RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 5.

Måndagen den 21 november.

Kl. 11 f. m.

§ I Enligt

förut fattadt beslut företogs nu till behandling särskilda
utskottets utlåtande, n:o 1, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
angående förbättrad härordning, äfvensom i anledning af inom Riksdagen
väckta motioner i dithörande ämnen.

För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
föreliggande utlåtande hade ordet begärts af

Herr Persson i Mörarp, hvilken nu i sådant afseende anförde:

I afseende på föredragningen af nu föreliggande betänkande anhåller
jag att kammaren ville fatta följande beslut: att till afgörande först
föredragas de vilkor, som utskottet uppstält såsom förutsättning för
bifall till sin i betänkandet gjorda hemställan;

att kammaren derefter öfvergår till behandling af 6:e punkten
angående infanteriet och deruppå till 7:e punkten beträffande kavalleriet
samt att kammaren sedan återgår till behandlingen af l:a och
de följande puukterna i ordningsföljd; och anhåller jag hos herr talmannen-
om proposition å detta mitt yrkande.

Denna hemställan bifölls.

I följd häraf föredrogos till en början de af utskottet i ingressen
till hufvudpunkten I föreslagna vilkor, hvilka godkändes.

Till behandling förekom härefter punkten 6'', mom. aj.

Oti till Riksdagen den 14 nästlidne oktober aflåten proposition
hade Kong!. Maj:t föreslagit Riksdagen, beträffande infanteriet:

att dels medgifva, att lifregementets grenadiercorps och Nerikes
regemente finge till ett regemente under benämning “lifregementet till
fot“ sammanslås;

Andra Kammarens Prat. vid urtima riksd. 1802. Nio 5. 1

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

N:o 5.

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

att nummerstyrkan vid indelta infanteriet finge genom öfverflyttning
af nummer från regemente till regemente eller, der så erfordrades,
genom indragning af nummer, allt i den ordning Kongl. Maj:t
pröfvade lämpligt, så jemkas, att vid hvart och ett af lifregementet
till fot, l:sta och andra lifgrenadierregementena äfvensom Vestgöte,
Uplands, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings, Dal-,
Helsinge, Elfsborgs, Vestgötadals, Bohusläns, Vestmanlands, Kalmar,
Vermlands samt Norra och Södra skånska infanteriregementena densamma
komme att utgöra 1,000 och vid Smålands grenadiercorps 400;

att de nummer, som för den sålunda föreslagna jemkningen af
indelta infanteriets styrka icke behöfde tagas i anspråk, finge sättas
på vakans mot erläggande, såsom vakansafgift att till statsverket ingå,
af ett belopp, motsvarande de i lagen af den 5 juni 188-3 rustningseller
roteringstungan vid vederbörande regemente eller corps åsätta
värden; samt

att vid hvartdera af Svea och Andra lifgardet finge inrättas 2 nya
korprals- och 2 nya vicekorpralsbeställningar,

dels, med godkännande af de för samtliga ofvannämnda truppförband
äfvensom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands
regementen, Vermlands fältjägarecorps, Gotlands infanteriregemente
samt Hallands och Blekinge bataljoner upprättade, i statsrådsprotokollet
omförmälda, nya stater, bemyndiga Kongl. Maj:t att för
genomförande af de nya staterna för dessa trupper årligen använda
dels de i riksstaten uppförda, till aflöning af befälet vid Svea och
Andra lifgardet, de nuvarande indelta infanteritruppförbanden och de
så kallade beväringstrupperna afsedda anslag, dels de till bestridande
af kostnaderna för manskapets vid sistnämnda båda truppslag aflöning,
underhåll och beklädnad afsedda anslag af allmän eller reservationsanslags
natur, i den mån bidrag från dem skulle enligt nu gällande
bestämmelser till nämnda ändamål utgå, dels af anslagen till “värivade
garnisonerade truppernas rekrytering och aflöning" 11,050 kronor, af
anslaget till “beväringsmanskapets vapenöfningar“ 115,128 kronor, af
anslaget till “volontärskolor" 93,655 kronor samt af anslaget till “nya
värnpligtslagens tillämpning" 24,529 kronor 95 öre och dels slutligen
vakansafgifterna för de nummer vid ofvannämnda indelta regementen,
som i följd af den föreslagna jemkningen i regementenas nummerstyrka
komme att sättas på vakans, och

dels besluta, ej mindre att samtliga underlöjtnantsbeställningar
vid Svea och Andra lifgardet måtte i den ordning, Kongl. Maj:t bestämde,
tillsättas endast på förordnande än äfven, att, i den mån sådant
efter den förbättrade härordningens antagande blefve af nöden,
en eller flera infanterivolontärskolor måtte utöfver de redan anordnade
få för utbildning af det tillkomna antalet volontärer sammandragas.

Härförutom hade i särskilda inom Riksdagens båda kamrar väckta
motioner i hithörande ämnen föreslagits:

af herr G. Adelsköld (motion n:o 1 inom Första Kammaren): att
Riksdagen med afslag på Kongl. Maj:ts vid innevarande urtima riksdag
framlagda förslag till förbättrad härordning och dermed i sammanhang

N:0 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

varande, ville besluta i underdånighet anhålla, det behagade Kongl.
Maj:t — snarast möjligt — låta genom en komité uppgöra och för
Riksdagen framlägga plan till ett fullständigt ordnande af Sveriges
försvarsväsen, grundadt på landets läge och naturliga förhållanden,
dess förmåga att bära de med en så vidt möjligt betryggande försvarsorganisation
förenade kostnader och uppoffringar samt militärteknikens
och taktikens nuvarande ståndpunkt;

af herr O Jonsson i Hot m. fl. (motion n:o 19 i Andra Kammaren)
att Riksdagen med afslag å Kongl. Maj:ts proposition, i hvad den skilde
sig från vissa i motionen omnämnda förslag, för sin del måtte besluta:

att rust- och rotehållet skulle sättas på vakans samt de derigenom
inbytande vakansafgifter, beräknade efter de i fägen om lindring
i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885 bestämda värden,
ingå bland statsverkets inkomster;

att vakanssättningen skulle ega rum i mån af afgång äfvensom
af skeende öfverflyttning af soldater och ryttare till den nya stammen,
dock icke under öfvergångstideu till den nya organisationen med mer
än en femtondedel af nuvarande effektiva styrkan årligen, Kongl. Maj:t
dock obetaget att, om så funnes utan olägenhet för bevarande af
stammens tjenstbarhet kunna ega ruin och utan att kostnaderna derigenom
ökades, medgifva eu något större vakanssättning;

att rust- och rotehållare skulle åtaga sig att vid vakanssättning
utan ersättning till kronan aflemna den för numret Renande hästen;

att Kongl. Maj.t måtte erhålla rätt att för kommande år af
vakansafgifterna reservera hvad som ej för löpande utgifter under året
komtne att tagas i anspråk;

att Kongl. Maj:t med nämnda vakansafgifter och öfriga för ändamålet
erforderliga anslag, hvilkas belopp borde af utskottet beräknas,
successivt måtte upprätta eu ny stamtrupp, innefattande befäl, underbefäl,
spel, manskap och civdmilitär personal, allt med tillämpning af
de grunder, som i motionen och dess tillägor blifvit af motionärerna
närmare atigifna;

att utöfver dessa belopp ett reservationsanslag under namn af
fylinadsanslag till upprätthållande af härens stamtrupp, med hälften
af det för årliga legat! sammanräknade beloppet skulle uppföras i
riksstaten och ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, att vid behof användas
till aflöningens höjande för stamtruppen;

att vakanssätt ningen skalle fortfara så länge ofvanuämnda anslag
anvisades och Kong!. M ij:t bibehölles vid rättigheten att, lör genomförande
af stammens nya organisation, förfoga öfver inflytande vakansafgifter
eller ett deremot svarande belopp; samt

att under den tid vakanssättuingen tortginge rust- och rotehållares
lagstadgade skyldighet i (råga om underhåll af soldattorpen med derå
varande åbyggnader måtte upphöra; och

af herr H. Hedlund (motion n:o 23 i Andra Kammaren) att Riksdagen
ville i sammanhang med eu bil vande beslut i fråga om landtförsvarets
ordnande, anhålla, det. Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
om och i hvad mån indelt stamnianskap skulle kunna ersättas
med manskap, antaget för genomgående åt krigsbildning efter 1883

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

års mönster och på kort tjenstetid, med utsigt för dem, som så önskade,
att genom statens försorg komma i besittning af egna jordbruk, äfvensom
att Kongl. Maj:t ville framlägga för Riksdagen de förslag, som
af sådan pröfning kunde föranledas.

Under förevarande moment hade nu utskottet föreslagit Riksdagen
bifalla:

att Lifregementets grenadiercorps och Nerikes regemente finge till
ett regemente under benämning “Lifregemente! till fot“ sammanslås;

att nummerstyrkan vid indelta infanteriet finge genom öfverflyttning
af nummer från regemente till regemente eller, der så erfordras,
genom indragning af nummer, allt i den ordning Kongl. Maj:t
pröfvade lämpligt, så jemkas, att vid hvart och ett af lifregementet
till fot, l:sta och 2:dra litgrenadierregementena äfvensom Vestgöta,
Uplands, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings, Dal-,
lielsiuge, Elfsborgs, Vestgötadals, Bohusläns, Vestmanlands, Kalmar
och Vermlands regementen samt norra och södra Skånska infanteriregementena
densamma komme att utgöra 1,000 och vid Smålands
grenadiercorps 400;

att de nummer, som för denna jemkning af indelta infanteriets
styrka icke behöfde tagas i anspråk, finge sättas på vakans mot erläggande,
såsom vakansafgift, af ett belopp, motsvarande de i lagen
af den 5 juni 1885, med deri i vederbörlig ordning beslutade förändringar,
rustnings- eller roteringstungan vid vederbörande regemente
eller corps åsätta värde, med rätt för rust- och rotehållare att tillgodonjuta
den lindring, som i lagen bestämmes;

att vid hvardera af Svea och Andra lifgardet finge inrättas 2
nya korprals- och 2 nya vicekorpralsbeställningar;

att regementsqvartermästare-, regementsadjutants-, bataljonsadjutants
och regementsväbelsbeställningarna för framtiden må vid infanteriets
truppförband tillsättas endast på förordnande;

att ofvannämnda infanteritruppförband äfvensom Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands regementen, Vermlands
faltjägarecorps, Gotlands infanteriregemente samt Hallands och Blekinge
bataljoner må i öfrigt organiseras på det sätt i statsrådsprotokollet
angifves.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar J. Johansson i Noraskog och O. Jonsson i Hof.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet på begäran
till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, hvilken yttrade: Då denna kammare nu går att börja öfverläggningen
om den vigtiga fråga, för hvars skull Riksdagen blifvit
kallad tillsamman, anhåller jag att här få yttra några ord; och då
jag antager, att diskussionen redan från början bör kunna få röra sig
öfver hela ämnet, torde det falla af sig sjelft, att jag nu kommer att

N:0 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

yttra mig öfver förslaget i dess helhet och icke stannar vid endast

den föredragna punkten. organisation

Det är nu trettio års tid. under hvilken försvarstrågan vant före- af infanterist.
mål för Riksdagens behandling utan att den kunnat nå en tillfreds- (Forts.)
ställande lösning. Anledningarna till detta förhållande må hafva varit
mångahanda; men jag tänker att icke allenast kamrarne, utan älven
krigsstyrelsen sjelf haft en icke ringa skuld till denna sakernas ställning.
Emellertid är försvarsfrågan en fråga af en så oerhördt stor
vigt för hela vårt lands tillvaro, att den tränger till sin lösning. Å
andra sidan griper den så djupt in i alla våra förhållanden, att det
icke är möjligt att lösa densamma utan att en samverkan, och dertill
en förtroendefull samverkan kommer till stånd emellan alla dem, som,
inseende frågans vigt och betydelse, önska densammas lösning. Påkallandet
af en sådan samverkan ville jag skulle vara det första ord,
som jag komme att yttra i denna kammare, då jag nu första gången
har äran att der tala.

Det är ingalunda först sedan försvarsfrågan börjat behandlas vid
Riksdagen, som behofvet af ett förbättradt försvar gjort sig gällande.

Den, som vill studera historien om vårt lands senaste krig, det sista
krig, som egde rum på vårt eget område och som slutade på det sätt,
att vårt land gick miste om en tredjedel af sitt område, han skall
finna, att anledningen till utgången icke var att söka i bristande
mannamod hos de stridande eller i otillräcklig numerisk styrka, utan
i felande organisation hos de stridande och till viss grad, åtminstone
hvad landtvärnet vidkommer, bristande öfning. Man bär särskild anledning
att tänka på detta vårt sista krig, då just i dagarne från
Danmark offentliggjorts meddelanden ur dess krigsarkiv rörande Danmarks
falttågsplan år 1809. Vi hafva oss alla bekant, att vid 1809
års början eu öfverenskommelse mellan våra fiender var uppgjord, att
den ene från norr skulle intränga i vårt land söderut, och att den
andre från söder skulle tränga norrut, hvarpå de båda skulle förena
sig i midten af landet. Och det var fråga om ingenting mera och
ingenting mindre än att vårt land skulle få dela Polens öde. När vi
nu befunnit oss i en så förskräcklig belägenhet och endast genom ett
underverk undgått att tillintetgöras, så må man ju förundra sig öfver,
att man icke ögonblickligen efter det fred blifvit afslutad grep sig an
att med allvar lösa försvarsfrågan, d. v. s. att i försvaret införa de
förbättringar, som visat sig nödvändiga, och utan hvilka utgången af
den olyckliga kampanjen måst blifva sådan den blef.

När Preussarne efter slaget vid Jena och den olyckliga kampanjen
1806 stodo på branten af siu undergång, dröjde de icke ett ögonblick
efter fredsslutet, förrän de började ordna sitt försvar på ett tillfredsställande
sätt. När fransmännen, hvilka man på många håll i vårt
land är van att se ned på, emedan de icke kunde sköta sig under
1870—1871 års krig, voro bragte till undergångens brant, så hann
freden knappast slutas, innan de började ordna sitt försvar så, att jag
tänker, att numera måste hvilken magt som helst akta sig för att
närma sig dess landamären.

Hvad åter oss vidkommer, så torde man kunna finna en förklaring

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående till vår uraktlåtenhet att efter 1809 års olyckliga krig vidtaga de åtorganisation
8ärder’ s0,n vi bort, i det allmänna tillståndet i Europa. Europa var
af infanteriet. efter långvariga, mer an 20-åriga krig, uttröttadt på krig och
(Forts.) blodsutgjutelse; och efter utgången af den förskräckliga 1812-års-kampanjen
i Ryssland samt efter den ännu större offerkräfvande kampanjen
1813 hade hela veriden tröttnat på krigen; man hade hopp
om att vidare slippa detta elände och att fredens tid skulle börja.
Denna tanke gjorde sig gällande både hos folken och regenterna, och
i sjeltva verket varade också freden ganska länge. Deri tror jag förklaringen
bör sökas dertill, att vi icke gjorde någonting för värt försvar;
vi sökte följa skaldens bekanta råd att “inom Sveriges gräns
eröfra Finland åter". Men när sedan på 1850-talet nationerna väcktes
ur sina fredsdrömmar, genom vestmagternas krig och striderna på
Italiens mark mellan Frankrike och Österrike, då visade sig, att krigets
förbannelse hängde vid menniskoslägtet och att den tid vore långt
aflägsen, då det tusenåriga riket skall börja. Sedermera har det ena
kriget afiöst det andra. Hvad oss vidkommer, så tänker jag att det
var kanonerna vid Bomarsund och Danmarks sista olyckliga kamp —
deri detta land utan att vara beredt för strid kom att sammandrabba
med en öfverlägsen motståndare och slogs till marken, — som föranledde
oss att på allvar taga upp försvarsfrågan.

Det var strax efter representationsförslagets genomförande, som
försvarsfrågan kom upp i Riksdagen. Det första Abelinska förslaget
gick ut på förbättring af indelningsverket. Att detta förslag, första
gången det framlades, icke lyckades att vinna framgång, må man ej
undra öfver, då, såsom jag nyss nämnde, försvarsfrågan griper så
ofantligt djupt in i alla förhållanden och för sin lösning krafvel’ mycket
stora uppoffringar å nationens sida. Före detta förslags framläggande
hade 1866 års krig utkämpats, och till förvåning för mången
hade Österrike blifvit besegradt af Preussen på Sadowas slagfält.
Derefter kom det ännu underbarare kriget mellan fransmän och tyskar
1870—71, hvilket hade sådana framgångar att uppvisa, att man ej
sedan Napoleons dagar sett något liknande. På grund af dessa framgångar
rigtades den allmänna uppmärksamheten inom den militära
veriden på Tyskland och särskildt på Preussen såsom idealet för en
militärstat. Det var den idé, som låg till grund för dess militärväsen,
nemligen den allmänna värnpligten, som nu ansågs som den enda
grundval, hvarpå man kunde bygga ett ordnadt försvar.

Inom vårt land hade sedan lång tid tillbaka eu liflig önskan funnits
att ordna jordbeskattningen på tillfredsställande sätt, och då detta
bäst skulle låta sig göra genom att grundskatterna och indelningsverket
borttoges, så var det begge dessa omständigheter, å ena sidan
den militära verldens önskan att komma till ett förslag, bygdt på
allmän värnpligt, och å andra sidan önskan att lösa jordbeskattningsfrågan,
som ledde till, att det Abelinska förslaget föll, och att det
i stället blef fråga om att lägga fram ett förslag, bygdt på allmän
värnpligt. Och så kom 1875 års förslag före.

Men det är icke så lätt att organisera. Det är ej nog att komma
med en idé, egen eller importerad. Den måste äfven omsättas i så -

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

dana former, att den passar för det folk, för hvilket organisationen
År afsedd. Det är alldeles nödvändigt att man, om man skall komma
med ett förslag, som icke blott är vackert i teorien, utan äfven kan
praktiskt genomföras, noga gjort sig underrättad om det lands resurser,
för hvilket man skall lagstifta, om folkets vanor och föreställningssätt
och landets historia; annars kan man få ett förslag, som väl är vackert
i teorien, men som icke passar för landet, icke är praktiskt utförbart.
Det var för mycket att genast begära, att vi, som hade blott 30 dagars
beväringsöfningar, skulle gå öfver till årslång öfning, och att sätta
i fråga, såsom det gjordes 1875, att genom lottning afgöra den längre
.eller kortare tiden för öfningarne. Det var för mycket att begära,
att nationen genast skulle inse nödvändigheten af att öfversålla vårt
land med kaserner för eu kostnad af 30 millioner kronor. Man kunde
icke genast inse nödvändigheten häraf, och det var derför icke underligt,
att 1875 års förslag föll.

Detta bevisade alldeles icke, att man icke hade en ganska stor
benägenhet att komma till en lösning af försvarsfrågan. Tvärt om utgick
just från denna kammare, från öfver 100 af dess ledamöter, initiativ
till uppgörande af ett förslag af den beskaffenhet, att det kunde
praktiskt genomföras. Man upptog der så mycket man kunde af 1875
års förslag i organisatoriskt hänseende, men i afseende på öfningarnes
utsträckning vågade man icke gå längre än till de 90 dagande, om
hvilka sedan blifvit så mycket taladt. Detta förslag blef derefter vidare
bearbetadt af den stora landtförsvarskomitén, och regeringen
framlade förslaget vid 1883 års riksdag. Man väntade nu, att försvarsfrågan
skulle kunna lösas. Man hade på frågans utredning nedlagt
så mycket arbete, att man trodde sig hafva kommit till ett
praktiskt förslag. Men huru godt än 1883 års förslag i många hänseenden
var — i borgerligt hänseende hade det den stora fördelen, att
det löste grundskattefrågan och frågan om indelningsverket — så hade
det ett stort fel — ett grundfel — som gjorde, att det icke kunde
godkännas, och det var, att den stam, som ju måste finnas, då beväringen
endast skulle få 90 dagars öfning, enligt förslaget skulle
åstadkommas genom värfning, och att man icke ville godkänna några
andra garantier för anskaffandet af denna stam än penningens. Men,
mine herrar, om det någonsin är nödvändigt, att man står på realitetens
grund, så är det, när det gäller krig och krigsinrättningar.
Det är mot motståndare med reella stridskrafter, som man har att
kämpa, och det är omöjligt att med någon utsigt till framgång uppträda
mot dessa med stridskrafter, som till en del endast förefinnas
på papperet. Det var just detta, som slog det sunda omdömet hos
nationen och som gjorde, att 1883 års förslag, sådant det ifrågasattes
i denna kammare, icke kunde godkännas.

Att förslaget föll den gången, var emellertid ganska ogynsamt.
Det nedslog alla dem, som hoppats att nu komma till en lösning.
Man började misströsta om möjligheten af att lösa frågan och för
många år uppsköts genom denna utgång frågans återupptagande. Väl
är det sant, att 1885 i sista upphällningen ett förslag antogs till
delvis förbättring af försvaret, och vare det långt ifrån mig att vilja

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen don 21 November, f. m.

nedsätta, hvad som 1885 beslöts. Tvärtom; deri törstår föga en arméorganisation,
som missaktar hvad som då gjordes — det var tack vare
deri förbättring, som 1885 vidtogs, som det blef möjligt att uppgöra
en verklig mobiliseringsplan, hvilket förut varit alldeles omöjligt. Men
detta var slutet på ansträngningarna den gången, och andra frågor
började upptaga kammaren, framför allt denna sorgliga tullfråga, som
sedermera splittrat kammaren, splittrat Riksdagens arbete och förhindrat
upptagandet af andra vigtiga ärenden. Att särskild! försvarsfrågan
låg nere, var så mycket ofördelaktigare, som man icke i andra
länder förhöll sig passiv härutinnan, utan fullbordade sin försvarsorganisation,
så att alla stater, utom vi, med begagnande af alla teknikens
framsteg och åt alla senare tidens uppfinningar förskaffat sig
möjlighet att i händelse af krig på några få dagar kasta öfver den
granne, som icke har sitt försvarsväsen ordnadt, massor af folk och
slå honom till marken.

Denna för vårt land så ytterst farliga ställning har nu börjat
blifva känd öfver allt af folket. Likasom det på 1860-talet var skarpskytteföreningarna,
som förmådde regering och Riksdag att på allvar
taga itu med försvarsfrågan, så kan man också nu säga, att det är
försvarsföreningarne, hvilka på senare tid tillväxt i hög grad och bredt
ut sig öfver hela värf land, som gifvit impulsen till att försvarsfrågan
nu åter kommit fram på kammarens bord. Nu torde också rätta
stunden vara inne för frågans afgörande, ty vårt folk har enligt mitt
förmenande nu kommit till insigt om, att det är nödigt att taga ett
afgörande .steg.

Men på hvad grund skall då försvaret byggas? Ja, inom denna
kammare torde det alls icke vara svårt att besvara denna fråga. Jag
tror icke, att det mom denna kammare finnes många, som anse möjligt
att ännu på många år ifrågasätta en längre öfningstid för beväringen
än 90 dagar. Det är också i denna kammare, som frågan
kommer att afgöras, ty det beror hufvudsakligast på denna kammares
åsigt, om frågan nu skall lösas eller icke. Jag föreställer mig, att
under dylika förhållanden skulle den regering illa motsvara sin pligt,,
som ifrågasatt en sådan utsträckning af värnpligten, som man på förhand
visste icke kunde gå igenom. Men har man en gång bestämt
sig för de 90 dagarne, följer deraf med nödvändighet, att systemet
stam och beväring måste iakttagas i arméorganisationen. Då kommer
man in på spörsmålet om stammens anordnande.

Den nuvarande stammen är dels indelt, dels värfvad. Hvartdera
slaget har sina fördelar och sina olägenheter. Den indelta stammen
har den fördelen att man kan få ett godt och pålitligt folk, med erkändt
anseende i hemorten, men den har på samma gång den stora olägenheten
att, då man vid krigstillfälle skall mobilisera, finnes icke något
reservmanskap; det antal soldater, som finnes före mobiliseringen, finnes
också derefter, men inga flera. Den värfvade stammen har deremot
den fördelen att, då den tjent en kortare tid än värnpligtsårens antal,
denna stam kan vid en mobilisering genom tillkomst af f. d. stamsoldater
svälla ut, hvarigenom man får ett större antal soldater. Jag ber dock få
fästa uppmärksamheten på, att, vid jemförelse mellan en indelt och

Måndagen den 21 November, f. m. 9 N:o 5.

värfvad stam, sådan den skulle förefinnas på krigsfot, är att komma Angående
i håg, att dessa sålunda tillkomna f. d. värfvade stamsoldater dock
icke äro så dugliga till krigstjenst som de i tjenst varande indelta af infanterieU
soldaterna, enär många år förgått sedan de förre fingo sin utbildning. (Forts.)

