RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

i -— 11 -■■■■-.....

1892. Andra Kammaren. N:o 38.

Fredagen den 6 Maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet.

§ I .

Till behandling förekom bevillningsutskottets betänkande n:o 9,
angående tullbevillningen.

Sedan Riksdagen till pröfning och afgörande förehaft bevillningsutskottets
betänkande n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen,
äfvensom utskottets memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af nyssnämnda betänkande,
hade utskottet nu afgifvit betänkande rörande nämnda bevillning i
öfrigt, med det undantag, som längre fram ojnförmäles. Vid behandlingen
af nu ifrågavarande delar af bestämmelserna om tullbevillningen
hade utskottet till granskning upptagit ej mindre motsvarande
delar af det förslag till ny tulltaxa, som Kongl. Maj:t i proposition
n:o 9 af den 13 januari innevarande år understält Riksdagens
pröfning, än äfven de särskilda inom Riksdagen väckta framställningar,
hvilka afsåge tullbevillningen och icke genom utskottets ofvannämnda
betänkande n:o 2 besvarats, nemligen: motionen n:o 14 inom Första
Kammaren af herr TF. Wallin, om tull å stenkol och cokes, samt
de inom Andra Kammaren afgifna motionerna n:o 49 af herr J.
Anderson i Tenhult, angående, förutom annat, som i förevarande
betänkande icke afhandlats, nedsättning i tullen å socker och sirap,
samt n:o 142 af herr Z. Larsson i [Jp3ala, om tull å kopparplåt
m. m.

Ordet lemnades till

Herr Johansson i Noraskog, hvilken anmält sig vilja afgifva
förslag i afseende på sättet för föredragningen af föreliggande betänkande
och nu i sådant afseende anförde: Jag tillåter mig att hos

herr talmannen och kammaren föreslå, att föredragningen af detta
betänkande måtte försiggå i den ordning, att först föredrages 59
punkten, som handlar om maskiner, redskap och verktyg eller delar
deraf, ej specificerade, derefter, sedan denna punkt afgjorts, att öfverläggningen
fortsättes med 62 punkten mom. a), som handlar om
tack- och barlastjern samt skrot, hvarefter, sedan äfven denna punkt
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 38. 1

N:o 88

Ang. tull d
maikiner m. m.

Fredagen den 4 Maj, e. m.

blifvit afgjord, man kunde återgå till betänkandets början, punkten
1, och sedan fortsätta behandlingen af de öfriga punkterna i vanlig
ordning.

Hvad herr Johansson sålunda föreslagit bifölls af kammaren, i
följd hvaraf nu först föredrogs

Punkten 59.

För Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade,
hvilka artiklar nu åtnjuta tullfrihet, hade Kongl. Maj:t, lika
med tullkomitén, föreslagit en tullsats af 10 procent af värdet.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt,

att Riksdagen ville besluta, att gällande tullfrihet för MaskinerT
Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade, skall bibehållas.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot utskottets
samtlige ledamöter från Första Kammaren, nemligen herrar friherre
Barnekow, Fock, Sederholm, Lithander, Almström, Cavalli, Stephens,
P. J. Andersson, af Burén och Philipson hemstält, att för Maskiner,
Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade, måtte stadgas
den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats, 10 procent af värdet.

Härförutom hade af herr J. H. G. Fredholm, i särskilt afgifven
reservation, hemstälts, att åt nummer 356 i Kongl. Maj:ts förslag
till tulltaxa måtte gifvas följande uppställning:

Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade
:

Motorer: vatten- och vindhjul, turbiner, ång-, luft- och gasmaskiner
samt lokomobiler m. fl.;

Apparater: ångpannor, vacuumpannor, gasgeneratorer, ventilationsoch
värmeapparater, bränneri-, bryggeri- och mejeriapparater
m. fl.;

Arbetsmaskiner: biåsverk, ångpumpar, sprutor, ånghammare, hejare,
kranar, krossar, hissar, tryckpressar, pappersmaskiner, separatorer,
torf- och tegelslagningsmaskiner, såg- och qvarnmaskiner
no. fl.;

Verktygsmaskiner: spinnmaskiner, väfstolar, symaskiner, svarfvar,

hyfvel-, klipp-, borr och fräsmaskiner, cirkel- och bandsågar

m. fl.; ....

Landtbruksmaskiner och -redskap: plogar, jordbearbetmngsmaskmer,
eånings-, slåtter och skördemaskiner, tröskverk, sädesrensare,
rotfrulrtsskärare, hackelsemaskiner, krossar no. fl.;

Maskiner och redskap: andra slag;

Verktyg.

Efter föredragning af punkten anförde:

Fredagen den 6 Maj, e. m.

K: o 38.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Ang. tull å
Essen: Då Riksdagen år 1888 aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:tmatkinerm m.

rörande tullbevillningeD, innehöll denna skrifvelse bland annat, »att (Forts-)
Kong!. Maj:t måtte låta utreda förhållandena rörande tullbevillningen
eh särskilt beträffande de artiklar, som genom handelstraktaternas
upphörande skulle blifva fria för vår beslutanderätt», samt att detta
förslag, som Kongl. Maj:t enligt Riksdagens önskan skulle för en
kommande Riksdag framlägga, »måtte vara sådant, att det beredde
ett väl afväg dt tullskydd för våra näringar.» Med anledning häraf
tillsatte Kongl. Maj:t en komité för utredande af detta ärende. Tullstriden
hade utkämpats, och då 1888 års Riksdag aflat en skrifvelse
•ill Kongl. Maj:t i hufvudsakligen tullskyddsvänlig riktning, fann
Kongl. Maj:t det vara lämpligt att i denna komité insätta personer,
som icke fortsatte denna strid, utan inom sig i hufvudsak kunde ega
ett gemensamt intresse och sålunda voro i samma rigtning sinnade,

.-om Riksdagen önskade. Att uti denna komité utkämpa principstrider
om tullskydd eller icke tullskydd hade blott kunnat föranleda, att
resultatet blifvit detsamma, som man sett af det bevillningsutskott,
som har stått stridande på olika sidor om bordet, och der olika meningar
gjort sig gällande öfver nästan lika många punkter, som betänkandet
innehåller, hvilket förhållande framgår af den mängd reservationer,
som vidfogats utskottets betänkande. Riksdagen” må nu
bibehålla samma åsigter eller icke, som den hade år 1888, så torde
det dock kunna erkännas, att det för Riksdagen är önskvärdare,
att ett sådant komitébetänkande framlägges, som har ett
visst genomgående system, än om det varit sammansatt af så många
reservationer och olika meningar, som förefinnas i utskottets beänkande.
Sedan har, såsom jag nämnde, bevillningsutskottet, så
sammansatt som det varit, kommit att för Riksdagen framställa ett
förslag, som torde blifva ganska besvärligt, om det i alla sina
detaljer skall debatteras och slutligen blifva föremål för voteringar.
Kongl. Maj:t har i de flesta delar följt detta komitébetänkande,
dock, såsom alla af kammarens ledamöter torde hafva observerat,
i några punkter afvikit derifrån, såsom t. ex. i afseende
å tull på fläsk och spanmål samt jernvägsskenor, hvartill komma
några andra mer eller mindre betydande förändringar. Men i hufvudsak
har Kongl. Maj:t icke velat ingå i noggrann detaljpröfning
af de olika punkterna för att icke rycka sönder det hela, utan hellre
velat låta betänkandet i hufvudsakliga delar följdrigtigt komma fram
Till Riksdagens bedömande, behandling och beslut. Hvad Kongl.

Maj:t i hufvudsak gillat i afseende å komitébetänkandet är, att det
-kulle beredas tullskydd för så väl lyxartiklar som större delen af
industrialster — å lyxartiklar naturligtvis i första rummet, derför att de
kunna räknas till öfverflödsvaror. — Kunna de tillverkas inom lanfet,
vore det godt, men i allt fall äro ju alltid tullar å dem att förlikna
med finanstullar. Då traktaterna gifva anledning att fritt förfoga
öfver tulltaxan, torde det icke kunna förnekas, att de s. k. lyxartiklarna
böra beläggas med lämpliga tullsatser. Hvad åter industritullarna
beträffar, är det klart och kändt, att meningarna derom äro
mycket delade. Det menas i allmänhet af dem, som satt sig emot

N:0 38. 4 Fredagen deri 6 Maj, e. in.

Ang. tull d dessa tullar, att industrien bringas lättare fram genom den fria täflan
maskiner m.m. utlandet, än om den finge ett skydd, som satte den i tillfälle

(Forts.) att kunna få sälja sina varor måhända till något högre pris. Man
gör äfven derigenom fabrikanten mindre nitisk att nedsätta sina tillverkningskostnader
och tillgodose sig med nya arbetsmetoder. Detta
är också i vissa fall en rigtig åsigt enligt min tanke. Mången tillverkning
har vunnit i styrka och prisbillighet just genom denna fria
täflan — jag kan icke förneka det. Men stundom är det dock omöjligt
för oss att upptaga denna täflan med utlandet. Ty det finnes
vissa omständigheter, som göra, att flertalet af främmande länders
industrier arbetar under sådana förhållanden, att våra, åtminstone
till en början, icke kunna upptaga täflan med dem. Detta år sjelfklart
bland annat deraf, att vi äro ett kapitalfattigt folk och icke
heller hafva så stora marknader för en eller annan produkt som utländingarna
hafva, hvilket åter naturligtvis gör, att det blir svårt
för mången fabrik i vårt lilla folkfattiga land, att tillgodose allmänhetens
pretentioner på de olika mönster, modeller och fasoner af det
ifrågavarande alstret; fordringar, som naturligtvis de utländska fabrikerna,
Indika hafva en oerhörd spridning af sina varor, kunna tillfredsställa.
Det är också kändt, att företrädesvis i Amerika och
äfven i andra länder den metod gjort sig gällande vid de större
fabrikerna, att inom landet varorna säljas till jemförelsevis högt pris,
under det deremot den stora produktion, som blir öfver vid fabrikationen
och som icke kan försäljas inom landet, skickas ut på den
främmande marknaden till sådant pris, att man knappt kan säga, att
tillverkningskostnaderna dermed blifva betäckta. Inkomsterna af denna
försäljning hjelper dock till att förmedla faux frais eller de s. k.
förvaltningskostnaderna, och på det sättet förbilligas sjelfva tillverkningen
i sin helhet.

Det är mycket svårt för de mindre fabrikerna och slöjderna att
kunna upptaga täflan med en sådan fabrikation. Det är visserligen
sant, att vår fabrikation här i landet har gått mycket framåt. Men
jag tror icke att fabrikationen vinner på. att vi inbilla oss hafva
hunnit taga jemna steg med utlandet. Man skall se sig om litet i
främmande länder och man skall finna, att vi komma ganska lång;
efter. Statistiken visar, att vi ännu stå långt tillbaka i afseende på
att kunna; fylla våra behof — jag vill icke säga blott af industrialster,
utan af varor som produceras i allmänhet i vårt land, de må
heta spanmål eller något annat. Jag skall tillåta mig att anföra några
siffror. Hvar och en af herrarne kan se dem i statistiken, men jag ber
dock att vid detta tillfälle få omnämna dem. Införseln uti Sverige
har i medeltal under de tio åren 1881—1890 haft ett värde åt i
rundt tal 32(1 millioner kronor årligen. Utförseln från Sverige har
haft ett värde af 258 millioner kronor. Skilnaden mellan utförsel
och införsel utgör årligen 68 millioner kronor, för hvilka vi fört ut
mindre än vi fört in; det är den så kallade handelsbalansen. Det
är ett ord, som år mycket farligt att säga, tv man anser, att den
icke betyder någonting. Jag erkänner villigt, att siffrorna icke äro
fullt kommensurabla, derför att utförselsiffran beräknas efter värdet af
varan i exporthamnen, och införselsiffran beräknas efter värdet af

Fredagen den (! Mai. e. m.

N:o 38.

varan, sedan den influtit i svensk hamn; följaktligen är det först att Äng. tull d
lägga till fraktskilnaden äfvensom handelsvinsten, som naturligtvismasJilner m''mför
den införda varan fördyrar priset betydligt. I afseende å frakten (Forts.)
skall jag be att få nämna, att af dessa nämnda belopp för ut- och
införsel har med svenska fartyg i medeltal införts för 171 millioner
och utförts för 111 millioner kronor. Men med öfriga länders fartyg
har vår egen produktion blifvit förd i mycket större procenttal.

Sålunda kan jag säga, att utförseln bedrifvits med endast 42 procent
af våra svenska fartyg; det öfriga har gått på utländska fartyg. I
förbigående skulle jag vilja anmärka, att denna siffra visar mer än
väl, att vi här i landet skulle behöfva befordra vår skeppsfart för
export, det må nu vara genom subvention eller något annat. Att
blott 42 procent af vår export befordrats af svenska fartyg, är dock
anmärknings värdt.

Den inseglade 5rw( (ofrakten för svenska fartyg utgjorde 1890
37 millioner, deraf cirka 14 millioner för exporten — huru bruttofrakten
ställer sig till nettofrakten lärer svårligen kunna beräknas, lika litet som
handelsvinsten — men i allt fall lår nog den s. k. handelsbalansen
utfalla till vår nackdel. Detta nämner jag, derför att det förefaller
mig, såsom skulle det utgöra en maning för hvar man att söka och
sträfva derhän, att vår svenska industri och produktion kan drifvas
fram derhän, att man kan öfvervinna denna olägenhet, detta i finansielt
hänseende ganska vådliga förhållande. Det är ock — om jag
får i förbigående vidröra det — en annan ganska väsentlig olägenhet,
att ett sådant förhållande fortfarande eger rum, att exporten så
väsentligt understiger importen. Under de föregående årtiondena
hafva vi lånat mycket penningar från utlandet dels till statens och
enskilda jernvägar, omkring 260 millioner kronor, dels till hypoteksbanker
326 millioner kronor, så att vår statsskuld uppgår till närmare
600 millioner kronor. Genom denna inlåning har tillströmmat under
årens lopp guldvaluta i vårt land. Sedan vi nu lyckligtvis börjat
att med svenska penningar betala våra jeinvägsanläggningar, inträffar
likväl i finansielt hänseende det förhållandet, att vi måste årligen
betala annuiteter på dessa närmare 600 millioner med guldvaluta,
som skall tagas i vårt land. I stället för att den fortsatta inlåningen
under föregående årtionden lenmat guldvaluta i vår kassa, äro vi nu
nödsakade att betala ut dessa årliga annuiteter, och man kan förstå,
till hvilka belopp de skola uppgå på 600 millioner kronor. Det ligger
häri, synes mig, en stark maning att söka bringa fram produktionen,
så att vi kunna få att fordra något af utländingarne, och se oss
om, huru vi skida betala den ökade årliga importen. Det år eu
vigtig faktor att taga med i beräkningen. Vi hafva fortsatt att under
ett antal år hoppas, som jag nämnde, att industrien af sig sjelf
skulle kunna bringas fram till någonting bättre, än hvad den är.

Och det har gått något framåt, men enligt min tanke mycket långsamt.
Många anse nu, i likhet med mig, att det skulle gagna industrien,
om man beträdde en annan väg och läte den få ett tillbörligt
skydd gent emot utlandet.

Jag skall icke tillåta mig att längre upptaga kammarens tid,
då jag är öfvertygad om, att denna debatt blir ganska långvarig,

N:o 30.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Ang. tull å och jag icke anser mig böra förlänga den. Jag skall derför icke
maskiner m.m. heller ingå i några detaljer rörande denna punkt. Måhända bör jag
(Forts.) dock tillägga något, då just denna är en omtvistad kärnpunkt.

Jag vet fuller väl, att motståndarne till denna tullsats komma
att säga i första rummet det, att å vissa större maskiner blir det
betänkligt att lägga tull, emedan de äro för vissa industrier nödvändiga
och icke kunna tillverkas i landet, t. ex. snällpressar, tändsticksfabriksmaskiner
och dylika. Det kan icke förnekas och jag måste
medge, att deri ligger verkligen en olägenhet. Men huru skulle man
kunna skilja de olika maskinerna åt? Och är det icke vigtigare att
i allmänhet på denna artikel få en tullsats, som är lämplig, om också
någon olägenhet skulle drabba de större maskinerna, som icke kunna
tillverkas hos oss? Jag är dessutom icke så säker på, att icke så
småningom en eller annan skulle kunna här tillverkas. Olägenheterna
kunna för öfrigt förminskas för sådana maskiner, som hafva en
lång varaktighet; ty om de också vid inköpet äro dyra och tullen
drabbar dem tungt, så är det dock en utgift, som, hvad dessa maskiner
beträffar, kommer att fördelas på många år. För öfrigt måste
man i afseende på dessa varor såga, att få artiklar gifva tillfälle till
ett så mångsidigt och varaktigt arbete för våra arbetare som just
denna fabrikation. Man må också erkänna, att vi för densamma
hafva det bästa material i vårt jern, de bästa förutsättningar i vårt
koltackjern, i våra vattenfall och så vidare. Jag tror således att det
vore fördelaktigt, om denna del af tulltaxan blefve skyddad.

Jag skall emellertid icke tillåta mig att längre taga upp kammarens
tid.

Herr ftedelius: Då jag icke är någon industriidkare, skall
jag akta mig för att ingå på några detaljer i det hänseendet. Men
då jag det oaktadt vill gå med på industritullarne, i enlighet med
hvad Första Kammarens ledamöter i utskottet föreslagit, så skall jag
be att i största korthet få angifva skälen dertill.

