RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 43.

Torsdagen den 12 maj.

Kl. .1 e. m.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets memorial n:o 73, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens åttonde hufvudtitel.

Sedan utskottet i punkten 10 mom. a af dess utlåtande n:o 9
hemstält om antagande, under vissa vilkor, af ändrade bestämmelser
i fråga om löneförmånerna för lärarne vid de högre och femklassiga
allmänna läroverken, samt Andra Kammaren bifallit hvad utskottet
sålunda hemstält, men deremot Första Kammaren bifallit utskottets
hemställan med uteslutande af det af utskottet föreslagna vilkor om
ändringar i läroverksstadgan beträffande latinska språket, så hade
utskottet under punkten 1 åt föreliggande memorial framlagt förslag
till voteringsproposition för denna frågas afgörande medelst
gemensam omröstning.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.

Häremot hade reservation anmälts af herrar grefve G. Sparre,
C. E. Casparsson, grefve E. C. A. Piper, H. P. P. Tamm, V. JSf.
Ekenman, F. Boström, R. G. von Hedenberg, A. G. Svedelius,
C. G. S. Ehrenborg, H. R. Törnebladh och I. Kerfstedt, hvilka ansett,
att utskottets framställning under denna punkt bort hafva följande
lydelse:

»Uå ^ någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut i
denna fråga icke torde vara möjlig, samt densamma ej heller lärer
kunna afgöras medelst gemensam omröstning, har frågan följaktligen,
enligt utskottets åsigt, förfallit; hvilket utskottet härmed får för
Riksdagen anmäla.»

Sedan den af utskottet föreslagna voteringspropositionen blifvit
uppläst, anförde:

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 43.

N:o 43. 2

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forte.)

Torsdagen den 12 Maj.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Såsom bekant är,
ha kamrarne stannat uti samma beslut rörande sjelfva anslagsfrågan
samt äfven beträffande frågorna om läseterminernas förlängning och
terminsafgifternas förböjning, men deremot hafva de stannat i olika
beslut angående frågan om latinets ställning. Om nu en gemensam
votering skall ega rum, kommer denna sålunda att gälla latinet.
Detta måste jag för min del anse icke vara öfverensstämmande med
grundlagen. Att man voterar om de två första vilkoren, anser jag
kunna vara rigtigt, emedan dessa stå i omedelbart sammanhang med
anslagsfrågan. Det ena vilkoret rör nemligen sättet för medlens anskaffande
och det andra en ökad tjenstgöringstid, och derför är löneförhöjningen
en nödvändig förutsättning, men deremot kan frågan
om latinets ställning vid våra läroverk icke sägas stå i något samband
med anslagsfrågan. Den är en ren organisationsfråga och enligt
65:te § i riksdagsordningen kan enligt min tanke gemensam
votering i ett sådant fall icke förekomma.

Jag ber derjemte att få fästa uppmärksamhet uppå att, om
kammaren nu godkänner förevarande voteringsproposition, kammaren
kommer att handla inkonseqvent.

År 1890 egde nemligen eu dylik skiljaktighet rum mellan kamrarne
och efter ett fruktlöst sammanjeinkningsförslag förklarade det
dåvarande särskilda utskottet, att i förevarande fråga, nemligen
frågan om latinets ställning, någon gemensam votering icke kunde
ega rum.

Uti denna kammare yrkades återremiss på utskottets utlåtande,
i syfte att utskottet skulle väcka förslag om gemensam votering,
men kammaren godkände utskottets anmälan, att någon gemensam
votering i denna fråga icke borde ega rum.

På grund häraf och för den händelse proposition om bifall till
utskottets förslag i denna punkt kommer att framställas, får jag
således, för min de], yrka afslag å utskottets förslag till voteringsproposition.

Herr Waldenström: Herr talman! För min del hör jag till
dem, som icke anse, att det egentligen skulle medföra någon våda
för läroverken, om latinet undanskötes till 6:te klassen, ehuru jag
på samma gång tror, att det icke vore klokt, hvarförutom jag föreställer
mig, att det äfven skulle fordra några års öfvergångstid.
Vid 1890 års riksdag yttrade jag mig ock i samma syfte.

Deremot kan jag icke annat än yrka afslag på statsutskottets
hemställan i nu föredragna punkt. Det synes mig nemligen vara
orimligt att uti frågan om lönereglering för lärarne indraga eu
organisationsfråga af den beskaffenhet, att den hör till Kongl. Maj:ts
lagstiftningsrätt och icke till Kongl. Maj:ts och Riksdagens tillsammans.
Jag gör det så mycket mer, som frågan om latinets framflyttning
till sjette klassen icke är en fråga, der Riksdagen och
Kongl. Maj:t stå gent emot hvarandra, i hvilket fall Riksdagen

3 Nso 43.

Torsdagen den 12 Maj.

kunde ha något skäl för den nu föreslagna sammankopplingen, utan Ang. en
en fråga, der den ena kammaren står emot den andra. Innan kam- voteringsrama
blifvit öfverens med hvarandra, om hvad som kan vara rättför°P°mensam
i afseende på organisationsfrågan, synes det mig orättvist af Andra J omröstning?
Kammaren att tillgripa en sådan utväg som att göra frågan om eu (Forts.)
af alla såsom rättvis ansedd lönereglering för lärarne beroende af
denna organisationsfråga. Jag skall derför nu, i likhet med hvad
jag gjorde vid 1890 års riksdag, be att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservanternas förslag, och hoppas jag, att
kammaren skall i år i denna sak fatta samma beslut som år 1890,
då förslag om gemensam votering äfven förelåg men af kammaren
afslogs.

Häruti instämde herr Eklund från Norrköping.

Vidare yttrade:

Herr Hedin: Herr talman! Om lärarne komma att äfven
denna gång blifva i saknad af den så länge förväntade löneförbättringen,
så blir det deras fel och deras ansvar, som förhindra den
gemensamma voteringen; ty utan denna lära de icke kunna få den;
med den voteringen — huru den än utfaller — komma de att få den.

