RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 36.

Onsdagen den 4 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Till

kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att direktör E. Wavrinslcy på grund af sjukdom är hindrad
att bevista Riksdagens Andra Kammares sammanträde den 4 maj
1892, intygas härmed.

Stockholm den 8 Maj 1892.

F. Lennmalm.

Med. D:r, Professor.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. E. Bratt
under 5 dagar från och med morgondagen.

§ 3.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande, n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;
dervid i ordningen först förekom

Punkten 10, mom. b).

Som bifölls.

Med afseende på terminsafgifternas förhöjning hade Kongl. Maj:t Ang_ för\öy
föreslagit: ning i termins

natt — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen af9''ft«™a.
för lärarne vinner fastställelse — lärjunge, som är vid allmänt läroAndra
Kammarens Prof. 1892. N:o 36. 1

N:o 36. 2

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. förhöjning
i terminsafgifterna.

(Fort6.)

verk inskrifven, skall, förutom nu utgående afgifter, från och med
vårterminen 1893 för hvarje termin erlägga till statsverket:

inom lista, 2:dra och 3:dje klasserna............... 10 kronor,

» 4:de och 5:te klasserna ......................... 20 »

» 6:te och 7:de > Vs............ 30 »

hvarjemte Kongl. Maj:t hemstält om antagande af vissa närmare
bestämmelser beträffande befrielse, helt och hållet eller delvis, för
ett visst antal medellöse eller mindre bemedlade lärjungar från erläggande
af de sålunda föreslagna afgifterna samt rörande uppbörden
m. m. af samma afgifter.

I fråga om nämnda afgifter hade derjemte uti särskilda, inom
Andra Kammaren väckta motioner föreslagits:

af herrar Fr. Berg och E. Hammarlund, i motion n:o 96, att
terminsafgifterna i de tre lägsta klasserna måtte sättas till 50 kronor
i terminen, men i de följande alldeles bortfalla; samt af herr J.
Eklund i Högemåla (motion n:o 101):

att, under förutsättning det Kongl. Maj:ts framställning rörande
lärarnes vid rikets högre allmänna läroverk aflöning vunne Riksdagens
bifall, Riksdagen ville bestämma angående de dervid fogade
vilkor om höjda terminsafgifter för lärjungarne, det denna förhöjning
måtte komma att grunda sig, icke på bestämda belopp, utan
på lärjunges föräldrars, målsmans eller hans egen bevillning till
staten, att utgå med lika belopp eller del deraf, fördelad på läsårets
båda terminer.

Under mom. c) af förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

»att Riksdagen, med afslag å så väl herrar Fr. Bergs och Hammarlunds
förslag angående förhöjda terminsafgifter i de allmänna
läroverkens tre nedersta klasser som herr J. Eklunds ofvan berörda
motion, må besluta;

att — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen
för lärarne vinner fastställelse — lärjunge, som är vid högre eller
femklassigt allmänt läroverk inskrifven, skall, förutom nu utgående
afgifter, från och med vårterminen 1893 för hvarje termin erlägga

till statsverket:

inom lista, 2:dra och 3:dje klasserna............... 10 kronor,

» 4:de och 5:te klasserna ........................... 20 »

» 6:te och 7:de » ........................... 30 » ;

att befrielse från nämnda afgift må kunna beviljas medellöse
lärjungar, så vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande
anses böra till erhållande af denna förmån komma i åtanke;

att befrielse från afgiftens halfva belopp må kunna beviljas
mindre bemedlade lärjungar, som uppfylla det för hel befrielse stadgade
vilkor;

3 H:o 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. in.

att å hvarje skolstadium (klasserna 1—3,4—5 samt 6—7) icke Ang. forhojmer
än 15 procent af stadiets hela lärjungeantal må erhålla hel be- ning '' termins~
frielse och icke mer än 20 procent half sådan, hvarvid dock, om afsifternaså
pröfvas nödigt, tvä halfva befrielser må kunna sättas i stället för (Fort®-)

en hel sådan eller omvändt, blott att hela det för hvarje termin
inom stadiet debiterade afgiftsbelopp ej understiger 75 procent af
hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne erlade full afgift;

att förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af
befrielse, upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom
ordförande, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som
frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt en af läroverksstadens
kommunalstyrelse och två af vederbörande landsting valde ledamöter,
hvilket förslag derpå underställes eforus till pröfning och stadfästelse;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter verkställes på utsatt
tid, minst 14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade
befrielserna, och senast 8 veckor efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna redovisas
af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till
statskontoret, för vårterminen före juni månads och för höstterminen
före december månads slut;

att lärjunge, som ej före läseterminens utgång erlagt stadgade
afgifter, skall från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften
blifvit gulden; samt

att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit från
läroverket utesluten, önskar erhålla afgångsbetyg, sådant må för
honom utfärdas; dock att å detsamma skall antecknas den skuld, i
hvilken han häftar på grund af uraktlåtenheten att erlägga de stadgade
afgifterna.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr C. Persson i Ställhult.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Redelius: På de skäl, som jag på förmiddagen anfört
mot terminsafgifternas förhöjning, skall jag be att få yrka afslag å
det nu föredragna momentet.

Herrar Pettersson i Osterhaninge och Östberg instämde häruti.

