RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:42

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 42.

Onsdagen den 11 maj.

Ivl. 7 e. m.

1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning det af lag-Rör. förslag till
utskottet i dess utlåtande n:o 48 framlagda förslag till lag angående la9 "»ärende
sparbanker, dervid i ordningen först förekom § 2, som hade följande sParbanker
lydelse: ”*• m‘

Till grundfond för sparbank skall, på sätt och* under vilkor i 5
och 18 §§ sägs, tillskjutas ett belopp af minst två tusen kronor; dock
att Konungens befallningshafvande må, der särskilda omständigheter
dertill föranleda, medgifva, att grundfonden sättes till lägre belopp.

Stiftare af sparbank skola vara välfrejdade svenske medborgare till
antal af minst tjugu.

I fråga härom anförde:

Herr Lilienberg: Jag antager, att kammaren icke genom det
beslut, som på förmiddagen fattades, vill frånsäga sig rättigheten att
i föreliggande lagförslags särskilda bestämmelser göra de ändringar och
rättelser, som kunna vara af nöden, och jag skall derför yttra mig något
om den nu föredragna paragrafen.

Den i denna paragraf gjorda bestämmelsen, att vid stiftande af
sparbank skall tillskjutas eu viss grundfond, synes mig vara till hinder
för nya sparbankers bildande. Det har hittills gått mycket väl för sig
att inrätta sparbanker utan att grundfond har tillskjutits. Dertill kommer,
att beloppet af grundfonden göres beroende på Konungens befallningshafvandes
bestämmande. Det beror nemligen helt och hållet
på Konungens befallningshafvande, om grundfonden skall vara 2,000
kronor, eller om den får vara något under.

Jag hemställer derför, att första stycket af denna paragrafs bestämmelser
om grundfonden måtte utgå, så att paragrafen i stället er Andra

Kammarens Prof. 1892. N:o 42.

1

N*0 42. 2 Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Ror.förslago7/håller följande lydelse: Stiftare af sparbank skola vara välfrejdade

lag angående svgnske medborgare till antal af minst tjugu.

sparbanker

m- flen- Falk: Jag tog mig redan i förmiddags friheten fästa kam (F°rts'')

marens uppmärksamhet på det, enligt mitt förmenande, origtiga uti
lagutskottets behandling af denna paragraf, i det utskottet åt Konungens
befallningshafvande inrymt rätt att medgifva eu lägre grundfond
än 2,000 kronor. Nu har den föregående talaren, som reserverat
sig mot hela lagen, föreslagit att hela första stycket i denna
paragraf” livilket handlar om grundfonden, skall utgå. Jag ber dä få
fästa hans uppmärksamhet på, att bildandet åt nya sparbanker, med
bibehållande af stadgandet att sparbanks tillgångar icke fä understiga
sparbanksinsättarnes medel, gifvetvis medför, att någon annan än msättarne
måste vidkännas de kostnader, som äro förenade med bildandet
af en sparbank. Det skall till exempel finnas räkenskapsböcker,
formulär, motböcker etc., och hvem skall betala allt detta, om ingen
grundfond finnes? Fn sådan är derför, enligt mitt förmenande, alldeles
nödvändig. Härtill kommer också, att det belopp, hvartill grundfonden
blifvit föreslagen, ingalunda kan anses för högt, snarare tvärtom,
för så vidt sparbanksinsättarne redan från början skola hafva någon
garanti för att de insatta medlen icke komma att skingras. Det är
icke numera såsom förr i dessa sparbanksförhållanden. Behofvet att
bilda nya sparbanker är långt ifrån detsamma nu som det var innan
postsparbanken bildades. Nu finnes nästan i hvarje socken tillfälle
för allmänheten att insätta sina besparingar i postsparbanken, och det
kan således hädanefter icke vara att antaga inrättandet af sparbanker
på andra ställen, än der ett så pass lefvande intresse för en ny sparbank
gifvit sig till känna, att det finnes menniskor, som äro villiga
att, så att säga, kläda skott för densamma.

Beloppet är nu satt så lågt, att jag icke kan finna det vara någon
idé att medgifva Konungens befallningshafvande rättighet att sätta
det lägre. Jag skall således, herr talman, be att fä yrka, det den nu
föredragna paragrafen måtte erhålla den af Kong! Maj:t föreslagna
lydelsen, och att således det af utskottet gjorda tillägget må utgå.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
I afseende på grundfonden ansluter jag mig till den föregående
ärade talarens mening. Kongl. Maj:t har föreslagit 2,000 kronor
såsom ett minimum för grundfonden. Utskottet har bibehållit
samma siffra, men gjort det tillägget, att beloppet må kunna nedgå,
derest Konungens befallningshafvande finna omständigheterna dertill
föranleda. Komiterades förslag innehöll, att grundfond skulle stiftas,
men att stiftarne icke under några förhållanden hade att påräkna
någon ränta på sina tillskjutna belopp. Denna bestämmelse ändrades af
Kongl. Maj:t, emedan jag för min del ansåg billigt, att stiftarne borde
hafva utsigt att erhålla åtminstone någon ränta å de tillskjutna beloppen,
exempelvis icke öfverstigande 5 procent, derest sådana förhallanden
i afseende på grundfondens och reservfondens inbördes ställning
till hvarandra inträdde, som i 15 och 18 §§ omtalas och hvarom
jag nu icke behöfver yttra mig. När således stiftarne hafva att på -

Oasdagen den 11 Maj, e. m. 3

räkna ränta pa det tillskjutna beloppet, synes mig denna omstän-''
dighet utgöra ett ytterligare skäl att icke ifrågasätta gundfondens
minskning.

Herr Wester: Ilerr Falk bar redan augifvit de skäl, som tala
för bibehållandet af stadgandet om grundfonden, och dessutom har
derom yttrats så mycket under förmiddagens debatt, att jag icke anser
mig behöfva ingå i några närmare detaljer i detta häusende,
utan inskränker mig derför att påyrka, det stadgandet om grundfond
bibehålies.

Hvad beträffar det af utskottet gjorda tillägget, att Konungens
befallningshafvande skulle, då särskilda omständigheter dertill föranleda,
kunna medgifva, att grundfondens belopp sättes lägre än 2,000
kronor, så medgifver jag fullkomligt, att lagförslaget icke blifvit förbättradt
genom detta tillägg. Men inom utskottet gjorde sig gällande
den meningen, att ett fastställande af 2,000 kronors grundfond kunde
göra det mycket svårt och på vissa ställen kanske rent af omöjligt
att bilda sparbanker, och da utskottet på intet sätt ville försvåra, utan
tvärtom underlätta uppkomsten af sådana banker, så intogs den bestämmelsen,
att Konungens befallningshafvande, der omständigheterna
så pafordrade, skulle kunna nedsätta grundfondens belopp under 2,000
kronor.

Detta stadgande har således blifvit tillagdt för att bereda en lättnad
för sparbankerna. Men vill Andra Kammaren taga bort det, så
kan jag försäkra, att utskottet icke skall hafva någonting deremot.
Då jag emellertid tror, att de åsigter, som inom utskottet gjorde sig
gällande hos ledamöterna från denna kammare, hafva målsmän äfven
bär, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gumaelius: Det ser ut, som om hvarken utskottet eller

den komité, som behandlat denna fråga, haft sig bekant ett sätt för
bildandet af sparbanker inom Örebro län, som synes mig vara ganska
naturligt och lämpligt, och detta oaktadt såväl inom utskottet som i
ifrågavarande komité suttit en tjensteman från Nerike. Örebro sparbank,
som har insatta medel till ett belopp af 6 millioner kronor, har
erbjudit de kommuner inom länet, som icke förut hafva egen sparbank,
att, om de så behaga, inom sig bilda afdelningar af Örebro
sparbank.

Hufvudkontoret tillhandahåller afdelningskontoren blanketter och
formulär, betalar deras postporton och öfriga omkostnader, men afdelningskontoren
få för öfrigt skötas såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag.
Då ett afdelningskontors rörelse vuxit så, att det kan så
att säga stå på egna fotter, bry tes det ut ur länssparbanken och tager
af sina samlade medel ut 40, 50 eller 60 tusen kronor, allt efter som
det kan anses lämpligt, samt bildar en ny sparbank inom sin kommun
med detta''kapital såsom rörelsemedel.

Detta symes mig vara ett mycket naturligt sätt att gå till väga,
men jag vet icke, om det praktiserats så inom andra län. På detta
sätt borde det dock, enligt mitt förmenande, gå till inom alla de län,
der en tillräckligt stark centralsparbank finnes, som kan vara villig

N:0 42.

or. förslag till
lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

>T:o 42. 4

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

‘Hör.förslag lillatt medverka till nya sparbankers bildande. Det synes mig deremot
lag angående jc]je lämpligt att, när dessa afdelningskontor hålla på att samla fonsparbanker
^er ^ exempelvis 50,000 kronor för att få egen sparbanksrörelse i
(F 7\ gång, hvarvid de anse sig kunna lefva pa skilnaden mellan in- och
°r S'' utlåningsräntan, då säga till dem: ni skall först inom kommunen sammanskjuta
2,000 kronor, för hvilka ni icke får någon eller åtminstone
en mycket låg ränta, innan den nya sparbanken får öppnas. Härigenom
skulle säkerligen sparbanksväsendet hämmas.

I detta lagförslag finnes, såsom i allt annat, en blandning af godt
och ondt. Den här bestämda summan för grundfonden af 2,000 kronor
är löjligt liten för somliga orter, men kan vara oläglig nog för
andra, och det synes mig derför, som om hela denna bestämmelse om
grundfonden utan olägenhet kunde tagas korf ur lagen. Jag instämmer
sålunda med lagutskottets vice ordförande i hans yrkande, att
första stycket af § 2 måtte utgå, och paragrafen alltså erhålla endast
följande lydelse: stiftare af sparbank skola vara välfrejdade svenske
medborgare till antal af minst tjugu.

Jag vågar påstå, att, när en kommun, på sätt jag nyss vidrört,
fostrat upp sina medlemmar till sparsamhet, samlat i länssparbanken
ett kapital — säg 50,000 kronor — och tager ut dessa medel för att
bilda eu egen sparbank, är denna sparbank byggd på sundare grund
än den sparbank, som bildats derigenom att ett större antal personer
skjutit tillsammans 500 eller högst 2,000 kronor till grundfond för eu
sparbank, som sedan annonserar att den emottager medel, men hvarken
har penningar att låna ut eller får in några, under det att den
andra sparbanken deremot visserligen icke har någon grundfond, men
anlitas af både insättare och låntagare.

Jag yrkar derför, att första stycket i paragrafen må utgå, så att
andra stycket kommer att utgöra § 2.

Herr Erickson i Bjersbv: Om det af lagutskottet gjorda till lägget

till Kongl. Maj:ts förslag icke innebär någon förbättring, utgör
det åtminstone icke heller någon försämring af förslaget. Meningen
med tillägget är naturligtvis att underlätta uppkomsten af sparbanker.
Det kan nemligen finnas orter med mindre utveckladt näringslif och
ringare kapitaltillgång, der 2,000 kronor är ett så stort kapital, att
det är svårt att få i hop denna summa i och för en sparbanks bildande,
och då har utskottet, på det att bildande af sparbanker äfven på dylika
orter icke må försvåras, velat åt Konungens befallningshafvande
inrymma rättighet att, der särskilda omständigheter dertill föranledde,
bestämma grundfonden till lägre belopp än det af Kongl. Maj:t föreslagna.
Ett tillägg i sådan rigtning kan väl icke sägas^ vara någon
försämring af lagförslaget. Och om den förste talarens påstående, att
bestämmelsen derom, att vid en ny sparbanks bildande skall tillskjutas
ett visst belopp, är hindrande för uppkomsten af dylika inrättningar,
har ju detta hinder i någon mån undanröjts genom utskottets
förslag, enligt hvilket Konungens befallningshafvande skulle
bga rätt att bestämma grundfonden till lägre belopp än 2,000 kronor,
men icke till högre.

6 N:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Jag tror sålunda, att den ändring, som utskottet i detta fall vid-Rör. förslag till
tagit, ,är fördelaktig i synnerhet för de orter, der endast små spar-la9 a"9ae"de
banker kunna komma i fråga att bildas, och lag yrkar derför också 3pa,l a™ 61
bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, godkändes paragrafen
med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

§ 3-

Godkändes.

§ 4 var så lydande:

I reglementet skall uppgifvas den benämning, hvarunder inrättningen
kommer att drifva sin rörelse. För utmärkande af rörelsens
beskaffenhet må ej annat uttryck än sparbank användas.

Ej må, der icke Konungen annorlunda förordnat, annan penningeinrättning
än sådan, hvarom i 1 § förmäles, drifva sin rörelse under
benämning af sparbank. Sker det, eger Konungens befallningshafvande
föreskrifva rättelse.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Lindgren: Herr talman! Med anledning af mitt anförande
på förmiddagen meddelade grefve Hamilton sin åsigt om, huruledes de
af mig berörda förhållanden skulle kunna nöjaktigt ordnas; och jag
är honom tacksam för dessa upplysningar, i synnerhet om de vid tilllämpningen
vinna vederbörande myndigheters bifall och godkännande.

Jag är dock rädd, att styrelserna för de olika sparbankerna i landsorten
komma i ganska stort bryderi, då de snart nog måste börja att
omarbeta sina gamla reglementen och derå söka fastställelse. Nämnde
talare niedgaf, att det slags sparbanker, hvarom jag talade på förmiddagen,
högst obetydligt, om ens något, äro berörda i föx-eliggande betänkande.
Så är också förhållandet med den sparbank, hvarom jag nu
ber att få säga några ord.

Sista stycket i nu upplästa paragraf innehåller nemligen, att der
Konungen ej annorlunda förordnat, må icke annan penningeinrättning
än sådan, hvarom i 1 § förmäles, drifva sin rörelse under benämning
af sparbank. Går jag till komiténs motiv till detta stadgande, finner
jag der det yttrandet: »Att med de i paragrafens senaste stycke förekommande
orden: ’der icke Konungen annorlunda förordnat’ afses postsparbanken,
behöfver knappast påpekas.» Nu har jag emellertid sjelf
sett ett reglemente för sparbanken i staden Vestervik, utaf Kongl.

Maj:t faststäldt den 2 februari 1847, enligt hvilket reglemente den
vinst, som kan af rörelsen uppstå, tillfaller aktieegarne, en bestämmelse,
som tydligen står i strid med stadgandet i denna paragraf.

Huru aktieegarne i denna sparbank skola förhålla sig gent emot den
nya lagen, torde väl äfven vara ganska ovisst. Kongl. Maj:t har fast -

N:o 42. 6

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Rör. förslag tillstält reglementet, men komitén är utaf den åsigt, att dylik sparbank
lag angående ej afses j det undantag från 1 §, som här är i fråga. Jag skall
Z. e’~ ’c^e gorå något yrkande, men jag har velat påpeka detta, som det
(Forts ) förefaller mig, ganska egondomliga förhållande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Jag vill icke här pröfva något specielt
rättsfall inför kammaren, men det synes mig påtagligt, att den vinst,
hvaraf delegarne vid tillämpningen af det reglemente, som den senaste
talaren omnämnde, kunna komma i åtnjutande, tillfaller dem såsom eu
förhöjd ränta, som tillgodoräknas delegarne årligen, derest sparbankens
tillgångar sådant medgifva. I 1 § af den föreliggande lagen är stadgadt,
att stiftar ne eller desses rättsinnehafvare ej må ega rättighet att
tillgodonjuta andel i vinsten; men delegarne, d. v. s. alla insättarne i
sparbanken, det är något annat än stiftarne. Jag kan således i detta
fall icke föreställa mig annat, än att delegarne kunna komma i åtnjutande
af andel i vinsten just såsom en förhöjning i räntan å deras å
sparbanksbok insatta medel, derest nemligen bankens tillgångar sådant
medgifva. Så uppfattar åtminstone jag för min del saken.

Vidare yttrades ej.

Paragrafen godkändes.

§§ 5 och 6.

Godkändes.

§ 7 var så lydande:

Vården om sparbanks angelägenheter tillkommer dels så kallade
hufvudman, som skola representera insättarne och såsom öfverstyrelse
öfvervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande styrelse.

Hufvudmännen skola till ett antal af minst tjugu och högst femtio
utses genom val på sätt reglementet föreskrifver; dock att stiftare af
sparbank må kunna i reglementet förklaras för hufvudmän.

Uti en i sparbanken förvarad liggare skall hvarje hufvudman, der
han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva sitt namn.

Rätt att deltaga i hufvudmäns öfverläggningar, val och beslut
må genom reglementet kunna tillerkännas dem, som lemnat penningebidrag
till bildande eller förstärkande af sparbankens grundfond eller
reservfond. Vid utöfning af nämnda rätt bära de lika ansvarighet som
hufvudmän.

Hufvudmännen, hvilka skola en gång hvarje år kallas till ordinarie
sammanträde, ega dervid att utse ej mindre ledamöter i styrelsen än
äfven revisorer för granskning af sparbankens förvaltning, att besluta
om ansvarsfrihet för styrelsen eller om den åtgärd, som, derest ansvarsfrihet
nekas, skall vidtagas, samt att afgöra fråga, som kan väckas
om användning af det i 15 § omförmälda öfverskott å reservfond; och
hafva hufvudmännen i öfrigt att fatta beslut i ärenden, hvilka enligt

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

7 N:o 42.

reglementet tillhöra deras handläggning. Hufvudman, som tillika är Rör. förslag till
styrelseledamot, må ei deltaga i val af revisorer eller i beslut angående la,J ayående
ansvarsfrihet tor styrelsen. m. m.

Hufvudman och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och (Forts)
revisorer årligen.

Styrelsen handhafver den omedelbara ledningen af sparbankens
verksamhet och eger att i alla mål tala och svara för sparbanken,
så ock att besluta i frågor, hvilkas afgörande icke är hufvudmännen
förbehållet.

Ej må hufvudman eller styrelseledamot i sparbank vara tjensteman
i samma sparbank, der icke med afseende å särskilda förhållanden
sådant i reglementet uttryckligen medgifves.

Ordet begärdes af

Herr Lundberg, som yttrade: Då jag anser ytterligare sparbankslagstiftning
vara af behofvet påkallad, har jag röstat för bifall till 1 §
i förevarande förslag. Men i afseende på nu föredragna paragraf får
jag anmärka, att första stycket deraf synes innebära den i komiterades
förslag uttalade, men sedan, väl på grund af yttrande inom högsta
domstolen, öfvergifna föreställningen, att insättarne borde anses såsom
delegare i sparbank. Helst hufvudmän skola finnas, innan någon insättning
kan ske, må väl icke vara rigtigt bestämma, att hufvudmännen
»skola representera insättarne», utan lära nog hufvudmännen med
större skäl böra betraktas såsom representanter för dem, som stiftat
sparbanken eller lemnat bidrag till dess grundfond. Dessa torde väl
ock i allmänhet komma att i sparbanksreglementen upptagas såsom
hufvudmän, och då med lika ansvarighet som hufvudman de, som lemna
bidrag till förstärkande af sparbankens grundfond eller reservfond,
skulle ega att med lika rätt som hufvudmännen deltaga i öfverläggningar,
val och beslut, anser jag, att det fjerde stycket uti förevarande
paragraf rätteligen bort utgå, enär det väl icke lärer vara meningen,
att sådan rätt lika med hufvudmän skulle kunna tillerkännas personer
utöfver det antal, som är bestämdt såsom det högsta för hufvudmän i
en sparbank.

Beträffande hufvudmännens årliga ordinarie sammanträde tror jag,
att det varit lämpligt, om i lagen stadgats, att ett sådant sammanträde
borde hållas på i reglementet bestämd tid eller efter kallelse; och om
antalet af sparbankens hufvudmän komme att utgöras af endast 20
eller ett par deröfver, men eu direktion kan bestå utaf 9 personer och
dertill möjligen 3 suppleanter, samt då det ofta är svårt att vid hufvudmännens
allmänna sammanträden få tillsammans mer än möjligen
omkring hälften deraf, anser jag det icke borde finnas otillbörligt, om,
i fall ett beslut fattats af 3 eller 4 eller några direktionsledamöter, de
öfriga f> eller 6 skulle få deltaga uti fråga om beviljande af ansvarsfrihet
för ett beslut, hvartill de icke medverkat. Jag tror derför, att
det varit opåkalladt att uti lagen införa den föreskrift, som i detta
hänseende förefinnes, och sådan hade icke heller i komiterades förslag
upptagits.

Det lär väl vidare vara gifvet, att sparbankens talan må bevakas

N:o 42. 8

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Rör. förslag tillät dess direktion, och derför hade väl ett stadgande derom icke behöft
lag angående ;nfQras j lagen. Men deremot hade det varit önskvärdt, om i lagen
SP"m hlifvit stadgadt, att en sparbankens tjensteman, kamrerare eller om (Forts.

) budsman, egde att bevaka och föra sparbankens talan, hvarom, då be ,

stämmelse härutinnan saknas i lagen, det nog kan uppstå tvist, och

vet jag, att sådan verkligen förekommit.

Med stöd af de anmärkningar jag gjort, både jag önskat hemställa
om återremiss af den förevarande paragrafen, men då tiden för Riksdagens
sammanvaro redan så långt framskridit, att endast obetydligt
deraf återstår, anser jag mig icke böra nu framställa något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Hamra: I mom. 3 af förevarande paragraf
anser jag ett tillägg böra göras. Jag finner nemligen det stadgandet
något knapphändigt, att »uti en i sparbanken förvarad liggare skall
hvarje hufvudman, der han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva
sitt namn». Jag kan icke rigtigt fatta, hvilken förbindelse det kan
innebära att endast inskrifva sitt namn i den der liggaren. I slutet
af momentet borde enligt mitt förmenande vara tillagda orden »och
förbindelse». Då jag emellertid visst icke vill försvåra antagandet af
denna lag, så vill jag icke precis yrka på att detta tillägg göres;men
stadgandet synes mig dock vara något för knapphändigt affattadt.

Jag har äfven en anmärkning att framställa mot det sista momentet,
deri det stadgas: »Ej må hufvudman eller styrelseledamot i
sparbank vara tjensteman i samma sparbank, der icke med afseende å
särskilda förhållanden sådant i reglementet uttryckligen medgifves.»
Jag vet icke, hvilken fara skulle ligga deri, att hufvudman tillika är
tjensteman. Att styrelseledamot icke bör vara tjensteman, kan jag
förstå, men det, att hufvudman tillika är tjensteman i sparbanken,
synes mig ej innebära någon fara alls. Jag skall derför be att fä
yrka, att orden »hufvudman eller» må utgå ur det sista momentet.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Uti det 5:te momentet af förevarande
paragraf heter det, att hufvudmännen ega utse ej mindre ledamöter i
styrelsen än äfven revisorer, och under sådana förhållanden synes det
ej vara lämpligt att, såsom den senaste talaren nämnde, hufvudman
finge ingå i styrelsen, då han sjelf enligt denna bestämmelse får vara
med om att utse revisorer.

Hvad åter beträffar skyldigheten för hufvudman att skrifva sitt
namn i liggaren, der, enligt stadgandet i mom. 3, hufvudmännens namn
skola inskrifvas, så skulle detta ske derför, att lian dermed angåfve,
det hau vore hufvudman och derigenom underkastade sig de förpligtelser
och bestämmelser, som lagen och reglementet stadga, utan att
derför alla dessa bestämmelser behöfde i liggaren uppsättas eller någon
särskild förbindelse underskrifvas.

Herr Gethe: Herr talman! Den nu upplästa paragrafen har eu
bestämmelse i andra stycket derom, att »hufvudmännen skola till ett

Onsdagen den 11 Maj, e. ni.

9 N:o 42.

antal af minst tjugu och högst femtio utses genom val på sätt reg\e-Rör. förslag till
mentet föreskrifver». Jag kan för min del icke inse, hvarför det varit la3 angående
nödvändigt att bestämma en maximisiffra; jag föreställer mig, att det spa^ ™ e’
varit nog med en minimisiffra och att man åt de särskilda sparban- (Forts";
kerna bör öfverlemna att i sina reglementen taga in alla speciella be- r

stämmelser. Då det nu tillika är fritt för hvarje sparbank att bestämma
det sätt, hvarpå dessa hufvudmän skola utses, så kan jag icke
finna, att det i något afseende skulle lända till skada, om man öfverlemnade
åt de särskilda sparbankerna att i sina speciella reglementen
bestämma högsta antalet hufvudmän. Jag föreställer mig nemligen,
att uti vissa mindre sparbanker man skulle kunna nöja sig med ett
lägre antal; men det kan finnas större sparbanker, der man, just för
att få iiufvudmännens sammanträden talrikt bevistade, anser nödvändigt
att hafva flere än 50 hufvudmän eller principaler, som det också
heter. Någon skada kan, enligt mitt förmenande, icke vållas derigenom,
att man lemnar fritt åt de särskilda sparbankerna att bestämma
maximisiffran, blott minimisiffran fixeras till 20.

