RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 9.

Tisdagen den 16 februari.

Kl. ^3 e. m.

§ 1.

Upplästes två så lydande protokoll:

År 1892 den 13 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr assessoren i Kong!. Maj:ts och rikets svea hofrätt Nils

Ludvig Alfred Claeson........................................................ 48 röster,

i följd hvaraf herr assessoren Nils Ludvig Alfred Claeson blifvit till
Riksdagens justitieombudsman utsedd.

År 1892 den 13 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsmans efterträdare; och befunnos,
efter valsedlarnes öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr häradshöfdingen Daniel Gottlieb Restadius......... 24 röster,

herr häradshöfdingen Albert Alexander Lilienberq...... 24 röster.

Då således ingen af förenämnda personer erhållit stadgad röstpluralitet,
blef, sedan genom lottning mellan dem bestämts den ordningsföljd,
hvari hvardera af dem borde komma under förnyad omröstning,
votering anstäld öfver följande proposition:

“Den, som vill, att herr häradshöfdingen A. A. Lilienberg skall
vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Erhåller icke Ja mer än hälften af rösterna, kommer ny om Andra

Kammaren» Prof. 189t. N:n 9. 1

N:o 9.

Tisdagen den 16 Februari.

röstning att anställas, huruvida herr häradshöfdingen D. Gr. Restadius
skall vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda

Ja—25,

Nej—23.

I följd häraf hade herr häradshöfdingen Albert Alexander Lilienberg
blifvit till justitieombudsmannens efterträdare utsedd.

Kammaren beslöt, att underrättelse om de sålunda försiggångna
valen skulle meddelas Riksdagens kanslideputerade, hvilka borde anmodas
att uppsätta förslag till såväl förordnanden för de valde, som
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anmälan om valens utgång; och lades
protokollen derefter till handlingarna.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 2, 3 och 4; samt
lagutskottets utlåtande n:o 9.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr K. E. Holmgren ........ under

„ J. Andersson i Ölsuud „

„ N. Hanson i Berga „

„ A. Olsson i Mårdäng „

„ E. J. Hammarström „

4 dagar fr. o. m.

den

•n

17 dennes,

17 „

17 ,

17 „ och

19 „

'' § 4.

För motions afgifvande hade sig anmält herr Alanhell, hvilken
nu afiemnade en motion om tillägg till §§ 16 och 86 af regeiingsformen,
rörande församlingsfrihetens betryggande.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnummer!! 173, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 5-

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 1, i anledning af väckt motion om lagstiftning
till förebyggande af margarins missbruk vid beredning af och handel
med ost.

Tisdagen den 16 Februari.

N:o 9.

§ 6.

Ordet begärdes af

Herr Linder, som yttrade: Vid sammanträdet i lördags gjorde
herr Waldenström anmärkning öfver att mitt anförande vid remissdebatten
den 25 sistlidne januari icke är intaget i kammarens protokoll.
Jag var icke här i lördags, emedan jag dagen förut hade ådragit
mig en ganska svår förkylning och följaktligen icke var i tillfälle att
då strax meddela erforderliga upplysningar, men ber att i stället nu
få afgifva en förklaring.

Redan när jag höll mitt remisstal, var min helsa angripen, och
under hela anförandet stod det klart för mig, att jag icke kunde uttrycka
mig så, som jag ville, d. v. s. jag kände, att mitt tal var
otillfredsställande, särskildt i formelt afseende. Af det läkarebetyg
jag dagen derpå insände till kammarens talman och som kan läsas i
kammarens protokoll, framgår, att jag då var så sjuk, att jag tills
vidare icke kunde “bevista Riksdagens sammankomster". När jag
några dagar senare läste referatet öfver mitt anförande, tyckte jag
mig finna bekräftelse på den uppfattning jag hade, när det hölls.
Mina krafter voro emellertid då så svaga, att jag icke kunde inom
den bestämda tiden göra de behöfliga formella ändringarna. Men att
nödgas låta trycka någonting, som man sjelf är missbelåten med, är,
åtminstone enligt min uppfattning, något, som man icke bör underkasta
sig utan bindande och tvingande skäl. Nu förhöll det sig ju i
detta fall så, att mitt anförande stod fullkomligt fristående: det egde
intet samband med något af hvad af andra kammarledamöter yttrades
vid ifrågavarande tillfälle. Dessutom mindes jag mycket väl, att jag
vid läsning i föregående riksdagars protokoll mer än en gång påträffat
ställen, som visa, att riksdagsmän väl afgifvit yttranden, men
icke låtit intaga dem i protokollet. Under sådana förhållanden ansåg
jag uppenbart vara, att ingen skada skedde, om mitt anförande utelemnades,
och då från kansliet kom ett bud för att hemta referatet,
svarade jag derför sanningsenligt, att jag varit och var sjuk, att jag
derför icke kunnat rätta anförandet och att jag ej ville lemna det
ifrån mig okorrigeradt.

Af dessa upplysningar torde kammaren benäget hafva funnit, att
här föreligger helt enkelt en genom sjukdomsfall orsakad och derför
ofrivillig underlåtenhet, men ingalunda något ringaktande af vare sig
riksdagsordningen eller denna kammares arbetsordning.

Men framför allt ligger mig om bjertat, att kammarens sekreterare
och kanslipersonal- icke må anses hafva i detta fall på något
sätt brustit i sina åligganden. Af hvad jag nu yttrat visar sig ju
tydligt äfven det, att de i denna sak fullgjort alla sina skyldigheter.

Herr Waldenström anförde: Med anledning af det som herr
Linder sagt, skall jag be att få nämna,.att det icke var för att göra
någon särskild anmärkning emot herr Linder jag tog till orda angå -

N;o 9. 4 Tisdagen den 16 Februari.

ende den sak, hvarom hans anförande nu handlade, utan för att påpeka
ett missförhållande, som gång efter annan förekommit här i
kammaren och som utan tvifvel strider såväl mot riksdagsordningens
tydliga föreskrifter som äfven mot den för kammaren gällande arbetsordningen.

Det är ingenting som hindrar en talare, som icke vill att hans
yttrande skall komma in i protokollet, att hos kammaren begära, att
det måtte få utgå. Det torde icke heller falla kammaren in att
vägra detta under sådan förutsättning, att på hans anförande icke
byggts något kammarens beslut eller något yttrande af någon annan.

Hvad beträffar det, att kansliet skulle hafva fullgjort sin skyldighet
med afseende på herr Linders yttrande, så vågar jag betvifla det.
Det står nemligen i arbetsordningen för Andra Kammaren, att, om
en talare icke till den bestämda tiden sjelf justerat sitt anförande,
skall anförandet intagas i protokollet, sådant det af notarien uppfattats,
och anteckning göras af vederbörande tjensteman, att anförandet
icke blifvit af talaren sjelf justeradt. Det är detta, som icke
har skett. För min enskilda del gjorde jag icke något yrkande. Jag
yttrade, hvad jag sade, allenast under förhoppning, att de, som hafva
att ansvara för kammarens protokoll, måtte för framtiden se till, att
sådant, som jag påpekat, undvikes. Många af herrarne torde känna
till, huru det icke så sällan förekommit, att talare hafva tagit ut sina
yttranden, utan att något sådant laga skäl förelegat, som det herr
Linder haft att till sin ursäkt anföra.

Vidare yttrades ej.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 6 § giftermålsbalken; samt

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, med förslag till
lag angående ändrad lydelse åt 53 § i stadgan om skiftesverket i
riket den 9 november 1866.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,47 e. m.

In fidem
Ej. Nehrman.

Onsdagen den 17 Februari.

N;o 9.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 10 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att herr professor Christian Lovén i följd af phlebit med thrombbildning
i venstra underbenet är tills vidare hindrad att fullgöra sitt
riksdagsmannavärf intygas på heder och samvete.

Stockholm den 14 februari 1892.

John Berg,
med. dr och professor.

§ 3.

Efter föredragning af herr J. Mankells i gårdagens sammanträde
afiemnade motion, n:o 173, hänvisades densamma till behandling af
konstitutionsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande, n:o 8, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande stämning.

§ 5.

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande,
n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstatema.

§ 6.

Till behandling förelåg vidare statsutskottets utlåtande, n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående
anslaget till
fångvårdsstyrelsen.

Punkten 1.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att det i gällande stat för fångvårdsstyrelsen
uppförda anslag till vikariatsersättning samt arfvoden och
flitpenningar åt extra biträden m. m., 11,800 kronor, måtte höjas till
13,000 kronor eller med 1,200 kronor, men hemstälde utskottet i
föreliggande punkt, att, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
anslaget till vikariatsersättning samt arfvoden och flitpenningar
åt extra biträden m. m. för fångvårdsstyrelsen måtte fortfarande
utgå med 11,800 kronor samt således anslaget till fångvårdsstyrelsen
i 1893 års riksstat uppföras med oförminskadt belopp af 59,500 kronor
Reservation hade apmälts af herrar P. Pehrson i Törneryd,
S. G. von Friesen och Ollas A. Ericsson.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Pehrson i Törneryd: Kongl. Maj:t har föreslagit, att det
i gällande stat för fångvårdsstyrelsen till vikariatsersättningar samt
arfvoden och flitpenningar åt extra biträden m. m. uppförda anslaget,
11,800 kronor, måtte höjas till 13,000 kronor eller med 1,200 kronor.
Vid behandlingen af detta ärende inom utskottet har jag, såsom herrarne
finna, varit af något annan mening än den utskottet hyst. Jag
skall derför nu anhålla att i allra största korthet få angifva skälen
härtill. Denna Kongl. Maj:ts föreliggande proposition grundar sig på
tvenne framställningar, gjorda af fångvårdsstyrelsen. Den första i en
skrifvelse af den 31 mars 1891, deri fångvårdsstyrelsen begär tillåtelse
af Kongl. Maj:t att få använda af besparade medel 1,500 kronor till
ersättning åt dem, som utföra det ökade arbete, som tillkommit för
fångvårdsstyrelsen genom tillämpningen af det reglemente af den 24
oktober 1890, som föreskrifver, att eu del af fångarnes arbetspremier skall
insättas i postsparbanken. Det heter i nämnda af fångvårdsstyrelsen
gjorda framställning, att detta ersättningsbelopp skulle utgå dels till
registrator!! och dels till en extra ordinarie amanuens, och fångvårdsstyrelsen
har dervid bland annat anfört: “att då nyssnämnda bestyr
finge anses ligga utom den egentliga fångvårdsförvaltningen, syntes
billigheten fordra, att någon särskild ersättning bereddes registratorn
och den amanuens, som blefve af styrelsen till hans biträde förordnad".
Fångvårdsstyrelsen har således bland annat ansett, att dessa nya
åligganden skulle ligga utanför fångvårdsstyrelsens befattning. Men
Kongl. Maj:t hade i detta afseende en helt annan uppfattning och
förklarade att “enär de göromål, hvilka genom tillämpningen af det
åberopade reglementet hos fångvårdsstyrelsen ifrågakommit, icke kunde
anses falla utom området för styrelsens embetsförvaltning, Kongl. Maj:t
funnit den gjorda framställningen ej till någon åtgärd föranleda".
Fångvårdsstyrelsen lät sig emellertid härmed icke nöja, utan i framställning
af den 29 september 1891 förnyade styrelsen sin anhållan,
fastän i något förändrad form. Förändringen bestod dels deri, att
fångvårdsstyrelsen föreslog med afseende på ersättningsbeloppet 1,200
kronor i stället för som förra gången 1,500 kronor, och dels att intet

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

af detta ersättningsbelopp skulle, såsom förra gången föreslogs, utgå
till registratorn, utan att hela beloppet skulle anslås till aflöning åt
en extra amanuens, och begärde fångvårdsstyrelsen också med anledning
häraf, att det anslag å 11,800 krouor, som är uppfördt å fångvårdsstyrelsens
stat och hvilket är afsedt till aflöning åt skrifbiträden
och extra tjenstemän o. s. v. måtte höjas, med dessa 1,200 kronor eller
till 13,000 kronor. Denna fångvårdsstyrelsens senare hemställan har
Kongl. Maj:t tillstyrkt, utan att det dertill, enligt min åsigt, funnits
tillräckliga skäl. Det synes mig snarare, som om Kongl. Maj:t skulle
haft fullgoda skäl att vidhålla sin förutnämnda uppfattning. Jag skulle
ansett det så mycket mer önskvärdt som det är en ganska betänklig
sak, att tjenstemän skola genast vara färdiga att begära ökad betalning
derför, att det möjligen kan ifrågakomma vid något tillfälle en
mindre ökning i göromåleu. Jag säger, att det är en ganska betänklig
sak att det då genast skall göras framställning om ökad betalning.
Särskildt i föreliggande fall anser jag det vara så mycket olämpligare
och mindre på sin plats, som fångvårdsstyrelsen har fått sig ålagd
skyldigheten att, äfven om ökade göromål framdeles skulle ifrågakomma,
ställa sig sådant till efterrättelse. Denna bestämmelse återfinnes
i kongl. kungörelsen den 1 juni 1877, der det heter, “att
embets- och tjensteman vid fångvårdsstyrelsen skall vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid en möjligen förändrad organisation af styrelsen eller dess särskilda
afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad."

Således finner man häraf, att, om ökade göromål skulle uppstå i
fångvårdsstyrelsen, dess embets- och tjenstemän äro, med afseende å
den faststälda lönestaten och de åligganden, som tillkomma styrelsen,
skyldiga att underkasta sig denna nya tjenstgöring. Och det heter
vidare uti § 38 i gällande instruktion för fångvårdsstyrelsen, utfärdad
den 22 november 1877, så här: “Samtliga ordinarie och extra ordinarie
tjenstemän inom fångvårdsstyrelsen äro pligtige att tillhandagå styrelsen
och byråcheferne med det biträde i fiffigt, som vid de inom styrelsen
förefallande göromål kan finnas erforderligt." Nu föreställer jag mig,
att med god vilja skulle det hafva varit möjligt för fångvårdsstyrelsen
att rangera detta ärende, utan att hafva behöft göra framställning om
särskild ersättning för ökade göromål. En utväg dertill hade enligt
min åsigt stått fångvårdsstyrelsen till buds getfom att fördela det anslag,
11,800 kronor, som är beviljadt för aflöning af extra ordinarie
tjenstemän m. m., på ett annat sätt än det, hvarpå det för närvarande
är fördeladt, hvarigenom möjligen nödiga medel kunnat beredas för
här ifrågavarande ändamål. Eu annan utväg har jag här nyss påpekat,
den nemligen, att, om ökade göromål inträdde och dessa skulle vara
af sådan beskaffenhet, att billigheten fordrade, att man icke borde
lägga dem på en enda tjensteman inom fångvårdsstyrelsen, dessa
göromål vid sådana förhållanden skulle kunna fördelas äfven å de
öfrige tjenstemännen inom styrelsen, hvilka icke kunna ha något
deremot att erinra, då de enligt den nyss åberopade kongl. kungörelsen
äro underkastade den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet, som kan
varda dem ålagd.

Angående
anslaget till
fångvårdsstyrelsen.

(Forts.)

N:o 9.

Angående
anslaget till
Jangvårdsstyreleen.

(Forte.)

8 Onsdagen den 17 Februari.

Det ar af sådan anledning som jag trott, att utskottet gjort
rättast, om det äfven i sin motivering atstyrkt den gjorda framställningen.
Jag yrkar derför, herr talman, att de tre sista styckena uti
utskottets utlåtande måtte utgå, och att i stället måtte införas följande
motivering: enligt den af Riksdagen år 1877 faststälda stat för
fångvårdsstyrelsen äro dess embete- och tjenstemän underkastade den
vidsträcktare tjeustgöringsskyldighet, som kan varda stadgad; och enär
de göromål, hvilka genom tillämpningen af åberopade reglementet hos
fångvårdsstyrelsen uppkommit, icke kunna anses falla utom området
för styrelsens em betsförvaltning, får utskottet hemställa o. s. v. i likhet
med utskottets kläm.

Den förändring jag nu här föreslagit bör icke föranleda till någon
förändring i utskottets s. k. kläm, enär utskottet icke deri har tillstyrkt
den begärda förhöjningen i anslaget, utan gifvit en tillstyrkan
endast i den del al motiveringen, som herr talmannen behagade duna,
att jag nu föreslagit må förändras.

Häruti instämde herr Ollas A. Ericsson.

Cheten för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Herr talman, mine herrar! Den siste ärade talaren har motiverat sin
framställning dermed, att ökadt arbetsbiträde icke skulle vara af behofvet
påkalladt. Häremot yttrar styrelsen, såsom herrarne se i betänkandet
sidan b, att de ökade göromål, som tillkommit med anledning
åt uttärdaude af reglemente angående förvaltning och användande
af fångarnes besparade arbetspremier, bestode “i samlande, diarieförande
och inregistrerande af en mängd olika uppgifter, hvilka i anledning
af det nya reglementet måste från skilda håll till styrelsen insändas,
samt i meddelanden, som på grund af dessa uppgifter borde lemnas
till postsparbankens styrelse, hvarförutom, på det reglementets bestämmelser
skulle leda till afsedt ändamål samt ordning och reda i deras
tillämpning upprätthållas, med den största noggrannhet måste öfvervakas,
ej mindre att samtliga de olika vederbörande, hvilka kunde
hafva att skaffa med frågor, som stode i sammanhang med reglementet,
fullgjorde hvad på dem ankomme, än äfven att de uppgifter, som på
grund af reglementet afgåfves, till alla delar blefve rigtiga, i hvilket
hänseende skrivelser- esomoftast måste ahätas för påminnelser eller
rättelsers vinnande samt för utredning af uppkommande förvecklingar. “

Det synes häraf, att det arbete, för hvilket biträde erfordras,
påkallats för att utöfva kontroll öfver att föreskrifterna i reglementet
fullgöras och efterlefvas samt att de medel, som förverkats af fångar,
sedan de blifvit utsläppta, komma staten till godo och verkligen inflyta.
Det är således ganska magtpåliggaude att utföra detta arbete.

Nu har styrelsen förklarat, att det är styrelsen omöjligt att med
nuvarande arbetskrafter fullgöra en sådan kontroll och derför begärt
ett anslag å 1,200 kronor. Afslås fångvårdsstyrelsens framställning
på de skäl, som af den siste ärade talaren anförts, är Kougl. Maj:t
urståndsatt att från besparingskassorna anvisa det nödiga anslaget.
Utskottet har nemligen, fastän det afstyrkt Kongl. Maj:ts framställning,

Onsdagen den 17 Februari.

N:e 9.

föreslagit ett sätt för frågans lösning, som nog kan tillämpas, fastän
jag icke anser det lämpligt. Jag tror, att Kongl. Maj:t anvisat det
rätta sättet och det, som i detta fall borde hafva följts.

Min önskan hade varit, att den nådiga propositionen vunnit Riksdagens
bifall, men, då utsigt härför icke finnes, uttalar jag den förhoppning,
att utskottets hemställan bifalles. Deremot tror jag, att
det vore för staten skadligt, om framställningen afsloges på det af
den siste talaren anförda skäl.

Herr talman! Jag ber att till upplysning om göromålen inom
fångvårdsstyrelsen tå tillägga, att, enligt mig meddelad uppgift, antalet
af de årligen inkommande målen, sedan stat för styrelsen faststäldes,
ökats från 1,395 till 1,809.

Det är af den siste talaren antydt, att det redan befintliga anslaget
till vikariatsarfvoden m. in. skulle kunna annorlunda fördelas;
men styrelsen har i sin framställning visat, att ingen utväg finnes att
från det anslaget få tillgångar för fyllandet af ifrågavarande behof, och
jag ber få erinra derom, att anslaget är ganska lågt satt och att Riksdagen
sjelf fördelat största delen deraf, då anslaget beviljades. Jag
vill minnas, att från nämnda anslag utgå tillsammans omkring 5,000
kronor till afioningar åt eu arkitekt och en biträdande läkare. Således
återstår det ganska litet till vikariatsersättningar m. m.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i oförändradt skick
och dels på bifall till densamma med den af herr Pehrson i Törneryd
föreslagna ändring i motiveringen; och förklarade herr talmannen sig
anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i lista punkten af utlåtandet n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan, men med
den af herr P. Pehrson i Törneryd föreslagna ändring i motiveringen.

. Omröstningen visade 89 ja men 91 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkten 2.

Mom. a).

Bifölls.

Angående
anslaget till
fångvårdsstyrelsen.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående I mom. b) hemstälde utskottet: att Riksdagen måtte dels godkänna

^f&r^tjenste- Oljande aflöningsstat för tjenstemännen vid tvångsarbetsanstalten å
männen vid Svartsjö:

anstalten vid

Svartsjö.

	Lön.	Arfvode.	Skrif-	Summa	Alderstillägg
	vare- arfvode.	Efter 5 år.	Efter 10 år.
1 direktör...................	3,000 1,500		500	3,500	500	500
1 kamrerare................		300	1,800	300	200
1 predikant ................ 1 bevakningsbefälhaf-	—	1,200	—	1,200	—	—
vare....................	2,000	—	—	2.000	300	200
Summa kronor	—	—	-	8,500	—	—

dels och förklara, att för löneförmånernas åtnjutande skola gälla enahanda
vilkor, som föreskrifvits för innehafvare af lön å den af Riksdagen
redan antagna aflöningsstaten för en del tjenstemän vid fångvårdsanstalterna.

Emot denna utskottets hemställan, som skilde sig från Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet endast i afseende å arfvodet till predikanten,
hvilket af Kongl. Maj:t föreslagits till 1,500 kronor, hade reservation
anmälts af herrar O. Jonsson i Hof, S. G. von Friesen och Ollas
A. Ericsson.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Det har måhända väckt någon
förvåning att i aflöningsstaten för tjenstemännen vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt
afiöningen icke är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar
såsom eljest varit förhållandet i de aflöningsstater, som på
senare åren af Riksdagen antagits. För att förklara detta förhållande
och särskildt med afseende å det yrkande, jag kommer att göra, ber
jag få lemna en kort redogörelse rörande förloppet vid antagandet af
nu gällande aflöningsstat för fångvårdsanstalterna i allmänhet.

Till 1874 års Riksdag inkom Kongl. Maj:t med ett förslag till ny
aflöningsstat för vissa tjenstemän vid dessa anstalter och meddelade
tillika, att Kongl. Maj:t ansåg, att vid denna lönereglering borde fästas
vissa förbehåll och vilkor; och hemstälde Kongl. Maj:t då, att Riksdagen,
med godkännande af dessa, ursprungligen i hufvudsak af fångvårdsstyrelsen
föreslagna förbehåll och vilkor, ville antaga nämnda stat.

Ett sådant antagande af staten förekom emellertid icke vid 1874
års riksdag, ty den Riksdagen beviljade endast för 1875 den förhöjning
i anslaget till fångars vård och underhåll, som behöfdes för
tillämpningen under detta år af den föreslagna aflöningsstaten. Detta
provisoriska förhållande fortfor under 1876, men vid detta års riksdag
inkom Kongl. Maj:t åter med förslag till definitiv stat för vissa

Onsdagen den 17 Februari.

N:o 9.

tjensteman vid fångvårdsanstalterna, och detta förslag blef då af Riksdagen
antaget. I den kongl. propositionen till denna Riksdag förekom
ingenting om några vilkor och förbehåll rörande löneregleringen, och
i Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t i ärendet voro de icke heller
omnämnda. Men statsutskottet hade, då det tillstyrkte Riksdagen att
godkänna Kongl. Maj:ts förslag, erinrat om de vilkor, som ursprungligen
voro fästade vid aflöningsstaten.