Hvad beträffar talet om att Riksdagen icke skulle vara befogad
att anställa gemensam votering om denna fråga, så förklarar jag
deremot, att Riksdagen är skyldig att votera gemensamt derom.

Här är icke fråga om något ingrepp i Kongl. Maj:ts rätt. När
Riksdagen beviljar anslag, så beviljar den anslagen för vissa ändamål,
mer eller mindre specificerade. Alla dessa specifikationer utgöra
jemt upp lika många vilkor. Att afgöra, huru vida ett vilkor
står i nära eller i ett aflägsnare eller i intet »sammanhang» med
anslagsfrågan, det tillkommer oss icke nu, sedan kammaren redan
beslutit detta vilkor. Riksdagen eger att vid ett anslag fästa hvilka
vilkor den behagar. Den ingriper derigenom så mycket mindre i
Kongl. Maj:ts rätt, som Kongl. Maj:t har full befogenhet att icke
använda anslaget, om Kongl. Maj:t icke vill göra det med de af
Riksdagen bestämda vilkor. Eljest skulle, då Kongl. Maj:t enligt
89 § regeringsformen eger ensam beslutanderätt i ärenden, som angå
»rikets allmänna hushållning» samt »grunderna för allmänna inrättningar
af alla slag», enligt denna uppfattning konseqvensen blifva
den, att, om Kongl. Maj:t t. ex. begärde ett anslag till jernvägsanläggningar
i landet, skulle Riksdagen icke hafva att svara något
annat än antingen ett rent ja eller ett rent nej. Riksdagen skulle
icke vid beviljandet af anslaget få fästa något vilkor om, huru jernvägen
skall byggas, eller att den skall dragas från den orten till
den orten o. s. v., utan Riksdagen skulle endast ega att bevilja
penningar till Kongl. Maj:ts disposition för ett i allmänna ordalag
angifvet ändamål.

N:o 43. 4

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

Torsdagen den 12 Maj.

Så har grundlagen aldrig blifvit tolkad. Och hvad angår det
vilkor, hvarom här är fråga, ingriper det icke i Kongl. Maj:ts rätt
enligt 89 § regeringsformen. Kongl. Maj:t eger att mottaga anslaget
med vilkoret eller också låta bli.

Jag anhåller om bifall till den föredragna voteringspropositionen.

Herr Swartling: För min del skulle jag gerna se, om den
ifrågavarande gemensamma voteringen kunde komma att ega rum,
då det är väl behöfligt, att frågan om reglerandet och förbättrandet
af lärarnes löner vinner sin lösning. Men framför detta anser jag
det vara af vigt att bevara grundlagens helgd och jag anhåller derför
att på de af de tvenne förste talarne anförda skäl få yrka afslag å
betänkandet i denna punkt.

Herr Boethius: Hvad den saken angår, att lärarnes lönereglering
skulle komma att blifva fördröjd, så tror jag ingen kan beklaga
detta mer än jag. Men högre än detta sätter jag likväl
bevarandet af grundlagens helgd.

Mot det, som här af en talare blifvit sagdt till försvar för
gemensam votering i denna fråga, skall jag endast be att få anföra,
hvad samme talare yttrade förra året, då fråga var om gemensam
votering, angående kommersekollegium. Han började sitt anförande
med dessa ord: »Jag måste anhålla, att kammaren behagade afslå
det föreliggande förslaget till voteringsproposition, hvilket jag icke
finner vara förenligt med grundlagens bud. Riksdagsordningen stadgar
i § 65, att, när i fråga om statsutgifter kamrarne stanna i
olika beslut, som icke kunna sammanjemkas på vederbörligt utskotts
förslag, gemensam votering skall ega rum. Hvad är det nu kamrarne
stannat i olika beslut om? Är det omedelbart om en statsutgift?
Nej, det kan icke sägas annat än i högst oegentlig
mening. Kamrarna hafva stannat i olika mening om en stor organisationsfråga,
rörande ifrågasatt fullständig ombildning af ett centralt
embetsverk. I denna hufvudfråga hafva kamrarna stannat i olika
beslut, och till denna hufvudfråga förhåller sig frågan om utgiften
för detta embetsverk blott såsom en bifråga, hvilken löses såsom
korollarium till hufvudfrågan.» Då ansåg också talaren att man
kunde skilja på olika slag af vilkor. Han yttrar nemligen längre

fram i sitt anförande: »För min del skall jag — — —--—

villigt erkänna, att en organisationsfråga bör komma under gemensam
votering, när nemligen hufvudfrågan är beroende af vissa detaljer,
hvarom kamrarne stannat i olika beslut och hvilka således
måste afgöras, för att man ej skall omintetgöra Riksdagens önskan
om beslut i hufvudfrågan. Såsom ett fullt korrekt förfaringssätt i
detta fall vill jag anföra den gemensamma votering — jag minnes
nu icke hvilket år —, hvarigenom landtbruksstyrelsens inrättande
beslöts.» Talaren slutade sitt anförande med dessa ord: »utan torde
det vara rigtigast, att man vidhåller den grundsatsen att icke votera

Torsdagen den 12 Maj.

5 Nso 43.

gemensamt om organisationsfrågor, hvilket Första Kammaren så
många gånger satt sig emot.» Och att det, hvarom här debatteras,
är en organisationsfråga, torde icke kunna bestridas.

Herr Jonsson i Hof: Hvad först beträffar den omständigheten
att särskilda utskottet år 1890 liemstälde, att gemensam votering
icke skulle ega rum om en med denna likartad punkt, skall jag be
att få fästa uppmärksamheten derpå, att det särskilda utskottet i
sjelfva verket icke vid det tillfället gick in på principfrågan, utan
endast uttalade den åsigten, att i saJcens dåvarande läge sådan
gemensam votering icke borde ega rum. Orsaken härtill var, att
frågan om terminsafgifterna redan inom Riksdagen hade förfallit.
Det var således endast en lämplighetsfråga, det då gälde, men icke
huru vida det var principielt rigtigt, att votering borde ega rum eller
icke. Likheten mellan förfaringssättet då och nu är således mycket
obetydlig, om ens någon.