Jag skall derför hemställa, att i andra momentet af denna paragraf
— mot hvilken jag för öfrigt icke har något att anmärka —
orden »och högst femtio» måtte utgå, så att momentet erhåller följande
lydelse: »Hufvudmännen skola till ett antal af minst tjugu utses» etc.

Herr Romberg: Jag har också fäst mig vid en sak i 2:dra mom.
af 7 §. Jag kom nemligen att jemföra detta moment med hvad
som står i 6:te mom. af samma paragraf. 1 § 7 mom. 2 heter det i
sista punkten: »dock att stiftare af sparbank må kunna i reglementet
förklaras för hufvudman», men i mom. 6 står det, att »hufvudmän och
styrelseledamöter skola väljas för viss tid». Huru den bestämmelsen,
att stiftare af sparbank, som naturligtvis är och förblir stiftare af sparbank
och således icke är detta endast för viss tid, utan så länge sparbanken
eger bestånd sådan den först blef grundad, skall kunna stå
tillsammans och försonas med bestämmelsen, att hufvudmännen skola
väljas för viss tid, synes mig vara något oklart. För så vidt dessa
bestämmelser icke kunna låta förena sig med hvarandra, så skulle jag
för min del anse det lämpligast, om man kunde fått paragrafen återremitterad.
Men då tiden icke medgifver detta, vet jag icke annan
råd än att låta sista punkten i andra momentet utgå. Detta torde så
mycket hellre kunna låta sig göra, som det väl ändock i regeln torde
blifva förhållandet, att stiftarne af sparbanker, der de ega insättarnes
förtroende, komma att blifva valda till hufvudmän — det tror jag icke
slår fel. Och då är ju i alla händelser den sista punkten i mom. 2
öfverflödig.

Jag skall emellertid för närvarande icke göra något yrkande i
förväntan på, att man möjligen skall söka att på något sätt förklara
det, som för mig vid första påseende synts vara oförklarligt.

Herr Ola Bosson Olsson: Den nu föreliggande lagen synes icke
inrymma några bestämmelser rörande frågan, huru det skall gå till,
då de äldre sparbankerna skola välja hufvudmän. Jag kan lätt finna
hvad som i lagen är meningen i detta fall, när det afser nytillkomna

N:o 42. 10

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Kör. förslag (/^sparbanker, nemligen att det då skall vara stiftarne af sparbanken,
lag angående g0m skola välja hufvudmän. Deremot i afseende på de äldre, redan
spa^b™ke’ befintliga sparbankerna, hvilka också hafva att efter viss tid till stad(Forts‘)
fästelses vinnande inlemna sina reglementen, kan jag icke förstå huru
man tänkt sig det sätt, på hvilket valet af dessa hufvudmän skall ske.
Men jag får väl tro och hoppas, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de olika länen icke skola godkänna de reglementen, som af de äldre
sparbankerna inlemnas till granskning, med mindre än att det skall
finnas angifven en bestämd auktoritet, som skall välja dessa hufvudmän.
Jag vill emellertid ännu en gång framhålla — jag upprepar
mina ord å nyo, emedan jag såg att herr finansministern var i samtal
med en person och således antagligen icke hörde hvad jag då nämnde
— att jag mycket väl förstår att, då det är fråga om tillkomsten af
nya sparbanker, det är stiftarne som välja hufvudraännen, men att
beträffande de äldre, de nu befintliga sparbankerna, om hvilka det
visserligen här bestämmes, att de inom viss tid skola inlemna förslag
till n}''a reglementen, på sätt som denna lag bjuder, det dock icke
finnes någon föreskrift, huru dessa hufvudmän skola väljas. Men jag
får väl förutsätta, att samtidigt med lagens utfärdande — jag förmodar
nemligen, att Riksdagen antager den — några bestämmelser i detta
hänseende komma att göras. Ty för att man skall kunna godkänna
reglementen för de äldre, de nu befintliga sparbankerna, så skall det
väl finnas några bestämmelser, huru man skall välja dessa hufvudmän,
som ju skola vara de egentliga vårdarne af sparbankernas angelägenheter.
Jag kan icke föreställa inig annat, än att valet måtte ske genom
delegarne i sparbanken. Åtminstone kan jag icke för min del
finna något annat medel, hvarigenom valet kan på ett lämpligt sätt
anordnas, eller något annat surrogat, som skulle kunna ersätta delegarne,
då det gäller att utse hufvudmännen.

I öfrigt har jag ingenting att anmärka mot paragrafen. Men jag
har i det afseende jag nu nämnt velat uttala mina stora betänkligheter,
så att det vid lagens utfärdande göres bestämmelser af någon
mera begränsning, än som nu finnes föreslagen, nemligen för de äldre
sparbankerna, som skola antaga nya reglementen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Det är en fråga, som är mycket svår att
lösa, huru denna representation skall tillkomma, som är afsedd just för
att utgöra, om jag så får säga, bolagsmännen för en sparbank; och
den är särskild! svår, derför att sparbankernas organisation är så högst
olika. En anledning till att man enligt min tanke icke kan i en lag
sådan som denna klafbinda sparbanksverksamheten genom allt för starka
reglementeringar ligger deri, att en sparbank, som rör sig med många
millioner — sådana sparbankar finnas, som bekant är, hufvudsakligen
i städerna — och som har eu helt annan klientel än en liten sparbank
på landsbygden, kan med fullt fog på grund af sitt säregna arbetssätt
önska att få bilda sin representation på ett helt olika sätt än den
mindre sparbank, som har sin verksamhet i en landsbygd. Jag har
haft tillfälle att under behandlingen af dessa frågor samtala och rådgöra
med de komiterade just i denna sak, som förekom mig att vara

11 N:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

en mycket svårlöst knut. De komiterade kafva icke kunnat lösa den Rör. förslag till
på annat sätt, än att de lemnat en temligen vidsträckt frihet åt spar- las angående
bankerna sjelfva i afseende på sättet för bildandet af denna representa- sp"ba"ker
tion, och jag tror att, då en gammal sparbank nu framställer förslag (forts''>
till fastställelse af sitt nya reglemente, det är det enklaste och bästa,
att den då framlägger förslag om huru den önskar att dess hufvudmän
skola väljas och att dess representation skall tillkomma.

I förevarande afseende kan jag således ingenting annat svara, än
att man har önskat att åt sparbankerna lemna så mycken frihet som
möjligt att sjelfva bestämma om sin representation; så att, när en
sparbank hade framstält ett förslag till reglemente, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande då helt enkelt hade att fastställa detta förslag, för
så vidt det icke vore stridande mot någon paragraf i lagen. Förut
hade det varit föreslaget af komiterade, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
efter granskning af de inlemnade förslagen till reglementen
skulle ega att göra ändringar och rättelser i desamma efter godtycke.

Men då man ogerna ville lägga andra band på sparbankerna än de
allra nödvändigaste, så har man, som jag redan sagt, velat i detta
fall lemna full frihet åt sparbankerna, blott de hålla sig inom af lagen
bestämda gränser.

Beträffande den anmärkning, som gjordes af en talare här bakom
mig, att stiftarne af en sparbank afgjordt skulle vara hufvudmän, enär
de förklarat sig för hufvudmän redan från början, så vill jag saga, att
efter min uppfattning är det efter valet som de hafva rättighet att
vara hufvudmän.

Herr Falk: I afseende på den af en ärad ledamot på kalmar bänken

uttryckta önskan, att den i § 7 förekommande fixeringen af
hufvudmännens antal till högst 50 borde utgå, och att det således
endast skulle stadgas, att antalet skulle utgöras af minst 20, skall jag
be att få nämna att, då det först kom till min kännedom, att fråga
var om fixering af antalet hufvudmän till högst 50, opponerade jag
mig deremot. Jönköpings stads och läns sparbank hade ju för närvarande
icke mindre än 130 hufvudmän, och det syntes mig besynnerligt,
om man skulle göra inskränkning i nuvarande antalet. Men då
fäste en af komitéledamöterna min uppmärksamhet vid, att ju större
antal hufvudmän det finnes, dess mindre intresse har man att påräkna
af hvar och en af dem, och att, om man på grund deraf inskränkte
antalet till högst 50, dermed skulle vinnas att endast personer, som
vore intresserade för sparbanken, mottoge kallelsen att blifva hufvudmän.
Jag fann detta hans påstående bevisande, öfvergaf min föregående
ståndpunkt och medgäf, att det torde vara bäst att hafva antalet
hufvudmän fixeradt till högst 50.

I öfrigt har här yttrats, att det ej vore ett lyckligt stadgande i
den föredragna paragrafen, då det heter, att »uti en i sparbanken förvarad
liggare skall hvarje hufvudman, der han åtager sig uppdraget,
egenhändigt inskrifva sitt namn», och att det skulle vara någonting
otillräckligt i detta. För min del kan jag ej finna, att så är förhållandet.
Hufvudsaken är, att en person, som blifvit tillspord, huruvida han
vill ingå som hufvudman, förklarar sig vara dertill benägen. Emeller -

N:o 42. 12

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

sparbanker
in. m.
(Forts.)

Hör.förslagwtttid bär man tänkt sig att det under vissa förhållanden kunde vara
lag angående behöflig! att hafva bevis på att han erkänt sig vara hufvudman, ocli
beviset derpå har man, när han i liggaren tecknat sitt namn.

Sista punkten har också blifvit föremål för klander från en ärad
kammarledamot. Han fann nemligen att det var högst besynnerligt,
att tjenstemännen vid sparbankerna skulle vara förhindrade att vara
hufvudman. — För mig står det alldeles klart, att en sparbankstjensteman
under inga förhållanden — lika litet som en styrelseledamot —
kan eller bör vara hufvudman.

Jag skall derför, herr talman, taga mig friheten att yrka bifall
till § 7 oförändrad.

Herr Gethe: Jag skall yttra mig i allra största korthet. Anled ningen

hvarför jag begärde ordet var ett yttrande af en ärad ledamot
på kristianstadsbänken, hvilket yttrande erinrade mig om förhållanden,
som kunna tjena till belysning af den af mig väckta frågan. Inom
södra Kalmar län, der jag några år varit sparbanksinspektör, förekomma
icke få sådana banker, som bildats af kommuner med Konungens
befallningshafvandes tillåtelse. Der är hvar och en på kommunalstämma
röstberättigad man principal. Om en sparbank på landet skulle
finna för sig fördelaktigt att bestämma i reglementet, att hufvudmän
äro alla på kommunalstämma röstberättigade män, blir den absolut
hindrad derifrån, om eu maximisiffra finnes. Finnes deremot icke en
maximisiffra i paragrafen, så beror saken på hvad sparbanken finner
för godt att bestämma. Om den finner, såsom herr Falk betonat, att
förhållandet blir, att ju färre hufvudmän man bestämmer, ju bätte är
det, så är det icke någon konst att omändra reglementet med Konungens
befallningshafvandes tillåtelse. Men friheten att handla för sparbankerna
sjelfva finner jag vara dyrbar för dem och skäl att taga vara
på och låta vara qvar, då ingen skada derigenom, så vidt jag kan finna,
sker. Jag yrkar fortfarande att maximisiffran måtte utgå.

Herr Gumaelius: Det lär icke löna mycket att säga något om

någon punkt i denna lag, ty det är tydligt och klart att man, äfven
med erkännande att åtskilligt kunde vara annorlunda och bättre än
det är, kommer att taga förslaget sådant det föreligger, om icke af
annat, så af beqvämlighetshänsyn. Men jag må säga, att mig stöter
äfven denna bestämmelse om hufvudmännen något. Det kan finnas
kommuner, der man inrättat en sparbank och der man har svårt att
kunna få 20 hufvudmän. Det kan vara svårt att få 20 sådana, hvilka
man tänkt sig skulle vara andra personer än stiftarne, ehuru stiftare
kunna få vara med'' der också. Vidare skola styrelseledamöterna och
tjenstemännen vara andra personer än hufvudmännen. Det kan då
blifva svårt för vissa kommuner att få i hop detta minimiantal. Men
det finnes ock kommuner, sparbanksområden, der ett motsatt förhållande
råder. Jag känner t. ex. till sparbanksbestämmelser, som varit
gällande i årtionden och som stadga att insättarne eller, der de icke
äro myndige, deras målsmän äro sparbankens hufvudmän. Jag känner
andra bestämmelser, der det heter, att insättare äro sparbankens hufvudmän
och att derjemte väljes ett begränsad! antal hufvudmän, hvilkas

13 N:0 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

närvaro mera ständigt vid sammanträden kan påräknas, utan att det Rör. förslag till
dock tagits bort från insättare deras rättighet att också vara bankens la9 angående
huvudman, således att få komma tillstädes så långt utrymmet med- sParbanker
gifver vid sammanträdena och uttala sin mening och deltaga i besluten. Z'' ”k
På de grunderna hafva insättare gått in som delegare i sparbanker till °r
tusental och såsom sådana hafva de stått i tiotal af år. Nu är det
meningen, att man skall genom denna bestämmelse i denna paragraf
taga bort denna deras rättighet. Det tycker jag icke om. Jag tror
icke att trefnaden inom sparbauken derpå något vinner. Men jag
aktar mig naturligtvis för att göra något yrkande, då jag ser att detta
förslag i alla fall skall gå igenom.

Herr Henricson: Jag har icke hört något nöjaktigt skäl, hvarför
antalet hufvudmän skulle begränsas till högst 50. Visserligen var
det en föregående talare som sade, att genom en sådan begränsning
skulle intresset för sparbankerna blifva större. Jag hyser en alldeles
motsatt åsigt. Ju flere hufvudmän, desto större intresse antager jag.

Dessutom tror jag, att det är lättare att stifta sparbanker, om man har
större frihet i detta afseende. Jag var med för några år sedan i ett
dylikt företag. Då voro vi hundra hufvudmän, som tillsköto ett belopp,
som utgjorde grundfond. Hade vi varit hänvisade till ett begränsadt
antal af femtio, skulle vi icke fått så stort belopp eller erhållit
så allmänt intresse för sparbanken.

Jag förenar mig derför i talarens på kalmarbäuken yrkande, att
maximisiffran måtte utgå.

Herr West er: Här är redan af talaren på jönköpingsbänken

skälet anmärkt, hvarför här föreslagits ett maximum för hufvudmännens
antal. Af nära nog samma skäl har det ansetts nödvändigt att
föreslå ett minimum, det vill säga icke sätta hufvudmänneus antal lägre
än till stiftarnes. Detta är orsaken att i förslaget angifvas siffrorna
20 och 50. Då man tager i betraktande att utom dessa hufvudmän,
som väljas, tillika stiftarne äro sjelfskrifna hufvudmän och likaså hvar
och eu som bidrager till sparbankens fond utan att vara stiftare, så
synes det mig vara ett fullt tillräckligt antal hufvudmän för skötande
af en sparbank, och derför skall jag tillåta mig att yrka bifall till detta
2 moment i den föreliggande paragrafen äfven hvad beträffar slutorden:
»dock att stiftare af sparbank må kunna i reglementet förklaras
för hufvudmän», livilka ord af en talare yrkats måtte utgå.

Herr Ro in b er g: Då det icke lemnats någon förklaring, huru

2 och 6 momenten i de af mig påpekade hänseenden skola låta sig
med hvarandra förenas, och då det ju innebär en uppenbar motsägelse,
när det på ena stället, i mom. 2, talas om, att det finnes hufvudmän,
som äro hufvudmän på grund deraf att de deltagit i stiftande af sparbank
och således äro hufvudmän för alltid, och det i 6 mom. sägs,
att hufvudmän skola väljas på viss tid, sä skall jag, herr talman, för
att undanrödja denna motsägelse, taga mig friheten att yrka, att 7 §
bifalles med den ändring, att 6 mom. erhåller följande ändrade lydelse:

»Valde hufvudmän äfvensom styrelseledamöter utses för viss tid och

N:o 42. 14

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

iio>./orrfa</(ii/revisorer årligen». Dermed blir en tydlig skilnad fastslagen mellan
lag angående va],je hufvudman och sådana som äro hufvudman derför att de äro

sparbanker

Herr Lasse Jönsson: Hvad som mest gör mig bekymrad i fråga
om denna lag är, såsom jag framhöll, då jag förra gången hade ordet,
det hot och den skada, som ligger deri för de redan bildade kommunsparbankerna.
Om denna lag komme till stånd, skulle alla reglementen,
vare sig de äro stadfästade af Konungen eller Konungens befallningshafvande,
upphöra att vara gällande. En dylik bank skall
alltså anses som en nybildad bank. Hvem skall vara hufvudman i en
sådan bank, som enligt faststäldt reglemente bildas som kommunsparbank?
Det kan jag icke förstå. Det är här fråga om en kassa på
kanske hundra tusen kronor; huru skall saken ordnas? Kommunen
får ovilkorligen rangera om att få banken upplöst, så att kommunen
kan få den del den verkligen eger, nemligen reservfonden; det är
kommunens ensak. Jag har derför tänkt, att i andra stycket af 7 §
borde göras ett tillägg. Det heter: »hufvudmännen skola till ett antal
af minst tjugu och högst femtio utses genom val på sätt reglementet
föreskrifver; dock att stiftare af sparbank må kunna i reglementet förklaras
för hufvudman». Dermed afses, att de hufvudman, som förut
varit, kunde vara fortfarande hufvudman, men det sägs icke, huru det
skall förfaras med en kommun, som stiftat en bank. Der borde följande
tillägg göras: »likasom äfven kommun, som, förrän denna lag
trädde i kraft, bildat sparbank». Kunde detta förslag blifva antaget,
så vore det möjligt, att kommunen fortfarande kunde vara hufvudman
för banken, som den verkligen är. Då kunde man undvika den upplösning,
som annars måste ske.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Wester: Med anledning af herr Rombergs ändringsförslag

tillåter jag mig erinra, att som paragrafen nu är redigerad, synes någon
dylik ändring icke vara behöflig. Det står nemligen att hufvudmännen
skola väljas. Sedan står det, att stiftarne .skola förklaras vara hufvudman.
Hufvudman, som väljas, skola väljas på viss tid. Men stiftare,
som förklaras för hufvudmän, väljas icke. Någon viss tids fortvara
kan icke gälla i fråga om dem.

Hvad beträffar herr Lasse Jönssons anmärkning, så tror jag icke
heller, att någon sådan ändring, som han föreslog, behöfs. Då lagen
säger, att stiftare af sparbank kunna blifva hufvudman — de behöfva
icke väljas — så följer deraf, att kommun som stiftat sparbank icke
kan betagas den rättighet den redan eger. Ty denna lag kan, i likhet
med hvarje annan lag, icke hafva retroaktiv verkan, och kan således
icke betaga rättigheter, som finnas på grund af faststäldt reglemente
före denna lag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
gifvit proposition å hvart och ett af de olika yrkanden, som derunder
förekommit, godkändes paragrafen oförändrad.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

15 N:o 42.

§ 8 hade enligt förslaget följande lydelse: Rör. förslag till

lag angående

Till Konungens befallningshafvande skall sparbanks styrelse inom sparbanker
«n månad efter hufvudmännens årssammanträde aflemna förteckning å m'' ”*•
hufvudmän och styrelseledamöter. Den förteckning skall genom Konun- (Forts-)
gens befallningshafvandes försorg, men på sparbankens bekostnad, införas
i länskungörelserna och tidning i orten.

I fråga härom anförde

Herr Falk: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på ett litet
fel, som förekommer här. Så vidt jag förstår, skall ordet »den» utbytas
mot: »denna». Men kanske är det tillräckligt i lagspråk att
hafva blott »den», i hvilket fall min anmärkning förfaller.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 9 och 10.

Godkändes.

För § 11 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Sparbank må ej drifva inlåningsrörelse under annan form, än i
1 § omförmäles; och eger sparbank dervid icke ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel,
styrelsen dock öppet lemnadt att, då sådant utan olägenhet kan ske,
medgifva utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens utgång. För
fyllande af tillfälligt penuingebehof må sparbank upptaga lån och öppna
kreditivräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat fordringsbevis
än skuldebref.

Lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref med borgen,
skall, der icke gäldenären utfåster sig att inom tre månader återgälda
lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner
nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöfver
tio år må icke lån, hvarom nu är sagdt, utestå; skolande å lån
af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning
årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för
hvilken lånet beviljats, blifvit i skuldebrefvet bestämdt, der icke styrelsen
begagnar sin rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång.
Så länge lånet qvarstår,. skall styrelsen årligen underkasta detsamma
förnyad pröfning.

Hvad sålunda är stadgadt om den tid, hvarunder lån mot borgen
eller mot pant af skuldebref med borgen längst må utestå, är icke
tillämpligt å lån, som emot dylik säkerhet varder af kommun eller
samfällighet med Konungens tillstånd upptaget.

N:o 42. 16

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Rör. förslag till Beträffande denna paragraf anförde:

lag angående

sparbanker Herr Bokström: Ehuru fåfängt det torde vara att försöka få

m- m‘ någon ändring i detta lagförslag, skall jag likväl göra ett försök. I
(lorta.) ,jen här föredragna paragrafen stadgas, dels att sparbanksmedel ej mä
såsom lån utlemnas mot annat fordringsbevis än skuldebref och dels,
beträffande lån mot borgen eller mot pant af skuldebref mot borgen,
att »å lån af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än
ett är, afbetalning årligen skall göras med belopp, som i förhållande
till den tid, för hvilken lånet beviljats, blifvit i skuldebrefvet bestämdt,
der icke styrelsen begagnar sin rätt att uppsäga lånet till
inbetalning på en gång.» Det är sålunda icke föreskrifvet, att för lån
mot skuldebref utan borgen någon afbetalning årligen skall göras.
Men det är deremot föreskrifvet, att å lån mot borgen eller mot pant
af skuldebref med borgen skall sådan afbetalning göras. Det är sålunda
reglementariska bestämmelser icke allenast för styrelsen, utan
äfven för sparbankens gäldenärer. Emellertid är det icke så lätt att
reglementera för bankens gäldenärer. Det är icke styrelsen medgifvet
att lemna befrielse från de stipulerade årliga afbetalningarna, och meningen
är väl att styrelsen skall inskrida mot låntagare, som icke fullgjort
sådan afbetalning. Men styrelsen torde i vissa fall icke kunna
vidtaga åtgärder, .som förmå gäldenärer att fullgöra denna i lag stadgade
förpligtelse. Ofta är det icke heller med bankens intresse förenligt
att så sker. Många sparbanker göra stort gagn derigenom att
de vid större arbetsföretag, bildandet af mejerier och vattenafdikningsföretag
och dylikt lemna lån, för hvilka en större association tecknar
sig som borgen. För sådana företag liksom äfven för en stor mängd
andra, för hvilka medel genom borgenslån hittills kunnat anskaffas, är
det af vigt att under den första tiden, som företaget är i gång, man
slipper betala mer än endast räntan, för att sedan, när företaget beräknas
lemna afkastning, man må kunna göra afbetalning på kapitalet.
Sådana lån skulle hädanefter icke kunna af sparbank utlemnas, hvilket
jag anser vara en mycket stor skada. Visserligen skulle man kunna
tänka sig, att genom någon fiffighet denna bestämmelse kunde kringgås,
nemligen så, att allesammans teckna sig som låntagare. Men i
en stor del fall kunna sådana arrangement leda till ganska svåra förvecklingar,
och lagen borde icke dertill gifva anledning. För min del
kan jag icke anse det vara någon vidare förlust, om denna bestämmelse
komme att helt och hållet utgå. Jag får säga, att denna bestämmelse
synes vara ett allt för stort misstroendevotum mot styrelsernas
förmåga att kunna på lämpligaste sätt sköta sparbankernas rörelse.
Det kan visserligen vara önskligt, att man, så vidt ske kan, inskränker
borgenslånens antal och varaktighet. Men man må dock se till, att
man icke genom en sådan bestämmelse, som den här föreslagna, går
för långt och åstadkommer skada i stället för gagn.

Jag får således, herr talman, yrka att dessa ord: »skolande å lån
af ifrågavaraade beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning
årligen göras med belopp som i förhållande till den tid,
för hvilken lånet beviljats, blifvit i skuldebrefvet bestämdt, der icke

17 Ji:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

styrelsen ° begagnar sin rätt att uppsäga lånet till inbetalning på enRör. förslag till
gång» måtte utgå. lag angående

sparbanker

Herr Elowson: Jag ber att få instämma i det yrkande, som Z''
gjordes af den siste talaren och vill som skäl i detta afseende anföra °r 9''
hvad jag har mig bekant ur min erfarenhet i afseende å sparbanksväsendet.
Det förekommer mycket ofta i vårt land, att ynglingar,
som studera, önska att få lån ur sparkank. De äro i allmänhet mindre
bemedlade, men kunna likväl få borgen af några vänner och hjelpare.