Något kongl. bref i frågan har sedermera icke vidare förekommit,
utan hvad jag nu nämnt är allt, som officielt finnes om dessa vilkor
och förbehåll. Jag vill nämna, att desamma, sådana de finnas införda
i statsutskottets utlåtande n:o 16 punkt 7 a) vid 1876 års riksdag,
lyda sålunda:

“att den till vissa tjensteman vid straff- och arbetsfängelserna
sedan längre tid tillbaka utgående provision af fängelsernas behållna
arbetsinkomst äfvensom dittills uppförda anslag af ljus skulle indragas
och desse tjenstemän i stället förses med kontanta löner;

att en fjerdedel af innehafvande lön och arfvode samt ålderstillägg
jemte hela skrifvarearfvodet, der sådant vore anslaget, skulle
utgöra tjenstgöringspenningar, som under tjenstledighet icke tillgodokomme
löntagaren;

att för tillträde till ålderstillägg redan tillryggalagd tjenstetid
finge beräknas; och

att, då tjensteman från en till annan likartad befattning blifvit
transporterad, hela tiden för utöfning af så beskaffad tjenst vid olika
fångvårdsanstalter finge i fråga om ålderstillägg beräknas. “

Det'' är nu utan tvifvel på dessa vilkor och förbehåll, som syftas
i sista stycket af statsutskottets hemställan rörande den nu föredragna
punkten. Men då någon tvekan skulle kunna uppstå i detta fall, och
jag anser att all osäkerhet härutinnan bör undanrödjas, så får jag, herr
talman, hemställa, att till punkten måtte fogas ett tillägg, nemligen
så, att efter orden: “för en del tjenstemän vid fångvårdsanstalterna“
må inflyta orden: “och finnas omförmälda, senast i statsutskottets
utlåtande n:o 16 punkt 7 a) vid 1876 års riksdag.“

Det är således ingen ändring i sak, utan endast ett förtydligande,
jag åsyftar.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Med
anledning af den siste ärade talarens yttrande ber jag att få upplysa,
att de vilkor och förbehåll han påyrkade tillämpas för närvarande och
hafva tillämpats allt sedan år 1874. Kongl. Maj:t har i nådigt bref
till fångvårdsstyrelsen af den 5 juni 1874 stadgat, att, vid tillämpning
af de af Riksdagen fastställa lönestater, “eu fjerdedel af innehafvande
lön och arfvode samt ålderstillägg jemte hela skrifvarearfvodet,
der sådant äfven är.anslaget, skall utgöra tjenstgöringspenningar,
som under tjenstledighet icke tillgodokomma löntagaren; samt att, då
tjensteman från en till annan likartad befattning blifvit transporterad,
hela tiden för utöfning af så beskaffad tjenst vid olika fångvårdsanstalter
får i fråga om ålderstillägg beräknas."

Detta kongl. bref tillämpas på alla för fångvårdstjenstemän fast -

Angående
aflöningsstat
för tjenstemännen
vid
tvångsarbeteanstalten
vid
Svartsjö.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående
afiöningsstat
för tjenstemännen
vid
tvångsarbete -wnstalten vid
Svartsjö.
(Forts.)

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Jag
ber att få göra en erinran emot den ändring, som utskottet föreslagit
i lönestaten för tväugsarbetsanstalten vid Svartsjö. Utskottet har nedsatt
arfvodet för predikanten vid denna anstalt med 300 kronor eller
från 1,500 kronor till 1,200. Denna nedsättning synes mig mycket
hård och obillig. Kongl. Maj:ts förslag är upprättadt i enlighet med
de stater, som äro faststälda för andra likartade tvångsarbetsanstalter.
Särskildt har vid förslagets upprättande tagits hänsyn till staten för
straffanstalten i Landskrona, som är mest likartad med den ifrågavarande
vid Svartsjö. Der har predikanten 1,500 kronor.

•För nedsättningen har af utskottet anförts intet annat skäl, än
att utskottet säger, “att det för predikanten uppförda arfvodet synts
kunna nedsättas till 1,200 kronor eller samma belopp, sonr vanligen
utgår för eu komminister på landet. “ Detta skäl för nedsättningen
tyckes mig temligen svagt; ty icke är väl eu fångpredikants arbete
fullt jemförligt med eu landtkomministers. Den förres ställning är, tror
jag, i fråga om rätt och utsigt till befordring sämre än komministerns.
Den senare är i tillfälle att göra sig omtyckt i församlingen, så att
han kan bli kallad till fjerde profpredikant. Detta kommer deremot
sällan i fråga för en fångpredikant, som icke är i tillfälle att göra
sig känd. Enda utvägen för en dylik är att anmäla sig såsom sökande
till regala pastorat; men der får han vanligen medtäflare, som
äro honom mycket öfverlägsna. Nu veta herrarne, att denna tvångsarbetsanstalt
omorganiserades och förflyttades från Vaxholm till Svartsjö,
och det blef då nödigt att fastställa stat för innevarande år.
Detta har Kongl. Maj:t gjort, och den är alldeles lika med den, som
nu är af Kongl. Maj:t framlagd för Riksdagen. Der är upptagen en
fängelsepredikant, som för närvarande åtnjuter en aflöning af 1,500
kronor. Det synes mig hårdt för honom att mista dessa 300 kronor.
Jag hemställer derför, om det icke kunde vara skäl att bifalla Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag är icke fullt säker på att
det kongl. bref af den 5 juni 1874, som statsrådet och chefen för
justitiedepartementet omnämnde, är detsamma som det, hvaraf jag har
en afskrift här i min hand. Men i detta kongl. bref, som också är

stälda stater, och det synes mig sålunda vara ett alldeles obehöfligt
tillägg, som af den siste talaren påyrkades. Men jag har för min del
ingenting emot att ett sådant vilkor insättes.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Ehuruväl den förklaring, som
herr justitieministern nyss lemnat, delvis synes göra det tillägg obehöfligt,
som af hr von Friesen föreslagits, så lär det väl i allt fall
icke kunna bestridas, att med detta tillägg saken blir mycket klarare
än om man bifaller utskottets förslag oförändradt. Jag tror derför,
att kammaren bör bifalla herr von Friesens nyss gjorda yrkande, i synnerhet
som herr justitieministern förklarade sig icke hafva något deremot.

Onsdagen den 17 Februari.

N:o 9.

af den 5 juni 1874 och handlar om fångvårdsstaten, heter det,, “att
sedan beträffande de vid fångvårdsinrättningarnä anstälde tjensteman
och betjente, hvilkas aflöning är uppförd å ordinarie stat, Vi föreslagit,
att Riksdagen måtte, med de genom Vårt i bilagda statsrådsprotokoll
intagna beslut stadgade vilkor och förbehåll i afseende på
ny lönereglering för ifrågavarande tjenstepersonal, fastställa af Oss
godkänd aflöningsstat, hvars slutsumma, inberäknadt beloppet af föreslaget
ålderstillägg för 1875, utgjorde 187,200 kronor; så har Riksdagen
vid granskning af nyssnämnda aflöningsstat icke haft något att
erinra, men ansett sig icke böra nu definitivt fastställa aflöningar, och
utan att ingå i definitiv pröfning af den nya aflöuingsstaten beviljat
för år 1875 den för tillämpning af samma stat erforderliga förhöjning
i det bestämda fångvårdsanslaget, 4 9,912 kronor 50 öre“. Detta är
således endast referat af Riksdagens beslut. Men sedan heter det:
“Och bafve Vi funnit godt att vid Riksdagens ofvanberörde beslut,
såvidt desamma innefatta afvikelse från Våra nådiga förslag, låta bero."
Detta bref handlar således, såvidt jag kan förstå, endast om det provisoriska
ordnandet af löneförhållandena för år 1875, som 1874 års
Riksdag beslöt. Nu är jag fullt viss om, att dessa vilkor och förbehåll
för närvarande tillämpas vid fångvården, men jag kan icke
finna annat än i sin ordning, att man äfven nu uttryckligen säger
ifrån, hvilka de åsyftade vilkoren och förbehållen äro. De finnas, som
sagdt, senast omnämnda i statsutskottets utlåtande n:o 16 vid 1876
års riksdag, och jag tycker att, likaväl som de då om förmäldes, de
äfven nu böra upprepas, då en likadan fråga föreligger.

Hvad vidare beträffar aflöningen af predikanten vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, så har jag i utskottet tillhört majoriteten och
följaktligen ansett, att denna aflöning borde nedsättas till 1,200 kronor.
Af den kong!, propositionen framgår nemligen icke, att denne
predikant icke får förena annan syssla med predikanttjensten vid
Svartsjö. Äfven i denna fråga är jag något tveksam om, hvitten vilkor
äro i propositionen afsedda. Ty i denna finnes ingen redogörelse
för desamma, utan meningen synes alltjemt vara att hänvisa till propositionen
vid 1874 års riksdag, i hvilken, såsom jag förut nämnt,
dessa lönestater först förekomma sådana som de nu äro gällande. Der
heter det med afseende å predikanterna, att vid Riksdagens godkännande
af staten måtte fästas särskildt det vilkor, att predikanterna
vid vissa fångvårdsanstalter förbjudas att tillika innehafva annan tjenst.
Ser man sedan efter i fångvårdsstyrelsens förslag, hvilka de här åsyftade
presterna äro, så finner man, att det är de, som äro anstälda
vid de straff- och arbetsanstalter, der predikanten kunde bestrida
presterlig tjenstgöring jemväl vid länsfängelse och kronohäkte. Der
vore löneförmånerna sådana, att predikanten uteslutande borde egna
sin verksamhet åt fångvårdens tjenst. Men särskildt undantag stadgades*
t. ex. för predikanten å Tjurkö, om hvilken det uttryckligen
sades, att han med sin tjenst kunde få förena regements- eller bataljonspredikanttjenst.

Nu finnes i den kong), propositionen intet som åsyftar förbud för
predikanten vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt att förena någon annan

Av-gående
aflöningsstat
för tjenstemännen
vid
tvångsarbete»
anstalten vid
Svartsjö.
(Forte.)

N:o 9.

Angående
aflöningsstat
för tjenst^-männen vid
tvångsarbeteanstalten
vid
Svartsjö.
(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

tjenst med nämnda predikantsyssla, ock jag ser icke heller något
ondt i, om han, likasom predikanten å Tjurkö, finge med sin tjenst
förena regementspastors eller bataljonspredikants syssla. Nu har predikanten
å Tjurkö icke mer än 1,200 kronor i lön, och det synes mig
derför, som om predikantslönen icke heller vid Svartsjö borde sättas
till högre belopp.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i detta afseende.

Herr Sw arti ing: Herr talman! Jag ber blott att på grund af
de af herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet anförda
skäl få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Palm: I anledning af de upplysningar, som talaren på
stockholmsbänken lemnat, får jag meddela, att predikanten å Tjurkö
aldrig lyckats blifva vare sig regementspastor eller bataljonspredikant,
och att han sålunda haft mycket liten båtnad af den medgifua rättigheten
att med sin predikantstjenst få förena nyssnämnda sysslor.

Vidkommande predikanten vid Svartsjö, så torde han få så mycken
sysselsättning vid tvångsarbetsanstalten, att han hvarken kan eller
hinner åtaga sig någon regementspastors- eller bataljonspredikantstjenst
vid sidan af sin öfriga tjenstgöring.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner l:o på bifall till utskottets hemställan oförändrad,
2:o) på bifall till Kongl, Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
3:o) på bifall till utskottets hemställan med det af herr von Friesen
föreslagna tillägg. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den sistnämnda meningen, men som votering begärdes,
blef nu, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall
till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i mom. b af 2:dra
punkten af utlåtandet n:o 3 med det af herr von Friesen föreslagna
tillägg, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan, i
hvad afser arfvode till 1 predikant, bifallit Kongl. Maj:ts i sådant
afseende gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 137 ja mot 47 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan med det af herr von Friesen
föreslagna tillägg.

Mom. cj
Bifölls.

Onsdagen den 17 Februari.

N:o 9.

Punkten 3.

Mom. a)

Lades till handlingarna.

Mom. b)

Bifölls.

Punkten 4.

Mom. a)

Bifölls.

Under mom. b) hemstälde utskottet: att Riksdagen, med bifall
till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, måtte besluta, att* nämndemän må,
med bibehållande af den på grund af kongl. kungörelsen den 17 september
1851 dem tillkommande rätt till ersättning enligt resereglementet
för inställelse å gemensam tingstad i brottmål, då gerningen,
hvarom ransakas, blifvit begången inom annat härad eller tingslag än
det, till hvilket nämndemannen hörer, ega att för biträde vid brottmålsransakning,
som eger rum å urtima ting eller extra rättegångsdag
under lagtima ting, då gerningen, hvarom ransakas, föröfvats inom
det härad eller tingslag, för hvilket nämndemannen blifvit vald, af
allmänna medel bekomma enligt resereglementet beräknad godtgörelse
för resan till och från tingsstaden, dock att dagtraktamente under
resan icke må beräknas.

I afgifven reservation yrkade deremot herr vice talmannen A. P.
Danielson, att utskottets motivering måtte erhålla följande lydelse:

“Under uttalande af den uppfattning, att med uttrycket extra
rättegångsdag under lagtima ting icke bör kunna förstås annan än
sådan dag, som icke är i följd med vanliga tingsdagar, får utskottet,
som ansett en lämplig medelväg mellan de inom riksdagen i ämnet
uttalade meningar genom ifrågavarande förslag vara träffad samt icke
funnit något att erinra mot den föreslagna förhöjningen i anslaget,
hemställa".

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Johansson i Strömsberg: Herr talman! Då jag har samma
uppfattning som den, hvilken uttalats af vice talmannen i hans reservation,
tager jag mig friheten yrka, att den föredragna punkten måtte
erhålla följande förändrade lydelse: “att Riksdagen, med bifall till hvad

Angående
ersättning till
nämndemän
för tjenstgöring
ä extra
rättegångsdagar.

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående
ersättning till
nämndemän
för tjenstgöring
å extra
rättegångsdag
av.

(Forts.)

Kong!. Maj:t föreslagit, må besluta, att nämndemän må, med bibehållande
af den på grund af kongl. kungörelsen den 17 september
1851 dem tillkommande rätt till ersättning enligt resereglementet för
inställelse å gemensam tingsstad i brottmål, då gerningen, hvarom ransakas,
blifvit begången inom annat härad eller tingslag än det, till
hvilket nämndemannen hörer, ega att för biträde vid brottmålsransakning,
som eger rum å urtima ting eller extra rättegångsdag under
lagtima ting, hvilken icke är. i följd med vanliga tingsdagar, då gerningen,
hvarom ransakas, föröfvats inom det härad eller tingslag, för
hvilket nämndemannen blifvit vald, af allmänna medel bekomma enligt
resereglementet beräknad godtgörelse för resan till och från tingsstaden,
dock att dagtraktamente under resan icke må beräknas."

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Jag har visst icke

något mot förslaget om ersättning till nämndemän, men i det skick
saken nu föreligger, tror jag att mycket missbruk kan begås med denna
ersättning. Här står nemligen, att de skola hafva ersättning vid extra
rättegångsdagar, men detta kan tillämpas på flerehanda sätt. Jag antager,
att en domare utsätter en ransakning strax efter de ordinarie
rättegångsdagarne, och då blir det genast ett extra ting. Detta torde
vara af mindre betydelse, der det blott hålles två eller tre ting om
året, men annorlunda är förhållandet på sådana ställen, der man har
tio sammanträden om året. Denna bestämmelse kan gifva domaren
anledning att utsätta en ransakning till en extra rättegångsdag, ehuru
den mycket väl skulle kunna försiggå på sjelfva tinget. Jag vill visst
icke tro, att domaren skall göra detta afsigtligt, ty jag har bättre
förtroende till vår domarecorps, men nämnden kan möjligen komma
att öfva ett så starkt tryck på domaren, att han anser sig nödgad
att gå densamma tillmötes och sålunda utsätter en särskild rättegångsdag.

En annan sak är ock att märka, nemligen att det icke i förslaget
finnes bestämdt, huru många nämndemän, som skola tillkallas.
Man skulle möjligen kunna inkalla tolf stycken, hvilket naturligtvis är
onödigt, då, såsom vi veta, rätten är domför med blott sju nämndemän.
För att förebygga detta har jag uppsatt en motivering, som
efter min tanke skulle åstadkomma mera reda och förhindra missbruk.
Det är blott en motivering, ty klämmen har jag ingenting emot, och
denna motivering lyder sålunda: “Under uttalande af den uppfattning,
att med uttrycket extra rättegångsdagar under lagtima ting icke bör
kunna förstås annan än sådan dag. som icke är i följd med ordinarie
■tingsdagar, utan tillkommit på af vederbörande skedd kallelse, som
föranleder särskild resa till ransakningsstället, samt att icke flera
nämndemän påkallas till urtima ting eller extra rättegångsdagar än att
rätten är domför, får utskottet, som icke funnit något att erinra mot
den föreslagna förhöjningen i anslaget, hemställa", etc. lika med utskottets
kläm.

Jag yrkar bifall till detta förslag.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman! Så vidt jag kunnat fatta
de båda sista talarnes framställning, afser deras förslag att få en de -

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

dilation på hvad som menas med uttrycket “extra rättegångsdagmen
jag tror icke, att något sådant är ur någon synpunkt af behofvet påkalladt.

Hvad beträffar den siste talarens yttrande om antalet nämndemän,
som skulle kunna inkallas, så kan det väl icke komma i fråga att till
en extra rättegångsdag inkalla flere nämndemän än som beböfs för
att få rätten domför.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Sjö: Herr talman! I likhet med den siste talaren kan icke

heller jag inse, att man beböfver frukta för att antaga förevarande
förslag. Jag tror nemligen, att man bör hafva så stort förtroende till
vår domarecorps, att man icke behöfver befara, att eu domare skall
sätta ut några extra sammanträden under det tinget pågår, annat än
då sådant är af behofvet påkalladt. Om så är, tror jag icke heller
att det skulle vara för mycket, om nämndemännen finge ersättning för
dessa resor. Och om de detta finge, kan man väl icke säga, att den
ersättningen skulle blifva öfverdådigt hög, då man vet, att de få ligga
vid tingssammanträden flere gånger om året utan ringaste ersättning.
Och det är icke allenast för resor till tingssammanträden, som de ej
få någon ersättning, utan de få äfven vid flere andra tillfällen, såsom
vägsyner m. m., företaga resor och tillsätta tid utan att få någonting
derför.

Hvad åter beträffar den invändning, som framstäldes af eu talare
på östgötabänken, eller att domaren skulle kunna komma att inkalla
flere än 7 nämndemän, så anser jag alls icke troligt, att så kommer att
ske. Jag känner icke något fäll, då så skett, och jag tror icke heller,
att det framdeles kommer att inträffa, då domaren ju måste veta, att
rätten är domför med 7 nämndemän.

Jag kommer alltså att i likhet med den näst föregående talaren
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Edelstam: Jag ber äfven att få yrka bifall till utskottets
förslag, sådant det nu föreligger. Ty jag är fullt och fast öfvertygad,
att icke någon domare, derest tinget räcker i 2 å 3 dagar och nödvändigtvis
ransakning i brottmål måste förekomma på en extra omedelbart
följande rättegångsdag å ordinarie tingsstället, skall i det officiella
intyg, som han är skyldig att aflemna för att nämndemännen skola
utfå ersättningar, benämna en dylik dag såsom en extra rättegångsdag,
berättigande till ersättning. Han skulle i så fall göra sig skyldig
till tjenstefel, och något sådant tror jag icke någon skulle vilja göra.

Med afseende på det tillägg, som herr Petersson i Brystorp ville
förorda, eller att nämndemännens antal skulle uttryckligen bestämmas
till 7, tror jag det ej går för sig. Domhafvande]! kallar visserligen,
så vidt jag vet, aldrig flere än 7 till dessa ransakningar, men skulle
en sådan bestämmelse antagas, så torde den föranleda ändring i
rättegångsbalken, som för närvarande föreskrifver, att nämndemännen
skola vara högst 12. Om genom någon tillfällighet det skulle behöfvas
att tillkalla en eller ett par utöfver de 7, t. ex. för att få upplysAnrlra
Kammarens Prot. 1892. N:o 9. 2

Angående
ersättning till
nämndemän
för tjenstgöring
å extra
rättegångsdagar.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående ningar från en eller annan ort, der ett brott biifvit begånget, så tror
^tämndernän1 jaS’ detta icke skulle vara till någon skada utan till fördel. Eljest
för tjenst- tror ja8 icke det kan ifrågakomma att kalla flere än 7, och ber dergöring
å extra för att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrad t.
rättegångs

Herr vice talmannen Danielson: Då jag har ansett, att ett

l 0 S-1 förtydligande tillägg bör göras till utskottets motivering i denna fråga,
så tillåter jag mig att instämma uti hvad herr Johansson i Strömsberg
yrkat.

Jag är icke alldeles belåten med den förklaring, som nästföregående
talare här framstält, eller att en domare skulle ådraga sig ansvar för
tjenstefel, om han handlade annorlunda äu så som enligt den talarens
påstående vanligen är fallet. Det är ju möjligt, att så kan vara
förhållandet, men hvarför icke göra saken fullt klar? Hvarför icke
låta nämndemännen få veta utan minsta tvekan, hvad deras lagliga
rätt är? Och hvarför icke låta allmänheten uttryckligen få veta, huru
saken förhåller sig?

Det är väl icke herrarne obekant — jag för min del känner till
den saken från flere olika håll — att vid vanliga tingssammanträden
gemenligen så tillgår, att å förekommande daglistor upptagas vexelvis
brottmål och vexelvis civilmål. Man kan på samma dag handlägga
först ett par tre brottmål och så en hel följd af civilmål. Hvad skulle
nu kunna hindra domhafvauden att sammanföra alla brottmålen på
en viss dag och kalla det för en ransakning i brottmål på en extra
rättegångsdag ?

Det är möjligheten till något sådant, som man nu önskar undanröjd;
man önskar göra saken fullt klar, så att den icke kommer att
bero på domarens åsigt eller nämndemännens uppfattning, utan på en
fullt tydlig lagbestämmelse. Men då nu bestämmelsen icke är rigtigt
tydlig, tror jag det icke skulle skada att tillägga några ord, så att
hvar och en, som skall efterlefva den, utan tvekan kan finna hvad som
är rigtigt eller ej.

Det är visst icke meningen, som herr Sjö tycktes antaga, att vägra
ersättning åt nämndemän, som göra extra resor. Men man vill, att
de för att få denna ersättning skola verkligen hafva gjort extra resor
och icke blott i sammanhang med sina vanliga resor hafva bevistat
blott en extra rättegångsdag i brottmål. Det är blott detta, som utgör
skilnaden mellan utskottets förslag och herr Johanssons i Strömsberg,
och detta senare vill visst icke göra någon inskränkning i nämndemännens
rätt att få ersättning för extra resor. Men så som klämmen
nu är affattad, tror jag icke att detta syfte är klart uttryckt, och
jag skulle verkligen önska, att man nu ville söka få det uttryckt så
klart och tydligt som möjligt.

Jag vill derför instämma med herr Johansson i Strömsberg i hans
yrkande om den förändring i utskottets motivering, att mellan orden
“under lagtima ting" och “då gerningen“ skall inskjutas orden “hvilka
icke äro i följd med vanliga tingsdagar“. På så sätt skulle saken
blifva, synes mig, klart och tydligt uttryckt, och jag kan icke förstå,
hvarför man skulle vilja motsätta sig det. Det skulle blott kosta att

N:o 9.

