icke kunnat underlåta att uttala mina farhågor med afseende
på följderna af denna lagstiftning för att få min mening derom till
protokollet antecknad och dymedelst fritaga mig från all delaktighet
i ansvaret för dessa följder.

Jag kan vid detta tillfälle icke heller undertrycka en önskan,
som för visso rör sig här i allas bröst, en önskan som jag älven tror,
eller åtminstone hoppas skall blifva verklighet, en önskan slutligen,
af hvars uttalande jag förmodar att ingen kan taga anstöt, nemligen
att det militärbefä), hvars åliggande det blir att hädanefter utbilda
det värnpligtiga manskapet med de 90 dagarnes öfniDgstid, måtte fatta

Tisdagen den 22 November, e. m.

125

N:0 6.

och genomföra sin uppgift så, att de farhågor, som jag här uttalat,
blifva omintetgjoixla, att de upplösa sig i sin motsats. Dess bättre
har det &amla talet om den råhet och hårdhet, hvarmed beväringen
stundom blifvit behandlad, numera i det närmaste tystnat. Det förekommer
dock en eller annan gång, att sådant tal dyker upp igen.
Må det då hädanefter kunna konstateras, att hvad som förut varit
en verklighet snart må blifva ett förbleknadt minne.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Biilovv: I början af riksdagen inlemnade representanten
för Helsingborg en adress till Riksdagen, en adress som tillkommit på
ett möte i universitetets aula i Lund. I denna adress uttalade sig
400 personer, tillhörande Lunds samhälle för regeringens förslag. De
yttrade i sin adress, att denna var Lunds samhälles adress. Till den
slöto sig 300 studenter, som påstodo att det var Lunds studenters
adress. Emellertid hafva inemot 500 studenter i Lund icke deltagit
i denna opinionsyttring. Från Lund har jag mottagit en adress undertecknad
af 525 personer, i hvilken adress de uttala sig mot regeringens
försvarsförslag. Jag skall be att på kammarens bord få öfverlemna
denna adress. Dessa två adresser tala för och mot regeringens
förslag, och jag är dock öfvertygad om att båda två tillkommit i ärlig
öfvertygelse och visst icke på det sätt som herr Petersson i Runtorp
påstod att man tillverkar opinionsyttringar i Småland. Jag har icke
så dåliga tankar om Smålands folk som herr Petersson. Jag tror
icke, att det går så lätt att tillverka opinionsyttringar. Men likväl
har jag i denna kammare i dag förvånat mig öfver att så många
kunnat byta om åsigter i denna störa fråga. Jag vet icke, om dessa
män lärt sin omvändelse i Småland eller småländingar lärt sin omvändelse
i Andra Kammaren. Säkert är, att mången här visar sig
vara vänd, omvänd och sedan kunnat vända upp och ned på sin motivering
i den stora frågan.

Hvad försvarsfrågan beträffar, borde den icke hafva varit någon
stor tvistefråga här i landet. Om Första Kammaren hade antagit 500-kronorsstrecket i rösträttsfrågan, skulle jag kanske i dag röstat för
regeringens förslag.

Såsom nu besluten utfallit i dagens stora fråga, visar det sig att
magien här i Sverge öfvergått till Sverges allmoge. Då indelningsverket
tillkom var förhållandet annorlunda. Då tillkom denna orättvisa
börda för Sveriges allmoge på det sätt, att det var enväldet och
do då beckande öfverklasserna som lade bördan på allmogen. Och
allmogen stod då temligen värnlös och hade ingen magt att deremot
uppträda. Nu då allmogen hunnit till det tillfälle i vårt århundrade,
att den kan afskudda sig detta ok, så lägger allmogen eu del af detta
ok på en samhällsklass, som står lika värnlös som allmogen stod, då
den mottog denna börda. Det är tydligt, att deDna handling skall i
vårt land I103 de samhällsklasser, som icke här äro representerade, som
icke här äro hörda, väcka en oerhördt stor förbittring. Vi kunna icke
förneka denna sanning. Den skall träda fram med ett allvar, hvaröfver
mången torde komma att förvåna sig. Men det står dock Sver -

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

126

Tisdagen den 22 November, e. m.

^ingående

ändringar

väimpligts

lagen.

(Forts.)

Herrr Petersson i Brystorp: Under debatten i går uppträdde
jag icke med något anförande, utan inskränkte mig till ett instämmande.
Jag anser dock det vara min pligt'', att tillkännagifva, att
äfven jag fått mig tillsända rätt många adresser från åtskilliga försvarsförbund,
bvilka hafva uppmanat mig att medverka till frågans
lyckliga lösning. Jag måste dock bekänna, att jag icke med min röst
bidragit till gårdagens resultat.

Men hvad den nu föreliggande frågan ankommer, har jag också
mottagit många adresser, hvari mina kommittenter uttrycka sin afsky
för de 90 dagarne. De resonera som så: Vi hafva svårt att få jordbruksarbetare
under sommartiden redan nu. Skulle nu de unga krafterna
dragas bort, få vi ännu svårare. De tänka härvid ej blott på
den beväring, som under öfningstiden ryckes från arbetet, utan de
frukta äfven för en stor emigration. När beväringstiden senaste gången
ökades, reste många det första året. Emellertid var en längre
öfvergångstid bestämd; derigenom har man så småningom vant sig
vid de nya förhållandena.

En talare på malmöbänken uttalade sin förundran öfver, att beväringsskyldige
kunde hellre vilja tjena ett år än 90 dagar. Det är
dock förhållandet med många, åtminstone i min hembygd. De resonera
som så: de 90 dagarne tagas under den brådaste tiden. Om
deremot tjenstgöringen omfattade ett helt år och de således äfven
vintertiden skulle vara borta, skulle de kunna få lära sig åtskilligt,
som komme dem till fördel under hela deras återstående lifstid.

Hvad de 90 dagarne beträffar, kunna de icke blifva annat än ert
militärlyx. Hvad särskildt beträffar infanteriet, böra för dess öfning
60 dagar vara tillräckliga. Jag har så mycket mer anledning att tro
detta, som jag af förutvarande krigsministerns anförande till statsrådsprotokollet
finner, att han önskar en förlängning af öfningsdagarne
hufvudsakligen för ernående af träffsäkerhet vid skjutning. Jag tror
för min del, att skjutskickligheten skulle kunna öfvas lämpligare och
billigare än hvad nu kan ske på exercisfältet. Skall någon nämnvärd
skicklighet ernås, måste man börja redan i barndomen. Så är det i
min hemtrakt. Der finnas stora jagtmarker. Ynglingarne börja vid
14, 15 års ålder öfva sig i skjutning och äro derför skickliga, då de
komma på exercisfältet. Redan i folkskolan kunde de få öfning häri
under vederbörlig ledning; de skulle då slippa gå på exercisplatserna
särskildt för skjutskicklighetens uppöfvande. Jag erinrar härvid om
den vackra skarpskytteidéns tid. Så kunde ynglingarne i beväringsåren
blifva ålagda att kommunvis öfva sig i skjutning under ledning

ges allmoge öppet att försonligt uppträda och försöka göra detta försvar,
som nu ifrågasättes, sådant, att förbittringen lägger sig, det står
Sverges allmoge öppet att lemna medborgerliga rättigheter åt den samhällsklass,
som nu förgäfves står och protesterar. På detta sätt kunna
de taga emot de nya försvarsbördorna och kanske med dem en dag
stå såsom ett försonadt folk, hos hvilket förbittringen och partihatet
hafva lagt sig. Såsom frågan emellertid nu har framkommit röstar jag,
herr talman, mot regeringens förslag i denna punkt.

Tisdagen den 22 November, e. m. 127

af någon korpral. Jag tror, att de skulle blifva djerfvare och säkrare
skyttar på det sättet än nu på exercisplatserna under kommando
af ett stort befäl.

Jag inser mycket väl, att det icke är möjligt att få något afdrag
på dessa 90 dagar, som stått på dagordningen hela den tid jag varit
med i riksdagen, sedan 1883. Men jag hemställer, huruvida det icke
vore politiskt klokt att icke taga de 48 dagarne på en gång, utan
fördela dera på minst 6 år med 8 dagar på hvarje. Derigenom skulle
beväringsynglingarne få tillfälle att lugna sig litet mera. Skulle deremot
de 48 dagarne tagas på en gång, kommer säkert antalet beväringar
att minskas. Kanhända skulle det komma att visa sig, att det
ligger någon sanning i det uttalandet af en tidning: “Det kan hända,
att beväringsynglingarne befinna sig i Amerika, under det befälet går
qvar här i Sverige."

Jag yrkar derför, att öfningstiden fördelas på minst 6 år med
8 dagar på hvarje år.

Herr Aulin: Ifrån min hembygd har jag mottagit en mötesresolution
med anhållan att delgifva kammaren dess innehåll. Jag gör det
så mycket hellre som jag i går och i dag iakttagit den uppmärksamhet,
med hvilken de s. k. försvarsresolutionerna mottagits. Men jag
vill icke upptaga kammarens tid eller belasta dess protokoll med att
uppläsa denna resolution. Jag ber endast att få med några få ord
angifva" dess innehåll.

Det ifrågavarande mötet hölls i Eskilstuna den 29 sistlidne oktober
och var besökt af cirka 600 personer. Mötet beslöt enhälligt
att på det kraftigaste protestera mot den urtima Riksdagen, der det
föreslås att lägga en tung börda på de mindre bemedlades skuldror
utan att samtidigt lemna dessa personer full medborgarrätt.

Detta är i korthet innehållet af mötets beslut.

Hvad min egen ställning till nu föreliggande förslag beträffar,
har jag under de två föregående riksdagarne röstat mot Kongl. Maj:ts
förslag. Ej heller vid innevarande riksdag hafva mina åsigter förändrats
i detta hänseende, utan kommer jag — till fullo instämmande
i herr Yahlins i går uttalade åsigter — att äfven nu rösta emot det
föreliggande förslaget.

Herr Westerberg: Då jag nu efter derom vunnen öfvertygelse
kommer att afgifva min röst för de 90 dagarne, anser jag mig böra
angifva några skäl derför. Så väl denna kammares medlemmar som
mina kommittenter känna, att mina åsigter beträffande krig varit
bygda på kristlig basis. Jag har en afsky för krig såsom afgörande
rättsfrågor. Ty jag tror aldrig, att något annat kan afgöras på slagfältet
än en magtfråga — icke någon rättsfråga. Jag tror, att sanningen
fortfarande skall segra. Men jag tror ock, att ett värn är
nödvändigt under för handen varande omständigheter, då vi icke kunna
trygga oss inom våra landamären på den rättfärdighet, som tål dagens
ljus, så att krigets gissel icke behöfde undanrödja några svårigheter
och gamla syndaregister för oss. Såsom medlem i ett samhälle sådant

N:o 6.

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N o 6.

128

Tisdagen den 22 November, e. m.

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

som det nuvarande har jag rätt att gent emot yttre fiender handla
såsom jag gör såsom enskild medborgare i kommunen. I mitt hem har
jag redan infört värnprincipen, i det jag skyddar mig mot sådana yttre
intrång, som skulle störa min hemfrid. Jag läser min dörr åt öster
så väl som min port åt vester; och jag skulle, i fall någon skulle finna
anledning att utöfva öfvervåld inom mitt hem, söka med alla till buds
stående medel utdrifva en sådan person. Jag öfverflyttar nu denna
idé från hemmet till staten och finner då att under nuvarande förhållanden,
då vi äro omgifna af det onda, vi äfven måste värna oss emot
det onda. Den värnpligt, som vi genom ett antagande af nu föreliggande
förslag komma att ålägga våra unge män, är naturligtvis blott
en skolgång för den examen, som kallas krig. Ett sådant krig är —
och vi fingo af herr krigsministern en tafla deröfver upprullad — icke
en vanlig framställning på duken. Jag har stått krigshändelserna så
nära, att jag varit i tillfälle att få del af ögonbiicksfotografier från
slagfältet. Det behöfves för dessa krig en förberedelse för manskapet
ej allenast i att kunna rigta och skjuta, utan ock att kunna lyda och
stå i full rapport med befälhafvaren. Man skulle nu kunna tro, att
detta helt enkelt kunde inöfvas. Ja, det är sant, det kan inöfvas.
Men det finnes ock en kraft, som kan verka mer än någon annan.
Det finnes en kraft utgående från den öfverordnade på den underordnade,
hvilken icke får kännas som ett tvång, utan som ett inre samband
— jag vågar knappt nämna den vid dess rätta namn. Den
starkaste magten på jorden är kärleken, och jag tror, att dess verkan
kan utsträckas äfven hit. För att få en krigsduglig och kraftig armé,
är det ej nog att bara “stampa i marinen"; nej, manskapet måste
ledas, öfvas — armén sättas i ordning och system. Jag kan icke förstå
— jag erkänner öppet min okunnighet — att fullt bedöma alla de
siffror, alla de namn o. d. som stå i samband med studiet af denna
fråga.

Vid början af en drabbning höres ljud liksom folie eu sten i en
brunn, ett plumsande ljud. Det är en man som är träffad, man frågar
hvem det är. Man vet icke, kanske den sjelf som frågar!

De ord hvarmed herr krigsministern inledde öfverläggningen syntes
mig synnerligen egnade att ingjuta förtroende, ja, entusiasm hos de
underordnade. Jag vill icke tro att det är fråga om köpslagan med
det myckna talet om penningar. Det ifrågasattes dyrbarare offer då
ej blott våra söners lif och blod utan jemväl deras moraliska och andliga
lif sättas på spel då de lemnas under krigsbefälets vård. Eu så
dyrbar egendom lemna vi med de 90 dagarna i ännu större grad än
hittills åt den institution, som herr krigsministern fått sig anförtrodd
att vårda för hela Sverige. Då vi göra detta, vill jag framhålla såsom
en önskan och en bön, att våra söner icke måtte blifva moraliskt förderfvade,
utan att befälet måtte föregå med sådana exempel, att den
tid, de egna åt rikets och fosterlandets tjenst, måtte blifva till fosterlandets
väl och deras egen utveckling. Fosterlandskärleken prutar man
icke med, kärleken är något som verkar glädje. Det verkar glädje
att låta det emblem som minner om Sverige svaja öfver sig till tecken
på att vi äro frie män. Jag har under många år varit en främling

129

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

och rest öfver Europa, och hvar gång jag träffat vår svenska flagga
har det gladt mig. Mitt öga har hastigt gått öfver de andra nationernas
flaggor men stannat med kärlek der jag sett ett sådant tecken
på vårt fosterland. När jag med min röst öfverlemnar våra söner,
sker det med det förtroende och den tillit, som jag uttalat. Jag skulle
icke hafva vidrört denna fråga, om jag icke sjelf hade en bitter erfarenhet
från fordomtima, som icke af mig kan glömmas. Såsom ung
hade jag till lärare en högre militär. Det sätt hvarpå han behandlade
oss — vi voro den tiden vid ett tekniskt läroverk — har så inbränt
sig i mitt minne, att jag nästan vämjes vid tanken, och jag anser som
sannolikt, att den ovilja denna kammare så länge hyst mot försvarsfrågan
åtminstone i ej oväsentlig mån torde härröra sig från minnet
af den behandling befälet förr visat sina underordnade. Jag hoppas,
att erfarenheten skall visa att detta skall hädanefter blifva omöjligt
på grund af det humana och kristliga bemötande beväringen kommer
att röna.

Herr John Olsson från Stockholm: Ehuru jag i går under
debatten om organisationen var i tillfälle att angifva min ståndpunkt
till det kongl. förslaget i dess helhet genom att instämma med herr
Väldin från Falun, ber jag dock få tillägga några ord för egen del
nu då värnpligtslagen föreligger till behandling. Då jag motsätter
mig den föreslagna utsträckningen till 90 dagar af beväringens öfningstid,
uttalar jag icke blott min egen öfvertygelse; jag tror mig äfven
uttrycka samtliga de valmäns åsigter, hvilka hafva insatt mig i kammaren,
liksom äfven tankarna och önskningarna bland det stora flertal
i min valkrets, som ännu saknar och väntar medborgerliga rättigheter.
Jag har blifvit vald på programmet: ingå ökade militära bördor, innan
ökade medborgerliga rättigheter blifvit beviljade, och jag kommer för
min del att rösta mot de 90 dagarne.

Ingen bestrider väl, att denna punkt om de 90 dagarna utgör
sjelfva kärnpunkten i förslaget. Detta har framhållits af militärerna,
och samma uppfattning har också gjort sig gällande under den stora
folkomröstning om förslaget, som egt rum öfverallt i landet, under de
senaste veckorna sedan kallelsen till urtima riksdagen utgick. Här
föreligger således kardinalpunkten. Organisationen har naturligtvis spelat
sin roll, men af de uttalanden som gjorts ute i landet har framgått att
det hufvudsakligen varit för eller emot de 90 dagarne som varit lösen,
ehuru denna synpunkt blifvit tillbakaträngd under frågans behandling,
vid riksdagen.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade
i sitt anförande i går, att om vi antaga dessa förslag, skall det helsas
med glädje och bifall af hela samtiden, af alla i landet. Jag tror för
min del, att om herr statsrådet hade något litet aktgifvit på stämningen
i landet under de senaste veckorna, skulle hau kanske gifvit
sitt påstående en något mindre bestämd form. Jag vågar åtminstone
bestrida, att samtidens bifall har varit så enhiilligt som herr statsrådet
förmodade; och utan att vara profet, torde man dock våga
förutsäga, att framtidens dom kanske icke heller blir så enstämmigt
Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 6. 9

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:0 S.

130

Angående

ändringar

värnpligtig

lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

bifallande. Många tecken tyda derpå. Den som aldrig så litet stått i
beröring med de folkklasser, som företrädesvis komma att drabbas af de
ökade militärbördor man vill pålägga landet, han vet, att för visso intet
kongl. förslag mottagits med så oblandadt missnöje, ja jag vågar säga
ovilja och förbittring, som just förslaget om de 90 dagarna. Kammarens
ledamöter hafva säkerligen tagit del af den broschyr, som här i
går utdelades, och deraf inhemtat, att den allmänna folkopinionen så
godt som enhälligt uttalat sig emot dessa 90 dagar. Den saken kan
icke förnekas. Och då man här från flera håll åberopat och till och
med tröttat kammaren med att uppläsa adresser från valmän och
andra personer, som uttalat sig för det kongl. förslaget, så ber jag
få tillkännagifva, att jag mottagit mellan 100 och 200 resolutioner,
alla innehållande mer eller mindre skarpa uttalanden emot de 90
dagarne.

Hvad är då skälet till att de orepresenterade — ty det har
öfvervägande varit sådana — men äfven valmännen med sådan ovilja
motsätta sig den utsträckta värnpligten? Jag tror icke man misstager
sig, om man söker orsaken deri, att menige man icke förmå inse det
rättvisa i att lägga ökade ekonomiska och personliga bördor på dem,
som sakna medborgerliga rättigheter, att vägra dem att deltaga i
afgörandet af landets angelägenhet, af hvilka man dock begär att de
i farans ögonblick skola försvara landet. Det kan efter mitt förmenande
icke förnekas, att det är orättvist och obilligt att fordra,
att dessa medborgare skola åtaga sig ökade bördor, innan man vill
medgifva dem medborgerliga rättigheter; att påtvinga dem dessa bördor
tvärt emot deras vilja är ett missbruk af magt som förr eller senare
kommer att hämna sig på magtens innehafvare.

Man har förebrått mig att jag velat ställa rösträttsfrågan i samband
med frågan om utsträckt värnpligt, och göra lösningen af den
förra till vilkor för den senare. En framstående ledamot af medkammaren
har till och med betecknat detta såsom “oförsynt11. Herr.
talman, jag skall icke svara med så starka ord. Jag skall blott fästa
uppmärksamheten derpå, att jag långt ifrån är den ende, som velat
ställa dessa båda frågor i det naturliga samband med hvarandra, som
jag gjort.

Det kan icke hafva fallit ur någons minne, hurusom denna
kammares talman i början af riksdagen vid ett högtidligt tillfälle
å Andra Kammarens vägnar betonade sambandet mellan dessa båda
frågor, då han uttalade den förhoppning “att hvar man måtte erhålla
full medborgarrätt i det land han går att i farans stund försvara".
Jag tror också, att man icke gerna kan förneka det rättvisa i denna
fordran.

Herr statsministern yttrade i går, att rösträttsfrågan icke nu
förelåge och att han derför icke kunde uttala sig om densamma.
Jag vågar tvärt om tro, att just denna fråga mer eller mindre dominerande
legat bakom alla förhandlingar som förts inom och utom
kamrarne i försvarsfrågan. Den har på ett sätt som icke kan missförstås
trängt sig fram i den allmänna opinionen och under försvarsfrågans
behandling gjort anspråk på företrädesrätt framför alla andra

131

N:0 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

frågor såsom den vigtigaste och angelägnaste att lösa. Jag tror, att
denna opinion hade haft rätt att vänta ett uttalande från regeringen
om dess ställning till rösträttsfrågan. Hvad folket tänker, derom kan
man icke sväfva i ovisshet efter den väldiga opinionsyttring, från
öfver 200,000 myndige svenske medborgare, som nyligen afgifvits.
Desse medborgare hafva då också rätt att nu få upplysning om hvad
regeringen tänker i frågan.

Då jag, som sagdt, anser det orättvist att pålägga ökade militärbördor,
så länge man vägrar folkets stora flertal medborgerliga rättigheter,
yrkar jag alltså anslag.

Herr Redelius: I går middag hörde jag en talare från stockholmsbänken,
om jag minnes rätt, yttra, att “man borde se saken sådan
den är, tala sanning, låta bli att leka kurra gömma och vilseleda folk".
För min ringa del ville jag ställa mig dessa ord till efterrättelse, då
jag begärde ordet för att svara en talare på norrlandsbänken, som
påstått, att det här förslaget att gifva de värnpligtige nittio dagars
vapenöfning icke hvilar på billighet och rättvisa. Att åtskilligt skulle
vara att erinra och argumentera emot, var att vänta. Detta var ju
alldeles gifvet. Men att en så graverande anmärkning skulle rigtas
emot förslaget, det väntade jag icke, allra minst efter de vänliga ord
mot olika tänkande, hvarmed den ärade talaren, herr Halvar Eriksson,
begynte sitt anförande. På mig gjorde den der anmärkningen ett djupt
intryck, så att jag ansåg, att jag borde yttra några ord, icke för att
tillkännagifva min ståndpunkt, ty den förmodar jag är tillräckligt känd
i den här frågan, utan för att försöka så vidt möjligt att draga fram
och hjelpa till att skärskåda detta påstående om billighet och rättvisa
uti ifrågavarande fall.

Jag skulle också gerna vilja säga några ord i anledning af det
anförande, som den ärade talaren från Falun hade i går, då han så
starkt betonade friheten. Han erhöll många instämmanden i sitt yttrande,
och i den särskilda punkten skulle jag också vilja instämma
med honom, att frihet är eu mycket, mycket god sak och värd mycket
stora offer. Jag är också villig att med honom erkänna att man
bör offra något för friheten* Men här är nu icke fråga om frihet
gent emot hvarandra, frihet att säga nej till det, som andra säga ja
till; utan här är nu fråga om vår frihet såsom sjelfständigt folk ibland
andra folk. Det, får jag bekänna, gladde mig, då jag kom hit, att
jag såg så många, pluraliteten af Riksdagens ledamöter, sätta denna
fråga öfver våra enskilda inre frågor, låta denna fråga stå öfver alla
våra eljest befintliga partier, låta sina särskilda tycken och meningar
i inhemska frågor vara för sig och låta denna fråga vara hvad den
år, en fosterländsk fråga, som det gäller att besvara så, att vi kunna
fortfarande förblifva ett fritt folk, i åtnjutande af politiska rättigheter
bland nationerna. Så har jag fattat denna fråga och jag vill tro,
att vi alla fattat den på det viset.

Men begär man icke för mycket, frågas det. Det bär talats om,
att vi lägga på svåra och odrägliga bördor. Och det har sagts, sedan
jag begärde ordet, af eu talare, att det var "oro“i hans bygd vid

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6

132

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

tanken på de nittio dagars öfning, som man ämnar pålägga våra söner.
Jag säger “våra söner“, mine herrar, inom parentes sagdt har
jag tre söner, som komma att drabbas af denna lag och det redan
nästa år, 1893.---Ja, var det så löjligt, att man har tre sö ner,

som äro värnpligtige? Det följer väl icke derutaf, att de nästa
år skola exercera första gången alla tre.

Detta i förbigående. Saken är allvarlig. Vi anse oss böra pålägga
våra söner denna börda; och det väcker oro, säger man. Det
väckte emellertid min undran, att den talare, som nämnde oro, påstod,
att antalet öfningsdagar i alla fall skulle blifva för ringa. Man borde
“mycket öka denna siffra", sade han. Då undrar jag hvad den der
oron innebär. Månne de unge männen i hans ort anse sig få för liten
öfning med nittio dagars, så att de icke gerna vilja nöja sig dermed,
men klagande säga: “ack, Riksdagen ämnar ju icke gifva oss mer
än 90 dagars öfning, då vi behöfva 10| månaders eller ett års öfning."
Att detta är deras mening, sade ej talaren i fråga; det är bara min
undrande fråga med anledning af hans ord.

Men nu om Ullighet och rättvisa. Hvad är det man begär? Begär
man af den ene mer än af den andre? Man begär offer, derom
äro alla ense: personliga offer och ekonomiska. De personliga äro lika
för alla. Den värnpligtige skall öfvas i nittio dagar, hans föräldrar
må vara rika eller fattiga — det gör detsamma. Han skall, när det
gäller, gå ut och värna ett älskadt fosterland. Kan det i denna likhet
vara någon obillighet? Den ene har icke större förmåner än den
andre. Jag kan icke finna, att detta är orättvist.

Det bär framhållits, att skattefrågan spelar stor roll härvidlag.
Den gör så. Man kan säga, att samhället hittills kräft af de enskilde
mycket olika ekonomiska offer för försvaret, och äfven nu gör det, om
man särskilt tänker på skatteregleringsförslaget. Men gent emot den
fråga, som här egentligen föreligger, nemligen fosterlandets försvar,
der gäller icke detta. Här kräfver man ingalunda i skatteväg några
stora offer af de små i betydelsen af de fattige; ty utaf dem kräfver
man icke annat än personliga offer. Kongl. Maj:t har sagt i sitt uttalande
till Riksdagen, och utskottet, hvars betänkande nu föreligger,
har också sagt, att man ej skulle utkräfva någon skatt att bestrida de
utgifter med, som ett förbättradt försvar kräfver af dem, som hafva
under 800 kronors inkomst, men att de högr ebeskattade skulle betala
kostnaderna. Jag kan icke förstå, huru detta kan anses vara en
obillighet mot de mindre bemedlade eller eu orättfärdighet mot de
små. Jag tycker, att förslaget är godt i ekonomiskt hänseende och
har trott, att det skulle vinna erkännande, att man vill handla efter
billighet och rättvisa mot samhällets medborgare. De, som hafva något,
få betala efter som de hafva. Ja, och detta är ju rätt det. Derför
har af många äfven i denna kammare förslaget om en direkt beskattning
vunnit bifall. Och de, som skulle drabbas mest af den direkta
beskattningen, ha, såvidt jag förstår, varit de varmaste anhängarne
af ett förbättradt försvar. Det är derför icke heller rigtigt,
tror jag, att man slungar ut beskyllningar mot medkammarens ledamöter,
af hvilka många, ja, jag förmodar, de fleste hittills gått fria

133

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

för de skatter, som nu äro ifrågasatta att aäyftas. Dessa medkammarens
ledamöter vilja sjelfva taga dessa skatter på sig. Jag vet icke,
om man bör förebrå dem för detta. Mig synes billighet och rättvisa
kräfva, att man gifver sitt erkännande åt dem. Jag gifver ock allt
erkännande åt de stadsrepresentanter här i kammaren, som för fosterlandets
väl, för värnande af vår frihet vilja gifva detta offer att försaka
de lättnader i skatteväg, som de hittills haft, och åtaga sig denna
börda med alla öfriga. Detsamma gäller också alla säteriegare på
landet, alla tjenstemän och alla med dem likstälde på landet. De ha
icke några ekonomiska fördelar af det här, men de få göra ekonomiska
offer. Då de villigt åtaga sig dessa offer, böra de icke klandras,
såsom om de ville kasta bördorna på andra och sjelfve vara frie.

Det är icke rätt, mine herrar! — jag säger det till min vän deruppe,
om han vill hålla på sitt påstående — sådant der tal är otillbörligt.
Derför trodde jag mig höra protestera deremot.

Men om än detta var det hufvudsakliga, så är det dock mera
jag ville säga. Jag ville för att nyttja en annan talares på stockholmsbänken
ord “förringa betydelsen“ af några påståenden, som uttalats
derifrån. Den, som hade ordet näst före mig, tog nemligen fram en
broschyr (jag förmodar den här) med titeln “Hvad folket tänker, utgifven
af liberala valmansföreningen i Stockholm“ och utdelad här i
kammaren. Herr John Olsson från stockholmsbänken sade, att denna
broschyr utgjorde en samling af alla uttalanden i försvarsfrågan,
som kommit till nämnda förenings kännedom, från alla landsändar,
och att de allra flesta af deri intagna folkmötesresolutioner vore emot
de nu föreliggande kongl. förslagen, och endast en mindre del för desamma;
och herr Olsson sade sig derför anse, att allmänna opinionen
i landet var emot försvarets stärkande och till slut påstod han, att
denna ifrågavarande broschyr vore ett sannt uttryck af folkets tänkesätt.
Detta vill jag på det allra kraftigaste bestrida. Har liberala
valmansföreningen i Stockholm, som den talaren, förmodar jag, känner
väl till, i allmänhet icke gått noggrannare till väga vid samlande af
sitt material, än den gjort beträffande min hembygd, då är utgifvandet
af en sådan här broschyr alldeles att vilseleda folk och leka kurra
gömma med folk. Detta kan jag bevisa för talaren i fråga, om han,
sedan jag slutat mitt anförande, skulle vilja se på dessa papper, som
jag har i min hand, men som jag icke vill besvära kammaren med
att läsa upp. Jag vill endast nämna, till exempel och bevis, att i
staden Vestervik bär nyligen hållits ett möte, dervid 400 personer
uppgifvas hafva varit närvarande, som uttalat sig i försvarsvänlig
rigtning. Derom nämner broschyren intet ord, fastän mötet var annonseradt
i stadens både tidningar, och mötets uttalande stått att
läsa i tidningarne. Men ett annat derefter hållet möte i Vestervik
af omkring 100 personer, som uttalat sig annorlunda, det är omnämndt
i broschyren. Vidare har jag adresser i försvarsvänlig rigtning
från sex socknar inom Tjust härader. Men ingen af dessa
finnas intagne i denna broschyr. Om nu förhållandet är detsamma
beträffande andra orter, såsom det blifvit mig sagdt, så vågar jag påstå,
att denna broschyr icke är värd annat än att kastas i pappers -

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

134

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

korgen. Man må derför icke vilseleda och påstå, att broschyren utvisar,
hvad folket tänker. Jag tänker mycket bättre om landets befolkning
än så. Jag tror, att det finnes fosterlandskärlek hos oss allesammans
— jag vill till och med icke förneka, att det finnes hos
denne talare också, om han vill fram med den — och att folket i
vårt land icke är så likgiltigt för sitt fosterland, som han vill låta
påskina. Att folket skulle draga sig för att i farans stund värna om
en älskad fosterjord, det tror jag icke. Men innan faran ännu står
för dörren, böra vi bereda oss. Det går icke så hastigt att bereda
sig, när farans stund är lcommen. Det kan hända, att det då är
för sent.

Då friheten här sammanstälts med endrägt och försoning, ber
jag att få framkalla bilden af ett rike, med hvilket våra fäder haft
mycket obytt å skilda tider, ett rike, hvars befolkning skattade friheten
högt och der man gick så långt till och med, att man tillerkände
hvarje riksdagsdagsman rätt att med sitt veto motsätta sig
hvarje riksdagsbeslut, som misshagade honom. Liberum veto var frihetens
symbol i det landet, och grannrikena voro så intresserade för
liberum veto, att de höllo före, att det ovilkorligen skulle bibehållas;
annars skulle staten gå under. Medborgarne i det landet fingo också
behålla sitt liberum veto, tills samhället ej var mera till. Och på
detta ensidiga betonande af hvars och ens egen mening, hvars och
ens eget tycke gick den staten under. Jag nämner detta endast, derför
att en och annan talare betonat frihet så mycket. Jag säger visst
icke, att någon yrkat på något liberum veto. Det skulle vara eu förnärmelse
mot mina aktade kamrater och vänner i kammaren och hela
kammaren för öfrigt, om jag hyste den minsta skymt af misstanke, att
ni, mine herrar, skulle vilja häfda en sådan frihet. Yi skola nog
gifva vika för hvarandra och taga skål, liksom vi försöka gifva sådana,
så godt vi kunna.

Jag vill icke upptaga kammarens tid mera nu. Jag vill sluta
med att yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Truedsson: Jag vill allra först tillkännagifva, att jag vid
denna riksdag såväl som vid de föregående röstat mot det kongl. förslaget.
Motiven äro desamma som vid föregående riksdagar. Jag
skall det oaktadt taga mig friheten att något redogöra för hvad som
bestämt mig att äfven denna gång rösta för afslag å just dessa nittio
dagar.

Förslaget afser ju blott att sätta oss i stånd att försvara oss mot
yttre fiender och bevara vår neutralitet. För att stärka detta försvar
mot yttre fiender anser jag för min del det vara vigtigast att vi först
vända oss mot de inre fienderna och söka rycka dem vapnen ur händerna
genom att söka bilägga de strider, som här pågå. Ty det heter
ju att om ett rike söndrar sig inom sig sjelf, så kan det riket icke
blifva beståndande.

Jag vill såsom eu sådan inre fiende nämna det berättigade missnöje,
som råder i vårt land särskildt bland de djupa lagren. Försöka
vi bekämpa den fienden först genom användande af vapnet “billighet

135

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

och rättvisaså skulle hela folket snart stå såsom eu man och befinnas
villigt till snart sagdt hvilka uppoffringar som helst för ett försvar
till bevarande af vår neutralitet. Eu mycket hög auktoritet, alla
herrars herre och alla konungars konung, har lärt oss det budet: gifven
så varder eder gifvet! Detta är en regel i hela lifvet för den,
som vill vinna kärlek och förtroende. Om icke eu fader gifver kärlek
till sina barn, så får han icke kärlek och om icke eu husbonde gifver
kärlek till sina tjenare, så får han icke kärlek igen. Jag tror, att
-detta kan väl tillämpas äfven här. Vilja icke vi styrande och magthafvande,
vi må kallas med hvad namn som helst, gifva dessa små i
samhället kärlek och förtroende, så att vi tillmötesgå deras berättigade
kraf — märk berättigade — så kunna vi icke heller vänta kärlek
och förtroende från deras sida.

Här har under diskussionen från flere håll talats om den för
inånga så besvärliga rösträttsfrågan. Man må säga om denna fråga,
hvad man vill, det ligger dock ett berättigadt kraf deri, att rösträtten
måtte utsträckas. De, som icke ega denna medborgarrätt hafva begärt
sådan under alla de år, som försvarsfrågan stått på dagordningen.
Och rösträttsfrågan hade med någon god vilja kunnat vara löst för
länge sedan. Men hvad hafva de fått till svar? Ett bleklagdt nej.
De små röstetalen i kommunen och deras representanter i denna kammare
hafva framstält krafvet på en begränsning af de högre fyrktalen,
men äfven de hafva mött ett bleklagdt nej! Våra jordbruksarbetare
klaga och det med skäl öfver att deras ställning är allt annat
än hvad den borde vara för att bereda dem någon tryggad existens
för framtiden. Svårigheten att skaffa sig jord vare sig genom köp
eller arrende här hemma har för den obemedlade blifvit allt större,
sedan dels jorden stigit i värde, dels godsegarne börjat förvandla de
s. k. frälsehemmanen till stora arrendegårdar och jordtorpen till stathus.
Kan ett sådant tillstånd väcka någon lust hos dessa obemedlade
att nu ikläda sig ytterligare bördor och uppoffringar för fosterlandet?
Låtom oss sätta oss in i deras ställning, och lätom oss komma i håg
den gyllene regeln: allt det I viljen menniskorna skola göra eder, det
gören I ock dem.

Den enskilde bryr sig icke om att göra någonting för dessa arbetare
och samhället gör ingenting. Staten eger dock en mängd domäner,
som den kunde på ett förståndigt sätt sönderstycka och derigenom
bereda tillfällen för dessa obemedlade arbetare att kunna på billiga
vilkor få en egen jordbit. Hvad blir följden häraf? Jo, att alla bättre
jordbruksarbetare emigrera. Vilja vi hafva fram det, som man först
och sist fordrar af vårt folk, nemligen fosterlandskärlek, må vi då
handla så emot dem, att de få ett fosterland, som de kunna älska!
Hvar och en, som förstår sin rätta lifsuppgift såsom menniska och i
större eller mindre grad haft beröring med folket, har nog erfarit
nyttan af den regeln: gif, så får man igen. Emigrationen är, såsom
vi alla veta, redan stor, och icke blir den mindre genom antagande af
detta förslag. När man icke gifver arbetarne något af hvad de begära
utan blott lägger på dem ständigt nya bördor, så kan detta icke
lända till nytta och gagn för vårt land. Vi kunna icke sköta vår

Angående

ändringar

i värnpligts•

lagen.

(Forts.)

N:o 6.

136

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

modernäring jordbruket med blott maskiner, utan vi behöfva äfven
armar, och för att få behålla dem inom landet, måste vi tillmötesgå
arbetarne med kärlek.

Jag vill slutligen äfven säga några ord om rust- och rotehållarne,
hvilka enligt min mening blifva genom detta förslags antagande orättvist
behandlade. Ty föist och främst tagas bördorna icke bort helt
och hållet, utan ansvaret för deras fullgörande blir qvar. Och för det
andra framkallas i de delar af landet der msthållet sättes på vakans
oenighet mellan rust- och rotehållarne inbördes.

Så snart denna urtima riksdag blifvit utlyst, sammankallade jag
två möten på skilda håll inom min valkrets. Mötesdeltagarne voru
öfvervägande rust- och rotehållare, men alla uttalade sig mot detta
förslag; ty om de också blefve af med en börda, så finge de ju andra
i stället, och derjemte åligger dem ju fortfarande skyldigheten att rekrytera
och remontera jemte alla de trakasserier och obehag, som dermed
äro förenade. Dessutom uttalades allmän fruktan för emigrationens
tilltagande i oroväckande grad. Hade man deremot velat lösa frågan
på det sätt herr Olof Jonsson föreslagit, då skulle äfven jag kunnat
vara med derom, under förutsättning att man velat gå de orepresenterades
önskningar till mötes. På sådant sätt hade vi kunnat få ett
för vår neutralitet betryggande försvar, och detta försvar tillika grundadt
på fosterlandskärleken. Vi känna alla det ordspråket: den hund,
som man skall köra i skogen, biter icke många djur; och det kunde
väl tillämpas här, ty skola vi mot den stora massans verkliga önskningar
köra dem under vapen i så lång tid, som nu är i fråga satt, så
är detta något, som just icke är egnadt att väcka fosterlandskärleken.
Kan man deremot vinna deras kärlek och få dem på sin sida, då är
jag öfvertygad om, att de icke skulle hafva något synnerligen emot
denna öfningstid, som man från militärisk synpunkt anser så behöflig
för att de värnpligtige skola kunna sköta sig i farans stund, såsom
militärer. Då skulle landets söner kunna med glädje försvara ett
älskadt fosterland.

Herr talman, på grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att
få yrka afslag.

Herr Ola Bosson Olsson: Blott Dågra ord. — Jag skall icke
i likhet med en del af mina kamrater i denna kammare behöfva förklara,
hvarför jag öfvergifvit min ståndpunkt, ty den ståndpunkt jag
har i denna fråga har jag haft under en lång följd af riksdagar, jag
står på samma ståndpunkt nu som jag alltid stått i denna fråga.
Hvad jag vill är, att indelningsverket skall i sin helhet afskaffasSkedde
så, skulle jag i denna stund vara villig att rösta för 90 dagars
vapenöfning, om man derjemte ville göra rättvisa åt de mindre bemedlade,
som i väsentlig mån komma att tryckas af de 90 dagarnes
öfning, i det hänseende nemligen att de skulle få medborgerliga rättigheter,
hvaraf de nu till stor del äro i saknad. Under sådana förhållanden
skulle jag kunna vara med om 90 dagars öfning, men nu
måste jag yrka afslag å det föreliggande förslaget.

Tisdagen den 22 November, e. m.

137

N:o 6.

Herr Göransson: Herr talman, mine herrar! Då den nu föreliggande
paragrafen enligt mitt förmenande är den vigtigaste i värnpligtslagen,
anser jag det vara min skyldighet att med några ord gifva min
mening till känna, synnerligast som den kanske något afviker från
hvad den förut varit.

Jag yttrade mig icke i går när härordningsförslaget föredrogs,
men jag vill nu tillkännagifva att jag då röstade mot det och för
herr Olof Jonssons motion. Jag har tänkt att det skulle vara en möjlighet
att samtidigt lösa försvars- och grundskattefrågorna fullständigt,
jag menar på ett sådant sätt, att rust och rotehållarne blifvit helt
befriade från indelningsverkets bördor och besvär likaväl som grundskattegifvarne
från sina grundskatter. Men jag har nu fått se att detta
icke låter sig göra, och då jag icke hör till dem, som ingenting vilja
göra för vårt försvars förbättring, och försvarsfrågan dessutom så
länge har stått på dagordningen, utan att man kunnat enas om
något förslag, anser jag det som en nödvändighet att den en gång
blir bragt till slut.

Hvad nu beträffar den här föreliggande frågan, har jag förut
tänkt och jag uttalade det äfven vid sista riksdagen, då jag röstade
för afslag på frågan, ehuru icke för de 90 dagarnes skull, att det
endast var en tidsfråga när de komme att antagas. Jag trodde det
äfven nu att, hvilket härordningsiörslag än måtte komma fram, är ett
antal af 90 dagars öfningstid för våra värnpligtige det minsta vi
kunna få. Det lär väl icke heller, enligt min tanke åtminstone, vara
möjligt att, när alla öfriga europeiska stater öfva sina värnpligtige
mer än 90 dagar, vi skulle kunna stå qvar på samma ståndpunkt

som nu. Man har visserligen sagt, att dessa 90 dagar icke skulle

vara gerna sedda bland de djupa leden och att de värnpligtige
sjelfve icke skulle vilja vara med om en sådan utsträckning i öfningstideu.
Jag vågar icke yttra mig derom. Det kan ju vara möjligt att
så är och om jag kunde tro och vore viss på att vi sluppe krig, skulle
det icke heller falla mig in att rösta för de 90 dagarne. Men jag
föreställer mig att om vi skulle stå inför den tvingande nödvändigheten
af ett krig, äfven våra värnpligtige sjelfve skulle få ångra att
de motarbetat ett förslag, hvarigenom de erhållit en större öfning
och skicklighet. Det är möjligt och äfven troligt att de då äfven
skulle rigta eu förebråelse mot oss, om vi här hafva motarbetat det.
Jag kan icke fordra att alla dessa nu skola till fullo inse vigten och

betydelsen af den utsträckta vapenöfningen, det är något för mycket

begärdt, men när farans stund kommer, då, jag är öfvertygad derom,
komma de att inse den, och det är med tanke derpå, vi nu skola
handla.

Jag anser derför detta ögonblick vara ett allvarligt ögonblick.
Jag bör kanske äfven nämna, att jag också erhållit adresser från
min valkrets likasom många andra här i kammaren. De hafva varit
både för och mot förslaget. Det faller mig emellertid icke in att
läsa upp dem. Det har jag aldrig gjort och det tänker jag ej heller
nu göra. Med all aktning för de personer, som undertecknat dessa
adresser, kan jag dock icke såsom representant låta mitt handliugs -

Ang fiende
ändringar
i värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 6

138

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

sätt bestämmas af mina kommittenters mening, antingen den går
i ena eller andra rigtningen. Jag anser det vara såväl min som
hvarje annan representants skyldighet att handla efter bästa förstånd
och samvete. Jag erinrar mig härvid ett yttrande som en högt aktad
och värderad före detta ledamot af denna kammare hade i eu mycket
vigtig fråga, som dock endast var en ekonomisk fråga. Han yttrade:
“min plats i kammaren står till mina valmäns disposition, men öfver
min öfvertygelse och min röst disponerar endast jag sjelf."

Det är nu så, att vi redan hafva beslutat en ersättning åt dessa
värnpligtige genom dagaflöning på 50 öre för att göra saken, om jag
så får uttrycka mig, mera populär och mindre motbjudande för dem.
Jag skulle blott önska att denna bestämmelse blefve bestående genom
att antagas till lag, icke så mycket för ersättningens skull, som
derför att denna aflöning kanske nu är ett medel, hvarigenom dessa
90 dagar i dag blifva bifallna. Jag vill icke att det skall gestalta
sig så om några år härefter, att denna ersättning kunde utan vidare
tagas bort, ehuru det kanske är mången som nu kommer att rösta
för de 90 dagarne, derför att 50 öres dagaflöning är bestämd, hvilka
annars icke skulle göra det. (Jag för min del får bekänna att detta
icke bestämmer mitt votum). Men jag vill icke att dessa skola känna
sig bedragna, och önskar derför gerna, om det låter sig göra, att man
upphöjde denna bestämmelse till lag, så att icke dagaflöningen genom
gemensam votering kunde falla bort. Men mer härom, när vi komma dit.

Jag vill emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan vill
endast förklara att, såsom jag förut sagt, jag kommer att rösta för
de föreslagna 90 dagarne, och jag gör det i den djupa öfvertygelsen, att
jag dermed skall gagna såväl de värnpligtige sjelfva, som framför allt
vårt dyra fosterland. ^

Häruti instämde herr Persson i Helgebol.

Herr Waldenström: Herr talman, miue herrar! Jag känner

det mycket ansvarsfullt att taga till ordet vid detta tillfälle, och icke
endast ansvarsfullt utan äfven smärtsamt, derför att jag vet att många
hundra, jag kan säga tusenden i landet, som äro mina vänner och
meningsfränder, för öfrigt komma att fälla en mycket hård dom öfver
mig lör den ställning jag intager i denna fråga. Men jag anser det
vara min pligt såsom riksdagsman att öppet och ärligt säga ut hvad
jag tänker, min åsigt må nu vara rigtig eller origtig, och menniskor
må döma öfver mig, såsom de vilja och kunna. Jag skall i alla händelser,
då jag går härifrån, bära med mig det medvetandet, att ingen
kan säga, att flan icke vet hvar han har mig.

Här har mycket talats om den allmänna opinionen och man har
gjort stor affär af densamma. Dertill vill jag svara med de ord, som
herr Hedin yttrade vid 1877 års riksdag, då han sade: udet öfverensstämmer
hvarken med svenskt lynne eller svensk grundlag att mottaga
några imperativa mandat, minst af den nyckfullaste bland alla herrskare,
den allmänna opinionen". Det ligger för öfrigt icke så litet af
sanning i det, som sades på förmiddagen af herr Nils Petersson i Run -

Tisdagen den 22 November, e. m.

139

No 6.

torp, och som då uppväckte mycket löje, nemligen “hvad den allmänna
opinionen beträäar, så beror det mycket på, huru man sköter den“.
Jag har stor aktning för dem, som taga den allmänna opinionen
om hand och träda fram för att vara, hvad man kallar, de lägre klassernas
ledare, men jag skulle känna ofantligt mycket större respekt
för dem, om de toge den samma om hand för annat än för att reta den.

Emellertid, oaktadt jag anser, att en riksdagsman icke kan låta
bestämma sig af, hvad som beslutes å folkmöten eller som kommer för hans
ögon genom allehanda, ofta hvarandra motsatta adresser, så är det
klart, att det måste för honom kännas smärtsamt, om han finner sina
åsigter stå i strid med allmänna opinionen inom sin valkrets, men
deremot angenämt, om han vet, att han vid sitt uppträdande i en
vigtig fråga har ryggstöd af den allmänna meningen inom det område,
hvars befolkning han representerar. Denna tillfredsställelse är mig
beskärd.

Jag har från ett möte i Kilafors mottagit en adress, en opinionsyttring
af mycket försvarsvänligt innehåll, och jag har lofvat att frambära
den. Den är undertecknad af.152 personer. Jag nämner detta
utan att kunna säga hvad värde adressen öfverhufvud har, då jag
icke känner de personer, som undertecknat den samma. Jag kan
emellertid se, att de äro ur olika samhällklasser. Deremot förhåller
det sig annorlunda med en opinionsyttring, som jag mottagit från min
egen valkrets. Det hölls den 10 dennes i arbetareföreningens lokal i
Gefle ett möte för att dryfta försvarsfrågan. Vid detta möte trängde
sig en mängd socialister in i salen och lyckades med den pluralitet,
som de för tillfället egde, genomdrifva eu resolution, som uttalade sig
emot regeringens förslag. Detta möte omnämndes i somliga tidningar
här i staden under rubriken: “Gefleborna om det kong!, förslaget14.
Emellertid vaknade, om jag så får säga, samhället genom denna händelse.
En försvarsvänlig adress uppsattes och trycktes. Nästföljande
måndagseftermiddag utlades den till undertecknande samt indrogs på
torsdagen för att kunna sändas till mig. Den befaus då — på 3|-dygn — vara undertecknad af 1,503 myndige män ur alla samhällsklasser,
det långt öfvervägande flertalet, om icke allesamman, valmän.
Dessa namn representerade: 316 embets- och tjenstemän, 350 köpmän
och deras biträden, 235 fabriksidkare och handverkare samt 572 rena
arbetare. Jag kan icke neka till, herr talman, att det var med mycket
stor tillfredsställelse jag mottog denna opinionsyttring, som torde vara
enastående vid detta tillfälle.

Innan jag går vidare, vill jag först nämna, hvad som annars kunde
vara öfverflödigt att såga, att jag är fredsvän lika mycket som någon
af dem, som titulera sig med detta namn och taga det ifrån mig.
Jag tycker, att krig och blodsutgjutelse är något ohyggligt; ja det
ohyggligaste som kan förekomma på jorden. Men när det ändå förekommer
och jag icke kan hindra det, då synes det mig vara klart,
att man måste ställa sig i öfverensstämmelse med verkligheten, att
man måste inrätta sina åtgärder icke efter det ideal, man önskar,
utan efter förhållandena, sådana de verkligen äro. Jag kan icke anses
vara t. ex. en vän af tjufveri och rån, derför att jag sätter lås för

Angående

ändringar

i vämpligts

lagen.

(Forts.)

N:o 6.

140

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

min dörr. Lika litet kan jag väl sägas vara en vän af eldsvådor, om
jag intresserar mig för, att det samhälle, jag tillhör, skall hafva ett
väl ordnadt eldsläckningsväsende. På samma sätt kan jag icke heller
med någon rätt utan endast med största orätt beskyllas vara en vän
af krig och blodsutgjutelse derför att jag önskar, att vi skola hafva
ett väl ordnadt försvar. Här har utgifvits en bok, som tillsändts
riksdagsmännen, åtminstone somliga. Hon är författad af en herre vid
namn Björklund, som i hjerta ordalag skildrar krigets fasor. Jag har
läst en del af detta arbete, och det väckte strax min uppmärksamhet,
att Frankrike i det tysk-franska kriget 1870 — 71 förlorade mer än tre
gånger så mycket folk som Tyskland, och det oaktadt kriget fördes
på Frankrikes jord. Författaren uppgifver nemligen Frankrikes totalförlust
till 155 tusen, Tysklands till 45 tusen. Hvaraf berodde väl
denna skilnad om icke deraf, att Frankrike ej var så beredt på ett
krig som Tyskland? Om jag genom att ingenting göra för försvaret
kunde förebygga krig och blodsutgjutelse, ja, då skulle jag vara den
förste att sätta mig emot alla försvarsåtgärder.

Vapenöfningen för den vuxna ungdomen kan betraktas från två
olika synpunkter. Den kan betraktas dels såsom en börda, som staten
pålägger, dels såsom eu skyldighet, som staten fullgör mot sina
medborgare. Det första betraktelsesättet är det vanliga, det senare
är efter min uppfattning det rigtiga. Att vår ungdom har den pligten
att, om fäderneslandet råkar i fara, gå ut lör att försvara detsamma,
det må man kalla en börda, lätt eller tung, allt efter det hjerta, man
tar för ett fosterland, hvars vara står på spel. Men att staten bereder
ungdomen den för denna förskräckliga eventualitet nödvändiga
bildningen, det kan jag icke betrakta som en börda utan som en skyldighet,
som staten fullgör mot ungdomen. Staten påkallar för sin
utveckling alla goda medborgerliga krafters samverkan. Derför
bereder han dem ock genom en mängd olika läroanstalter tillfälle till
utbildning för den plats, som en hvar skall en gång intaga i den stora
organismen, och det såsom nödvändigt för hvarje medborgare ansedda
minimum påtvingar han dem, derest de icke sjelfva förstå sitt
bästa. Sammalunda fordrar staten, att ungdomen skall, i fall fäderneslandets
tillvaro sättes på spel, träda in för att med hela sin fysiska,
intellektuella och moraliska kraft värna detsamma; men då är det
äfven hans skyldighet att bereda och i nödfall påtvinga ungdomen
den utbildning, som för ändamålet är nödvändig. Detta är ingen våldshandling
utan eu välgerning mot medborgarne i allmänhet och den
värnpligtiga ungdomen i synnerhet.

Jag kan förstå dem, som mena, att vi ej utan vårt eget förvållande
kunna komma i krig. Dessa hafva icke läst historien; de känna
henne icke, och de rå kanske icke derför. Att de motarbeta de 90
dagarne är naturligt. Jag tycker blott att de skulle vara konseqventa
och sätta sig emot hela 4:de och 5:te hufvudtitlarne, som vi redan
hafva. Jag kan ock förstå dem, som anse, att, om vi dragas in i ett
krig, vi icke böra försvara oss. Somliga göra det, emedan de tro, att
ett försvar är omöjligt, och att alla rustningar derför endast äro en förspild
kraft. Det var en talare här i går — jag såg det af ett refe -

Tisdagen den 22 November, e. m.

141

N:o 6.

rat i en tidning, men jag hörde icke hans anförande — en talare, som,
ehuru sjelf före detta militär, talade i det syftet. — Jag vet icke om referatet
är rigtigt, men är det rigtigt, — så må jag säga, att jag är
glad, att sådana militärer icke voro födda på den tiden, då Sverige
under många decennier hade att värja sin sjelfständighet gent emot
tre grannar, som alla girigt lurade på tillfälle att få sluka det.

Andra åter mena, att man icke bör försvara sig, derför att sådant
försvar vore okristligt och stridande mot den heliga skrift. I
denna grupp har jag de många vänner, som jag nyss nämnde. På sådant
tal kan jag emellertid nu icke svara annat än, att äfven jag har
studerat den heliga skrift och söker att följa henne; om jag derför
tagit miste om hennes mening, så är det alldeles ofrivilligt. Att nu
äfven dessa motarbeta de 90 dagarne, det finner jag naturligt; men
det skulle vara ännu naturligare, om de satte sig emot det försvarsväsende,
som vi redan hafva och som slukar så många millioner kronor.