Då anordnas saken vanligen på det sättet, att de blifva befriade från
att göra amortering under 4 å 5 år. De betala endast räntan. Sedan
få de efter 4, 5 år verkställa en större amortering. Det synes mig,
att dessa låntagare äro mer betjenta af att de slippa att genast första
året begynna med amortering. På grund åt detta skäl skall jag bedja
att få instämma med den näst föregående talaren.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Jansson i Saxhvttan,
Stjernspetz, Rydberg och Rruse.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:

Så vida jag har rätt fattat de yrkanden, som gjorts af de båda föregående
talarne rörande den anmärkta punkten af nu ifrågavarande
paragraf, så skulle de innebära, att amorteringen visserligen skulle
vara atslutad inom 10 är, så att intet län finge tagas på annat vilkor,
men att det kunde bero pa uppgörelse med styrelsen, om amorteringen
kunde fa ske i högre grad under de senare åren och endast räntan
erläggas under de första åren. Det hufvudsakliga skäl härför, som af
den förste talaren anfördes, var det, att derigenom skulle beredas tillfälle
för sådana sammanslutningar, som vore afsedda för anordnandet
af större sänkningsarbeten eller vägförbättringar eller dylikt, att —
pa det att det afsedda företaget måtte kunna hinna lättare utveckla
sig — få afbetala lånet på längre tid. Det kan icke nekas, att detta
skulle vara en fördel i ett dylikt fall. Men utskottet har verkligen
till eu viss grad tillgodosett ett sådant ändamål, då utskottet tillagt
sista, momentet af denna paragraf utöfver hvad Kongl. Maj :t föreslagit,
hvari föreslås, att de i paragrafen intagna stadgandena ej må gälla
lån, som af kommun eller samfällighet upptagas. Detta är ock eu sak,
hvaremot jag icke föreställer mig att Kongl. Maj:t kan hafva någonting
att invända. Dermed vore den förste talarens syfte vunnet. Deremot
måste jag såga, att i allmänhet taget och vid borgenslån för enskilda
personers räkning det synes vara något betänkligt att ställa
amorteringen jpå så oviss grund som föreslagits, så att den icke är
faststäld vid lånets tagande. Sparbanksinstitutionen har, kan man säga,
företrädesvis två vigtiga uppgifter. Den ena är naturligtvis den, att
bereda fördelar åt insättarne; och denna är ju den förnämsta. Den
andra är, att de nu till närmare 300 millioner uppgående medlen till
stor del utlånas till personer mot borgen, hvilka icke kunna på annat
sätt prestera säkerhet för erhållande af nödigt förlag. Man må hafva
huru mycket som helst att anmärka mot detta borgenssystem; faktum
är dock, att det för bland annat arrendatorer af enskilda och krono Andra

Kammarens Prot. 18H2. N:o 42.

2

N:o 42. 18

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Rdr./ÄVsZö^ftö/egendomar är snart sagdt nödvändigt att hafva tillgång till lån i sparlag
angående ()an]cer. Och de hafva icke annan säkerhet än borgen; de kunna då
Bpa^a''^e'' få till förlag sådana lån, som äro beqvämliga för dem, med afbetal(Forts)
ning- Men om man skulle lemna en viss frihet i detta fall, så att det
icke vore bestämda utbetalningar årligen under dessa 10 år, skulle det
försvåra för låntagare möjligheten att erhålla borgensmän. En borgensman
ikläder sig ej gerna en dylik förbindelse utan att på förhand
vara förvissad om, att han blir fri från denna förbindelse inom en bestämd
tid, väl äfven att afbetalning^ börjar första året och sedan
fortgår, så att hans ansvarighet kan påräknas att efter hand, allt ifrån
första året, blifva mindre och mindre. Det är icke likgiltigt för en
borgensman, om han vet att hans ansvarighet minskas först under de
senaste åren. Han vet icke, huru låntagarens affärsställning då kan
komma att ställa sig. Men han vet sig, då lånet tages, hafva trygghet
för, att låntagaren kan årligen afbetala ett visst belopp. Derför vågar
hall ikläda sig ansvaret. Just ur synpunkten af att för låntagaren
underlätta erhållandet af nödig borgensförbindelse, synes det mig vara
en fördel att hafva en sådan bestämmelse som den, att afbetalningen
skall ske under dessa tio år med ett visst belopp hvarje år, så att slutbetalningen
sker det sista året. Jag upprepar: jag kan icke tänka mig
annat än att, om en sammanslutning af personer sker för anordnandet
af ett större företag, till exempel ett sänkningsarbete eller dylikt, detta
kommer under benämningen »samfällighet» och de således komma i
åtnjutande af den fördel, som i sista momentet föreslås.

Herr Falk: Jag är af den mening, att 3:dje och det af utskottet
tillagda 4:de momentet af 11 § tillhöra detaljbestäm meker, som aldrig
hade bort finnas i lagen. Teoretiskt håller jag före, att sparbanksinsättares
medel äro af den beskaffenhet, att de aldrig borde utlånas
mot säkerhet af borgen, men sedan jag fått klart för mig, att eu hel
del mindre sparbanker på landet i sjelfva verket icke kunna utlåna de
insatta medlen på annat sätt än mot borgen, har jag funnit mig böra
biträda detta. Men att lagen skall i detalj bestämma rörande det ena
eller andra, finner jag alldeles obehöfligt. Styrelsen har sig uppdraget
så pass vigtiga funktioner, att den mycket väl kunde få bestämma
äfven i detta fäll. Regleras allt för mycket i afseende på utlåningen,
blir det för många sparbanker omöjligt att efterlefva. Jag påyrkar
således för min del, att tredje och fjerde momenten af § 11 skola ur
lagen utgå. Är det nu, såsom mig sagts, så nödvändigt att i lagen
finnes ett stadgande, att borgenslån skola granskas hvarje år, bär jag
ingenting att deremot invända, men då skall bestämmelsen inskränkas
till följande: lemnas lån mot borgen eller mot pant af skuldebref med
borgen, skall, så länge lånet qvarstur, styrelsen årligen underkasta
detsamma förnyad pröfning.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade, att enligt
hans förmenande skulle sådana personer, som sluta sig tillsammans
för att till exempel företaga en utdikning, vara att hänföra till de
samfälligheter, som öro omnämnda i det af utskottet till denna paragraf
fogade tillägg. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att
detta tillägg rör endast sådana samfälligheter eller kommuner, som af

19 Jf:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. ra.

Kongl. Maj:t begärt och erhållit tillstånd att upptaga lån. Det kan Rör. förslag till
således icke tillämpas på t. ex. tjugu enskilda personer, som la''J ^gående
komma öfverens om: vi skola göra det och det och, utan att dertill sPa^ha*ker
begära tillstånd, för ändamålet upptaga ett lån. Dylika fall torde vara (porta)
mera vanliga än de förstnämnda. Jag skall inskränka mig till att °r 8''
begära att tredje och fjerde momenten i § 11 måtte utgå.

Med herr Falk förenade sig herrar Lilienberg, Andersson i Hakarp,

Anderson i Tenbult, Thermcenius och Hammarström.

Herr W ester yttrade: Anledningen hvarför komitén har föreslagit,
Kongl. Maj:t har proponera! och utskottet tillstyrkt detta tredje
moment eller att borgenslån icke skulle få vara stående mer än 10 år
och att årliga afbetalningar skulle ske, är den, att man icke ansett
lämpligt att borgenslån skulle bli stående, och enda sättet att förekomma
det ansåg man vara detta. Det invändes inom utskottet, att
denna bestämmelse skulle vålla en betänklig rubbning på de håll, der
man nu hade stora stående borgenslån. Men derpå svarades, att lagen
oj kan inverka på sådana förbindelser, som äro ingångna mellan sparbank
och låntagare, innan lagen kommit till stånd, och att lagen således
icke kan ha tillämpning på detta. Det talades också om det
förhållande representanten från Karlstad omnämnde eller om personer,
som icke kunde få låna annat än mot borgen och icke äro i tillfälle
att på första tiden göra afbetalningar. Man medgaf, att sådana
förhållanden kunde inträffa, men man antog att det endast var undantagsvis
och icke af den betydenhet, att med hänsyn dertill sparbankslagstiftningen
skulle ändras. När det inträder ett sådant förhållande,
står det ju låntagaren fritt att slippa undan att amortera, derigenom
att han hvarje år skriffel- om reversen och sätter om lånet. Han kan
ju taga lånet på ett år, då det blir att betrakta som nytt lån och
lagen icke är tillämplig derpå. Jag medger dock att det blir en viss
omgång och besvärlighet att skrifva om reversen och skaffa ny borgensförbindelse.
Jag tager mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bokström: Då en del af den föredragna paragrafeu, så som

herr Falk fäst uppmärksamheten på, är af så speciel beskaffenhet,
att den till sin natur mera hör till ett reglemente för eu sparbank än
till eu sparbankslag, skall jag anhålla att få förena mig med herr Falk
i hans yrkande.

Herr Petersson i Hamra förenade sig med herr Bokström.

Herr Sjö: Ja, äfven jag skall bedja att få förena mig i herr
Falks yrkande. Men tillika skall jag bedja att få göra ett nytt yrkande,
nemligen att andra momentet af föredragna paragrafen äfven måtte
utgå. Detta moment är af följande lydelse: »Sparbanks medel må ej
såsom lån utlemnas mot annat fordringsbevis än skuldebref». Den
saken är ju tydlig och klar, att hvarje sparbanksstyrelse vill utlåna
bankens medel allenast mot full säkerhet, och då måste ju hvarje stad -

N:o 42. 20

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Rör.förslagtUlga.nåe i det afseende! vara obehöflig!. Här är nu föreslaget ett laglös
angående stadgande om, huru det skall utlånas emot borgen; men ingenting är
sparbanker ngmn(jt 0m, huru det skall utlånas mot realsäkerhet, en första inteck(Forts
'') ning eller god obligation. Skall det vara föreskrift om det ena, måste
'' °r *'' det väl äfven anses böra vara det om det andra; eller också må stadgandet
i sin helhet utgå.

För min del anser jag det vara de bästa säkerheten en långifvare
kan få, nemligen goda obligationer och inteckningar, hvadan ock emot
sådana säkerheter sparbanker borde ega rätt att lemna lån på längre
tid än 10 år, äfvensom att låta ett sådant lån stå emot räntegodtgörelse
utan att -amorteras.

Herr Falk: Jag vill fästa den siste ärade talarens uppmärksam het

på, att ett uteslutande ur 11 § af dess 2 mom. är precis detsamma
som att lemna alla sparbanker rätt till något, som nu bedrifves endast
af högst få, nemligen vexeldiskontering och beviljande af kreditivräkning.
Det kan verkligen icke af någon med bankaffärer förtrogen
ifrågasättas, att sådan rörelse skall tillhöra sparbanker. Jag behöfver
icke yttra mig vidare härom. Jag påstår, att detta moment
är en af hörnstenarne i den nya lagen. Och jag påyrkar derför, att
1 och 2 mom. af 11 § antagas, men 3 och 4 monn förkastas.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Jag ber om ursäkt, att jag besvärar kammaren en gång till i denna
vigtiga punkt. Det är minsann inga småsaker att stryka hvad som
bär är föreslaget i 3 och 4 mom. af 11 §, att vägra godkännande af
bestämmelsen om amortering och sålunda medgifva, att sparbankslånen
kunna vara stående lån. Ett allmänt sträfvande att inskränka borgenssystemet
så mycket som möjligt gör sig gällande i vår tid. Att stryka
ifrågavarande bestämmelse om amortering och låta en ingången borgen
för ett sparbankslåu blifva för borgensmannen gällande under en längre
tid, utan att föreskrift meddelas om, att afbetalningar å lånet skola
göras under tiden, det tyckes mig vara ett ganska allvarsamt, ett betänkligt
steg rent utaf.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall bedja att få yrka bifall

till paragrafen oförändrad. Jag tror, att det är nödvändigt att låta
paragrafen qvarstå, sådan den är aflattad i utskottets förslag.. Det är
alldeles icke för mycket att föreskrifva, att dessa lån skola inbetalas
med eu tiondedel hvarje år. Jag kan icke se, att någon olägenhet
för låntagaren följer deraf. Låntagaren må vara student eller icke,
så tror jag, att det länder till gagn, att man söker lära honom att
betala in sina skulder så fort som möjligt. Och jag vet icke, hvarför
man skall lemna studenter särskildt långa lån och sålunda lära dessa
att vigilera. Det tror jag, att de kunna lära sig ändå. Hvad sedan
beträffar samfälligheter, är i denna paragraf ett särskildt tillägg gjordt
derom, att sådana kunna ingå till Kongl. Maj:t och begära tillåtelse
att få upptaga lån för något sitt ändamål, och på sådana samfälligheter
är paragrafen icke alls tillämplig samt ej heller på kommuner-,
hvilka med Kongl. Maj:ts tillstånd erhålla lan.

e. m.

k

Ondagen den 11 Maj,

Öl N:o 42.

Således anser jag icke, att paragrafen kan vara till skada i något Rör. förslag till
fall; utan jag skall bedja, herr talman, att få yrka bifall till densamma. ,a9 »^gående

sparbanker

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talman- Z''
nen, i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner l:o på godkännande
af paragrafen oförändrad; 2:o på godkännande af densamma
med den af herr Sjö föreslagna ändring; och 3:o på bifall till herr
Falks ändringsförslag. Herr talmannen fann den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad, men votering begärdes
och företogs, sedan till kontraproposition antagits bifall till herr Falks
ändringsförslag, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren antager i oförändradt skick lagutskottets
förslag till lydelse af 11 § i föreliggande lagförslag, röstar

Deu, det ej vill, röstar

J 3/;
Nej

Vinner Nej, har kammaren antagit utskottets nämnda förslag till
lydelse af 11 § med den af herr Falk föreslagna förändring.

Omröstniugen visade 128 ja mot 71 nej; och hade kammaren
alltså antagit paragrafen i oförändradt skick.

§ 12 var så lydande:

Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse, för
hvars uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken
anstäld tjensteman i egenskap af hufvudgäldenär eller löftesman svarar,
utan sa år, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes antingen
pant af statens, allmänna hypotelcsbankens eller andra fullgoda
obligationer eller af inteckning uti jordbruksfastighet å landet eller
fastighet i stad inom hälften af senast faststälda taxeringsvärdet;
dock att åbyggnad a egendom i stad skall, för att inteckning i egendomen
ma godkännas, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Såsom
kammaren af betänkandet finner, har utskottet vidtagit en förändring
i denna paragraf, sådan den af Kongl. Maj:t föreslagits, i det att
medan det i Kongl. Maj:ts förslag heter: »eller af inteckning uti fastighet
å landet inom hälften af medeltaxeringsvärdet för de tio sista åren
och i stad inom hälften åt sist faststälda taxeringsvärdet», utskottet
föreslagit följande lydelse: »eller af inteckning uti jordbruksfastighet
å landet eller fastighet i stad inom hälften af'' senast faststälda
taxeringsvärdet». Jag tror icke, att denna förändring är sa synnerligen
lämplig. Jag ser helst, att Kongl. Maj:ts förslag blir antaget i denna

NtO 42. 22 Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ro,-, förslag tilldel af lagen, liksom det redan blif vit antaget i så många andra

lag angående pUH]j.ter. Jag önskar detta på skäl, som jag skall bedja att få anföra.
sparbanker jag ]lar paft äran att under en lång följd af år tillhöra taxerings nämnd

likson» ofta pröfningsnämnd. Det bär icke varit så sällan, som
enskilde jordbrukare kommit in till dessa nämnder och klagat öfver
bevillningsberednings uppskattning och taxering af deras fastigheter
för lågt. De ha dervid såsom skäl för sin klagan anfört, att deras
hemman icke vore att jemföra med derintill gränsande hemman; deras
egendomar hade nemligen icke taxerats såsom bevillningsförordningen
stadgar, tv de hade betydligt .större fördelar såväl i afseende å byggnader
som fiske o. d. Icke sa sällan har da inträffat,, att både taxeringsoch
pröfningsnämnd meddelat rättelse genom att förhöja taxeringsvärdet
å egendomarne, oaktadt både taxerings- och pröfningsnämnd
trott, att egendomsegarne haft för afsigt att komma i tillfälle att låna
större belopp mot inteckning, än de redan hade i sina hemman intecknade.
Vidare har jag ett par exempel på förhållandet med egendomar
inom den kommun, der jag bor. Egaren till den ena egendomen
hade fatt den upptaxerad till 100,000 kr., men han fick sedan,
för att kunna låna mera, den upptaxerad till 150,000 kr. och på grund
deraf erhölls lån» i hypoteksförening å 75,000 kr. Egendomen såldes
sedan på exekutiv auktion några år derefter och inropades af hypoteksföreningen
för 50,000 kr. Hypoteksföreningen skötte_ gården i några
år, men måste sedan sälja den för 62,000 kr. Eu mindre gård hade
genom köp kommit upp" till ett taxeringsvärde af 28,000 kr. Den
innehades af dsn nye egaren i tre, fyra år, och sedan såldes den på
utmätning för 16,000 kr., ehuru den var intecknad för öfver 30,000
kr. Det°synes således, att taxeringsvärdet fluktuerar betydligt, och
det förefaller derföre, som man icke bör taga så mycken hänsyn till
det för året gällande taxeringsvärdet, ty dä kan man lätt råka att förlora
och gå miste om den säkerhet man tror sig ha. Jag tror derför
att Kongl. Maj:ts förslag i detta bill är lyckligare vald!, och skulle derför
helst önskat, att det blifvit af utskottet antaget. Då jag således för
min del anser, att Kongl. Maj:ts förslag har företräde framför det åt
lagutskottet framstälda, så yrkar jag i denna paragraf bifall till hvad
Kongl. Maj:t föreslagit eller att såsom säkerhet för lånets fulla belopp
ställes pant af inteckning uti fastighet å landet inom hälften af medeltaxeringsvärdet
för de tio sista åren.

Herr Falk: Då den siste talaren påpekade förhållanden, som

rörde fastigheter å landet, skall jag taga mig friheten att fästa uppmärksamheten
på förhållanden, som angå stadsfastigheter.

Det torde icke vara obekant, åtminstone för de af kammarens
ledamöter, som bo i städer, att en och annan stadsfastighet härlett
högst betydligt högre taxeringsvärde, än den i sjelfva verket är vård.
Detta värde har tillkommit derigenom, att bevillningsförorduiugen
stadgar, att till grund för taxeringsvärdet skall läggas brandförsäkringsvärdet,
och, såsom kändt är, kan man hos de enskilda försäkringsbolagen,
som äro stälda på vinst, få eu fastighet försäkrad till huru
högt belopp, man sjelf vill, utan föregående granskning. Men om eu
sådan fastighet brinner, ersätta bolagen visst icke förlusten enligt

23 N:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

brandförsäkringsvärdet, utan verkställa då en noggrann värdering, h.rar-^r.f äralag till
efter bolagen betala brandskadeersättningen. Af särskilda, lätt begripliga
skäl inträffa emellertid icke så sällan dylika öfvertaxeringar.

Det är således icke tillräckligt att, såsom i föreliggande paragraf är (Forts.)
stadgadt, »åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning i egendomen
må godkännas, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom riket»,
ty en fastighet kan vara värd 10,000 kr., men brandförsäkrad för
20,000 kr., hvarpå icke få exempel finnas.

Såvidt lagen i detta stycke skall blifva effektiv, måste således
mellan orden »vara» och »brandförsäkrad» inskjutas orden »efter förutgängen
godkänd värdering», ty det förhåller sig så, att de af mig
omnämnda försäkringsbolagen medgifva brandförsäkring till ett efter
värdering fixeradt belopp, efter hvilken värdering de vid en eventuel
brandolycka icke neka att utbetala brandskadeersättningen.

Jag skall derför, herr talman, taga mig friheten hemställa, att
mellan orden »vara» och »brandförsäkrad» i sista punkten af § 12
inskjutas orden »efter förutgången godkänd värdering».

Herr Stjernspetz: Herr talman, mine herrar! Jag vågar

fästa kammarens uppmärksamhet uppå, att i denna paragraf förekommer
ett ganska stort fel mot svenska språkbruket. Det står nemligen i
midten af paragrafen: »för lånets fulla belopp ställes antingen pant af
statens, allmänna hypoteksbankens eller andra fullgoda obligationer»,
men det förekommer icke något »eller» som motsvarar detta »antingen».

'' Derför borde ordalydelsen ändras på det sätt, att man stryker ut
orden »pant af». Det skulle nemligen då komma att heta: »till säkerhet
för lånets fulla belopp ställes antingen statens, allmänna hypoteksbankens
eller andra fullgoda obligationer eller inteckning uti jordbruksfastighet
å landet eller fastighet i stad inom hälften af senast
faststälda taxeringsvärdet».

Det var det första jag hade att anmärka mot den nu föredragna
paragrafen, men jag har äfven en annan anmärkning att framställa,
nemligen att det torde vara mycket svårt att i ett lagförslag specificera
alla de säkerhetshandlingar, som skola kunna antagas såsom
pant. Vi hörde nyss af eu föregående talare, huru det kan vara med
brandförsäkringsvärdet å fastighet i stad, och då dessa bestämmelser,
som äro utsatta i paragrafen, icke äro betryggande, torde det vara
bättre att icke hafva något stadgadt i det hänseendet.

Dessutom finnas andra mycket goda säkerheter, hvilka torde kunna
ställas såsom pant, t. ex. aktier, som äro noterade å börsauktioner och
dylikt.

Jag anser mig derför böra yrka återremiss af denna paragraf, på
det att rättelse af de af mig påpekade felen måtte vidtagas. Helst
skulle jag för min del önska att, i stället för denna specifikation af
säkerheternas beskaffenhet, endast stode: »ställes till säkerhet för lånets
fulla belopp fullgod realsäkerhet». Då nemligen Konungens befallningshafvande
har rätt att undersöka sparbankernas ställning, äfvensom
derstädes deponerade säkerhetshandlingar, torde det vara alldeles till -

N:o 42. 24

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Äör./örs/ajöii-äckligt, att i stället för att uppräkna alla dessa säkerhetshandlingar,
“LårbanZr På satt 1 Paragrafen är gjordt, endast angifves att till säkerhet för
p m m lånets fulla belopp ställes fullgod realsäkerhet.

(Forts.) anhåller således om återremiss af den 12 §.

Herr Eriekson i Bjersby: På landsbygden Unnas två slags

fastigheten jordbruksfastighet och annan fastighet än jordbruksfastighet.
Nu innehåller Kongl. Maj:ts förslag, att en inteckning i båda dessa
slag af fastigheter å landet skulle godkännas såsom säkerhet för lån
af sparbanksmedel mot skuldförbindelse, för hvars uppfyllande ledamot
eller suppleant i sparbanksstyrelse eller i sparbanken anstäld tjensteman
svarar. Utskottet, som ansett, att inteckning i annan fastighet å landet
än jordbruksfastighet ofta kan vara af ganska litet eller intet värde,
äfven om inteckningen ligger inom hälften af taxeringsvärdet, har
ändrat Kongl. Maj:ts förslag derhän, att såsom säkerhet för dylika lån
får antagas endast inteckning i jordbruksfastighet, men icke inteckning
i annan fastighet å landet. Det kan väl icke heller bestridas, att
inteckning i jordbruksfastighet eger större värde än inteckning i annan
fastighet å landet, ty om åbyggnaden ä den senare, hvilken i de allra
flesta fall utgör en dylik fastighets egentliga värde, af eld eller annan
orsak förstöres, eller om der idkad rörelse nedlägges, kan en i fastigheten
meddelad inteckning förlora nästan allt värde. Man kan således,
enligt min tanke, icke godkänna såsom säkerhet uti ifrågavarande fall
en inteckning i en sådan fastighet; och detta förhållande är anledningen
till den ändring, som utskottet vidtagit uti Kongl. Maj:ts förslag
i denna paragraf.

Hvad beträffar det af herr Falk framstälda yrkandet, har äfven
jag inom utskottet väckt ett liknande förslag; men lagutskottet ville
icke lyssna dertill och derför blef utskottets utlåtande i det fallet sådant,
som det nu föreligger. Vill emellertid kammaren besluta en ändring
af denna paragraf, på sätt herr Falk föreslagit, skall jag icke motsätta
mig det, men tills vidare anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag oförändradt.