Ty det är icke hos oss som i många andra länder, hvilka hafva denna
värnpligt, att äfven de äldre klasserna hafva repetitionsöfningar. Fyra
sådana finnas t. ex. i Tyskland, hvars värnpligtige dock hafva eu tvåå
treårig tjenstgöring. Der blifva ju på detta sätt de äldre lika
dugliga som de yngre. Hos oss deremot, der endast en repetitionsöfning
ifrågasättas för beväringen, men ingen för de f. d. stamanstälde,
kan naturligtvis icke den ll:te eller 12:te årsklassen af dessa stamsoldater
vara lika bra soldater som de andra. Detta för att göra en
rättvis jemförelse mellan den indelta och värfvade stammen.

Men den värfvade stammen har dessutom den olägenheten att icke
låta uttänja sig så långt som helst, utan behöfver man ett större
antal värfvade soldater, så blifva de nyvärfvade för unga. För min
del tror jag, att redan nu kan i viss män sägas om den värfvade
stammen, att den har allt för många sjutton- och adertonåringar;
och om kriget bröte ut, äro dessa sjutton- eller adertonåringar må
hända icke fullt lämpliga för att bära fälttågets mödor och besvärligheter
samt utgöra en stamtrupp för de öfriga. Och utsträcker man
systemet ännu längre, uppstå vakanser, som det icke är möjligt att
fylla. Detta är det hufvudsakliga felet med den värfvade stammen.

Hur skall man då gå till väga för att få en talrikare stam? Jo,
säger man, gif soldaten högre aflöning, så taga flere värfning. Men
det är icke så, att man för penningar kan få huru stort antal soldater
som helst för en armé. Det är endast ett visst antal, som låter köpa
sig för penningar; det är en särskild klass af folket, som på detta
sätt kan fås, nemligen den mera lösa befolkningen, som icke kan skaffa
$ig arbete på annat sätt. De öfriga klasserna, hvilka hafva fast anställning
eller arbete, låta icke värfva sig till krigstjenst. Det finnes
derjemte vissa — visserligen icke många — som af verklig håg och
fallenhet gifva sig till krigstjenst för eu del år. Och slutligen vill
jag säga att, sedan volontärskolorna inrättades och allmänheten fått
insigt om, att de äro goda uppfostringsanstalter, har man börjat skicka
sina söner dit för att gifva dem en utbildning, som äfven kan vara
dem till gagn i de borgerliga yrkena. Emellertid är det i alla händelser
endast ett begränsadt antal, som låter värfva sig. Vill man
hafva flere, måste man vända sig till ett annat samhällslager, nemligen
till sådana, som för att skaffa sig ett hem och stifta familj gifva
sig till krigaryrket, och detta är just fallet med våra indelta soldater.

Då dertill kommer, att den indelta stammen är ett gammalt historiskt
faktum, kan jag icke förstå annat än att, om man vill ställa sig på
realitetens grund, arméorganisationen måste grunda sig på såväl indelt
som värfvad stam. Man gick origtigt till väga vid diskussionen om
1883 års förslag — jag var med i den komité som utarbetat förslaget
— då man å ena sidan stälde upp en stam, uttagen ur de värnpligtiges
led, och å andra sidan den indelta stammen samt påstod,
att den senare icke kunde mäta sig med den förra. Vore det så, att man

N:o 5. 10 Måndagen den 21 November, f. m.

Angående kunde få exempelvis genom lottning uttaga en stam ur de värnpligti orjanimt^n

ges ,led’ vore det nog dea bästa stam> m:ln kunde önska sig. Men det
af infanteriet, faktiska är, att å ena sidan måste man tänka sig en stam bestående
(Forts.) af indelt och värfvadt folk samt å andra sidan en stam af endast

värfvade. Men i sistnämnda fall kan det förhållande inträffa, som jag
nyss tror mig hafva tillräckligt påpekat, att af den värfvade stammen
icke kan anskaffas tillräckligt antal för att blifva en fulltalig stam,
och då måste man ju stanna vid att, om man vill bygga på 90 dagars
beväring, hafva en stam, som är både indelt och värfvad samt i den
mån, det visar sig, att man kan skaffa större antal värfvadt folk, gå
vidare på denna väg. Genom antagande af Kong!. Maj:ts förslag uppkommer
icke heller något hinder för att göra detta, emedan detta
förslag är fotadt på verklighetens grund, något som man måste erkänna
just utmärker det förslag, som vi nu hafva att behandla.

När grunden sålunda blifvit lagd, kommer det till sjelfva byggnaden,
de organisativa förbättringarne. Kärnan i föreliggande förslag är,
att armén indelats i sjelfständiga operativa stridsenheter, s. k. arméfördelningar.
Man kan visserligen säga, att vi redan hafva arméfördelningsgeneraler
och armédistrikt, men i sjelfva verket äro dessa
fördelningar icke annat än indelningar till inspektionsdistrikt, så att i
sin helhet sedt äro de nu icke annorlunda än de voro på 1700-talet,
d. v. s. att armén består af eu rad infanteri- och kavalleriregementen
samt litet artilleri, som lefver för sig sjelf t. Det är sålunda en allt
annat än tidsenlig organisation. Genom den organisation, som nu
ifrågasättes, skulle deremot armén komma att utgöras af fristående
operativa enheter, der hvarje sådan enhet hade allt som fordras för
att kunna såsom stridsenhet uppträda mot eu fiende och allt som
fordras för dess existens. Det ingår nemligen i dessa enheter ett
visst antal infanteri, kavalleri och artilleri, som är nödvändigt för att
hvarje vapen skall kunna göra sig fullt gällande och på samma gång
vapnens vexelverkan blifva den högsta möjliga. På denna grund hafva
12 bataljoner, 4 sqvadroner och 6 batterier blifvit förda tillsammans.
Visserligen finnes det land, der infanteristyrkan inom en arméfördelning
är större än nu föreslagits, men i allmänhet uppgår den till endast
12 bataljoner. Och särskilt för oss, der infanteriets öfningar äro
mindre än i andra länder, är det fördelaktigt att fördelningarne icke
äro för stora, enär arméns ledning derigenom blir lättare än eljest.

Hvad kavalleriet angår, kan man säga, att antalet sqvadroner på
hvarje fördelning blir lika med i andra länder; men att vi icke få för
mycket kavalleri ådagalägges genom det faktum, att våra sqvadroner
blifva mycket mindre än andra länders.

Vidkommande slutligen artilleristyrkan, har den blifvit väsentligt
ökad mot i förut framlagda organisationsförslag. Hvarje arméfördelning
skulle få sex batterier, såsom förhållandet också är i de flesta
andra länder. Men dessutom förekommer i de stora arméerna eu
s. k. armécorpsindelning, d. v. s. att för hvarje armécorps finnes derjemte
ett corpsartilleri, och skulle detta tillämpas på våra arméfördelningar,
skulle vi beräkna 8 å 10 batterier på hvarje fördelning. Om
man studerar utveckhugsgången af organisationsförbättringarna under

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

de senare åren, skall man finna, att allt går ut på att öka artilleriet.
Under sådana förhållanden skulle den ifrågavarande organisationen
visserligen icke vara tillräcklig, men å andra sidan får jag säga, att
enligt det föreliggande förslaget vårt artilleri kan utvecklas än ytterligare,
ehuru, om jag ser på den terräng, i hvilken striden skulle komma
att utkämpas, det icke skulle vara lämpligt eller behöfiigt att uppträda
med så mycket artilleri som i andra länders arméer förekommer.
Jag tror derför, att vi kunna nöja oss med något mindre artilleri, i
synnerhet då man besinnar, hvilka svårigheter det skall möta för eu
fiende att öfver sjön eller på de få landsvägar, som stå till buds, släpa
med sig denna tunga materiel. Vi kunna derför, enligt min åsigt, vara
fullt belåtna med de nu föreslagna sex batterierna på hvarje fördelning.
Hur vigtig denna fråga om artilleriets styrka än är, så är det
dock af lika stor betydelse, att dessa arméfördelningar hafva fått det,
som är nödvändigt för “tjensten bakom", det vill säga allt, som rör
träng, förplägning och sjukvård, ordnadt på ett tillfredsställande sätt.
Hetta kan jag icke nog accentuera. Det är nu första gången, som
ett härordningsförslag ifrågasätter att få en intendentur, som motsvarar
behofvet. Den, som nu föreslås, är visserligen icke tillräckligt
stor för armén på krigsfot, men arméfördelningarne äro så vigtiga
för en härorganisation, att de måste lefva äfven på fredsfot, och detta
kunna de icke utan att vara försedda med allt som fordras för att
kunna uppträda och verka. Den nu föreslagna intendenturen är egentligen
endast eu stomme, men med tillhjelp af de värnpligtige är man
i tillfälle att fylla luckorna. I sjelfva verket är det högst besynnerligt,
att då hufvudanledningen till våra olyckor under det sista krig
vi utkämpade på egen mark, nemligen 1808—1809 års krig, just var,
att det saknades anstalter för soldaternas vård, det först nu på allvar
ifrågasatts sådana anstalters vidtagande. Men beklagligtvis har icke
ens biand militärer den oerhördt stora vigten af tjensten bakom armén
varit insedd. Det är just en bland de stora erfarenheterna från
1870 — 71 års fransk-tyska krig, att intendenturen, förplägningsväsendet
och en väl ordnad sjukvård äro af en så ofantligt stor vigt för en
armé. Under alla föregående krig, som utkämpats icke blott i vårt
land, utan äfven i andra länder, hade man förestält sig, att det måste
vara så, att de största förlusterna skulle uppkomma genom sjukdomar
och umbäranden, men tyskarne visade under 1870—71 års krig det
fenomenet att ett högst ringa antal af de stridande förgingos på det
sättet. Vid sådant förhållande hör väl humaniteten bjuda, att, när
så olyckligt är, att vi icke kunna slippa krigen, vi se till att våra soldater,
då de gå att offra sina lif, åtminstone få göra det på slagfältet
och icke utom det samma till följd af vanvård från vår egen sida.

Men — säger man — det må vara att denna armé i organisativt
hänseende är sådan, att den kan godkännas, så är dess styrka likväl
ej tillräckligt stor i jemförelse med de stora stridskrafter, hvarmed
våra grannländer kunna uppträda. Ja, detta är ju ett vidlyftigt ämne
att utveckla. Om man jemför den nu föreslagna organisationen med
de förslag, som förut förevarit, inräknadt det så kallade generalsförslaget,
så skall man finna, att hvad som egentligen skiljer dessa

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Månsdagen den 21 November, f. m.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

förslag åt är reservtrupperna. Det är alldeles nödvändigt att hafva
en särskild styrka för besättningar och etappväsendet. I den organisation,
som nu är föreslagen, har man för ifrågavarande ändamål anslagit
sju bataljoner, och dessa äro tagna från den arméfördelning,
som ligger längst åt vester, nemligen den tredje fördelningen. I
generalsförslaget fans ett betydligt större antal sådana trupper upptaget,
men jag ber att få erinra derom, att dessa reservtrupper icke
i något härordningsförslag varit organiserade på fredsfot, utan man
har ansett deras uppsättande vara en mobiliseringsåtgärd. Man har
nemligen tänkt sig, att man vid mobiliseringen får se till hvad som
behöfves för armén af befäl, underbefäl och trupper och sedan taga
återstoden till reservtrupper. Enligt de föregående förslagen har man
i sjelfva organisationen upptagit dessa reservtrupper, men häraf följer alldeles
icke, att det skulle vara omöjligt att uppsätta reservtrupper äfven efter
detta förslag. Tvärt om; vid en noggrann undersökning af de tillgångar
som finnas, visar det sig, att med tillägg af dessa 7 bataljoner det
är möjligt att uppsätta så stort antal reservtrupper, som behöfs för
besättningar på de vigtigaste orterna och för etappväsendet, och likväl
blir sjelfva fältarmén lika stor som den skulle hafva blifvit enligt
hvilket föregående förslag som helst. Det torde således vara öfverflödigt
att upptaga frågan om arméns storlek, när den efter detta
förslag är densamma som i alla andra, och man i det hänseendet
godkänt dessa.

Deremot torde det vara nödvändigt att yttra något om dugligheten
af den armé, som vi enligt det föreliggande förslaget skulle få.
Hufvudsaken är, att deuna armé är duglig för sitt ändamål, så att vi
icke kasta bort penningarne förgäfves. Man säger att eu armé,
sammansatt af stam och beväring med vida mindre öfning än den,
som besittes af de arméer, mot hvilka den kan tänkas komma att
uppträda, icke kan anses tillfredsställande, och att kostnaderna för
organisationens genomförande skulle blifva allt för stora. Hvad sjelfva
kostnadsfrågan beträffar, skall jag be att få jemföra det nu föreliggande
förslaget med till exempel 1888 års härordningsförslag, sådant
detta utgick från det särskilda utskottet. Om jag då beräknar räntan
på de medel, som begärdes för kasernbyggnader, så kommer jag upp
till en siffra af något mer än 30 millioner kronor. I denna summa
ingår visserligen den nu föreslagna dagafföningen till de värnpligtige,
men äfven om denna icke medräknas, så visar det sig, att kostnaden
för genomförande af 1883 års förslag skulle varit vida större, än den
som nu ifrågasättes. Äfven det så kallade generalsförslaget upptog en
kostnad vida öfverstigande den, som för det nu föreliggande förslagets
genomförande erfordras. Det är derför icke rättvist att säga, att det
nu framlagda förslaget är så dyrt. Dermed vill jag ingalunda säga,
att kostnaderna icke äro mycket stora. Men detta är något, som icke
kan hjelpas, ty det ligger i sakens natur, att ett ändamålsenligt ordnande
af ett lands försvar kräfver stora kostnader och stora uppoffringar.
Detta är också en af orsakerna att det dröjt så många år,
innan man insett nödvändigheten att lösa denna fråga. Nu har
emellertid ett förslag framkommit, hvars genomförande enligt mitt

Måndagen den 21 November, f. m. 13 N:o 5.

förmenande skall skänka oss ett betryggande försvar, och jag tror der- Angående
för att vi böra acceptera detsamma, oaktadt de stora uppoffringar förändrad
det krafvel Men har man då med dessa 90 dagar fått ett betryg- af9infanteriei
gande försvar? Man säger, att krigen i våra dagar föras på helt (Forts.)

annat sätt än i forna tider. Då gälde det mera hela truppmassans
skicklighet, men nu måste hvarje individ fullkomligt inse huru han
skall sköta sig, på det att truppen skall kunna vinna framgång. Det
hjelper numera icke, heter det, att jag har några, ja, till och med
kanske rätt många soldater, som kunna skjuta väl, om det öfvervägande
antalet saknar förmåga dertill. Den enes skicklighet hjelper
icke den andres oförmåga. Detta tal är eu kritik af de nuvarande
förhållandena just ’ derför att den beväringsstyrka vi nu ega har så
liten öfning. Och det är just för att komma ifrån detta missförhållande
som det nu föreliggande förslaget utsträckt öfningstiden till 90
dagar. Detta är tillika en kritik af de 60 dagarne, hvilken tid är
allt för kort för bibringande af nödig färdighet hos de värnpligtige.

Det är visserligen sant, att de nu föreslagna 90 dagarnes öfningstid
är ett minimum, men denna tid, rätt använd, torde dock vara tillräcklig
för att bibringa de värnpligtige någon skjutskicklighet och så
pass stor marschfärdighet, att de åtminstone kunna följas åt, när det
gäller att gå emot fienden. Men dermed har jag icke någon trupp i
militärisk mening. Nej, mine herrar, så enkelt ar det icke. Det är
icke blott fråga om vissa färdigheter som skola förvärfvas för att med
mod gå emot fienden, utan der komma också moraliska faktorer med
i spelet. Det fordras att truppen skall vara sådan, att befälhafvaren
kan vara viss om att den följer honom i döden, när han kommenderar
den framåt. Der är det menniskan, som kommer fram, och i och
med detsamma kommer också betydelsen af stamsystemet att bäst visa
sig. Ty om någonsin exemplet spelar någon rol, så är det just i
fråga om krig. Då det gäller att gå mot en fiende, är det alldeles
nödvändigt att det finnes personer, som gifva ett godt föredöme, och
för detta ändamål är ju också befälet till. Finnes det också i ledet
män, som kunna föregå de öfriga med godt exempel, så blir det
detta som bestämmer handlingssättet. Jag kan ju under eu strid
mycket väl inse, huru jag bör handla, ehuru jag må hända saknar mod
eller kraft att följa detta handlingssätt, men ser jag då en kamrat,
som föregår med godt exempel, så drager det mig med. Man skall
icke tro, att trupperna på ett slagfält i våra dagar röra sig såsom
matematiska figurer. Kriget är ett drama, der menniskan med sina
passioner, goda eller dåliga, träder fullkomligt fram. Man skall icke
tro, att ett slagfält uu för tiden liknar de tafior öfver Karl den fjortondes
bataljer, som vi förmodligen litet hvar hafva sett, och att trupperna
i räta leder rycka fram med fäkta bajonetter och sticka i hjel "
hvarandra. Nej, -mine herrar, så ser icke ett slagfält ut. Der visa
sig scener af helt aunat slag och om hvilka ingen, som ej sjelf bevittnat
dem, kau göra sig någon föreställning. Man ser sina kamrater
falla till höger och venster till följd af elden från fiendens infanteri,
hvars effekt är stor, ehuru kanske mindre än artilleriets, ty den är
gräslig att se. Förlusterna blifva slutligen så stora, att man icke

N:o 5. 14 Måndagen den 21 November, f. in.

Angående kan ligga qvar på den plats man intagit. Det gäller nu att gå tillor''''anisatton
e^er framåt. Går man tillbaka, så utsätter man sig för neder af

infanteriet. ^ao och kanske ännu större förluster. Man måste derföre framåt,

(Forts.) men förmår det icke. Då gifver befälhafvaren första tecknet i detta

stridens hvimmel. Han rycker framåt och följes af sina officerare och
några andra behjertade män. Det är just vid sådana tillfällen som
dessa stamsoldater draga de andra med sig, ty då de värnpligtige se
att deras förmän och förgångsmän rycka framåt, få de sjelfva kraft
att följa med. Och detta är stamsystemets stora betydelse.

Men — säger man — 90 dagar äro i alla fall för kort öfningstid.
Ja, jag erkänner det, och jag för min del skulle naturligtvis
ingenting högre önska, än att öfningstiden ytterligare utsträcktes.
Men jag säger ändå, att 90 dagars öfning är något så när tillräcklig,
och jag skall be att få anföra ett exempel på verkningarne af just
dessa 90 dagars beväringsöfning.

Det är just nu i november 22 år sedan den franska nordarmén
började sina operationer mot den tyska lista armén. Denna armé utgjordes
af lista och 8:de preussiska armécorpserna, trupper som stodo
under befäl af sådana generaler som Manteufiel och Goeben och höljt sig
med ära under Rhenkampanjen. I förbigående vill jag nämna, att mera
utbildade trupper än dessa kunna vi icke någonsin få till motståndare.
Mot dessa trupper skulle nu de nyskapade franska trupperna, som
endast hade omkring 90 dagars öfning, uppträda. Men de både eu
god stam, som icke var talrikare än den vi skulle få, och ett godt
befäl, nemligen dels från depoterna och dels från Sédankampanjen och
kampanjerna i öster, hvilket hade räddat sig till norra Frankrike och
trädt in i de nya trupperna. Med dessa trupper börjades rörelserna,
och just under dessa dagar gjordes marscher, den ena dagen 43 kilometer,
d. v. s. öfver 4 mil, och ett par dagar efteråt omkring 3 mil
— om jag minnes rätt — och detta under strid. Men jag försäkrar
herrarne, att dessa trupper sveko icke, utan gingo ganska bra, och när
det sedan kom till strid, skötte de sig der alla som män. Man må
nu säga, att detta är ett enstaka exempel, och i alla fall slutade det
olyckligt för fransmännen. Det slutade aldrig olyckligt för dessa trupper,
som jag nu karakteriserat, ty de uppträdde alltid på ett manligt
sätt och skötte sig alltid väl; men olyckan var, att man icke hade
tillräckligt talrika stridskrafter, utan måste vid sidan af dessa ställa
upp andra, så att 2/3 af armén bestod af dessa andra, och det just en
sådan armé, som förordas i en motion i kammaren bredvid. Det var
just sådana där milissoldater, som mobiliserats, och nationalgardet, som
genom sitt uppförande föranledde olyckorna. En seger vanns emellertid
af fransmännen i norr, nemligen vid Beaupaume, och det skedde
just tack vare de trupper, jag förut karakteriserat. Då jag nu har
denna lefvande erfarenhet, så må herrarne finna naturligt, att jag här
kan säga, att om vi få en armé, sådan som denna — och det gäller
icke att uppträda på några europeiska slagfält, utan det gäller att
värna om sitt eget hem och härd och sina barn, alldeles så, som dessa
trupper gjorde —, så komme dessa våra trupper att vara intagna af
känslan att de värna om det käraste de ega. Jag förutsätter, att den

N:o 5.

Måndageif den 21 November, f. m.

stam vi få, och det befäl, som skall utbilda detsamma, kommer att
sköta sina åligganden lika väl som den stam och det befäl, jag nyss
talade om. Blir det så, är det min öfvertygelse, att den armé, med
hvilken vi då skulle uppträda, skall komma att värna om vårt oberoende
och fördrifva fienden ut ur landet. När dessutom denna armé
och denna arméorganisation är lättare att komma till än hvarje annan
arméorganisation, som här blifvit ifrågasatt; när det nya, man skulle
komma till, icke är längre aflägset från våra blickar än att vi kunna
se, huru det skall komma att taga sig ut; när det gamla är väl kändt;
när armén, om man godkänner detta förslag, med hvarje år kommer
att bli allt starkare och starkare — det. förekommer icke något hopp
i förändringen eller något, rörande hvilket man icke känner, huru det
skulle komma att taga sig ut, utan det blir en armé, hvars beskaffenhet,
när målet en gång är nådt, vi redan känna; det blir en armé,
genom hvilken vi kunna värna vårt fosterland — så tycker jag också,
att man bör antaga detta förslag.

Efter hvad jag yttrat, bör det icke förvåna herrarne, om jag slutar
med att ställa en ur djupet af mitt hjerta gående bön till eder
alla att godkänna detta förslag. Gören I detta, så skolen I vinna det
målet, att vårt fosterlands oberoende är tryggadt; I skolen helsas med
tacksamhet af hela eder samtid, af alla i landet, och I skolen välsignas
af edra barn och edra efterkommande.

Härefter anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! De värma ord,
med hvilka herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
slutade sitt anförande, tror jag med all säkerhet komma att vinna hemligen
stark anklang inom hela denna kammare. Försvarsfrågan har
onekligen kommit i det skede, att folket i allmänhet önskar, att den
måtte lösas i större eller mindre grad och framför allt så, att en förbättring
af försvaret nu måtte ega rum. Det är således icke, tror jag,
skiljaktiga uppfattningar om nödvändigheten af att komma till rätta
med dessa frågor, utan det är nu som förr delade meningar i vissa
grundsatser om huru man skall nå detta resultat, som bryta sig mot
hvarandra. Jag behöfver icke säga, att jag i vissa fall hyllar en afvikande
mening rörande denna organisation, ty det framgår ju tillräckligt
tydligt åt den motion, som kammaren och Riksdagen förut fått
mottaga. Jag tror också, att den grundsatsen skulle vinna liflig tillslutning
inom Riksdagen, att man i större grad bör utbyta den nuvarande
stammen, än hvad herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
föreslagit, derest man hade denna s. k. garanti, hvarigenom
mau kan vara trygg för att få det antal rekryter, som för detta,
ändamål erfordras. Det är således i fråga härom, som de egentliga
skiljaktigheterna framträda; och säkert är, att om man kunde framlägga
eu plan, hvarigenom alla de skulle afväpnas, som hysa misstroende
till att stammen kan hållas fulltalig, en plan, som faktiskt
skulle bevisa, att ingå luckor kunde uppstå, sä skulle vi, som jag tror,
snart vara ense om att helt och hållet organisera stammen å nyo i

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

stället för endast delvis, som med det föreliggande förslaget är afsedt.
Ett sådant faktiskt sätt att garantera vare sig en viss gifven stamstyrka
eller en viss rekrytkontingent kan naturligtvis icke ernås på
annat sätt, än att man i form af lag antingen tillåter, att för den
händelse frivilliga i tillräckligt antal icke anmäla sig, genom lottning
det felande antalet må uttagas, eller uppdrager åt t. ex. inskrifuingsnämnden
att efter vissa i lag angifna grunder uttaga det felande antalet.
Det första sättet att garantera stammens uppehållande, nemligen genom
lottning, tror jag man ur alla synpunkter bör kunna anse vara olämpligt.
Det är enligt min tanke olämpligt icke allenast derför, att det
strider mot folkets uppfattning i detta fall, utan det är, som jag tror,
ur militärisk synpunkt lika olämpligt. Ty fallenheten för krigarens
yrke, för stamsoldatens yrke, kan naturligtvis icke vara lika stor hos
alla; den ena har större intelligens och större böjelse för yrket och
derutaf lättare att utbilda sig för detsamma, den andre deremot har
motvilja för yrket och kanske dålig intelligens, hvaraf följer, att det
är ytterst tråkigt och svårt för honom att utbilda sig till duglig soldat.
Men vid lottning måste man underkasta sig den risken att kanske i
ganska hög grad få dem, som äro allra minst lämpliga att fylla dessa
platser. Man kan visserligen säga, att slumpen tvärt om kan träffa
dem, som äro lämpliga för yrket; men i det stora hela har man ingen
säkerhet alls för att få det folk, som verkligen är lämpligt och villigt
att ingå i detta mera stabla yrke, som stamsoldatens måste afse att
vara gent emot den värnpligtiges kall. Detta synes mig vara en så
gifven olägenhet vid detta sätt att genom lottning uppehålla stammens
styrka, att den tauken bör helt och hållet vara främmande för Riksdagen.
Man skulle deremot möjligtvis kunna tänka sig andra sätt,
mer eller mindre grundade på de principer, som den s. k. generalskomitéu
tog upp för att skilja de värnpligtige med hänsyn till större
eller mindre krigsduglighet. Det är emellertid kanske icke lönt att
tala om sådana sätt, som i hvarje fall icke nu föreligga till behandling,
utan egentligen innebära en framtidstanke, utan det är väl mera
på sin plats att hålla sig till sakens innebörd, sådan den nu föreligger.