Vidare yttrade:

Herr Liljeholm: Jag ogillar visserligen icke, att terminsafgifterna
skola höjas, men jag tycker icke, att det är rigtigt, hvad
som utskottet föreslagit, att det skall antecknas på afgångsbetyget,
att eu lärjunge icke betalt sin afgift. Mig synes, att utskottet bort
kunna träffa något bättre sätt än detta. Jag föreställer mig, att

N:o 36. 4

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. förhöja
ning i terminsafgifterna.

(Fort8.)

de lärjungar, som afgå från läroverken, i de flesta fall öfvergå till
tjenst eller något yrke; och i så fall kan jag icke finna annat, än
att dylika anteckningar på betygen utgöra en prickning. Hellre
hade då utskottet bort hemställa, att en lärjunge, för den händelse
han söker inträde vid ett annat läroverk, vore skyldig förete qvitto
på, att han icke häftar för obetalda terminsafgifter.

Mig synes derför, att denna bestämmelse om anteckning på afgångsbetyget
bör utgå. I öfrigt gillar jag hvad utskottet föreslagit.

Herr Jonsson i Hof: Mot det yrkande om afslag, som talaren
på kalmarbänken framstäf, ber jag att få erinra, att, när kammaren
godkänt momentet a), under förutsättning att de terminsafgifter,
som i nu föredragna moment äro föreslagna, också skulle bifallas,
kommer detta yrkande att hänga nästan i luften, ty kammaren har
indirekt godkänt dessa terminsafgifter på förhand. Jag anser detta
vara tillräckligt svar i afseende på det yrkande, han framstälde, och
behöfver derför icke gå in i sak och bemöta frågan om terminsafgifternas
berättigande.

Hvad beträffar frågan om anteckning på betyget om obetald
terminsafgift, skall jag be att få fästa uppmärksamheten derpå,
att det är endast i det fall, att en för bristande betalning af terminsafgift
utesluten lärjunge begär att få afgångsbetyg, som anteckning
härom skall i betyget införas. Men då ett afgångsbetyg icke
är af någon väsentlig vigt, utan en lärjunge, som afgår, kan reda
sig med ett examensbetyg, så är han ej tvungen att få in i betyget,
att han icke betalt terminsafgift. Men äfven om så skulle
vara, att lärjungen anser det vara af vigt att få ett afgångsbetyg,
vet jag icke, hvilken olägenhet det kan ligga deri, att i betyget
införes, att han brustit i erläggande af terminsafgift. Ty det är
ju icke på honom sjelf eu sådan uraktlåtenhet beror, utan den beror
på bristande vilja eller förmåga hos hans föräldrar. Det kan ju
icke nedsätta hans duglighet, att hans föräldrar icke förmått erlägga
terminsafgiften, och jag tror, att de platser han söker, komma
att lika väl stå honom öppna, äfven om han brustit i erläggande
af terminsafgift.

När det nu icke finnes något annat sätt att kontrollera, att
lärjungarne icke undandraga sig dessa afgifters erläggande, är det
således nödvändigt, att detta moment får stå qvar, för att icke eu
möjlighet att kringgå denna skyldighet skall vara öppen för den,
som vill begagna sig deraf. Det går icke att komma ifrån detta
stadgande, men det innebär å andra sidan, efter mitt förmenande,
icke heller något men för ynglingarne. Man får derför icke se
frågan ur den synpunkten, utan det är endast en ren administrativ
säkerhetsbestämmelse, som ligger i detta stadgande. Jag tager mig
alltså friheten att yrka bifall till momentet sådant det af utskottet
blifvit formuleradt.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

5 Nio 86.

Herr Redelius: Hvad beträffar herr Olof Jonssons i Hof ytt- Ang. förhöj -rande, att det yrkande om afslag, som jag gjorde, skulle komma att nin3 *termins
hänga i luften, så kan jag icke förstå det. Jag skall i det fallet af9''ftern°-erinra om den sammankoppling af frågor, som förut egt rum så- ^ or 8''''
som — beträffande värnpligtslagen — af statsutskottets och lagutskottets
betänkanden, hvilka varit så förknippade, att det ena berott
af det andra, men beslut om hvarje fråga särskildt fattats. Ty
om så skulle vara, att kammaren inbegripit detta moment c) under
momentet a), så skulle det icke vara något särskildt moment, utan
vara att hänföra till det, hvarom man redan fattat beslut. Jag
skall derför vidhålla mitt yrkande.

Herr vice talmannen Danielson: Jag tror icke, att man kan
afslå utskottets hemställan i detta fall, ty då komma vi i en svår
belägenhet, när vi komma längre fram i betänkandet till sidorna
79 och 81, der utskottet tänkt sig, att de mindre läroverken skulle
ombildas så, att kommunerna skulle ikläda sig en del kostnader för
dem. Men det är gifvet, att dessa läroverk icke kunna reda sig,
om de icke få upptaga terminsafgifter, och det har utskottet tänkt
sig, att de skulle få rätt till. Men om man nu afslår moment c),
skulle det förhållandet inträffa, att vid ett fullständigt läroverk
skulle lärjungarne slippa terminsafgifter, men vid de små läroverken
skulle man betala, och det kan icke vara rimligt. Detta kommer
just att inträffa, om nu föredragna moment afslås, och jag kan derför
icke inse, att det är någon möjlighet att besluta en sådan sak,
om vi tänka oss, att kammaren kommer att bifalla hvad utskottet
hemstält på sidan 81, angående ombildningen af åtskilliga mindre
läroverk m. m.

Det är af dessa skäl, herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i nu föredragna moment.