Hvad vidare angår den frågan, huru vida icke det vilkor, hvarom
tvisten här gäller, kan anses stå i samband med sjelfva sakfrågan
eller löneregleringen, så tycker jag att det vore märkvärdigt, om det
icke skulle vara något samband mellan vilkoret och frågan om
penningebeviljandet, då det ju icke har någon betydelse, att Riksdagen
beviljar ett anslag på det vilkor, att latinläsningen minskas,
om vilkoret icke antages. Ty i annat fall skulle man ju lägga i
Kongl. Maj:ts hand att fortfarande enväldigt afgöra allt — både
arten af undervisningen och ämnena — och man skulle på den vägen
komma derhän, att Riksdagen, för att rättvisa skulle ske åt lärarne,
måste bevilja penningar, men att Kongl. Maj:t skulle kunna göra
hvilka bestämmelser som helst för skolorna t. ex. införa arabiska och
hottentottiska eller andra språk i oändlighet, utan att Riksdagen
kunde hindra detta. Jag frågar om det är rim och reson i något
sådant och om det kan vara hållbart i längden.

Jag skall för öfrigt be att få hänvisa till 62 § regeringsformen,
som tydligt och klart säger, att Riksdagen har i sin hand att bestämma
sättet och »ändamålet» för ett anslags användande. Men
kan detta stadgande icke tillämpas på den fråga, som här föreligger,
så vet jag i sanning icke, hvilket ändamålet skulle vara.

Jag anhåller att få yrka bifall till voteringspropositionen.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

Herr Hedin: Det var en stor skilnad mellan den fråga, om
hvilken förra året debatterades, och den, som nu är före, och ingenting
kan bättre än de åberopade citaten visa begreppsförvirringen
hos dem, som icke kunna skilja mellan så olika saker. Hvad gälde
frågan då? Den gälde, huru vida man skulle eller icke skulle upprätta
ett nytt embetsverk för landet och näringar, med bibehållande
af det gamla namnet. Det var en stor principfråga, som då skulle
afgöras, om hvilken skulle få rätt, Kongl. Maj:t och Första Kammaren,
som ville utveckla den byråkratiska organisationen, eller

Nso 43. 6

Torsdagen den 12 Maj.

Ang. en Andra Kammaren, som i 25 år alltid uttalat önskvärdheten af byråvoterings-
kratiens inskränkning. Det var derom kamrarne stannat i olika
/^”gemensam meuingar> och allt efter olika åsigter beträffande denna organisationsomröstning.
fråga följde beviljandet i Första och nekandet i Andra Kammaren
(Forts.) af anslaget såsom ett korollarium. År nu denna fråga, om pojkarne
skola börja ett par år förr eller senare med latinet, är den en
organisationsfråga att tala om på samma gång som om inrättandet
af ett embetsverk, hvilket det gälde, då fråga var om kommerskollegium?
Detta är ju eu ren barnslighet.

Herr Waldenström: Herr talman! Herr Hedin sade geut emot
mig i sitt första anförande, att, om Riksdagen t. ex. skulle bevilja
ett anslag till en jernvägsanläggning, så vore den väl i sin goda rätt
att såsom vilkor för anslaget bestämma, hvilken sträckning banan
skulle hafva, från hvilken punkt den skulle utgå och till hvilken
punkt den skulle dragas. Ja, det anser äfven jag. När Riksdagen
beviljar anslag till ett rent ekonomiskt ändamål, kan det icke blifva
fråga om annat, än att den har rätt att göra hvilka bestämmelser
den behagar, om medlens användning, på det icke Kongl. Maj:t må
kunna använda dem till något helt annat ändamål än det afsedda.
Men så är här icke förhållandet. Liknelsen om anslaget till en jernvägsanläggning
passar derför icke in på den fråga, som det här
gäller, ty hon är af alldeles olikartad beskaffenhet. Deremot skulle
herr Hedins liknelse väl passa in på de båda andra vilkoren, nemligen
terminsafgifterna och terminernas förlängning, hvilka äro af
ekonomisk natur. Säkert skulle icke heller någon draga i betänkande
att medgifva gemensam votering, om kamrarne i afseende på
dem stannade i olika beslut. Den nu föreliggande frågan åter är en
ren organisationsfråga och ingenting annat.

Här är icke heller fråga om att bevilja anslag för att införa
latinska, arabiska eller »hottentottiska» språk i skolorna. I sådant
fall vore gemensam votering på sin plats. Nej, här är fråga om,
huru vida i den förefintliga läroverksplanen den förändring skall vidtagas,
att latinet flyttas fram till 6:te klassen eller ej. Det är i
denna, som kammare står emot kammare; och den saken kan ej afgöras
genom gemensam omröstning.

Herr Hedin sade, att frågan om kommerskollegium i fjol var
en mycket vigtig och vidlyftig organisationsfråga, i jemförelse med
hvilken den nu förevarande icke vore af någon betydelse. Så vidt
jag kunde fatta hans anförande förra året — hvilket professor Boethius
nyss läst upp — talade herr Hedin då icke blott om den för tillfället
föreliggande organisationsfrågan utan om lämpligheten af att
med en ekonomisk fråga förbinda en organisationsfråga. Det var
den principen, han talade om, och som han afrådde från. Jag kan
icke se, att han nu tillfyllestgörande bevisat lämpligheten att sammanbinda
den här föreliggande organisationsfrågan med eu ekonomisk

7 N:o 4B.

Torsdagen den 12 Maj.

fråga, ehuru jag val kau förstå, att denna organisationsfråga har för
honom fasligt liten betydelse.