Utskottet har här såsom motiv för afstyrkande af min och mina
kamraters motion i första rummet anfört, att derigenom skulle stamkaderns
styrka bli betydligt svagare än efter utskottets eller- Kongl.
Maj:ts förslag. Det kan ju icke nekas, att utskottet till eu viss grad
har rätt i detta sitt yttrande. Vår plan afser ju att t. ex. minska
kavalleriets styrka med 10 sqvadroner under hvad som i Kongl. Maj:ts
proposition föreslås, och detta är ju, som sagdt, en gifven reduktion.
Likaså kan det ju icke nekas, att enligt utskottets plan skulle infanteriets
styrka i fråga om bataljoner och dylikt och äfvenså i fråga om
befäl bli större än hvad efter denna motion skulle ha blifvit fallet.
MeD då jag nu erkänner detta, att det qvantitativa skulle bli mindre
efter de idéer, som motionen går ut ifrån gent emot utskottets förslag,
så vågar jag å andra sidan påstå, att i åtskilliga fall det qvalitativa
värdet utaf en sådan organisation, som den vi här tänkt på, skulle
bli kanske ungefär lika mycket större. Rigtigt nämnde herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss, att vid en mobilisering

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

utaf de indelta soldaterna eller utaf den indelta stammen man icke
kan beräkna att få någon större styrka än hvad som under freden
hus på papperet — den kan möjligtvis i stället i någon mån bli
mindre än hvad den är på fredsfot — men att deremot den andra
sortens stam, hvarom han talade, nemligen den af staten på kortare
tid antagna, tillför armén icke så oväsentlig styrka för detta stammanskap,
som då inträder i armén och som har fått sin fulla och
grundliga utbildning förut inom stammen. På dessa faktorer eller på
denna tillgång utaf afgånget stammanskap beror i ganska väsentlig
grad, huru vida den organisation, som å ena sidan enligt utskottets
iörslag föreligger, och den, som å andra sidan enligt motionen skulle
förekomma, kan vara att föredraga. För den, som icke kan sägas
vara sakkunnig i detta fall och icke heller lyckats att, när man så
behöft, erhålla biträde af sakkunniga personer, kan det hända, att de
beräkningar, man sökt att göra, i ena eller andra fallet möjligtvis icke
äro så fullt pålitliga; men om så är, må förklaringen ligga deruti, att
man tror sig ha byggt på planer, som ifrån Kong!. Maj:ts sida ha förelagts
Riksdagen och således från detta håll vunnit godkännande. Den
stam, som enligt motionen skulle anskaffas, uppgår som bekant till omkring
27,000 man, deri inbegripna korpraler och vice korpraler. Om jag
utgår från att medeltjenstetiden för en sådan stam skulle vara 7 år
i genomsnitt och sedan gör mina beräkningar, huru mycket af detta
stammanskap i beväringsåldern skulle vara att påräkna vid en mobilisering,
och dervid följer den enda, så vidt jag vet, någorlunda utförliga
■och detaljerade beräkning, som är för Riksdagen bekant, nemligen den
som Kongl. Maj:t framlade för Riksdagen 1879 i afseende på Blekinge
beväringsbataljon, finner man, att då — med en rekrytkontingent af 90
man per år — beräknats, att 12 årsklasser skulle vid en mobilisering
lemna 867 man på en beräknad fredsstyrka af 500, så skulle vi jemväl
kunna beräkna att utöfver fredsstyrkan få ett liknande tillskott
af fredsstamanstälde vid en mobilisering. Under dessa förutsättningar
skulle man komma till det resultat att, under det att efter utskottets
förslag, enligt eu tabell som återfinnes i betänkandet, summan menige
man vid en mobilisering skulle utgöra 37,297, samma stamstyrka skulle
enligt motionen utgöra 46,361. Då bör man likväl iakttaga, att utom
denna summa menige man enligt utskottets iörslag tillkommer något
underbefäl, som är särskildt upptaget i utskottets förslag men i motionen
är inberäknadt i sjelfva stamstyrkan. Slutresultatet af dessa jemförelser
blir emellertid, om jag utgår från den synpunkt jag nyss nämnt,
att hela stamstyrkan, bestående af manskap, spel och befäl, skulle enligt
utskottets förslag vid eu mobilisering utgöra 52,292 och enligt
motionen efter nyss angifna beräkningsgrund 55,578. Nu vet jag väl,
att man mot dessa beräkningar kan göra åtskilliga anmärkningar, och
det har påståtts särskildt att rekrytkontingenten icke är rätt beräknad
och att man borde hafva utgått från 1883 års sätt att beräkna afgången
på stam manskap, hvilket man icke gjort, då man följt 1879
års plan beträffande Blekinge bataljon. Det kan möjligen finnas någon
sanning i eu sådan anmärkning, att eu så stor styrka som jag uppgift
icke skulle vara att påräkna vid en mobilisering, men jag tror
Andra Kammarens Prut. vid urtima riksd. 1802. N:o S.

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

N:0 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

i alla fall, att den icke gerna kommer att understiga i afseende på
antalet man hvad som är beräknadt i utskottets förslag, ty vi må icke
glömma, att efter utskottets förslag måste man göra större eller mindre
afdrag för sådana åldriga soldater, som icke äro användbara åtminstone
i eu fältarmé, hvaremot något sådant icke torde ifrågakomma i en enligt
mitt förslag organiserad stam. Den egentliga olägenheten eller
svagheten hos motionen skulle man kunna säga ligga deri, att enligt
densamma erhålles ett mindre antal befäl och underbefäl än hvad utskottet
föreslagit. I motionen har man också förutsatt att, i händelse
principen skulle vinna något erkännande, man skulle gå in på att
stärka detta infanteri helst genom att tilldela regementena ett ökadt
antal befäl och underbefäl och, om så skulle vara nödvändigt, att äfven
något infanteriregemente ytterligare skulle kunna uppsättas.

Men om jag också skulle erkänna, att denna organisation i något
hänseende skulle blifva underlägsen den, som utskottet föreslagit, hafva
vi deremot åtskilliga andra faktorer att sätta, som icke sakna betydelse.
Se vi först på kostnaden för ena eller andra organisationen, skiljer
den sig med icke mindre än cirka 2\ millioner per år. Må så vara, att
i kostnadsberäkningen för stammens organisation enligt motionen icke
är inbegripen kostnaden för uppförande och förbättring af baracker,
hvilket nog skulle draga mera penningar än om utskottets och Kong!.
Maj:ts förslag bifölles. Jag medgtfver, att skilnaden härigenom skulle
utjemnas med bortåt | million under åtskilliga år, men skilnaden
kornme ändå att stanna vid 2 millioner. Men 2 millioners årlig kostnad
är dock något, som man icke bör alldeles underkänna. Det torde
kunna hända, att, om man nu tager ett förslag, som kostar mera penningar
än det borde göra och sedan anstränger i högsta grad alla sina krafter
för att kunna upprätthålla denna organisation, en kommande Riksdag
blir kraftlös, när det blir fråga om att skaffa penningar till ytterligare
behof, som för detta försvar kräfves icke endast för utrustning med
vapen, utan äfven för underhåll af flottan med nytt materiel år för
år. Det torde komma att hända, att, om man icke ser mera på kostnadsfrågan,
utan underkäonner den saken, slutresultatet skulle kunna blifva
det, att försvaret icke kommer att vinna på en sådan sak, utan tvärt
om förlora.

Men utom det har saken äfven eu annan sida. Det har hittills
varit ett oskiljaktigt samband i afseende på lösningen af dessa frågor
mellan grundskatter och indelningsverk, nemligen så till vida, att dessa
båda frågor, när eu gång tiden vore inne, skulle kunna samtidigt lösas
och man således få dessa båda frågor från dagordningen. Jag hemställer
till kammaren, huruvida någon kan tro, att med ett bifall till
nu föreliggande förslag man får dessa frågor lösta på ett sådant sätt,
att icke en del af dem inom kort med samma irriterande återverkan
på Riksdagen återkommer, nemligen den återstående delen åt indelningsverket
som icke genom dessa förslag blir afiyftad. Det blir en skilsmessa
mellan dessa två gamla bröder, grundskatter och indelningsverk,
en skilsmessa, som för det mellersta Sverges intressen i den lugna
hamnen, medan de öfrigas stå kvar till större eller mindre grad och
i hvarje fall till en sådan grad, att Riksdagen icke för framtiden blir

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

i fred för just samma sak. Jag vet visserligen, att man med eu förnyad
uppskattning af bördorna för rustning och rotering tror sig kunna
få upp värdet deraf sådant det bör vara, nemligen till deras verkliga
värde, och att således olägenheten af denna skilsmessa kan blifva ingen
eller obetydlig. Men jag hemställer till hvar och en, huruvida det fölen
uppskattningskommision kan blifva möjligt att vid en sådan värdering
taga upp en del personliga extra omkostnader som åtfölja anskaffandet
af rekryt, något som mången gång kan gå jemförelsevis lätt,
men andra gånger är förenadt med mycket stora svårigheter, och
huruvida det vid en sådan uppskattning kan gå an att taga upp de i
många fall högst betydliga böter, en rotehållare får erlägga, om han
icke i rätt tid kan prestera rekryt eller huruvida man i en sådan
uppskattning kan taga upp öfriga betydande kostnader, som äro förenade
med rekryteringen genom de långa resorna först till kompanichefen
och sedan till rekryteringsplatsen, då roten och rusthållet bestå
af en mängd delegare. Nej, det skall säkert icke lyckas att få
en sådan uppskattning till hvad den bör vara. Det skall ej lyckas
att få lugn och ro i Riksdagen förrän den andra brodern, indelningsverket,
blir utkastad såsom stridsämne ur Riksdagen. Att komma
närmare det målet har i lika hög grad varit syftet med vår motion
som vi trott, att försvaret derigenom skulle kunna mera stärkas för
jemförelsevis mindre kostnader än det kongl. förslaget innebär. Jag
vet dock, att den tanken icke har någon utsigt att vinna tillräckligt
understöd i Riksdagen, emedan man är rädd, att, om man icke tager
hvad som erbjudes, skall enighet mellan kamrarna först och främst
icke kunna ernås och kanske icke heller enigheten mellan kamrarne
å ena sidan och Kongl. Maj:t å den andra kunna ernås. Man anser
sig derför böra taga hvad som bjudes i detta utskottsbetänkande, och
man blundar eller söker tysta tanken för att det möjligen i framtiden
skulle vara lyckligare och bättre, om man hade gjort denna lösning
något mer omfattande än hvad nu är fallet. Ur den synpunkten
skulle det således här vara alldeles lönlöst att i denna punkt göra
ett yrkande. Men ur en annan synpunkt skulle det möjligtvis ändå
vara på sin plats att framställa ett sådant. Jag tror mig icke taga
miste, om jag vågar säga, att inom denna kammare det finnes en gifven
majoritet för utsträckning af vakanssättningen till hela kavalleriet,
i stället för till vissa delar deraf, såsom enligt detta förslag är afsedt.
Lika säkert tror jag mig veta, att medkaminaren ingalunda i sitt första
beslut kommer att omfatta en sådan tanke, utan att den bifaller
utskottets betänkande eller möjligtvis Kongl. Maj:ts förslag, som icke
tagit upp vakanssättningen af Jemtlands sqvadroner. Jag hemställer
till de ledamöter inom denna kammare, hvilka åtminstone önska, att
vakanssättningen måtte blifva så mycket utsträckt, att man finge enhet
åtminstone inom kavalleriet, huruvida det finnes någon annan väg
eller något annat sätt att komma till detta mål än att nu inom Andra
Kammaren taga ett vidsträcktare steg för att på så sätt hafva något
att bjuda medkammaren, när de skiljaktiga besluten en gång skola
sammanjemkas. Jag sjelf är något tveksam, huruvida ur vissa synpunkter
en sådan lösning för i år, nemligen hela kavalleriets vakans -

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

20 Måndagen den 21 November, f. m.

sättning, skulle hafva den återverkan på deu slutliga lösningen af dessa
frågor, som förr eller senare måste följa, att den blir fördröjd eller
påskyndad; jag är tveksam, huruvida eu vakanssättning af hela kavalleriet
ur den synpunkten kan vara önskvärd eller ej, Men då onekligen
kavalleriet i sig sjelf skulle vinna högst väsentligt i styrka genom
att ett sådant förslag blefve Riksdagens beslut, så må man underordna
sin egen tveksamhet om, huruvida — politiskt sedt — det ena
eller andra sättet kan vara att föredraga, och således, när man i realiteten
vinner något, som för vårt försvarsväsen är af nytta, då hellre
taga det än för framtida spekulationer gå en motsatt väg. Jag kommer
således, efter hvad jag nu nämnt, slutligen att inom denna kammare
framställa ett yrkande i den nämnda rigtningen. Det yrkandet
gör jag då icke i den tanken, att man i år inom Riksdagen slutligen
skall vinna bifall för det samma, utan för att befordra möjligheten af
att vinna det mindre mål, som jag vet ligga många varmt om hjertat.
Innan jag gör detta yrkande, vill jag likvisst tillägga ännu några ord.

Vi kunna alla, tror jag, lemna herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet det erkännande, att han på den grund,
hvarpå detta förslag är bygdt, har gjort det bästa möjliga; ja, jag
vågar säga, att han gjort, hvad som göras kan för att på det sättet
få vårt försvar någorlunda ordnadt så bra som det på grund af omständigheternas
magt varit möjligt att göra det. Men hvart kan man
längre komma på en sådan dualistisk grund i en organisationsfråga?
Man kan icke begära, att det skall blifva ett homogent förslag, när
vissa corpser komma att bestå af några kompanier indelt manskap och
några kompanier värfvadt manskap. Sjelfva arten uti dessa olika
stamkontingenter måste säkerligen komma att föranleda en kanske ständig
schism mellan dessa båda element, så ofta de komma tillsammans
på öfningarna, och kanske ännu mera, om de komme till användning
i krig. Den värfvade soldaten å ena sidan med sin bättre skolutbildning,
sin längre öfningstid tror sig säkerligen vara förmer än den indelte
soldaten, som genomgått en kortare och således mindre betydande
skola; denne återigen, bosatt å landsbygden och äldre till åren, torde
komma att vilja se sin andre kamrat öfver axeln. Deraf skall, tror
jag, följa afundsjuka, slitningar mellan dessa båda truppslag, som icke
kan vara till nytta för vapnet sjelf. Det är en brist och svaghet,
som omöjligen kan undvikas med mindre grunden rifves upp, så att
man får enhet i stamorganisationen. Den andra olägenheten af att
söka organisera på den nuvarande grunden är, att man icke kan få
regementena eller corpserna jemna i storlek och sådana de böra vara,
utan man är beroende af indelningsverkets förläggning af manskap,
hvarigenom det märkvärdiga inträffar, att man får se corpser och regementen
på 188, 300, 400, 500, 700 eller 1,000 mans stamstyrka. Alla
dessa olägenheter kunna icke undvikas, förrän man en dag kommer
derhän, att man får på ny bas organisera det hela. Det målets ernående
torde åtminstone icke jag få upplefva, kanske ingen af oss.
.lag fruktar nemligen, att man genom ett bifall till föreliggande förslag
fastläser den vidare utvecklingen af landtförsvaret för en ganska
lång framtid. Man kan våga påstå detta med hänsyn dertill, att

Mindagen den 21 November, f. m. 21 N:o 5.

indelningsverket i medkammaren fortfarande torde hafva starka och Angående
varma förkämpar, hvilkas motstånd man har kunnat afväpna, så länge förändrad
man haft den trumfen emot, att det gäller att få en väsentligt för- af infanteriet.
bättrad organisation af landtförsvaret; men denna trumf kommer man (Forts.)
sedan att sakna, när man vidtagit denna förbättring och det mera
helt kommer att gälla principerna om hvad som bör träda i stället.

Herr talman! Med som jag sagt säker uppfattning af, att ett yrkande
i denna fråga icke kan leda till annat resultat än det jag nyss
nämnde, en möjlighet till något mera utsträckt vakanssättning än hvad
utskottets förslag innebär, gör jag ett yrkande om bifall till min motion
i hvad den afser denna punkt eller infanteriet, just i akt och mening
att kammaren måtte kunna bevara utsigterna för sig att komma till
till det slutmål jag vet många omfatta.

Jag skall således yrka bifall till min motion i hvad den afser infanteriets
organisation.

Herr Manke 11: Det skulle vara mycket frestande att ingå i

betraktelse öfver den krigshistoriska inledning, med hvilken herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet behagat beledsaga
sitt anförande. Han ville nemligen göra troligt, att orsaken till den
olyckliga utgången af det senaste finska kriget skulle hafva legat i
landtvärnets dåliga organisation. Jag har äfven studerat och tänkt
mycket öfver detta krig. Men jag bär kommit till ett något skiljaktigt
resultat. Sant är, att det hastigt uppbådade och illa utrustade landtvärnets
dåliga organisation i någon mån bidrog till den olyckliga utgången,
ehuru dock blott i krigets senaste skede. Men den hufvudsakliga
anledningen låg i den dåliga ledningen uppifrån. De svenska
stridskrafterna voro icke så underlägsna, att de icke kunnat försvara
Finland, och de ryska stridskrafterna voro, enligt hvad numera är
utredt, på långt när icke så stora, som man då trodde. Men ledningen
uppifrån var allt igenom usel. Och väl vore det, om man nu finge en
arméorganisation, genom hvilken man hade garanti för att denna
ledning blefve förbättrad. Skulden till den usla ledningen låg i enväldet,
som depraverade den högre officerscorpsen. Och väl vore, om
denna anledning till depravation äfven kunde undanröjas. Jag vill
dock ej längre fortsätta med denna betraktelse, utan öfvergår till
frågan för våra öfverläggningar.

Att jag ej kan godkänna det föreliggande förslaget, torde, af
hvad förut i denna fråga förekommit, vara bekant. Det utgör egentligen
blott en kopia af tvenne förut framlagda, med några förändringar,
hvilka ingalunda alla äro förbättringar.

Emellertid tjenar det till föga att ingå i någon närmare kritik af
förslaget. Denna kammares pluralitet har, i likhet med medkammaren,
genom utskottsvalen till fyllest antydt, att den ej vill lyssna till någon
kritik från fackmän å oppositionens sida. En sådan kritik skulle i
alla händelser nu komma för sent.

Eu pröfning eller granskning är dessutom väsentligen försvårad,
om ej omöjliggjord, derigenom att i bilagorna saknas tvenne äf de
vigtigaste dokument, som härför vore erforderliga, nemligen dels en

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

tablå öfver förhållandet mellan den gamla och nya stammens olikartade
beståndsdelar och deras införlifvando med beväringen, dels en tablå
öfver den nya härordningens utseende i sin helhet vid mobilisering.
Man har icke något begrepp om, huruvida den blifvande armén skall
blifva 60, 70, SO eller 100,000 man stor. Man vet icke huru den
skall sammansättas corps för corps, regemente för regemente. Man saknar
således de nödvändiga förutsättningarne för att bedöma, hvarom här
egentligen är fråga. — Jag lernuar derhän om sådant skett af försumlighet
eller med afsigt. Men resultatet blifver i alla fall detsamma.

Vid sådant förhållande tjenar det, såsom sagdt, till föga, att jag
upprepar de militärisk-tekniska betänkligheter mot förslaget, jag i
mina föregående yttranden och reservationer haft tillfälle att framställa.

Det tjenar till föga, att jag klandrar stammens brokiga och olikartade
sammansättning, hvilken innebär just motsatsen till den enhet
och reda, som man kan fordra af ett s. k. helgjutet organisationsförslag,
men som i stället förvandlar det till ett temligen löst hopkommet
mobiliseringsförslag. — Ty något annat är det icke.

Det tjenar till föga, att jag framhåller hela reservens obehöflighet,
för så vidt den afser något annat än ersättningstrupper, då ju
särskilda besättningstrupper äro afsedda.

Det tjenar till intet att anmärka de dyrbara specialvapnens
obehöfiiga storlek i vår terräng, som erbjuder så föga tillfälle för
deras användande, isynnerhet då fienden deraf sannolikt kan öfverskaffa
så ringa del.

Det tjenar till intet, att jag framhåller saknaden af bestämmelser
rörande den ordning, i hvilken beväringsklasserna skola utgå, hvarigenom
tryggheten för de värnpligtige alldeles upphör och oreda måste
uppstå, i synnerhet vid hastig mobilisering.

Slutligen tjenar det till intet att klandra den talrika trossen,
hvars stora antal icke stridande och hästar måste försvåra härens
underhåll i ett glest befolkadt land och hvars vapen måste betunga
dess rörelser rn. m. d.

I stället vill jag tillåta mig några allmänna anmärkningar mot
förslaget i dess helhet.

Jag förnekar till eu början, att någon slags krigsfara förefinnes
eller i den närmaste framtiden kan skönjas, som just nu skulle nödga
oss att förstärka krigsrnagten, och att i synnerhet derför sammankalla
en urtima riksdag, hvilken skulle besluta om ett härordningsförslag,
som i sj elfva verket ej annat är än ett mobiliseringsförslag. — Förlåtligt
är, om andra skäl dertill misstänkas. Hvilka, må man gissa!

Jag förnekar vidare, att vårt försvar genom de ifrågasatta förstärkningarne
skulle i någon nämnvärd mån blifva mera betryggande
än förut. — Sådant innebär en fullständig illusion, för hvilken jag
allvarligen varnar. Antingen är vårt försvar så genomuselt, som försvarsifrarne,
samt deribland äfven åtskilliga samvetslösa militärer, vilja
göra troligt, och då hjelper förstärkningen föga. Eller också är det
så starkt, som med våra tillgångar kan åstadkommas, och då har ''blott
föga blifvit lagdt till detsamma. Det har blifvit just jemnt och nätt
så mycket starkare som innebäres deruti,

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

att 48 dagars beväringsöfDingar lagts till 42,

att 60 kanoner lagts till 168,

samt att trän gen och intendenturen blifvit förökade......

Hvad beträffar stampersonalen, så har den icke blifvit förökad, så
vidt man får tro de tvenne enda tablåer, som i det hänseendet finnas,
nemligen tablån å sidan 343 i den kongl. propositionen och tablån å
sidan 180 i utskottets betänkande. Jag finner af den förstnämnda,
att vår nuvarande stampersonal, alla befattningarne inberäknade, utgör
38,282 man, men deremot, dm jag ser på den senare, att stampersonalen
blifvit minskad till 38,212 man.

Deremot är det sant, att man, genom att minska manskapsstyrkan
med 1,184 man, fått medel att något öka befälsstyrkan.
Genom att 262 olficerare lagts till 1,696 redan befintliga och 264
underofficerare till 1,557, har man, med tillhjelp af projekterade reservofficerare
och höjdt antal förut stamanstälde, kunnat öka stammens
nuvarande mobiliseringsstyrka från 49,232 man till 52,292. Det är
således 3,000 mans tillökning, som egentligen skulle utgöra qvintessensen
i detta förslag. Nu hemställer jag till denna ärade kammare,
huruvida en sådan ringa tillökning, om vårt försvar verkligen varit
så genomuselt, som man velat göra troligt, skulle kunna göra det i
någon nämnvärd mån mera betryggande!