I detta afseende vill jag gå ut ifrån den synpunkt, som jag anser
att man bör ställa främst, nemligen vårt rikes förhållande till
utlandet i det stora hela, såsom en enhet taget. När jag tänker
på denna synpunkt, måste jag också gå ut ifrån hvad vi nyss hörde
från statsråds bänken, nemligen att vi ha en statsskuld att amortera
och förränta, vi hafva utländska varor, som vi antingen icke kunna
undvara eller också icke vilja undvara, att betala. Jag lemnar å
sido helt och hållet frågan om handelsbalansen. Men ett faktum är,
att dessa två poster måste betalas till utlandet antingen med svenska
varor, som vi exportera, eller med guld. Guld ha vi icke; alltså
måste vi betala med varor. Skola vi då kunna uppehålla rikets
finanser i det hela taget, och jag innefattar deri så väl statskassans
som hela rikets befolknings, så måste vi se till att vi få debet och
kredit att gå i hop. Nu kunna ju åtskilliga medel tänkas verksamma
för detta ändamål. Dels kunna vi frivilligt, hela Sveriges befolkning,
besluta oss för att, så långt sig göra låter och möjligt är, använda
svenska fabrikat. Vore vi rigdgt energiska i det syftet, så skulle
detta ju vara tänkbart. Men för min del hyser jag den uppfatt -

7 N:o 38.

Fredagen den 6 Maj, o. m.

ningen, att det icke går, utan strandar derpå, att vi dels i allmänhet An g. tull å
litet hvar gerna vilja köpa, der vi få varan billigast, dels hafva det
nationallynne^ att vi äro mycket benägna för det utländska, så att vi (Forts.)
föredraga en utländsk vara framför den inhemska, äfven när den
senare är fullt lika god till och med öfverträffar den utländska. För
att nu mota detta, måste någon särskild åtgärd vidtagas. Så vidt jag
förstår, gäller det också en annan sak, nemligen att uppbringa den
produktionen så, att vi mer och mer kunna göra oss oberoende af
utlandet. Men dervid stöta vi på den ganska vigtiga konkurrensen,
som, hvad man ån kan anföra till försvar för densamma, dock derjemte
onekligen har åtskilliga betänkligheter med sig. Ty obegränsad
och oreglerad konkurrens, det år, tror jag, nästan det samma som
nåfrätten, öfverförd på det ekonomiska området.

Något måste alltså göras. Då har det synts mig, att vi skulle
kunna uppväga dessa två förutnämnda faktorer, import och export, i
exporten inberäknadt guld eller deremot svarande valutor för amortering
af räntorna, på det sätt, att vi köpa mindre af utlandet och
exportera mera till dem. Huru skall detta kunna gå för sig på annat
sätt än så, att vi göra allt. hvad vi kunna för att skydda den inhemska
industrien och verkligen i någon mån försvåra införseln af
sådana varor, som vi kunna undvara, först och främst lyxartiklar, och
vidare allt som vi sjelfva kunna eller kunna lära oss att producera.

Och för detta ser jag intet annat medel än att åsätta tullar. Detta
är hufvudskälet, hvarför jag går med på dess», tullsatser. Jag låter
mig icke hindras af den invändningen, som jag hört många gånger,
att om det sättes skyddstullar på alla möjliga artiklar, så skall den
ena varans höjda pris neutraliseras af den andras. Ty då blir bara
resultatet det, att den ene icke gör någon vinst på den andre af oss
svenskar. Derpå vill jag svara, att detta, enligt min mening, är precis
som det bör vara, ty vi böra icke göra någon vinst på hvarandra
utan försöka blifva oberoende af utlandet, så att utländingarne icke
blifva våra herrar i detta hänseende.

Jag ber också att få vånda mig emot ett i denna fråga ofta
hördt tal, att stad och land hår skulle stå emot hvarandra med skilda
intressen. I detta stycke skulle jag vilja betrakta saken så, att vi
hafva ett enda intresse: det gemensamt svenska, och icke att land
skall stå mot stad och tvärt om; utan vi, såsom representanter för ett
och samma folk, böra i främsta rummet se på hvad landets allmänna
gemensamma bästa kräfver. Då är jag lifligt öfvertygad om, att vi
behöfva skyddstullar för all svensk industri. Derför är jag med om
alla de nu ifrågasatta tullarna, fastän jag icke inlåter mig på detaljerna
i fråga om dessa maskiner, tv dem begriper jag icke. Men
det begriper jag, att det år bättre, att de tillverkas här än i utlandet,
och att det är bra om vi kunna låta våra egna verkstäder
fabricera hvad vi behöfva. Kunna de icke göra allt genast, så kunna
de lära sig, om de få något skydd. Derför yrkar jag afslag på utskottets
förslag i denna punkt och bifall till den reservation, som afgifvits
af Första Kammarens ledamöter.

Herr Falk: Med all respekt för herr statsrådets och chefens för

N:0 38,

Fredagen den 0 Maj. e. in.

Ang. tull a finansdepartementet uttalade mening rörande sammansättningen af
mai vnerm.jn. kompé, som baft tullfrågan till utredning, vågar jag dock gent
(-torts.) emot denna uppfattning gorå en liten invändning. Så vidt jag varit
i tillfälle att bedöma förhållandena på detta område, är det så, att
vill man ha en fråga utredd, vill man se den belyst från alla sidor,
för att komma till ett resultat, som öfverensstämmer med det verkliga
och sanna förhållandet, således också då man tillsätter en komité
för att utreda en fråga, som rör hela landet, bör man sammansätta
den af personer, hvilkas åsigter icke äro fullständigt öfverensstämmar.
de.
får blir ensidig. Detta är också fallet med den ifrågavarande tull—
komitén, så vidt det tillkommer mig att bedöma resultatet.

Herr statsrådet vidrörde vidare den s. k. handelsbalansen. Jag
hade knappast väntat mig, med den lilla erfarenhet jag har äfven på
det området, att från statsrådsbänken få höra den saken omtalad.
Ty så vidt jag vet, är detta numera ett förgånget slagord, som ej
mera användes, då det är fråga om att på allvar diskutera nationalekonomiska
spörsmål. Ett land. som för närvarande har den solidaste
ekonomiska ställningen i vår verldsdel, är England; England har
likväl alltid haft och har fortfarande en dålig handelsbalans. Herr
statsrådet yttrade vidare, att vi lånat mycket pengar i utlandet, för
hvilka lån årligen utgår stora summor till räntor och amorteringar,
och att vi måste söka komma ifrån detta, hvilket skulle ske bland
annat genom att pålägga tull på maskiner och redskap. Tv, mine
herrar, det är en icke oväsentlig tull här är fråga om. Den anses
komma att inbringa öfver en million kronor.

Nå välan, kunde Sveriges ekonomi förbättras genom åsättande
af industritullar, så skulle jag visst icke motsätta mig det. Men
jag vill åtminstone hafva skäl, byggda på verkliga bevis, för det
påståendet, att vi skulle kunna blifva räddade derigenom. För min
del kan jag icke öfvertygas derom af föreliggande fakta, särskildt i
hvad som angår nu föredragna punkt, maskiner och redskap. Fakta
visa, att, sedan maskiner och redskap år 1858 blifvit tullfria, landets
tillverkning af maskiner, redskap och dylikt vuxit ifrån ett tillverkningsvärde
af 4,3 millioner kronor, som då utgjorde 8 procent af den
inhemska fabriksindustriens hela tillverkningsvärde, så att den år
1890 utgjorde 37,8 millioner eller 14 procent af den inhemska fabriksindustriens
hela tillverkningsvärde. Derjemte, då här talas om
att det är för att bereda arbetsförtjenst som tullar skola påläggas,
år det att märka, att våra fabriker för maskintillverkning sysselsatte
år 1858 2,500 arbetare, men 1890 deremot 15,804 arbetare. Det
framgår således icke af dessa siffror, att tull på maskiner och redskap
skulle vara behöflig.

Den ärade talaren på kalmarbånken yttrade: »för att man skall
skydda och uppmuntra den inhemska industrien, måste man pålägga
industritullar». Af dem, som hylla hans uppfattning, torde man emellertid
kunna fordra det medgifvandet, att det skall vara svensk industri,
som skyddas. Jag kan förstå, att man vill införa tullar, då
man ser saken från hans synpunkt. Men jag har då rättighet att af
honom fordra, att han icke skall gå längre, än som kan bäöfvas för

Mo 37.

Fredagen den 0 Maj, e. in. 9

att skydda och uppmuntra den inhemska industrien. Hår fordrar
man emellertid införseltull äfven på maskiner, som icke under närvarande
förhållanden kunna här i landet tillverkas, men som för
vissa inhemska industrier åro nödvändiga. Detta synes mig vara att
lägga skatt och tunga på den industri, som man säger sig vilja
uppmuntra.

För att nu endast tala om den kategori af maskiner, som jag
särskilt känner till, nemligen tryckpressar, så torde det icke vara
aldeles obekant, att här i landet icke finnes någon fabrik för tillverkning
af tryckpressar och svårligen lärer komma att finnas, förrän
Sveriges befolkning minst blifvit fördubblad. Jag skall gifva skäl
för detta mitt påstående. Behofvet hos oss år så obetydligt, och
fabrikationen år så komplicerad, att den icke lönar sig för annat
än en stor tillverkning. Om en maskinfabrikant skall få stor afsättning,
är det nödvändigt, att hans tillverkning är så inne i den stora
verldsmarknaden, att han kan göra sig till godo hvarje den ringaste
förbättring, som dagligen och stundligen, kan man nästan säga, uttänkes
af maskinkonstruktörer. I afseende på tryckpressar, särskilt
litografiska, är det icke möjligt för tryckaren att upptaga täflan med
en konkurrent, som har en snällpress, hvilken är några år yngre än
den man sjelf arbetar med, ty förbättringar i konstruktionen af dessa
maskiner, hvilka de stora fabrikanterna ofta vidtaga, göra en dylik
press snart föråldrad.

Nämnvärda konstruktionsförbättringar äro emellertid icke möjliga
utan en stor tillverkning och en sådan, afsedd för export, lärer
svårligen hos oss kunna komma till stånd. Om vi nu antaga, att en
tryckpress kostar omkring 6,000 kronor — då tager jag den lägsta
siffran — skulle jag, för att blifva i tillfälle att*sysselsätta ytterligare
6, 7 ä 8 arbetare, nödgas erlägga en skatt på ungefär 600 kronor
vid import af en maskin, som icke står till att köpa af svensk tillverkning.
Den frågan trånger sig då på en: ligger det sundt förnuft
i något sådant? Mig synes det icke så. Herr statsrådet antydde,
att äfven han ansåg, att det behöfdes modifikationer i tullen å
maskiner, emedan det verkligen finnes maskiner, som icke kunna
tillverkas i Sverige, men som vi nödvändigt måste hafva; emellertid
kan man ej skilja på maskinerna. Detta är precis samma skäl som
tullkomiténs: vi kunna icke skilja på dem; vi kunna icke låta tryckpressar
gå tullfria och en annan maskin samtidigt draga hög tull, då
maskinernas ändamål icke kan af vederbörande tullförvaltningar kontrolleras.
Den gjorda invändningen påminner om hvad man kallar
de obotfärdiges förhinder. Det torde icke vara svårare att medgifva
tullfrihet i detta fall än i många andra. Då en vara skall förtullas
efter värde, fordras för tullbehandling, att importören skall framlägga
faktura. Skulle det vara omöjligt att samma åtgärd stadgades äfven
här vid lag, så att, när en boktryckare eller stentryckare vill införa en
press, han har skyldighet att lägga fram den faktura han fått, om
han vill slippa tullafgift. Genom fakturan synes mig allt tvifvel om
beskaffenheten af maskinen i fråga kunna håfvas. Och intet hinder
synes mig föreligga, att för dylika maskiner och andra, hvilka ej i
Sverige tillverkas, medgifves tullfri införsel.

Ang. tull
maskiner ra.

(Forts.)

N:0 38.

10 Fredagen den 6 Maj, e. in

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Ang. tull ä
maskiner m. m.

(Forts.) Herr Collander: Herr talman! Jag skall hålla mig till den

föredragna punkten och icke komma in på tullfrågan i allmänhet.
Af alla de punkter, som den nu föreslagna tulltaxan innehåller, är
denna otvifvelaktigt den, som intager den mest framskjutna ställningen,
icke minst derför, att den här föreslagna tullen anses skola
komma att gifva det största inkomstbeloppet af samtliga industritullar.
Kongl. Maj:t har beräknat, i likhet med tullkomitén,, att tullen å
maskiner, redskap och verktyg skulle inbringa 1.200,000 kronor.
Enligt en senare statistik, som kommit oss till banda, efter det tullkomitén
afgaf sitt yttrande, få dessa siffror icke så obetydligt höjas.
1890 års statistik visar, att maskiner, redskap och verktyg införts för
nära 14,5 millioner kronor, hvartill kommer för ångmaskiner, motorer
och dylikt, hvilket kan anses höra hit, omkring en half million kronor.
Denna varugrupp representerar således i värde omkring 15 millioner
kronor. Den beskattning, som här är fråga om, uppgår således till
1,5 million kronor. Denna beskattningsfråga har alltså stor betydelse
i finansielt afseende. Men hvarför ifrågavarande varugrupp i tulltaxan
eger ett särskilt intresse, är otvifvelaktigt derför, att frågan
är omtvistad. Hår stå icke alla skyddsvänner eniga, utan det fin3
många bland dem, som icke vilja vara med om denna tull på maskiner,
redskap och verktyg af det skäl, att de äro för industrien i
allmänhet att räkna som ett vigtigt hjelpmedel, ett råämne eller halffabrikat
eller hur man vill kalla det. Man lägger nemligen ej tull
på allt hvad industriartiklar heter för att befrämja industrien. Man
är ense om, att vissa vigtiga artiklar böra vara tullfria, äfven om de
tillverkas inom landet. Hvad till exempel textilindustrien beträffar,
har man alltid ansett, att fri införsel bör medgifvas för ull, lin och
hampa och dylikt. De sistnämnda odlas inom landet, och vi ha fårafvel
också inom landet; men dessa råmaterial anses så vigtiga för textilindustrien,
att man hellre låter de näringar, som producera dem,
sakna skydd. I viss mån likstälda med nyssnämnda artiklar äro
maskinerna. Nu mera finnes knapt någon industri, som icke har behof
af hjelp utaf maskiner af ena eller andra slaget. Och detta behof
växer oupphörligt i mån som uppfinningarna gå framåt, så att
några år efter sedan en fabrik blifvit inrättad med de maskiner, som
då voro lämpligast, måste man utbyta dessa mot mera ändamålsenliga
sådana. Det är klart, att detta utbyte medför än högre kostnader,
om maskinerna i fråga draga tull och äro sådana, som icke kunna tillverkas
inom landet. Utskottet har i sitt betänkande erinrat, att det år
många grupper af maskiner, hvilka icke kunna med någon fördel
tillverkas här i landet. Ty behofvet af sådana maskiner är för ringa
att derpå kunna grunda en dyrbar fabriksanläggning. Naturligt år
också, att patenthistorier spela här vid lag en mycket stor rol Nya
uppfinningar göras och patenteras, och man blir nödsakad att från
utlandet inköpa en sådan patenterad maskin, som icke kan hår i
landet tillverkas. Statistiken rörande importen af olika slag af maskiner,
redskap och verktyg är otillfredsställande. Den sammanför
nemligen maskinerna i alltför stora grupper, så att man ej kan få be -

Fredagen den 6 Maj, e. in.

N:0 38.

höflig ledning för omdömet, hvilka särskilda''slag af maskiner eller Ang. tull
redskap som införas. En reservation af herr Fredholm, som vill ma3kinerm.
hafva en ändring härutinnan, visar det olämpliga i den nu använda (Forts.)
uppställningen. Den tillgängliga statistiken visar emellertid, att importen
af för industrien afsedda maskiner år 1890 uppgick till 7,5
millioner kronor af de 14,5 millioner, hvartill värdet af samtliga maskiner,
redskap och verktyg, som det året importerats, uppgår. Jag
tror dock, att till den andra gruppen, eller it askiner, andra slag, förts
många, som afse iudustrien, så att man kan med trygghet säga, att
största delen af importen utaf maskiner afsett hufvudsakligast industriens
behof. Det är alltså att försvaga industrien sjelf, om man
lägger tull på dessa artiklar.

Nu säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att
det är af tigt för oss, att vi få någonting att betala vår import från
utlandet med. Ja, och naturligtvis är det i första rummet hvad vi
exportera, som bör uppväga importen. Den industri, som arbetar för
den exporten, har den vigtiga uppgiften att lemna oss ett medel,
hvarmed vi kunna betala en del af denna skuld; vår sjöfart likaså.

Huru skulle väl detta hafva tillgodosetts, om man genom påläggande
af tullar på dessa vigtiga faktorer försvårar för dem att fylla nämnda
vigtiga uppgift. Det förslag, som ursprungligen framkom, att belägga
fartyg med tull, att fördyra alla artiklar för sjöfarten, var liktydigt
med att hämma och således icke att befordra denna vigtiga sak, att
täcka betalningen för importen med hvad exporten inbringar. Och
på samma sätt skulle exportindustrien hämmas genom för dem tyngande
tullar. Vi ha en mycket stor industri, pappersmasseindustrien,
som icke kan grunda sin tillvaro på den inhemska konsumtionen,
hvilken nödgas importera de mycket dyrbara maskinerier, som denna
industri behöfver för sin drift. Det är tydligt, att, i och med åsättande
af tullar å maskiner, en broms skulle läggas på utvecklingen
af denna industri.

Om man nu vill se efter, huru ett tullskydd verkar på industriens
utveckling, kan man lämpligen uppdraga en liten parabel
mellan de mekaniska verkstädern i, som ej varit tullskyddabe, och
textilindustrien, som länge varit tullskyddad. Det har af den siste talaren
blifvit, rörande mekaniska verkstäderna, anfördt en del siffror i det
afseende; och äfven i utskottets betänkande finnes omnämndt, att
ifrån en tillverkning till värde af några få millioner kronor på några
tiotal af år uppvuxit en industri med mycket stor tillverkning. Den
siste talaren nämnde också, att det är ett stort antal arbetare, som
nu sysselsättas i de mekaniska verkstäderna. Denna industris tillverkningsvärde
har vuxit, som sagdt, från cirka 4 till 27 millioner,
enligt den statistik, som är bifogad tullkomiténs betänkande. Efter
denna statistiks uppgörande har detsamma ytterligare uppgått. Och
arbetarnes antal bär vuxit från 2—3 tusen upp till 15 tusen. Jemför
man härmed af textilindustrien, t. ex. klädesfabrikerna, som alltid
varit skyddade, så visar sig, att år 1864 uppgick tullen på dessa
slag af väfnader till 3 kronor 53 öre per kilogram. Denna tull nedsattes
sedan till 1 krona 75 öre, hvarmed den nu äfven utgår. 1864
sysselsatte dentia gren af textilindustrien mellan 3 och 4 tusen per -

N:o 38.