Deremot kan jag icke förstå dem, som l:o) tro att vi äfven mot
vår vilja kunna komma i krig, som 2:o) tro att, om vi råka ut för en
så förskräcklig eventualitet, vi böra försvara oss, som 8:o) tro, att vi
äfven skulle kunna försvara oss, men som likväl ihärdigt motsätta sig
hvarje försök att bereda den ungdom, som skall bära försvaret på
sina skuldror, den för henne nödvändiga öfningen. Hvilket namn man
rätteligen skall beteckna sådana persouer med, det vet jag icke. Jag
vill icke gifva dem något namn; men det är en sak, som för mig är
alldeles klar, och det är, att namnet fredsvänner passar dem mindre
än något annat namn. Herr Höjer säde i går, att för 20 år sedan
kunde man vara försvarsvän på många sätt. Ja, herr Höjer! Det
kan man vara nu för tiden också.

För den, som under de senaste veckorna följt med sin tid, har
det varit af intresse — ett sorgligt intresse — att se, huru de bland
det offentliga ordets män, som kämpat mot de 90 dagarne, med den
största noggrannhet undvikit — jag vill icke säga att grundligt dryfta
— nej, de hafva undvikit att till och med vidröra det, som här är hufvudfrågan,
nemligen, om den öfning under 42 dagar, som vi för närvarande
hafva, är i ståndj att bereda vår blifvande krigshär den utbildning, som är
nödvändig för ett krig. I stället hafva de letat upp allt möjligt, som
varit egnadt att uppjaga sinnena och skrämma folk, såsom att det
här gäller att befästa den Boströmska ministeren, befästa det protektionistiska
systemet, befästa reaktionen, sätta en dam mot all utveckling
i frisinnad rigtning och framför allt skinna, nedtrampa och
förtrycka de mindre bemedlade och rösträttslösa, såsom en politisk
talare vid ett ej längesedan hållet möte med bittert hån säde: “hvad
äro de mindre bemedlade till för annat ändamål än för att bära orättvisa
bördor!" Sådant der, veta de, går i folk. Men deremot har jag,
som sagdt, icke kunnat finna, att någon af dessa personer tagit ihop
med den frågan: Äro de nuvarande 42 dagarne tillräckliga eller icke?
Hvarför hafva de icke gjort det? Ja, det vet jag icke; men jag förstår,
att dot för dem skulle tagit sig illa ut att Öppet säga: “vi se
nog, att 42 dagars öfning är otillräcklig, men vi vilja icke kosta på

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N o 6.

142

Angående
ändringar
i värnpligtig
en.

(Forts )

Tisdagen den 21 November, e. m.

vår ungdom mer; hellre må den då slägtas ned såsom kalfvar i ett
eventuelt krig.11

Här har anförts från åtskilliga tidningar exempel på ohyfsadt tal
och utfall mot de riksdagsmän, som icke gilla det kongl. förslaget.
Jag instämmer fullkomligt i de skarpa domar, som blifvit fälda
öfver ett sådant språk. Men här kan man verkligen säga “betaldt —
qvitteras“. Ty det har från motsatta sidan kommit lika svåra saker.
Så säges t. ex. i en tidningsartikel, som jag här har i min hand*) följande:
“Ända in i sista stunden stå de tveksamma och vackla, och
ända in i sista stunden skola bearbetningarne med alla medel fortsättas.
Lokalintressen eggas och smekas, mer eller mindre fint maskerade
lockbeten utläggas, och allt jemt väntar man, att de militaristiska
planerna skola förhjelpas till triumf på vägar, om hvilka det
vore bäst att tala så litet som möjligt, i fall det icke stundom blefve
rent af nödvändigt att litet närmare belysa deras slingringar". Sedan
ställas några ord till jemtar och skåningar om de nedriga försök, som
regeringen gjort för att lura dem genom att sätta det skånska och
jemtländska kavalleriet på vakans för att vinna deras röster. “Skulle,
heter det, mot all rimlig förmodan, ett så förnedrande köpeanbud blifva
taget för godt af skåningar och jemtar, då hade också desse i och
med detsamma satt på sig sjelfva det politiska köpslagandets allt annat
än ärorika stämpel. Inför hela Sveriges land och folk skulle de då
klart och oförtydbart stå, icke allenast som vankelmodige affällingar,
hvilka i afgöraudets stund svigtat och svikit sin fana, utan såsom de
der för egennyttig vinniugs skull gifvit den sak till spillo, som de eu
gång gjort till sin, och som de så länge med ära tjenat. En seger
för det Boströmska militärförslaget, vunnen genom eftergifter åt deras
speciella bygdeiutressen, skulle inför hela landet en gång för alla brännmärka
dem, såsom de der sålt sina röster. För ett sådant märke utsätter
sig ingen hederlig man med vett och vilja, och äfven om fall
kunde tänkas der hederns fordringar skulle tiga, kornme i alla händelser
klokheten och den rena sjelfbevarelseinstinkten att låta sin
stämma ljuda så mycket högre".

Hvad sägen I, mine herrar, om de tankar, som det offentliga ordets
män måste hafva om ledamöterna af Riksdagens Andra Kammare,
när de tro, att sådant skall inverka på dem ? Jag undrar just, hvad
det kan vara för medlemmar af Andra Kammaren, som en sådan redaktör
som denne är bekant med.

För min del, herr talman, tror jag icke alls på den eviga freden
och icke heller på fredens långvarighet. Under den tid, då jag gick
i skolan, på 40- och 50-talet, var det icke ovanligt, att lärarne sade,
att med den civilisation, som vore rådande, vore det otänkbart, att
ett krig skulle kunna uppkomma. Men år 1855 hade vi kriget mellan
Ryssland och vestmagterna, år 1859 kriget mellan Frankrike och
Österrike, 1864 kriget mellan Preussen, Österrike och Danmark, 1866
kriget mellan Preussen och Österrike, åren 1870 och 1871 kriget
mellan Tyskland och Frankrike, 1878 kriget mellan Ryssland och
Turkiet. Jag undrar, när krigen hafva följt tätare på hvarandra äu

*A)en åsyftade tidningen är Aftonbladet. P. W.

Tisdagen den 22 November, e. m.

143

N:0 6.

under denna period. Och för dem, som mena, att det endast är kejsare
och konungar, som ställa till krig, vill jag påpeka, att det var
under samma period det stora amerikanska inbördeskriget egde rum,
som varade i 4 år och utmärkte sig för ett i historien makalöst slagteri,
hvilket hufvudsakligen berodde derpå, att unionen icke hade
någon ordentlig armé.

Att jag icke tror på fredens långvarighet, beror på många omständigheter.
Det beror på de närvarande tidsförhållandena. När jag
här om dagen läste, att Bismarck försäkrat, att Europas fred vore
tryggad lör hela B år, då tänkte jag med bekymmer på, att det är
5 öfvergångsår vi hafva att vänta, innan det föreliggande lagförslaget
kan träda i full kraft i fall det nu antages. Med anledning af den
nu pågående urtima Riksdagen säger tidningen Times i en artikel:
“Tilldragelser, äfven under de allra senaste åren, hafva visat, att
Sveriges geografiska läge måste ställa dess neutralitet i mycket allvarlig
fara i händelse af ett europeiskt krig.11 Sådant förstå utländingar,
vi borde förstå det sjelfva också.

Man talar så mycket om fredskongresserna och deras välsignelserika
verksamhet. Ja, jag har eu stor aktning för dessa kongresser,
men icke väntar jag stora resultat af dem, åtminstone icke på ett
århundrade. I det tal, hvarmed den sista internationella parlamentariska
fredskongressen öppnades i Bern, yttrade chefen för det
schweiziska utrikesdepartementet, l)roz, bland annat följande: “Om
schweizarne äro eniga att bära tunga militärbördor, är orsaken
dertill den, att det nuvarande tillståndet i Europa icke är egnadt att
ingifva dem tillit, och att de sätta större pris på sin frihet än på
fredens välsignelser.“ Det är i sanning betecknande, att en parlamentarisk,
internationel fredskongress ännu år 1892 öppnats med
sådana ord.

Jag har här i min hand en italiensk tidning, som heter: “le
Courrier diplomatique". Tidningen, som utgifves i Rom, är det officiella
organet för de parlamentariska fredskongresserna. I numret för den 20
sistlidne oktober förekommer en liflig skildring öfver general Grespo,
som nyligen segerrikt genomfört den blodiga revolutionen i Venezuela
och gjort sig till republikens president. Artikeln slutar med följande
ord — märk, det är fredskongressens officiella organ: “Ära åt den

utmärkte medborgaren, åt pligtens hjelte, åt den värdige efterföljaren
till Simon Bolivar.“

Att man under sådana f örhållanden icke känner sig säker på den
fred, om hvilken många tala, såsom vore den orubblig, bör icke synas
underligt. Det vore godt, om man kunde blunda för verkligheten,
men såsom riksdagsman har jag ansett det vara min pligt att hafva
öppna ögon och se allt, som jag kan se, äfven det sorgliga.

Dertill kommer eu annan sak, som för mig har speciel betydelse,
och det är min tro på den heliga skrift. Denna skrift bär vittne om,
att vi mot slutet af den närvarande tidsåldern icke gå emot förhållanden,
som utmärkas af fred utan af krig, och det sådana krig, som
aldrig förut hafva varit.

Jag tror således, att vi kunna vänta ett europeiskt krig tidigt

Angående

ändringar

i väimpligts lagen.

(Forts.)

N: 0 6.

1-14

Tisdagen den 22 November, e. m.

Angående

ändringar

■i vämpligts lagcn.

(Forts.)

nog, och att Sverige kan ryckas med alldeles utan sin egen vilja.
Jag minnes, huru förhållandet var, när kriget mellan Preussen och
Frankrike utbröt. Då fordrade Preussen, om man får tro tidningarnas
uppgifter, att de smärre tyska staterna inom 24 timmar skulle
besluta sig för att vara med eller mot. Neutrala fingo de icke vara.
När budet härom kom till ''Wiirtemberg, hade utrikesministern derstädes
rest bort för att komma undan, men den preussiske ministern
i Stuttgart fick order: “Res efter honom, inom 24 timmar måste det
vara svar, om Wiirtemberg vill hafva krig med Preussen eller med
Frankrike." Jag tror, att vårt geografiska läge är sådant, att vi
kunna komma i samma situation, och då skall det fordras alla våra
krafter för att upprätthålla neutraliteten.

Man säger, att vi väl kunde få vår neutralitet garanterad, såsom
t. ex. Schweiz, om vi gjorde något derför. Ja, Schweiz, det har garanterad
neutralitet, men i en fredsvänlig morgontidning för i dag finner
jag, att efter det nya militärförslagets genomförande der kommer
Schweiz att få en armé af 489,000 man på en befolkning af 3 millioner.
Jag svarar icke för siffrans rigtighet, men jag har ingen anledning
att betvifla uppgiften. Detta är Schweiz, med neutraliteten
garanterad.

Jag tror slutligen, att, om vi anfallas med krig, vi höra försvara
oss, och att vi limma göra det. Jag tänker nemligen, att vi icke
gerna kunna råka ut för ett krig med en främmande stat på tu man
hand, om jag så får säga. Få vi krig en gång, tror jag det sker på
den vägen, att vi dragas in i ett krig mellan 2 stormagter, och då
kan en liten armé betyda mycket. Om man har eu centner i den
ena vågskålen och lika mycket i den andra, så behöfves det icke
många gram till i den ena för att åstadkomma ett utslag. Här i
kammaren se vi ock ett talande exempel derpå i den betydelse, som
den numeriskt svaga centern fick, derigenom att landtmannapartiet
delade sig i 2 parter, som kornino i lufven på hvarandra.

För öfrigt beror segern icke endast på stora härmassor. Jag har
nyss läst ett yttrande af Bismarck, der han säger, att så stora härmassor,
som staterna nu uppställa, kan man icke komma att utveckla
på något slagfält; det vore omöjligt för en öfverbefälhafvare att öfverskåda,
än mer att leda dem. 200,000 man, om jag mins siffran rätt,
vore det högsta, som man kunde utveckla och göra sig till godo i ett
slag och äfven det endast på en mycket gynsam krigsskådeplats.
Yi hafva i vårt land många platser, der 200,000 man skulle vara
fiendens undergång i stället för hans seger. När grekerna hade att
kämpa med den mångdubbelt öfverlägsna fienden österifrån, kunde
Leonidas med sin lilla, endast 300 man starka skara genom hjeltemod,
vaksamhet och skicklig ledning med hjelp af krigsskådeplatsens beskaffenhet,
länge och väl uppehålla denna stora här. När samma
fiendes flotta anföll den grekiska, drog denna sig tillbaka i ett trångt
farvatten, der de fiendtliga skeppens mängd blef till fiendernas undergång
i stället för till deras seger. Segern beror på många omständigheter,
och det finnes icke få exempel i historien, då små trupper genom
skicklig ledning, genom personligt mod, genom soldatens intelligens

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m. 145

och genom hjelp af krigsskådeplatsens fördelar lyckats öfvervinna
stora härmassor.

Dermed vill jag icke säga, att icke den dag kan komma, då
äfven vår timme är slagen, men det hindrar icke, att vi böra göra
allt för att aflägsna den så mycket som möjligt,

Men tänka vi, att vi kunna dragas in i ett krig och att vi då
köra försvara oss, så måste vi äfven taga konseqvenserna deraf. Vi
måste hafva vapen. Man kan icke nu som förr i tiden komma med
hötjugor och gafflar och annat sådant. Vi måste också hafva en
organiserad armé, som för dessa vapen. Denna armé måste ledas
af ett tillräckligt befäl, samt vara tillräckligt utbildad. Detta allt
kostar visserligen ohyggligt med penningar, men det kan komma att
kosta mycket, mycket mer att vara det förutan.

När en menniska är i dödsfara, frågar man för resten icke efter,
huru mycket det kostar att skicka efter en läkare. Man måste göra
det i alla fall.

Det kostar också oerhörda personliga uppoffringar att hafva ett
dugligt försvar, men det fins ett offer som är större: offret af vår
ungdom på slagfältet och sedan offret af vårt fädernesland.

Man har i diskussionen om denna fråga inblandat eu mängd
politiska motiv. Man har varnande framhållit, huru det protektionistiska
och reaktionära systemet i regeringen i värt land skulle befästas,
om denna lag antoges, o. s. v. Alldeles som förut skett i tidningarna.
Jag för min del förstår icke, hvad försvarsfrågan har för samband
med det för tillfället rådande systemet och den närvarande regeringen,
dessa må nu vara protektionistiska eller frihandelsvänliga, konservativa
eller liberala. Systemen vexla och hafva vexlat; ingen regering är
evig. Men under alla dessa vexlingar är Sverige vårt fosterland:
och det bör försvaras, i fall det kommer i fara. För resten vill jag
fråga: Är ett uppskof med försvarets ordnande mindre farligt, eller
har vår ungdom mindre behof af utsträckt vapenöfning, om systemet
är protektionistiskt och konservativt, än om det vore frihandelsvänligt
och liberalt? Kunde någon af herrarne bevisa sådant, då vill jag
försäkra, att jag från detta nu skulle blifva den ifrigaste protektionisten
i Sverige.

Herr talman, det kan visserligen hända, och det förr än man
tror, att vårt land ryckes med i ett krig; men om den dagen kommer
och om vår ungdom då till följd af brist på öfning slägtas ned som
kalfva!- eller trampas ned som maskar, så skall dess blod icke låda
vid minnet af mitt riksdagsmannaskap. Och detta säger jag icke blott
från fosterländsk utan äfven från kristlig ståndpunkt.

Med herr Waldenström förenade sig herrar Jönsson i Mårarp,
Pettersson \ Österhaninge, Petersson i Hamra, Svartling, Rosengren,
Zotterman, Larsson i Mörtlösa, Ericsson i Norrby, Anderson i Himmelsby,
Jakobson, Svensson i liydakolm, Sjöberg, Palm, Östberg,
Alexanderson, Pettersson i Tjärsta, Andersson i Skeenda, Andersson i
Hamra, Olsson i Ättersta, Kumlin, Mallmin, Holmgren, Eliasson
i Skuttungeby, Larsson från Upsala, Bladh, Eklund i Högemåla,

Andra Kammarens Prot. vid vrlima riksd. 1802. N:o 6.

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

146

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

Petersson i Skurö, Ekströmer, Getlie, Johansson i Strörasberg, Stånggren,
Petersson i Dänningelanda, Arnoldsson, Åkesson, Skytte, Thestrup,
Lyckholm, Fredholm i Saleby, Svensson i Brämhult, Bestadius,
Andersson i Stigen, Larson \ Slättäng, Olsson it Frösvi, Er sson i
Annebo, Dahlberg, D äldst cdt, Åström, Carlsson, Rydberg, Boetliius och
Andersson i Lyckorna.

Herr Olson i Stensdalen anförde: Då det bör stå hvar och en
fritt att tillkännagifva sin ställning i föreliggande fråga, så skall jag
taga mig friheten att tillkännagifva, att jag föregående år röstat mot
någon vidare utsträckning af beväringsöfningarna, på grund deraf att
jag anser, att grunden som är underlagd vårt försvarsväsen, icke är
den rätta, emedan den är bygd på indelt stam och beväring. Min
åsigt i frågan är, att försvaret bäst kunde byggas på värfvad stam
och beväring tillsammans, och jag har icke frångått denna min öfvertygelse
utan står qvar vid densamma än i denna dag. Jag skall icke
heller uraktlåta att för kammaren tillkännagifva, att äfven jag såsom
många andra har från min valkrets fått adresser såväl för som mot
försvarets stärkande. Jag skall dock icke taga mig friheten att uppläsa
den ena eller den andra, utan endast tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för afslag å den föreliggande paragrafen.

Herr Schöning:'' Jag skall endast be att få uppläsa eu mycket
kort resolution som blifvit mig tillsänd:

“Resolution, besluten vid sammanträde med Sandarne Försvarsförening
den 22 oktober 1892.

Sandarne Försvarsförening uttalar härmed sin lifliga öfvertygelse
om nödvändigheten af utsträckt tid för de värnpligtiges öfning och
anser det vara synnerligen angeläget, att det af regeringen för den
nu församlade urtima Riksdagen framlagda arméorganisationsförslaget
af Riksdagen måtte varda antaget. Och detta desto hellre, som den
af regeringen till Riksdagen nu afgifna finansplanen gifver vid handen,
att för organisationens genomförande erforderliga medel äro att påräkna
utan något nämnvärdt betungande för dem, som kunna antagas
hafva mindre förmåga att bära ökade skattebördor.

Att å föreningsmedlemmarnes vägnar underteckna och till valkretsens
riksdagsman öfverlemna denna resolution utsågos nedanskrifne
tolf personer."

Namnen behöfver jag icke uppläsa.

Herr talman! Då jag nu har ordet skall jag passa på och taga
kammarens tid i anspråk, men blott ett par minuter. Jag skulle
icke eljest gjort det: men nu vill jag omtala, hvad jag gjort i dessa
dagar, nemligen att jag i går röstade för Kongl. Maj:ts förslag, att
jag i konseqvensens dermed ämnar rösta för de nittio dagarne och
att jag gör det med den innerliga bönen, då jag icke är förvissad
om huru framtiden kommer att gestalta sig, att jag dermed skall
gagna folk och fädernesland.

Herr Eriksson i Elgered. Blott ett par ord! Med anledning

147

N o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

af aft jag sagt, att detta förslag icke vore fullkomligt bvgdt på billighet
och rättvisa, så bar herr kontraktsprosten Redelius anmärkt, att
jag hade dervid sagt något så förfärligt, att det icke skulle finnas
uttryck för att bemöta detsamma. Ja, herr talman, huruvida det är
något så förfärligt, att jag vågat säga om ett kong!, förslag, som
genomgått utskottets skärseld, att det dock icke är fullt grundadt på
billighet och rättvisa, det lemnar jag åt hvars och ens omdöme att
undersöka. Om herr kontraktsprosten Redelius noga undersökte, hvad
billighet och rättvisa innebära, så tycker jag, att han kunde hålla
inne med ett sådant påstående. Jag vill blott påpeka tvänne saker.
Den ena är, att förslaget bjuder vederlag åt rust- och rotehållare,
men jag finner deremot intet som helst vederlag med undantag af
dessa 50 öre åt dem som utgöra den stora massan af värnpligtige.
Jag frågar herrarne litet hvar: är detta fullkomligt konseqvent och
är det billigt och rättvist? Jag ber å andra sidan få fästa uppmärksamheten
på finansplanen. När han talade om den och sade,
att den var rättvis, så vill jag hafva deremot erinrat, att kommunalskatterna
ökas fruktansvärd^ Och huru länge tro herrarne verkligen
dessa fastighetsskatter eller skatter på inkomst skola vara tillräckliga?
Nej, jag skall visserligen uttrycka min tacksamhet för den nuvarande
finansministern för vänligheten, att han i sitt förslag om fördelningen
af dessa bördor förordat dessa skatter; men han bär icke ansvaret
för framtiden. När han leinnat taburetten och när bevillningsutskottet
kommer att uppgöra förslag, så vågar herr Redelius ingalunda borga
för att man icke måste tillgripa konsumtionsskatter. Under ett sådant
perspektiv undrar jag, om man kan säga, att det är billigt och
rättvist.

Jag kommer nu till hvad som här har anmärkts rörande försvarsvänligheten,
och jag anser, att hvad som dervid sagts vore fullkomligt
berättigadt att säga, i fall de, som icke kunna vara med om detta
förslag, verkligen vore försvarsnihilister. Men jag tror, mina herrar,
att nästan alla i denna kammare äro eniga deri, att om det en gång
gäller, vi vilja värna vår frihet. Jag vädjar till vårt lands historia
från den tid, då Engelbrekt och Sturarne uppträdde, jag vädjar till
historien, om icke Sveriges allmoge har varit fullt så försvarsvänlig
som de höga vederbörande. Och jag tror icke, att det unga Svea
har vanslägtats från sin moder, äfven om man icke är med om hvilket
förslag som helst. Jag tror att vi icke vilja dela Finlands öde: jag
vill icke hafva någon del i detta påstående, det vill jag fritaga mig
från. Man säger, att vi icke vilja hafva någonting, derför att vi icke
vilja hafva hvilket förslag som helst. För min del har jag icke
bevistat många riksdagar. Men tre gånger hafva derunder sådana förslag
varit framme, nemligen år 1891, år 1892 och 1892 för andra gången
vid urtima riksdagen. Och dessa tre’ förslag äro så väsentligt lika
hvarandra, att jag väl icke behöfver saga, att det finnes en massa
organisationsförslag på annan bas. Man kan ju bygga antingen på
värnpligtssystemet fullständigt eller också på värfvad stam och beväring
men icke på blandad indelt och värfvad stam och beväring, så
att herrarne se, att det finnes många möjligheter. Då vet jag icke,

Angående

ändringar

i vämpligts lagcn.

(Forts.)

N:o 6.

148

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

huru man kan beskylla oss för att vara sådana försvarsnihifister.
Om det funnes två och icke mera än två möjligheter, antingen att
antaga detta förslag eller, om man förkastar detsamma, vara försvarsnihilist,
så vore ju ett sådant påstående befogadt. Men nu finnes
det en tredje möjlighet, som lemnar rum för 10 till 20 olika detaljbestämmelser.
Om jag nu kan biträda ett eller flera af dessa, ehuru
icke det föreliggande förslaget, så bevisar ju detta, att jag ändå är
en vän af vårt lands försvar. Så nog har denna kammare andra
förslag att välja mellan, utan att vara försvarsnihilistisk. Den var
ju med om 1883 års förslag, och den var med om 1885 års förslag,
eftersom detta gick igenom; och sålunda härrör icke allt motstånd
från denna kammare.

Herr talman! Jag har icke något skäl att ändra mitt förra
yrkande.

Herr Jansson i Iirakerud: Då det nu tyckes öfvergå till en
öppen votering, skall jag be att få säga några ord i denna vigtiga
fråga och tillkännagifva min ståndpunkt i densamma. Jag säger med
rätta denna vigtiga fråga, ty jag anser den så vigtig, att jag har
önskat, att jag sluppit votera i densamma.

Det är utan tvifvel mycket svårt att säga i dag, hvilken af åsigterna
är den rätta; man kan ju gå ut från den synpunkten, att man
ovilkorligen skall bifalla det föreliggande förslaget, ty i annat fall
skulle vårt land komma att gå under. Man kan ju äfven utgå från
den synpunkten, att det för närvarande icke förefinnas några så starka
motiv, att man ovilkorligen måste bifalla förslaget och att vårt land
möjligen ändå kunde få existera. — Jag är alldeles öfvertygad om
att för 20 å 25 år sedan fick man höra inom denna kammare ungefär
liknande yttranden med herr Waldenströms, då det gälde stärkandet
af försvaret af vårt kära fosterland och, ehuru man icke åtagit sig
dylika bördor, har det dock ännu blifvit bevaradt och vår frihet och
sjelfständighet finnes dock den dag, som i dag är.

Jag har härmed velat sagt, att jag högaktar såväl den ena som
den andra öfvertygelseu, och jag ber att få tillägga, att jag mest
högaktar stadsrepresentanternas öfvertygelse, ty utan tvifvel är det
de, som drifvit igenom denna fråga, och de göra utan tvifvel de
största uppoffringarna; det kan jag ej frånkänna dem, utan det måste
jag erkänna.

Jag respekterar till och med herr Waldenströms öfvertygelse på
det innerligaste, men jag kan icke finna mig i hans sätt att argumentera.
Det synes mig som om han, när han började sitt anförande,
kastade en skugga så väl öfver försvarsvännerna — ty de äro ju
försvarsvänner, som äro för det kongl. förslaget, — och öfver dem, som
icke vilja dess antagande, och som icke betraktas såsom sådana.

Han sade, att man ju icke bör fästa något afseende vid den
nyckfulla opinionen; men jag frågar då: hvad är det då, som fästes
afseende vid, då försvarskolportörer skickas ut öfver hela vårt kära
fosterland, om det icke är för att få opinionen stämd för försvaret?
Jag för min del vill visst icke klandra det, ty jag anser, att man har

Tisdagen den 22 November, e. m.

149

N o 6.

full rätt att vända sig till landet, när det är fråga om en så vigtig
fråga som denna.

Sedan han yttrat detta, uppläste han en resolution; jag hörde
icke huru många som undertecknat densamma, men jag tror ett tusental
och då sade han, att det är ganska tillfredsställande att få mottaga
en sådan resolution. Månne detta icke är en opinionsyttring? Det
synes således som om den ärade talaren skulle gå ut från den synpunkten,
att när opinionen är för ett förslag, det är rätt att vända
sig till densamma, medan åter, när de, som hafva eu annan åsigt,
vända sig till opinionen, opinionen då är nyckfull och icke något att
fästa sig vid. Jag tycker verkligen, att det icke är konseqvens uti
allt detta. Då vi hade före eu annan vigtig fråga, nemligen tullfrågan,
jag undrar just hvart herr Waldenström då vände sig, om icke till
opinionen, då han talade om att folket får så förskräckliga bördor;
men då var det rätt att tala om opinionen, men nu är det icke rätt
att lyssna till densamma, derför att den är för nyckfull. Jag för
min del tycker, att man bör gifva såväl den ena som den andra
parten rätt.

Herr Waldenström läste äfven upp en artikel i en tidning, som
jag hade önskat han icke gjort, ty jag tror, att om vi toge oss före
att. läsa upp all den litteratur, som förekommit i dessa dagar, Riksdagsprotokollen
icke skulle blifva mycket smakliga att läsa. Herrarne
veta lika väl som jag, att vi fått tidningar, i hvilka förekommit artiklar
på en half meters långa spalter, i hvilka kanske i den ena spalten
stått psalmverser af kristligt innehåll, i den andre hafva utslungats de
största grofheter mot dem, som hafva eu annan åsigt i försvarsfrågan,
ja man skulle nära nog kunna tänka, att det varit dårar eller de mest
sjunkna menniskor, som skrifvit dem. Jag tror icke man gör Riksdagen
någon tjenst med att läsa upp dem här, jag skulle icke önska
läsa upp sådana artiklar till riksdagsprotokollen.

Hvad nu vidkommer sjelfva frågan, så skall jag be att få tillkännagifva
min ställning till densamma, ehuruväl äfven jag då kan blifva
beskydd för att söka leka kurra gömma och villa bort åsigterna inom
kammaren, men jag skall underkasta mig en sådan dom. Jag skall taga
mig friheten upplysa, att jag har från min hemort, från mitt kommittentskap
fått emottaga några stycken försvarslistor, hvarå varit tecknade
95 personer, hvilka önskat, att det kongl. förslaget skulle gå igenom.
Från något annat håll har jag icke fått en enda resolution, men jag
har mig bekant, huru det står till i min hemtrakt och hvilka åsigter
de röstberättigade, syunerligast den jordbrukande befolkningen, hysa.
Så många jag träffat, hafva de uppmanat mig’ att icke rösta för det
kongl. förslaget. Hvarför? Jo, derför att de voro rädda just för de
90 dagarna. De ansågo att, om de skulle nödgas skicka sina söner
90 dagar på mötesfältet, de icke skulle kunua reda sig, och det gör,
att det råder en betydlig rädsla för värnpligtens utsträckning i min
hemtrakt. Således kunna herrarne förstå, att man kan vara tveksam,
då den ena parten säger, att vi skola antaga det kongl. förslaget, den
andra parten, att. vi skola förkasta detsamma. Detta är också skälet
hvarför jag helst önskat att slippa votera i den föreliggande frågan.

Angående

ändringar

i värnpligtig

lagen

(Forts )

N:o 6.

150

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Tiadagen den 22 November, e. m.

Jag har således sökt att öfverväga förslaget så samvetsgrant jag
förstått att göra och jag har kommit till den öfvertygelsen, att jag
verkligen röstat mot det kongl. förslaget. Om jag betraktar detsamma
uteslutande från samma synpunkt som många talare, i synnerhet herr
Waldenström, gjort och när jag ställer den frågan till mig: behöfvas
verkligen alla dessa 90 dagar, behöfves all denna öfning och de kostnader,
hvarom fråga är att underkasta sig, ja, då är det mycket
svårt att svara på deona fråga och att svara nej. Det är nemligen
mycket svårt att bestrida att allt behöfves. Men man får väl också
lof att ställa den frågan till sig, om landet förmår bära de ifrågasatta
bördorna, och om de värnpligtige vilja underkasta sig dessa uppoffringar.
Om jag vore öfvertygad om att de värnpligtige vilja underkasta sig dessa
förlängda öfningar, så att de verkligen stannade qvar inom vårt land
och utgjorde dessa skyldigheter samt om det genom antagande af dessa 90
dagar icke blefve brist på arbetsfolk, så vore jag mindre tveksam än
jag för närvarande är.

Det var en talare i dag, som nämnde, att i hans hemort är det
redan nu nästan omöjligt att lega en karl på sommaren i bergningstiden,
och om man nu utsträcker beväringsskyldigheten till 90 dagar,
så är jag alldeles öfvertygad om att det skall blifva ännu svårare att
lega en karl. Jag tror icke, att jordbrukaren under nuvarande förhållanden
skall kunna anskaffa medel till att lega eu karl under sommartiden.
Följaktligen synes det mig, som om man, om jordbrukaren
skulle komma i en sådan ställning, måste höja tullen på spannmål så
mycket, att inkomsterna derigenom blefvo så stora, att de kunde betala
lika hög eller högre dagspenning än i städerna, på det att folket icke
måtte draga sig till städerna eller utvandra, och detta skulle väl icke
vara så svårt, men så tinnes det åtskilliga sträckor i vårt land, der
jordbrukarne i allmänhet hafva så små jordstycken, att de, huru mycket
man höjde tullen, icke skulle kunna få inkomster nog att betala sina
arbetare, så att de kunde hålla dem ifrån städerna. «

Jag tror således att det vore lyckligare om man kunde inskränka
dessa 90 dagar något. Det är visserligen sant, att beväringen skall
få 50 öre om dagen, men tänker man närmare efter, så är det väl
också den arbetande, klassen som får betala dessa beväringar, ty om
man beräknar de kousumtionsskatter, som nu företinnas, så lär väl en
arbetarefamilj, innan den hinner uppfostra sina söner till dess de blifva
21 år, få erlägga så mycket i skatt till staten, att det räcker till så
väl till deras som till de bättre bemedlades söners dagaflöning.

Jag tror således, att den der 50-öringen icke kommer att medföra
stor fördel för de värnpligtige.

Jag kan emellertid icke, då frågan är så avancerad som nu, förena
mig med dem, som yrkat afslag å hela punkten. Det synes mig nemligen
vara klokare att göra ett annat yrkande, hvarför jag skall be att
få föreslå att orden 90 dagar utbytas mot 60 dagar. Om kammaren
fattade ett sådant beslut, skulle vi få ett sammanjemkningsförslag, emedan
Första Kammaren nu godkänt punkten sådan den föreligger i utskottets
betänkande, och då skulle man möjligen komma till en öfning
på 75 dagar och det förefaller mig som om man för närvarande kunde

151

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

nöja sig dermed. Jag är icke fackman och vill icke heller uttala mig
ur militärisk synpunkt, men det synes mig som man måhända^ skulle
vinna mera derpå, ty det lärer väl vara af stor vigt, att en armé har
så stor fosterlandskärlek, som uppoffrandet af lifvet kräfver.

Jag hörde huru herr krigsministern, då han vid debattens början
här i kammaren lemnade upplysningar, skildrade sättet, då man möter
en fiende och huru trupperna rycka fram undan för uudan. Jag tänkte
då, att om det verkligen förhåller sig så, måste det vara af största
vigt, att denna armé icke är alltför missbelåten, utan är nöjd med den
sociala och politiska lagstiftningen och att fosterlandskärleken eggar
den att rycka fram mot fienden. Jag tror, att om man för närvarande
kunde besluta 60 dagar och med anledning deraf komma att
stanna vid 75 dagar under öfvergångstiden, då rustnings-och roteringsbördorna
skola nedsättas och kavalleriet sättas på vakans, så kunde
man sedermera utsträcka tiden för öfningarna, då man således pröfvat
på dem och kommit till insigt om hvilket steg man bör taga.

Jag tager mig således friheten att yrka, att orden 90 dagar utbytas
mot 60 dagar och att det således skulle heta, att värnpligtig är
skyldig att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i 60 dagar.

Herr Nilsson i Vrängebol instämde häruti.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Då jag nu går att helt kort för

kammaren för första gången tillkännagifva min ställning till denna
fråga, ber jag att få förutskicka den upplysningen, att större delen
af mina valmän är emot den föreslagna utsträckningen af öfningstiden,
och att, om mitt votum skulle bestämmas deraf, jag alltså kom me att
rösta för afslag å den föredragna paragrafen. Jag har också de närmast
föregående gånger, då denna fråga förekommit, röstat emot densamma.
Jag har velat sätta öfningstiden till 60 dagar, i tro att man
under denna tid skulle hinna med att gifva beväringsynglingarne tillräcklig
utbildning.

Sedan dess hafva emellertid förhållandena i någon mån ändrat
sig, och fackmännen hafva enat sig om, att 90 dagar är den kortaste
öfningstid, hvarpå man kan bibringa en beväringsyngling nödtorftig
krigsduglighet.

Man har talat så mycket om de ökade skyldigheter, som nu skulle
åläggas beväringen i fråga om fosterlandets försvar. Men skyldighet
att försvara sitt land har beväringsynglingen redan nu, och, mine
herrar, hafva vi rättighet att af honom fordra att han skall försvara
sitt fosterland och offra lif och blod derför, så hafva vi äfven skyldighet
att gifva honom den dertill nödiga utbildningen.

Jag har icke samvete att undandraga beväringsynglingen denna
nödiga krigsutbildning, och då jag nu vid afgörandet kommer att
lägga min röst i urnan för de 90 dagarne, så gör jag det efter moget
öfvervägande, fri från allt partitryck och i öfvertygelse, att förslaget
är ej blott till fosterlandets, utan äfven till beväringsynglingarnes sanna
nytta.

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:0 6.

152

Angående
ändringar
i vämpligtslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

Herr talman, jag yrkar bifall till särskilda utskottets förslag i
den nu föredragDa punkten.

Herr Erickson i Bjersby: Bland de förslag i syfte att förstärka
försvaret, som Kong!. Maj:t framlagt vid innevarande riksdag,
intager det föreliggande förslaget det främsta rummet. Äfven för dem,''
som stå utom Riksdagen, framträder denna paragraf såsom förslagets
kärnpunkt, och, som herrarne veta, koncentrera sig också meningarna
för och emot förslagen synnerhet omkring denna paragraf.

Frågan är också af deri vigt, att jag ansett mig pligtig att öppet
uttala huru jag kommer att rösta. I)å frågan vid de 2 näst föregående
riksdagarne var före, var jag tveksam, huruvida jag skulle biträda
Kongl. Maj:ts då föreliggande proposition, oaktadt dermed sammanbundits
fullständig afskrifning af grundskatterna och full ersättning
för rustnings- och roteringsbesvären. Jag var tveksam, derför att jag,
oaktadt jag lifligt intresserat mig för och insett nödvändigheten af
dessa frågors snara lösning, likväl ansett, att man kunde göra någon
afprutning på det föreslagna antalet öfningsdagar. Detta hade nog
vant önskligt, jag vidhåller det ännu; men då jag väl inser, att det
är alldeles lönlöst att nu yrka något sådant, och att ett dylikt yrkande
vore detsamma som att yrka rent afslag, och då jag icke vill riskera
sådant, hvarigenom dessa frågors lösning återigen skulle kunna uppskjutas
till eu obestämd framtid, samt då förhållanden kunna inträöär
som göra, att kostnaden för försvarsväsendet ökas i väsentlig grad, och
den personliga skyldigheten fördubblas, utan att de värnpligtige få
ökad ersättning och utan att skattefrågorna blifva lösta, så kan jag
för min del nu icke annat än rösta för Kongl. Maj:ts förslag, sådant
det föreligger i utskottets betänkande. Jag vill icke utsätta mig för
att, om frågan folie, hafva bidragit dertill, så mycket mindre som flertalet
af mina kommittenter iiro af grundskatter och indelningsverk i
hög grad betungade samt vid mitt val till deras representant lifligt
uttalat önskvärdheten af skattefrågans snara lösning, hvilket ju ej kan
ernås utan i sammanhang med antagande af en i möjligaste män billig
förbättrad härordning, hvilken egenskap det nu föreliggande förslaget
enligt min mening besitter.

Man har sagt, att de värnpligtige skulle blifva i hög grad betungade
af eu öfningstid på 90 dagar. Jag anser tvärtom förslaget medföra
en förbättring i deras ställning. De erhålla nemligen, enligt kamrarnes
samstämmiga beslut, högre dagafiöning, de erhålla vidare
god undervisning, och någon inskränkning i deras arbetsförtjenst egen
icke rum, då förhållandena nu mera äro sådana, att arbetsgifvaren
nödgas taga emot redbara arbetare hvilken tid af året som helst, då
de anmäla sig till erhållande af arbete.

Att döma åt voteringen i går, tyckes det, som om föreliggande
förslag skulle hafva majoritet inom kammaren. Det vore önskligt, att
majoriteten blefve lika stor i denna fråga, som den var i går afton,
ty derigenom skulle, enligt min uppfattning Riksdagens beslut i frågan
inom landet mottagas med mera lugn och tillförsigt, då man såge,
att landets representanter varit så mycket som möjligt eniga om beslutet.

153

N:o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

Man har här läst upp en mängd adresser från kommittenter! Jag
har icke erhållit en enda adress, och jag drager deraf den slutsatsen,
att inom mitt kommittentskap, äfven om meningarne i frågan de räro
delade, man ansett att jag bör få handla efter bästa öfvertygelse.
Jag anser mig dock skyldig att nämna, att jag från den nordligaste
delen af min valkrets mottagit ett öppet brefkort med uppmaning
—■ jag kan icke relatera hela innehållet — att rösta emot regeringens
förslag, och om något måste göras, hellre taga allmän värnpligt i
förening med allmän rösträtt. Men ser jag efter, hvilka som undertecknat
denna skrifvelse, så söker jag fåfängt, ty det står icke ett
enda namn på brefkortet.

I den öfvertygelsen att det förslag, som föreligger, är fördelaktigt
icke allenast för min valkrets, utan för hela vårt land, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Anderson i Hasselbol: Jag anhåller om herrarnes ursäkt,

att jag vid denna sena timme tager uppmärksamheten i anspråk, men
jag har dock ansett mig pligtig att till protokollet angifva min ställning
till frågan. Denna är den samma som under de två föregående
riksdagarne. Jag kan icke vara med om att bygga försvaret på den gamla
dyra indelningsgrunden, ej heller kan jag biträda öfningarnes utsträckning
till 90 dagar. Jag skulle deremot gerna vara med på en utsträckning
af öfningarne till 60 dagar, om det vore någon utsigt att derigenom
få frågan löst. Men då någon sådan utsigt ej finnes, har jag
ingen annan råd än att rösta för afslag å den föredragna punkten.

Herr Bulow: Det förvånar mig, att herr Waldenström kunnat
yttra sig om opinionen så som han gjort, då lian ju sjelf är en person,
som förstått att på ett så fiffigt sätt tillverka eu opinion, att
hundratusentals menniskor följa honom efter för att plocka upp de
trones korn, som han strör ut åt dem. En annan talare före honom
yttrade sig temligen ringaktande om opinionerna. Det är nog sant,
att i dessa kan finnas mycket löst, men i allmänhet säger man, att
svenska folket är godt, och om ett sådant folk skall man väl icke tro,
att all opinionsyttring från de djupa leden, från de små är dålig.
Det fans ett land, der man länge hånade opinionen hos de små, men
när tronen i detta land sedan störtades, erkände konungen, att opinionens
främste män varit hans enda ärliga rådgifvare.

Här var äfven en kyrkans man, som yttrade sig om opinionen.
Det är tydligt, att i eu sådan stor stridsfråga, som den i dag är före
i svenska Riksdagen, det lätt kan falla ett eller annat hårdt ord, men
om stridens vågor stundom gå högt, ja till och med stiga öfver sina
bräddar, är det icke då pimsten, som bör tala försonlighetens ord? Så
ifrigt, så bittert som denne kyrkans man uttalat sig, ingifver det mig
den tanken, att icke talade han i den mannens namn, hvars fredliga
anda genomgår tidehvarfven.

Man har ofta sagt, att presterna gerna äro med, då det gäller
att lägga bördor på menniskorna, i synnerhet de små. Han påstod,
att här icke lades tyngre bördor på de fattiga, än på de rika. Jo,

Angående

ändringar

i värnpligte lagen.

(korts.)

N:0 6.

154

Tisdagen den 22 November, e. m.

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

mine herrar, om vi vilja vara ärliga, så måste vi erkänna, att det ej
förhåller sig så, som han sagt. Man talar om, att rättigheter och
skyldigheter alltid böra stå lika mot hvarandra. Ja, just så, men här
läggas skyldigheter på de små, som inga rättigheter hafva och inga
rättigheter få. Jag tror, att om kyrkans män så oförsonligt uppträda,
folket allt mera skall komma att vända deras kyrka ryggen.

Herr Ekman: Det ges ingen ros utan törnen, och så är också
förhållandet med det tal, som vi nyss hörde från den aktade talaren
på gefiebänken. Jag skall be att få derur plocka fram några törnen,
hvilket ju kanske kunde vara helsosamt.

Herr Jansson från Krakerud har nyss påpekat, hurusom den nämnde
talaren ganska föraktligt talat om opinionen i landet. Jag har verkligen
tänkt något orda derom, men eftersom jag redan dervid blifvit
förekommen, så kan jag förbigå detta. Dock ser man huru menskligt
allting är, och huru snar man är att kasta skugga öfver opinionen,
när denna går en emot, men att man ganska gerna accepterar densamma,
när den är till ens fördel. Vidare hade han att åberopa en
hel hop tidningsutklipp, hvarigenom han ville visa, hurudan den anda
är, som genomgår de tidningar, hvilka bekämpa den nuvarande försvarssaken.
Men det vore mycket lätt, att genom utklipp ur tidningar,
som gå i motsatt rigtning, visa hurusom man från båda hållen gjort
mycket stora förlöpningar. Sådant är ju lätt förklarligt under tider
af upphetsning som den nuvarande, och derför må vi också med mildhet
bedöma både det ena och det andra.

Särskildt skulle det hafva varit frestande för mig att få skärskåda
försvarssaken ur kristlig synpunkt.

Han omnämnde visserligen, att han från sin ståndpunkt såsom
kristen kunde vara med om den här saken, men han anförde inga
bevis derför. Det var egentligen ur politisk synpunkt, som han betraktade
den saken. Men så mycket må jag åtminstone säga, då jag icke vill
allt för mycket upptaga kammarens tid i denna sena timme med att
ingå på, hvad kristendomen lärer oss i detta stycke, att det dock icke
går an att, på sätt talaren på göteborgsbänken gjorde, vid tal om försvarsfrågan
begagna liknelsen om dörrar och lås, som jag måste sätta
för mitt hus för att freda mig mot en inträngande fiende. Ty här
gäller det att taga menniskors lif, hvilket ju dock är en annan sak.
Man kan icke med tal om dörrar och lås försvara kriget. Det går
icke an; bilden duger icke.

Den ärade representanten på gefiebänken slutade sitt anförande
med de orden, att, om en gång våra söner skulle komma att i kriget
nedslagtas, så ville han icke, att ett sådant blodsdåd skulle vidlåda
hans riksdagsmaunaminne. Men jag skulle vilja fråga honom, om han,
förutsatt att vi nedslagtade våra fiender, då ville taga detta blodsdåd
på sitt riksdagsmannasamvete. När jag tänker på — och jag talar
här från kristendomens ståndpunkt — hvad vår store föregångare och
mästare vid ett tillfälle, då eu af hans lärjungar högg till en fiende,
sade: “stick ditt svärd i skidan“, så är det mig klart, att man såsom
kristen har att taga hänsyn till icke allenast våra vänner och närmaste

155

N.o 6.

Tisdagen den 22 November, e. m.

fränder utan äfven våra ovänner. Vår mästare har uppstält för oss
en annan lefnadsregel än den, som här tycks följas, då han ålagt oss
kärlek icke blott mot våra vänner, utan äfven mot våra fiender. Denna
kärlek må äfven vi öfva i lifvet. Jag vet, att den nämnda talaren
vill stå på kristlig ståndpunkt, och derför kan jag med skäl erinra
honom om vår Herres ord i detta afseende, hvarigenom han lagt på
våra hjertan kärleken till våra fiender. Han var ock den förste, som
genom sitt oförlikneliga exempel föregått oss på den vägen.

Det var en annan sak, som af samme talare berördes, nemligen
de fredskonferenser och fredskongresser, som hållits på åtskilliga ställen
i Europa. Han sade visserligen: “Jag har aktning för dessa kongresser1-,
men hela hans tal innebar ett hån emot desamma. Hvad
beträffar dessa fredskongresser, så hafva de visserligen ännu icke uträttat
mycket, enär de kunna sägas ännu icke hafva växt ur barnskorna.
Den första fredskongressen eller fredskonferensen hölls först
1889, och således kan man, med hänsyn till den korta tid, som sedan
dess förflutit, af dessa kongressers verksamhet icke begära för stora
resultat. Men hvad man måste erkänna, det är deras ädla sträfvan,
som går ut på att slita tvistigheter icke genom våld utan genom rått.
Huruvida det skall lyckas dem i den saken, det skall framtiden utvisa,
men vi må emellertid skänka dessa konferenser vårt hela deltagande
och kunna vi derutinnan göra någon kraftig insats, så vore detta en
god sak. Fredsidén är hämmande för vårt land. Här råder i det
fallet icke samma förhållande, som i våra grannländer, Norge och Danmark
eller i det öfriga Europa. Jag hade glädjen att vara med vid
en fredskonferens i Rom hösten 1891. Om än icke mycket uträttades
der, så var det dock glädjande att se eu mängd framstående män
och statsmän från de stora länderna såsom Tyskland, England, Frankrike,
Italien och Amerika samlade för att rådslå om, huru man skulle
komma derhän, att i stället för våld sätta rätt. Jag anser således att
man om denua sak bör tala med aktning, äfven om mycket af fel må
vidlåda densamma, liksom vid allt menskligt. Men den innebär en
skön idé och det tillkommer oss kristne att ställa oss i deras led, som
sträfva för förverkligandet af detta stora mål.

Det har varit och det är ännu i dag mycket taladt om förmågan att
bära försvarsbördorna och att man vill lägga försvarsbördorna på dem,
som hafva den minsta härkraften. Äfven jag tror att deri ligger mycken
sanning. Men, mine herrar — rättvisa i allt! Jag kan icke neka
till att, ehuru jag från min synpunkt är en afgjord motståndare mot
dessa militärrustningar i våra dagar, så kan jag dock, om jag vill vara
rättvis, icke annat än vara mycket tacksam mot herr finansministern
för hans försök att i detta hänseende anvisa en bättre väg. Jag vill
erinra herrarne derom, emedan det är nödvändigt att tacksamt erkänna
de goda ansatserna.

Jag vill i det afseende! erinra om hvad som genomgår hans förslag,
nemligen hans försök att lyfta bördorna från de svagastes skuldror.
Vi kunna icke annat än derför gifva honom vårt erkännande,
om vi äro rättvisa. Så föreslår han t. ex. en särskild inkomstskatt,
men skattefrihet för dem, hvilkas inkomst understiger 800 kronor,

Angående

ändringar

i värnpligtig

lagen.

(Forts.)

N.o 6. 156 Tisdagen den 22 November, e. m.

Angående äfvensom en fastighetsskatt, progressiv arfsskatt, med befrielse från sådndnngar
(}an) jgj. behållningen icke uppgår till 1,000 kronor. Vidare föreslår
1''lagen 3 '' häri stämpelskatt, hvilken i främsta rummet borde ifrågakomma, be(Forts.
) träffande sådana kategorier af handlingar, der stämpelbeläggningeu
komme att drabba de välmående klasserna i samhället. Slutligen bär
Riksdagen tillika beviljat en dagaflöning af 50 öre åt beväringen. Jag
tror således, att man måste erkänna, att de försök, man hittills gjort
i denna sak, varit goda. I denna sak som i allt annat måste man
erkänna det goda som tinnes, ty endast då kan man hoppas på en
vidare utveckling i den rätta rigtningen.

Huruvida allt detta, som här förespeglas, skall komma att realiseras,
veta vi naturligtvis icke med någon visshet, men vi hafva ju
dock hopp derom, då regeringens blickar blifvit vända åt det hållet.
För min del anser jag slutligen att rösträttsfrågan är en så beskaffad
fråga, som icke längre kan uppskjutas, såvidt den icke utsträckes till
det omöjliga, utan hålles inom det möjligas område t. ex. vid 500
kronors-strecket. I så fall hyser jag den öfvertygelsen, att det är eu
reform, som måste gå framåt. Ja, jag hyser till och med den förhoppningen,
att det icke skall dröja länge, innan kanske regeringen sjelf
går i spetsen för eu sådan reform.

Emellertid, då, såsom jag sagt, jag från kristlig synpunkt icke kan
biträda förslaget, emedan jag är öfvertygad om att dessa krigsrustningar,
som pågå i alla europeiska länder, äro den mara, som tär på
ländernas innersta lifskraft, så kan jag omöjligen ge min röst åt den
föredragna § i utskottets betänkande utan yrkar derå afslag.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Ornakärr, Hammarström
och Andersson i Lysvik.

Herr Fjällbäck yttrade: Då jag nu går att lägga min röstsedel
i urnan, så får jag, jemte tillkännagifvande att denna röstsedel är en
nej-sedel, förklara, att jag gör detta derför, att dessa 90 dagar äro
föreslagna såsom ersättning för grundskatternas afskrifning och indelningsverkets
upphäfvande och att dessa 90 dagar sålunda äro en ny
grundskatt och ett nytt indelningsverk, som man lägger på de egendomslösa
individerna. Dessa nya grundskatter och detta nya indelningsverk
hafva visserligen ännu icke blifvit “sekelgamla orättvisor",
men de blifva icke mera rättvisa derför att de äro nya. Man har
stält denna fråga i samband med frågor, hvarmed den aldrig bort hafva
något samband. Man borde icke aflyfta skatterna från de förmögna
i samhället och lägga dem på sådana, som ingenting hafva.

Ser jag de 90 dagarne ur militärisk synpunkt, kan jag icke neka
till, att icke den yngling, som varit 3 månader i lära, är mera kunnig
än den, som varit deri endast en eller 1^ månad. Men han är
dock fortfarande en lärling och jag kan icke ställa honom bredvid en
fullärd arbetare och säga: täfla ni begge nu! Ty jag vet då på förhand
att lärlingen måste komma till korta. Nu har det visserligen
från kompetent håll blifvit sagdt, att de 90 dagarne äro den gräns, vid
hvilken soldatbildningen börjar. Ja, detta kunde måhända sägas för
20 år sedan, ty då kunde man möjligen skicka i elden folk, som öf -

Tisdagen den 22 November, e. m.

N:o 6.

i:>7

vats endast 90 dagar. Men om det blir krig, få vi nog icke sådana
trupper att göra med, som öfvats ungefär lika länge som våra beväringar.
Blifva vi anfallna — hvilket jag hoppas aldrig måtte hända
— skickar fienden nog hit elittrupper och icke sådana, som kunna
besegras af våra beväringsgossar, hvilka öfvats i endast 90 dagar.
Kriget är en konst, som är svår att lära; derför fordras i andra länder
3 års öfning, men hos oss skulle man lära denna konst på tre
månader. Detta tror jag icke på! Jag är fortfarande öfvertygad om,
att, derest vi bygga försvaret på beväringsinstitutionen sådan den nu
föreslås, få vi aldrig ett betryggande försvar. Antingen måste vi öfva
en del af beväringen fullständigt, eller också hålla en särskild stam
af unga, fullt öfvade soldater, och på dem kunna vi lita i farans stund.
Hurudan är nu den stam, som skall gå i spetsen för vår beväring?
Den består till en del af värfvade trupper af ynglingar på 17 å 18
års ålder och till eu del af 50 års otillräckligt öfvade gubbar. Det
är hjertlöst att låta en dylik stam gå i spetsen för beväringen! Jag
vill också se saken ur humanitetssynpunkt. Dessa gamle män, 40
och 50-åringar, äro ju i regel familjefäder, ja hafva ofta stora familjer
att försörja. Det är förfärligt att tänka sig, att dessa personer
skola ut i fält och nedmejas af fiendens kulor; för hvarje kula som
träffar sitt mål, störtar man en hel familj i olycka.

Då jag står inför denna situation, kan jag sålunda icke ur militärisk
synpunkt rösta för de 90 dagarne, ty de medföra ingen trygghet.