Öfver hufvud taget är det orimligt att, utan förstörande öfveransträngning,
tala om ett betryggande törsvar för knappa fem millioner
invånare mot stormagter med 50 eller 100 miliioner invånare,
särdeles när man splittrar krafterna på ett allt för dyrbart sjöförsvar.
Här kan blott blifva fråga om ett relativt försvar, som kan göra tjenst
under vissa fördelaktiga förutsättningar och förhållanden och hvilket
kan vara tillräckligt att upprätthålla neutraliteten, om man icke sjelf
blottställer densamma. Men det kan aldrig blifva fråga om ett absolut
försvar.

Jag förnekar dernäst, att försvarsfrågan genom antagandet af det
kongl. förslaget på något sätt löses eller bringas ur verlden samt derigenom
tillfälle beredes oss att sysselsätta oss med andra vigtiga frågor.
Tvärt om kommer den fortfarande att stå på dagordningen. Krigsministrarne
sjelfva, både den senast afgångne och den nuvarande,
hafva medgift, att förslaget blott kan betraktas såsom ett öfvergångsförslag,
hvilket såsom sådant ständigt kommer att mana till nya projekter
och ändringar samt aldrig lemna oss någon ro.

Men den egenskapen att lösa försvarsfrågan innehar just herr
Olof Jonssons förslag; och det är med anledning af den egenskapen,
som jag anslutit mig till grundtanken i detsamma. Alldeles otvifvelaktigt
synes mig, att hans stam innehar just de förtjenster, som regeringens
saknar, nemligen att erbjuda eu helgjuten, fullt likformig och
likartad trupp, yngre och vida bättre krigsbildad, samt derför vida
lämpligare till mobilisering och stöd för beväringen än den nu ifrågasatta.
Hvad man talar om dess lösare beskaffenhet förnekar jag likaledes.
Den kommer att blifva af samma art, som den störa del åt
den indelta hären, hvilken nu saknar torp. Det finnes omkring 12,000

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Who 5.

Angående

fSrändrad

organisatio n

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

man i den nuvarande indelta armén, som icke hafva torp. Något af
samma beskaffenhet skulle denna stam blifva.

För min del har jag aldrig betvifkt möjligheten af den årliga
rekrytkontingentens anskaffande, hvilken fråga emellertid egentligen
blott kan blifva brännande om 10 å 15 år, då den nuvarande indelta
stammen börjar försvinna, och hvilken fråga vi derför ganska väl
kunna lemna åt våra efterkommande att lösa. Och hade man ej de
obotfärdiges förhinder, skulle man nog erkänna dess fördelar.

I öfrig t delar jag äfven i det Minseendet herr Olof Jonssons uppfattning,
att den rena värnpligtshären, med måttlig utbildning af de
värnpligtig^, delvis värfvade specialvapen och stark befälskader, innebär
den rätta framtidslösningen. I anledning deraf anser jag mig böra
nämna, att ett dylikt förslag till sina hufvudgrunder funnits utarbetadt
till denna riksdag. Men dess framläggande har ansetts olämpligt,
emedan den der föreslagna utvidgningen af värnpligten ej för närvarande
har någon utsigt till framgång och ej heller med fog torde
kunna fordras, så läuge befolkningens flertal saknar politiska rättigheter.

Men det är icke allenast i följd af regeringsförslagets militära
brister, som försvarsfrågan fortfarande kommer att blifva olöst och
stå på dagordningen, utan ännu mera och i vida högre grad genom
de finansiella följderna — följder, som säkerligen vid hvarje kommande
riksdag skola famkalla det split och den oenighet inom representationen,
som man nu tror sig kunna undgå. Vi veta redan, att budgetens
ordinarie stat inom närmaste tio år kommer att ökas med lOf
millioner kronor, och känna svårigheterna för deras anskaffande. Men
dertill komma nya och extra kostnader, som icke i den kong!, propositionen
blifvit upptagna, såsom: för beväringens ökade aflöning och
för ökad ersättning åt rust- och rotehållare; vidare för ökadt antal
kaserner — den enda extra utgift som finnes angifven i Kongl. Maj:ts
proposition. Jag lemnar derhän, huruvida dessa enda detaljerade beräkningar
äro rigtiga; framtiden får utvisa, huruvida vi icke äfven i
afseende på dem tå bereda oss på åtskilliga efterräkningar. Men
slutligen kommer den säkerligen mycket större kostnaden för all ny
materiel, för gevär, kanoner, vagnar, samt hela den utrustning som
måste anskaffas, om armén skall uppbringas till den stora styrka, som
tyckes vara ifrågasatt — jag säger “tyckes“, ty jag vet derom intet
bestämdt och har icke sett något uppgitvas, men förmodar, att döma
af krigsministerns antydningar, att meningen är att uppbringa den
till 100,000 man.

Om jag icke gissar orätt, komma de extra kostnaderna under
närmaste år att uppgå till 3—4 millioner. Och då äro vi uppe på
de 13 —14 millioner, som icke endast jag, utan äfven erfarne finansmän
och fackmän förut angifvit såsom den slutliga kostnaden, såsom
den säkra utgången på detta finansiella äfventyr, vi nu inlåta oss i.
Dertill kommer, såsom ett ytterligare plus, en statsbrist, om hvars
storlek vi nu ej kunna göra oss en föreställning, men som kanske
redan vid nästa riksdag skall bereda oss obehagliga öfverraskningar.

Mig förefaller det såsom en ren dårskap att under sådana för -

Måndagen den 21 November, f. m. 25 N:o 5.

hållanden ge oss in på dylikt, och det för ett förslag, som ingenting Angående
löser, ingenting afslutar, men deremot medför oberäkneliga kostnader, förandrad
Hvarifrån penningarne skola tagas, är mig en gåta, och detta så mycket ^infanterist.
mer, som särskilda utskottet visat sig i hufvudsak icke vilja fästa (Forts.)
något afseende vid min framställning om progressiv beskattning, hvars
tillämpning enligt min åsigt skulle vara enda möjliga utvägen för att
skaffa medel. Deremot har utskottet temligen klart antydt, att förbrukningsskatter
icke skola kunna undvikas. Och ensamt dessa omständigheter
komma att för mig utgöra ett tillräckligt skäl att icke
rösta för det kongl. förslaget.

Miue herrar! Här hafva under sista månaderna hundratals folkmöten
uttalat sig mot det kongl. förslagets antagande på andra vilkor,
än att allmän rösträtt införes och beskattningen blir progressiv. Märk
noga: de hafva icke vägrat att försvara sig, men de hafva uppstält
dessa vilkor för de ökade försvarsbördorna. De hafva icke, såsom de
sjelfegande jordbrukarne, fordrat undanrödjande af gamla skatteorättvisor;
de hafva blott fordrat, att de nya skattebördorna, som påläggas
dem genom allmänna värnpligten, skola billigt och rättvist fördelas,
äfvensom att skyldigheterna skola motsvaras af rättigheterna.

Dessutom hafva öfver 200,000 myndige män uttalat sig för den
allmänna rösträtten genom godkännande af folkriksdagens sammankallande.
Här har varit en folkomröstning i stor skala och i ordets
egentliga bemärkelse. Nu frågas: skall den svenska Riksdagen och i
synnerhet denna kammare icke lyssna till folkets sålunda högt och
tydligt uttalade röst, utan äfven för denna gång göra skäl för namnet:
öfverklassens fåtalsriksdag?

Man har sagt, att rösträttsfrågans inblandning i härordningsfrågan
skulle vara obehörig. Men man har icke sagt, att de sjelfegande
jordbrukarnes fordringar på afskrifning af grundskatter och indelningsverk
skulle vara obefogade och obehöriga. Hvarför har man icke
sagt detta? Jo, derför att de senare haft magten att inom representationen
göra sina fordringar gällande, hvilket ej är fallet med de utestängde.
Nu frågas: äro.de senares fordringar derför mindre befogade
och mindre berättigade?

Jag vidblifver min gamla ståndpunkt att icke gå in på något
slags utsträckning af den allmänna värnpligten, och allra minst på
detta arméförslag, så länge de utestängdes nyssnämnda båda fordringar
icke blifva beaktade. Och jag varnar, mine herrar, jag varnar för
de samhällsfaror, för den jäsning oeh det missnöje, som säkerligen
skola uppkomma i landet, om vi nu antaga det kongl. förslaget.

Kommen i håg, att denna varning blifvit framstäld, ty det kan må hända
om några år behöfvas!

Det är på dessa förenade skäl jag tager mig friheten, herr talman,
att yrka afslag på det kongl. förslaget i alla dess delar.

Herr Nilson från Lidköping: Jag har vid de tvenne näst föregående
riksdagarna varit med om att förkasta Kongl. Maj:ts då framlagda
förslag till försvarsväsendets ordnande. Då jag likväl alltid
varit och är en varm försvarsvän, inses lätt, att mitt motstånd icke

N:o 5.

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

härledt sig från likgiltighet för försvarsfrågans snara och goda lösning.
Men jag kunde med bästa vilja icke öfvertygas om, att de förslag,
som vid dessa riksdagar förelågo, uppfylde ens mycket måttliga anspråk
på ett för landet betryggande försvar. Detta erkändes ju också mer
eller mindre öppet af dåvarande krigsministern sjelf och många af vårt
lands främsta militära auktoriteter. Då dertill kom, att de små förbättringar,
som skulle vunnits, måste köpas oerhördt dyrt och för öfrigt
den finansiella utredningen var högst otillfredsställande eller, rättare
sagdt, nästan alldeles saknades, så var det mig omöjligt att gifva dessa
förslag mitt understöd. På samma gång jag i mitt korta anförande
till kammarens protokoll vid sistförflutna riksdag närmare utvecklade
dessa skäl för mitt afslag, förklarade jag tillika, att jag ingalunda
motsatte mig öfningstidens för de värnpligtige utsträckning till 90
dagar, utan snarare ville gå längre. Jag har nemligen sedan långt
tillbaka hört till dem, som önska vårt försvar bygdt ensamt på den allmänna
värnpligtens grund och med den utsträckta öfningstid, som en
sådan arméorganisation kräfver. På lämpligheten af värn pligtssystemets
sammankoppling med systemet indelt eller värfvad stamtrupp har jag
för min del svårt att tro. Någon fäst och helgjuten organisation lär
väl åtminstone icke genom eu dylik lappning kunna vinnas, såsom man
dock velat påstå om regeringens nu för tredje gången framlagda härordningsförslag.
Det dualistiska system, som i förslaget är tillämpadt,
kommer efter mitt förmenande att utgöra en ständig orsak till denna
organisations inre svaghet.

Men om jag således icke finner regeringens härordningsförslag
bygdt på de grunder, jag såsom värnpligtsvän helst skulle önskat, måste
jag dock erkänna, att många af de stora brister, som gjorde regeringens
förut framlagda förslag för mig oantagligt, blifvit i det förevarande i
väsentlig mån undanröjda.

Jag vågar väl icke tillmäta mig någon högre grad af kompetens
att i alla dess detaljer bedöma detta förslag ur militär synpunkt. Men
äfven för en icke fackman falla dock dess stora företräden framför
dess närmaste föregångare tydligt i ögonen. ,Då nu hvarje utsigt saknas
att för närvarande och säkert för en lång framtid få den allmänna
värnpligten införd i vårt land, och då jag icke i några lifvets förhållanden
är den, som vill förkasta det bättre derför att jag icke kan
få det bästa, anser jag mig numera böra låta de betänkligheter fara,
som regeringens härordningsförslag, sedt ifrån militär synpunkt, förut
hos mig uppväckt.

Svårare har jag deremot att öfvervinna de betänkligheter, som
förslagets finansiella sida ingifver mig. Det är kändt, att landets försvarsbudget
redan nu uppgår till nära af samtliga statsutgifter och
uppslukar några och 30 millioner årligen. Dessa för vårt fattiga land
relativt höga siffror må väl göra oss betänksamma gent emot de många
nya millioner, som nu begäras i årlig tribut för försvaret. Det blir
alltid vanskligt för hvilken som helst bland oss att noga bestämma,
hvar gränsen ligger för landets förmåga att bära ökade försvarsbördor.
Alla känna vi dock till, att det emellertid redan nu på alla håll klagas
öfver de tunga och dryga skatterna till stat och kommun, och

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

inånga äro de, som mena, att folkets skatteförmåga redan ansträngts
mer än den tål. Men å andra sidan känna vi dock också till, att
svenska folket ofta haft att genomlefva vida hårdare tider, än någon
väntar eller tänker sig i våra dagar, och ändock burit sina bördor utan
att knota. Och man kan vara förvissad om, att detta samma folk lika
litet nu som förr skall svika sin pligt eller vägra att anstränga sig till
det yttersta, då det gäller att värna landets frihet och oberoende.
Skilnaden är blott den, att då, i de ständiga krigens tider, rådrum
sällan gafs för långa förhandlingar, utan krigsgärderna måste skyndsamt
uttagas, hvar och huru det bäst kunde ske, hvarförutom under
då rådande mindre utvecklade statsskick man väl icke alltid heller var
så nogräknad med den formella och lagliga behandlingen af frågorna.
Nu deremot har det långa fredstillståndet, på hvars fortvara vi —
kanske ålit för lättsinnigt — tro oss ännu länge våga lita, förledt oss
att taga oss god tid till att pröfva icke blott anslagsbeloppens storlek,
deras rättvisa fördelning och ändamålsenligaste sättet för deras användning,
utan ock den stora frågan om ett af tidsförhållandena påkalladt
omskapande af hela vårt härväsen.

Då dessa stora frågor helt naturligt framkallat häftiga meningsbrytningar,
så låter sig ju förklaras, om också icke försvaras, att deras
lösning dragit allt för långt ut på tiden. Jag tror dock icke, att man
derför har rätt att skylla deu nuvarande generationen och dess representanter
i Riksdagen för ljummare fosterlandskärlek eller mindre
offervillighet än våra fäder visat. När helst den hårda nödvändigheten
bjuder, att landet påtager sig nya försvarsbördor, då lefver nog i gamla
Sverige än ett folk, som bär dem med jemnmod och utan knot, huru
tunga de än må blifva.

Men ett vilkor måste dock härvid fästas, och det är, att dessa
bördor rättvist fördelas. Äfven lindriga skatter väcka missDÖje, om
de drabba de skattdragande ojemnt, hvaremot de tyngsta ofta bäras
med jemnmod och utan klagan, när alla taga lika del deri. Nu framställer
sig för mig deu frågan: är den af regeringen till innevarande
riksdag framlemnade finansplanen sådan, att kostnaderna för det nya
försvaret drabba alla samhällsklasser lika efter deras förmåga att bära
dem? Då regeringens härordningsförslag sista gången föll, berodde
detta utan tvifvel i icke ringa grad derpå, att, ehuru ingen finansplan
då åtföljde förslaget, man likväl på grund af antydningar, som i kammaren
gjordes från statsrådsbänken, befarade regeringens afsigt vara,
att de nym försvarsutgifterna till hufvudsaklig de! skulle bestridas med
indirekta skatter. Var detta regeringens tanke då, så finner jag emellertid
nu med tillfredsställelse, att hon icke längre håller fäst dervid,
utan slagit in på den direkta beskattningens väg för att bereda statsverket
ersättning för de inkomster, som förloras genom grundskatternas
afskrifning och roteringsbördans aflyftande. Mot den del af finansplanen,
som rör de 6,700,000 kronor, som för nyssnämnda ändamål
erfordras, har jag således icke mycket att invända. Men hvar medel
skola tagas till de militära utgifter af omkring 3,700,000 kronor, som
ytterligare fordras för den nya arméorganisationen, derom lemnas i
finansplanen blotta antydningar, hvilka emellertid låta oss förstå, att

Angående

föränd/rad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

medel härtill skulle vinnas genom indirekt beskattning, hvarvid i främsta
rummet hänvisas till en ny maltskatt och höjning af kaffe- och
tobakstullen. Med denna del af finansplanen är jag deremot mindre
tillfreds. Jag skulle önskat ett bestämdt uttalande från regeringen,
att äfven här, om icke alla, så dock de hufvudsakliga nya anslagsbehofven
för försvaret böra fyllas genom direkta och förmögenhetsskatter.
Derför håller jag ock i viss mån särskilda utskottet räkning
för, att rörande denna del af finansplanen utskottet uttalat såsom
önskvärd!, att utgifterna för försvaret icke täckas genom nya skatter
å allmänna förbrukningsartiklar. Jag beklagar blott, att utskottet härvid
tyckes liksom hafva sväfva! på målet, i det utskottet försigtigtvis
beledsagat nämnda yttrande med tillägg af orden “åtminstone till en
början“ samt kort derefter säger, “att konsumtionsskatter i en eller
annan form väl icke för de ifrågavarande statsbehofven lära kunna
undvikas, men att direkta och förmögenhetsskatter jemväl böra anlitas,
i den mån sådant lämpligen han slce“.— Man läser här tydligt mellan
raderna, att konsumtionsskatterna dock böra ställas i främsta rummet.
— Och litet längre ned tillägger utskottet, att de konsumtionsskatter,
som kunna anses böra ifrågakomma, böra “i möjligaste mån så anordnas,
att de icke träffa sådana förbrukningsartiklar, hvilka måste
anses såsom nödvändighetsvaror''''. — Det ordet “i möjligaste män*1 är
ju godt att vid tillfälle kunna åberopa, då man en gång vill försvara
att nödvändighetsvaror ändock gjorts till föremål för beskattning. —
Månne icke utskottet här haltar på båda benen och rädes att bestämdt
säga ifrån hvad det vill ? Klart besked får regeringen åtminstone icke,,
i fall Riksdagen, på sätt utskottet hemstält, i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t ville med ledning af nämnda uttalande
låta utarbeta och för Riksdagen i mån af behof framlägga förslag till
den i skrifvelsen afsedda beskattningen. Nu är väl sant, att, äfven
om Riksdagen i sin skrifvelse aldrig så kraftigt betonar, att de nya
försvarsutgifterna till hufvudsaklig del böra täckas med direkta och
förmögenhetsskatter, kommande Riksdagar likväl icke behöfva vara
bundna deraf, utan allt för väl ändock kunna fatta sina beslut i helt
annan rigtning. Men om Riksdagen i sammanhang med det nya härordningsförslagets
antagande bestämdt och i positiv form uttalar sig
rörande hela finansplanen, så innebär detta dock åtminstone en viss
moralisk garanti, för att kommande Riksdagar icke skola hafva mod
att gå ifrån hvad denna Riksdag nu med hand och mun lofvat. Blir
deremot Riksdagens skrifvelse affattad så elastiskt och sväfvande, som
utskottet föreslagit, då kan lätt befaras, att såväl regeringen som Riksdagens
kända majoritet, trogen sin gamla kärlek, helst kör in genom
de ännu vidöppna tullportarne och pålägger nya konsumtionsskatter,
hvarigenom försvarets tunga mer än skäligt är kommer att läggas på
de svagaste skuldrorna. Det är alltså denna del af finansplanen, som
ingifver mig den största betänkligheten mot härordningsförslaget. Andra
hakar finnas nog också; men de skola dock icke hindra mig att bifalla
förslaget.

Innan jag således helt accepterar förslaget, önskar jag erhålla all
den visshet, innevarande Riksdag är i stånd att gifva mig, att den nya

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

militära bördan blir fördelad efter fullt rättvis grund och så litet som
möjligt kommer, direkt eller indirekt, att drabba de små i samhället.
Denna garanti blir väl i alla fall icke mycket stor; men jag vill dock o
åtnöjas dermed, då det nu icke är att tänka på att få frågans militära
och finansiella delar behandlade och definitivt afgjorda i ett sammanhang,
hvilket jag annars helst skulle hafva önskat, och som äfven
varit det rättaste.

Slutligen vill jag hafva sagt, att jag tror, att den stora oro och
det bittra motstånd detta härordningsförslag väckt på så många håll
och framför allt i de djupa lederna i icke ringa grad skall lägga sig,
om det visas, att de samhällsklasser, som nu ifrigast arbeta för detsammas
framgång, äro lika brinnande i sitt nit, då det gäller att på
egna skuldror lägga de nya bördor, försvaret kräfver.

Skulle deremot deras fosterländska hänförelse då icke längre bestå
profvet, skulle då hos dem visa sig en benägenhet att flytta en större
del af försvarshördan från sig till de lager af befolkningen, som ha
minst att försvara och minst förmå bära bördor, ja, då vore det icke
i en lycklig stund detta förslag blifvit antaget. Jäsningen i sinnena
skulle då icke upphöra, och så mycket är visst, att äfven med den
bästa härordning ett land blir dåligt försvaradt, om missnöjets, hatets
och splitets ande herskar derinom.

Herr talman, mine herrar! I finnen af det nu anförda, att jag vill
bifalla Kongl. Maj:ts härordningsförslag och hvad dermed sammanhänger,
äfven med de af utskottet gjorda förändringar, men jag kommer,
då utskottets utlåtande n:o 7 eller det så kallade finansbetänkandet
af herr talmannen föredrages, att yrka på återremiss af detsammas
sjette punkt i det syfte, jag här redan haft äran uttala.

Herr Ivihlberg: Herr talman, mine herrar! Då jag icke förut inom
kammaren uttalat mig i denna vårt lands vigtigaste fråga, så skall jag nu
be att få säga några ord för att, innan voteringarna börja, erinra om några
skäl, som tala för att alla, som önska försvarsfrågans lösning, nu må enas
om det föreliggande förslaget. Jag vill då först uttala den mening,
att de allra flesta af Riksdagens medlemmar äro försvarsvänner på
ett eller annat sätt. Jag vill icke heller tadla dem, som hårdt hålla
på sitt ideal för försvarets ordnande, vare sig detta grundar sig på
iudelt eller värfvad stam eller på allmän värnpligt. Men då vi veta,
att under flera årtionden det ena förslaget efter det andra framlagts,
hufvudsakligen grundade på enskilda meningsgruppers önskningar, och
att dessa förslag just derför icke kunnat vinna majoritet, så borde
alla, som verkligen önska försvarsfrågans lösning, nu något gifva efter
på sina enskilda meningar i detta ämne till förmån för andras, hvilka
ju äfven kunna vara berättigade. Det nu framlagda förslaget tillmötesgår
de olika meningsgrupperna så långt, som är möjligt inom
ramen af en god arméorganisation. Indelningsverkets vänner se, att
infanteriet hufvudsakligen är grundadt på indelt stam. Hufvudstyrkan
af vår här skulle sålunda komma att fortfarande bestå af dessa fosterlandets
försvarare, som städse gjort sig kända för pligttrohet och god
disciplin, och dessa egenskaper äro ju alltid af den största vigt för

Angående

förändrad

organisation

f infanteriet.

(Forts.)

N:o 5. 30 Måndagen den 21 November, f. m.

Angående soldaterna, ty hvad lijelper det val, om soldaterna också ega större
iTam^atfon utbildning, rörlighet och kraft vid manövreringen, om pligt af

infanteriet, känslan i farans stund sviker. De, som önska härordningen grundad
(Forts.) på eu värfvad stam, måste också erkänna, att förslaget gått deras
önskningar till mötes särskildt i fråga om kavalleriet, der ju detta
anskaffningssätt också är berättigadt i den utsträckning, som det låter
sig göra att anskaffa tillräckligt manskap. De åter, som uppställa
såsom sitt ideal för ett starkare försvar den allmänna värnpligten, de
veta nog, att opinionen inom landet ännu icke är mogen derför. Väl
hafva de rätt deri, att det kraftigaste försvaret bygges på denna grund,
och väl kan det vara sant, att det för statskassan också blir billigast,
men den allmänna värnpligten ställer stora kraf på de enskilda värnpligtige
och fordrar också stora ekonomiska uppoffringar af dem. Men
under nuvarande förhållanden böra äfven dessa, som hårdt hållit på
sin mening, nöja sig dermed, att ett steg tagits i den rigtningen genom
utsträckningen af beväringsöfningarna. Dessutom innebär det föreliggande
förslaget en fullständig organisation, och eu organisation, som
våra militära auktoriteter förklarat för god, ja, för den bästa, som
under nuvarande förhållanden har möjlighet att vinna majoritet inom
Riksdagen. De slutligen, som hafva till önskemål att få den oprivilegierade
jorden befriad från sina säregna, orättvisa skattebördor och få
dessa mera rättvist fördelade, de borde också vara med om detta förslag,
om de betänka, huru länge landtmännen kämpat för denna rättvisa
sak utan att få sina önskningar upp(ylda. Den töregående erfarenheten
härutinnan berättigar också till den farhåga att, om denna skattefråga
nu icke vinner sin lösning, benägenheten att söka lösa den icke
framdeles inom Riksdagen lärer blifva större. Jag tror deremot att
snart nog icke ens hoppet om, att rättvisa skall skipas i denna sak,
återstår.