Fredagen den 0 Maj, e. in.

Ang, tull d
maskiner m. m
(Forts.)

eoner, och tillverkningsvärdet för ifrågavarande slag af väfnader
varierade den tiden mellan 9, 10 ä 11 millioner. Ja, den industrien
står och stampar på alldeles samma ståndpunkt ännu den dag, som
i dag år. Den sysselsätter mellan 3 och 4 tusen personer, och tillverkningsvärdet
uppgår till omkring 10 millioner kronor. Den har
således icke visat sig ega samma lifskraft som den mekaniska industrien,
oaktadt den alltid varit skyddad.

Beträffande tullen å maskiner och redskap så är det gifvet, att
de större länderna kunna mel mindre olägenhet för industrien i allmänhet
hafva en sådan tull, derför att inom sådana länder erbjudes
så stor afsättning för maskinindustri. Det kan uppstå så mångfaldiga
slag af tillverkningar af maskiner och redskap, derför att landet
är tillräckligt stort, men ju mindre ett land är, desto svårare har
det att annat än för ett fåtal maskiner skaffa en tillräckligt stor
afsättning, derför drabbar en tull industriens vigtiga hjelpmedel:
maskiner, här så hårdt och svårt. Nu år det gifvet, att det är af
stor vigt, för att en industri skall kunna uppblomstra, att det finnes
en tillräcklig afsättning. Vi hafva ock sett att, sedan maskiner och
redskap för jordbruket börjat att införskrifvas från utlandet och
spridt sig öfver hela landet, i det man fann sig hafva nytta af dem,
det bildat sig ett underlag eller tillräckligt stor konsumtion för de
mekaniska verkstäderna att spekulera på, och detta har gjort, att det
oupphörligt uppvuxit nya verkstäder, som begynt egna sig åt tillverkning
af dylika maskiner. Importen af jordbruksmaskiner och
redskap har oupphörligen sjunkit och är nu jemförelsevis obetydlig,
och detta fastän denna industri icke haft något skydd. Och såsom
det förhåller sig med denna gren af de mekaniska verkstäderna, så
är äfven förhållandet med många andra.

Herr finansministern nämnde, att man genom detta skydd äfven
kan åstadkomma en export. Ja, det är öfverproduktionen i flera
länder, som framkallat en sådan. Man har redan i Tyskland klagat
öfver verkningarna deraf och senast i Nord-Amerika. Det är derför
att man skyddar en näring så mycket, att det framkallar en stor
öfverproduktion. Då det nu icke är tillräcklig afsättning inom landet,
så måste man skicka produkterna af denna öfverproduktion till utlandet
och sälja dem för billigare pris, än hvad de kosta i eget land.
Men hvem är det, som får betala dessa billigare pris? Jo, det är
det exporterande landets egna invånare, som, genom att betala ett
högre pris å sina varubehof till fabrikanterna, egentligen betala en
skatt till utlandet, som får köpa likadana varor af samma fabrikanter
till billigare pris.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid detta ämne. Jag tror,
att det finnes tillräckliga skäl för att, då dessa maskiner och redskap
åro ytterst vigtiga för hela vår industris utveckling, vi icke böra
lägga något band på desamma, och derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr finansministern nämnde, då

han hade ordet, att vår industri gått betydligt framåt, och derutinnan
vill jag gifva honom fullt rätt och jag skall äfven be att få hänvisa

FreJagen den G Maj, e. in. 13

på, under hvilka förhållanden denna industri gått så väsentligen
framåt. Det har icke varit under tullskyddets dagar, som den gått
framåt, utan det har varit utan detta tullskydd, som den gått framåt
i så förvånande grad, att hvar och en, till och med protektionister,
kunna glädja sig deröfver.

Nu fordrar man. att denna industri skall hafva skydd. Jag,
jemte mina kamrater i utskottet, har hört uttalas, att den allra största
delen af dessa industriidkare fordra icke något skydd för denna sin
näring, utan att de tvärt om åro vål belåtna att få sköta sig under
de förhållanden, som nu äro gällande. Då tyckes det mig åtminstone
icke vara behöfligt, att man under sådana förhållanden bestämmer
ett skydd på denna industri, ty skall denna industri hafva ett
skydd, kommer det naturligen att drabba personer och särskilt oskyldiga
personer, som icke hafva råd att betala detta tullskydd. Samme
ärade talare ordade om den stora skuld, som vi hafva, dels i form
af statsskuld, dels i form af hypoteksbankens skidder på utlandet.
Det är fullkomligt rigtigt, att så är förhållandet, och det hade utan
tvifvel varit båttre, om vi stode på samma kommersiella ståndpunkt
utan skuld, men jag vill för min del endast tillägga, att, oaktadt
denna skuld, hafva vi, åtminstone mig veterligen, icke varit i något
det minsta trångmål att betala våra räntor och annuiteter på denna
vår skuld. Om man tager i betraktande statsskulden, sd är den ingen
annan, än att vi hafva jemvägar såsom valuta, och hvad beträffar
de skulder, som hypoteksbanken har och svenska jorden häftar för
till utlandet, så måste vi erkänna, att vårt jordbruk har, sedan dessa
hypotekslån kunnat erhållas, gått framåt i en väsentligt stor skala, och
att det nu är lättare för jordbrukaren att betala sina räntor, oaktadt
dessa hypotekslån, än det var innan de kunde erhålla sådaEa lån,
nemligen i allmänhet taget och beträffande sådana jordbrukare, som
användt lånen på rätt sätt, ty för dem, som lånat kapital och icke
förbättrat sin jord, för dem hafva dessa lån icke varit till någon
fördel.

Samme högt ärade talare nämnde äfven om vår handelsbalans
och talade om huru stor den var, ehuru han icke nämnde summan.
Men jag vill endast erinra den ärade talaren derom att, mig veterligen,
finnes icke något land i hela verlden, som drifver någon kommers
i större eller mindre skala, som icke måste få någon handelsbalans,
och till och med det land, som år kändt såsom ett bland de
rikaste, nemligen England, har en förvånande handelsbalans, som
går upp till flera hundra millioner kronor årligen. Jag kan försäkra
att, om detta vore en rigtig norm för att bedöma ett lands ekonomiska
ställning, skulle England och alla andra länder, som drifva
någon större utrikeshandel, för länge sedan varit alldeles utfattiga.
Jag endast ber att få nämna ett exempel bland många.

Ett fartyg går ut med en trålast från Sverige, värd 100,000
kronor, går till Erankrike och afsätter denna last. Der köper det en
ny last och går till Sydamerika, afsätter samma last der, hvarest den
får ett värde af 200,000 kronor, går sedan till Ostindien eller någon
annan plats, afsätter der lasten och köper kolonialvaror samt kommer
åter till Sverige utan att hafva gjort några uppoffringar, men lasten

Hö O 38.

Ang. tull d
maskiner m.m.

(Forts.)

N:o 38.

Fredagen den G Maj, e. in.

Ang. tull å har nått ett värde af 300,000 kronor. På det sättet hafva vi expormatkinermm.
terat för 100,000 kronor men importerat för 300,000 kronor. Deraf
(Forts) förklaras, huru lätt denna handelsbalans har uppstått och alltid kan
uppstå.

Jag skall nu nämna något om den fråga, eom nu år före, nemligen
tull å maskiner och redskap.

Jag vill då endast erinra derom, att i fall denna tull i enlighet
med regeringens förslag blifver åsatt, kommer denssmma att i väsentlig
mån drabba jordbruket, ty alla de redskap, som jordbrukarne
behöfva köpa, ända ned från spaden och skofveln till plogar, hästräfsor,
såningemaskiner, hackelsemaskiner, harpor, tröskverk och lokomo
biler och dylikt, skulle genom en sådan tullsats i väsentlig mån komma a’t
fördyras. Skall nu jordbrukaren nödgas betala 10 procent mer för
dessa redskap ån förut, kommer det att kännas ganska hårdt för
honom, och då nu de större jordbrukarne, som kunna sälja säd, få ■ t
en nedsättning i spanmålstullen till hälften mot hvad den förut var,
skulle det förvåna mig storligen, om någon jordbrukare skulle vara
villig att underkasta sig något, som i så väsentlig mån drabbar
honom.

Det är derför som jag icke kan föreställa mig, att Kongl. Maj:ts
förslag i den nu föredragna punkten kan komma att vinna denna
kammares bifall. Jag skall således, herr talman, be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Nyländer: Ilerr talman, mine herrar! Det synes mig

vara både med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att vår maskinindustri,
i likhet med annan svensk industri, erhåller åtminstone
något skydd mot den utländska konkurrensen. Att detta skydd också
är af behofvet påkalladt, torde framgå deraf, att våra verkstäder för
närvarande arbeta under mycket ogynsammn konjunkturer. År 1890
infördes i vårt land maskiner och redskap för ett värde af 15,558,000
kronor; och det är ju naturligt, att en minskning i denna införsel
skulle tillskynda våra mekaniska verkstäder ökadt arbete och sysselsättning
för ökadt antal arbetare. Hvad dessa specialmaskiner beträffar,
hvarom man påstått, att de icke hafva tillverkats och icke
heller kunna tillverkas inom Sverige, så hyser jag i detta afseende
båttre tankar om våra mekaniska verkstäder än den ärade representanten
för Jönköping, som nyss hade ordet. Förhållandet är nemligen,
att dessa maskiner nog torde kunna tillverkas inom vårt land;
och jag vill särskildt upplysa om, att epecielt textil- och pappersmaskiner
hafva under de senare åren tillverkats vid några af våra mt -kaniska verkstäder. Men det är ju gifvet att härför fordras rätt
dyrbara anordningar, hvilka göra, att vi hafva svårt att konkurrera
med utlandets stora specialverkstäder.

Ofvertygad som jag är derom, att den föreslagna tullsatsen skall
komma att uppmuntra våra verkstäder att ytterligare arbeta på dessa
specialmaskiner och att derigenom vår maskinindustri skall komma
att ännu mera utvecklas och arbetsförtjenst beredas åt många arbetare,
tillåter jag mig, herr talman, att yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till den vid punkten afgifna reservationen.

iN:o 38.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Herr Jonsson i Hof: Det kan på visst sätt möjligen förefalla Ang. tull &

egendomligt, att jag uppträder i denna fråga, då ju mina åsigter afma,i,ner
gammalt så väl äro kända. Men hvarför jag gjort det, beror derpå, (forts.)
att jag aldrig här intagit någon ensidig ståndpunkt i fråga om hvilken
nytta ett så kalladt frihandels- eller tullskyddssystem kan medföra
i vårt land, utan jag har sökt med mycken uppmärksamhet utröna
och följa verkningarna af det ena eller andra systemet. Det
behöfves icke att orda alls om det resultat, som framgått ifrån föregående
perioder, när det så kallade frihandelssystemet rådde; ty
verkningarna deraf hafva ofta framhållits och framlagts inom Riksdagen.
Men deremot hafva hittills, så vidt jag vet, icke verkningarna
af det nya system, som sedan 1888 blef rådande i vårt land, analyserats
eller något försök dertill gjorts. Derför år det egentligen, som
jag nu begärt ordet.

Om icke de undersökningar, jag i detta afseende verkstält, blifva
tillräckligt uttömmande och belysande, så beror det derpå, att jag
just nyss, när denna fråga kom på tal, först gick ner i Riksdagens
bibliotek och ur åtskilliga der tillgängliga uppgifter sökte skaffa mig
litet material för frågans belysande; och det kan ju icke lyckas att
på fem ä sex minuter få ett tillräckligt material för att uttömmande
besvara frågan. Jag tror i alla fall att de faktiska uppgifter jag
erhållit kanske kunna i någon mån bringa reda och klarhet om, huru
vida detta så kallade skyddssystem, som vi lefvat under sedan 1888,
i sjelfva verket »förbättrat» vårt lands ställning gent emot utlandet,
något som här måste vara hufvudsaken. Jag skall derför genast
anmärka att det material, jag sökt skaffa mig, är just afsedt att belysa
landets förmåga att fullgöra sina förbindelser gent emot utlandet.

Och jemförelsen afser tiden kort innan detta nya system trädde i
verket samt den dag, från hvilken de sista uppgifterna föreligga, nemligen
den 31 mars i år.

Af denna jemförelse framgår, att vår guldkassa den 31 mars
1887, bestående af i riket lagligen gällande guldmynt jemte guld i
andra former, bestod af i rundt tal 20,250,000 kronor, och våra fordringar
på räkning med utländska bankirer och bankinrättningar utgjorde
samtidigt 24,850,000 kronor, eller sammanlagdt en tillgång i
dugliga valutor för detta ändamål af 45,100,000 kronor; under det
vid samma tid våra skulder på räkning till utländska bankinrättningar
utgjorde i rundt tal 11,000,000 kronor. Således fans ett öfverskott
den 31 mars 188 r af 34,000,000 kronor. I år deremot samma
dato bestod vår guldkassa, i precis enahanda former som år 1887, af
i rundt tal 24,600,000 kronor, och våra fordringar hos utländska
bankirer ooh bankinråttningar af 15,700,000 kronor, eller en sammanlagd
tillgång af 40,300,000 kronor. Alen våra skulder voro deremot
samtidigt i rundt tal 20,000,000 kronor. Således fans ett öfverskott
för användning i betalningsväg för utländska skulder på 20,300,000
kronor, under det samma öfverskott år 1887 utgjorde 34,000,000 kronor;
således i det närmaste en försämring under denna tid af 14
millioner kronor. Detta resultat visar således, att verkningarna af
det nya system vi slagit in på hafva utfallit särdeles otillfredsställande.

N:o 3S.

Fredagen den G Maj, e. in.

Ang. tull
maskiner m.
(Forts )

Man kan invända att det är flere faktorer, man här vid lag måste
taga med i beräkning, beroende derpå huru vida vi fortsatt att låna
upp pengar i samma skala efter 1887 som dessförinnan. I det fallet
har jag icke kunnat förskaffa mig tillräckliga siffror för att belysa,
huru vida upplåningen nu är mindre än förut. Men äfven om så
vore fallet, så neutraliseras detta af andra transaktioner med obligationer
från och till utlandet, hvadan det i hvarje fall synes mig framgå,
att de förhoppningar och förespeglingar, man gjorde sig om verkningarna
af införandet af detta tullsystem, hos oss icke slagit väl ut;
jag skulle snarare vilja säga, att det slagit särdeles illa ut. Om man
således på grund af dessa fakta försöker att komma under fund med,
huru vida det nya systemet varit gagnande för vårt land eller icke,
hvilket här måste vara hufvudsak, så tror jag att man måste erkänna,
att det snarare utfallit olyckligt än gynsamt. Detta är en omständighet,
som synes mig böra i ganska hög grad inverka på, hvilken position
kammaren bör intaga till nu ifrågavarande tull på maskiner,
redskap och verktyg. Ty har det icke lyckats båttre med den andra
stora grupp af alster, hvarpå tull infördes 1888, nemligen på jordbruksprodukter
i alla dess mångahanda former, så kunna vi näppeligen
ha någon förhoppning om, att just nu ifrågavarande speciella
gren af näringslifvet i vårt land, som särskild! bör vara naturlig för
oss — hvilket bevisas just deraf att de mekaniska verkstädernas
produktion under en följd af år gått så ofantligt framåt, trots det
att de icke haft något skydd alls — vi kunna, säger jag, då knappast
hoppas, att denna näringsgren skall hafva någon nytta af det
tillämnade skyddet; tvärt om synes det mig mer än vanskligt att fortsätta
på den bana, som man beträdde år 1888. Och man måste i
alla händelser ha bättre utsigter, än man har, för att detta nya
system skall vara gagnande för landet, innan man går vidare på
denna väg.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Erikson i Rydboholm: Jag skall endast be att få fästa mig
något vid hvad herr Collander yttrade och dervid anföra några siffror.
År 1861 importerades af ylle från utlandet 1,350,000 kilogram samt år
1888 2,100,000 kilogramj under det att under samma år bomullsimporten
utgjorde: år 1861 7,700,000 kilogram samt år 1888 12,300,000
kilogram. Herr Collander yttrade, att inom maskinindustrien patent
skulle inverka menligt, men detta är ingalunda händelsen, ty det
förhåller sig så, att, om en utländsk firma erhåller patent på en fabrikation,
denna firma icke eger rätt att behålla detta patent längre
ån sex månader, till följd hvaraf detta utländska maskinfabrikat sedermera
kan tillverkas inom svenska riket.

Jag vill icke inlåta mig på frågan om maskinindustrien, emedan
den icke ligger för mig; jag har endast velat meddela dessa upplysningar.

Herr Beckman: Det är verkligen, herr talman, en ganska

Fredagen den 6 Maj. e.> m.

egendomlig känsla man erfar, när det nu kommit så långt, att man
från regeringsbänken får höra på fullaste allvar förordas omkullstörtandet
af den andra af de begge pelare, hvarpå det ekonomiska system
hvilat, under hvilket vårt land aå lång tid haft en kraftig och
i allt väsentligt lyckosam utveckling. För fyra år sedan lyckades
det tullvänliga partiet att spränga bort den ena af dessa hörnstenar:
lifsmedlens tullfrihet. Nu gäller det den andra friheten: friheten
från beskattning på maskiner, på redskap, verktyg och i viss mån
råmaterialier.

Det är emellertid förhoppningsfullt för motståndarne till denna
beskattning, att det icke äfven i bevillningsutskottet förefunnits samma
ömma endrägt, som rådt inom tullkomitén. Det fins åtminstone
en sak i detta tullbetänkande, som år till en viss grad hoppfullt,
nemligen att man inom utskottet funnit det alldeles hopplöst att söka
åvägabringa något .prmcipbetänkande. Det råder lyckligtvis der
olika åsigter hos de båda kamrarnes ledamöter.