En talare på geffebänken läste upp en del tidningsartiklar. Jag
tror icke vi behöfva undervisning i tidningsläsning, och tidningarne
kunna vi läsa i klubbrummen eller på tidningskontoren. Han undrade
hvilken af riksdagsmännen möjligen kunde vara bekant med den af
honom citerade tidningens redaktör. Men då han icke talade om tidningens
namn, så är det nog svårt att säga, om redaktören har några
bekanta här i kammaren. Jag förstår icke, hvarför den ärade talaren
nu rymt fältet. Trodde han möjligen att den värsta striden skulle
vara öfver efter hans anförande? Jag skulle, eftersom han börjat,
vilja läsa upp eu liten bit ur en tidning. Det stod i vår förnämsta
och mest försvarsvänliga tidning eu redogörelse för ett möte, som hållits
i Dalarne. Denna provins har många gånger utmärkt sig, då det
gäller att jaga förtryckare ur vårt fädernesland. Nu vädjar man till
denna provins’ innevånare, då det gäller att försvara det nu framlagda
förslaget. Men huru vädjar man till dem? Jo, detta står omtaladti
nämnda regeringsblad. Ett möte hölls i Siljansnäs den 23 sistlidne
oktober, besökt af ortens röstberättigade hemmansegare. Sedan kyrkoherden
i församlingen och länsmannen i orten m. fl. embets- och
tjenstemän hållit föredrag, hvari särskildt med siffror visades hvilken
betydlig inkomst, uppgående till 4,800 kronor årligen, afskrifningen
skulle medföra för ortens hemmansegare, beslöt mötet, d. v. s. ortens
hemmansegare, följande — nu få vi se, huru försvarsvinden blifvit
uppblåst i landet — att svenska folket skall försvara sig samt offra
allt för ett älskadt fosterlands frihet och sjelfständighet. Sedan presten
och länsmannen öfvertygat dem, att de skulle kunna förtjena 4,800
kronor, besluta de att svenska folket hör offra allt för fosterlandets

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

No 6.

158

Tisdagen den 22 November, e. m.

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

frihet och sjelfständighet. Detta referat är icke taget ur tidningen
Socialdemokraten utan ur regeringspressen. Nu kan man möjligen
säga, att detta är ett enstaka fall. Jag skall då taga en annan bit
ur högen; den ärade representanten från Gefle kan säkerligen läsa
fortsättningen. I går afton lästes i det förnämsta regeringsorganet
— det finnes eljest, såsom herrarne veta, många sådana — följande
under rubriken: fosterlandskärlekens pligt och klokhetens hud: “Med

fosterlandskärlekens pligt förenar sig klokhetens hud att antaga det
förslag, som föreligger ostympadt och okränkt. I synnerhet gäller
denna sanning det stora landtmannapartiet, alltså både dess s. k. gamla
och nya del. Allt sedan representationens genomförande har partiet
satt på sitt program afskrifning af grundskatterna och ersättning för
indelniugsbesvären“; “nu ligga millionerna att taga'' — antagligen på
kammarens bord — “icke längre på trettiofem år, utan på tolf år,
och ersättningen är icke fixerad eu gång för alla, utan skall periodvis
värderas i stigande skala*1 — dessa millioner hafva alltså en utsigt
att förökas. — “Det fordras i sanning en särskild — optimism att
kunna tro, att denna summa skall alltid och på lika goda vilkor erbjudas,
medan statens behof alltjemt tillväxa och det radikala ropet
blir allt starkare, att de genom Riksdagen privilegierade icke skola
skaffa sig sjelfva lättnader på den stora massans bekostnad. Försvarsfrågan
tillhör de frågor, som måste lösas, men det är ingalunda lika
säkert, att skatteregleringsfrågan blir i framtiden löst till de nu magtegandes
förmån, om det gynsamma och måhända nu sista tillfället
förspilles.“ Det är med sådana tidningsartiklar och med sådana mötesresolutioner,
som man har bedrifvit försvarsagitationen i landet;
det är dylika uttalanden som i afton skola bestämma vårt votum. Jag
säger att det är sorgligt, att man skall behöfva framhålla dylikt för
representanterna i den folkvalda kammaren och säga till dem: voteren
I ja, så fån I millionerna; voteren I nej, så fån I dem icke! Under
beklagande af att dylika medel blifvit använda samt af att jag
icke kan deltaga i det stora festjublet, sedan frågan gått igenom, är
det som jag måste på deras vägnar, hvilka jag här representerar, rösta
nej, och jag gör det med lugnt samvete.

Jag vill icke vidare upptaga till besvarande hvad talaren på geflebänken
yttrade: det syntes mig vara af beskaffenhet att utgöra den
skarpaste kritik, jag någonsin hört af specielt de 90 dagarne. Han
gjorde klart för oss, att dessa icke äro tillräcklig öfningstid då det
gäller att värna om fosterlandet.

Herr AValdenström talade också mycket om folkopinionen. Jag
trodde icke, att han, som blifvit buren af denna opinion mera än någon
annan svensk man, skulle förakta denna opinion i så hög grad,
som nu visade sig. Den man, som främst står för hela lörslaget och
för hvilken jag hyser betydligt mera förtroende än för herr Waldenström,
har vädjat till kammaren och sagt, att försvarsförbunden i vårt
land hafva till antal och omfång ökats, och detta, sade han, har gifvit
impulsen till det nu föreliggande förslaget. Det är sålunda opinionen
från försvarsmötena, som gjort att vi nu i afton hafva frågan
under behandling. Herr statsrådet har sålunda mera aktning för folk -

Tisdagen den 22 November, e. m 159

opinionen än denna opinions förnämsta gunstling, representanten
för Gefle stad.

Herr Broström: Om jag hade hört herr Ekmans anförande
innan jag begärde ordet, skulle jag hafva kunnat inskränka mig till
att instämma med honom. Då jag emellertid fått ordet, vill jag nu
säga några ord för att gifva tillkänna min ställning till denna fråga.

I denna kammare hafva såväl i går som i dag många uttalat,
att de under de två näst föregående riksdagarne röstat emot de då
framlagda arméförslagen. Så har äfven jag gjort. Men dessa talare
hafva sedan förklarat, att det nu framlagda förslaget har en så förbättrad
och behaglig form, att det kan af dem antagas. 1 detta afseende
har jag dock icke kunnat följa dem. Jag har vid föregående
tillfällen sökt gifva skäl för min åsigt i frågan. Dessa skäl qvarstå
ännu för mig orubbade, och jag kommer sålunda fortfarande att rösta
för afslag.

Herr Gust. Ericsson från Stockholm förenade sig med herr Broström.

Herr Ekströmer: Då jag icke förut haft tillfälle att yttra mig

i denna för fosterlandet så vigtiga fråga, hvarken vid denna riksdag
eller vid de två närmast föregående lagtima riksdagarne då jag haft
äran att vara folkombud, så ber jag att i korthet få-angifva min
ståndpunkt till densamma.

Jag får då säga, att ju mer jag satt mig in i frågan och ju mer
jag tagit kännedom om de handlingar, som åtföljt de kongl. propositionerna
i ämnet, desto lifiigare har jag blifvit öfvertygad om nödvändigheten
att både stärka och ordna vårt försvar. Jag har äfven blifvit
allt lifiigare öfvertygad att detta under nuvarande förhållanden icke
kan ske på annan grund än den bestående eller densamma, som af
Kong!. Maj:t nu föreslagits och af utskottet äfven förordats, nemligen
indelningsverket såsom stam och en utsträckt öfningstid för de värnpligtige.
I öfverensstämmelse med denna min åsigt har jag också i
alla punkter som hittills förevarit röstat för utskottets förslag, och
jag får tillkännagifva, att jag så kommer att göra äfven beträffande
den nu föredragna punkten.

Herr Nilsson i Skärhus: Då jag icke vill dölja mig bakom röst sedeln,

utan öppet och ärligt vill jag alltid handla, skall jag be att
få tillkännagifva, att jag röstat mot de föregående punkterna i förslaget
och att jag följaktligen äfven kommer att rösta emot den punkt, som
nu är före. De många skäl som bestämma mig härför skall jag icke
belasta kammarens protokoll med, genom upprepandet af desamma,
men något måste jag nämna; det är lätt förutse att förslaget går igenom,
och då jag fruktar för såväl militärvälde, som äfven de stora
och tunga skattebördor, hvilka måst blifva en följd af den ökade värnpligten,
kan jag ej annat än motsätta mig förslaget.

Medan jag har ordet vill jag också säga, att jag från min valkrets
erhållit flere adresser, hvilka alla uttala sig mot den föreslagna

N:o 6.

Angående

ändringar

i vämpligls lagen.

(Forts.)

N:o 8.

Angående

ändringar

värnpligtig

lagen.

(Forts.)

160 Tisdagen den 22 November e. m.

utsträckningen af beväringens öfningar, utom en enda, deri det vädjas
till landets representanter att rösta för “försvarsfrågans lyckliga lösning“.
Då dessa uttalanden helt och hållet öfverensstämma med mina
egna åsigter i den föreliggande frågan — jag anser det nemligen högst
olyckligt med denna långa öfningstid, till men för både jordbruk och
industri samt att dessutom kasernlifvet verkar mycket demoraliserande
— är det ju också gifvet att jag med dessa åsigter icke kan annat än
yrka utslag på den nu föredragna punkten.

Herr talman! Jag yrkar afslag.

Häruti instämde herr Svensson i Olseröd.

Herr Wallbom anförde: Jag hade vid denna riksdag icke ämnat
begära ordet och skulle nu icke heller hafva gjort det, om jag icke
blifvit uppkallad med anledning af ett yttrande utaf herr Fjällbäck.

Det har flera gånger, under det diskussionen om denna fråga
pågått, man och man emellan yttrats, att det vore så angeläget att
just nu gå in på den föreslagna utsträckningen af beväringens öfningstid,
emedan man eljest kunde befara att, då den politiska rösträtten
kanske snart blefve utsträckt och arbetarne således skulle blifva mera
representerade vid Riksdagen, det skulle blifva svårt att få bort de
orättvisa grundskatterna. Jag räknar mig sjelf såsom arbetare, och
de som hafva valt mig äro ock till större delen arbetare. Och jag
får säga, att jag alltid hyst den uppfattningen, att arbetarne och landtmännen
hafva gemensamma intressen att bevaka. Jag har derför
icke kunnat tänka mig, att, om arbetarne blefve mera representerade
vid Riksdagen, detta skulle medföra någon svårighet att få grundskatterna
afskrifna. Här har emellertid en talare, som, efter hvad jag
tror, sjelf är arbetare, uppträdt och uttalat en helt annan åsigt. Men
jag hemställer till honom, om han verkligen tror, att det kan vara
möjligt att vinna den minsta förmån för arbetarne, om de, väl inkomna
här vid Riksdagen, ställa sig i strid mot landtmännen.

Man har sagt mig, att om arbetarne komme in vid Riksdagen,
så skulle de icke vilja göra något för försvarets stärkande. Jag tror
icke, att vi hafva något att frukta i det fallet, då man vet att arbetarne
i flera andra europeiska länder, der allmänna rösträtten blifvit
införd, icke visat någon sådan obenägenhet. Jag är ock öfvertygad,
att rösträttens utsträckning, om också blott något längre än nu, skulle
bidraga att försona arbetarne med den utsträckta värnpligten.

Då man emellertid i närvarande stund icke vill lyssna till de
berättigade krafven på någon utsträckning af den politiska rösträtten,
så kan jag för min del icke denna gång lemna min röst åt det nu
föreliggande förslaget om en utsträckning af beväringens öfningstid.
Men ordet begärde jag hufvudsakligen för att protestera mot, hvad
jag ansåg vara ett hån mot landtmännen.

Herr Persson i Tällberg: Jag skall icke bli mångordig. Jag
har icke begärt ordet för att säga något rörande den föreliggande
frågan, ty min ståndpunkt till densamma torde redan vara för kam -

Tisdagen den 22 November, e. m.

161

N:o 6.

niaren bekant; men med anledning af herr Fjällbäcks uppträdande
har jag ansett det rent af vara min pligt att yttra några ord.

Han tycktes vilja göra sig lustig på mina valmäns bekostnad. Om
den resulution han uppläste icke stämmer öfverens med mina åsigter,
så kan jag dock icke gilla att kammaren skulle få deu tanken, att
den ärade talaren gått mina ärenden, då han läst upp ifrågavarande
resolution. På samma gång vill jag protestera mot hans påstående,
att vi landtmän lägga tunga bördor på de orepresenterade, då vi få
våra grundskatter afskrida mot dessa 90 dagars beväringsöfningar.
Oaktadt jag för min del icke varit med om beslutet om denna utsträckning
af beväringens öfningstid, kan jag dock icke medgifva, att Riksdagen
genom detta besluts fattande lagt större börda på de opresenterade
än på oss andra. Jag vill erinra den ärade talaren derom,
att de, som icke hafva politisk rösträtt, komma att mycket litet drabbas
af de kostnader, hvilka förorsakas af grundskatteafskrifningen. Jag
är en mycket ifrig vän af grundskatternas afskrifning, och jag tror
icke att genom en sådan åtgärd skall tillfogas de mindre bemedlade
klasserna någon orättvisa.

Medan jag har ordet vill jag också säga att herr Waldenströms
anförande gjorde på mig ett mycket sorgligt intryck. Han citerade,
mot slutet af sitt anförande, ur fredskongressens organ ett loford öfver
en general, hvilken utfört en blodig revolution och tilläde med mycken
skärpa, att detta loford fans att läsa i fredskongressens officiella organ.
Kanhända skola de utländska tidningar, som till äfventyrs komma att
citera herr Waldenströms yttrande här i afton, med samma eftertryck
tillägga: så uttalade sig Sveriges förnämste religiöse talare.

Jag vill endast tillägga, att jag. beklagar att då herr Waldenström
exponerade sitt tidningsupplag, han glömde den del af pressen, som
står i det motsatta lägret, i all synnerhet Smålandsposten och Yårt land.

Herr Rodhe: Jag har hittills iakttagit tystnad under öfverläggningarne,
huru frestande det än kunnat vara att yttra sig i en
så vigtig fråga som den föreliggande, huru frestande det än kunnat
vara att gifva uttryck åt känslor, sätta i rörelse för ett så älskadt
föremål som fosterlandet. Denna tystnad har jag ålagt mig derför,
att jag ansett att sakkunskapen här borde ensam tala. Jag har också
gjort det af förtroende till den sakkunskap, som gifvit sig uttryck i
det föreliggande förslaget, och derför att jag anser att till de offer,
som böra bringas till detta försvar, höra icke blott pekuniära medel,
personlig kraft och arbete, utan äfven uppgifvandet af mer eller mindre
afvikande meningar rörande förslagets detaljer. — Jag skulle också
icke nu ha begärt ordet, om icke nyss från stockholmsbänken framkommit
det påståendet, att de åtgärder, om hvilka man nu har att
besluta, skulle stå i strid mot den heliga urkund, som bör vara normen
för allt vårt handlande, skulle stå i strid mot den kristliga åskådning,
som är den bärande för hela vår kultur. Hvad skall man svara
gent emot ett sådant påstående? Jag vill helt kort svara så: vore
ideala förhållanden för handen ibland oss, ja, då skulle hvarken krig
eller försvarsrustningar behöfva komma i fråga. Men då sådana för Andra

Kammarens Prut. vid urtima riksd. 1892. N:o G. 11

Angående

ändringar

i v dråpligt $•

lagen.

(Forts.)

N:o 6.

1C2

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

hållanden icke förefinnas och icke heller kunna komma att existera
under närvarande tidsålder, så blir det enligt min mening en pligt
äfven för den, som vill handla efter kristliga grundsatser, att vara
en försvarsvän, och den pligten anser jag icke kunna bortförklaras
utan genom en ensidig och svärmisk skrifttolkning. Det är derför
att jag har dessa åsigter, som äfven jag lagt min röst i urnan till
förmån för förslaget och som jag också yrkar bifall till den punkt,
som nu föreligger.

Herr Ekman: Herr talman, mine herrar! Jag hörde, då jag
nyss kom in, en af den svenska kyrkans pelare hafva ordet. Han
talade om, att vi lefva uti en verld, där icke ideala förhållanden
kunna realiseras, utan vi måste se på verkligheten. Jag hade eljest
tänkt: att åtminstone kristendomens bärare borde vara de, som sökte
att i sin mån förverkliga det ideala i verlden, såvidt de kunna det,
eller åtminstone icke på något sätt medverka därtill att hindra det
ideala från att kunna genomtränga de nu för handen varande förhållandena,
Jag vill erinra herr biskopen derom, att vår mästare har
sagt, att vi skola vara verldens ljus och jordens salt, och derigenom
har han just gifvit oss anvisning på den ideala ställning, som det är
vår pligt att intaga just i denna verld.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag skall icke
besvära kammaren med något anförande. Jag ber endast att få
gripa ögonblicket i fiygten för att beträffande försvarsfrågan i sin
helhet uttala, att bland alla de uppfattningar, som här sökt göra
sig gällande, har det icke varit någon, som hos mig funnit ett sådant
gensvar som den, för hvilken herr Truedsson gjorde sig till målsman;
och anhåller jag att i allt väsentligt få instämma med honom.

Herr Wavrinslcy instämde häruti.

Herr Jönsson i Mårarp: Jag skall blott be att få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för den föreliggande punktens antagande.

Herr Eriksson i Norrby: Då jag förut instämt med dem, som
yrkat bifall till föreliggande förslag, har jag derigenom tillkännagifvit
min ståndpunkt i frågan. — Men äfven jag har mottagit ett par adresser
från ett par försvarsförbund, som finnas inom min valkrets, och dessa
hafva uppmanat mig att stödja det föreliggande kongl. förslaget. Då
min åsigt öfverenstämmer med hvad, som i dessa adresser förekommit,
anhåller jag om bifall till den föredragna punkten.

Herr Svenson i Edum: Jag skall endast be att få till protokollet
antecknadt, att jag kommer att rösta för.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan oförändrad, dels bifall till hvartdera af herr
Peterssons i Brystorp och herr Janssons i Krakerud särskilda ändrings -

Tisdagen den 22 November, e. m.

163

N:o 6.

förslag, och dels slutligen rent afslag. Herr talmannen upptog till
proposition hvart och ett af dessa yrkanden och fann propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara besvarad med
öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits yrkande på afslag, nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner särskilda utskottets förslag
till ändrad lydelse af 27 § 1 mom. värnpligtslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda förslag af kammaren afslaget.

Omröstningen visade 144 ja, och 80 nej; och hade kammaren
sålunda bifallit utskottets hemställan i oförändradt skick.

Reservation emot det sålunda fattade beslutet anmäldes af herrar
Fjällbäck, Öl. Olsson, John Olsson, Jacob Erikson och Berg alla från
Stockholm.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
föredragningen af föreliggande utlåtande till morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11.4] e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N o 6.

164

Onsdagen den 23 November, e. m.

Onsdagen den 23 november.

Kl. 7 e. m.

§ L

Justerades det i kammarens sammanträde den 16 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmanen V. Yahlin till följd af smittosam sjukdom
inom sin familj är förhindrad att bevista Riksdagens sammanträden,
enär han kunde medföra difteritisk smitta intygas.

Stockholm den 23 november 1892.

T. Hwass,
Legitimerad läkare.

§ 3.

Angående Till fortsatt behandling förelåg det i 4:e punkten af särskilda ut °vänligts

fottets utlåtande n:o 2 intagna förslag till ändrad lydelse af vissa§§
''”lagen. '' i värnpligtslagen.

(Korts.)

§ 27, mom. 2).

Godkändes.

§§ 1, 3 och 6.

Godkändes.

§ 38.

Mom. 1 och 2.

Godkändes.

För mom. 3 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

“3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första
uppbåd vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det
att statsrådet blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas
utom de förenade rikenas gränser.“

Onsdagen den 23 November, e. m.

165

N:o 6.

I afgifven reservation hade deremot herrar A. Persson i Mörarp,
J. Johansson i Noraskog, O. Jonsson i Hot, P. Pehrsson i Törneryd,
C. A. Bokström, grefve II. E. G. Tjärn ilton och A. Henricson hemstält
att åt ifrågavarande moment måtte gifvas följande lydelse:

“Utan Riksdagens medgifvande må beväringen vid hären icke användas
utom de förenade rikenas gränser";

Sedan utskottets förslag blifvit uppläst, anförde:

Herr Ola Bosson Olsson: Fastän meningarne inom denna

kammare varit något olika i afseende på sättet för åstadkommande af ett
försvar, hafva troligtvis alla varit eniga derom, att vi vilja litet hvar
hafva ett försvar. När nu denna kammare beslutit, att beväringen skall
hafva en långt större och mera utsträckt öfningsskyldighet äfvensom
en större skyldighet i afseende på tiden att stå qvar i beväringen och
landstormen — efter nuvarande förhållanden är tjenstetiden, om man
så vill kalla den, från tjugonde till och med tretiondeandra lefnadsåret,
deraf sex i beväringen och sex i landstormen — numera skall
tjentetiden blifva från tjugonde till och med fyrtionde lefnadsåret, deraf
8 år i första upppbådet, 4 år i andra och 8 år i landstormen.

Efter en sådan utsträckning af värnpligten är det, enligt min
tanke, högst nödvändigt, att för denna beväring göras bestämmelser,
som kunna förebygga, att den användes till annat än det som egentligen
är meningen, nemligen landets försvar.

Den ärade chefen för landtförsvarsdepartementet har visserligen
också till statsrådsprotokollet anfört, att han har ansett, att beväringen
icke bör användas annat än inom landet och på landets gränser för att
der mota en fiende. Men i den föreslagna värnpligtslagen står ingenting
annat föreskrifvet, än att Kongl. Maj:t efter vissa föreskrifna formaliteter
skulle ega rättighet att taga ut det första uppbådet äfven
utom de förenade rikenas gränser. I detta hänseende tillåter grundlagen
i regeringsformen, § 12, Kongl. Maj:t att ingå förbund med
främmande magter. Regeringsformens 13 § tillåter Kongl. Maj:t att
börja krig och sluta fred. Är konungen hågad att ingå förbund med
en främmande magt eller förklara eu sådan krig, är han visserligen
skyldig att höra sitt statsråd, men äfven mot de allvarsammaste föreställningar
af statsrådet har konungen ingen skyldighet att f ölja deras
råd, hur stor faran än månde vara, utan eger han ensam besluta.
Alltså finnes ingen trygghet för beväringen, utan en regent kan taga
den ut öfver de förenade rikenas gränser och således till något helt
annat än det, hvartill, såsom jag förmodar, denna kammares ledamöter
förutsatt att beväringen skall användas, nemligen endast till landets
försvar.

Nu har visserligen utskottet sagt, att det icke vore nyttigt eller
gagneligt att införa en sådan föreskrift i beviiringslagen, att konungen
skulle icke ega rätt att föra beväringen utöfver de förenade rikenas
gränser, och utskottet har åberopat som skäl derför, att det skulle
kunna komma i fråga, att, efter en segerrik batalj med en fiende, det
kunde vara fördelaktigt, att de svenska trupperna komme att förfölja

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

166

Angående

ändringar

vämpligts■

lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

fienden och derigenom göra honom större skada. Men detta är mera
tomma ord än verklighet. Herrarne må betänka vårt iands läge, huru
det är omgärdadt af vatten till den allra största delen. Om våra svenska
trupper skulle hafva lyckan att slå eu fiende på gränsen och han
då tar sin reträtt å sina skepp på sjön, är det då möjligt för dem att
förfölja honom? Det skulle endast kunna ske i de nordligaste delarne
af vårt land. Men detta lär väl aldrig komma i fråga, att något
fiendligt anfall sker derifrån, ty det skulle åtminstone höra till det
högt ovanliga, om ett krig skulle föras i en ödemark, der hvarken den
egna eller fientliga hären kunde få något att lefva utaf. Dessutom
ligger, enligt min tanke, ofantligt stor vigt derpå, att vår ungdom icke
måtte blottställas. Jag har i detta hänseende ingen stor anledning
till fruktan, så länge vi ha en sådan regent som vi nu hafva. Men
när man stiftar lagar är det icke allenast för dagens behof, utan för
kommande tider. Olyckligtvis har Sverige haft erfarenheter i detta hänseende,
erfarenheter, som varit alltför sorgliga, för att lätt glömmas
och det dertill för icke så särdeles länge sedan. Vi böra taga i betraktande,
att sådana tider kunna komma åter. Det är ju en möjlighet,
att Sverige ännu en gång kunde få en halsstarrig konung på tronen.
Hvad skulle han icke då kunna göra för att förderfva vår ungdom och
i öfrigt helt och hållet förstöra vårt land? Och jag vill ytterligare
framhålla, att, då vi åtaga oss och vår ungdom så stora bördor, böra
vi ock vara angelägna om att ställa så till, att denna ungdom kan vara
tryggad, att den icke användes till annat än som med densamma är
afsedt, eller till fäderneslandets försvar.

Jag skulle kunna hafva ganska mycket att säga i afseende på
denna sak. Men det är kanske icke skäl att upptaga tiden alltför
länge. Det är troligtvis många, som vilja yttra sig i denna vigtiga
fråga, och jag säger icke något derom. Ty det torde vara nödvändigt
för hvar och en, som vill hafva sitt votum tryggadt, att uttala
detta till protokollet, på det att kommande generationer måtte få se,
hvilka som varit villige att fastställa sådana bestämmelser i beväringslagen,
att icke en nyckfull eller ärelysten konung skulle kunna på slagfältet
i främmande land offra vår beväring, som är, hvad kriget beträffar,
endast afsedd för fäderneslandets försvar.

Jag skall derför be att få yrka bifall till reservanternas förslag i
detta hänseende.

Häruti instämde lierr Nilsson i Skärhus.

Chefen för landtförsvardepartementet, herr friherre Rappe erhöll
härefter ordet och yttrade: Det skulle vara ganska beklagligt, om,

genom införandet af detta stadgande, möjligheten att med den armé,
som nu blifvit voterad, försvara vårt land skulle kunna sättas i fråga
eller möjligen blifva förminskad. — För min del anser jag, att detta
stadgande, som nu ifrågasatts, är alldeles obehöfiigt. Ty om man
läser igenom paragrafen, står det tydligen deri, att det endast är fråga
om rikets försvar. Huru man då skulle kunna tänka sig att använda
beväringen till något annat, än till rikets försvar, kan jag icke förstå.

167

N:0 6.

Onsdagen den 23 November, e. in.

Men dessutom finnes något i organisationen sjelf, som förbjuder
möjligheten att använda beväringen utomlands på främmande slagfält.
Då jag första gången hade den äran att yttra mig i denna kammare,
tror jag, att jag tillräckligt tydligt påvisade, det den utsträckning af
beväringens öfningar, som då ifrågasattes, visserligen skulle vara tillräcklig
för att värna vårt lands oafhängighet, men att den deremot
alldeles icke vore tillräcklig, om det skulle sättas i fråga att skicka
ut några arméeorpser i främmande land. Jag påvisade, huru utsträckningen
af öfningarna skulle medgifva inhemtandet af de nödtorftiga
färdigheter, som fordras af hvarje man. Jag visade, att derutöfver
var det nödvändigt att eu sådan anda lifvade trupperna, att de förmådde
operera gent emot fienden. Och jag erinrade derom, att denna
anda, på hvilken man, till följd af den korta öfningstiden, icke kunde
alltför mycket räkna, fick hos våra trupper ersättas af fosterlandskärleken,
i det de visste att de försvarade sitt hem och sin härd.
Det var denna känsla, som skulle göra det möjligt för dem att mäta
sig med utlandets härar, som hafva så mycket längre öfningstid. Skulle
det då vara möjligt, att föra sådana trupper utomlands på aflägsna
krigsfält? Tror man, att de då skulle vara intagna af samma anda?
Men utan denna skulle deras ringa vapenfärdighet i sanning ej vara
af stort värde 1 Nej, ingalunda. Jag tror sålunda, att i sjelfva organisationen
finnes tillräcklig garanti för dem som önska en sådan.
Ty jag tviflan på, att någon befälhafvare, som förstår hvad krig är,
skulle sätta i fråga att operera i främmande land, eller tillsammans
med andra härar med en sådan armé. Följaktligen anser jag, att
det är alldeles onödigt att komma med några ytterligare föreskrifter.
Den föreskrift som bär föreslås: “Utom de förenade rikenas gränser
må beväringens första uppbåd vid hären användas endast till rikets
försvar, och efter det att statsrådet blifvit hördt samt riksdagskallelse
utfärdats", formulerades i 1883 års förslag. Den stora komité, som då
hade i uppdrag bland annat att uppgöra förslag till värnpligtslag,
kom just öfver ens om denna lydelse och ansåg, att deri låg tillräcklig
garanti.

Men jag vill tillägga, att, utom det att den af reservanterna föreslagna
lydelsen är obehöflig, anser jag den äfven vara i högsta måtto
skadlig. Det är icke lätt, när man skall föra en armé med så ringa
öfning som vår, att kunna göra det och dervid hafva grundad förhoppning
att öfvervinna sin motståndare, synnerligen om man är dömd
till en strategisk defensiv: d. v. s. jag är icke den anfallande, utan
det är fienden som anfaller mig. Intet krig kan sluta lyckligt med
mindre det kommer någon tidpunkt, då man från försvarande öfvergår
till anfallande. Någon gång skall fienden drifvas bort. Initiativet är
således ett conditio sinc qua non för möjligheten att vinna seger i ett
fälttåg. Men detta initiativ tager icke sill början först vid slutet af
fälttåget, utan det finnes ett aktivt element i alla krigshandlingar
från början till slut. Om vi tänka oss början af ett krig — hvilken
är den första krigshandling, som skall ega rum ? Det är mobiliseringen
och den strategiska uppmarschen. Man skulle nu visserligen kunna
tycka, att dervid endast passiva åtgärder förekomma. Jag skall samla

Angående
ändring å t
i v dråpligt
lagen.

(Forts.)

N:0 6.

168

Angående

ändringar

i. värnplikt#-

lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

mina stridskrafter, jag skall föra dem till den linie, ifrån hvilken jag
sedermera skall börja operera. Men jag ber att få erinra om hvad
jag yttrade här om dagen angående det strategiska kavalleriet, att
detta har först och främst till uppgift att genom att bilda så att säga
eu skärm framför den egna armén förhindra motståndaren att skalla
sig upplysning om huru dess stridskrafter äro ordnade; men vid sidan
deraf har det ett aktivt uppdrag, nemligen att kasta undan fienden
och skada upplysning om, huru han har det ordnadt. Här se herrarne
denna dubbla uppgift, som förekommer i alla krigshandlingar — äfven
när det gäller den strategiska uppmarschen. Det är godt och väl, att
man ordnar sina krafter. Men det är gifvet, att man ej får försumma
att söka hindra motsvarande åtgärder å fiendens sida. Ty om fienden
skulle veta, att han fullkomligt oberörd af mina åtgärder skulle få
helt och hållet samla sig som han ville och uppställa sig vid gränsen
— jag talar helt generel om ett land, hvilket som helst, då, som
herrarne torde finna, det vore olämpligt att här resonera om vårt
land — och om fienden så finge börja sin anmarsch, så vore detta
visserligen beqvämt för honom. Men nog torde det inses, att till
denna krigshandling hör, att man bör göra allt för att skada fienden
och hindra honom i detta hänseende, på det att han icke skall lyckas
i det andra momentet, om hvilket jag strax skall tala. På hvad sätt
skall man kunna ordna sina stridskrafter, om man icke har någon
uppfattning af, huru fienden kommer att rycka fram? Hafva herrarne
verkligen tänkt på den saken? Hvilket medel skall väl stå den försvarande
till buds, om det icke är honom tillåtet att närma sig fienden,
utan han måste hålla sig inom de egna gränserna?

Men sedan komma vi till sjelfva striden, det andra momentet af
ett fälttåg. Det ser nästan ut, som om de, hvilka yrka på denna
stränga lydelse af den föreliggande paragrafen, skulle tro, att det
V0reo någonting förmånligt att vid krig få fienden inom det egna landets
område. Den som har sett ett slagfält — och vi hörde en representant
på göteborgsbänken, som omtalade att han sett sådana — skall
intyga, att vid sidan utaf de gräsligheter, hvilka ega rum på grund
af den skada, som de stridande göra hvarandra, förekommer äfven
ett annat skådespel Det är nemligen åtskilliga andra personer, som
icke äro stridande, men för hvilka det är så mycket mera beklagligt
att de finnas på stället — jag menar den civila befolkningen, qvinnor
och barn. Jag har sett åtskilliga slagfält, och jag kan försäkra eder,
att det icke är med angenäma känslor man ser dessa byar förstörda,
dessa stackars qvinnor och barn massakrerade eller dödade af fiendenskulör.
Det är sant, att de försöka så godt ske kan rädda sig, men
eu strid kommer dock så plötsligt uppå, att det alltid finnes qvar en
del af dem. Skola vi utsätta oss för krigets gissel, bör man sannerligen
icke finna det vara bra att fienden kommer in på det egna området
utan så mycket som möjligt söka hindra den att sätta foten
öfver gränsen.

Men om man förutsätter att han kommer in på det egna området
och att striden utkämpas der och man vinner seger, så måste
det, för att man skall få en fördelaktig fred, komma derhän att

Onsdagen den 22 November, e. m.

169

N:o 6.

fienden slutligen drifves ut från det af honom eröfrade området. Då
vill man således förmena de egna trupperna att rycka in på fiendens
område för att tillintetgöra fienden. Man kan tycka att det är grymt,
och det är sant, men ju förr man grundligt kan slå motståndaren,
dess förr slutar kriget. Ju längre kriget varar, desto större blir
blodsutgjutelsen.

Men, säger man, allt detta behöfver icke inträffa, ty sedan Riksdagen
blifvit sammankallad kan man begära tillåtelse att få gå
öfver gränsen. Men det tager tid att sammankalla Riksdagen. Jag
skall icke tala om nuvarande förhållanden, utan förutsätter en grundlagsförändring,
hvarigenom Riksdagen kan sammankallas så hastigt
som möjligt. Herrarne, som äro vana riksdagsmän, veta hvilken lång
tid som åtgår, innan man får ett lagförslag genomfördt; och om man
sammanräknar den tiden och den som åtgår, innan befälhafvaren
hinner tillkännagifva beslutet för trupperna, blir det en så lång tid,
att den blir längre än månget fälttåg. 1866 års krig, hade räckt
7 dagar, då tyska armén vid Königgrätz tillintetgjordes. Det visar
sig således att det kan gå ganska hastigt. Eu talare har här påmint
om de 24 timmar, inom hvilka det blef nödvändigt för de tyska småstaterna
1870 att gifva tillkänna, huruvida de ville vara med eller
mot i kriget. Något sådant kan drabba äfven oss och då hinner
man icke sammankalla Riksdagen. Man måste mobilisera, om man
icke vill förlora sin sjelfbestämningsrätt. Den första främmande magt
kan komma och fordra att vi skola förklara oss och lemna svar inom
24 timmar, och då har man intet annat att göra än att ögonblickligt
mobilisera. Följden varder otvetydigt en krigsförklaring från den
magts sida, som icke vill lemna oss i fred, och vi måste vara beredda
på alla eventualiteter. Af hvad jag i början anförde framgår nödvändigheten
för oss att då hafva någon möjlighet att på fiendens område
utföra hvad som erfordras för att kriget skall få en lycklig
utgång.

Jag tror således att af hvad jag yttrat framgår, att det af reservanterna
ifrågasatta stadgandet skulle icke endast vara onyttigt, utan
äfven i hög grad skadligt. Det är verkligen svårt för befälhafvare,
som skall föra svenska armén, om han skall vara icke blott motståndaren
underlägsen, utan äfven bunden i sin handlingsfrihet, så att
han icke skall kunna uppträda mot fienden så som krigets lagar bjuda
och det vore nödvändigt för en lycklig utgång.

På grund af dessa skäl får jag på det högsta afstyrka reservanternas
yrkande och hemställa, att paragrafen måtte få den lydelse,
som den har i utskottets förslag, då den tillika öfverrenstämmer med
den lydelse som förekommer i 1883 års förslag.

Vidare anförde:

Herr Wester: Jag begärde ordet för att något bemöta den förste
talaren, men sedan herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sagt allt hvad som efter min uppfattning för närvarande är
att säga, har jag nu endast att yrka bifall till utskottets förslag.

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

170

Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående
ändringar
vämpligts■
lagen.
(Forts.)

Jag vill dock tillägga, att Första Kammaren redan antagit utskottets
förslag ock att ett antagande af reservanternas förslag i denna kammare
komme att framkalla ett förvållande, som kan blifva ödesdigert för
den stora frågans lyckliga lösning.

Herr Ola Bosson Olsson: För mig är det en samvetssak att
efter min förmåga bekämpa utskottets förslag, sådant det nu är och
medverka till antagandet af reservanternas förslag. Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet har ordat om rustningar
och hur det går till i krig, och jag skall gerna gifva honom rätt
deri, men jag ber att herr statsrådet skall taga i betraktande våra
lokala förhållanden och våra gränser. Det är icke som på kontinenten,
der eu ström eller en bäck eller till och med endast en
landsväg kan utgöra gränsen stater mellan, och der så är förhållandet,
kan hvem som helst begripa, att en sådan gräns är af en fientlig här
lätt öfvergången. Yore våra yttre gränser af en sådan beskaffenhet,
skulle jag med afseende på ett försvarskrig icke motsätta mig den
föredragna punktens'' lydelse, sådan den af utskottet blifvit föreslagen,
men vi äro deremot begränsade af stora vatten med undantag af den
nordligaste och mest otillgängliga delen af vårt land.

Jag är icke så synnerligen rädd för det att våra trupper skola,
såsom herr statsrådet lät påpeka, utkämpa fälttåget på främmande
område, men faran ligger hufvudsakligen deri, att konungen genom
tolfte paragrafen regeringsformen är berättigad att sluta förbund
med främmande magter. Antag att konungen afslutar ett förbund
med en främmande magt och dessa båda tillsammans börja krig. Tro
icke herrarne, att våra trupper då komma att utföras på främmande
område. Det kan väl knappast hända att de blifva qvar i eget land,
ty det antagligaste är att det blir ett främmande område, och i detta
fall hvad har man för trygghet? Nu säger visserligen utskottet, att
man skulle kunna ändra §§ 12 och 13 i regeringsformen. Det går
väl lätt att säga. Men det går icke så lätt att få en grundlagsförändring
genomförd. Deremot går det lättare, och jag tycker att Riksdagen
borde passa på, att i värnpligtslagen få iu den bestämmelsen,
att beväringen icke må tagas ut för att kläda blodig skjorta i främmande
land. Det är detta som för mig synes så oroande och svårt
för framtiden. Jag är dessutom fullt förvissad, att då det beslut,
som Riksdagen redan fattat, kommer att väcka mycket, mycket ondt
blod, man skulle kunna lugna sinnena hos dem, som det vederborde,
om de visste, att de icke skulle komma att tagas ut i krig i främmande
land.

Jag fortfar med mitt yrkande, och jag hade trott, att då det
finnes sju reservanter, någon af dem skulle försvara sin reservation.

Herr Bexell: Det förefaller mig egendomligt, att svenska folket

icke kan fordra denna eftergift från regeringen, då vi alltid fått bringa
våra regenter så stora offer. Vår historia vittnar, att den rättighet,
hvarom nu är fråga, är en rättighet, som från äldsta tider ned till
Karl den elfte, våra konungar icke haft. Karl den elfte gjorde sig

171

N:o 6.

Onsdagen den 22 November, e. m.

suverän och så kom Karl den tolfte och efter honom gick rättigheten
bort från konungarna. Den återkom under Gustaf den tredjes regering
och hans son hade den. Sedan kom den ånyo bort, men kom
igen, då den nuvarande dynastien infördes. År 1883 antog denna
kammare utan votering det af reservanterna här framlagda förslaget.
Men nu låter det så, som om en annan vind blåste. Jag tycker, att
mången af eder hade bort åtminstone traditionsvis hafva hört, hur
det gick med vårt landtvärn i Norge(?). I går och i förrgår talade
man så mycket om att vi vilja försvara oss och att den, som icke
vill vara med om förslaget, är en försvarsnihilist och ingen fosterlandvän.
Nu åter är fråga om att man skall marschera in i andra land.
Jag ville icke, att man skulle hafva nämnt det, ty det pekar för rakt
på saken.

Det har talats om att i senaste tyska kriget småstaternas regeringar
blefvo nödgade att lemna svar inom 24 timmar. Härpå har
eu föregående talare redan svarat allt som behöfver svaras. Det går
väl icke att marschera öfver sjön, och det är en annan sak med de
tyska småstaterna.

Förra gången jag yttrade mig, talade jag om nödvändigheten att
hafva ett godt sjöförsvar och att kunna skydda våra hamnar, och
hur skall det gå med våra jernvägar och fabriker, om icke något
stenkol kommer in i landet? Hvad som skedde 1883 tycker jag skulle
kunna ske nu, och det finns väl många qvar af dem, som voro med då.

Jag inskränker mig till att yrka bifall till reservationen. Den är
verkligen mycket moderat och utgör för öfrigt en moderation af mitt
eget förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Vid 1883 års riksdag fattade denna

kammare enahanda beslut, som reservanterna nu tillstyrkt angående
förändring i den föredragna paragrafens tredje moment. Jag biträdde
boslutet vid förstnämnda tillfälle, och jag har icke sedan dess funnit
anledning att ändra åsigt. Tvärtom har jag trott, att ett dylikt beslut
är nyttigare och benöfligare nu än tillförene och att Riksdagen
så mycket mer bör förskaffa landet den'' trygghet, som ligger uti berörda
bestämmelse, som öfningstiden och tjenstetiden för landets beväringsskyldiga
ungdom ökats så väsentligt. Med tanken fäst härpå
äfvensom på de händelser, som inträffade åren 1863—1864, då hvar
man känner, huru nära det var, att vårt land och vårt folk blifvit
indraget uti ett krig, som utspunnit sig mellan två främmande inagter,
men som icke på något sätt hotade vår neutralitet, tror jag, att man
har all anledning att vara försigtig härutinnan. I den fara, som vi
sistnämnda år höllo på att komma ut för, ligger en allvarsam maning
till att bifalla reservanternas förslag. Jag får derför för min del
yrka sådan förändring af den föredragna paragrafens tredje moment,
att med afslag å detta moment, sådant det lyder i utskottets förslag,
reservationen i stället må blifva antagen.

Herrar Bakström, Olsson i Ornakärr, Hammarström och Bromée
förklarade sig instämma i detta yttrande.

Angående

ändringar

i vämpligte lagen.

(Forts.)

N:o 6.

172

Onsdagen den 23 November, e. m.

ingående
ändringar
i värnpligtig
en.

(Forts.)

Herr Wä st fel t: Jag vill allenast med ett exempel belysa, huru

förhållandena skulle kunna komma att gestalta sig, derest reservanternas
yrkande blefve lag. Låtom oss antaga, att svenska armén blifvit
nödsakad att uppträda vid vår norra gräns med en arméstyrka, som
tagit position der: att vidare eu starkare fiende gått öfver gränsen
deruppe och söker öfverrumpla och tillvinna sig seger öfver den svenska
truppstyrkan; att emellertid de svenska trupperna få förstärkning och
tillräcklig förstärkning för att kunna gå aktivt tillväga, samt att de
äfven lyckas drifva fienden tillbaka. De äro färdiga att vinna målet,
en afgörande seger. Då kastar sig fienden öfver gränsen, och den
svenska truppen får icke gå att fullfölja sin lyckliga manöver, med
mindre Riksdagen gifvit sitt bifall dertill. Hvad skall följden blifva af
sådant? Jag tycker för min del, att den formulering, som gjorts i
utskottet, bör vara betryggande för svenska folket, så att vi icke behöfva
befara, att vår beväring föres ut till strid utom rikets gränser.
Jag ber att få ansluta mig till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Redan det försvar,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sökt åvägabringa för den formulering utskottets betänkande innehåller
i denna del, synes mig gifva vid handen, att ingenting är rättare än
att bifalla reservationen. Hans första försvar grundade sig derpå, att
sjelfva organisationen var sådan, att den förbjuder beväringens användning
utom landets gränser. När nu den ifrågavarande bestämmelsen
endast gäller beväringen, och dess organisation är så beskaffad, att
man icke kan använda densamma utom landets gränser — hvad skall
det då tjena till att ha bestämmelsen qvar i paragrafen? Det kan
tjena så mycket till, att den uppmärksamhet, som denna urtima riksdags
sammankallande väckt inom Europa, blir mycket större än hvad
den i sjelfva verket förtjenar, och det kan tjena till, att under tider,
som komma, vår regent på grund af den bestämmelsen kan blifva frestad
att inleda oss i en politik, som, när allt kommer omkring, det
hade varit bäst för landet, att han icke invecklat oss i. Men, säger
man, det är ju ändå bra, att bestämmelsen finnes; ty i händelse af
krig kan man då disponera beväringen på det sätt, som för landets
försvar skulle vara bäst, till och med, förmodar jag, genom att redan
på förhand kasta sin armé utom landets gränser. Och detta hetes
då vara till landets försvar. Skilnaden mellan användning af beväringen,
så fort den blifvit förd utom rikets gränser, till landets försvar
eller till angrepp lär väl i hvarje fall blifva svår att definiera
och afgöra. Och jag fruktar, att, hvilken användning beväringen än
komme att få, äfven om det blefve fråga om det klaraste, mest aggressiva
angreppskrig, man skulle gifva detta namn af försvarskrig lika
fullt; ty naturligtvis om man angriper eu fiende, som man befarar
annars skola komma att angripa en sjelf, kan ju också ett sådant
angrepp rubriceras såsom gjordt “till landets försvar*. Denna formulering
synes mig vara så egendomlig, att, om man skall ha en sådan
här bestämmelse i lagen, det vore bättre att säga rent ut hvad den
innebär, och att meningen är att beväringen skall få föras utom rikets

Onsdagen den 2.3 November, e. m.

173

N:o 6.

gränser utan vidare icke allenast “till landets försvar'''', utan för hvilket
ändamål som helst; ty det är i alla fall i sjelfva verket egentliga
innebörden af bestämmelsen.

En talare bar betraktat frågan ur den praktiska, den reala synpunkten,
och det är derutinnan icke mycket att tillägga, men kanske
alltid något. I hvilket fall kan man tänka sig, att beväringen skulle
med fördel kunna användas utom landets gränser, derest vi verkligen
sjelfve först blifvit anfallne? Jo, man bar då sagt, att det kunde ju
hända att den fiendtliga armén blifvit besegrad och förföljd intill
gränsen; men bakom denna skulle den vara satt i säkerhet och sålunda
få tid på sig att efter omorganisation och förstärkning åter börja nytt
anfall med kanske större framgång, något som deremot möjligen icke
skulle blifva händelsen, derest man finge förfölja fienden och skörda
segerns frukter i fullaste mått. Ja, i detta afseende är redan sagdt,
att den enda landgräns vi ha att använda beväringen vid på detta sätt,
är vår norra gräns mot vårt gamla broderland Finland.

Och jag tvifiar på, att någon med stort allvar kan förutsätta, att
händelserna skola komma att gestalta sig så, att, derest vi blifva angripna
deruppe, vi kunna hafva några förhoppningar att besegra fienden,
förfölja honom in på hans eget område och fullfölja segern der.
Om mau skall vinna seger i sådant fall, kan det vara kanske större
utsigt med, att vi låta fienden vara qvar inom landet och taga honom
der, än att vi skicka honom tillbaka in i hans eget land. Jag antager,
att det kanske är ett säkrare sätt att afsluta kriget, att söka slå
fienden så pass, att man kan taga hela hans armé till fånga, än att
drifva honom öfver gränsen tillbaka, hvarigenom han får utsigt att
komma undan. Med så dugliga generaler som vi böra vänta oss hafva,
tror jag nog, att de skulle kunna komma på den idén, att genom kringgående
rörelser söka att få fienden i fällan, och sedan icke släppa
honom ut igen.

Vare sig emellertid huru som helst med detta, så vet jag icke,
hvilken risk det kan ligga uti att bifalla reservationen vid detta moment.
Efter de betraktelser jag nyss tillåtit mig göra, kan jag åtminstone
icke finna någon fara i eu sådan åtgärd. Men väl tror jag,
att man skall kunna framleta åtskilliga fördelar deraf. Den första fördelen
är då den, att, enär full förvissning om en klok och försigtig
politik i främsta rummet är att söka uti en ändring af vår regeringsform,
det skall gå oändligt mycket lättare — detta lär väl icke
kunna betviflas — att få en ändring i regeringsformen genomförd, om
reservationen nu blifver Riksdagens beslut, än om utskottets betänkande
bifalles. Ja, jag tror, att om reservationen blefve af Riksdagen antagen,
den ändringen skulle gå så lätt för sig, att till och med det
vore en enkel sak att få till stånd ändring af denna bestämmelse i
värnpligtslagen, derest man trodde, att den egentliga säkerheten vore
att söka i regeringsformen och ej i värnpligtslagen. Men säkert är,
att, om paragrafen blir antagen, sådan den af utskottet är föreslagen
att lyda, nog ingen af oss kommer att upplefva den dag, när vi få
dessa ändringar i regeringsformen genomförda; ty det torde vara för
hvar och en af herrarne väl bekant, hvilken svårighet det alltid möter

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

174

Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

att gorå ändring i våra grundlagar, vare sig ändringen går åt det
hållet att inskränka konungamagten i åtskilliga fall eller afser att utjemna
förhållandet mellan Riksdagens båda kamrar eller mellan den
befolkning å ena sidan, som saknar rösträtt, och den å den andra,
som har rösträtt. Sådana som förhållandena äro, bör man om man
skall kunna hoppas att någonsin få grundlagsändring uti ifrågavarande
''afseende genomförd, begagna sig af alla medel för att kunna komma
till målet.

Jag vill äfven påpeka ett annat skäl för bifall till reservationen,
som jag tror icke af någon bör kunna underkännas. För närvarande
ha, såsom bekant, norrmännen ett stadgande i sin grundlag, som bestämmer
att endast linien får användas utom Norges gränser. Jag
föreställer mig, att, om vi å vår sida skulle införa eu sådan bestämmelse
i värnpligtslagen, som den reservationen innehåller, hvarje fruktan
från norrmännens sida, att vår konung eller vår regering har
planer, som skulle kunna vara äfventyrliga för användningen af vare
sig vår eller deras krigsmagt, skulle försvinna och sålunda den nämnda
bestämmelsen i Norges grundlag mycket lätt kunna blifva upphäfd,
så att dispositionen af våra stridskrafter inom de förenade rikenas
gränser blefve likformig på båda hållen. Ensamt detta skäl synes
mig väga så tungt, att ingen bör tveka i valet af hvad som här är
att göra. Ty den lilla risk — hvilken jag för öfrigt icke ens
kan inse —, som möjligtvis skulle kunna inträffa genom antagandet
af denna reservation, nemligen att Riksdagen skulle behöfva under pågående
krig eller vid början af ett sådant ändra ifrågavarande bestämmelse
i värnpligtslagen, synes mig så aflägsen och osannolik, att,
om man, sätter den gent emot de fördelar jag nyss nämnde, att man
skulle kunna vinna, man icke bör tveka hvar tyngdpuukten ligger,
när man skall väga skälen för och emot hvarandra.

Mine herrar! Vi stå nu i det hela taget vid slutet af de frågors
behandling, som under årtionden stått på dagordningen i Riksdagen.
Jag för min del är icke särdeles belåten med den lösning som Riksdagen
nu gifvit åt dessa frågor. Jag tror att den lösningen kostar
mer än den bort göra. Men Sverige underkastar sig dock en uppoffring
af 4 eller 5 millioner årligen för att vinna större trygghet i
afseende på sitt oberoende. Är det då för mycket begärdt, om svenska
Riksdagen i detta fall också söker betrygga sin framtid och sin
sjelfständighet, när detta icke kostar penningar? Är det rigtigt, att
man å ena sidan offrar millioner för sitt lands sjelfständighet, men å
andra sidan, när det gäller att genom kloka och försigtiga bestämmelser
utan någon som helst kostnad trygga vårt oberoende lika mycket,
drager sig för att söka vinna samma slutmål och samma resultat?
Jag är öfvertygad att, derest Andra Kammarens uppfattning nu varit
densamma som den snart sagdt under årtionden varit, och om denna
kammare nu intagit samma ståndpunkt i fråga om försvarsorganisationen,
som den gjorde under 1880- och en god de! af 1870-talet, lösningen
af försvarsfrågan nu skulle ha skett på ett bättre och billigare
sätt. Man kan beklaga sig öfver att icke hafva kommit till ett bättre
resultat, men man tror sig å andra sidan åtminstone kunna hoppas

175

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

att man i denna punkt borde kunna förena sig om den ståndpunkt, Angående
som man förut vid försvarsfrågans behandling ansåg så vigtig. Det ändringar
är kanske icke mycket hopp för denna min önskan, men i så fall må 1 v\jj
det icke vara mitt och icke de med mig liktänkandes fel, utan ansvaret (Forts.)
må då stanna på dem, hvilka nu hafva en sådan böjelse att antaga
allt hvad som erbjudes, utan, att se tillräckligt in i framtiden, hvad
följden deraf kan blifva.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Truedsson, Hedlund, Höjer, Fr.

Herg) Hammarlund, lekman, Johansson från Stockholm, von Friesen,

Aulin, Andersson i Intagan, Olson i Stensdalen, Nilsson i Vrängebol,

Andersson i Ölsund, Olsson i Mårdäng, Norman, Näslund, Fliasson i >

Oktorp, J. H. G. Fredholm, Wallis, Gast. Ericsson från Stockholm,

Linder, Halm, Förberg, Persson från Arboga, Nordin, Svensson i Olseröd,
Gyllensvärd, Olsson i Kyrkebol, Andersson i Lys vi k, Wallbom,

Johnsson i Bollnäs, Anderson i Hasselbol, Folke Andersson, Hansson
i Solberga, Svensson från Karlskrona och Ollas A. Ericsson.

Herr Hornberg yttrade: Herr talman, mine herrar. Jag skall

blott bedja att få instämma med herr Olof Jonsson i tvenne punkter.

Först och främst vill jag säga, att jag för min del önskar, att detta
mom. 3 i § 28 måtte få den lydelse, som reservanterna föreslagit, för
att dervid bibehållas, intill dess §§12 och 13 i regeringsformen blifva
vederbörligen ändrade, och vidare ber jag att få instämma med
herr Olof Jonsson i fråga om den betydelse, som denna ändring af
28 § bör tillmätas med hänsyn till vårt broderland.

På dessa grunder anhåller jag således att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Wester: Sedan nu åtskilliga talare uppträdt för reserva tionen,

ber jag att få säga några ord.

Af de många instämmanden, som vi hört, framgår, att den
tanke, som finnes i reservationen, vunnit mycken genklang, och det
förundrar mig icke, ty det är förledande att söka genom den ifrågasatta
ändringen i lagen, erhålla, såsom man säger, garantier för att icke en blifvande
konung skall kunna missbruka den rätt, honom är i 12 § regeringsformen
tillerkänd att sluta allianser med främmande magter. Men
innan man antager eu sådan lagförändring, torde det dock vara skäl
att se till, om denna förändring verkligen har den innebörd, som man
här antagit, och om den jemväl lemnar en sådan garanti.

