RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 46.

Onsdagen den 18 maj.

Kl. 312 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 11 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden n:is 2 och 3;

samt

bevillningsutskottets betänkanden n:is 19 och 20.

§ 3.

Föredrogs till en början statsutskottets memorial n:o 69, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition
angående dispositionen af inflytande hyresinkomster från de
till svenska kronans egendom i Konstantinopel börande bodlägenheter.

En af utskottet i detta memorial gjord anmälan lades till handlingarna,
hvarjemte utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 71, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upplåtelse af kronolägenheten
Stenbrottet i Stockholms län i och för uppförande derstädes
af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett nytt cellfängelse
för nämnda län m. m.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o Jt6.

N:o 46. 2 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att Kongl. Maj:ts förevarande
proposition icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Jonsson i Hof: Såsom kammaren behagade finna, hafva
åtskilliga ledamöter af statsutskottet och deribland jag icke varit belåtna
med den motivering, som utskottet användt för afstyrkande af
nu föreliggande kongl. proposition.

Yi hafva derför i en särskild reservation angifvit, hvad som enligt
vår åsigt bort i betänkandet inflyta såsom motiv för propositionens
afstyrkande. Då emellertid Första Kammaren redan bifallit utskottets
motivering oförändrad, och ett yrkande på ändring af densamma möjligen
skulle kunna föranleda till det resultat, att ingen motivering alls
för afstyrkande af den kongl. propositionen komme att i Riksdagens
skrifvelse inflyta, skall jag icke göra något sådant yrkande.

Jag vill endast anmärka, att de stycken i utskottets motivering,,
som man egentligen har skäl att vara missbelåten med, äro de å
sid. 21, som beröra hvad statsrevisorerna beträffande centralfängelserna
i Göteborg och Norrköping yttrat, äfvensom, hvad utskottet på
sid. 22 yttrar, i hvad det afser ett anförande af herr Cavalli inom
Första Kammaren vid riksdagens början.

Man ansåg det icke vara på sin plats, att dessa saker berördes i
motiveringen, enär innevarande Riksdag antagit en ny lag angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, enligt hvilken
lag ända till fyra års ådömdt straffarbete skall komma att verkställas
i cell och sålunda kunna aftjenas i länsfängelse, hvarigenom behofvet
af utrymme i centralfängelserna komme att ytterligare minskas.

Då, såsom sagdt, jag tror, att det skulle vara olämpligt att yrka
på ändring i motiveringen, har jag endast härmed velat angifva skälen,
hvarför jag icke kunnat dela utskottets uppfattning om hvad som bort
i motiveringen inflyta.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5-

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i anledning
af väckt motion om tillägg till kongl. kungörelsen den 2&
augusti 1873 angående kurhusafgiftens upphörande och införande af
en allmän sjukvårdsafgift.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att-ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr A. Olsson i Ornakärr afgifna motion, n:o 53,
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Herr Olsson i Ornakärr erhöll ordet och yttrade: Bevillningsutskottet
har afstyrkt min motion genom att anföra följande skäl:
“Utskottet kan icke finna, att Kongl. Maj:t uti ofvan omförmälda

. N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

mål ingått i pröfning af frågan, huruvida uttagande, på sätt hittills
lärer egt rum, hos husbonde och arbetsgifvare af sjukvårdsafgift för
tjenstehjon eller arbetare skulle sakna stöd af gällande författningar."
Jag vill visserligen icke bestrida, hvad utskottet här anfört, men jag
är öfvertygad om, att utskottet icke saknat skäl för tillstyrkande af
bifall till min motion, emedan lagens bestämmelser rörande denna sak
äro långt ifrån tydliga. Det bevisas bäst af att embetsmyndigheterna
ofta hafva olika och stridiga meningar rörande denna sak, och jag
tror derför att, om utskottet tillstyrkt och Riksdagen bifallit min
motion, derigenom sådana olika och stridiga meningar skulle hafva
förekommits. Men då nu utskottet afstyrkt den, och jag väl vet, att
det icke tjenar något till att göra yrkande om bifall, skall jag ej
heller, herr talman, göra något yrkande.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Till afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets betänkande
n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om dels framläggande för Riksdagen af förslag i fråga
om en frilagersinstitution och dels föranstaltande af utredning beträffande
frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

Motionären, herr M. Dahn, hade i sin ifrågavarande motion,
n:o 162, inom Andra Kammaren, yrkat: att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla såväl om förslag till inrättande af eu
frilagersinstitution i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års
förslag som (med hänsyn till Köpenhamns numera verkligvordna frihamnsrätt)
om utredning af frågan om samt nödvändigheten och förmånen
af en svensk frihamn vid Öresund.

Utskottet hemstälde, att motionärens förslag måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
framläggande för nästa Riksdag af förslag till förordning angående
allmänt frilager i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag till 1886 års Riksdag samt med föreskrifter, som betrygga
statsverket för alla kostnader med anledning af berörda institution.

Häremot hade reservationer anmälts:

dels af herrar Lithander, Almström, Stephens, P. J. Andersson,
Pliilipson, Ewers, Nisser och We inb er g, hvilka hemstält, att Riksdagen
måtte lemna motionärens förevarande framställning utan afseende
;

och dels af herrar J. Johansson i Noraskog, Collander, Bakström,
J. p[. G. Fredholm, G. Jansson i Krakerud och friherre von
Schwerin, som ansett, “att utskottet, förutom hvad det i denna
punkt tillstyrkt, äfvenledes bort hemställa, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller om utredning af frågan om behöfiigheten
och förmånen af samt sättet och vilkoren för inrättandet af
frihamnar."

Angående
inrättande af
en frilagersinstitution 771.

771.

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående
inrättande af
en frilagersinstitution

ra. m.
(Forts.)

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Swartling: Det tjenar naturligtvis icke till något att söka
sätta sig emot det föreliggande förslaget, då helt visst majoriteten i
kammaren beslutat sig för att godkänna detsamma. Jag ber endast
att få säga, att hvad mig vidkommer hyser jag samma åsigt som i
fjor, men jag vill icke trötta kammaren med att upprepa de skäl, som
jag då anförde mot förslaget. Jag vill blott, med hänvisande till dessa
skäl och till den af Första Kammarens ledamöter inom utskottet af -

gifna reservation, anhålla att få yrka afsiag å utskottets hemställan
och bifall till den af mig antydda reservationen.

Herr Dalin: Jag skall be att på de skäl, som blifvit såväl i
motionen som i utskottets betänkande anförda, få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr J. H. G. Fredholm: Bevillningsutskottets utlåtande i denna
fråga är åtföljdt af bland andra en reservation, i hvilken framhålles
önskvärdheten af att den skrifvelse, som man velat att Riksdagen
skulle aflåta till Kongl. Maj:t, äfven måtte innehålla uttalande om
önskvärdheten af en utredning af frågan om behöfligheten och förmånen
af samt sättet och vilkoren för inrättandet af frihamnar här i
landet. Motionären har i sin motion uttalat sig angående önskvärdheten
af en sådan utredning, men utskottet har icke fästat afseende
å denna del af motionen, utan har den först uti ifrågavarande reservation
blifvit föremål för uppmärksamhet. Såsom en bland reservanterna
skall jag derför taga mig friheten yrka, att i det af utskottet
föreslagna skrifvelseförslag jemväl måtte inrymmas ett tillägg af det
innehåll, som i reservationen angifves, nemligen om utredning af frågan
om behöfligheten och förmånen af samt sättet och vilkoren för inrättandet
af frihamnar.

Herr Petersson i Ruutorp: Jag tror att man bör betänka sig
mer än en gång, innan man fattar ett sådant beslut som det, att
Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
för nästa Riksdag af förslag till förordning angående allmänt frilager.
Jag vill begagna mig af detta tillfälle för att erinra om en händelse,
som inträffat här i Stockholm, nemligen grosshandlaren Olssons bekanta
försnillningar af under statens förvar såsom pant deponeradt bränvinslager,
hvilken händelse visar, hvilket resultat man kan hafva att vänta
af inrättandet af frilager. Då jag tror att sådant skulle komma att
begagnas på mångahanda sätt, till statens förfång, så är denna omständighet
för mig ett bestämmande skäl för att yrka afsiag å utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Hamra.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N.o 46.

§ 7.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om modersmålets upptagande
bland ämnena i den muntliga mogenhetspröfningen vid de högre allmänna
läroverken.

Med tillstyrkande af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af
herr N. Linder afgifna motion, n:o 186, hemstälde utskottet, “att
kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes påbjuda modersmålets upptagande bland
ämnena i den muntliga delen af mogenhetspröfningen vid rikets högre
allmänna läroverk/''

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Eklund från Norrköping: I likhet med utskottet anser jag
det vara af vigt, att den föreslagna förändringen i afseende på maturitetsexamen
vidtages. Den nationella, den fosterländska bildningen är det
bästa, som skolan kan erbjuda den studerande ungdomen, och kännedomen
om vårt lands litteratur och om de store män, som utvecklat
densamma, utgör i sanning en god vägkost på färden genom lifvet.
Många, för att icke säga de fleste, af denna ungdom hinna merendels
icke, sedan de lemnat skolan, att vidare egna sig åt den svenska vitterhetens
studium, åtminstone icke på något mera systematiskt sätt, hvadan
minnena från skolan under sådana omständigheter utgöra en ganska
dyrbar egendom. Undervisningen i modersmålet, sådan densamma
meddelas i skolans högsta klasser, utgör i och för sig ett af de mera
populära läroämnena, kanske det populäraste af alla; men då denna
undervisning icke afslutas genom en muntlig examen vid mogenhetspröfningen,
saknar den, så att säga, auktoritet, och blir i följd deraf
undanskjuten såväl i ungdomens intresse som uppskattning. De mera
idealt anlagda af lärjungarne egna sig med ifver, mången gång med
hänförelse åt ämnet, men de öfriga vårdslösa detsamma för andra,
af hvilka deras examen beror. Det är under sådana omständigheter
icke lätt, utan tvärtom mången gång ganska svårt att förmå vederbörande
att uppfylla sina förpligtelser mot detta läroämne.

Jag tror, att den nu föreslagna förändringen skulle medföra en
bättre ordning i detta hänseende. Jag ber emellertid att få göra en
erinran, för hvilken jag egentligen begärt ordet. Om den antydda
förändringen inskränker sig till införande af en muntlig examen, afsedd
att pröfva examinandernas kännedom om den svenska litteraturen och
dess historia, så kan detta försiggå utan någon rubbning vare sig i
den för modersmålet antagna undervisningsplanen eller i de öfriga
läroämnenas ställning i maturitetsexamen. Då den rent språkliga
sidan af ämnet redan är tillgodosedd genom det skriftliga profvet, så
ligger den af mig här framhållna anordningen så att säga närmast,
och jag tycker mig också finna, att den hufvudsakligen varit af utskottet

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

afsedd, då utskottet tillstyrkt detta skrifvelseförslag. Deremot är det
klart, att om eu muntlig pröfning i modersmålet äfven i rent språkligt
hänseende införes, så kan detta icke ske utan att en förändring måste
vidtagas i den redan gällande undervisningsplanen för detta ämne
samt i de öfrigas ställning. Det är nemligen ganska antagligt, att
ett eller annat af dessa i så fäll måste från den muntliga pröfningen
undanskjutas.

På de skäl, som jag här i korthet anfört, och under de förutsättningar,
som jag tillåtit mig att antyda, ber jag att få yrka bifall till

utskottets hemställan.

Herr Waldenström: Jag skall från början gifva till känna, att
jag icke kan vara af samma tanke som vare sig den siste talaren eller
motionären eller utskottet. Det är icke derför att jag har någonting emot
sjelfva det svenska språkets studium; tvärtom, utan det sker af rent
praktiska skäl.

I allmänhet anser man, att det svenska språkstudiet är vid våra
högre allmänna läroverk styfmoderligt behandladt; men jag tror, att

denna föreställning är ganska origtig. Ty först och främst läses det

svenska språket både i de nedre och i de öfre klasserna, och det
ganska mycket. Utskottets betänkande upplyser om denna sak, att,
enligt gällande läroverksstadga, skola i de två öfre klasserna genomgås
följande kurser i modersmålet:

“Sjette klassen: Läsning af valda stycken ur svenska litteraturen
i förening med lämpliga förklaringar samt underrättelse om författarne.
Stycken ur norsk och dansk litteratur. Talöfningar. På tid utom
lärotimmarne: hvarannan vecka en uppsats efter lärarens anvisning i
afseende på behandlingen, eller en öfversättning från främmande språk.

Sjunde klassen: Läsning såsom i föregående klass. Dispositionsoch
talöfningar. På tid utom lärotimmarne: en utförligare uppsats
hvarje månad (på reallinien: hvarannan vecka)."

Kommer så dertill, att hela vår undervisning i regeln sker på
svenska språket, så att hvarje undervisningstimme i hvad ämne som
helst tillika är en undervisnings- och öfningstimme i svenska språket,
så kan man icke med rätta säga, att detta språk är styfmoderligt
behandladt vid våra läroverk.

Hvad är det, man i allmänhet afser med språkstudierna vid läroverken?
Jo, att lärjungen måtte vinna färdighet i att förstå och använda
det språk, som han studerar. Denna färdighet pröfvas, beträffande
de främmande språken, dermed att lärjungarne få i mogenhetsexamen
dels skrifva en öfversättning från det svenska till det
främmande språket, dels muntligen öfversätta stycken från det främmande
till det svenska. Deras insigter i svenska språket samt deras
förmåga att begagna och behandla detta pröfvas genom en uppsats i
modersmålet. Denna uppsats intager en så dominerande ställning i
maturitetsexamen, att den lärjunge, som blifvit underkänd i densamma,
icke kan få tillträde till den muntliga examen, hvilket han deremot
kan erhålla, om han blifvit underkänd i något af de franska, tyska

Onsdagen den 18 Maj, f. ra.

N:o 46.

-eller engelska skrifprofven. Jag tror, att man bör göra rättvisa åt
våra läroverk i detta såväl som i andra afseenden.

Anledningen hvarför jag icke kan instämma hvarken med utskottet
eller med den siste talaren är den, att jag tror och vet, att våra lärjungar
äro, i synnerhet i de sista klasserna, allaredan till den grad
betungande, att de icke tåla vid mera. Det är en sträfvan från alla
håll att öka på och öka på deras börda. Lärarne i naturalhistoria
hafva aldrig kunnat tåla, att undervisningen i detta ämne afslutas i
öde klassen, och de hafva ständigt frågat, hvarför det icke får vara
med i maturitetsexamen. Lärarne i tyska språket hafva likaledes icke
kunnat tåla, att läsningen af detta språk upphör i öde klassen, utan
de hafva ständigt legat åt för att få densamma utsträckt ända till
mogenhetsexamen. Det har ock lyckats dem att i det förslag till läroverksstadga,
som utarbetats af den sista läroverkskomitén, på alla undervisningslinier
såsom examensämne i mogenhetspröfningen få in både
tyska språket och naturalhistorien.