Det är emellertid egentligen den omständigheten, a:t jag är
lifligt öfvertygad om att man å ömse sidor lägger fram sina förslag,
ledd af oskrymtad omtanke för dem det närmast gäller, som gjort,
att jag begärt ordet just för att yttra mig rörande en princip för
tullbeskattningen.

Jag underkänner visst icke vigten af att icke intaga någon ensidig
ståndpunkt, utan veta att rätta mig efter »opportuniteten». Jag
erkänner att detta är vigtigt; men, om man verkligen har omtanke
för alla klasser af medborgare — och här har ju redan talats mvcket
om landets gemensamma intresse — så framstår en annan sida af
denna lagstiftning med kraf, som icke heller få tillbakavisas, nemligen
den princip, som har sin grund icke endast i opportuniteten, utan i
nationens medvetande. Det fins verkligen, herr talman, något, som
jag skulle vilja kalla tulltaxemoral.

Jag syftar med det ordet icke på det demoraliserande inflytande,
som öfvas genom allt för höga tullar på hvarjehanda artiklar, i det
de fresta till smuggling. Det yttras visserligen i statsrådsprotokollet,
att man numera, med den ståndpunkt folkupplysningen intager, skulle
kunna vara temligen trygg för att icke dylika lagbrott behöfva befaras.
Det heter der: »Många omständigheter torde ock lyckligtvis

numera göra en smugglingsindustri, sådan den i forna tider förekom,
till en omöjlighet. Särskildt har den stigande folkupplysningen äfven
å detta område medfört en rigtigare uppfattning af skilnaden mellan
rätt och orätt», dag skulle önska, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet har rätt i denna sin uppfattning, men jag är
långt ifrån viss derpå. Om man på ett oförnuftigt sätt lägger
höga tullar på varor, som kunna smugglas, så blir säkerligen följden,
att man förleder folk till lagbrott; man skapar smugglare.

Ännu mindre syftar jag med namnet »tulltaxemoral» på afsigten
hos somliga att genom tullar på lyxartiklar uppfostra till sparsamhet.
Jag tror icke det lyckas. Det är sorgligt nog icke så stäldt med
vår nation. Snarare kanske, som en f. d. ledamot af Konungens råd
en gång yttrade, så, att om man lägger på höga tullar på lyxartiklar,
som svensken vant sig vid, så ruinerar han tig desto snarare.

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 38. 2

N;o 38.

Äng. tull d
maskiner m.m.

(Forts.)

N:o 38. 18 Fredagen den 6 Maj. e. in.

H Ant,, tull d Vid samma tillfälle yttrades af samme man i fråga om tull på viner,
maskiner m. m. om man lade aldrig så hög tull på champagne, så skulle en
(Fortr) svensk, om han vore en rigtig svensk, i alla fall dricka sin champagne.
’ Sådana yttranden innebära öfverdrift, men äfven någon

sanning. .

Det är emellertid icke dessa sidor af tulltaxemoralen jag vill
vidröra, utan en helt annan. Jag kan icke underlåta att för mig
uppställa den frågan: är det verkligen rätt att under alla omständigheter
gynna producenten på konsumentens bekostnad? Skall icke
>'' konsumenten äfven få göra sin röst hörd, framför allt i fråga om nöd vändighetsartiklar,

såsom lifsmedel, kläder och skodon o. s. v.? Jag år
för min del öfvertygad derom, att i fall man icke. genom att uttaga skatten
på sådana artiklar i form af tull, dolde hvad man i sjelfva verket gör, så
skulle det resa sig ett sådant anskri emot åtskilliga af de tullar, som hår
äro föreslagna, att de en gång pålagda ovilkorligen åter måste borttagas.
Nu märker man icke, huru skatten så småningom oförmärkt plockas
ur fickan. Men om man öppet i stället gåfve premier åt producenten,
så att konsumenterna verkligen Båge
form af tullar gå till producenten, komma direkt som en present i
hans hand, skulle det icke tålas. Då tror jag ock, att lagstiftaren
skulle betänka sig två gånger, helst när det gäller skatt på nödvändighetsartiklar,
särskilt för den stora massan af befolkningen och
allra mest för den fattiga befolkningen.

I England fans det för länge sedan en lag — jag är öfvertyaad
om att många af herrarne känna till den — som bjöd, att man
skulle bekläda alla lik med ylle för att derigenom uppmuntra vlleproduktionen.
Detta var att i sin fulla brutalitet utsäga : jag, staten,
tager af eder alla, äfven den allra fattigaste, för au upphjelpa och
understödja vissa fabrikanter.

Nu omskrifver man detta på ett annat sätt och säger, att pa grund
af den solidaritet, som bör råda mellan samhällets olika klasser, påläcro-er
man tullsatser. Då glömmes och gömmes det, att man icke
blott får skatta till staten vid införsel af varorna, utan äfven att varorna
hålla sig i högre pris, att man får skatta kanske lika högt till
producenterna. Vål förespeglar man ofta, att, äfven om tullar påläggas,
konkurrensen inom landet snart nog skall blifva så stor, att
prisen derigenom sjunka och utjemnas. Men just i ett af de land,
som man vanligen plågar framhålla såsom föredöme i fråga om stark
protektionistisk lagstiftning, nemligen Förenta staterna, der har man
fart och utlärt konsten att förekomma varuprisens sjunkande genom
konkurrensen: man bildar »ringar». De mägtigare producenterna
uppköpa de mindres etablissement, och låta visserligen dem, som
förut varit chefer der, stanna qvar, men blott under öfvervakande
af en komité och med skyldighet att upphöra med produktionen, så
snart man vill förekomma ett prisfall.

Om det emellertid så lyckligt vore, att man åtminstone kunde
tänka sm, att denna ömsesidiga beskattning verkligen träffade rättvist,
då °vore ju kanske tullbeskattningen en temligen oskyldig sak.
Om exempelvis jordbrukaren, som måste betala 100 kronor mera till
industriidkaren för hans varor, af denne i sin ordning fick betaldt

Fredagen deri 0 Maj, e. m. 19

100 kronor mera för jordbrukets alster, så kunde de ju vara så att
såga qvitt. Men att sådan ömsesidig beskattning skulle vara något
universalmedel för att höja deu allmänna välmågan i landet, det,
mine herrar, dristar jag betvifla. Skulle åter den ena eller andra
parten icke få full valuta för den tullskatt han måste betala ut, så
är en orättvisa begången på ena eller andra hållet. Då åter uppstå
rop på nya privilegier, på nya eller höjda tullar. Man säger, att
man icke enligt löfte fått ett väl afvägdt skydd — och så kastas
bollen fram och åter. Men de, som ingenting tullskyddbart hafva
att producera, de blifva lidande härpå, de få betala fiolerna.

Det är denna erinran jag redan nu velat göra under förhoppning
att, när man kommer längre fram i tulltaxan, särskilt till artiklarne
kläder och skodon, man måtte från de olika lägren visa samma
ömhet mot de ringa i samhället, mot dem som äro blott obetydligt
producenter eller kanske endast konsumenter, som man här ju
på alla håll hyser för de stora industriidkarne.

Som jag är öfvertygad, att den i denna punkt föreslagna tullen
skall blifva till skada för ett af våra största fosterländska intressen,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thermatnius: Herr talman! Det år icke min mening

att nu inlåta mig på hvad statistiken har att såga om obehöfligheten
af denna tullsats, men jag vill såsom, industriidkare och fabrikant
af redskap och maskiner för jordbruket, i korthet aflägga ett vittnesbörd,
hemtadt från min egen erfarenhet.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade hår
för en stund sedan, att ändamålet med tilllsättandet af den komité,
som beslöts vid 1888 års riksdag, bland annat var att åstadkomma
»ett väl afvägdt tullskydd». Når man ser på statistikens siffror och
när man hela sitt lif arbetat i denna industri, som oupphörligt gått
framåt utan tullskydd, då kan man icke stanna för annat resultat än
det, att om tullsatsen skall afvägas så att den blir lämplig för industrien
i fråga, så bör den vigt, som lågges på tullskyddets vågskål,
vara lika med noll.

Jag ser i reservationen, att detta tullskydd blott skulle vara
»en skyldig gärd af rättvisa» åt dessa industriidkare. Jag får då
säga, att jag icke alls skulle känna det såsom en rättvisa, om jag
skulle blifva tilldömd ett skydd, som jag funnit mig icke behöfva.

Då det här talas om verkstäder, som icke burit sig, så har jag
tänkt, att om dessa verkstäder icke kunnat reda sig förut, så kunna
de icke heller reda sig om de få tulbkydd. Att de icke gått bra, det
har berott på helt andra omständigheter än saknaden af industritullar;
men derom är icke platsen att vid detta tillfälle tala. Jag är för min
del öfvertygad om att, derest vi nu skulle få tullskydd, detta kommer
att med en viss naturnödvändighet göra oss mera tröga i afseende
å arbeteutvecklingen, än om vi fortfarande få behålla den fria konkurrensen.
Har man nemligen icke den sporre, som den fria täflan
medför, så arbetar man icke så bra, som då man af densamma tvingas
till ansträngning. Det säges i reservationen, att vår maskin-och redskapstillverkning
hittills icke nått den utveckling, man i betraktande

N:o 38.

Ang. tull d
maskiner m. m.

(Forts.)

N:o 38.

Ann. tull n
maskiner m. n

(Furts.)

20 Fredagen den G Maj, e. m.

af våra utmärkta råmaterialier och våra verkstäders med rätta be•römda
arbetsskicklighet haft skäl att vänta. Jag vill med anledning
deraf blott hemställa till dem af herrarne, som besökt våra senare
landtbruksutställningar, särskilt de i Norrköping 1876 och i Göteborg
1891, om icke herrarne gjort den iakttagelsen, att vår reskapst
ill verkning utvecklat sig högst betydligt? Medan på utställningen
i Norrköping antalet utländska maskiner var öfvervägande, så fans
det i Göteborg blott ett litet fåtal sådana. Detta må väl visa, att
den svenska redskapstillverkningen gått framåt på ett glädjande sätt.

Men om nu denna tullsats icke skulle vara till något gagn för
tillverkarne, så blefve den i alla händelser en skatt, som skulle upptagas
af hela den konsumerande allmänheten, en skatt, som skulle
låda vid hvarenda redskap, från och med grepen och högaffeln till
och med lokomobilen och andra större maskiner: och hvad skulle denna
beskattning tjena till, då jag i eget och andra fabrikanters namn
vågar påstå, att vi icke alls behöfva detta skydd för att kunna reda oss.

° Jag vill icke säga mera i denna sak, men min bestämda mening
är) att denna tull skulle blifva till skada såväl för vår industri
sorn för vårt jordbruk, och derför vill jag af fullaste öfvertygelse
yrka bifall till utskottets betänkande i den förevarande punkten.

Häruti instämde herr Hammarström.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Det kan kanske synas underligt, att jag, som endast är jordbrukare,
begär ordet i denna fråga för att yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till den af Första Kammarens ledamöter afgifna reservationen,
men jag anser den vara af en mycket större omfattning än att röra
blott en eller annan industri. .Jag ser frågan från den synpunkten,
att vi nu, då vi för första gången på 26 år råda öfver vår egen tulltaxa,
böra, såsom medlemmar i ett stort samhälle, söka vårda oss om
detta samhälle och drifva det fram på industriens och näringarnas
område, och detta tror jag icke att vi kunna göra, om vi icke enigt
söka hjelpa hvarandra.

Herrarne veta, att 1888 uttalades i Riksdagen, att man bolde
genom tullar hjelpa jordbruket, men på samma gång anfördes många
vigtiga skäl för att äfven industrien behöfde en dylik hjelp. Denna
uppfattning har icke blifvit vederlagd och kan icke heller, som jag
tror, vederläggas, ty herrarne må tala huru mycket som helst om den
ena eller den andrå särskilda industrien, så står dock det faktum qvar,
att många och icke obetydliga industrier kämpa med stora svårigheter.
Jag behöfver i detta hänseende blott erinra om den stora och
välkända Motala verkstad, och jag har äfven i tidningarna sett, att
en annan stor verkstad i Göteborg nu kämpar med stora svårigheter.
Kan man då säga, att industrien icke behöfver detta skydd.

Nu säger man, att vi ändock gått framåt. Ja, det är sant, men
då är att märka, att icke blott våra grannland, utan äfven de slöra
kulturländerna hafva jemt och ständigt gått framåt, och detta just
under tullskydd. Norra Amerika, som herrarne så ofta åberopa och
som gifven bröd åt så inånga af våra söner, gör detta just under
tullskyddets hägn, och detta må vi icke glömma. Herrarne leta,

Fredagen den 6 Maj, e. m, 21 S:o 38.

huru eom våra egna söner, hvilka resa till Amerika, der tjena sitt Ang. tull å
uppehälle, och det så rikligt, att de stundom kunna sända hem medel ",n*k''ni!r m,m''
till sina anhöriga hår, och dessa få ofta för dessa medel köpa de (h orts.)
produkter, eom deras egna barn frambragt i Amerikr. På samma
sätt går det till i andra länder, och af det öfverflöd, som deras arbete
framalstrar, sälja de sedan till ose.

Men om också detta skydd icke skulle behöfvas, så kan det väl
icke skada, ty om, såsom herr Thermaenius sade, fabrikanterna, icke
behöfva det, så blifva ju varorna lika billiga ändå, men det kan icke
annat ån skada fabrikanten, att sådana varor införas, som täfla
med hans.

En talare på jönköpingsbänken talade om maskiner, som icke
kunde göras här i landet, t. ex. tryckpressar, af hvilka en enda
enligt det föreliggande förslaget skulle kunna kosta ända till 600
kronor i tull. Ja, det är sant, men dessa 600 kronor måtte vål icke
betyda så mycket, att man derför behöfver rygga tillbaka för att
skydda de öfriga näringar i landet, som behöfva skydd. Det förefaller
mig verkligen, som om de 15,000 personer, hvilka^enligt hans uppgift
numera skulle vara sysselsatta i de mekaniska industrierna, endast
vore ett försvinnande fåtal, då man vet, att folkmängden ökas så betydligt.
Då vi nu se, huru arbetarne sträfva efter arbete och bättre
förtjenster, skola vi då ej hjelpa dem på detta sätt. Det förundrar
mig, att städernas ombud, som ju skola representera industrien och
dess arbetare, icke vilja vara med, då det gäller att söka undanrödja
den arbetsbrist, som nu råder, och jag är öfvertygad om att dessa
arbetare, i fall de finge veta, huru det egentligen hånger i hop, skulle
ogilla hvad som här yttrats och i synnerhet det uttrycket, att man
med anskri skulle gå emot tullarne. Huru kan en arbetare vilja
med anskri gå emot sin egen hufvudnäring; ty likasom vi jordbrukare
behöfva skydd för vårt arbete, så är sådbnt ock nödvändigt för arbetarne
på deras verksamhetsområde. Detta är ett så besynnerligt
tal, att jag icke kan förstå det.

En annan talare yttrade, att han på 5 ä 6 minuter tagit reda
på det nya systemet och dess verkningar sedan 1888. Kunde man
reda ut det på 5 å 6 minuter, vore det icke konstigt att hastigt ändra
system, men så hastigt låter det sig nog icke gorå.

Att här framtaga bankräkningar och visa, att vår guldkassa och
våra utländska fordringar en viss månad äro så och så beskaffade, hvartill
tjenar det? Det inverkar ju icke, ty det är förhållanden, som
fluktuera hvarje månad och bero icke på sådana omständigheter,
som antyddes.

Vi hafva, såsom en föregående talare sade, lånat mindre. Vi
hafva på de 3 å 4 sista åren användt omkring 16 millioner till byggande
af jernvägar, och medlen dertill hafva icke lånats, hvilket är
en fördel, som icke kan bestridas. Jernvägarne i Norrland, som nu
äro byggda, gifva väl obetydliga inkomster, knappast så stora, att de
räcka till betäckande af driftkostnaden Men det är dock glädjande
att hafva dem betalta, att icke hafva byggt dem med lånta medel;
det må väl vara en obestridlig vinst det. Man skull således icke skylla
allt på det nya systemet.

N:o 38.

Fredagen den 6 Maj. e. m.

Ang tull å
mailciner m,

(Forts.)

En annan talare nämnde England. Ja, England, det är ju ett
kapitalstarkt land, och vi hafva icke såsom det kolonier att taga ifrån
hvad som kan fattas oss. Så den jemförelsen håller icke streck. Den
duger icke för oss, utan vi böra se saken från vår egen fosterländska
synpunkt, från våra svenska näringars synpunkt. För öfrigt, när de
stora kulturländerna i allmänket skydda sina arbetare, och detta skydd
utvecklats till allmän belåtenhet, hvarför skall utvecklingen hos oss
icke gå åt samma håll?

Hvad jag nu sagt, gäller skyddstullar i allmänhet. Beträffande
den nu föreliggande punkten, synes den mig af så betydande vigt,
att den väl må sägas vara hufvudpunkten i utskottets betänkande
och Kongl. Maj:ts förslag. Ogilla vi den, tror jag att vi göra en
oklok gerning, som vi komma att ångra och många tusen i vårt land
bittert beklaga.

Man bör icke se saken blott från en enda eller ett par industriers
synpunkt, utan, som jag nämnt, från hela landets. Och kan
då något vara onaturligare än att besluta att icke gifva åt våra egna
barn arbete och skydda detta arbete, så att de kunna uthärda i täflan
med andra länders arbetare.

Här är icke fråga om att utestänga nya ideer och arbetssätt.
De vinna nog lika lätt insteg som förut, ty våra komunikationer och
samfårdsmedel hafva ju nått en så ofantlig utveckling i snabbhet och
hastighet. Men om vi fortfarande Skola öppna portarne för utländingen
och på samma sätt skola blifva beroende af utländska öfverflödsvarors
införsel hit, så få vi det, mine herrar, mycket sämre än vi nu
hafva det. Vi hafva många saker, som uppehålla och befordra den
stora importen, men jag är säker på, att betalningsförmågan minskats
och kommer att mirskas i betydlig grad.