Hvad herr Olof Jonsson och hans anförande beträffar, kan jag
icke neka till, att han denna gång tycktes stå på skralare fotter, än
han vanligen plägar stå på. Men det är också ganska förklarligt,
ty den sak, han skulle försvara, var en sjuk sak. Han yttrade, att,
då det var fråga om gemensam votering i läroverksfrågan 1890, det
icke gälde att afgöra någon principfråga, utan endast lämpligheten
af att anställa gemensam votering i »sakens dåvarande läge.» Men
jag förstår icke, hvarför sakens dåvarande läge skulle hindra gemensam
votering. Saken var den samma då som nu. Han sade, att
orsaken var, att frågan om terminsafgifterna redan hade förfallit.
Nå ja, men frågan om latinet stod ju qvar såsom vilkor för lönefrågan,
och hade väl bort afgöras genom gemensam votering, oberoende
af terminsafgifterna. Så skedde emellertid ej. Och var frågan
då af den natur, att den icke borde underkastas gemensam votering,
så bör den icke heller underkastas gemensam votering nu.

Jag skall vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

Herr von Friesen: Ett par talare, som nu motsatt sig ut skottets

förslag, hafva sagt, att emellertid gemensam omröstning i
denna fråga mycket väl skulle hafva kunnat gå för sig, om här endast
funnits de 2:ne första vilkoren, som afse terminernas förlängning
och terminsafgifternas höjande, emedan dessa båda vilkor, säga
de, äro af rent ekonomisk natur.

Jag tror dock för min del, att frågan om terminernas förlängning
är i mycket ringa grad af ekonomisk natur. Det är en fråga,
som både bör behandlas och blifvit behandlad framför allt ur hygienisk
och social synpunkt, och den är så mycket mindre af någon
ekonomisk natur, som formelt lärarne äfven utan någon löneförhöjning,
när som helst, kunna tvingas att tjenstgöra dessa 3 veckor,
med hvilka läsåret skulle förlängas.

Likaså anser jag frågan om terminsafgifterna ej företrädesvis
vara af ekonomisk natur, ehuru den naturligtvis är det i något högre
grad än den förra frågan om terminernas förlängning, emedan genom
terminsafgifterna inkomster skulle tillföras statsverket. Men de
talare, som satte sig emot terminsafgifterna, gjorde det ur social synpunkt,
såsom vi hörde under debatten derom. Säkert är, att sådana
terminsafgifter icke kunna påläggas genom gemensam votering. Jag
kan således icke finna, att det är någon skilnad mellan dessa två
vilkor och det tredje vilkoret, afseende latinets uppflyttande till G:te
klassen. Om man derför anser sig kunna taga de två första vilkoren
med i en gemensam votering, så torde man också kunna taga det
tredje.

Om jag fattade talaren på geflebänken rätt, så skulle han anse
att man så mycket mindre kunde rösta för vilkoret om latinets flyttning
till sjette klassen, som denna sak icke hörde till dem, som voro

N:o 43. 8

Torsdagen den 12 Maj.

Ang. en föremål för Riksdagens och Kongl. Maj:ts gemensamma lagstiftning.
proposition Jag undrar’ om man hättre skulle kunna hafva gemensam0 votering,
för gemensam för den händelsen vilkoret afsåge en angelägenhet, hörande till den
omröstning, gemensamma lagstiftningen. Det är just den anmärkningen, som
(Forts.) framstälts mot denna omröstningsproposition, att, om man bifaller
den, skulle Riksdagen kunna komma att rösta om vilkor, berörande
äfven sadana ämnen, om hvilka det tillhörde Konung och Riksdag
att gemensamt lagstifta, såsom ändring af gällande lag och dylikt!

Han sade också, om jag fattade honom rätt, att man så mycket
mindre kunde säga att frågan kunde bringas under gemensam
votering, som det här gälde en sak, om hvilken kamrarne voro af
olika mening, som det här vore en strid mellan kamrarne. Ja, men
är det icke eu strid mellan kamrarne, så kan ju gemensam omröstning
icke komma i fråga. En sådan förutsätter just kamrarnes olika
beslut.

Man har vidare berört sammanhanget mellan kommerskollegiifrågan,
som var före i fjol, och den nu föreliggande frågan. — Jag
kommer nu in på principfrågan. — I fjol gälde det att fatta beslut
rörande en organisation, som i följd af beslutet skulle träda i verket.
Här föreligger icke att fatta ett sådant beslut; ty om ock Riksdagen
bifaller förslaget med detta vilkor, så följer icke deraf, att skolorna
blifva på det åsyftade sättet organiserade. Såsom beslutet i
fjol utföll, var det en sjelfkär sak, att kommerskollegium skulle omorganiseras
pa sätt som föreslagits; men går här Andra Kammarens
beslut igenom, blir icke deraf gifvetvis följden, att den i beslutet såsom
vilkor uppstäda organisationsförändringen blir genomförd.

Det har här anmärkts, att den jemförelse, som gjordes af en
talare på stockholmsbänken, mellan anslag åt jernvägar och ifrågavarande
anslag, icke vore rigtig. Men jag frågar: är det icke alldeles
samma sak? I ena fallet säger man: vi vilja betala till jernvägsanläggningen,
om jernvägen inrättas och dragés på sätt vi önskat.
I det andra åter säger man: vi vilja betala till allmänna läroverken,
om dessa på visst sätt inrättas, men eljest icke.

Jag undrar, om någon skulle kunna hindra Riksdagen att gifva
anslag till ett allmänt läroverk, der latinläsningen började först i
sjette klassen. Jag undrar om, för den händelse uti en kongl. proposition
eller i en motion framstäldes förslag, att medel skulle ställas
till Kongl. Maj:ts disposition för lönereglering åt lärarne vid sådana
anstalter, der latinet börjades först i sjette klassen, jag undrar, säger
jag, om gemensam votering skulle kunna vägras angående ett sådant
förslag.

Jag skall be att få fösta uppmärksamheten på de konseqvenser,
som man skulle fa af Riksdagens beslut i den ena eller andra rigtningen.

Om vi bifalla utskottets förslag, anser man, som jag nyss antydde,
den farligaste konseqvensen blifva den, att man då skulle
med hvilken anslagsfråga som helst kunna förknippa såsom vilkor

Torsdagen den 12 Maj.