För att icke lemna rum för någon missuppfattning, vill jag förklara,
att, ehuru jag icke tror på någon synnerlig fara för att en blifvande
konung skulle kunna mot svenska folkets och Riksdagens mening
söka inleda oss i något krig, är det dock fullt rigtigt och önskvärd!,
att vi få all möjlig garanti för att sådant icke skall ske. Men denna
rätt finnes konungen tillerkänd i regeringsformen och, såvidt jag förstår,
är det endast genom ändring af regeringsformen, som full garanti
i det hänseendet kan vinnas.

N:o 6.

176

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

Innan jag dock inlåter mig på försöket att visa den verkliga betydelsen
af den här ifrågasatta ändringen, må det tillåtas mig att bemöta
ett af de skäl, som anförts för yrkandet, att kammaren måtte
antaga reservanternes förslag. Det bar nemligen sagts, att kammaren
har, — utan diskussion har man tillagt — antagit ett likadant förslag
år 1883. Detta är alldeles rätt, men jag ber att att få redogöra
för huru det förslaget af kammaren antogs. Kong!. Maj:t hade 1883
i sammanhang med frågan om förändrad härordning framlagt en värnpligtslag,
deri föreslogs dels öfningarnas utsträckning till 90 dagar, dels
ock att 28 § skulle erhålla alldeles samma redaktion som den nu af
Kongl. Maj:t föreslagna. Då detta förslag behandlades af det särskilda
utskottet, framstäldes eu mängd reservationer, bland andra en af herr
Danielson, mot åtskilliga punkter i förslaget. I denna reservation yrkade
han nedsättning af öfningstiden från 90 till 60 dagar och yrkade
derjemte den redaktion af ifrågavarande paragraf, som nu af reservanterna
föreslagits. I reservationen instämde 7 af kammarens ledamöter,
men läser man reservationen tillika med de andra reservationerna,
så framgår deraf alldeles oförtydbart, att meningen med det
hela var, att slå i hjel Kongl. Maj:ts förslag; och att yrkandet om
ändring af 28 § icke skedde i det syfte, som här framhållits, torde
finnas utaf herr Danielsons motivering eller att, då beväringens andra
uppbåd icke finge användas utom landets gränser, utan Riksdagens
medgifvande, så borde den garanti mot beväringens användning, som
derigenom åsyftades, äfven omfatta beväringen i dess helhet. Diskussionen
om värnpligtslagen blef mycket vidlyftig och i 27 § antogs herr
Danielsons reservation om 60 dagars öfning med 107 röster mot 21;
hvarigenom faktiskt hela lagen var omintetgjord. Derefter företogos
de andra paragraferna i lagen till behandling och vid 28 § yrkade
herr Danielson bifall till sin reservation. Icke ett ord yttrades deremot
och reservationen bifölls.

Vid 1885 års riksdag framlade Kongl. Maj:t 28 § i samma redaktion
som nu och föreslog tillika, att beväringen skulle delas i första
och andra uppbådet. Mot Kongl. Maj:ts förslag reserverade sig 5 ledamöter
af utskottet, men ingen af dem hade något att anmärka mot
redaktionen af 28 §. När förslaget här kom före beslöt kammaren,
att de båda uppbåden skulle blifva blott en klass, och när man kom
till 28 g, anhöll herr Danielson i anledning af kammarens förut fattade
beslut om återremiss af denna paragraf, hvilket bifölls. Lagutskottet
eller särskilda utskottet — hvilketdera det var, veta herrarne, som då
voro med, bättre än jag — redigerade då om paragrafen till den lydelse
den bär i nuvarande lag. När sedan frågan företogs i kammaren,
var det icke någon som dervid yttrade sig. Man beslöt i enlighet
med utskottets förslag såsom paragrafen finnes upptagen i nu gällande
värnpligtslag. Vid 1891 och 1892 års riksdagar framlade Kongl.
Maj:t 28 paragrafen af samma lydelse som den nu föreslagna. Då
fans det också reservanter i lagutskottet, men någon anmärkning mot
redaktionen af 28 paragrafen förekom ej. Sålunda synes det mig, som
om detta åberopade kammarens beslut 1883 icke skulle hafva någon

Onsdagen don 23 November, e. m.

177

N:0 6.

som helst betydelse och icke kunna åberopas såsom ett skäl för att
icke nu antaga paragrafen.

Efter denna utredning skall jag be att få söka visa den verkliga
innebörden af den nu föreslagna förändringen. Reservanternas förslag
lyder: “Utan Riksdagens medgifvande må beväringen vid bären
icke användas utom de förenade rikenas gränser." Det af utskottet
tillstyrkta moment af lagen lyder:

“Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd
vid bären användas endast till rikets försvar, och efter det att statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas
utom de förenade rikenas gränser."

Häraf framgår sålunda, att det är första uppbådet, hvarom det är
fråga i reservanternas ändringsförslag, ty angående andra uppbådet stadgar
paragrafen såsom de önska. Ser man då på stadgandena om första
uppbådet, sådana de återgifvas i Kongl. Majrts förslag, finner man att beväringens
första uppbåd vid hären icke får användas utom de förenade
rikenas gränser annat än till rikets försvar, samt förr än hela statsrådet
blifvit hördt och förr än riksdagskallelse blifvit utfärdad. Uti dessa bestämmelser
synes mig ligga tillräcklig och fullkomlig säkerhet för, att
Kongl. Maj:t icke skall kunna utan Riksdagens medgifvande använda detta
beväringsmanskap till ett anfallskrig och icke heller kan sluta någon
allians, som skulle hafva ett anfallskrig till följd. Man har jemväl
sagt, att den föreslagna förändringen väsentligen skulle afse att hindra
Konungen att vid en allians förbinda sig att till främmande magt
lemna hjelptrupper, i ty att han ej kunde utan Riksdagens medgifvande
skicka beväringen-utom de förenade rikenas gränser. Jag vill lemna
alldeles å sido att Kongl. Maj:t har, äfven med denna inskränkning,
rätt att utan Riksdagens hörande använda beväringen vid flottan utom
rikets gränser, äfvensom att intet hinder för honom finnes att af stamtrupperna
bilda så stor corps, som kunde sättas i fråga. Men jag vill
framhålla att, äfven om denna paragraf autages sådan som den af utskottet
föreslagits, så kan konungen icke använda forsta uppbådet utom
rikets gränser. Det är sålunda — hvilket äfven af statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet framhölls — icke behöflig! att genom
den af reservanterna föreslagna ändring i paragrafen trygga Riksdagen
för missbruk af den rätt, som Kongl. Maj:t nu har enligt 12 paragrafen
i regeringsformen, men en sådan ändring kan, såsom af en
annan talare framhållits, åstadkomma oberäknelig skada i det fall
att vid ett anfall mot oss omständigheterna skulle bjuda att öfverskrida
rikets gräns innan Riksdagen hunnit att dertill lemna medgifvande.
Visserligen har det sagts, att man icke skulle kunna tänka sig ett
sådant fall. Jag är för litet militär för att vilja inlåta mig på frågan,
huruvida det är möjligt att sådant kan inträffa, eller ej. Men det
vill jag säga, att man kan tänka sig dessa fall, lika väl som man
kan tänka sig, att eu blifvande konung börjar anfallskrig eller ingår
allianser med utländska magter med sådant krig till följd utan att
hafva Riksdagens öch svenska folkets allmänna mening bakom sig. —
Gerna vill jag tro, att det icke fins någon svensk befälhafvare, som
Andra Kammarens Prat. vid urtima riksd. 1802. N:o 0. 12

Angående

ändringar

i vämpligfe la

gen (Korts.

)

N.o 6.

178

Angående

ändringar

värnpligts lagen (Forts.

)

Onsdagen den 23 November, e. m.

för lagens lydelse skall ett ögonblick skygga tillbaka för att, om så
fordras, gå öfver gränsen och jag är också öfvertygad att icke
någon svensk Riksdag skall på grund af denna lag lägga honom detta
tillvägagångssätt till last, hvarför reservanternas förslag, upphöjdt
till lag, icke synes i detta hänseende bereda annan skada än den
som framkallas deraf, att man stiftar lag som ej kommer att tilllämpas
; men den kan föranleda annan fara eller att beväringen vill
skydda sig bakom lagen och nekar att gå fram, hvad kan då befälhafvaren
göra? Man kan tänka sig sådant, och man har exempel
derpå från Amerika, der soldaterna, som tagit tjenst till viss timme,
när timmen slog, kastade ifrån sig vapnen och gingo ur bataljen. Jag
vill icke tro dylikt om svensk beväring, men det lian ju hända och
man bör förebygga att sådan olycka sker.

Enligt min uppfattning har den redaktion, som reservanterna
gifvit åt paragrafen, i realiteteu icke någon betydelse, ty den tillför
icke Riksdagen någon som helst ytterligare magt att hindra hvad de
önska hindra; och jag är nästan frestad att säga, det den kunde
utan skada antagas äfven af regeringen, nota bene under förutsättning
att, derest sådant ifrågakomme, ingen svensk befälhafvare skulle
tveka att bryta mot lagen, och ingen svensk beväringsman skulle
vilja skydda sig bakom den för att slippa gå mot fienden. —• Men
så som motionen framkommit, i sättet och tidpunkten ligger dess betydelse
och fara. Den är framlagd af en, enligt egen utsago motståndare
till de kongl. förslagen, och den är understödd af dem,
som äro med honom lika sinnade. Jag har i en tidning sett uppgifvet,
att den här motionen kanske kunde blifva en “tufva", på
hvilken lasset kunde stjelpa. Det är icke omöjligt att man åsyftat
att den skulle blifva eu sådan tufva. Men jag är öfvertygad att,
sedan Andra Kammaren fattat sina beslut i föregående punkter på
sätt den gjort, vagnen är så tungt lastad, att den kommer att tillplatta
tufvan och icke stjelpas af den.

Jag vill erinra om, att Första Kammaren antagit utskottets förslag.
Om nu Andra Kammaren toge reservanternas förslag, så hafva
vi i eu lagfråga två skiljaktiga beslut och det af sådan beskaffenhet,
att de svårligen kunna sammanjemkas. Hvad följden deraf skulle
blifva, kan ej förutses, ty det fins ju den utvägen att inbjuda den
ena kammaren att antaga den andra kammarens beslut. Sålunda vill
jag icke bestämdt säga att ett antagande af reservanternas förslag
skulle innebära nu föreliggande frågas fall, men sådant kan inträffa,
och visst är, att man beträder en vansklig och farlig väg. Till dem,
som vilja bringa de föreliggande härordningsförslagen till fullbordan,
vill jag hemställa, om det kan vara skäl att vedervåga dessa förslag
för en sådan skenbild. Till dem åter, som vilja främja eu förstärkning
af vårt försvar, ehuru de anse det för fosterlandet lyckligare,
om det sker genom en annan organisation, och som äfven hafva
vigtiga skatteintressen att bevaka, till dem vågar jag vördsamt ställa
den frågan: är det klokt att låta de nu framlagda härordnings- och
skatteförslagen falla på denna fråga?

Onsdagen den 23 November, e. m. 179

Herr talman, jag yrkar afslag å reservanternas och bifall till
utskottets förslag.

Herr Petersson i Hamra förenade sig med herr Wester.

Herr Hedin:*) Herr talman! Den siste talaren har två gånger i
båda sina anföranden påpekat, att Första Kammaren redan antagit
utskottets förslag oförändradt, och han har nu slutligen med mycken
ifver framhållit faran deraf, att olika beslut skulle komma att fattas
i de båda kamrarne, antydande att Första Kammaren för en sådan
sak som denna, hvilken han sjelf betraktar såsom betydelselös, skulle
vilja riskera framgången af hela försvarsfrågan. Detta är en supposition
om Första Kammarens tänkesätt, som icke ens jag, hvilken visserligen
icke är någon stor beundrare af vårt öfverhus, skulle vilja tillåta
mig. Att sammanjemkning skulle vara svår, det bestrider jag. Första
Kammaren har i en sak, som också låg Första Kammaren synnerligen
varmt om hjerta!, visat huru, genom dess sätt att se saken, en sammanjemkning
oändligen lätt kommer till stånd, nemligen derigenom, att
Första Kammaren, med frånträdande af sitt beslut, instämmer i det
beslut, som Andra Kammaren fattat. Jag behöfver icke erinra om,
hvilken för Första Kammaren vigtig fråga det var, som vid sistlidna
lagtima riksdag på det sättet afgjordes, på det sätt som en grundlagsfråga
kan första gången afgöras, nemligen frågan om fixering af ledamöternas
antal i båda kamrarne.

Den siste talaren har funnit lämpligt att här skrifva ett stycke
riksdagshistoria på ett sådant sätt, att det väl ändå icke bör blifva
oemotsagdt hvad han anfört. Det kan naturligtvis icke fälla mig in att
uppträda till opåkalladt försvar för den mycket ärade representanten
för Öland. Han är sjelf tillräckligt väpnad både till försvar och, om
så påfordras, till anfall, både för de passiva och aktiva elementen i
krigföringen, om hvilka chefen för landtförsvarsdepartementet har talat.
Han behöfver icke mitt bistånd till försvar mot de beskyllningar, som
blifvit mot honom uttalade. Men deremot tror jag mig ega rättighet
att uppträda såsom vittne i målet i fråga om hvad här passerade 1883
och hvad här i verkligheten åsyftades från den då i denna kammare
herskande majoriteten. Då tillbakavisar jag—jag tillbakavisar på det
bestämdaste — den anklagelsen mot Andra Kammarens dåvarande
majoritet, att den hade för afsigt att, såsom orden folio, “slå i hjel“
Kong!. Maj:ts förslag, samt att till det ändamålet skulle tjena, reservationerna
inberäknade, eu anmärkning angående ändring af § 28 i värnpligtslagen.
Jag skulle vittna på samma sätt, som man vittnar inför
domstol, om någon kunde förklara, att han känner menniskornas tänkesätt
och känslor lika väl, som han känner ett faktum, som passerat
för hans ögon. Jag skulle då kunna vittna, att här fans den redligaste
afsigt, den bestämdaste och lifligaste önskan från den i Andra Kammaren
rådande majoritetens sida att genomföra eu lösning af försvarsfrågan
på basis af det förslag, som då var af Kongl. Maj:t framlagdt.
Men visserligen ansåg majoriteten, att man borde pruta något på de
anspråk, som i det Kong], förslaget gjorts gällande; och reservationerna

*) I följd af sjukdom bär talaren varit hindrad att granska referatet.

N o 6.

Angående
ändringar
i värnpligtslagen.

(Tcrts.)

N:o 6.

180

Angående

ändringar

värnpligtig

lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

uttrycka också behofvet och önskvärdheten af att få någon nedsättning
i hvad som då önskades af Kongl. Maj:t. Men jag misstager mig icke,
jag vet det, då jag säger, att reservationerna till en del icke afsågo
att åvägabringa en nedsättning af Kongl. Maj:ts fordringar ända till
den gräns, som i desamma uttrycktes, utan de afsågo att, för den
händelse Första Kammaren skulle antaga utskottets förslag oförändradt,
bereda sig någon prutmån vid eu sammanjemkning. Detta gäller
bestämdt om Andra Kammarens beslut i enlighet med herr Danielsons
med fleres vid 27 §:n i värnpligtslagen afgifna reservation, i och
med hvilken reservations antagande den siste talaren tillät sig säga,
att hela förslaget, hela försvarsfrågan föll. Det är, herr talman, i
verkligheten icke sant. Den, som slog i hjel 1883 års förslag, var
icke Andra Kammarens majoritet, som endast vidtog vissa ändringar
af tvåfaldig betydelse i enlighet med herr Danielsons reservation, utan
det var Första Kammaren, som slog i hjel 1883 års förslag. Det är
ett faktum, som icke någon efterverldens historia skall vara i stånd
att fördunkla.

Han erinrade dessutom om 1885 års förslag och framhöll såsom
betydelsefullt, att då kom man icke fram med något sådant yrkande
som det af reservanterna från denna kammare mot 1883 års utskottsförslag
framstälda. Ja, detta är icke så märkvärdigt. 1885 års förslag
afsåg i främsta rummet, ja, jag vore nästan frestad att säga uteslutande,
den ytterst angelägna saken, herr talman, att rädda tillvaron
af hela vår^beväringsinstitution genom att få till stånd eu ordnad inskrifning
och redovisning af beväringen. Hur behörigt detta var torde
ingen, som mins den tiden, mins hvilka massor beväringax-, som undandrogo
sig inställelse till inskrifning och öfning, vilja förneka. Att lagen
sedermera i detta hänseende verkat särdeles godt, erkännes af en sådan
auktoritet som den sista generalskomitén, hvithet hvar och en kan läsa
i motiveringen till dess förslag. För min del, efter den lilla erfarenhet
jag såsom ledamot af inskrifningsnämnd kunnat förvärfva, får jag
säga, att jag tror, att det icke kan skada om inskrifningsnämnderna
efter hand börja att gå något strängare till väga, än, så vidt jag sett,
de hittills gjort.

Hvad åter beväringsöfningarne angår, så föreslog ju Kongl. Maj:t
sjelf 1885 icke mera än 48 dagar, hvilka genom en sammanjemkning
mellan kamrarnes olika beslut inskränktes till 42. Dermed hade man
blott satt sig i en liten rörelse framåt till utveckling af värnpligten,
men icke kan man säga, att vi dermed fått en tältarmé åt den beskaffenhet,
som vi nu tätt, och öfver hvilken man nu låter sig så angeläget
vara att bibehålla rätten att använda den utom rikets gränser och till
andra ändamål än svenska intressen. Åberopandet af det faktum, att
man icke 1885 kom fram med ett sådant förslag som herr Danielsons
1883, ett sådant som nu af reservanterna mot utskottets betänkande
blifvit upptaget, den omständigheten betyder platt ingenting.

Jag kan icke neka till, herr talman, att det var med verklig oro
jag hörde herr statsrådet och chefens lör landtförsvarsdepartementet
yttrande i denna fråga om nödvändigheten af att kunna föra armén
öfver gränsen. Sedan han erinrat om, att Kongl. Maj:ts förslag är

Onsdagen den 23 November, e. m. 181 N:o 6.

sådant som det redigerats af den stora landtförsvarskomitén och så- Angående
dant som det framlades 1883, mot hvilken erinran redan blifvit stäldt ändringar
det faktum, att Andra Kammaren beslöt i enlighet med reservanternas * i^en9^
förslag och mot hvilken erinran jag vill tillägga den påminnelse, att (Forts.)
nuvarande herr krigsministern år 1883, uti ett då hållet och kort derefter
från trycket utgifvet föredrag, uttalade den mening, att våra
förhållanden numera äro så förändrade — de politiskt-militära, i hvilka
vi befinna oss — att något krig från vår sida aldrig bör kunna tänkas
annat än till rikets försvar och inom rikets gränser — efter denna
erinran gick han öfver till att tala om det aktiva element, som ingår
i all krigföring, äfven när denna krigföring afser försvaret af eget
land. Ja, det är lätt att fatta, att försvaret icke endast består i att
söka afvärja ett anfall, utan att det äfven måste bestå deri, att söka
gifva lika godt tillbaka. Men att från denna temligen sjelfklara sak
komma till flen slutsats, att det skulle vara nödvändigt för oss att på
det sättet gripa initiativet, att vi gå med en svensk härstyrka öfver gränsen
mellan vårt och fiendens land för att faktiskt börja krig, dertill ser
jag ingen nödvändig logisk tankeväg. Det''är detta hans yttrande
om det aktiva elementet, som i den yttersta grad oroar mig. Jag
har sett sådana uttalanden förut i ett pressorgan, som intager en
mycket betydande plats inom den regeringsvänliga pressen.

Den som, när kriget ännu icke faktiskt börjat, den som, när det
hotar, men ännu icke brutit ut, den som, medan det ännu finnes någon
möjlighet qvar till att hindra krigets utbrott, tager det första steget
och låter sammanstötningens brutala faktum komma emellan, afklipper
de diplomatiska ansträugningarne, afklipper vänskapliga magters bemedling,
lägger upphetsning till upphetsning och låter det sista ordet
uttalas medan det ännu kunnat finnas utvägar till andra åtgärder,
som kunna leda till andra resultat, den begår, om han befinner sig i
en sådan ställning som vi befinna oss, d. v. s. i ett litet fattigt land,

— ett brott.

Jag skall, herr talman, aldrig förgäta en dag, jag tror i juni månad
1875, jag kan icke bestämdt säga hvilken, men i allt fall var
den då hotande krigsfaran nyss afiägsnad — på hvad sätt det nu
skedde, vet jag ej rigtigt; Bismarck har såsom bekant andra uppgifter
än åtskilliga andra personer — men alltnog en dag i juni, då
en här bosatt fransman, med hvilken jag länge stått i nära vänskap,
korn hem till mig. Han lät mig läsa ett nyligen från Frankrike
ankommet bref. Jag får icke nämna undertecknarens namn. Om
jag det finge, skulle hvar och en veta, att man till innehållet i brefvet
kunde sätta lit. I det brefvet läste jag, att den 11 maj 1875 — det
datum går aldrig ur mitt minne — voro redan tre tyska kolonner
inne på franskt område, om jag icke missminner mig var det i Duc
d''Aumales commandement. Så nära stod kriget. Jag erinrar då, herr
talman, om, huru vid detta tillfälle hela den franska pressen teg med
den beundransvärdaste disciplin och lät diplomatien ostörd arbeta. Om
då någon hade sagt: “nej, här gäller det att i nästa ögonblick gripa
det s. k. initiativet". Ja, då hade det tillämnade sönderstyckningskriget
mot Frankrike brutit ut.

N:o 6.

182

Angående

ändringar

i vämpligls lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

Den antagligen förnämsta af detta århundrades historiska författare
på det diplomatiskt-internationella området, fransmannen Albert
Sorel, har en gång för några år sedan skrifvit en afhandling, der han
gör en jemförelse mellan diplomatiens ställning i gamla tider och i
nuvarande tid och påpekar, huru olika denna ställning är. Han säger,
att det är en lätt sak att gyckla med den gamla diplomatiens underliga,
långsamma, pedantiskt tillgjorda procedurer. Men det fans likväl
något godt i detta. Med tillhjelp af dessa många, tidsödande
formaliteter bereddes det ett tillfälle för regeringarne att både på det
ena och det andra hållet besinna sig, och det bereddes ett tillfälle
för andra magter att komma emellan med lugnande ord och råd. Tiderna
voro andra, säger han, när posten mellan Paris och London tog
5 dagar, mellan Paris och Wien 3 veckor och mellan Paris och Petersburg
en månad, för att icke gå ännu längre tillbaka. Under sådana
uppskof, då man hade icke blott dagar, utan veckor att vänta ett
svar på en i allra största lugn omsorgsfullt utarbetad och vårdad,
icke utmanande, utan med öfiiga formaliteter nedskrifven nöte, under
sådana uppskof kunde mycket inträffa, som gjorde tjenst som eu kall
vattenstråle. Man fick tid att besinna sig. Men det är annorlunda
nu. Nu är det telegrafen, som trädt i stället och i korta, skarpa,
kraftiga, kanske brutalt häftiga, utmanande ord ställer saken inom
några dagar, ja, kanske timmar på sin spets — och allt blir obotligt.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har i
ett yttrande i går erinrat om vissa bekanta 7 dagar år 1866. Jag
skall tillåta mig erinra om några andra 7 dagar. Det är tiden mellan
den 7 och den 15 juli 1870; och jag kan pruta af på dessa 7 dagar,
tv det var de 2 sista, som afgjorde kriget. Nu veta vi, hvad telegrafen
spelade för roll. Förfalskade telegram, som det icke under upphetsningen
var möjligt att kontrollera, så att man kunde få verkligheten
fram och göra betänksamheteu och fredens råd gällande, bestämde
utgången. Nej, när vi kommit till sådana förhållanden, tag då bort
frestelsen till detta initiativ — om hvilket herr krigsministern talade,
då han antydde, att detta initiativ skulle kunna behöfvas, för att vi
skulle kunna slå det första slaget — tag bort den när det ännu finnes
utsigt att kloka råd kunna komma emellan och afböja den olycka,
som sedan icke kan hindras.

Hans excellens statsministern yttrade i förrgår afton, att neutraliteten
är det enda vi eftersträfva och det enda vi eftersträfvat. Han
yttrade också, att, om man vill gå igenom grundlagens bestämmelser,
skall man finna, att de erbjuda garantier nog. Hur vågar man säga,
att neutraliteten är det enda vi eftersträfvat, när det dock är ett
faktum, att inom loppet af föga mer än 40 år Sverige 3 gånger varit
ytterst nära att indragas i krig. — Jag säger minst 3 gånger, ty jag
vill icke tala om saker, som icke äro så allmänt kända som dessa —
utan att någon har utmanat oss, men endast i följd af vår regerings
fria vilja och afsigt? Hur är det möjligt, att mau kan komma och
säga, att hela sträfvande! för svenska regeringens politik sedan 1818
— som det sades i ett annat och märkvärdigare dokument än herr
statsministerns yttrande — endast gått ut på upprätthållandet af vår

Onsdagen den 23 November, e. m.

183

N:o 6.

neutralitet? Hvem hotade oss år 1848? Den berömde homeriske
“Ingen''1. Hvem botade oss 1855? “Ingen". Hvem 1863 och 1864?
.Likaledes “Ingen"; men kriget slodo vi nära, och det oaktadt de
grundlagsstämmelser, som herr statsministern finner erbjuda så fullkomliga
garantier.

Grundlagens bestämmelser rörande förhållandet till främmande
magter äro efter min tanke — och för denna min åsigt kan jag uppställa
en så hög auktoritet som 1856—1858 års konstitutionsutskott
— de äro den bristfälligaste delen af våra grundlagsfäders verk. Jag
syftar likväl icke i främsta rummet på den i regeringsformen konungen
förbehållna rätten att utan Riksdagens hörande börja krig. Jag tror
icke, att den bestämmelsen innehåller den största faran, ehuru det är
skäl att komma i håg, att en sådan magt som Frankrike, en stormagt,
som är så väl rustad och väpnad, som lefver under revanchetankar
och står mot ett förbund af 3 stormagter samt hvarje ögonblick
befinner sig så att säga en garde — att denna magt dock i sin
konstitution af 1875 inskrifvit den bestämmelsen, att utan kamrarnes
samtycke presidenten icke eger att börja krig. Det är icke den paragrafen,
som jag finner betänkligast, utan den, som utan något förbehåll
för Riksdagens rätt — och vi veta, hvad frånvaron af ett sådant
förbehåll betyder — som utan förbehåll i någon mån öfverlemnar åt
Kongl. Maj:t en, enligt ordalagen, obegränsad rätt att ingå i hvilka
afhandlingar som helst med främmande magter, och som på samma
gång har för behandlingen af sådana saker stadgat ett minimum, jag
vore frestad att säga äfven under närvarande förhållanden — förut
var det ett faktum — betydelselöst minimum af konstitutionella garantier,
mindre än t. ex. hos sådana stormagter som Tyskland och
Österrike, hos hvilka dock de respektive parlamenternas konstitutionella
rätt finnes i grundlagen. Här finnes den icke; och vi veta att grundlagens
bud så tolkats, att Riksdagens i grundlagen bestämda rättigheter,
med hvilka utöfningen af denna rätt för konungen att sluta
afhandlingar och förbund kommer i konflikt, måste vika. Det har
förklarats af konungens rådgifvare i den regering, som man kallat
•Sveriges första konstitutionella ministér, af grefve Manderström och
friherre Gripenstedt, att traktaträtten är så obegränsad, att för den
får i händelse af kollision Riksdagens bevillningsmagt stryka och
blifva utan betydelse. Så har äfven denna magt tillämpats vid utfärdande
af nya tulltaxor, såsom vi senast sett i afseende på den med
Frankrike avslutade tarifftraktaten. Det är i den paragrafen, såsom
den nu uppfattas, som jag för min del ser en större fara än i regeringsformens
bestämmelser om konungens rätt att Riksdagen oåtspord
förklara krig.

Nu säger man val, att konstitutionsutskottet 1809 sagt, att konungen
är omgifven af ansvarige rådgifvare; men på samma gång
inskränker konstitutionsutskottet de ansvarige rådgifvarne i dessa frågor
till blott 2 — nu är det 3. Det har man gjort på samma gång, som
man förklarat såsom ett försvar för konungens rätt att börja krig, att
de flesta krig redan äro börjado i kabinetten, innan de utbryta öppet.
Samma konstitutionsutskott, som erinrar om detta, samma konstitutions -

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

184

Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående

ändringar

vämjelig 18-

lagen.

(Forts.)

utskott faun lämpligt att till ett betydelselöst minimum just i behandlingen
af frågor angående förhållandet till främmande magter inskränka
de konstitutionella garantier, som det gjorde så starka för behandlingen
af betydelselösa inrikes frågor. 1856—1858 års Riksdags konstitutionsutskott
anmärkte detta såsom en motsägelse, som icke kunde försvaras,,
utan endast förklaras med hänsyn till äldre förhållanden. Ja, med
åberopande af den historiskt monarkiska traditionen, när man glömmer,
huru länge den varit afbruten i vårt land och andra länder.

Samma konstitutionsutskott talade om andra garantier, om ministrarnes
ansvarighet och om Riksdagens rätt att bevilja medel till ett
krigs'' förande. Den ministeriella ansvarigheten! Ja, det har upprepats
otaliga gånger; åtminstone kan inte jag räkna dem. Det kommer
sig deraf, att tanklösheten, som icke har något annat att bära på än
sin egen lätthet, icke någonsin tröttnar. Men man har skipat rättvisa
med denna sats. Det gjordes för länge sedan af Barnave i den första
franska konstituerande natinalförsamlingen,^ när det handlade om konungens
rätt att förklara krig. lian yttrade bland annat: “Om I
viljen göra ansvaret mot denne ansvarige minister, som tillstyrkt företaget,
gällande, hvad hjelper eder hans blod; kan det hjelpa eder att
få igen det I förlorat?11 Och jag frågar mig: huru skulle det gå till
vid eu sådan tillämpning, äfven om man nu vore så blodtörstig, att
man skulle önska till allt det andra eländet att få se ett statsrådshufvud
falla? Icke tror jag, att man kommer att kräfva ut en sådan
hämnd; och det gråter jag icke öfver, då den ministeriella ansvarigheten
enligt vår grundlag är sådan, som den är. Men jag frågar
blott: i ett sådant fall — äfven om vi, så som den ministeriella ansvarigheten
i vårt land är bestämd i grundlagen, kunde göra den
gällande mot denna minister, såsom den der skulle hafva begått ett
brott, äfven om vi kunde det — skall då icke hos 99 personer af 100
den åsigten göra sig gällande: “han har icke begått ett brott; det
var ett omdömesfel?“

Jag sade, att konstitutionsutskottet år 1809 också tog sin tillflygt
till Riksdagens rätt att bevilja medel till krigets förande, förmenande
utskottet, att om en krigsiysten konung icke lyssnade till sina rådgifvares
afstyrkande föreställningar, han då åtminstone skulle tveka
att utsätta sig för, som orden lydde i konstitutionsutskottets namnkunniga
memorial, “ett vådligare motstånd af rikets beskattande
ständer". Ja, om man kunde tro konstitutionsutskottet af år 1809
om att hafva velat gyckla med sina dåvarande principaler och med
hela efterverlden, så vore detta uttryck visserligen förträffligt. Han
skall vika, draga sig tillbaka för ett vådligare motstånd från rikets
beskattande ständer! Det är i sanning vådligt. Men det är icke
vådligare för honom än hans ministrars motstånd, utan det är vådligt
för folket. Hvad vill det i sjelfva verket säga, att, om konungen,
med begagnande af den honom tillkommande grundlagsenlig rätten,
för riket ut i krigiska äfventyr, Riksdagen skulle begagna sin bevillningsrätt
för att säga: “nej, vi gifva icke några pengar till fullföljande
af detta krig?" Jo, det ville säga: “vi förklara härmed, att
vi göra landet värnlöst och hindra det att försvara sig; vi öfverlåta

185

N:0 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

det till plundring och styckning af den öfverinägtiga fienden, som icke
skall röna något motstånd."

Det är ohyggligt att sådant kunnat skrifvas för 80 år sedan;
men det är ändå värre, att sådant upprepas i våra dagar. Skulle
man kanske, om Riksdagen vägrade att bevilja de nödvändiga nya
skatterna eller de nödvändiga lånen för det krig, som dock blifvit ett
försvarskrig, fast det började som ett anfallskrig, skulle man skrida
till iscensättning af en skattevägran, då Kongl. Maj:t i sin ordning
försökte uttaga de vanliga pålagorna, det vill säga: skulle man skrida
till en insurrektion i fiendens åsyn?

Man bar försett sig på förhållanden, som icke bos oss ega någon
tillämpning, när man talar om Riksdagens skattebevillningsrätt såsom
en garanti i detta hänseende. Det låter ju säga sig i ett land, sådant
som England, om detta någonsin skulle behöfva hafva en garanti äfven
i skattebevillningsrätten och möjligheten af en skattevägran jemte
garantier i många andra saker. Den engelska representationen, den
kan vägra skatt; men jag hänvisar den, som lefver i den besynnerliga
föreställningen, att vi kunna störta eu regering här i landet genom
att vägra de vanliga skatterna, till att läsa regeringsformen något närmare.
Kunna vi störta en regering, som vi se styra mot folkviljan,
en regering, som för oss öppnat en afgrund? Det kunna vi icke; men
engelska underhuset kan det. Der är faran, der är behofvet att göra
det mycket ringa, eftersom de som styra i England icke äro kronans
och öfverhusets ministrar, utan i ordets verkliga mening eu kommission
från underhusets majoritet. Det betyder något i ett land, der
på 185 år icke något kronans veto någonsin varit försökt. Det är
den folkvalda kammaren, som regerar med sina delegerade, och den
har dessutom alla dessa magtmedel till sitt förfogande, derest denna
regering skulle göra uppror. Det kan vara tal om något sådant i ett
land sådant som England, der sedan den stora revolutionen konungen
icke är berättigad att utan parlamentets samtycke hålla en stående
bär, — der kronan hvarje år bemyndigas att inom vissa angifna normer
utfärda krigsartiklar och får den af parlamentet beviljade budgeten
bestämd. Det betyder något sådant der.

Man bär försett sig på den engelska parlamentarismen och dess
efterliknare i andra länder, när man kommer och talar om representationens
magt att förebygga krigiska äfventyr eller när äfventyren redan
äro började, att bryta desamma och hämma eller undvika deras
följder. Om, i följd af en svensk riksdags vägran att lemna sitt bifall
till nya skatter och lån, Kongl. Maj:t skulle sättas i nödvändighet att
icke föra de svenska trupperna mot den i landet inbrytande fienden,
är landet derigenom skyddadt för påföljderna af ett företag, som vi
sjelfva hafva börjat? Ne), vi äro underkastade straffet för hvad en
öfverdådig regering har felat. När Napoleon gaf sig fången vid Sedan,
så ville fransmännen sluta fred, om de fått det endast med betalande
af penningar. Men vi veta genom general Wimpffens vittnesbörd —
och ingen har vågat eu vederläggning af detsamma — att då förklarade
Bismarck, hvad han än sedermera må hafva sagt: “vi skola
hafva 4 milliarder samt Elsass och Lothringen." Det var straffet för

Avgående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N o 6.

186

Angående

ändringar

värnplikt#-

lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

ett krig, som franska folket icke börjat! Icke undandraga vi oss det
på den vägen.

Om vi bodde på en obebodd ö, som man säger, ja, det kunde vara
något annat. När det engelska underhuset tvang konung Georg III
att sluta fred med de insurgenta kolonierna i Nordamerika, så måste
han rätta sig derefter; ty lian hade icke magt att motsätta sig underhuset.
Men landet hade också ingenting att befara af två skäl: dels
ville den andra krigförande magten mycket gerna hafva fred, då den
vunnit, hvad den önskat, och dels, om äfven åsigten hade varit en
annan hos den andra krigförande magten, så hade i sjelfva verket icke
det insulära Storbritannien någon invation öfver hafvet att befara.

I konungens rätt att sluta afhandlingar och förbund om hvad
det vara må med främmande magter ingår äfven den rättigheten att
öfverlemna svenska trupper i främmande magters tjenst. Någon frågar
kanske: hvar står det skrifvet? Han säger möjligen, att det står icke
skrifvet i någon annan lagbok än den berömda lagbok, enligt hvilken
bagaren fick gå i döden för smeden: icke står det i Sveriges lagbok.
Ja, väl kan någon läsa grundlagen så; men visst är också, att de två
unionskomitéer, som afgåfvo sina betänkanden 1844 och 18G7, icke
hyste den allra ringaste tvekan om, att i konungens rätt att sluta afhandlingar
och förbund med främmande magter ingår äfven den rättigheten
att öfverlemna svenska trupper i främmande magters tjenst,
hvarför också dessa två komitéer ville införa ett förbud mot något
sådant i den föreslagna nya riksakten, hvilken, som vi veta, icke blef
lag, dervid formulerande förbudet så, att, om det icke vore sjelfkärt,
det dock skulle blifva klart genom ett tydligt grundlagsbud, att det
icke innebär den allra ringaste inskränkning i konungens rätt att med
svenska trupper och med norska trupper bistå en allierad. Och till
dessa, om man så vill säga, teoretiska vittnesbörd, att konungens rätt
att öfverlemna svenska trupper i främmande magters tjenst anses ligga
i hans rätt efter 12:te § regeringsformen att ingå afhandlingar och
förbund, om vi dertill vilja lägga ett faktiskt bevis, så hafva vi det
■ 1863 uppgjorda krigsförbundet mellan Sverige—Norge och Danmark,
i hvilket stipulerades att Hans Maj:t Konungen af Sverige och Norge
öfverlemnade 20,000 man till Hans Maj:t Konungens af Danmark förfogande,
att användas på hvilken punkt som helst inom Danmarks
gränser.

Den talare, som sist hade ordet, syntes vilja betona att i bestämmelsen,
att det är endast till rikets försvar, som beväringens första
uppbåd får användas utom de förenade rikenas gränser, skulle ligga
en afgörande trygghet. Detta resonnement är underligt, då man ser,
att eu sådan bestämmelse, som förbudet att använda beväringen utom
de förenade rikenas gränser, den bryter man. Han proklamerar det
på förhand. lian berömmer den befälhafvare, som på egen hand vidtager
ett sådant steg och naturligen äfven den regering, som befaller
befälhafvare!! att göra det. Förbudet att gå utom de förenade rikenas
gränser skulle,icke betyda något, men, sade han, bestämmelsen att det
endast får ske till rikets försvar, den ära fgörande. Således — uti betydelsen
af de mycket subtila och i oändlighet omtvistbara orden: “är

187

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

det till rikets försvar eller för något annat ändamål, som beväringen
föres utom gränsen?" skulle garantien ligga. — Sådant är, tror jag,
tillräckligt att påpeka, öfverflödigt att karakterisera.

Men jag måste taga ett exempel, äfven om det skulle kunna förefalla
en och annan lämpligast, att man håller sig endast till generaliteter,
men med allmänneliga uttryck gör man sig icke så begriplig,
som när man får precisera och använda konkreta fall.

Kongl. Maj:t kan ställa en styrka stamtrupp på 20 å 25 tusen
man, mer eller mindre, till en främmande magts disposition: dertill
anses han hafva rätt enligt gällande grundlag. Han kan ställa en
hjelpcorps till förfogande af t. ex., en tysk general, som med en större
tysk styrka går in, låt oss säga, i Finland eller de rysk-tyska östersjöprovinserna
någonstädes i trakten af Finska viken. När under ett
långvarigt krig denna hjelpstyrka decimerats och förblödt på främmande
mark för främmande intressen, hvem vågar då neka, om konungen
kan komma och med skäl säga: nu är det till rikets försvar, som
jag skickar mina återstående stamtrupper och en styrka af beväringens
första uppbåd öfver Östersjön för att reparera de olyckor, som redan
skett, och för att förhindra en invasion i vårt eget land? Så mycket
betyda dessa ord, att det är endast till rikets försvar, som man får
använda beväringen utom de förenade rikenas gränser.

Jag skall, herr talman, anhålla om bifall till reservanternas förslag.

Redan har den underrättelsen gått ut öfver vårt land, att afgörandet
af de frågor, som Kongl. Maj:t uuderstält den församlade
urtima riksdagen, utfallit så, att de, som stå under strecket, de, som
icke haft någon röst vid frågans afgörande, de, som betungas med
skatt å de nödvändigaste lifsförnödenheter, de skola med den mer än
fördubblade värnpligten och med nya skatter betala de grundskatter,
som eftergifvits, och denna rustnings- och roteringsbörda, som skall
ersättas. De skola med brödskatt betala afskrifningen af den fastighetskatt,
som hittills burits af svenska jordegarne, burits af dem, som
besitta hvar sin del af den svenska jorden, hvar sin del af det geografiska
territorium, som utgör första vilkoret för en statligt ordnad och
civiliserad nations tillvaro, benna underrättelse har gått ut öfver
vårt land, denna underrättelse att så hafva representanterna för
Sveriges jordegare, representanterna för dem, som ega samhällets
politiska magt gjort; den underrättelsen går ut öfver landet, att de
hafva glömt både de löften, som gåfvos och icke höllos, nemligen att
tullrikedomarne skulle i främsta rummet användas till förmån för de
klasser i samhället, som känbarast träffas af de nya skatterna; att
de glömt, att samhället har ett ansvar och att detta ansvar hvilar på
de magtegande och styrande i Sverige. Denna underrättelse har gått
ut öfver landet.

Skall nu dertill i morgon fogas den, att Andra Kammaren utan
risk, utan någon risk för framgång af det, som dess stora majoriet
så lifligt önskar, äfven har till Första Kammarens behag försummat

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

188

Onsdagen den 23 November, e. m.

Avgående

ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

det sista tillfallet att skaffa de garantier, som svenska folket önskar
för att dess söners, dess ännu till stor del rättslöse söners lif och
blod icke skola förspillas på främmande mark och för ickesvenska
intressen, om den underrättelsen skall fogas till den föregående
och gå ut öfver Sveriges land och främmande länder, ja, herr talman,
då vill jag, att det uti protokollet skall kunna bevisas, att min röst
icke har varit med uti denna majoritet.

Herr Bruse: Vid 1891 års riksdag uttalade jag de farhågor,
som jag hyste för denna paragraf, då den förelåg till kammarens behandling.
Jag vill derför äfven nu tillkännagifva, att jag icke ändrat
åsigt, och då vi nu under dessa tre dagar varit i tillfälle att få höra
huru först den ene, så den andre och så en lång rad stått och tillkännagifvit,
att de ändrat åsigt, så vill jag härmed gifva till känna,
att jag deremot icke ändrat mening, ty jag hyser än i dag stora farhågor
för att eu sådan paragraf, som den nu föreslagna, skall antagas,
som på sådant sätt lemnar konungen magt i händerna att utom de
förenade rikenas gränser utkommendera beväringsynglingar, sedan tiden
för deras öfningar blifvit i så betydlig grad utsträckt. — På grund
af dessa mina uttalade farhågor yrkar jag afslag å utskottets betänkande
och bifall till reservanternas förslag.

Herr Boethius: Efter det anförande, som herr krigsministern
haft, och efter de skäl, som anförts af herr Wester, kunde det väl
tyckas, att icke mycket behöfde tilläggas, men det är dock några
synpunkter, som jag ber att få ytterligare betona. Det är derför jag
begärde ordet, men när jag nu eu gång har det, må det tillåtas mig
att yttra några ord med anledning af den vältaliga och lärda bevisföring,
som nyss framstälts från stockholmsbänken till förmån för
reservanternas förslag. Hvad jag dock först vill betona, det är att
vännerna till det föreliggande härordningsförslaget böra väl betänka
hvarifrån reservationen kommit, hvar dess ursprung är att söka.

Mina herrar! Jag skall icke forska i några dolda vägar, jag skall
hålla mig till uppenbara fakta. Reservationens ursprung är, mina
herrar, den Bexellska motionen. Jag nöjer mig med detta faktum.

De, som afgifvit denna reservation, de hafva, jag är fullt öfvertygad
derom, handlat fullkomligt lojalt; de vilja hafva in ett sådant
stadgande. Men må man läsa herr Bexells motion, och man skall
tydligt finna, att han är en fullständig motståndare till hela försvarsfrågan,
och hans yttranden under debatten hafva gifvit ytterligare
stöd derför. Denna motion kommer således från en afgjord motståndare
och den har, såsom redan påpekats i hela pressen, ansetts
såsom den “tufva*, på hvilken hela förslaget skulle falla. Må vi betänka
detta, vi som vilja förslagets framgång!

Herr Hedin ansåg, att den omständigheten, att denna kammare
år 1885 antog värnpligtslagen med uppgifvande af sitt vilkor från
år 1883 icke betydde något, emedan 1885 försvarsfrågan ej erhöll
någon fullständigare lösning. Men den omständigheten, att vår beväring
enligt 18% års lag är sämre öfvad än förhållandet nu skulle

189

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

blifva och skulle blifvit enligt 1883 års förslag, det må väl icke vara
något skäl för att 1883 års garanti skulle varit mindre behöflig 1885
än 1883 och nu, ty det är väl större risk att skicka öfver gränsen
en oöfvad beväring än en bättre öfvad. Jag anser således att den
svenska riksdagen har öfvergifvifi sin ståndpunkt från 1883.

Herr Hedins förnämsta skäl mot det föreliggande kongl. förslaget
eller för reservationen synes mig vara att, om vi tänka oss ett krig
utbrutet och en svensk general toge initiativet att föra ut beväringen
och derigenom bragte seger på vår sida och räddade en del af vårt
land från en fiendtlig invasions fasor, då skulle detta vara ett brott,
ty det skulle afskära möjligheten att på diplomatisk väg bilägga tvisten.
Jag, mina herrar, hade lefvat i den föreställningen att, när en krigsförklaring
är utfärdad mellan två magter, de diplomatiska förbindelserna
derigenom äro brutna; ty samtidigt med krigsförklaringen få
de diplomatiska agenterna order att resa hem och huru skall då
diplomatien verka? Ja, det finnes verkligen ett sätt, nemligen att andra
magter uppträda medlande, men det fallet, hvari vi tänka oss möjligheten
att komma i krig, det är icke att vi äro krigslystne, utan det
är det, att en stor europeisk konflikt utbrutit, hvari kanske alla
europeiska länder taga del och i hvilken vi tvingas att deltaga. Hvilket
skall det medlande landet då blifva?

Såsom belysande för sitt argument anförde herr Hedin ett högst
märkligt exempel, nemligen att år 1875 tyska trupper redan skulle
hafva ryckt in på franskt område. Jag är mycket tacksam för denna
i sanning mycket intressanta nyhet, hvarom jag sväfvade i fullkomlig
okunnighet, men mina förbindelser med den franska diplomatien äro
icke heller så intima som herr Hedins!

Detta exempel bevisar emellertid platt ingenting, eller rättare
sagdt, det är icke något skäl emot herr statsrådets argumentation, ty
han utgick från det, att kriget var förhlaradt. 1875 var ingen krigsförklaring
utfärdad och den diplomatiska förbindelsen var sålunda obruten.
Ja, i detta egendomliga alldeles exceptionella fall kunde visserligen
då diplomatien verka, men i fall, då, såsom vanligen sker, kriget
öppnas genom krigsförklaring, är förbindelsen utskuren, och då
hjelpa icke vidare underhandlingar. Men hjelpa inga underhandlingar,
så vore det underligt, om man icke skulle få använda trupperna
der, hvarest de kunde vinna den största framgången, och så,
att det egna landet så vidt möjligt skonades från krigets olyckor. För
öfrigt skall jag med glädje be att få konstatera den goda tanke, som
den ärade talaren på stockholmsbänken nu tyckes hafva fått om vår
diplomati och dess förmåga.

Den diplomatiska förhistorien till 1870—71 års krig anfördes också
som exempel. Den bevisar emellertid i denna sak icke heller någonting,
synes det mig, ty det är icke om den, som det här är fråga,
utan om förhållandena omedelbart efter krigets utbrott, och hvem var
det som hade framgång 1870, om icke just den magt, som tog det
kraftigaste initiativet? 1870 års krig bevisar alltså emot den ärade
talaren.

Sedan kom samme talare in på frågan om de garautier, som vi

Angående
ändringar
i vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 6.

190

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

med afseende på den yttre politikens skötsel hafva, och påstod dervid
att vi sväfva i stor fara att råka i krig, samt att vi 3 gånger under
de sista 50 åren varit utsatta för den faran. Denna fara skall, enligt
hans uppfattning, vara mycket stor på grund af den dåliga beskaffenheten
af dessa garantier, särskildt det sätt, hvarpå de diplomatiska
ärendena handläggas enligt vår nuvarande regeringsform. För min
del kan jag emellertid icke finna, att de exempel, som anfördes för
att bevisa detta, särskildt exemplet från 1864, bevisa så synnerligen
mycket. Läser man baron de Geers memoarer, skall man finna, att
det 1864 just var konungens rådgifvare, som hindrade Sveriges indragande
i kriget, och, mine herrar, dessa rådgifvare hade icke blott att
bekämpa konungens krigslystnad utan äfven en ganska allmän folkmening
till förmån för kriget, en folkmening, som tog sig ganska bullrande
uttryck. Det torde vara bekant, att 1864 agiterades för Sveriges
deltagande i kriget företrädesvis från deras sida, som framför allt
ville gälla som liberala, och det hölls i La Croix’ salong den 6 mars
ett möte om den danska frågan, och der antogs enhälligt en resolution,
gående ut på, att mötet ansåg Danmarks strid som en strid för
hela nordens sjelfständighet och fann “Sveriges ära och sanna fördel
mana till ett kraftigt uppträdande, hysande den tillförsigt, att, när regeringen
finner tiden vara inne, svenska folket är villigt till de uppoffringar
ett sådant uppträdande af de förenade rikena kräfver“. Bland
talarne för detta resolutionsförslag uppgafs och uppgifves ännu hafva
varit — herr Hedin. Men trots det, att konungen sålunda hade att
stödja sig på en sådan opinion, framburen af sådane män, som så kunna
taga med sig massorna, trots det, lyckades konungens konstitutionella
rådgifvare afstyra kriget; är detta ett bevis, så bevisar det åtminstone
icke, att de nuvarande garantierna äro fullkomligt betydelselösa.

Den ärade talaren anförde en mängd argument mot den nuvarande
ministeriella ansvarigheten, enligt hvilka den skulle vara fullkomligt
betydelselös, bland andra det, att man icke kunde taga hämnd på
en minister, som tillåter krig. Men detta argument talar mot all ministeriel
ansvarighet. Är det så, då hjelper det icke, att hela statsrådet
skall höras öfver den yttre politiken; ty, om man tänker sig —
och det kan tänkas — att alla statsråden tillstyrkt en äfventyrlig politik,
som ledt till krig, så blir ju ej heller olyckan ogjord genom att
taga deras hufvud. Är detta den ärade talarens resonnement lägligt,
så gifver de diplomatiska ärendenas behandling i hela statsrådet icke
mera säkerhet än behandlingen i ministeriel konselj.

Så skulle också Riksdagens magt öfver bevillningen vara en betydelselös
garanti. Och hvarför? Jo, så vidt jag kunde förstå den ärade
talaren rätt, derför att den svenska Riksdagen icke kan besluta om de
ordinarie skatterna. Om Kongl. Maj:t prompt vill ställa till krig, så kan
Riksdagen icke taga af honom de ordinarie skatterna och då är Riksdagen
vanmägtig. Jag vill fråga: tro herrarne verkligen, att i vår tid någon kan
föra ett krig med blott de ordinarie skatterna och kreditiven ? Tro herrarne
icke att det är bevillningen, de nya bevillningarna, hvarmed kriget måste
föras? Och att förutsätta en konung, som kastar riket i krig, när
han vet, att Riksdagen icke skall gifva bevillning till kriget, ja, det

191

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

är, enligt min uppfattning, nog eu sak, som kan förutsättas, ty äfven
det orimligaste lian förutsättas, men jag tror icke, att det är något,
som faller inom realitetens område.

Hur skulle man nu få bättre garantier? Jo, det skulle blifva
genom det här förbudet. Men, såsom den ärade talaren sjelf påpekade,
egen konungen grundlagsenlig rätt att föra stamtrupperna utom
rikets gränser, således hjelper icke detta förbud. Har man en konung, som
är så — ursäkta uttrycket — desperat, att han är besluten att kasta riket i
krig, att mot den allmänna meningen och Riksdagens vilja tvinga folket
till krig, ja, då kastar han ut stam trupperna, och vi måste försvara
oss i alla fall. Den ärade talaren sade, att om man kommit in i krig,
då är det för sent att ångra sig, och vi måste försvara oss. Men på
samma sätt går det äfven, om man antager detta reservanternas förslag,
så länge Konungen eger magt öfver stamtrupperna. Och så är
det äfven eu annan sak som härvid förtjena!’ att beaktas. Detta
stadgande beröfvar icke alls Kongl. Maj:t magten öfver flottan. Han
har skeppen till sin fria disposition och sjöbeväringen också, och om
den lär man väl icke ifrågasätta, att den icke skall kunna föras utom
rikets gränser, så framt man icke ville, att den skulle hålla sina öfningar
på t. ex. Mälaren. Emellertid kan Kongl. Maj:t sålunda skicka
våra dyrbara pansarskepp till bundsförvandter, och det vore kanske
en hjelp, som dessa framför allt skulle vilja hafva, som vore till mycket
större nytta för dem än en tio tusen man. Denna så utomordentliga
garanti, som Andra Kammaren nu skulle införa, hjelper alltså platt
ingenting der den skall hjelpa, men väl kan den stjelpa.

Herr Wester påpekade en sak, som jag medger är grannlaga, men
som, då den kommit på tal, jag också vill fästa mig vid, den saken
nemligen, att om det kommer till afgörandets stund och eu svensk
general ser, att här gäller att värna landets hela framtid, och att det
kan ske, ifall han går öfver gränsen — och sådant kan inträffa icke
blott på det sätt, som redan blifvit påpekadt, det kan äfven tänkas
att en strid skall stå på gränsen, och att en general måste göra en
marsch, på hvilken slagets utgång är beroende, en marsch, som måste
gå öfver gränsen — att då denna general icke skulle tveka, om hvad
han borde göra eller med andra ord att han kanhända icke skulle
respektera lagen. För min del får jag bekänna, att jag har allvarliga
samvetsbetänkligheter mot att vara med om att stifta en lag med det
tysta förbehållet, att den skall kunna brytas just vid det enda tillfälle,
då den skulle tillämpas. Men icke nog dermed. Ett. sådant experiment
är farligt. Jag tänker härvid icke så mycket derpå, att genom eu
sådan lag en general nödgas riskera sitt lif icke blott genom att utsätta
sig för fiendens kulor utan äfven genom att utsätta sig för bödelssvärdet.
Jag tror icke att detta skall inverka på en svensk officer, om
det gäller fäderneslandets räddning; men det kan vara farligt äfven
på ett annat sätt. Herr Wester vill icke tro, att, om en sådan order
gafs, någon svensk beväringsyngling skulle vägra att följa. Ja, detta
lian hända, men det kan också hända motsatsen. Mine herrar! Här
åberopades i går åtskilliga resolutioner, gifna på folkmöten mot det
nu föreliggande förslaget. Dessa resolutioner åberopades af personer,

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6. 192 Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående som dock förklarade sig vara vänner af försvaret, ehuru i andra former.