Vi hafva, såsom herrarne finna af utskottets utlåtande å sid. 2,
på A-linien i afgångsexamen icke mindre än 9 obligatoriska examensämnen
och två valfria, på B-linien 9 obligatoriska och på reallinien
10 likaledes obligatoriska examensämnen. Nu är det meningen att
taga bort filosofisk propedeutik och att i stället, såsom jag sagt, sätta
in tyska språket och naturalhistoria. Och så skulle dertill enligt motionen
äfven komma modersmålet, eller icke så mycket modersmålet sjelft
som fastmera den svenska litteraturens historia. Men i och med detsamma
modersmålet sålunda blefve ett examensämne, måste det äfven
blifva ett ämne, åt hvilket våra lärjungar finge lof att egna hemarbete.
Herrarne må icke tro, att det går på annat sätt. Ty, om man också
säger till lärjungarne: “Det är icke alls meningen, att I skolen hafva
några hemlexor i litteraturhistorien; I skolen endast läsa densamma
på lärotimmarne", ja, om man än förbjuder dem att läsa hemlexor,
så är dock den omständigheten, att ämnet skall förekomma i mogenhetsexamen,
tillräcklig för att de skola blifva tvungna att läsa svenska
litteraturhistorien i sina hem. Detta åter är att öka på ett arbete,
som redan är så tungt, att de, som derom hafva någon närmare kännedom,
måste känna medömkan med de betungade, åtminstone med dem,
hvilkas begåfning icke väsentligen skrider öfver medelmåttan.

För många år sedan, efter det statsrådet Carlson lemnat sin
ecklesiastikministerportfölj åt dåvarande byråchefen Wennerberg, sammanträffade
jag med det nya statsrådet Wennerberg. Dervid kommo
vi att tala om undervisningen vid våra elementarläroverk. Han fälde
då ungefär följande yttrande: “Jag får säga, att vi kommit till den
punkt, der vi riskera våra barns både fysiska och psykiska helsa genom
en öfveransträngning, föranledd icke så mycket af långa kurser,
utan af något, som är mycket värre, nemligen allt för stor mångfald
af läro- och examensämnen." Han försökte också att reducera dessa.
Men någon verklig reduktion blef ej genomförd. Och detta oaktadt
är man nu på flera håll så enträgen att införa ännu flera examensämnen
samt derigenom äfven öka antalet studieämnen i öfverstå
klasserna i högre grad än någonsin förutl Herrarne torde betänka,

Angående
modersmålets
vpptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetsplöjning
en
vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts)

N o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående hvad det vill saga, att lärjungarne skola i 6:te och 7:de klasserna ha
”upptagande icke luindre an 9 ä 10 obligatoriska läroämnen. Skola vi då pålägga

bland ämnena dem ett elfte? Jag vet, hvad man skall svara. Den förste talaren har

i den muntliga redan yttrat något derom, och jag ber att snart få komma till den
mogenhets- saken. Jag vill emellertid här påpeka, att det icke duger att i fråga

vid^dThöare om införande af nya ämnen resonera så: “tål du det, så tål du nog

allmänna d®^ Också.

läroverken. Det framhålles såväl i motionen som i utskottets betänkande, att

(Forts.) det är en orättvisa, att icke modersmålet förekommer i mogenhetspröfningen.
Jag tror. mig kunna i hela den svenska skolungdomens
namn förklara, att den orättvisan känna våra pojkar icke af. De
skulle i stället vara tacksamma, om de blefve af med ett eller annat
ämne af dem de nu hafva. Deremot skulle de icke alls känna sig
tacksamma för den i’ättvisan att nu få ytterligare ett sig pålagdt.

Jag skall vidare be att få beröra hvad utskottet och motionären
säga om 1874 års läroverkskomité. Denna komité ansåg, “att den muntliga
mogenhetspröfningen bör omfatta samtliga de i läroverkets högsta
klass å vederbörande linie och afdelning förekommande ämnen, sålunda
äfven modersmåletDess förslag blef utsatt för granskning af olika
myndigheter, och det en sådan granskning, att Kongl. Maj:t måste
fullständigt öfvergifva tanken att på detsamma bygga en läroverksorganisation.
Inom sig lider nemligen förslaget af allt för stora principiella
motsatser, i synnerhet ifrån de två synpunkterna: hvad skall
man kräfva för lärjungarnes intellektuella utveckling, och hvad skall
man fordra för deras fysiska utbildning? År 1890 tillsatte Kongl.
Maj:t eu annan komité, som den 13 januari 1891 afgaf sitt förslag.
Denna komité har icke alls negligerat det svenska språket, utan föreslagit,
att vederbörande lärare i modersmålet hädanefter skall ega att
deltaga “såväl i afgörandet af, huruvida lärjungen bör mogen förklaras,
som ock i bestämmandet af mogenhetsgraden." Detta anser
jag vara ett mycket godt och fullkomligt tillfyllestgörande stadgande.
Läraren i modersmålet bör hafva en sådan röst, och han kan hafva den,
utan att svenska litteraturens historia behöfver blifva föremål för särskilda
hemlexor. Komiterades förslag har varit pröfvadt af samtliga
läroverkskollegier i riket, och man får väl antaga, att de icke äro i
saknad af all förmåga att bedöma denna fråga. Det är emellertid
endast två kollegier, som gjort anmärkning mot förslaget med afseende
på svenska språkets ställning. Men det är att märka, att intetdera
af dem opponerat sig i den mening, som motionären och utskottet
tyckas hafva antagit. Ty intetdera af dem har framstält någon fordran
på, att svenska språket och litteraturen skulle blifva muntligt
examensämne i sjelfva examen. Örebro läroverkskollegium yttrar nemligen,
att bland betygen vid “den muntliga mogenhetspröfningen skall
jemväl upptagas ett af läraren i modersmålet afgifvet betyg öfver lärjungens
insigter i fäderneslandets litteratur och litteraturhistoria."

Detta är ungefär detsamma, som läroverkskomitén uttalat såsom
sin mening. Endast för dem, som begagnat enskild undervisning, önskar
kollegiet skyldighet att i den muntliga mogenhetsexamen undergå pröfning
i fäderneslandets litteratur och litteraturhistoria. Lunds allmänna

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N:o 46.

läroverks kollegium har förklarat, att kollegiet skulle ansett det gagneligt,
om ett större antal timmar tilldelats modersmålet i de högre
klasserna, likasom i den muntliga mogenhetsexamen jemväl föreskrifvits
pröfning i svensk litteraturkännedom. “Då emellertid1'', säger kollegiet
vidare, “stora svårigheter synas möta genomförandet af båda dessa
önskningsmål, vill kollegium inskränka sig till att föreslå, att i mogenhetsbetyget
upptages utom betyg för den svenska uppsatsen äfven betyg
öfver lärjunges insigter i svensk vitterhet." Det skulle således icke
heller enligt detta förslag blifva någon muntlig pröfning i modersmålets
litteratur och litteraturhistoria; utan, så vidt jag kan förstå,
skulle endast ett betyg afgifvas på grund af den kännedom, som läraren
egde om lärjungarnes insigter till följd af den undervisning, som han
meddelat dem under lärotimmarne vid läsningen af svensk litteratur.
Äfven häremot hafva emellertid 4 af kollega medlemmar anmält reservation,
för sin del instämmmande med läroverkskomitén. Herrarne kunna
häraf se, hvad kollegierna i landet hafva tänkt.

Nu kan visserligen invändas: “Det gör detsamma, hvad kollegierna
säga; modersmålet måste vi i alla fall hafva fram." Ja, det
må nu så vara. Men jag tror, mine herrar, att man dock bör fästa
något afseende vid hvad kollegierna yttrat; ty utan tvifvel måste man,
såsom jag sagt, anse, att de hafva någon liten sakkunskap i detta fall.

Nu säger utskottet: “att meddela personer officielt intyg, att de
äro i besittning af det mått af allmänbildning, som våra högre allmänna
läroverk afse att bibringa, under det att samma personer kunna
vara i fullständig okunnighet om vår nationella litteratur och dess
främste stormän, såsom nu faktiskt kan blifva fallet," o. s. v., det
kan icke vara tillbörligt. Jag vill gent emot detta anmärka, att lärjungarne
icke kunna vara i fullständig okunnighet om vår nationella
litteratur och dess stormän, då de under 4 år på de åt den svenska
undervisningen anslagna timmarne hafva läst valda stycken af Sveriges
litteratur och i sammanhang dermed fått lämpliga förklaringar och
underrättelser om författarne.

Hvad beträffar privatisterna, så vill jag icke tala om dem. De
kunna gerna, äfven enligt min mening, underkastas någon pröfning i
svensk litteratur, om denna pröfning kan ställas på förnuftigt sätt.
Öfver hufvud taget borde hela denna privatistinstitution vara förbjuden.
Men med den frågan skall jag icke nu befatta mig.

Utskottet säger vidare: “Det är eu ofta hörd invändning mot
modersmålets upptagande i den muntliga mogenhetspröfningen, att tid
ej härför tinnes, äfvensom att hvarje ökning af ämnenas antal ökar
examinandernas ansträngning. Häremot vill utskottet anmärka, att i
sådant fall inskränkning i eller borttagande af något annat ämne bör
i stället ega rum."

Ja, mine herrar, det är mycket lätt att tala så. Jag skulle blott
önska, att utskottet äfven hade sagt, hvithet eller hvilka ämnen man
skulle taga bort. I det nya förslaget till läroverksstadga förekommer
nu på Ä-linien först kristendom, och jag tänker, att herrarne icke
fundera på att taga bort detta ämne ur mogenhetsexamen. Vidare
latin och grekiska. Af dessa har Andra Kammaren velat Hytta fram

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående det förstnämnda från 4:e till 6:e klassen. Skall det nu flyttas bort
«K><ferma{u ur ^:e klassen också samt sålunda buggas af åt begge hållen? Det
bland änmena kan väl icke gerna vara meningen. Vidare hafva vi tyska. Ja, det
i den muntliga kunde vi kanske vara af med, hädanefter som hittills. Men emellertid
mogenhets- har komitén föreslagit, att det nu skall upptagas bland examensämnena.
tliPdeliö^e Slutligen hafva vi franska, historia och geografi, matematik och naturalmallmänna6
historia samt för dem, som det önska, engelska. Hvilket af dessa
läroverken, ämnen skall man nu utesluta? Tag bort naturalhistorien, så skrika
(Forts.) genast alla dess målsmän öfver det orimliga i ett sådant steg! Ty
de hafva nu verkligen lyckats bringa det derhän, att komitén upptagit
detta ämne i mogenhetsexamen, ifrån att det förut afslutats i
sjette klassen. På samma sätt skall det gå på B-linien, om man vill
utesluta något af de der förekommande ämnena, kristendom, latin,
historia och geografi, matematik, naturalhistoria och fysik, engelska,
franska och tyska. Hvilket af dessa skall man nu taga bort?

Nu kan man invända, att komitén föreslagit, att vid den muntliga
pröfningen i mogenhetsexamen skall vederbörande censor hafva rätt
att utesluta högst två ämnen ur följande grupper, nemligen på latinlinien
A: kristendom, matematik och naturalhistoria, å latinlinien B:
kristendom, tyska, engelska och naturalhistoria, och påreallinien: kristendom,
tyska, naturalhistoria och kemi. Men om man utesluter dem ur
sjelfva examen, så har man derigenom alls ingenting vunnit. Ty
öfveransträngningen förorsakas icke deraf, att så eller så många ämnen
förekomma i examen, utan deraf, att lärjungarne i 6:e och 7:e klasserna
skola i 4 års tid dragas med hela denna massa af läroämnen.
Och om de nu måste arbeta på dem intill examensdagen, och censorn
då säger: “Vi skola icke examinera i kristendom och matematik eller
i engelska och naturalhistoria", hvilken nytta hafva då lärjungarne
häraf? Jo, ingen annan än en liten lättnad på sjelfva examensdagen.

Man må tycka, att svenska språkets litteratur har aldrig så stor
betydelse; jag vill ändå af rent praktiska skäl be, att herrarne icke
medgifva den tilltänkta påökningen af hvad lärjungarne för närvarande
hafva att lära.

Herr talman! Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Vahlin, ^Vinkrans, Wijkander och Kardell.

Herr Höjer yttrade: Jag skall be att till en början få gifva mitt varma
erkännande åt min aktade vän motionären för hans ifver och nit för
svenska språkets rykt och värdighet. Jag gör det så mycket hellre,
som jag liksom han anser, att modersmålet bör vid våra läroverk vara
det grundläggande språket, bör på de högre stadierna hafva ett större
utrymme sig tillmätt, än det för närvarande har, och bör tillsammans
med svensk litteratur, svensk historia och svensk statskunskap i sjelfva
verket utgöra det centrala vid undervisningen, för att våra söners
undervisning skall kunna blifva i egentlig mening nationel.

Men medan jag i dessa stycken instämmer med den ärade motionären,
så får jag säga, att när jag skall taga reda på hans resonnement,
när jag skall söka de skäl, som han för sitt missnöje med

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N:o 46.

den nuvarande anordningen af undervisningen i modersmålet anför, och
när jag skall taga kännedom om de botemedel, som han rekommenderar
för afhjelpande af de förefintliga olägenheterna, så kan jag för
min del icke längre följa honom.