Herr Rom berg: Herr talman, mine herrar! Jag ber att först
få påminna om, med hvilka svårigheter det mången gång under närvarande
förhållanden varit förenadt att med tillämpning af den skolstadga,
som nu sedan år 1878 är gällande, få terminsafgifterna till
läroverken erlagda. Det har understundom varit ganska kinkigt att
få ut dessa afgifter, när de debiterats, och detta har hufvudsakligen
berott på den omständigheten, att det icke i läroverksstadgan finnes
några bestämmelser om, huru det skall förfaras med de lärjungar,
som icke erlägga de på dem debiterade afgifterna. Jag anser derför
den af utskottet föreslagna bestämmelse, att lärjunge, som ej
före läseterminens utgång erlagt stadgade afgifter, skall från läroverket
uteslutas, intill dess den resterande afgiften blifvit gulden,
vara synnerligen vigtig.

Hvad sedan vidkommer anteckningen på afgångsbetyg om den
skuld, i hvilken yngling häftar till ett läroverk på grund af uraktlåtenhet
att erlägga stadgade afgifter, skulle, om icke någon så -

N:o 96. 6

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. förhöj•
ning i terminsafgift
erna.
(Forts.)

dan bestämmelse i skolstadgan införes, det blifva förhållandet, att
lärjunge, på grund af § 33 i nämnda stadga, kunde fortsätta sin
skolgång vid ett annat läroverk och således vid flyttningen eller till
och med genom flyttningen skulle kunna undandraga sig att erlägga
eventuelt resterande afgifter till det läroverk, han senast tillhört,
utan afseende på huru vida han verkligen eger förmåga att erlägga
afgifterna eller icke.

Jag anser således för min del, att de föreslagna åtgärderna äro
just i administrativt hänseende goda och behöfliga och får på grund
deraf yrka bifall till det nu föreliggande moment c), sådant det finnes
upptaget i utskottets betänkande.

Herr Fredholm från Stockholm: Den fråga, som nu förelig ger

till Riksdagens afgörande, är utan tvifvel en af de vigtigaste
frågor, som här kan förekomma till behandling. Jag är för min
del lifligt öfvertygad, att det skulle vara för vårt land af stort
gagn, om läroverksreformen genomfördes i den rigtning, som statsutskottet
föreslagit. Men det finnes en omständighet, som för mig
utgör ett hinder att med min röst biträda den nu föreslagna reformen
; och det är den förutsättning, på hvilken reformen grundar sig,
den förutsättningen nemligen, att för vårt lands ungdom, eller rättare
sagdt, för vårt lands ungdoms föräldrar skall fastställas eu bestämd
skolafgift. Detta är en fullständig nyhet uti hela det offentliga
svenska undervisningsväsendet. Något sådant ha vi aldrig förut
i vårt land haft principielt erkändt. Vi hafva visserligen haft och
hafva någon skolafgift, men icke för sjelfva undervisningen, och
aldrig har det förut proklamerats den princip, att all landets ungdom
skall betala afgift för att förvärfva kunskaper. För min del
anser jag, att just denna omständighet har skänkt vårt land sin
nuvarande plats bland kulturfolken. Ty ett så litet och magtlöst
folk som vårt skulle icke kunnat tänka på att räknas bland kulturens
så att säga stormagter, om vi icke haft detta företräde framför
andra folk. Nu vill man beröfva oss detta företräde, men jag
kan icke förstå hvarför.

Icke kan det vara ekonomiska förhållanden, som härtill äro orsak.
Så vidt jag kan förstå statsutskottets utlåtande, skulle vi med
afseende på frågans ekonomiska sida, genom antagandet af de reformer
utskottet föreslagit, eller genom indragning af lista klassen
och latinstudiets framflyttning till 6:te klassen, bereda statsverket
icke obetydliga besparingar. Statsutskottet redogör samvetsgrant
för den minskning i utgifter, som skulle blifva en följd af den första
reformen, men med afseende på den andra reformen säger utskottet
å sidan 45: »att den af utskottet förordade förenklingen af
undervisningsplanen äfven skulle medföra förenklingar af de allmänna
läroverkens organisation och i sammanhang dermed besparingar, är
påtagligt. Så har utskottet öfverslagsvis beräknat, att vid hvart
och ett af de högre, på båda linierna fullständiga läroverken en lek -

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

7 N:o 36.

tors- och en adjunktsplats i följd af latinets uppskjutande till 6:te Ang. förhöjklassen
och grekiskans till den 7:de skulle kunna indragas.» Ut1,(™''«
skottet fortsätter derefter: »det är emellertid omöjligt afrinnande Ty *r"a
i sammanhang med den föreslagna åtgärden erforderliga nya under- or *''
visningsplanerna blifvit fastställa, tillförlitligt beräkna minskningen
i kostnaderna, och i följd häraf kan utskottet icke heller derom nu
göra någon hemställan.»

I den kostnadsberäkning, som statsutskottet framstält på sidan
94 i detta betänkande, har utskottet icke heller upptagit denna besparing
i utgifterna. Men om man nu antager, hvilket lär vara öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, att en lektors- och en
adjunktsbefattning skulle kunna indragas vid hvart och ett af de
31 fullständiga läroverken, skulle derigenom uppkomma en besparing
af 186,000 kronor. Lägger jag denna besparing till det öfverskott,
som uppkommer på grund deraf, att man föreslagit terminsafgifter

— ett öfverskott som statsutskottet beräknat till 131,000 kronor

— så får jag såsom öfverskott nästan det belopp, 325,000 kronor,
hvarom nu är fråga att genom åläggandet af terminsafgifter anskaffa.
Det vill med andra ord säga, att läroverksreformen oafsedt
terminsafgifterna skulle kunna genomföras utan att ådraga statsverket
någon ytterligare kostnad. Det förefaller mig så märkvärdigt
detta förhållande, att jag icke vill påstå, att jag deri har fullkomligt
rätt. Möjligt är, att jag på något sätt missräknat mig,
men jag kan icke förstå, hvari denna missräkning skulle ligga.