.Onsdagen den 17 Februari.

trycka ett par rader — ja, det blefve val icke ens en hel rad — men
derigenom skalle hvar och en få veta, hvad han har att rätta sig efter.

Herr Petersson i Brystorp: Här har af föregående talare för klarats

öfverflödigt att göra det förtydligande tillägg i klämmen, som
föreslagits. Jag tror dock icke, att vi göra så mycket för tydligheten
här, när vi skrifva författningar. Jag skall blott bedja att få anföra
ett exempel från utsökningslagen. Der föreskrifves, att executor eller
utmätningsman skall gifva gäldenären bud, när utmätningen skall ske.
Hvem kunde, då den lagen stiftades, tänka sig, att detta skulle komma
att så tolkas, att kronofogden sjelf först reser en gång för att gifva
bud, att han skall komma den och den dagen och göra utmätningen,
och sedan kommer andra gången och gör den? Det kunde ingen tänka
sig, att författningen så skulle komma att tolkas, men den tolkas så,
och ingen kan göra något deråt. J

Hvad herr Sjö’s anförande beträffar, så menade han, så vidt jag
kunde fatta, att det icke skulle vara för mycket, om nämndemännen
skulle få betaldt för alla resor. Ja, om den frågan förelåge, skulle
jag icke hafva något deremot. Men nu är det ju blott fråga om resor
till urtima ting eller extra rättegångsdagar under lagtima ting.
y.“3 Herr Edelstam yttrade, att man vid vissa tillfällen vid brottmålsransakningar
möjligen kunde behöfva inkalla flere än 7 nämndemän
för att få upplysningar. Men att gifva upplysningar tillkommer vittnena,
icke nämnden; nämnden och domaren skola döma, vittnena skola
gifva upplysningar.

Jag håller icke så strängt på mitt förslag till motivering, dermed
må gå huru som helst. Herr Johansson i Strömsberg föreslog ett tilllägg
om extra rättegångsdagar, men jag tror att han dervid glömde
bort att taga med urtima ting, med hvilket dock förhållandet är detsamma.

Jag skall emellertid afstå från mitt yrkande och förena mig i hans.

Sedan herr Petersson i Brystorp sålunda återtagit det af honom
framstälda ändringsförslag, och öfverläggningen härmed förklarats slutad,
återstodo allenast tvenne yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets
hemställan oförändrad och dels på bifall till samma hemställan med
den af herr Johansson i Strömsberg föreslagna ändring. Herr talmannen
upptog hvartdera af dessa båda yrkanden till proposition i
nu nämnd ordning och fann den förra propositionen hafva flertalets
mening för sig. Votering biet likväl begärd, i följd hvaraf nu skedde
uppsättning, justering och anslag af följande voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick statsutskottets hemställan i
nu föredragna mom. b af 4:e punkten i utlåtandet n:o 3, röstar

Ja;

Angående
ersättning till
nämndemän
för tjenstgöring
ä extra
rättegångsdagar.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 9. 20 Onsdagen den 17 Februari.

Vinner nej, har kammaren bifallit nämnda hemställan med den
af herr Johansson i Strömsberg föreslagna ändring.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 95 ja mot
88 nej; och hade alltså kammaren bifallit utskottets hemställan i oförändradt
skick.

Mom. c.)

Bifölls.

Punkten 5.

Bifölls.

Angående Efter föredragning vidare af punkten 6, innefattande utskottets

kngshofratten. hemställan om anvisande af anslag till arfvoden åt krigshofrättens ordförande
och militäre ledamöter, begärdes ordet af

Herr J. H. G. Fredholm: Den af utskottet gjorda hemställan

innebär helt enkelt ett tillstyrkande af Kongl. Maj:ts framställning,
och mot detta tillstyrkande har icke någon af utskottets ledamöter
reserverat sig. Då så är förhållandet, skulle jag icke hafva begärt
ordet i denna fråga, om jag icke dertill hade haft eu särskild anledning.

Den berättelse, som sistlidna års statsrevisorer afgifvit, har icke
ännu kommit till kamrarnes kännedom; men om detta varit händelsen,
skulle herrarne af statsrevisorernas redogörelse för krigshofrätten, för
hvilken utgifterna upptagits till ett belopp af 19,000 kronor, hafva
Tfunnit, att revisorerna dervid gjort en anmälan, på hvilken de ansett
sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet. Då syftet med denna revisorernas
anmälan naturligtvis förlorar hela sin betydelse, om denna
fråga blifver afgjord, innan revisionsberättelsen kommer Riksdagen till
hända, tager jag mig friheten påpeka, hvad statsrevisorerna vid frågan
om krigshofrätten haft att anmärka. Statsrevisorerna anföra först, att
1888 års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes vid utarbetande af förslag till ny rättegångsordning låta till
behandling företaga jemväl frågan om krigshofrättens indragning eller
ombildning. Vidare påvisa revisorerna, att ett af de hinder, som förefunnits
för krigshofrättens öfverflyttande till svea hofrätt — hvilket
många gånger varit ifrågasatt — nemligen att man derigenom skulle
belasta hofrätten med för många göromål, nu vore undanröjdt, derigenom
att Riksdagen år 1890 bifallit Kongl. Maj:ts förslag om inrättande
af en 6:te division och årligen beviljar ett extra anslag till
eu 7:de division.

Jag skulle hafva kunnat nöja mig med att säga detta, men då
denna revisionsberättelse, som icke kommit Riksdagen till hända, blifvit
öfverlemnad till Kongl. Maj:t redan i början af december månad förra
året, synes det mig, som om herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
behagat fästa någon uppmärksamhet vid hvad stats -

Onsdagen den 17 Februari. 21 N:o 9.

revisorerna i fråga om krigshofrätten anfört. Det skulle hafva varit Angående
önskligt, om han i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 ja- krigshofrätten.
nuari detta år, i stället för att, i öfverensstämmelse med hvad som (Forts.)
under föregående år egt rum, helt enkelt hemställa om utgåendet af
detta anslag, derjemte på något sätt för Riksdagen tillkännagifvit, i
hvad mån Kongl. Maj:t vidtagit åtgärder för att bringa detta ärende
till en lycklig lösning.

Det är nu fyra år sedan Riksdagen gjorde förenämnda anhållan
hos Kongl. Maj:t om, att åtgärder måtte vidtagas för indragning eller
ombildning af krigshofrätten, Detta är visserligen icke i och för sig
någon så synnerligt lång tid, men den blir det, om man tillika fäster
afseende vid att denna fråga stått på dagordningen i öfver 50 år. Det
var vid riksdagen 1840—1841 och sedan vid riksdagen 1856—1858
som man först uttalade önskvärdheten af, att krigshofrätten öfverflyttades
till svea hofrätt. Under 1860- och 1870-talen väcktes sedermera
gång på gång motioner i samma syfte, ehuru dessa motioner icke
då kunde föranleda till någon åtgärd, emedan krigslagarne då voro
under omarbetning. Slutligen utarbetade chefen för justitiedepartementet
år 1881 ett förslag till krigshofrättens öfverflyttning till svea
hofrätt, men detta förslag strandade på de anmärkningar, som högsta
domstolen deremot gjorde. Chefen för justitiedepartementet förklarade
dock, att dessa anmärkningar med lätthet skulle kunna häfvas, endast
hären finge eu ny organisation, och man satte således krigshofrättens
indragning eller ombildning i samband med frågan om en ny härordning.
Som bekant är, fingo vi icke någon ny härordning, och krigshofrätten
förblef orubbad som förut. Detta föranledde 1884 års statsrevisorer
att upprepa förutnämnda anhållan rörande krigshofrättens indragning,
och sedan väcktes motioner i lika syfte vid riksdagarne 1887
och 1888, hvilka gåfvo anledning till Riksdagens uttalande år 1888. *

Men kan denna fråga icke lösas, utan att kopplas i hop med något
annat; först med ett omarbetande af krigslagarne, sedan med frågan
om en ny härordning, och nu sist med en ny rättegångsordning, då
tror jag det icke någonsin skall blifva möjligt att få ett slut på densamma.
Derom torde man dock kunna vara ense, att det icke är
lämpligt att allt framgent bibehålla krigshofrätten med dess ledamöter
på ständiga förordnanden. Det ser nästan ut, som om det skulle
komma att gå med denna sak som det gick med kommerskollegium,
och då jag tror, att detta icke vore en lycklig lösning af frågan, vågar
jag anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, att frågan om krigshofrättens
indragning snart måtte framläggas till slutligt afgörande.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Det
är alldeles riktigt, hvad som blifvit omnämndt, att statsrevisorerna uttalat
klander deröfver, att Kongl. Maj:t icke vidtagit någon åtgärd
med anledning af Riksdagens skrifvelse år 1888. Detta klander af
statsrevisorerna beror emellertid på ett misstag. Revisorerna hafva
icke skaffat sig fullt noggranna upplysningar i ämnet. Om de det
gjort, skulle de funnit att Kongl. Maj:t med anledning af Riksdagens

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående omnämnda skrifvelse, i hvilken begärdes, att frågan om indragning af
krigshofrätten. krigshofrätten skulle tagas i öfvervägande vid upprättandet af ny rätte*■
or s'') gångsordning, just fattat ett sådant beslut. Kongl. Maj:t har nemligen
remitterat skrifvelsen till lagberedningen att tagas i öfvervägande,
när frågan om domstolarnes organisation der förekommer.

Man har klandrat mig, för att jag icke i statsrådsprotokollet omnämnt
revisorernas anmärkning. Jag har trott, att jag ej behöfde
svara på aumärkningen, förr än revisorernas berättelse förekommer
till behandling i Riksdagen. Då blifver tillfälle för mig att lemna
den upplysningen, att revisorerne misstagit sig, då de påstått, att Riksdagens
skrifvelse lemnats utan afseende, så att någon åtgärd med anledning
af densamma ej vidtagits. Det är nemligen så, att Kongl.
Maj:t bifallit just hvad Riksdagen i detta ärende hemstält.

Vidare har herr Fredbolm uttryckt sin förundran öfver, att några
åtgärder icke vidtagits att öfverlemna de göromål, som nu tillkomma
krigshofrätten, till svea hofrätt, sedan densamma erhållit eu 6:te division
på ordinarie stat, och anslag på extra stat för hvarje år blifvit
beviljadt — och som jag hoppas äfven i år skall beviljas — för en
7:de division för att nedarbeta balansen. Det torde vara lätt att inse,
att det icke är lämpligt att till en hofrätt, som är så öfverhopad med
göromål, att den måste årligen begära anslag till en extra division för
att nedarbeta balansen, öfverlemna de göromål, som hittills handhafts
af ett annat embetsverk; och om så skedde, så skulle detta medföra
större kostnader, än de som nu föranledas af krigshofrätten. Detta
kan man inhemta af det utlåtande, som i ämnet afgifvits af högsta
domstolen. Jag känner detta utlåtande, ty jag var en af de högsta
domstolens ledamöter, som granskade det af herr Fredholm omnämnda
förslaget.

Herr J. H. G. Fredholm: Skulle jag i mitt anförande hafva uttryckt
mig mindre tydligt, så anhåller jag nu att få göra den förklaringen,
att det aldrig kunnat falla mig in att uttala något “klander'''' mot herr
justitieministern, och jag kan icke medgifva, att jag begagnat ett sådant
uttryck. Jag tillät mig endast uttrycka den åsigten, att det hade
varit önskligt, att han behagat lemna Riksdagen några närmare upplysningar
angående påpekade förhållande. De upplysningar, som herr
justitieministern meddelade derom, att Kongl. Maj:t år 1889 remitterat
ärendet till lagberedningen, torde i sjelfva verket icke kunna anses
vara tillräckligt upplysande, alldenstund Riksdagen icke derjemte erhållit
ringaste kännedom om huru lång tid, som kan komma att åtgå,
innan lagberedningen kan beräknas blifva färdig med sitt förslag till
ny rättegångsordning, och dessförinnan kan ju icke frågan om krigshofrätteris
indragning eller ombildning förekomma till slutligt afgörande.
Medan jag har ordet skall jag be att till bemötande af hvad herr
justitieministern anfört få nämna att, ehuruväl den omtalade extra
divisionen i svea hofrätt tillkommit för det särskilda ändamålet att
nedbringa antalet af der balanserade, ännu oafgjorda mål, synes mig
likväl en öfverflyttning till nämnda hofrätt af de mål, som nu handläggas
af krigshofrätten, icke böra i nämnvärd mån försvåra denna

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

divisions uppgift, under förutsättning att enahanda förhållande råder
nu som under hela 1870-talet, eller att antalet mål, som krigshofrätten
har att behandla, icke i medeltal uppgår till mer än 25 om året.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 7.

För nya lagberedningen hade Kongl. Maj:t för år 1893 äskat ett
extra anslag å samma belopp, som för innevarande år finnes i sådant
afseende anvisadt, eller 40,000 kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att ett extra anslag af 35,000
kronor måtte för år 1893 för nya lagberedningen anvisas.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar H. P. P. Tamm, V. N. Ekenman, It. G. von Hedenberg,
friherre A. B. von Krcemer och K. Bohnstedt, som ansett, att
Kongl. Maj:ts förslag bort oförändradt af utskottet förordas;

af herrar P. Andersson och S. G. von Friesen, som yrkat, att
utskottet måtte föreslå anslagets nedsättande till 30,000 kronor.

I fråga härom anförde

Herr Lilienberg: Regeringen har föreslagit, att ett anslag till
nya lagberedningen af 40,000 kronor skulle utgå äfven för nästa år.
Det är då en pligt att se till, huruvida denna institution, eller den
nya lagberedningen, fortfarande kan anses vara behöflig. Jag får för
min del säga, att jag i detta afseende hyser betänkligheter. I)å nya
lagberedningen på 1870-talet först inrättades, förelågo till behandling
flera stora frågor, såsom frågan om ändring i utsökningsväsendet, om eu ny
vattenrättslagstiftning, och framför allt frågan om ombildning af hela
rättegångsväsendet. I alla dessa frågor och flera dertill har nya lagberedningen
afgifvit betänkauden, som i flera fall ledt till lagstiftning.
Men såvidt jag kan finna, föreligga icke för den närmaste framtiden
några sådana större lagstiftningsarbeten. Jag föreställer mig derför,
att man nu mera skulle kunna tills vidare reda sig med en komité,
bestående af expeditionschefen i justitiedepartementet, byråchefen för
lagärenden samt en eller flere utifrån tillkallade, och att, om någon
gång en större komité skulle befinnas erforderlig för något mera vidtomfattande
lagstiftningsarbete, en sådan för ändamålet kunde tillsättas.
Jag tror att man på det sättet skulle vinna den fördelen, att en dylik
komité inom departementet eller särskild! tillsatt kommission skulle
komma att arbeta efter bestämda anvisningar af departementschefen,
samt att det under sådana förhållanden icke skulle komina att inträffa,
hvad som nog någon gång händt, att, efter ett vidlyftigt arbete, det
afgifna förslaget likväl icke ansetts lämpligen kunna till någon lagstiftning
föranleda.

Jag har ansett mig böra nämna detta; men vill dock icke fram -

Angdende

krigshofrätten.

(Forts.)

Angående
nya lagberedningen.

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.)

ställa något yrkande om anslagets indragning, utan skall, under förhoppning
att regeringen beaktar dessa af mig nu uttalade betänkligheter,
för min del medgifva, att anslaget må beviljas, måhända dock
till något lägre belopp än regeringen föreslagit, vare sig af 35,000
kronor, hvarom utskottet hemstält, eller med den nedsättning till

30,000 kronor, som vissa reservanter ifrågasatt.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:.
När nya lagberedningen på 1870-talet inrättades, skedde det derför,
att representationen vunnit erfarenhet om, att lagstiftningsarbetet icke
lämpligen kunde fortgå som förut genom förslags utarbetande af särskilda
komitéer. Det ansågs vara lämpligare att uppdraga detta åt
en ständig lagberedning, som kunde arbeta efter en viss plan och oafbrutet
vore sysselsatt med upprättande af förslag till lagar. Den ärade
talare, som näst före mig hade ordet, antydde, att lagberedningen afgifvit
förslag, som icke ledt till något resultat. Det kan icke förnekas,
att så någon gång varit fallet, men jag tror att det skulle inträffat
oftare, om förslagen utarbetats af särskilda komitéer, ty erfarenheten
visar, att flertalet af de lagförslag, som uppgjorts af sådana komitéer,
icke vunnit Riksdagens bifall.

Hvad lagberedningens arbete beträffar, så har det icke blifvit utan
resultat. Jag ber att få erinra om, att vi efter förslag af lagberedningen
fått till stånd en ny utsökningslag. Vi hafva vidare erhållit
nya lagar angående vattenrätten, nemligen förordningen angående jordegares
rätt öfver vattnet på hans grund, förordningar om allmän farled
och om allmän flottled samt ny flottningsstadga, en lagstiftning,
som för vissa delar af landet är af synnerlig vigt och som, efter förslag
af lagberedningen, vunnit sin lösning, sedan 2 komitéer efter hvarandra
fruktlöst utarbetat förslag i ämnet.

Vidare har genom lagberedningen åvägabragts en ny lag om preskription
af klander å jordafång. Derefter sysselsatte sig lagberedningen
en längre tid med förberedande arbeten i fråga om rättegångsväsendets
ombildaude. Det var icke speciella lagförslag, som upprättades,
utan det var hvad man kallar ett principbetänkande, som,
efter hvad många af herrarne torde känna, är ett mycket digert arbete
i 4 delar. Detta principbetänkande blef sedan granskadt af den
förstärkta lagberedningen, som var ett slags mindre riksförsamling,
deri flere riksdagsmän voro ledamöter och uttalade sina åsigter i de
vigtigaste principfrågorna. Meningen var, att lagberedningen skulle af
dessa uttalanden hemta ledning och stöd för sina blifvande specialförslag.
Efter dessa förberedande arbeten fick lagberedningen i uppdrag
att börja omarbetningen af rättegångsbalken, som är ett mycket
vidsträckt område i vår lagstiftning. På det sistnämnda lagstiftningsområdet
har utarbetats förslag till lag om åtalsrätt och skadeståndstalan
och om förberedande undersökning i brottmål. Detta förslag
har väl icke lyckats vinna Riksdagens bifall, men jag vågar derom
uttala det omdömet, att det är af stort värde och längre fram skall
blifva till nytta, då arbetet på rättegångsväsendets ombildning längre
framskridit, så att flere delar deraf kunna framläggas till antagande,

Onsdagen den 17 Februari. 25

ty då kan detta förslag, till vissa delar omarbetadt, å nyo framläggas
och jemte öfriga delarne af rättegångsordningen kodifieras till en fullständig
lag. Vidare har utarbetats förslag till lag om skiljemän, hvilket
förslag af Riksdagen blifvit antaget; och sedan har lagberedningen
eu längre tid varit sysselsatt med ett mycket oneröst och svårt arbete,
nemligen att uppsätta förslag till lag angående äkta makars inbördes
egendomsförhållanden. För detta arbete hade lagberedningen fått instruktion
af Riksdagen, som antagit vissa principer, på hvilka lagförslaget
skulle hvila; och lagberedningen har sökt att ställa sig Riksdagens
önskningar till efterrättelse; men i följd af de på förhand bestämda
principerna uttalades under arbetet så många stridiga åsigter,
att en hvar af lagberedningens ledamöter var antecknad som reservant
mot eu eller annan del af förslaget. Vid föredragning af förslaget i högsta
domstolen gjorde domstolens samtlige ledamöter synnerligen graverande
anmärffliingar icke så mycket mot lagberedningens sätt att utföra lagförslaget,
utan fast hellre mot de af Riksdagen antagna grunderna, hvilka
ansågos icke kunna godkännas. Detta lagförslag har sedermera föredragits
inför Kong). Maj:t, som förklarat sig icke kunna aflåta proposition om förslagets
antagande till lag. Sedan lagberedningen afgifvit nyss omförtnälda
förslag har den, såsom herrarne torde minnas, verkstält en
revision af strafflagen, hvilken ledde till det resultat, a,tt lag utfärdades
1890 års sommar. Sedermera har lagberedningen upprättat och
afgifvit förslag om bevisningen inför rätta. Detta förslag är remitteradt
till högsta domstolen och hvilar ännu bland dess ledamöter. Till
denna Riksdag kan förslaget alltså ej framläggas. Äfven andra delar
af rättegångsordningen äro af lagberedningen behandlade. Förslag äro
nemligen afgifna om lagar angående domsagas kansli och om andra
i sammanhang dermed stående lagförändringar. Dessa förslag remitterades
till utlåtande af rikets samtliga landtdomare samt af hofrätterna,
och det sista utlåtandet har nyligen inkommit. Äfven högsta
domstolens utlåtande öfver dessa förslag torde böra infordras, innan
de kunna föreläggas Riksdagen. De af lagberedningen senast utarbetade
förslagen röra den del af rättegångsbalken, som handlar om
fullföljd af talan. Det är dessa förslag, som omnämnas i bilagan till
statsrådsprotokollet angående regleringen af andra hufvudtiteln, och
utgöras förnämligast af två större lagar, den ena om fullföljd af talan
i civilmål, den andra om sådan fullföljd i brottmål, hvartill komma
åtskilliga lagar om ändring i befintliga förordningar, som hafva sammanhang
med ämnet, sammanlagdt icke mindre än 13 lagar. Med
dessa förslag har någon åtgärd ännu ej hunnit vidtagas. Med hvad
jag hittills anfört har jag velat visa, att lagstiftningen i ganska väsentliga
delar förts framåt under den tid, lagberedningen arbetat. Om
dess arbeten afbrötes, komme lagstiftningsarbetet att hvila en längre
tid, ty om nya komitéer skola fortsätta lagberedningens arbeten, måste
de nya ledamöterna först läsa sig in i ämnet och behöfde en längre
beredelsetid.

Den förste talaren i nu föredragna punkt anvisade eu väg, nämligen
att uppdraga utarbetandet af lagförslag åt ett slags departementskommissioner,
bestående af expeditionschefen i justiedepartementet

N.o 9.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående och byråchefen för lagärenden jemte ett par särskildt tillkallade mednya
lagbered- lemmar. jag tror emellertid, att det skulle blifva mycket hindersamt
(Forts) till ständiga ledamöter i en dylik kommission hafva embetsman

med så vigtiga värf, som'' expeditionschefen och byråchefen för lagärenden
hafva. Detta, tror jag, skulle försinka arbetet högst betydligt;
och det är derför icke att tillråda. För närvarande är stadgadt,
att byråchefen för lagärenden skall deltaga i lagberedningens arbeten,
då hans öfriga embetsgöromål det medgifva. Men det är långa tider,
då han sysselsätter sig med föredragning i högsta domstolen, och då
han alltså icke kan vara med i lagberedningen.