Jag ser mycket väl af hans motion, att han icke är belåten med
de resultat, som nu framgå af undervisningen i modersmålet vid våra
läroverk. Jag tror, att han i sjelfva verket i någon mån underskattar
dessa resultat; dock kan jag ju äfven i viss mån gifva honom rätt i
hans klagomål. Jag tror emellertid icke, att han har sökt anledningen
till modersmålets mindre förmånliga ställning och till de mindre goda
resultaten af undervisningen i detta ämne på det ställe, der han borde
hafva sökt den. Min vän motionären är nu i främsta rummet språkkarl,
och det är utan tvifvel hufvudsakligen ur den synpunkten, som
han bedömt undervisningen i modersmålet vid våra läroverk. Då jag
ser efter, huru denna undervisning är anordnad i 6:e och 7:e klasserna,
så kan jag förstå, att herr Linder icke är rigtigt belåten med
denna anordning. Faktiskt förhåller det sig med denna anordning så,
att åt ifrågavarande läroämne i klasserna 6:l, 6:2, 7:1 och 7:2 äro
anslagna 2 — säger endast 2 — timmar i veckan. På dessa två timmar
skall läraren genomgå dispositionsöfningar för uppsatsskrifning,
företaga kritik af lärjungarnes uppsatser, anställa talöfningar och disputationer
och slutligen genomgå en fullständig öfversigt af den svenska
litteraturens historia från början till slut. Detta gör, att han enligt
skolstadgan faktiskt icke är berättigad att sysselsätta sig med språkanalyser
annat än i klasserna 6:1 och 6:2 en timme hvar fjortonde
dag vid genomgången af den svenska uppsatsen och i klasserna 7:l
och 7:2 eu gång — säger endast en gång — per månad vid genomgången
af dessa uppsatser. Jag är fullständigt af samma mening som
herr Linder, att den tiden är för knapp för att inom den delen af
undervisningen i modersmålet kunna åvägabringa tillfredsställande
resultat,

Det är äfven ett annat ställe, der man skulle kunna söka förklaringen
till de mindre tillfredsställande resultat af undervisningen i
modersmålet, och det är ett ställe, der motionären sannolikt aldrig
kommit att tänka på att söka anledningen till att det är som det är.
Det står visserligen icke i skolstadgan bestämdt, men det är, för så
vidt som jag vet, en gifven tradition vid de flesta läroverk i Sveriges
rike, att terminsbetyget i modersmålet sättes så godt som uteslutande efter
resultatet af uppsatsskrifningen. Har derför en pojke mer eller mindre
naturlig förmåga att kunna skrifva briljanta uppsatser, så får lian AB, kanske
A i terminsbetyg i modersmålet, ehuru han måhända under de öfriga
lektionerna i ämnet, t. ex. i litteraturhistoria, alldeles fullständigt ignorerat
undervisningen. Jag ber att få fästa den ärade motionärens
uppmärksamhet derpå, att det icke är sagdt i skolstadgan, att vid
betygsättningen i modersmålet lärarne skola gå så till väga. Jag mottog
sjelf för några år sedan eu lärjunge, som var van vid ett dylikt tillvägagående.
Han var af vår Herre begåfvad med förmåga att kunna
lätt uttrycka sig i skrift, han skref uppsatser, hvilka nästan hvar enda
en erhöllo betyget AB. Deremot ignorerade han totalt den svenska

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 46.

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

undervisningen för öfrigt. Men detta hade den obehagliga effekten
för min goda vän, att när man kom till slutet af terminen, så satte
jag utan någon tvekan G i betyget åt honom, trots det att han haft
cum laude i hvarenda skrifning. Jag kan försäkra, att gunstig herrn
icke gjorde om försöket efteråt, utan den som sedan började läsa
litteraturhistoria, det var han.

En annan sed, som förefinnes vid våra läroverk och som icke heller
finner stöd i skolstadgan, är den, att man i klasserna 6: 1 t. o. m. 7: 2
icke ger några lexor i litteraturhistoria. Det heter, att timmarne i
modersmålet skola vara rekreationstimmar, lärjungarne skola då sitta
med armarne i kors, höra på om de vilja och låta bli att höra på,
om de icke hafva lust att göra det, och allting är lika godt och bra
i alla fall. Jag kan för min del icke se någon hemul för ett sådant
tillvägagående, och jag följer icke heller den principen. Jag gifver mina
lärjungar lexor, och jag fordrar, att de skola kunna dem. Jag sköter
min undervisning i detta ämne på samma sätt och med samma kraf,
som jag sköter undervisningen i historia och geografi. Jag tror, att
om lärarne i modersmålet toge ut af lärjungarne, hvad de enligt skolstadgan
hafva rätt att taga, så skulle resultatet af undervisningen äfven
med det nuvarande inskränkta timtalet blifva vida bättre, än hvad
den ärade motionären tror sig finna, att det i allmänhet är vid de
allmänna läroverken; och jag tror för öfrigt icke, att resultaten äro
så dåliga, som det tyckes framgå af motionärens resonnement.

I dessa omständigheter, dels anordnandet af undervisningen i de
högre klasserna, dels sjelfva sättet att sköta undervisningen under de
olika undervisningstimmarne och att gifva betyg, kan jag finna eu
hufvudorsak dertill, att undervisningen i modersmålet icke alltid är så,
som den borde vara.

Vidare kan jag icke finna, att den bot, som den ärade motionären
söker, skall sökas i främsta rummet på det ställe, der han tror sig
hafva funnit den. Han tror, allt allt är väl bestäldt, endast man får
fram modersmålet till maturitetsexamen. Jag tror, att min ärade vän
misstager sig i någon mån deri. Jag fordrar liksom han en annan
anordning af undervisningen i modersmålet i de högre klasserna. Jag
fordrar ett högre timantal åt denna undervisning, åtminstone en timme
mera i veckan, såsom jag också redan har antydt, Deremot skall jag
under nuvarande förhållanden be att få slippa, att draga med mig
modersmålet till sjelfva maturitetsexamen. Jag skulle, upprigtigt sagdt,
vara mycket glad, om jag äfven sluppe att examinera i historia och
geografi i nämnda examen, ty jag ser icke någon särdeles stor honnör,
som min vän motionären tyckes finna, i den omständigheten, att modersmålet
tages med i den muntliga mogenhetspröfningen. Jag kan af
den erfarenhet jag har om undervisningen i historia, som är med i
mogenhetsexamen, icke finna annat, än att denna omständighet utöfvar
ett i högsta grad deprimerande inflytande på lärjungen och på visst
sätt förrycker planen för hela undervisningen i ämnet. Om jag sluppe
examen'' i historia i maturitetsexamen, skulle jag kunna prestera mycket
bättre resultat af undervisningen än nu är möjligt, ty antingen man
vill eller icke, måste man nu planera hela undervisningen först och

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

sist med hänsyn till att lärjungarne skola i maturitetsexamen prestera Angående
vissa prestanda. modersmålets

Då man emellertid nu kommit att tala om modersmålets ställning bland^nmena
i sjelfva maturitetsexamen, så vill jag säga, att äfven jag för min del % den muntliga
vill hafva modersmålet med i den, ehuru på ett annat sätt, än motio- mogenhet*•
nären föreslagit. Jag vill först och främst hafva läraren i modersmålet
med i scrutinium, der mogenhetsbetygen sättas. Der bör han mallmänna*
hafva sitt votum i afseende å lärjungarnes mogenhet lika väl som lä- läroverken.
rarne i andra ämnen. Men icke nog med detta. Jag vill äfven, att (Forts.)
han utan föregående examen shall kunna få infördt i lärjungarnes
afgångsbetyg deras betyg i modersmålet. Detta är icke mera orimligt,
än att deras betyg i tyska och naturalhistoria, som de erhålla i öfre
sjette klassen, föras in i deras mogenhetsbetyg. Dermed är den fordran
på honnör, som motionären tyckes sätta så stort värde på, uppfyld.

Sedan säger motionären till sist: Ja, men hur skall det då i all
rimlighets namn gå med kontrollen — detta är nu en sak, som han
talar mycket om. Derpå ber jag att få svara, för det första, att det
i viss mån finnes en kontroll på undervisningen i modersmålet redan
genom den svenska uppsats, som lärjungen skall prestera i maturitetsexamen.
För det andra finnes det kontroll på lärarne, dels i den, som
dagligdags kan utöfvas af rektor, dels i den, som utöfvas af inspektor,
dels i den, som, hvad angår Stockholm, Upsala och Lund, utöfvas af
ett hälft dussin profkandidater, och dels slutligen och icke minst i
kontrollen af lärjungarne sjelfva. Ja, men kontrollen af censorer, frågar
man. Jag kan försäkra min ärade vän motionären, att den kontrollen
är åtminstone till en del en chimär, och kan icke annat vara, om man
tänker på, att hvarje pojke genomgår ett förhör på 5 eller högst 10
minuter. Man skall vara bra optimistisk för att tro, att censorerna,
som dock icke äro mer än dödliga menniskor, skulle efter en så kort
examen kunna säga, hvad läraren duger till för det första, och hvad
lärjungen verkligen kan för det andra. I lyckligaste fall kan censorn
säga, om resultatet af en lärares undervisning år efter år visat sig
mycket dåligt: ja, den der lärarens undervisningsförmåga eller hans
insigter måtte icke vara så synnerligen lysande. Detta är, för så vidt
jag kan finna, det enda resultat i detta afseende, hvartill en censor
kan komma vid maturitetsexamen.

Jag ber, herr talman, att få på grund af de skäl jag anfört yrka
afslag å utskottets hemställan.

Herr Romberg: Som herrarne torde finna af utskottets utlåtande,
har jag hyst en i någon mån annan åsigt än utskottets öfriga ledamöter
i fråga om sättet, hvarpå utskottet bort motivera sin hemställan
om bifall till ifrågavarande motion. Utskottet har för att stödja sin
äfven af mig delade åsigt, att modersmålet kan och bör ingå i den
muntliga mogenhetspröfningen, ansett sig böra anställa jemförelse med
förhållandet i de tre grannländerna, Norge, Danmark och Preussen,
och för kammaren påpekat, huru vid motsvarande mogenhetspröfning
i dessa länder muntlig examen i modersmålet numera är i lag påbjuden.
En sådan jemförelse anser jag vara både fullkomligt berätti -

N:o 46.

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspr
öfning en
vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

gad och på sin plats. Men utskottet har icke nöjt sig med denna
jemförelse, utan har ytterligare ansett sig böra stödja sin hemställan
genom att för kammaren framhålla, hurusom vid afgångsexamen från
folskolelärareseminarierna och “åtskilliga andra läroanstalter i vårt land11
muntlig pröfning i modersmålet eger rum, läroanstalter således, som
hafva till syftemål att bibringa helt andra mått och helt andra arter af
kunskaper än de allmänna läroverken, särskildt på dessas högsta stadium.
En sådan jemförelse anser jag ingenting bevisa. Nog är det sant, att det
i vårt land vid en mängd tillfällen anställes muntligt förhör i modersmålet,
men det är icke om dessa examineringar det här är fråga, utan frågan
här gäller huruvida den mogenhet, som man har rätt att kräfva i den
slutliga afgångsexamen vid de allmänna läroverken, och den undervisning,
som före denna examen skall vara meddelad, gifva anledning till
och berättiga en muntlig pröfning i modersmålet lika väl som i de öfriga
ämnena, Och att en sådan anledning och ett sådant berättigande
förefinnas, det är detta som utskottet i sin hemställan till kammaren
åsyftar att urgera.

Utskottets majoritet har vidare i sin motivering ansett sig böra
föreslå ett sätt att råda bot för den svårighet att bereda tid för
examination i det nya ämnet, hvilken enligt dess förmenande möjligen
skall komma att uppstå. På det att kammaren icke häraf må förledas
att tro, att det här gäller några stenhus, d. v. s. att det här
kan blifva fråga om några större rubbningar i sjelfva examen, så ber
jag att få upplysa, hvad för öfrigt redan anmärkts af en föregående
talare, att den tid, som användes för att vid mogenhetspröfningen
examinera en lärjunge, uppgår i genomsnitt till 10 minuter för hvarje
ämne.

Den “tidsfråga11, som utskottet här ordat om, torde således i
praktiken synnerligen lätt låta sig lösa, och detta utan att man behöfver
inkräkta på något af de öfriga examensämnena. För att
ytterligare förvissa mig om rigtigheteu af denna min åsigt har jag
gjort förfrågan hos vederbörande byråchef i ecklesiastikdepartementet,
d. v. s. den person, som har det närmaste bestyret med ordnandet af
dessa mogenhetsexamina, och han svarade mig, att han för sin del
ansåg, att beredande af tid för pröfning i modersmålet vid afgångsexameu
alls icke skulle vålla någon svårighet,

På samma gång utskottets majoritet, enligt hvad jag nu visat,
i motiveringen upptagit två saker, som enligt min åsigt lämpligen kunde
vara uteslutna derifrån, har den deremot icke i sin motivering ansett
sig böra för kammaren påpeka en omständighet, som jag för min del
anser vara af synnerligt stor vigt, då man vill bedöma hufvudfrågan.
Det är nemligen den omständigheten, att då 1874 års läroverkskomité,
i hvilken bland annat äfven nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
var ledamot, i sitt samma år afgifna betänkande förordade
modersmålets upptagande bland ämnena i den muntliga mogenhetspröfningen,
så tillstyrkte komitén i sammanhang dermed äfven införandet
af precis samma antal undervisning stimm ar i modersmålet och
samma timfördelning, som den nu gällande undervisningsplanen föreskrifver.
Modersmålet har sålunda för närvarande just det timantal

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

sig anvisadt, som 1874 års komité ansåg behöfligt, i fall detta ämne
skulle ingå i den muntliga mogenhetspröfningen. Detta är eu sak,
hvarpå jag velat fästa kammarens synnerliga uppmärksamhet.

På grund af hvad jag nu anfört äfvensom på grund af de skäl,
som finnas närmare angifna i betänkandet, och under erinran till
kammaren derom, att Andra Kammaren redan en gång förut, nemligen
år 1874, för sin del beslutat aflåtande till Kongl. Maj:t af en
alldeles liknande skrifvelse som den, som här ifrågasattes, anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Innan jag lemnar ifrån mig ordet, vill jag be att med några ord
få bemöta de invändningar, som blifvit gjorda mot utskottets utlåtande.
Herr Waldenström anmärkte till en början, att utskottets uppgift, att
två läroverkskollegier uttalat missbelåtenhet med att modersmålet icke
af 1890 års läroverkskomité förordats till upptagande i den muntliga
mogenhetspröfningen, icke vore med sanningen öfverensstämmande, ty
hvarken läroverkskollegiet i Örebro eller i Lund hade yrkat på någon
reform i den rigtningen. Jag ber dock få fästa uppmärksamheten på,
att begge kollegierna verkligen gjort ett sådant yrkande, nemligen beträffande
de ynglingar, som anmäla sig till mogenhetspröfning efter
att förut hafva åtnjutit endast privat undervisning och i afseende å
hvilka ynglingar lävoverkskollegierna anse, att man nu saknar all kännedom
om deras kunskaper särskilt i den fosterländska litteraturens
historia.

Vidare anmärkte samme talare att, då utskottet säger, att examinander
vid mogenhetspröfningen nu mycket väl kunna vara fullkomligt
okunniga i nyssnämnda ämne, kunde han icke tro, att så vore
förhållandet, men han ville likväl, sade han, icke tala om privatisterna.
Det var emellertid just desse utskottet åsyftade med detta sitt yttrande,
och att detta i afseende på dem eger sitt fulla berättigande, torde
af ingen kunna bestridas.

Herr Waldenström undrade också, hvilka ämnen utskottet menat
skulle utgå vid mogenhetspröfningen för att lemna rum för modersmålet,
Såsom svar derpå ber jag att åter få erinra om hvad jag
nyss sade, nemligen att det på sin höjd kan bli fråga om tio minuter
för hvar lärjunge, om modersmålet upptages i den muntliga mogenhetspröfningen,
samt att det följaktligen icke behöfver utöfva det ringaste
intrång på examen i de öfriga ämnena.