9 Iso 48.

ändring i grundlag eller allmän lag, och dylika frågor skulle derigenom
kunna bringas under gemensam votering i strid med gällande
grundlag. Detta resonnement förefaller mig dock alldeles origtigt.
För min del anser jag, att hvilket vilkor som helst kan fogas vid
ett anslag, utan att man derigenom handlar grundlagsvidrigt. Antag
att eu förändring af grundlagen skulle vara uppstäld såsom vilkor
för ett anslag och att anslaget med detta vilkor vid gemensam
votering ginge igenom, hvad blefve följden? Jo, Kongl. Maj:t vet
då, att, om han i grundlagsenlig ordning kan genomdrifva den grundlagsförändring,
som i vilkoret afses, så får han anslaget till sin disposition.
Kan han eller vill han ej genomföra grundlagsförändringen,
så får han icke anslaget. Önskar Kongl. Maj:t sålunda anslaget med
det uppstälda vilkoret, får han bereda grundlagförändringen i vanlig
ordning, gå tillbaka till båda kamrarne och söka erhålla deras sammanstämmande
beslut. Vinner han det, är vilkoret uppfyldt och
anslaget får disponeras, vinner han det icke, har frågan om anslaget
förfallit. Genom uppställandet af grundlagsförändringen såsom vilkor
har ju således icke något grundlagsstridigt egt rum.

Det är detta jag velat betona, då den nu nämnda är den enda
»farliga» konseqvensen man kan tänka sig af att hvilket vilkor som
helst sättes vid beviljandet af ett anslag. På detta sätt ledes man
sålunda icke till brott mot grundlagen, och den sålunda beträdda vägen
är icke af någon farlig beskaffenhet.

Hvad blefve å andra sidan konseqvensen, om man nekade gemensam
votering i denna fråga? Jo, då blefve följden helt enkelt
den, att hvarje kammare finge vetorätt i anslagsfrågor; tv den kammare,
som icke ville hafva något visst anslag igenom, kunde fästa
dervid ett vilkor af sådan art, att å ena sidan kamrarnes talmän
väl icke kunde vägra proposition på anslagets beviljande med det
uppstälda vilkoret, men att å andra sidan gemensam votering sedermera
kom att nekas. — Följaktligen, om man nu nekar gemensam
votering, uppställer man en mycket farlig princip och en princip
alldeles i strid med grundlagens anda och mening, den nemligen, att
hvilken af kamrarne som helst har vetorätt i anslagsfrågor.

Jag anser således, att, hvilken åsigt man än har i sjelfva frågan,
man noga måste besinna, att konseqvensen af att nu neka gemensam
votering leder till ett mycket svårt brott mot grundlagens
anda och mening, under det att åter inga betänkliga följder uppstå
af att nu medgifva gemensam votering.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin; En talare har här sagt i flere vändningar, att
det och det förstår han icke. Jag vill alldeles icke bestrida upprigtigheten
af detta hans erkännande, men nödgas göra den anmärkningen,
att huru beklaglig denna omständighet än är, den ingalunda
bevisar vare sig rigtigheten af hans uppfattning eller origtigheten
af en motsatt.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

N:o 43. 10

Torsdagen den 12 Maj.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

Han gjorde äfven en skilnad mellan anslag för ekonomiska ändamål
och andra ändamål. Med afseende å denna konstlade skilnad
skall jag be att få erinra, dels derom att i fråga om Riksdagens
anslagsmagt och de tillfållen, då gemensam votering skall ega rum,
grundlagen icke känner någon skilnad mellan anslag för »ekonomiska»
ändamål och andra ändamål, dels ock derom att denna skilnad
är fingerad, då det gäller Riksdagens anslagsmagt, ty så snart man
begärt ett penningeanslag af Riksdagen, sammansmälter ändamålet
med penningefrågan, så att det blir en ekonomisk fråga, huru högt
och ideelt ändamålet än förefaller oss vara.

Herr Waldenström: Jag kan icke förstå, att här skulle vara
frågan om att bevilja ett lönetillägg åt lärarne vid de allmänna
läroverken i ändamål att få latinet flyttadt till sjette klassen. Ändamålet
är att göra läraren rättvisa, det och intet annat.

Hvad herr von Friesens yttrande beträffar, ber jag att få svara:
om Riksdagen besluter eu lönereglering för lärarne under vilkor af
terminsafgifters upptagande och lästidens utsträckning, så äro två
ekonomiska vilkor fästa vid anslaget. Riksdagen beviljar statsutgiften
under vilkor, att staten får den inkomst, som terminsafgifterna
skulle bereda honom; och han beviljar löneförhöjningen under vilkor,
att den får pålägga lärarne tre veckors längre tjenstgöring än de
nu hafva. Detta måtte väl vara någonting helt annat än att göra
löneförhöjningen åt lärarne — som alla anse rättvis — till en tumskruf
på Kongl. Maj:t och Första Kammaren för att tvinga dem att
i läroverkens organisation medgifva den åtgärd, som Andra Kammaren
önskade. Jag tror icke, att det är i öfverensstämmelse med
grundlagens anda att på detta sätt sammanbinda rena organisationsfrågor
med sådana ekonomiska frågor, hvarmed de ingenting ha att
skaffa.

Herr von Friesen sade, att det var naturligt att gemensam votering
icke kunde förekomma, om båda kamrarne fatta sammanstämmande
beslut. Det förstår också jag, och det var icke derom
jag talade, utan jag talade om olämpligheten deraf att såsom vilkor
för en af alla såsom rättvis erkänd lönereglering ställa en organisationsfråga,
om hvilken kamrarne icke äro ense med hvarandra.

För öfrigt har jag icke förut hört någon påstå det, som herr
von Friesen nu sade, nemligen att kammaren väl kunde, om den
ville, vid hvarje anslag fästa såsom vilkor en lagreform utan att
detta kunde hindra gemensam votering. Jag tror icke, att Riksdagen
öfver hufvud vill gå in på något sådant, hvarigenom lagfrågor
skulle komma att afgöras medelst gemensam votering.

Herr Boethius: Herr von Friesen uppgaf, att jag skulle hafva
yttrat, att frågan om terminernas förlängning vore en ren anslagsfråga.
Jag tror icke, att mina ord folio så. Gjorde de det, ber jag
att få justera mitt yttrande till hvad jag menade, nemligen att ett

Torsdagen den 12 Maj.