Hvad beträffar den fråga, som nu egentligen föreligger, nemligen
om anslag till nya lagberedningen, så har utskottet föreslagit, att detta
skall nedsättas från 40,000 kronor till 35,000 kronor, och det skäl,
som är anfördt för nedsättningen, nemligen att under de tre sista
åren årliga kostnaden för nya lagberedningen icke uppgått »till fullt

35,000 kronor, synes nog vara talande. Jag ber få framhålla, att det
åberopade förhållandet har sina särskilda orsaker. Det har under de
tre sista åren inträffat, att ledamöter af lagberedningen blifvit befordrade
till andra tjenster och sålunda upphört att vara ledamöter i lagberedningen.
Det har då icke varit möjligt att genast insätta nya ledamöter
derstädes, och eu ledamotsplats har då fått stå ledig, intilldess lagberedningen
slutat det arbete, som den haft före, ty det skulle varit
olämpligt att genast sätta en ny ledamot i den afgångnes ställe. Vid
omnämnda förhållandet hafva besparingar uppkommit under de senare
åren. Nu vill jag icke påstå, att för det år, hvarom nu är fråga,
skulle behöfvas större anslag, än utskottet föreslår, nemligen 35,000
kronor. Det är visserligen icke tillräckligt för året, ty det är nätt
och^jemnt det belopp, som åtgår till ledamöternas arfvoden, och det
finnes sedan ingenting öfver till hyra för lokal, till arfvode åt vaktmästare
och till skrifmaterialier. Men som herrarne se af betänkandet,
så finnes det på de för de föregående åren beviljade anslagen
en reservation, uppgående till något öfver 5,000 kronor, och med tillhjelp
af denna torde man nog kunna reda sig för år 1893. Vid sådant
förhållande, och då med afseende å anslagets natur framställning
om detsammas beviljande måste vid hvarje riksdag förnyas, har jag
icke skäl att nu göra framställning om höjning af anslaget utöfver
hvad utskottet anslagit. Jag vill dock framhålla, att för arbetet i
lagberedningen erfordras icke sällan att tillkalla sakkunniga personer,
som en kortare tid deltaga i arbetet, och då behöfves det aflöning
äfven för dem, men knappar man in allt för mycket på anslaget, så
finnes ej tillgång härtill.

Herr von Frie sen: I den reservation, som af en kamrat inom

statsutskottet och mig afgifvits beträffande detta år efter år beviljade
anslag, hafva vi utgått från synpunkten af detta anslags beskaffenhet
att vara ett extra andag. Det har dervid synts oss oegentligt, att
detta anslag blifvit tilltaget så högt, att å detsamma kuunat uppstå
jemförelsevis stora besparingar. Ja, oegentligheten har gått så långt,
att Kongl. Maj:t inkommit till Riksdagen med förslag och Riksdagen

Onsdagen den 17 Februari. 27 N:o 9.

äfven medgifvit, att de besparingar, som blifvit gjorda å detta för ett Angående
visst ändamål anvisade anslag, måtte få användas för andra ändamål, nyan^9^red''
under det att för dylika fall Kongl. Maj:t dock vid behof har att till- (FortsO
gå eu på hvarje hufvudtitel befintlig s. k. allmän besparingsfond. Eu
sådan finnes ju äfven å den hufvudtitel, under hvilken ifrågavarande
post förekommer. Enligt rikshufvudbokens kapitalkonto uppgick densamma
för år 1891 till 38,909 kronor 15 öre. Om nu Kongl. Maj:t
får än ytterligare rätt att förfoga öfver dessa besparingar, derigenom
att tillstånd lemnas att använda besparingarne å ett extra anslag för
andra ändamål, än detsamma åsyftat, så synes mig att denna dispositionsrätt
går för långt och längre än som ursprungligen varit Riksdagens
afsigt i fråga om de allmänna besparingsfonderna.

Jag upprepar ännu en gång att, då detta anslag är ett extra
anslag, så borde detsamma icke tilltagas högre än som för hvarje år
behöfdes. Nu hafva emellertid, såsom af utskottsbetänkandet inhemtas,
utgifterna för nya lagberedningen under de tre sista åren utgjort:
år 1889 32,953 kronor 7 öre, år 1890 34,696 kronor 32 öre och år 1891
32,896 kronor 71 öre. Någon anledning, hvarför utgifterna under
nu ifrågavarande år skulle komma att uppgå till högre belopp, finnes
åtminstone icke i statsverkspropositionen angifven. Således synes det
mig att 33,000 kronor, som är ett ungefärligt medeltal, skulle blifva
det belopp, som nya lagberedningen komme att behöfva för år 1893.

Nu förefinnes, såsom herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
omnämnde, från år 1891 en besparing, öfverstigande 5,000
kronor. Beviljas här 30,000 kronor, så skulle det tillgängliga beloppet
uppgå till 35,000 kronor. Läggas härtill de besparingar, som måhända
kunna göras äfven för innevarande år, så blir det disponibla beloppet
större än under något föregående år, hvadan ett större anslag än

30,000 kronor nu utan tvifvel icke behöfver för år 1893 beviljas.

Detta är det skäl, som har varit för oss reservanter bestämmande.

Nu kan man ifrågasätta lämpligheten att på detta sätt rubba
ett belopp, som i och för sig visserligen egentligen utgår i form af
ett extra anslag, men för en institution, som man anser vara af stadigvarande
natur. Dervid kommer man då in på en fråga, som berörts
af båda de föregående talarne, eller den, om denna institution bör vara
stadigvarande. Den förste talaren har satt detta starkt i tvifvelsmål,
under det att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet haft
en motsatt uppfattning. Jag är icke jurist och kan således icke bedöma,
på hvad sätt lagstiftningsarbetet bör ordnas, men det tinnes
vissa fakta, som för mig göra temligen tydligt, att, ehvad denna institution
än borde vara, den dock i sjelfva verket icke är stadigvarande.

Till denna åsigt kommer man, då man t. ex. har sig bekant, att af
dess nuvarande ledamöter endast en suttit i densamma i 7 år, under
det att af de öfriga en fungerat i 5 år, en i 4 år och 2 i ett år,
samt att ombytet i öfrigt varit ganska starkt. Jag vill härvid icke
tala om byråchefsembetet för lagärenden inom justitiedepartementet,
hvilket embete just borde gifva lagberedningen den egentliga stabiliteten
men som under loppet af det, sista årtiondet har bekliidts af icke
mindre än 6 olika personer. Visserligen vill jag icke, att det skall

N:o 9.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

växa mossa å embetsmännen på deras platser — men jag vill icke
heller, att så pass vigtiga embeten, som det nyss omnämnda, skola
endast användas såsom språngbräden, från hvilka den ene efter den
andre hoppar till andra platser. Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framhöll, huru ansvarsfullt det förevarande embetet vore,
—• och det borde det väl också vara. Men den omständigheten
har emellertid — i förbigående sagdt — icke hindrat, att dess innehafvare
kunnat vara extra ordinarie tjensteman i civildepartementet
med ett extra arfvode af 2,000 kronor, jemte det att han tillika är
ledamot af nya lagberedningen.

Jag har också fäst mig vid det förhållandet, att regeringen icke
heller tyckes vilja, att denna institution skall få sådana ärenden till
behandling, som äro af någon större vigt. I en tidning af gårdagen
läste jag nemligen, att till den nya lagberedningen öfverlemnats lagfrågor
af så oväsentlig art, som frågan om boskilnad och om skiluaden
mellan fäst och lös egendom. Dylika ärenden synas mig lika väl
kunnat ötverlemnas till behandling af, om så skall vara, en komité —
i sådant fall blefve det mycket billigare kostnad för statsverket, än
som nu utgår för ändamålet.

Herr talman! På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till det
af mig och min medreservant inom utskottet framstälda förslag om
anslagsbeloppets nedsättande till 30,000 kronor för år 1893.

Häruti instämde herr O. Olsson i Stockholm.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Herr von Friesen, hvilken sist hade ordet, uttalade sitt klander deröfver
att till lagberedningen nyligen öfverlemnats ett så obetydligt
ärende, som frågan om ändring i boskilnadslagen. Härtill vill jag
genmäla, att, då inom lagberedningen, som senast varit sysselsatt med
ett stort lagförslag, en ledamots plats snart väntades blifva ledig, så
ansågs det lämpligt att, till dess komplettering egt rum, under tiden
gifva de qvarvarande ledamöterna sysselsättning med några ärenden af
mindre omfattning. Att det var lämpligt att öfverlemna omnämnda
ärende till nya lagberedningen, kan man finna deraf, att detta ärende
var föranledt af och stod i samband med det större Förslag, som jag
förut omnämnt, nemligen det om äkta makars förmögenhetsförhållanden.
De nuvarande ledamöterna hafva förut satt sig in i ämnet
och böra derför lättast kunna bringa frågan till afgörande.

Den andra af de frågor, som senast remitterats till nya lagberedningen,
betecknades af herr von Friesen såsom synnerligen lättlöst.
Men jag vågar påstå motsatsen, och tror, att det icke skulle vara
så lätt för en komité att lösa den. Deremot torde nya ^lagberedningen
kunna lyckas att efter tagen kännedom om den utländska
lagstiftningen i ämnet framlägga ett lagförslag, som är möjligt att
antaga.

Så vidt jag fattade det rätt, yrkade herr von Friesen en nedsättning
af anslaget till 30,000 kronor, och detta tror jag att hvar och
en af kammarens ledamöter skall finna vara detsamma som att vilja

Onsdagen den 17 Februari. 29

afslå alltsammans. Ty ensamt arfvodena till lagberedningens ledamöter
uppgå till 35,000 kronor, och beredningens öfriga utgifter, såsom
till förhyrande af embetslokal, vaktbetjening, skrifmaterialier o. d.,
utgjorde under sistlidet år 3,190 kronor. Kongl. Maj:t blefve sålunda
genom anslagets bestämmande till endast 30,000 kronor urståndsatt att
fortfarande hafva denna lagberedning så sammansatt som den hittills
varit.

Jag vågar derför uttala den förhoppning, att kammaren åtminstone
måtte bifalla hvad statsutskottets majoritet i den föredragna punkten
föreslagit.

Herr Svanberg: Jag vill nu icke inlåta mig på frågan, huru

vida de här i dag framstälda anmärkningar mot nya lagberedningen
kunna vara i mer eller mindre män befogade eller icke, ej heller derpå,
om det nu kan vara tid för Riksdagen att ombilda nya lagberedningen
till en byrå. Med erinran, att det var just på grund af Riksdagens
begge kamrars år 1874 fattade samstämmiga beslut som denna
beredning tillkom, och detta emot dåvarande justitiestatsministern Adlercreutz’
önskan, hvilken hellre ville hafva en lagbyrå än en beredning,
tillåter jag mig nu endast fästa kammarens uppmärksamhet på det
mindre rigtiga och lämpliga deri att, då nya lagberedningen ännu icke
blifvit utdömd, utan dess verksamhet kommer att fortfara, undandraga
densamma de medel, som nödvändigt erfordras för att beredningen
skall kunna behörigen fullgöra sitt åliggande. Åtminstone vill jag icke
vara med om att på detta sätt döda nya lagberedningen. Såsom herr
justitieministern nyss upplyste, och på sätt man äfven inhemtar af
statsutskottets utlåtande, finnas visserligen på nya lagberedningens stat
besparingar så pass stora, att man mycket väl kan gå in på utskottets
förslag att för nästa år icke bevilja mer än 35,000 kronor för ändamålet.
Besparingarna hafva, såsom hufvudsakligen redan upplysts,
i synnerhet skett derigenom, att under de fem senaste åren arfvodena
icke till fullo utgått, enär åtskilliga ledamöter af lagberedningen under
tjenstgöringstiden blifvit kallade till andra sysslor, och då har icke
ansetts lämpligt att genast utse en ny ledamot i den afgångnes ställe,
utan de återstående ledamöterna hafva fått afsluta behandlingen af
den eller de föreliggande frågorna, innan en ny ledamot tillkallats.
Nu är en ledamotsplats ledig, och om den besattes under nästa år,
kommer, så vidt jag förstår, lagberedningen ovilkorligen att ensamt
till arfvoden behöfva 35,000 kronor. Såsom herrarne må hända veta,
åtnjuter nemligen nya lagberedningens ordförande 10,000 kronor årligen
och hvardera af de 3 ledamöterna — jag räknar icke med byråchefen
för lagärenden i justitiedepartementet — 7,000 kronor, hvilket
tillsammans utgör 31,000 kronor. Vidare har under flera år f. d. presidenten
Berg för biträde åt nya lagberedningen åtnjutit 4,000 kronor
årligen. Detta gör tillhopa 35,000 kronor. För bestridande af kostnaderna
för lokal, vaktbetjening, inbindning af böcker m. fl. expenser
erfordras 5,000 kronor, och härtill få nu användas de besparade 5,000
kronor. Men om anslaget nedsättes till 30,000 kronor, hvarmed skola
då de nämnda expenserna bestridas? Dessutom komme då icke, såsom

N:o 9.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.)

N:o 9. 30 Onsdagen den 17 Februari.

Angående herr justitieministern äfven nämnde, att finnas några medel disponibla
nya lagbered- fgr tillkallande af extra ledamöter, såsom det flere gånger skett.; Enmragen
skildt vet jag, att två eller flere ordinarie häradshöfdingar varit tillkallade
för att biträda nya lagberedningen vid handläggning af frågorna
om domsagas kansli samt om ändringar i strafflagens straffbestämmelser.
Att pruta på de från beredningen utgående arfvoden
kan väl icke heller vara lämpligt, ty de böra icke sättas lägre än de
nu äro, för så vidt man skall kunna för uppdragen förvärfva tillräckligt
erfarna jurister.

Jag anser sålunda, att om nya lagberedningen skall lefva, måste
den lefva på hederligt sätt, och jag kommer derför också att rösta för
statsutskottets förslag om beviljande af 35,000 kronor.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Då
jag senast hade ordet, glömde jag besvara ett par yttranden, som fäldes
af herr von Friesen, och jag ber derför att nu få göra detta.

Han antydde att Kongl. Maj:t icke behöfde vara i förlägenhet för
penningar, äfven om det mindre anslaget, som han föreslog, beviljades,
ty det funnes, menade han, tillgångar i besparingarne på hufvudtiteln.
Jag vill då deremot erinra, att Kongl. Maj:t icke eger använda dylika
besparingar till andra ändamål än sådana, hvilkas behöflighet icke
blifvit af Riksdagen pröfvad, men det ändamål, för hvilket medel i den
föredragna punkten äskats, är just ett sådant, hvars behöflighet Riksdagen
särskildt pröfvat, och derför lärer det vara hinder för att använda
besparingarne för samma ändamål. Jag vill också framhålla, att statsverket
icke lidit det ringaste på att besparingar på anslaget till lagberedningen
uppkommit, ty det har åtminstone icke mig veterligt från
anslaget till lagberedningen anvisats något för främmande ändamål, och
de uppkomna reservationerna på anslaget, hvilka varit jemförelsevis
rätt betydliga, hafva, på förslag af Kongl. Maj:t, disponerats af Riksdagen,
hvilken anvisat:

år 1888................................. kronor 9,764: —

„ 1889................................... „ 5,686: —

„ 1890.......................... „ 7,046: —

„ 1891................................. „ 5,303: —

och i en efterföljande punkt af förevarande betänkande är hemstäldt
att af besparingarna använda 2,000 kronor. Reservationerna hafva
uppstått under en lång följd af år och hafva de tre sista åren varit
störst, men Riksdagen har användt allt utom något öfver 5,000 kronor.

Herr Biilow: För omkring 12 år sedan tillsattes nya lagbered ningen,

uppenbarligen endast för att yttra sig öfver några stora frågor,
som då förelågo, men alls icke för att blifva nära nog ett stadigvarande
embetsverk. Efter 3 å 4 års arbete kom denna nya lagberedning fram
med ett principbetänkande, innefattande dess åsigt om den riktning, i
hvilken reformerna på lagstiftningens område skulle gå. Då tillkalla -

Onsdagen den 17 Februari. 31 N:o 9.

des en del andra jurister för att yttra sig om detta principbetänkande, Angående
och när man så efter 7 år fick veta hvad lagberedningen uträttat, nya lagberedbefans
det egentligen endast vara småsaker. Eu enda stor sak hade
den likväl hunnit med, nemligen att använda 300,000 kronor. Ett
större lagförslag, nemligen om ändringar i brottmålslagstiftningen, har
nya lagberedningen visserligen utarbetat, men det torde vara allmänt
bekant, huru detta lagförslag svårligen kalfatrades i synnerhet af
juristerna, i följd hvaraf man sedermera icke hört något vidare derom.

På grund af nya lagberedningens verksamhet hafva tillkommit lagen
om skiljemän, lagen om ersättning åt vittnen i brottmål jemte några
andra smärre lagar, som justitieministern nyss omnämnt. Dessa torde
emellertid alls icke kunna räknas till något storverk i lagstiftningsväg.

Lagförslaget angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden har
ännu icke kommit fram till Riksdagen. Motioner hafva väckts i detta
ämne, men dessa hafva icke kunnat främjas af Riksdagen, just derför,
att frågan vore föremål för nya lagberedningens behandling. Ofta, dä
det varit fråga om reformer på lagstiftningens område, har såsom skäl
deremot anförts, att frågan läge hos nya lagberedningen, och har så
icke varit fallet, har det hetat, att nya lagberedningen tänker taga i
hop med denna sak. På detta sätt har man på 12 års tid icke kommit
långt, men man har nu hunnit använda ungefär eu half million
kronor. Jag anser, att det ligger sanning i det kända yttrandet, att
en institution aldrig reformerar sig sjelf, och jag tror icke det vara
möjligt att få lagstiftningsväsendet reformeradt uteslutande af jurister.

Man bör höra juristers råd, när större lagfrågor föreligga i Riksdagen,
men icke hafva någon permanent komité eller något slags embetsverk
för denna sak, ty i senare fallet kommer man ej framåt.

För min del instämmer jag med herr von Friesen och yrkar anslagets
sättande till 30,000 kronor för att sedan gå ännu längre och
göra af med hela lagberedningen sådan den nu är. Man borde, såsom
sagdt, endast fråga den till råds, då stora lagfrågor föreligga, och detta
var också meningen, då nya lagberedningen först tillsattes.

Herr von Friesen: Då jag senast hade ordet, lärer jag hafva

yttrat, att några obetydliga lagförslag hänskjutits till nya lagberedningen.
Om jag yttrade detta — hvilket jag alls icke vill förneka —
ville jag dermed endast hafva sagdt, att de åsyftade lagförslagen ingalunda
äro af betydelse i jemförelse med de störa lagfrågor, som i
synnerhet intressera vår tid, ej heller kunna i betydelse jemföras med
dem, som ursprungligen varit föremål för nya lagberedningens arbeten.

Med afseende å den här uttalade uppfattningen af hvad jag skulle
hafva yttrat rörande besparingarnes användande, vill jag blott nämna,
att jag förmodligen uttryckt mig otydligt. Det har nemligen icke varit
min mening att påstå, det Kongl. Maj:t skulle af de allmänna besparingarna
å hufvudtiteln kunna använda något för nya lagberedningen,
utan det ändamål, för hvilket dessa skulle kunna användas och hvarpå
jag då syftade, var utgifterna för komitén för utarbetande af förslag
till lagar angående solidariska bolag och aktiebolag. Till detta ändamål
har, så vidt jag vet, icke något särskildt anslag anvisats, och der -

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående till kunde val sålunda den allmänna besparingsfonden användas, likasom
nya lagbered- ock till andra dylika ändamål, men derigenom att mer än en gång så
ningen. jcke skett hafva besparingarna på denna hufvudtitel blifvit större än
'' '' eljest — nu särskild! blifva de 2,000 kronor större, om, såsom jag an tager,

Riksdagen kommer att bifalla statsutskottets hemställan i punkt 10.

Jag har icke heller yttrat, att Kongl. Maj:t skulle hafva förfogat
öfver besparingarna på detta anslag utan att höra Riksdagen. Någon
sådan orimlighet kunde jag icke förutsätta från Kongl. Maj:ts sida.
Men säkert är, att, om icke Kongl. Maj:t och Riksdagen hade anlitat
besparingarna på detta extra anslag för vissa ändamål, så hade mången
gång besparingarna å den allmänna besparingsfonden i stället fått för
dessa ändamål anlitas — med säkerhet hade så kunnat ske för det
nyss nämnda ändamål, beträffande hvilket i 10:de punkten af detta
utskottsbetänkande förekommer förslag.

Hvad åter beträffar talarens på göteborgsbänken anmärkning, att
det vore omöjligt att upprätthålla nya lagberedningen, om anslaget
sattes till endast 30,000 kronor, så ber jag att ännu en gång få betona,
att de besparingar, som funnos tillgängliga vid 1891 års slut,
uppgå till öfver 5,000 kronor. Tillsammans med de 30,000 kronor,
som reservanterna föreslagit, uppgår då beloppet till 35,000 kronor.
Vidare är det antagligt, att, då under de föregående åren besparingar
gjorts, vexlande mellan 6 och 7,000 kronor, förhållandet skall blifva
detsamma äfven i år; och äfven om jag antager, att de i år blifva
något mindre, än de förut i medeltal varit, torde de i alla fall komma
att uppgå till minst 5,000 kronor. Lägger man nu äfven dessa besparingar
till det nyss anförda beloppet, så kommer man till en summa
af öfver 40,000 kronor, och det är mer än någon har påstått skulle
behöfvas för nya lagberedningen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Jonsson i Hof: frågan huru vida den af utskottet före slagna

siffran, 35,000 kronor, eller den af reservanterna föreslagna,
30,000 kronor, är att föredraga, är naturligtvis helt och hållet beroende
deraf, huru vida en ytterligare ledamot i lagberedningen kommer
att tillsättas eller ej. Blir det ej flere ledamöter än för närvarande,
kan intet tvifvel råda derom, att ett anslag på 30,000 kronor är tillräckligt,
men kommer en ytterligare ledamot att tillsättas, så lärer
knappast det beloppet komma att räcka. Det har varit denna uppfattning,
som ledt utskottet, då det bestämt sig för siffran 35,000,
men jag må bekänna, att under den långa öfverläggning, som nu egt
rum, har jag ej från justitieministern hört något uttalande derom, att
denne ytterligare ledamot kommer att tillsättas. Under sådana förhållanden
är jag verkligen tveksam, huru vida icke lika starka skäl
föreligga att följa reservanterna som utskottet i dess förslag.

Det var endast detta jag ville nämna.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet östergren: På
den siste ärade talarens yttrande ber jag att få svara, att jag tror
mig redan hafva gifvit till känna, att den lediga platsen kommer att

N:0 9.

Onsdagen den 17 Februari.

återbesättas. Skulle jag hafva misstagit mig, så ber jag att nu få
förklara, att denna plats skall tillsättas, och det så fort som möjligt.

Herr vice talmannen Danielson: Då jag tillhör den afdelning
i utskottet, som först behandlade denna fråga, skall jag be att i densamma
få yttra några ord.

Såsom herrarne se, har Kongl. Maj:t liksom föregående år begärt
40,000 kronor i detta fall. Det är, såsom redan blifvit påpekadt, ett
extra anslag, och man hade då att tillse, huruvida dessa 40,000 kronor
fortfarande vore behöfiiga. Vi försökte göra oss underrättade om förhållandena,
och vi funno, att det utan olägenhet skulle låta sig göra
att nedsätta anslaget till 35,000 kronor. Ett förslag i den rigtningen
framstäldes äfven alternativt af afdelningen och accepterades af utskottet,
der man var temligen ense om saken. Af denna kammares
ledamöter voro nemligen 10 för 35,000 kronor och endast 2 för 30,000
kronor. Vi togo till utgångspunkt det vanliga anslaget, 40,000 kronor,
och då detta belopp år efter år utan gensaga blifvit beviljadt, så hade
vi anledning tro, att det var en så af Riksdagen godkänd siffra, att
det icke var skäl att komma med lägre belopp. Och om man till
det af utskottet tillstyrkta beloppet, 35,000 kronor, lägger de 5,000
kronor, som finnas reserverade från föregående år, så har man just
det belopp, 40,000 kronor, som Riksdagen hittills alltid beviljat.