Han fälde slutligen en sträng dom öfver 1874 års läroverkskomité.
Ja, då det gäller nu förevarande ärende, undrar jag sannerligen icke
derpå, ty denna komité var derutinnan af alldeles konträr åsigt mot
herr Waldenström.

Herr Höjer yttrade, att frågan om modersmålets upptagande vid
mogenhetspröfningen endast vore eu “honnörsaffär“. Jag ber dock få
vädja till herr Höjer, såsom sjelf varande lärare, huru angenämt det
kan vara för en lärare att undervisa i ett ämne, om lavil ket lärjungarne
veta, att ingen menniska bryr sig om, huruvida de lära sig något
deraf eller icke. Sådant har emellertid förhållandet med undervisningen
i svensk litteraturhistoria nu faktiskt blifvit. Jag är icke
heller af alldeles samma åsigt som herr Höjer, att kontrollen öfver

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.
(Forts.)

N:o 46. 16 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående lärjungarnes kunskaper skulle vara lika tillfredsställande äfven utan
modersmålets ^en föreslagna pröfningen. Han talade visserligen om huru kontroll
bland ämnena utöfvas af lärjungarne sjelfva, af rektor o. s. v., men det finnes äfven
i den muntliga andra kontrollanter, som kunna vara berättigade att vara med vid
mogenhets- pröfningarna, och det är den stora allmänheten, som genom förordnanvid^hö^r
^ om examensvittnen beredts tillfälle att erhålla kännedom om, huru
* allmänna6 undervisningen vid läroverken bedrifves. Allmänheten eger nemligen
läroverken, att genom de s. k. examensvittnena vara representerad vid mogenhets(Forts.
) pröfningen, och denna kontroll kan icke anses ersatt genom att det
endast sättes ett betyg af lärarne.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linder: Om herrarne vilja lyssna till mig några ögonblick,
skall jag försöka att i största korthet redogöra för huru med denna
sak verkligen förhåller sig. Det är mig omöjligt att taga upp till gendrifvande
alla de origtiga eller skefva yttranden, som ett par af de
föregående talarne här dukat upp — detta skulle taga allt för lång
tid — utan jag skall, som jag nämnde, i största korthet erinra om
några vigtigare omständigheter.

Till en början vill jag då uttala den bestämda öfvertygelsen, att
af Europas kultiverade tungomål finnes intet, som har blifvit så likgiltigt
behandladt och så missvårdadt som just vårt. Denna missvård
tyckes nu en del personer vilja ha fortsatt äfven hädanefter, ehuru,
enligt hvad majoriteten i denna kammare visat sig önska, en genomgripande
reform af språkundervisningen vid våra allmänna läroverk
sannolikt snart nog kommer att ske. Samtidigt med att eu stor majoritet
inom denna kammare är beredd att skjuta undan latinet till sjette
klassen, skulle man vägra att gifva tillbörlig plats åt det ämne, som
ensamt kan ersätta de förluster språkstudierna i det hela dock onekligen
komme att göra genom förändringarna med latinstudiet.

Man har nu kastat bort åtminstone en del af de befängda motskäl,
som år 1874 och sedermera anförts mot det förslag, som vid
denna riksdag af mig blifvit understäldt kammarens pröfning. Men
det kan måhända intressera herrarne att höra ett par af de invändningar
man förr i tiden gjorde deremot. Man påstod bland annat, att
lärarne i svenska icke kunde undervisa deri. Derför skulle, kantänka,
ämnet icke få plats i afgångspröfningen! Vidare sade man rent ut,
att i det ämnet icke finnes någonting att examinera i. Man ville alltså,
att lärarne skulle gifva undervisning i svenska två timmar i veckan i
de högsta klasserna; men resultatet af undervisningen borde bli sådant,
att lärjungarne icke kunde i mogenhetsexamen redogöra för hvad de
läst. En af de föregående talarne åskådliggjorde den innersta meningen
med detta resonnement, då han yttrade, att de åt svenska
språket anslagna timmarne enligt mångas tanke böra vara rekreationsstunder.
Ett annat sätt att använda de timmar, som äro anslagna åt
ifrågavarande ämne, var åtminstone förr att syssla med latinska lokationsöfuingar.

Om det icke göres allvar af undervisningen i svenska språket
äfven i skolornas högsta afdelningar, så är det nästan bättre att allde -

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

les utesluta ämnet från lässchemat. Ty orimligt är att, såsom hittills
skett, låta det hafva en ofördelaktig undantagsställning, en sämre
ställning än något annat skolämne har, vare sig i vårt eller, så vidt
jag vet, i något annat land.

Hade Första Kammaren år 1874, i öfverensstämmelse med herr
Jonas Anderssons motion, låtit svenska språket rycka upp i den muntliga
delen af mogenhetspröfningen, så hade vi kommit före både Tyskland
och våra broderland Danmark och Norge. På läraremötet i Gefle
1878 sades, att tyska språket icke hade plats i den muntliga delen
af mogenhetspröfningen vid de tyska läroverken. Jo, enligt eu stadga
af den 13 juni 1874 står tyska språket främst bland de ämnen, som
ovilkorligen skola ingå i afgångsexamina vid gymnasierna i hela Tyska
riket. På 1870-talet infördes modersmålet i mogenhetsexamen äfven
i Norge och Danmark, från intetdera af dessa länder har jag hört ett
enda ord om att man tänkt återtaga dessa bestämmelser. Lika litet
har någon menniska föreslagit, att svenskan skulle tagas bort från de
afgåugsexftmina här i landet, i hvilka det ingår. Jag har sjelf vid
det läroverk jag tillhör, nemligen högre lärarinneseminarium, examinerat
deri sedan år 1868, och jag försäkrar herrarne, att det icke
fallit någon enda menniska in, att detta ämne borde uteslutas. Det
examineras deri äfven vid våra folkskolelärareseminarier. Icke har
någon ifrågasatt, att det skulle der tagas bort. Men i afgångsförhören
vid de allmänna läroverken bör det enligt någras mening icke hafva
någon plats!

Vi hörde nyss de skäl, herr Waldenström androg för sitt afslagsyrkande.
Jag behöfver knappast fråga, om icke hans bevisning gjorde
ett märkligt intryck äfven på de öfriga medlemmarne i denna kammare.
Han räknade upp en lång rad af ämnen, och vid hvart och
ett antog han som alldeles afgjordt, att det ämnet omöjligt kunde uteslutas.
Alla måste vara med i mogenhetspröfningen, utom ett enda,
modersmålet. För det ämnet kan omöjligen plats beredas.

Men behöfver då detta ämne icke en sådan plats? Jag skall,
innan jag yttrar mig i den frågan, besvara hvad som af herr Waldenström
anfördes såsom hufvudskål mot bifall till motionen. Ynglingarne
skulle få för mycket att göra, sade han. Nå, är det då meningen,
att de skola använda sina lärotimmar i svenska till ingenting. Jag
har alltid förestält mig, att eftersom timmarne stå på lässchemat, så
böra gossarne lära sig något äfven under dessa timmar. För öfrigt,
om genom den af mig föreslagna anordningen ett större arbete
skulle läggas på lärjungarnes skuldror, så måste bördan lindras på
annat sätt, men alldeles icke derigenom att uppenbar likgiltighet visas
mot hvad som allmänneligen kallas “skolans vigtigaste ämne". Och
medel till lindrande af lärjungarnes mödor finnas i rikligt mått. Senaste
komitén för utarbetande af förslag till skolstadga har anvisat
den utvägen, att censorerna skulle få rätt att utesluta två eller tre af
vissa särskildt nämnda ämnen ur examen. Redan på den vägen skulle
svenska språket kunna uppnå en viss grad likställighet. Ett annat
medel är föreslaget just af det lärarekollegium, som herr Waldenström
sjelf tillhör, nemligen att låta eleven i de högsta afdelningarna få total

Andra Kammarens Prof. 1892■ N:o iG. 2

Angående

modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående befrielse från vissa ämnen, med vilkor att de vid föregående flyttningsmodersmalcts
examen blifvit godkända i dem. Ett tredje sätt, det bästa af alla, vore,
bland^änmena att hela den nuvarande maturitetspröfningen borttoges och utbyttes mot
iden muntliga en ordentlig inspektion, som omfattade hela läroverket. Men huru
mogenhets- man än bär sig åt, bör man icke, då det frågas om vi dock ej en
vid^deliö^e höra Inställa vårt eget språk med de öfriga skolämnena, plocka

mallmänna6 fram alla möjliga och omöjliga skäl emot, men tiga med de stora förläroverken.
delar, som skulle vinnas.

(Forts.) Närmare sedt, betyder motståndet nog ingenting annat, än att

svenska språkets tillgodoseende på det sätt jag föreslagit skulle enligt
motståndarnes åsigt något litet genera de öfriga ämnena.

Intressant är att iakttaga, hvarifrån motståndet egentligen kommer.
Det är hufvudsakligen från latinska och grekiska språkens målsmän.
Svenska språket är “grekomen en galenskap“ och romarenom icke
mindre. Dernäst är det, efter min iakttagelse, herrar kristendomslärare,
som visa sig omedgöriiga.

Hvad lärarne i modersmålet beträffar, kan jag upplysa om, att
bland dem af dessa lärare, som gjort svenska språket till ämne för
specialstudium — de borde alla hafva gjort det, men till följd af stadgande^
som jag icke kan nu inlåta mig på, är det så stäldt, att svenska
språket äfven vid prof för lektorsbefattningar betraktas som biämne —
fins det mig veterligen icke en enda, som ej anser det orätt, skadligt
och orimligt, att icke detta ämne har en plats i den muntliga delen
af mogenhetsexamen.

Det vore mycket mer att säga i denna vigtiga fråga. Men tidpunkten
nu, i slutet af riksdagen, är icke gynsam för långa debatter.
Jag vill dock meddela en liten serie af iakttagelser rörande behaudlingen
af svenska språket såsom läroämne. Det har nemligen i denna
egenskap ständigt och jemt haft envisa motståndare.

När på begäran af studerande vid de svenska universiteten Kongl.
Maj: t och Riksdagen ändtligen på 1850-talet beslöto upprättandet af
professorsbefattningar i de nordiska språken, således älven svenska,
så påstod en af Upsala universitets mest inflytelserika lärare, hvilken
sedan blef minister, att dessa språk blefve ett alldeles “för litet ämne".
Den blifvande professorn borde derjemte ha till åliggande att undervisa
i någon del af historien. Om detta yrkande vunnit framgång,
så hade de nordiska språken helt säkert blifvit biämne till historien.
Nu är det ju dock solklar, och det visade sig äfven genast, att nordiska
språk utgör ett allt för omfattande ämne för en persons krafter.
1870 väckte en enskild motionär i denna kammare motion om upprättande
af en adjunktur i ämnet. Detta förslag mötte starkt motstånd,
och motionen afslogs. Äfven då påstods, att ämnet är så litet.
Först året derpå, till följd af en kongl. proposition, fingo, efter ett
ytterst envist motstånd, de nordiska språken något, som alla andra
språkämnen hade långt förut, nemligen egen adjunktur. I stället för
denna befattning finnes numera i Upsala en extra ordinarie professor
i svenska språket. Men instruktionerna för ifrågavarande lärareembete
blefvo så skrifna, att innehafvarne icke voro förbundna att föreläsa
om den moderna svenskan. År 1891 inträffade för första gången efter

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N:o 46.

1744, att en svensk universitetslärare gjorde nysvenska språket till
föremål för akademiska föreläsningar.

Huru har det varit vid tillsättande af censorer i mogenhetsexamen?
Så vidt jag vet, har af dem alla icke mer än en gjort speciella
vetenskapliga studier i svenska språket.

Genom att bifalla min motion skulle herrarne blott utöfva en
handling af den enklaste rättvisa — en rättvisa, som hade bort göras
för flera decennier sedan. Herrarne göra dermed icke den minsta
skada åt något annat ämne; ty det är icke, som herr Waldenström
tror, att öfveransträngning förekommes på det sätt, att man minskar
examensämnenas antal i afgångsexamen. Om i en skola lästes blott
till exempel tre ämnen, kunde man mycket väl öfveranstränga lärjungarna
ändå. Öfveransträngningen beror på, huruvida lärarne hafva
stora fordringar eller icke.

Om någon motståndare till min motion, i stället för att framställa
en oändlighet af resonnement, som hörts många gånger förut och
äfven blifvit vederlagda, vill komma fram med tn enda invändning,
som kan anses vara af verklig betydelse, eller söka bevisa, att den
föreslagna åtgärden skulle vara i något afseende skadlig, så vill jag
med största nöje besvara dessa invändningar och gendrifva bevisen.
Under den långa tid, jag sysselsatt mig med och intresserat mig för
frågan om vårt språks ställning i mogenhetsexamen, har jag aldrig
hört några bevis af det slaget.

Under sådana förhållanden, herr talman, tager jag mig friheten
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Hedin och Falk förenade sig med herr Linder.

Herr Hedlund: Jag ber blott att få anmärka, att det finnes
ett mycket enkelt sätt att införa modersmålet i mogenhetsexamen,
utan att för den skull öka lärjungarnes ansträngning, och det är skada
att icke denna utväg angifvits i utskottets betänkande, nemligen att
från mogenhetsexamen och den högre undervisningen utsöndra teologien,
som för den moderna bildningen är alldeles värdelös. Det är nog,
och mer än nog, med katekesen jemte den antagna utvecklingen samt
någon kyrkohistoria.

Mig förefaller det oefterrättligt, att mogenhetsbetvg kan gifvas,
utan att någon garanti finnes för att lärjungen bär någon kännedom
om vårt lands storverk på det andliga området. Äfven om förslaget nu
faller, tager jag för gifvet, att denna sak kommer fram, så snart vi fått
läroverksreformeu till stånd. — Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: Jag skulle kunna kunna inskränka mig till att

instämma med motionären; men ber dock att få framhålla några synpunkter.
Det var ett yttrande af herr Waldenström, som jag anser
mig böra protestera emot. flan förklarade, att ändamålet med språkstudierna
är att lära sig att förstå och använda språket. Nej, språkundervisningen
får icke ha blott detta rent formella ändamål; utan
den bör äfven åsyfta att intränga i den kultur, för hvilken språket
är ett uttryck. Och derför skall svenskan, modersmålet, vid läroverken

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfningen

vid de högre
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 46. 20

Onsdagen den 18 Maj, f. in.