11 Nso 48.

omedelbart sammanhang förefinnes mellan förlängningen af terminerna
och anslagsfrågan, ty det, att man ålägger desse tjensteman
en så pass ökad tjenstgöringstid, står visserligen i samband med frågan
om deras aflöning.

Herr von Friesen tycktes icke heller anse frågan om terminsafgifterna
vara af ekonomisk art. Jag vill då hemställa: tror någon
af herrarne, att löneförhöjningen alls skulle gått igenom utan förslaget
om terminsafgifternas höjande?

Herr von Friesen sade också, att^frågan om kommerskollegii
ombildning var af olika art med den nu föreliggande, ty då gälde
det genomförandet af en organisation eller ombildning, men här är
det icke sagdt, att det blir någon ny organisation, ty Riksdagen uttalar
blott hvad den vill och sedan pröfvar Kongl. Maj:t. — Jag
förmodar, att så var hans mening. — Men jag frågar: berodde det
icke förra året lika mycket på Kongl. Maj:t? Kunde han icke lika
väl då säga: jag tager icke mot anslaget med dervid fäst vilkor?
Det är således i detta hänseende alldeles samma sak nu som då. I
hvardera fallet gälde det ett anslag och samma förhållande uppstod,
om det icke beviljades eller att man får blifva vid det gamla.

Men att det är en organisationfråga detta, att vilja förändra
undervisniugsprincipen så mycket som här är ifrågasatt, kan väl icke
någon förneka; att, såsom herrar Olof Jonsson i Hof påstod, eu fara
för Riksdagens myndighet gent emot Kongl. Maj:t skulle uppstå, om
gemensam votering nu vägrades, kan jag icke inse.

Hvad jag vill framhålla är, att Riksdagen icke har befogenhet
lika som icke heller behof att söka påtvinga Kongl. Maj:t sin mening
i sådana rena organisationsfrågor. Men hvad Riksdagen i allt
fall eger, det är sin negativa magt att neka anslag till en organisation,
som regeringen föreslagit, men Riksdagen ogillat.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! En talare
bakom mig sade, att frågan vore i samma skick nu som 1890, då
någon gemensam votering icke kunde åvägabringas. Men jag vill
erinra, att denna löneregleringsfråga från första gången den varit
före i Riksdagen alltid varit sammanbunden med vilkoret att införa
terminsafgifter. Så var äfven fallet år 1890, då förslaget derom
förföll. När frågan sålunda eu gång kommit i ett så ogynsamt läge
som den gjort, bär det för närvarande befunnits vara omöjligt att
tänka sig dess lösning på något annat sätt än genom gemensam votering.
För statsutskottet, som framstält förslaget derom, har detta
förhållande varit bestämmande, och jag tror icke, att jag tager miste,
om jag säger, att denna uppfattning i temligen hög grad delas
af denna kammare.

Jag ber också, att beträffande de yttranden, som gått ut derpå,
att frågan om latinets framflyttning till 6:te klassen icke hade någon
ekonomisk betydelse gent emot det beslutade andra vilkoret, som
här uppstälts för löneregleringens genomförande eller lästidens ut -

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forte.)

Njo 43. 12

Torsdagen den 12 Maj.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam,
omröstning.
(Forts.)

sträckning få anmärka, att den ekonomiska betydelsen af denna
framflyttning i sjelfva verket är mycket större, än den åt läsårets
förlängning till tre veckor, och blifver ingalunda utan betydelse för
statsverket, när den eu gång genomförts, derigenom att åtskilliga
lektorsbefattningar vid våra läroverk då kunna indragas.

Det är således ur den synpunkten sedt fullt rigtigt, att Riksdagen
häfdar detta vilkors ekonomiska betydelse och håller fast vid,
att frågan skall afgöras genom gemensam votering.

Jag fortfar att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: I fråga om utsträckningen af terminerna
har jag alltid förestält mig, att man velat densamma för att få lärjungarnes
arbete bättre fördeladt och deras arbetsförmåga bättre tagen
i anspråk. Jag har deremot aldrig tänkt mig, att man skull©
utsträcka terminerna för att lärarne skulle få mera arbete och i anledning
deraf större lön. Jag ser i denna fråga fortfarande en rent
pedagogisk fråga.

Talaren på upsalabänken sade, att det vore obilligt att pålägga
lärarne ökadt arbete utan att gifva dem större lön, och han fann
såsom en konseqvens deraf, att en utsträckning af terminerna skull©
uppställas såsom vilkor för löneförhöjningen. Detta är bakvändt.
Ty håller man på den nämnda uppfattningen, då hade man endast
att, om fråga vore att besluta terminernas förlängning, såsom vilkor
härför sätta löneförhöjning.

Jag har icke, såsom talaren på geflebänken nämnde, sagt att
man, såsom meningan nu vore med läroverksfrågan, skulle kunna
bringa hvilken lagfråga som helst under gemensam votering. Jag
har tvärtom sagt, att lagfrågan icke kan bringas under gemensam
votering, lika litet som nu eu fråga om skolornas organisation afses
att göra det; utan det är endast vilkor et för anslagets utgående,
som kommer under gemensam votering. När sedan lagfrågan skall
upptagas, då har Kongl. Maj:t att gå till väga i grundlagsenlig
ordning, d. v. s. att höra högsta domstolen och hänskjuta frågan
till Riksdagen. Blifva då besluten icke samstämmiga i båda kamrarne,
så kommer icke någon lagförändring till stånd —• förändringen
må vara satt huru mycket som helst såsom vilkor för anslagets
utgående.

Talaren på upsalabänken åter nämnde, att förra året stod frågan
om kommerskollegii ombildning på ungefär samma ståndpunkt
som läroverksfrågan nu. Äfven då var det icke — sade han —
fråga om att besluta en förändrad organisation, ty äfven då kunde
Kongl. Maj:t sätta sig deremot. Ja, men då var det ett förslag,
som var framlagdt af Kongl. Maj:t sjelf. Det var detta förslag, som
bragtes under gemensam votering, och resultatet af denna votering
betraktades såsom bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Följaktligen blef
kommerskollegii organisation besluten just genom denna gemensamma
votering.