Nu har under öfverläggningen framhållits, att denna angelägenhet
mera skulle vara en regeringens angelägenhet än Riksdagens, och det
är med anledning af detta påstående som jag begärde ordet. Jag var
med vid den riksdag, då detta anslag tillkom, och jag minnes mycket
väl, att det då framhölls med synnerlig styrka, att denna lagberedning
skulle komma att i hög grad gagna lagstiftningsarbetet. Man var
trött vid de ständiga komitéerna, som uppgjort förslag, hvilka icke
lyckats tillvinna sig bifall. Om man finge en lagberedning, yttrade
man, så hade man en stadigvarande institution, som uteslutande skulle
sysselsätta sig med lagfrågor och som derför kunde bättre än de tillfälligtvis
tillsatta komitéerna lösa de åt densamma anförtrodda uppgifterna.
Denna uppfattning har Riksdagen år efter år godkänt, och
jag hemställer derför, huruvida man kan säga, att den mera är en
regeringens angeläghet än Riksdagens. Mig förefaller det, som skulle
det företrädesvis vara en Riksdagens angelägenhet, ty naturligtvis böra
vi vara måna om, att de lagförslag, som Riksdagen framställer, och de
skrifvelser, som den aflåter, erhålla en så grundlig och skyndsam utredning
som möjligt. Vill man afklippa denna möjlighet, så bör man
draga in anslaget, men något sådant förslag föreligger ju icke. Jag
kan icke tycka annat, än att det vore en märkvärdig omkastning, om
Riksdagen ville utan vidare göra dessa sina egna skrifvelser mindre
fruktbringande, såsom förhållandet skulle bli, om Kongl. Maj:t icke
hade lagberedningen, der dessa ärenden kunna behandlas och frågornas
lösning påskyndas. Jag fattar derför denna fråga som en Riksdagens
angelägenhet, en nationens angelägenhet, och det är af denna grund,
som jag ansett, att man icke borde taga anslaget mindre, än att för
lagberedningen samma belopp nästa år är tillgängligt som förut. InAndra
Kammarens Prål. 1802- N:o 3

Angående
nya lagberedningen.

(Forts.)

N.o 9.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.)

34 Onsdagen den 17 Februari.

kommer nästa år ett förslag till omorganisation af lagberedningen, så
att man på ett annat och billigare sätt kan få Riksdagens skrifvelser
i lagärenden beredda, så skall jag vara med derom. Men för närvarande
tyckes mig inga skäl förefinnas att yrka på ytterligare 5,000
kronors nedsättning, då det gäller en för hela landet så vigtig fråga.

Det är af dessa skäl, och då vi inom utskottet voro ense om att
tillstyrka en anslagssumma af 35,000 kronor, som jag tager mig friheten
vidhålla utskottets förslag och yrka bifall till detsamma.

Herr Wester: Då jag begärde ordet, hade ingen yrkat bifall till
statsutskottets förslag, och jag anmälde mig för att göra ett sådant
yrkande. Detta har emellertid nu skett, så att jag i den delen är
förekommen, och jag har endast att instämma med dem, som gjort
detta yrkande.

Hvad som förmått mig att omfatta denna mening, är att under
diskussionen, särskildt af herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet,
blifvit upplyst, att, derest icke det af utskottet föreslagna
beloppet beviljas, regeringen blir urståndsatt att sätta beredningen
i sådant skick, att den kan nöjaktigt verka för sitt ändamål,
och det synes mig vara orätt att för de 5,000 kronor, hvarom här
är fråga, taga ett så vågadt steg.

Jag kunde inskränka mig härtill, men jag ber att få lemna några
upplysningar med anledning af hvad som yttrades af representanten
från Lund. Han sade, att lagberedningen under de sju sista åren
kostat 300,000 kronor, men denna uppgift är icke rigtig. Det har
visserligen under nämnda tid utanordnats till densamma ett belopp
af 280,000 kronor, men af dessa medel ha användts 29,801 kroDor
60 öre till åtskilliga komitéer, sjölagskomitén, bolagskomitén m. fl.,
och 32,910 kronor 71 öre till förstärkta lagberedningen. Fråndrager
man dessa belopp, som tillsammans uppgå till i rundt tal 60,000
kronor, återstår det icke fullt 220,000 kronor. För att erhålla den
verkliga kostnaden för nya lagberedningen under den ifrågavarande
tiden, måste man emellertid derifrån ytterligare draga de besparingar,
som nu finnas, och hvilka uppgå till omkring 7,000 kronor, och således
har lagberedningen, inberäknadt hyra för dess lokal, vaktbetjening,
expenser, böcker m. m., i verkligheten kostat i rundt tal 213,000
kronor.

Vidare yttrade den ärade talaren, att lagberedningen afgrfvit förslag
till åtskilliga ändringar i brottmålslagstiftningen, men att dessa
förslag icke haft någon påföljd. Jag behöfver emellertid endast erinra
derom, att till följd af lagberedningens förslag kommit till stånd dels
lag år 1887 och 1889 om förändring af bestämmelserna i 7 och 10
kap. strafflagen, dels ock den vidlyftiga lagen 1890 om förändring i
strafflagens 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 20, 21,
22, 23 och 25 kapitel, och jag hemställer om med skäl kan sägas,
att det arbete, som lagberedningen nedlagt på brottmålslagstiftningen,
varit utan påföljd.

Herr Ekman: Jag skall icke alls yttra mig om det berättigade

Onsdagen den 17 Februari. 35

i lagberedningens vara eller icke vara, utan endast fästa mig vid det
begärda anslaget. Hvarken herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
eller någon annan af de talare, som haft ordet, ha
vederlagt utskottets uppgifter i afseende på de beräkningar, som äro
gjorda rörande omkostnaden för lagberedningens existerande. I utskottets
betänkande står det, att till aflöningar, arfvoden, hyra, vaktbetjening,
skrifmaterialier o. s. v. åtgått högst 84,600 kronor årligen.
Några år har det varit ännu mindre, men intet år har kostnaden
sammanlagt stigit till 35,000 kronor. Nu är det påpekadt, att det
finnes reserverade medel till öfver 5,100 kronor, och reservanterna
hafva föreslagit, att det skulle beviljas ett anslag af 30,000 kronor.
Således hafva vi der öfver 35,000 kronor, och den nedsättning reservanterna
ifrågasatt kan således allt för väl göras, utan att på något sätt
lagberedningen kommer att behöfva rubbas uti sitt arbete. Derför
synes det mig vara alldeles tillräckligt att, i enlighet med reservanternas
förslag, 30,000 kronor anslås, och skall jag derför, herr talman, förena
mig med reservanterna och yrka anslagets nedsättning till 30,000
kronor.

Herr Andersson i Högkil’: Herr’talman! Med anledning af de

uppgifter, som här lemnats angående lönestaten för nya lagberedningen,
ber jag få erinra derom, att Sveriges officiella aflöningsstatistik upptager
denna lönestat till 28,100 kronor. Då de motsatta uppgifterna kommit
ifrån ett sådant håll, som de verkligen gjort, får jag naturligtvis antaga,
att denna lönestat sedermera blifvit ändrad, ehuru jag för min
del icke kunnat lyckas få reda på, när detta har skett. Således har
beloppet 28,000 kronor delvis varit bestämmande för mig för den
summa, som jag ansett i detta fall böra anslås. Emellertid är det
genom utskottets motivering ådagalagdt, att kostnaden för nya lagberedningen
under senare åren icke uppgått till 35,000 kronor per år.
Vidare har det blifvit ådagalagdt, att på anslaget vid 1891 års slut
finnas besparingar, uppgående till mer än 7,000 kronor. Det är alldeles
obestridligt, att dessa besparingar i främsta rummet borde användas
för kommande års utgifter och endast hvad som ytterligare
behöfves af Riksdagen anvisas genom extra anslag. Följaktligen kan
anslaget, utan att nya lagberedningens arbete derför behöfver rubbas,
nedsättas till 30,000 kronor. Detta tillvägagångssätt kommer också
att stå i öfverensstämmelse med de principer, som i ty fåll förut gjort
sig gällande, och med hvad som i öfrigt sker i vår statsförvaltning.
Men det finnes ett ytterligare stöd härför, nemligen att Riksdagens
revisorer för mer än 20 år sedan uttalat den åsigten, att några andra
besparingsfouder än hufvudtitlarnes allmänna besparingar och besparingarne
på de olika reservationsanslagen icke böra i statens räkenskaper
förekomma. Med anledning af allt detta anhåller jag om bifall
till den af mig och hr von Friesen afgifna, till betänkandet fogade
reservationen.

N:o 9.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts).

Herr Bromée instämde häruti.

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.)

Herr Lilienberg. Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
af det yttrande, som vice talmannen nyss både. Han sade att inrättandet
af nya lagberedningen varit eu Riksdagens, en nationens sak.
Man borde derför icke tänka på att nu afskaffa denna institution. —
Ja, det är sant. Det var verkligen så, att det var Riksdagen, som
föranledde att denna institution kom till. Men jag upprepar, att förhållandena,
när detta skedde, voro annorlunda än de äro nu. Då
förelågo de stora lagstiftningsarbeten, som jag förut omnämnt, och
detta kunde vara anledning till att institutionen bildades. Nu åter
föreligga icke några dylika stora lagstiftningsfrågor. Vi hafva visserligen
förslag till omgestaltning af rättegångsväsendet. Men jag tror
icke att man kan säga, att den allmänna meningen är mogen att nu
grundligt gripa sig an med denna sak.

Medan jag har ordet, vill jag fästa uppmärksamheten uppå, att
det verkligen kan ligga en fara i att ha en sådan institution som den
nya lagberedningen, nemligen så, att, om man har en sådan institution,
skall den sysselsättas, och man kan derför lätt komma att lagstifta,
der icke lagstiftning oundgängligen behöfves; — och det är naturligtvis
icke någon god sak.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Med
anledning af herr Lilienbergs senaste yttrande ber jag att få omnämna,
att enligt den instruktion, lagberedningen har af Kongl. Maj:t erhållit,
till ledning för sitt arbete, åligger det nya lagberedningen att successivt
upprätta förslag till återstående delar af rättegångsbalken — och
att derefter afgifva förslag till nya bestämmelser i handelslagstiftningen;
och det är väl en temligen stor fråga, som ännu icke bearbetats. Jag
vet icke, om herr Lilienberg anser ändringar behöfiiga i handelslagstiftningen.
Men jag tror att affärsmännen i allmänhet önska en revision
af denna lagstiftning.

Herr von Friesen: Herr talman! Talaren på halmstadsbänken

är jag tacksam för de upplysningar han lemnade angående kostnaderna
för nya lagberedningen, hvilka upplysningar icke oväsentligt styrkt de
påståenden jag gjorde. Han upplyste, att nya lagberedningen kostat
i 7 år omkring 220,000 kronor eller i medeltal för hvarje år 31,000
kronor. Om jag förutsätter att samma belopp kommer att utgå under
år 1892, för hvilket år är anslaget 40,000 kronor, blir således besparingen
å detta anslag vid 1892 års slut 9,000 kronor. Om nu beloppet
bestämmes till 30,000 kronor, ha vi således: anslaget 30,000
kronor, besparingarne för år 1891 5,000 kronor, summa 35,000
kronor, och besparingarne för år 1892 9,000 kronor, summa 44,000
kronor, således långt, mer än någon påstår att det skall behöfvas.

Att under detta år besparingar komma att göras, derom har
statsrådet och chefen för justitiedepartementet redan upplyst, då han
meddelat, att en ledamotsplats i lagberedningen ännu icke är tillsatt.
Redan för den gångna delen af året gör den besparingen 1,167 kronor.
Att det således blir besparingar för detta år, är alldeles tydligt.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att uppkomsten
af besparingar i detta anslag icke allenast beror derpå att platser i

Onsdagen den 17 Februari.

N:o 9.

nya lagberedningen stundom äro vakanta, utan äfven på den möjligheten,
att de, som sitta i densamma, hafva andra embeten och tjenster,
för hvilka de uppbära arfvoden. Besparing af denna grund har ofta
uppkommit, särskildt det år, hvilket den statistiska redogörelse, som
nyss lemnades, afsåg. Jag kan således icke föreställa mig, att icke
fullt tillräckliga medel skulle finnas för nya lagberedningen för år
1893, om anslaget nu skulle sättas till endast 30,000 kronor.

Herr Svanbjerg: Herr talman! När jag nyss gjorde de beräkningar,
som jag då meddelade och hvilka jag tror vara fullt korrekta,
så gjorde jag dem, under förutsättning att, det reguliera förhållandet
skulle inträda, att beredningen vore fulltalig, och att den nu ledigvarande
platsen således komme att tillsättas. Jag tror icke att Riksdagen
bör vara njugg, att, när den beviljar anslag till en institution,
som den sjelf ansett vara nödvändig, den då beviljar för litet, och att
anslaget endast anvisas under förutsättning, att inskränkning skall ske
i antalet af de ledamöter, som man en gång ansett böra finnas. Jag
visade nyss, att arfvodena uppgå till 35,000 kronor, och det finnes således,
om detta belopp, 35,000 kronor, beviljas, icke något öfver af
anslaget för förhyrande af lokal, aflöning åt vaktmästare o. s. v. Jag
tror också, att statsutskottet just har behjertat och insett det förhållandet,
och att detta varit skälet för statsutskottet att föreslå 35,000
kronor. Jag kan således icke finna något skäl vara för handen att
frångå statsutskottets förslag, utan yrkar fortfarande bifall till detsamma.

Herr West er: Herr talman! Då jag omnämnde, hvad som är
verkligt, nemligen huruledes de 280,000 kronorna hafva för lagberedningen
blifvit använda, var det ingalunda min afsigt att lemna något
vapen i händerna på mina motståndare; och rätt beaktadt, tror jag
icke heller att detta har skett.

Jag nämnde, att från dessa medel skola 60,000 kronor dragas
bort. De ha anväudts till koinitéer: sjölagskomitén, bolagskomitén
m. fl. och förstärkta lagberedningen. Förstärkta lagberedningen arbetade
under åren 1886—87 och sjölagskomitén ungefär samtidigt. När
bolagskomitén sammanträdde, minnes jag ej. Häraf framgår, att åtminstone
största delen af ofvannämuda 60,000 kronor användts under
medlet af 1880-talet, Och att, såsom en ärad ledamot af statsutskottet
gjort, anföra denna omständighet såsom bevis derför, att för närvarande
lagberedningen icke behöfver högre anslag än 30,000 kronor,
torde vara något egendomligt. Af statsutskottets betänkande finna
vi, att under de senaste åren ha användts för nya lagberedningen:
1889 32,953 kronor 7 öre, 1890 34,696 kronor 32 öre och 1891
32,896 kronor 71 öre, d. v. s. i rundt tal 33,000 kronor för år.
Detta har, såsom vi hört, skett under det att lagberedningen icke
varit fulltalig, utan en ledamot i densamma fattats. Nu har emellertid
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet meddelat, att
det är meningen att oförtöfvadt inkalla eu ny ledamot. Om man
tänker sig dennes aflöning lagd till de 33,000 kronor, som gingo åt

Angående

nya lagbered ningen.

(Forts.;

N:o 9.

Angående

•nya lagbered ningen.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

i fjor, hemställer jag till herrarne, om det är nog med 30,000 kronor
plus besparingen af 5,000 kronor, särdeles som utom dessa afiöningar
erfordras medel för förhyrande af lokal, aflöning åt vaktmästare, expenser,
skrifmaterialier m. in. Då detta tages i beräkning, kan man
för visso säga, att utgifterna gå upp till 40,000 kronor, och att således
behöfvas de 35,000 kronor, som föreslagits af statsutskottet, jemte
nu befintlig besparing.

Herr Östberg: Herr talman! Den diskusion, som nu länge har
pågått angående denna fråga, förefaller mig vara af en rätt ovanlig
och egendomlig beskaffenhet. I de flesta fall, då man söker inskränka
utgifterna på budgeten, är det i afsigt att dermed åstadkomma en
minskning i statsutgifter. Detta är påtagligen icke här händelsen.
Ingen har yrkat på att nya lagberedningen nu skall indragas, och man
har icke heller yrkat på att någon nedsättning vare sig uti arfvoden
till ledamöterna eller i andra utgifter skall göras för nästkommande
år. Hela frågan gäller det, huruvida ifrån statens allmänna fond skall
öfverflyttas till detta anslag 5,000 kronor mer eller mindre. Jag kan
icke se annat, än att i ena som i andra fallet de besparingar, som
kunna åstadkommas, bli qvar och bli qvar till Riksdagens disposition.
Det förefaller mig, som om striden här gäller, huruvida jag skall ha
penningarne i den högra fickan eller i den venstra, och att det derför
i sak kan vara rätt ovigtigt, hvilketdera beslut, som nu kommer att
fattas.

Men jag kan å andra sidan icke tycka, att det är lämpligt, att i
fråga om en institution, som fortvarat i så många år och som ännu
antagligen kommer att länge fortfara, man tänker sig en kastning af
anslag från det ena året till det andra, så att man t. ex. i år skulle
sätta det till 30,000 kronor, nästa år till 40,000 kronor och följande
år varierande, allt efter som besparingarna uppgått till större eller
mindre belopp. Då jag ser saken sålunda, vill jag för min del yrka
bifall till det belopp, som utaf statsutskottet blifvit föreslaget.

Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Med anledning af hvad
den siste talaren yttrade, att han tyckte, att denna fråga, då det endast
gälde ett så ringa belopp som 5,000 kronor, icke var utaf den
vigt och betydelse, att Riksdagen dermed skulle sysselsätta sig, har
jag begärt ordet. I motsats till hans uppfattning är denna fråga i
mina ögon mycket vigtig. Yigten ligger icke derpå, om 5,000 kronor
mer eller mindre skola beviljas, utan vigten ligger derpå att man kär,
liksom vid alla andra tillfällen, tillser, att de af Riksdagen beviljade
anslagen icke äro större än hvad de behöfva vara, på det att man
icke genom de uppkomna besparingarna skall lemna uti Kongl. Majrts
händer medel att fritt disponera öfver, utan att Riksdagen får vara
med om att bestämma, på hvad sätt och till hvad belopp besparingarna
skola användas. Det är detta som gör att denna fråga är
vigtig, och jag hoppas också att vi framdeles under behandlingen af
de frågor, som böra till statsregleringen, skola många gånger blifva i

Onsdagen den 17 Februari.

tillfälle att beakta vigten af att bestämma anslagen så, att besparingarna
icke blifva allt för stora.

Herr von Frie3en: Herr talman! Endast fyra ord till svar åt

talaren bakom mig: hvarför beviljas extra anslag?

Herr Biilow: Af de talare, som här ha uppträdt i frågan, har
ingen ifrågasatt att förrycka det arbete, som nya lagberedningen har
att utföra, utan man har blott yrkat på att anslaget skall sättas ned
till en siffra, som är tillräcklig men icke öfverflödig.

Det har emellertid under diskussionen varit omöjligt att öfvertyga
två jurister, nemligen herrar Svanberg och Wester, om att det skulle
gå an att nedsätta detta anslag, utan herr Svanberg påstår, att man
derigenom skulle förrycka arbetet. Under en sådan diskussion stadgas
ännu mer min öfvertygelse, att det icke är lyckligt att öfverlemna
lagstiftningsarbetet helt och hållet åt jurister. Kostade nya lagberedningen
ingenting, så skulle jag ingenting ha att anmärka, utan då
skulle jag säga, att det är jemnt upp värdt hvad den kostar.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag
vill blott tillägga med anledning af hvad här är sagdt, att detta anslag
visserligen är ett extra anslag, men icke något reservationsanslag,
-och således kan icke Konungen gömma de besparingar, som här uppstå,
från det ena året till det andra. Konungen har icke heller försökt
att göra detta, utan hvar gång det uppstått en behållning på
detta anslag, har det anmälts till Riksdagen, och Riksdagen fått gemensamt
med Kongl. Maj:t fatta beslut om huru dessa besparingar
skulle användas. Just derför att det var 5,000 kronors besparing,
ansågo vi anledning förefinnas att nedsätta anslaget med 5,000 kronor
och använda besparingarna. Det skulle således icke vara förhållandet,
på sätt som en talare sagt, att det vore fara för att medlen skulle
kunna dragas till andra ändamål. Det är den omständigheten, som
jag velat framhålla. Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till reservanternas
från denna kammare yrkande om det ifrågavarande anslagets
nedsättande till 30,000 kronor; och förklarade herr talmannen sig anse
■röstöfvervigt finnas för den förra meningen. Som votering emellertid
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller statsutskottets hemställan i nu föredragna 7:e
punkten af utlåtandet n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 9. 40

Onsdagen den 17 Februari.

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
herrar P. Anderssons och von Friesens vid punkten afgifna reservation.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 95 ledamöter röstat
ja och 93 nej; i följd hvaraf utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkterna 8—10

tredje hufvud- * ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 4, antuein.
gående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitelr

omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att de ordinarie anslagen under denna
hufvudtitel måtte utgå med enahanda belopp, som för innevarande år
finnas anvisade.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 77, hade deremot
herr H. Eriksson i Elgered föreslagit, att Riksdagen måtte dels
i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala sin önskan, att beskickningarna i
Wien och å andra orter, der de vore öfverflödiga eller mindre nödiga,
indragas, dels nedsätta tredje hufvudtitelns anslag med 40,000 kronor.

Utskottet hemstälde under punkten

a) att Riksdagen, med afslag å herr Erikssons motion i denna
del, måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie
utgifterna under tredje hufvudtiteln föreslagit; samt

b) att Riksdagen, med anledning af förenämnda motion, måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, att sådana
anordningar vidtagas, hvarigenom utgifterna under tredje hufvudtiteln
blifva minskade.

1 en vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar A.
Persson i Mörarp, P. Andersson i Högkil, G. Eriksson i Mörviken,
P. Erssun i Vestlandaholm, O. Jonsson i Hof, P. Person i Törneryd,
& G. von Friesen och Ollas A. Ericsson, yrkats, att utskottet måtte
hemställa:

a) att Riksdagen, med anledning af herr Erikssons motion i denna
del, måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie
utgifterna under tredje hufvudtiteln föreslagit, med den inskränkning,
att det under anslagstiteln * ministerstaten > uppförda belopp,
337,941 kronor, nedsättes med 40,000 kronor, eller till 297,941
kronor, och att således hufvudtitelns slutsumma minskas från 606,75(r
kronor till 566,750 kronor;

b) att Riksdagen, men anledning af förenämnda motion, måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, att sådana
anordningar vidtagas, hvarigenom utgifterna under tredje hufvudtiteln
blifva ytterligare minskade.

Biföllos.

Angående
ordinarie an -

§ 7.

Onsdagen den 17 Februari. 41

Efter det till eu början mom. a) af utskottets hemställan blifvit
uppläst, anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar: Enär båda dessa
moment stå i ganska nära sammanhang med hvarandra, tager jag
mig friheten yrka, att äfven mom. b) måtte föredragas samtidigt med
mom. a).

Med anledning häraf lät herr talmannen nu uppläsa jemväl mom. 6),
hvarefter ordet lemnades till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärenden, grefve
Lewenhaupt, som yttrade: Herr talman! mine herrar! Vid utskottets
utlåtande finnes fogad en reservation, hvari yrkas, att Riksdagen, med
anledning af herr Erikssons motion i denna del, må bifalla hvad Kongl.
Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie utgifterna under tredje
hufvudtiteln föreslagit, med den inskränkning, att det under anslagstiteln
“ministerstaten" uppförda belopp, 337,941 kronor, nedsättes med
40,000 kronor, eller till 297,941 kronor, och att således hufvudtitelns
slutsumma minskas från 606,750 kronor till 566,750 kronor.