ändringar Men hvad dessa personer glömde att omnämna, det var den bevis Va™en9t"''

Röring, som ofta på dessa möten användts för att framkalla dessa

(Forts.) resolutioner, som för dem äro eu så söt lukt. Jag tar mig friheten
anföra några exempel på denna motivering. Jag ber herrarne om
ursäkt för att jag gör det, ty det är ett mycket pinsamt ämne, som
jag måste beröra. Men Geijer har på ett ställe sagt, att historieskrifvaren
liksom läkaren icke får rygga tillbaka för att stundom forska i ämnen,
som äro vidriga och pinsamma för föreställningen. Jag tror, att detsamma
gäller äfven politikern, och må detta vara min ursäkt, att jag
framdrager dessa yttranden för herrarne. Jag tror, att det är nyttigt,
att vi se saken rätt i ansigtet.

Ett af dessa argument, och ett af de minst pinsamma, är det som
användes af de s. k. fredsvännerna, af dem som med åberopande af
religionen söka väcka samvetsbetänkligheter hos vårt folk mot fullgörandet
af fosterlandsförsvarets pligt.

Ett annat argument anfördes på det folkmöte, som i den liberala
valmansföreningens brosebyr skyldrar i första rummet, folkmötet på
cirkus här i Stockholm. Der uppträdde en talare, som enligt tidningsreferat
— ty jag hade icke obehaget att vara närvarande — under hån
mot våra förfäders fosterländska offervillighet, nu i sin sträfvan att
stämma den nuvarande generationen afvog mot försvarets pligt vädjade
till, mine herrar, till — fegheten; ty han förehöll sina åhörare att i
krig är det farligt för armar och ben! Och nu den sista ohyggligheten
— försöket att småningom vänja allmänheten vid tanken på det nationella
sjelfraordets möjlighet och berättigande. Mine herrar! I ett anföraude,
hvars syfte jag icke gillar, men hvars manliga ärlighet jag
respekterar, vädjade representanten för Dalastäderna i förrgår till de
lärdomar, som historien ger om faran för ett folk att lägga magten
öfver den yttre politiken i konungens hand. Och denna vädjan skulle
särskilt hafva tillämpning just på det ämne vi nu behandla. Han
har rätt; historien ger eu sådan lärdom, men historien ger också en
annan lärdom; den påvisar äfven en annan fara, den enda fara, som
verkligen är till döds för ett folk, och det är att dess nationella anda
förgiftas genom en ofosterländsk agitation. För den faran dukade Polen
under, för den faran störtade Athén. Denna lilla stat, som en gång
nästan ensam hade försvarat sig mot halfva Asien, den föll för angreppet
af några grekiska städer, sedan dess nationella ande var förgiftad
af nihilistisk agitation. Jag tror icke, mine herrar, att den
agitation, de argument, som jag här haft den pinsamma pligten anföra,
jag tror icke, att de lyckats förgifta vårt hela nationella lif. Men
hvad jag kan tänka mig och måste tänka mig som möjligt, det är att
enstaka individer kunna låta smitta sig af dylika läror, ty der lärare
finnas, der kunna också finnas lärjungar. Och om ni nu antaga denna
lag och om den situationen skulle inträffa, att en svensk general måste
på dubbelt sätt våga sitt lif för att rädda fäderneslandet genom
att sätta den lagen å sido, så hafva vi för dessa agitatorer öppnat ett
tillfälle att vid försöken att förföra sina kamrater icke behöfva framdraga
de motiv, som de insupit på af liberala valmansföreningen eller

Onsdagen den 23 November, e. m.

193

N:o 6.

konserter arrangerade möten, motiv, som icke skulle utöfva någon
verkan på deras kamrater, utan de kunna framdraga motivet af laglydnad,
vädja till sina kamraters rättskänsla, och med den starka känslan
för lag och rätt, som Gud vare lof tinnes hos vårt folk, skulle det
kunna hända, att den vädjan verkligen medförde verkan, och så kunde
det inträffa, att i det ögonblick, hvarpå allt berodde, truppen vägrade
att lyda och sade: här går gränsen, lagen och vårt samvete- förbjuda
oss att gå öfver.

Det må här tillåtas mig nämna ett namn — Anjala. Det är
bekant, att största delen åt det svenska armébefälet då vägrade att
marschera, derför att ett lagbrott var begånget vid krigets begynnande.
Det är också bekant, att de, som egentligen drefvo till detta myteri,
leddes af ett helt annat motiv. Det var en liten klick finska officerare,
som just omfattat teorin om det nationella sjelfmordets berättigande,
som trodde sig gagna Finlands kulturutveckling genom att låta
<let uppgå i en stormagt, genom att det icke längre hörde tillsammans
med det lilla Sverge. Men dessa personer, de vågade icke frambära
det skälet och skulle aldrig med det skälet hafva uträttat någonting,
ty flertalet af de män, som följde dem, voro hederliga män, och när
de sedan funno, hvilkas ärenden de gått, ångrade de sig bittert, och
de fleste hafva genom manlig bragd, ja med eget blod aftvått Anjalamärkets
nesa. Men hvad som gjorde, att desse män följde dem, var
att man kunde framställa för dem saken så: här är ett lagbrott, lyden
I order, så bryten I mot lagen. De ångrade sig sedan, aftvådde, som
jag nämnt, sin nesa; men då hade denna vägran gifvit kriget ett helt
annat förlopp än det annars antagligen fått, ja derigenom förlängdes
det kanske med tvenne år, och hvad blod och hvad pengar kostade
icke det! Nej, mina herrar, viljen i hafva garantier, söken dem, der
de böra sökas, i grundlagen; men begån icke den grymheten, den oerhörda
grymheten, att lägga vakten om våra konstitutionella rättigheter
hos armén under krigstid, att ställa krigarne i farans stund inför den
ohyggliga samvetskonflikten, att icke lyda lag eller icke lyda order.

Vi fattade i går ett stort fosterländskt beslut. Jag besvär dem,
som äro vänner af detta beslut, som vilja föra det igenom, att icke i
dag förringa dess betydelse, genom att införa bestämmelser, som kunna
göra, att denna organisation, hvilken, såsom representanten på helsinglandsbänken
nyss mycket rigtigt påpekade, under fredens år skall
nödga oss att bära så tunga bördor, att — säger jag — icke införa bestämmelser,
som kunna göra, att denna organisation i afgörandets stund
visar sig vanmägtig eller brister!

Men ännu ett par ord. Beslutet från i går har för mig en stor
fosterländsk betydelse äfven i annat afseende än med afseende å försvaret.
Här har talats i går, här har talats i dag om den orättvisa,
som derigenom skulle begås mot de orepresonterade. Enligt min uppfattning,
och det är min lifliga öfvertygelse, är detta beslut en af de
största tjenster, vi kunna göra de orepresenterade lagren, ty är det någon
väg som verkligen praktiskt leder till folkklassers höjande i politiskt hänseende,
så är det den vägen, som går genom uppfyldapersowbi/n pligter mot
staten. Jag skall tillåta mig att ännu en gång åberopa vår störste häfda Andra

Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 0.

Angående

ändringar

i vämpligls lagen.

(Forts.)

N:o 6.

194

Angående

ändringar

värnpligls lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e, m.

tecknare. Han säger på ett ställe: “Och slutligen kan lifvets räkning för
ingen salderas, om man icke betalar med sin person. Och äfven borgarne
måste lära sig, att det är deuna betalning som sist erfordras —
att samhällets fördelar måste köpas med sann medborgerlig verksamhet^
Dessa ord yttrades om en klass, som redan hade politiska
rättigheter. Men det gäller tydligen äfven om den rätt, som skall
förvärfvas, och det är på den vägen, som det svenska folkets klasser
förvärfvat sina rättigheter. Det var dä adeln ensam öfvertog försvarspligten,
som den fick den politiska magtens fullhet, det var då
Sveriges allmoge under Engelbrekts ledning återupplifvade den förglömda
allmänna värnpligten, som Riksdagen föddes och Sverige nästan
ensamt bland Europas magter fick ett bondestånd med politiska rättigheter.
Och de anförda orden yttrade Geijer icke under sin konservativa
utan under sin liberala period, då han proklamerade personlighetsprincipens
betydelse för samhället, men hans personlighetsprincip
betydde, att individen skulle komma till magt genom upplysa pligter;
den personlighetsprincip åter, som de radikala agitatorerna förfäkta,
är att individerna skola söka undandraga sig pligterna och blott fordra
fördelar, med andra ord, egoismens personlighetsprincip.

Ja, skall något kunna öfvervinna de konservativa krafternas motstånd
mot krafvet på utsträckta politiska rättigheter, så är det, om
det visar sig, att folkets djupa led icke hängifva sig åt eu samhällsfiendtlig,
en fosterlandsfiendtlig, en försvarsnihilistisk agitation. Men
enligt min uppfattning är det bästa medlet för att dessa djupa led
skola kunna stålsättas mot en sådan agitation, att de få på allvar
uppfylla sina personliga pligter mot staten, således just denna värnpligt,
som man nu vill ålägga dem. Derför tar jag dessa beskyllningar
för min del lugnt, i öfvertygelse att jag, genom att rösta för förslaget
ingalunda skadar de orepresenterade. Tvärtom tror jag mig
dermed visa mig som deras verklige vän, i det jag söker skydda dem
mot dem, söm äro deras verkliga fiender, dem, som vilja förgifta deras
politiska medvetande. Jag menar dermed icke liberaler eller radikaler
på fosterländsk grund, utan jag menar sådana ofosterländska agitatorer,
som dem jag nyss berört.

Men är detta en betydelse af gårdagens stora beslut, att på denna
vägen de djupa leden kunna höjas till sann medborgarande, så ber
jag er också från den synpunkten, mine herrar, förvägen icke verkan
och kraften af det beslutet genom att öppna möjligheten för den
medborgaranden förgiftande, otosterländska agitationen att smyga sig
in i de värnpligtiges egna led under lagens förklädnad, just i det
ögonblick, då Sveriges hela tillvaro beror på dessa värnpligtiges oviikorliga
lydnad och fosterländska offervillighet.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Med herr Boethius förenade sig herrar Sivartling, Rosengren,
Eklund från Norrköping, Rydberg, Petersson i Boestad, Larsson från
Upsala, Mallmin, Kililberg, Palm, Olsson i Frösvi och Alsterlund.

195

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

Herr P-ersson i Mörarp: Jag tror icke det lönar mödan att ytterligare
förlänga diskussionen i denna fråga, ty jag förmodar att kammaren
längtar att snart komma från ord till handling. Den egentliga
orsaken hvarför jag begärt ordet är min önskan att inför kammaren
få förklara hvarför jag varit med om den vid denna punkt fogade
reservation.

Det har alltid varit min öfvertygelse, att om vi en gång komma
i strid mot någon fiende, denna strid då, på grund af vårt lands säregna
terrängförhållanden, skall komma att utkämpas inom våra egna
landamären. Den bestämmelse, som i vår reservation afses, är ingalunda
för närvarande af så stor betydelse, som möjligen mången förmenar,
men, mine herrar, tider kunna komma, då det kanske kan
vara godt att hafva en dylik bestämmelse inryckt i beväringslagen.
Denna omständighet har varit det ena af de skäl, som förmått mig
att biträda reservationen.

Det andra skälet har varit, att jag ansett, att då förslaget innehåller
att vårt försvar väsentligen skall baseras på den allmänna värnpligten,
det kunde vara ganska godt att införa en sådan bestämmelse
som den, hvarom nu är fråga, för att derigenom lugna de upprörda
sinnena i landet.

För öfrigt vill jag endast tillägga, att jag icke under den förda
diskussionen hört anföras något, som kunnat förmå mig att frångå
min mening i denna fråga.

Innan jag slutar skall jag be att få bemöta ett påstående af herr
Boethius. Han yttrade nemligen, att reservationens ursprung var den
Bexellska motionen. Jag anhåller att få inlägga en vördsam gensaga
mot detta påstående. Reservationens ursprung är af något äldre
datum, nemligen från denna kammares beslut 1883, och jag kan icke
föreställa mig att de män, som då förde majoritetens talan här i kammaren,
hyste den uppfattningen, att det beslut Andra Kammaren då
fattade afsåg, att den då föreliggande hufvudfrågan skulle vid ett
sådant besluts fattande derigenom vara förfallen.

Jag vidhåller, såsom jag redan nämnt, min mening i den föreliggande
frågan och yrkar följaktligen bifall till reservationen.

Herr Carl Ericson: Den reservation, som här föreligger, är,

synes det mig, i och för sig särdeles betydelselös, ehuru jag villigt
erkänner, att (len under vissa eventualiteter kan blifva mycket betydelsefull.
Eu ärad talare på stockholmsbänken har emellertid infört frågan
på den högre politikens område. Jag åhörde hans långa föredrag
med mycken uppmärksamhet. Han vidrörde händelser icke allenast
från Europas alla länder, utan äfven från andra verldsdelar, icke blott
händelser, som passerat i detta århundrade, utan äfven sådana som
tilldragit sig under förgångna sekler. Jag har icke det offentliga ordet
så i min magt, att jag skulle kunna till besvarande upptaga denne
vältalares långa och storpolitiska tal, och om jag också hade förmåga
dertill, skulle jag icke göra det, emedan jag tror att kammaren skulle
vara mest belåten dermed. Den ärade talaren serverar oss allt emellanåt
dylika anföranden i den högre politiken. Det är nu hans specialitet.

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 6.

196

Onsdagen den 23 November, e. in.

Angående Emellertid var det ett par punkter i hans anförande, vid hvilka jag
ändringar fästade mig. flan gjorde en historisk återblick öfver detta århundra^e’
hvad v^rt ^au<^ vidkommer, för att derigenom visa hur krigiskt
(Forts.) sinnade våra regeringar vid flere tillfällen varit. Hans sätt att skildra
1863—64 års händelser väckte särskildt min uppmärksamhet. Denna
punkt har redan blifvit bemött af herr Boethius. Jag vill då endast
ytterligare konstatera att, tack vare vår regerings försigtighet och
trots den s. k. liberala pressens och den opinions, som följer deuna
press’ stormande yrkanden, lyckades vårt land den gången undvika
krig.

I det nu föredragna momentet heter det: “Utom de förenade rikenas
gränser må beväringens första uppbåd vid hären användas endast
till rikets försvar, och efter det att statsrådet blifvit hördt samt riksdagskallelse
utfärdats.“ Det är nu dessa bestämmelser, som icke anses
fullt betryggande. Man befarar krigiska allianser och derför vill man
gifva ifrågavarande moment följande lydelse: “Utan riksdagens med gifvande

må beväringen vid häreu icke användas utom de förenade
rikenas gränser." Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har redan framhållit för herrarne, att en så beskaffad lydelse
af momentet kan leda till bestämda olägenheter och svårigheter.
Denna uppfattning har nu af herrar Ola Bosson Olsson och Hedin förklarats
vara alldeles felaktig. Hvad mig beträffar vill jag i detta fall
obetingadt sluta mig till den uppfattning, som uttalats af departementschefen,
hvilken ju är och bör vara auktoritet härutinnan. Jag kan
ju icke vara någon auktoritet för herrarne, men jag vågar dock tro
att jag i hithörande frågor har fullt ut lika godt omdöme som de
begge herrar, jag nyss nämnde. Dylika olägenheter kunna alldeles bestämd^
förekomma, ty såsom bekant hafva vi ju en nordgräns och en
ö — Åland — omedelbart vid vår kust.

Jag vill derjemte påvisa att reservationen innehåller en ganska
stor oegentlighet. Det heter nemligen: “Utan Riksdagens medgifvande
må beväringen vid hären“ etc. Beväringen vid flottan skulle således
få föras utom de förenade rikenas gränser! Ja, detta är ju en oegentlighet,
som reservationen icke kan komma ifrån. Om det nemligen
sades beväringen — således såväl flottans som härens beväring — så
skulle ju förhållandet blifva det, att våra större krigsfartyg icke kunde
förflytta sig från Karlskrona till Stockholm. Ty hvar är rikets
gräns åt sjösidan? Jag kau icke med bestämdhet säga hur många
mil till hafs den är belägen, men enligt de internationella rättsbegreppen
torde den icke gå längre ut än att den måste öfverskridas, då
våra större örlogsfartyg färdas från Karlskrona till Stockholm.

Om jag nu emellertid antager, hvad som enligt mitt förmenande
icke ligger inom möjlighetens område, nemligen att vår regering skulle
gifva sig in på eu krigisk allians, så frågas: hvad är det som vårt
land skulle kunna erbjuda den stat, med hvilken denna allians skulle
ingås? Jo, naturligtvis våra hamnar. Vi hafva befästade sådana, såsom
Stockholm och Karlskrona, och vi hafva Gotland, hvilken ö till
följd af sina ypperliga hamnar anses vara eu ganska värderik punkt i
händelse af krig. Allt detta skulle nu ställas till den allierades disposi -

197

N:0 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

tion. Vi hafva eu flotta, som är organiserad, hvilket vår armé ännu
icke är, men som jag hoppas att den nu snart skall blifva. Vi
hafva skickligt och dugligt sjöfolk; vi hafva krigsfartyg, ännu visserligen
endast tre pansarfartyg, men möjligen snart flera, som kunna upptaga
en strid i hög sjö, och vi hafva vidare en mängd fartyg af mindre
cert, fullt användbara för biokader och andra krigiska ändamål. Allt
detta är visserligen icke så mycket, men det är dock något af verkligt
värde i händelse af krig inom Östersjöns område.

Huru förhåller det sig nu med den armé, som vi skola få? Erbjuder
den för en allierad en verklig förökning af stridskrafter? Nej,
det gör den icke! Det har under dessa dagars diskussion flera gånger
framhållits, att till den nya armé, hvars organisation redan blifvit bestämd,
kunna vi trygga oss, ty den kan effektivt försvara vår neutralitet,
och vi kunna hysa berättigad förhoppning att, om en inkräktare
kommer, kunna kasta honom tillbaka öfver gränsen. Detta är hvad
vi hafva sagt, men ingen har påstått, att denna armé lämpar sig för att
påföra ett annat land ett anfallskrig. Och detta kan icke heller någon
säga, ty en under 90 dagar öfvad beväring är icke användbar för ett
sådant krig.

I reservationen hänvisas till denna kammares beslut år 1883.
Detta synes mig vara något förhastadt af reservanterna; de föreställa
sig antagligen, att vi icke hafva kännedom om, under hvilka förhållanden
detta beslut fattades.

Det är ju många af denna kammares nuvarande ledamöter, som
voro med vid detta tillfälle; jag hade icke då den äran att tillhöra
kammaren, men jag har i alla fall fullkomlig kännedom om förhållandena.
Nåväl, 1883 års beslut i denna del fattades först efter det sjelfva
hufvudfrägan var åtgjord. Härmed har ock hänvisningen till detta
beslut förlorat sin udd och karakteren af ifrågavarande beslut blir en
helt annan, än reservanterna förmena. Jag har så mycket mera skäl
för denna min åsigt, som det stadgande, hvilket för närvarande står i
beväringslagen och som beslöts år 1885, icke tillkommit under några
särskilda förhållanden utan från början var afsedt att blifva en verklighet,
såsom det ock blef. Då nu flere talare och i synnerhet talaren
på stockholmsbänken påstå, att den af reservanterna föreslagna
bestämmelse har så stor betydelse, må man väl uttala sin förvåning
ötver att denna fråga icke föredragits för hvarken 1891 års eller
senaste lagtima riksdag, utan först nu.

Talaren på stockholmsbänken yttrade sig också om Konungens rätt
att afsluta allianser och förklara krig. Ja, enligt grundlagen eger
Konungen rätt att förklara krig, men det måste likväl erkännas att, i
och för sig, är denna rätt nära nog eu chimére. Innan man förklarar
krig måste man nemligen hafva penningar och för att få dem måste
man vända sig till Riksdagen. Men, säger man, det finnes ett par kreditiv.
Javäl, men innan man förklarar krig måste så omfattande förberedelser
ske, att säkerligen dessa millioner, hvarå kreditiven lyda,
många gånger om slukats.

Herr Hedin har smak för att gifva kammaren lektioner i tolkning
af grundlagen; han gaf oss en dylik lektion i går eller i förgår och

Angående
ändringar
i värnpligtig
lagen.

(Forts.)

N:o 6.

198

Onsdagen den 28 November, e. m.

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(F orts.)

lian yttrade sig då på följande sätt: den föreliggande frågan är af
sådan obetydlighet, att denna kammare helt visst icke tvekar att trampa
grundlagen under sina fötter. Det är möjligt att jag icke ordagrant
citerat hans yttrande, men jag är säker på att meningen var just
denna. Jag kan icke neka till, att jag fann detta vara ganska hårda
ord, och jag tänkte mig genast få höra ljud af ogillande från kammarens
sida. Men något sådant hördes icke af och har icke heller förmärkta
under diskussionen eller eljest. Jag har undrat öfver orsaken
till kammarens tålmodighet i detta fall, och jag har icke kunnat förklara
det på annat sätt än att kammaren är så van vid dylika utgjutelse!''
från denne talares sida, att den icke vidare fäster något afseende
dervid. För min del får jag tillstå, att jag deraf blef något
obehagligt berörd, men detta får måhända skrifvas på den omständigheten,
att jag så nyligen kommit in i kammaren. 1 detta fall från
gårdagen finna vi alltså talaren på stockholmsbänken mycket mån om
att grundlagens bud hållas noggrant i helgd.

Emellertid ha vi nu hört att han yrkar bifall till reservanternas
förslag. Det skulle då vara ganska roligt att höra, huruvida han
offentligen kan bestrida att icke reservanternas förslag innebär att,
om också på en bakväg, kringskära konungens grundlagsenliga rätt
att förklara krig. Här i detta fall finna vi, såsom mig synes, icke
liknande ömhet om grundlagen. Men den ärade talaren tänker väl,
som så ofta händer här i verlden: “när jag talar, så är det rätt1''.

Jag vågar vördsamt anhålla, att, om man verkligen önskar framgång
åt det förslag, som vi nu på tredje dagen diskutera, man icke
måtte se några faror, der inga faror finnas. Jag kan ju icke hafva
den ringaste rätt att begära, att kammaren skall fästa något synnerligt
afseende vid de varningar, som jag framställer, ty det är ju endast
några dagar, som jag deltagit i riksdagsarbetet. Jag ber dock
herrarne vara öfvertygade om, att jag är lika ifrig fredsvän som någon
annan, och fredsvän måste hvar och en vara, som sett något af kriget.
Jag har också deltagit i krig; jag har minnen deraf, som följa mig

för hela lifvet och jag försäkrar, att, har man en gång sett krigets

ohyggligheter, är man sedan fredsvän.

Jag vågar ännu eu gång uttala en vördsam anhållan, att de, som
önska frågans lyckliga lösning, icke måtte haka sig fast vid denna
punkt, utan rösta för utskottets förslag, ty varen öfvertygade att, om
utgången af denna votering blifver eu annan, få vi för lång tid säga

farväl åt lösningen af de stora frågor, som man nu så länge och lif ligt

önskat få slutligen afgjorda. För min del är jag emellertid icke
särskildt orolig för, att herrarne skola rösta för reservanternas förslag.
Jag tror det nemligen icke, derför att denna kammare brukar icke
taga impulser för sitt lagstiftningsarbete från det håll, hvarifrån den
nu ifrågavarande motionen utgått. Och jag tror det vidare icke derför,
att jag icke kan föreställa mig, att denna, enligt mitt förmenande,
betydelselösa motion skulle kunna blifva den tufva, på hvilken försvars-
och skatteregleringsfrågorna möjligen skulle komma att stupa.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

199

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

Herr vice talmannen Danielson: Då det nu är åtskilliga tim mar

sedan jag begärde ordet, har sedan dess så mycket hunnit sägas
både för och emot förslaget, att det troligtvis icke är mycket att tilllägga;
men då jag nu emellertid fått ordet, anhåller jag att några
ögonblick få begagna mig deraf.

Jag vill då, med anledning deraf att mitt namn blifvit nämndt,
säga, att det är fullkomligt sant att jag år 1883 yrkade på samma
förslag, som reservanterna nu yrka. Då fann jag, jag erkänner det,
detta vara alldeles rigtigt. Det vet hvar och en, som studerat riksdagsprotokollen.
Men det är lika kändt, att Riksdagen och denna
kammare år 1885 beslöt att denna lagparagraf skulle affattas så,
som den nu verkligen föreligger i utskottets förslag. Jag hade derför
ansett, att, då jag år 1885 voterade för detta förslag, det var icke
endast jag som ändrat åsigt, utan alla af oss, som voro närvarande
år 1883, emedan år 1885 ingen röst höjdes mot detta förslag, utan
det bifölls, så vidt jag studerat riksdagshandlingarne, enhälligt i denna
kammare. Det var derför jag tyckte det var underligt, att höra den
talaren, som först började denna debatt, herr Ola Bosson ORson, säga
att han stod på samma ståndpunkt nu som förr, då han var med år
1885 så väl som jag, och vi tego allihop, och lagen blef antagen. —
Det samma var förhållandet med herr Olof Jonsson, det samma med herr
Anders Persson och det samma var också förhållandet med herr Hedin och
många andra. Nu kommer man och säger att det är olämpligt alltsammans.
Men då 1885 tego vi allihop och autogo lagen, och derför trodde jag
att det var samma mening nu och vår skyldighet att böja oss för
kammarens redan fattade beslut om lagen. Jag hade, som jag nämdt,
en annan åsigt år 1883, men 1885 voro vi ense om att lagen i den
form den nu föreligger, skulle antagas. Således tycker jag icke, att
hvad man anfört om oss äldre riksdagsmän är fullt rigtigt, utan, då
vi varit med om denna lag, måste det erkännas, att vi handlat efter
den öfvertygelse, som vi hade då lagen antogs; och jag tycker icke
att man har något att klaga öfver i det fallet.

Nu är det att se till hvad frågan gäller. Är den så ofantligt
stor, att man, som herr Hedin, behöfver gifva sig ut på utflykter i
hela Europa och äfven i utomeuropeiska länder och tala om århundraden
som gått, och allt möjligt, diplomatiska förverklingar och
krig m. m. Det är ju att gifva frågan ett omfång, som den icke har.

Vi veta att vi ''icke hafva mera än en enda punkt i vårt land der
landgränsen skär ett annat rike, som vi kunna med allvar befara krig.
Det är just Torneå eif. Jag hade derför trott, att, när man antog
lagen år 1885, hade man den frågan fullt klar; och utskottet har
sagt, att ingen general eller härförare kommer att öfvergå denna gräns,
annat än då det gäller att fullfölja en vunnen framgång. Ni se, mine
herrar, att utskottet har antagit, att den man, som skulle få ledningen
öfver de försvarskrafter, hvarmed vi skulle möta, — att denne man
icke skulle begagna sin ställning på annat sätt. Det är, tror jag,
alldeles gifvet.

Jag läste i min ungdom och jag påmindes derom i utskottet af
en aktad ledamot, huru som det eu gång hände i det amerikanska

Angående

ändringar

i vämpligts [lagen.

(Forts.)

N:0 6.

200

Angående

ändringar

värnpligtig

lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

inbördeskriget, att en amerikansk corps, som hade anvärft på en
bestämd tid, vid ett tillfälle, då en större batalj pågick och klockan
slog tolf, föklarade: “Nej, stopp, nu är det slut med anställningen,
nu gå vi icke striden längre!" Det samma skulle kunna blifva förhållandet
deruppe vid Torneå. Det skulle kunna hända att vårt
beväringsmanskap i ett vigtigt ögonblick, om det komme till gränsen,
sade “stopp, nu gå vi icke “längre, och detta äfven om det vore en gifven
följd af krigshändelserna, att ett framryckande skulle vara en fördel.
Jag kan derför icke fatta det störa omfång och den betydelse, som
herrarne vilja lägga in i detta stadgande. Ty jag föreställer mig,,
att det tvärtom vore en förmån att kunna förfölja fienden, sedan
han blifvit slagen. Således är det ju alldeles klart, att man icke
bör gifva frågan större omfattning än den verkligen har. Nu hörde
jag i utskottet af dem som voro af en annan åsigt, eller att
lagen borde lyda i eldighet med reservanternas förslag, att under
sådana förhållanden som de, hvilka jag nyss framhöll, lagen naturligtvis
måste suspenderas. Hvad är det då vi tvista om? Innan
Riksdagen kommer tillsammans, skola enligt grundlagens bestämmelser
20 dagar hafva förflutit, efter det konungen utfärdat
kallelse till dess sammanträdande. Har Konungen nu i statsrådet
beslutat att beväringen skall deltaga i landets försvar, så åtgår
det på det sättet först 20 dagar, innan Riksdagen hinner samlas, och
derpå ytterligare flere dagar, innan den hinner att fatta beslut. Men
tro herrarne då att krigshändelserna, som jag nämnde, vid Torneå
stå på samma punkt, som de gjorde för 20 ä 30 dagar sedan, då
det kanske vore möjligt för vår här att göra fienden ett grundligt
afbräck? Det är alldeles omöjligt, att på det sättet binda härföraren,
öfver armén, så att han hindras från att göra en vunnen fördel så
fruktbringande som möjligt. Jag tycker derför att man icke kan säga
att det är så ofantligt afskräckande. Ty om man icke har någon
annan garanti, så ligger den deri, att Konungen, eller krigsstyrelsen,
icke kan uppehålla krigföringen, om icke Riksdagen beviljar medel,
hvadan Riksdagen måste så fort som möjligt samlas för att anvisa
sådana. Ty hvad förslår det med dessa båda kreditiv, som vi hafva?
De, antager jag, skola komma att gå åt till mobiliseringen. Kanske
de icke ens räcka till för den saken; mycket mindre skulle de räcka
till för att underhålla hären och föra den i krig. Jag tycker således
att det ligger en betydande garanti i detta förhållande. Dessa tankar
och farhågor som reservanterna och deras vänner framhålla, synas
mig icke vara af den betydelse, att det icke gerna derför är möjligt
att riskera hela den nu föreliggande frågans lösning.

Jag har, som jag nämnde, ingenting synnerligen nytt att säga.
Jag vill endast tillägga att, då det här från oppositionens sida gjorts
försök att göra frågan mera smaklig genom att deri inblanda andra
saker, då det talats om brödskatt, om att kasta bördorna på de
svagare och rättslöse medborgarne m. m. m. m., så tycker jag verkligen
att det är ett märkvärdigt tal. Lefva vi icke i ett ordnadt samhälle?
Kan någon menniska säga att någon här är rättslös? Jag hemställer
till hvar och en, som vill arbeta, sköta sig och lefva redbart,

Onsdagen den 23 November, e. m. 201

om han icke snart nog kan komma upp till den gräns, som förefinnes
i afseende på det myckna talet om rösträtten. Herrarne veta att det
är ofantligt många, hundra, för att icke säga tusen, som höjt sig till
denna gräns. Om vi skulle tala om den saken, så äro väl icke våra
arbetare sämre stälda i afseende på brödskatt än i andra länder, der
de hafva både politisk rösträtt och annat mera, som vi icke ha, men
der skatteförhållandena äro vida högre än hos oss. Jag tycker således
att man icke bör klaga i denna fråga i jemförelse med dylika förhållanden
i andra länder.

Man säger vidare att samhället har ansvar i detta hänseende.
Ja, det är just hvad samhället har. Det har att tillse att försvaret
är så ordnadt, att det är betryggande för friheten, så väl beträffande
hela folket, som individen, så att hvarje person kan inom samhället,
trygg från yttre faror, såväl som med frihet i det ekonomiska,
inom samhället förvärfva sin utkomst och bergning; och jag tror derför
att det icke är mindre trängande än att i rätt tid lagstifta på
det ekonomiska området.

Slutligen skall jag uttala den varma önskan, att desamma som
uppburit de beslut, som kammaren hitills fattat i de nu förevarande
frågorna, äfven i denna fråga måtte uppbära majoriteten. — Jag anhåller
om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Pehrsson i Norrsund.

Herr Lyttkens: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande
af min granne här bakom, hvars omdöme och karakter jag på det
högsta värderar, men hvilket yttrande jag dock icke kan underlåta
att med några ord bemöta efter som ingen annan gjort det. — Det
yttrandet fäldes först af honom — och upprepades af öfverste Ericson.
Och det innebar att meningen med reservanternas förslag vore den,
att deraf göra eu tufva för att välta i kull hela det lass. som nu
vore lassadt — och så bra lassadt — samt att det var derför och
icke för någon annan orsaks skull, som förslaget hade tillkommit. Om
den ärade herr domaren hade gjort sig besvär att se igenom de namn,
som stå framför denna reservation och tänkt derpå, i det ögonblick
han sade detta, så tror jag icke att han skulle kastat fram en
sådan beskyllning mot dessa högt aktade herrar. Eller tror han, och
tror öfverste Ericson, att herr Anders Persson m. fl. äro de, som vilja
kullkasta ett förslag, som de så kraftigt — och så inflytelserikt —
bidragit till att få igenom? Nej, herr domare, ni lår icke döma på
det viset, och jag vet att ni icke dömer så, när ni sitter på domarestolen.
Det var kanske ett litet förhastadt uttryck, och jag skulle
icke hafva fäst mig dervid, om det, som sagdt, icke hade sedermera
upprepats af bland andra, äfven upsalarepresentanten.

Det år icke meningen att kullkasta denna fråga, och jag för min
del vill det icke heller. Jag vill icke vara med om att på detta sätt
rifva upp dessa nu fattade beslut, de må vara lyckliga eller olyckliga,
och åstadkomma nu återigen samma strider samt åter kasta Riksdagen
in i den 25-30-åriga kamp, som varit; utan nu har jag den

N:0 6.

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

N:0 6.

202

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Ondagen den 2<i November, e, m.

förhoppningen, att Riksdagen åtminstone har kommit in i ett skede
af lugn och sansad öfverläggning. Jag vill icke vara med om, att
gifva denna enkla fråga en så stor betydenhet, att den skulle kunna
upprifva allt detta som redan är beslutadt. Jag tillägger den heller
icke en så stor vigt, att jag tror den kunna vara något kraftigt skydd
mot den verkställande magtens vilja att förklara krig. Dertill är den
icke tillräcklig. — Icke heller tror jag, att denna fråga har en så
stor betydelse, som öfverste Ericson och flere med honom velat gifva
densamma, ty det finnes icke mer än en enda punkt, som här kan
komma i fråga, nemligen vid Torneå eif, ty på andra punkter kunna
icke fiender intränga i landet utan att komma sjöledes och landsätta
trupper, men då skulle man naturligtvis efter en sammandrabbning
följa den flyende fienden med flottan, och det är icke tänkbart, att
vi komma i den ställning, att vi i dylikt fall kunna använda beväringen,
utom landets gränser, ty vi hafva ingen dertill duglig flotta.

Hvarför jag vill vara med om att rösta för bifall till reservationen, är
en helt enkel och obetydlig anledning, och det är den, att det är med en viss
bäfvan och fruktan, som hela stora samhällsklasser, hvilka skola bära
denna börda, betrakta denna sak och frukta för att bli kastade ut i
ett krig och att bli kastade ut i kriget på samma sätt som landtvärnet
år 1808—1809. Men för att lugna sinnena och för att visa,
att det här icke är fråga om ett anfallskrig, och eftersom förslaget nu
en gång är väckt och efter som reservanterna nu eu gång ha formulerat
det så oskadligt, som här är händelsen, så vill jag vara med
derom för att visa, att det icke är meningen med den nya arméorganisationen
att kasta oss in i äfventyrliga anfallskrig, att det icke
är meningen att börja med stormagtspolitik, hvilket vi för öfrigt icke
kunna. Vi behöfva icke heller frukta, att någon af våra konungar
hädanefter skall inlåta sig på något sådant, ty jag tror, att krigets
fasor framstå för dem lika kraftigt och manande, som för hvar och
en annan. Det är således för att lugna sinnena i landet och för att
visa, att detta icke är meningen att föra anfallskrig, som jag skall
vara med om att rösta för detta förslag, och det är icke alls i afsigt
att derigenom upprifva besluten, eller att låta detta bli den tufva, på
hvilken man stjelper omkull hela lasset. Och det är de personers
namn, som stå framför denna reservation, en fullkomlig borgen för,
att det icke varit deras afsigt att rifva upp de beslut, som de så
kraftigt bidragit till, ja, kanske hade det utan dessa personers biträde
icke lyckats att få dessa beslut till stånd eller åtminstone icke att få
en sådan majoritet för dem.

Jag instämmer derför med reservanterna och håller dem räkning
derför, att de utan biafsigter ha framlagt detta förslag, och jag återkastar
på dessa herrar, som vilja beskylla dem för dylika afsigter, en
sådan beskyllning såsom i allo otillbörlig. De ha med detta sitt förslag
haft en god och ren afsigt, det är min öfvertygelse, och derför
kommer jag att rösta med reservanterna.

Herr Henricson: Jag är delvis förekommen af den siste talaren,
men ber dock att få säga några ord. Eu talare i början af debatten

203

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

yttrade, att reservanterna och de med dem liktänkande med sitt
förslag åsyftat att på denna tufva stjelpa den tungt lastade vagnen.
En dylik tillvitelse mot reservanterna såväl som mot de med dem
liktänkande har äfven uttalats af en talare snedt emot mig. Min afsigt
har aldrig varit sådan. Jag är alltför praktisk för att tro, att en
tungt lastad vagn skall kunna stjelpas omkull åt en liten obetydlig
tufva. Men om afsigten — såsom fallet varit med mig — har varit
den, att den tungt lastade vagnen måtte i någon mån bli mera lättgående,
då torde dessa tillvitelser, som mot oss blifvit rigtade, icke
vara berättigade. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Bexell: Jag har blifvit replikerad af min granne till/venster,
som yttrade, att mitt förslag skulle tillkommit som en sprängkil, men jag
tager icke åt mig deraf, ty han tog munnen alldeles för full. Straxt
efteråt förmenade han nemligen, att denna kammare år 1883 i klump
ville komma fram med sprängkilar.

Vidare var det en professor på upsalabänken, som också replikerade
mig ganska skarpt, och derpå höll han ett långt föredrag i
historia, som icke hörde till saken. Den der professorn börjar bli
mer och mer storordig, alltsedan herr Hedin lofvade att aldrig någonsin
uppträda emot honom. Nu vill jag förklara, att min motion visst
icke varit afsedd att utgöra någon sprängkil, ty när kallelsen till
urtima riksdag utgick, voro jag, och så många jag träffade, öfvertygade
derom, att regeringen hade majoritet för sitt förslag, som skulle
framläggas, ty annars, trodde vi, hade nog icke sammankallandet
skett: så oklok regering hafva vi icke.

Man har framhållit, att jag skarpt betonat, det jag vore motståndare
till förslaget i dess helhet. Jag har yttrat mig i den saken
en gång och talade i detta sammanhang äfven om emigrationen,
hvilken jag anser komma att bli ruinerande för landet. Och det är
min öfvertygelse, att emigrationen kommer att i hög grad ökas hädanefter,
det skall man snart få se. Derför har jag också velat komma
fram med denna motion för att lugna sinnena, och jag är öfvertygad,
att om reservationen antages, detta kommer att hålla hemma i landet
många tusen unge män, som annars skulle ha emigrerat. Emigrantvärfvare
och vissa tidningar komma nog att göra ett stort slag af
det här och locka många ynglingar ut i främmande länder. Man
kommer att af denna sak göra mycket större affär, än den varit värd,
jag är fullkomligt öfvertygad derom. Om reservationen kommer att
antagas, så är jag, som sagdt, säker på, att detta skall bespara många
för fosterlandet, och det var derför, min motion kom fram. Jag har
emellertid för närvarande intet annat att göra än förena mig med
reservanterna.

Öfverste Ericson talade om, att han vore så fredligt sinnad, han
ville icke krig, ty han kände krigets fasor o. s. v.; men han talade
på samma gång om att han sjelf varit i krig. Om jag icke misstager
mig, var detta ett anfallskrig, hvarför det tyckes, som om det
icke vore värdt, att herr Ericson talar så mycket om sin fredsvänlighet.

Hvad vidare beträffar konungens magt i fråga om de båda upp -

Angående

ändringar

i värnpligls lagen.

(Forts.)

N o 6.

204

Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående

ändringar

vämpligts

lagen.

(Forts.)

Herr Elovvson: Jag vill framhålla en synpunkt, som hittills
icke gjort sig gällande under diskussionen, jag menar det synnerligen
lyckliga förhållandet, om man kunde hoppas att komma till ett godt
samförstånd mellan de båda statsmagterna. Allt som befordrar detta
samband, synes mig vara ett godt mål. Det är enligt mitt förmenande
ett stärkande af konungamagten, om regeringen söker att i sina mått
och steg samverka med Riksdagen. Derför tror jag det icke vara lyckligt,
om i framtiden ett krig skulle kunna af Kongl. Maj:t förklaras,
hvilket krig kunde föras mot Riksdagens önskningar. Är det åter
så, att kriget öfverenstämmer med Riksdagens önskningar, så innehåller
den bestämmelse, som finnes i reservationen, icke någon risk. Det
har sagts förut, att krigen först beslutas under rådslag i kabinetten.
Om så är, tror jag, att det för ett Kongl. Maj:ts sändebud skulle
innebära en viss styrka, om han kunde repliera därpå, att uti Sveriges
lag finnes en bestämmelse, enligt hvilken regeringen måste i fråga om
krig eller fred samverka med Riksdagen. Jag tager mig friheten
åberopa ett exempel i detta fall. Under tvisterna år 1863 i den
s. k. danska frågan, var ju ett förbund aftaladt emellan konungarne,
och ifrån dansk sida framhölls önskvärdheten af att detta Förbund
blefve så snart som möjligt afslutadt, och den danska ministéren
angat såsom skäl för denna sin önskan sin ställning till den danska
riksdagen. Således synes det mig äfven i detta afseende vara till
fördel för konungamagten, om konungens sändebud utomlands kunde
säga, att i vårt land är det full enighet mellan de båda statsmagterna
angående krig och fred.

Jag skall be att få göra ett berigtigande af den framställning
af en historisk tilldragelse, som vi fingo höra från upsalabänken. Det
sades, att detta förbund, som var aftaladt mellan den danska och den
svenska konungen år 1863, afstyrdes utaf konungens konstitutionella
rådgifvare. Det torde väl knappast vara fullt korrekt att säga så,
ty händelsen var den, att den dåvarande finansministern, friherre
Gripenstedt, fick kanske mera af en tillfällighet kännedom om detta förbund,
och det var mera genom en tillfällighet, som han kom att
vara med om den konferens, som i denna fråga hölls på Ulriksdal.
Han var visserligen ledamot af statsrådet, men hade icke någon rättighet
att deltaga i behandlingen af dessa utrikes ärenden. Det var
således icke de konstitutionella rådgifvarne, som afstyrde detta förbund,
utan det var en medlem af statsrådet, som på särskild begäran
erhöll tillåtelse att deltaga i förhandlingarna och genom sitt energiska
uppträdande afvärjde traktaten.

Då jag, herr talman, anser, att denna fråga icke är af synnerligen
stor betydelse, och, om jag skulle tillmäta den någon betydelse,

båden, så vill jag säga precis hvad jag tycker, och det är, att den
magt konungen skall ha öfver det ena uppbådet, den bör han också
ha öfver det andra. Skall han ha stor magt öfver det ena uppbådet,
bör han också ha stor magt öfver det andra, eller också icke större
magt än hvad i reservationen föreslås.

Jag kommer att rösta för reservationen.

205

N:0 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

att denna ligger deri, att man genom ett bifall till reservationen Angående
skulle på ett fastare och säkrare sätt sammanknyta bandet mellan . a1^nnf.a!''
konung och folk, så har jag för min del icke ringaste betänklighet 1 v iagen_
mot att rösta för bifall till reservanternas förslag. (Forts.)

Öfverläggniugen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande
af utskottets förslag och dels på afslag derå och bifall i
stället till reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller särskilda utskottets förslag till ändrad lydelse
af § 28 mom. 3 värnpligtslagen, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren antagit det förslag till lydelse af
nämnda moment, som innefattas uti den af herr A. Persson m. fl.
vid samma moment afgifna reservation.

Omröstningen utföll med 131 ja och 91 nej; varande alltså
utskottets förslag af kammaren godkändt.

§§ 33 mom. 2 och 3, 34, 36, 39 och 52.

Godkändes.

Enligt den af kammaren antagna föredragningsordning förekom nu.

Punkten 1.

I denna punkt hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr J. Nydahl väckt motion, (n:o 2) om fastställande af en längre
öfningstid för de värnpligtige, som antingen aflagt maturitets-, folkskolelärare-
eller annan dermed jemförlig examen eller ock, utan att
hafva hunnit fram till sådan examen, under vissa läsår besökt någon
statens skola, icke måtte åt Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af motionären

Herr Nydahl, som yttrade: Då inom utskottet intet understöd
vunnits för min motion, utan utskottet synes hafva enhälligt afstyrkt
densamma, skall jag icke tillåta mig att framställa något motsatt yrkande.
Jag skall heller icke tillåta mig att förlänga den nu på tredje
dagen pågående försvarsdebatten genom att hålla ett långt och onyttigt
liktal öfver motionen. Jag kunde visserligen haft någon anledning
att en smula söka granska utskottets resonnement, och kanske kunde

N:o 6

206

Angående

ändringar

vämpligts lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

jag haft än större anledning att i ett par punkter söka fullständiga
den motivering, som jag i min motion förebragt. Jag har nemligen
endast flyktigt antydt den stora vigt och betydelse, mitt förslag skulle
hafva ur rent militärisk synpunkt, emedan jag förestälde mig att utskottet,
äfven utan min fingervisning, skulle inse och behjerta förslagets
vigt och betydelse i detta afseende. Likaledes och af samma skäl
har jag blott i förbigående sagt, att särskildt folkskolelärareseminaniernas
elever icke borde fritagas från den af mig föreslagna längre
öfningstiden. Jag kunde således nu haft någon anledning att i dessa
afseenden komplettera min motivering, men skall det oaktadt, som
sagdt, icke dermed upptaga kammarens tid. Jag hoppas emellertid,
att frågan skall i sinom tid återkomma, och att man då skall vara mera
benägen än nu att taga fasta på de fosterländska löften om beredvillighet
att offra allt för att ernå ett godt och betryggande försvar,
hvilka i synnerhet under dessa dagar så frikostigt afgifvits just från
de samhällsklasser, hvilkas söner företrädesvis skulle komma att drabbas
af den föreslagna bestämmelsen, löften, hvilka jag hoppas icke skola
visa sig vara lika förgängliga, som “blomstren på marken, hvilka i
dag stå och i morgon kastas i ugnen".

Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

I punkten 3 hemstälde utskottet, att åtskilliga inom Andra Kammaren
väckta motioner i hvad de afsåge intagande uti värnpligtslagen
af bestämmelse rörande beloppet af den beväringsman tillkommande
dagaaflöning, icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Häremot hade reservation anmälts af herr P. Pehrson i Törneryd
som ansett, att utskottet, med anledning af de i ämnet väckta
motionerna, bort hemställa, att § 35 mom. 2 i värnpligtslagen måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

“Under öfrig tjenstgöring erhåller värnpligtig underhåll, sjukvård,
beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning, enligt
särskilda bestämmelser, samt dessutom en dagafiöning af 50 öre.“

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Pehrson i lorneryd: Jag vet på förhand, att jag icke har
stor utsigt att påräkna framgång för det yrkande, jag nu går att göra.
Jag har likvisst ansett både inom utskottet och här i kammaren, förtjent
att framhållas, att den dagafiöning, som nu tillförsäkrats beväringen,
bör vara intagen i värnpligtslagen, på det att säkerheten må vara
så mycket större, att denna dagafiöning må framgent bibehållas.

Utskottet har anfört mot motionärernes förslag angående dagaflöningen,
att utskottet icke ansett det vara lämpligt att bifalla, hvad
de föreslagit, och har derjemte sagt: “enligt sakens natur bör det

207

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. in.

nemligen vara kommande Riksdagar förbehållet att i vanlig anslagsväg
och efter sig företeende omständigheter fastställa den ersättning,
som må komma de värnpligtige till del.“

För min del har jag fattat detta utskottets utlåtande så, att utskottet
redan på förhand stält i utsigt, att dagafiöningen möjligen
kan komma att sänkas. Jag vet mycket väl, att något beslut icke
kan af denna Riksdag, lika litet som af någon annan fattas så,'' att det
för all tid kan blifva bestående. Men jag undrar i alla händelser, om
icke vi litet hvar böra anse, att den dagaflöning, som nu tillerkänts
beväringen, bör allt framgent bibehållas.

På de skäl, som af motionärerne blifvit framhållna, och delande
den af många ledamöter i denna kammare uttalade uppfattning, att
det vore mycket värdt att få bestämmelsen om beväringens dagaflöning
införd i värnpligtslagen, är det, som jag nu tilltror mig göra det yrkande
hos herr talmannen, att i värnpligtslagens 35 § mom. 2 må
inflyta den bestämmelse, som jag tagit mig friheten att i min reservation
föreslå, så lydande:

Herr Wester: Utskottet har afstyrkt ifrågavarande motioner,
emedan det ansett dagafiöningen åt beväringen vara en ren skatteregleriugsfråga,
som icke bör bestämmas i lag; hvilket, så vidt jag vet,
hittills icke Joller skett. Anledningen till motionerna är naturligtvis
önskan att kunna fastläsa beloppet, så att ej kommande Riksdagar
skulle kunna genom gemensam votering ändra beslutet. Men jag tror
icke, att någon fara förefinnes i detta hänseende. Många — deribland
jag — hafva ansett dagafiöningen vara väl hög; och jag har verkligen
den tron, att detta kommer först att kännas utaf herrar landtmän.
Under nuvarande förhållanden finnes det icke något skäl att befara,
att Första Kammaren eller stadsrepresentanterna i denna kammare
skulle vilja åstadkomma en ändring i det nu faststälda beslutet till de
värnpligtiges nackdel. Men kommer den allmänna opinionen derhän,
att man anser dagafiöningen böra nedsättas, torde fråga derom först
komma att bringas å bane af herrar landtmän och i sådant fall lärer
anledningen till motionerna hafva förfallit.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Truedsson: Jag ber endast att få tillkännagifva, att jag
ämnar rösta för reservantens förslag.

Herr Ljungman: Om reservanten gjort sig besvär att läsa igenom
63 § sista momentet och 65 § riksdagsordningen skulle han hafva funnit,
att det syfte, han velat ernå, icke kan vinnas. Förhållandet är, att om förslag
väckes om ändring i dagafiöningen, så skall i händelse kamrarne
stanna i olika beslut, som ej kunna samrnanjemkas, gemensam omröstning
ske — oafsedt om denna bestämmelse ryckes in i värnpligtslagen
eller icke. 65 § visar så tydligt, att något undantag icke kan

Angående

ändringar

i värnpligts lagen.

(Forts.)

N o 6.

208

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

komma i fråga. Det finnes ej heller något exempel derpå. I händelse
ett förslag till ändring skulle väckas och det komme att remitteras
till lagutskottet, blefve lagutskottet nödsakadt att inbjuda statsutskottet
att bilda ett sammansatt utskott. Resultatet blefve detsamma,
som om förslaget remitterats till statsutskottet. Stanna kamrarne i
olika beslut, som ej varda sammanjemkade, så måste gemensam votering
ega rum. Derför kau aldrig det resultat, som nu åsyftas, vinnas utan
att grundlagsändring först eger rum. Under sådana förhållanden inser
jag icke, hvartill det skulle tjena att drifva igenom ett beslut, som
icke kan leda till någon den ringaste förmån.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Då jag under måndagens debatt

yttrade mig, uttalade jag den förhoppningen, att den af herr Dahn
och mig väckta motionen angående intagande i värnpligtslagen af bestämmelsen
om dagafiöuing måtte bifallas. Nu bar utskottet hemstält
om afslag å denna motion, men en medlem bar reserverat sig.

I sin motivering yttrar utskottet: “Om de värnpligtige en gång
fått sig medgifven en högre dagaflöning än den nuvarande, lärer någon
nedsättning deri icke kunna ifrågakomma, med mindre än att den
allmänna meningen i landet afgjordt så fordrar." Ja, det är godt
och väl, att detta intagits i motiveringen. Men om det verkligen är
Första Kammarens eller Riksdagens allvarliga mening att aflöningsbeloppet
skall bibehållas, förstår jag ej, hvarför man icke vill taga
in en sådan bestämmelse i värnpligtslagen. Man bar påstått, att en
sådan bestämmelse i värnpligtslagen icke skulle tjena-jtill någonting.
Ty Riksdagen skulle genom en gemensam votering kunna vidtaga en
ändring. Jag tviflar derpå. Ty bar man i en lag intagit bestämmelser
om vissa rättigheter och skyldigheter och man genom gemensam
votering kau taga bort rättigheterna, såskall man väl ock genom gemensam
votering kunna taga bort skyldigheterna. I alla fall om man
genom gemensam votering skulle taga bort rättigheteu för beväringen
att erhålla aflöning och likväl fordrade skyldigheternas fullgörande,
så är det min öfvertygelse, att de värnpligtige — om bestämmelsen
intages i värnpligtslagen — skulle kunna på exekutiv väg uttaga
beloppet.

Jag tror icke att man på det sättet kan taga bort den ena bestämmelsen
och låta den andra stå qvar. Nu märker jag mycket
väl, att det icke finnes någon utsigt att få ett sådant förslag genomfördt,
men jag kan ändock icke annat än på det lifligaste önska bifall
till reservanternas förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Eu talare yttrade nyss, att på

grund af innehållet i G5 § riksdagsordningen, blefve det af ingen betydelse
att beväringens dagaflöning infiöte i värnpligtslagen. Dagaflöningen
vore en anslagsfråga, sade han, och kunde blifva föremål
för gemensam omröstning.

Jag delar den ärade talarens åsigt härom, men ber härvid tillika
få erinra, att derest dagaflöningen är införd i lagen, kommer densamma
att utgå med det belopp, som i lagen är omförmäldt, äfven om

Onsdagen den 23 November, e. m. 209

anslaget för ändamålet skulle befinnas mer eller mindre otillräckligt,
samt att lagen icke kan ändras utan kamrarnes samstämmiga beslut,
och deri ligger betydelsen att ha dagaflöningen införd i sjelfva lagen.

Häruti instämde herrar Ola Bosson Olsson och Holm.