Emellertid, om nu icke genomförandet af läroverksreformen, sådan
utskottet tänkt sig den, för statsverket medför någon egentlig ökning
i utgifterna, hvarför skall man då tillgripa en sådan nymodig och
misshaglig åtgärd som införandet af terminsafgifter?

Jag är icke alls öfvertygad, att det skall inträtta, hvad man
här förutspår, nemligen att man genom dessa terminsafgifter icke
skall omöjliggöra tillträdet till läroverken för de begåfvade ibland
vårt lands ungdom, hvilka sakna medel att betala skolafgifterna.

Jag är icke öfvertygad, att man skall lyckas förebygga denna fara
genom att stadga, att den, som »visar fallenhet för studier, flit och
godt uppförande», skall befrias från afgifterna, om han saknar medel
att betala dem. Ty huru skall dessa lärjungens egenskaper utrönas?

Jo, genom eu taxeringsnämnd, bestående af en rektor, eu klassföreståndare,
ett ombud från stadsfullmägtige och två ombud från vederbörande
landsting. Dessa skola afgöra, om lärjungen har goda
anlag, så att häri en gång i framtiden kan blifva en banerförare för
den svenska odlingen. Om vi förut haft eu dylik taxeringsnämnd,
som skolat bestämma anlagen, tror jag sannerligen icke, att ''/» af
de män, som stå upptagna i biografiskt lexikon öfver namnkunnige
svenske män, någonsin blifvit namnkunnige.

För öfrigt lära väl icke heller (förutsatt att man skulle kunna
utröna, hvad som icke utrönas kan,) alla, som behöfva komma i åt -

flso 36. 8

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. förhöjning
i terminsaf
gift er na.
(Fort*.)

njutande af befrielse från skolafgifter, derifrån kunna blifva befriade.

Här är föreslaget ett procenttal af 15 för obemedlade och af 20
för mindre bemedlade. Det synes ju tydligt, att dessa siffror blifvit
valda blott för den matematiska symmetriens skull. Läser man läroverkskomiténs
betänkande, så finner man der, att det är 42 % af
skolungdomen vid våra läroverk, som tillhöra familjer, som äro
mindre bemedlade, och 23 %, som tillhöra obemedlade familjer.
Alltså blir det en ganska betydlig procent af dem, som äro i behof
af befrielse, som icke få befrielse. Och detta — jag vill göra herrarne
uppmärksamma härpå — erkänner äfven utskottet sjelft, då
det säger, att i och med genomförandet af denna reform det kommer
att uppstå eu minskning af lärjungeantalet med omkring 10
procent.

När jag nu säger, att det uppstår en minskning af lärjungeantalet
med omkring 10 procent, så tror jag mig dermed också hafva
besvarat ett annat motiv, som jag med förvåning hört vara för införandet
af terminsafgifter ganska bestämmande, nemligen att man
genom åsättande af dessa skolafgifter skulle kunna afskära den del
af lärjungarne, som nu besöka skolan, hvilken i framtiden icke blir
annat än literära proletärer. Äfven om man antager, att det literära
proletariatet nu rekryteras med 10 procent af lärjungarne, nog
torde herrarne medgifva, att det är ett bra klumpigt sätt att lösa
frågan derigenom, att man helt enkelt afskär 10 procent af lärjungarne
från tillträde till läroverken, tv icke är det väl sagdt, att
man derigenom afskär just de blifvande literära proletärerna. Jag
för min del är af motsatt öfvertygelse. Jag tror, att man
icke träffar dessa, utan man träffar just denna fjerdedels eller
tiondedels procent, som möjligtvis i framtiden skulle komma att
genom sin dugande förmåga neutralisera det literära proletariatet.
Ty kunna vi genom den kostnadsfria undervisningen
framdeles, såsom vi under gångna tider fått, ur folkets led få fram
en enda person, som blir den svenska kulturens idéman och fanbärare,
så må han gerna vara åtföljd af hundratals literära proletärer!
Faran deraf är då icke så stor.

Det är för öfrigt med denna terminsafgift förknippade åtskilliga
andra omständigheter, som göra den i mina ögon ytterst förhatlig.
Det kan ju hända hvarje familjefader, att han kommer i
ett sådant ekonomiskt läge, att det, utan att han precis behöfver
göra cession, för honom blir omöjligt att betala skolafgiften. Och
då skall hans son — och om det blott vore en, så kunde det möjligen
reda sig, men om det är många, så blir det omöjligt — då
skall hans son eller hans söner strykas ut ur läroverket. Jag föreställer
mig, att detta för läroverkets lärare skall blifva en hård uppgift,
ty det är ju möjligt, att de komma att få stryka läroverkets
bästa lärjungar, och detta derför, att den svenska staten icke anser

9 Nio 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

sig hafva råd att på hvar och en af läroverkens bästa lärjungar Ang. fsrkijoffra
20 å 30 kronor i terminen. ninJ>

Det är med stor smärta och sorg, som jag funnit det vara en
nödvändighet för mig på den plats jag här intager att såsom svensk or 8''
medborgare säga dessa ord, ty det finnes få — jag vill icke saga,
att det icke finnes någon — som med så lifligt intresse som jag
åhörde min vän och granne på denna bänk, då han i förmiddags
målade framtiden för den moderna svenska bildningens allmänna
läroverk, der svenske medborgare skulle få en verkligt medborgerlig
bildning — eu bildning som man icke kan anse, att de nu fullt få.