Herr G umaelius: Det ser nästan ut, som om de fleste af de

talare, som yttrat sig i denna fråga, hafva förbisett hvad denna paragraf
handlar om, och det är väl icke mycket att undra på, ty man
skulle knappt kunna föreställa sig, att lagutskottet skulle finna lämpligt
att i denna paragraf sätta in det, som här egentligen talas om. Denna
paragraf handlar endast om, huru beskaffade panter skola finnas för
sparbankslån, då ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken
anstäld tjensteman såsom hufvudgäldenär eller löftesman svarar för
utfärdad skuldförbindelse. Denna paragraf handlar icke om sparbanks
utlåning i allmänhet. Den handlar om ett särskilt undantagsfall,
nemligen att, när dessa personer stå i ansvarighet för lån i en sparbank,
vare sig de äro hufvudgäldenärer eller borgensmän, de tillika
skola ställa så beskaffade säkerheter, som i paragrafen äro bestämda.
Men om man vid skrifvande af eu lag, sådan som denna, skall ingå i
detaljbestämmelser, vore väl det rättaste att förbudet för vissa personer
att taga lån i sparbank under andra omständigheter vore intaget i den

25 N:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

paragraf, som handlar om lån, och resonnementet har också hittills

gått derhän, att flere talare yttrat sig under förmodan, att vi vore innelaQ an9a"lde

på en sådan paragraf. Nu är det ju en smakfråga, om man skall spa^ a" er

sticka in ett dylikt stadgande i den ena eller andra paragrafen. Lag- (Forts.)

utskottet har naturligen rätt och får nog rätt äfven med afseende å

det språkfel, som anmärktes af herr Stjernspetz. Kougl. Maj:t har

skrifvit och lagutskottet har med Kongl. Majrt såsom auktoritet skrifvit,

att såsom säkerhet för lånets fulla belopp skall ställas »antingen» pant

af det eller det, hvarpå uppenbarligen skulle följa eller något annat;

men detta andra kommer icke — och det gör ju detsamma! Det

skulle naturligen heta i stället »såsom säkerhet ställes pant af antingen

statens —— eller inteckning etc. Det är nog ett språkfel, men dock

ett af de minsta fel, som finnas i detta lagförslag, hvarför jag tycker,

att då man tager förslaget i realiteten, kan man alltför gerna låta

språkfelet följa med.

Herr Falk: Det var en nog myndig ton den siste talaren begagnade,
då han yttrade, att vi måtte Icke hafva läst betänkandet; ty
denna paragraf, sade han, rör uteslutande styrelseledamöters och tjenstemäns
förhållande till sparbanken. Det ser snarare ut, som om den
ärade talaren sjelf icke läst betänkandet. Ty i detsamma finnes ock
en paragraf, som kallas den 13:de, och som säger — för den händelse
kammaren antager densamma — att till den s. k. kassareserven skall
räknas bland annat inteckningar »af sådan beskaffenhet, som i 12 §
sägs». Jag anser mig icke behöfva säga mera.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen till
proposition upptagit de olika yrkandena, godkändes paragrafen, sådan
den af utskottet föreslagits.

För § 13 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Af sparbankens tillgångar skall ett belopp, motsvarande minst eu
tiondedel af insättarnes behållning enligt senaste bokslut, redovisas i
värdehandlingar, hvilka kunna med lätthet förvandlas i penningar,
såsom statens, allmänna hypoteksbankeus eller andra fullgoda obligationer,
eller ock depositionsbevis af riksbanken eller annan banldnrättning,
för hvilken Konungen faststält reglemente, så ock inteckningar
af sådan beskaffenhet som i 12 § sägs.

Beträffande denna paragraf anförde:

Herr friherre von Schwerin: Fastän jag tror, att det icke vidare
lönar mödan att yrka ändring i lagutskottets förslag, ber jag dock att
få nämna, att jag anser, att Ivongl. Maj:ts förslag i denna del har ett
bestämdt företräde framför utskottets. Meningen med förslaget är
naturligtvis, att 10 procent skola vara tillgängliga i lätt realiserbara
papper. Det är väl alldeles tydligt, att dervid inteckningar svårligen
kunna användas till att omedelbart skaffa penningar på, för att kunna
motsvara de kraf folk bör kunna ställa på en sparbank att fä ut sina

N:0 42. 26

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Rör.förslagtill\ne,åe\, Det är i många länder stadgadt, att det skall finnas obligala9
angående pioner och dylika lätt säljbara papper till ett vida större belopp. Här
spa^a^er bär Kongl. Maj:t föreslagit, att endast 10 procent skola utgöras af
(Forts ) sådana lätt realiserbara papper, och till och med gått så långt, att
sparbankerna få redovisa i bankdepositionsbevis. Detta kan man visserligen
tycka vara säkra papper. Men under krigstillfällen t. ex. kunna
de vara osäkra nog. Och säkert är, att lagutskottets tillägg, att det
skall få redovisas äfven i inteckningar, kan medföra stora svårigheter.
Det kan till oeh med blifva rent af omöjligt att få penningar på dem.

För min del tror jag sålunda, att det varit bättre, om utskottet
låtit Kongl. Maj:ts förslag stå oförändradt i denna paragraf. Ty det
är väl det minsta man kan fordra, att åtminstone 10 procent af dessa
stora belopp skola vara någorlunda lätt realiserbara.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
På de skäl som den siste talaren anförde får jag säga, att det tyckes
mig böra vara klart för hvar man, att sjelfva syftemålet med denna
kassareserv. är det som nämndes, nemligen att få dessa papper lätt
realisabla, och'' det kan man väl icke säga, att inteckningar äro. De
kunna kanske alls icke säljas genast när man vill. Kanske är det icke
heller lämpligt att antaga, att sparbanken köper dem, utan att de äro
belånade, och då skall sparbanken åter belåna dem. Detta är något
som Kongl. Maj;t icke afsett, utan Kongl. Maj:t har åsyftat, att kassareserven
skulle vara tillgänglig hvarje dag. Utskottets förslag synes
mig således vara en försämring, och derför vore det önskligt, att den
kongl. propositionen i denna punkt blefve antagen oförändrad.

Herr Falk: Jag har redan på f. m. utvecklat skälen för min
uppfattning, att den af utskottet gjorda förändringen i denna paragraf
är detsamma som att tillintetgöra hela det i det kongl. förslaget
härmed afsedda ändamål. Jag har blifvit ytterligare styrkt i denna
min uppfattning genom kammarens beslut att låta § 12 vara oförändrad,
ty följden deraf kan blifva att bland sparbankernas kassareserver
kunna ligga mer eller mindre tvetydiga inteckningar. Det
synes emellertid, som om jag skulle få mera rätt än jag trott och
framför allt mera rätt än jag önskat i mitt yttrande pa f. m., att här
finnas två partier, af hvilka det ena vill afslå all ytterligare lagstiftning
om sparbanker och det andra vill taga det föreliggande förslaget som
det är. Några rättelser eller skäl vill det senare icke veta af, utan
såsom utskottet föreslagit det, sådant skall det antagas.

Jag skall emellertid, herr talman, ännu en gäng yrka, att, med
förkastande af utskottets tillägg till deuna paragraf, Kong], Maj:ts
förslag till lydelse må antagas.

Herr Petersson i Hamra instämde med herr Falk.

Herr Svensson i Rydaholm yttrade: Jag tror, att man måhända
öfverskattar betydelsen af denna s. k. kassareserv. Ty jag antager att
hvarje förnuftig sparbanksdirektion vet att ordna den saken sjelf, utan
att lagen har några bestämmelser i det hänseendet. Och hvad som

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

27 N:o 42.

är säkert är, att denna bestämmelse kommer att bringa sparbankernaÄö>/<>™%<»«

en ganska betydande ränteförlust. Men med den ändring lagutskottet

föreslagit, att inteckningar inom halfva värdet i jordbruksfastighet spa^*r

kunna få utgöra kassareserv, anser jag, att detta stadgande icke är af (Forts.)

vidare farlig beskaffenhet. Jag har sysslat med en sparbank under

20 år och får säga, att under den tiden hafva vi icke en enda gång

varit i någon nämnvärd förlägenhet om pengar, utan sparbanksrörelsen

har städse haft sin gilla gång. Den, som är van vid denna rörelse,

kan med säkerhet beräkna den tidpunkt, då det blir större tillgång

eller efterfrågan på mynt. På landet inträffar det förra förhållandet

under höstmånaderna september—december. Det är ju då mycket lätt

att placera i andra banker tillräckliga belopp, som lätt äro tillgängliga

vid sådana tillfällen, då efterfrågan efter mynt ökas. Likaledes om

man har skuld på kreditivet, kan man ju fylla detta vid årets slut.

När det nya året kommer, blir det vanligen betydligare uttagningar
under januari, februari och delvis mars månader. Då har man icke
allenast kassakreditivet fyldt, utan äfven innestående på depositionsräkning
ganska betydande belopp och dem kan man ju då uttaga för
att möta den ljusning, som inträffar denna tid af året.

Jag skulle helst önskat, att lagen icke upptagit bestämmelsen om
denna kassareserv. Men med den modifikation, som lagutskottet vidtagit
i denna paragraf, anser jag, som sagdt, ingen våda vara att antaga
densamma, hvarför jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det lär väl icke vara tvifvelaktigt,
ej heller tror väl någon, att icke Kongl. Maj:ts förslag är att föredraga
i fråga om syftet med denna paragraf. Men det kan i alla fall
sättas i fråga, huru vida det är lämpligt att för en del småsparbanker
uppställa den föreskriften, att de skola vara skyldiga att röra sig med
obligationer och dylika papper. Jag tror för min del icke, att detta
är vare sig nödvändigt eller lämpligt, utan att sparbankerna äro fullkomligt
tryggade med den bestämmelse, utskottet tillagt i denna paragraf,
att inteckningar under halfva taxeringsvärdet kunna få tjena som
kassareserv. De större sparbankerna hafva nog redan försett sig med
obligationer; de mindre deremot hvarken hafva dylika papper eller
kunna rätt gerna skaffa dem till så stort belopp som erfordras. Men
deremot kunna de mycket väl skaffa sig det i så beskaffade inteckningar,
som angifvas i lagutskottets förslag. Jag tror derför att detta
förslag är det lämpligaste för de mindre sparbankerna. De stora reda
sig nog ändå. Jag yrkar sålunda bifall till lagutskottets förslag.

Häruti instämde herr Gethe.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, godkändes paragrafen
med den lydelse, som af utskottet föreslagits.

§ 14.

Godkändes.

N:o 42. 28

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Hör. förslag till § 15 lydde enligt förslaget sålunda:

lag angående

Spam.am.er All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till
(Forts.) en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att, när reservfonden eller, der förbehåll om tillskjuten
grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet
af grund- och resevfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes
behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må, efter det sparbankens
styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, att öfverskottet
skall användas för väckande och underhållande hos mindre
bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet eller ock, der reglementet
sådant uttryckligen medgifver, för välgörande eller allmännyttigt
ändamål. Hufvudmännens beslut härom skall underställas
Konungens befallningshafvande, som har att pröfva, huruvida beslutet
öfverensstämmer med föreskrifterna i denna paragraf och sparbankens
reglemente.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Linder: Kammaren är nu så i farten med att lagstifta, att
det väl icke lär mycket löna sig att yrka någon ändring i utskottets
förslag. Emellertid är 15 § i förslaget af den beskaffenhet, att jagnödgas
göra eu anmärkning mot densamma. Der heter det nemligen,
att sparbankens hufvudmän »må, efter det sparbankens styrelse afgifvit
yttrande i ärendet, kunna besluta, att öfverskottet skall användas för
väckande och underhållande hos mindre bemedlade insättare af håg
till ökad sparsamhet eller ock,, der reglementet sådant uttryckligen
medgifver, för välgörande eller allmännyttigt ändamål» samt att beslutet
derom skall underställas Konungens befallningshafvande. Det är
en känd sak, att sparbankerna hittills ganska ofta användt uppkommen
vinst för att lemna bidrag till sådana företag som byggande af kyrkor
och läroverkshus äfvensom, enligt hvad för mig uppgifvits, byggande
af teatrar o. s. v. Detta har betraktats såsom allmännyttiga ändamål.
Men utom det att det är ganska svårt att rätt definiera hvad som
menas med allmännyttiga ändamål, synes det mig betänkligt att gifva
hufvudmännen magt att, med det lilla förbehållet af Konungens befallningshafvandes
tillstånd, använda de medel, som uppkomma såsom
vinst af en sparbanksrörelse, i hvilken hufvudsakligen mindre bemedlade
personer sätta in sina besparingar. Dessa insättare göra den iakttagelsen,
att större kapitalister merendels skaffa sig vida större ränta
på sina medel, än sparbankerna pläga lemna, men detta i sin ordning
gifver anledning till bitterhet i sinnena. Man gör den reflexionen,
att när de stora kapitalisterna, som äro delegare i andra bankinrättningar,
få all den vinst, som dessa banker afkasta, så borde småkapitalisterna
få fördel af den vinst, som sparbankerna gifva. Det är
icke länge sedan kammaren förehade herr Lasse Jönssons motion om
ändring i gällande bestämmelser angående indelta manskapets besparingar,
och under diskussionen om denna sak framkommo yttranden,
som gåfvo vid handen, att dessa små insättare dock fästa vigt vid
sådana skilnader i räntesatser som till exempel emellan 38/10 och 4

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

29 N:o 42.

eller 4 och 41/2 procent. När Riksdagen nu står i begrepp att an-Rsr.fsrtiagtilt
taga ett af de vigtigaste lagförslag, som varit föremål för dess behandling, la3 ångande
vore det då icke lämpligt att låta dem, som magten hafva, öppet och sp^ba"ker
ärligt säga till de mindre bemedlade insättarne: Vi vilja icke göra (Forts)
oss någon fördel på er bekostnad; vi vilja icke gifva hufvudmännen
tillfälle att taga edra besparingar till vare sig kyrko- och skolbyggnader
eller andra dylika företag, utan hufvudsaken skall blifva, att
insättarne sjelfva få dessa medel.

Beträffande nu de allmännyttiga företagen, så bör nog t. ex.
byggandet af en kyrka hänföras dit. Men om för ett dylikt företag
behöfves ett tillskott af t. ex. 20,000 kronor, så blir denna utgift
högst olika fördelad, om medlen tagas ur sparbankens kassa
eller om de utdebiteras på samhällets skattskyldiga medlemmar. I
senare fallet blir det de mera bemedlade och ekonomiskt bättre lottade,
som få betala mest; men tagas medlen ur sparbanken, så blir det
företrädesvis de mindre bemedlade, som få släppa till.

Det skulle också, föreställer jag mig, kännas förhatligt för hufvudmännen
att hafva en sådan magt. Om en kommun skulle behöfva
medel för något »allmännyttigt» ändamål, skulle den måhända utöfva
en tryckning på hufvudmännen och säga: »Gif oss så och så många
tusen kronor af sparbankens vinstmedel, så slippa vi utdebitering.
Hufvudmännen komme då i en ganska kinkig ställning. Vore det icke
skäl att bespara dem detta obehag?

Jag hade tänkt yrka återremiss ä denna paragraf, men vid närmare
eftertanke har jag funnit, att det mål, hvartill jag syftar, skulle kunna
i hufvudsak vinnas genom en helt liten redaktionsförändriug. Man
behöfver bara utesluta orden: »mindre bemedlade» —jag vill nemligen
att vinsten skall tillfalla alla insättarne, och det blefve ofta ganska svårt
att draga gränsen mellan mera bemedlade och mindre bemedlade —
samt »eller allmännyttigt ändamål». Det skulle alltså komma att
heta: »Hufvudmännen må kunna besluta, att öfverskottet skall användas
för väckande och underhållande hos insättare af håg till ökad sparsamhet
eller ock, der reglementet sådant uttryckligen medgifver, för
välgörande ändamål». Jag skall nemligen icke nu yrka på utstrykande!,
af orden »välgörande ändamål».

Herr talman, jag yrkar proposition om bifall till det af mig fratnstälda
ändringsförslaget.

Herr Bokström: Herr talman, mine herrar! Äfven jag vill vid
denna paragraf framlägga ett förslag till ändring, men i en annan
rigtning än den föregående talaren.

Så väl en ledamot af lagutskottet, hvilken på förmiddagen hade
ordet, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet hafva
såsom bevekande motiv för de skärpta kontrollbestämmelser, som detta
lagförslag innehåller, framdragit sparbankernas syndaregister. Det var
emellertid icke så särdeles långt detta syndaregister, vare det sagdt
till dessa sparbankers heder, särdeles med hänsyn till deras stora betydelse
och de personers samhällsställning, som haft förtroendet att
sköta dem. 1 detta syndaregister förekommer likväl icke någon uppgift
derom, att sparbankernas nuvarande principaler skulle hafva miss -

Nto 42. 30

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Rör. förslag till br q k åt sin dem hittills anförtrodda befogenhet att efter sitt beprisande
lag a»3åe«de^[ välgörande eller allmännyttiga ändamål disponera öfverskotten af
spajjba"ker sparbankernas vinst, som är eu produkt af det lönlösa arbete, soin
(Forts) sparbankens förtroendemän utgjort för sparbankens skötsel och for°r
’ vältning. Vår nuvarande lag innehåller blott den bestämmelsen, att,
om sparbankernas principaler obehörigen disponera öfver vinsten till andra
än allmännyttiga ändamål, då skall Konungens befallningshafvande ega att
ingripa och förordna om åtal för rättelses vinnande. 1 denna lag är deremot
intagen den bestämmelsen, att hufvudmännen i alla fall skola vara
förpligtade att underställa Konungens befallningshafvande, om de få
lof att till det ändamål, som de anse godt och allmännyttigt, använda
denna vinst. En ledamot af lagutskottet, som på förmiddagen hade
ordet, förklarade, att det skulle vara så lugnt för styrelsens ledamöter
att hafva denna bestämmelse, derför att de, sedan de frågat Konungens
befallningshafvande, kunde vara säkra för efterräkningar. Ja, tycke
och smak äro så olika och derom vill jag icke tvista. Men för min
del vågar jag påstå, att dessa sparbanksstyrelser och hufvudtnän borde
vara befriade från att behöfva till Konungens befallningshafvande
framställa sådana frågor. Om sparbankens hufvudman anse, att den
uppkomna vinsten kan och bör användas för ett ändamål inom kommunen
eller orten, som de anse vara allmännyttigt, så böra de ock
ega ovilkorlig rätt att besluta i saken, ehuru naturligtvis under ansvar,
som nu är stadgadt.

Då denna skärpta bestämmelse inkommit i lagen, utan att, så vidt
visadt är, något inträffat, som gifvit anledning till eu dylik skärpning,
så anhåller jag, herr talman, att paragrafens sista mening, så lydande:
»Hufvudmännens beslut härom skall underställas Konungens befallningshafvande,
som bär att pröfva, huru vida beslutet öfverensstämmer med
föreskrifterna i denua paragraf och sparbankens reglemente» måtte utgå.

Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Thestrup och
Lundberg.

Herr Peterson i Hamra yttrade: Herr talman! På samma gång
jag instämmer med den siste talaren, vill jag till den förste talaren
hemställa, huru han kan tro, att det skall vara möjligt att på ett tillfredsställande
sätt verkställa den utdelning till insättarne i sparbanken,
som han tänkt sig. Min öfvertygelse är, att en sådan oenighet och
missbelåtenhet skulle uppstå bland insättarne, att det blefve nästan
omöjligt för sparbanksstyrelsen att tillfredsställa dem alla.

Dä jag derjemte är öfvertygad, att den tanke, som uttalats i
denna och 31 § af förevarande lagförslag om Konungens beMlningshafvandes
pröfningsrätt, icke är af beskaffenhet att kunna tillfredsställa
allmänheten, skall jag, som sagdt, instämma med den siste talaren och
yrka bifall till hans förslag.

Herr Falk: Herr talman! Den idé, som framkastats af den ärade
talaren på stockholmsbänken om den uppkomna vinstens fördelning
bland insättarne, medgifver jag skulle vara ganska god, om den blott
vore möjlig att realisera, men för min del ser jag ingen möjlighet

31 Nso 42.

Oasdageu den 11 Maj, e. m.

härför. För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att sfårst&Rtr.förslagtill
•delen af vinsten under alla förhållanden kommer insättarne till godo la3 de
i form af ökade räntor, tv ingen styrelse lär'' val för att öka spar- ap"iu)”i''er
bankens inkomster eller dess reservfond föra lägre inlåningsränta, än (förts)
-som är nödvändigt för att hålla sparbanken fullt solid. ''

Den andre talaren i ordningen påstod, att det vore ett alldeles
obehörigt tvång, som skulle utöfvas mot hufvudmän och direktioner,
genom den magt och myndighet, som i detta fäll tillerkänts Konungens
befallningshafvande. Jag hyser dock ingen tvekan att godkänna
detta, stadgande, ty Konungens befallningshafvandes magt är helt enkelt
inskränkt till att pröfva, om beslutet öfverensstämmer med föreskrifterna
i denna paragraf och sparbankens reglemente. Det har
sagts — jag mins icke om det var offentligt eller om jag hört det
enskildt — att Konungens befallningshafvande skulle kunna neka att
godkänna ett i laga ordning fattadt beslut. Nej, visst icke! Den
enda rätt, Konungens befallningshafvande eger, är att tillse, om dispositionen
öfverensstämmer med lag och reglemente. Då jag sålunda
icke kan finna, att något tvång härigenom kan utöfvas, ser jag icke
heller något hinder för att antaga paragrafen oförändrad.

Herr Wester: Jag är alldeles förekommen af den siste talaren.

Jag vill endast säga, att enligt denna lag har Konungens befallningshafvande
icke att pröfva annat än om sparbanksstyrelsens beslut öfverensstämmer
med lagen och sparbankens reglemente, och har sålunda
icke att ingå i pröfning, om det eller det ändamålet är allmännyttigt
eller ej.

Af denna anledning yrkar jag bifall till paragrafen.

Herr Jonson i Fröstorp: Herr talman, mine herrar! Då det
föreliggande lagförslaget är upprättadt af en komité, granskadt af
öfverstäthallareernbetet och Konungens befallningshafvande i riket,
godkåndt af högsta domstolen, Kongl. Maj:t och nu slutligen äfven af
lagutskottet, samt redan antaget af Första Kammaren, hemställer jag
till herrarne, om det kan vara lämpligt, att så länge draga ut på
diskussionen. Vi räkna redan den 11 maj och hafva snart den 12, och
då ännu så många vigtig» frågor föreligga till behandling, tillåter jag
mig att till de ledamöter, som begära ordet gång på gång i samma
fråga, ställa den^ vänliga anhållan, att de måtte inskränka sina anföranden,
hvilka för öfrigt icke tjena något till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sjö: l)å jag under förmiddagens lopp uttalade mina be tänkligheter

angående nu förringande paragraf och framhöll, att
Konungens befallningshafvande möjligen icke skulle i ett eller annat fall
bifalla understäldt förslag åt spar bankostyrelse om användande af sådana
belopp, som öfverstege tio procent af insättarnes kapitalbehållning,
svarades af eu ledamot i lagutskottet, att detta stadgande kunde
vara åt mycken nytta för styrelseledamöterna, ty derigenom erhölle
de mer säkerhet för sina beslut i dylika fäll. — Fn annan talare,
äfven lian medlem af lagutskottet, yttrade, att i detta fall icke till -

N:o 42. 32

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Rot.förslag rä/komme Konungens befallningshafvande annat än att pröfva af stylag
angående rejsen ingifna, beslut, och är det verkligen så, som han sade, att det
sparbanker tillkommer Konungens befallningshafvande annat än en dylik

(Forts) pröfningsrätt — hvad han menade i annat afseende, har jag icke
°r '' klart för mig — så kan dock, såsom jag fattade det, Konungens befallningshafvande
lägga besluten i papperskorgen eller på dylikt sätt
dermed förfara. Min enskilda mening härom är emellertid den, att
Konungens befallningshafvande skall afgifva utlåtande öfver sparbanksstyrelsens
beslut angående anslags beviljande för nyttiga ändamål;
och jag befarar att sådana utlåtanden måhända mången gång skola gå
i en rigtning, som icke alltid blifver den bästa. Under sådana förhållanden
önskar jag helst, att man stryker paragrafens senare del,
och instämmer derför med herr Bokström i hans yrkande, att sista delen,
börjande med orden »Hufvudmännens beslut» må helt och hållet
utgå.

Herr Linder: På den till mig direkt framstälda frågan svarar

jag, att det förefaller mig icke i ringaste mån konstigt att låta vinstmedlen
komma insättarne till del. Man behöfver blott göra såsom i
rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna, der vinsterna fördelas proportionerligt
mellan insättarne.

Herr Lasse Jönsson: Jag vill till en början anmärka, att så dana

yttranden, som en föregående talare hade, äro olämpliga och
tjena ingalunda till att förkorta diskussionen.

Vidare vill jag gent emot honom framhålla, att det icke är något
skäl, att Första Kammaren antagit lagen, ty om Andra Kammaren
fattar olika beslut, kan sammanjemkning komma att ske.

Hvad herr Linders yttrande beträffar, så är det icke alltid de
små och fattiga, som insätta medel i sparbanken, utan det kan äfven
vara förmögnare personer. Jag känner till en kyrka, som har öfver
60,000 kronor insatta i en sparbank.

För öfrigt böra låntagarne vara lika berättigade som insättarne
att få del af vinsten, ty de betala räntan, hvaraf vinsten uppstår, och
äro i många eller kanske de flesta fall i sämre ekonomisk ställning
än insättarne.