Man har nu här hört personer resonera sålunda: ännu kunna vi
få fram ett bättre förslag. Ja, det kan ju icke nekas, att äfven föreliggande
förslag såsom hvarje menskligt verk har sina brister, men
skola vi alltid leta efter detta fullkomliga verk, som aldrig vinnes,
hvem garanterar då, att vi icke komma för sent. Den politiska ställningen
i Europa är sådan, att vi, hvilken dag som helst, kunna behöfva
hafva vår här organiserad, och äfven om vi nu antoge detta förslag,
så hunne vi komma in ett godt stycke på nästa århundrade, innan
organisationen blefve fullständigt genomförd.

Andra hafva sagt: vi kunna icke vara med om denna organisation,
ty den kräfver för stora uppoffringar, och nationen förmår icke bära
de utgifter, som dermed äro förenade. Jag erkänner villigt, att de
fyra millioner, som ytterligare erfordras för vårt försvar, om detta förslag
antages, äro en stor summa, och jag vill nog hushålla med statens
medel, men då man vet, att hvilket förslag, som än kommer att framläggas,
icke blir billigare, så har man blott att taga i öfvervägande,
om det ändamål, som skall vinnas, är värdt de uppoffringar, som kräfvas.
Älskar man sitt fosterland, så är jag också viss om, att man icke
skall känna dessa bördor för tunga. Den personliga värnpligten blir
ju nu lika för alla, rika som fattiga, och de ekonomiska bördorna

Måndagen den 21 November, f. m. 31 N:o 5.

komma ju att läggas icke på de obemedlade, utan på de bemedlade Angående
klasserna, och jag tror, att dessa icke endast gerna underkasta sig förändrad
dessa uppoffringar utan äfven förmå att bära dem. Men hvad äro åf^anteriet.
väl dessa uppoffringar, som nu kräfvas af oss, mot de offer, som våra (Forts.)
förfäder bragte för vårt lands försvar. De offrade icke endast lif och
blod, utan äfven den sista skärten, så att de icke egde qvar det nödvändigaste,
men de förlorade aldrig hoppet att kunna värna sitt land,
äfven då förhållandena voro mest kritiska. Det är denna deras offervillighet,
som vi hafva att tacka för, att vi ännu äro ett fritt folk.
men härmed sammanställer sig också för oss en oeftergiflig pligt att
värna detta vårt land, så att vi kunna lemna det fritt och sjelfständigt
åt våra efterkommande. Det har, såsom jag förut sade, påståtts,
att de uppoffringar, som nu fordras, äro för stora, och att vi icke
förmå att bära dem. Den valuta, som erhålles för dem, kan ju ställa
sig olika för den ene och för den andre allt efter det värde, han sätter
på att lefva i ett fritt och sjelfständigt land i stället för i ett eröfradt
och förslafvadt. Jag vill nu framhålla, hvad vi anse oss hafva råd
att offra för andra ändamål, t. ex. åt vår njutningslystnad, och framdraga
det exempel, som många gånger förut anförts, hurusom vi hafva råd
att årligen offra 90,000,000 kronor på spritdrycker och tobak. Skulle
man företaga sig att göra en beräkning äfven af de offer, vi bringa
åt fåfängan, så tror jag, att vi skulle komma till ändå större siffror.

Derför är det icke värdi att säga, att vi icke förmå bära dessa bördor,
om vi nemligen vilja bevara vår sjelfständighet, och det hvilar
ett stort ansvar öfver oss, som nu hafva denna fråga i vår hand. Det
blir eu hård, men rättvis dom, som våra efterkommande skola fälla
öfver oss, om vår maklighet och njutningslystnad skulle hindra oss att
gifva det offer, som behöfs för att värna vårt land, och om sålunda
vår uraktlåtenhet att göra vår pligt skulle blifva eu orsak till att våra
efterkommande nödgades att lefva i ett eröfradt land.

Det är med känslan af detta ansvar, som jag nu till eder, mine
herrar, rigtar den hemställan, om det icke kan vara skäl och tid att
nu enigt samlade lägga vår röst i urnan för det föreliggande förslaget,
ty faller denna fråga nu, så faller den in i en oviss framtid, kanske
i en framtid, då svenske män icke få ett ord med i laget vid dess
slutliga afgörande.

På grund af hvad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag i nu föreliggande punkt.

Häruti instämde herrar Mallmin och Eliasson i Skuttungeby.

Herr Carl Ericson yttrade: Herr talman, mine herrar! Det föreliggande
förslagets organisativa förtjenster och dess förmåga att kunna
trygga vår neutralitet och gifva oss berättigade förhoppningar att kunna
försvara vår sjelfständighet, allt detta har redan frän statsrådsbänken
framhållits på det mest otvetydiga och öfvertygande sätt, så att dervid
är föga eller intet att vidare tillägga.

Jag skall derför inskränka mig till att gorå några erinringar mot
den motion, som föreligger. Motionären vill gå en annan väg än

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

Kong!. Maj:t och utskottet föreslagit för att nå samma mål, vår neutralitets
tryggande och vår sjelfstäudighets bevarande. Han anser, att
han på den vägen skall komma till ett starkare och för vårt land
mera betryggande försvar.

Ja, jag skulle kunna vara benägen att gifva honom rätt häri, så
länge jag rör mig väsentligen på teoriens område, men på samma
gång jag öfverför frågan på det praktiska området, måste jag gifva
honom bestämdt orätt. De framställningar, han gör, stödja sig icke
på någon som helst förut vunnen erfarenhet. Han stöder dem icke
på de slutledningar, man kan vinna med begagnande af statistiska utredningar.
Han stöder dem endast på förutsättningar. Deremot hafva
vi i tillförordnade chefens för generalstaben utlåtande i detta hänseende
de mest samvetsgranna beräkningar; beräkningar, som gå tillbaka
så långt erfarenhet och statistik kunna leda oss. Om vi nu taga dessa
i betraktande, måste vi komma till ett väsentligen annat resultat än
det, hvartill den ärade motionären kommit.

Motionären nämnde vissa siffror, under sitt anförande, som berörde
eller hade afseende å anskaffande af manskap. Jag har också
några siffror rörande anskaffningen af manskap. Men det var endast i förbigående
,motionären nämnde sina siffror, och jag skall derför icke besvära
kammaren med framställande af mina, ty det är alltid svårt att rigtigt
uppfatta siffror under ett muntligt föredrag. Men skulle några
påståenden om anskaffningen ytterligare framkomma, skall jag för visso
icke underlåta att å nyo begära ordet.

Men det finnes andra siffror i motionärens förslag, hvilka han
närmare berörde, och han erkände då sjelf, åtminstone i viss mån,
att dessa stälde sig mindre fördelaktigt för hans förslag. Jag vill
emellertid, och för bättre minnes skull, å nyo framhålla dessa siffror.
Vi böra då komma i håg att, enligt motionärens förslag, vi få 72
bataljoner i stället för 79, 32 fältsqvadroner i stället för 38. Vidare,
om vi se till befälstillgången, märka vi, att motionärens förslag afser,
endast vid infanteriet, 176 officerare mindre än utskottet föreslagit
och 70 officerare mindre än vi för närvarande hafva. Se vi på kavalleriet,
har motionären 32 officerare mindre än utskottet föreslagit
och 19 mindre än vi hafva i närvarande stund. Af underofficerare
vid infanteriet har motionären 172 mindre än utskottet och 47 mindre
än vi nu hafva. Men jag vill göra honom den rättvisan, att han på
ett ställe har litet mer än utskottet; nemligen rörande underofficerarne
vid kavalleriet. Dessa upptager han till 21 mer än utskottet och 33
mer än vi för närvarande hafva. Om vi nu gå till underbefäl af manskapet
vid infanteriet, blir det emellertid åter betänkligt. Motionären
har der 309 mindre än utskottet föreslagit och 95 mindre än redan
nu finnas.

Jag anför dessa siffror, ty de äro väl värda att beakta och i hög
grad anmärkningsvärda, då nemligen motionären uttalar den uppfattningen
att hans förslag skall vara mer betryggande för försvaret än
det nu föreliggande.

Motionären har, såsom vi alla veta, byggt anskaffande af stammanskapet
uteslutande på ren värfning. Vi hafva på senare åren

Måndagen den 21 November, f. ni. 33 N:0 5.

lyckats att vid vår värfvade armé få soldater af bättre beskaffenhet Angående
än för åtskilliga tiotal år sedan. Våra bemödanden måste fortgå i forandrad
samma riktning, det vill säga att söka få bra folk och om möjligt a/‘infanteriet
ständigt bättre folk. Deremot befarar jag, att den väg motionären '' (Forts.)
löreslagit, hvilken måste medföra, att manskapet antoges på längre
tid, skall leda till motsatt resultat. Vi måste med antagande af hans
förslag gå, icke framåt, utan tillbaka med afseende på den värfvade
soldatens beskaffenhet. Jag vill på det lifligaste och allvarligaste framhålla,
att när man skall hafva eu värfvad armé, det visserligen först
är af nöden att kunna få folk, men att det är lika vigtigt och eftersträfvansvärdt
att få bra folk, ty vi skola väl komina i håg, att dessa
soldater äro förgångsmän och ledare för våra unga värnpligtige. Jag
upprepar det ännu en gång, det är icke nog att tänka sig möjligheten
af att kunna skaffa sig tillräckligt antal värfvadt folk, utan man måste
äfven vara öfvertygad om, att man erhåller bra karlar.

En eller ett par talare hafva framhållit den dualism, som finnes
i Kongl. Maj:ts förslag, såvidt det afser anskaffande af folk, och de
hafva ogillat detta. Allting har sina olägenheter, men, kan man äfven
säga, sina fördelar, och hvad denna dualism angår, ber jag få framhålla,
att den verkligen har, jemte sina olägenheter, bestämda fördelar.

De två olika sätten att skaffa sig soldater, indelningen och värfningen,
kan man med fullt berättigande säga komplettera hvarandra. Om
man uteslutande skulle använda det ena sättet, lider det icke något
tvifvel att det skulle blifva svårare att anskaffa folk och bra folk än
om man använde båda tillvägagångssätten. Hvar och eu torde vitsorda,
att det gifves många unge män, som gerna vilja blifva indelta
soldater men icke vilja taga värfning, och tvärtom andra, som vilja
låta värfva sig, men bestämdt icke vilja blifva indelta soldater och
derigenom binda sig för en längre tid. När så är förhållandet, framgår
ju oförtydbart att de båda olika sätten att anskaffa folk komplettera
hvarandra. Använder man båda sätten, har man bättre utsigt
att få folk och bra folk.

En föregående talare framhöll, att om man antoge deu af utskottet
föreslagna organisationen, skulle man hafva fastslagit frågan
för lång tid. Jag har eu annan uppfattning än han. Med den organisation,
som utskottet föreslagit, står det oss fritt att utveckla försvaret
i den ena eller andra rigtuingen. Visar erfarenheten att vi kunna
utsträcka värfningen, så finnes icke minsta hinder att börja värfva
äfven den del af kavalleriet, som enligt utskottets förslag skall vara
indelt, och militära auktoriteter önska icke bättre än att äfven denna
del af kavalleriet kunde anskaffas medelst värfning. Blir åter opinionen
inom landet mogen för allmän värnpligt, så kunna vi utan svårighet
öfvergå till en organisation på sådan grund. Jag vill således mot
nämnde talare framhålla, att detta förslag ingalunda försvårar utvecklingen
i ena eller andra rigtuingen, utan att det tvärtom mera än
hans lämpar sig för att i lugn och ro kunna gå en vidare utveckling
till mötes. Om, hvilket jag hoppas icke måtte ske, hans förslag ginge
igenom, då skulle, enligt hvad statistiken och erfarenheten från gångna
tider visa oförtydbart, resultatet blifva att massor af vakanser och

Andra Kammarens Prat. vid urtima riksd. 189%. N:o 5. 3

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. in.

brist i stamtillgången uppstode. När nationen såge detta, skulle deraf
framkallas oro öfver den organisation man fått, och som icke lemnat
de resultat man väntat med afseende å en för värnandet af vår neutralitet
och sjelfständighet så vigtig del som stammen. Denna oro
hos nationen kunde förorsaka, att man, oaktadt den allmänna opinionen
ännu icke vore derför mogen, sloge in på den allmänna värnpligten,
hvilken är den enda möjligheten då man står på motionärens
grund. På den af Kongl. Maj:t föreslagna grunden åter står det oss
fritt att öfvergå antingen till ökad värfning eller också- med lugn och
utan oro den dag, då allmänna opinionen ändrat sig och vore mogen
derför, till allmän värnpligt.

Men motionärens förslag har å andra sidan en obestridlig fördel
framför Kongl. Maj:ts och utskottets deri, att med detsamma kan
rustnings- och roteringsbördorna sägas vara fullständigt undanröjda. De
äro visserligen icke genom motionärens förslag lagligen upphäfda, ty
äfven sedan numrerna blifva satta på vakans, qvarstår ju alltid möjligheten
att ånyo låta rekrytera. Men hafva de en gång blifvit satta
på vakans, kan man taga för gifvet att de aldrig blifva åter uppsatta.
Detta är onekligen en fördel af hans förslag. För min del
har jag tillräcklig erfarenhet i dessa saker för att icke underskatta
de obehag, som med antagande af Kongl. Maj.-ts förslag fortfarande
qvarstå för rust- och rotehållare. De få visserligen full ersättning
för hvad deras utgifter uppgå till, men de äro alltid underkastade
vissa obehag och olägenheter, som icke kunna värderas i penningar.
Motionären nämnde åtskilliga saker, som skulle förorsaka dem kostnader
utan att de derför kunde erhålla ersättning, såsom resor till
rekryteringsmöten, till kompanichefen m. m. Men det lins intet som
hindrar att sådan kostnad upptoges i värderingen. Jag vill påstå att
det gifves inga verkliga kostnader för rust- och rotehållare, som icke
kunna upptagas i värderingarne. Men det fins obehag och besvär,
som icke kunna valveras i penningar. Om motionärens förslag antoges,
skulle äfven dessa olägenheter för rust- och rotehållare försvinna.
Men, ndne herrar, äfven om man kunde tänka sig att motionärensförslag
antoges af denna kammare, så finnes det väl icke någon så
naiv i sin uppfattning, att han skulle tro att medkammaren skulle
vilja ingå derpå. Vi kunna ju vara temligen ense om att Första
Kammaren icke gör det, och hvad blir då följden? Jo, helt enkelt den,
att skatte- och försvarsfrågorna undanskjutas till en oviss framtid. Jag
lägger vigt vid orden: eu oviss framtid. Vi stå nu, såsom jag hoppas,
nära det ögonblick, då frågorna kunna på tillfredsställande sätt lösas.
Förspilla vi detta ögonblick, så veta vi att det gifves andra allvarliga
frågor, som tvinga sig fram. och som statsmagterna måste taga om haud.

Vi hafva hört, och påståenden derom bli allt högljuddare, att det
finnes en fråga, som bör gå, icke allenast i samband med de föreliggande,
utan till och med framför desamma, jag menar: frågan om
införandet af den allmänna rösträtten. Jag är emellertid förvissad
derom, att Riksdagen skall veta att afvisa dylika påståenden, ty berörda
fråga har icke det ringaste att göra med de förliggande förslagen.
Men låt vara, att Riksdagen utan tvekan afvisar dem, så kunna herrarne

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

dock icke bestrida, att, om de nu framlagda förslagen förkastas, de
dock komma att förorsaka förvecklingar och svårigheter, som undanskjuta
armé- och skatteregleringsfrågornas lösning till en oviss framtid.

Den lindring i rustnings- Och roteringsbördorna, som utskottet
på Kongl. Maj:ts förslag ifrågasatt, gifver full ersättning för de indelta
militärbesvären. Att olägenheter det oaktadt qvarstå, förnekar jag
icke. Mig synes dock, att rust- och rotehållare kunde känna sig
tillfredsstälda med den lindring, som i detta afseende här föreslagits.
Den är dock, mine herrar, eu ganska afsevärd sådan och af så vidt
omfattande beskaffenhet, att jag undrar, om en dylik någonsin förut
förekommit i vårt land? Den, som vill, att dessa frågor skola lösas
och icke undanskjutas till en oviss framtid, bör derför enligt mitt förmenande
rösta ja till den nu föredragna punkten.

Jag skall endast med några få ord beröra något, som motionären
vidare yttrat. Han sade sig nemligen vilja yrka afslag å den föreliggande
punkten, icke derför att han dermed trodde sig kunna vinna
något, ty majoritet för punkten ansåg han vara gifven, utan derför,
att han icke ville, att det skulle finnas qvar något indelt kavalleri i
landet. Utaf det skälet ville han, att denna punkt skulle afslås här
i kammaren, så att man sedermera kunde få till stånd någon sammanjemkning
med Första Kammarens redan fattade beslut i frågan. Ja,
mine heri''ar, det der är en sidoväg, som det förvånar mig att denne
talare med allvar vill föreslå. I hvarje fall tror jag, att hvar och en
i denna kammare, som vill förslagets framgång, icke bör slå in på
en dylik sidoväg, äfven om han i någon punkt skulle hysa betänkligheter
mot förslaget, utan hellre vid de särskilda punkternas föredragning
framställa sina anmärkningar till det beaktande, hvartill de
kunna föranleda.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till den nu föredragna
punkten.

Herr Thermsenius: Jag ber om ursäkt, att jag så tidigt tager
till orda i en så stor fråga som den föreliggande. Jag skulle icke
gjort det, derest icke en tillfällig opasslighet gör det ovisst, om jag
kan få vara med om frågans slutbehandling, emedan jag kanske redan
i eftermiddag torde blifva nödsakad att hålla mig hemma i stillhet.

Den näst föregående talaren yttrade, att, om man icke nu bifölle
det kongl. förslaget, vore detta detsamma som att undanskjuta arméfrågans
lösning till en oviss framtid. Den erfarenhet, vi i detta fall
hafva från de föregående åren, vittnar dock icke derom; tvärtom.
Tiden för denna frågas afgörande hafva vi, såsom äfven chefen för
landtförsvarsdepartementet yttrat i statsrådsprotokollet, närmat oss allt
mer och mer, i det att frågan alltjemt gått framåt. Det har, förklarar
han, varit en nödvändig skoltid, den behöft genomgå. Han
säger särskild! om det förslag, som förelåg vid senaste lagtima riksdag,
att det var mycket bristfälligt. Det var således en ren fördel,
att det den gången föll, så att nu ett annat kunnat framläggas, som
är mycket bättre än det då förkastade förslaget. Det der talet om
en oviss framtid kan jag således icke finna vara af någon så stor

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(F orts.)

N;o 5.

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

betydelse, att man för den skull nu skulle antaga det föreliggande
förslaget. Herr krigsministern slutade sitt anförande dermed, att, om
vi nu antoge detta förslag, skulle vi vara välkomna hem, och efterverlden
skulle derjemte välsigna vårt beslut i denna fråga. — Jag är
icke alldeles viss på att hans profetia i denna del är sann; ty hvad

vi nu hafva en allvarlig kännedom om genom tidningarna — för så

vidt vi få sätta någon lit till deras berättelser i ämnet — vittnar icke

om, att det för Kongl. Maj:ts förslag finnes en sådan stämning i

landet; åtminstone genomgår den icke de djupa leden.

1 trontalet yttrades, att då frågan vid vårriksdagen föll genom
några få rösters öfvervigt, skulle det kunnat vara en fingervisning om
att låta den tills vidare hvila. Om det nu skulle blifva så, att den
ginge igenom med några få rösters majoritet inom denna kammare,
kan man göra den frågan: Yoro det helsosamt att på en obetydlig
majoritet tvinga fram ett förslag af så omfattande natur som det föreliggande? När

vid 1887 års riksdag en annan stor fråga första gången
afgjordes, skedde detta ju äfven med endast några få rösters majoritet.
Det var då visserligen en från båda kamrarne hopsummerad majoritet,
men i alla händelser ansågs det då vara nödvändigt att höra det
svenska folkets mening angående frågan, innan beslutet fastslogs af
Riksdagen. Jag anser, att man nu borde handla på samma sätt, att,
då denna fråga kommit fram, jag hade så när sagt som en öfverrumpling
— för att icke säga såsom en kupp — man borde låta
svenska folket, d. v. s. Andra Kammarens valmän, få säga sitt ord i
saken. Jag är alldeles förvissad derom, att här sitter mången, som,
om nya val hade föregått denna fråga, så att den utgjort valprogrammet
— här sitter mången, säger jag, som i så fall nu icke skulle
få vara med och rösta för densamma.

Sedan kommer dertill den ekonomiska sidan af saken. — Det
är visserligen sant, att det för närvarande åtminstone icke synes vara
några oöfvervinnerliga summor, som fordras för förslagets genomförande,
men deras tendens att stiga med tiden behöfver jag väl knappast att
erinra om, ty denna känna vi alla. Det har sagts i dag och vid
andra tillfällen, att man må se sig före, medan tid är, så att man
icke en vacker dag står der med ett förloradt politiskt oberoende.
Ja, men det kan också verkligen vara skäl i att tänka på, att man
icke handlar så, att man förlorar sitt ekonomiska oberoende. När vi
se på hvad industriidkare och andra omtänksamma män säga om och
föreslagit för att drifva upp den ekonomiska ställningen och företagsamheten
inom landet — jag har ett förslag här framför mig angående
inrättandet af en permanent industriutställning i Stockholm,
hvilken de ledande männen inom landet på detta område ansett
nödigt att i denna afsigt inrätta — när vi se detta och mycket annat
som tyder på en tillbakagång i ekonomiskt afseende, så kan man förstå,
att det icke finnes stora utsigter att med något större hopp om
framgång, så att vederbörande kunna blifva belåtna dermed, besluta
påläggandet af nya skattebördor, om hvilkas storlek man väl ännu

Måndagen den 21 November, f. m. 37 N:o 5.

icke ar viss, men som under alla omständigheter blifva större, ju Angående
längre det lider fram i tiden. jor&ndrad

Yi hafva för öfrig t för detta förslags antagande blifvit påverkade ^infanterist.
både på vers och prosa, både med tontryck och med färgtryck, för (Forts.)
att rigtigt blifva försatta i en sådan stämning, att vi utan vidare skulle
falla undan för detsamma. Det må nu så vara, att det kan hafva
sitt berättigande att handla på detta sätt, men det vore likväl bäst
att söka först påverka folket så länge, till dess den allmänna meningen
inom landet blefve fullt mogen för ett sådant steg som det, som nu
är ifrågasatt att taga. Jag är för min del förvissad derom, att, om
man finge tid på sig, innan beslutet fattades, och derunder några
personer med den kapacitet, den förmåga, som herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet i detta hänseende besitter, beredde
svenska folket tillfälle höra hvad han här yttrat om fördelarne
af det förslag, som nu är fråga om att antaga, skulle opinionen lätt
vinnas för detsamma. I alla händelser är det alltid bäst ställa så till,
att man kan regera med folket och icke endast med Första Kammaren.

Det är på dessa grunder, jag nu yrkar afslag å såväl Kongl.

Maj:ts proposition som utskottets hemställan i den föredragna frågan.

Herr Höjer: Jag har under de sista veckorna — så långt det
varit förenligt med mitt välbefinnande — varit sysselsatt med studiet
af den konservativa och försvarsvänliga pressen, och har derunder
varit i tillfälle att göra tvenne iakttagelser. Den ena är den, att ordet
försvarsvän år 1892 tages i en helt annan och väsentligen inskränktare
betydelse än för — låt oss säga — 15 å 20 år sedan. Den tiden kunde
man, mine herrar, vara försvarsvän på väsentligt olika sätt. Ja, man
kunde anses vara försvarsvän och fortfarande förtjent af medborgerligt
förtroende, till och med om man inlät sig i en mycket skarp opposition
mot Kongl. Maj:ts förslag. Nu deremot, år 1892, är situationen i väsentlig
grad förändrad. I år är endast den försvarsvän, som utan att
resonera och utan att opponera tager till godo och besvärjer — jag
vill icke säga delta nu föreliggande kongl. förslag — utan hvarje förslag
— 2 å 3 om året — som kan komma att underställas Riksdagens
bedömande. Det fordras, synes det mig, under sådana förhållanden
för att vara en lojal undersåte, en öfvertygelsens böjlighet, öfver hvilken
icke precis alla menniskor kunna disponera.