Jag följde honom då troget ända till tröskeln af den nya skola,
hvars port han med fröjd öppnade. Jag väntade att öfver denna
port skulle stå: »våren här välkomne, alle fäderneslandets söner,
som törsta efter kunskap!» Men i stället för detta fann jag i portöppningen
en skatteuppsyningsman, som icke släppte in andra än
landets välklädde söner. Alla de öfrige fingo stanna utanför, hur
mycket de än törstade efter kunskap. Då kunde jag icke följa honom
längre, eller in i helgedomen. Jag stannade utanför bland de
ringa, som genom ett Riksdagens beslut nu skola blifva dömda att för
framtiden icke få, såsom de under sekler gjort, ur sina leder skicka
upp till vetenskapens och lifvets höjder landets bästa medborgare.

Herr talmannen torde icke förundra sig öfver, att jag icke under
sådana förhållanden kan annat än yrka afslag å den förevarande
punkten, om det också sker med risk att hela skolreformen derigenom
vedervågas.

Herr Waldenström: Jag kan väl förstå, huru man kan tvista
om lämpligheten af afgifter för den undervisning, som staten består
åt den vid våra allmänna läroverk studerande ungdomen. Sådana hafva
hittills icke förekommit, utan endast afgifter till byggnadskassan, materialkassan
äfvensom till betalning af ved och lyse, vaktmästare med
mera dylikt, som tillhör läroverkets lokal. Att emellertid somliga
finnas, som yrka på en afgift särskildt för undervisningen, det finner
jag naturligt. Jag yttrade mig icke i denna fråga på förmiddagen.

Jag anser det nemligen lönlöst att uppträda deremot, ehuru jag tror,
att införandet af särskilda afgifter för undervisningen är högst oklokt.

Jag tror, att det skall framkalla mycket stort missnöje och att
följden skall blifva upprepade motioner om borttagande af dessa afgifter.
Det kan ej annat än förefalla hvar och eu, som närmare
tänker derpå, besynnerligt, att, medan den högsta undervisningen eller
universitetsundervisningen än afgiftsfri, såsom ock den lägsta
undervisningen eller folkskoleundervisningen, deremot undervisningen
i de allmänna läroverken skall vara belastad med eu afgift, som visserligen
för de förmögna icke är mycket att tala om, men som deremot
blir mycket betungande för sådana, som äro mindre bemedlade,
i synnerhet om de hafva flere söner, hvilka de vilja skaffa den högre
bildning, som kan fås vid de allmänna läroverken. Så mycket mer

N:o 36. 10

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. förhöjning
i termins■
af gift erna.
(Fortä.)

oklokt torde det vara att införa en sådan afgift, som denna kam’
mare tyckes hafva aldeles bestämdt för sig, att de allmänna läroverken
först och främst skola bibringa det uppväxande slägtet en
allmän medborgerlig bildning.

Statsutskottet har, liksom Kongl. Maj:t, beräknat, att införandet
af dessa afgifter skall minska antalet lärjungar vid de allmänna läroverken
med 10 %. Jag tror, att det icke behöfs mer än detta för
att bevisa olämpligheten af dessa afgifter; ty det kan väl icke anses
vara nyttigt, att 10 % af dem, som nu äro i tillfälle att vinna
högre medborgerlig bildning, blifva derifrån uteslutna, för att statsverket
skall vinna 2 å 300,000 kronor. Men jag säger om igen:
man kan disputera om lämpligheten af denna åtgärd.

Deremot tycker jag icke, att man kan disputera om lämpligheten
af det stadgande, som här är ifrågasatt, att på lärjungens betyg
anteckna, att han på ett eller annat sätt resterar för obetalda terminsafgifter.
Det är tydligt att, om en lärjunge icke vid terminens
slut inbetalt sina afgifter, detta icke beror på lärjungen sjelf, utan
på hans far eller mor eller, i hvad fall som helst, på hans målsman.
Om dessa icke velat betala afgiften, så svnes det mig i högsta grad
orätt, att lärjungen skall få i sitt betyg intagen en anteckning, att
han resterar för afgifter, som'' icke han utan hans målsman skolat
betala. Det är ett af de vackraste dragen hos vår närvarande skolungdom,
att gossarne äro ytterst känsliga för att hafva rena eller
fläckfria betyg. Jag tror, att det skulle blifva mycket tungt för
många lärjungar att få sådana der anteckningar, som alltid vore
orättvisa, då det ju icke vore beroende på dem, att afgiften icke
blifvit betald. År det så, att vederbörande fader icke vill betala afgiften,
så fins för resten en utväg öppen för skolan, nemligen att
exekutivt utsöka den. Då träffar straffåtgärden den, som bör straffas.

År det åter så, att fadern icke han betala afgiften, kan det
hvarken för lärjungen eller någon annan vara till nytta, att gossen
bär en sådan tråkig anteckning i sitt afgångsbetyg.