Herr Ljungman: Den siste ärade talaren nämnde, att om be stämmelsen

inryckes i värnpligtslagen, så kan den icke ändras annat
än geuom kamrarnes sammanstämmande beslut. I det fallet har han
alldeles misstagit sig. Han kan icke åberopa någon enda grundlagsparagraf,
som utestänger möjligheten af gemensam votering. Hvad
sjelfva denna lag beträffar, så bör man lägga märke till att år 1859,
då det var fråga om att antaga en ny författning för beväringen, remitterade
borgar- och bondestånden det kongl. förslaget till statsutskottet,
och det enligt mitt förmenande med mycket större skäl än
om man, som sedan skett, remitterat det till lagutskottet. Hade statsutskottet
behandlat förevarande ärende, hade det naturligtvis icke varit
någon tvekan om att gemensam votering skulle ega rum, i händelse
kamrarne stannat i olika beslut, som icke kunnat sammanjemkas. Så
kommer att ske jemväl nu, äfven om man flyttade in bestämmelsen i
•denna författning; ty om ett förslag till förändring i detta hänseende
remitteras till lagutskottet, blir följden den, att lagutskottet inbjuder
statsutskottet att behandla det i sammansatt utskott. Detta utskott
får uppsätta voteringsproposition, i händelse kamrarne stanna i olika
beslut, som icke kunnat sammanjemkas. Hvad lagen för öfrigt beträffar,
är det en lag som stiftas af Riksdagen ensam, utan att Kongl.
Maj:t har något veto. Detta gör att det icke blir den ringaste fördel
att få in bestämmelsen, men det kan vålla den olägenheten, att lagutskottet,
i händelse af erhållen remiss utaf förslag om ändring, blir
tvunget att inbjuda statsutskottet till bildandet af ett sammansatt
utskott, och sedan kommer proceduren att blifva alldeles densamma
som för statsregleringsfrågor är föreskrifven.

Herr Bokström: Jag skall anhålla att ur en annan synpunkt
göra några erinringar mot reservantens yrkande. Om bestämmelsen
intages i lagen, kommer den naturligtvis äfven att såsom en lagligen
tillkommande förmån gälla under krigstid eller vid vår neutralitets
försvar, då ett större antal årsklasser äro inkallade, och det blir en
utgift för staten af ganska stor betydenhet. Man skulle också kunna
tänka sig ett så olyckligt fall, att landet ligger slaget men att likväl
en del af beväringen icke varit medtagen i striden. Dessa skulle då
kunna göra sin fordringsrätt gällande mot det allmänna, under det
att de allra största svårigheter förefunnes att för vida mera trängande
ändamål anskaffa erforderliga medel. Jag är öfvertygad om att svenska
staten och Riksdagen skola göra allt hvad de kunna lör att godtgöra
berättigade kraf af fosterlandets försvarare, men att i sjelfva lagen
gifva uttryck åt en sådan förpligtelse, synes mig vara synnerligen
olämpligt.

Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 6.

N:o 6.

Angående

ändringar

i värnpligts

lagen.

(Forts.)

N o 6.

210

Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående

ändringar

värnpligts lagcn.

(Forts.)

Herr Fjällbäck: Jas bar begärt ordet med auledning af ett

yttrande utaf en ledamot i särskilda utskottet, som ville trösta ossdermed,
att Första Kammaren icke skulle vilja vara med om att taga
bort dagaflöningen. Jag vågar dock icke lita på medkammaren i detta
afseende, så mycket mindre som dess högt ärade ålderspresident uti
ett yttrande i denna fråga gifvit tillkänna sin motvilja mot dagaflöningen.
Han talade visserligen för, att Första Kammaren nu skulle
bifalla anslagsyrkandet; ty, ungefär så folio hans ord, det är för detta
pris, för dessa 600,000 kronor som Första Kammaren skall köpa
Andra Kammarens bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Men mine herrar,,
när en framstående ledamot och ledare af Första Kammaren kan fälla
ett sådant uttryck om denna dagaflöning och om denna kammare,,
synes mig, som om vi icke hade mycket att hoppas från det hållet
för bibehållande af den ifrågasatta dagaflöningen. Han gaf i detta
yttrande det bästa skäl, som kan gifvas, för att man bör fastslå dagaflöningens
belopp i lag. Nu råda olika meningar om, huruvida det
är möjligt eller icke att fastlå aflöningen i lag. Men det synes mig
icke vara mera omöjligt att sålunda fastslå aflöningens belopp än att
i lag fastslå statens skyldighet att hålla kläder m. m. åt de värnpligtige.
Kan den ena af dessa statens skyldigheter tagas bort genom
gemensam votering, kan antagligen också på samma väg den andra skyldigheten
tagas bort. Resultatet skulle då kunna blifva, att kamrarne
tillsammans voterade, att de värnpligtige skulle hålla sig med beklädnads-
och andra persedlar sjelfva. Det föranleder naturligtvis en
statens utgift det ena såväl som det andra.

Jag skall icke upptaga tiden med att försvara beväringens dagaflöning
ur rättvisans synpunkt. Detta är gjordt förut. Men jag
hade väntat att från motionä.rerne få höra några flere skäl anföras.
Särskildt hade jag trott, att den motionär, som kom närmast intill
mitt yrkande med hänsyn till dagaflöuingens belopp, herr Jonsson i
Fröstorp, hvilken ville att beloppet skulle sättas till 80 öre, skulle
vidhålla sitt yrkande. Jag har fått pruta af öfver hälfteu. Herr
Jonsson är som jag från Vestergötland, och äfven han har låtit pruta
med sig. Jag skulle vilja höra, om han är belåten med det belopp,
hvartill aflöningen nedsatts, och huruvida jag från honom får något
understöd, då jag yrkar bifall till herr Pehrsons reservation. Jag
skall, herr talman, ifall det blir votering, be att få votera för denna
reservation, derför att jag tror, att derigenom vinnes något större
säkerhet för bibehållande af denna dagaflöning än blott och bart
förhoppning, att medkammaren icke vid gemensam votering skall borttaga
densamma. Jag är nemligen fullt och fast öfvertygad om, att
från denna medkammare vid gemensam votering knappt tio röster
skulle kunna erhållas för dagaflöningens nu föreslagna belopp. Jag
är också öfvertygad om, att, då vi komma derhän, att vi skola skaffa
penningar till att sätta upp vårt försvar med, göra det till annat än
ett försvar på papperet, göra det fullt effektivt, det blir så ondt om
pengar, att äfven vi här i Andra Kammaren skola komma i stark
frestelse att votera bort denna ersättning till de värnpligtige.

211

N:0 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf enligt
de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall i stället till reservationen,
och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Votering begärdes emellertid och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller särskilda utskottets hemställan i 3:e punkten
af utlåtandet n:o 2, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren atotagit .det förslag till ändrad lydelse
af § 35 mom. 2 i värnpligtslagen, som innehålles uti den af herr
P. Pehrson vid utlåtandet fogade reservation.

Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 135 ja mot
77 nej; och hade sålunda beslut fattats i enlighet med japropositionens
innehåll.

Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit resultatet
af omröstningen, begärdes ordet af:

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm, hvilken yttrade: Då
kammaren genom den höga röstsiffra, som tillkommit mot lagbestämmande
åt de 50 örena tydligen visat, att det icke var så allvarligt
menadt med talet om den ersättning, som det förblommerats om
under debatten, att beväringsynglingarne skulle erhålla, anhåller jag,
herr talman, att få afgifva min reservation mot det nyss fattade
beslutet.

Reservation emot det fattade beslutet anmäldes jemväl af herr
Bexell.

Slutligen föredrogs ingressen till punkten 4, i hvad densamma
icke förut varit föremål för kammarens beslut; och anförde i fråga
härom

Herr Persson i Mörarp: På tredje raden nedifrån i den nyss
upplästa ingressen se herrarne, att, bland andra paragrafer i 1891
års författning, § 27 skulle upphäfvas. Utskottet har förbisett, att
en författning utkommit senare, som också berör denna paragraf,
nemligen eu förordning af den 27 Maj 1892. Således blir det också
nödvändigt, att denna författning kommer att åberopas i den ingress,
hvarom kammaren nu går att besluta. Uppmärksamheten har också

Angående
ändringar
i värnpligtig
en.

(Forts )

N:o 6.

212

Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående

ändringar

i vämpligts lagen.

(Forts.)

Angående
afskrifning
af de å viss
jord hvilan de
grundskatter
ra. ra.

vid behandlingen af detta ärende i Första Kammaren fästs på nu
nämnda omständighet, och enligt ett till Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag har Första Kammaren för sin del beslutit den ändring,
att uti ingressen orden “§ 27, sådan den lyder i lagen den 22 Maj
1891“ skulle utbytas mot orden “§ 27, sådan den lyder enligt lagarne
den 22 maj 1891 och den 27 maj 1892.“

Jag anhåller hos herr talmannen om proposition på, att kammaren
ville besluta denna ändring i den nyss upplästa ingressen.

Herr Ljung man: Då utskottet här användt uttryckssättet “för
sin del besluta“ oaktadt Riksdagen eger i förevarande ärende ensam
besluta, skall jag be att få göra en gensaga mot deri* formulering,
utskottet sålunda användt. Jag gör intet yrkande, då utskottets felskrifning
i sjelfva verket intet betyder och naturligtvis ingenting
förmår mot grundlagens uttryckliga bestämmelse.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, godkändes ingressen
med den af herr Persson i Mörarp föreslagna ändring.

§ 4.

Härefter företogs handläggning af särskilda utskottets utlåtande,
n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. in. äfvensom inom Riksdagen
i ämnet väckta motioner.

Herr Persson i Mörarp erhöll på begäran ordet och yttrade:

1 afseende på föredragningssättet tillåter jag mig föreslå, att kammaren
besluter att till afgörande föredragas de i punkten l:o) af utskottets
utlåtande föreslagna vilkor för bifall till utskottets hemställan,
derefter de föreslagna paragraferna i ordningsföljd, vidare utskottets
hemställan i andra punkten och slutligen rubriken.

Detta är i full öfverensstämmelse med de beslut kammaren fattat
vid föregående betänkanden.

Den sålunda föreslagna föredragningsordning godkändes af kammaren.

Till följd häraf föredrogos till en början det af utskottet i punkten
1 föreslagna vilkor, som godkändes.

Härefter följde i ordningen § 1 i det af utskottet framlagda förslag
till lag angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
och hvad dermed eger sammanhang, hvilken § hade följande
lydelse:

“De skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna i
kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 angående nedsättning i de på viss

Onsdagen den 23 November, e. m.

213

N:o 6.

jord hvilande grundskatter samt § 4 i förordningen den 11 september
samma år angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves
under enskild egauderätt m. m., blifvit nedsatta med trettio
procent, skola afskrifvas under loppet af tolf år, räknadt från och med
år 189B. Afskrifningen skall ega rum i sådan ordning, att, under
iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna i berörda kungörelse,
omförmälda skatter och utlagor nedsättas från och med år 1893 med
tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt kungörelsen den
5 juni 1885 beräknats, samt derefter från och med hvart och ett af
åren 1894, 1896, 1898, 1900 och 1902 med ytterligare tio procent af
nämnda belopp, hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna från
och med år 1904 eftergifves."

Efter uppläsande häraf anförde

Herr Romberg: Jag har redan under måndagens debatt, då frågan
var om första paragrafen första momentet i särskilda utskottets
utlåtande n:o 1 gifvit tillkänna, att jag för min del, så länge det gälde
ordnandet och stärkandet af rikets försvar icke hade något att i hufvudsak
anmärka mot de af regeringen framlagda förslagen, utan både
ville och kunde i allt väsentligt understödja dem, men, att jag deremot,
då vi komme till frågan om de finansiella åtgärderna, icke lika
obetingadt kunde vara med.

Här föreligger nu en sådan finansiell åtgärd, nemligen grundskatternas
afskrifning. Med den uppfattning jag har af en sådan åtgärds
innebörd och betydelse i rättsligt hänseende, förbjuder det sig sjelft,
att jag skulle kunna tillstyrka eller vara med om en sådan åtgärd.
Anledningen dertill är icke den, att jag icke både inser och erkänner,
att dessa beskattningsformer, som här äro i fråga — jag tänker nu
icke blott på grundskatterna utan äfven och framför allt på de ovissa
bördor, som indelningsverket pålägger en del af landets inbyggare —
äro i hög grad olämpliga och böra med det allra snaraste skaffas ur
verlden. Men sättet, hvarpå det sker, det är det, som jag icke kan
vara med om. icke kan gilla.

Det af Kong). Maj:t framlagda förlaget innebär enligt mitt förmenande
intet mer och intet mindre, än att vi skulle nära nog utan
något som helst vederlag frånhända staten ett grundkapital, som årligen
inbringat staten ett så afsevärdt bidrag till statsutgifterna som
nära 7 millioner. Att jag icke är ensam om min åsigt, derom öfvertygas
jag af de uppgifter, som jag sett från andra länder, der man
afskaffa! liknande skattepålagor. Jag tänker särskildt på t. ex. England
och dess “landtax" som man gjorde aflöslig 1798 genom tillåtelsen
för vederbörande att lösa sig fria från den ifrågavarande skatten
medelst inbetalande en gång för alla af ett 18 gånger så stort belopp.
Jag stöder vidare min åsigt på herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne oktober,
då han säger, att det beskattningsbara fastighetsvärdet i följd af
afskrifningen kommer att ökas med ett belopp, motsvarande grundskatternas
samt rustnings- och roterlngsbesvärens kapitalvärde, och han

Angående
afskrifning
af de å viss
jord hvilande
grundskatter
m. m.
(Forts)

N:o 6.

214

Angående
afskrifning
af de ä viss
jord kritande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

anser sjelf att detta kapitalvärde representerar en summa af 140
millioner. Ursprungligen utgjorde detta värde enligt uppskattning 200
millioner, men då en afskrifning förut skett med 30 procent, bör värdet
nu uppskattas, säger han, till 140 millioner.

Är det nu så, hvad är det då, vi nu skulle besluta? Jo, intet
annat än att fördela denna statens tillgång, dessa 140 millioner mellan
en del af landets inbyggare, den jordegande befolkningen. Det är
icke så vi ega att handskas med statens tillgångar.

Jag har med det jag nu sagt icke velat uttala något som helst
klander mot dem, som äro af annan mening än jag. De se naturligtvis
saken på annat sätt. Men för min del har jag icke lyckats komma
till någon annan åsigt, än den af mig nu anordna, och derför kan jag
naturligtvis ej heller vara med om den föreslagna åtgärden. Sverige är
icke ett så rikt land, att man på det sättet kan handla med svenska
statens tillgångar. Jag skulle ingenting högre önska än att man kunde
öfvertyga mig om, att jag har orätt, men det har ännu icke skett.
Jag skulle önska det derför, att, såsom man lätt kan föreställa sig,
det beslut, som kammaren nu står i begrepp att fatta, måste pinsamt
beröra den, som har eu sådan åsigt om saken, som jag.

På grund af hvad jag nu anfört, herr vice talman, skall jag tilllåta
mig att yrka afslag å den paragraf, som nu föredragits.

Herr Lundberg: Liksom jag vid föregående riksdagar i allmänhet
röstat för beviljande af äskade anslag till både landt- och sjöförsvaret,
har jag också nu ansett mig icke böra motverka hufvudsakligt
godkännande af Kongl. Maj:ts propositioner n:is 1 och 2, rörande
förbättrad härordning och ändringar i värupligtslagen. Men då
jag, beträffande nu förevarande fråga, fortfarande har den åsigt, att,
i enlighet med hvad jag och andre stadsrepresentanter förut inom
Andra Kammaren, särskilt vid 1883 års riksdag yttrat, äfven professorn
i nationalekonomi grefve Hamiltou, i en af honom samma år utgifven
och i tidningen Nya Dagligt Allehanda intagen skrift, uttalat,
grundräntorna samt rustnings- och roteringsbesvären just derför att
de äro sekelgamla, icke innefatta någon orättvisa mot nuvarande jordegare
och anspråken på deras eftergifvande icke äro berättigade, kan
jag ej gilla, att de inom kort tid skola fullständigt afskrifvas eller
eftergifvas, helst sådant icke kan ske utan genom åläggandet af förhöjda
eller nya skatter, som komma att i synnerhet betunga dem,
hvilka ej få någon fördel genom grundskatteafskrifning. Beklagligt är,
att ställningen inom Riksdagen är sådan, att, just då man beslutar
förbättring af vår härordning och derför erfordras emellan tre å fyra
millioner kronor årligen, man samtidigt såsom vilkor för beviljande
häraf måste medgifva efterskänkning af öfver tre millioner kronor i
grundskatter och lindring eller betalning till rust- och rotehållare af
ungefär samma summa. Vid förevarande förhållande anser jag det
visserligen vara förgäfves att härutinnan framställa något yrkande,
och jag gör det icke heller; men jag hade eljest önskat hemställa,
att man nu beslutat afskrifning med endast trettio eller fyrtio procent
af grundskatterna och att återstoden skulle qvarstå, till dess rust -

Onsdagen den 23 November, e. m. 215 N:0 6.

■och rotehållarne blefve fullständigt befriade från de besvär, som ännu Angående
komma att åligga dem; och vore jag för öfrigt benägen att åberopa,
hvad herr Romberg hufvudsakligen anfört, ehuru jag icke finner mig rd \^nde
höra instämma i hans yrkande. grundskatter

m. m.

Herr Gust. Ericsson från Stockholm: Det var icke utan en (Forts.)
viss förvåning jag hörde den förste talarens uppträdande i förevarande
punkt. Då jag förut, om jag icke missminner mig, hört honom uppträda
och rösta för härordningsförslaget och värnpligtens utsträckning,
så synes det mig underligt, att han nu uppträder mot detta förslag,
ty de båda föregående besluten äro fattade just under förbehåll att
denna punkt äfven godkännes, så att man kunde icke rösta för det
•ena och det andra utan att också vara tvungen att rösta för det
tredje.

Herr vice talman, jag har icke något yrkande.

Herr Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet, under det herr

Romberg nyss yttrade sig mot grundskatteafskrifniugen samt räknade
ut, huru många millioner kronor, som skänktes bort. Men jag skall
fästa herr Rombergs uppmärksamhet på hvilka fördelar staden Karlskrona
hittills haft utaf staten. Staden skulle enligt gällande lag hålla
19 båtsmän. Men staden har befriats derifrån mot vakansafgifter,
hvilka utgöra endast 1,330 kronor. Någon grundskatt har icke denna
stad, men en del städer hafva det. Så har Karlskrona en inkomst
af staten, så kallad “städers friheter“ på 432 kronor 84 öre. Vidare
har staden tolagsersättning från statsverket till belopp af 32,815 kronor
82 öre. När utgifterna till staten afdragas, ser man att staden
bär årligen 31,485 kronor 82 öre af staten.

Herr Lundberg uppträdde sedan och, om jag hörde honom rätt, yrkade
också afslag å den nu föreliggande punkten. De fyra städer han
representerar betala i vakansafgift för 7 båtsmän 490 kronor, men
erhålla af s. k. städers friheter 118 kronor 64 öre samt i tolag 12,724
kronor 98 öre, eller efter afdrag af utgifterna tillsammans 12,353
kronor 62 öre af staten.

Vill man kapitalisera de belopp städerna hittills fått af staten, i
likhet med hvad herr Romberg nyss gjorde, så kommer man också
till många millioner kronor.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Rom berg: Ja, jag skall, efter som herrarne äro otåliga,

icke bry mig om att något vidlyftigare ingå i bemötande af den anmärkning
herr Ericsson mot mig framstält, ehuru jag lätteligen
skulle kunna visa huruledes med den sammankoppling af frågorna, som
här egt rum, det nära nog är omöjligt att deltaga i förhandlingarne.

Jag ber endast få säga min ärade vän der borta på smålandsbänken,
att han har alldeles missförstått mig. Jag talade icke om hvilken
enskild kommun eller landsända, som skall förlora eller förtjena på
afskrifniugen. Jag tänkte icke på, om jag för mm del eller Karlskrona
stad skulle förtjena eller förlora på den här saken. Jag står

N:o 6.

216

Angående
afskrifning
af de å viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Angående
lindring i
rustnings- och
roteringsbesvären.

Onsdagen den 23 November, e. m.

icke här för att bevaka staden Karlskronas fördelar, utan för att bevaka
hela svenska folkets intressen; och det var på grund af den åsigt jag
hade om den ifrågasatta åtgärdens allmänna innebörd, dess rättsliga
art och beskaffenhet, som jag icke kunde vara med om den. Det var
således icke några förtjensthänsyn, icke några penningehänsyn, som
dikterade mina ord, då jag nyss uttalade mig. Jag har icke något
vidare att tillägga.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, blef paragrafen
af kammaren godkänd.

§§ 2-5.

Godkändes.

Punkten 2.

Bifölls.

Pubriken till lagförslaget hade följande lydelse: “Lag angåendeafskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter och hvad dermed
eger sammanhang."

I fråga härom anförde:

Herr Ljungman: Det är egendomligt att, när staten efterskänker
en fordran af enskilde medborgare, man då kallar en sådan handling
för “lag“. Då vår konstitution icke känner andra lagar än sådana
som kunna ändras eller upphäfvas, och det väl icke är meningen att
Riksdagens beslut om dessa grundskatter skall framdeles ändras eller
upphäfvas, så förstår jag icke, hvarför detta beslut skall kallas för
"lag". Det hade fått högre valör, om det icke kallats för lag, ty den
föreslagna rubriken synes mig endast innebära att beslutet skall fattas
med det förbehåll, att en kommande riksdag kan ändra eller rent af
upphäfva detsamma.

Herr vice talmannen Danielson: Jag vill blott erinra den siste
talaren om att denna beteckning icke är något nytt, ty den författning,
som vi nu hafva, heter också lag.

Vidare yttrades ej. Rubriken godkändes sådan den af utskottet
föreslagits. Utskottets i punkten 1 gjorda hemställan förklarades
besvarad genom kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 5.

Slutligen föredrogs särskilda utskottets utlåtande n:o 4 i anledning
af Koiigl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen om lindring i

217

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885 äfvensom inom Riksdagen
väckta motioner i samma ämne.

Ordet lemnades till

•

Herr Persson i Mörarp, som anförde: Jag hemställer att till

afgörande först föredragas de i första punkten af utskottets utlåtande
föreslagna vilkor för bifall till utskottets hemställanden; derefter föreslagna
§§ i ordningsföljd samt slutligen utskottets hemställan i andra
punkten.

Den af herr Persson föreslagna föredragningsordning blef af kammaren
godkänd.

Härefter begärdes ordet af

Herr Edelstam, hvilken yttrade: Jag hemställer, att i anseende
till den långt framskridna tiden, de särskilda paragraferna icke må
uppläsas, utan blott deras nummer angifvas.

Denna hemställan bifölls.

Efter föredragning till en början af det af utskottet i punkten 1
föreslagna vilkor, blef detsamma af kammaren godkändt.

I fråga om § 1 af förevarande lag, sådan densamma af utskottet
föreslagits, anförde:

Herr Romberg: På grund af de skäl, som jag nyss anfört, ser

jag mig nödsakad att yrka afslag på denna paragraf.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

För § 2 hade utskottet föreslagit sådan lydelse, att "vid uppskattning
af rustnings- och roteringsbesvären för det i g 1 angifna ändamål
skulle vid båtsmanshållet kompanivis samt för tiden intill år 1904
vid rust- och rotehållet i öfrigt regemente- och corpsvis prestationerna
för hvarje rusthåll eller rote bestämmas till vissa af utskottet angifna
värdenu.

Häremot hade i afgifven reservation herrar A. Persson i Mörarp,
J. Johansson i Noraskog, O. Jonsson i Hof, P. Pehrson i Törneryd
och A. Henricson hemstält, om sådan, från utskottets förslag afvikande
lydelse af §:n, att årtalet 1904 utbyttes emot 1896.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Persson i Mörarp: Mot den nu föredragna punkten har

jag jemte några andra af denna kammares ledamöter anmält reservation,
och skälen dertill hafva under dessa dagars diskussion blifvit så
ofta framhållna, att jag knappt behöfver ånyo upprepa dem, allra helst
vid denna sena timma. Det är nemligen så, att man var ense om att
de värden för uppskattning af rustnings- och roteringsbesvären, som
förefinnas i 1885 års förordning, icke motsvara de verkliga värden,
hvartill dessa onera uppgå, och man har ju alltid varit af den mening,
att grundskatterna och indelningsverket, dessa båda bördor, skulle

Angående
lindring i
rustnings• och
roteringsbesvären.

(Forts.)

N:o 6.

218

Angående
lindring i
rustnings- och
voteringsbesvären.

(Forts.)

Onsdagen, den 23 November, e. m.

samtidigt atiyftas. Nii inträffar ju aldrig att den, som skall utgöra
rustnings- och roteringsbesvären in natura, verkligen får den fulla ersättning,
hvartill de uppgå, emedan många saker icke kunna vid en
uppskattning tagas med i beräkningen. Men för ätt åtminstone vinna
så stor likställighet mellan dessa skattegifvare som möjligt, hafva vi
ansett att en tidigare ny uppskattning bör ega rum och af denna anledning
föreslagit den ändring i § 2, att deri skulle inflyta i stället
för årtalet 1904, årtalet 1896.

Jag anhåller, att kammaren ville bifalla utskottets förslag i öfrigt
med den af oss gjorda förändring.

Herr Wester: Utskottet har afstyrkt denna reservation, emedan
man ansåg hvad jemväl af 1885 års riksdagshandlingar bekräftats, att,
då i 1885 års lag ett visst värde faststäldes, detta skedde i afsigt, att
det skulle gälla under hela afskrifuingstiden. Man har trott, att den
grundsatsen och det vilkoret borde respekteras. Detta har också af
statsutskotten vid 1891 och 1892 års riksdagar gjorts, hvarför ock jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Jag djerfves tillåta mig hemställa, om icke då nu alla dessa stora
frågor, som varit föremål för innevarande urtima riksdags behandling,
med full enighet mellan kamrarne, blifvit lösta, och Första Kammaren
redan antagit utskottets nu förevarande förslag och faststält uppskattningstiden
till år 1904, det vore skäl, att reservanterna afstode från
sitt förslag, på det att eu så vigtig sak som den nu förevarande må
genomföras under full enighet kamrarne emellan. Om reservanternas
förslag vinner bifall i denna kammare, och sålunda tiden framflyttas
till 1896, så är det åtta år som skiljer; men om man efter en eventuel
sammanjemkning kommer att föreslå t. ex. år 1900, gäller frågan endast
4 år; och jag vågar tro, att den vinst, som derigenom tillföres rustoch
rotehållare, är allt för obetydlig för att derom allvarsamt tvista.

Herr Göransson: Jag kan för min del icke anse annat, än att
det är en billig rättvisa, om reservanternas förslag vinner bifall, alldenstund
de värden, hvarefter ersättningen nu utgår, äro, åtminstone
på många orter och särskildt på den ort jag tillhör, alldeles för låga.
Uppskattningsvärdet vid Helsinge regemente är 150 kronor för soldatrote,
men vi få der betala våra soldater 250 kronor, således ett plus
på 100 kronor. I de intill liggande kustsocknarne deremot, der det är
båtsmanshåll, är uppskattningsvärdet 110 kronor för rote, och efter
vakanssättningen behöfva ej dessa rotehållare betala något tillskott
utöfver detta belopp, utan erhålla i stället afkastning å denna vakansafgift
med det procenttal lindringslagen bestämmer. För att komma
till den likställighet som förut fans mellan soldatrote och båtsmansrote
under det båda voro effektiva, anser jag eu omvärdering bör ske långt
förr än år 1903. Om jag dessutom jemför de orter, der rustningsoch
roteringsbördan är den mest tryckande, med andra orter der
grundskatterna utgöra tyngsta skattebördan, så erhålla dessa sistnämnda
afskrifning å hela det verkliga skattebeloppet, som derjemte efter afskrifningstidens
slut helt och hållet försvinner, men rust- och rote -

Onsdagen den 23 November, e. m.

219

N:o 6.

hållarne få icke allenast behålla indelningsverket qvar, utan skulle
äfven fortfarande få betala ett tillskott eller mellangift ända till år
1904, detta kan jag ej kalla rättvisa.

Det var eu talare bär, herr Wester, som anmärkte, att det skulle
betyda så litet, om en sammanjemkning komme till stånd, enär det
då i stället för en tid af åtta år skulle blifva fyra år. Jag föreställer
mig, att en sammanjemkning äfven skulle kunna ske på annat sätt,
nemligen så, att Andra Kammaren gåfve efter i § 3 i fråga om värderingsperiodeu
och bestämde den till hvart tionde år, samt Första
Kammaren gåfve efter i fråga om uppskattningstiden och bestämde
den för tiden intill år 1896.

Jag tager mig derför friheten yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Bexell: Jag förenar mig med reservanterna.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag anhåller om kammarens tillgift,
att jag vid denna sena timma tager till ordet i denna fråga, men jag
gör det derför, att den, enligt mitt förmenande, är af mera vigt, än
mången kanske föreställer sig.

Det lider intet tvifvel, att, genom antagandet af det härordningsförslag
och den utsträckning af beväringens öfningstid, hvarom Riksdagen
nu beslutat, det måste sättas i fråga kanske ej allenast en ökad
tjenstgöringstid utan äfven en ökad utbildning för den indelte soldaten.
Detta fordrar naturligtvis, i full konseqvens, eu ökad aflöning åt soldaten.
Denna kammare har nyligen beslutat, att på en viss tid fullständigt
afskrifva grundskatterna. Rust- och rotehållen äro ju ingenting
annat än grundskatter. Då nu de, som innehafva hemman, hvarå
grundskatter hvila, få dessa skatter efter viss tid fullständigt aflyftade,
få rust- och rotehållare deremot fortfarande behålla en större eller
mindre del af dessa besvär. Det är detta, som jag anser vara en orättvisa.
Visserligen är det meningen att gifva dem ersättning för sina
utgifter härutinnan, genom den uppskattning, som nu är ifrågasatt,
men skall denna uppskattning icke verkställas förr än vid en så seu
tidpunkt, som utskottet har föreslagit, sä hinna dessa utgifter för
rust- och rotehållarne att betydligt ökas. Genom upptaxeringens tidigare
verkställande kommer ersättningen att bättre motsvara de verkliga
kostnaderna, än nu är förhållandet. Frågan är således icke af ringa
betydelse.

Herr Wester har förutsatt, att om denna kammare i nu förevarande
§ fattar olika beslut med medkammaren, leder det icke till annat
resultat, i afseende på tidpunkten för första upptaxeringen, än att
utskottet kommer att föreslå en tidpunkt, som ligger midt emellan de
tidpunkter kamrarne hvar för sig antagit. Men om man förutsätter,
att denna kammare, såsom jag hoppas, godkänner reservanternas förslag
äfven i nästa §, deri reservanterna föreslå, att upptaxeringen skall
ske hvart femte år, föreställer jag mig, att herr Wester vill medgifva,
att eu sammanjemkning på andra grunder låter tänka sig. Första
Kammaren skulle nemligen kunna gå in på, att första uppskattningstiden
bestämdes till den af reservanterna föreslagna, under det att

Angående

lindring i

rustnings- och

roterings besvären.

(Forts.)

N:o 6.

220

Angående
lindring i
rustnings- och
roteringslesvären.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

denna kammare antoge värderingsperioden till den af utskottet föreslagna.

Jag är viss om, att ett sammanjemkningsförslag, sådant jag nu
antydt, har all möjlig utsigt att blifva antaget af båda Riksdagens
kamrar, hvarför jag anhåller att få instämma i herr Anders Perssons
yrkande.

Häruti instämde herr Wikstén.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få tillkännagifva,
att jag inom utskottet varit med om samma yrkande som det reservanterna
gjort. Jag tror, att det är skäl att bifalla reservationen i
denna punkt, ty då skulle det inträffa, att i lagen af 1885 inkomme
årtalet 1895, då en omvärdering åt'' rustnings- och roteringsbesväreu
skulle ske och derefter hvart 10:de år. Ty jag tror också att, såsom
eu föregående talare anmärkt, man skulle kunna sammanjemka så, att
man toge 1 O-årsperioden men finge in 1895 i § 3. Jag har bitradt
detta yrkande, emedan jag vill tillgodose dessa rust- och rotehållare lika
redbart som dem, som fått grundskatterna afskrifna. Det är för att
komma det verkliga värdet så nära som möjligt, som jag anser, att en
uppskattning bör ske före den af utskottet föreslagna tiden, så att rustoch
rotehållarne icke få något skäl att i detta hänseende klaga. Jag
skall icke längre upptaga kammarens tid; jag skall endast be att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Dieden: Vid den lagtima riksdagen i år har jag så tydligt
tillkännagifvit min ståndpunkt i försvarsfrågan, att jag icke ansett
mig böra upptaga kammarens tid med något yttrande under dessa
dagar. Jag anser försvarets stärkande så nödvändigt, att jag röstat
bifall till samtliga punkter i utskottets betänkanden. Men då jag och
många andra stadsrepresentanter gjort det och underkastat oss stora
bördor, som komma rust- och rotehållarne till godo, ha vi dervid haft
den tanken, att kostnaderna nu icke skulle beslutas större än utskottets
förslag leder till. Jag hemställer derför till reservanterna att i
denna punkt afstå från sitt yrkande och finna rimligt hvad utskottet
föreslagit.

Herrar Lindgren och Mehn förklarade sig instämma med herr
Dieden.

Herr Stjernspetz yttrade: Då nu grundskatterna genom lag
blifvit fullständigt afskrifna, och då det heter, att rust- och rotehållarne
skola få full ersättning för sina besvär, så är det väl Kongl.
Maj:ts och Riksdagens mening att också gifva dem full ersättning.
Men det få de icke genom de nu upptagna värdena. Jag kan försäkra
herrarne, att kostnaderna för rusthållet vid lifregementets husarer
gå till mycket öfver 350 kronor, ja närmare dubbla summan. Jag
anhåller derför, att det måtte skipas rättvisa öfver hela linien och
instämmer derför i reservanternas förslag.

Onsdagen den 23 November, e. m. 221 N:o 6.

I detta yttrande instämde herrar Eriksson i Mörviken och

Nordin. rustnings- och

rotering8-

Herr Truedsson: Jas; ber att få instämma med reservanterne. besvären.

(Forts.)

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
framstälda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande
åt'' utskottets förslag och dels på bifall till reservationen.

Herr talmannen förklarade sig anse den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick särskilda utskottets förslag
till ändrad lydelse af § 2 i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885, röstar

Jtij

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda förslag i hvad
det skiljer sig ifrån den af herr A. Persson m. fl. vid utlåtandet fogade
reservation, bifallit denna reservation.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 98 ja, men 108
nej; hvadan kammaren fattat sitt beslut i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

I fråga om sättet för uppskattningen af rustnings- och roteringsbesvärens
värde innehöll utskottets förslag i § 8, första stycket, följande
bestämmelser:

“År 1903 och derefter hvart tionde år, hvarje gång för de närmast
följande tio åren, bestämmer konungen rustnings- och roteringsbesvärens
värde för det i § 1 angifna ändamål efter föregående utredning
af eu nämnd och utlåtande af vederbörande landsting. “

Och hade utskottet derjemte afgifvit förslag till detaljerade stadganden
rörande den föreslagna nämndens sammansättning, m. m.

Ofvan sist nämnde reservanter hade deremot föreslagit att ifrågavarande
§ måtte erhålla denna lydelse:

“År 1895 och derefter hvart femte år hvarje gång o. s. v. (lika
med utskottet) — — —“.

I fråga härom anförde:

Herr Persson i Mörarp: Vid den 3 § har jag äfven ett yrkande
att göra, nemligen om bifall till den vid betänkandet fogade reservationen,
att i stället för orden “1903 och derefter hvart 10:de år“ i

N:o 6 222 Onsdagen den 23 November, e. m.

Angående, utskottets förslag införes “1895 och derefter hvart 5:te år“, samt för

rustnings- och ^ Ut«k°ttet temstält.

voterings- Med anledning åt den anmärkning, som här gjorts emot en tidi besvären,

gare uppskattning och särskildt med anledning åt hvad jag enskildt
(Forts.) fått höra, att uppskattningen skulle, om den komme att verkställas
tidigare, vara afsedd att bereda skånska rusthållarne en fördel, skall
jag be få säga några ord. Huru man kunnat få denna föreställning
kan jag ej inse. — Vakanssättningen är ju beslutad, och man kan
väl taga för temligen gifvet, att under afskrifningstiden minst hälften
af numren blifva vakanssatta. — Klart är ju, att de nummer, som
blifva vakanssatta före en ny uppskattning, slippa att betala högre belopp
än hvad i lindringslagen den 5 juni 1885 är bestämdt. — Är nu
detta värde för lågt, och derom är jag för min del öfvertygad, följer
ju att staten för dessa vakanssatta nummer får en lägre vakansafgift,
för en temligen lång tid framåt, än annars skulle blifva händelsen;
medan åter de nummer som senare blifva vakanssatta, få en lägre
ersättning än den de bort hafva. — Nu hafva rusthållen enahanda
skyldigheter. — Rättvist och billigt måste det vara, att de, såvidt
möjligt är, likställas i skatteväg, så att icke det nummer som får förmånen
af en tidigare vakanssättning, kommer i åtnjutande af en obehörig
fördel på det andras bekostnad; ty någon ökad uppoffring för
staten blifver det i detta fall icke. Detta till svar på den förmenta
förmånen för de skånska rusthållen.

I afseende på infanteriet gäller delvis detsamma fastän icke i så
hög grad, men då man uttalat att man vill, så vidt sig göra låter,
bereda likställighet skattskyldige emellan, vare sig besvären äro att
hänföra till grundskatter eller rustning och rotering och man på samma
gång medgifver att de nu bestämda värdena för de sistnämnda besvären
i 1885 års lag äro lägre än de verkliga kostnaderna, borde väl deraf
ock följa att yrkandet om en tidigare uppskattning är fullt befogadt.

I afseende på förslaget, att rustnings- och roteringsbesvärets
värde skall bestämmas hvart femte år i stället för hvart tionde, så
bekänner jag Öppet, att det är gjordt med tanke på en blifvande
sammanjemkning inom utskottet. Jag ber att i det hänseendet få
säga min uppfattning, och den är, att uppskattningen icke bör ske mer
än hvart tionde år, men börja så tidigt som kammaren nu beslutat.
Och jag tror att sammanjemkningen kan vara möjlig på eu sådan bas.

Jag anhåller om bifall till vår reservation i de afseenden, hvari
den afviker från utskottets betänkande.

Herr Redelius: Jag ber att få för kammaren tillkännagifva, att
jag i den nyss företagna voteringen röstat för utskottets förslag och
äfven i denna punkt ämnar göra det. Det är för mig motbjudande
att gå in på denna ändring, och jag anser, att de, som fått en sådan
eftergift, borde låta sig nöja med hvad de fått. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herrar Forsell, Petersson i Hamra och Larsson i Mörtlösa förklarade
sig instämma med herr Redelius.

223

N:o 6.

Onsdagen den 23 November, e. m.

Herr Wester yttrade: Herr talman! Jag hade tänkt att något

framhålla de jemförelsevis stora kostnaderna vid hvarje ny uppskattning
och de små förändringar, som kunna inträffa i värdena hvart
femte år, då vi nemligen taga i betraktande, att det skall vara medelvärdet
och att höjningarna i de särskilda rustnings- och roteringsvärdena
icke ske annat än vid ny rekrytering. Med hänsyn härtill är det
min öfvertygelse, att dessa kostnader för statsverket gå till mera än
hvad förhöjningen kommer att gifva rust- och rotehållarne. Men då
nu reservanterna öppet hafva erkänt, att de anse det vara rigtigt att
uppskattningen sker hvart tionde år, och detta just är utskottets förslag,
så anser jag detta vara tillräckligt för att få bifall till detsamma,
hvarom jag tillåter mig framställa yrkande.

Med herr Wester förenade sig herr Östberg.

Herr Nilsson i Skärhus: Då jag motionerade i detta ärende, begärde
jag, att denna omvärdering skulle ske hvart femte år. Men då
nu utskottet föreslagit hvart tionde år, och då herr Anders Persson förklarat,
att han, om saken blir återremitterad till utskottet, kommer att
understödja, att det blir hvart tionde år, så skall jag icke göra yrkande
på bifall till mitt förslag, utan förena mig i reservationen.

Herr Forsell: Jag tycker verkligen, mina herrar, att de offer,

som städernas invånare under loppet af dessa dagar gjort för ordnandet
af dessa vigtiga frågor, borde vara tillräckliga, och jag tycker,
att 1, som skördat frukterna af dessa offer, borde vara belåtna med
hvad I fått och icke begära mera. När nu utskottet efter noggrant
bepröfvande framstält sitt betänkande, tycker jag, att I icke boren
stå och tala om vidare eftergifter, utan nöja er med hvad I hafven
fått. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och afslag på reservationen.

Herr Göransson: Jag kan icke förstå hvarför man icke, när

kammaren beträffande föregående paragraf fattat beslut i öfverensstämmelse
med reservanternas förslag,''skulle kunna bifalla förevarande reservation
äfven i denna paragraf. Det förhåller sig nemligen så, att
för dem, som äro betungade af grundskatter, börjar afskrifningen vid
samma tid som lindringen i rustnings- och roteringsbördorna, men de
få full afskrifning d. v. s. efter fulla beloppet af beskattningsvärdet.
Jag kan icke inse något skäl hvarför rust- och rotehållare skola vara
sämre lottade i det hänseendet, när det antagligen inom den för afskrifningen
bestämda tiden med anledning af det beslut, som Riksdagen
fattat angående värnpligtens utsträckning, kommer att ställas
större anspråk på soldaten, hans rekrytöfnings- och mötestid kommer
att förlängas, och detta kommer att återverka på rust- och rotehållarne.
Jag är öfvertygad om att, innan de bestämda 12 åren gått
till ända, vi hafva vår rustnings- och roteringsbörda fördubblad mot
det värde, hvartill dessa besvär nu äro uppskattade och hvarefter lindringen
skall utgå. Jag kan icke annat än inse, att det vore rättvist,

Angående
lindring i
rustnings- och
rotering 8-besvären.
(Forts.)

N:o 6.

224

-Angående
lindring i
•rustnings- och
roteringsbesvären.

(Forts.)

Onsdagen den 23 November, e. m.

särskildt mot dem, som behöfva afskrifning af grundskatterna, att de
erhöllo denna afskrifning efter samma grunder. Hvarför skall man
dröja i 12 år innan man vill rätta eu sådan oegentlighet?

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Wester: Då jag yrkade bifall till utskottets förslag, tänkte

jag icke på att det torde vara nödvändigt att ändra § 3 uti utskottets
förslag till följd af det beslut, som kammaren fattat i afseende å § 2.
Uti § 2 har kammaren nemligen beslutat, att vid rust- och rotehållet
de i § bestämda värden skola gälla för tiden intill 1896, att i följd
deraf och i konseqvens med utskottets förslag måste man i § 3 insätta
årtalet “1895 och sedermera hvart tionde år“, på det att utskottet eu
gång skall komma till nödig sammanjemkning. — Jag ber således att
få ändra mitt yrkande derhän, att uti § 3 insättes år 1895 i stället
för år 1903.

Herr Jansson i Krakerud: Äfven jag skall be att få yrka bifall
till reservationen. Det synes mig nemligen som om de skäl, som anförts
för utskottets förslag, äro ganska svaga.

Herr Westers yttrande, att den ifrågavarande uppskattningen väl
är lika dyr för staten som den lindring, som rust- och rotehållare
skulle få, synes mig något besynnerligt, men jag skall icke tvista med
herr Wester om denna sak.

Den andre talaren i ordningen tyckte, att jordbrukaren borde vara
nöjd, då han fått en skänk och icke nu komma fram med ytterligare
anspråk. För min del tycker jag, att han i stället bort säga, att då
nu jordbrukaren haft att draga dessa sekelgamla orättvisor, så skall
jag vara villig att utjemna dem så mycket som möjligt.

Herr Stjernspetz: Så vida icke den antagna lindringen en dast

skall stå på papperet för skens skull utan att hafva någon verklighet
med sig, kan jag icke finna annat än att vi böra bifalla reservanternas
förslag.

För öfrigt vill jag mot det sakliga skäl, som herr Wester anförde
om de stora kostnaderna för uppskattningen, invända att, om kammaren
kommer att fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med reservationen,
det icke är kammarens mening att uppskattningen skall ske oftare än
utskottet föreslagit, nemligen hvart tionde år. Skilnaden är endast att
denna uppskattning skall ske något förr, men sedan vore det meningen
att en sammanjemkning skulle ske i den rigtning, att de blifvande
uppskattningarna skedde hvart tionde år. Några ökade utgifter för
statsverket skulle således härigenom icke komma att uppstå.

Jag anhåller att fortfarande få yrka bifall till reservanternas förslag

Häruti instämde herr Petersson i Boestad.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets förslag
med den af herr Wester föreslagna ändring och dels på bifall till re -

Onsdagen den 23 November, e. m.

225

N:o 6.

servanternes yrkande; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef
emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller särskilda utskottets föreliggande
förslag till ändrad lydelse af § 3 i lagen om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären den 5 juni 1885, med den af herr ^Vester
påyrkade förändring, röstar

Ja;

ti* j,, ■ li ,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit det förslag till lydelse af nämnda
§, som innehålles uti den af herr A. Persson m. fl. vid utlåtandet afgifna
reservation.

Omröstningen visade 92 ja men 99 nej; och hade kammaren alltså
bifallit reservanternas förslag.

Återstående §§ 4—13.

Godkändes.

Utskottets hemställan i förevarande punkt förklarades besvarad
genom kammarens i ämnet fattade beslut.

Punkten 2.

Bifölls.

Härefter åtskildes kammarens

liv i, r-'' '' .ti. ; • ..* .;i j‘*>i

-''tf vide >'' ii .\»ii .

• l''-r» r. • .i.i. Vist»

i*i ’ u ;;•)(•

ledamöter kl. 1,28 på natten.

•r ,

In fidem
Hj. Nehrman.

Angående
lindring i
rustnings- och
roteringsbesvären.

(Forts.)

Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 0.

N:o 6.

226

Torsdagen den 24 November, f. m.

Torsdagen den 24 november.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 17 innevarande november äfvensom
ett protokollsutdrag.

§ 2.

Härefter upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen A. F. Liljeholm på grund af en reumatisk
åkomma i ena benet är hindrad deltaga i Riksdagens förhandlingar
intygas.

Stockholm den 24 November 1892.

E. W. Wretlind,

Leg. läkare.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg till en början särskilda utskottets
utlåtande n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upphörande af de enligt förordningen den 5 oktober 1889 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman.

1 detta utlåtande hemstälde utskottet:

att Riksdagen — under vilkor att kamrarne fattade sammanstämmande
beslut, som af Kongl. Maj:t godkändes^ i anledning af så väl
hvad Kongl. Maj:t i särskilda till Riksdagen den 14 oktober 1892 aflåta
propositioner föreslagit dels angående förbättrad härordning, dels
angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni
1885, dels angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. m., dels om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, dels angående ändring i lagen
om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, dels
ock angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, som äfven inom Riksdagen i dessa ämnen väckta
förslag — måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i förevarande proposition
n:o 5 föreslagit.

Torsdagen den 24 November, f. m. 227 N;o 6.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Romberg: På grund af den uppfattning, jag har om hela
den här afskrifnings- och aflyftningsåtgärden nödgas jag att hos herr
talmannen på de skäl, jag försökt att närmare angifva, då frågan i
går vid midnattens timme företogs till afgörande, få yrka afslag äfven
å utskottets i dess utlåtande n:o 5 gjorda hemställan.

Vidare anfördes ej. Efter af talmannen gifna propositioner dels
på bifall till och dels på afslag å utskottets hemställan, biföll kammaren
samma hemställan.

§ 4.

Föredrogs vidare särskilda utskottets utlåtande n:o 6, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag under riksstatens femte
hufvudtitel med anledning af föreslagna ändringar dels i värnpligtslagen
den 5 juni 1885, dels i lagen angående lindring i rustnings- och
roteringsbesvären af samma dag.

Punkten 1.

Bifölls.

Under punkten 2 hemstälde utskottet att Riksdagen — under
vilkor att kamrarne fattade sammanstämmande beslut, som af Kongl.

Maj:t godkännas, i anledning af såväl hvad Kongl. Maj:t i den till
Riksdagen den 14 oktober 1892 aflåtna propositionen angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885,
som äfven inom Riksdagen i detta ämne väckta förslag — måtte, för
beredande af ytterligare lindring utaf tio procent i rustnings- och
roteringsbesvären för de rust- och rotehållare, som utgöra dessa besvär
effektivt, under femte hufvudtitelu för år 1898 anvisa ett anslag
af 13,300 kronor, att redovisas gemensamt med det å ordinarie stat
anvisade anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Ordet begärdes af

Herr Rom berg, som yttrade: Af samma skäl, som af mig nyss

påpekades, nödgas jag, herr talman, yrka afslag å förevarande punkt.

Herr Grefve Ha mil ton: Det kunde kanske vara onödigt att till

besvarande upptaga den siste ärade talarens anförande, då hans yttranden
de två sista gångerna endast synes hafva väckt kammarens munterhet.
Men i sjelfva verket representerar han en hel klass af medborgare,
hvilka den ena minuten med största ifver påyrka försvarsfrågans
lösning under förutsättning att grundskatterna afskrifvas och
den andra minuten lika ifrigt söka fritaga sig från all delaktighet i
denna skatteafskrifning. Ett dylikt tillvägagåeode är dock —• jag

N:o 6.

223

Torsdagen den 24 November, f. m.

tillåter mig säga det, lika mycket till dem, den ärade talaren här kan
sägas representera, som till honom sjelf — intet annat än ett meningslöst
— koketteri.

Herr Hornberg: Jag skall först och främst be att få besvara

herr grefve Hamiltons yttrande rörande det förhållande, att jag säger
nej till afskrifningsåtgärdena oaktadt jag sagt ja till de åtgärder, som
af regeringen föreslagits till ordnande af rikets försvar.

Jag påpekade i går att med den sammankoppling af frågor, som
man här föreslagit, det nästan ser ut, som om det för den enskilde
representanten endast funnes två möjligheter, nemligen att antingen
säga ja till alltsammans, äfven till sådant, hvartill man på grund af
samvetsbetänkligheter icke kan säga ja, för såvidt man vill bibehålla
aktningen för sig sjelf; eller också att säga nej till alltsammans, således
äfven till folkslag, som man anser vara för fosterlandet goda och
välbehöfiiga.

Jag ber vidare att, med anledning af herr grefve Hamiltons yttrande,
att kammaren skulle med löje åhört mina föregående anföranden
och den protest jag deri uttalat, få säga, att jag beklagar om det
skulle vara så stäldt inom den svenska Riksdagen, att, om en representant
förklarar sig på grund af samvetsbetänkligheter icke kunna vara
med om en sak, en sådan förklaring skall kunna väcka åtlöje.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner
dels på bifall till och dels på afslag å utskottets hemställan;
och blef densamma dervid af kammaren bifallen.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst särskilda utskottets utlåtande n:o 7,
i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner n:o 4, om ändring
i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, och n:o 6, angående beräknande af viss andel af
öfverskottet å statsregleringarna för år 1890 och föregående år som
en statsverkets tillgång för år 1893, än äfven inom Riksdagen väckta
motioner i dithörande ämnen.

Under punkten 1 af detta utlåtande hemstälde utskottet till en
början:

att Riksdagen — under vilkor att kamrarne fattade sammanstämmande
beslut, som af Kongl. Maj:t godkändes, i anledning af såväl
hvad Kongl. Maj:t i särskilda till Riksdagen den 14 oktober 1892 aflåta
propositioner föreslagit dels angående förbättrad härordning, dels
angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni
1885, dels angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
in. m., dels angående upphörande af de enligt förordningen
den 5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och
lotshemman, dels angående ändring i lagen om lindring i rustnings -

Torsdagen den 24 November, f. m. 229 N:0 6.

och roteringsbesvären den 5 juni 1885, dels ock angående ändrad lydelse
af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som
äfven inom Riksdagen i dessa ämnen väckta förslag — måtte bifalla
hvad Kongl. Maj:t i propositionen n:o 4 föreslagit rörande ändring i
§ 1 af förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
och af inkomst samt i § 17 af den vid samma förordning fogade
instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Hammarström: Som jag icke förut under den urtima

riksdagens lopp har begärt ordet, så ber jag att nu få göra det, emedan
jag icke vill resa hem utan att hafva på något sätt tillkännagifvit
min ställning i de stora och vigtiga frågor, som här förelegat till afgörande
och hvilka frågor äro af den omfattning, att de komma att
få sina efterverkningar under en lång framtid. Jag känner till fullo
det ansvar, som hvilar på mig såsom representant för min valkrets
vid afgörandet af nämnda betydelsefulla frågor.

Jag ber då först och främst att få för kammaren förklara att

jag fritager mig från all delaktighet i den ära, som må tillkomma

dem, som med sina röster bidragit till framgången åt det förslag, som
här förelegat och till de beslut, som här blifvit fattade. PMr egen

del har jag nemligen icke röstat för de förslag, som här förelegat.

Orsakerna dertill hafva varit mångahanda. Med tillkännagifvande
häraf skall jag emellertid icke vidare beröra de beslut, som redan
blifvit fattade. Beträffande den föreliggande punkten skall jag blott
be att få uttrycka min önskan om framgång åt hvad såväl Kongl.

Maj:t föreslagit, som äfven utskottet delvis tillstyrkt, nemligen att
skatterna hädanefter måtte utgå såsom direkta skatter å förmögenhet
och på sätt samt i den mån dessa vanligen utgå. Utskottet säger
visserligen å sid. 31: “Allt eftersom för tillgodoseende af nu ifråga varande

statsbehof nya skatter behöfva upptagas, lära väl konsumtionsskatter
i en eller annan form icke kunna undvikas, men utskottet anser
dock, att direkta och förmögenhetsskatter för detta ändamål, i den
mån sådant lämpligen ske kan, jemväl böra anlitas." För min del anser
jag att de borde kunna undvikas, och jag anhåller att de för
framtiden ock måtte undvikas. Och då utskottet dervid sagt att “i
den mån sådant lämpligen ske kan, dylika medel" — d. v. s. direkta
och förmögenhetsskatter — “böra anlitas", så anser jag att det i
stället bort heta: att “i den mån sådana nya skatter erfordras, det
också måtte så ske".

Jag ber också att få uttrycka den önskan, att vid en blifvande
lagtima riksdag de åtgärder må vidtagas, som äro möjliga för ^jemnande
af de olika verkningarne af de beslut, som här blifvit fattade,
och att vid en blifvande reglering af allt hvad som här i följd af dessa
beslut delvis kommit i oordning,-om man jemför förhållandena sådana
de blifva med dem, sådana de för närvarande äro, man då icke måtte
glömma att tänka på de icke orepresenterade klasserna. Jag ber derför
att få yrka bifall till utskottets förslag i den delen, att direkta

230 Torsdagen den 24 November, f. m.

skatter måtte till alla delar uttagas för betäckande af de utgifter, som
komma att blifva en följd af de beslut, som här blifvit fattade.

Herr grefve Hamilton: Jag begärde ordet blott för att fästa

den siste talarens uppmärksamhet derpå, att vi ännu icke kommit till
den punkt han afsåg; hvad han anförde om den direkta beskattningen,
har icke det ringaste att göra med den nu föredragna punkten.