Den andra iakttagelsen, jag gjort, är att i en del af den konservativa
pressen — jag säger, herr talman, med afsigt en del af den konservativa
pressen — humaniteten i den offentliga diskussionen fått
lemna rum för råheten. Yi, som äro eller anses vara motståndare
mot Kongl. Maj:ts förslag — detta förslag om hvilket man ingenting
vetat, förrän de allra sista veckorna — vi hafva kallats och kallas i
denna press icke blott försvarsuihilister — det vore för litet — men
hycklare, missfoster och landsförrädare; och alla dessa uttryck hafva
icke eu gång, utan många gånger slungats oss i ansigtct. Vi bombarderas
med tryckalster af alla slag; den ena dagen är det en skandaltidning
från Vexiö, — den andra dagen är det eu smutsig paskill från
rikets andra stad. I så väl den ena som den andra skymfas eu del

N:o 5.

ingående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

af det svenska folkets representanter i Riksdagens Andra Kammare
och anklagas till och med för att sälja sin öfvertygelse i afsigt att
skada sitt fädernesland. Man har från det hållet slutat upp att argumentera
med skäl, för att i stället öfvergå till det vida beqvämare sättet
att argumentera med infamier. Jag bekänner, att för mig är det obegripligt,
att den stora fosterländska frågan kan vara betjenad med ett sådant
sätt att diskutera. Jag trodde verkligen icke, att det föreliggande
kongl. förslaget var så underhaltigt, att man för att bereda detsamma
framgång behöfde använda dylika ovärdiga medel.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 oktober detta år
har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrat, att
generalstabens förslag —- och det är nu herr krigsministerns eget —
“skapar eu helgjuten och i alla sina detaljer fullt genomförd härordning".
Jag kan både förstå och vill äfven sympatisera med en faderskänsla,
som älskar och beundrar sin afkomma, men jag kan icke värja
mig från den tanken, att faderskärleken här tillåtit sig ett väl öfverdrifvet
uttryck. Jag skall mycket gerna gå in på det påståendet, att
Kongl. Maj:ts förslag, som nu föreligger, högst väsentligt afiägsnar
sig från den bekanta “desorganisatoriska röra", som år 1891 slogs

1 hjel. Jag skall äfven erkänna alla de organisatoriska förtjeuster hos
förslaget, som statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet i
sitt utmärkta anförande i dag här i kammaren antydde; men derifrån
och till helgjutenhetens egenskap är dock ett stort steg. Till sin
grundkarakter är — för så vidt jag icke sett origtigt — det kongl.
förslaget slägt och mycket nära slägt med sina auförvandter, som vi
aflifvat vid föregående riksdagar. Det är samma “systéme mixte“
samma hopgyttring af indelt stam, blandad stam och beväring. Det
är samma system, om hvilket man icke en utan hundra gånger sagt,
att det nätt opp saknar den enkelhet och öfverskådlighet, som man
väntar af en fullt genomförd militärorganisation, och som i stället
utmärker sig för eu alldeles horribel dyrköpthet, eu dyrköpthet så
stor, att kostnaden för öfningsdagarne i Sverige går till 3 å 4 gånger
den summa som kräfves i alla utländska arméer.

Denna brist på helgjutenhet, som jag anser förefinnas i Kongl.
Maj:ts förslag, kan man äfven urskilja i en mängd af förslagets detaljer.
Så t. ex. finnas — och det har redan förut i dag blifvit påpekadt
— i de norrländska såväl kavalleri- som infanteriregementena

2 olika system, indelt och värfvad stam vid samma regemente. Så
erbjuda de olika regementena och corpserna i afseende på styrka och
sammansättning eu vexling af, om jag ej erhållit origtiga uppgifter, 10
olika sätt mot de 23, som nu enligt generalstabens uppgift förefinnas.
Vidare är, enligt Kongl. Maj:ts förslag ingeniör- och trängtruppernas
freds- och krigsindelning, efter generalstabens betänkande att döma,
fortfarande olika, och slutligen saknar samma källa det taktiska led i
en fullt genomförd härordning som heter brigaden. Det är eu brist
så mycket betänkligare, som regementena val icke kunna arbeta tillsammans
i ett dylikt krigsförband utan föregående öfning. Jag erkänner,
att det visserligen icke undgått min uppmärksamhet att anledningen
till, att detta taktiska ied icke blifvit upptaget i förslaget,

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. in. 39

är en rent ekonomisk. Men det är icke denna brist på helgjutenhet,
som för mig är det afgörande, när jag skall bestämma mitt votum.
Ty den svåraste anmärkningen mot det kongl. försiaget är precis densamma
som man framstält mot dess föregångare. Det är fortfarande
icke något fullständigt försvarsförslag, som föreligger, utan endast ett
Jiärordningsförslag och icke något aunat. Kongl. Majits förslag lemnar
nemligen å sido tvenne vigtiga faktorer i försvaret, befästningsväsendet
och kustförsvaret. Det erfordrar vidare för sitt realiserande
så enorma summor, att det för mig är omöjligt att utfundera ett sätt,
huru vi, om detta förslag antages, sedermex-a skola kunna tillgodose
de ofvannämda lika vigtiga faktorerna i vårt försvar. Men är det nu
så, att hären skall sluka allt, så att det icke blir något qvar för befästningsväsendet
och kustförsvaret — Stockholms stad ligger ju fortfarande
lika öppen som hittills —, då vågar jag, trots herr statsrådet
och chefens för landtförsvarsdepartementet försäkran, säga, att
försvaret icke är betryggadt.

Vidare är det ännu ett skäl, som gör, att jag icke kan afgifva
min röst för förslaget. Man har sagt för att lugna oss, att om vi
.antaga detta förslag, är försvarsfrågan löst och afskrifven från den
politiska dagordningen. Det synes mig likväl, att man skall vara bra
naiv för att tro den saken. Försvarsfi-ågau är alldeles icke löst och
kan icke anses löst, förrän vi fått ren värnpligt, och tills detta sker,
kommer äfven försvarsfrågan att stå på dagordningen. Försvarsfrågan
är icke löst så länge vi riksdag efter riksdag skola laborera med de
ekonomiska spörsmål — det ena värre än det andra — som blifva
en oundviklig följd af ett antagande af Kongl. Muj:ts förslag. Det
kongl. förslaget löser så mycket mindre försvarsfrågan som det — så
vidt jag finner — ohjelpligt fastslår indelningsverket, och det särskilt
genom antagandet af den 10- eller 5-ärsvä.rdering, hvarom nu är fråga.

Men till de militäriska skäl, som äro bestämmande för mitt yrkande
om afslag, komma derjemte ekonomiska af ännu mera afgörande
art. Af herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet, jemfördt med särskilda utskottets förslag,
se vi, att för organisationens genomförande, med åtföljande lindring
i rust- och rotehållsbesvären samt grundskatternas afskrifning,
fordras 10,600,000 kronor om året. Till detta kommer, hvad som
icke direkt säges, utan som man får söka efter på olika sidor dels i
statsrådsprotokollet, dels i generalstabens förslag. Det är kostnaderna
för ammunition, för artillerimateriel, för fortifikationsmateriel och för
kasernerna, om hvilka herr krigsministern talat. Slår jag i hop alla
dessa summor och beräknar, att utgifterna skola bestridas under loppet
af 5 år, får jag en ytterligare årlig utgiftssumma af 1,040,000
kronor. Men icke nog dermed; från officielt militäriskt håll har uttalats
eu fordran, som jag tror att representationen icke lian underlåta
att uppfylla, nemligen fordran på att den svenska hären skall
förses med repetergevär. Enligt eu beräkning uppgjord 1889 skulle
dessa gevär kosta 56 kronor; och om vi antaga, att det behöfves
150,000 sådana gevär, få vi en summa af cirka 10 millioner kronor.
Fördela vi dessa på 10 år, så hafva vi ytterligare eu million kronor

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:0 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

40 Mandagen den 21 November, f. m.

om året. På det sättet får jag i hop de omkostnader, som vi få lof
att underkasta oss, till icke mindre än bortåt 13 millioner kronor,
och då äro ändå icke medtagna i beräkningen de misskalkyler, som
kunna lörefinnas så väl i Kongl. Maj:ts som i generalstabens förslag.
Det är under sådana förhållanden för mig obegripligt, huru svenska
Riksdagen under den närmaste tiden — i fall Kongl. Maj:ts förslag
antages — skall kunna lösa det ekonomiska spörsmålet, men kanske
jag derom kan få upplysning från det högst celebra borgmästarepartiet
inom Riksdagens Andra Kammare.

Herr talman! Jag är lika fullt som någon annan öfvertygad om,
att här i kammaren i detta nu lågar den mest glödande och varma
patriotism. Men jag kan dock icke värja mig från den tanken, att,
då man plockar bort litet af de stora fraserna och de starka uttrycken
af militärisk förtjusning, träda fram i dagen tvenne någor: en skatteregleringsfråga
och en politisk magtfråga. Dessa båda frågor äro
enligt min tanke ledmotiven i den storartade försvarssymfonien vid
1892 års urtima riksdag. Med afseende på skattregleringsfrågan, så
torde det vara väl bekant, att jag är böjd för att med min röst bidraga
till lösningen af densamma, men endast under förutsättningen
att vi få ett betryggande försvar, och under det vilkoret, att den skattejämkning,
som skulle blifva en följd af skatteregleringen, sker efter
den. strängaste rättvisa. Hvad åter angår den politiska magtfrågan,
kan densamma formuleras sålunda: skall det nya systemet med dess
politiska och ekonomiska konseqvenser fortfarande bestå i Sverge?
För det ändamålet, herr talman, anser jag mig icke kunna disponera
mina ja-röster. Jag yrkar afslag.

Herr Nydahl förklarade sig instämma med herr Höjer.

Herr Svanberg: När jag vid riksdagen 1891 röstade mot det
då framlagda härordniugsförslaget, gjorde jag det hufvudsakligast emedan
jag såsom vän af allmänna värnpligten hoppades, att om förslaget
folie, regeringen skulle till nästa riksdag framlägga generalskomiténs
förslag. Så skedde icke, utan regeringen framkom med ett med det
förra tern ligen lika förslag, och då jag nu förstod, att ett på den rena
värnpligtens system grundadt försvarsförslag icke på lång tid hade
utsigt att vinna representationens godkännande, beslutade jag mig för
att rösta för regeringens förslag med de deri af statsutskottet vidtagna
förändringar. Förslagets öde känna vi. Det nya förslag, som
svenska Riksdagen nu åter går att pröfva, erkännes från sakkunnigt
håll allmänt såsom mera helgjutet och fullständigt än det sista, och
har dessutom åtföljts af ett vida mera tilltalande finansförslag än det
förra, mot hvilket förslag åtskilligt kunde vara att anmärka, och det
finnes då icke något giltigt skäl hvarför jag icke äfven nu skulle rösta
för regeringens förslag. Huruvida samtliga de förändringar, som särskilda
utskottet deri vidtagit, kunna sägas vara förbättringar, det lemnar
jag derhän. Jag tviflar derpå. Men då jag tror, att de som nu
allvarligt vilja, att försvarsfrågan en gång skall blifva löst, måste i
inånga punkter uppgifva sina enskilda önskningar och tycken, samt i

Måndagen den 21 November, f. m. 41 N:o 5.

stället, der det behöfves för målets vinnande, göra eftergifter och visa Angående
tillmötesgående, samt jag anser, att utskottets förslag är en kompro- forandrad
miss mellan olika meningar hos dem, som syfta åt samma håll, så vill aj infanteriet^
jag för min del biträda denna kompromiss och sålunda rösta för ut- (Forts.)
skottets förslag, men också endast för utskottets utan några betydande
förryckningar. Jag vågar föreställa mig, att denna min åsigt äfven
delas af mina meningsfränder. Mine herrar, det kan snart vara tid,
att en så vigtig fråga som den om landets vara eller icke vara nu
ändtligen vinner sin lösning. Denna fråga har i snart trettio års tid
stått på dagordningen, och Sveriges representation har under dessa 3
sista decennier slagtat så många härordningsförslag, att det kan vara
nog, för att icke fosterlandskänslan och känslan af skyldigheten att
försvara sitt fosterland skola betänkligt slappas och svenska nationen
ådraga sig ett allt för drygt ansvar att ej, då det gäller, vara färdig
med sitt försvar. För att snart, för att i den närmaste framtiden
vinna ett betryggande sådant, ser jag den enda utvägen vara den, att
vi, verkliga försvarsvänner, nu förena oss, åtminstone i allt väsentligt,
om utskottets förslag. Jag röstar som jag sagt odeladt för detsamma,
och jag kommer icke att lyssna till någon förespegling om att vi, i fall
vi vänta, snart skola kunna få ett förslag, med hvilket vi alla kunna
blifva belåtna. Det är helt simpelt praktiskt omöjligt att i försvarsfrågan,
liksom i hvarje anuan fråga, kunna åstadkomma ett idealförslag,
som tillfredsställer alla. Herr talman, jag ber att få yrka
bifall till den föredragna punkten.

Herr Wästfelt: Herr talman! Herrar riksdagsmän af Andra
Kammaren!

Det är med sant fosterländskt intresse, som jag begärt ordet för
att få yttra mig och uttala mitt yrkande uti denna för vårt fosterlands
välgång så betydelsefulla frågas lösning.

Det förefaller mig helt naturligt, att vi alla böra stå lika varma
och lika eftertänksamma uti denna vårt fosterlands lifsfråga. Det har
dock låtit höra sig och uttalats olika meningar dels inom, dels utom
Riksdagen, hvilka jag begär att till eu del få upptaga för bedömande.
En del hålla före det af regeringen framlagda förslagets olämplighet
uti militäriskt afseende. Andra säga, att riket icke eger förmåga bära
dermed förenade kostnader. Åter andra betvifla, huruvida vårt land
till följd af sin obetydlighet skulle kunna, om än med ökade försvarskrafter,
emotstå ett sådant anfall från större fiendtlig armé, som vi
kunna blifva utsatta för. — Af åter andra bar man hört uttalas, att
den förlängda vapenöfningen skulle komma att medföra en menlig
tidsförlust, som derigenom skulle drabba jordbruket, näringarna och
ynglingarne sjelfve.

Hvad nu det framlagda arméförslagets lämplighet beträffar, så är
det utarbetadt under chefens för landtförsvarsdepartementet ledning,
af svenska arméns framstående generalstab, som icke allenast torde
ega fullt ut lika varm fosterlandskärlek och omsorg för rikets ekonomiska
framtid och bestånd som vi, utan derjemte är i besittning af

N:o 5. 42 Måndagen den 21 November, f. m.

Angående en hög militärbildning, hvaråt de flesta af oss ej kunna glädja sig.
forandrad Förslaget bör derför vara förtjent af Riksdagens förtroende.
rf ^infanteriet Bå man ej kan till följd af ekonomiska och andra skäl taga steget
(Forts.) fullt ut till en enbär värnpligtsarmé, så torde närvarande tids politiska
ställning inom de europeiska länderna ej tillåta något uppskof med
ordnandet af rikets försvarskrafter efter våra förhållanden, utan mana
oss till anslutning till det arméförslag, som af regeringen är godkändt
och nu framlagdt till Riksdagens afgörande.

Hvad åter beträffar landets förmåga att kunna bära den kostnad,
som blefve förenad med det af regeringen framlagda arméförslagets
genomförande, så, med hänseende till frågans genomgripande betydelse
för fosterlandets sjelfständighet och med fästadt afseende vid det raska
framåtskridandet med rikets ekonomiska utveckling och förkofran, som
nu eger rum, snart sagdt uti alla rigtningar, torde den tillökning uti
utgifter, som af förslagets genomförande blefve en följd, ej behöfva
menligt inverka på landets skattebörda, helst man vet, det man med
en sådan försvarsåtgärd kan mera betryggande arbeta, hvar och en
inom sitt verkningsområde, för fosterlandets sjelfständighet, för hvarje
individs existens, tanke- och kraftutveckling. I öfrig!, då man betänker
de stora uppoffringar för vällefnad, som är rådande inom alla
samhällsklasser, så kan man ej med något slags sken af sanning påstå,
det man ej kan och bör offra för fosterlandets försvar de utgifter,
som blefvo en följd af det utaf regeringen nu framlagda arméförslaget.
Hvad finansplanen beträffar, så bör den emottagas med
stort erkännande, då den till sina principer är uppgjord efter befolkningens
förmåga att bära ifrågasatta skattebördor.

Hvad åter betänkligheten af vårt lands litenhet beträffar, jemförd
med de större rikenas, hvilkas betydenhet skulle göra alla våra ansträngningar
obehöfliga, så beder jag att få fästa eder uppmärksamhet
på en jemförelse med den enskilde mannens lefnadsförhållanden.

Om en ung, betänksam man vill bereda sig en oberoende sjelfständighet
och ett hem och för sådant ändamål köper sig en jord afsöndring,

så, det första arbete han utför på det förvärfvade jord området

blifver, att han omgärdar detsamma med eu lämplig och kraftig
hägnad, på det att grannarnes djur ej skola intränga och nedtrampa
hans arbeten; derefter börjar han dels med jordarbete, dels med husbyggnad,
lika kraftigt och lika omtänksamt.

Detta väcker stort uppseende bland hans grannar, och det allmänna
omdömet blifver, att den lilla jordvidden besittes af en kraftig
och dugande man, som bör vara fredad uti sitt arbete och derjemte
understödjas — han tillvinner sig allmän aktning och stort förtroende.
Bredvid denne man sitter en annan innehafvare med sitt jordområde,

men denne är slapp och overksam, anser sig ej hafva råd att hägna

omkring sig, tror derjemte uti sin sjelfviskhet, att ingen vågar störa
honom. Men ingen vill hjelpa honom, ty han vill ej hjelpa sig sjelf.
— Ja, det är alldeles så med de olika staterna. — Se på Schweitz,
på Danmark, båda små stater; hvilken slutenhet och uppoffring är ej
rådande hos dem, då det gäller deras försvarskrafter! De tänka törst
och sist på bevarandet af sitt fosterlands sjelfständighet, och för genom -

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

förandet af denna tanke känna de ej någon uppoffring för stor; derför
åtnjuta dessa riken allmänt erkännande och böra anses kraftiga
att bevara sin frihet och sin sjelfständighet; och icke förunderligt
detta, ty den stat anfalles icke så fort, som ordnar sitt försvar efter
sina förhållanden kraftigt och beslutsamt.

Hvad åter beträffar den tidsförlust, som skulle drabba jordbruket,
näringarna och ynglingarne sjelfva, derest vapenöfningarna utsträcktes
till nu föreslagna tid eller 90 dagar, så kan denna undervisningstid
ej bedömas såsom en förlorad tid, med fästadt afseende vid dess stora
och betydelsefulla ändamål och helst detta för ynglingen, som genom
den ökade undervisningstiden gör sig kunnig i militäriskt afseende för
att kunna motsvara det kraf, som fosterlandet i farans stund ställer
på honom, hvarjemte han får emottaga en disciplinär uppfostran, som
blifver gagnelig för hans framtid, så inom som utom hemmet. Ja,
mången gång i högre grad än hvad som kan inhemtas uti folkhögskolan.

Här har vid riksdagen väckts ett särskilt arméförslag, af herr
O. Jonsson m. fl., hvilket förslag jag för min del på det kraftigaste
afstyrker, då det, enligt min och mången fackmans åsigt, synes blifva
omöjligt att på ett tillfredsställande sätt genomföra, då man ej kan
garantera den påräknade nummerstyrkan, hvilket mången gång visats
vid de fä värfvade regementen, som nu finnas inom armén, hvarjemte
det skulle blifva, derest fixerad värfniugskostnad bestämdes af staten,
allt för dyrbart för kommunerna att betala skilnaden uti hvad anskaffandet
af värfningssoldat skulle medföra och mången gång omöjlig
att kunna anskaffa, om ock med de största erbjudanden. Man må
betänka sig väl, innan mau sluter sig till ett så outförbar arméför slag.
Måtte vi behandla dagens vigtigaste fråga för vårt fosterland fritt från
alla andra på saken ej inverkande frågor, ty det heter: “sak för sak,
person för person". Ångern kan ej hela en oförnuftig försumlighet.

Må vi derjemte val betänka huru länge regeringen arbetat med
ordnandet af rikets försvarskrafter och huru Riksdagen år för år ständigt
afslagit de rättmätiga anspråk, som regeringen stält på folkrepreseutationen
i detta afseende, och det utan att Riksdagen framlagt något
motförslag, som kunnat antagas; och huru kan det vara möjligt att
uti hastighet kunna så bedöma ett arméförslag i militäriskt afseende,
som det kan bedömas och utarbetas af svenska arméns skickligaste
militärer. — Nej, åt denna så betydelsefulla frågas lösning, för vårt
så högt älskade och ärorika fosterland fordras eu slutenhet och innerlig
fosterlandskärlek “från söder till norr och från norr till söder".

Vi må äfven betänka svårigheten uti ett land med omkring 150
mils utsträckning att kunna så ordna alla bördor, att de jemnt trycka
på stad och land och på alla våra olika förhållanden samt kunna
gillas af de olika intressena. “Den vises sten är ännu icke funnen",
den starkare måste understödja den svagare, ty det är ett gemensamt
fosterland, som vi skola värna, och vi skola derför gemensamt draga
bördan så långt hvars och ens krafter räcka till.

Att olika uppfattning uti denna stora frågas lösning och deraf
uppkommande anmärkning kunna ske. är ju så naturligt, men pröfvas

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:c 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November f. m.

halten utaf dem, så böra de ej kunna eller få motverka det nu så
omsorgsfullt utarbetade arméförslaget, hvilket förslag torde vara det
enda, som nu bör och kan genomföras.

Hvad nu folket säger, som så mycket ordats om, så har jag uti
min hand åsigter, uttalade fritt och otvunget, af några föreningar,
som ej låtit strömningarna inverka på sitt klara förstånd. De säga,
de erkänna och begära det af regeringen framlagda förslagets genomförande.
En mängd af herrar riksdagsmän tror jag mig veta har fått
dylika skrifvelser, de allra flesta bära vittne om sann och stark fosterlandskärlek.

Jag är fullt öfvertygad derom, att den allra största delen af svenska
folket skulle uttala samma åsigter, derest de lugnt, sjelfständigt och
utan någon bearbetning blefve uti tillfälle att få yttra sig, ty det
gäller ju deras hem, deras frihet och deras sjelfständighet.

Innan jag lemnar ordet, kan jag ej nog betona hvilket försvarslöst
tillstånd hela Norrland befinner sig uti. Må vi betänka detta,
dess läge och huru nödigt det är att få denna landsdel fortast uti
försvarstillstånd. Den, som genomvandrat detta framtidsland och gjort
sig förtrogen med dess resurser, som dock ännu ligga till största delen
och slumra, han kan ej annat än se, att här finnes stor ekonomisk
framtid för fosterlandets välgång.

Med fästadt afseende vid hvad jag uti denna fosterländska fråga
anfört har jag klargjort min ställning och anser, att framför någon
annan frågas lösning bör försvarsfrågan nu genomföras, på det att
Sveriges folk må kunna, skyddadt af sina egna söner, med lugn och
fosterländskt arbete gå framtiden till mötes.

Hei''r Talman! Jag anhåller att till protokollet få antecknadt, det
jag kommer att rösta för det af regeringen nu framlagda arméförslaget
med de modifikationer, som af utskottet äro gjorda.

Herr Vahlin: Herr talman, mine herrar!

Jag skall icke besvära kammaren med att inlåta mig på någon
kritik af det föreliggande härordningsförslaget hvarken från militärisk
eller finansiel synpunkt — det är icke dess fel eller förtjenster i dessa
hänseenden, som äro bestämmande för mitt votum. •

Jag skall endast, vidkommande dessa synpunkter, tillåta mig att
erinra, att de verkliga svårigheterna i finansielt hänseende icke inskränka
sig till uppgiften att nu, mer eller mindre fyndigt, påvisa nya
skattekällor för den ökade försvarsbördau, utan att dessa svårigheter
först på allvar komma att göra sig kända, då fråga blir att jemte
dessa bördor äfven nöjaktigt fylla de ständigt växande kraf, som för
fullföljande af andra och högre kulturuppgifter måste ställas på vårt
folks offervillighet, för så vidt det äfven vidkommande dessa vill fortfarande
häfda den ställning det nu intar. Kanske det är då först vi
skola upptäcka, att vi blifvit ett fattigt folk, om vi än i dag glömt,
att vi redan äro det.

Hvad den militära synpunkten vidkommer, anser jag — som i
mångt och mycket känner mig tilltalad af herr Adelskölds förslag —
att ett rent värnpligtssystem varit för oss både bättre och billigare,

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

men jag tror likväl, att vårt folk skulle, visserligen icke utan bekymmer,
men dock utan att knota, åtagit sig bördorna för det nu framlagda,
om det vågat förlita sig på, att de i framtiden komme att rätt- a
vist fördelas, och om i främsta rummet en förutsättning varit fyld,
som nu lemnats helt och hållet obeaktad, den nemligen, som skulle
medfört, att vårt folk tagit dessa bördor på sig med god vilja.