13 N:o 43.

Torsdagen den 12 Maj.

Herr Ljungman: Jag hör till dem, som alltid hafva ifrat för, Ang. en
att man bör votera gemensamt, så fort det gäller stridiga beslut votering»-i statsregleringsfrågor. Grundlagen innehåller i 69 § regerings-fsr°gemlZlm
formen, att, då statsutskottets förslag rörande, bland annat, »statens omröstning,
reglerande», till pröfning hos Riksdagen förekafves, gäller hvad an- (Forts.)
gående behandlingen af utskottets förslag stadgas uti riksdagsordningen,
hvars 65 § bestämmer, att, då kamrarne uti dylika frågor
stanna i olika beslut, som icke varda sammanjemkade, skall man
votera gemensamt. Hvad, som menas med »statens reglerande», ser
man af 62 § regeringsformen, der det står, att Riksdagen skall bestämma
»huru särskilda summor skola till olika ändamål användas».

Är det nu så, att man skulle neka gemensam votering och förkasta
voteringspropositionen, då skall man först kunna bevisa, att statsutskottet
fogat något sådant vilkor till anslaget, som är af den beskaffenhet,
att det icke kan höra till »statens reglerande». Men
detta är icke fallet här och det har ej heller af någon blifvit påvisadt,
att så förhåller sig.

Man har visserligen talat om, att här äfven föreligger en organisationsfråga,
men detta är icke tillräckligt, ty vilkor, som utöfva inflytande
å ifrågavarande inrättningars organisation, fästas i allmänhet
vid löneregleringar. Jag skall taga ett exempel. De löneregleringar,
som Riksdagen senast voterat om, eller de för tjenstemännen
vid kommerskollegium och landtbruksstyrelsen, hafva sålunda till eu
viss grad ingripit i dessa embetsverks organisation, men icke desto
mindre har det icke nekats att votera gemensamt om dylika lönevilkor.
De, som motsätta sig gemensam votering, skola först visa,
att propositionen innehåller något, som är stridande mot grundlagens
föreskrift i 62 § regeringsformen, men detta ha de icke gjort och
kunna de icke heller göra.

Jag yrkar derför, att voteringspropositionen, sådan den af utskottet
föreslagits, måtte godkännas.

Herr Lilienberg: Jag vill endast angifva de skäl, som för
mig äro bestämmande att biträda statsutskottets förslag i denna
punkt.

Jag erkänner visserligen, att frågan om latinets uppflyttning
till 6:te klassen är en organisationsfråga, men den är derjemte äfven
en fråga om lärarnes undervisningsskyldighet; och, då så vidt jag kan
finna, ingen bestridt, att förbättringen af lärarnes löner kan göras
beroende af eu förändring eller ökning af tjenstgöringen, kan det
också försvaras, att ett sådant vilkor som detta, om latinets uppflyttande,
fogas vid denna löneförbättring.

Jag anser derför, att statsutskottet haft befogenhet att göra
en sådan framställning, som det här gjort.

Herr Gumselius: Herr talman! I afseende å sjelfva grundlagsfrågan
skall jag icke göra något försök att deltaga i öfverläggningen.

N:o 43.

Ang. eu
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

14 Torsdagen den 12 Maj.

Våra förnämsta grundlagstolkare i kammaren — herr talmannen oberäknad,
ty herr talmannens ord återstår — hafva yttrat sin mening
och tyckas vara ense med utskottet. Jag vill derför blott säga, att
jag skulle mycket beklaga, om denna kammare skulle komma in på
en sådan bana, som i sig innebär ett afsågande af rätten att hafva
hand om pungen. Det är icke nog med rätten att votera eller icke
votera anslag, ty får man icke fästa sådana här vilkor vid anslagen,
så är det i sjelfva verket föga bevändt med voteringsrätten. Jag
undrar, i hvilket konstitutionelt land representationen skulle låta sig
nöja med att år efter år votera anslag till ändamål, som den anser
i viss grad förfelade, och jag är säker om, att t. ex. Englands
parlament nog skulle finna någon metod för att i en sådan här
fråga under en följd af sammanträden drifva sin vilja igenom. Jag
tror, att denna proposition likasom det lagutskottsbetänkande om
sparbankerna, som vi hade före i går, bör kunna reduceras något
till sina dimensioner. Det gäller helt enkelt, om man skall gifva
en efter vår uppfattning bättre undervisning med åtföljande högre
ersättning, eller om man fortfarande skall stå och stampa vid en
sämre undervisning, efter utlefvade former och i sammanhang dermed
sämre aflöning. Detta synes mig vara det enkla votum, som
innefattas i den långa propositionen.

För min del har jag inga betänkligheter att sluta mig till statsutskottets
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af den utaf
utskottet föreslagna voteringspropositionen, och dels på afslag å densamma
och punktens läggande till handlingarne. Herr talmannen
fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner den af statsutskottet i
lista punkten af memorialet n:o 78 föreslagna voteringsproposition,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets förslag i
denna punkt, beslutit punktens läggande till handlingarna.

Omröstningen visade 150 ja och 56 nej; och hade alltså den af
utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänts.

N:o 43.

Torsdagen den 12 Maj.

I punkten 2, som härefter föredrogs, anmälde utskottet, att
frågan om indragning af nuvarande första klassen vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken m. in., till följd af kamrarnes skiljaktiga
beslut, enligt utskottets åsigt förfallit.