Herr Hammarström: Då här vid början af behandlingen af

de frågor, som för kammaren förelegat till afgörande, talarne i allmänhet
tilläto sig att taga en öfverblick öfver betänkandet i dess helhet,
ehuru ärendet då gälde en viss föredragen punkt, så trodde jag
det icke skulle vara mig förmenadt att göra på samma sätt, helst
jag dervid utfäste mig att icke vidröra de beslut, som redan voro
fattade.

Jag vidhåller i öfrigt hvad jag nyss yttrat.

Sedan öfverlägguingen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 2—4.

Biföllos.

Angående
åtagande af
Hlläggsbevillning.

Punkten 5.

Utskottet hemstälde i denna punkt:

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 6
gjorda framställning derom, att, utöfver de i riksstaten för år 1893
upptagna tillgångar och inkomster, måtte såsom en statsverkets tillgång
för samma år af öfverskottet å statsregleringarna för år 1890
och föregående år upptagas och beräknas ett belopp af 1,184,300
kronor, måtte, i anledning af inom båda kamrarne väckta motioner
af herr C. B. Hasselrot, herr Jansson i Krakerud, samt herrar Anderson
i Hasselbol och Olson i Steusdalen, den sistberörda, så vidt den
afsåge 1893 års statsreglering, besluta, att de medel, hvilka, i händelse
de af Kongl. Maj:t i propositionerna n:is 1, 2, 3, 5, 7 och 8
framstälda förslag i hufvudsak af Riksdagen bifölles, blefve för år
1893 erforderliga, skulle till den del, de icke ansåges kunna anskaffas
genom den i punkten l:o) förordade höjningen af jordbruksfastighetsbevillningen,
uttagas genom tilläggs bevillning, beräknad till viss lika
procent så väl å den förhöjda bevillningen för jordbruksfastighet som
å bevillningen för annan fastighet och inkomst, dock så att de, hvilka
för inkomst vore taxerade till belopp understigande 800 kronor, skulle
från tilläggsbevillningens utgörande -vara befriade; med Riksdagen förbehållen
rätt att, uppå skeende framställning af utskottet, sedan de
ökade anslagsbehofven för år 1893 blifvit bestämda, besluta om den
procent, med hvilken tilläggsbeviilningen skulle utgå.

Torsdagen den 24 November, f. m. 231

I fråga härom anförde nu:

Herr Ollas A. Ericsson: Jag skall tillåta mig göra en liten
erinran mot utskottets förslag i denna punkt.

Utskottet föreslår att de, som äro taxerade till en inkomst understigande
800 kronor, skola vara befriade från denna tilläggsbevillning.
Jag skulle vilja utsträcka denna befrielse äfven till de små fastighetsegare,
som utgöra bevillning för fastighet som understiger 1,000 kronors
taxeringsvärde, ty jag anser det lika rättvist att äfven dessa blifva
befriade i detta hänseende. Visserligen kan häremot invändas att

fastighet är af sådan natur, att man icke kan bevilja den en sådan

befrielse. Men jag vill erinra kammaren om att ett beslut i denna
rigtning står i full öfverensstämmelse med kammarens beslut för ett
par år sedan, då väghållningsfrågan var före. Då beslutades att
befria dessa mindre fastighetsegare från att deltaga i väghållningsbesväret.
Jag tror, att då man nu beslutat en så stor uppoffring från
de mindre bemedlades sida, som den att de skola utgöra en 90 dagårs
värnpligt, man också bör se till, om man icke kan lätta bördan för
de små, äfven i afseende å dem som utgöra bevillning för fastighet.

Jag tror detta vara så mycket mer behörigt, som dessa små just äro

de, som hufvudsakligen få skicka ut sina söner på exercisfältet. I
min hemort resa nemligen många af de ynglingar, som kunna förskaffa
sig respengar, till Amerika, endast dessa små fastighetsegare
förmå icke att åstadkomma några medel för att skicka sina söner dit.
Jag tror derför att det vore klokt, om åtminstone denna kammare
insåge billigheten och rättvisan af att, då det är fråga om att tillskapa
en tilläggsbevillning, undantaga dessa små fastighetsegare från att
utgöra densamma. I min hemtrakt är jordstyckningen så stor, att
det finnes så ofantligt många, hvilkas enda egendom utgöres af en
stuga med ett litet potatisland o. d.; äfven dessa skulle nu enligt
utskottets förslag, komma att utgöra eu särskild tribut för beredande
af eu skattejemkning för de bätte lottade i samhället. Jag kan för
min del icke vara med om ett dylikt förslag. Jag kan icke från
dessa mindre bemedlade taga hjelp för att få mina skatter lindrade.
Man kan visserligen invända, att det bevillningsbelopp, hvarifrån
enligt mitt yrkande dessa af mig omnämnda smärre fastighetsegare
skulle blifva befriade, blefve så obetydligt, att man för en sådan åtgärd
icke borde påkalla Riksdagens uppmärksamhet. Ja, detta kan
nog vara sant, men då man fritager dem, som skatta för inkomst af
kapital intill 800 kronor, så anser jag verkligen rättvisan fordra, att
äfven dessa små fastighetsegare befrias. Jag går till och med så
långt, att jag nästan hellre, för att statskassan ej skulle lida någon
minskning genom den af mig föreslagna befrielsen skulle vilja från
befrielse undantaga dem som skatta för inkomst åt kapital. I min
ort finnes det icke så få, som hafva inkomst af kapital jemte det att
de hafva jordbruksfastighet. Detta kapital är merendels icke större än
att inkomsten derå understiger 800 kronor, och innehafvarne deraf
skulle således blifva befriade från tilläggsbevillning härför. Man kan
lätt tänka sig, hvilket intryck det skall göra på den del af ortens

N:0 6.

Angående
åtagande af
tillag gsbevill
ning.
(Forts.)

N:c 6.

Angående

åtagande af

tilläggsbevill ning.

(Forts.)

232 Torsdagen den 24 November, f. m.

befolkning, som äro innehafvare af sådana små fastigheter, då den
får höra att Riksdagen för förbättrande af försvaret och för afskrifning
af grundskatterna pålagt dem en tilläggsbevillning, men befriat
t. ex. desse kapitalister. Jag kan icke vara med om något sådant.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag med det
tillägg, att äfven egare till fastighet, understigande 1,000 kronors taxeringsvärde,
måtte befrias från den ifrågasatta tilläggsbevillningen.

Herr Gumse Hus: Det är just icke mycket att säga sedan

denna fråga kommit på den punkt, dit den nu hunnit. Vi hafva
beslutat att lägga stora bördor på somliga klasser, för att i stället
bereda andra stora fördelar, och när det i natt var fråga om att i
tvänne särskilda fall bevilja garantier åt beväringen, så afslogos dessa
garantiförslag; men när det sedan åter blef fråga om garantier åt det
inom Riksdagen så klent stälda jordbruksintresset, så beviljades sådana.
Allt detta är belysande för hela ställningen, och den skulle få en
äflnu fullständigare belysning, om denna kammare nu också beslutade
att antaga denna punkt, sådan den af utskottet blifvit formulerad.

Den föregående talaren yttrade sig om eu sida af saken, som
jag dock anser vara af mindre vigt; det handlade om något antal
ören. Men saken har äfven en annan sida, som, enligt mitt sätt att
se, är af vida större betydelse, och vid hvilken jag skall be att få
uppehålla mig något.

Utskottet uttalar den meningen att de, som för inkomst äro
taxerade till belopp, understigande 800 kronor, skola från tilläggsbevilluingens
utgörande vara befriade. Det förefaller mig, som om
resultatet af detta utskottets uttalande skulle kunna komma att blifva,
att det politiska strecket, för hvars borttagande eller åtminstone nedsättande
det ännu finnes några röster som höja sig till och med inom
Riksdagen, blefve i stället betydligt förtjockadt, det vill säga att gränsen
mellan de röstberättigade och de icke röstberättigade skulle blifva
ytterligare befästad. I detta afseende var verkligen Kong!. Maj:t,
som eljest just icke nu väntades visa någon högre grad af förkärlek
för de samhällsklasser, som skola utgöra dessa bördor, i hufvudsak
vida välvilligare i sitt förslag. I Kongl. Maj:ts proposition ställes
nemligen i utsigt frihet från ifrågavarande tilläggsbevillning icke blott
för de skattskyldige, hvilkas inkomst understiger 800 kronor, utan
äfven derutöfver åtminstone för större delen af inkomstgruppen 800
—1,800 kronor. Utskottet deremot har satt gränsen nedanför 800
kronor. Nu veta vi litet hvar, hurusom man i åtskilliga valkretsar
vid val af representanter gjort sådana manövrer som att dels söka
bringa upp siffran för personer med en inkomst sväfvande kring 800
kronor för att få dem tillerkänd valrätt, och dels — i sådana fall
alltid under åberopande af filantropiska skäl — söka få ned inkomstsiffran
under nämnda belopp, när det legat i vederbörandes intresse
att från valrätt utestänga en del medborgare. I synnerhet har detta
förekommit i sådana valkretsar, der partierna stått någorlunda jemnt
emot hvarandra, och det har der gått derhän, att man ej saknar uppgift
på att eu person fått sin taxering för inkomst nedsatt till 798 kronor -

233

N:o 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

Om det nu icke är utskottets bestämda mening med det nu
framstälda förslaget, att söka åstadkomma en minskning i de valberättigades
antal, skall jag anhålla att det måtte ske en ändring i
ordalagen i utskottets förslag. Det är visserligen icke mycken utsigt
att få en sådan ändring bifallen, men då må det ock konstateras att
meningen är att äfven på detta båll försämra ställningen för de under
strecket stående. Jag gör således hos herr talmannen det yrkandet
att orden “belopp understigande 800 kronor" måtte utbytas mot
orden “belopp af 800 kronor eller derunder". Derigenom vinnes
åtminstone så mycket, att från denna kammares sida icke uttalas
någon bestämd mening att vi skola försöka vidtaga sådana åtgärder,
som lära komma att leda till att eu större mängd af befolkningen
flyttas under strecket, på samma gång man fortfarande lemnar öppet
för Kong!. Maj:t att i sitt till nästa Riksdag motsedda förslag sträcka
lindringen ännu högre upp, hvarom, såsom jag redan nämut, i anförandet
till statsrådsprotokollet göres en antydan.

Herr Larsson i Mörtlösa: Då jag hittills under den förda

diskussionen icke uttalat min åsigt beträffande de föreliggande stora
frågorna, ber jag nu få tillkännagifva, att jag hittills röstat för
utskottets förslag i hvarje punkt samt att jag äfven med min röst
ämnar bidraga till att utskottets hemställan i den nu föreliggande
punkten godkännes. Jag anser nemligen att utskottet på ett lyckligt
sätt löst sin uppgift, så att hufvudsakligen de mera bemedlade få
åtaga sig de bördor, som Riksdagen pålagt.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.

Herr grefve Ha milton: I det anförande, som vi nyss hörde

från dalabänken, uttalades åtskilliga ganska tänkvärda saker. Den
ärade talaren antydde, att det ingalunda är samma sak att hafva inkomst
af kapital som att hafva inkomst af arbete. Delta är obestridligen
rigtigt, och önskvärdt vore derför, om det i beskattningshänseende
kunde göras skilnad mellan dessa båda inkomstarter. Men
beklagligtvis går detta icke för sig, då, såsom herrarne veta, vår bevillningsförordning
icke gör någon skilnad i detta fall. Likaså har
talaren fullkomligt rätt i, att det vore önskvärdt, om skattelindriugar
kunde leinnas äfven de mindre fastighetsegarne. Men äfven i detta
afseende måste man ju följa bevillningsförordningens stadganden. Och
för öfrigt åstadkommer man icke rättvisa, om man på grund af fastighetens
litenhet gör afdrag, ty det inträffar ju ofta, att äfven den rike
eger eu liten fastighet. Det är derför icke möjligt att gå den ärade
talaren till mötes, hur önskvärdt det än kunde vara att få de af honom
omnämnda missförhållandena afbjelpta.

Hvad åter beträffar frågan hvar gränsen bör sättas för tillgodonjutande
af afdraget, så voro meningarna i den punkten delade inom
utskottet. En minoritet, hvaribland äfven jag befann mig, önskade
att gränsen skulle sättas vid eu inkomst af 1,200 kronor. Denna
minoritet var emellertid så liten, att vi icke ausågo det löna mödan
att reservera oss.

Angående

åtagande af

tillag gsbevill ning.

(Forts.)

N:o 6.

234

Torsdagen den 24 November, f. m.

^Angående Hvad beträffar det af herr Gumselius nu framstälda förslaget, har

atagande af jag naturligtvis ingenting att deremot invända. Då jag, såsom jag
1 a^ningVl nyss närande, inom utskottet röstade för att gränsen skulle sättas vid

(Forts.) 1,200 kronor, har jag ingen del i utskottets förslag. Jag har derför,

som sagdt, för min del intet att invända mot herr Gumselii förslag,
ehuru jag fruktar att det under nuvarande förhållanden i bästa fall
endast kan leda till en opinionsyttring.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Johnsson i Bollnäs: Det kan ju icke vara annat än gläd jande

att höra, att det finnes så mycken patrotism och offervillighet
för vinnande af ett mål, försvarets ordnande, som synes framgå af de
under de senaste dagarne i denna kammare fälda yttranden. För
min del har jag endast att tillägga, att det skulle vara ännu mera
fägnesam!, om denna sjelfuppoffring icke svalnat, då det eu gång
gäller att omsätta den från ord till handling. Det skall icke komma
att saknas tillfällen att visa, att det icke varit en tom fras, då man
framhållit att alla böra efter förmåga bidraga till statsbehofvens fyllande.
Jag syftar på den dag, som visst icke är fjerran, då det blir fråga
om att anskaffa medel, som blifva nödvändiga med anledning af de nu
fattade besluten.

Jag har, i afseende på sättet för lösningen af de frågor hvarom
kammaren nu beslutat, vågat hysa en från pluraliteten afvikande mening,
i det jag ansett, att det först efter en fullständig omorganisation af
stamtrupperna, är möjligt bedöma i hvad mån tiden för de värnpligtiges
öfningar må utsträckas, för att vårt försvar, efter våra förhållanden
och tillgångar, må anses tillfredsställande. Då vi, som haft
denna uppfattning om sättet för försvarsfrågans lösning, stödas af
sådana auktoriteter som, — om jag förbigår 1870 års försvarskomité
och 1873 års riksdagsskrivelse, — äro i afseende å stammens ombildning
framhållna såväl af särskilda utskottet vid 1883 års riksdag
som af hvad statsrådet och chefen för landtförsvaret i statsrådsprotokollet
den 8 januari 1883 anfört, så synes det mig som utskottet bort göra
ett allvarligt försök att lösa frågan i denna rigtning. När man stöder
sin åsigt på sådana och många andra auktoriteters uttalanden, synes
det som om majoriteten icke bort beskylla dem som vidhålla den
uppfattning, som gjorde sig gällande i denna kammare 1883, med tillmålen
om brist på patriotism och dylikt, och allra minst borde denna
beskyllning framkastas af dem som på sin tid sökte genomföra sistnämnda
års härorduingsförslag. Jag tror icke, att man genom ett
sådant tillvägagåeude vinner några fosterländska segrar. Man borde
ej hafva helt och hållet glömt det förflutna och respektera andras,
kanske ej mindre ärliga afsigter.

Det är måhända ännu för tidigt att yttra sig, om de beslut, som
nu blifvit af Riksdagen fattade, äro de bästa möjliga; domen deröfver
tillkommer framtiden. Besluten äro visserligen nedskrifna i kamrarnes
protokoll, men framtidens dom är oskrifven; hvem vet dess innehåll?

Jag skall, herr talman, i den föredragna punkten icke göra något
yrkande.

Torsdagen den 24 November, f. m. 235

Häruti instämde herr Hansson i Solberga.

Herr Hedin: Jag skall endast anhålla att på de af herr Gumse lius

anförda skäl få instämma i hans yrkande. Och jag får på samma
gång säga att, derest icke kammarens beslut omedelbart utfaller i enlighet
med herr Gumselius’ förslag, kommer jag att besvära kammaren
med en votering derom.

Sedan denna kammare redan i går fattat beslut afvikande från
Första Kammarens, kan naturligtvis ett olika beslut, äfven i denna
punkt icke föranleda till någon förlängning af riksdagen.

Herr Gumaelius: Genom samtal med medlemmar af kammaren

har jag erfarit, att jag icke rigtigt lyckats göra mig förstådd beträffande
mitt sist gjorda yrkande eller också att jag icke kunnat
göra mig tillräckligt hord. Jag ber derför få tillägga, att mitt förslag
innefattade, att det icke skulle genom vårt beslut nu läggas en ytterligare
eller särskild skatt på sjelfva den politiska rösträtten. För
närvarande äro kanske i medeltal 500 kronor skattefria vid en inkomst
af 800 kronor för år. För 800 kronors inkomst erlägger man sålunda
3 kronor i bevillning samt kommunalskatt derefter. Nu veta vi af
erfarenhet, att på många håll, och i synnerhet der det kan vara af
politisk betydelse, hjertnupenheten är så stor bland taxeringsförrättarne,
att de tycka menniskokärleken fordrar, att de sätta ned inkomstberäkningen
för en del skattskyldige från 800 till 700 kronor. Dessa
få sålunda erlägga i stället för 3 endast 2 kronor i bevillning. Antager
Riksdagen nu utskottets förslag sådant det föreligger, skulle det
alltså vid den framtida tillämpningen icke vara en krona, som dessa
menniskovänner skulle kunna använda såsom motiv för att sätta personer
under strecket, utan det skulle vara fyra kronor. Med 3 kronors
bevillning skulle nemligen i framtiden komma att följa ytterligare 3
kronors tilläggsbevillniug, men med 2 kronors bevillning skulle ingen
tilläggsbevilining förekomma. Om några politiska stöttepinnar sitta i
en taxeringskomité, och det är af mera vigt för dem att icke få lör
många valmän inom kommunen än att få en något större inkomst till
kommunens kassa, så måste det vara mycket mera frestande för dem
att taxera en hel hop personer till 700 eller till och med till 798
kronors inkomst i stället för 800 kronor, när de derigenom befrias
äfven från tilläggsbevilining.

Det är svårt att veta om utskottets formulering tillkommit i
hastigheten, genom ett förbiseende, eller det verkligen är meningen
att vidtaga eu åtgärd, som måste resultera till en minskning af de
politiskt röstberättigades antal, hvilketdera, skall väl nu visa sig; och
jag vill, trots allt som passerat under denna vecka, tro, att det finnes
en betydlig del af denna kammares ledamöter, som skulle draga sig
för att taga äfven detta på sitt samvete.

Herr Jonsson i Hot: Såsom grefve Hamilton nyss nämnde
fans det inom utskottet en minioritet, som yrkade att gränsen för
befrielse från tilläggsbevilluiugen skulle sättus till 1,200 kronor. Men

N:0 6.

Angående

åtagande af

tilläggsbevili ning.

(Forts.)

N:o 6.

236

Torsdagen den 24 November, f. m.

Angående

åtagande af

tilläggebevill ning.

(Forts.)

denna minoritet var så svag, att den icke ens ansåg det löna mödan
att reservera sig mot utskottets mening i detta fall. Då emellertid
herr Gumselius nu framstält ett yrkande, som i någon mån undanrödjer
de olägenheter, som vidlåda den af utskottet uppdragna gränsen
samt då detta icke kan spela någon stor roll i afseende på statsinkomsterna,
vill jag härmed gifva tillkänna, att jag instämmer med
herr Gumselius och kommer vid eventuel votering att rösta för hans

Herr Alexanderson instämde i detta yttrande.

Herr vice talmannen Daniels o n: Representanten från Dalarne
ansåg, att äfven fastighetsegare, hvilkas egendomar äro uppskattade
till ett värde af mindre än 1,000 kronor, borde vara befriade från
tilläggsbevillning. För min del är jag dock af olika åsigt mot honom
i detta afseende. Jag tror icke, att man beträffande fastighetsegarne
kan uppdraga någon gräns, ty det finnes, såsom förut blifvit påpekadt,
många förmögna personer, som hafva små fastigheter här och der,
och då skulle äfven de befrias från tilläggsbevillning för dessa fastigheter.

För öfrigt tror jag, att det belopp, som det här gäller, är så
ofantligt ringa, att det icke har någon vidare betydelse. För en fastighet,
upptaxerad till 1,000 kronor, skulle ju den ordinarie bevillningen
utgå med 60 öre, och då man tänkt, att den tilläggsbevillning, hvarom
det här är fråga, skulle utgöra 25 procent af denna förhöjda bevillning,
så skulle ju för en fastighet å 1,000 kronors värde den ifrågavarande
tilläggsbevillningen endast uppgå till 15 öre, som ju är en så
försvinnande obetydlighet, att det icke vore skäl att införa en sådan
undantagsbestämmelse.

Hvad vidare beträffar herr Gumselius’ yrkande och hans tal om,
att ett bifall till utskottets förslag vore att lägga skatt på den politiska
rösträtten samt att man kan beröfva personer deras rösträtt genom
att variera med uppskattningen, så gäller detta icke alls denna bevillning,
ty här är det endast fråga om år 1893, och denna bevillning
skulle således uttaxeras efter redan i år faststälda taxeringsgrunder.
Således kan sådant der, jag ber om ursäkt jag säger krångel, icke
komma i fråga, då det redan är faststäldt, hvad som i detta fall skall
gälla. Riksdagen får fatta nytt beslut nästa år, och då kan det bli
andra bestämmelser om så befinnes lämpligt. För en inkomst å t. ex.
800 kronor, skulle en person i vanliga fall — d. v. s. med bevillningsfrihet
för 500 kronor, i stad är ju ofta existensminimum ännu
större — få betala 3 kronor i bevillning. Om man nu tänker sig,
att tilläggsbevillningen skulle utgå med 25 procent, så utgör summan
för den som här är i fråga endast 75 öre på 800 kronor i inkomst.
Och detta gäller, som sagd!, endast för år 1893. Jag har velat
erinra om detta förhållande, att saken ej kan komma att taga sig
ut på det sätt, man förmenat; det är en ren omöjlighet.

Emedan jag således anser, att alla skäl tala för ett bifall till
utskottets hemställan, tager jag mig också friheten yrka, att kammaren

237

N:o 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

måtte bifalla utskottets förslag, ty jag anser, att så väsentliga skäl
derför finnas, att eu afvikelse åt det ena eller andra hållet hvarken
är lämplig eller behöflig.

Herr Öl. Olsson från Stockholm: Jag ber att få tillkännagifva,
att jag sluter mig till herr Gumselius’ förslag.

Herr Hedin: Jag anhåller, herr talman, att få fästa uppmärksamheten
derpå, att det är icke alldeles likgiltigt, om kammaren och
Riksdagen nu besluta i enlighet med utskottets förslag eller i enlighet
med herr Gumselius’ förslag, ty genom att besluta, såsom utskottet här
har föreslagit, har dock Riksdagen principielt uttalat sig i denna fråga,
och ett sådant beslut kommer sedermera också sannolikt att verka på
kommande Riksdagars beslut, såvida icke möjligen representantens för
Öland anmärkning i sjelfva verket gick ut derpå, att denna tilläggsbevillning
skall framdeles icke alls förekomma, utan skall i alla fall
upphäfvas och ersättas med konsumtionsskatter.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Jag har inom utskottet
bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit, men jag ber att få
försäkra kammarens ledamöter, att det icke varit af politiska motiv.
Jag har icke haft för afsigt att söka åstadkomma någon inskränkning
i den rösträtt, som nu finnes, utan jag har i stället haft uppmärksamheten
fästad vid ett annat förhållande, som jag, med anledning af hvad
under diskussionen förekommit, skall be att i största korthet få omnämna.

Man kan, som herrarne känna, och som redan varit på tal, icke
gerna befria någon af de mindre fastighetsegarne från utgörande af
hans bevillning. En jordbrukare, som t. ex. eger en större fastighet,
men som sitter i skuld för hela fastighetens värde, måste, som bekant,
utgöra bevillning för fastighetens taxeringsvärde. Grefve Hamilton
har nyss anfört, huru det många gånger är förmögna personer, som
inneha mindre fastigheter, och att detta är ett skäl för att icke befria
de mindre fastighetsegarne från utgörande af bevillningen. iSom
en nödvändighet torde följa, att när man icke kan lemna något afdrag
åt de mindre fastighetsegarne eller bereda dem någon lättnad,
så har man, när det blir fråga om andra skattskyldige, att tillse, att
man ställer det så rättvist som möjligt. Jag föreställer mig, att
den som har en inkomst af t. ex. 800 kronor, har i de flesta fall
lättare att reda sig än innehafvarue af de små jordbruksfastigheterna.
Då man icke kan lemna de sistnämda någon eftergift, får man enligt
mitt förmenande vara försigtig i fråga om huru långt man går på det
andra hållet. Jag ber att få erinra, hurusom finansministern till
statsrådsprotokollet anfört, att år 1879 var antalet af de personer,
som innehade jordbruksfastighet, taxerad till mindre än 10,000 kronor,
icke mindre än 86 procent af hela antalet innehafvare af sådan fastighet.
Om man nu skulle vilja gå så långt, att man befriar dem, som
erlägga bevillning för inkomst intill ett högre belopp än 800 kronor,
från utgörande af tilläggsbovillniug, så måste man härvid taga hänsyn

Avg äende
åtagande af
tilläggsbevillning.

(Forts.)

N:o 6. 238 Torsdagen den 24 November, f. m.

till, att man icke derifrån vill befria en enda af dem, som inneha de
mindre fastigheterna. Vid sådant förhållande tror jag, att utskottet
har träffat det rätta, då utskottet föreslagit, att de, som icke ha en
inkomst, upptaxerad till 800 kronor, böra vara befriade från tilläggsbevillningen,
men icke de, som ha denna inkomst eller derutöfver.

Jag ber på dessa skäl att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bexell: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fjällbäck: För att närmare belysa de förhållanden, herr
Gumselius omnämnt, skall jag be få meddela några sifferuppgifter. År

1886 nedsattes här i Stockholm från 800 till 700 kronor den upptaxerade
inkomsten för 6,890 personer. Deraf i Nikolai församling
1,014, i Östermalms 4,360, och i Katarina 1,516. Det var således af
humanitetsskäl detta skedde, emedan man ansåg skatten vara för hög.
År 1887, d. v. s. året derefter, var det slut med humanitetsskälen,
och då flyttade taxeringsmyndigheterna åter upp 5,266 personer till
800 och deröfver. Men under denna tid hade det bekanta valet år

1887 försiggått, d. v. s. de, som blefvo nedflyttade vid 1886 års taxering,
fingo icke deltaga i 1887 års val, och de, som år 1887 återigen
blefvo uppflyttade, kommo icke heller i tillfälle att deltaga i något
val, ty något sådant förekom ej förr än år 1890, och då den tiden
kom, flyttades de åter ned igen. Herrarne se således, att det yrkande,
som herr Gummlius framstälde, kan vara af behofvet påkalladt, åtminstone
hvad beträffar Stockholms kommun, och jag vill icke yttra
mig om någon annan.

Medan jag har ordet, vill jag påpeka eu oegentlighet i utskottets
förslag. Der föreslås, att alla, som ha en inkomst af mindre än 800
kronor, skola befrias från tilläggsbevillningen. Om det således är en
husegare, som har en fastighet af några hundra tusen kronors värde
och som har en pension eller annan inkomst af 799 kronor, så skulle
han vara fri från tilläggsbevillning för denna sin inkomst. Jag förmodar
nu, att detta beslut, såsom jag också kunde höra af vice talmannen,
skulle vara temligen provisoriskt och att det endast kommer
att gälla för år 1893, så att vi alltså kunna hoppas på en omarbetning
af bevillningsförordningen, der dylika oegentligheter komma att
rättas; men för säkerhetens skull och på grund af den kännedom jag
har om förhållandena här i denna kommun, kommer jag att rösta för
herr Gummlius’ förslag.

Herr Forsell: Jag ber att få till en början framföra till herr
Gummlius min tacksamhet, för att han i detta fall påpekat ett missförhållande,
som är af den beskaffenhet, att det icke bör få fastslås. Det
kan hända, att det icke har någon synnerligen praktisk betydelse för
närmaste år, men det har stor betydelse för framtiden, och det är
med fäst afseende derpå, som jag icke kan annat än biträda herr
Gummlius’ förslag. Herr vice talmannen har yttrat, att den förhöjning,
som skulle kunna ifrågakomma för nästa år, skulle vara så obetydlig,
att det vore ingenting att tala om. Den kan väl vara i och för sig

Angående
åtagande af
tilläggsbevillning.

(Forts.)

Torsdagen den 2i November, f. m.

239

N:o 6.

(Forts.)

obetydlig, men det beror likväl med bvilka ögon man ser saken. Den Angående
kan vara obetydlig från den stora förmögenbetens synpunkt, men sedd
från de små skattdragandes synpunkt är tjugufemöringen något att ning_
taga vara på.

Jag vill derför för min del anhålla hos berrarne att ni, synnerligast
ni landtman, som under dessa dagar vunnit alla edra önskningar
och från oss stadsrepresentanter fått ja till svar på allt hvad ni
begärt, nu måtte lyssna till hvad vi stadsrepresentanter på våra kommittenters
vägnar nu begära. Detta är vår första begäran; när vi
sedan komma till nästa punkt, skall jag taga mig friheten framställa
en annan. Vi begära nu, att ni skoleu taga hänsyn till våra mindre
lyckligt lottade och icke på något sätt hindra dem från att vara politiska
medborgare med tillämpning af den lag som nu finnes. Man
har sagt, att det icke vore skäl att nu i detta hänseende göra eftergifter,
derför att man icke kan gifva de små jordegarne afdrag, men
det hus icke en enda, som här nämnt de små husegarne och begärt
eftergifter äfven för dem. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att de
små jordbrukarne få genom grundskatternas och roteringsbesvärets afskrifning
erhålla skatteeftergift, så stor att hela den lilla bevillning,
hvarom det nu för dem är fråga, blir en bråkdel af hvad de förut
betalat. Jag vill icke upptaga tiden längre, utan ansluter mig till
herr Gumselius’ förslag och jag lägger er på hjertat, att åtminstone
vår första begäran måtte tillfredsställas.

Herr Hammardröm förenade sig med herr Forsell.

Herr Gumselius: Den fråga, om hvilken vi tvista, eller om strecket
för den dubbla bevilluingen skal! sättas omedelbart under eller
omedelbart öfver 800 kronor, om den har sagts både af dem som
talat emot och af dem som talat för, att den icke skulle hafva någon
synnerlig betydelse. Det beror dock på. Jag ställer mig naturligtvis på
den grundsatsen, att den dubbla bevillningen blifver tillämpad äfven
för framtiden, och antager att i medeltal 500 kronor af de 800 kronorna gå
bevillningsfria. Om jag då taxeras för 780 kronor, blir bevillningen 2 kronor
80 öre och för 799 kronor 2 kronor 99 öre; men taxeras jag för 1 krona
högre inkomst, eller för 800 kronor, stiger bevillningen från 2 kronor
99 öre till 6 kronor. Hvad är skilnaden mellan 2 kronor 99 öre och
6 kronor? Jo det är den skatt man nu försöker att i smyg lägga på
den politiska rösträtten. Det har talats om senast i går, att ju
förr det nu fattade beslutet genomföres, kommer utsträckningen af
rösträtten att derigenom påskyndas och icke att försinkas. Detta är
nu emellertid den första tillämpningen af dessa förespeglingar, då det
skall visa sig, om vi komma att lägga en extra skatt på den nuvarande
politiska rösträtten af 3 kronor.

Herr Ollas A. Ericsson: Jag vill gifva till känna, att jag fortfarande
icke förstår hvad som skulle hindra att befria dessa små fastighetsegare
på landet, men jag begärde ordet endast för att svara vice
talmannen, då han sade, att det finnas många förmögna personer, som

N.o 6.

210

Angående

åtagande af

tilläggsbevill ning.

(Forts )

Torsdagen den 24 November, f. in.

innehafva sådana små landtfastigheter, och det skulle vara origtigt
att låta dem slippa undan. Derpå vill jag svara vice talmannen, att
det finnes många fastighetsegare, som utgöra eu bevillning för inkomst
af kapital och arbete understigande 800 kronor, och de gå fria från
denna tilläggsbevillning. Derför anser jag det ena skälet lika godt
som det andra, Går det an att låta de förra slippa undan i klump,
går det väl också för sig i fråga om de senare. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr Göransson: Jag betviflar icke alls, att utskottet varit besjäladt
af idel humanitetskänslor för de små, när det har fattat detta
beslut. Jag antager, att det har varit med hänsyn till deras ekonomiska
förhållanden och icke af några politiska beräkningar. Men då
det har anförts några förhållanden beträffande Stockholm, hvaraf man
skulle kunna antaga att man af politiska hänsyn hade ändrat skattebeloppet,
vill jag nämna, att det finnes sådana exempel äfven från
landsbygden. Jag skulle kunna angifva personer, som vid tiden för
riksdagsmannaval fått sin bevillning nedsatt till under 800 kronor, just
för att dessa personer skola förlora sin rösträtt och valbarhet. Under
sådana förhållanden och då jag icke tror det vara osannolikt, att dylika
experiment komma att förnyas äfven på landsbygden, anser jag,
att det vore lämpligt, om man nu biträdde det förslag, som är af herr
Gumselius framstäldt, och hvartill jag anhåller att få yrka bifall.

Herr Olsson i Mårdäng instämde häruti.

Herr Olsson i Ättersta: Jag ber att få förena mig i herr Gumselius’
yrkande. Denna åsigt stadfästes hos mig redan under frågans behandling
i utskottet, och jag finner detta vara det första tillfället för
kammaren, att visa om den vill tillämpa de grundsatser, som finnas
uttalade såväl i den från regeringen inkomna finansplan som ock de
åsigter, hvilka i utskottets förslag finnas uttalade, eller att så mycket
som möjligt bespara de mindre bemedlade kostnaderna för de ökade
utgifterna. Jag vill, som sagdt, yrka bifall till det af herr Gumselius
framstälda förslag.

Häruti instämde herr Palm.

Herr Bromée: Jag ber att få förena mig i det yrkande herr
Gumselius framstält.

Jemväl herrar Nordin, Biilow, Thermcenius och Halm förklarade
sig instämma i herr Gumselii yrkande.

Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit, gaf herr talmannen propositioner l:o) på bifall till
utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till densamma med den af
herr Ollas A. Ericsson föreslagna ändring; och 3:o) bifall till det af
herr Gumselius framstälda ändringsförslag. Herr talmannen fann sva -

241

N:0 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

ren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen;
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits det af herr Gumselius gjorda yrkande, nu uppsatt, justerad
■och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick särskilda utskottets hemställan
i nu föredragna 5:te punkten af utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan
med den af herr Gumselius föreslagna förändring.

Omröstningen utföll med 115 ja och 104 nej; hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i oförändradt skick.

I ''punkten 6 hemstälde utskottet:

att Riksdagen, med föranledande jemväl af en af herr Mankell i
motionen n:o 9 alternativt gjord hemställan, samma motionärs förslag
i motionerna n:is 11 och 12 samt herrar Andersons och Olsons yrkande
i senare delen af deras förenämnda motion, måtte, under uttalande
af de åsigter, utskottet i motiveringen gjort gällande angående
den i statsrådsprotokollet för den 14 nästlidne oktober framlagda finansplan,
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes,
med ledning af nämnda uttalande, låta utarbeta och för Riksdagen i
mån af behof framlägga förslag till den enligt samma finansplan afsedda
beskattning.

Vid denna punkt fans fogad en af herrar Bokström och Wester
afgifven reservation, afseende motiveringen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Mankell: Såsom bekant, afser den finansplan, herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet behagat antyda i sitt anförande
till statsrådsprotokollet af den 14 sistlidne oktober, tvänne
hufvudsakliga åtgärder, nemligen dels att ersätta de statsinkomster,
som gå förlorade genom afskrifning af grundskatterna och indelningsverket,
dels att anskaffa nya statsinkomster för de ökade militära utgifter,
som blifva en följd af den nu antagna härordningen. För det
förra ändamålet föreslår han dels en tilläggsbevillning, utöfver den
nu utgående bevillningen, för fastighet och inkomst, dels höjd arfsskatt,
dels höjd stämpelskatt. Men för det senare ändamålet föreslår
han, utom en del af bankovinsten, flera nya förbrukningsskatter,
nemligen maltskatten och höjning af tullen af tobak och på kaffe —
Andra Kammarens Prat. vid urtima rihd. 1892. N:o G. 16

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

N:o 6

242

Torsdagen den 24 November, f. m.

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

allt oafsedt de åtgärder, som blifvit föreslagna för betäckande retroaktivt
af 1893 års behof.

Med anledning deraf ber jag till en början att få anmärka, att
icke någonstädes i nyssnämnda antydan till en finansplan något finnes
angifvet om progressiv beskattning, såsom några medlemmar af kammaren
und^r den föregående diskussionen tycktes hafva fått föreställning
om. Äfvenså ber jag att få anmärka, att de förbrukningsskatter,
som skola utgå för betäckande åt de militära utgifterna, till tiden
komma att utgå före de åtgärder, som äro föreslagna till betäckande
af de genom afskrifningen förlorade inkomsterna.

Nu har jag i mina motioner näs 9—12, i hvad afser betäckandet
af utgifterna för afskrifningen, blott sökt fastslå de antydningar,
som af herr statsrådet gjorts, genom föreslående af skrivelser till
Kongl. Maj:t om tilläggsbevillningen och om stämpelskatten. Men som
jag för min del icke kan godkänna, att några ytterligare förbrukningsskatter
påläggas, har jag försökt att ersätta dem och föreslagit, att
i stället skulle anlitas progressiv arfsskatt, värnskatt och progressiv
inkomstbevillning. Uti intet af dessa förslag ligger någonting nytt
och hittills icke ifrågasatt, eller utaf mig uppfunnet och tillverkad!,
utan jag har blott begagnat mig af förut väckta förslag. Ty redan
vid föregående riksdag föreslog herr Claeson i Första Kammaren progressiv
arfsskatt, och jag har ord för ord användt det förslaget. Vidare
har den s. k. generalskomitén ifrågasatt värnskatt. Och slutligen
har denna kammare sjelf vid föregående Riksdag beslutit en skrifvelse
angående progressiv inkomstbevillning.

Nu har det särskilda utskottet behagat tillstyrka mina motioner,
i hvad de afse nyssnämnda skrivelser, och jag har således i det hänseendet
intet skäl att vara missbelåten. Men deremot har det ärade
utskottet för närvarande i hufvudsak afstyrka, att afseende skulle fästas
vid den progressiva beskattningen, och likaledes afstyrkt min motion
om värnskatt, jemte den om progressiva arfsskatten.

Hvad beträffar den progressiva arfsskatten, får jag deri finna mig.
Och detta kan jag så mycket hellre göra, som jag är fullt öfvertygad
om, att den frågan snart kommer å bane och måste fram. Likaledes
i afseende på värnskatten. Ty jag tager för gifvet, att när penningar
behofvas — hvilket nog snart kommer att inträffa — man skall tillgripa
densamma, och jag hyser således i det hänseendet inga bekymmer.
Jag har dessutom med den motionen vunnit ett af mina syftemål,
nemligen att få fastslagen terminologien, d. v. s. att ingenting annat
bör kallas för värnskatt, än som verkligen så bör benämnas, nemligen
den skatt, som de från fredsöfningar och krigstjenst befriade derför
skola erlägga.

Men annat är förhållandet i afseende på den progressiva inkomstbevillningen.
Såsom jag nyss erinrade, fattade Andra Kammaren derom
sjelf vid föregående riksdag beslut. Emellertid har till min förvåning
ingen röst inom utskottet höjt sig till förmån för detsamma, icke ens
reservationsvis. Och jag har icke kunnat förklara detta faktum på
annat sätt, än genom den brådska, som lärer hafva egt rum vid expedieringen
af utskottsbetänkandet. Nu vågar jag emellertid hoppas

Torsdagen den 24 November, f. in. 243

och taga för! gifvet, att denna ärade kammare skall vidblifva sitt en
gång fattade beslut. Och jag anser detta nu så mycket mera påkalladt,
än vid den förra riksdagen, som det af en passus i utskottsbetänkandet
möjligen skulle kunna antagas, att utskottets medlemmar ifrån
Andra Kammaren frångått sitt föregående beslut. Det är derför
jag tager mig friheten att i öfverensstämmelse med tredje punkten
uti min motion n:o 11, föreslå följande tillägg till föreliggande betänkandes
öde punkt: att Kong!. Maj:t i sammanhang med den af herr
finansministern antydda revision af bevillningsförordningen, och i öfverensstämmelse
med Andra Kammarens beslut vid sistförflutne riksdag,
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke den direkta skatt, som för
närvarande utgår såsom bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna
höjas och så ordnas, att den bestämdes att utgå med vissa procent
högre för den större och lägre för den mindre inkomsten eller olika
för olika slag af inkomst.

Det är ord för ord detsamma, som Andra Kammaren vid föregående
riksdag beslutat. Och får jag derför, herr talman, vördsamt
anhålla om proposition på detta tillägg.

Herr Nilson från Lidköping: Redan i mitt anförande vid sistlidne
måndags förmiddagsplenum gaf jag tillkänna, att jag koinme
att yrka återremiss af 6:te punkten i utskottets utlåtande n:o 7, hvilket
nu är föredraget. Jag anser denna återremiss vara behöflig och
önskvärd af två skäl. Först och främst anser jag det skrifvelseförsiag,
som utskottet framlagt, vara allt för obestämdt och sväfvande.
I motiveringen yttrar utskottet, att man i möjligaste mån bör undvika
nya skatter på allmänna förbrukningsartiklar, hvilka kunna få
namn af nödvändighetsvaror. Men utskottet specificerar icke närmare,
hvilka allmänna förbrukningsartiklar böra under denna rubrik “nödvändighetsvaror"
hänföras.

Väl kunna vi anses vara fullt eniga derom att till sådana räknas
bröd och brödsäd och äfven kött och fläsk. Men jag tror, att enigheten
i uppfattningen icke sträcker sig särdeles mycket längre. Skola
socker och kaffe räknas till nödvändighetsvaror? Skall tobak göra
det eller Öl eller billigare kläder och skodon m. m.? Jag tror, att
utskottet här, om det velat att Kongl. Maj:t skulle hafva eu bestämd
ledning utaf det uttalande utskottet gjort, bort specificera närmare
alla dessa artiklar, som böra kallas nödvändighetsvaror. Listan hade
väl ändå icke blifvit så särdeles lång, så att utskottet väl hade kunnat
stå ut dermed. Men derjemte vill jag för min del hafva uttalat, att
jag icke kan gilla, att några konsumtionsskatter påläggas i och för
fyllande af det behof, som här är i fråga. Utskottet har, hvilket
jag med mycket nöje erkänner och ansluter mig till, föreslagit, att
direkta eller förmögenhetsskatter uteslutande skulle anlitas för att
ersätta de 70 procent, som nu, enligt redan fattadt beslut, skola afskrifvas
å grundskatterna jemte det att roteringsbördan helt och hållet
ailyftes. Men de öfriga 3,700,000, som erfordras till de militära utgifterna,
vill utskottet — såsom det synes åtminstone — hufvudsakligen hafva
täckta genom konsumtionsskatter, om icke helt och hållet, så till stor

N:o 6.

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda beskattning.

(Forts.)

N:0 6.

244

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda beskattning.

(Forts.)

Torsdagen den 24 November f. m.

del. Detta är hvad jag för min del icke kan gilla. Dessa 3,700,000
motsvara ganska nära de 30 °/0, som redan sedan 1885 äro afskrifna
å grundskatterna. Då nu utskottet fastslår såsom princip, att dessa
70 °/o böra täckas genom direkt eller förmögenhetsskatt, synes det
mig ock vara följdrigtigt, att samma beskattningssystem tillämpas i
fråga om de föregående 30 °/0, så att hela grundskatteafskrifningen,
alla de 100 °/0, täckes genom direkta, lika bestämda och för statsverket
pålitliga inkomster, som dessa grundskatter hafva varit under
sin tid.

På dessa skäl är det som jag begär återremiss. Jag vet väl,
att ett sådant yrkande icke är välkommet nu i riksdagens sista timme.
Men är frågan af den betydande vigt som jag för min del anser att
den är, så får detta icke hjelpas, utan Riksdagen må då väl kunna
taga sig de få dagar till som behöfvas för att få ett beslut i denna
rigtning.

Under alla förhållanden har jag åtminstone icke kunnat underlåta
att uttala min mening i detta fall och yrka på, att hela det för
försvarsorganisationen nu behötiiga anslaget af omkring 10 \ millioner
kronor måtte bestämmas skola utgå genom direkt beskattning.

Herr Bokström: I den här föredragna punkten uttalar utskottet,
att Riksdagen ville angående den i statsrådsprotokollet för den 14
nästlid ne oktober framlagda finansplan i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, med ledning af nämnda uttalande,
låta utarbeta och för Riksdagen i mån af behof framlägga förslag till
den enligt samma finansplan afsedda beskattning. Denna punkt kan
sålunda icke förstås, utan att man tager reda på innehållet af den
motivering, hvarpå den är byggd.

Då jag inom utskottet varit af något olika mening med utskottets
majoritet angående denna motiverings innehåll, har jag mot densamma
afgifvit en reservation, till hvilken jag ber att få hänvisa och
för hvars innebörd jag vördsamt anhåller få påkalla kammarens uppmärksamhet.
I angifvet syfte att bereda rättvisa och likställighet
olika klasser emellan, har Riksdagen i skrifvelse den 24 maj 1873
till Konungen uttalat den mening, att grundskatterna skulle afskrifvas,
men att förutsättningen derför vore en på allmän värupligts grund
bygd härordning. Och derjemte en revision af gällande bevillningsförordning
i det syfte, att likställighet måtte kunna beredas olika
klasser af medborgare. Den förra förutsättningen är så till vida
uppfyld, att Riksdagen nu enats om beslut om en ny härordning.
Huruvida denna härordning är sådan som man 1873 afsåg, derom
vill jag icke yttra mig. Men hvad den senare förutsättningen angår,
är den fortfarande en öppen fråga, och Riksdagen står nu i begrepp
att för Konungen närmare precisera sin mening i det hänseendet.

Inom det särskilda utskottet har jag framhållit att den eftersträfvade
likställigheten olika samhällsklasser emellan icke häri erhållas,
så länge man låter i bevillningsförordningen qvarstå den bestämmelsen,
att inkomsten af jordbruksrörelse icke skall uppskattas på
annat sätt än genom ett visst angifvet procentiskt förhållande till

245

N:0 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

fastighetsvärdet, under det att öfriga skattskyldige i riket skulle vara
underkastade bevillning efter särskild uppskattning af deras inkomsters
verkliga belopp. Så länge denna skiljaktighet qvarstår, så skall ingen
kunna påstå, att den allmänt såsom riktigt vedertagna principen, att
enhvar skall till statens ändamål bidraga i proportion af sin behållna
inkomsts belopp, är en i vårt land vedertagen och fullt erkänd princip.
Denna princip gälde år 1879 för 239,891 skattskyldige under
det att densamma samtidigt för 304,029 skattskyldige, nemligen dem
som idkade jordbruk, åsidosattes och så är allt fortfarande förhållandet.
Nu är det åsyftadt, att såväl kostnaderna för grundskatteafskrifningen
som de ökade utgifterna för försvaret skola delvis beredas
genom en ytterligare och ganska betydande utveckling af inkomstskatten.
Jag vågar ifrågasätta, om Riksdagen skall kunna med iakttagande
af rättvisa och billighet företaga en så kraftig utveckling,
som är ifrågasatt, af denna inkomstskatt, så länge man ännu kan
peka på, att den allmänna grundsats hvarpå den hvilar icke vunnit
erkännande, beträffande flertalet af näringsidkare i vårt land. Den
ovilja, som härigenom torde komma att framkallas, skall icke minskas
genom det sakförhållandet, att Riksdagen väl erkänner det principielt
origtiga i bevillningsförordningens bestämmelser i detta hänseende; men
likväl icke synes vara böjd för att taga ett enda steg för att om
möjligt få denna olikformighet undanröjd. Något annat än en undersökning
härom har jag naturligtvis aldrig kunnat ifrågasätta, ty jag
vet väl, att uppskattningen af jordbruksrörelse är svår, och att utan
en omsorgsfull utredning skulle man icke kunna komma till ett rimligt
och rättvist resultat i denna sak.

I går qväll var denna kammare besjälad af en liflig önskan att
skipa rättvisa och bereda likställighet mellan grundskattegifvare och
rust- och rotehållare, och det klandrar jag ingalunda. Men jag ber
eder mine herrar, tänka på, att det också finnas andra klasser af medborgare
i vårt land än rust- och rotehållare, som kräfva rättvisa af
Riksdagen i beskattningshänseende.

Jag behöfver icke erinra denna kammare om, att hvad jag i min
reservation uttalar alldeles icke gör anspråk på någon som helst originalitet,
ty de åsigter som der återfinnas äro uttalade utförligt af
skatteregleringskomitén, och dessa åsigters värde förringas icke derutaf,
att de burits af sådane män som Carl Ifvarsson, Ola Andersson i
Nordanå, Johan Johansson i Noraskog m. fl.

På dessa skäl, herr talman, anhåller jag, att den del af motiveringen,
som jag angifvit i min reservation, måtte få den förändrade
lydelse jag der föreslagit.

Häruti instämde herrar Walldén, Lovén, Getlw, Hornberg, Lundberg,
Hammardröm och Björck.

Herr Lilljeqvist yttrade: Herr talman! Ehuru jag vid innevarande
års lagtima riksdag genom instämmande (i professor Wikanders
anförande) tillkännagifvit min ställning till det då föreliggande för -

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enliet finansplanen
afsedda

beskattning
(Forts.)

N:o 6. 246 Torsdagen den 24 November, f. m.

Angående slaget och det deraf torde kunna inses, att jag äfven är villig att
Kongi. SMaj:t anta8a det nu framlagda, som i flere afseenden är bättre än det
med begäran förra, så anhåller jag dock att till protokollet få antecknadt, att jag
om utarbe- nu röstat för särskilda utskottets förslag, under fullt förlitande till,
tande af för- att kommande Riksdagar må finna sig förpligtade att, rörande anskaffande
eKUgt finans- a*". därför nödiga medlen, låta de uttalanden, som såväl herr finanspianen
af- ministern till statsrådsprotokollet den 14 nästlidne oktober som ock
sedda beskatt- särskilda utskottet i det nu föreliggande utlåtandet gjort, lända sig

mng. till efterrättelse, så att nya eller ökade lifsmedelstullar icke må blifva
(Forts.) päiagda

Jag anhåller om bifall till den föredragna punkten.

Herr Linder: Herr talman, mine herrar! Jag ber att få dels
instämma i herr Bokströms nyss afgifna yttrande, dels ock, af förekommen
anledning, offentligen inför kammaren tillkännagifva, att jag
icke kunnat med min röst bidraga till de kongi. föreslagens framgång,
hufvudsakligast derför, att enligt min öfvertygelse, vid fördelningen
af de bördor, som dessa förslags realiserande kommer att medföra,
rättvisan och billigheten i alltför hög grad och onödigtvis kommit
till korta.

Herr Forsell: Herr talman, mine herrar! Jag hade kanhända
kunnat nöja mig med att instämma i det yttrande, som min kamrat
på visby-bänken nyss afgifvit. Men jag vill icke låta detta tillfälle
att ännu en gång betona, hvad jag flere gånger förut framhållit i
denna kammare, nödvändigheten af att åvägabringa rättvisa och
billiga skattelagar, gå mig ur händerna.

Riksdagens båda kamrar hafva, som herrarne veta, nu antagit
lag om ny härordning och lag om utsträckt värnpligt. Dessa lagar,
mine herrar, föra med sig efterskänkande af svenska statens säkraste
ordinarie inkomster. Jag vill icke nu yttra mig om det vådliga i
denna finansoperation. Men det finnes en sida af saken, som icke
får förtigas, som måste sägas ut. Den innebär, att vi nu höra tillse,
att de lagar, hvilka skola efterträda de gamla, fördela bördorna rättvist.
Då omsider, mine herrar, de s. k. sekelgamla orättvisorna äro
eller inom kort blifva begrafna i glömskans natt, torde det icke
vara för mycket begärdt, att morgonrodnaden af den nya dagen skall
belysa ett skattesystem, som, för att begagna herr talmannens ord
inför tronen, delar bördorna rättvist på de skuldror, hvilka skola bära
dem, och efter måttet af dessa skuldrors bärkraft. Som min vän på
visby-bänken yttrade, uttalade sig Riksdagen i detta syfte, då den år
1874 hos Konungen begärde grundskatteafskrifning. Hvilket svar har
svenska folket fått på denna sin begäran? Svaret föreligger visserligen
ännu icke i difinitivt afgjord bevillningsförordning, men dock i form
af en antydan om, huru den blifvande fördelningen af bördorna skall
komma att taga sig ut. Deraf inhemtas, att all Sveriges såväl jordbruks-
som annan fastighet beskattas lika, eller med 5 öre per 100
kronor af taxeringsvärdet, och deremot är ingenting att invända. Det
är fullt rättvist och behöfva vi derför icke vidare orda derom. Men,

247

N:o 5.

Torsdagen den 24 November, f. ni.

uiine herrar, de män, som haft att utreda skatteförhållandena efter
1874, särskildt den s. k. skatteregleringskomitén, ha påvisat, att det
finnes andra skattekällor att taga vara på, sedan jordbruksnäringen me(i ^euäran
befriats från indelningsverk och grundskatter. Dessa skattekällor om utarfrebestå
i det kapital, den arbetsprodukt och de förmåner af allehanda ^

slag, som jordbruksuäriugen såsom sådan bereder sina idkare, men
som hittills vanligen för bisetts. Man har ansett det öfverensstämmande planen afmed
billighet och rättvisa, att nämnda skattefaktorer nu rycka fram sedda beskatti
ledet för att bidraga till det allmännas väl. Jordbruksnäringen bör ,fn[\

efter denna dag betraktas lika med andra näringar och de förmåner or s’;
den bereder sina idkare böra beskattas. Huru angifves nu, att denna
beskattningsfråga skall lösas? Jo, genom att pålägga eu jordbruksfastighetsbevillning
af ytterligare 1 öre för hundra kronor af
taxeringsvärdet, det s. k. sjette öret. Ett definitivt beslut i den
rigtningen anser jag olyckligt, och jag skulle önska, att det icke
blefve fattad t och detta af skäl, att denna skatt icke kan uppfylla
sin bestämmelse att utkräfva af jordbruksnäringen hvad^ som är rätt
och skäligt. Huru kommer då detta sjette öre att verka? Jo, derhän,
att svenska staten finge eu årlig summa af 220,000 kronor i direkt skatt
af nyss antydda skattefaktorer, hvilket belopp alltså vore den skårf
hela landets jordbruksnäring såsom sådan skulle offra på fäderneslandets
altare. Innan jag fortsätter beder jag att man icke förblandar
fastighetsskatten för jordegendom med inkomstskatten af jordbruksnäringen.
Det är den senare jag nu talar om. Den förra är rättvist
afpassad enligt utskottets förslag.