Vidkommande herr Bokströms anförande, instämmer jag till fullo
med honom, att sista delen af paragrafen bör utgå. Det kan finnas
många saker, som en sparbanksstyrelse anser allmänt nyttiga, men
Konungens befallningshafvande kan hafva eu annan uppfattning. Jag
känner till sparbanker, som stiftat stipendiefond för mindre bemedlade
studerande o. s. v. 1 sådana och många likartade fall kan eu sparbanksstyrelse
anse ändamålet allmännyttigt, men Konungens befallningshafvande
vara af annan mening och stryka anslaget, äfven om
sparbanken förut haft sitt reglemente faststäldt af Kongl. Maj:t. —
Och hvad behöfs detta stadgande, när det i 20 § heter:

»Har någon del af sparbanks vinst blifvit använd på annat sätt,
än 15 § medgifver, åligger dem, som i beslutet derom deltagit, att, en
för alla och alla för en, till sparbanken återgälda hvad sålunda blifvit
obehörigen utbetaldt.»

e. m.

Onsdagen den 11 Maj,

33 Jf:o 42.

ett sådant stadgande finnes, anser jag det onödigt att i dexmtiKör. fårsingtUl
paragraf föreskrifva, att styrelserna hvarje år, och i hvarje fall, skola W angående
fråga Konungens befallningshafvande, om de i nåder tillåta dem att sParbanker
använda af detta öfverskott till det eller det. m'' m''

Jag instämmer med herr Bokström. (Forts.)

Herr Lundberg: Med anledning åt hr Westers anförande ber
Ja§> Jå erinra, att, da paragrafen föreskrifver, att Konungens befallningshafvande
har att pröfva, huru vida beslut om användande af
öfverskottsmedel öfverensstämmer med föreskrifterna i denna paragraf
och sparbankens reglemente, är det ju uppenbart, att pröfningen skall
jemväl afse, huru vida det ändamål, hvartill någon del af sådana medel
skulle användas, verkligen vore att anse såsom »välgörande eller
allmännyttigt»; och härvid kunde ju ofta uppfattningen bero på godtycke
samt Konungens befallningshafvandes eller eu landsekreterares
eller länsnotaries omdöme komma att stå i strid med direktörerna och
hufvudmännen i en sparbank. Bestämmelse, som skulle föranleda härtill,
anser jag icke vara befogad. Om en sparbanks direktion och hufvudmän
under tiotal, tjugu eller trettio år bidragit till den ställning
sparbanken har, så att reservfonden uppginge till 15 procent öfver
insatta medel, vore det väl icke för mycket begärdt, att dessa hufvudman
ock finge ^ bestämma om användandet af öfverskottsmedlen för
ändamål, de ansage för »välgörande» eller »allmännyttiga».

På grund häraf förnyar jag mitt instämmande uti herr Bokströms
yrkande.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! mine herrar! Då

ett par* talare, som under förmiddagen yrkat afslag å lagen och nu
på senare delen af denna paragraf, behagat citera ett yttrande, som
jag både på förmiddagen, vill jag blott fråga dessa herrar: är det deras
mening, att sparbänksstyrelseledamöterna skola handla i strid med
denna lag och gällande reglemente? År det deras mening, då kunna
vi stryka nu omtvistade bestämmelse. Men är det icke deras mening,
utan vilja de, att sparbauksdirektionen skall hålla lag och författningar’,
då kan denna bestämmelse gerna stå qvar.

Nu heter det i 15 § af lagförslaget:

»All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till
en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att,, när reservfonden eller, der förbehåll om tillskjuten
grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet
af grund- och reservfonderna ofverstiger tio procent af insättarnes
behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må, efter det
sparbankens styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, att
öfveiskottet skall användas för väckande och underhållande hos mindre
bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet eller ock, der reglementet
sådant uttryckligen medgifver, för välgörande eller allmännyttigt
ändamål.»

Och i 20 §: »Har någon del af sparbanks vinst blifvit använd

på annat sätt, än 15 § medgifver, åligger dem, som i beslutet derom

Andra Kammarens Prot. 1892. K:o 42.

3

Kso 42. 34

Onsdageu den 11 Maj, e. m.

Hur.förslag ni/deltagit, att, en för alla och alla för en, till sparbanken återgälda hvad
lag angående sålunda blifvit obehörigen utbetaldt.»

sp"ba”ker Då så väl det yrkande, som nu är gjordt, som den nuvarande lagen
(Forts) äx sådan, att Konungens befallningshafvande kan säga, att det ändamål,
hvartill sparbanksstyrelsen användt medlen, icke är »allmännyttigt»,
hvadan styrelsen skall återbetala medlen, så tror jag för min

del, att styrelseledamöterna skola erhålla mer trygghet, om deras beslut,
huru medlen skola användas, blifva af Konungens befallningshafvande
pröfväde.

Jag skall på grund af hvad jag anfört be att tå yrka bifall till
paragrafen oförändrad.

Herr Edelstam: Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande

utaf herr Petersson i Hamra. Han uttalade nemligen den fruktan, att
någon utdelning icke kunde på lämpligt sätt ske till de mindre bemedlade.
— Jag har sjelf varit ledamot af styrelsen för Nyköpings
sparbank och vet derför af erfarenhet, att detta mycket val går för
sig. Sedan åtskilliga år har i denna sparbank utbetalts vissa belopp
till de flitigaste insättarne under året, dock så att icke samma personer
år efter år erhållit af dessa medel, utan olika för hvarje år. Detta
har väckt allmän belåtenhet.

Jag vill begagna tillfället att samtidigt hemställa till kammaren
att paragrafens sista punkt måtte få qvarstå, ty den synes mig
lämplig.

Herr Svensson från Karlskrona: Man får väl antaga, att till

styrelseledamöter för sparbankerna väljas sådana personer, som hafva
förtroende i den ort, de tillhöra, och då § 20 i detta lagförslag har
sådana bestämmelser, som der finnas, eller att om »någon del af sparbanks
vinst blifvit använd på annat sätt, än 15 § medgifver, åligger

dem, som i beslutet derom deltagit, att, en för alla och alla för enr
till sparbanken återgälda hvad sålunda blifvit obehörigen utbetaldt»,
måste man väl förutsätta, att dessa styrelseledamöter och hufvudmän
noga pröfva, innan de tätta beslut om användande af vinsten. För
min del anser jag att de i detta fall icke böra stå under Konungens
befallningshafvaudes förmynderskap. Det kan verkligen, såsom förut
här blifvit yttradt, nästan vara en smakfråga, huru vida de ändamål,
hvartill medlen användas, äro att betrakta såsom allmännyttiga eller
icke.

Herr talman, jag skall be att få förnya det yrkande, jag gjorde,
då jag instämde med herr Bokström.

Herr Bokström: Det är med föranledande af eu direkt upp fordran

utaf en ledamot i lagutskottet, jag tegärt ordet.

Jag har alldeles icke gjort något yrkande, att bestämmelserna
om öfverskottsviustens disponerande för allmänna ändamål skulle förändras,
ej heller att sparbankernas hufvudmän skulle fritagas från förbindelsen
att ansvara för obehörigt användande åt vinstmedlen eller
att dessa bestämmelser icke skulle behöfva efterlefvas. Jag har blott
yrkat, att sparbanks förtroendemän fortfarande skulle få hafva den

35 Jf:o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

dispositionsrätt de haft öfver den vinst, som är en produkt af derasÄ<»-/o>s%n''tt
oaflönade arbete, och att Konungens befallningshafvandes förhållande la9 an9"ende
med afseende å denna disposition måtte blifva sådan den nu är. — sparbanker
Konungens befallningshafvande har till embetsåliggande att antingen
sjelf eller genom ombud hvarje år taga kännedom'' om sparbankernas
ställning, protokoll och handlingar. Derigenom erhåller Konungens
befallningshafvande underrättelse, om någon obehörig disposition sker,
och med anledning deraf kan Konungens befallningshafvande framdeles
lika väl som hittills i fall af behof vidtaga åtgärder. Konungens
befallningshafvandes befogenhet har hittills icke sträckt sig till att
sjelf pröfva saken, utan Konungens befallningshafvande har haft
skyldighet att hänvisa till domstol, som haft att döma.

Efter denna lag deremot skall Konungens befallningshafvande
sjelf pröfva i saken, och för min del anser jag detta icke vara lämpligt.
Må man icke förgäta, att den yttersta orsaken till att vår sparbanksrörelse
nått en så hedrande utveckling, liar varit det intresse för
saken, som funnits i orterna och som föranledt en mängd personer
att oegennyttigt åt sparbankerna egna tid och krafter. Det har uttalats
från flera håll, att sparbankerna nu skola inrangeras under Konungens
befallningshafvandes öfverförmynderskap, och den här föreslagna
bestämmelsen, som icke visats vara af något som helst behof
påkallad, synes verkligen vara egnad att gifva stöd åt ett sådant tal.

Det varma intresse för sparbankssaken, som fortfarande torde vara behöfligt,
skall derigenom icke vinna i styrka, och enligt min mening
är svenska folket icke så sinnadt, att det i längden lider ett kontrollerande
ingripande från myndigheternas sida, som icke visat sig vara
i minsta mån behöfligt.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr vice talman! Jag skall bedja

att få till fullo instämma i hvad lagutskottets försvarare här hafva
yttrat. För min del tror jag, att det är alldeles nödvändigt att hafva
i lagen dessa bestämmelser, då det blir fråga om att utdela af vinstmedlen,
när dessa med mer än 10 procent öfverskjuta insättarnes fordringar
i sparbanken. Jag skall derjemte bedja att få påvisa nödvändigheten
häraf med ett litet exempel.

I den ort, jag tillhör, finnes en större sparbank. För några få år
sedan önskade ordföranden i denna sparbank att få en telefon till sitt
hem. Han meddelade antagligen detta för någou eller några af bankens
styrelsemedlemmar och följden blef, att det anlades eu telefonlinie
från sparbankslokalen till ordförandens hemvist, hvilka båda ställen
äro belägna närmare 1,5 mil från hvarandra. Kostnaden härför bestriddes
af sparbankens medel till en ganska betydlig summa. Det är
numera tre eller fyra år sedan detta skedde, men ännu har jag icke
hört omtalas, att Konungens befallningshafvande i anledning häraf
gjort någon anmärkning.

Jag anser derför, att i lagen bör inkomma hvad af utskottet i
denna paragraf föreslagits, till hvilket jag för min del yrkar bifall.

Herr Falk: Då ett par talare anmärkt, att bestämmelsen i § 15

att Konungens befallningshafvande skall se till, att beslutet öfverens -

?i:o 42. 36

Onsdagen den ll Maj, e. m.

Rör. förslag instämmer med föreskrifterna i denna paragraf och sparbankens reglera?
angående mente skulle vara öfverflödig, derför att i 20 § står, att de, hvilka
sparbanker deltaga, j beslut, att sparbanks vinst användes »på annat sätt än 15 §
T\ medgifver», få sjelfva betala, hvad som i detta hänseende blifvit »obe ^

°r 8‘ hörigen utbetaldty ber jag endast att få fästa dessa talares upp >

märksamhet uppå, att detta är två helt och hållet skilda saker. Det
står i 15 §, att sparbanks vinst icke får till något ändamål användas,
förrän den öfverstiger »10 procent af insättarnes behållning», och de
beslut, som fattas i strid häremot, skola af Konungens befallningshafvande
heifras.

Herr talman! Jag beder att få yrka bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner l:o) på godkännande
af paragrafen oförändrad; 2:o) på godkännande af densamma
med den af herr Linder föreslagna ändring; och 3:o) på bifall till herr
Bokströms ändringsförslag. Herr talmannen fann den förstnämnda
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef likväl
begärd, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits bifall
till herr Bokströms ändringsförslag, nu blef uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren antager 15 § i föreliggande lagförslag,
sådan paragrafen af lagutskottet föreslagits, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt paragrafen med den af herr
Bokström föreslagna ändring.

Omröstningen visade 126 ja och 60 nej; hvadan paragrafen af
kammaren godkänts sådan den af utskottet föreslagits.

§ 16 innehöll följande stadgande:

I sparbank skola föras följande böcker:

kassabok, som föres i två exemplar och af särskilda personer;
afräkningsbok, som för hvarje insättare utvisar insatta och uttagna
belopp samt hans tillgodohafvande;

låneboh, som upptager de af sparbanken utlemnade lån, derå inbetalda
räntor och gjorda afbetalningar samt för lånen stål da säkerheter; register

å sparbankens gäldenärer, hvilket vid hvarje gäldenärs
namn angifver dennes samtliga förbindelser till sparbanken, vare sig
såsom hufvudgäldenär eller löftesman; samt

kapitalbok, upptagande sparbankens tillgångar och skulder vid

37 N:o 42,

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

hvarje års början och slut; varande sparbanks styrelse obetaget att,Rör. förslag till
efter ty pröfvas lämpligt, låta föra äfven andra böcker. l"9 angående

Bokslut skall upprättas för kalenderår och fullständigt utvisa spar- sPa’’ba’''ke’
bankens ställning. (Forts )

Konungens befallningshafvande eger, der så aktas nödigt, att meddela
föreskrift angående sättet för räkenskapens förande och afslutande.

Sparbanks styrelse är pligtig att senast en månad efter bokslutets
upprättande afgifva statistisk redogörelse angående sparbanken och dess
rörelse jemlikt de föreskrifter, Konungen kan låta utfärda.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Svensson i Rydaholm: Jag skall bedja att i sista stycket
•af denna paragraf få föreslå en liten förändring.

Der står, att »sparbanks styrelse är pligtig att senast en månad
efter bokslutets upprättande afgifva statistisk redogörelse angående
sparbanken och dess rörelse jemlikt de föreskrifter, Konungen kan låta
utfärda». Nu kan det hända, att, när revisionen kommer, den påpekar
åtskilliga fel, som ovilkorligen måste rättas. Om då den statistiska
redogörelsen redan är afgifven, är det icke säkert, att den är rigtig.

Väntar man deremot, tills revisionen afslutats, har man större anledning
tro, att de statistiska uppgifterna blifva tillförlitliga.

Jag yrkar derför, att i stället för orden »boksluts upprättande» det
måtte insättas orden revisionens afslutande. Således skulle sista stycket
få följande lydelse: »Sparbanks styrelse är pligtig att senast eu månad
efter revisionens afslutande afgifva statistisk redogörelse angående
sparbanken och dess rörelse jemlikt de föreskrifter, Konungen kan låta
utfärda».

Herr Lundberg instämde häruti.

Herr Bengtsson yttrade: Ehuru jag icke under diskussionen i

förmiddags yttrade mig vid behandlingen af 1 § i nu föreliggande betänkande,
så berodde detta icke derpå, att jag godkänner förslaget.

Tvärt om fruktar jag för, att man lagstiftar allt för mycket och att
lagstiftningen går i den rigtning, att våra nuvarande sparbanker komma
att aftyna.

Jag anser, att våra sparbanker hittills uträttat mycket godt på de
orter, der de uppstått, men jag tror icke, att de hafva råd att utgifva
stora summor i och för skötseln af sina angelägenheter, utan dessa
hafva hittills fått skötas af personer, som intressera sig för saken.

Om man nu lagstiftar för mycket och ställer dessa personer nära nog under
Konungens befallningshafvandes förmynderskap, så fruktar jag för, att
intresset hos dem för våra sparbanker helt och hållet kommer att försvinna.
Jag kan icke föreställa mig, att man behöfver gå så långt i
lagstiftning, som i nu föredragna paragraf föreslagits. Man har der
först uppräknat, hvilka böcker som skola föras vid en sparbank, och
sedermera bar man till paragrafen tillagt ett moment, som innehåller,
att »Konungens befallningshafvande eger, der så aktas nödigt, att meddela
föreskrift angående sättet för räkenskapens förande och afslutande».

N:0 42. 38 Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Rör. förslag Detta synes mig vara att ställa de personer, som sköta sparbankernas
lag angående angelägenheter, under för strängt förmynderskap.

En talare på kalmarbäuken yttrade i förmiddags, att det vid
”01™'') månget tillfälle kunde vara bra att stå under Konungens befallningshafvandes
förmynderskap. Jag tycker deremot icke, att man bör ställas
under förmynderskap, då man hunnit till myndig ålder, för så vidt
man sjelf förstår sköta sina angelägenheter. Jag tror i detta fall, att
sparbanksstyrelserna kunna vara lika lämpliga att meddela de föreskrifter,
som erfordras för en banks behöriga skötande, som de onibud,
hvilka Konungens befallningshafvande skola utse. Hade man någon
säkerhet för, att dessa af Konungens befallningshafvande utsedda ombud
vore fullt kompetenta i bokföring, då vore härom icke mycket att säga,
men erfarenheten har visat motsatsen. Härtill kommer, att Konungens
befallningshafvande det ena året kan hafva ett ombud, som säger:
»På det och det sättet skola herrarne sköta sina räkenskaper», och ett
annat år ett, som säger: »Nej, detta duger icke. Så och så skola
räkenskaperna skötas». På detta sätt blifver en sparbanksstyrelse af
Konungens befallningshafvandes ombud endast trakasserad.

Af en föregående talare har yrkats, att sista stycket i denna paragraf
skulle få en annan lydelse, än den utskottet föreslagit. Jag skall
häri bedja att få instämma med honom, att äfven jag tror, att för afgifvande
af den statistiska redogörelsen en månad »efter bokslutets
upprättande» är alldeles för kort tid och att följaktligen i detta hänseende
bestämmelsen i sista momentet är olämplig.

Jag yrkar alltså att båda de sista styckena skola ur paragrafen
utgå.

I detta yttrande instämde herrar Göransson, Olsson i Ornakärr,
Andersson i Hamra och Iiydberg.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Hamra: Jag skall bedja att få instämma så val
med den förste talaren, herr Svensson, i hans yrkande om förändring
i sista momentet af orden »efter bokslutets upprättande» till »efter
revisionens afsilande», som med den siste talaren, herr Bengtsson, som
yrkat uteslutande af det näst sista momentet i den förevarande paragrafen.
Jag tycker att, då det är så i detalj bestämdt, huru räkenskaperna
skola föras, bör det vara tillräckligt. De skäl, som den siste
talaren anförde, voro också så starka, att jag, som sagdt, anser, att
man på grund af dem kan yrka bifall till uteslutande af nämnda
moment.

Likaså tycker jag, att den bestämmelse, som förekommer i andra
raden af 16 § om »kassabok som föres i 2 exemplar och af särskilda
personer», är väl mycket detaljerad. Jag vill icke säga, att det är
obehöfligt att föra kassabok i 2 exemplar, men i landsortssparbankerna
— åtminstone i den bank, der jag arbetar — tillgår det så, att det
föres en kassabok, och vid sammanträdena hafva styrelseledamöterna i
de olika kommunerna särskilda längder, der de anteckna dem, som insatt
eller uttagit penningar och qvittera i de böcker, som de hafva.

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

39 N:o 42.

Dessa längder inläggas genast vid sammanträdets slut, under styrelsens^ r. förslag till
lås, i baukens kassahvalf och vid revisionen jemföras desamma medlag an9ående
kassaboken. Om nu ett sådant sätt att föra räkenskaperna icke skulle spa^ ^ er
godkännas, blefve man tvungen att för deras skötande aflöna eu tjenste- (Fort»)
man till, utom den som finnes. Det blefve både kostsamt och besvärligt,
det är jag öfvertygad om. Jag skulle derför helst önska, ehuru
jag icke vill framställa något yrkande derom, att det i stället bestämdes,
att det skulle vara en kassabok jemte kontrollräkning, som fördes af
särskild person. Kontrollräkningen skulle då hafva samma ändamål
som andra exemplaret af kassaboken. Men det blefve något helt annat
än att hafva 2 särskilda kassaböcker. Jag förstår, att hela denna lag
är skrifven med hänsyn tagen till förhållandena i de större städerna,
der det sitter ett större autal ledamöter i banken. Men det kan icke
gå till på samma sätt i de små bankerna. Denna bestämmelse skulle
blott komma att för dem försvåra arbetet.

Jag har endast sagt detta för att påvisa, huru svårt det skulle
blifva för de små sparbankerna att iakttaga paragrafens bestämmelse
angående »kassabok», men jag vill i detta hänseende icke göra något
yrkande.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall bedja att få instämma
med herr Jöns Bengtsson, då jag liksom han tror, att detta moment
om Konungens befallningshafvandes rätt att meddela föreskrifter angående
sättet för räkenskapernas förande och afslutande bör utgå. Jag
tror, att detta stadgande skulle komma att göra omak och att det
derför, som sagdt, bör utgå ur paragrafen.

Hvad den andra frågan beträffar eller ändringen i sista momentet
af orden »efter bokslutets upprättande» till »efter revisionens afslutande»,
tror jag den icke är af någon betydenhet. Men jag skall
icke motsätta mig denna ändring, om kammaren vill besluta den.

Herr Wester: Det är icke sagdt, att, derför att det är före skrifvet,

hvilka böcker skola föras i en sparbank, dessa böcker äfven
komma att föras sä, att man får ett tydligt och klart begrepp om
bankens ställning. Derför har i 16 § lemnats Konungens befallningshafvande
rätt att meddela föreskrift angående sättet för räkenskapernas
förande. Yi hafva på förmiddagen hört, att i sparbanker förekommit
ett sådant bokföringssätt, att man icke af det kunnat se ställningen,
äfvensom att Konungens befallningshafvande föreskrifvit ändring, men
att sådan icke vidtagits, emedan bankstyrelsen förklarat, att det vore
obehöflig!. Och i sådant fall synes Konungens befallningshafvande
böra hafva rätt att icke allenast utöfva kontroll, utan ock att göra
den effektiv.

Det har vidare sagts, att de ombud, som Konungens befallningshafvande
utsett för att inspektera sparbankerna, icke skulle ega nödiga
qvalifikationer dertill. En sådan insinuation, som icke har stöd af
något bevis, vill jag icke fästa mig vid, men jag får erinra, att, om
någon af dessa inspektörer till Konungens befallningshafvande hemställer
om ändring i något fall, det icke blir inspektören, utan Konungens
befallningshafvande, som efter pröfning kommer att meddela nödig

iN:0 42. 40

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Kår.förslag(länsedd föreskrift. Och jag är öfvertygad, att Konungens befallningshafvande
dervid handlar med sådan omsigt, att talarens på malmöhusSpaJt
a* er bänken farhågor visa sig fullkomligt ogrundade.

(Forts.) L)et har nämnts, att detta stadgande om Konungens befallnings hafvandes

pröfuingsrätt skulle åstadkomma utgifter, men jag kan icke
förstå, att utgifterna skulle blifva större, om bokföringen sker på ett
klart och lättfattligt sätt, än om den ordnas så, att man ej får insigt om
bankens ställning.

Hvad åter beträffar anmärkningen mot sista momentet angående
afgifvande af statistisk redogörelse rörande sparbankerna och det yrkande,
som gjorts, att orden »efter bokslutets upprättande» skulle förändras
till »efter revisionens afslutande», vill jag icke sätta mig mot
en sådan förändring, men jag vill, som sagdt, yrka på bibehållande
af det moment, som ger Konungens befallningshafvande rätt att meddela
föreskrift angående sättet för räkenskapernas förande och afslutande.

Herr Broström: Det har redan förut i dag på förmiddagen

blifvit erinradt derom, att det för närvarande icke finnes någon föreskrift
om bokföringen i sparbank. Det synes mig då alls icke vara
obilligt, att eu sådan föreskrift lemnas, när hvar och eu, som är skyldig
att göra anmälan till handelsregistret, äfven är pligtig att fora
vissa uppgifna böcker, och det vid ganska högt ansvar. De böcker,
som i denna paragraf äro föreslagna att af sparbank föras, äro på det
hela desamma, som det åligger hvarje industriidkare eller liten handlande
att föra. Det är endast låneboken och registret, som äro för
sparbank tillagda. Deremot finnes i näringsfrihetsförordningen föreskrifvet,
att industriidkare och handlande skola föra brefbok, hvilket
ej är föreskrifvet för sparbanken.

Det synes mig vara af stor vigt, då det visat sig, att det finnes
sparbanker, som icke föra sina böcker ordentligt eller uppgöra ett ordentligt
bokslut, att en sådan föreskrift blifver lemnad, och att äfven
kontroll öfver densamma kommer att bestämmas.

Det yttrades af en talare, att den kontroll, som genom utsedde
ombud komme att utöfvas af Konungens befallningshafvande, skulle
blifva olidlig, emedan ett sådant ombud icke skulle förstå, huru eu
bokföring rätteligen skulle vara ordnad och man således af detta ombud
skulle få än den ena föreskriften, än den andra. Men jag beder
att få fästa uppmärksamheten uppå, att det icke är ombudet, som utfärdar
föreskrifter, utan Konungens befallningshafvande, och jag förmodar,
att Konungens befallningshafvande komma att pröfva sina
ombuds framställningar, innan de utfärda några påbud.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till paragrafen i dess
helhet.