Oaktadt således den tull, som gifvits till skydd för den näring
jag idkar, genom särskilda förhållanden befunnits böra sänkas, fasthåller
jag likväl den åsigt jag vid nämnda tulls åsättande uttalat, att
jag vill vara med om att lemna skydd åt arbetarne i de industrier
och yrken, som lika väl som vi äro i behof af sådan hjelp och derför
äfven dertill berättigade. Af denna anledning tror jag, att en hvar
bör med sin röst bidraga dertill, att frågan löses på sådant sätt att
äfven dessa erhålla skydd. Det kommer att gagna litet hvar,
och billigheten är på den sidan, som vill hafva skydd åt svenskt
arbete.

Jag vet att, då kammarens majoritet insatt i utskottet sina förtroendemän,
och dessa uttalat sig så som de gjort i utskottsbetänkande^
det icke tjenar mycket till att tala deremot, och jag lofvar att framdeles
icke utan i trängande fall begära ordet, men jag har velat uttala
den uppfattningen, att jag anser industriidkare lika berättigade
till hjelp som jordbrukarne. Under uttalandet af denna min åsigt
yrkar jag afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
samt reservanternas förslag.

Med herr vice talmannen förenade sig Herrar Kihlberg, Mallmin,
Eliasson i Skuttungeby, Pehrsson i Norrsund, Nilsson i Rinkaby,
Rydberg, Petersson i Hamra, Ericsson i Norrby, Larsson i Mörtlösa,

N:o 38.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Anderson i Tenhult, Olsson i Frösvi, Svensson i Brämhult, Anders- Ang. tull
son i Stigen och Johansson i Fäset. (Forts)

Herr Brodin yttrade: Herr talman, inine herrar! Vice tal mannen

yttrade nyss, att han ansag att lika väl som jordbrukarne borde
skyddas,''lika väl borde äfven industrierna erhålla skydd, ty de vore
i behof deraf, och derför skulle man sätta tull på maskiner och redskap.

Vice talmannen sade äfven, att vi icke skulle jemföra vårt land
med England, ty England vore ett kapitalstarkt land, och det vore
icke vårt Men strax förut talade han om Nordamerika, och hvilka
lyckliga verkningar tullsystemet der åstadkommit. Men då Nordamerika
är fullt lika stort land som England, så hemställer jag, om
han i denna jemförelse varit konseqvent, ty enligt hans mening skulle
vi väl ej heller kunna jemföra oss med Nordamerika, ett land, som
inom sig sjelft eger icke blott erfoderligt material, utan äfven kapital
och befolkning i tillräcklig grad för att möjliggöra storindustrien i
olika brancher, och möjliggöra att dessa industrier drifvas på fullt
tidsenligt sätt. I vårt lilla land, med ett fåtal invånare och den
ringa kapitaltillgång som här finnes, kan icke samma förhållande
existera. Vi måste enligt min mening företrädesvis lägga an på vissa
brancher inom industrien, sådana som äro för osa mer naturliga, occ
vidare söka låta dessa naturligare industrier utveckla sig på bästa
sätt under de lämpligaste förhållanden. Skola våra industrier utveckla
sig på lämpligaste sått, är det nödvändigt, att de få inköpa sina arbetsmaskiner
och sitt råmaterial, der de kunna erhålla dem till billigaste
pris, så att de kunna få dem till samma pris som andra konkurrerande
länder.

Hår har talats om att vi skulle behöfva skydd, och såsom stöd
härför har påvisats, att åtskilliga verkstäder arbeta under trångmål, och
andra gått om kull. Om vi undersöka orsaken till dessa förhållanden,
så se vi att felet icke ligger inom sjelfva industrierna, utan det år
andra förhållanden, som inverkat.

Ilår har sårskildt talats om Motala-bolaget. Det är ett gammalt
bolag, som har ansetts och betraktats såsom ett nationalverk, om jag
så får säga. Det har varit en uppfostringsanstalt för dugliga arbetare
och ingeniörer, men det har också icke lemnat någon utdelning, utan
endast förtärt de nya kapital, det erhållit.

Ett sådant verk måste förr eller senare gå öfver ända, och det
är en lycklig sak för industrien i dess helhet. Det vore önskvärdt,
om flera sådana der stora aktiebolag, som arbeta under samma förhållanden,
ginge öfver ända. och om kapital icke tillfördes dem, tv
sådana företag döda de andra industriella företag af samma slag, hvilka
för sitt bestånd och sin utveckling äro hänvisade till sig sjelfva.

Huru skall en enskild industriidkare, som icke har några aktieegare
bakom sig, som släppa till nya kapital och icke bry sig om
ränta på sitt insatta kapital, kunna konkurrera med dessa stora bolag,
som hafva kapital på millioner och som kanske, sedan de en gång
crått öfver ända, ombildats och fått anläggningskostnaderna och kostnaderna
för fullständiga maskiner för en bråkdel af den ursprungliga
kostnaden. Ingeniörerna och direktörerna, som stå i spetsen för dessa

K:o 88.

Ang. tull i
maskiner m,

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m. ''

bolag, hafva sina löner. De hafva intet att förlora. De taga de
arbeten de få och fråga icke efter om de förlora en tusen eller tio
tusen kronor derpå, och säga öfvermodigt, att det gör oss ingenting.
Huru kan den enskilde industriidkaren stå ut med en så onaturlig
konkurrens.

Jag har velat påpeka detta förhållande, då vice talmannen påpekat,
att våra stora bolag arbeta under svåra förhållanden och gå
öfver ända. Jag kan icke finna annat, än att det är nyttigt och nödvändigt,
att så osunda företag gå om kull, så att den enskilde industriidkaren
skall kunna med framgång arbeta. Jag skulle kunna anföra
flera fall till bevis för min åsigt, men för att icke upptaga tiden
för länge, har jag endast velat påpeka detta i allmänhet, särskildt
som jag tror att en hvar i sin stad af herrarne af erfarenhet vet,
att jag haft rätt i hvad jag sagt.

Om vi nu gå till dessa verkstäder och se hvarför de arbetat
under svåra förhållanden och gått öfver ända, finna vi att det berott
dels derpå, att de illa skötts och ej haft lämpligt folk i spetsen, dels
ock derpå, att de icke gifvit akt på tidens kraf, som år att specialisera
tillverkningen samt fördela arbetet så, att arbetarne blifva kunnigare
och skickligare och derigenom kunna uträtta dubbelt så mycket,
som när de skola gå från det ena och till det andra. Vi hafva
äfven, dess bättre, verkstäder i vårt land, som under den fria konkurrensen
visat sig kunna bestå och utveckla sig samt till och med konkurrera
med de största fabriker i England. Jag vill i detta sammanhang
nämna att, såsom vi veta, det för 20 å 25 år sedan ansågs alldeles
omöjligt att kunna fabricera lokomotiv i Sverige, ty det fans
verkstäder i England, som gjorde ett par tre stycken i veckan, och
tillverkningen var så uppdrifven der, att man ansåg det vara omöjligt
att konkurrera. Vi veta, att snart sagdt intet lokomotiv nu importeras
från England. Ett par svenskar, som arbetat i England,
började egen verksamhet i Sverige. De hade att täfla med de mägtiga
verkstäderna i England, men drefvo så upp sin tillverkning, att
engelska lokomotiv icke vidare säljas till Sverige. De göra lokomotiven
lika bra och nästan billigare. Det är med andra verkstäder på
samma sätt, som utvecklat sig genom anställande af dugligt folk och
genom att lägga an på epecialtillverkning. Jag vill nämna Husqvarna,
som har tillverkning af gevär och symaskiner och äfven exporterar
deraf. Vi hafva äfven andra verkstäder, som gått framåt,
så att de icke blott konkurrera inom landet med utländingar, utan
äfven exportera af sin tillverkning.

Vi ha gjuterier här i Sverige, som icke endast sälja sin tillverkning
här i landet och konkurrera med utländska verkstäder,
utan äfven exportera till utlandet. Jag kan såsom ett exempel anföra,
att svenska verkstäder ha exporterat gjutgods till Belgien, der
gjutjernsindustrien dock står i hög blomstring, och äfven till andra
länder.

Jag tror, att det icke kan anföras något bevis på, att en industriel
anläggning, som här har utvecklat sig under duglig ledning
och lagt an på specialtillverkning, har gått öfver ända af det
skål, att denna industri icke varit skyddad, utan om en sådan an -

Fredagen den (i Maj, e. in.

25 K:o 38.

läggning har gått under, så har det varit derför, att bolaget icke Ang. tull d

varit nog solidt eller af andra inflytelser. Om herrarne erinra sig maskiner m.m.

huru det var för 20 år tillbaka, så var det då händelsen, att man (Forts-)

importerade åkeibruksmaskiner, lokomotiv, tröskverk, såningsmaski ner,

skördemaskiner, grepar, skyfflar — allting importerades. Denna

import är nu ett minimum, och det har gått så långt, att vi exportera

icke obetydligt af dessa artiklar. Men hvilka är det då, som äro

exportörer af detta? Jo, icke de svenska verkstäderna, utan det är

vanligtvis utländske män, mest tyskar, som ha börjat t. ex. för 20 ä

25 år sedan att resa hår i Sverige och sälja engelska och amerikanska

maskiner och redskap. När de då fingo se, att man här i Sverige

kunde tillverka lika billiga, lika goda maskiner, och då de bosatt sig

här, så började de sälja utaf dessa maskiner. De sålde till Finland

och äfven till andra land. Häraf synes emellertid, att det icke är

något skydd för tillverkningen, som behöfs, utan hvad som behöfs,

det är köpmän, som kunna sälja. Om Riksdagen ville i stället för

att söka uppmuntra industrien genom skyddstullar, som den godt

kan undvara, söka befotdra uppfostran af köpmän, tom kunna sälja

vår industriella tillverkning, tror jag att detta vore att börja i råtta

ändan. Det vet litet hvar, att en god säljare mången gång säljer en

dålig vara och cn medelmåttig vara bättre än en dålig säljare säljer

en god vara. Häri ligger just hemligheten, att exporten icke har

kunnat bli så stor.

Det har talats om att under skyddssystemet det har blifvit eu
förändring i detta hänseende, och det vill jag icke heller bestrida.

Vi ha statistiken känd ända till de senare åren, och denna visar, au
hela tiden under frihandelssystemet industrien stadigt och jemnt utvecklade
sig. Men sedan dessa tullar infördes år 1888, har det uppkommit
en stagnation och ett osäkerhetstillståDd, som icke industrien
tål vid: Industrien behöfver utveckla sig lugnt och jemnt utan att bli
störd i denna sin utveckling, men den behöfver icke dessa tullar,
utan dessa ha öfvat en skadlig inverkan, enligt mitt förmenande, och
när statistiken för dessa år blir färdig och tillgänglig, tror jag, att
äfven den skall visa detsamma, eller att det i många fall hade varit
mycket lyckligare, om man sluppit detta skydd.

Nu ha åtskilliga talare förut framhållit vissa specialtillverkningar
— en talare på jönköpingsbänken anförde tryckpressar, och
han har fullkomligt rätt uti hvad han då yttrade. Vidare anförde
en annan talare såsom exempel maskiner för textilindus1 ri, för tillverkning
af pappersmassa o. s. v. Om herrarne taga i betraktande
sådana specialtillvetkningar, som textilmaskincr, spinn- och väfnadsmaskiner,
i synnerhet för bomullsväfnader, så är det kändt, att uti
England, med dess stora industri i denna branche, finnas verkstäder
med tusentals arbetare, som endast tillverka spinnmaskiner, andra
åter, som endast tillverka väfnadsmaskiner. Det göres oupphörligen
förbättringar uti denna tillverkning, så att den maskin, som anses
vara den första det ena året, den är underordnad det andra året.

För att våra fabriker skola kunna följa med den utveckling, som in
dustrien erhållit, är det nödvändigt att de kunna skaffa sig nya och
tidsenliga maskiner, ty dessa förbättringar i maskintillverkningen gå

N:o 38.

Ang. tull å
maskiner m. m.

(Forts.)

26 Fredagen den 6 Maj, e. in.

ut på att åstadkomma, att mindre arbetskraft blir behöflig. En maskin
t. ex., som förbättras det ena året, är af den qvalitet, att den tillverkar
betydligt mer med samma arbetskraft än den maskin, som
tillverkats året förut. Det är ju klart, att för att des3a fabriker må
kunna arbeta under lämpliga förhållanden, bör man göra det möjligt
för dem att köpa dessa nya maskiner för billigaste pris, tv de måste
flytta ut och kassera sina gamla maskiner; men detta är mången
gång en vinst derigenom, att arbetet blir så mycket billigare. . Lika
nödvändigt som det är för textilfabriker och andra industrier att
skaffa sig tidenligaste maskiner, lika nödvändigt är det för de mekaniska
verkstäderna att förse sig med bästa slags arbetsmaskiner. Dessa
verkstäder för specialtillverkning, som jag nyss omnämnde, hvarför
ha de kommit till så goda resultat? Jo, derför att de importerat de
tidsenligaste och bästa arbetsmaskiner, hvarigenom de med en mindre
arbetsstyrka kunnat utföra mera arbete än andra verkstäder med
äldre maskiner. Vidare finnes det särskilda maskiner för särskilda
funktioner, om jag så får uttrycka mig. En maskin gör endast en
sak, och häraf följer både att arbetarne förvärfva en större vana och
att maskinerna utveckla en mycket större produktion än den, som
skulle vinnas med handarbete eller så som man vid de gamla verkstäderna
bedref arbete. Herrarne måste sålunda finna, att det är
nödvändigt, att våra verkstäder få inköpa tidsenliga maskiner för
billigaste pris, och att man icke bör sätta en sådan skatt på dem,
som här är i fråga.

Marknaden för sådana maskiner är här i Sverige icke så stor,
att man kan tillverka dem här. Dessutom bör man taga i betraktande,
att det fins maskiner såväl för den finare industrien som för
andra verkstäder, som äro patenterade, och dessa kunna ju icke tillverkas
här i landet. Under sådana förhållanden är det origtigt att
pålägga en sådan tull, som skulle blifva en skatt på industrien och öka
anläggningskapitalet och fördyra produktionen. Detta är icke rätt,
utan det är rättare att lemna industrien fri och låta den fritt utveckla
sig.

Här har nu talats om handelsbalans och om fördelarne utaf att
icke låna så mycket. Handelsbalansen är nu emellertid icke så mycket
att tala om, ty det år ju naturligen en omöjlighet att af de. siffror,
som föreligga, utreda dessa förhållanden. Icke är det möjligt att
utreda handelsbalansen på grund af statistiken, ty vi skola taga i
betraktande, att de enskilde köpmännen och industriidkarne stå i
förbindelse med utländska affärsvänner, och det ena året, d.4 konjunkturerna
äro dåliga, står han i större eller mindre skuld till sina
utländska affärsvänner, under det att han det andra året, då goda
tider äro rådande, betalar denna sin skuld. Detta jemte andra inverkande
förhållanden, som statistiken icke kan upptaga och som. man icke
heller kan beräkna, gör, att handelsbalansen icke närmelsevis kan med
siffror uppgifvas, och derför synes det mig icke vara lönt att tala
så mycket derom.

Herr vice talmannen omnämnde, att vi under det gångna året
varit lyckliga nog att kunna använda åtskilliga millioner till jernvägsbyggnau
och att vi icke behöft låna penningar för detta ända -

Ji:o 38.

Fredagen den 6 Maj, e in.

mål. Detta är en sanning, och det vore godt, om man fortfarande Ang. tull d
kunde så göra, men jag tror icke att det varit fullt lyckligt att an-masi,"er m m''
vända så mycket, som vi verkligen ha gjort; ty under de senaste (forts)
åren har, såsom vi veta, penningetillgången i Sverige varit knapp
och räntorna höga. Höga räntor och knapp penningetillgång är icke
någon uppmuntran för industriidkare^ utan är det tvärtom under
svåra förhållanden, som han då arbetar. Att det nu varit dyra penningar
och ondt om penningar, har naturligtvis delvis berott derpå,
att vi lagt ned dessa penningar i våra jernvägsbyggnader. Då vi
nu under föregående tider oupphörligen ha lånat för dylika ändamål
och så plötsligt sluta att låna och i stället använda af det rörliga
kapitalet till jernvägsbyggnader, måste detta inverka på penningemarknaden
och räntesatsen.

Jag tror sålunda att det varit lyckligare, om en del af dessa
millioner, som nedlagts i jernvägarne, nu såsom förut upplånats i
utlandet, hvarigenom penningetillgången blifvit större och räntorna
antagligen lägre. Handel och industri hade under sådana förhållanden
hatt lättare att utveckla sig.

Herr talman! Då jag år öfvertygad om, att vår industri står
sig bättre utan skyddstullar än med skyddstullar, och att, om den
får utveckla sig under samma förhållanden som industrien i andra
producerande länder, d. v. s. att industriidkare få köpa råmaterial
och äfven maskiner och redskap till samma pris och på samma
vilkor som de utländske konkurrenterna eller, med andra ord, arbeta
under samma förhållanden, den kommer att reda sig mycket bättre
än under tullskydd, då industriidkarne anse sig icke behöfva anstränga
sig, utan blott ropa på mera och mera skydd, så anhåller
jag om bitall till bevillningsutskottets förslag i denna punkt.