Men denna goda vilja saknas nu alldeles hos det vida öfvervägande
flertalet af vårt folk, och det kan icke gerna vara annorlunda; ty på
samma gång antagandet af detta förslag skulle medföra ökade bördor
och förpligtelser för detta flertal, skall det än längre undanskjuta utsigterna
för samma flertal att vinna fram till en bättre och värdigare
ställning i samhället än den af blott skattskyldiga under audra. Det
måste så gå, ty har man en gång kommit in i en circulus vitiosus, så
kommer man ej lätt derur, och ju mer orätt man gör, desto mer orätt
måste man göra.

Hade den reform, som nu skall genomföras i förpligtelser, föregåtts
af en än mer nödvändig och tidsenlig i rättigheter, hade åtminstone
samtidigt något steg tagits mot det stora framtidsmålet att göra
oss till ett enigt, ett helt folk, som lagen icke längre skiljer i rättsegande
och rättslösa i fråga om fosterlandets angelägenheter, då hade
detta förslag kunnat omfattas med välvilja äfven af de stora samhällslager,
af hvilka det nu skall emottagas endast som en ny åtgärd af
förtryck, en ny yttring af öfvermod.

Det är derför jag befarar, att den grund, på hvilken fåtalets representation
— och det med ringa röstöfvervigt — tror sig nu kunna
och böra bygga vårt folks frihet och sjelfständighet, icke är en säker,
en god grund. Den kvilar ytterst på en bitter orättvisa och, redan
förut ett söndradt folk, skall den alltmer skilja oss i tvedrägt; och
ett fattigt, ett skattetyngdt, ett oenigt folk, ett ringa folk, men hvars
fiertal ändock saknar medborgerliga rättigheter, är icke ett starkt folk,
och det blir det icke af att öka militäröfningarna och än mer minska
endrägten.

Man har på senaste tid med så mycken skärpa, och ej sällsynt
däfven med afsigtlig öfverdrift, framhållit vår militära svaghet som den
enda faran för vår sjelfständighet. Kanske dock vår egen, icke mindre
än andra folks, politiska erfarenhet påvisar, att det oftast varit en helt
annan orsak, som dragit olycka och vanära öfver folken — det är
deras regenters oförstånd, svaghet eller ärelystnad. Och mot denna
fara, hvilken vi ända in i senaste tid med så nätt nöd — och icke
med ära — undgått, har- man icke ansett nödigt att vidtaga några
skyddsåtgärder, trots denna fara skall ökas med hvarje stärkande —
vore det än mer skenbart än verkligt — af våra stridskrafter. Det
svenska folket eget nu, genom sin representation, ingen vilja i fråga
om krig eller fred, intet afgörande om mot eller med hvilket folk dess
värnpligtig» ungdom skall kallas ut till ”strid, intet afvärjande inflytande
vid de förhandlingar, som kunna indraga oss i farliga stridigheter
eller kanske än farligare vänskapsförbund.mot främmande magter
— det kan kommenderas ut till strid, detta folk, men det har icke
förbehållit sig rätt att samlas till rådplägning före striden.

Angående
förändrad
organisation
,f infanteriet.

(Forts)

N:o 5. 46

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående Jag påminner blott härom liksom jag äfven förut påmint om denna

organisation ^en farligaste och oförlåtligaste bristen i vårt försvar. Jag vet väl,
af ^infanteriet. att kammaren icke skall lyssna till varningar, ty jag tror, att paniken
(Forts.) nu nätt äfven Riksdagen, och ett folk, skrämdt af verkliga eller inbillade
faror, är icke klarsynt som lagstiftare. Det ser nu icke, vill
icke ens se, hvarifrån faran verkligen hotar oss, det litar icke längre
på sig sjelf!, men det tror i stället så blindt på sina framtida konungar,
att det förgäter, att representationens uppgift nu vid ordnandet
af vårt försvar bort främst och först af allt vara att söka förebygga,
så långt möjligt, krigiska förvecklingar för oss; och det har än värre
i brådskan glömt att tillförsäkra vårt försvar den bästa, den enda
kraft för ett folk att tryggt bygga på i farans och pröfningeus tid,
det är fosterlandskärleken, för att tro sig kunna ersätta den med —
disciplinen.

Yi äro en osäker och ännu åtminstone en oöfvad kontingent i
politisk strid, vi städernas frisinnade representanter; vi ha ännu icke
lärt att klart och bestämdt fixera något af våra folkvänliga synsmål
som vägbrytande — och vi hafva icke heller lyckats förverkliga något
enda af dem. Sä många af oss äro de fromma önskningarnes män,
och här, mer än annars i verlden, gäller, att man gör sig sjelf, sin
egen sak och äfven fäderneslandets eu dålig tjenst genom att blott
välvilligt önska.

Denna välvilja frestar lätt att börja lära eu opportunistisk slutkonst,
som utan svårighet löser pligt från rätt med hänsyn till eu
klass’ intressen, men i alldeles samma sak binder dem oskiljaktigt
samman, med hänsyn till eu annan klass — den förra här orepresenterad,
den senare den starkast representerade af alla.

Hade man icke så väl känt vår svaghet, utan varit förvissad att
vi intill siste man, liksom landtmännen, skolat med fasthet häfda vårt
förnämsta synsmål, att vi varit obevekliga och oböjliga, tills man tillmötesgått
äfven våra fordringar, då vore vi helt säkert lika långt
komna som nu i föreliggande fråga, men på en bättre, eu lyckligare
väg: på rättvisans och framåtskridandets, icke som nu på orättens och
reaktionens.

Då hade äfven vi, städernas representanter, kunnat med godt samvete
åtaga oss ökade bördor och förpligtelser för det folk, som vi
genom vårt fasta och sjelfständiga uppträdande lyckats förvärfva medborgerliga
rättigheter. Det är tyvärr ej så; och jag har blott velat
nedlägga min protest — och härmed äfven den vid det stora köpslutet
helt och hållet glömda partens — och jag skall nu såsom mitt
helt säkert sista ord i denna fråga uttala: att för mig stå rättvisans
fordringar öfver fosterlandskärlekens; genom hvad för mig är en oförtydbar
orätt, skall jag icke — vore det än priset — köpa något, ej
ens hvad jag skattar högst i verlden så för individen som för ett helt
folk -- det är friheten.

Herr talman! Jag har velat frisäga mig, att jag icke har del eller
lott i den ära och lycka, som kammarens sannolika beslut kanske kan
medföra för fäderneslandet, och jag har öppet och ärligt velat taga på
mig ansvaret för mitt handlingssätt.

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

1 detta yttrande instämde herrar John Olsson, O. Olsson, J. Johansson,
Berg och Gustaf Ericsson alla från Stockholm, Fjällbäck,
Wallis, Wavrinsky, Halm, Persson från Arboga, Nordin och Norberg.

Herr Hedin :* Jag är mycket glad, herr talman, att jag ej blifvit
satt i nödvändighet att komma med några strödda anmärkningar omedelbart
efter det i sin unika genre helgjutna föredrag, som vi för en
stund sedan hört från norrlandsbänken, ty jemlörelsen skulle hafva
blifvit för mig ofördelaktig och tillintetgörande med afseende å det
ändå helt ringa intryck, som jag kan hafva att förvänta af mina ord. —

Jag skall till eu början be att få göra en personlig bekännelse.
För första gången, så vidt jag vet, sedan jag intog min plats i Andra
Kammaren, har det nemligen för mig befunnits svårt, så svårt, att
jag knappt kan säga det, att mot eu person, med hvilken jag oändligt
gerna skulle velat instämma, synas rigta anmärkningar, som gälla
det förslag, han kontrasignerat. Jag kan gerna bekänna denna personliga
svaghet — det är första gången, sedan jag invalts i denna
kammare, som jag har anledning göra en sådan bekännelse — och
att jag oändligt mycket hellre skulle hafva talat för ett förslag, kontrasigueradt
af friherre Rappe.

Hen mycket ärade chefen för landtförsvarsdepartementet började sitt
anförande med en historisk återblick, i afseende på hvilken jag skall be att
få göra ett par erinringar. En sådan har redan blifvit gjord. Den ärade departementschefen
yttrade, att det fäns ett grundfel i 1883 års förslag derutinnan
nemligen, att förslaget hade blott en värfvad stam, för hvilken icke
fans någon annan garanti än en penninggaranti. Jag förstår verkligen icke
huru den mycket ärade chefen för landtförsvarsdepartementet kunnat säga
detta, såvida det icke var eu tillfällig missägelse. Ty förhållandet var
ju det, att den garantilag, som framlades, stälde kommunerna fördelade
på rekryteringsdistrikt såsom en absolut säker garanti för att fä rekryteringen
verkstäld, när den icke kunde ske för blott de medel, som
statsverket för sådant ändamål stälde till rekryteringsbefälhafvarnes
disposition. Den omständigheten, att uti l:a § af rekryteringslagen vid
frågans behandling uti Andra Kammaren, på yrkande af herr Danielson,
gjordes den obetydliga ändringen att ordet “högst" sattes in framför
siffran 5,500, som angaf den årliga rekrytkontingenten, störtade ju
icke garantisäkerheten, sådan man hade den enligt §§ 2—13 i lagen,
hvilka §§, såvidt jag minnes rätt, närmare beskretvo huru nämnda
garantiskyldighet från kommunernas sida skulle utgöras. Denna lag
blef ju af Andra Kammaren antagen med på sin höjd eu enda
i någon mån nämnvärd ändring, nemligen i afseende å proportionen
mellan statens och de rekryteringsskyldiga kommunernas bidrag
till rekryteringskostnaden. Också den ändringen antogs med
anledning af förslag af herr Danielson m. fl. Med dessa ändringar
stod garantilagen qvar, och Andra Kammarens fel var det icke, att
Första Kammaren slopade såväl garantilagen som allt det öfriga.

Om jag rätt fattat den ärade chefens för landtförsvarsdepartementet
anförande, så ville han göra gällande den åsigten, att ut *

I följd af sjukdom har talaren ej kunnat före tryckningen granska mer
än de två första bladen.

ingående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

•af infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

gången af 1875 års förslag innebär vittnesbörd om, att man ännu icke
i dag hade utsigt att kunna med hopp om framgång basera ett härordningsförslag
på allmän värnpligt. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på de omständigheter, under hvilka detta förslag kom
fram. Det framlades nemligen på ett sätt, som om vederbörande dervid
velat säga att dermed icke vore någonting allvarligt menadt. Ty
om jag lemnar ur sigte det samband, hvari Kongl. Maj:t sagt att härordningsförslaget
stod till en ändring i 80 § regeringsformen, så måtte
väl hvar och en kunna säga sig, att icke ville Riksdagen och i hvarje
fäll icke Andra Kammaren binda sig vid antagande åt'' ett sådant förslag,
äfven om det hette att förslaget icke komme att tillämpas,
förrän frågan om indelningsverkets och grundskatternas upphäfvande
blifvit af Riksdagen afgjord. Tv för den försigtighet, som utmärker
den Andra Kammaren, låg det nära till hands att antaga, att, om
vi en gång antagit härordningslörslaget med förbehåll att detsamma
icke skulle träda i kraft, innan vi varit i tillfälle att pröfva afskrifningsförslaget,
— att, säger jag, sedan vi sagt ja till härordningsförslaget,
så skulle vi icke längre hafva samma magt att få afskrifningsförslaget
formuleradt så, som vi ville. Om man eu enda gång
lagt fram ett förslag, grundadt på allmän värnpligt, och dervid begärt
den öfningstid, som man då föreslog, — och hvilket förslag, i följd af
omständigheter, som icke voro på Riksdagen beroende, var dödsdömdt
redan då det kom fram, ett förslag som såg ut som om dermed afsågs
att skrämma folk för den allmänna värnpligten, — så må man icke
från den utgång, förslaget då fick, draga den slutsatsen, att man icke
sedermera skulle kunnat vidare grunda följande förslag på basis af
allmän värnpligt.

Den mycket ärade chefen för landtförsvarsdepartementet anförde
också beträffande 1883 års förslag såsom anmärkning mot detsamma
att de äldre klasserna af stamsoldater icke kunde ega samma färdighet
som de yngre. Deremot ber jag få erinra, att 1883 års
förslags stamsoldater, d. v. s. sådana, som en gång fått en verkligt
genomgående ordentlig och sammanhängande militärisk utbildning,
skulle, äfven om de under eu mängd af år varit befriade från
militärisk tjenstgöring, ändå vara dugligare för tjenstgöring vid en
mobilisering än de gamla indelta soldaterna, som icke någonsin gjort
någonting annat än repeterat aldrig fullt inlärda militära färdigheter,
aldrig inlärt dem såsom de kräfvas hos den efter nuvarande förhållanden
fullbildade soldaten.

Den ärade statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
i dag sagt att, med den organisation, som han tillstyrkt Kongl. Maj:t att nu
för Riksdagen framlägga, är han viss om att han skall kunna segerrikt
värna vårt land och trygga dess oberoende. Har jag origtigt citerat
hans yttrande, så anhåller jag att ögonblickligen få ett berigtigande.
Och denna hans förklaring har sedermera kontrasignerats utaf eu ärad
militär i en annan trakt af kammaren, hvilken har inskränkt sig till
det förklarandet, att herr krigsministerns yttrande om den ifrågasatta
organisationens duglighet att trygga vårt lands försvar var så afgörande,
att han ansåge sig icke behöfva dertill lägga något mera.

N:o 5

Måndagen den 21 November, f. m.

Det är, herr talman, ansvarstyngda ord, dessa, mer ansvarstyngda än
någon i detta ögonblick torde tänka, nemligen att vi i och med antagande
af detta Kongl. Maj:ts förslag skulle trygga vårt lands oberoende.
Yi skulle, om vi trygga oss till den ärade talarens uppfattning,
vara vissa om att kunna segerrikt värna oss. Det vore farligt,
herr talman, om svenska folket skulle taga dessa ord efter deras fulla
innehåll, sådana de kommit fram, och derför tillåter jag mig att göra
ett försök att något förringa intrycket af desamma. Dermed har
jag naturligtvis icke velat antyda, — hvilket aldrig skulle kunnat hända
mig gent emot honom, — att icke dessa ord vore ett uttryck af hans
upprigtiga öfvertygelse; men likväl vill jag göra något för att förringa
verkningarna af dessa ord hos mängden af dem, som hörde honom
uttala desamma.

Enligt statsministerns anförande till statsrådsprotokollet den 23
sistlidne september har han uppgifvit, att chefen för landtförsvarsdepartementet
den 25 nästföregående juni sagt om det ifrågavarande
härordningsförslaget d. v. s. om det förslag, hvarom Kongl. Maj:t först
den 14 oktober varit i tillfälle att fatta beslut, innebure ett verkligt
försvar. Således skulle den ärade chefen för landtförsvarsdepartementet
hafva enligt herr statsministerns uppgift fält detta yttrande på
förhand om ett ännu icke föreliggande förslag. Men detta har han
naturligtvis icke gjort. Hvad han i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 25 juni detta år anfört, är, för att begagna hans egna ord,
Hägra allmänna synpunkter, från hvilka man hade att utgå vid utarbetande
af ifrågavarande förslag, och bland dessa synpunkter förekomme
äfven den, att det funnes ett minimum af försvarsanordningar,
som man icke ostraffadt finge underskrida, derest det skulle vara tal
om ett verkligt försvar. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har således icke den 25 sistlidne juni på förhand proklamerat
resultatet af de undersökningar, som han sedermera tillstyrkt
Kongl. Maj:t att uppdraga åt t. f. chefen för generalstaben att fullfölja.
Då kan man ifrågasätta, att kanske har hans excellens herr
statsministern, för hvilken det måhända ligger nära till hands att förvexla
något litet politiska motiver med militära realiteter, blott anticiperat
ett omdöme af herr krigsministern, hvilket denne uttalat,
först när det blef honom moraliskt möjligt att uttala ett omdöme om
undersökningarnas resultat. Nej, icke ens den 14 sistlidne oktober
har den ärade chefen för landtförsvarsdepartementet fält det yttrande
om det förslag, som han tillstyrker Kongl. Maj:t att för urtima riksdagen
framlägga, att detsamma medförde det minimum af försvarsorganisation,
hvarmed man nu kan nöja sig, öfverlemnande åt framtiden
en visserligen icke nödvändig, men i alla händelser önskvärd utveckling,
utan han har endast yttrat, att förslaget innebure en betydlig
förbättring af de föregående förslagen. Men han har ingenstädes
sagt de ord, som herr statsministern lagt i hans mun. Och om någon
har läst detta uttalande i herr krigsministerns yttrande den 14 sistlidne
oktober, sådant detsamma återgifvits i de nyss förut citerade
orden, så är dot icke herr krigsministerns fel, utan den läsandes eget.
I sjelfva verket säger herr chefen för landtförsvarsdepartementet i sitt

Andra Kammarens Prot. vid urtima riksd. 1892. N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förändrad

organisation

eif infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

anförande den 14 oktober — och det är detta yttrande jag velat anföra
för att söka att förmildra eller förringa intrycket af de farliga
ord, som jag här har hört uttalas — han säger der icke blott, att
det finnes ett annat slutmål, hvartill vi böra komma och hvilket han
tydligt angifver vara eu arméorganisation, byggd på den allmänna
värnpligtens grund, utan han säger också, att detta förslag, som han
tillstyrkt Kongl. Maj:t att underställa den urtima Riksdagen, icke
innebär något mera än en betydlig förbättring i jemförelse med såväl
det nuvarande tillståndet, som äfven med de två föregående förslagen.
Men han uttalar, som sagdt, ingenstädes de ord, som hans excellens
herr statsministern lagt i hans mun, nemligen att förslaget skulle
innebära förslag till ett verkligt försvar, hvilket uttryck, om deri skall
ligga någon mening, naturligtvis icke kan betyda annat än ett betryggande
och för landet tillfredsställande försvar i den mening, som
detta ord må af sakkunnige kunna användas.

Uet är således icke enligt de skrifna och tryckta uttalandena af
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, som detta
uttalande blifvit gjordt. Här är endast fråga om ett provisorium, som
Kongl. Maj:t har framlagt, och jag ser för min del icke, hvarför ett
sådant provisorium, hvilket är bygdt på den gamla granden, såsom
vi alla känna och som Kongl. Maj:t låtit sig angeläget vara att i trontalet
betona, mer än de två förut framlagda förslagen, skulle undgå
det omdöme, som uttalades af general Leijonhufvud 1891: “jag vill

ej gifva på hand, att det nu ifrågasatta tillståndet skall blifva förändradt
till permanent till ohjelplig olycka för vårt land.1- Jag frågar
mig nemligen: har icke det nu framlagda förslaget, hvilket från alla
håll rekommenderats till antagande såsom utmärkt för sin helgjutenhet,
och om hvilket herr krigsministern med instämmande af en annan
högre militär i dag har afgifvit den förfärliga försäkran, så ansvarsfull
synes den mig vara — att den innebär ett fullt betryggande försvar,
har icke detta förslag större utsigter än det af herr Leijonhufvud
klandrade att blifva permanent i stället för provisoriskt? Eller
huru skulle det gå an för en krigsminister att om några år komma
och förklara hela byggnaden förfelad, derför att grunden är oduglig.
Och om de stora kostnader, som genomförandet af detta förslag krafvel
de nu synliga stora kostnaderna, öfver 30 millioner, och de blifvande,
nu mindre synliga kostnaderna, som skola riksdag efter riksdag
ovilkorligen år efter år aftvingas oss till nya lappningar —
om alla dessa utgifter skola tagas på den nuvarande beskattningens
basis, till hvars reformerande regeringen icke tagit ett enda steg, och
mot hvars reformerande, så snart faran för tullar och faran för reaktion
är öfverstånden, kommer att ställa sig Första Kammarvetots kinesiska
mur, skall man då icke äfven från den synpunkten komma att
med användande af general Leijonhufvuds ord säga, att det var en
riksolycka att besluta något på eu gång odugligt och outhärdligt dyrt
i stället för någonting dugligare och billigare?! Det är fullkomligt
sant, och det skulle icke ett ögonblick falla mig in att fördölja det,
att general Leijonhufvud den 21 sistlidne oktober vid föredragningen
i Första Kammaren af Kongl. Maj:ts proposition om det nu föreliggan -

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

de förslaget fälde det omdöme, att det innehåller ganska väsentliga
företräden i jemförelse med det nuvarande tillståndet, hvilket det för
öfrigt icke kan falla någon förnuftig varelse in att förneka — ity att
det fyller luckor i den nuvarande härordningen och utgör ett genomgående
organisationsförslag. Om jag får jemföra detta general Leijonhufvuds
yttrande för några veckor sedan med hans yttrande i reservationen
till statsutskottets utlåtande 1891, der han säger, att om han
trots stora betänkligheter då beslutat sig för att rösta för förslaget,
så var det i tanke pa, att det må tillkomma krigsstyrelsen att bringa
enhet och reda i de mångartade nya organisationerna; — om man
jemför hans yttrande för några veckor sedan med detta, som innesluter
kärnpunkten af anmärkningarne mot 1891 års förslag, så skulle
deraf få dragas den slutsatsen, att just den hufvudanmärkning, som
han då hade att göra, nemligen de mångartade nya organisationerna,
vore i någon mån afhulpen i föreliggande förslag, hvilket med andra
ord vill säga, att åtminstone de mångartade organisationernas antal i
detta förslag vore i någon mån minskad, men så vidt jag kan förstå,
förhåller det sig tvärtom, de mångartade organisationernas antal är i
stället ökadt. Är det icke en ny organisation, när man i stället för den
i föregående förslag ifrågasatta ökningen af befälskadrerna vid de tre norrländska
corpserna vill af dessa bilda sammansatta indelta och värfvade
regementen, hvilket också i regeringens om än icke i utskottets förslag
är förhållandet med ett af rytteriregementena, nemligen Jemtlands hästjägare
— är icke detta en ny organisation, hvilken kominer till de
många organisationer, hvilka utgjort kärnpunkten i friherre Lejonhufvuds
klagomål 1891? Ett sådant obetydligt undantag som att man
för uppsättande af ett litet antal vakanta nummer vid eu af dessa
corpser anlitat värfningen eller volontariatet torde icke kunna sägas
omintetgöra rigtigheten af denna slutsats, att här föreligger eu ny
organisationsform i den svenska hären, då den indelta truppen, som
vid de tre ifrågavarande corpserna uppgår till 444, 421 och 418 man,
genom värfning skall kompletteras, så att hvardera corpsen uppgår till
700 man. Det är icke möjligt att förneka, att detta är en ny organisation.
Den kan icke kallas gammal derför att man undantagsvis
använt volontariatet såsom medel att sätta upp några stycken lediga
nummer. När jag sedan läser i t. f. chefens för generalstaben
utlåtande, att antagligheten eller — jag börjar nästan på att tro,
att jag borde säga — förträffligheten af en dylik förening mellan
värfvadt manskap och indelt trupp kan rekommenderas af åtskilliga
historiska exempel, och han bland dessa historiska stöd anför, att
sådant förekommit vid det för länge sedan upphätda finska indelningsverket,
och då jag sedan får höra eu högt aktad militär der
uppe på berget tala om förträffligheten af att anlita de tvenne olika
sätten värfning för den indelta armén och värfning för den värfvade
armén, då jag får höra denna dualism upphöjas till princip, då må jag
säga, att visserligen vet jag, att epitetet outransaklig användes i allmänhet
icke om jordiska vägar, men — mau får göra ett undantag och säga, att
epitetet stundom kan träffa in på herrar generalstabsofficerares tankestråt.

I alla händelser frågar jag, om det är möjligt för någon att för -

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:0 5.

Angående

förändrad

organisation

eif infanteriet.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

neka, att det är underligt, att när man haft till hufvudvapen mot
föregående förslag anmärkningen, att de voro brokiga, man nu skall
kunna komma fram och för helgjutenhet prisa ett sådant förslag som
detta. Det är icke godt för vanligt förstånd åtminstone att fatta.