Herr Collander: Denna paragraf anser jag vara en af de vig tigaste,

ty den säkrare kontroll, som härigenom kan ernås å bankens
förvaltning, är icke blott af vigt för allmänheten utan äfven för bankstyrelsen
gent emot dess tjensteman. Jag tror derför, att man icke
kan hafva skäl att påyrka någon inskränkning i antalet af de böcker,

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

41 Ji:o 42.

som skola föras i sparbank. Särskild! bör man lägga stor vigt uipph,ltör.förslagtUf
att registerböcker föras; ock bestämmelsen att Konungens befallnings-^ an9ående
hafvande bör ega att, der så aktas nödigt, meddela föreskrift om sättet spa^b™ker
för räkenskapens förande och afslutande är också alldeles nödvändig, (Forts*)
emedan böcker kunna föras och afslutas på mycket olika sätt. Icke
heller kan jag finna, att den föreslagna tiden af eu månad efter bokslutets
upprättande för afgifvande af den statistiska redogörelsen är
för kort. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag, nyfiket jag
anser i detta fall likasom i alla de öfriga delarne af denna lag vara
väl affattadt.

Herr Biilow: Jag har förundrat mig öfver den mängd af finansministrar
in spe, som finnas i denna kammare. Då jag emellertid
som mest beundrade dessa herrars öfverlägsenhet i finansfrågor, kom
herr Gumaelius och påstod, att de fleste talare icke gjort sig fullt reda
för hvad frågan gälde! Sedan uppträdde en annan talare och sönderref
en af de vigtigaste paragraferna i förslaget, till den grad att det
blifvit omöjligt att af lemningarna göra en paragraf, som innehöll sundt
förnuft. Men detta oaktadt fick man, när denne talare slutat med att
yrka bifall till sitt förslag, höra en mängd instämmanden.

Jag har velat framhålla, att i denna kammare finnes ett stort
parti, som önskar få eu starkare kontroll öfver sparbankerna, och jag
tillhör detta parti. Vi vilja hafva förslaget genomfördt oförändradt,
sådant detsamma föreligger. Herrarne hafva nu i tre voteringar
pröfvat sina krafter med oss, men ändock funnit, att vi äro herrarne
öfverlägsna. Det kan derför vara öfverflödigt att härom hålla långa tal.

Jag yrkar bifall till 16 § oförändrad.

Herr Bengtsson: Jag ber att få ändra mitt förra yrkande der hän,

att jag instämmer i herr Svenssons redaktionsförslag beträffande
sista punkten och anhåller, att endast näst sista punkten må utgå.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de särskilda yrkanden, som derunder
förekommit, Slef paragrafen af kammaren godkänd i oförändradt skick.

§§ 1^-20.

Godkändes.

§ 21 var enligt utskottets förslag så lydande:

Konungens befallningshafvande har att öfva tillsyn öfver sparbank
och för sådant ändamål sjelf eller genom ombud verkställa undersökning
af sparbankens förvaltning, dervid sparbankens räkenskaper, protokoll,
kassa och låuebandlingar skola af styrelsen hållas tillgängliga.

Sådan undersökning må, när Konungens befallningshafvande pröfvar
nödigt, ske antingen genom deltagande i den årliga revisionen af
sparbankens förvaltning och räkenskaper eller ut&u samband med revi -

N:o 42.

Mor.förslag til
lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

42 Onsdagen den 11 Maj, e. m.

‘sioiien; dock att undersökning af hvarje sparbank skall ega rum minst
en gång årligen. Verkställes undersökningen genom Konungens befallningshafvandes
ombud, åtnjuter ombudet arfvode af allmänna medel
efter de grunder, Konungen stadgar.

Hafva hufvudman eller styrelse fattat beslut, hvilket står i uppenbar
strid med lag eller det för sparbanken gällande reglemente eller
eljest finnes medföra våda för sparbankens säkerhet eller kränkning
af insättares rätt, må Konungens befallningshafvande förbjuda verkställighet
af beslutet. Konungens befallningshafvande må ock förelägga
sparbanks hufvudman eller styrelse att, i händelse beslut af nyss
omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, der så ske
kan, så ock att fullgöra hvad dem enligt lag och reglemente åligger,
äfvensom att eljest vidtaga åtgärd, som Konungens befallningshafvande
för betryggande af insättares rätt funnit nödigt att föreskrifva, Konungens
befallningshafvande i sistnämnda fall dock obetaget att, om förhållandena
dertill föranleda, låta på sparbankens bekostnad verkställa
sådan åtgärd.

Sker svårare afvikelse från denna lag eller från sparbanks reglemente,
och varder ej den anmärkta afvikelse!! inom förelagd tid rättad,
ankommer det på Konungens befallningshafvande att förbjuda fortsättning
af sparbankens verksamhet.

1 fråga härom anförde:

Herr Alexanderson: I slutet af 21 § 3 mom. hemställer utskottet.
att Konungens befallningshafvande skulle ega rättighet att
äfven »eljest vidtaga åtgärd, som Konungens befallningshafvande för
betryggande af insättares rätt funnit nödigt att föreskrifva; Konungens
befallningshafvande i sistnämnda fall dock obetaget att, om förhållandena
dertill föranlada, låta på sparbankens bekostnad verkställa
sådan åtgärd». — Man kan ej, om man vill uttrycka sig försigtigt,
tydligare formulera qvasi-envälde åt Konungens befallningshafvande i
hithörande frågor. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
säger likväl å sidan 45 i den kongl. propositionen, i fråga om Konungens
befallningshafvandes pröfningsrätt i annat fall, följande anmärkningsvärda
ord: »Jag finner i allt fall betänkligt, att en myndighet

erhåller rätt att förqväfva en med iakttagande af alla laga former tillkommen
inrättning, helst då densamma måste presumeras hafva ett
filantropiskt syfte och förutsätter vissa uppoffringar af stiftarne».

Kunna nu verkligen dessa af herr finansministern uttalade åsigter
anses vara konseqvent genomförda i tillämpningen, då en så betänklig
magt och myndighet inrymmes åt Konungens befallningshafvande i
slutet af detta 3:e moment och utan vidare egentlig regulator, än hvad
Konungens befallningshafvande »finner nödigt»? Vi hörde åt herr
Gunnel i us på förmiddagen, att vissa orters sträfvanden att inrätta folkbank
och dylik penninganstalt underkänts af Konungens befallningshafvande
och att Kongl. Maj:t gifvit sina befallningshafvande rätt i dess beslut
härutinnan. Vi erforo äfven då af herr finansministern, att han fann
stadgandena specielt uti detta klandrade moment alldeles förträffliga,
och torde man deraf kunna draga någon slutsats, hvad utgång en

Onsdagen deu 11 Maj, e. m.

43 JfM) 42.

klagan öfver ett vid allt envälde dock möjligt missgrepp från Konun-Äov./örs/aguia
gens befallningshafvandes sida verkligen kommer att få. tn3 angående

Kan någon tro, att dessa rader i slutet af 3:e momentet skall i särskild
grad uppmuntra sparbanksrörelsen till ökad lifaktighet och verk- ^rt8'')
samhet? Hvad är det, som gjort sparbankerna så populära bland folket?
År det val vissheten, att Konungens befallningshafvande deröfver
i någon mån hållit sin skyddande och ingripande hand? Nej, för visso
icke! Det är fast mera sparbankernas ursprung, deras barnaskap hos
folket utan allt qväfvande formelt tvång — ett tvång, hvarunder man
ofta får se saken do, trots ett ärligt fäktande för att hålla den uppe.

Det är sannerligen en klen tröst att do efter konstens regler, men
dock do, och drifs »konsten» till den ytterlighet, som i detta moment
åsyftas, ja då är jag rädd att flera med mig kunna i så fall komma
att beklaga förslagets tillkomst trots dess obestridliga förtjenster i flera
hänseenden för öfrig!, och som gjort, att många nu med glädje helsa!
och antagit dess hufvudsakliga innebörd.

Om det enskilda initiativet och iugifvelsen sätter i gång ett företag
och derå erbetar med lif, lust och kraft, kanske offrande på den
goda saken icke blott tid och arbetskraft, utan äfven penningar, men
eu myndighet med lagens rätt tager till sig ledningen, undanskjutande
den ursprungligen imponerande kraften — är det väl då alltid säkert,
att derefter allt blir bättre bestäldt, när blott Konungens befallningshafvande
får rätt att utan alla inskränkningar allsvåldig! reglementera.

År det säkert att hvarje embetsinnekafvare eger större insigt eller
intresse än i detta fall de personer, hvilka för sparbanksidén kanske
offrat mycken tid, arbete och risk? Jag må bekänna, ett det enskilda
intresse, som varit nog kraftigt att ur intet kalla saken till lif, bör
enligt min åsigt hafva minst lika mycket berättigande att af statsmagterna
tillvaratagas, som ett kanske i många fäll mera dekorativt
skydd från myndigheternas sida, hvilket till och med kan verka rent
af förlamande på det lifgifvande enskilda initiativet. I förevarande
sak fruktar jag detta ännu mera, sedan det framkommit antydningar
i syfte derom: »att vi redan hafva tillräckligt många sparbanker, allra
helst sedan postsparbanken tillkommit, som erbjuder eu i allo nöjaktig
placering för allmänhetens besparingar» — postsparbanken, som dock
ifrån många landsorter bortför det kapital, som de vanliga sparbankerna
der låta, upplifvande affärsverksamheten, cirkulera!

Jag har förut framhållit, att förslaget innehåller många obestridliga
förtjenster, men om Kongl. Maj:t eller Första Kammaren skulle
motsätta sig uteslutningen af dessa rader i 3:e momentet, ja, då är det
ej endast de goda sidorna i förslaget, man företrädesvis önskar framgång
åt, utan derjemte eu magtfråga, som åtminstone kan blifva ödesdiger.
Förslaget i öfrigt borde val för denna gång kunna vara nog.

Bifaller emellertid Andra Kammaren detta moment oförändradt, då
blir äfven alla momentets enväldiga bestämmelser ohjelpligt fastlåsta
för en oöfverskådlig framtid; må vi betänka detta, och att deremot
det icke är rimligt antaga, att förslaget i dess helhet faller derpå, att
vi besinningsfullt tänka oss för, innan vi äfven härutinnan riskera att
definitivt bortskänka all bestämmanderätt öfver våra sparbanker —
detta kan tids nog ske framdeles.

Ji:o 42. 44

Onsdagen den ]1 Maj, e. m.

Ror. förslag till Herr talman! Jag yrkar återremiss för omredigering af detta
lag angående moment [ det af mig föreslagna syftet, men är naturligtvis äfven med
SPCm m ^ om beslut, hvarigenom de anmärkta raderna nu genast förkla(Forts’)
ras lltgä Häruti

instämde herrar Lilienberg, Bakström, Andersson i Skeenda
och Thermcenius.

Härefter lemnades ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen
som yttrade: Den talare, som yrkat uteslutande af dessa sista rader i
3:e momentet, har tydligen sjelf misstro i allmänhet till såväl Konungens
befallningshafvandes omdöme som deras moderation vid handhafvande af
deras ansvarsfulla pligt, och jag befarar, att han kanske inger samma
misstro hos en eller annan af kammarens ledamöter, samt derigenom
måhända föranleder, att kammaren eller några, kanske flera, af dess
ledamöter skulle blifva benägna att stryka dessa sista rader.

För min del anser jag emellertid, att detta skulle vara synnerligen
olämpligt. Kongl. Maj:t har tillsatt dessa rader, just emedan han ansett
sig hafva skyldighet att vaka öfver insättares rätt på alla möjliga
sätt. Hvad särskildt detta tillägg beträffar, är det gjordt derför, att
man icke kan i lagen upptaga alla de ingrepp, som af eu sparbanksstyrelse
kunna komma att begås, och af sådan anledning har det öfverlemnats
åt Konungens befallningshafvande att i dylika fall handla
endast efter sitt omdöme. Det står ju för öfrigt alltid vederbörande
fritt att klaga hos Kongl. Magt, i fall någon orätt blifvit begången.
Jag vill såsom exempel på dylika origtigheter eller missförhållanden,
hvilka, såsom jag under förmiddagens debatt angaf, hittills stundom
förekommit och fortfarande kunna förekomma vid våra sparbanker,
utan att lagen kunnat bestämma något egentligt förbud deremot,
nämna vårdslös förvaring af värdepapperen, insättande på origtig räkning
af medlen och dylikt. Det tinnes många dylika missförhållanden,
som ej lämpligen kunna särskildt uppräknas i lagen, men hvilka dock
äro sådana, att de böra beifras. Jag kan icke inse, att fara uppstår,
om man tolkar efter ordalydelsen deuna bestämmelse, att Konungens
befallningshafvande må ock förelägga sparbanks hufvudmän eller styrelse
att — —- —, »äfvensom att eljest vidtaga åtgärd, som Konungens
befallningshafvande för betryggande af insättares rätt funnit
nödigt att föreskrifva; Konungens befallningshafvande i sistnämnda
fäll dock obetaget att, om förhållandena dertill föranleda, låta på sparbankens
bekostnad verkställa sådan åtgärd».

Jag ber att i sammanhang härmed få uppläsa den sista delen af
paragrafen: »Sker svårare afvikelse från denna lag eller från spar banks

reglemente och varder ej den anmärkta afvikelsen inom förelagd
tid rättad, ankommer det på Konungens befallningshafvande att förbjuda
fortsättning af sparbankens verksamhet.» Det föreföll mig, som
om talarens mening icke varit, att denna sistnämnda bestämmelse
skulle utstrykas, och dock utgör denna ett mycket kraftigare verktyg
att använda, då det uppstår svårare felaktigheter. Enligt den förra

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

45 N:o 42.

(Fort9.)

bestämmelsen skulle Konungens befallningshafvande endast förbjudat?<>>./ovs%o7t
den eller den saken, och om vederbörande sparbank sedan ej stälde sig la9 angående
deras föreskrift till efterrättelse, skulle de ega att ålägga den böter.

För min del kan jag deruti icke finna någonting oroande. Jag medger,
att, om man hyser den åsigten, som uttalades af en talare på
förmiddagen, nemligen att allt, som inrymdes åt Konungens befallningshafvande
till öfvervakande af insättarnes bästa, endast är att utvidga
ett obehöfligt embetsmannavälde, då vore det verkligen så godt att
genast rifva sönder lagen. Men jag har funnit af frågans behandling
hittills, att lagen har allt för stora sympatier, för att det skulle antagas.
att kammaren ville på detta sätt omintetgöra lagen. Jag hoppas
derför, att äfven denna paragraf kommer att bifallas, så mycket mera
som jag icke kan förstå, huru kammaren skulle hafva kunnat biträda
åtskilliga af de redan godkända paragraferna, om den ej haft förtroende
för vederbörande och varit öfvertygad att de skola handla efter sin pligt.

Vidare anförde:

Herr West er: Den förste talaren yrkade återremiss af den före liggande

paragrafen. Efter hvad jag hört uppgifvas, har emellertid
Första Kammaren redan fattat beslut om lagen och dervid äfven godkänt
denna paragraf. Under sådana förhållanden kan jag icke förstå
hvad en återrerryss tjenar till. Den kan icke föranleda annat beslut
ifrån utskottet, än en uppmaning till kammaren att i frågan fatta
beslut.

Då jag alltså icke ser, livilket gagn en återremiss skulle medföra,
tager jag mig friheten att, under åberopande i öfrigt af de skäl, som
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nyss anförde, yrka
bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Petersspn i Hamra: Denna paragraf anser jag vara eu

af de vigtigaste i hela lagförslaget, hvarför jag gent emot den förste
talaren vill säga, att det olyckligaste man efter mitt förmenande kunde
göra vore att, sedan alla de föregående paragraferna blifvit oförändrade
antagna, nu göra någon ändring här.

Min öfvertygelse är, att ju starkare kontrollen blir, desto bättre
kommer lagen att verka. Jag anhåller derför att få instämma med
herr Wester i hans yrkande om paragrafens antagande oförändrad.

Herr Alexanderson: Det förefaller mig, som borde man ändock
kunna erkänna, att det yrkande, som jag nyss framstälde, ingalunda
är så alldeles obefogadt, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tyckes anse. Jag har ju härvid endast föreslagit borttagandet
af ett appendix, hvars uteslutande ej kan göra lagen i dess
hufvudsakliga delar i ringaste mån oantaglig, men väl om det qvarstår
göra den osmaklig, enär Konungens befallningshafvande erhållit eu
allt för sväfvande anvisning för sitt ingripande genom hvarjehanda obestämda
åtgärder, utan annan regulator för sitt inskridande, än att
Konungens befallningshafvande så »finner nödigt», men detta kan ju
med fog framkalla misstanke om godtycklighet. — 1 det 4:e momentet

N:o 42. 46

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Rör. förslag till&izr, hvaremot herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade
lag angående sjg väntat, att jag snarare skulle gjort anmärkning, så afses der utSP<m
“m tr tryckligen »svårare afvikelse från denna lag eller reglemente» —
(Korta) således ett preciseradt olagligt förfarande — och der kan då visserligen
Konungens befallningshafvandes inskridande vara väl motiveradt.

Jag återtager emellertid härmed mitt yrkande om återremiss och
hoppas, att kammaren måtte nu genom ett definitivt beslut gifva mig
rätt i min anhållan om uteslutande af anmärkta orden i 3:e momentet.

Herr Elowson: Herr statsrådet och chefen för finansdepartemen tet

uttalade den åsigten, att man borde hysa förtroende för Konungens
befallningshafvande. För min del hyser jag ett sådant förtroende;
men jag anser å andra sidan, att man äfven bör hysa förtroende för
sparbanksstyrelserna, ty om man icke gör detta, så är det icke heller
synnerligen mycket värdt att vi sitta här och lagstifta för dem. Jag
är af den åsigt, att de bestämmelser, som äro här föreslagna, förutsätta
såsom sin grund en allt för stor misstro mot sparbanksstyrelserna. För
min del vill jag ej vara med om något sådant. Jag anhåller derför,
att sista momentet i tredje stycket måtte få afslutas med orden: fullgöra
hvad dem enligt lag och reglemente åligger och att man der
sätter punkt, så att de sista raderna från och med ordet »äfvensom»
till och med ordet »åtgärd» utgå.

Herr Lasse Jönsson: Jag instämmer med herr Alexanderson,
men jag skulle gerna vilja hafva ännu mera struket i denna paragraf.
Här återfinna vi nemligen en bestämmelse, hvilken 1886 års Riksdag
på det bestämdaste motsatte sig, nemligen att Konungens befallningshafvande
skulle ega rätt att för de erforderliga undersökningarna äfven
utse ombud, som egde rätt att för sådant uppdrag »erhålla arfvode af
allmänna medel efter de grunder, Konungen stadgar». Herrarne må
besinna hvad det skulle komma att kosta statsverket att nödgas aflöna
sådana ombud, då dessa revisioner i vissa större sparbanker kunna
räcka 3 å 4 veckor. Det förslag af enahanda beskaffenhet, som förelåg
vid 1886 års riksdag, mötte också der det bestämdaste motstånd, i ty
att detsamma då afslogs i denna kammare med 111 röster mot 67.

Nu skola vi underkasta oss det egendomliga förhållandet, att sparbankernas
principaler icke skola få utse alla revisorerna, utan skola
äfven sådana väljas af Konungens befallningshafvande. Detta tillägg
är väl af den mest graverande beskaffenhet. Då det emellertid nu är
så sent, och kammaren är så otålig, att jag icke kan hafva att påräkna
något understöd för ett yrkande om afslag å denna punkt, skall jag
inskränka mig till att yrka bifall till herr Alexandersons förslag.

Jag skulle också gerna vilja hafva bort den sista punkten i denna
paragraf, men jag skall icke heller i den delen göra något yrkande,
då jag vet att jag dermed ingenting kan uträtta. Men jag kan icke
annat än beklaga alla dem, som måste underkasta sig detta stadgande.
Herr finansministern sade, att vi böra hafva förtroende till myndigheterna,
men jag vågar dock hysa den åsigten att vi i detta vårt
förtroende icke böra gå så långt, att vi helt och hållet ställa oss under
myndigheternas förmynderskap, ty skulle dessa myndigheters åtgörande

47 N;o 42.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

granskas så noga, och deras fel framhållas så, som komiteu gjort medÄtfr./jMJoj till
sparbanksstyrelserna, tror jag att äfven der på något ställe skulle la9 “"gående
kunna upptäckas vissa oregelbundenheter. Jag har visserligen aktning sPa^ba^cer
och förtroende för myndigheterna, men lagom i allt. (Forts )

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:

Jag ber att få erinra kammaren om eu sak af vigt. Med afseende på
de enskilda bankerna har Kongl. Maj:t enligt nu gällande bestämmelser
att utöfva en långt strängare kontroll än den, som här blifvit föreslagen
för sparbankerna. I fråga om de förra finnes kronans ombud
både vid revision och inspektion för att tillse, det hvarken bankernas
intressenter eller allmänheten komma att lida någon förlust. Dessutom
bör man komma i håg, att de enskilda bankerna kontrolleras ytterligare
derigenom, att dessa bankers intressenter, hvilkas vinst väsentligen är
beroende af det sätt, hvarpå bankens rörelse bedrifves, måste vara
angelägna att sjelfva noga följa och öfvervaka bankens verksamhet.

Med sparbankerna är det deremot ett helt annat förhållande. I fråga
om dessa äro insättarne eller den stora allmänheten icke i tillfälle att
utöfva en sådan kontroll, utan der är det lagstiftarens skyldighet att
tillse, det alla dessa små insättares intressen blifva på bästa sätt tillgodosedda.

Detta är skälet, hvarför man ansett, att sparbankerna icke böra
hafva sämre, utan snarare strängare kontroll än de enskilda bankerna.

öfverläggningen förklarades härmed slutad. Sedan herr talmannen
gifvit propositioner å hvart och ett af de yrkanden, som derunder
framstälts, återtogs yrkandet på återremiss af paragrafen; hvarefter
herr talmannen å nyo till proposition upptog de återstående yrkandena,
nemligen dels godkännande af paragrafen oförändrad och dels godkännande
af densamma med den af herrar Elowson och Alexanderson
föreslagna förändring; och förklarade herr talmannen sig anse det förra
yrkandet hafva flertalets mening för sig. Votering blef emellertid
begärd och försiggick enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren antager i oförändradt skick lagutskottets
förslag till lydelse af 21 § i förevarande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets förslag till paragrafens
lydelse med den af herrar Alexanderson och Elowson föreslagna
förändring.

Voteringen utföll med 97 ja mot 66 nej; varande alltså paragrafen
godkänd oförändrad.

N:o 42. 48

Onsdagen den 11 Maj, e. ra.

Hör. för slag till
lag angående
sparbanker
in. m.

§ 22.

Godkändes.

(Forts.)

§ 23 hade följande lydelse:

Beträffande den, till .hvars förmån insättning i sparbank första
gången verkställes, skall uppgift dervid lemnas å namn, hemvist och
lefnadsyrke samt, der sådant kan ske, födelseår, månad och dag.

Göres insättningen för minderårige, böra, om så kan ske, äfven
föräldrarnes namn uppgifvas.

Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa
icke må kunna förr än efter viss tid uppsägas till återbetalning, skall
han derom göra förbehåll, då insättning första gången verkställes.
Vill han vid den insättning göra annat förbehåll i afseende å medlens
utbetalning, ankommer det på pröfning af sparbankens styrelse, huruvida
medlen må med det förbehåll mottagas.

Herr Falk begärde ordet och yttrade: Då nu herrar Biilow och
Jonson i Fröstorp dekreterat, att här icke vore värdt att försöka göra
några ändringar, utan att förslaget oförändradt skall antagas, så torde
det vara lönlöst, ja, kanske till och med oartigt att göra något yrkande
i den vägen. Dessa herrar få dock ursäkta, att jag anser det
vara min pligt att åtminstone göra ett försök.

Den nu föredragna paragrafen hör till de af mig åberopade detaljbestämmelserna,
hvaraf förslaget innehåller några, som enligt mitt förmenande
absolut fordra ändring. På två ställen i paragrafen förekommer
uttrycket: »der sådant kan ske». Man kan verkligen hysa
tvifvel om nyttan af ett sådant stadgande, som göres beroende af detta
vilkor: »der sådant kan ske», ty den ene kan tycka så och den andre
så, hvaraf följden blir, att föreskriften i denna del åtminstone icke
kommer att efterlefvas.

Paragrafen upptager föreskrifter rörande insättning af medel under
förbehåll, men då densamma derjemte stadgar, att det skall ankomma
på pröfning af vederbörande sparbanks styrelse, huruvida medlen må
mottagas eller icke, så synes mig äfven denna del af paragrafen vara
minst sagdt öfverflödig.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört tager jag mig
friheten yrka, att hela § 23 måtte utgå och ersättas med ett stadgande
i 30 § rörande de bestämmelser, som skola intagas i hvarje
sparbanks reglemente, af följande lydelse: vilkoren för insättning och
uttagning af medel på motbok.