Angående
modersmålets
upptagande
bland ämnena
i den muntliga
mogenhetspröfning
en
vid de högre
allmänna
läroverken.
(Forts.)

också läsas på det sätt, att lärjungarne intränga i den fosterländska
kulturen. Fattadt så, borde detta ämne vara ett af de vigtigaste, ja
det centrala, åtminstone för den humanistiska undervisningen vid våra
läroverk. Och detta borde kunna ske utan lexläsning. Det bör visserligen
ske genom läsning af litteraturhistoria; men om denna grundas
på litteraturläsning, så bör det icke betunga mycket, utan utveckla
lärjungarnes mogenhet. För min del vet jag knappast något, som
bättre bevisar denna, än om lärjungen kan rätt förstå och redogöra
för ett läst arbete af våra främste författare. Examen kunde t. ex.
tillgå på det sätt, att det blefve litteraturläsning i studentexamen och
ett samtal om det lästa, som just visade mogenheten.

Herr Höjer har erkänt, att det icke är så väl bestäldt med denna
undervisning, och ansett att detta berodde derpå, att betyg icke ges i
ämnet, och att inga hemlexor förekomma. Deri ger jag honom rätt.
Men hvad är orsaken till att undervisningen i modersmålet kommit
in på denna väg? Jo just den, att ämnet icke förekommer i mogenhetsexamen.

Jag vill ej längre uppehålla kammarens tid, utan yrkar bifall till
utskottets förslag. Dock vill jag säga, att när jag det gör, hoppas
jag att modersmålet icke skall behandlas allt för linguistiskt, utan förnämligast
omfatta en pröfning af lärjungarnes insigter i den svenska
kulturen och litteraturhistorien.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr talmannen
gaf, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå, och förklarade sig anse den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
hemställan i utlåtandet n:o 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen visade 73 ja, men 115 nej; och hade utskottets
hemställan sålunda af kammaren afslagits.

Efter det herr talmannen tillkännagifvit utgången af voteringen,
begärdes ordet af

Herr Hedin, som yttrade: Jag anhåller att få reservera mig mot

det beslut, kammaren nu fattat och hvilket jag djupt beklagar.

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Herr Månsson anförde: Äfven jag skall be att få reservera mig
mot det nu fattade beslutet, under tillkännagifvande att jag gillar
utskottets förslag.

Reservation mot det fattade beslutet anmäldes jemväl af herr
Fr. Berg.

§ 8.

Föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 23, angående väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande af läroplan för högre folkskolan.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr A. F. Liljeholm afgifna motion, n:o 174,
ej mätte föranleda till någon kammarens åtgärd.

Beträffande detta ämne anförde:

Herr Liljeholm: I motsats mot de talare, som uppträdde i den

föregående frågan, skall jag fatta mig kort och endast lofva att komma
igen till nästa Riksdag med en ny upplaga af mitt förslag, hvilket jag
hoppas, att utskottet skall finna sig föranlåtet att då behandla litet
raskare, än som nu skett.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Hammarlund: Motionären har lofvat att återkomma med

sitt förslag. Jag vill dervid endast uttala den förhoppning, att, då
han kommer med den utlofvade nya upplagan, denna må i sitt slutyrkande
mera öfverensstämma med motiveringen, än hvad fallet var i år.

Såsom af betänkandet synes, har utskottet helt och hållet stält
sig på den ståndpunkt, som motionären förfäktat i motiveringen. Men
just derför att utskottet i likhet med motionären önskar en fullständig
omorganisation af den högre folkskolan, har det ej kunnat tillstyrka
det i klämmen framstälda förslaget om utarbetandet af en “läroplan".
Ty med en “läroplan" vinner man ingen omorganisation, ännu mindre
möjliggörandet af högre folkskolors upprättande i städerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Till handläggning företogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 51,
i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den
troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare,
skola uppfostras.

Med anledning af berörda, inom Första Kammaren af herr 0. M.
Björnstjerna afgifna motion, n:o 6, hemstälde utskottet i föreliggande
utlåtande:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
af förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning, att prest af hvilken trosbekännelse som
helst förbjudes att, vare sig före eller efter det personer tillhörande
olika trossamfund med hvarandra ingått äktenskap, af dem fordra
eller mottaga skriftlig eller muntlig förbindelse att låta uppfostra
barnen i viss troslära; att öfverträdelse af sådant förbud belägges med
straff; att, der förbindelse af nyss omförmälda beskaffenhet afgifves,
den skall vax-a utan all kraft och verkan, men att det deremot skall
stå makar, som bekänna olika trosläror, fritt att sins emellan öfverenskomma,
i hvilkendera makans troslära framfödt barn skall uppfostras;
samt att endast i den händelse, att sådan öfverenskommelse icke
kunnat mellan makarna träffas, de i nämnda förordnings 6 § meddelade
lagbestämmelser rörande barns uppfostran i viss troslära skola vinna
tillämpning.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts:

af herr Lilienherg, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall
till motionen;

af herrar Folke Andersson och Wester; samt

af herr Mankell.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lilienberg: Jag har begärt ordet i anledning af hvad

talaren på stockholmsbänken yttrade derom, att det icke skulle tjena
något till att besluta ett sådant skrifvelseförslag, som jag ifrågasatt,
derför att Första Kammaren redan fattat beslut och bifallit utskottets
betänkande. Men jag vill fästa talarens uppmärksamhet uppå, att
det väl går an för lagutskottet att försöka en sammanjemkning. Denna
sammanjemkning kunde, tänker jag, ske så, att Första Kammaren
inbjöds att frånträda sitt beslut och biträda det, som fattats af Andra
Kammaren.

Herr Ekman: Såväl motionärens som utskottets förslag går ut
på en ändring af dissenterslagen af 1873. Men utaf innehållet i både
motionen och utskottets förslag ser man tydligen, att förändringen är
rigtad särskilt mot den katolska propaganda, som man förmenat vara
gängse i vårt land. Jag hade derför önskat, att, i fall man ansett något
böra göras här vid lag, man stiftat en särskild lag beträffande
katolikerna och icke en lag, som äfven skulle träffa andra dissenters.
Ty det är alldeles uppenbart, att detta förslag endast är rigtadt mot
katolikerna. Men eu annan fråga är, huruvida ett dylikt förslag behöfver
rigtas mot den katolska propragandan i vårt land. Jag tror
icke, att man har anledning att säga, att denna propraganda är så
särdeles stor här i landet. I hela vårt land finnas icke mer än 1,200
katoliker och i Stockholm endast något öfver 800. Icke heller har
man hört att katolikerna gjort särdeles stort antal proselyter. På
grund häraf tycker jag, att hela denna lagstiftning är alldeles opåkallad.
För öfrigt tror jag ej, att, om man skulle antaga den föreslagna
lagen, den skulle hafva den effekt med sig, som man dermed åsyftat.

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

''Ty det är alldeles klart, att en katolsk prest kan, såvida han icke är
alldeles öfvertygad derom, att barnen i alla fall komma att uppfostras
i den katolska läran, helt enkelt neka att viga, om han så vill. Ingen
svensk lag kan tvinga honom dertill, och under sådana omständigheter
står man ju på samma punkt igen. Dessutom skulle en dylik bestämmelse
kunna gifva anledning till en mängd löftesbrott och falsarier, som jag
icke tror vara lämpligt att befordra medelst lagstiftning.

Mu har vice ordföranden i lagutskottet föreslagit en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet, men ett sådant förslag torde väl för närvarande
vara outförbar^ äfven om vi beslöte densamma, efter som Första Kammaren
redan bifallit motionen.

På dessa skäl, herr talman, skall jag be att få yrka afslag å utskottets
föreliggande förslag.

Herr Waldenström: Att katolikerna missionera i vårt land är
en sanning, som icke kan förnekas. Vi protestanter göra alldeles detsamma
i de katolska länderna. Ja, lutheranerna hafva väl flere missionärer
i de katolska länderna, än katolikerna hafva i de lutherska.
Fordra nu vi att få missionera i de katolska länderna, så böra vi äfven
gifva katolikerna samma rätt hos oss. Det sätt, som motionären
föreslagit för att motarbeta den katolska missionen, anser jag vara i alla
afseenden mycket misslyckadt. Om man kunde tvinga en katolsk prest
att viga, så vore förhållandet annorlunda. Men nu kan man icke göra
det, och derför har han också rätt att uppställa hvilka vilkor som helst
för sitt biträde vid äktenskapets afslutande. Om parterna komma och
säga till en katolsk prest: “Vig oss“, så svarar han: “Ja, om I viljen
gå in på det och det vilkoret“. Om de derpå svara “nej!“, så säger
han: “ja, då bryr jag mig icke om att viga er!“ Och ingen magt i
verlden kan tvinga honom att göra det. Hvad skall man under sådana
omständigheter kunna uträtta genom en lag enligt det förslag, som
här framlagts.

Herrarne veta, att svenska kyrkan också sätter upp kyrkliga
qvalifikationer såsom vilkor för att meddela sin välsignelse vid äktenskaps
ingående. Hon fordrar, att kontrahenterna skola hafva gått till
nattvarden inom svenska kyrkan. Komma nu personer, som icke hafva
gått till nattvarden der, till en svensk luthersk prest och begära, att
han skall viga dem, så säger han: “Jag kan det icke, derest I icke
viljen gå till nattvarden inom kyrkan*1. De säga: “Vi vilja icke11. Då
säger han: “Då viger jag er icke heller.11 Så står man der. Tänk
om nu en katolsk prest sade så bär: “I begären, att jag skall viga
er. Det skall jag göra, om I båda två gån till nattvarden i katolska
kyrkan.11 Om de då sade: “Det vilja vi icke11, och han svarade: “Då
vill jag ej heller viga er.11 Hvad skulle man väl säga om sådant
tvång?

Det finnes ett enda radikalmedel att hota de missförhållanden,
som här afses, och det är att införa obligatoriskt civiläktenskap samt
öfverlemna åt kontrahenterna att afgöra, om de vilja hafva den eller
den särskilda kyrkans välsignelse till sitt äktenskap eller icke. Jag
skall derför yrka afslag på lagutskottets hemställan.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

N:0 46.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Herr Blilow: Den religionsfrihet vi efter många strider vunnit
innebär rätt för romerska kyrkan att här verka och existera lika väl
som den lutherska. Det vore underligt, om vi, som icke tycka omatt
presterna ropa på verld sliga straff åt oss, skulle vara med om att lagstifta
om straff för presterna. Det vore att gå emot det kulturarbete
vi på detta område så länge sysselsatt oss med.

Det framhölls för ej länge sedan från statsrådsbänken såsom lyckligt,
att Rom tre gånger eröfrat Europa. Två gånger har det eröfrat
Norden. Roms örnar kommo aldrig hit med svärdet. Men Roms präster
hunno hit med sin kyrka, och Rom hann hit med sina rättsbegrepp.
Det är förunderligt att just från dessa herrar, som lofordat
Roms segrar, kommer ett sådant motstånd emot att Rom möjligtvis
skulle eröfra Norden för tredje gången. Det är alldeles emot hvad
man nyss med sådan förnöjelse framhållit. För dem borde det rent
af vara eu lycka, om Rom kunde eröfra oss. Men, som sagdt, den
frihet vi vunnit, skola vi ock bevara. Yi hafva nyligen med glädje
och förnöjelse sett, att Italien omsider öppnat sitt land för den lutherska
kyrkan. Och vi hafva icke hört, att denna kyrka der lider förföljelse.
Då vore det förvånande, om vi skulle svara detta italienska
folk eller dess kyrka med att här börja eu förföljelse mot henne.

Herr talman, jag yrkar afslag å betänkandet.

Herr Lilienberg: Jag har anmält reservation mot utskottets betänkande.

Det är för eu enskild riksdagsman mycket svårt att bilda sig eu
föreställning, huruvida eu lagstiftning i det syfte, motionären föreslagit,
är i detta grannlaga ämne af behofvet påkallad. Man kan heller icke
af den enskilde riksdagsmannen begära, att han skall ega den öfverblick
öfver förhållandena, som erfordras för ett sådant omdöme. För
min del tror jag, att en sådan öfverblick endast kan antagas finnas
hos regeringen, och anser derför, att, om någon lagstiftning i motionens
syfte skall företagas, det bör ske efter framställning af regeringen.
Det högsta, hvartill man skulle kunna komma med anledning af
motionen, är efter mitt förmenande således att besluta en skrifvelse
till regeringen, att denna ville taga i öfvervägande, huruvida någon
lagstiftningsåtgärd i motionens syfte må vara af behofvet påkallad, och
i sådant fäll till Riksdagen framlägga förslag derom.

Det förslag till skrifvelse, som lagutskottet här framlagt, anser
jag emellertid för min del icke vara antagligt. För det första tror
jag, att utskottet deri gått utöfver motionens innehåll. Motionären talar
nemligen endast om barn, födda i äktenskap, när den ena maken
tillhör svenska statskyrkan och den andra tillhör något främmande
trossamfund. Lagutskottet har deremot utsträckt sin skrifvelse till att
afse medlemmar af skilda trossamfund i allmänhet. Vidare är det uppenbart
af skrifvelseförslagets innehåll, att det vore mycket lätt att kringgå
de deri föreslagna bestämmelserna. Jag tycker också att det är
orimligt, att, såsom utskottet tänkt sig saken, det skulle stå öppet för
föräldrar, som vore af olika trossamfund, att öfverlägga om i hvilken
troslära barnen skulle uppfostras. Men om en sådan öfverenskommelse

N:0 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

åstadkommits, skriftligen affattats ock öfverlemnats till presterskapet,
skulle den i och med detsamma vara utan all verkan. Lagutskottet
kar ock ansett det icke vara lämpligt att tillåta eu sådan öfverenskommelse
förr, än barnet blifvit framfödt, och har velat uttrycka detta
i skrifvelseförslaget. Men, såsom herrarne torde finna, är detta synnerligen
olyckligt uttryckt. Jag tror icke, att man kan få den mening
utaf förslaget, som utskottet åsyftat. — Likaledes har utskottet deri
förbjudit att träffa sådana överenskommelser före äktenskapet. Det
har dock alltsedan 1781 ansetts synnerligen lämpligt, att dylika överenskommelser
träffas före äktenskapet, och härför har såsom ett mycket
enkelt skäl i förordningen af samma år anförts, att de skulle förebygga
slitningar och förvecklingar i äktenskapet.

Jag tror derför, att, såsom jag nyss nämnde, det högsta man nu
kunde göra, vore att bedja regeringen taga i öfvervägande, huruvida
eu lagstiftning i det förevarande ämnet vore erforderlig. I så fall
skulle man kunna besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida lagbestämmelser må
erfordras till förebyggande af obehörig inverkan af främmande församlings
presterskap vid aftal emellan medlem af svenska kyrkan och
medlem af främmande trossamfund, i hvilketdera samfundets lära barn
af äktenskap dem emellan skall uppfostras, samt, derest sådana bestämmelser
anses erforderliga, låta upprätta och för Riksdagen framlägga
förslag dertill.