Herr Johansson i Noraskog: Något hvar ibland oss, som voro
med i medlet af 1880-talet, lär nog erinra sig, hurusom, när denna
olyckliga tullstrid här i kammaren tog sin början, man ofta sökte att
framhålla ett skäl just för de nya tullarnes införande, och detta skäl
bestod uti det ofta upprepade påståendet, som småningom antog formen
af ett axiom, att det skulle vara utländingen, som betalade tullen.
Mycket har förändrats under des;a år som de nya förhållandena
varit rådande, men svårligen hade jag kunnat föreställa mig, att detta
axiom, att utländingen betalar tullen, skulle komma att få, om jag
så får säga, en så stilla och ärlig död, som den fått under nuvarande
förhållanden. Jag har nemligen icke hört detta påstående upprepas
i bevillningsutskottet under de två långa månader, då vi dagligen
studerat och diskuterat våra tullförhållanden, och jag har icke heller
hört det upprepas hår i dag. Det var naturligen för att i viss mån
lemna en illustration till detta påstående, som en föregående talare
tillät sig meddela några uppgifter om, huru vår finansiella ställning
utvecklat sig under de 4 år, som förflutit, sedan spanmålstullarne
blefvo införda, och dervid kom till det resultatet, att vi hade minskat
vår betalningsförmåga till utlandet med omkring 14 millioner kronor.

Redan denna omständighet vittnar ju ganska tydligt derom, att utländingen
icke har betalat våra nya tullar, utan att vi fått göra det

X:o 38, 28 Fredagen den 6 Maj, e. in.

Ang. tull d sjelfva, ty hade han gjort det, skulle vi naturligtvis ha varit i ett
maskiner m m. v;da bättre läge, än hvad dessa siffror utvisa, Jag vill endast erinra
(Forts) derom, att lifsmedelstullarne under de 4 år, de varit tillämpade, till
statsverket ha inbragt en summa af öfver 30 millioner kronor,
d. v. s. i medeltal mellan 7 och 8 millioner om året. Hade det
vant så, att verkligen utländingen betalat dessa tullar till förmån
för våra jordbrukare, då borde väl landets ställning i dess helhet ha
varit förbättrad och icke, såsom föregående talare påpekade, blifvit
så betydligt försämrad, som han antydde.

Herr vice talmannen anmärkte, att de uppgifter, len förutnämnde
talaren i detta fall framdragit, hade denne på kort tid lyckats
förskaffa sig i biblioteket. Ja, detta kan ju vara sant, men ehuru
vice talmannen för sin personliga del vore öfvertygad om det nya
systemets förträfflighet, så var han likvisst icke i stånd ti l att framlägga
några bättre och mera bevisande uppgifter för att välmågan i
landet, efter nämnda systems införande, vuxit. I detta afseende iakttog
han en ganska vältalig tystnad och nöjde sig med att uttala
rågra allmänna fraser angående behofvet af tullar äfven för industrien.

Jag skall be att, med afseende på vår egen fortgående skuldsättning,
få komplettera de statistiska uppgifter, som min ärade vän
på gefleborgsbänken lemnat angående vår ekonomiska ställning i
förhållande till utlandet. Herrarne må icke tro, att staten icke skuldsatt
sig mera nu än förut, derför att vi haft stora inkomster genom
tullarne. Det är visserligen sant, att en god del af dessa tullinkomster
blifvit använda till jernvägsbyggnader och äfven till andra ändamål,
för hvilka förut lån upptagits, men icke desto mindre har vår
svenska statsskuld ökats ganska väsentligt. Jag ber derför, att till
de siffror, som herr Olof Jonsson framlade, få lägga ytterligare några
andra, som icke äro mindre betecknande.

När jag år 1884 första gången gjorde mitt inträde i riksgäldskontor,
utgjorde, enligt föregående års eller 1883 års bokslut, riksgäldskontorets
skuldsumma 234,600,000 kronor. När jag lemnade
kontoret i mars 1888, utgjorde dess skuld vid närmast föregående
årsskifte, enligt nyss förut upprättaflt bokslut, eu belopp af
251,500,000 kronor. Med andra ord, under de fyra år jag satt i
riksgäldskontor, ökades skuldsumman med omkring 17,000,000 kronor,
eller i medeltal med öfver 4,000,000 kronor om året. Sedan
jag nu varit borta från riksgäldskontoret i fyra år och, genom Riksdagens
förtroende, åter kom dit tillbaka i midten af sistlidne mars
månad, skulle herrarne möjligen kunna tro, att de ökade tullinkomsterna
föranledt, att kontorets skuldsumma minskats under tiden, eller
att den står på samma punkt, som när jag lemnude kontoret? Nej,
tvärt om! Från att, som nyss nämndes, vid 1887 års slut hafva utgjort
251,500,000 kronor, utgjorde den vid 1891 års slut, inberäknadt skulden
för Gellivarabanans inköpande, omkring 278,000,000 kronor; d.
d. v. s. under de fyra år, jag varit borta, har skuldsumman ökats
med nära 28,000,000 kronor, eller i medeltal med omkring 7,000,000
kronor om året. Jag undrar verkligen, om man kan såga, att detta
är ett lysande resultat i vår finansiella hushållning under den nya

Fredagen den 6 Maj, e. in

N o 38.

system period, som passerat? På samma gång jag nämner detta, vill Ang. tull
jag tillika erinra derom, att vi hafva en annan mätare af det sätt, maskiner m.
hvarpå vi hafva hushållat under dessa fyra år, och det är i våra (iorts.)
statsbudgeter.

Under det att den budget, som förelädes oss år 1887, uppgrick
till omkring 85,000,000 kronor, uppgår den budget, som blifvit förelagd
oss i år, till omkring 100,000,000 kronor. Äfven på detta område
ha vi således sökt följa med vår tid, i det att, på samma gång
vi sekt skaffa oss stora inkomster, vi ha varit lika angelägna att
göra af med dem. Herrarne veta allt för väl, att ställningen nu
är sådan, att det s. k. statsöfverskottet snart år försvunnet. Om
några dagar lära vi antagligen få veta, att det behöfver vidtagas
andra utvägar, än vi vid riksdagens början tänkte oss, för att få
budgeten att gå i hop, och detta äfven om vi lyckats förekomma den
stegring i vissa militära utgifter, som u,i 1893 års budget ifrågasatts.

Men detta oaktadt kan jag icke vara med om att lägga den tullsats,
som här från Kongl. Maj:ts sida föreslagits, på maskiner och
redskap.

Vid den tid, när spanmålstullarne infördes, betecknades situationen
ganska träffande med de orden, att dessa tullar skulle bilda så
att säga den ena inkörsporten till det »nya systemet». Vi stå nu i
afton framför den andra inkörsporten, nemligen industritullarne, och
den vigtigaste af dessa är den, som nu blifvit ifrågasatt på maskiner,
redskap och verktyg. När ri ické kunnat skydda oss bättre för
misshushållning, då endast den ena porten var öppen, undrar jag,
om det icke skall blifva ännu sämre, när båda portarne öppnas på
vid gafvel. Jag tror, att detta snarare blir förhållandet, och vill
uttala min fruktan för, att ju mera man söker utvidga statens inkomstkällor
på ett sådant sått som det ifrågavarande, desto sämre
kommer vår ekonomiska ställning att utveckla sig. Vice talmannen
anmärkte, att han velat ee frågan ur eu större synpunkt än man i
allmänhet gjort, då man talat endast om dessa maskintullar. Ja, jag
tror mig också hafva sett frågan ur denna större synpunkt, då jag
meddelat de siffror, jag nyss angifvit. Jag tror nemligen icke, att
man för vårt samhälle framåt genom att tullbeskatta en näring, som
utan denna tullbeskattning utvecklat sig på ett sådant sätt som vår
verkstadsindustri har gjort. Det lär icke heller lyckas, äfven om man

Är dessa tullar, att qvarhålla vårt folk i landet båttre än förut.

r visat sig allt för väl under de fyra år, som nu senast tilländagått,
att emigrationen icke minskats, utan snarare ökats, och jag
fruktar, att om vi fortsätta på den tullskyddsväg, som vi slagit in
på, emigrationen skall ännu mera ökas.

Jag anser det icke nödigt att längre uppehålla debatten i denna
fråga. Jag skulle visserligen hafva varit frestad att rigta några anmärkningur
mot det anförande, hvarmed denna debatt från statsrådsbänken
först öppnades; men både formen och innehållet i detta anförande
vittnade om, att den ärade talaren stod på en svag grund
och hade en sjuk bak att försvara. Jag anser det då icke lämpligt
att »lägga lök på laxen», utan vill förbigå detta anförande med tyst -

N :0 38.

Fredagen den 6 Maj, e. in.

Ang. tull ti nåd. Jag skall i stallet sluta med att anhålla om bifall till utskotmaskiner
m.m. tetg hemställan i denna punkt.

Herr J. IL G. Fredholm: På sätt herr statsrådet och chefen

för finansdepartementet yttrat, tillsatte Kongl. Maj:t på grund af
1888 års Riksdags skrifvelse en komité med uppgift »att bereda landets
näringar ett väl afvägdt tuUskydd». Detta komitén gifna uppdrag
innehöll en svårighet och en nära nog omöjlighet. Det är en
svårighet, och en mycket stor svårighet, att väl afväga ett tullskydd,
och det är nära nog omöjligt att bereda alla landets näringar tuliskydd.
Det är nemligen icke nog, för att en näring skall blifva
hjelpt och understödd med tullskydd, att den i teknisk mening lian
bedrifvas inom landet. Utom uppfyllandet af de tekniska vilkoren
fordras det äfven, att afsättningsförhållandena skola vara af den beskaffenhet,
att de medgifva bedrifvandet af näringen på ett rationeit
och med nutidens kraf öfverensstämmande sätt. Hela den moderna
industrien torde kunna karakteriseras sålunda, att den med en genomförd
arbetsfördelning koncentrerat tillverkningen af vissa artiklar på
få fabriker, hvarigenom varuartiklarne blifva föremål för masstillverk
ning, hvilken kräfver en stor marknad. Detta år en svårighet för
oss i vårt lilla land, och denna svårighet kan aldrig undanrödjas
genom något slags tullskydd.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet ansåg, att
man, åtminstone under första " '' '' J n, borde bereda de nä -

fostringstullars nytta är tullkomitén af en annan åsigt. Komitén
säger uttryckligen i sitt betänkande, att den icke vill åsätta tull på
andra näringar än sådana, som redan inom landet existera.

Såsom bevis på nödvändigheten, att våra näringar behöfva
komma i åtnjutande af tullskydd, anförde herr statsrådet vidare den
stora handelsbalans, som är utmärkande för vårt utbyte med främmande
länder. Han uppgaf att den öfverimport, hvarmed vi balansera,
utgör i medeltal omkring 68 millioner kronor om året. Han
förklarade, på sätt som för oss alla torde vara bekant, att värdet af
denna öfverimport till en del uppstår derigenom, att vid införsel
varans värde ökas med fraktkostnaden. Han hade äfven bort betona
att de, som sälja varorna och ombesörja varuutbytet, också böra
hafva någon förtjenst derpå, och att denna förtjenst också ökar varans
värde vid införseln.

Han framhöll ytterligare, att det vore ett ledsamt förhållande
med afseende på fraktfarten, att utförseln af våra produkter icke
verkställes med mera än 42 procent af våra egna fartyg. Jag vill i
förbigående nämna, att 1887 utgjorde denna procent 46. Således, på
dessa år har den nedgått med några procent, hvilket torde få anses
utgöra ett vittnesbörd om, att äfven sjöfartsnäringen under denna
tid gått tillbaka. Jag finner emellertid icke den anförda siffran afskräckande,
ty naturligt är, att vi icke kunna utföra hela vår export med egna
fartyg och införa hvad vi behöfva med utländska, ty då skulle ju fartygen
få gå tomma den ena resan. Vi se ock, att införseln till Sverige har
egt rum till 53 procent med egna fartyg. Jag tror, att det år ett

(Forts.)

ringar, som sträfva sig upp,

ett tullskydd.

Om dessa s. k. upp -

Jf:0 38,

Fredagen den 6 Maj, e. m. 31

ungefärligt rigtigt förhållande, att halfva vår export och halfva vår A*g- tull
import verkställa med egna och den andra hälften med utländska mask™er mfartyg.
Det sades också, i detta sammanhang, att vår handelsbalans ^01ts'')
borde minskas med 37 millioner kronor, eller med den fraktförtjenst,
som kommer vår sjöfartsnäring till godo. Jag skulle gerna önska,
att det förhölle sig så, men jag tror icke, att man får afräkna en
så stor fraktförtjenst från handelsbalansen. Det står viseerligeu i
berättelsen om utrikes handel och sjöfart, att de fraktbelopp, som
af svenska fartyg inseglas, uppgå till 37 millioner kronor, det är
mycket rigtigt; men af dessa bruttofrakter hafva 14 millioner kronor
blifvit inseglade i frakter mellan utländska hamnar, och de hafva
icke bidragit till att på något sätt nedsätta vår handelsbalans, sådan
den angifves genom värdeförhållandet mellan landets import och
export. Den i utländsk fraktfart inseglade fraktförtjensten får föras
på ett annat konto än handelsbalansens. Draga vi nu sistnämnda 14
millioner från sjöfartsnäringens hela förtjenst på utländsk fraktfart, så
återstå 23 millioner, hvilka sålunda utgöra den bruttoinkomst, som
tillgodokommer den svenska handelsflottan för frakterna mellan Sverige
och utlandet. Detta är, som vi finna, en tredjedel af hela handelsbalansen.
Antaga vi nu att de utländska fartygen tillgodogjort sig
en likartad fraktförtjenst — då de ju ungefär till hälften verkställa
fraktningen — skulle de för sin del taga en annan tredjedel af handelsbalansen
i anspråk. Då återstår af denna handelsbalans 22 millioner
såsom den förtjenst, hvilken tillkommer dem, hvilka sysselsätta
sig med varuutbytet mellan Sverige och främmande länder, och detta
anser jag för min del icke vara så mycket. Nu vill jag emellertid
tillägga, att en kalkyl sådan som den, jag nu gjort, i mina ögon
icke oetyder mycket, emedan beskaffenheten af de siffror, som man
lägger till grund för beräkningen, år sådan, att det år temligen vanskligt
att komma till ett tillförlitligt resultat.

Talaren på elfsborgsbänken anförde såsom skäl för åsättande
af tull på maskiner, att maskintillverkningen för närvarande arbetade
under ogynsamma förhållanden. Ja, det är icke första gången, som
det inträffar, och icke heller lärer det blifva den sista. Men icke
är väl den omständigheten, att det för tillfället råder dåliga konjunkturer,
ensam för sig tillräcklig för att motivera åsättandet af
denna skyddstull. Nog behöfver man väl kunna påvisa andra skäl
för att så göra än blott några tillfälliga ogynsamma förhållanden.

Talaren yttrade vidare, att enligt hans förmenande större delen
af de maskiner, af hvilka nu så stor import eger rum, skulle kunna
göras till föremål för inhemsk tillverkning, och som exempel anförde
han pappersmaskiner. Dervid tror jag likväl, att han gjorde sig
skyldig till ett misstag, för så vidt han med pappersmaskiner menade
maskiner, med hvilka man tillverkar papper. Ty sådana maskiner
äro icke och hafva icke varit här i landet föremål för tillverkning.

Men deremot hafva på senare tider här tillverkats maskiner för beredande
af träpappersmassa, hvilket är någonting helt annat.

Det är visserligen sant, att det är möjligt att kunna hår i landet
tillverka hvilket slag af specialmaskiner som helst, derom är icke
fråga; men det gäller icke allenast att kunna tillverka, utan att kunna

N:0 38.

Fredagen den G Maj. e. m..

Ang. tull å gorå det för ett pris, som är jemförlig! med det, som för den utmaskmer
m.m. J^udska tillverkningen betingas. Det är detta vi icke kunna göra
(Forts.) me(j af8een(je på vissa specialmaskiner, helt enkelt derför att vi icke
hafva den afsättning, som är nödvändig för att hålla en sådan tillverkning
uppe. Men om vi nu icke kunna äfven med en åsatt
skyddstull af 10 procent framkalla en sådan maskintillverkning i landet,
så år det ju tydligt och klart, att med tullen icke uppnås det
ändamål, som afses, utan att med densamma endast och allenast
åstadkommes, att vår öfriga industri, som behöfver sådana maskiner,
åsättes en produktionsskatt, och olägenheterna af en sådan skatt åro
icke obetydliga.

Om vi endast taga i betraktande ett par exempel på prisen
för dessa maskiner, så finna vi, att maskinerna för ett medelstort
bomullsspinneri och väfveri kosta ända till 210,000 kronor netto i
England; att en pappersmaskin af större sort går till 80 å 90,000
kronor och en tillhörande Calandermaskin till 12 ä 15,000 kronor,
och då kan man förstå, att det icke blir så små belopp, som fabrikanterna
få erlägga, om dessa maskiner åsåttas en tullsats af 10 procent
af värdet. För en pappersmaskin skulle di tullen gå till en
8 å* 9,000 kronor, och detta är verkligen en rått betydlig skatt.
Maskinerna för ett större bryggeri gå upp till omkring 310,000 kronor
och för ett större qvarnverk till omkring 450,000 kronor. Nu
kan man visserligen säga, att åtminstone bryggerier och qvarnverk
kunna byggas inom landet. Ja, det är sant, och så gör man också.
Men om nu förhållandet är sådant som t. ex. med den moderna
qvarnindustrien, att den vunnit en rik utveckling i Tyskland, är det
då icke en fördel för oss att taga in maskiner derifrån i stället för
att här hemma blifva nödsakade att experimentera oss till de erfarenheter,
som der redan vunnits? Detta måste ju vara en fördel;
det återstår sedan för våra mekaniska verkstäder att tillgodogöra sig
den erfarenhet, som vid deras begagnande här i landet vinnes.

Jag är för min del öfvertygad om, att den utmärkta tillverkning
af landtbruksmaskiner, som vi nu hafva, helt och hållet har
framkallats af den storartade import af sådana maskiner, som egde
rum i början på 1870-talet. Ja" är fullt förvissad, att om icke
denna import på det klaraste och påtagligaste sätt öfvertygat våra
redskapsfabrikanter om, att här fans en marknad för dessa varor i
vårt land, sd hade de aldrig på några slags teoretiska grunder kunnat
förmås att tro på, att en sådan fabrikation skulle löna sig.
Detta bevis behöfdes, och, då de fingo det, började tillverkningen i
landet.