Herr Wester anförde: Jag tillåter mig yrka bifall till deu nu
föredragna paragrafen oförändrad.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Jag vill säga, att det yrkande, som framstäldes af herr Falk, icke
synes mig vara af någon synnerlig vigt. De bestämmelser, som stadgas
i denna samt några andra paragrafer, kunde ju lika väl intagas i det

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

49 N:o 42.

reglemente för sparbanken, hvilket skall af Konungens befallnings-R°r. förslag till
hafvande stadfästas. Men då Första Kammaren redan antagit dessalag an9ående
paragrafer och då det i hufvudsak icke kan vara något att mot dem sPa^ia*her
invända, synes det mig lämpligast att låta ifrågavarande bestämmelser (p0rts)
qvarstå i lagen. Jag tycker också, att de skäl, som herr Falk anförde
för dessa bestämmelsers flyttande till reglementet, voro så svaga, att
man icke derför nu bör sönderrifva hela lagen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
gifvit propositioner på de olika yrkandena, godkändes paragrafen
oförändrad.

§ 24.

Godkändes.

§ 25 var så lydande:

Den, som vill uppsäga eller lyfta för hans räkning i sparbank
innestående medel, skall i sparbanken uppvisa sin motbok och, derest
han icke är personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande
af sådana uppgifter, som här ofvan i 23 § omförmälas. Finnas dessa
uppgifter öfverensstämma med dem, som vid första insättningen lemnats,
och förekommer ej anledning betvifla, att personen är den han uppgifver
sig vara, må uppsägningen gälla och utbetalningen verkställas.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Falk: Då denna paragraf, såsom synes, står i sammanhang
med § 23, ber jag få yrka, att hela § 25 måtte ur lagen utgå samt
ersättas med det af mig vid § 23 föreslagna tillägg till § 30 rörande
sättet för insättning och uttagning af sparbanksmedel.

Herr Wester: Jag tillåter mig yrka bifall till den föreliggande
paragrafen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 26-28.

Godkändes.

§ 29 hade följande lydelse:

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och dervid uppgifva tid
och omständigheter, under hvilka förlusten timat. Styrelsen skall då
genom kungörelse, hvilken på bekostnad af den, som förlorat motboken,
införes en gång i allmänna tidningarna och tre gånger i tidning, som
i orten utkommer, efterlysa motboken. Derest denna icke inom sex
månader, efter det sådan efterlysning sista gången egt rum, tillrätta Andra

Kammarens Prot. 1892. N:o 42. 4

Ji:o 42. 50

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Rör.förslag oHkommit, är den, för hvars räkning efterlysning skett, berättigad att
lag angående mot qvitto utbekomma hela sitt tillgodobafvande; och eger efter medspa^a*ker
lens utbetalning motboken icke gällande kraft mot sparbanken.

(lorta.) j fråga härom anförde:

Herr Falk: Denna paragraf handlar också om motbok. Det är rent af
förvånande att se, huru långt begäret att reglementera understundom
kan gå. Här står t. ex., att den, som förlorat motbok, skall ofördröjligen
anmäla detta hos sparbankens styrelse samt dervid »uppgifva tid
och omständigheter, under bvilka förlusten timat». Min erfarenhet af
sparbanksförhållanden är den, att i 99 fall af 100, för att icke säga
999 fall af 1,000, kunna vederbörande motboksegare alls icke förklara
huru motboken kommit bort. Skall man då säga till en motboksegare:
»då ni icke kan uppfylla lageris bestämmelser, kan jag icke göra något
åt saken; ni måste skaffa reda på huru och när boken förkommit».

Så beter bär vidare, att man skall kungöra i allmänna tidningarna
att motboken förkommit. Jag undrar huru många af dem, som sätta
in medel i sockensparbanker, läsa post- och inrikes tidningar. Detta
är visserligen en mycket intressant lektyr, men jag betviflar dock, att
det för dessa motboksegare kan medföra den ringaste nytta, om deri
annonseras efter en förkommen motbok. För dessa vore det mycket
lämpligare, om det vore stadgadt, att kungörelse om förlusten skall
uppläsas i socknens kyrka, eller till och med kringliggande kyrkor, om
sparbanken har ett vidsträcktare verksamhetsområde. Men det hela
visar huru det går, när man skall lagstifta om detaljsaker, hvarom
man icke eger någon praktisk kännedom.

Jag yrkar rent afslag på denna paragraf.

Herr Ola Bosson Olsson: För min del vill jag bestrida rigtigbeten
af åtminstone vissa delar af den siste talarens yttrande.

Han sade först och främst, att det är högst sällsynt, att den, som
förlorat motbok, kan uppgifva tid och omständigheter, under bvilka
förlusten timat. Men jag vill påstå, att i de flesta fall kan en dylik
upplysning lemnas. Boken kan hafva förkommit vid en eldsvåda eller
blifvit stulen samtidigt med andra lösören eller förlorats på många
andra sätt, som kunna närmare uppgifvas för sparbanksstyrelseu.

Hvad beträffar att kungörelse om förlusten skulle införas i tidningarna,
är detta ett stadgande, som redan finnes i de flesta, om icke
alla skånska sparbankers reglementen, och det vore väl då märkvärdigt,
om det icke lämpligen kan intagas i denna lag, som redan är i allmänt
bruk.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, godkändes paragrafen.

§§ 30-34.

Godkändes.

Onsdagen den 11 Maj, e. m. 51 U;q 42,

Utskottet hade vidare föreslagit följande öfver gångs stadgande för Ror. för slag till
det ifrågavarande lagförslagets trädande i kraft: la9 angående

sparbanker

Denna lag träder i kraft med ingången af år 1893 och skall ega
tillämpning jemväl å redan befintlig inrättning, hvilken drifver sådan
rörelse, som i 1 § sägs; dock att sådan sparbanksinrättning icke är
pligtig att fullgöra föreskriften i 3 § om skyldighet att söka stadfästelse
å ett i öfverensstämmelse med lagen upprättadt reglemente förr
än ett år eller föreskriften i 13 § om redovisning i vissa värdehandlingar
af en tiondedel af insättarnes behållning förr än tio år efter
lagens trädande i kraft. 1 öfrigt må denna lag icke verka inskränkning
i rätt, som enligt äldre reglemente eller eljest gjordt förbehåll
kan tillkomma stiftare af redan befintlig sparbanksinrättning eller andra
att återbekomma tillskjuten fond eller att derå njuta ränta; likasom
sådan sparbanksinrättning, så framt dess reglemente ej annorlunda
stadgar, icke är skyldig att bereda sig grundfond; skolande densamma
ställas under utredning, då enligt upprättadt bokslut brist i insättarnes
behållning uppstått.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Falk: På skäl, som jag anförde på förmiddagen, ber jag,
herr talman, att fa framställa det yrkandet, att, med afslag å utskottets
hemställan, Kongl. Maj:ts förslag godkännes.

Herr Wester: Jag skall deremot anhålla om bifall till den
formulering af öfvergångsstadgandet, som af utskottet blifvit föreslagen.

''*

Vidare anfördes icke. Hvad utskottet i förevarande afseende hemstält
bifölls.

Ingressen och rubriken till lagförslaget godkändes sådana de af
utskottet föreslagits.

Härefter företogs till afgörande det af Kongl. Mai:t framlagda och
af lagutskottet tillstyrkta förslaget till

Lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker
jemförliga penningeinrättningar.

§§ 1 och 2.

Godkändes.

Efter föredragning vidare af § 3 begärdes ordet af

Herr Larsson i Mörtlösa, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
att paragraferna ej må uppläsas, utan endast numren å paragraferna
nämnas.

N:0 42. 52

Onsdageu den 11 Maj, e. m.

Den sålunda gjorda hemställan afslogs af kammaren.

Den föredragna 3 § blef härefter godkänd.

Vidare föredrogos, hvar efter annan, och godkändes §§ å och 5.

Det af utskottet föreslagna öfvergängsstadgandet äfvensom rubriken
till ifrågavarande lagförslag godkändes jemväl.

§ 2.

Ang. utvidga Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets memorial

ning af allmän^ 49 ^ ; anledning af kamrarnes återremiss af utskottets i andra
åtd»råu''i Punkten af dess utlåtande n:o 20 öfver väckta motioner om ändringar
lusa fall. i strafflagen den 16 februari 1864 gjorda hemställan beträffande 15
kap. 24 § samma lag.

I anledning af en utaf herr Jan Eliasson i Skuttungeby inom
Andra Kammaren väckt motion om ändring i 15 kap. strafflagen hemstälde
utskottet i andra punkten af sitt utlåtande n:o 20, bland annat,
hvarom icke vidare är fråga, att Riksdagen ville för sin del besluta,
att 15 kap. 24 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

15 kap. 24 §. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än
målsegande.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade dess berörda
hemställan blifvit af båda kamrarne till utskottet återförvisad.

1

Med anledning häraf hemstälde utskottet i nu föreliggande memorial,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, huruvida icke allmän åklagare må berättigas att
å tjenstens vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga
förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra annan
från fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse i ämnet.

Reservationer mot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herr Lilienberg, som ansett utskottet böra afstyrka bifall till motionen,
samt af herr Mankell.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Holm: Då denna fråga den 15 sistlidne mars här i kammaren
förevar till behandling och da blef återförvisad till lagutskottet,
kom mitt namn af något misstag att stå i protokollet, såsom att jag
skulle hafva instämt med herr Hedin i hans anförande. Denna missuppfattning
ber jag nu att få påvisa, allra helst som herr Hedins
åsigter i denna fråga ej öfverensstämma med mina. — Vidare, herr
talman, vill jag, för att bevisa detta, hafva till dagens protokoll an -

Onsdagen den 11 Maj, e. ra.

53 >’:o 42.

tecknadt, att jag kommer att rösta för bifall till lagutskottets förslag Ån9- utvidgom
skrifvelse till Kongl. Maj:t, under förhoppning att Kong!. Maj:tnm? “/aUman
egnar denna fråga all uppmärksamhet, så att en lagförändring i det åtcdaräui
syfte, som herr Eliasson i sin motion föreslagit, måtte vinnas och, som vissa fall.
jag antager, kunna bidraga till samhällsfridens bevarande. (Forts.)

Herr Mankell: Herr talman, mine herrar! Jag har reserverat
mig mot föreliggande lagutskottsbetänkande, emedan jag sett mig föranlåten
att äfven denna gång yrka afslag på detsamma, och detta
utaf hufvudsakligen samma båda skäl, som förra gången frågan här
var före.

Äfven denna gång måste jag anse, att lagutskottet öfverskridit
sin befogenhet och begått en grundlagsvidrig handling, då detsamma,
fastän i saknad af motionsrätt, dock tillstyrkt en hemställan, som
enligt miu åsigt blott kunde förordas under förutsättning af tillstyrkande
af motionärens ursprungliga förslag.

Emellertid har lagutskottet, förmodligen af brist på bättre skäl,
ansett sig böra försvara sig mot en beskyllning, som mig veterligen
ingen mot detsamma rigtat. Det säger nemligen på midten af sid.
b: »Deremot kan utskottet icke erkänna befogenheten af den anmärkning,
som vid ärendets behandling i Andra Kammaren af flera talare
rigtades mot utskottets förslag, nemligen att motionären icke ens i
afseende å det slags frihetsbrott,, som utgjorde föremål fö!- hans framställning,
skulle ifrågasatt en utsträckning af åtalsrätten.» — Nej, herr
talman, detta har ingen påstått! Men man har påstått att, när utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka motionärens förslag, också dess
rätt och befogenhet att nu framlägga ifrågavarande skrifvelseförslag
upphört. Att så varit förhållandet, framgår alldeles tydligt utaf ordalagen
i motionärens ursprungliga motion uti andra punkten, hvilka
återfinnas öfverst på sid. 2. Motionären säger der: »att, om denna
framställning vinner bifall, den ifrågasatta bestämmelsen intages under
§ 24 och de nuvarande 24 och 25 §§ förändras till §§ 25 och 26» o. s. v.,
på bvilket tillägg utskottet egentligen grundat sin framställning om
utvidgande af åtalsrätten.

Enligt min åsigt skulle således denna kammare, om den skänkte
sitt bifall till utskottets förslag, göra sig delaktig i eu grundlagsvidrig
handling, hvilket jag för min del icke kan tillråda. Men äfven om
detta icke vore fallet, så.måste jag dock anse lagutskottets hemställan
i och för sig olämplig. Den ar obehöflig, emedan, såsom jag förra
gången hade tillfälle att anföra, § 22 i kap. 15 strafflagen innehåller
alla de bestämmelser, som kunna beskydda strejkbrytare eller dem,
som icke vilja underkasta sig strejk, och den skulle dessutom innehålla
betänkliga och farliga inskränkningar i arbetarnes frihet och sjelfbestämningsrätt,
hvilka komme att förorsaka mycket missnöje.

I öfrigt åberopande mig på de skäl och grunder, jag anfört under
frågans föregående behandling, ber jag, herr talman, att få yrka afslag
å lagutskottets förevarande betänkande.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Jag skall
icke inlåta mig på spörsmålet, huruvida utskottet haft befogenhet att

N:o 42. 54

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. utvidga framlägga ett sådant förslag som det nu föreliggande, utan vill blott
m71 äkta :“r”l-lla mig till frågans sakliga sida.
åtals9rM*i Lagutskottets nu föreliggande förslag är ju obestridligen bättre än
vissa fall. det, som sist framlades, då utskottet, utan att någon motion derom
(Forts.) framstälts, ville lägga alla de under § 22 i strafflagens kap. 15 hänförliga
förbrytelser utan åtskilnad under allmänt åtal. Vid frågans
sista behandling tillät jag mig emellertid att framställa åtskilliga andra
betänkligheter mot förslaget, Indika icke blifvit häfda utaf hvad
lagutskottet nu föreslagit. Jag tillät mig då bland annat framhålla,
och jag ber ännu eu gång att få betona, att det mål, som lagutskottet
med sitt förslag åsyftar, faktiskt icke dermed kan vinnas. Den öfverklagade
svårigheten, att arbetarne af fruktan icke våga uppträda som
målsegande och angifvare, qvarstår oförminskad, äfven om man gör den
ändring i lagen, som här ifrågasättes. Nu får jag kanske liksom sist
af en ärad ledamot af utskottet till svar, att detta gäller en annan
fråga, frågan om bevisningen. Men om det är fråga om bevisningen,
eller om det sätt, på hvilket sjelfva åtalet skall börja, så lärer väl
svårigheten att få den brottslige straffad vara densamma. Man kan
här icke åstadkomma något åtal, om man icke får någon person, som
förklarar att han blifvit förfördelad.

Det är vidare, såsom jag äfven förra gången tillät mig framhålla,
ur många synpunkter allt annat än välbetänkt att på våra allmänna
åklagare lägga denna ytterst grannlaga och svåra uppgift. Lagutskottet
har visserligen nu formulerat sin hemställan till Kongl. Maj:t så, att
åklagare »må berättigas» att anställa åtal. Men rätt och pligt sammanfalla
här. År åklagaren berättigad, så är han förpligtigad att
anställa åtal. Man bör ej på detta sätt skjuta in allmänna åklagaren
mellan arbetsgifvaren och arbetaren.

På grund häraf och då jag derjemte är fullkomligt öfvertygad, att
ingenting vinnes med den kraftåtgärd, man här tror sig vidtaga, kali
jag icke annat än yrka afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Aulin och G. Ericsson från Stockholm.

Herr Lilienberg anförde: Jag skall be att få tillkännagifva,

att jag i denna fråga står på samma ståndpunkt, som jag gjorde, då
frågan förra gången förelåg hos kammaren.

Hvad beträffar den befogenhet, som utskottet haft att göra den
framställning hos kammaren, som nu föreligger, delar jag de betänkligheter,
den förste talaren här yttrade. Nog är det stäldt på skrufvar
med utskottets befogenhet. Jag skall emellertid icke fästa mig vid
detta, utan vid sjelfva saken, och jag får då säga, att jag i allt instämmer
med hvad talaren på stockholmsbänken, herr grefve Hamilton,
nyss yttrade. Jag anser fortfarande, att det är betänkligt att mellan
arbetsgivare och arbetare ställa allmänna åklagaren. Om man tänker
sig, att en strejk utbryter och några arbetare tvinga andra med våld
eller hot att icke återgå till arbetet, men det sedermera blir fråga om
att reducera förhållandena till det gamla samt om uppgörelse med
arbetsgifvarne, och allting är på väg att göras godt och väl igen, då
kommer allmänna åklagaren, utan att någon angifvit detta förhållande

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

65 S:o 42.

emellan arbetarne, och blandar sig i saken samt stämmer dem, som gjort
sig skyldiga till våld och hot, såsom lagbrytare. Det bjelper då icke,’
att de å ömse sidor förklara, att de glömt saken och icke vilja föra
någon talan. Allmänna åklagaren är ändå befogad att å tjenstens
vägnar föra talan utan angifvelse af målsegaren. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten äfven på detta, och tror för öfrigt, att den formulering,
som utskottet använda är mindre lycklig. Utskottet säger: »att
Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville taga i
öfvervägande, huruvida icke allmän åklagare må berättigas att å tjenstens
vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga
förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra annan från fortsättande
af lofligt arbete, som han sig åtagit». Ja, dertill är allmänna
åklagaren redan nu berättigad. Han är berättigad att å tjenstens
vägnar åtala sådana förbrytelser, men endast efter angifvelse af målsegaren.
Det borde hafva hetat, att sådana brott höra under allmänt
åtal, eller också att allmänna åklagaren vore berättigad att föra talan,
utan angifvelse af målsegare. Det är de båda termer, som strafflagen
begagnar i dylika fall som detta. Här är således en oegentlighet i
redaktionen, som icke torde böra förekomma i en skrifvelse, som kommer
ifrån Riksdagen.

På de skäl jag sålunda anfört, anhåller jag om afslag å utskottets
emställan.

Herr Norman instämde häruti.

Herr Bulow yttrade: Herr talman! Jag tror icke på några stora

faror i vår tids arbetarerörelser. Visserligen händer det någon gång,
att nöden förvildar, men i sådana fall torde man icke få döma så hardt,
att man anser sig böra lösa arbetarefrågan med hårda lagar efter Bismarcks
system i Tyskland. Det torde ‘icke vara lyckligt, och det har
också visat sig, att med dessa lagar, som Bismarck åstadkom i Tyskland,
stod Tyskland på gränsen af en revolution. När den nuvarande
kejsaren kom på tronen, sökte han att förhandla med arbetarne i de
stora arbetarefrågorna. Redan detta gjorde ett godt intryck på massorna,
och stämningen i Tyskland är nu helt annorlunda än under
Bismarcks dagar.

Här behandlades nyligen herr Beckmans motion, som gick derpå
ut, att man i arbetarerörelsen skulle få iu ett försonligt element, nemligen
förliknings- och skiljenämnder. Detta afslogs af denna kammare,
som nu i stället för det försonliga elementet vill ha in länsmannen.
Jag undrar, mine herrar, om I lösen edra svårigheter på detta sätt.
Att införa två års straffarbete torde icke heller vara att lösa frågan.
Jag inser mycket väl de svårigheter, som I hafven, men jag inser också
de svårigheter, som 1 kommen att möta, och att det blir ganska besvärligt
för eder att lösa denna fråga, om äfven befolkningen på landet
vaknar till medvetande, såsom befolkningen i städerna vaknat. Gör er
befolkning detta, och den tiden kommer nog, och I mot denna befolkning
använden strafflagar och länsman, dä, tro mig, blir det icke
lätt att lösa arbetarefrägan på landet. .Tåg tror, att der lika väl som i
städerna är det bäst att gå till väga på ett humant sätt, ty detta är

Ang. utvidging
af allmän
åklagares
åtalsrätt i
vissa fall.
(Forts.)

>’:o 42. 56

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. utvidg- det enda sätt, hvarpå arbetarefrågan Jean lösas. För att uppfylla
nmj a/o«ma»arbetarnes anspråk lordras andra medel än länsman och straffarbete.
htalerätt*i Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

visso fall.

(Forts.) Herrar Wavrinslcy och Fr. Berg förenade sig med herr Biilow.

Herr Hedlund: På samma gång jag instämmer i hvad den föregående
talaren yttrade i denna sak, ber jag få påminna derom, att
förra året i denna kammare motion väcktes om aflysande af fattigauktioner.
Denna motion afslogs af kammaren, derför att ingen utredning
förelåg, huruvida sådana fattigauktioner utaf det kända, upprörande
slaget verkligen förekommo i nämnvärd grad. Detta var
orsaken, hvarför motionen föll.

På samma sätt vågar jag här påstå, att intet konstateradt fall föreligger,
der det visat sig, att icke bestående lag varit tillräcklig hos oss
att åtkomma och straffa förbrytelser på det område, hvarom här är
fråga. Liksom kammaren förra året afslog den nämnda motionen af
den anledning, jag nyss påvisade, anser jag, att kammaren också nu
bör afslå det af utskottet framlagda förslaget af precis samma anledning
som då, eller att man icke känner, att i nämnvärd grad förekommit
sådana fall, som visa, att en sådan lagförändring skulle vara
nödig.

På grund häraf och på grund af förut anförda skäl skall jag för
min del be att få yrka afslag å utskottets framställning.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, rnine herrar! Jag skall

till en början gifva motionären rätt deruti, att strejkerna så störande
inverka på samhällslugnet, att. de påkalla statsmagternas uppmärksamhet
och en ändring i lagstiftningen, såsom motionären uttrycker
sig i sin motion. Jag måste dock beklaga, att, så vidt jag kan finna,
den ärade motionären i detta fall låtit ett godt tillfälle gå sig ur händerna,
då han försummade att biträda den af herr Beckman väckta och
af kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkta motionen angående
upprättande af skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgivare; ty jag
tror verkligen, att detta varit rätta sättet att ingripa för lagstiftaren.
Jag vill dock erkänna, att om detta motionärens förslag blefve lag,
komme det nog att fylla en lucka, som finnes i vår nuvarande lagstiftning;
ty med den lydelse, som 15 kap. strafflagen nu har, måste
arbetaren sjelf bedöma, huruvida något ofog, något hot eller något våld
är begånget mot honom, eller med andra ord, arbetaren måste sjelf
tänka. Men nu vill den filantropiske motionären lyfta denna börda
från honom och öfverföra den till allmänna åklagaren. Jag tror nog,
att för en del åklagare detta skall bli ett kärt besvär; men för andra
tror jag man kan förutse, att detta åliggande blir besvärligt. Jag kan
icke undgå att frukta, att en del åklagare skola bli utsatta för ett
eller annat slags tryck från arbetsgivare för att söka få fram ett brott,
der något verkligt brott icke finnes.

Jag skall derför taga mig friheten att yrka afslag å föreliggande
förslag, och jag gör det dels af de skäl, jag nu anfört, dels ock på
grund af hvad förut blifvit anfördt i denna fråga, och särskild! också

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

87 Ji:o 42.

åtalsrätl
vissa fall.
(Fortgå)

derför, att jag tror, att om detta blefve lag, så skulle det komma att An9- ntvidgbetraktas
blott såsom ett ytterligare anfall mot de orepresenterade. ning af allmän

1 alagares

Herrar Fjällbäck och Halm instämde häruti.

Herr Wester: Då tiden har så långt framskridit, skall jag icke
till genmäle upptaga, hvad den förste talaren sade i afseende på lagutskottets
befogenhet. Jag tillåter mig endast påstå, att lagutskottet
efter mitt förmenande icke öfverskridit sin lagliga rätt, då det framstält
det föreliggande förslaget.

Då frågan här förra gången var före i kammaren, utkämpades
striden derom, huruvida det brott, som här är i fråga, skulle ställas
under allmänt åtal eller icke, och det framstäldes då eu anmärkning
derom, att lagutskottet hade uti sin formulering af lagförslaget gått
öfver sin befogenhet sä till vida, att det hade föreslagit att ställa under
allmänt åtal icke endast detta brott af hot eller våld vid strejker, utan
alla de brott, som innefattas uti 22 §, 15 kap. strafflagen. Frågan
återremitterades med 135 röster mot 79, och jag kan icke fatta denna
återremiss annorlunda, än att de, som röstade derför, ville ha detta
brott under allmänt åtal. Lagutskottet har vid framställande af förevarande
skrifvelseförslag handlat i full öfverensstämmelse med kammarens
fattade beslut och med hvad man då kunde antaga vara kammarens
åsigt, och enär jag icke kan föreställa mig, att åsigterna sedan
dess förändrats, tillåter jag mig yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Hedin: Herr talman! I afseende på den formella sidan af
saken angående lagutskottets befogenhet skall jag, i motsats till den
föregående talaren, icke inskränka rnig^ill att framställa ett påstående,
utan jag skall äfven för detta påstående anföra ett skäl, som åtminstone
i lagutskottets ledamöters ögon borde vara afgörande. Utaf lagutskottets
första uttalande i denna fråga framgår, att lagutskottet enligt
eget erkännande hade till utgångspunkt för det då framlagda
förslaget icke ett förslag, ett yrkande, framstäldt af motionären, utan
någonting, som motionären uti sin motion, d. v. s. i motiveringen,
hade »antydt». Detta torde vara alldeles tillräckligt för att afgöra
frågan om lagutskottets formella befogenhet i denua sak. Jag har icke
något annat att anföra, än att jag naturligtvis yrkar af lag å det föreliggande
förslaget.