I anledning häraf ber jag till en början att få fästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att detta förslag att nedsätta svenska anslaget
med 40,000 kronor betyder icke en minskning i slutsumman med
40,000 kronor, utan det måste innebära en motsvarande minskning
för Norges del, så att minskningen skulle blifva 56,666 kronor, såvida
icke .meningen är att rubba den nuvarande proportionen mellan
det svenska och det norska bidraget. Men äfven om nedsättningen
i slutsumman föreslagits endast till 40,000 kronor, torde en
sådan nedsättning icke kunna vidtagas utan att antingen beröfva på
ordinarie stat uppförde tjenstemän deras löner eller ock indraga icke
blott beskickningen i Wien, som för närvarande skötes på förordnande,
utan äfven beskickningen i Koustantinopel. På sätt jag visat, skulle
dock genom indragning af beskickningen i Konstantinopel ingen besparing
uppkomma, och jag tror, att den beräkning jag i sådant afseende
uppgjort snarare är för låg än för hög. Men jag har dessutom
visat, att våra intressen i orienten förnämligast äro norska; och
om meningen är att sätta dessa intressen under skydd af en främmande
beskickning, synes det derför, som om initiativet till en sådan
ändring icke borde utgå från svenska Riksdagen.

Hvad åter beträffar frågan om indragning af beskickningen i
Wien, har jag af herr Erikssons motion inhemtat, att lian med oro
och förvåning erfarit, att jag utan att protestera varit närvarande i
Första Kammaren vid ett tillfälle, då en af kammarens ledamöter
fälde ett yttrande, som den ärade motionären tolkade så, som om jag
ansåg bibehållandet af beskickningen i Wien nödvändigt i händelse af
någon viss bestämd allians och derför borde misstänkas för storpolitiska
planer. Denna teori, att en minister blir solidariskt ansvarig för
allt som säges i hans närvaro, såvida han icke genast protesterar, är
för mig en fullkomligt ny teori, och jag vågar betvifla, att den kom -

N:0 9.

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

N:0 9.

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

mer att få lång lifstid. I hvarje fall tänker jag icke inlåta mig på
den storpolitiska diskussion, till hvilken motionären synes vilja bereda
mig tillfälle. Jag smickrar mig med den tron, att icke ett ord, icke
en åtgärd af mig med fog kan åberopas såsom något bevis lör att
jag vore böjd att tillstyrka en allians mellan de förenade rikena och
någon främmande magt. Jag bar icke sagt, att beskickningen i Wien
erfordras derför att de förenade rikena vid inträffande krig kunna
komma att inblanda sig i frågor, som beröra magtställningen i Europa
eller i de i Wien förekommande underhandlingar, utan mitt påstående
är, att underhandlingar komma att föras i Wien om alla frågor, som
beröra magtställningen i Europa, och att det är af vigt lör de förenade
rikena att om dessa underhandlingar erhålla tillförlitliga underrättelser.
Man torde väl icke kunna påstå, att det är möjligt för en
regering att grunda sina regeringsbeslut på uppgifter i tidningar —
då man väl kan säga, att dessa uppgifter icke alltid äro rigtiga. Såsom
exempel på en origtig tidningsuppgift tillåter jag mig erinra om
den notis, som för ett år sedan förekom, att England erkänt regeringen
i Brasilien, och att Kongl. Maj:ts regering varit något sen med sitt
erkännande, emedan de förenade rikena bort erkänna Brasilien åtminstone
lika tidigt som England. Förhållandet härmed var följande: det
är icke brukligt i dylika fall, att de små staterna taga initiativ, utan
då de icke hafva särskilda intressen att bevaka, följa de gerna efter
stormagterna. Och det är i allmänhet i internationella förbindelser
på samma sätt som i enskilda: det är på längden försigtigast att icke
bryta mot bruket. När det syntes sannolikt att ett erkännande af
Europas stormagter förestod, erhöll generalkonsuln i Rio, de Janeiro
på förhand befallning att erkänna den nya regeringen, så snart någon
bland vissa uppräknade magter — bland andra England —• erkänt densamma.
När denna skrifvelse ankom, hade den engelska regeringen
visserligen förklarat sig villig erkänna presidentvalet, så snart detsamma
blifvit bekräftadt af nationalförsamlingen, men denna bekräftelse hade
ej ännu lemnats, och som en följd häraf hade Eugland icke återupptagit
de officiella förbindelserna. En af de andra stormagterna erkände
emellertid kort derefter den nya republiken, och samtidigt aflat
de förenade rikenas generalkonsul den för de officiella förbindelsernas
återupptagande erforderliga officiella skrifvelsen till republikens utrikesminister.
Vid den tiden hade af mindre stater endast Portugal, som
med Brasilien stod i särskilt liflig förbindelse, erkänt den nya republiken.

Hvad beträffar beloppet af utrikesbudgeten, har en jemförelse
blifvit anstäld mellan beloppen af de förenade rikenas utrikesbudget
och den danska budgeten. I anledning deraf ber jag få nämna, att
det är utan tvifvel så, att den danska utrikesbudgeten är betydligt
lägre. Den största olikheten består deri, att anslaget till ministerstaten
i de förenade rikena uppgår till 490,000, meu i Danmark endast
till 281,000 kronor. Anslaget till ministerstaten för de förenade
rikena öfverstiger således det danska med 209,000 kronor. Anledningen
till detta större belopp uppkommer till en del deraf, att de förenade
rikena hafva större folkmängd. Det uppgafs i propositionen an -

Onsdagen den 17 Februari. 43 N:0 9.

gående tredje hufvudtiteln till sistlidet års riksdag, att antalet invå- Angående
nare i de förenade rikena utgjorde 6,774,000 och i Danmark 2,185,000.
Propositionen innehöll äfven en beräkning, enligt hvilken anslaget till tredje^ liufvudministerstaten,
fördeladt på befolkningen, visade en utgift i de förenade titeln.
rikena af 7 öre och i Danmark af 12 öre per individ, sålunda mindre (Forts.)
i de förenade rikena. Jag erkänner, att en beräkning uteslutande
grundad på folkmängden icke absolut bevisar, att den ena budgeten
är proportionsvis högre eller lägre än den andra. Men det är svårt
att finna någon annan beräkningsgrund, och denna beräkningsgrund
efter folkmängden ligger till grund för proportionen mellan Sveriges
■och Norges bidrag till den gemensamma budgeten. Det är den enda
beräkningsgrund, man hittills kunnat åstadkomma.

Vid frågan om anslagets belopp torde man äfven böra taga i betraktande,
att de förenade rikena hafva behof af flera beskickningar än
exempelvis Danmark. Större folkmängd förorsakar större antal ärenden,
större antal tjenstemän vid’ beskickningarna. Danmark behöfver
ingen beskickning i Madrid eller Konstantinopel, och beskickningen i
Washington är af jemförelsevis mindre vigt för Danmark än för de
förenade rikena. I Washington är det särskildt behöfligt för oss att
hafva eu beskickning på grund af emigrationen och det stora antal
ärenden, som deraf uppkommer, äfvensom för sjöfartens skull. Den
danska sjöfarten omfattar, enligt senaste uppgift, 40 fartyg, den svenska
116 och den norska 1,300 fartyg om året. En olikhet mellan dessa
budgeter uppkommer vidare deraf, att ministrarne i Danmark hafva
betydligt lägre löner än de förenade rikenas, men när man vill afgöra
frågan om lönernas belopp, bör man väl i första rummet taga hänsyn
till, om lönen är tillräcklig för en person utan förmögenhet att derpå
lefva såsom gift. Det är en vigtig fråga i lifvet, då man skall omfatta
en karrier, om man der kan hoppas kunna lefva såsom gift eller
-ej. Jag betviflar att någon Danmarks minister kunnat lefva såsom
gift på sin lön; åtminstone har jag icke sammanträffat med någon,
som gjort det. Dertill kommer, att det är alldeles nödvändigt att hafva
några väl aflönade platser på den diplomatiska banan. Den framstående
förmågan är visserligen säker att slå sig fram på hvilken lefnadsbana
som helst. Meu det är ingalunda lyckligt att hafva en stor inkomst,
när man är tvungen att föra ett lefnadssätt, hvarigenom man
behöfver mer. Hufvudsaken är att hafva hvad man behöfver och att
få behålla hvad man har. Såsom en följd deraf, är det icke möjligt
att hafva ett embetsverk, som sättes på förordnande, så att det är
osäkert, om platserna komma att indragas nästa »år och innehafvarne
förlora sina tjenster, fastän de äro utuämnde på ordinarie stat.

För min del kan jag icke förorda någon nedsättning af denna
budget och jag skulle beklaga, om en sådan nedsättning blefve besluten
af Riksdagen.

Vidare anförde

Herr Jonsson i Hof: Det hufvudsakliga af hvad hans exellens
herr ministern för utrikes ärendena nu yttrat finnes anfördt i före -

N:o 9.

Onsdagen den IV Februari.

Angående

ordinarie an slagen

under

tredje hufvud titeln.

(Forts.)

gående års statsrådsprotokoll, och således skulle det i sjelfva verket
vara alldeles obehöfligt att ånyo bemöta haus yttrande i det fallet.
Jag skall så mycket mindre göra det, som jag i ett och annat fall
tror, att han har rätt, särskildt hvad beträffar det förhållandet att
diplomaterna böra vara så aflönade, att de kunna ingå giftermål. Jag
tror, att det är en ganska vigtig faktor för deras yrke. Vi hafva sett
exempel på, att diplomaternas fruar varit lika skickliga, om ej ännu
skickligare än diplomaterna sjelfva.

Jag öfvergår nu mera direkt till statsutskottets åsigter i denna
fråga utan att för tillfället sysselsätta mig med hvad som här yttrats
i ämnet. Jag ber dervid att redan från början få konstatera, det
hela statsutskottet varit ense derom, att nedsättningar här vid lag böra
göras. Det finnes visserligen en reservant, nemligen herr Casparsson,.
men hans reservation är rigtad mot mom. b), alldenstund han ansåg
onödigt att ytterligare aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i samma
ämne, hvari Riksdagen förut afiåtit en skrifvelse. Alla inom utskottet
hafva deremot varit ense om hvad det i sin korta motivering yttrat,
nemligen att nedsättningar i detta fall böra kunna göras. Hvad sedermera
nästa stycke beträffar, blefvo vid frågans behandling åsigterna
inom utskottet mera delade. I detta afseende hafva, såsom herrarne
behagade finna, åtta ledamöter ansett sig icke böra gå in på den hemställan,
som de sexton öfriga gjort. Med anledning häraf skall jag
be att få angifva några af motiven härtill. När nu samtliga utskottets
ledamöter fullt tydligt och uttryckligt erkänt, att nedsättningar i anslagen
här böra göras, men sedermera i följande stycke förklarat, att
utskottet ej kan taga initiativ härutinnan, utan att man måste öfverlemna
detta till Kongl. Maj:t, och således afvakta det förslag, som
derifrån kan komma att för Riksdagen framläggas, så har utskottet
och Riksdagen, i fall den delar samma uppfattning, i sjelfva verket
frånsagt §ig rätten till något initiativ i frågan och underordnat sig de
förslag, Kongl. Maj:t i detta afseende kunde behaga framställa. Skall
man slå in på en sådan teori, tycker jag man lika gerna kan lemna
hela budgeten i Kongl. Maj:ts hand, som att på detta sätt öfverlemna
sig åt hans nåd. Jag hemställer till herrarne, huruvida det kan vara
rätta sättet att upprätthålla Riksdagens och denna kammares anseende
att uttala en sådan sats och söka drifva den igenom.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde nyss,
att han icke rätt visste, huruvida den nedsättning, som här i reservationen
påyrkats, skulle gälla hela utrikesbudgeten eller den del deraf,
som endast berörd^ Sveriges utgifter. Jag trodde att man knappast
skulle behöfva förklara, att de ledamöter, som deltagit i reservationen,
hafva så pass reda på statsrättsliga förhållanden, att de veta, att
svenska Riksdagen icke kan ingripa i den norska budgeten. Det är
klart och tydligt, att i norska budgeten äfven måste blifva motsvarande
nedsättningar, hvilka noga räknade skulle belöpa sig till 16,666
kronor. Det har sagts att det är svårt för ett utskott att bestämma,
till hvilka belopp eller hvarest en nedsättning skall göras, och majoriteten
inom utskottet har, som jag redan nämnt, fastnat på det uttalandet.
Men om man skall stå fast på den ståndpunkten, hvarthän

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

komma vi då? Kan någon menniska tro, att, då efter den skrifvelse i
ämnet, som Riksdagen i fjor aflat, och den utgång anslagsfrågan fick
i den gemensamma voteringen, som gjorde, att frågan hängde på ett
par röster, Kongl. Maj:t lika fullt icke framlägger något annat eller
nytt förslag i år, man då någonsin skall kunna komma till rätta med
någon nedsättning i anslagen på denna hufvudtitel, derest man icke
sjelf griper in och föreslår något visst belopp för nedsättningen. Jag
tror att det kanske äfven skulle låta sig göra att säga, hvarest en nedsättning
skulle kunna ifrågakomma, men vi hafva i detta fall af grannlagenhet
mot Kongl. Maj:t beslutit att lemna Kongl. Maj:t fria händer
att bestämma den ena eller andra platsen härför. År det nu så, att
detta sätt för frågans lösning icke är behagligt och att t. ex. detta
förslag icke går igenom i år, så få väl kammarens ledamöter hafva
detta i minnet till en annan gång och då göra den tjensten att äfven
föreslå de platser, genom hvilkas indragning besparingar kunna uppkomma.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena har erinrat
om och mycket försökt att betona vigten af vår beskickning i Wien,
och det resultat, hvartill han i detta fall kommit, är, såsom vi alla
veta, att Wien är en brännpunkt för vigtiga diplomatiska förhandlingar
samt att vi derför böra på den platsen hafva en beskickning, som
noga följer med hvad som der förehafves. Jag tror ej, att någon
haft en tanke på, att herr utrikesministern velat låta påskina, det vi
äfven skulle ingå allianser med stormagterna, utan man har lagt tyngdpunkten
på hans uttalande derom, att derför att vigtiga saker der
afhandlas, få vi lof att äfven hafva beskickning derstädes. Om nu
dessa diplomatiska trådar blott icke vore af den der ömtåliga och
egendomliga beskaffenheten, att Riksdagen aldrig kan få kännedom om
sättet för deras spinnande, och i hvilka kombinationer vår beskickning
i Wien står i en eller annan fråga, som der afhandlas, så skulle väl
Riksdagen möjligen mera bestämdt kunna uttrycka en åsigt derom,
huruvida dessa hans uttalanden äro berättigade eller ej. Hå skulle
äfven framgå, i hvad mån vår minister i Wien följt med förhandlingarna
der och derom till regeringen aflemnat rapport i den ena eller andra
frågan. När Riksdagen emellertid icke kan få kännedom om hvilka
vigtiga intressen der böra bevakas, så föranlåtes man antaga, då man
heller aldrig sett något specielt i den vägen angifvet, att de der vigtiga
sakerna kanske icke torde vara så särdeles vigtiga, att vår politiska
framtid deraf beröres i det ena eller andra fallet, vare sig vi der
hafva beskickning eller icke. För egen del har jag mycket svårt att
fatta,- hvad en svensk beskickning i Wien der skall kunna upptäcka
för hemliga underhandlingar, som till äfventyrs icke lika väl skulle
kunna upptäckas af en vår beskickning i en annan stormagts hufvudstad.
Icke kan sjelfva läget för Wien mellan Tyskland, Ryssland och
orienten hafva någon speciel betydelse för frågornas art, ty de äro
naturligtvis af den beskaffenhet, att deras vigt är lika stor, vare sig
det gäller att afhandla dem i Petersburg, Berlin eller Wien. Jag tror
således, att hvad som här andragits till försvar för bibehållande af vår
sändebudspost i Wien icke har sådan betydelse, att icke Andra Kam -

■*

Angående

ordinarie an slagen

under

tredje hufvud titeln.

(Forts.)

N:o 9.

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

46 Onsdagen den 17 Februari.

maren, i den form hvari frågan nu föreligger, med temligen stor visshet
och utan att begå något misstag skulle redan nu kunna för sin
del fatta beslut om indragning af vår dervarande sändebudspost. Att
icke regeringen skall komma i förlägenhet genom att utföra en sådan
operation — för den händelse nemligen att Kongl. Maj:ts regering en
vacker dag skulle komma på den tanken — framgår alldeles tydligt
deraf, att den ifrågavarande posten är tillsatt endast på förordnande,
hvarigenom någon svårighet i departementets stater heller icke skulle
komma att uppstå.

Sammalunda skulle jag våga säga, att förhållandet är i fråga om
sändebudsposten i Konstantinopel. Om man nemligen följer de motiv,
som herr ministern för utrikes ärendena anförde till försvar för bibehållandet
af denna post, skall man finna, att han sjelf nästan har
varit litet vacklande i sin starka tro på behöfiigketen deraf. Ty sedan
han först hufvudsakligen och nästan uteslutande hållit sig till den
politiska betydelsen af att hafva en beskickning derstädes, kommer
han derefter in på den kommersiella och säger i det fallet, att vår
sjöfart på Svarta hafvet är beroende deraf, att vi i nämnda stad hafva
en representant med samma rang som ett sändebud. Dessa dubbla
skäl göra mig misstänksam derom, att man måst tillgripa så mycket
som möjligt för att få större styrka i ett svagt försvar, och att således
behofvet af en beskickning derstädes icke är tillräckligt. Nu har herr
ministern också sökt ådagalägga , att en indragning af den nämnda
posten icke skulle vara af någon ekonomisk betydelse för de förenade
rikena, ty han förutsätter såsom alldeles säkert, att vi för sådan händelse
finge i stället tillsätta en generalkonsulsbefattning, och han har
äfven lyckats fixera ett lönebelopp för denne generalkonsul, utgifter
för hans kontorsomkostnader etc. jemte hvad, som skulle utgå i penningeväg
till den främmande magt, som skulle bevaka våra intressen
i fråga om sjöfarten på Svarta hafvet, så att på grund deraf besparingarna
genom sändebudspostens indragning endast skulle belöpa sig till ett
par hundra kronor årligen. Ja, är denna kalkyl oomtvistlig, och kan
således ingen invändning deremot göras, så har han mycket rigtigt
bevisat, att det icke är någon affär för svenska staten att indraga den
ifrågavarande posten. Men jag betviflar verkligen, att de förenade
rikenas handel på orienten eller vår sjöfart på Svarta hafvet är af
sådan betydelse, att i Konstantinopel eller för öfrigt i Turkiet skall
behöfva tillsättas för vår räkning en generalkonsul. Herr ministern
har sökt förklara vigten af denna befattning dermed, att från de
förenade rikena varor till ett belopp af 700,000—800,000 kronors
värde hafva under ett föregående år exporterats till Turkiet, men han
har dermed icke kunnat förklara betydelsen af generalkonsulatet, ty
med dessa transaktioner kunde denne konsul icke få någon befattning,
emedan varorna icke komma direkt från de förteuade rikena, utan öfver
andra länder.

Jag antager, att herr ministern i dag kan framlägga några nya
skäl i denna fråga, som icke förut varit synliga, men rätt säker på,
huruvida han skall lyckas i detta afseende, kan jag åtminstone icke på
förhand förklara mig vara.

N;0 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Det är naturligtvis icke mycket lönt att här ingå i någon särdeles
lång debatt om denna fråga, ty jag tror, att åsigterna inom denna
kammare äro temligen på det klara med hvad som utan våda härutinnan
bör göras eller icke. Utgången af frågan kommer naturligtvis
att bero på eu blifvande votering i sinom tid under riksdagens lopp,
och att denna kammare nu skulle frångå det beslut, som den i ämnet
under förlidet år fattade, dertill synes mig icke förefinnas det
allra ringaste skäl.

Jag skall derför, eftersom tiden nu är långt framskriden, endast
be att få yrka afsiag å hvad utskottet i mom. a) och b) hemstält
samt bifall till den reservation, som herr Anders Persson och jag
m. fl. vid punkten afgifvit.

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Statsutskottet har med
anledning af motionen hemstält, att “Riksdagen må hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, att sådana anordningar vidtagas,
hvarigenom utgifterna under tredje hufvudtiteln blifva minskade“.
Det beslut, hvartill utskottet för närvarande kommit, är alldeles enahanda
med det, hvartill statsutskottet i samma fråga kom under förlidet
år. Regeringen har sålunda haft tillfälle att taga denna Riksdagens
skrifvelse och hemställan under ompröfning, och hans excellens
utrikesministern har äfven i sitt anförande till statsrådsprotokollet den
27 november förlidet år eller 1891, i likhet med hvad han framhållit
i denna kammare under diskussionen föregående år, angifvit de skäl,
som gjort, att regeringen sagt nej till hvarje inskränkning i detta afseende.
De skäl, hvarpå regeringen sålunda grundat sitt afsiag, då
den vägrat att företaga några som helst nedsättningar i budgeten å
tredje hufvudtiteln, de skälen äro visserligen många; och jag skall
derför bedja att endast helt kort få stanna vid dem och granska några
af dem.

Först och främst har ''man påstått, att ingen nedsättning skulle
kunna ega rum med afseende å vår utrikesbudget, enär våra diplomater
i utlandet icke kunde existera på mindre löner än dem de åtnjöte,
ja, hans excellens utrikesministern gick till och med i ett anförande
under förlidet år ända derhän, att han förklarade, det möjligen äfven
under nuvarande förhållanden våra diplomater måste tillsätta af egna
medel, och att i händelse af nedsättning ingen skulle kunna inträda
på den diplomatiska banan, som icke vore en förmögen man. Huru
mycket åter dessa skäl skola anses väga i jemförelse med hvad hans
excellens utrikesministern nyss anförde från statsrådsbänken, synes
mig vara tvifvelaktigt. Ty nyss har hans excellens beträffande det
förhållande, att Danmarks budget med afseende å utrikes ärendena
vore betydligt mindre än samma budget i Sverige och Norge, förklarat,
att denna omständighet helt enkelt berodde derpå, att folkmängden
i de förenade rikena öfverstege folkmängden i Danmark. Jag
frågar och hemställer till herrarne litet hvar, om detta yttrande står
i öfverensstämmelse med utrikesministerns förra påstående, att det vore
de för en diplomat nödvändiga högre lefnadskostnaderna, som betingade
en högre lön. Kunde Danmarks beskickningar uppehållas på eu min -

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

N:0 9.

Angående

ordinarie an slagen

under

tredje hufvud titeln.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

dre budget, då måste äfven de förenade rikenas beskickningar i utlandet
kunna det. Jag för min del finner icke det anförda skälet
fyllest talande.