Skulle nu skyddstull kunna hjelpa maskintillverkningen; ja, då
skulle jag vara den förste att vara med om att rösta för sådan tull.
Ty det finnes icke i hela vårt land någon tillverkning, som är så
förtjent att omhuldas och omvårdas som just maskintillverkningen.
Under de 36 åren från 1822, då Motala verkstad började, till 1858,
då tullskyddet alldeles borttogs, var det till 1835 med undantag för
prof och modeller förbud mot införsel af maskiner. Från 1835 fick
man införa redskap med kommerekollegii tillstånd och mot erläggandet
af en tull af 5 procent af värdet, och maskiner, som voro till

33 N:o 38.

Fredagen den 6 Maj, e. in.

införsel tillåtna, drogo en tull af 25 procent af värdet. Utvecklingen Ång. lull -d
af de mekaniska verkstäderna under denna tid åda^alägges genom maskiner m.m,
anförandet af följande siffror: år 1858, då tullen borttogs, funuos i (Forts.)
landet 48 mekaniska verkstäder och gjuterier med 2,500 arbetare
och ett tillverkningsvärde af 4,3 millioner kronor. Under de 34 år,
som förflutit sedan 1858, under hvilken tid icke någon tull funnits,
hafva de mekaniska verkstäderna och gjuterierna ökats till 215, om
dit hänföres en i den officiella statistiken särskildt upptagen kulsprutfabrik
med omkring 16,000 arbetare och ett tillverkningsvärde
af öfver 38 millioner kronor. I stället för att maskintillverkningen
under skyddstullens tid intog blott fjerde platsen i ordningen af fabriksindustrierna,
har den nu höjt sig till den första. När man ser en
sådan utveckling, så är det verkligen med smärta, som man finner
denna tillverkning utsatt för det hårda tryck, som den varit underkastad
de sista åren, dels genom införandet af lifsmedelstullarne och
dels genom de tullar på råämnen och halffabrikat, som det nya systemet
medfört och som nu äro föreslagna att ytterligare åsättas
eller förhöjas, hvilka tullar komma att drabba denna tillverkning på
mångahanda sätt.

Jag sade, att om tullen kunde hjelpa maskintillverkningen, så
skulle jag för min del vara med om den, men som jag är öfvertygad
om att den icke kan hjelpa, så vill jag icke yrka ''bifall till utskottets
hemställan i denna punkt. Men på samma gång jag gör detta
uttalande, skall jag tillåta mig att göra ett tillägg. Det är nemligen
i fråga om den rubrik, som återfinnes i Kongl. Maj:ts förslag till
tulltaxa och som af utskottet blifvit utan ändring antagen. Den är
lika lydande med rubriken, sådan den förekom i föregående års
tulltaxor, och lyder så: >Maskiner, redskap och verktyg eller delar
deraf, ej specificerade». Denna rubrik i den svenska tulltaxan omfattar
ett importvärde af 15 millioner kronor, i sig inrymmande
många vigtiga artiklar, hvilka, om man hade kännedom om storleken
af importen, måhända skulle med fördel kunna göras till föremål för
inhemsk tillverkning. Det har länge utgjort ett önskemål att kunna
få någon kännedom om, hvaraf denna stora import består. Man
begär icke något annat af staten, än att den med afseende på den
industriella verksamheten skall lemna den upplysning, som endast
och allenast staten år i tillfälle att lemna, derför att den år den enda,
som kan handhafva den officiella statistiken. På det att detta önskemål
måtte i en snar framtid kunna uppnås, har jag tillåtit mig att
göra en omredaktion af denna rubrik och i min reservation till bevillningsutskottets
betänkande uppstält några underafdelningar, som
i någon mån skulle afhjelpa nu påpekade bristfällighet i den officiella
statistiken. Mitt förslag är naturligtvis endast en redaktionsförändring,
som icke har minsta inflytande på tulleatsen, och jag är öfvertygad
om, att ingen af utskottets medlemmar, vare sig frihandlare eller protektionister,
skulle hafva motsatt sig att få in denna rubrik i betänkandet,
om icke detta skulle verkat dröjsmål med tryckningen.

Herr talman! på samma gång jag yrkar bifall till utskottets hemställan
om tullfrihet för maskiner, redskap och verktyg, tillåter jag
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 38. 3

Fredagen den (i Maj, e. in.

Ang. tull å mig äfven yrka bifall till den uppställning af omförmälda rubrik,
maMnerm.m. gom framstålt i ruin reservation.

(Forts.)

Herr Hahn: Ehuru jag hör till de små industriidkare, men likväl
icke saknar förhoppning att kunna gå framåt på detta område,
vill jag förklara, att jag är för utskottets förslag. Jag skulle naturligtvis
sätta stort värde på någon åtgärd, som skulle kunna hjelpa
mig fortare fram på det verksamhetsfält, på hvilket jag arbetar; men
jag kan icke sätta tro till, att den föreslagna tullen skulle hjelpa mig,
ocn derför kommer jag, som sagdt, att rösta för utskottets förslag.

Jag skulle kunnat framställa åtskilliga skål för min åsigt, men
jag har blifvit förekommen af herr Thermsenius, hvilkens skäl varit
så slående, att det kan vara fullt tillräckligt med dem. Jag skulle
derför kunna sluta med detta, men jag ber dock att få säga några
ord till svar på herr vice talmannens anförande. Han undrade nemligen,
huru stadsrepresentanterna skulle kunna rösta mot införandet
af industritullar. Jag antager dock, att han följt med valrörelsen så
mycket, att han vet, att stadsrepresentanterna i allmänhet äro valda
efter frihandelsvänligt program. Visserligen är det sant, att vi ej
kunna skryta med att vara välde af arbetarne, emedan de ty värr ännu
ej ega någon rösträtt, men förhållandet är, som jag tager för gifvet
att vice talmannen äfven vet, att dessa arbetare genom talrika möten
i landet sörjt för att vi fått, så att säga, svart på hvitt på att vi
hafva rätt att rösta emot införandet af nya tullar. De hafva nemligen
med talrika resolutioner från dessa möten uppmanat oss att protestera
mot de tullsatser, som infördes för några år sedan och som
utlofvades skola hafva sådana följder, att de skulle skaffa arbete på
alla områden, icke blott åt jordbruksarbetaren, utan äfven åt industriarbetaren.
Men arbetarne hafva funnit, att dessa löften svikits. Jag
tror derför, att vi stadsrepresentanter kunna med godt samvete rösta
för bifall till utskottets förslag, hvilket jag också anhåller få yrka
bifall till.

Herr Swartling: Då under de senaren åren tullfrågan blifvit så
väl inom Riksdagen som i tidningar och man och man emellan så
uttömmande debatterad, att man nästan tröttnat att tala och höra
talas i ämnet, skall jag icke tillåta mig att ingå i något resonnement
om det principiella i frågan, utan endast hålla mig till det närmast
föreliggande förslaget, och vågar jag hoppas, att kammaren ursäktar,
kanske till och med håller mig räkning för, att jag fattar mig så
kort som möjligt. Det kunde ju vare frestande att något bemöta
det tal, som hållits om handelsbalansen, särskild! de uttalanden,
på hvilket de ärade representanterna på gefleborgs- och örebrobänkarne
grundade sitt domslut öfver verkningarne af tullskyddssystemet.
Men det är icke mycket skål att göra det. Jag är fullt förvissad
om, att dessa herrar åro allt för kloka och insigtsfull män för att på
guldkassabehållningen i riksbanken vid slutet af åren 1887 och 1891
anse sig kunna grunda en bestämd uppfattning af tullskyddssystemets
verkningar.

För att nu komma till det närmast föreliggande ämnet, så år

Fredagen den 6 Maj, e, m. 35 lf:0 38.

det ju onekligen en mycket glädjande företeelse, att mekaniska verk- Ang. tull
stadsindustrien år efter år gått framåt och så långt, att tillverknings-mal]ciner mvärdet
sista tiden uppgår till 37 millioner kronor. Men då man vill (Forts.)
bedöma verkan af en fabriksrörelse, så har man att se till, icke blott
om tillverkningsvärdet år efter år växer, utan äfven huru behållningen,
huru afkastningen af denna rörelse ställer sig. Jag tror, beklagligen,
att man i det afseendet icke skulle kunna framvisa så synnerligen
gynsamma resultat. Erfarenheten har ty värr på senare tid bestyrkt
detta, att det varit mera ett lysande och skimrande skal än
en värdefull kärna. Nu säger man, att då denna näring visat sig
kunna gå framåt och arbeta sig upp utan tullskydd, skulle det vara
orättvist att vilja skydda dessa alster. För min del ställer sig saken
icke oväsentligt olika. Jag anser, att så länge vi behöfva importera,
såsom förhållandet under sista året var, för 15 millioner kronor
maskiner, redskap och verktyg, så visar detta, att det finnes ännu ett
stort område, på hvilket mekaniska verkstadsindustrien kunde hafva
utrymme. Det finnes många föremål, den kunde tillverka, och, så
vidt jag kan finna, kan det icke vara annat än fördelaktigt, att om
man han göra något åt sig sjelf, man också gör det i stället för att
köpa. Regeln gäller för en familj: ju mera familjemedlemmarna kunna
sjelfva tillverka och underhålla de föremål, familjen behöfver använda,
dess bättre är familjens ekonomiska ställning i förhållande till andra
familjers. Jag tror, att den regeln äfven kan tillämpas på ett land i
sin helhet. Man har ock sagt, och ett par redskapstillverkare i kammaren
uttalade den mening, att tillverkarne icke önska något tullskydd.
Jag kan icke neka till, att jag förundrar mig öfver sådant
uttalande, ty det går i motsatt rigtning mot de uttalanden och upplysningar,
som lemnats tullkomitén. Det står i strid med de uttalanden,
som gjordes för åtskilliga år sedan, år 1885, då åtskilliga bland
de största och förnämsta idkarne af mekaniska verkstadsindustrien
gjorde framställning till regeringen, att några förändringar skulle
blifva på tullagstiftningens område vidtagna för att bereda skydd åt
alstren af deras tillverkning. Som herrarne behagade erinra sig,
beslöt ock Riksdagen 1886 i skrifvelse till Kongl. Maj:t att anhålla,
att Kongl. Maj:t hos franska regeringen måtte göra förfrågan, om
icke denna regering skulle vilja låta den betingade tullfrihet, som egde
rum på grund af traktaten, tullfrihet för maskiner och dylikt, upphöra,
då Frankrike, såsom icke exporterande dylika saker hit, icke
hade gagn deraf; detta för att få fria händer att sätta tull derpå.

Men, som bekant, medgaf franska regeringen icke sådant. Riksdagen
kunde icke, såsom den önskade och ■— jag hoppas det — fortfarande
önskar, åsätta tull. Det har under diskussionen förefallit, såsom vore
det något för vårt land enastående att skydda maskinindustrien. Jag
ber derför få erinra herrarne, att de flesta andra länder hafva tull på
maskiner och redskap, och delvis ganska hög sådan. I Belgien t. ex.
utgår tull på maskiner och redskap af jern från och med 1 krona 44
öre till 8 kronor 64 öre per 100 kilogram. I Danmark år tullen 10
procent af värdet. I Finland utgör den 10 kronor 58 öre och 42
kronor högst per 100 kilogram, i Frankrike från 4 kronor 32 öre
till 18 kronor. Ryssland, med dess orimligt höga tullar, kan jag ju

N:o 38.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Ang. tull å förbigå. I Tyskland utgår tullen från 2 kronor 64 öre till 7 kronor
maskiner m.m, 4 öre, ; Österrike från 15 kronor 13 öre till 26 kronor 17 öre per
(Forts.) joo kilogram, för att icke tala om Amerika, der tullen utgör 45 procent
af värdet. Då sålunda äfven exempel af andra länder kunna mana
till den åtgärd Kongl. Maj:t föreslagit, ber jag att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag och sålunda äfven till den reservation, som åtskilliga
ledamöter af Första Kammaren vid den nu föredragna punkten
afgifvit.

I detta yttrande instämde Herrar Eklund från Norrköping Rosengren,
Peterson i Boestad och Kumlin.

Herr Grefve Hamilton: Jag begärde ordet med anledning

af herr vice talmannens anförande. Han började med att säga, att
man icke bör bedöma detta förslag från de enskilda industriernas
synpunkt, utan från en stor synpunkt, från den synpunkten, att vi
nu för första gången på 26 år hafva fria bänder att omgestalta tulltaxan
som vi vilja. Ja, mine herrar, jag betviflar ingalunda, att det
är den synpunkten som i främsta rummet gjort sig gällande vid sammansättningen
af det bär föreliggande tulltaxeförslaget. Vi äro icke
längre bundna af traktaterna, och derför skola vi utan hänsyn till de
särskilda industriernas intressen sätta tullar hvar helst vi kunna. Det
är ett slags glädjens synpunkt, om man så vill. Man kan ju äfven
kalla den en stor synpunkt, derför att den åstadkommit en så storartad
effekt som denna proposition. För min del skulle jag dock
hellre vilja kalla den en egendomlig synpunkt.

Men då herr vice talmannen just valde denna nu föreliggande
artikel för att särskildt framhålla den der synpunkten, så synes mig
detta icke vara särdeles lyckligt; ty maskiner, redskap och verktyg
blefvo Väl ändå icke tullfria endast på grund af den frihandelsrörelse,
som föranledde ts.rifftraktaternas afslutande. Nej, det är en gammal,
gammal erfarenhet, som ligger till grund för denna tullfrihet. Det
var redan för mer än hundra år sedan, år 1782, under den tid då
förbudssystemet i all sin glans herskade hår i landet, som man kommit
till insigt om, att man icke i fråga om dessa artiklar borde lägga
några hinder i vägen för importen, och derför bestämde, att de maskiner
och redskap, som behöfdes för manufakturerna och handtverkerierna,
skulle få gå in för den på den tiden otroligt låga tullsaten af 3 %
af värdet. Och med undantag af några är på 1820-talet tillämpade
man sedermera allt jemt den principen, att maskiner, redskap och verktyg,
som behöfdes för landtbruk, industri och handtverk, skulle ingå
för betydligt lägre tullsats ån i allmänhet var stadgadt, och om de
behöfdes för nyinrättade verk eller såsom modeller, skulle deingåtullfria.

Herr vice talmannen gjorde derefter en jemförelse mellan vårt
fosterland och andra länder. Han kunde icke bestrida, att vår maskinindustri
gått framåt. Men hvad är» väl, menade han, våra framsteg
mot andra länders? Se på Nordamerikas Förenta staters! Han ville
jemföra oss med Nordamerikas Förenta stater, fastän han strax derpå
lifligt protesterade mot den jemförelse med England, som en ärad kamrat
på stockholmsbänken gjort. Vi få icke göra jemförelser med England, ty

Jéo 38.

Fredagen den 6 Maj, e. m. 37

det är ett stort land, men vårt är ett litet. Men med Nordamerikas Ang. tull d
Förenta stater böra vi göra en jemförelse. Hvarför? Förmodligen maikiner ”•*»-derför, att der finnes tullskydd, derför är jemförelsen så lämplig. (Forts:)
Men jag undrar, om denna jemförelse i sjelfva verket är så förkrossande.
Se på Nordamerikas Förenta stater, som hafva tullskydd och
lemna så många af våra söner bröd — så ungefär utlät sig herr vice
talmannen. Ja, visserligen, men månne Nordamerika gör detta på
grund af sina tullar? Den ojemförligt största delen af de Sveriges
söner, som utvandra till Nordamerika, finner vål dock sitt bröd i en
näring, hvars utveckling ingen kan säga varit beroende på tullskyddet,
nemligen jordbruket. Men Oafsedt detta, var det icke något särdeles
lyckligt grepp att hänvisa till Nordamerika för att ådagalägga tullskyddets
gagnelighet för de mekaniska verkstäderna. Huru hafva,
månn tro, tullarne på maskiner och redskap verkat i Nordamerika?

Jo, så att detta land icke kunnat få till stånd någon Eämnvärd export
af dessa artiklar. Vi erinra oss nog alla, huruledes, när först
skördemaskiner, slåttermaskiner och andra dylika redskap kommo
hit från Nordamerika, huru snart och lått våra fabrikanter utträngde
dem. De utträngde dem icke derför, att våra fabrikanter lefde i
frihandelslandet, men derför att de lyckligtvis fingo täfla med varor
från ett strängt protektionistiskt land, varor, hvilkas produktionskostnader
blifvit öfver höfvan stegrade genom tuilskyddet. De af kammarens
ledamöter, som varit i London, erinra sig kanske, att der finnes
bodar med öfverskrift: »Amerikanska idéer». Der finner man modeller
till dessa utomordentliga maskiner, redskap och verktyg, som
amerikanarne i följd af sitt utmärkta patentväsen och andra omständigheter
uttänkt och konstruerat, men hvilka de på grund af de genom
det höga tullskyddet stegrade produktionskostnaderna icke kunna
exportera till frihandelslandet England.

Om man opartiskt, d. v. s. ej från partisynpunkt, betraktar denna
sak, skall man nog nödjas erkänna, att den utveckling, som våra mekaniska
verstäder vunnit under tullfrihetens tid, väl tål jemförelse med andra
länder. Denna utveckling är alls ingen obetydlighet, utan tvärtom
storartad.

Nu säger min ärade vän, representanten från Norrköping, att
en utveckling af denna industri visserligen skett, att dess tillverkningsvärde
betydligt ökats, men att man också bör se efter, huru
vida fabrikanterna i fråga arbetat med någon vinst, och, säger han,
i detta afseende torde nog åtskilligt vara att anmärka. För min del vill
jag då till en början beklaga, att icke den senaste tullkomitén, i likhet
med 1882 års tullkomité, äfven fäst sig vid den beskattning, som under
de olika åren påförts de särskilda näringsidkarne. Vore så fallet,
kunde vi säkerligen deraf fått ett ganska talande svar på denna fråga.