Herr Hammarström: Det är en omständighet, som vi alla

känna, att Sverige har gått framåt med afseende på religionsfrihetslagstiftning
under de senare åren. Det är eu mycket glädjande omständighet.
Nu föreslår man att stifta en lag, som skulle blifya ett
tillbakagående uti förevarande förhållanden eller i de ansatser, som
förut gjorts att gå framåt. Det är en mycket vådlig sak att stifta
lagar lör kyrkliga förhållanden, i Indika lagar man vill stadga verldsliga
straff för kyrkliga förbrytelser. Man har stiftat sådana lagar
förut och man har kommit under fund med deras ohållbarhet och
olämplighet. Jag ber få nämna, att vi för närvarande hafva en lag,
som lägger i händerna på kyrkorådet den magten att förbjuda talare
att uppträda med andliga föredrag, och, derest detta icke åtlydes, leder
det till borgerligt straff. Riksdagen har, i likhet med kyrkomötet,
utmönstrat denna lag och för sin del anhållit, att den måtte upphäfvas.
Denna lag står dock fortfarande qvar, trots det att Riksdagen för sin
del likasom äfven kyrkomötet beslutit dess upphäfvande. Hvad som
gjort, att regeringen icke fäst afseende vid dessa beslut från dessa
båda håll, derom är ingenting vidare bekant. Men för min del anser
jag, att det är temligen oklokt att, på sätt här föreslagits, stifta en
lag, hvilken, såsom lagar i allmänhet böra vara skrifna, är affattad i
allmänna ordalag, men hvarmed man dock syftar att komma åt eu
särskild korporation. Det existerar i vårt land åtskilliga olika trosbekännare,
som tillhöra den i verlden befintliga reformerta kyrkan.
Det torde icke förnekas, att dessa religionsbekännare i allmänhet äro
laglydiga medborgare. De äro det ända till dess att lagarne komma

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om deri
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående i strid med deras egna samveten, och i så fall kan det blifva en konändrade
mellan lagen och dem. Men det blir en annan sak än att direkt

ifrågTomdln bryta lagen blott på grund af önskan att bryta den. Det är emellertrosUira,
hvari tid enligt mitt förmenande oklokt att gå in på det förslag, som nu
barn, födda ifrågasatts. Förordningen angående främmande trosbekännare af den
uti aktenskap gj oktober 1873 medgifver kontrahenter, som vilja ingå äktenskap,
att sluta aftal före äktenskapets ingående, således hafva de faktiskt
denna frihet. Det är icke vare sig något förbud utfärdadt der vid lag
för prest eller något som helst medgifvande i det fallet. Man torde
då böra tänka på andra åtgärder till att vinna hvad man åsyftar.
Men för min del anser jag det vara oklokt att stifta en lag sådan
som den här föreslagna. Jag yrkar afslag.

mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

Herr Höjer: Jag ber att få öppet tillkännagifva min mening

till protokollet. Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Östberg: Talaren på gefleborgsbänken yttrade sin mening,
att lika väl som protestanterna få missionera i katolska länder, böra
ock katolikerna få fritt missionera inom de protestantiska länderna.
Deri har han otvifvelaktigt rätt. Men jag kan icke se, att det föreliggande
förslaget på något sätt afser att minska katolikernas frihet
att missionera inom Sverige. Förslaget afser deremot att förekomma
Övergrepp uti deras missionsverksamhet, Övergrepp som, enligt mitt
förmenande, just söka att inskränka och binda samvetsfriheten. Att
sådana Övergrepp förekomma, derom finnes, enligt mitt förmenande,
intet tvifvel. Och då det visat sig sådana ifrån ett särskilt kyrkosamfunds
sida, så bör man, såvidt jag kan förstå, vid en lagstiftning
se till att liknande Övergrepp måtte, såvidt ske kan, förekommas,
äfven om de utöfvas från andra trosbekännares sida.

En talare på stockholmsbänken yttrade, att man borde inskränka
sig till att vända sig endast mot den katolska kyrkan, då man endast
i det fallet hade anmärkning att göra. Han sade, att man med en
sådan lagstiftning icke bör träfla andra trosbekännare. Han menade
då, att den nu föreslagna lagstiftningen skulle komma att utöfva ett
hinder, ett tvång på dessa trosbekännare. Jag kan icke se saken på
det sättet. Jag tror snarare, att motsatsen är förhållandet. Jag tror,
att en sådan lagstiftning just skulle gå ut på att skydda individens
frihet gent emot tvång eller förtryck af presterskapet. Det kan ju icke,
såsom man tänker sig saken, komma att finnas något hinder för föräldrar
att fritt bestämma, i hvilken troslära deras barn skola uppfostras.
Jag kan således icke se annat, än att det bör vara i samvetsfrihetens
intresse, att sådana Övergrepp, hvaröfver det klagas, måtte förekommas,
så vidt ske kan.

Jag upprepar, att en lojal propaganda må utöfvas från hvilket
kyrkosamfunds sida som helst. Det kan icke vara annat än rätt. Men
man bör vara lika angelägen, att icke under frihetens täckmantel tillfälle
gifves till tvång på religionens område. Jag kan derför icke se,
att det föreligger något skäl, hvarför icke Andra Kammaren skulle

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. in.

fatta samma beslut som Första Kammaren i denna fråga, och derför
anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Hamra instämde med herr Östberg.

Herr Gumaelius: Här föreligger det ytterst sällsynta exemplet,
att vi sättas i tillfälle att yttra oss om en lagreform, som, föreslagen
inom Första Kammaren, vunnit majoritet för sig i lagutskottet och
derefter antagits af Första Kammaren. Jag skulle visserligen icke varit
mycket tveksam, huru jag skolat rösta i denna fråga, äfven om motionen
blifvit väckt inom Andra Kammaren och i första rummet förelegat
här till behandling. Jag skulle äfven då hafva afstyrkt bifall
till motionen," men jag tycker mig blifva säkrare i denna min uppfattning
och stärkas i min afsigt, när frågan kommer från Första
Kammaren. Jag skall derför hemställa om afslag.

Herr Boethius: Man har här sammanstält protestantiska dissenters
och katolikernas propaganda; och man har yrkat, att vi ur religionsfrihetens
synpunkt icke skulle vidtaga någon sådan åtgärd som den
här föreslagna. Men, mine herrar, det är och förblir en väsentlig
skilnad mellan katolicism och protestantism. Enligt den katolska uppfattningen
står emellan individen och Gud den katolska hierarkien med
påfven i spetsen, ett presterskap, som har eu absolut magt öfver
själarne. Enligt den protestantiska uppfattningen åter har individen
personligen frihet i religiösa ting. Öfver honom står med afseende på
hans förhållande till religionen icke någon yttre auktoritet, och det
är deraf, som den väsentliga olikheten med den katolska kyrkan uppkommer,
att inom de protestantiska kyrkorna icke något sådant prestvälde
kan uppstå. Jag vet visserligen, att protestanterna icke alltid
varit denna princip trogna. Jag vet, att inom deras statskyrkor det
händt, att presterna velat vara församlingarnas herrar. Och jag vet
äfven, att inom de frikyrkliga samfunden många gånger lärarne och
leclarne med begagnande af det lilla ordet kyrkotukt velat tillegna sig
en magt öfver de enskildes samveten, som påminner om de katolska
syftena. Men just derför, att sjelfva principen dock är en helt annan,
hafva dessa försök alltid varit svaga och vanmägtiga i jemförelse med
förhållandet inom den katolska verlden.

Nu kan det icke förnekas, att här drifves en propaganda af katolikerna.
Man kan då möjligen säga, att det icke skadar dem, som i
religiöst hänseende icke kunna stå på egna lotter, om de öfverlemnas
åt katolicismen. Ja, det kan ju hända, att det icke skulle vara till
någon skada för dem, men jag tror, att det vore skadligt för samhället.
Den ledning, sådana personer behöfva, kunna de mycket väl
finna inom den protestantiska kyrkan, ty både inom statskyrkan och
inom de olika sekterna saknas icke de, som villigt göra tjenst såsom
andliga fäder. Men beroendet till dessa andliga fäder blir dock helt
olika mot det, som eger rum inom den katolska kyrkan. Ty der
komma menniskorna under ett väl organiseradt befäl och blifva medlemmar
af en strängt disciplinerad trupp. Detta befäl kan för ett
protestantiskt samhälle blifva ganska farligt, och utöfningen af den

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

N o 46.

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

magt, det besitter, kan medföra ödesdigra konseqvenser. Det katolska
presterskapet kan nemligen i mycket högre grad än någonsin ett protestantiskt
presterskap efter sin vilja föra sina trogna till valurnorna.
Detta är också en af orsakerna, hvarför man icke i Frankrike velat
skilja kyrkan från staten för att icke lemna det katolska presterskapet
fritt spelrum, utan från statens sida hafva ett band på dem, så att de
icke kunna uppträda mot den liberala statsordningen.

Och, mine herrar, vi må icke låta bedraga oss af, att den,katolska
propagandans målsmän föra orden frihet och samvetsfrihet på läpparne.
Den katolska uppfattningen är i det hänseendet fullkomligt fastslagen,
och det så nyligen som 1864 genom den af påfven Pius IX utfärdade
bullan “Syllabus1''. 1 denna fördömde han uttryckligen den satsen,
att det bör stå hvarje menniska fritt att antaga och bekänna den
religion, som hon anser bäst. lian fördömde den uppfattningen, att
det icke vore nyttigt, att den katolska religionen vore uteslutande statsreligion.
Han fördömde den satsen, att en fri kult bör medgifvas åt
de protestanter, som flytta in i katolska länder. Han förklarade, att
påfvedömet aldrig gått öfver gränserna af sin magt gent emot staten,
och derjemte att staten icke eger att bestämma gränserna för kyrkans
magt, emedan kyrkan står öfver staten. Han uttalade vidare, att
katolska kyrkan har rätt att använda våldsmedel för genomförandet
af sina åsigter. Således om denna katolska kyrka genom att begagna
sig af den viig, som liberalismen öppnar, en gång blefve den herskande,
kunna vi vara säkra på, att då infördes samvetstvång, och det med
våldsmedel. Det förvånar mig derför, att dissenters i detta hänseende
vilja skilja sig från statskyrkan och icke inse den solidaritet, som förefinnes
mellan dem och statskyrkan på gruud af den protestantiska
personlighetsprincip, som finnes på båda hållen.

Jag vill påminna herrar dissenters här i kammaren om en historisk
tilldragelse under Jakob II:s regering i England. Han hade såsom
prins varit en af de ifrigaste förföljarne af protestantiska dissenters
ocli hade särskildt funnit behag i en tumskruf, som uppfunnits
för att pina dem. Så blef han konung. Han var fanatisk katolik
och började naturligtvis verka för Englands katolisering. Men härvid
stod i vägen för honom Englands protestantiska statskyrka. Hvad
gjorde han då? Jo, han, som hade haft sin glädje i dissenternas pinande,
han anslog nu en liberal ton och utfärdade en författning,
enligt hvilken religionsfrihet skulle beskäras alla dissenters, således
både katoliker och protestantiska dissenters. Han hoppades vinna
de protestantiska dissenters för sig genom denna förordning, som på
samma gång var ett attentat mot Englands borgerliga frihet. Det
skulle icke varit underligt, om de engelske dissenters känt sig frestade
af denna förordning, i synnerhet som de hade mycket att beklaga sig
öfver gent emot den engelska statskyrkan. Men hvad gjorde de? Jo, de
insågo, att trots alla skiljaktigheter funnes dock ett gemensamt band
mellan dem och den protestantiska statskyrkan, hvilket ålade dem att
söka uppehålla den protestantiska principen mot katolikerna. De läto
icke fånga sig i denna snara, utan de förenade sig med de öfriga
protestanterna mot konungen; och tack vare detta räddades Englands

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

både borgerliga och religiösa frihet, samt lades grunden till det frihetsverk,
som sedan gått ut öfver Europa.

Nu, mine herrar, vill jag icke säga, att vi skulle använda tvångsåtgärder
mot den katolska propagandan. Det skulle vara oförenligt
med den protestantiska principen, som är frihetens princip. Våra fäder
gjorde det, och jag vill icke döma dem, ty då gälde det protestantismens
vara eller icke vara. Nu är icke det förhållandet, och derför
behöfva vi icke tillgripa en sådan nödfallsutväg. Det är heller icke
fråga om något sådant i det föreliggande förslaget. Det afser helt
enkelt att bevara åt föräldrarne rätten att när som helst bestämma,
huru deras barn skola uppfostras. Det gäller frågan, om man skall
taga bort eller icke ett stadgande i den nuvarande lagen, hvaraf den
katolska hierarkien kan begagna sig för att tvinga samvetena; det
stadgande nemligen, att en öfvenskommelse före vigseln om barnens
uppfostran skall vara bindande. Enligt den katolska uppfattningen är
äktenskapet ett sakrament, hvarför vigsel är nödvändig. När nu lagen
har ett sådant stadgande som det ifrågavarande, så har den derigenom
påpekat för den katolske presten ett sätt, hvarigenom han kan tvinga
den bigotta katolska parten till att före vigseln träffa en öfverenskommelse
om barnens uppfostran. Har är således icke ens fråga om
fullväxta, som äro svaga, utan det är fråga om barnen. Det gäller,
om de på detta sätt skola tvingas in i katolicismens sköte.