Herr Romberg talade om den svårighet, som skulle förefinnas
att få ut de afgifter, som för närvarande skola utgå, och han sade,
att detta berodde på, att man icke gjorde dylika anteckningar i betygen.
Men först och främst är det i allmänhet icke någon svårighet
att utfå afgifterna, åtminstone så vidt jag under en trettioårig
tjenstgöring har kunnat finna. Det går vanligen ganska lätt, och
när det någon gång till följd af fattigdom blir omöjligt, så afskrifvas
afgifterna helt enkelt. Men man skifver icke på betyget någon
sådan der ful anmärkning, som i alla fall borde träffa fÖräldrarne
och icke barnen.

Herr Romberg anmärkte, att om icke sådan anteckning göres
å betygen, skulle lärjungar, som ginge ut från ett läroverk, utan
att hafva betalt afgifterna, kunna inskrifva sig vid ett annat allmänt
läroverk. Det hus ett enkelt medel att förhindra detta, nemligen
genom att stadga att, när en lärjunge kommer från ett läroverk till

Onsdagen den 4 Maj, c. m.

11 N:o 36.

ett annat, lian från det föregående läroverket skall förete qvitto på, Ang. förhöjatt
han betalt alla afgifter. Hvad herr Romberg önskade, skulle så- nin3
lunda på ett för gossarnes moral fullkomligt oskadligt sätt kunna vinnas.

Efter hvad jag sagt, torde herrarne finna, att herr vice talman- or 9''
nens anmärkningar helt och hållet förfalla; och jag vill till eder,
mine herrar, rigta den anhållan: Skonen våra gossar från en anmärkning
på betyget, en anmärkning om ett förhållande, i hvilket
de sjelfva icke hafva någon skuld!

Häruti instämde herrar Brodin, Johansson i Strömsberg, Peterson
i Bolstad, Elcströmer, Eklund i Högemåla, Olsson från Stockholm,

Palm, Larsson från Upsala, Forsell, Halm, Fredholm i Saleby, Folke
Andersson, Stjernspetz, Anderson i Hasselbol och Persson i Tällberg.

Herr Höjer: Jag skall icke yttra många ord.

Till en början anser jag det icke vara obehöfligt att påminna
om en sak, hvarom herr Waldenström i förbigående gjorde en antydan,
nemligen att det i sjelfva verket redan nu existerar en terminsafgift,
som går till byggnadskassau, materialkassan samt anskaffning
af ljus och ved. Den terminsafgift, hvarom nu är fråga, kan
deremot anses såsom en kunskapsskatt, som skolans lärjungar få betala
för sjelfva undervisningen. Herrarne hörde af mitt anförande
på förmiddagen, hurusom jag ansåg, att bland de af statsutskottet
uti förevarande betänkande uppstäda vilkoren, det icke fans något,
som på mig gjort ett så obehagligt intryck och syntes mig vara
så svårt att gå in på, som vilkoret angående terminsafgifternas införande;
men jag tilläde, att jag det oaktadt skulle finna mig i ett
antagande af detta vilkor, dels derför att höjda terminsafgifter läge
till grund för Kongl. Maj:ts föreliggande proposition och dels emedan
jag fuller väl insåg, att det icke vore tänkbart att få löneregleringen
igenom på annat sätt än genom att taga detta vilkor lika
som de två öfriga vilkoren.

Nu vill jag fästa uppmärksamheten derå, att, derest vi afslå
punkten c), lärer deraf ovilkorligen följa såsom ett korollarium att
vi dermed äfven kastat öfver bord äfven punkten a), hvilken vi antogo
under förmiddagens debatt. Detta ha vi naturligtvis rätt att göra;
men deraf följer också att, om den redan antagna punkten a) slopas,
slopa vi jemväl på samma gång löneregleringen för lärarne.

Denna reglering var emellertid anledningen till det medgifvande jag
på förmiddagen gjorde, och herrarne kunna väl förstå att jag sålunda
icke vill vara med om att afslå punkten c), utan att jag, i
trots deraf att det för mig är motbjudande, måste i denna punkt
yrka bifall till statsutskottets förslag. Jag senterar deremot mycket
lifligt det inkast, som till kammarens behjertande framstäldes
af herr lektor Waldenström, att det icke synes vara nödvändigt att
å afgångsbetyget skall såsom en skamfläck för pojken stå antecknadt,
att han icke betalt sina terminsafgifter. Jag hemställer der -

Nso 36. 12

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. förhöjning
i terminsnfgift
er na.
(Forte.)

för, herr talman, om det icke vore lämpligt att antaga statsutskottets
förslag under punkten c), med uteslutande af de tre sista raderna
eller orden: »dock att å detsamma skall antecknas den skuld,
i hvilken han häftar på grund af uraktlåtenheten att erlägga de stadgade
afgifterna»; och anhåller jag, att herr talmannen ville framställa
proposition å detta mitt yrkande.

Herr Jonsson i Hof: Genom att utesluta de af herr Höjer omnämnda
orden blir i sjelfva verket all kontroll öfver terminsafgifternas
erläggande omintetgjord. Skulle herrarne deremot vilja formulera
en ändring af ordalydelsen i denna punkt, exempelvis i den
rigtningen, att qvitto å erlagd terminsafgift borde företes, vore ju
detta en sak, som kunde förtjena att tagas i öfvervägande. Men en
ändring enligt herr Höjers förslag skulle, som sagdt, innebära borttagande
af all kontroll; och då det icke skulle vara lämpligt, att på
detta sätt lärjungar kunde undandraga sig terminsafgifternas erläggande,
kan jag icke antaga, att kammaren skulle vara i något som
helst afseende villig att gå in på herr Höjers yrkande.