Men derjemte ber jag få fästa min ärade väns uppmärksamhet derpå
att, då en näring under mer än 20 år utvecklat sig så, att den ena
fabriken efter den andra anlagts, att antalet arbetare ständigt ökats,
att dess tillverkningsvärde oafbrutet stigit, då detta allt skett, såsom
sagd t, under mer en mansålder, då kan man väl icke söka göra gällande
den åsigt, att denna industri i allmänhet arbetat utan vinst och
derför nu måste skyddas genom tullar.

N:0 38.

Fredagen den 6 Maj, e. m

Ang. tull d
maskiner m.%

(Fort?.)

Min ärade vån åberopade äfven den omständigheten, att så många
•framställningar inkommit från näringsidkarne om skydd. Ja, det är
icke svårt att få fram dylika petitioner — jag menar icke att tullkomitén
skulle tubbat eller lockat fram dem — ty det finnes naturligtvis
mången industriidkare, som skulle hafva gagn af tullen, men
jag måste äfven i detta fall beklaga, att dessa petita, som framstålts
för tullkomitén, icke der underkastats någon noggrann kritik. Och
just från den synpunkten hade det nog icke varit så betydelselöst,
om äfven motpartiet fått några representanter inom tullkomitén. Man
hade bort konstatera, icke blott att åtskilliga näringsidkare önska
högre tull, utan äfven huru vida de verkligen äro i behof deraf. Att
begära ökad tull och behöfva ökad tull, är dock icke alldeles samma sak.

Om man blott kan frigöra sig från den der glädjen öfver att nu
utan hinder af några traktater kunna lägga på hvilka tullar som
helst, synes mig den föreliggande frågans bedömande ganska enkelt.
Det gäller här en skatt på 1 å 2 millioner kronor årligen, som skall
utgöras af jordbruket, handtverkerierna och åtskilliga andra näringar.
Man måste naturligtvis vara ganska betänksam, når man vill pålägga
en så betydlig skatt. Den kan endast rättfärdigas af ett tydligt ådagalagdt
behof. Nåväl, hvad har man nu att visa på? Jo, visserligen att
en eller annan näringsidkare begärt tullskvdd, men å andra sidan
att denna industri under de mer än 30 årens tullfrihet ökat sitt tillverkningsvärde
med i medeltal en million kronor om året. Kan då detta
verkligen tyda på något betryck för denna näring öfver hufvud taget?
Jag tror det icke!

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan ber endast
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall, i likhet med den näst
föregående talaren, också till en början se denna fråga ur traktaternas
synpunkt. Vi hafva nu, som sagdt, fria händer jemväl i förhållande
till Frankrike och Spanien. Den siste talaren klandrade
vice talmannen för att han nu framhöll denna sak, hvilket han ansåg
icke vara på sin plats, då det gäller tull på maskiner, redskap och
verktyg. För min del tror jag dock, att vice talmannen gjorde ganska
rått i att framhålla denna sak. Det var nemligen icke så länge
sedan vi gjorde hemställan hos franska regeringen om att få bort
traktatens bestämmelse om tullfrihet för dessa artiklar, men det gingo
fransmännen icke in på, hvilket bevisar att fransmännen satte värde
på vår marknad för dessa varor. Jag kan för öfrigt icke förstå
annat, än att det vore klokast att, sedan vi nu ändtligen blifvit fria
från dessa traktater, sätta så höga tullar, som kunna lämpligen
ifrågakomma, ty förr eller senare blir det fråga om nya traktater, och
då kan det vara bra att hafva något att byta eller jemka med. Men
om vi nu agera frihandlare, så hafva vi vid uppgörande af traktater
ingenting att sätta emot utländingens anspråk; vi hafva inga reella
varor att byta med mot deras grannlåt, som får fritt öfversvämma
oss. Jag kan icke begripa, huru man då skall ställa till. Om vi nu
besluta tullfrihet, är det sålunda, enligt mitt förmenande, icke någon
god nationalekonomi, och vi sköta oss då icke såsom nation på det
sätt vi borde göra.

N o 88.

Fredagen den 6 Maj, e. in.

Man har nu framhållit, att sedan år 1888, då åtskilliga tullar Ang. tull d
infördes, har det gått så galet, att statsskulden ökats och det nu står maskiner m. m
illa till med statens finanser. Ja, vi hafva lagt ned en betydlig del af (Forts.)
de inkomster, vi fingo genom tullarne, i nya jernvägar, men huru
många millioner hafva herrarne under frihandelstiden lånat upp för
detta ändamål? Jag tror, att dessa saker kunna qvitta med hvarandra.
Vi skyddsvänner hafva, som sagdt, användt en del statsinkomster
för jernvägarnes räkning, i stället för att såsom under frihandelsperinden
låna upp pengar för detta ändamål och sålunda öka
statsskulden. Man talar icke heller om, huru mycket vårt land under
frihandelstiden förlorat i följd af handelstraktaterna. Det vore så
godt att räkna i hop det också! Det blir nog åtskilliga millioner.

En talare framhöll, att arbetarne protesterat mot att de icke
fått högre löner efter spanmålstullarnes införande. Ja, detta sätt att
jemt och ständigt tala om arbetarne tycker jag vi nu snart fått nog
af, ty man börjar nu tröttna på detta tal. Men om man verkligen
vill arbetarnes väl, bör man ordna det så, att arbetsgifvaren kan
komma ut med att hafva arbetare och hjelpa dem. Att de icke fått
så mycket som de vilja hafva, det tror jag nog. och det få de aldrig.

Har någon fått mycket, vill han ha mer! Men om man tager rigtigt
reda på, huru mycket arbetaren nu får i aflöning och huru mycket
han hade för en 15 ä 20 år sedan, skall man finna, att den ökats
ofantligt och i mycket högre grad än jordbrukarnes inkomster. Arbetarne
hafva sannerligen ingen skälig anledning att klaga. De skulle
vara lätta att styra, om de icke blefve uppagiterade af den der föreningen
mot lifsmedelstullar, som också bidrager till att fostra socialister.
Men de skola nog få se, hvad nytta de få deraf.

Man har äfven varnat oss jordbrukare för att vilja fördyra den
redskap, som vi sjelfva behöfva. Jag torde icke kunna misstänkas
handla i eget intresse, då jag yrkar på dessa tullar å maskiner och
redskap. Jag kan naturligtvis icke hafva någon nytta af dessa tullar
och skulle sålunda, om jag vore egoistisk, yrka afslag å dem. Men
jag anser rigtigt att, om den ena näringen fått skydd, äfven den andra
får det, och sjelf är jag alls icke rädd för att betala denna lilla andel
i tullen.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan vill endast
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den reservation, som
afgifvits af utskottets samtliga ledamöter från Första Kammaren.

Herr Romberg: Jag har begärt ordet endast derför, att jag
tror mig finna, att man anser oss ännu icke till fyllest hafva bemött
en invändning, som blifvit gjord af de herrar, som hålla före, att
landets välfärd framför allt måste främjas medelst åsättande af nya
och förhöjda tullsateer. Det är liksom en grundton, ett grundtema,
som genomgår alla dessa herrars anföranden, från och med herr
finansministerns och till och med den siste talarens. De se med bekymmer,
att handelsbalansen ställer sig så illa för oss, och de fråga
med ängslan, om icke detta nödvändigt måste föra till fattigdom
och ruin.

Det har vieserligen redan gifvits dem två svar. Man har pekat

Sbo 38.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Ang. tull å på två källor, som bidraga att ersätta den förlust, som här synes
maskiner in. vi. uppg^å. Det bär påpekats, att man icke får f örglömma de inkomster,
(Forts.) gom ()en svenska sjöfartsnäringen inbringar åt landet. Man har vidare
påpekat, att handelsutbytet äfven gifver vinst. Men, mine herrar,
det är ännu en hälla till nationalrikedom, som vi icke få lemna
ur räkningen här, och jag hyser den förhoppningen, att den i någon
mån kan bringa de heirar tröst, som nu äro så bekymrade på grund
af de tråkiga siffror, handelsbalansen visar. Det pågår inom landet
en ständig förökning och förbättring af detta, som jag skulle vilja
kalla det inhemska bohaget, af både fast och lös egendom. Vi föröka
och förbättra detta årligen genom vårt arbete. Representerar
då icke denna förkofran också ett kapital? Jo, mine herrar, den representerar
en ständigt fortgående kapitalbildning, som är af den stora
betydenhet, att vi icke få lemna den ur räkningen. Det är, enligt
mitt förmenande, denna ståndigt fortgående förkofran, som i mycket
väsentlig mån förklarar, huru ett land äfven med en ogynsam handelsbalans
dock kan gå framåt i rikedom och välstånd.

Då jag, herr talman, icke tror, att man kan blifva rik genom
att köpa dyrt, allra minst då det gäller sådana nödvändighetsartiklar
som dessa redskap, som folket i landet behöfver för att arbeta på
sitt välstånd, kommer jag, herr talman, att rösta för bifall till bevillningsutskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Jansson i Krakerud: Jag ber om ursäkt att jag upp tagar

kammareng tid, men jag skall försöka fatta mig mycket kort. Vi
hafva långe inom denna kammare fått höra uttalas anspråk från herrar
tjensteman om löneförhöjning och ålderstillågg, och vi hafva tyckt,
att dessa anspråk varit ganska dryga, och många gånger opponerat
oss deremot, emedan vi ansett oss icke kunna bifalla dem, tv det
skulle blifva allt för stora utgifter för nationen. Nu hafva vi kommit
i en annan ställning. Nu komma fabriksidkare och begära nya
tullsatser eller anslag och ålderstillägg. Jag kan icke se, att nationen
kan bära allt detta. De som begära anslag eller ålderstillägg
hafva, så vidt jag vet, icke ännu framfört giltiga skäl för sina anspråk.
Jag vill dessutom beklaga, att herr Petersson i Runtorp kan
vilja lägga på oss fattiga jordbrukare en sådan skatt som att betala
10 procent af värdet på allt hvad vi skola använda utaf maskiner och
redskap för jordbruket. Jag skulle dock icke för min del undra
mycket på att han gör det, om man vore förvissad om att man får
behålla spanmålstullarne. Men man har icke ringaste garanti derför,
utan dessa tullar komma nog förr eller senare att tagas bort. Då
hafva vi alla dessa tullar på maskiner och redskap. Följaktligen
hafva vi deri en skatt, som jag tror att vi icke förmå bära. Jag
skall derjemte be få erinra, att af denna diskussion kan man verkligen
spåra en ljusglimt. Jag gör det på grund af det anförande,
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet höll, då vi började
denna diskussion. Han gick ut från den synpunkten, att vi behöfde
dessa tullar derför att vi hafva så liten export. Han ansåg således,
att om vi skulle åsätta dessa tullar, skulle vi med anledning deraf
komma att exportera mera på utlandet. För min del har jag alltid

N:0 38

Fredagen den 6 Maj. e. m.

gått ut från den synpunkten, att jag ansett att vårt land behöfde Ang. tull
exportera för att kunna existera. Men jag kan icke finna, att detmaskinerm.
kan gå till så, att man skall höja produktionskostnaden och sedan (Forts.)
konkurrera på den utländska marknaden. Jag tror tvärtom, att det
vore bättre, om man sökte få så billig produktionskostnad som möjligt
för att kunna konkurrera på nämnda marknad. Herr statsrådet
tilläde som bevis för nödvändigheten af detta skydd, att utländin^en
producerar så mycket, och det öfverskott han får exporterar han för
så lågt pris, att vi icke kunna konkurrera med honom. Men ja er
nar icke hört — icke heller behagade herr statsrådet upplysa derom
— hvilka artiklar utländingen vräker på oss för dessa pris. Man har
fått veta, att vi tagit upp konkurrensen med utländingarne beträffande
symaskiner, jordbruksmaskiner etc. Följaktligen hafva de icke
sålt till oss för underpris. Men om man antager, att utländingarne
hafva en sådan öfverproduktion, att de kunna plus fraktkostnaderna
sälja för sådant underpris, att vi icke kunna konkurrera med dem inom
vårt eget land, huru skulle vi då kunna konkurrera med nämnde
utländingar på den utländska marknaden, då de hafva öfverskott, som
de sälja för sådant underpris här, sedan de betalt frakten hit, så
lärer det väl icke vara möjligt att konkurrera med dem inom deras
eget land. Jag tror att detta argumenterande icke kan hålla strek.

Då jag är lifligt öfvertygad om, att denna skatt skall drabba
jjrdbrukarne allt för hårdt, och då dessutom våra fackmän i denna
kammare, nemligen industriidkare, uttalat den åsigten, att de icke
behöfva denna skatt, kan jag icke annat än yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Ilerr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet, emedan

jag tänkte vederlägga åtskilligt, som anfördes mot mitt yttrande. Men
jag skall afstå derifrån och endast säga några ord i afseende å herr
grefve Hamiltons yttrande. Jag vill dervid erinra, att han nu liksom
förr åberopade sig på en lång tid tillbaka, lian var äfven nu
hundra år tillbaka i tiden. Det tror jag icke passar i hop att jemföra
förhållandena för hundra år sedan med den tid vi lefva i. Men
han slöt sedan sitt anförande med att klandra mitt exempel: Amerikas
Förenta stater. Jag vidhåller verkligen hvad jag säde, och vill erinra,
att Amerika genom sin ekonomiska lagstiftning och sitt skydd för
det inhemska arbetet har kunnat betala hela sin statsskuld, som icke
var obetydlig för några år sedan, och i öfrigt beskyddat sin industri.
Men sedan sade han, att jag gjort ett mindre lyckligt grepp. Jag
tror, att det var herr grofven som gjort ett mindre lyckligt grepp,
då han förehöll oss, att vi icke skulle vara för dessa tullar, emedan
det skulle blifva en skatt på jordbruket. Jag tviflar på, att någon
tror, att herr grefven i tullhänseende ömmar för oss jordbrukare.
Det greppet var derför mindre lyckligt.

Herr grefve II a mil ton: Ja, jag åberopade verkligen liksom

förra gången, då tullfrågan var före, hvad som passerat under de
senaste hundra åren. Det gjorde jag derför, att jug hyser den uppfattningen,
att äfven våra fäder hade någon erfarenhet, af hvilken vi

Andra Kammarens Prat. 1802. N:o 38. 4

If:0 88. 42 Fredagen den 5 Maj, e. m.

Ang. tull å kunna lära, och att man i allmänhet icke bör göra sig döf för histomaekinerm.
m. rjen8 lärdomar. Herr vice talmannen tycks i det stycket stå på en
(Forts.) ungdomligare ståndpunkt än jag.

Hvad åter beträffar herr vice talmannens tvifvel om att jag
skulle ömma för jordbrukarne, så vet jag verkligen icke hvad fog
han har för att här framställa ett sådant tvifvelsmål. Ännu mindre
kan jag se, med hvilket fog han sökte göra mitt yttrande, att det
här skulle gälla en skatt på jordbrukarne, misstänkt. Jag tillåter
mig endast fråga: Om icke jordbrukarne skola betala denna skatt
på jordbruksmaskiner, redskap och verktyg, hvem är det då, som
skall betala den? Det är väl icke utländingen nu igen?

Herr Falk: Då den siste ärade talaren icke begagnade sig

af tillfället för att rätta en af herr vice talmannen lemnad oriktig
uppgift, så skall jag be att få göra det. Jag kan nemligen icke
anse lämpligt att i protokollet finnes ovederlagdt ett yttrande af sådan
betydelse, som icke är exakt. Herr vice talmannen anförde nemligen,
till bevis för tullskyddets välsignelser, att Amerikas Förenta stater
under denna regime betalat hela sin statsskuld. Men detta är så
långt ifrån förhållandet, att en väsentlig del af den skuld, som
Amerika ådrog sig under inbördeskriget, ännu återstår obetald. (Enligt
Almanack de Gotha uppgick Förenta staternas statsskuld den 1 juli
1890 till dollar 890,784,371, motsvarande å 3: 70 nära 3,296 millioner
kronor.)

Vid sådant förhållande måste jag bestrida att, såsom bevis för
Amerikas lyckliga ekonomiska ställning, det uppgifves, att statsskulden
år betald, ty den år det icke.

Herr vice talmannen Danielson: Hvad beträffar den upp lysning,

som herr Falk meddelade, så tror jag att det här vid lag gäller
lika mycket, om herr l^alk säger nej, som om jag säger ja.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till nämnda hemställan
med den af herr J. H. G. Fredholm i hans reservation föreslagna
ändring och 3:o) afslag å utskottets hemställan och bifall i
stället till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och fann propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes.

I anledning häraf, och sedan till kontraproposition antagits bifall
till Kongl. Maj:ts framställning, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 59:de punkten
af betänkandet n:o 9, röstar

Fredagen den 6 Maj, e. in.

Ja;

N:0 38.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit Kongl. Majt:s i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen ntföll med 138 ja och 81 nej; och hade alltså
kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad.

Härefter föredrogs

Punkten 62 mom. a.

Utskottet hemstälde under detta moment, att för tack- samt Ang. tull å
harlastjern samt skrot gällande tullfrihet måtte bibehållas. tackjern m. m.

Häremot hade samtlige ofvan uppräknade utskottsledamöter från
Första Kammaren i en gemensamt afgifven reservation hemstält:

att tullsatsen för ifrågavarande artiklar måtte, på sätt Kongl.

Maj:t föreslagit, bestämmas till 80 öre per 100 kilogram.

I fråga härom anförde du:

Herr Swartling: Jag skall endast be att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herr Petersson i Hamra,

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall deremot anhålla att
fä yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare handläggningen
af föreliggande betänkande till morgondagens sammanträde.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af inflytande hyresinkomster
från de till svenska kronans egendom i Ivonstantinopel
hörande bodlägenheter; %

N:0 38. 44 Fredagen den 6 Maj, e. m.

n:o 70, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition om anordnande
i Vadstena af en asyl för sinnessjuke; och

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upplåtelse
af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i och för
uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett
nytt cellfängelse för nämnda län m. in; samt

bevillningsutskottets betänkande

n:o 10, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dessa ärenden skulle uppföras främst på föredragningslistan
för nästa sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.41 e. m.

In fidem
Ej. Nehrman.

Stookholtn, John Björkmans boktr., 1892.