Herr Johansson i Löfåsen: Jag begärde ordet endast i anledning
af ett yttrande utaf herr Bulow, hvari han rigtade ordet direkt
till oss landtmän. Jag kan försäkra herr Bulow, att vi mycket väl
kunna komma till rätta med våra arbetare titan tillhjelp af hvarket
länsmän eller två års straffarbete. Jag har för öfrigt icke något yrkan tf,
att göra.

Herr Jonsson i Hof: Utan att inlåta mig på en dispyt derom,

huruvida lagutskottet haft formell rätt att framlägga detta förslag eller
ej, ber jag att endast få fästa uppmärksamheten derpå, att, om lagen
skulle formuleras så som här föreslagits, torde den ovilkorligen komma

N:o 42. 68

Onsdagen den 11 Maj, e. ra.

Ang. utvidg- att betraktas och tolkas såsom eu partisk lag, emedan här endast är
mn? allmänirhga, om våld eller hot mot person, som uträttar sitt lofliga arbete.
åtalsräu “i Ty lagen kali icke på något sätt rigtas mot åtgärder från arbetsgifvavissa
fall. rens sida, utan han kan göra huru han behagar, på grund af sin
(Ports.) sociala magt i det ifrågavarande hänseendet. Endast den omständigheten
utgör för mig ett tillräckligt skäl att nu yrka afslag å utskottets
betänkande. Intet kan vara mer olyckligt, än om lagstiftningen slår
in på en väg, som kan visas vara ensidig och partisk samt till förfång
för den ena parten och särskildt för den svagare i detta fallet.
Jag ber kammaren fästa afseende å det förhållandet, att vi icke skola
väcka den björn, som sofver.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Bromce, Anderson i
Hassel bol, Olson i Stensdalen, Alexander son och Johansson från Stockholm.

Herr Wester: Den siste talaren gjorde den anmärkning mot det

ifrågavarande förslaget, att sådant det vore affattadt, skulle det endast
komma att afse våld eller hot, som användes för att hindra arbetarne
från arbetet, men deremot icke afse arbetsgivare.

Jag förstår icke hvad han härmed menar. Det står ju i utskottets
hemställan, »att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida icke allmän åklagare må berättigas
att å tjenstens vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen
hänförliga förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra annan
från fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit».

Här är således alldeles icke fråga om hvilken, som hindrar, utan
att hvar och en, som hindrar, ^an må vara arbetare eller arbetsgivare,
skall vara underkastad detta ansvar.

Herr Olsson från Stockholm: Jag skall inskränka mig till att
endast yrka afslag å det ifrågavarande betänkandet.

Herr Jonsson i Hof: Om också uttrycket »våld eller hot» är

tillämpligt, när det gäller en arbetare, som vill hindra kamrater i det
ifrågavarande hänseendet, så kan likväl icke arbetsgifvaren komma
under denna kategori, ty han har fri rätt att afskeda sina arbetare,
utan att detta kan komma under formen »våld eller hot».

Denna omständighet tror jag böra utgöra en tillräcklig förklaring
för min åsigt i denna fråga, nemligen att, om lagen antages, måste
den betraktas som ensidig.

Herr B ti 1 o v: Då herr Johansson i Löfåsen yttrat, att landtmännen
nog komma till rätta med sina arbetare utan tillhjelp af lagen, så
förstår jag icke, i fall detta påstående är sant, hvarför herr Eliasson i
Skuttungeby kommit fram med denna sin motion. Skulle han måhända
vara framskickad af ett annat parti, de stora fabriksegarne? I
sådant fall förstår jag heller icke, hvarför han skall föra deras talan, då
de sjelfva äro tillräckligt representerade i denna och i Första Kammaren.
Då herr Johansson emellertid yttrat sig förtrytsamt mot mig i denna

Onsdagen den 11 Maj, e. m. 69 N:o 42.

fråga, skall jag be att få fästa uppmärksamheten derpå, att jag icke sng. utvidgyttrat
annat, än att landtmännen borde införa ett försonligt element ini"? “/ oöm“B
arbetarefrågan, och att man icke skulle lösa den frågan endast med
tillhjelp af länsmän och fängelse. Kunna landtmännen reda sig denna vista faU.
hjelp förutan, behöfde de väl icke yrka på införande af en dylik (Ports.)
skamlig lag, som här föreslagits, för det ifrågavarande fallet.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet med
de yrkandeu, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den senare propositionen. Votering blef begärd. I
följd häraf skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som afslår lagutskottets hemställan i memorialet n:o 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren bifallen.

Omröstningen visade 65 ja men 99 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Emot kammarens sålunda fättailep- beslut anmäldes reservation
af herrar Fr. Berg, Linder, Hammarlund, Wavrinsky, Olsson från
Stockholm, Höjer och Halm.

§ 3.

Föredrogs och bifölls lagutskottets memorial n:o 50, i anledning
af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande n:o 12 öfver väckta
motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot
skada af lmndkreatur.

§ 4.

Likaledes bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts härefter
föredragna utlåtande n:o 21, i anledning af herr C. J. Jakobsons
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förtydligande
af gällande bestämmelse rörande rätt till uppbördsprovision vid indrifning
af kommunalutskylder och prestlönemedel.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 15,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regerings -

>’:0 42. 60

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

formen samt §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen äfvensom motion om
ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen.

Ang. ändring i Punkten 1.

$$ 66 och 72

regeringsfor- j en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 189, hade herr

vTVT//''Jf. Andersson i Stigen hemstält,

riksdagsord- att Riksdagen måtte till hvilande för vidare grundlagsenlig benmgen.
iJanc(|jng antaga ett i motionen framlagdt förslag till ändring af §§ 66
och 72 regeringsformen samt §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen.

Härjemte hade herr P. Em. Lithander i en inom Första Kammaren
väckt motion, n:o 33, föreslagit, att Riksdagen måtte antaga såsom
hvilande för vidare grundlagsenlig behandling ett af honom framstäldt
förslag till ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet,

»att herr Lithanders motion äfvensom herr Anderssons motion, i
hvad den afser ändring af §§ 66 och 72 regeringsformen samt § 71
riksdagsordningen, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda».

Häremot hade i särskilda vid utlåtandet fogade reservationer
hemstälts:

af herrar Pergius, Alin och Gustaf Berg:

»att Riksdagen till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga följande förslag till förändrad lydelse af §§ 71 och 73
riksdagsordningen:

§ 71.

Riksdagen skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera
kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmägtige att, enligt
gällande stadgar, riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta. Desse fullmägtige skola i hvartdera verket vara
sju och utses för tiden från det de blifvit valde intill dess å tredje
året derefter val af fullmägtige egt rum. Valen ske medelst slutna
sedlar.

Har fullmägtig före utgången af den för honom bestämda tjenstgöringstid
aflidit eller af annan orsak afgått eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom återstått.
Afgående fullmägtig kan återväljas.

Fullmägtige välja årligen bland sig ordförande och vice ordförande;
egande den, som bland fullmägtige förer ordet, afgörande röst, derest
i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning, rösterna för
två skiljaktiga meningar utfalla lika.

§ 73.

På lika sätt, som fullmägtige och revisorer enligt föregående två
paragrafer utses, tillsättas årligen jemväl suppleanter, att, vid inträffande

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

61 N:o 42.

förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen för fullmägtige i riks--i«j- ändring i
banken tre, för fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes tre och förw 66.och72

. 00 o reqerinqstor revisorerna

sex»; me„ SS

samt af herrar Johnsson i Bollnäs och Wikstén, som ansett, att 71, 72 och 73
utskottet med anledning af motionerna äfven bort hemställa, riksdagsord »att

Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad ningen.
lydelse af § 71 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig (Forts.)
behandling:

Riksdagsordningen.

§ 71.

1. Riksdagen skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka hvardera
kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmägtige att, jemlikt
regeringsformen, riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta.

2. Fullmägtige skola i hvartdera verket vara sju, bland hvilka eu
skall vara ordförande. Af de öfriga sex skola två årligen afgå, men
kunna återväljas; och bestämmes genom lottning den ordning, i hvilken
de första gången enligt detta stadgande valde skola afgå. Fullmägtige
utses för tiden från valet tills nytt val å lagtima riksdag tredje året
derefter skett. Har fullmägtig före utgången af den för honom bestämda
tjenstgöringstid afgått eller har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes fyllnadsval för den tid, som för honom återstått.

3. Vid valen iakttages, att, då val af ordförande skall ega rum,
denne utses före öfrige fullmägtige i samma verk, och att val för
längre tjenstgöringstid verkställes före, val för kortare sådan. Valen
ske medelst slutna sedlar.

4. Fullmägtige för hvardera verket välja sjelfve bland sig vice
ordförande; egande den, som bland fullmägtige förer ordet, afgörande
röst, derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika.»

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Johnsson i Bollnäs: Det föreliggande förslaget om ändring
af § 71 i riksdagsordningen är icke nytt. Redan år 1872 väcktes
motion i syfte att förlänga fullmägtiges tjenstetid. Frågan drogs under
Riksdagens pröfning under flera på hvarandra följande år, till dess
Kongl. Maj:t år 1886 ansåg sig böra framlägga proposition om ändring
af nämnda paragraf, så att fullmägtige skulle väljas för tre år med
successiv afgång och återval af två fullmägtige för hvarje år. Vidare
framlade Kongl. Maj:t vid 1890 års riksdag förslag till ändring af
samma paragraf, men i sammanhang dermed ändring jemväl af 72 §
regeringsformen. Då emellertid kammaren ansåg sig icke kunna antaga
dt/nna ändring af 72 § regeringsformen, föll förslaget äfven denna
gånjr. Under öfverläggningen af dessa, flere gånger väckta, förslag
har inom riksdagens kamrar uttalats sympatier för en ändring, likasom
varningar uttalats att icke till en oviss framtid uppskjuta en reform

N:o 42. 62

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. ändring ipå detta område, som skulle lända till stadga i bankens förvaltning,
ré «rin°»/or- a? ^lef derför för min del öfverraskad, då jag fann att utskottets
Zen^Tamtss majoritet nu ansåg, att någon ändring icke vore nödig. Utskottet har
71, 72 och 7.? nemligen såsom skäl för sitt afslag å omförmälda motion yttrat, »att
riksdagsord- den erfarenhet, som vunnits under den långa tid gällande bestämmelser
mngen. om va] af fullmägtige varit tillämpade, har åtminstone icke gifvit vid
(Forts.) banden, att Riksdagen vid valen af fullmägtige förfarit annat än med
den största varsamhet». Jag kan gifva utskottet rätt i detta afseende.
Men jag tror icke, att alla skäl för en ändring dermed äro vederlagda.
Jag ber att få erinra kammaren derom, att, äfven om Riksdagen
hittills sett till, att icke kontinuiteten inom riksbankens styrelse blifvit
rubbad, är det likväl ingen säkerhet för att det för framtiden blir så.
Och det finnes derjemte andra skäl. Man kan nemligen antaga, att
personer med de förutsättningar, att de kunna komma i fråga vid val
af bankofullmägtige, icke alltid skulle vara villige att mottaga ett
dylikt uppdrag, då valet afser endast ett år. Att lemna sina enskilda
sysselsättningar, då man riskerar att efter ett år icke blifva återvald,
gör säkert mången tveksam att mottaga val, äfven om de i öfrigt kunna
vara dertill villiga; och säkerligen ha af denna anledning många
krafter gått förlorade för riksbanken. Jag tror således icke, att Riksdagen
har gjort allt hvad på den ankommer för att söka, om också
icke förekomma, likväl mildra de periodiska skakningar, som äro
oundvikliga för eu dylik institution som riksbanken. Jag har derför
i utskottet påyrkat, Katt ett förslag i den rigtning, som motionärerna
föreslagit, skulle framläggas. Men då jag icke vunnit understöd af
majoriteten, hafva jag och herr Wikstén förenat oss om en reservation,
som vi fogat vid betänkandet. Jag anser mig nu böra i korthet yrka
bifall till denna reservation, .under hemställan att kammaren med
godkännande af det förslag till ändring af § 71 riksdagsordningen,
som vi tagit oss frihet att i reservationen framlägga, måtte för vidare
grundlagsenlig behandling antaga samma förslag.

Jag får derför, herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af mig och herr Wikstén betänkandet vidfogade
reservation.

Häruti instämde herr Gumcelius.

Herr Thestrup yttrade: Jag för min del är af den åsigt, att det
förslag, som af motionären i denna kammare framstälts, beträffande
nu föredragna punkt i konstitutionsutskottets utlåtande, är lämpligt
och ändamålsenligt. Utaf den meddelade utredningen beträffande de
öden, som föreliggande fråga haft vid föregående riksdagar, inhemtas
äfven, att så väl denna kammare som Riksdagen funnit förändringar
i det afseende, hvari motionären framstält förslaget, vara af behofvet
påkallade och ändamålsenliga. Såsom af den historik jag nyss åberopat
framgår, framlades af Kongl. Maj:t, just med hänsyn till vigten
att bevara kontinuiteten inom riksbanken, vid 1886 års riksdag förslag
derom, att fullmägtige i riksbanken skulle väljas för en tid af tre år,
och att med undantag af ordföranden, som skulle siirskildt utses, af de
sex öfrige fullmägtige två skulle hvarje år afgå. Konstitutionsutskottet
erkände vid behandlingen af förslaget, att det vore vigtigt att vinna

Onsdagen den 11 Maj, e. m. 63 N:o 42.

ökade garantier för bevarandet af kontinuiteten i riksbankens styrelse\Ang. ändring i
men som utskottet på samma gång ansåg, att en förändring af 71 66,och 72

riksdagsordningen borde anstå, till dess en samtidigt ifrågasatt ändring Z^Zfn
af banklagstiftningen i dess helhet blifvit genomförd, afstyrkte utskottet ?i, 72 och 73
på denna grund bifall till förslaget; och blef denna hemställan af båda riksdag,ordkamrarne
bifallen. Sedan 1889 års bankkomité utarbetat sitt förslag ningen.
till ny banklag, föreslog Kongl. Maj:t för den näst derefter samman- (Forts.)
trädande eller 1890 års Riksdag, jemte annat, att riksbanksfullmägtiges
antal skulle ökas till nio och utses för tre år samt att af fullmägtige
ett visst antal skulle årligen afgå. Konstitutionsutskottet tillstyrkte bifall
till förslaget, som också af Första Kammaren antogs hvilande till
grundlagsenlig behandling, hvaremot Andra Kammaren i enlighet med
den reservation, som vidfogats betänkandet, antog till hvilande ett
förslag, som i hufvudsak öfverensstämde med det af Kongl. Maj:t vid
1886_ års riksdag framlagda förslaget. Båda kamrarne hade således
funnit eu förändring af de nu gällande bestämmelserna vara af omständigheterna
påkallad och önskvärd.

Derefter väcktes vid 1890 års riksdag och på samma grunder,
hvarpå de föregående förslagen varit byggda, särskilda motioner derom
att, jemte det banko- och riksgäldsfullmägtiges antal skulle ökas till
åtta, två af dem skulle hvarje år afgå och tjenstgöringstiden för hvardera
sålunda utgöra fyra år. Konstitutionsutskottet, som i öfrigt icke
kunde tillstyrka motionärernas förslag om förändring af 71 § riksdagsordningen,
framlade emellertid med anledning af motionerna ett förslag
till grundlagsändring, som var i hufvudsak lika med det förslag
i ämnet, som af Kongl. Maj:t framlades vid 1886 års riksdag. Detta
förslag antogs af Första Kammaren att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling. Men Andra Kammaren förkastade det, så vidt diskussionen
gifver vid handen, hufvudsakligen af två skal, eller dels derför,
att förändringen icke borde ske utan i sammanhang med eu fullständig
revision af banklagen, dels af det skäl, att någon brådska icke var å
färde, då ärendet i allt fall icke kunde företagas till slutlig behandling
förr än vid 1894 års riksdag. Konstitutionsutskottet har nu såsom
hufvudsakligt skäl för utslag anfört, att den erfarenhet, som
vunnits under den långa tid, gällande bestämmelser om val af fullmägtige
varit tillämpade, åtminstone icke gifvit vid handen, att Riksdagen
vid valen af fullmägtige förfarit annat än med den största varsamhet,
och att utskottet icke funnit anledning antaga, att ett annat
förhållande skulle inträda. Ja, det kan vara sant i det afseendet, att
någon mera genomgripande förändring inom fullmägtige icke under de
förflutna åren egt ruin. Men jag skall emellertid bedja att få erinra
om det förhållande, som vi alla nogsamt ihågkomma, att vid förlidet
års riksdag inträffade att, då val af fullmägtige i riksbanken skulle
ske, stodo båda kamrarnes elektorer skarpt mot hvarandra. Vid detta
tillfälle uteslöts genom lottning en af de förutvarande bankofullmägtige,
mot hvilken, för så vidt jag vet, ingen anmärkning beträffande det
sätt, hvarpå han under sin långa tjenstgöringstid skött sitt bankofullmägtigskap,
förekommit. En annan ledamot inträdde sålunda i
hans ställe. I år stodo åter kamrarne och deras elektorer vid valet
lika skarpt mot hvarandra. Följden blef, att lotten äfven denna gång

N:o 42. 64

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. ändring ifick afgöra, dervid den, som skött uppdraget sista året, i sin ordning
se och 72sl0pades och den förutvarande ledamoten återvaldes. Jag tror, att ett
men samt ss sådant förhållande som detta, låt vara att det nu endast atsett eu enda
71, 72 och 73 af fullmägtige, hvarken för de valde eller för riksbanken eller för
riksdagsord- riksgäldskontoret är lämpligt och ändamålsenligt; och under en tid, då
nmgen. kamrarne stå häftigare och skarpare mot hvarandra än nu och politiska

(lorta.) slitningar af mera genomgripande art uppstå, kan det komma att inträffa,
att samtlige så väl riksbanks- som riksgäldsfullmägtige ställas
under lottning. Jag tror således, att en förändring i det hänseende,
jag nyss antydt, är af behofvet påkallad.

Åtskilliga reservationer hafva anförts emot utskottets hemställan i
denna punkt. Jag må bekänna, att, ehuru på grund af de skäl, som

den föregående talaren utvecklat, det måhända kunde vara lämpligast

just för kontinuitetens bibehållande att gå till väga på det sätt han

och eu annan ledamot af utskottet föreslagit; likväl/och vid det för hållande,

att Första Kammaren antagit en annan reservation, i hvilken
på skäl, som blifvit af vederbörande reservanter framstälda, föreslagits,
att val af fullmägtige skall ske för en tid af tre år, får jag med åberopande
i hufvudsak af de skäl, som dessa utskottsledamöter anfört,
hemställa om bifall till den af herrar Bergius, Alin och Gustaf Berg
i ärendet afgifna, vid betänkandet fogade reservation.

Herr Dahn: Herr talman! Mig synes att Riksdagen och framför
allt denna kammare icke bör gifva sig ett misstroendevotum genom
att tillkännagifva, att den icke förstår att utse fullmägtige _i dessa
verk. När eu gång en omorganisation af riksbanken kommer i fråga,
då först synes mig tiden vara inne att vidtaga sådan förändring, som
här är föreslagen. För min del skulle jag då vilja gå mycket längre
än dessa särskilda förslag göra. Men för närvarande tror jag, då man
icke ens i utskottet kunnat enas om något förslag och då till och med
i en komité, som inom utskottet tillsattes, man ej kunnat komma
öfverens, utan hvarje medlem utarbetat sitt särskilda förslag, att frågan
icke är färdig att afgöras af oss.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Beträffande denna fråga skall jag bedja att i

korthet f''ä framhålla, att Första Kammaren, till hvilken herr Thestrup
anslöt sig, tre år å rad hvarje år fattat alldeles olika beslut. Redan
detta kan vara ett alldeles tillräckligt bevis för att frågan icke är nog
mogen för afgörande; och huru tacksam jag än må vara motionärerna
för°att de bragt frågan å bane, hvarigenom eu utredning kommit till
stånd och flera förslag blifvit framlagda, tror jag dock, att det för
tillfället är klokast att liksom i fjor låta frågan falla.

Herr Elowson: Då jag anmält min reservation mot det slut,

hvartill utskottet kommit, beror detta derpå, att jag anser, att i och
för sig, i princip, en förändring af nu gällande stadgande är behöflig.
Jag hyser deu åsigten, att fullmägtige så väl i riksbanken^ som i
riksgäldskontoret borde väljas för eu längre tid, exempelvis tre år, och
delvis afgå. Jag anser det dock icke vara lämpligt att vidtaga sådana

Onsdagen den -ll Maj, e. rli.

65 If:o 41

anordmngar, som äro föreslagna uti den reservation, hvilken blifviU»<7. ändring i
afgifven af herrar Berama, Alin och Berg, och till hvilken reservation" 66 och 72
bitall har nu yrkats. Skulle fullmägtige väljas för en längre tid som re3erln9sf«ijag
anser vara ömkligt, så böra också, efter mitt förmenande, icke alla T^och 73
P.a ,en affea> “ta?„ turvis, t ex. 2 för hvarje år, om deras tjenst- riksdagsort görmgstid

skulle bestämmas till d ar. Emellertid är den redaktion ningen.
som nu föreligger i de afgifna reservationerna, måhända icke i alla
afseenden tillfredsställande, och på grund derutaf hemställer jac att
kammaren måtte vid denna riksdag låta frågan falla, d. v s lag förenar
mig med dem, som rösta för bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
Bil proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

(Forts.)

Punkten 2.
Bifölls.

§ 6.

Föredrogos hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannamnda
utlåtanden:

.... ?:o 1 anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt
om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst in. m.;

.. , D:° 6~’. Maj:ts proposition angående af Prestorp

n-o °2 • ^ ) eU J-v kungsladugård underlydande hemmanet

.. n,:o j anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående iordatsondrmg
tran indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar län;

t.. anledning åt Kongl. Maj:ts proposition angående jord afsondnng

från Kungsörs kungsladugård i Vestmaulands In; och

i - ,n:o j" »»ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
åt kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik
Anderssou.

§ 7.

Efter föredragning slutligen af statsutskottets utlåtande n:o 68, i
anledning åt Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i nu gällande
bestämmelser i fråga om de från marinregemente! till Blekinge bataljon
oiverfiy träde officerares pensionsrätt, erhöll

Herr Lasse Jönsson på begäran ordet och yttrade: Som herrarne
se, bär utskottet fores agit, att eu del officerare, som öfverfiyttats från
manngementet till Blekinge bataljon, skulle erhålla pension och fyllnadspensaon
först efter uppnadda 53 lefnadsår. Dervid har emellertid utskottet
kommit i en viss kollision med gällande reglemente, som föreskrit
ver, att for erhållande af pension efter innehafvande grad fordras

Andra Kammarens Prot. 18V2. N:o 42.

5

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

N:0 42. 66

att minst 2 år hafva uppburit lön på stat i innehafvande grad. Nu
är förhållandet, att utaf dessa officerare är det tvenne, som uppnått,
den ene 53 och den andre 57 år, och det skulle följaktligen dröja
ännu två år, innan dessa skulle komma i åtnjutande af den pension,
som utskottet här afsett. Detta uppmärksammades först efteråt, och
rättelse har skett vid frågans behandling i Första Kammaren. Jag
tager mig derför friheten föreslå, att kammaren måtte fatta samma
beslut som Första Kammaren, eller att efter orden »53 lefnadsår»
införes en så lydande mening: »men utan hänsyn till den tid, han
uppburit lön på stat i innehafvande grad», på det att kamrarne icke
vid denna fråga skola komma i kollision med hvarandra.

Vidare anfördes icke. Kammaren godkände utskottets hemställan
med den af herr Lasse Jönsson föreslagna ändring.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 6 a, i anledning dels af Kongl. Majrts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställningar angående anslagen
till lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt till sjöbeväringens
vapenöfningar, dels ock af Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående
förhöjning i sistnämnda anslag;

n:o 73, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel; och

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor
och mindre folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor; samt

bevillningsutskottets memorial n:o 12, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af bevillningsutskottets
betänkande n:o 9 angående tullbevillningen.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 9.

Herr talmannen tillkännagaf, att gemensamma omröstningar öfver
de voteringspropositioner, som derförinnan kunde hafva blifvit af båda
kamrarne godkända, komnre att anställas nästa fredag, lördag och
måndag, den 13, 14 och 16 innevarande maj.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,50 på natten.

In fidem

Hj. Nehrman.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1892.