Nu kan man visserligen säga — och det medgifver äfven jag —
att den föreslagna lagen icke torde blifva så verksam. Men det skulle
dock vara möjligt, att den i några fall blefve det. Det kan vara möjligt,
att eu katolsk kontrahent — om han icke är så bigott — skulle,
i fall lagen förbjuder en sådan öfverenskommelse, deri finna ett medel
att försvara sin frihet mot den katolska presten. Det skulle kunna
hända att åtskilliga äktenskap, der den ena kontrahenten vore katolik,
komme att ingås blott inför borgerlig myndighet, såsom ju är tillfvet
mellan medlemmar af olika bekännelser. Och om ingen bindande
öfverenskommelse finge ske, kunde det ju hända, att, i fall den katolske
kontrahenten under äktenskapet finge en friare uppfattning, de barn,
som sedan föddes, skulle kunna undgå att öfverlemnas åt katolicismen.
Men äfven om det, som sagdt, är möjligt, att den föreslagna bestämmelsen
icke komme att blifva så verksam, så är det dock icke en
protestantisk stat värdigt att genom ett stadgande sådant som det nuvarande
rent af utlemna ofödda slägten åt katolicismen, att sjelf anvisa
det medel, hvaraf den katolska propagandan kan begagna sig.
Då man nu vill bekämpa denna propaganda blott genom en större
frihet, kan jag icke finna, att häruti ligger någon afvikelse från den
protestantiska frihetsprincipen. På grund häraf yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Dörr Erickson i lljersby: År detta förslag fördelaktigt, så bör
väl den omständigheten, att det blifvit väckt inom Första Kammaren,
icke vara något skäl för att afböja detsamma; ty man får väl antaga,
att äfven i Första Kammaren förslag till lagändringar kunna väckas,
om hvilka såsom välgrundade båda kamrarne kunna blifva ense. Jag

Angående

ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

N:o 46. 30 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående är val på detta område icke mycket hemmastadd. Jag har dock inom
andrade utskottet deltagit i frågans behandling, och motionärens skäl jemte
ifråga^om,den de grunJer- som ytterligare anfördes i utskottet, voro för mig af den
troslära, hvari öfvertygande art, att jag fann mig föranlåten att biträda utskottsiarn,
jsdda majoritetens beslut.

uti äktenskap Jag tror, att de kammarens ledamöter, som talat mot förslaget,

olika tros- “a‘va gjort frågan mycket större an den egentligen ar. Motionen
bekännare, afser ju blott, att de aftal, vare sig skriftliga eller muntliga, som före
skola upp- eller efter äktenskaps ingående stundom göras mellan makar af olika
f°str™- trosbekännelse om den lära, i hvilken barnen skola uppfostras, skola
or 8'' upphöra att vara gällande. Det har blifvit upplyst och lemnadt
obestridt, att katolska presterskapet före ingåendet af sådana äktenskap,
der en af makarue är katolik, alltid affordra!- makarne en
skriftlig förbindelse, att barnen skola döpas och uppfostras i den
katolska läran; och detta påbud tillämpas så strängt, att icke något
undantag derifrån numera torde medgifvas. För eu troende katolik
gälla påfvens bud framför konungars och kejsares. Om sålunda denna
lära genom dylika medel får fritt spridas hos oss, så låter det tänka
sig, att detta äfven i politiskt hänseende kan komma att medföra
betänkliga följder. Katolikerna skulle kanske en gång blifva så talrika
i vårt land, att vi finge å nyo upplefva samma sorgliga religionsstrider,
som vi hade för flera århundraden sedan. Nu frågar man:
hvad är det för en fara i de nuvarande förhållandena? Katolicismen
har, säger man, icke utbredt sig så mycket i Sverige, som påståtts.
Ett faktum är dock, att katolska kyrkor byggas och skolor inrättas,
der ingen religionsundervisning får meddelas åt andra än till katolska
kyrkan hörande barn. När man dertill vet, med hvilken ihärdighet
det katolska presterskapet söker utbreda sin lära, och hvilka uppoffringar
det i det hänseendet gör, så är det klart, att den, som icke
kan gilla denna läras spridning, måste söka att göra något för att
hindra dess utbredande. Åtgärder i detta syfte hafva ock vidtagits
af de flesta protestantiska länder, t. ex. nästan alla stater i Tyskland
samt Österrike.

Väl är föreskriften i 1873 års förordning rigtig, att föräldrarne
skola hafva rätt att bestämma, i hvilken lära barnen i blandade
äktenskap skola uppfostras, men deremot kan ifrågasättas, om den i
§ 6 stadgade inskränkningen i denna rätt, nemligen att aftal härom
skall för att blifva gällande vara före äktenskapets ingående skriftligen
upprättadt och uppvisadt för vigselförrättare, är lämplig, ty deri
ligger just en uppmaning till det katolska presterskapet att före äktenskapets
ingående affordra kontrahenterna eu dylik förbindelse. Man
vet ju ock, att de, som vilja gifta sig, äro af ena eller andra orsaken
villiga att ingå på snart sagdt hvilka vilkor som helst för att erhålla
vigsel. I Österrike och Tyskland äro också sådana skriftliga förbindelser
förklarade helt och hållet ogiltiga. Nu kan man säga, att
dylika förbindelser hos oss icke äro bindande, och det kan ju hända,
att de icke heller äro det. Men man förstår väl, att, om t. ex. en
katolsk maka undertecknat en sådan förbindelse, hon icke sedermera
skall våga ändra åsigt, i hviiket fall hennes»själasörjare icke

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N:o 46.

skulle underlåta att framhålla detta som ett i hög grad straffvärdt
löftesbrott, medförande förlust af hennes själs frälsning. Om deremot
skriftlig förbindelse ej afgifvits, skulle sannolikt föräldrarne i vårt
protestantiska Sverige nog inse fördelarne för deras barn att uppfostras
i den lära, som i vårt land allmänt bekännes och bäst tryggar
deras framtid som svenska medborgare. Och här är icke fråga om
införande af religionstvång, utan tvärtom om motarbetande af sådant.

Derest staten är berättigad att lagstifta om huru barn i blandade
äktenskap skola uppfostras, så anser jag derför det vara staten värdigt
att häfda individernas samvetsfrihet och på samma gång så mycket
som möjligt bevara vårt lands religiösa sjelfständighet.

Jag skall icke mycket tala i denna sak. Jag vill dock slutligen
framhålla, hurusom vår statskyrka i vår tid från många håll undergräfves.
Jag tolererar visserligen för min del olika meningar äfven i religiöst
hänseende, men jag anser statskyrkan nödvändig och dess lära god.
Och då detta förslag är till gagn för statskyrkan, vill jag understödja
detsamma, ty säga hvad man vill, är dock statskyrkan äfven ett godt
stöd för vårt sociala lugn.

Skulle emellertid utskottets förslag icka hafva utsigt att vinna
majoritet i kammaren, så vill jag, för att något må göras i frågan,
ansluta mig till herr Lilienbergs förslag. Men vare sig man skrifver i
öfverensstämmelse med herr Lilienbergs förslag eller på sätt utskottet
föreslagit, så lär väl Kongl. Maj:t icke vidtaga någon åtgärd i saken,
förr än Kongl. Maj:t hört vederbörande och anstalt erforderliga
undersökningar. Resultatet blir sålunda säkerligen i båda fallen detsamma.
Men om kamrarne stanna i olika beslut, så låter det tänka
sig, att frågan skulle komma att falla, hvilket enligt min mening icke
skulle lända till fosterlandets fromma.

Här sades ock, att utskottet i sitt förslag skulle hafva öfverskridit
sin befogenhet, men jag tror icke att man med fog kan påstå
detta, om man jemför motionärens förslag med utskottets hemställan.
För närvarande yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Näslund och Anderson i Tenhult.

Herr Ekman: I fråga om motionen har jag redan tagit mig
friheten att uttala min tanke, men jag skall nu be att få säga några
ord i anledning af upsalarepresentantens yttrande. Det påminde
mig något om hvad jag hörde i en af Stockholms kyrkor för några
år sedan, då Gustaf II Adolfs-festen firades. Predikanten utmålade
då den katolska kyrkan på ett så förskräckligt sätt, att det var nästan
pinsamt att stå qvar derinne och höra på det, allt under det att
svenska statskyrkan framstäldes i det skönaste och härligaste ljus.
Sådant är icke rätt, utan man måste på ett lungt och sansadt sätt
bedöma både den ena och den andra läran, och jag tror att, om
svenska statskyrkan sticker handen i sin egen barm, den skall finna
så många mörka saker, som den bör lära sig att lägga bort, att den
icke bör måla den katolska kyrkan allt för mycket i svart.

Talaren sade, att den katolska kyrkan med sin abosluta magt

Angående
ändrade
bestämmelser
ifråga om dentroslära,
hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostras.

(Forts.)

N:o 46.

Angående
ändrade
bestämmelser
■i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
''uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare
y
skola uppfostras.

(Forts.)

32 Onsdagen den 18 Maj, f. ra.

öfver själarne ställer sig emellan individerna och Gud. Ja, detta är
nog sant på papperet, men icke förty gå individerna sin egen väg,
der åtminstone en friare religiös ande gör sig gällande.

Han yttrade vidare, att något prestvälde icke förekommer i vårt
land. Detta tycker jag är litet besynnerligt sagdt, då vi veta, att
man gjort försök i den vägen så mycket man kunnat, ehuru väl
prestväldet, just derför att det i vårt land och i andra protestantiska
länder mött ett mera kompakt motstånd, fått lof att jemka med sig
litet. Man försöker dock så godt man kan, och om man fick göra
efter sin vilja, så skulle vi få se ett ganska betydligt prestvälde.

Ytterligare gaf upsalatalaren eu liten släng åt de frikyrkliga
predikanterna och deras församlingstukt. lian menade nemligen, att
dessa också utöfva ett sådant der tvång öfver samvetena, som den
katolska kyrkan utöfvar. Detta bevisar dock endast, att den ärade
talaren icke vet, huru det tillgår inom de frikyrkliga församlingarna.
Der har predikanten icke någon rätt att utöfva någon slags kyrkotukt,
utan det är eu sak, som församlingen i sin helhet handhafver och
icke tillåter någon enskild person att utöfva.

Herr Wester: Såsom af betänkandet synes, har.jag reserverat
mig mot utskottets utlåtande, icke derför att jag är emot sjelfva saken,
utan derför att jag har åtskilliga betänkligheter, mot formuleringen af
utskottets hemställan.

Jag är fullt ense med de herrar, som hafva sagt, att, likasom vi
protestantiska religionsbekännare tillåta missioner i katolska länder,
skola vi icke heller lägga något hinder för en katolsk mission hos oss.
Det är ej heller fråga om detta nu, utan endast om en viss art af
denna missionsverksamhet, som går ut på att före äktenskaps ingående
mellan en katolik och en annan trosbekännare genom en tvångsåtgärd
förmå de blifvande makarne att göra en öfverenskommelse om att
barnen skola uppfostras i den katolska läran. Att denna art af missionsverksamheten
verkligen förekommer, och detta i ganska stor utsträckning,
torde icke behöfva bevisas annorlunda än genom att hänvisa
dertill, att de flesta länder i Europa, äfven de som hafva en
öfvervägande katolsk befolkning, under de senare åren lagstiftat i syfte
att hindra verkningarna af ett sådant tillvägagående. Man har förbjudit
presterna att taga emot sådana överenskommelser, och man
har förklarat dem ogiltiga, då do uppgjorts före vigseln. Här är nu
fråga om att införa samma stadgande hos oss med det tillägg, att
icke heller dylika överenskommelser, uppgjorda efter vigseln, få af
katolsk prest affordras eller emottagas, och om sådant sker, förklaras
öfverenskommelsen ogiltig. Detta har bestämts, på det att de katolska
presterna icke skola kunna utöfva sitt dominerande inflytande i synnerhet
öfver qvinnorna äfven efter vigseln, och derigenom är en möjlighet
beredd för makarne att fritt och sjelfständigt besluta om sina barns
uppfostran.

Nu har det sagts, att icke någon betydligare propaganda eger
rum här i landet, och att i följd deraf några sådana här bestämmelser
icke behöfvas. Men det finnes dock exempel på att så skett. Och

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N:o 46.

anser man att det är nyttigt för landet att förekomma denna art af Angående
missionsverksamhet, så är det bättre att stifta lagar, innan den spridt ändrade

sig, än sedan den utbredt sig och blifvit af betydelse. På denna grund o»fdsm
är jag för min del fullkomligt ense med utskottet i den delen, att det troslära, hvari
borde förbjudas de katolska presterna att taga emot sådana förbindelser, barn, födda
och att sådana förbindelser skulle förklaras vara utan giltighet. Men uti äktenskap
af utskottets formulering är det ovisst, huruvida icke meniugen vore, a

och man kan till och med sluta till att meniugen verkligen är den, bekännare
att makar, som efter detta lagförslag skulle hafva rätt att öfverens- skola uppkomma.
om deras barns religion, icke skulle ha rätt att göra detta fostras,
skriftligen. Detta anser jag betänkligt. Det är betänkligt, derför att (F°rts )
många gånger kan en öfverenskommelse, t. ex. vid ett oförmodadt dödsfall,
icke styrkas annat än genom eu skriftlig handling. Nekar man
dem att göra den skriftligen, kan man taga bort betydelsen af hela
öfverenskommelsen; och det är att gå för långt.

Likaså har utskottet föreslagit, att lagen skulle innehålla, att
föräldrar väl få göra öfverenskommelser om barnets uppfostran, men
icke förrän det är föd t. Det vill med andra ord säga, att de icke
skulle kunna öfverenskomma om huru deras blifvande barn skulle
uppfostras, utan att detta skulle ske för hvarje gång ett barn födes.

Detta tycker jag icke heller är lämpligt, ty jag kan icke se något
hinder för dem att göra eu generel öfverenskommelse, i synnerhet som
denna ju icke är för lifvet bindande, utan kan ändras. Det kan ju
hända, t. ex., att hustrun dör under förlossningen. Den gjorda öfverenskommelsen
kan då icke styrkas. I den delen anser jag sålunda,
att utskottet har gått för långt.

Här har föreslagits en annan skrifvelse. Den synes mig å andra
sidan vara allt för lam. Ty vill man lagstifta i detta ämne, så bör
man icke göra någon halfmesyr, utan ställa så att lagen blir verksam,
och detta kan efter mitt förmenande endast ske medelst en lagstiftning
i det syfte lagutskottet tillstyrkt. Å andra sidan bör, om man vill
hafva en verksam lagstiftning, Riksdagen också tydligt och klart uttala
det.

Med den uppfattning jag har, vill jag icke göra något yrkande.

Men om här blir fråga om att taga antingen utskottets eller herr
Lilienbergs förslag, ber jag att få förklara, att jag kommer att rösta
för utskottets förslag, i den öfvertygelse, att Kongl. Maj:t, om ett lagförslag
blir framlagdt, skall stilisera det så, att de betänkligheter jag
haft skola undanrödjas.

Herr Bii lo w: Jag tager för gifvet, att frågan här i kammaren
kommer att afgöras genom omröstning. Och för mig har denna omröstning
ingen annan betydelse, än att man får se, huru långt representanterna
för Sveriges allmoge hunnit i en stor kulturfråga.

Herr professorn i historia berättar alltid historier för oss, och det
gjorde han iifven nu. Han gick tillbaka långt i tiden och drog fram
historiska förhållanden derifrån. Men dessa ligga så långt tillbaka,
att de icke ha det ringaste inflytande på vår tid. Det vore underligt,
om bildningen i vårt land ännu skullo stå så lågt, att det skulle vara
Andra Kammarens Vrot. 1892. N:o 16.

N*o 46

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostran.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

fara för vårt folk, derför att några prester tillhörande katolska kyrkan
här ha rätt att verka. Jemför man deras verksamhet med de svenska
presternas och deras försök att vinna själar, tror jag icke att man bör
så ytterst fiendtligt kunna uppträda mot katolikerna. Jag för min del
respekterar den lutherska kyrkan lika väl som den katolska. Jag tror,
att de kunna vara lika goda eller lika dåliga. Taga de lifvet af hvarandra,
må de gerna göra det för mig. Men säkert är, att något tyranni
mot någon af dessa bekännelser vill jag icke vara med om.