Då således ingen nedsättning i lönevilkoren kunde vara möjlig,
återstår att undersöka möjligheten af att indraga beskickningen i Wien.
Då fråga förekom om indragning af i första rummet beskickningen i
Wien — och vidare äfven om indragning af beskickningen i Konstantinopel
—• så svarade hans excellens utrikesministern derpå, att det
är absolut omöjligt. Jag skall bedja att få stanna vid och en stund
granska det skäl, som hans excellens anförde med afseende å sin protest
mot att indraga beskickningen i Wien. Han anför visserligen icke
i detta fall, att det är af ekonomiska skäl, för bevakande af vår internationella
handel och vår sjöfart, som det skulle vara nödvändigt för
oss att äfven i Wien hafva en beskickning. Han säger nemligen i sitt
anförande till statsrådsprotokollet öfver utrikesdepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen den 27 november förlidet år: “det
synes mig, att denna åsigt icke med fog kan bestridas, med mindre
än att man anser, att beskickningar icke böra underhållas i andra
länder än der de kunna anses nödvändiga för bevakande af de förenade
rikenas ekonomiska intressen. Om man utgår från den förutsättningen,
synes det som om en stadigvarande beskickning i Wien skulle
kunna undvikas.“

Dessa hans excellens utrikesministerns ord visa alltså, att det åtminstone
icke är för att bevaka våra ekonomiska intressen, som sålunda
de förenade rikena måste hafva en beskickning i Wien, utan att intressena
måste vara andra. Men ett faktum är, att den kamp, som
pågått inom denna kammare år efter år med afseende å lösningen af
denna fråga, har något mer bakom sig än rätt och slätt de 40,000
kronor, som äro satta i fråga. Det gäller nemligen att vid sådana
stater, som icke äro de mest tongifvande och som ej äro af första
rang, förvandla vår diplomatiska corps och våra beskickningar i dessa
länder till kommersiella, så att de skola bevaka i främsta rummet
intressena för handel och sjöfart, i stället för att hufvudsakligen tillgodose
våra politiska intressen. Då herr utrikesministern emellertid
med detta sitt anförande allt för tydligt ådagalagt, att skälet icke var
för att bevaka de ekonomiska intressena, som beskickningen i Wien
måste bibehållas, så måste skälet vara ett annat — och hvilket ?

Hans excellens utrikesministern har visserligen nyss påstått med
anledning af hvad i motionen framhållits, att det icke vore, såsom orden
folio, “storpolitiska11 skäl. Men hvad hans excellens sålunda invändt
är icke fullt öfverensstämmande med ett annat anförande. Jag ber
endast att i så fall få citera hans egna ord i nyssnämnda anförande
till statsrådsprotokollet, der det heter: “anförde jag, att ingen fråga
som berör magtställningen i Europa, kan afgöras, utan att utgången
inverkar på alla stater af någon betydenhet och deribland äfven de
förenade rikena, och att, då Österrike-Ungern icke blott i allmänhet
såsom stormagt utan äfven i vissa fall till följd af sin geografiska belägenhet
kommer att deltaga i afgörandet af dylika frågor, denna beskickning,
enligt min åsigt, icke borde indragas". Huru skall man

Onsdagen den 17 Februari. 49

Terkligen, om man tolkar dessa ord efter deras lydelse, kunna få dem
till något annat, än att absolut hela skälet till att en beskickning
fortfarande skulle i Wien underhållas måste vara att bevaka de
förenade rikenas intressen, då frågor afgjordes, som berörde magtställningen
i Europa, det vill med andra ord saga: en inblandning i
storpolitiken ? Då hans excellens nyss sade, att det icke är fråga om
“att ingå förbund med några främmande magt er så är ju möjligt,
att detta är med sanna förhållandet öfverensstämmande. Men detta
faktum utesluter ingalunda våra diplomaters inblandning i frågor, som
röra magtställningen i Europa, enär en gräns emellan ett dylikt bevakande
och en inblandning är nästan otänkbar. Ty när man säger,
att ingen fråga af vigt, som berör magtställningen i Europa, kan afgöras,
utan att Österrike-Ungern dervid deltager, och att det sålunda
på grund af dess geografiska läge måste vara nödvändigt, att de förenade
rikena hafva beskickning der, visar då icke hans excellens med
detta sitt anförande alltför tydligt, att de storpolitiska frågorna beröra
vårt land och att det anses naturligt, att vi böra deri deltaga?

Men emellertid har statsutskottet anfört enligt mitt förmenande
mera tänkvärda ord, då nemligen statsutskottet i slutet af ifrågavarande
punkt talar om Sveriges “numera tillbakadragna politiska ställning11,
ett uttryck, som det är betecknande nog, att herrarne från Första
Kammaren i utskottet kunnat acceptera. Men om det är sant, att
Sverige numera intager en annan ställning, än hvad det förr gjorde,
då tror jag också att det är på sin plats, att man icke slår öfver
alltför mycket och ger sig in på att drifva storpolitik. Ty vår ställning
bland Europas stater är verkligen numera icke hvad den fordom
var.

Hvad Österrike-Ungern angår, medger jag gerna, att historien
visar, att detta kejsardöme före de senaste krigen intagit en mycket
framstående plats bland Europas stater; men jag tror, att, sedan
Preussen uppträdt vid de senaste krigen och tillegnat sig herraväldet
i mellersta Europa, man måste medgifva, att, sedan Preussen bildat
det tyska kejsardömet efter fransk-tyska krigets slut 1871, det icke
längre är Österrike-Ungern utan Tyskland, som är deri tongifvande i
“MellanEuropa". Gäller det således att bevaka de storpolitiska intressena
synes mig, som om beskickningen i Wien ändå kunde indragas.

Jag skall dessutom bedja att få tillägga att, om här är fråga om,
i dag såsom förut, att fortsätta med en enkel begäran i detta fall, med
detta “underdåniga skrifvande", som Riksdagen ådagalägger genom att
aflåta en skrifvelse till regeringen i stället för att sjelf bestämma i
denna angelägenhet, då må med skäl frågas: om det är med Riksdagens
värdighet och sjelfständighet öfverensstämmande och hvarthän
det skall leda?

För att emellertid göra regeringens frestelse att deltaga i den
europeiska politiken mindre lockande vore nödvändigt att indraga beskickningen
i Wien.

Denna regeringens frestelse att indraga de förenade rikena i storpolitiken
varder så mycket större och mera lockande, då vi sakna eu
verklig konstitutionel ansvarighet. Jag skall be att få bevisa detta
Andra Kammarens Prat 1892. N:o 9.

N:0 9.

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 9. 50 Onsdagen den 17 Februari.

Angående faktum. Det är bristerna uti vår regeringsform, som göra situationen
ordinarie an- oviss. f)en 11 § regeringsformen anger, att ministeriella mål skola
tredje1 hufvud- afgöras på föredragning af ministern för utrikes ärendena -‘i närvaro
6 3titeln. U af statsministern och någon annan statsrådets ledamot". Af dessa är
(Forts.) det två, som blott kunna göra föreställningar mot ett framlagdt förslag;
och den föredragande kan jemlikt 38 § regeringsformen vägra
sin kontrasignation, hvarigenom beslutet alltså icke skulle blifva grundlagsenligt.
Men då återstår den frågan: hvilka garantier vi ha med
afseende å sjelfva ansvarigheten? Jag vet visserligen, att regeringsformens
101 och 102 §§, jemförda med 106 §, finnas qvar till formen,
hvarför således i så fall väl skulle vara möjligt att ställa en regering
under riksrätt genom konstitutionsutskottet. Men sedan denna regeringsform
af 1809 tillkommit är det icke mindre än fem gånger, som
antingen en eller liera statsrådsledamöter eller ock hela ministéren,
hvilket var fallet 1840—41, då den var anklagad i 31 olika punkter,
varit stälda under åtal af konstitutionsutskottet; och vid alla dessa
tillfällen ha höga vederbörande blifvit frikända af riksrätten. Jag
frågar: kan det med sådant för ögonen bli tal om, att vi hafva en
konstitutionel ansvarighet, som gör till fyllest?

Jag skall vidare be att få säga, att, om verkligen här någonting
skall kunna göras, så är det nödvändigt, att den konstitutionella ansvarigheten
förbättras. Man har hänvisat till anslagsvägran såsom den
mest lämpliga utvägen; ''men frånsedt att den är en af de mest obehagliga
utvägar man kan anlita i det politiska lifvet, så är ställningen
i Riksdagen sådan, enär landstingen allt mer och mer gå i den rigtningen
vid sina val till Första Kammaren, att de fastslå endast ett vilkor för
ledamotskap af nämnda kammare “tullvän", att man från det hållet
icke har det minsta att vänta. Jag tror således, att från hvilken
synpunkt man än utgår, måste man säga, att vi hvarken af vår konstitutionella
ansvarighet eller den nyssnämnda utvägen, anslagsvägran,
hafva något att hoppas här vid lag.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag bedja, herr talman, att
i likhet med herr Olof Jonsson få hemställa om och yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Boethius: Herr talman! mine herrar! Reservanterna hafva
föreslagit, att Riksdagen med anledning af herr Erikssons motion må
besluta en nedsättning med 40,000 kronor uti det å tredje hufvudtiteln
under anslagstiteln “ministerstaten" uppförda belopp. Reservanterna
synas sålunda gilla ifrågavarande motion och dess motivering;
och det tyckes äfven framgå af det yttrande, som herr Olof Jonsson
hade. 1 denna motion förekommer nu en motivering, som synes mig
minst sagdt egendomlig, en motivering, som af motionären ytterligare
betonats. Denna motivering går ut på följande: för det första derpå,
att det, att ett land har politiska hänsyn med sina relationer med
utlandet, skulle vara detsamma som storpolitik eller högpolitik — och
såsom jag förmodar, menas härmed en mera eller mindre aggressiv
politik —; för det andra synes den gå ut derpå, att våra förbindelser
blott skola vara kommersiella; och för det tredje derpå, att man au -

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

tager, att, blott vi förhålla oss passiva gent emot främmande länder,
så kunna vi vara säkra.

Motionären uttalar sig något ironiskt angående det vädjande till
historien som utrikesministern gjort vid ett tillfälle och säger: “hvad
lär historien"?

Jag tror, att det hade varit ganska ömkligt, om han tagit reda på det,
innan han inlåtit sig på dessa storpolitiska funderingar. Historien lär verkligen,
att det kan för en liten stat finnas andra skäl till att gifva akt på sina
förbindelser med utlandet än lust att föra högpolitik och aggressiv politik.
Den visar, att, när stora strider utbryta i Europa, det är ytterst
vanskligt för en liten stat att behålla sin neutralitet. Den må vilja
huru mycket som helst vara passiv, så kunna sådana förhållanden
inträffa, att den ena af de stridande magterna hindrar den lilla staten
att intaga en fullt neutral ställning och den utsätter sig då för att
få den andra till fiende. Den kan således indragas mot sin vilja i
strid. Är det nu motionärens mening, att man icke skall hafva rätt
att följa med förhållandena i utrikes länder för att vid en sådan kris
kunna medelst diplomatien afvända en dylik fara? Kommer en sådan
kris till stånd, då hjelper det icke, mine herrar, att saga: “Vi vilja
icke hafva krig", utan detta beror då på andra faktorer än oss, och
då är det ytterst nödvändigt att ega en diplomati, som kan säga hvar
landet ligger och huru vi med minsta skada skola komma ifrån sådana
förvecklingar. Nu är det temligen klart, att, om en stor europeisk
konflikt uppstår, — och det torde icke vara för mycket sagdt att
en sådan ligger i luften — Österrike-Ungern kommer att i denna
konflikt taga en betydande del. Det är då af vigt, att vi hafva möjlighet
att taga reda på, huru förhållandena gestalta sig, för att kunna
undvika faran. Man brukar säga, att försvaret är en brandförsäkringspremie,
som ett folk har att utbetala. Detsamma kan också sägas
om vår utrikes diplomati blott med den skilnaden, att denna premie
är mycket billigare. Det göres för närvarande på många håll försök
att hindra ett betryggande af vår sjelfständighet och fred genom ett
tillfredsställande försvar. Skall man nu också uppresa ett hinder mot
den trygghet, som kan vinnas genom en något så när tillfredsställande
diplomati? Jag medgifver och förstår mycket väl, att det i följd af
vårt långvariga fredslugn kan synas, som om de summor, hvilka gå
till tredje hufvudtiteln, icke vore så nödvändiga. Men vi måste hafva
denna diplomati för oförutsedda händelser. Utbryter en konflikt, är
det för sent att arrangera en beskickning i de stater, der vi kunna
hafva behof af en sådan. 1 likhet med hvad herr Beckman på stockholmsbänken
uttalade förlidet år, skulle jag för min del önska, att vår
diplomati måtte omarbetas derhän, att den under fredslugnet blefve
allt mer och mer till nytta i afseende på de kommersiella intressena,
men naturligtvis på samma gång kunde, när så verkligen bchöfdcs,
sörja för de politiska. Rätta vägen till att få en sådan diplomati till
stånd är icke att göra indragningar, är icke att göra diplomaternas
löner obestiimda. För min del tror jag, att, om man skulle hafva
något att klandra regeringen för, vore det, att den satt ministerposten
i Wien blott på förordnande. Det är icke sättet att få dugliga

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 9.

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Torts.)

Onsdagen den 17 Februari.

diplomater att göra deras framtidsexistens osäker. Följden af ett
sådant tillvägagående kan till sist blifva den, att endast personer,
som funne det nöjsamt att, försedda med en vacker titel, ligga några
år i de stora hufvudstäderna, taga emot dessa platser. Hvad vi behöfva
är, att dugliga personer, att personer med stor begåfning och
omfattande studier äfven ur fattigare kretsar egna sig åt den diplomatiska
banan, så att den blifver skött på ett tillfredsställande sätt
både i kommersielt och politiskt afseende. Men det går icke genom
att göra denna bana osäker. För min del skulle jag önska, att man
sloge in på den väg, man försökt i Norge, eller att genom stipendier
söka få personer utan förmögenhet, men med stor duglighet, uppfostrade
för det diplomatiska kallet.

På grund af hvad jag nu anfört, anser jag mig böra yrka bifall
till utskottets förslag i moment a, men yrkar deremot att moment b —
eller det moment, der utskottet föreslår, att Riksdagen skall anhålla
hos Kongl. Maj:t om vidtagande af ytterligare besparingar — måtte
utgå.

Herr Höjer: Jag skall be att till en början få yrka bifall till
reservanternas hemställan. Jag kan väl för min del medgifva, att
herr Erikssons motion är ett tecken på denna verldens ondska, men
den bär å andra sidan enligt min åsigt vittnesbörd om en moderation,
för hvilken jag är fullt säker att hans excellens herr utrikes ministern
är motionären synnerligen tacksam. Jag har under de sista dagarna
flitigt samtalat i'' denna fråga både med mina egna meningsvänner och
med sådana, som tillhöra motsidan af denna kammares aktade ledamöter.
Jag har äfven studerat åtskilliga konservativa pressorgan, och
jag har dervid såväl från ena som andra sidan förnummit erkännandet,
att vår utrikesbudget icke står i rimlig proportion till hvad som blifvit
kalladt de förenade rikenas “tillbakadragna politiska ställning". Jag
får upprigtigt bekänna, att det icke förundrar mig att något hvar
börjar tycka, att denna utrikesbudget har allt för stora dimensioner.
Det är, för att rätt bedöma denna budgets storlek, icke nog att medtaga
de poster, som äro upptagna i statsverkspropositionen och som
sluta med den relativt anspråkslösa siffran af 908,000 kronor, utan
jag tror att vi böra dertill lägga de s. k. extra utgifter och konsulatsafgifter,
om hvilka det står taladt i det till tredje hufvudtiteln hörande
statsrådsprotokollet af den 27 november 1891, sidd. 11, 12 och 13.
Möjligen skulle det äfven kunna ifrågasättas, huru vida icke på utrikesbudgeten
borde uppföras äfven de konsulatafgifter, hvilka icke till
konsulskassan ingå, och medräknar jag det ena som det. andra, får
jag för de förenade rikena en utrikesbudget på circa 1,600,000 kronor.
Det är så med denna utrikesbudget, att den har ett visst stormagtstycke,
alldeles som den här sekularbudgeten på hundra millioner med
sina svindlande inkomstberäkningar och sin finansnöd i ett nära framtidsperspektiv.

Jag vill gerna göra det erkännandet, att näppeligen Riksdagens
Andra Kammare eller Riksdagen öfver hufvud är kompetent att säga,
hvilka ministerposter böra strykas eller hvilka indragningar böra ske.

Onsdagen den 17 Februari.

N:o 9-

Men, mina herrar, då Riksdagen ingår till Kongl. Maj:t med en skrifvelse
med begäran, att regeringen skall taga initiativet till en af de flesta
eftertraktad reform, och Kongl. Maj:t finner sig befogad att kasta
skrifvelsen i papperskorgen eller åtminstone icke vid densamma fäster
någon större uppmärksamhet, då synes det mig, som om Riksdagen
icke gerna hade någon annan utväg än att taga saken i sina egna
händer och göra så godt som den förstår, äfven med risk att göra
ett eller annat rasande. För mig, som är fullständig lekman i de
diplomatiska fiuesserna, synes det, som om man skulle kunna göra eu
reduktion i utrikesbudgeten både med afseende på kabinettskassaus
och konsulskassans utgifter, och att man kuode göra besparingar på
ministerstaten, dels genom indragning af öfverflödiga ministerplatser,
dels genom nedsättning af löner. Jag vill icke fördröja diskussionen
genom att ytterligare tala om indragning af ministerposterna i Konstantinopel
eller Wien. Jag delar i detta afseende fullständigt de
åsigter, som nyss uttalades af herr Olof Jonsson i Hof. Men jag
anser, att till dessa poster äfven kunde fogas posterna i Bruxelles och
Rom, när de en gång blifva lediga. Det synes mig öfverhufvud, att,
när vi göra upp vår utrikesbudget, vi allt för litet draga oss till
minnes, att vi verkligen upphört att vara eu stormagt i verlden; att
vi lefva under mycket små och framför allt vilja lefva under fredliga
förhållanden samt att vi böra tillgodose först och sist våra ekonomiska,
kommersiella och humanitära intressen, utan tanke på att inblandas
i en extravagant storpolitik.

Jag skall till slut endast tillåta mig att göra en vördsam förfrågan
med afseende på de löner, som äro uppförda på ministerstaten. Jag
har frågat mig, utan att få ett tillfredsställande svar med hjelp af
hans excellens utrikesministerns yttrande till statsrådsprotokollet:
hvarför betala de förenade rikena till sin minister i Berlin en aflöning,
som för år 1875 utgjorde 45,000 kronor och nu 48,000 kronor, då
Danmark till sin minister i Berlin betalar endast 32,000 kronor och
Nederländerna 42,000 kronor? Hvarför skola vi i London aflöna vår
envoyé med 60,000 kronor, när det mycket rikare Belgien aflönar sitt
sändebud derstädes med 46,000 kronor, Danmark sitt med 44,000
kronor och Nederländerna sitt med 42,000 kronor? Hvarför skola
Sverige och Norge i Paris hafva en envoyé, som de aflöna med 60,000
kronor, då Belgien ger sin minister 49,000 kronor, Danmark sin 42,000
kronor och Nederländerna sin likaledes 42,000 kronor? Jo, säger hans
excellens utrikesministern, om jag skall draga fulla konsekvensen af
hans föregående yttranden, det är derför att, äfven med det lönebelopp
som blifvit faststäldt, det är mycket svårt för en svensk envoyé att
lefva på den lön, som staten består honom. Han anförde vidare i
statsrådsprotokollet af den 5 december 1890, såsom skäl för de höga
lönerna “lyxen och lefnadskostnaderna i de sällskapskretsar, der
diplomaten måste söka de personer, med hvilka han har att förhandla
för att vinna det förtroende, som är erforderligt".

Jag trodde för min del, att tillträdet till de fina sällskapskretsarna,
pet personliga förtroendet och den allmänna aktningen skulle och
borde vinnas på grund af diplomatens officiella ställning, samt på

Angående

ordinarie an slagen

under

tredje hufvud titeln.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

Angående

ordinarie an tingen

under

tredje hufvud titeln.

(Forts.)

grund af hans eminenta duglighet; men icke genom hans större eller
mindre förmåga att täfla med stormagternas sändebud i rikedom
och lyx.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid; jag instämmer i
reservanternas yrkande och jag gör det så mycket hellre som en
skrifvelse till Kongl. Maj:t icke synes kunna påräkna något gehör och
en indragning af blott 40,000 kronor, enligt ett yttrande från statsrådsbänken
föregående riksdag, icke på något sätt kan anses kompromettera
de förenade rikenas intressen.

Herr Schöning: Jag har blifvit uppfordrad af eu föregående ärad
talare, och min tanke hade varit att bemöta honom, men då tiden
redan är långt framskriden och ett utbyte af ord oss emellan antagligen
föga skulle gagna i sak, skall jag be att få yrka bifall till hvad
utskottet föreslagit i punkten a). Men hvad beträffar punkten b),
anser jag, att, då Andra Kammaren redan förra året aflåtit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t och denna skrifvelse haft till följd eu besparing, det
är obehöfiigt att nu åter framkomma med en dylik skrifvelse.

Herr Östberg: Den fråga, som nu föreligger, gäller icke egentligen,
huruvida man anser en nedsättning i utrikesbudgeten önskvärd ;
— derom synas alla parterna vara ense. Statsutskottet har haft denna
åsigt, Riksdagens båda kamrar förenade sig förra året om att uttrycka
samma sak, och regeringen har äfven visat sig dela den uppfattningen,
att besparingar och inskränkningar i utrikesbudgeten kunna ske. Dti
den förra året beslutna budgeten skedde sålunda en nedsättning af
den tredje hufvudtiteln med 26,300 kronor, hufvudsakligen berörande
beskickningarne i Wien, Washington och Konstantinopel. Frågan gäller
deremot, huru vida det kan vara lämpligt att nu definitivt nedsätta de
ordinarie anslagen å denna hufvud titel. Jag för min del tror icke
att det är rigtigt och lämpligt, och jag kan derför icke deltaga i ett
sådant beslut. Det är utan tvifvel vare sig för riksdagsmannen eller
den enskilde medborgaren ganska svårt att bedöma denna fråga, då,
de diplomatiska beskickningarnes verksamhet helt naturligt icke kan
ligga öppen för allmänhetens ögon. Jag anser derför, att Riksdagen
här mera än i de flesta andra frågor bör sätta förtroende till regeringen,
och hvad denna från sin ståndpunkt anser behöfligt och nödigt.

Jag tror för min del, att man med skäl kan säga, att det nu icke
är behöfligt att vidtaga den föreslagna nedsättningen. Ty då Riksdagen
uttalat sin bestämda åsigt om saken, och regeringen visat sig
villig att, så snart ske kan, tillmötesgå densamma, föreställer jag mig, att
dessa Riksdagens önskningar, isynnerhet om de upprepas, skola blifva tillräckligt
kraftiga att åstadkomma eu nedsättning af den tredje hufvudtiteln.

Jag vill vidare påpeka, att frågan är af eu ganska grannlaga
natur. Liksom i det enskilda affärslifvet nedsättniugar och förändringar
icke kunna hastigt förekomma på grund af de följder, de
medföra, vare sig för inom affären anstälda eller för affärsvänner, så
synes det mig, att en hastig omkastning i organisationen af vår diplomati
icke kan vara för landet nyttig och icke heller möjlig. Det synes

Onsdagen den 17 Februari.

N:o 9.

mig derför obilligt att begära, att regeringen skulle vara färdig att Angående
ögonblickligen åstadkomma en hastig förändring af de diplomatiska ordinarie
beskickmngarne, och det synes mig, att regeringen redan visat sig villig trelje }lufVudatt
så långt ske kan tillmötesgå den af Riksdagen framstälda begäran. titeln.

Jag tror alltså, att det är oklokt och orätt att nu vidtaga en sådan (Forts.)

kraftåtgärd, som att nedsätta anslag på denna hufvudtitel.