De nya skattefaktorerna skulle, som sagdt, lemna staten i inkomst

220.000 kronor och bör jag här nämna att landets jordbrukare, som
skola utgöra densamma, uppgå i rundt tal till något öfver 300,000
personer. För att belysa, huru detta skattebelopp kommer att ställa
sig i jemförelse med hvad andra skattedragare i vårt land få betala,
ber jag att få nämna, att den arbetarebefolkning, som står under det
politiska strecket, d. v. s. den befolkning, hvars årsinkomst per individ
icke uppgår till 800 kronor och hvars numerär utgör icke fullt 200,000
personer, betalar redan nu i direkt skatt öfver 300,000 kronor. Om
vi nu, mine herrar, ställa dessa båda skattegrupper bredvid hvarandra,
jordbrukarnes klass å ena sidan och nyss antydda arbetarebefolkningen
å den andra, finna vi alltså, att, medan jordbrukarne skola betala en
inkomstskatt för sin näring 220,000 kronor, arbetaregruppen, ehuru
fåtaligare och med obestridligen mindre inkomst, skall betala öfver

300.000 kronor eller mer än hvad alla landets jordbrukare, rika och
fattiga tillhopa, skola betala. Jag tycker, mine herrar, att, när man
kunnat få fram dessa siffror, man knappt borde behöfva tala ett ord
mer om orättvisan i dessa skattelagar, som frambringa sådant resultat.

De borde döma sig sjelfva. Det går icke au, att mot dessa siffror
säga, att svenska jordbruket lider betryck och åberopa detta som
skäl för antagandet af nu antydda skatten, ty om vi vid årets slut
anstälde vidräkning mellan nyssnämnda skattegrupper, skola vi nog
finna att jordegaregruppon, som omfattar såväl de mindre bemedlade,
som ock millionärerna, har, förutom den sjelfstäudigare och angenämare

N:o 6.

Angående
skrifvelse till
Kong!. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

24S

Torsdagen den 24 November, f. m.

tillvaron, som följer denna näring, långt större behållning än hvad:
som kommit arbetaregruppen till del, hvilken grupp knappast torde
ega i behåll mera an sina bevarade lif.

Men mine herrar, det är ej nog med detta, man synes dessutom
åt ven vilja gifva på hand en undantagsställning till förmån för jordbruksnäringen.
Jag tagel- för alldeles gifvet, att herrarne alla genomlast
de vid Kongl. Maj:ts propositioner till innevarande Riksdag fogade
statsrådsprotokoll. I hafven då funnit den rigtiga princip uttalad
der att de belopp, hvarmed grundskatterna skola ersättas och kostuaden
tor lindring i rustnings- och roteringsbördorna bestridas, borde uttagas
på direkta beskattningens väg, en princip, som är fullt rigtig och med
hvilken jag för min del känner mig synnerligt belåten, för så vidt
den kommer att tillämpas å alla skattefaktorer, men detta synes ej
vara men,ngen. Huru skola nu de nya skatterna utgå. Man inhemta!:
a ven det af statsrådsprotokollet, Fastighetsbevillningen föreslås skola
okas med 100 procent. Det skall jemväl utgå 100 procents förhöjning
åt all mkomstbevillning, den inkomst allena undantagen för
hvilken det s. k. sjette öret skall utgöra skatt. Det sjette öret är
som jag namnt, den mkomstbevillning, som svenska jordbruksnäringen
lär vidkännas Denna näring skall alltså gå fri från förhöjningen.
Jag vadjar till hvar och en, som vill en rättvis skattelag i vårt land
om detta kan vara rättvist. Jag har letat förgäfves i statsrådsprotokollet
efter orsaken till den undantagsställning, som man sålunda
lor framtiden vill bereda svenska jordbruksnäringen. Jag har omöjligen
kunnat finna ett enda skäl derför. Men jag har hört antydas
trän andra håll, att det skall vara politiska skäl, som varit bestämmande.
Hvari skulle då dessa politiska skäl bestå? Jo, mine herrar, nya skattdragare,
egarne af den s. k. prioriterade jorden, som hittills i skatt
erlagt endast 3 öre per 100 kronor af sin egaude fastighets taxeringsvärde,
dessa, om jag så får säga, ovana skattdragare, skola rycka
Iram i ledet och hjelpa till att draga lasset. Det lär vara mot
dem som man måste vara försigtig, då de åtaga sig hittills af dem
okanda bordor. Det är likväl desse, som sitta inne med den egentliga
förmögenheten, och de äro nog bland jordbrukare de skattekraftigaste,
och den omständigheten, att de hittills varit mindre beskattade,
bor val icke vara något skäl, att numera bereda dem någon
undantagsställning. Antages regeringens förslag i detta hänseende,
beredes undantagsställning icke allenast åt nyssnämnde egare till den
nu privilegierade jorden, utan äfven till alla jordegare.

Det bör enligt min mening efter denna dag icke finnas någon
prioriterad skattdragareklass i vårt land; vi böra alla dela bördorna
lika efter förmåga, och jag kan icke godkänna annan undantagsställning
i skattehänseende än den, som betingas af fattigdom. När Sveriges
allmoge nu lyckats nå det mål, afskrifning af grundskatterna och aflyftande
af rustnings- och roteringsbördorna, hvartill den under
äihundiaden sträfvat, tycker jag, att deuna allmoge må stanna der
och icke främja nya skatteorättvisor; ty den skall då jaga ifrån sig
göda vänner, som möjligen skulle vara behöfiige vid framtida arbetefor
fosterlandets väl.

Torsdagen den 24 November, f. m.

249

N:o 6.

På grund af hvad jag nu sagt, yrkar jag bifall till herrBokströms
reservation.

Ilerr Jansson i Krakerud: I denna kammare hafva under många
år hörts yrkanden på eu rättvis skattereform från jordbrukarnes sida.
Nu tyckes det som om man skulle få höra yrkanden på en rättvis
skattereform från annat håll. Jag skall för min del icke motsätta
mig den, för så vidt jag kan förstå att anspråken äro och komma att
blifva befogade. Jag får först erkänna, att de siffror, som förefinnas
i reservanternas tabell, förefalla att vara ganska fördelaktiga för jordbrukarne.
Jag erkänner det. Men då jag gör det erkännandet, skall
jag be att få påpeka vissa förhållanden och utgifter som jordbrukarne
hafva haft och ännu för närvarande hafva, men som dessa herrar
reservanter icke hafva tänkt på. De hafva naturligtvis icke kunnat
göra det, emedan dessa onera icke äro upptagna i de statistiska
tabeller, som förefinnas. Jag kommer då först att tänka på byggande
och underhåll af landsvägar. Jag tror att dessa skyldigheter äro
sådana, att man kan säga, att de mycket nära uppväga de oegentligheter,
som finnas enligt dessa siffror. Förhållandet är olika på olika
orter i vårt land, beträffande detta«landsvägsunderhåll. Men jag skall
be att få tala om ett enda exempel från den socken, der jag bor.
Det inträffade en sommar, att det blef sex extra syner på en landsvägssträcka.
Under höbergningen på sommaren kungjorde länsmannen
att vi skulle boka sten för att makadamisera och bygga på vägen, för
att den sedan skulle kunna trafikeras med ett landsvägslokomotiv.
Om vi hörsammat nämnda kungörelse, så hade naturligtvis en del af
skörden gått förlorad. Men det var den enda gången, som jag vet
att jordbrukare strejkat i vårt land. Vi brydde oss icke om att fästa
något afseende vid denna kungörelse. Naturligtvis påförde vi vägen
det grus, som fans tillgängligt. Då man tänker på att det kan vara
ända till sex extra syner på en sådan vägsträcka och besinnar, att
dessa hemmansegare, som hafva att underhålla eu sådan sträcka, sitta
på y1^ och mantal, samt vet att de måste uppoffra två, tre kördagar
för hvarje syn och tager upp dessa kördagar till 3 kronor om dagen,
och summerar ihop, kommer man till eu utgift af 54 kronor för vägunderhållet
under sommaren. Jag erkänner att detta är ett enstaka
fall; men om man tager saken i genomsnitt, tror jag, att man skall
finna, att jordbrukarne i allmänhet draga betydande utgifter. Nu hafva
vi visserligen fått en ny lag, men jag tror att det vore skäl att
vänta tills man får se huru denna lag verkar, innan man vidtager
någon åtgärd i det syfte herr Dokströms reservation afser.

För min del skall jag be att få påpeka äfven eu annan omständighet.
När herrar reservanter betala 25 öre för byggnad och underhåll
af tingshus ocli kyrka, betala dessa jordbrukare 1 krona. Det synes
mig också vara en siffra, som man bör taga med, när man talar om
den orättvisa, som synes framlagd i tabellen.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Det vore mera
att säga derom, men jag skall endast be att få omnämna en händelse,
som jag hörde för längre tid sedan. Det var en mycket högt

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

N:o 6.

250

Torsdagen den 24 November, f, ni.

Angående stående embetsman, som visade en underordnad sin debetsedel. Han
skrifvelse till tyckte att han hade så förskräckliga utgifter till staten och sade till
^ned begäran ^en underordnade: "hvad tycker du om denna debetsedel?" “Jag
om utarbe- skulle önska, att jag hade en sådan debetsedel", svarade den senare.
tande af för- Jag tror man bör taga äfven det i betraktande.

slag till den Af hvad jag nu sagt torde framgå att jag icke för närvarande

enligt finans- kommer att rösta för denna reservation.

''planen afråda
beskatt ning.

Herr vice talmannen Danielson: Då jag i utskottet röstade

(Forts.) för utskottets förslag, skall jag be att få säga några ord.

Mig förefaller det som om reservanterna missuppfattat hela frågan,
ty jag tror, att denna sak är fullt klar och att vi hafva den i vår

bevillningsförordning. Jag vill erinra om, att det är 1861 års bevill ningsstadga,

som egentligen är den gällande, fastän den förnyas gång
efter annan. För att affatta denna stadga tillsattes en särskild komité,
som afgaf sitt förslag den 2 juli 1859. I motiveringen förekommer
detta yttrande:

“För fast egendom skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna
inkomsten. Men i anseende dertill att de fleste fastighetsegare
icke begagna sådan bokföring, att deras behållna afkomst ens af dem
sjelfve med säkerhet kan beräknas, antaga komiterade, liksom hittills
skett, behållna afkomsten i allmänhet vara fyra procent af det uppskattade
verkliga eller gångbara värdet,*

Sedan nedsatte Rikets ständer denna procent till 3. Således finna
herrarne, att i denna komité och i Riksdagen, som pröfvade den bevillniugsstadga,
som beslöts 1861, tog man just hänsyn till hvad nu
är föreslaget. Jag tror således, att det är genom eu missuppfattning
reservanterna kommit till sitt påstående, och sålunda beaktat saken.
Här är icke särskilt fråga om jordbruksförhållanden. Jag skall taga
ett exempel. Om två personer ega 20,000 kronor och den ene köper
en fastighet, är det alldeles gifvet, att han icke får köpa för 20,000
kronor utan så, att han får öfver medel till inventarier och rörelsekapital.
Jag antager, att han köper en fastighet för 15,000 kronor,
och använder de öfriga 5,000 till inventarier, som göra det möjligt för
honom att få inkomst af fastigheten. Den andre deponerar deremot
sina pengar i en bank och har gifvet sina 4 procent. Jag hemställer,
om det vore rättvist, om den förre uppskattades äfven för de pengar,
som nödvändigt erfordras för att han skall få inkomst af fastigheten.
Den andre, som icke använder sitt kapital till inköp af en fastighet,
kommer billigare undan. Han har, om han insatt sina pengar i någon
solid bank, lika god säkerhet att för framtiden behålla sitt kapital ja,
ännu bättre säkerhet, ty herrarne känna jordbruksnäringens vanskliga
förhållanden och huru densamma många gånger går med förlust.
Detta förhållande bör man icke förgäta, och det var ur den synpunkten
som man 1861 tog hänsyn till detta förhållande. Om man följde
reservanternas förslag, skulle det oegentliga förhållandet inträffa, att
på detta kapital skulle läggas en ytterligare bevillning för inkomst.
En föregående talare sade att man skulle uppskatta inkomsten till
dess fulla värde. Det vore förmånligt om jordbruket uppskattades till

251

N:o 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

dess fulla värde, ty då hade det varit många år jordbruket icke skulle
behöft betala någon bevillning, medan andra personer, som haft pengar
ute på ränta, kunnat beräkna inkomst. Men för att förekomma
allt trassel har man gått in på att höja jordbrukruksbevillningen med
1 procent. — Jag hemställer till hvar och en, som har någon erfarenhet
i detta fall, huru det skulle kunna vara möjligt för taxeringsnämnderna
att uppskatta detta och säga, hvad den och den personen
som har en fastighet på 1,000, på 2,000 eller på 3,000 kronor kan
hafva för inkomst. Huru skulle man kunna beräkna, om denne persons
inkomst på fastigheten är större eller mindre. Jag vädjar till
reservanten sjelf, som är kronofogde och derför såsom sådan säkerligen
i många år varit närvarande vid taxeringsnämndernas sammanträden,
om han tror det vara möjligt att kunna undersöka förhållandena
vid hvarje liten fastighet och rättvist uppskatta och fördela inkomsten
deraf. Det blefve nog ett arbete, som skulle öfverstiga taxeringsnämndernas
förmåga och som sannolikt icke heller skulle leda till något
skatteresultat. Jag kan icke finna annat, än att i utskottets utlåtande
ligger all möjlig reda, och jag skulle verkligen förundra mig, om
denna kammare ville i våra bevillningsförhållanden lägga in ett sådant
trassel och en oreda, som endast skulle förorsaka missnöje, men icke
tillföra staten någon inkomst. Ty det är gifvet, att för de små fastigheterna
skulle dessa belopp icke blifva af nämnvärd betydelse, utan det
skulle hufvudsakligen drabba de större fastigheterna, men på ett mycket
olämpligt sätt. För att förekomma detta tycker jag att man under
alla förhållanden, både då tiderna äro dåliga och då de äro bättre,
bör hafva en fastighetsbevillning, som är jemn och utgår lika under
alla år, ty man kan då beräkna ganska nära, hvad den kommer att
inbringa, under det att annars inkomsten blir oberäknelig. Under sådana
förhållanden och då jag tror att Riksdagen verkligen har tagit
hänsyn till hvad reservanten uttalat, ber jag att få yrka rent bifall
till utskottets förslag.

Herr grefve Ha mil ton: Herr talman, mine herrar! Kammaren

har säkerligen nu fått mer än nog af alla de anföranden om likt och
olikt, som här förekommit; men jag har detta oaktadt dristat begära
ordet, dels emedan jag ansett mig böra bemöta några här gjorda uttalanden
och dels emedan jag ansett det nästan såsom en pligt att
angifva, hvarför jag såsom ledamot af utskottet icke reserverat mig
mot den nu föredragna puukten.

Mer än en gång under dessa dagar har jag ofrivilligt i minnet
återvändt till den 4 maj 1891, till det ögonblick, då vår nuvarande
ärade talman i ett ypperligt anförande yrkade afslag på det då af
Kongl. Maj:t framlagda förslaget, och då 32 ledamöter af denna kammare,
alla tillhörande en och samma meningsfraktion, med honom instämde.
Af dessa 32 återstodo vid gårdagens voteringar på sin höjd
5, hvilka fortfarande vidhöllo den uppfattning vi år 1891 genom eder,
herr talman, så kraftigt häfdade. Om de många samverkande anledningarne
härtill, skall jag icke nu yttra mig. Det var icke heller
denna under de senaste dagarne ständigt fortgående minskning i mina

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

N.o 6.

252

Torsdagen don 24 November, f. m.

Angående meningsfränders antal, som kom mig att tänka på nämnda händelse
Kon^Ma^t ulu''er 1891 års debatt. Jag har blott icke kunnat undgå att erinra
med begäran U1’S edert anförande, herr talman, och särskildt den del deraf som
om utarbe- angick de nu afgjorda frågornas finansiella sida, hvarje gång någon af
tande affär- dessa 32 här motiverat sin anslutning till Kongl. Maj:ts förslag med
fnli tfinans- hänvisning till den stora förändring, som skall hafva inträdt genom
planen af- den nu framlagda så kallade finansplanen, denna framtidsteckning, som
sedda beskatt- ju möjligen en gång kan komma att blifva verklighet, men som möjning.
ligen också kommer att icke blifva det.

(torts.) För mjn (]e| skan jag, så som sakerna nu gestalta sig, icke fram ställa

något klander mot denna finansplan. Den är i det hela taget,
så god som den under de förhållanden man tillskapat kunnat blifva.
Men icke kan jag påstå, huru den kunnat omvända någon menniska
i försvarsfrågan, ty om ni, herr talman, år 1891 endast aningsvis kunde
framhålla de finansiella och ekonomiska svårigheter, som skulle
framkallas af den då ifrågasatta och nu genomförda lösningen af
försvars- och skattefrågorna, så kan man nu just med handen på denna
finansplan och med hänvisning till det nuvarande finansiella läget med
fullt skäl säga: “Var det icke det, jag sade? Var det icke det, jag

fruktade?"

Icke lärer väl å ena sidan någon vilja påstå, att regeringen år
1891 på ringaste sätt antydde, att den ifrågasatta skatteregleringen och
stärkandet af försvaret skulle mynna ut i ett fastslående af de redan
förefintliga konsumtionsskatterna och i införandet af nya dylika skatter.
Man befarade endast, att så skulle ske. Och man hade allt skäl att
befara det. Men månne man icke nu, med åberopande just af hvad
som finnes anfördt i finansplanen, med långt större skäl kan framstå!^
dylika farhågor? Jo, visserligen.

Å andra sidan: icke är det något nytt att man för skatteregleringen
bör använda hufvudsakligen direkta och förmögenhetsskatter.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet den 14 oktober i år framhållit, att ett sådant
sätt att genomföra skatteregleringen “af åtskilliga tecken att döma
synes vinna allt mera stöd i den allmänna meningen i landet". För
min del vågar jag tvärtom tro, att denna mening icke är ny, vare sig
hos regering eller folk, utan att den fans redan — jag höll på att säga
före syndafloden, jag menar naturligtvis — före genomförandet åt det
nu herskaude ekonomiska systemet. I sjelfva verket låg denna tanke
i icke oväsentlig mån till grund för den finansplan, som år 1883 framlades
af dåvarande finansministern.

Emellertid har jag visst ingenting emot, att detta fastslås, jag
finner det tvärtom fullt i sin ordning, oaktadt fastslåendet under förhanden
varande förhållanden måste blifva ytterst ofullständigt och föga
betryggande. Men det kan ju dock törhända vara till något gagn, att
vi här högtidligen förklara: “såvidt vi kunna bestämma, såvidt det
gäller — icke Riksdagen, ty kommande Riksdagars bevillningsrätt kunna
vi ej binda — utan våra personer, så äro vi med på detta.u

Och här ligger anledningen till att jag icke reserverat mig mot
den uu föredragna punkten, ehuru jag visserligen skulle önskat att de

253

N o 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

uttalanden, hvilka Riksdagen här skall göra, blifvit något annorlunda
formulerade. Jag tänkte mig nemligen, att man borde icke blott i
hufvudsak ansluta sig till regeringens finansplan utan derjemte göra
sådana uttalanden, att denna skritvelse blefve ett verkligt försoningsdokument,
ett vittnesbörd om att den så länge pågående striden
om det ekonomiska systemet nu vore afslutad, och att man för framtiden
i mer än ett afseende ville slå in på nya vägar. I detta syfte
var det som jag, såsom kammaren kanske observerat, genom en reservation
vid särskilda utskottets betänkande n:o 1 instämde i herr Olof
Olsons motion derom, att beslutandet af denna skrifvelse skulle göras
till vilkor för härordningsförslagets antagande. Men man har icke
velat vara med om detta, och jag har under sådana omständigheter
icke ansett mig vid denna punkt böra reservationsvis framställa någon
afvikande mening, emedan jag icke ville bidraga till att kamrarne
komme att fatta olika beslut rörande denna skrifvelses innehåll, hvilket
kanske kunnat resultera deruti, att det sett ut som om Andra
Kammaren icke ens velat vara med om det, som här föreslagits.

Här har i öfverensstämmelse med en afgifveu reservation yrkats
en ändring i motiveringen. Det har talats mycket varmt om denna
sak, och reservanterna hafva haft att glädja sig åt många instämmanden.
Men, miue herrar, jag undrar om denna fråga i sjelfva verket
är så stor och vigtig, som man synes föreställa sig. Lyssnar man
endast till den ärade representanten för Wenersborg, kunde man tro
att reservanterna påyrkat en väsentligen annorlunda anordnad skattereglering
eller att någon större del af skattebördan fortfarande skulle
hvila på jordbruksnäringen, och på den fördelas. Men så är ju icke
förhållandet. Reservanternes yrkande är enligt min tanke alldeles
korrekt, och jag tror knappast någon i deuna kammare vid närmare
eftertanke skulle hafva något emot hvad de föreslagit, men detta yrkande
skiljer sig också i knappast nämnvärd grad från utskottets.
På samma sätt ligger det utan tvifvel något rigtigt på botten äfven
af min ärade väns från Wenersborg anförande, men man skall blott
akta sig för att öfverdrifva så som han gjorde. Han beräknade afkastningen
af det så mycket omtalade sjette öret till 200,000 kronor,
och yttrade så, att denna summa vore den enda “skårf", hvilken jordbruksnäringen,
som nu gjort eu så stor vinst, skulle offra på fosterlandets
altare. Kan man man verkligen med fog säga detta? Jag bör
kanske icke tala om att rustnings- och roteringsbesvären dock fortfarande
hvila på jordbruket, ty man skall då kanske mot mig invända,
att för dessa besvär nu skall lemnas full ersättning. Men jag tillåter
mig deremot att erinra om, att den redan nu utgående bevillningen för
jordbruksfastighet ju i sjelfva verket är en skatt på jordbruksnäringen.
Denna bevillning höjes nu så, att afkastningen endast af förhöjningen
beräknas till 660,000 kronor. Den förestående tilläggsbevillningen för
nästa år utgår ju äfven på denna förhöjda fastighetsbevillning och
drabbar äfven jordbruksnäringen. Vidare ifrågasättes ju i finansplanen
en särskild fastighetsskatt, beräknad att afkasta 1,830,000 kronor,
hvaraf ju en ej så ringa del kommer att fälla på jordbruket. Slutligen
hafva vi ju den ifrågasatta arfsskatten, som beräknats afkasta

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

N:o 6.

254

Angående
skrifvelse till
Kongl.

med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

Torsdagen den 21 November, f. m.

700,000 kronor men som, om den på sätt utskottet påyrkat, göres
progressiv, kanske kommer att afkasta dubbelt denna summa. Och så
ökad stämpelskatt, beräknad till 500,000 kronor. Man kan visserligen
icke beräkna i hvilken omfattning dessa sista båda skatter komma
att särskildt drabba jordbrukarne, men att desse komma att få sin
andel af dem, det lär väl vara tydligt. Man torde derför på min ärade
väns anförande kunna tillämpa den gamla satsen, att den som vill
bevisa för mycket, bevisar ingenting alls.

Jag tycker verkligen för öfrigt, att då denna hastiga afskrifning
af grundskatterna nu eu gång beslutats, borde åtminstone de, hvilka
genom att rösta för regeringens förslag, i så väsentlig mån bidragit
just till eu sådan sakernas ordning, icke anse sig befogade att här
framställa några förebråelser mot andra. Och lika litet anser jag
dylika förebråelser böra förekomma från vår sida. Vi stå utan tvifvel
nu inför en ny, i många hänseenden bekymmersam tid. Men hvad
som skett, har skett. Bättre än att öfverhopa hvarandra med förebråelser,
torde nu vara, att alla goda medborgare söka samverka för
att, så vidt möjligt, afhjelpa de olägenheter, som af det skedda äro att
befara, och ordna allt till det bästa.

Vidare har en ärad kamrat på stockholmsbänken uttalat sin förvåning
öfver att ingen af denna kammares ledamöter reserverat sig mot det
uttalande i fråga om progressiv inkomstskatt, som förekommer i utskottets
betänkande. Jag skall be att få förklara anledningen härtill.
Kammaren torde hafva sig bekant att vid detta års lagtima riksdag
uttalade sig Andra Kammaren för, men Första Kammaren mot progressiv
inkomstbevillning. Under sådana förhållanden kunde man ju
ej begära, att någondera kammaren i den nu ifrågasatta skrifvelsen
skulle få sin vilja fram, och man kunde så mycket mindre fordra, att
Första Kammaren i denna punkt skulle fullständigt gifva vika, som
Första Kammarens ledamöter i utskottet verkligen för enighetens skull
gifvit vika i en annan vigtig fråga, nemligen i fråga om progressiv
arfsskatt. Vi, som voro anhängare af den progressiva inkomstbevillningen
— och jag är detta af fullaste öfvertygelse, icke derför att jag
tror, att en tillämpning af denna skattenorm skall medföra stora finansiella
resultat, utan derför, att jag anser den vara rättvis — vi stälde
oss då på den ståndpunkten, att vi visserligen vidhöllo att denna fråga
vid den ifrågasatta revisionen af bevillningsförordningen borde göras
till föremål för allvarlig pröfning, men att vi i öfrigt icke fordrade
annat än att man i skrifvelsen åtminstone icke måtte bestämdt uttala
sig mot den progressiva normen. Deremot hade vi naturligtvis intet
att invända mot att man från motsidan påyrkade ett framhållande af
att det åsyftade målet, eller de större förmögenheternas relativt högre
beskattande, kan vinnas äfven på andra sätt såsom genom progressiv
arfsskatt m. m. I öfverensstämmelse härmed formulerades också det
ifrågavarande uttalandet på afdelningen. Men i utskottet gjorde man
emellertid i sista stund den ändring, att, under det att det i afdelningens
förslag hette: “Dock har utskottet ansett sig böra framhålla,
att det med den ifrågavarande principen åsyftade målet, eller de större
förmögenheternas relativt högre beskattande, jemväl torde kunna vinnas

Torsdagen den 24 November, f. m. 255

på andra, för den nu rådande uppfattningen förblinda mindre främmande
sätt", så hot man ut ordet "''jemväl" mot det nu i betänkandet
förekommande ordet “lämpligare". Derigenom hade man frångått den
förut träffade öfverenskommelse!!, att hålla sig neutral i denna fråga
och med detta enda ord hade man vändt hela resonnementet till
öfverensstämmelse med Första Kammarens uppfattning.

Jag har redan angifvit hvarför jag i trots häraf icke ansåg det
lämpligt att reservera mig. 1 öfrigt bedrefs behandlingen af detta
betänkande med sådan fart, att någon reservationstid faktiskt icke
medgafs. För min del hade jag naturligen eljest icke någonting emot
om Andra Kammaren nu vill aceptera herr Mankells förslag. Det vore
ju blott att fatta samma beslut, som kammaren vid årets lagtima
Riksdag förut utan votering fattat. Fn sak gör mig dock en smula
tveksam. Vi lefva för närvarande under så underliga förhållanden.
Det är som om den lavin, som i förrgår sattes i rörelse och som sedan
vaxte och fick allt större och större fart, icke märkte att den nu
kommit ned från berget och befinner sig på plana ytan. Den tyckes fortfarande
rulla med samma fart, och här förkastas fortfarande, som det
vill synas, endast på gruud af den vana man kommit in uti, de mest
billiga och berättigade förslag. Det vore i sanning högst beklagligt
om. sedan vi, som tro att den progressiva inkomstbeskattningen har
framtiden för sig, hunnit derhän, att vi kunna hänvisa till ett enigt
beslut i denna kammare till förmån för en sådan utveckling af beskattningen,
vi nu skulle få ett bakslag. Det synes mig äfven litet betänkligt
att foga det af herr Mankell nu framstälda förslaget såsom ett
tillägg till punkten. Jag vet icke hur det skulle gå om sedermera
hvarje kammare vidhölle sitt beslut. Frågan ansåges då antagligen i
sin helhet förfallen, och det måste jag, såsom jag redan antydt, anse
ganska betänkligt.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter till den ärade motionärens
eget bedömande. Att jag i och för sig icke har något mot
hans förslag, det kan han väl förstå, och jag hemställer derför om
han icke, åtminstone hos herr talmannen, kunde utverka sjelfständig
proposition på bifall eller afslag å sitt förslag. Detta tror jag vore
det klokaste, derest han anser sig böra vidhålla sitt yrkande.

Slutligen har — jag måste nu vidröra ett ömtåligt ämne — mycket
klandrats, att utskottet icke påyrkat, att icke blott de genom
skatteregleringen, utan äfven de genom den förändrade försvarsorganisationen
uppkommande statsbehofven måtte fyllas uteslutande genom
direkta och förmögenhetsskatter. Till en början vill jag fästa uppmärksamheten
uppå, att det dock i nu förevarande afseende är eu
väsentlig skilnad mellan utskottets och Kongl. Majits förslag. Kongl.
Maj:t har föreslagit, att man till de ökade försvarskostnadernas täckande
för år 1893 skulle använda ett öfverskott å föregående års statsregleringar,
uppkommet just genom konsumtionsskatter. Utskottet åter
yrkar på tilläggsbevilluing. Vidare har utskottet ganska bestämdt framhållit
att direkt beskattning bör anlitas åtminstone delvis för täckande
af de ökade försvarskostnaderna äfven i framtiden, om det också måste
medgifvas, att utskottet vid uttalandet häraf begagnat ett mindre lyck -

N:o 6.

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

N:o 6.

256

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
•med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

Torsdagen den 24 November, f. m.

ligt uttryck. Utskottet har sålunda gått de nyss berörda yrkandena
ganska mycket till mötes.

Men då man här bland mina meningsfränder talar om att samtliga
kostnader, så väl de som förorsakas af skatteregleringen, som de
som föranledas af försvarets stärkande, skola täckas uteslutande med
direkta skatter, och att konsumtionsskatter ej få för dessa ändamål
användas, så tillåter jag mig säga: månne man i sjelfva verket insett
hvad man talar om? Jag läste i dag på morgonen ett tal af franske
premierministern. Der förekom ett uttryck, som fäste sig i mitt minne
just med hänsyn till den nu föreliggande frågan: “Man skall aldrig
lofva folket något, som man icke kan hålla*1. Detta gäller icke blott
regeringar, utan äfven folkrepresentationer.

Min högt ärade kamrat på stockholmsbänken yttrade, att han ju
motionerat om, att man bär i stället för konsumtionsskatter måtte använda
progressiv arfsskatt, värnskatt och progressiv inkomstskatt. Ja,
den progressiva arfsskatten har ju äfven utskottet förordat. Men äfven
om utskottet dertill accepterat både värnskatten och den progressiva
inkoinstbevillningen, hvad förslår väl det? Det är som en droppe i
hafvet. Den enklaste beräkning visar, att det icke förslår något. Hafva
vi gifvit oss in på detta äfventyr, måste vi också se sanningen rakt i
ansigtet; och då kunna vi sannerligen icke fördölja för oss, att vi,
utom all öfrig ifrågasatt beskattning, nog förr eller senare, för täckande
af de genom dessa dagars beslut orsakade kostnaderna, måste tillgripa
äfven nya konsumtionsskatter. Det är, som sagdt, hvarken lönt att
yrka på eller lofva att detta icke skall ske, ty det kan nog icke undvikas.
Yi få väl försöka att på annat sätt bereda nödiga lindringar
åt de skattdragande. — Jag har såsom ledamot af utskottet ansett
mig pligtig att öppet framhålla detta, ehuru jag väl vet, att hvad jag
nu sagt för åtskilliga af mina meningsfränder är eu styggelse.

Jag har, herr talman, intet mer att tillägga. Jag håller visserligen
före att de anmärkningar, jag skulle kunna framställa mot den
framlagda finansplanen, icke hafva sin grund endast deruti, att jag i
alla dessa frågor befunnit mig i oppositionen och derför naturligtvis
sökt anmärkningar, utan att de verkligen hafva fog för sig. Men jag
skall icke desto mindre icke framställa dem. Jag upprepar hvad jag
nyss sade: hvad som skett, har skett. Jag vill icke vara bland dem,
som med ett enda ord ökar bitterheten partierna emellan.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Ruutorp: Herr talman, rnine herrar! Efter

de anföranden, som vice talmannen och grefve Hamilton hållit, har
jag icke mycket att tillägga. Jag anser att de stälde frågan på sin
rätta plats.

Jag begärde ordet, då ett par talare framhöllo frågan om jordbrukarnes
beskattning och som de förut äro litet kända kunde man
misstänka att de skulle öfverskatta inkomsten af jordbruket mycket
betydligt, åtminstone nettoinkomsten. Jag antar, att de förvexlade
den med bruttoinkomsten och således anse, att man bör skatta för
den, men det är någonting helt annat. Skulle jordbrukarne skatta för

Torsdagen den 24 November, f. m.

257

N:o 6.

bruttoinkomsten, så skulle de också hafva de fördelar, som andra industrier
hafva, och då finge kerrarne se, huru det ginge. Min tanke
är den, att det går som en röd tråd genom hela deras anförande, en
grämelse öfver, att grundskatterna och indelningsverket skola afskrifvas.
Särskilt har herr Romberg gifvit uttryck deråt och sagt, att hans
samvete ålade honom att yttra det. Men jag skall säga herr Romberg
och hans likatänkande, att deras samveten borde ha vaknat för femton
å tjugo år sedan. De skulle passat på när adösningen erbjöds, men
nu är det för sent. Och då de sjelfva hafva varit med om att antaga
Kongl. Maj:ts förslag, så är nu intet vidare att göra åt saken.

Herrarne kunna vara fullt öfvertygade att, när denna fråga är
öfver, skola såväl regeringen som Riksdagen och skattenämnderna med
taxering hålla efter äfven jordbrukarne, och jag tror icke att det skall
möta opposition, när man får billighet och rättvisa i den vägen.

Jag tror också att det kan finnas sådana betänkligheter, som
grefve Hamilton antydde i sitt tal, och jag yrkar derför bestämdt bifall
till förslaget.

Herr J. H. G. Fredholm: Jag skall icke angifva de skäl, som
bestämma mig att omfatta, hvad som i reservationen funnit sitt uttryck.
Jag skall icke heller bemöta några af de argument, som framstälts
mot den uppfattningen, ty jag anser, att en sakdiskussiou i sjelfva
frågan vid detta tillfälle är onödig. Betydelsen af reservationen ligger
deri, att man der framkommit endast med eu anhållan, att i framtiden
måtte tagas i öfvervägande, hvad utskottet erkänt vara ur priucipiel
synpunkt oegentligt. Denna blygsamma begäran att i framtiden taga
i öfvervägande något, som man erkänt vara oegentligt, det är detta,
som utskottets majoritet icke velat vara med om. Denna omständighet
är i mina ögon betydelsefull, ty den kastar en skugga, öfver de förhoppningar,
som för mången af denna kammares ledamöter varit afgörande
för hans bifall till Kongl. Maj:ts förslag, de förhoppningar
nemligen, att, då de på urtima riksdagen fattade beslut i framtiden
skola liqvideras, Riksdagen då skall visa en god vilja att verkställa
liqviden på ett rättvist och billigt sätt.

För min del ar jag nog benägen att tro, det Riksdagen skall visa
sin goda vilja, ehuru jag måste upprigtigt erkänna, att jag icke är så
sangvinisk, att jag på eu sådan tro vill grunda mitt bifall till något,
som jag under andra förhållanden skulle röstat emot. Det lär väl icke
— enligt mitt förmenande — för att komma till godt och lyckligt
resultat endast vara beroende derpå, att Riksdagen visar eu god vilja.
Ty den goda viljan ensam förmår icke åstadkomma något resultat.
Det fordras något mer eller att kunna genomföra, hvad man vill och
önskar; det fordras, att i handlingens ögonblick icke mot handlingens
genomförande resa sig hinder, som man icke kan öfvervinna. Men att
så skall komma att ske, det fruktar jag, och anledning till eu sådan
fruktan saknas icke i den diskussion, som här förts i dag rörande
detta betänkande. Här har framstälts begäran om skipande af den
enklaste och billigaste rättvisa i hvad som utskottet föreslagit, meu
genast resa sig hinder i vägen härför dels i bevillningsförorduingen,
Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 6. 17

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

N:o 6.

258

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af förslag
till den
enligt finansplanen
afsedda
beskattning.

(Forts.)

Torsdagen den 24 November, f. in.

dels i ovissheten om huru de föreslagna ändringarne skola komma
att verka.

Jag tror för min del, att det skulle underlätta genomförandet af
de beslut, Riksdagen fattat — om det eljest blir möjligt att genomföra
dem — i fall man kunde undanrödja de hinder, som ställa sig i vägen
för eu lösning af de finansiella svårigheterna. Ett biand de största
hindren är den ovisshet, hvari man sväfvar, om huru de nya förändringarne
komma att verka, beroende på den omständigheten, att vi
icke hafva någon kännedom om de verkliga förhållandena med afseende
på befolkningens skatteförmåga. Denna bristande kunskap har icke
medfört någon så stor olägenhet hittills, så länge den direkta beskattningen
varit en supplementär beskattning — en underordnad del af
skattesystemet, men då man nu ämnar tilldela den direkta bevillningen
en större betydelse för statsverkets inkomster, då förändras förhållandet.
De oregelbundheter, som nu finnas i skattefördelningen, blifva då af
en oerhördt stor betydelse och komma att gifva anledning till jemförelser,
huru vida den ene blir lika rättvist behandlad som den andre;
en jemförande granskning, i hvilken alla komma att taga del.

Jag skulle för min del önska, att den regering, som har det dryga
ansvaret att genomföra Riksdagens nu fattade beslut, ville egna någon
uppmärksamhet åt nödvändigheten af att bereda Riksdagen det kunskapsmateriel,
som den är i behof af, när det blir fråga om att lösa
skattefrågan på ett rättvist Sätt. Jag vågar äfven anhålla, att, om
man fäster afseende vid hvad jag nu framhållit, en sådan utredning
måtte företagas så snart som möjligt, ty den kräfver ett tidsödande
och vidlyftigt arbete. Mig vill det synas vara af största vigt, att en
utredning af förmögenhetens verkliga fördelning i landet så fort som
möjligt förelägges Riksdagen, eftersom hvarje kommande sådan skall
mötas af ökade anslagskraf, hvilkas tillfredsställande skola komma att
slag i slag öka statens utgifter med million på million. Och skall
Riksdagen blifva nödgad att utan en så beskaffad utredning besluta
nya skatter, så befarar jag, att besluten i brist på kännedom om verkliga
förhållandena kunna blifva sådana, att de komma att framkalla
mycket onödigt missnöje hos befolkningen. Det är derför, som jag
ännu en gång vågar uttala önskvärdheten af, att regeringen snarast
vidtager sådana åtgärder, att Riksdagen kan sättas i tillfälle att få
kännedom om förmögenhetens verkliga fördelning i landet.

Herr Jonsson i Hof: Jag har begärt ordet icke för att ingå i
sakfrågan, utan endast för att yttra mig öfver det af herr Mankell
föreslagna tillägget och möjligheten att, i händelse af ett bifall till
detsamma, få ett beslut från Riksdagens sida. Visserligen finnes det
teoretiskt taget icke något hinder för att kunna sammanjemka äfven
detta förslag till skrifvelse; men praktiskt taget tror jag, att det stöter
på svårigheter att komma till rätta med en sådan sammanjemkning.
Derest Andra Kammaren bifaller det yrkande, som herr Mankell nu
framstält, tror jag, att risken blefve ganska stor, att hela skrifvelseförslaget
komma att hamna i papperskorgen. För att ej riskera detta,
anser jag, att herr Mankell borde ändra sitt yrkande derhän, att för -

259

N:o 6.

Torsdagen den 24 November, f. m.

slaget komme in såsom en sjunde punkt, fristående från den sjette
punkten. Om då kammaren bifaller denna nya punkt, och medkaminaren
ej gör det, så bortfaller den helt enkelt, men den 6:te punkten
skulle ändå föranleda till en skrifvelse. Derigenom har man äfven
undanröjt risken att få det hela att stranda.

Om herr Mankell sålunda vill ändra sitt yrkande i den af mig
angifna rigtningen, tror jag, att kammaren kunde utan risk bifalla
detsamma, och då kunde man icke i framtiden säga, att kammaren
öfvergifvit sin förra ståndpunkt.

Herr Falk: Då en förbättring af vårt försvarsväsen icke kunnat
vinnas på anuat sätt än genom uppoffring af grundskatterna och ersättning
åt rust- och rotehållarne, så har jag måst biträda äfven dessa
båda förslag. Dervid hyste jag den förhoppning, att, då hittills så
mycket talats om rättvisa och billighet i afseende på beskattningen,
dessa hänsyn också skulle göras gällande då, när de, som nu göra uppoffringar,
framställa sitt kraf i afseende på de nya skatternas fördelning.

Det sätt, på hvilket kammaren i går afton behandlade de två
stadsrepresentanter, som vågade göra några häntydningar i detta fall,
och framför allt de tvenne voteringarne, som skedde, visa nogsamt
hvartåt det pekar. Och i dag har, genom anföranden från mer än
ett håll — jag vill endast nämna det af herr vice talmannen afgifna
såsom det mest tydliga — med en önskvärd tydlighet visats mig, att
dessa förhoppningar voro byggda på lösan sand.

För närvarande har jag icke något annat yrkande att framställa
än på bifall till reservanternas förslag.

Herr Mankell: Om det i någon mån kan underlätta framgången
af mitt förslag, har jag icke något mot att ändra mitt yrkande så,
att det kommer att utgöra en särskild punkt, den sjunde punkten, i
detta utskottets betänkande; och får jag för den skull anhålla om
proposition härpå.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med tillkännagifvande, att det
af herr Mankell framstälda yrkande komme att göras till föremål för
särskild proposition, gaf herr vice talmannen, hvilken under herr talmannens
tillfälliga bortovaro ledde kammarens förhandlingar, propositioner
på hvart och ett af de yrkanden, som i fråga om utskottets i
den föreliggande punkten gjorda hemställan under öfverläggningen förekommit,
nemligen Do) bifall till nämnda hemställan oförändrad; 2:o) bifall
till densamma med den af herrar Bokström och Wester föreslagna ändring
i motiveringen och 3:o) återremiss; och förklarades den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl
begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits herrar Bokströms
och Westers ändringsförslag, enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick särskilda utskottets hemställan
i G:to punkten af utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Angående
skrifvelse till
Kongl. Maj:t
med begäran
om utarbetande
af för
slag till den
enligt finansplanen
afsedda
beskat
ning.

(Forts.)

N:o 6.

260

Torsdagen den 24 November, f. m.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan, men med
den af herrar Bokström och Wester uti deras reservation föreslagna
ändring i motiveringen.

Omröstningen visade 156 ja mot 54 nej; i följd hvaraf kammaren
beslutat enligt ja-propositionen.

Herr talmannen, som emellertid återkommit och öfvertagit ledningen
af kammarens förhandlingar, gaf nu, sedan, på begäran, det af
herr Mankell under öfverläggningen framstälda och skriftligen aflemnade
särskilda yrkande blifvit å nyo uppläst, propositioner dels på bifall till
och dels på afslag å samma yrkande; och fann herr talmannen den
senare propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja. Som
votering likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag
af eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår herr Mankells föreliggande yrkande, röstar

tf a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda yrkande af kammaren bifallet.

Rösterna sammanräknades och visade 113 ja och 85 nej; varande
alltså föreliggande yrkande afslaget.

Efter det denna utgång af voteringen af herr talmannen meddelats
kammaren, anförde:

Herr O. Olsson från Stockholm: Spörsmål om misstro till reformvänlighet
uttalas oftast. Denna misstro har vid denna urtima riksdag
och äfven med detta beslut stadfästats.

Jag ber derför att få reservera mig mot det nu fattade beslutet.

Herr Svensson från Karlskrona: Då jag för min del är lifligt

öfvertygad om rättvisan af en progressiv beskattning, och icke vill vara
med om, att Andra Kammaren frånträder det beslut, som den i sådant
hänseende fattade vid sista lagtima riksdag, anhåller jag att få anmäla
min reservation.

Torsdagen den 24 November, f. m.

261

N:0 6.

§ 6.

Slutligen löredrogs och bifölls särskilda utskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommUnalstyrelse
på landet.

§ 7.

Hos herr talmannen hade herr Waldenström anmält sin anhållan
om ledighet från riksdagsgöromålen från och med den 26 till och med
den 28 dennes. Herr talmannens proposition på bifall till denna anhållan
förklarade herr talmannen sig anse vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Waldenströms föreliggande ansökning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda ansökning af kammaren afslagen.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 142 ja mot
51 nej; varande alltså den sökta ledigheten af kammaren beviljad.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,53 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

N:o 6.

262

Fredagen den 25 November, e. m.

Fredagen den 25 november.

Kl. |4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 dennes.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets nedannämnda memorial
:

n:o 9, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 äfvensom inom Riksdagen väckta motioner
i samma ämne; och

n:o 10, med förslag till bestridande af kostnader vid urtima riksdagen
1892.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,42 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Lördagen den 26 November, f. in.

263

N:o 6.

Lördagen den 26 november.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 19 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos hvart för sig och biföllos särskilda utskottets memorial:
,

n:o 9, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande särskilda utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären den 5 juni 1885 äfvensom inom Riksdagen
väckta motioner i samma ämne; och

n:o 10, med förslag till bestridande af kostnader vid urtima riksdagen
1892.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 4.

Herr Thermsenius begärde ordet och yttrade: Då man från

flera båll uttalat sin förvåning öfver att jag, efter det anförande jag
både vid första sammanträdet, kunnat, såsom i tidningarne rigtigt angifves,
rösta för de 90 dagarne, anser jag mig med några ord böra
lemna en förklaring deröfver.

Såsom herrarne torde erinra sig, var mitt afslagsyrkande baseradt
derpå, att jag ansåg, att man borde låta nya val till denna kammare,
på grundvalen af de framlagda förslagen, föregå så vigtiga och genomgripande
frågors afgörande af Riksdagen.

Som det emellertid efter utgången af den första principiella voteringen
blef mig klart, att förslagen skulle komma att af kammaren
godkännas, qvarstod för mig icke längre någon anledning att motsätta
mig antagandet af de 90 dagarne, så mycket mindre som, då det stora
köpet var att betrakta såsom afslutadt, jag dels icke kunde säga nej
till att taga emot den för det höga priset ifrågasatta valutan, dels
sjelf varit i tillfälle på så nära håll iakttaga resultatet af beväringsöfningarne,
att jag allt för väl inser att, när dessa öfningar nu

N:o 6.

264

Lördagen den 26 November, e. m. ■

en gång måste finnas, den hittills derför tillmätta tiden varit allt för
kort.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11 is f. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Lördagen den 26 november.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes särskilda utskottets utlåtande n:o 11,
angående den extra statsreglering för år 1893, som föranledes af innevarande
urtima Riksdags beslut, samt rörande de för nämnda statsreglering
erforderliga bevillningar.

§ 2.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående förbättrad
härordning;

n:o 2, i anledning af Kongl. Majt:s proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885;

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilaude grundskatter m. m.;

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angånde ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885;

n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af de enligt förordningen den 5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman; samt

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af föreslagna ändringar
dels i värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels i lagen angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären af samma dag.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 7,9 e. m.

In fidem
II). Nehrman.

Söndagen den 27 November, e. m.

265

N:o 6.

Söndagen den 27 november.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Föredrogs och bifölls särskilda utskottets utlåtande n:o 11, angående
den extra statsreglering för år 1893, som föranledes af innevarande
urtima Riksdags beslut, samt rörande de för nämnda statsreglering
erforderliga bevillningar.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i nästföregående
§ omförmälda beslut.

♦ § 3.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 7, ej mindre i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner n:o
4, om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, och n:o 6, angående beräknande af
viss andel af öfverskottet å statsregleringarna för år 1890 och föregående
år som en statsverkets tillgång för år 1893, än afvel* angående
den extra statsreglering för år 1893, som föranledes af besluten
vid det urtima riksmötet, samt rörande de för nämnda statsreglering
erforderliga bevillningar; och

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,is e. m.

In fidem

llj. Nehrman.

Andra Kammarens Prof. vid urtima riksd. 1892 K:o. C.

N:o 6.

266

Söndagen den 27 November, e. m.

Söndagen den 27 november.

Kl. 7 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.

§ 1.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar af
riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående förbättrad härordning;

n:o 4, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885;

n:o 5, angående afskrifning af -de å viss jord hvilande grundskatter
m. m.; -

n:o 6, angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885;

n:o 7, om upphörande af de enligt förordningen den 5 oktober
1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman;

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner om ändring i
förordlingen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, och angående beräknande af viss andel af öfverskott
å statsregleringarne för år 1890 och föregående år som en statsverkets
tillgång för år 1893;

n:o 9, angående ändrad lydelse af paragraf 58 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet; och

n:o 10, angående den extra statsreglering för år 1893, som föranledes
af innevarande urtima Riksdags beslut.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,9 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Måndagen den 28 November, f. m.

267

N:0 6.

Måndagen den 28 november.

Kl. 1 11 f. m.

§ 1-

Justerades det i kammarens sammanträde den 21 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Ordet lemnades till herr vice talmannen Dan i el son, som yttrade:
Herr talman, mine herrar! Jag vågar föreslå, att kammaren behagade
besluta att uppdraga åt representanterna för Stockholms stad äfvensom
öfrige ledamöter af kammaren, som efter Riksdagens afslutande
kunna vara qvar i hufvudstaden, att justera de kammarens protokoll,
som ännu ej hunnit justeras. »

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 3

Kammarens ledamöter, som af Kongl. Maj:t blifvit kallade att denna
dag, efter bevistad gudstjenst i Storkyrkan, infinna sig å rikssalen,
der Riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till nämnda kyrka för
att åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig kammarens
ledamöter till rikssalen, hvarest, sedan kamrarnes talmän till
Hans Maj:t Konungen framfört uttrycken af kamrarnes undersåtliga
vördnad, samt hans excellens herr statsministern uppläst riksdagsbeslutet,
Hans Maj:t Konungen med ett tal förklarade Riksdagen afslutad.

Sedan derefter herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af
kammarens ledamöter med följande ord:

Mine herrar! Det korta riksdagsarbetet är slutadt och vi gå
att säga hvarandra farväl. Det arbetet har, kort som det varit, väl
under meningsstrid men utan bitterhet löst svårigheter, som många af
oss började frukta att Sveriges folk aldrig skulle få kraft att öfvervinna,
beredt fosterlandet ett ordnadt försvar och med eftergift för
sekellång, icke obefogad klagan flyttat den ekonomiska tungan af
försvaret, från att vara hufvudsakligen lagd på blott en del af
förmögenheten i landet och företrädesvis på den mindre förmögenheten,
öfver till att hvila på hela förmögenheten och företrädesvis på den
större förmögenheten. Uudantagsförmåner ha frivilligt uppgifvits och

N:o 6. 268 Måndagen den 28 November, f. m.

beslut hafva fattats som — jag litar derpå — skola med större rättvisa
och billighet, än forna tider gjorde, fördela rätt och pligt inom
samhället.

Väl vet jag, att mången ibland oss lifligt önskat, att vi i båda
rigtningarna kunnat gå längre. Jag förstår dessa önskningar, förstår
dem så mycket bätte, som jag delar dem. Men jag är säker på att vi
likväl alla snart skola erkänna, när vi i lugn öfverväga dessa dagars
resultat, att det ej är ringa ting som uträttats; och jag hoppas med
visshet, att det steg vi tagit skall gifva oss kraft att taga flera åt
samma håll, att vi, delande hvarandras bördor och vänligt gifvande
andra del af våra rättigheter, må varda ett af fosterlandskänslans och
broderlighetens anda sammanslutet folk.

Det är derför med gladt hopp jag säger eder farväl, för egen del
hjertligt tackande för all den vänskap ni skänkt mig och önskande
eder alla, under den korta hvilotid som nu förunnas eder, helsa och
styrkta krafter, hemmets glädje och julens frid.

Mina herrar! Folkens liksom individernas framtid hvilar i Herrans
haud. Men — blott det folk eger rätt att härvid trygga sig, som ärligt
fullgör hvad på det sjelft ankommer, för att utåt och inåt trygga
sin framtid. “Hjelp dig sjelf, så hjelper dig Gud". Det förefaller mig,
som skulle vi i dag kuuna liksom med litet frimodigare ton uttala vår
vanliga afskedsbön: Gud bevare kungen .och fosterlandet!

Härpå svarade herr friherre Fock:

Herr doktor! Urtima Riksdagen är nu afslutad, och ni, herr doktor,
har under densamma med talmansklubban inom denna kammare fått
befästa beslut af största vigt och betydelse. Öfver dem kommer historien
att fälla sin allvarliga och opartiska dom. Åsigterna ha varit
delade och de olika meningarne ha skarpt brutits mot hvarandra; men
i ett afseende har inom kammaren full enhällighet varit rådande: i
aktningen och tillgifvenheten för vår högt värderade talman. Enligt gammal
plägsed och af eget hjertas innerliga maning anhåller kammarens
ålderspresident att nu, i afskedets stund, till eder, herr doktor, få frambära
vår upprigtiga tack för det sätt, hvarpå ni ledt kammarens förhandlingar,
jemte en varm önskan att vid nästa snart förestående riksdag få här
återse eder med stärkta krafter, för att återtaga den nu nedlagda
klubban. Vi anhålla slutligen att få vara inneslutna i eder fortfarande
vänliga hågkomst.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshelsniugar
och åtskildes.

In fidem
Ilj. Nehrman.

Tisdagen den 6 November, e. m.

269

N:o S.

Tisdagen den 6 december

Kl. J3 e. n.

Sedan Andra Kammaren, på sätt dess protokoll för den 28 sistlidne
månad närmare utvisar, beslutat att åt representanterna för
Stockholms stad samt dem af kammarens öfrige ledamöter, som efter
riksdagens afslutande befunne sig qvar i hufvudstaden, uppdraga justeringen
af de kammarens protokoll, hvilka vid riksdagens afslutande
återstodo ojusterade, hade tillkännagifvande om, att nämnda justering
komme att denna dag kl. half 3 e. m. försiggå i kammarens kanslirum,
blifvit infördt i hufvudstadens dagliga tidningar; äfvensom hufvudstadens
representanter i kammaren blifvit genom särskilda kallelsebref
derom underrättade, och tillstädeskommo nu å utsatt tid följande kammarens
ledamöter:

Herr friherre Fock.

„ Johansson i Noraskog.

„ Gumseiius.

„ Lovén.

„ Olof Olsson från Stockholm.

„ J. H. G. Fredholm,

„ Ekman,

„ Joh. Johansson från Stockholm,

Hammarlund,

„ Walldén,

„ Gust. Ericsson,

„ Fjällbäck,

„ John Olsson, och
„ Bratt.

Protokollen för den 22, 23, 24, 25, 26, 27 och 28 sistlidne november
upplästes och blefvo af tillstädesvaraude herrar ledamöter gödda;
hvarefter sammanträdet upplöstes.

In fidem
Hj. Nekrjnan.

Andra Kammarens Prol. vid urtima riksd. 189i. N:o 6.