När representanten från Upsala och representanten för Stockholms
läns vestra domsaga här uppträda för att försvara samvets- och religionsfriheten,
kan det icke annat än väcka förvåning. Ty jag är öfvertygad,
att, när helst vi begära en utsträckt samvetsfrihet, skola dessa herrar
just vara de, som kraftigast uppträda emot ett sådant förslag.

Representanten för Halmstad och Engelholm har sett en fara i de
förbindelser, som makar skulle kunna utfärda. Jag undrar hvad fara
det ligger deri, då ju dessa samma makar ha rätt att byta om religion,
om de så vilja, en gång i veckan. Jag tror icke att dessa förbindelser
ha någon bindande kraft för de föräldrar, som icke bry sig om att
respektera dem.

Representanten från Upsala gjorde oss uppmärksamma uppå, att
detta förslag icke afsåg att binda samvetena på föräldrarne, utan på
barnen. Det vore underligt, huru man skulle kunna lagstifta mot
samvetsbetänkligheter hos späda barn! Det är väl föräldrarne, som
skulle träffas deraf, och de äro väl så gamla, att de kunna sjelfva
besluta.

Som sagdt, jag tror att folkbildningen är tillräckligt stark mot
de faror, som man uti Första Kammaren vill se i den lilla verksamhet,
som katolska kyrkan får utöfva här i landet. Jag yrkar fördenskull
afslag på utskottets hemställan.

Herr Boethius: På herr Biilows betygsättning öfver mina åsigter
skall jag icke inlåta mig. Deremot skall jag be att få svara herr
Ekman.

Herr Ekman beskylde mig för att hafva utmålat den katolska
kyrkan så förskräckligt. Jag har icke annat gjort än meddelat några
af den ofelbare påfven sjelf såsom bindande proklamerade grundsatser.
Herr Ekman sade vidare, att inom den katolska kyrkan och bland dess
medlemmar kan finnas mycket liberalt folk. Detta är sant. Men då
äro de det i strid med denna kyrkas principer, då deremot den, som
tillhör den protestantiska religionen, förnekar sin kyrkas principer, om
han icke försvarar samvets- och religionsfriheten.

Han sade vidare, att jag skulle hafva förnekat, att det funnes
något prestvälde inom svenska kyrkan. Detta var alldeles en missuppfattning.
Jag sade, att här icke blifvit ett sådant prestvälde som
i den katolska kyrkan på grund af deu principiella olikheten, men jag
erkände, att aktningsvärda försök i den rigtningen nog gjorts inom
statskyrkan och, jag vidhåller det, under namn af kyrkotukt göras inom
våra frikyrkor. Ty säga hvad man vill, så är det dock det frikyrkliga
presterskapet, som leder kyrkotukten, om den ock utöfvas i församlingens

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

namn

och det inblandar sig härigenom i den enskildes mest privata
förhållanden. En orsak för mig, hvarför jag håller på statskyrkan,
är just att den befriar och värnar den enskilde från detta andliga
förmynderskap, som har så stor lust att förekomma inom våra frikyrkor.

Herr Pettersson i Österhaninge: Jag vill icke upptaga tiden
med att bemöta de anföranden, som blifvit hållna gent emot den
svenska statskyrkan, och icke heller vill jag nedsätta den katolska
kyrkan, utan låta hvar för sig vara hvad deri är. Jag vill endast hålla
mig till den fråga, som här är å bane, och hvilken jag icke anser
hafva så stora dimensioner, som åtskilliga talare här sökt gifva den.
Det är ju icke fråga om att hindra makar att öfverenskomma sins emellan
att uppfostra sina barn i den katolska läran, utan meningen är ju
endast att hindra ett onödigt tvång, afgifvandet af en förbindelse, som
kan trycka på ömtåliga samveten, och när jag ser saken från den
sidan, anhåller jag att tå yrka bifall till utskottets förslag.

N:o 46.

Angående
ändrade
bestämmelser
ifråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare

skola uppfostras.

(Forts.)

Herr Svanberg: Då fegutskottets vice ordförande för en stund
sedan hade ordet, uppläste han ett förslag till skrifvelse till Kongl.
Maj:t, deri han ville lägga hela frågan i regeringens hand och öfverlemna
åt regeringen att, innan den framkomme med något förslag
i ämnet, först undersöka, huruvida befogade skäl kunna förefinnas
för framställande af ett sådant förslag, hvarom här nu är fråga. Detta
förslag tilltalade mig verkligen i början, emedan jag ansåg det så
pass oskyldigt, att vi litet hvar — både de som hålla på statskyrkan
och de som icke hålla på den — skulle kunna finna oss belåtna med detsamma.
Men så vid t jag förstod, framstälde den ärade talaren icke
något yrkande om bifall till det af honom sålunda upplästa skrifvelseförslag,
och vid sådant förhållande tillåter jag mig icke heller att yrka
bifall till detsamma, utan inskränker jag mig till att i stället yrka
bifall till lagutskottets betänkande.

De af herr Wester framhållna betänkligheterna kunna visserligen
vara befogade, men jag tror dock icke, att de äro af sådan betydelse,
att de böra föranleda afslag å betänkandet.

Hvad beträffar det af eu talare å stockholmsbänken anförda skälet
för afslag, att motionen blifvit väckt af en ledamot af Första Kammaren
samt uti lagutskottet enhälligt tillstyrkt af alla medlemmar från nämnda
kammare, så är detta icke något giltigt skäl för mig att afstyrka bifall
till det föreliggande förslaget. Jag tror också, att den talare,
som framförde detta skäl, icke menade så allvarsamt, utan gjorde det
mera på skämt.

Herr Larsson i Mörtlösa instämde häruti.

Herr Lilienberg: När jag nyss hade ordet, framstälde jag icke
något yrkande om bifall till det skrifvelseförslag, som jag tog mig
friheten att uppläsa, ty jag ville först höra, huruvida jag inom denna
kammare kunde få något understöd åt detsamma. Jag skall emellertid

N:o 46. 36 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Angående nu yrka bifall till detta förslag och jag får säga, att jag af hvad som
bestätmeler under denna diskussion anförts blifvit ytterligare styrkt i min öfverifråga
om, den att de, som vilja gorå något i denna sak, böra omfatta detta

troslära, hvari skrifvelseförslag. Jag vet icke, hvarför man skall besluta sig för en
barn, födda formulering sådan som lagutskottet föreslagit, och ett uttalande, som
uti äktenskap man kan rrilla.

mellan ''VT/Ssa ^

olika tros- Jag har påpekat, att lagutskottet gått utöfver sin befogenhet, och

bekännare, detta mitt påstående har icke blifvit vederlagdt. De, som vilja att
skola upp- något skall göras, kunna ju ock vara belåtna med ifrågavarande
(Forte) skrifvelseförslag, ty då får Kongl. Maj:t fria händer. Mångfaldiga
^ '' gånger har Riksdagen atiåtit dylika skrivelser just i ämnen, hvari

Riksdagen icke varit säker att kunna uttala sig i en viss rigtning,
men ansett, att anledning vore för handen, att något gjordes i lagstiftningsväg.

Jag tror slutligen icke, att det skulle möta något hinder att sammanjemka
de olika besluten, om kammaren nu skulle vilja bifalla det
skrifvelseförslag, som jag framstält.

Herr Westerberg: Jag skall icke"upptaga kammarens tid med
något långt anförande, utan endast anhålla att få yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Jakob ''Lrikson förklarade sig instämma med herr Westerberg.

Herr Waldenström: Herr talman! Här har af de talare, som
försvarat lagutskottets ståndpunkt, framhållits, att det icke vore fråga
om något annat än att för föräldrar bibehålla rättigheten att när so°m
helst bestämma, i hvilken lära deras barn skola uppfostras. Om det
icke vore fråga om något annat, så vore ju lagutskottets förslag alldeles
öfverflödigt; ty den rättigheten hafva föräldrarne redan. Om
föräldrarne, sedan de varit gifta under 10 år, besluta att oberoende
af alla föregående öfverenskommelser uppfostra sina barn icke i den
katolska, utan i den lutherska läran, eller icke i den lutherska, utan
i den katolska, så lärer ingen menniska kunna hindra dem derifrån
med den lag, som vi för närvarande hafva. Men böra föräldrar hafva
rättighet att när som helst bestämma, i hvilken lära barnen skola
uppfostras, då böra de äfven hafva rättighet att bestämma det före
äktenskapets ingående, och innan de fått något barn; ty om de icke
finge ingå öfverenskommelse derom, förr än de fått barn, kunde det
ju hända, att ingen öfverenskommelse kunde komma till stånd. Och
i hvilken lära skulle då barnen uppfostras? Det torde återstå för
lagutskottet att besvara denna fråga.

Men är det så, att kontrahenterna hafva rätt att före äktenskapets
ingående bestämma, i hvilken lära deras barn skola uppfostras,
så har också den katolska pimsten rätt att fråga dem: “Hafven
I gjort någon öfverenskommelse om barnens uppfostran?" Om de då
saga: “Ja, vi hafva kommit öfverens att uppfostra dem i den lutherska
läran“, och den katolska pimsten svarar: “Då viger jag eder icke,

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

utan det får en luthersk prest gorå", hvad vill man väl göra deråt?
Ingen kan väl tänka på att straffa presten derför. Icke kan man
heller säga, att han begått ett öfvergrepp. Det vore ett Övergrepp,
endast om kontrahenterna icke kunde blifva äkta makar annorledes
än genom vigsel af en katolsk prest. Jag tycker, att det är orimligt,
att Riksdagen skulle hemställa om en lagforändring, som i sjelfva
verket icke blefve något annat än ett nonsens. Herr talman, jag skall
derför be att få vidhålla mitt yrkande om afslag.

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.

Öfverläggningen var slutad. 1 enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall
till utskottets hemställan; 2:o) på afslag derå; och 3:o) på bifall till
det af herr Lilienberg under öfverläggningen framstälda förslag. Herr
talmannen fann den förstnämnda propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja; men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på afslag, nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen utföll med 116 ja mot 82 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservation af
herrar Vahlin och Norman.

§ 10.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos sammansatta banko- och
lagutskottets utlåtanden:

n:o 1, med anledning af väckt motion angående upphörande af de
enskilda bankernas rätt att utgifva banksedlar å 10 kronor; och

n:o 2, med anledning af väckta motioner angående vidtagande af
åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfverskiljemynt.

§ 11-

Efter föredragning vidare af Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 24, angående skrifvelse till Konungen i syfte af
befrielse för svenska fartyg från erläggande af konsulatafgifter och
ombildning af konsulatväsendet, deri utskottet hemstält, att en i ämnet

Angående
ändrade
bestämmelser
i fråga om den
troslära, hvari
barn, födda
uti äktenskap
mellan vissa
olika trosbekännare,

skola uppfostran.

(Forts.)

N:o 46. 88 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

af herr O. A. Brodin inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 198,
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda, begärdes ordet af

herr Brodin, som yttrade: Herr talman! I min motion har jag
föreslagit två saker, nemligen, att Riksdagen ville skrifva till Kongl.
Maj:t och anhålla, att Kongl. Maj:t måtte dels taga i öfvervägande,
om icke de svenska fartygen kunde befrias från erläggande af den nu
utgående konsulatafgifteu, och dels taga i beaktande, huruvida icke
en ombildning af konsulatväsendet kunde ske.

Utskottet har i allo bestyrkt och ådagalagt rigtigheten af mina
påståenden, men det oaktadt har utskottet afstyrkt min motion.
Beträffande konsulatafgifteu vill jag ytterligare påpeka, att denna,
som tillkommit utan Riksdagens hörande på administrativ väg, är fullkomligt
grundlagsvidrig, och det förvånar mig, att denna pålaga fortfarande
får utgå, utan att något kan göras deremot. För öfrigt är ju
frågan utredd genom komiterade, och kommerskollegium har tillstyrkt
denna afgifts afskaffande, så att någon vidare utredning torde väl icke
behöfvas för att kunna aflåta en sådan skrifvelse, som jag tillåtit mig föreslå.

Hvad slutligen angår organiseringen af konsulatväsendet, så är
denna lika nödvändig, och alla myndigheter, som yttrat sig i saken,
hafva samstämmigt uttalat sig i samma syfte. Lika villig som jag är
att erkänna, att aflönade konsuler gjort rederier och andra vigtiga
tjenster genom sitt uppträdande, lika väl känner jag till åtskilliga fall,
der oaflönade vice konsuler genom sitt uppträdande åstadkommit betydliga
förluster. Det är naturligen af behofvet påkalladt, att detta ändras.

Då nu utskottet är enhälligt i sitt afstyrkande utlåtande, skall
jag icke göra något yrkande, i förhoppning att regeringen skall låta
sig angeläget vara att snart framlägga förslag i detta syfte.

Emellertid är jag fortfarande öfvertygad, att antagandet af ett
skrifvelseförslag i ämnet till Kongl. Maj:t hade för saken varit ganska
välgörande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden:

n:o 52, i anledning af väckt motion om tillägg till 3 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871; och

n:o 53, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning rörande
oäkta barns arfsrätt.

§ 13.

Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 80, i
anledning af väckt förslag om vidtagande af åtgärder för att förslagsanslagen
må i riksstaten upptagas med belopp, motsvarande de verkliga
utgifterna, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Na 46.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Likaledes biföllos bevillningsutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
betänkanden:

n:o 21, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; och

n:o 22, angående beräkning af vissa bevillningar för år 1893.

i -i it?*''1!'' .) *-'' 1 ’ J -i i ’ .5 J lf

§ 15.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen:

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa så kallade
folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar;

n:o 73, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap.
24 § strafflagen; samt

n:o 74, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i
fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.is e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Onsdagen den 18 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens under förmiddagen
fattade beslut.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:

n:o 81, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontofet;

N:o 46.

Onsdagen den 18 Maj, e. m.

n:o 82, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
statsutskottets utlåtande n:o 75 i fråga om anordnande af en förbättrad
post- och personförbindelse mellan Sverige och kontinenten; och
n:o 83, angående statsregleringen för år 1893;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af väckta förslag om åtgärder för spridande inom landet af svenska
statens obligationer; samt

bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 120:de
punkten af utskottets betänkande n:o 9 angående tullbevillningen; och
n:o 24, i anledning af väckt motion angående särskild tilläggsbevillning
till betäckande af minskning i statsinkomster, föranledd af
ändringar i vissa delar af tullbevillningen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7.u e. m.

In fidem
Uj. Nehrman.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.