Jag kan icke heller föreställa mig, att den ifrågasatta anteckningen
å betyget skall hafva den innebörd, som herr Waldenström
antydde. Jag kan derför icke finna någon våda i att godkänna
punkten med den af utskottet föreslagna formulering, och detta så
mycket mindre som i de af Kongl. Maj:t frarastälda propositionerna
i läroverksfrågan allt sedan år 1887 ingått enahanda bestämmelse i
fråga om kontrollen å terminsafgifternas erläggande utan att några
väsentliga anmärkningar deremot blifvit gjorda.

Jag borde kanske också, medan jag har ordet, något vidröra
den enligt min uppfattning öfverdrifna färgläggning, med hvilken en
eller annan talare målat hin på väggen vid tal om terminsafgifternas
betydelse. Det är ju ett faktum, att terminsafgifter i alla tider
funnits, ehuru de ingått till läroverket, under det att de afgifter,
hvarom nu är fråga, äro afsedda att ingå till statsverket. Saken är således
ingen nyhet utom med hänsyn till användningssättet, då meningen
är, att dessa afgifter skola utgå såsom bidrag till lärarnes aflöning.

När emellertid herrarne så häråt hålla på den allmänna nyttan
af den kostnadsfria undervisningen och här blifvit sagdt, att denna
äfven vid universiteten är kostnadsfri, ber jag att få göra den invändningen,
att jemväl vid universiteten förekomma särskilda afgifter,
såsom vid laborationsöfningar på det ena eller andra området. Också
synes af betänkandet längre fram, att man äfven hos oss vid den tekniska
högskolan härstädes i likhet med förhållandet vid flera utländska
dylika högskolor afser att införa terminsafgifter för de ordinarie eleverna,
dock icke så, att de kunna anses vara allt för halsbrytande.

För ifrigt är det svårt att på förhand afgöra, huru vida en afgift
af 10, 20 å 30 kronor per termin kommer att hafva det afgörande
inflytande, att derigenom tilloppet till de högre skolorna öfver
höfvan spärras; men jag tror att dessa afgifter skola medföra

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

13 N:o 36.

den verkan, att detta tillopp i någon mån minskas. Och om såle- Ang. förhöjdes
dessa afgifter i ett eller annat afseende kunna medföra någonl ‘erm,n*~
olägenhet, måste herrarne ändock medgifva, att denna åtgärd också erna''
kommer att medföra icke obetydliga fördelar. År det månne lämpligt ^ or a )
för samhället, att man genom kostnadsfri undervisning rent af lockar
ynglingar att gå studievägen för att sedan exempelvis beträda
den juridiska banan, på hvilken man i allmänhet sedan måste som
extra ordinarie egna en tid af 8 till 10 år, utan att under tiden
kunna ens förtjena så mycket som sin föda? Ja, man kan till och
med nödgas betala 1,000 å 2,000 kronor för att få praktisera hos
domare och sitta ting samt sålunda bereda sig möjlighet till vidare
befordran. Kan det vara klokt att staten på detta sätt sörjer för
det uppväxande slägtets framtid? Jag tror, att staten snarare bör
inslå en väg, der den i någon mån blir i stånd att reglera tilloppet.

Jag anhåller derför, herr talman, fortfarande att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Lasse Jönsson, Olsson i Återstå
och Persson i Vadensjö.

Herr Svensson från Karlskrona: Då jag vid 1890 års riksdag
uttryckligen angifvit min ställning till frågan om terminsafgifterna
och då jag vid innevarande riksdag instämt med herr Höjer, skall
det kanske synas öfverflödigt, att jag vidare ordar i denna fråga.

Men då det af honom nu väckta förslaget att ur utskottets hemställan
i sista punkten af detta moment utesluta några rader, som
afse att bereda kontroll öfver terminsafgifternas ordentliga erläggande
af ynglingar, hvilka öfvergå till ett annat läroverk, icke lärer
kunna på rak arm antagas, och då med ledning af herrar Waldenströms
och Liljeholms yttranden goda skäl torde förefinnas för
att man skulle kunna formulera ett förslag, hvarigenom denna kontroll
kunde utöfvas på ett mera lämpligt och för den inträdessökande
ynglingen mindre komprometterande sätt, synes den saken
vara förtjent af uppmärksamhet. Jag får fördenskull yrka återremiss
af punkten c), på det utskottet må blifva i tillfälle att inkomma
med ett förnyadt förslag i iiu angifna syfte.

Herr Waldenström: Beträffande herr Olof Jonssons yttrande,
att vid universiteten förekomme afgifter för den undervisning, som
der meddelas, tror jag, att han icke hade rigtigt rätt.

Några afgifter erläggas icke vid de kemiska laboratorierna för
sjelf va undervisningen, utan endast för inköp af en del materiel, som
är nödvändig för laboratorierna. Sjelfva undervisningen meddelas
deremot alldeles kostnadsfritt.

Då jag senast hade ordet, glömde jag att göra något yrkande.

Jag skall derför nu tillåta mig yrka, att i stället för sista punkten
af mom. c), den bestämmelse införes, att lärjunge, som öfvergår från

N:o 36. 14

Onsdagen den 4 Maj, e. no.