Den mycket ärade chefen för landtförsvarsdepartementet har uti
sitt anförande till statsrådsprotokollet bland anledningarne till dröjsmålet
med försvarsfrågans lösning anfört bland annat — om jag
mins rätt, lydde hans ord så — “bristande enighet inom den militära
verlden''*, och han har i dag uti det anförande, med hvilket han öppnade
debatten, äfven erkänt, att om man ännu icke kommit till ett
resultat, krigsstyrelsen deri äfven har sin skuld, ett erkännande, ärligt,
som man af honom kunnat vänta. Han har talat om bristande enighet
inom den militära verlden. Ja väl, detta är utan tvifvel rigtigt,
i synnerhet om man dermed icke uteslutande, ja, icke ens hufvudsakligen
afser striden mellan indelningsvänner och icke indelningsvänner,
utan äfven kommer ihåg och tillägger, att en del militärer, som ha
utdömt indelningsverket och utdömt stamprincipen såsom rent förkastliga,
hafva varit så litet vissa i sitt sinne eller åtminstone så litet
säkra i sitt omdöme, att de ha omvexlande tillbedt och misshandlat
samma afgudabild. Icke alldeles med samma behag, men verkligen
med samma mångfald, “som blomstren skifta i det gröna1*, har den
skiftat, herrar militärers “lätta här“ af mot hvarandra stridande
planer, sjelf motsägande argumentationer och hvarandra förstörande loford
och tadel. Har nu icke plötsligen principen stam och beväring blifvit
mycket bra, ja alldeles förträfflig enligt omdömen från åtskilliga håll,
der man förut i långa tider knappt har kunnat hitta på ord tillräckligt
skarpa för att utdöma denna princip, såsom — hvad jag fortfarande
vågar tro, att den är — ett militäriskt nonsens! Hvad man under ett
par dencennier eller så bortåt har talat och skrifvit mot principen
stam och beväring, räknadt från generalen grefve Björnstjernas anförande
i denna kammare 1875 och Hugo Raabs skrift 1877 o. s. v.
ända till sista tider, skulle sammanlagdt utgöra en icke obetydlig volym
och hvad bättre är, enligt min ringa mening, en volym af ett förträffligt
innehåll och en ovederlägglig argumentation. Men se nu,
se nu, huru “blomstren skifta i det gröna"! Har man icke nyligen
i en officiös tidning — jag vill tillägga att den är ett officielt
organ för ett parti som söker att med de otroligaste injurier terrorisera
mig och alla som i denna fråga stå på samma ståndpunkt
som jag — jag menar tidningen “Försvarsvännen** — har man icke
i dess nummer för den 21 sistlidne oktober lyckats åstadkomma ett
högst märkvärdigt försvar för principen stam och beväring, nemligen
en 90 dagars beväring såsom en för våra förhållanden tillfredsställande
och tillräcklig organisation? Det heter nemligen i det citerade numret:
“Vi begära blott att våra beväringsynglingar skola öfvas så mycket
att de kunna anses såsom fullbildade reservister, duglige att insticka
i stammens led vid mobilisering. “

Jag har icke, herr talman, förfalskat utan ordagrant återgifvit “Försvarsvännens“
ord: “insticka i stammens led“. Man vill således låta
förstå, att det är stammen, som utgör den mobiliserade härens huf -

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

vudstyrka, endast i någon ringa mån uppblandad med otillräckligt
öfvad beväring, som nu till på köpet upphöjes till namn, heder och
värdighet af fullbildade reservister. En försvarspolemik af sådant
slag från det hållet dömer sig sjelf.

En annan generalstabsofficer har i en annan nyligen utgifven skrift
yttrat, att om i den framryckande skyttelinien komma 2 beväringar på en
stamsoldat, beväringen nog skall följa med. Han omtalar försigtigtvis icke,
hur skyttelinien kommer att se ut längre fram under framryckandet, och
säger icke heller något om dess utseende under reträtten. Han vill således
låta förstå, att proportionen mellan stam och beväring skulle enligt
detta förslag blifva såsom 1 till 2, och han försäkrar oss också, att
man kan använda beväringsmanskapet till patrulltjenst, nemligen under
förutsättning, att hvarje beväring får med sig en stamsoldat, som skall
taga vara på honom. Slutligen heter det i denna utsökta förklaring,
till hvilken jag förgäfves sökt leta upp något motstycke i hela militärliteraturen,
att 90 dagars beväringsöfning fär ett mycket högre
värde hos oss än den skulle hafva i andra länder och andra arméer
af mera europeisk stil. Och hvarför? Jo, derför att våra 90 dagars
beväringar icke äro ämnade att sättas in i en stam sådan som de
öfriga europeiska arméerna förete, icke i en flerårigt öfvad stam, utan
i eu stam, hvars öfningstid icke så mycket skiljer sig från beväringens
egen. Således skulle 90 dagars öfning för vår beväring vara tillräcklig
derför att stammen hos oss är mindre öfvad än hela härens styrka
i de stora europeiska arméerna. Om någonting kau kallas metod i
galenskapen, så är det väl detta. Man summerar två minus och får
ett plus, förmodligen efter den gamla grammatikaliska satsen att två
negativer jaka. Har man icke i långliga tider predikat för oss och sökt
inskärpa i oss beträffande denna famösa princip: stam och beväring, att om
beväringsinfanteristen — vi skola nu aldrig spilla ett ord på 90 dagars
öfning vid kavalleriet — om beväringsinfanteristen icke är väl öfvad
i vapnens bruk och särskildt icke har färdighet i fältskjutning, hvilket
är något helt annat än den målskjutning, öfver hvilken vi gått och
skrutit här i landet, och om han icke har stamsoldatens genom långvarig
öfning vunna erfarenhet, ej heller hans just af denna färdighet
understödda kallblodighet, herravälde öfver sig sjelf: och till säker
vana Öfvergångna disciplin, så är det orimligt att tala om att dessa
brister skola ersättas deraf att dessa färdigheter och egenskaper
finnas hos ett litet antal män i de led, som redan vid början af
striden upplösas i glesa skyttelinier. Detta har man predikat för mig
i 20 års tid, och för min del får jag säga, att den saken står för mig
såsom ett axiom, som kan bedömas äfven utan militärisk bildning.
Det ligger i militärernas egen bevisföring, att, om i systemet stam och
beväring skulle ligga någon verklig ersättning för massans otillräckliga
individuella utbildning, detta skulle förutsätta två saker, hvilka äro
lika otänkbara. Den ena af dessa förutsättningar skulle vara att den
nuvarande taktiken fördes tillbaka till eu längesedan öfvergifven ståndpunkt,
hvilket jag förmodar icke kommer att ske, för att derigenom
afhjelpa bristerna i en oduglig svensk härordning. Den andra förutsättningen
vore att stammen blefve större — ja, vi kunna ju låta

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.
(Förty.)

N:o 5. 54 Måndagen den 21 Novemebr f. m.

Angående pruta med oss äfven vi på stockholmsbänken -- eller lika stor eller bort

förändrad emot så stor som beväringen, hvilket naturligtvis är absolut omöjligt att
°f3infynteriet åstadkomma. Det är en ekonomisk omöjlighet att skaffa en sådan stam
aJ (Fo^ts!”6'' och) äfven om obegränsade penningetiligångar funnes, vore den af andra
skäl rent af omöjlig att åstadkomma. Denna manskapsstam, som nu blifvit
så undergörande i personers ögon, hvilka i långliga tider anlitat språkets
yttersta tillgångar för att förlöjliga den tanke, som legat till grund
för allt tal om principen stam och beväring, den skall nu enligt detta
förslag till största delen bestå af indelta trupper. Jag vet icke —
ty det är omöjligt åtminstone för en icke militäriskt kunnig man att,
äfven med de bjelpkällor, som den kongl. propositionen erbjuder,
komma till ett bestämdt omdöme i det fallet, jag vet icke, säger
jag, om man vågar påstå, att med denna organisation det skall blifva
absolut obehöfiigt för framtiden att anlita indelta soldater såsom underbefäl
för de värnpligtige. Mig förefaller det otänkbart. Om nu så
skulle vara, att stammanskapets tunnsådda led fortfarande finge afses
icke blott att instickas i beväringsmassan utan äfven att användas
såsom underbefäl, så frågas, i hvad män är denna trupp duglig att
fylla den uppgiften att vara underbefäl? I långliga tider har jag på
denna fråga hört det svaret från allt hvad militärer heter, att till en
sådan uppgift duger den indelta truppen icke. Den nuvarande chefen
för landtförsvarsdepartementet har till exempel sagt: “Man må försöka
att dana den indelte soldaten, vid infanteriet i strid i spriddordning
och bevakningstjenst, vid kavalleriet i bevaknings-, spaningsoch
rekognosceringstjenst efter tidens fordringar, och man skall finna
att åratal kräfvas, eller åtminstone den tid, som för stammen föreslagits
i Kongl, Maj:ts proposition.“ Hvilken kongl. proposition? Jo,
1883 års, hvilken afsåg eu rekrytering för hela stammen på ett år
förutom en korpralsskola på 8 månader för infanteriet och artilleriet
och på icke mindre än ett år för rytteriet, fältartilleriet och ingeniörtrupperna.
I 1883 års kongl. proposition förutsättes således en utbildning
för den indelte soldaten af respektive 20 och 24 månader.
Vidare fortsätter herr statsrådet i det anförande jag nyss citerade
från 1883: “Söker man nu gifva den indelta stammen en dylik utbildning,
skulle det medföra allt för stora kostnader, ty då måste
naturligtvis rust- och rotehållaren hafva ersättning derför, att han
under den längre tid, soldaten komme att vara från hemmet, skötte
torpet, eller ock skulle staten lega en särskild person till detta." Ja,
det är detsamma som anmärktes af 1876 års Riksdag i en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, och erinringar derom hafva också gjorts i år i de i
ämnet väckta motionerna. Men vidare yttrar departementschefen i
det citerade anförandet från 1883: “Men det är icke nog med den

första daningen, utan man måste också skaffa underbefäl ur stammen,
och för sådant ändamål hafva en särskild undervisningskurs för underbefäl.
Om man nu också skulle gifva den indelte soldaten tillräcklig
öfningstid, för att af honom bilda underbefäl, skulle detta i alla fall
icke lyckas, just på grund af hvad jag redan antydt, eller att den
indelta stammen icke passar att derur uttaga underbefäl. Man har
nog försökt detta på många regementen, men det har i allmänhet

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

misslyckats; befordrade indelte korpraler blifva vanligen klena underofficerare.
“ Här har man en förkastelse in optima forma af indelta
arméns manskap såväl i egenskap af stamsoldater som såsom underbefälsämnen.
Hvad särskildt den sista frågan beträffar skall jag be
att till hvad chefen för landtförsvarsdepartementet skref 1888 få foga
några i mina ögon ganska betecknande siffror. Vi hafva i krigsvetenskapsakademiens
tidskrift för 1890 en tabell, som visar afgången
af stammanskap vid indelta armén under åren 1860 —88. Deraf finner
man, att af hela antalet under denna tid afgångne, eller 31,520
man, endast 87 man afgått till följd af befordran. Samma tabell
lemuar äfven åtskilliga andra ganska värderika upplysningar för bedömande
af, huruvida det kan vara lämpligt att låtaHndelta armén
bibehålla den roll, den intager i den nu framlagda kongl. propositionen.
Jag finner nemligen att medelåldern för de under ifrågavarande
tidsperiod närmare 2,000 man hvilka nästan uteslutande på grund af
rymning afförts ur rullorna uppgick till något öfver 29 år, för de utan
rätt till underhåll afskedade 32 | år och för de med döden afgångne
nära 39 år. Återstå de med rätt till underhåll afskedade, 15,785
man, eller fullt hälften af hela antalet afgångne. Deras medellefnadsålder
var 52 år 5 månader och medeltjensteålder 30 år 7 månader.
Med dessa siffror för ögonen har man allt skäl att instämma i herr
krigsministerns yttrande 1883, att det ej är rätt “att|skicka emot
.fienden soldater, som äro öfver 40 år gamla, att i téten för försvarskrafterna
ställa familjefäder. Sådana borde väl komma i sista hand,
såsom landstorm eller såsom förstärkning, men icke först." I krigsvetenskapsakademiens
tidskrift för 1891 finnes eu tabell utvisande det
i tjenst varande manskapets ålder. Om jag från denna tabells slutsummor
drager de värfvades styrka, så befiunes, att af det indelta
infanteriets numerär, 19,600, voro 11,864 mellan 30joch 60, 8,469 mellan
35 och 60 och 5,525 mellan 40 och 60 år.

År det möjligt att en härordning, som karakteriseras af sådana
siffror och af de omdömen jag förut anfört ur friherre Rappes yttrande
1883, nu skall kunna prisas såsom den bästa af alla som hittills
blifvit föreslagna, såsom svarande mot allt hvad vi för närvarande
behöfva och såsom erbjudande ett fullt betryggande försvar? Herr
krigsministern yttrade i sitt anförande i dag, att de anmärkningar,
som framstälts rörande den bristfälliga individuella utbildningen af
manskapet, skulle blott gälla det nuvarande tillståndet, men att de
skulle förfalla från det ögonblick, då man i stället för 42 får 90 dagars
beväringsöfning.

Men denna uppgift af herr krigsministern strider alldeles emot,
hvad nästan alla militärer skrifvit och talat om den saken under 15
å 20 års tid.

Jag skall för öfrigt be att få fästa uppmärksamheten derpå, att
när beväringsinrättningen skapades på papperet, var det icke fråga om
att använda den stående armén såsom stam; ty den stående armén
var då densamma i krig som i fred. Hvad man 1812 afsåg med beväringsinrättningen,
det säges uttryckligen och upprepas gång för gång
af den komité, som år 1858 förordnades för att afgifva förslag till

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

N:o 5. 56 Månsdagen den 21 November, f. m.

Angående ombildning af beväringsinrättningen, och det var att skaffa laglig tillförändrad
gång på manskap att fylla luckorna, sedan rust- och roteringsskyldigheåf
^infanteriet ten * upphört. Något annat afsåga då icke dermed; och komite(Forts.
) rade säga äfven, att man icke gjort något annat af beväringsinrättningen
under hela den tid, som förflutit efter år 1812. Det är sålunda
först genom de föreskrifter, som utfärdades för 1858 års beväringskomité,
som man började på allvar tala om stamprincipen. Detta tal
började sålunda först då man befann sig vid tröskeln af ett tidehvarf,
då förändringarne i den militära tekniken fälde stamprincipen ohjelpligt
till jorden. Då börjar man här i landet tala om att använda deu!

När beväringskomitén nu måste göra allvar af sitt åliggande, hvad
föreslog den då? Jo, i enlighet med de af Kongl. Maj:t föreskrifna
regler, framlade den en plan för en armé bestående af 55 procent
stam och 45 procent beväring. Under sådana förhållanden kan man
ju, utan missbruk af ord, tala om att insticka beväringen i stammen.
Men annorlunda blir det nu! Dessutom föreskref Kongl. Maj:t — och
komiterade hade att rätta sig derefter — såsom det heter: “med ananledning
häraf" ■— nemligen att armén skulle bestå af 55 procent

stam och 45 procent beväring — “och då, till vinnande af nödiga be sparingar

uti exercisanslaget under fredstid, styrelsen är betänkt på
att till de årliga vapenöfningarna med såväl arméns som flottans beväringsmanskap
icke inkalla mer än 10,000 man af hvarje utaf de
tvänne klasser, hvilka enligt rikets ständers beslut hädanefter skola
årligen öfvas — så uppdrogs åt komitén att föreslå sättet för uttagande
till öfning af ett visst antal beväringsskyldige.“ Det är tillräckligt
att endast påpeka detta, att 10,000 man skulle uttagas ur hvardera
årsklassen och att armén skulle bestå af 55 procent stam och

45 procent beväring för att hvar och en skall förstå, att vi numera

befinna oss på en helt annan terräng än då samt att stamsystemet
nu icke kan ega den betydelse, som det egde i forna dagar. Det är
nu icke heller fråga om fem värnpligtsklasser utan om tjugu; det
gäller nu icke att uttaga 10,000 man af hvardera årsklassen, utan
samtliga öfningspligtige skulle öfvas och militärerna hafva icke försummat
att hos oss inskärpa, att sådana tider kunna komma, att det
blir nödvändigt att uppbåda mera än 12 årsklasser.

Det vore sålunda bättre, om vi såge sanningen rakt i ansigtet i
stället för att leka kurragömma och missleda folket med ett talesätt,
som icke egen och icke kan ega qvar den betydelse, det hade för 30
å 40 år sedan.

Bland de många tabeller som bifogats Kongl. Maj:ts förslag, söker
man förgäfves en öfversigt, huru sammansättningen skulle blifva af
den mobiliserade härens styrka; men så mycket kan jag i alla fall
räkna sjelf, att jag icke kan beskyllas för misstag, om jag säger, att
det icke blir beväringsmassan, som skall instickas i stammens led, såsom
“Försvarsvännen" påstår, utan det blir de tunnsådda stamsoldaterna,
som komma att instickas i beväringens led. En så underbar verkan
kan väl icke det kongl. förslaget hafva, att det helt och hållet kastar
om proportionen mellan stam och beväring mot hvad den för närvarande
är.

N:0 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Jag ber äfven få erinra om hvad friherre Rappes närmaste företrädare
yttrade den 14 november 1890, nemligen att, om antalet icke
fullt utbildade----—--— — — —-----

så ansåg han visserligen, att på detta sätt kunde bildas en något så
när fast och homogen trupp, sammansatt af idel stamsoldater; men
längre ville han icke gå än medgifva instickande i stammen af 10 å
20 procent beväring. Han yttrade vidare, att massan af värnpligtige
vid armén under nuvarande förhållanden — — — —--— —

Angående
förändrad
organisation
af infanteriet.

(Forts.)

År detta förhållande måhända förändradt till den grad genom
den kongl. propositionen, att man kan, såsom de militära auktoriteterna,
säga, somliga att de vilja blott hafva beväringen så öfvad, att den
kan instickas i stamsoldaternas led, och de andra, att den framryckande
skyttelinien kommer att bestå af stam och beväring i samma proportion
som 1 till 2. Finnes det någon som på allvar kan säga, att till
den grad hafva proportionerna blifvit omkastade genom detta förslag?
Nej, det kan ingen göra. Vi skola sålunda behålla denna organisation,
som så länge den finnes qvar är en black om foten, som gör det omöjligt
för menniskosnille och menniskokraft att åstadkomma en för landet
fullt tillfredsställande härordning inom sådana kostnadsbelopp, som
vårt folk förmår bära. Och detta vill man nu förgylla upp med det
talesättet, att derigenom kunde vi få afskrifva försvarsfrågan från dagordningen! Herr

statsministern yttrar i ett anförande till statsrådsprotokollet,
att det vore så angeläget med denna urtima riksdag, derför att på
detta sätt kunde man få den utsträckta beväringsöfningen tillämpad
ett år tidigare än eljest. Ja, tro det den som vill, att detta var det
stora skälet. Statsministern hade då måhända icke läst t. f. chefens
för generalstaben en månad förut afgifna yttrande, af hvilket han eljest
kunnat inhemta, att det kräfver en öfvergångstid af 20 år för organisationens
genomförande, så att härordningen först efter denna tid vunnit
den utveckling, som den kan få genom en ökad öfningstid. Denna
ökning af öfuingstiden verkar sålunda långsamt. Nåväl, svarar man,
då är det så mycket mera angeläget att så fort som möjligt besluta
sig för den ökade öfuingstiden. Välan, men det fordrades också en
läng tid för att blifva qvitt indelningsverket, räknadt från den stund,
då man besluter dess afskaffande; och den stund, då det slutligen
kommer bort, kan icke komma för tidigt, men väl för sent. Det skulle
för öfrigt vara underligt, om det icke ginge lättare för sig att skaffa
90 dagars öfning åt beväringen än att genomföra de för 2 år sedan
såsom något så utomordentligt framhållna men sedan dess bortglömda
neutralitetsrustningarne. Annorlunda vore det om, då ju en öfvergångstid,
kortare eller längre, är oundviklig, Riksdagen beslutade sig
för ett sådant förslag, som nu framlagts af herr Olof Jonsson i Hof
in. fl. motionärer; ty från detta förslag kan man dock komma raka
vägen till det enda förnuftiga målet, ett på uteslutande allmän värnpligt
bygdt försvar. Och genom detta förslag vinner man — krigsministern
skall vara den förste att erkänna det — att man under

Andra Kammarens Prat, vid urtima riksd. 1892. N:o 5.

N:o 5. 58 Måndagen den 21 November, f. m.

Angående öfvergångstiden, om den också blir så lång, som den hotar att blifva,
organisation ^ac*e ålgång på dugligt underbefäl och i livad som står qvar, sedan
af ^infanteriet, deras antal räknats bort, fullt utbildade stamsoldater af yngre ålder

(Forts.) än, såsom förhållandet nu måste blifva i alla truppslag, den i allmänhet
mycket till åren komna soldaten, som, om han också har en längre
tjenstetid, dock derför icke har någon lång utbildningstid utan allt
fortfarande eger endast rekrytutbildning. Men derom är nu icke att
tala. När jag emellertid jemför dessa kostnader — jag skall blott
tillfoga några ord om dem — med 1875 års förslag, när jag jemför dem
med generaiskomiténs förslag, när jag jemför dem med 1878 års särskilda
utskotts förslag, när jag jemför dem med 1883 års förslag, när
jag vidare jemför dem med de beräkningar, som gjorts upp uti landtförsvarsdepartementets
kommandoexpeditions statistiska afdelning år
1868 och 1871 rörande kostnaderna för en svensk härordning, baserad
på samma grunder som vare sig den danska härordningen eller härordningen
i det tyska riket, och när jag då finner, att jag enligt hviiket
som helst utaf dessa stora förslag och beräkningar — 6 till antalet,
som jag nämnt — kommer till en lägre kostnad än enligt det nu framlagda
kongl. förslaget och då jag likvisst har att göra med sådana
arméer, som t. ex. 1875 års förslags med 160,000 man, derutaf 140,000
stridande, eller när jag har generaiskomiténs förslag med summa 187,000
man, deraf 153,000 stridande o. s. v., eller till och med tager det efter
de danska grunderna år 1868 uppgjorda förslaget med 114,000 man
stridande, 11,400 icke stridande och vidare 37,000 man i depoter
utom krigsskådeplatsen, hvilken härordning skulle draga en kostnad
af 21,300,000 kronor — när jag gör det och försöker, så godt jag
förmår, jemföra den försvarskraft, landet skall vinna genom en härorganisation,
som i följd af sin natur oundvikligen måste bli mindre
betryggande, med den kostnad, som denna organisation drager, och
sedan vid sidan deraf lägger hvad man bjuder ut i försvarskraft och
fordrar i kostnader genom de andra förslagen, när jag sedan påminner
mig —- något som jag tror förut här ha nämts — hvad som af herr
krigsministerns företrädare påpekats om denna kostnad, som, när man
fördelar den årliga kostnaden på öfnitigsdag för hvarje man af den
årliga styrkan, uppgår till 72 öre här och ända ned till 20 öre i
Frankrike, och när jag så gör mig den frågan: kan Sveriges folk anses
vara tillräckligt rikt för att bära på samma gång ett sådant försvarssystem
med denna kostnad och tillika medvetandet om att vi icke ega
ett för landet betryggande försvar — jag för min del kan då icke
komma till annat svar än det, att den dubbla bördan, den rå vi icke
med.

Endast ett personligt ord, ber jag, herr talmannen tillåta mig att
få tillägga. Jag hör från flere håll, att efter som jag talat och röstat
» för trängen, eftersom jag i min ringa mån sökt arbeta för 1885 års
värnpligtslag, utan hvilken jag befarade att hela beväringsinstitutionen
skulle spricka sönder, så skulle jag vara förpligtigad, vid risken att
eljes förhånas som inkonseqvent och skymfas som eu köpt fosterlandsförrädare,
att rösta för det nu föreliggande förslaget. — Jag undrar
just hvarför man icke så gerna säger till mig: Ni som beslöt att

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

ändtligen en gång en af landets större tidningar stälde sig i den allmänna
värnpligtens led på basis af 1875 års förslag, hvarför känner
ni er icke nu förpligtigad af eder heder att rösta för det kongl. förslaget?
— Den ena anmärkningen vore lika logisk och lika hederlig
som den andra från deras sida, hvilka icke försmå att på det sättet
vädja till ett antal tanklösa tidningsläsare, och från deras sida, som
låta sig inspirera från den högsinnade beräkningen, att om alla spotta
på en sten, så vore det väl märkvärdigt om den icke till slut skulle
blifva våt. Om det finnes en jury utaf hederliga och något så när
opartiska män, som dömer, att jag är, i den logiska och moraliska
följdrigtighetens namn, förpligtigad, på grund af det anförda, att rösta
för ett förslag, som är ett provisorium, hvilket provisorium med indelningsverkets
bibehållande skall köpa3 för eftergift af faitighetsskatter,
dem man går att ersätta genom de rösträttslösas och tullbeskattades
brödskatt — om en sådan jury dömer, att jag är pligtig att göra
det, då skall jag frivilligt lemna ett uppdrag, som varit mitt lifs anspråkslösa
lycka, lemna en plats, som jag vet mig icke hafva vanhedrat,
och, herr talman, jag lofvar eder att ingen skall behöfva påminna
mig om att hålla mitt ord.

Som ännu åtskilliga talare anmält sig vilja afgifva yttrande, men
tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare öfverläggningen
till i afton kl. 7, då detta sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,7 e. m.

Angående

förändrad

organisation

af infanteriet.

(Forts.)

In fidem
Hj. Nehrman.