Häremot hade reservation anmälts af herr von Frusen:

I fråga härom anförde nu:

Herr von Friesen: I denna andra punkt uttalar utskottet
den uppfattningen, att frågan om första klassens indragning må
anses hafva förfallit. Jag har, i likhet med mina kamrater inom
statsutskottet från denna kammare, icke kunnat dela den uppfattning,
som sålunda af utskottet uttalats. Det faktiska förhållandet är,
att det på ordinarie stat uppförda reservationsanslaget till arfvoden
åt extra- och vikarierande lärare samt till oförutsedda behof har af
Första Kammaren antagits till samma belopp som för innevarande
år, nemligen 135,000 kronor, men Andra Kammaren har nedsatt beloppet
med 43,000 kronor till 92,000 kronor, på grund deraf att
kammaren beslutit indragning af första klassen. Då således Första
Kammaren bestämt anslaget till 135,000 kronor och Andra Kammaren
till 92,000 kronor, huru skall denna fråga kunna lösas på
annat sätt än genom gemensam votering?

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Persson i Mörarp: Jag tror, att man kan tvista mycket,
om icke äfven denna fråga borde blifva föremål för gemensam votering,
och det förhåller sig så som herr von Friesen sade, att inom
utskottet voro Andra Kammarens ledamöter af den mening, att
frågan borde göras till föremål för sådan votering. Men i följd af
det kompakta motståndet från Första Kammarens ledamöter och då
det ju äfven kunde finnas starka skäl mot vår åsigt, föranleddes jag
och mina öfriga kamrater inom utskottet, med undantag af den
förste ärade talaren, att icke anmäla någon reservation mot utskottets
beslut.

I fråga om det af Andra Kammaren antagna anslagsbeloppet,
har detta tillkommit just genom beräkning af den besparing, som
skulle uppkomma genom första klassens indragning, men då Första
Kammaren icke beslutit indragning af denna klass och då Andra
Kammaren icke heller uppstält denna indragning såsom vilkor för
löneförhöjningen, så finna herrarne att häri ligger eu väsentlig skilnad.
Jag tror derför, att man icke bör söka drifva det hän till
gemensam votering. Jag tror, att man kan vinna sitt mål på annat
sätt och måhända få till stånd ett beslut, som i formen bättre öfverensstämmer
med den mening, som hyses af Andra Kammaren.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Forts.)

N:o 43. 16

Torsdagen den 12 Maj.

Ang. en
voteringsproposition

för gemensam
omröstning.
(Fort!.)

Herr Waldenström: Det synes mig vara eu egendomlig inkonseqvens
af statsutskottet att, sedan det föreslagit gemensam votering
i den näst föregående punkten, deremot förklara, att en sådan
icke kan lämpligen förekomma i nu föredragna punkt. Herr von
Friesen har ovilkorligen der vid lag bevarat konseqvensen, under det
att statsutskottet i andra punkten helt och hållet gått ifrån den
princip, som det uttalat i första punkten.

Jag skall icke göra något yrkande.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Med den brist på konseqvens,
som här talats om, är det nog icke så farligt, som herrarne
tyckas antaga, ty det är en stor skilnad mellan denna och den
förra punkten. Här är indragningen af första klassen hufvudsaken
eller det hufvudsakliga beslutet, och af det skulle sedermera följa
en besparing, under det att i första punkten ett vilkor är fäst vid
hufvudsaken, som är löneregleringen. Derest frågan om första
klassens indragning förekommit i omvänd form, så att Riksdagen
satt ned anslaget till de allmänna läroverken med så eller så mycket,
och Kongl. Maj:t med anledning deraf måst se till, hurvida första
klassen fortfarande kunnat behållas qvar, då hade frågan befunnit
sig i det läge, att gemensam votering icke kunnat vägras. Men
just derför att votering om indragning af första klassen icke kan
ega rum, är det mycket tvifvelaktigt, om sådan votering bör verkställas
i detta fall. Det är denna uppfattning, som gjort sig gällande
i utskottet, och som föranledde att denna kammares ledamöter icke
brydde sig om att afgifva någon reservation.

Herr Lytt k ens: Den inkonseqvens, som en talare på gefleborgsbänken
beskylde statsutskottet för, träffar icke denna kammares
ledamöter, utan ledamöterna från Första Kammaren, ty i förra frågan
var en af dess ledamöter af samma åsigt som Andra Kammarens
ledamöter, men i det nu ifrågavarande ärendet stod kammare mot
kammare och den förseglade sedeln afgjorde utgången. Det är onekligt,
att i denna frågau kan man vara något tveksam, om det skall
vara gemensam votering eller ej, men för min del anser jag att
frågan bör afgöras genom sådan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, lades punkten
till handlingarne.

Punkterna 3—5.

Lades till handlingarne.

Punkterna 6 och 7.

De af utskottet föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

17 N:o 43.

Torsdagen den 12 Maj.

§ 2.

Härefter förekom till behandling bevillningsutskottets memorial,
n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående tullbevillningen.

Efter föredragning till en början af punkterna 1 — 6 blefvo de
af utskottet i nämnda punkter föreslagna voteringspropositioner af
kammaren godkända.

Ordet begärdes härefter af

Herr Lyttkens, som yttrade: Som alla fått sig dessa voteringspropositioner
i så god tid tilldelade, att de hunnit läsa och
taga kännedom om dem, skall jag föreslå, att blott numren nämnas
å de olika voteringspropositionerna, så att man sluppe att upptaga
tiden med uppläsning af dessa saker, som hvar och en känner till.

Den af herr Lyttkens sålunda gjorda hemställan bifölls.

Härefter godkändes, hvar efter annan, de i punkterna 7—66
föreslagna voteringspropositioner.

§ 3-

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets utlåtanden
n:is 6 a) och 74.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående anordnande af eu förbättrad post- och persoutörbindelse
mellan Sverige och kontinenten jemte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial, n:o 13, i anledning af kamrarnes
beslut rörande dels 3:dje punkten mom. d) och dels 120:de punkten
af bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående tullbevillningen;
samt

sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden,

n:o 1, i anledning af väckt motion angående upphörande af de
enskilda bankernas rätt att utgifva banksedlar å 10 kronor; och

n:o 2, i anledning af väckta motioner angående vidtagande af
åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfvermynt.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 43.

N:o 43.

Torsdagen den 12 Maj.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 9 e. in.

In fidem
Hj. Nehrman.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL*TRYCKERIET, 189 2.