Slutligen vill jag erinra derom, att detta icke är uteslutande en
svensk fråga. Utrikesbudgeten är en gemensam sak för de förenade
rikena. Deraf följer enligt min uppfattning, att frågor, som angå densamma,
böra gemensamt behandlas, och att det är mycket olämpligt,
att man än rycker från det ena hållet och än från det andra. Från
Norges sida har icke någon sådan åtgärd, som den föreslagna, kommit
till stånd. Yi sågo i fjor, att den norska regeringsafdelningen i Stockholm
stälde sig alldeles afgjordt på den ståndpunkt, som regeringens
svenska medlemmar intogo, och det betonades, särskildt med afseende
å Norge, att det icke gick an att sätta lönerna för diplomaterna alltför
låga, då det i sådant fall icke skulle vara möjligt för norrmännen
att i den grad, de önskade, vinna anställning vid diplomatiska corpsen.

Äfven i år hafva vi sett, att den norska statsrådsafdelningen till alla
delar tillstyrkt bestämmandet af den summa, som ligger till grund för
den kongl. propositionen.

Jag tror icke, att det vore klokt eller rätt, om den svenska Riksdagen
skulle gifva ett föredöme till en sådan rubbning som nu yrkats,
då ett beslut i det syftet säkerligen skulle föra med sig konseqvenser,
som skulle kunna åstadkomma slitningar och förvecklingar mellan de
förenade rikena. Såsom saken nu står, tror jag således att det vore
oklokt och skadligt att vidtaga den kraftiga åtgärd, hvarom nu är
fråga. Jag tror, att vi hafva all utsigt att på en vänlig väg kunna
åstadkomma den nedsättning, som Riksdagen önskar.

På dessa grunder, herr talman, anhåller jag att få yrka bifall till
statsutskottets utlåtande i båda punkterna.

Hans excellensherr ministern för utrikes ärendena, grefve Lewenhaupt:

När jag senast hade ordet, yttrade jag mig icke om konsulsväsendet,
emedan jag antog, att någon nedsättning på det området icke skulle
göras. Men nu har en talare här sammanslagit utgiftsbeloppen för
konsulsväsendet och ministerstaten och yttrat sig om önskvärdheten af
en nedsättning i allmänhet. Jag vill då fästa uppmärksamheten derpå,
att konsulerna äro erforderliga för sjöfarten, och att ju mera sjöfarten
tilltager, desto flera konsuler behöfvas; att i fråga om fraktfarten Norge
ensamt är en stormagt; att den nuvarande budgeten för konsulsstaten
är uppgjord af en svensk-norsk komité för sex år sedan; att något
klagomål öfver det system, som af denna komité föreslogs, ännu icke
inkommit till utrikesdepartementet; och att enligt min åsigt någon förändring
i denna budget icke bör vidtagas, förr än ärendet blifvit utredt
af en komité.

Herr Hedin: Första Kammaren har, såsom torde vara för flertalet
af kammarens ledamöter bekant, afslagit statsutskottets hemställan

N;o 9.

Angående
ordinarie anklagen
under
tredje hufvudttieln.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Februari.

om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, ehuru, såsom det vill synas af utskottets
utlåtande, Första Kammarens ledamöter i detta utskott varit
enhälliga om antagandet af denna skrifvelse med ett enda undantag
nemligen en ärad f. d. medlem af det kongl. svenska indelningsverket.

Emellertid har Första Kammaren förkastat skrifvelsen. Man är
viss om, att man ännu kan vara hänsynslös och trotsa; man är viss
om, att man ännu kan regera med Första Kammaren mot Andra Kammaren
och mot den stora majoritetens af svenska folket önskningar
och vilja. Men nog kommer eu dag — och jag hoppas, att den snart
skall komma, herr talman — då detta svälttulls-llion faller, då Priamus
stupar, och den fromme Aeneas får flytta sina penater åt annat
håll. Då kan det hända, att den betraktelsen lätt nog gör sig gällande
hos regeringen, att det varit bättre, om Första Kammaren icke
hade varit så hårdnackad, som den i dag visat sig, om deri ännu eu
gång hjelpt regeringen med en skrifvelse.

För oss återstår intet annat än att bifalla reservanternas förslag
och det kunde vant nog för mig att såsom motiv för detta mitt yrkande
åberopa hvad Första Kammaren gjort, om icke herr utrikesministern
under sina två anföranden hade yttrat några saker, som jag anser
böra offentligen bemötas.

Där har besannats ordspråket, att “Rio Janeiro, det är ett land,
som duger": utrikesministern sysselsatte sig under en stor del af sitt
anförande med att tala om Brasilien, så att, om jag afräknar det han
yttrade om Rio, sannerligen icke mycket återstår att bemöta. Med
anledning af detta hans yttrande beträffande en förment origtig notis
i en tidning ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att det icke
är endast tidningar, som äro utsatta för att begå misstag. Det kan
äfven hända diplomater, och^såsom bevis härpå vill jag erinra honom
om en färsk depesch från svensk-norska ministern i Rom, meddelad
i en stockholmstidning och sedermera aftryckt, skulle jag tro, i en
stor del af pressen, hvilken depesch var vilseledande så godt som från
början till slut.

I sammanhang dermed vill jag säga, att då det talas så mycket
om, att det är genom diplomaternas uppgifter och icke genom tidningsuppgifter,
som det är möjligt att få reda på “huru landet ligger", såsom
någon sade, eller “hvad språk som föres", såsom någon annan sagt, å
de orter, der man hvälfver länders öden, så ber jag att vidare få fästa
uppmärksamheten uppå, att det icke är så säkert, att diplomaterna få
veta så mycket, och att det är sant, som de få veta. Om t. ex. för
ett antal år sedan, då den stora brytningen skedde i Norges inrikespolitik,
det härvarande Storbritanniska sändebudet skulle hafva litat på
de uppgifter, han fick i vissa högre kretsar, eller om engelska regeringen
skulle hafva satt lit till den depesch, som afläts till bland annat den
svenska beskickningen i London med befallning att söka göra den uppfattningen
gällande, att utgången af den stora konflikten i Norge vore
eu seger för kouungamagten, huru illa lurade skulle de då icke hafva
blifvit! För min del är jag öfvertygad, att de icke läto sig lura ett
ögonblick.

Då herr utrikesministern säger, att det egentligen är Norge, som

Onsdagen den 1? Februari.

N:o 9

är intresseradt af konsulatet och beskickningen i Konstantinopel, att
det hufvudsakligen är norska intressen, som der skulle stå på spel,
om beskickningen indroges, och att det vore otillbörligt af Sverige att
taga initiativet till att ställa dessa intressen under främmande skydd
genom att uppdraga den diplomatiska bemedlingen åt någon annan
magts der anstälda sändebud, så ber jag att få fästa uppmärksamheten
på det enkla och oomtvistliga faktum, att det är just från norska
stortingets sida, som detta initiativ har utgått, och att det är stortinget,
som på sin nations vägnar, hvilken der har en mångfaldigt större
sjöfart än vi, tagit detta initiativ; att vi instämma — deri kan icke
ligga något otillbörligt.

Det skulle för öfrigt icke vara så illa, om man både från ena och
andra hållet, der man nu i dag visat så mycken hänsyn för Norges
intressen och önskningar, om, säger jag, man på vissa håll visade denna
hänsynsfullhet då det mera vore af behofvet påkalladt. När man t. ex.
sagt, att förvecklingar skulle kunna uppkomma mellan de förenade
rikena, om vi beslöte den ifrågasatta indragningen, så vill jag derpå
svara: “du skall ej fruktan bära“! De af norska stortinget beslutade
åtgärderna äro i sjelfva verket mycket kraftigare och mera omfattande,
än hvad som begäres i reservationen. Sådant skulle den talaren haft
reda på, om han följt med förhållandena der.

Här har visserligen herr utrikesministern uttryckligen reserverat
sig emot hvarje misstanke om att vilja inlåta sig på storpolitik; icke
ett ord, försäkrar han, kan åberopas till bevis på, att han skulle vilja
inblanda Sverige i allianser med främmande stormagter. Nej, det vill
jag nog tro, att icke något ord af honom derom kan åberopas. Men
när han gång efter annan med den största envishet upprepar och fasthåller,
att vi måste hafva en legation i Wien, derför att der en mängd
af den internationella politikens trådar samlas, och derför att hvad der
förhandlas skulle komma att mägtigt återverka på de förenade rikenas
öden, så säger jag, att Riksdagen i vårt land och stortinget i vårt
brödraland skulle anse det som en stor tjenst, om vi åtminstone på
denna punkt kunde hindra vårt utrikeskabinett att leka med elden.

Om den förmenta vigten att få en tillförlitlig kännedom om dessa
storpolitiska förhandlingar har jag redan yttrat mig. Och jag skulle
kunna åberopa många yttranden af personer, som tjenstgjort på den
diplomatiska banan, alla erkännande, att våra diplomater veta platt
ingenting mera om den högre politiken, än hvad man vet på de stora
tidningarnes byråer eller på telegramagenturerna. Det är rent af
barnsligt att tro, att en liten obetydlig svensk diplomat skulle få veta
något om de planer, som spinnas i de mägtiges råd. Det är komplett
narraktigt att tro något sådant.

Om herr utrikesministern verkligen vill öfvertyga oss om, att
våra diplomater i Wien med flera ställen hafva något nyttigt att göra
— lägg då fram den diplomatiska skriftvexlingen för ett enda år,
om icke för Riksdagen, så för ett hemligt utskott deraf! Jag skulle
kunna tala om på förhand — men jag skall icke göra det — hvad
detta utskott finge veta. Men om icke en sådan kommission derefter
blefve ense om att nedsätta utrikesbudgeten icke blott med 40,000

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

[(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 17 Februari.

ordZ^L kr0nor> utan med n,ycket mera — ^ vill jag aldrig mer om denna

slagen under sak }£tra ett. ord hai'' 1 kammaren.

tredje hufvud- .tierr ministern för utrikes ärendena inblandade i sitt första antitein.
förande ett försvar för beskickningen i Washington. Jag vet icke

(Forts.) rätt hvarför; ty mig veterligen har ingen föreslagit, att denna legation

skulle indragas.

Jag ber också att få påpeka den besynnerliga jemförelse han
gjorde mellan de förenade ländernas diplomatiska kostnader och andra
länders. Jag hade hoppats, att herr utrikesministern icke nu skulle
komma tillbaka till skäl, som af honom åberopades vid förra riksdagen,
och som då blefvo på ett så afgörande sätt vederlagda. Det är icke
värdt att komma och säga, att, när jag fördelar de diplomatiska
kostnaderna på folkmängden, så får jag en viss siffra i det ena eller
det andra landet och en lägre i Sverige och Norge. Det brukar väl
eljest få anses vara fallet, att man vid en sådan jemförelse bör taga
i betraktande de intressen, som de särskilda länderna hafva att tillvarataga.
Säkert är att Danmark icke han mindre diplomatiska intressen
än vi att vårda. Om man gör en jemförelse och på ena hållet har
två deltagare såsom Sverige och Norge, som förena sig om att gemensamt
bära en börda, så borde den väl i alla helgons namn för hvardera
blifva mindre än för ett tredje land, som skall bära den ensam.
Sådana jemförelser som herr utrikesministerns betyda absolut ingenting
och borde derför icke upprepas, lika litet som talet om Wien såsom
den politiska brännpunkten.

Det vore bättre att säga rent ut såsom det är, att våra diplomater
få alls ingenting veta om hvad som passerar i Wien mera än hvad
pressen der har reda på. De kunna icke på förhand underrätta oss
om de ovädersmoln som hota, förrän det brister löst i morgon dag.
Nej, låtom oss öppet säga hvad det gäller, om denna beskickning i
Wien indrages. Jo, då indrages den österrikiska beskickningen i
Stockholm, och hvem det är som detta närmast gäller, behöfver jag
icke säga.

Herr ministern yttrade vidare, att förklaringen af att Danmarks
budget vore så mycket mindre än vår, läge deri, att de danska
envoyéernas aflöningar vore så mycket lägre än våra. Men det hjelper
icke långt till förklaring af den stora skilnaden. För öfrigt är det
redan af en föregående talare visadt, att man icke kan säga, att de
afiöningssiffror, som nu äro bestämda för våra diplomater, skulle vara
nödvändiga, då man finner en hel mängd andra länder hafva lägre
aflönade diplomater. Om jag icke minnes orätt, så har t. ex. den
stora, rika och mägtiga franska republikens envoyé här i Stockholm
samma aflöning som vår svensk-norske minister i Köpenhamn.

Det kan dessutom blifva en fråga — derest man icke vill nedsätta
lönen för ministern i Köpenhamn — hvarför man icke skulle
kunna taga det radikala steget att indraga hela beskickningen i
Köpenhamn. Under den tid jag hört talas om den nuvarande innehafvarens
verksamhet, har densamma åtminstone icke gjort något gagn.
Hvad som t. ex. öfverklagats rörande svenskars behandling i Danmark,
det har icke rönt något behjertande från vår beskicknings sida, ej

Onsdagen den 17 Februari. 59

heller framkallat några bemödanden att afhjelpa klagomålen. Den
hjelp, som våra fattiga arbetare fått i Danmark, den hjelpen hafva
de fått genom den danska vensterpressen, men icke från beskickningen
i Köpenhamn.

Herr ministern sade vidare, att man icke kunde afskeda embetsman,
som äro tillsatta på ordinarie stat. Derpå svarar jag, att de
ju äro förtroendeembetsmän, och att de väl icke hafva blifvit tillsatta
med det privilegiet att sitta kvar, så länge de kunna tugga gröt. Man
kan ju afskeda en sådan tjensteman och ge honom eu pension eller
en expektanslön. På det sättet går det lätt att minska utgiftsposten
för beskickniugen i Köpenhamn med 30,000 kronor, om man ger den
svenska ministern 6,000 kronor i pension.

Herr ministern sade också, att vi måste hafva några mycket väl
afiönade diplomatposter i vår utrikesförvaltning, och dertill lade han
den betraktelsen, att en framstående förmåga slår sig fram på hvilken
bana som helst. Om jag skall söka finna det inre logiska sambandet
mellan dessa båda uttalanden, så skulle det vara, att, eftersom de
framstående förmågorna vända sig till andra banor, så är det nödvändigt
att diplomaterna skola ha bra betaldt.

I sitt senare anförande yttrade herr utrikesministern, att konsulerna
äro väsentligen erforderliga för sjöfartens intressen. Ja, så borde det
nog vara. Men då frågas, i hvad mån det kan lända till sjöfartens
befrämjande att, såsom Kongl. Maj:t i fjor beslutat, upprätta ett
generalkonsulat i staden Hannover, med ett distrikt inom hvilket icke
finnes en enda sjöhamn, och på hvad sätt denna näring skulle upphjelpas
genom tillsättandet af en generalkonsul i Briissel, hvilkens
distrikt blott skulle omfatta denna stad, under det att hela det öfriga
landet utgör generalkonsulatets i Antwerpen distrikt. Hvad fördel
kan sjöfarten hafva af ett dylikt arrangement? Icke hade de sakkunniga
myndigheter, som yttrade sig i frågan, någon upplysning att
lemna derom.

Och månne, när det är allvarligt tal om att de två förenade
landens konsulatväsen skall splittras i två delar, när man påvisar, att
en betydlig del af konsulatafgifterna komma på denna mängd af olönade
konsulat, är det då månne skäl att — sedan en sådan framställning
framkommit, soin den norska stortinget förlidet år enhälligt, både
högern och venster!], biföll, att anmoda regeringen om en undersökning
om eget norskt konsulatväsen — kan det, säger jag, uuder sådana
förhållanden vara skäl, kan det vara i sjöfartens eller i unionens intresse,
att man griper till sådana åtgärder inom vår konsulatadministration,
som i fjor skedde på ministerns för utrikes ärenden föredragning?

Hans excellens yttrade slutligen, att den nuvarande anordningen
af konsulatväsendet är baserad på ett förslag, uppgjordt af en svensknorsk
komité på 1870-talet. Ja, gubevars, en sådan der äkta byråkratkomité!
Men lägg vid sidan deraf den norska konsulatkomiténs i fjor
afgifna betänkande och jemför dessa bägge utlåtanden med hvarandra,
så får man i sanning veta, huru ett utlåtande, som utreder något,
skall vara beskaffadt, och man får då den bästa vederläggning af på -

N;o 9.

Angående
ordinarie anslagen
under
tredje hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 9. 60 Onsdagen den 17 Februari.

Angående ståendet, att några befogade anmärkningar icke skulle hafva fram°slagert
''under kommit mot den nuvarande anordningen af konsulatväsendet.
tredje hufvud- Herr talman! Jag anhåller om proposition på bifall till resertiteln.
vanternas hemställan.

(Forts.)

Herr Boethius: Den senaste talaren uttalade en farhåga för

att, om beskickningen i Wien korame att fortfara, detta kunde leda
till allianser med främmande magter, till att man “lekte med elden".
Men han erkände tillika, att han icke kunde anföra något uttryckligt
ord af hans excellens utrikesministern eller — om jag förstod honom
rätt — andra ansvarige statsmän i sådant syfte. Jag är också öfvertygad,
att ingen svensk ansvarig regering någonsin skall inlåta sig på
dylika allianser, så vida icke kriget står för dörren och icke på annat
sätt kan undvikas. Men det förvånar mig, att just den ärade talaren
yttrat detta, ty om icke några sådana ord med storpolitiskt syfte
kunna citeras från några ministrar, så kunna de citeras — från honom.
Det är nemligen icke längre sedan än i juli 1891, då han, vid ett
tillfälle, när Europas uppmärksamhet i någon mån var fäst på oss, i
närvaro af franska eskaderns officerare, i närvaro af franska ministern,
högtidligt proklamerade, att Sverige alltid skall stå i alliansförhållande
till en stormagt och till en stormagt, om hvilken man med visshet
kan veta, att, om en stor europeisk kris utbryter, denna stormagt
måste deltaga deri-, och om vi då stå i alliansförhållande till denna
stormagt, så blifva vi ju indragna i kriget. Har man den uppfattningen,
så måste man ock se till, att vi hafva sändebud, som kunna sköta
om en sådan stormagts- eller äfventyrspolitik.

Herr Hedin: Hvad professor Boethius från Dpsala bort göra

först, innan han yttrat sig, det är att förvissa sig om att jag verkligen
sagt, hvad han påstått. Jag sade — jag uppgifver det nu på heder
och samvete, på ära och tro samt under edsförpligtelse, — efter en
erinran om Sveriges och Frankrikes gemensamma minnen, att denna
moraliska allians, — cette alliance toute morale, — den skall bestå
till evig tid. Detta är hvad jag sagt, det andra är belackarens ord.

Herr Boethius: Herr talman! Min källa för mitt nyss gjorda

påstående är referat i alla möjliga stockholmstidningar. Jag skall här
läsa upp referatet ur Aftonbladet, hvilken tidning väl icke lär vara en
“belackare" — om annars detta är ett parlamentariskt ord — gentemot
herr Hedin. Är detta referat origtigt, då hade det varit herr
Hedins skyldighet att dementera detsamma. Det lyder så här:

“Hela den svenska nationen, trogen våra gemensamma minnen, är
och förblifver olösligt fästad vid den snart trenne sekel gamla alliance
frangaise, som grundats af Gustaf den andre Adolf och Richelieu.
Vi förblifva trogna denna allians, som trots tillfälliga moln af gammalt
varit det svenska elementet i vår internationella politik, denna allians
som intet och ingen haft eller skall hafva magt att bryta."

Men den allians, mine herrar, som grundlädes af Gustaf Adolf
och Richelieu, var icke en moralisk, utan en krigsallians, en ofi- och

Onsdagen den 17 Februari. 61 N:o 9.

defensiv allians. Den har betydt för oss deltagande i Europas stormagters
politik och deras krig.

Är nu detta upplästa referat origtigt, så anfalla öfriga referat
det äfven. Då emellertid tillfället var så betydelsefullt och då herr
Hedins ord enligt dessa referat syntes innebära, att han inför hela
landet proklamerade en verklig politisk allians, hade det — i fall hans
mening ej var sådan — varit hans ovilkorliga skyldighet att dementera
tidningarnas uppgifter. Då han icke det gjort, får han ock bära ansvaret
för dem.

Herr Hedin: Om mina skyldigheter i detta och andra fall har jag
icke att mottaga någon admonition af professor Boethius från Upsala.—

Huru vida referaten i tidningarne voro korrekta, vet jag icke, så mycket
mindre som jag icke läst något af dem. Men det nu upplästa är
origtigt och ofullständigt. Jag har icke fält ett sådant yttrande.

Jag erinrar mig tydligt — jag kan säga det såsom om jag stode inför
rätta — att jag vid ifrågavarande tillfälle yttrade, att den allians, ^

som fortfarande bestode och borde bestå mellan Frankrike och Sverige
och deras representanter vore af den beskaffenhet, att den undandroge
sig militärstatistikens uppskattning. Jag sade att det var en “alliance
toute morale“, en kulturens och de gemensamma sympatiernas allians.

För öfrigt skall jag icke svara Herr Boethius i denna sak och ej
heller i någon annan.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade i fråga om mom a)
yrkats dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag derå och
bifall i stället till det i mom. a) af herr A. Perssons m. fl. reservation
framstälda yrkande. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och fann propositionen på bifall till reservanternas
yrkande vara besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes emellertid
och försiggick enligt följande af kammaren godkända voteringsproposition: Den,

som, med afslag å statsutskottets hemställan i mom. a) af
l:sta punkten i utlåtandet n:o 4, bifaller hvad herrar A. Persson,

P. Andersson m. fl. hemstält uti deras vid momentet afgifna reservation,
röstar

Ja;

Angående
ordinarie
anslagen
under tredje
hufvudlileln.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 111 ja mot 75 nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med ja-propositionen.

N:o. 9.<:

Angående
ordinarie
anslagen
under tredje
hufvudtiteln.

(Forts.)

62 Onsdagen den 17 Februari.

Herr Hedin yttrade: Jag skall anhålla, att kammaren behagade
besluta i enlighet med reservanternas förslag äfven i denna del och
antaga deras skrifvelseförslag under punkten b).

Herr talmannen förklarade, att, till följd af kammarens i fråga
om utskottets i mom. a) gjorda hemställan redan fattade beslut, enligt
hans uppfattning utskottets hemställan under mom b) måste anses
hafva förfallit och gaf derefter propositioner dels på bifall och dels
på afslag å det yrkande, som innefattades i mom. b) af reservationen.
Kammaren biföll reservanternas yrkande jemväl i denna del.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 8.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att
vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.

§ 9.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

§ io.

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af
herr A. F. Liljeholm, n:o 174, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande af undervisningsplan för högre folkskolor;

herr P. G. Petersson i Brystorp, n:o 175, om tillägg till gällande
bestämmelser rörande val till Riksdagens Andra Kammare; och

herr H. Andersson i Nöbbelöf, n:o 176, i fråga om ändring af
13 § riksdagsordningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades
herr P. Pehrsson i Norrsund under 3 dagar fr. o. m. d. 18 dennes,

„ L. Eklund i Norrköping „ 4 „ „ „ 20 „

och „ I. Lyttkens „ 12 „ „ „ 17 „

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtanden:

n:o 10 i anledning af väckt motion angående utvidgad rätt för

Onsdagen den 17 Februari. 63

medlemmar af svenska kyrkan att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet;
och

n:o 11, i. anledning af väckt motion angående inrättande af häradsstyrelser.

Dessa ärenden skalle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför det ärende, som denna dag för andra gången bordlagts.

§ 13-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter, och sedan kammaren, på
herr talmannens framställning, medgifvit, att det till fortsättning kl. 7
e. m. af kammarens sammanträde utfärdade anslag finge nedtagas,
kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,26 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.