Ang. förhöj- ett läroverk till ett annat, icke måtte kunna i det senare läroverket
nmg t termins- antagas, med mindre än att han företer intyg från det läroverk han
(F iT”T lemnar, att han der till fullo inbetalt sina terminsafgifter.

Herr Hammarström instämde häruti.

Herr Persson i Ställhult: Då jag har antecknat mig sår som

reservant i denna punkt, har jag velat med några ord angifva
min ståndpunkt i frågan; och får jag i korthet förklara, att jag anser
mig kunna instämma i herr Waldenströms anförande. Men jag
skall icke tillåta mig göra något yrkande i afseende på de föreslagna
terminsafgifterna.

Då jag säger att jag icke kommer att göra något yrkande, kan
jag likväl icke annat än med ledsnad se, att man pålägger de nu
föreslagna terminsafgifterna, då jag vet att de komma att träffa en
del medborgare, som icke mägta bära dem. Den fattige har icke
någon olägenhet af dessa terminsafgifters införande, då hans barn
hädanefter såsom hittills få undervisningen gratis, och ej heller för
den rike är saken af någon betydelse, eftersom han har råd att betala
för sina barns undervisning, men det finnes en del af medelklassen,
nemligen allmogen och de lägre tjenstemännen, för hvilka
de nu föreslagna terminsafgifterna skulle blifva ganska betungande.
Särskildt skulle detta blifva fallet för komministrar och en del kyrkoherdar,
hvilkas ekonomi icke är så god.

Hvad som emellertid för mig är det mest motbjudande i detta
förslag är, att i afgångsbetyget för lärjunge, som ej erlagt stadgad
terminsafgift, skall göras anteckning om den skuld, hvari han på
grund af uraktlåtenhet härutinnan häftar till läroverket. Detta är
en fullkomlig nyhet i vår lagstiftning. I denna kammare har åtskilliga
gånger talats om andra betyg. Jag vill visserligen icke
sammanställa dessa med de nu ifrågavarande, men jag kan dock icke
underlåta att erinra derom, att äfven i nu förevarande fall innehafvaren
af ett sådant med anteckning försedt betyg kan till följd af
just denna anteckning möta svårigheter och obehag, då han träder
ut i lifvet. Det kan nemligen hända, att en yngling, i hvars betyg
finnes antecknadt, att han häftar i skuld till det läroverk han lemnat,
då han skall ut i lifvet för att skaffa sig arbete, mötes af arbetsgifvaren
med det svaret: »Nej, jag kan icke taga er i min tjenst,
alldenstund ert betyg utvisar, att ni förut icke gjort rätt för er.»

Utskottets hufvudsakligaste motiv för införandet af ifrågavarande
anteckning är, att den är nödvändig för att förekomma, att en på grund
af uraktlåtenhet att erlägga stadgad terminsafgift från ett läroverk
utesluten lärjunge vinner inträde vid annat läroverk. Men detta torde
enligt mitt förmenande kunna förekommas på mycket enklare sätt.

Jag skall icke yttra mig vidare, utan inskränker mig till att
förena mig i herr Waldenströms förslag till formulering af det sista
momentet i den nu föredragna punkten.

15 Ns« 86.

Onsdagen den 4 Maj, e. ro.

Herr von Friesen: Jag kan för min del icke kafva något Ang. förhöj emot

att detta sista stycke af punkten c) blir ändradt i öfverens- nins \ ttrminsstämmelse
med de önskningar, som kär af flere talare blifvit fram- afaif,ernastälda.
Herr Waldenström lär nu i det yrkande kan skriftligen af- (Forts.)

gifvit till herr talmannen något ändrat det yrkande, kan nyss muntligt
framstälde och i hvilket jag icke fullkomligt kunde instämma.

Jag anhåller emellertid att få föreslå, att det omtvistade momentet
måtte erhålla följande förändrade lydelse: satt lärjunge, som, bevistat
allmänt läroverk, skall, om han söker inträde vid annat allmänt
läroverk, med intyg styrka att han ej vid det läroverk han lemnat
häftar i skuld för oguldna terminsafgifter.» Efter hvad jag hört,
är det af herr Waldenström skriftligen afgifna yrkandet af ungefär
enahanda lydelse. Det skiljer sig från det jag tagit mig friheten
framställa endast derutinnan, att det i stället för orden »söker inträde
vid annat allmänt läroverk» innehåller orden »öfvergår från
ett läroverk till ett annat». Men då detta ord »öfvergår» möjligen
skulle kunna föranleda något missförstånd, ber jag att, ehuru skilnaden
är högst obetydlig, för min del få yrka bifall till en proposition,
så formulerad, som nyss nämndes. Genom ett bifall härtill
vinnes det mål, hvilket såväl Kongl. Maj:t som utskottet åsyftat
med ifrågavarande tillägg. Hvarken Kongl. Maj:t eller utskottet
hade tänkt sig att en sådan anteckning som den föreslagna, skulle
på något sätt kunna anses såsom en nesa för en lärjunge, då ju hvar
och en bör kunna begripa, att det icke är hans fel, om terminsafgiften
icke erlägges. Då emellertid herrarne hafva så mycket emot
stycket med dess nuvarande formulering, finnes intet skäl för utskottet
att längre hålla på densamma, och yrkar jag derför bifall till
momentet med den förändrade lydelse, jag nyss tagit mig friheten
uppläsa och hvilken nästan helt och hållet öfverensstämmer med den
af herr Waldenström föreslagna formuleringen.

Herr Jonsson i Hof: Då enligt mitt förmenande den för ändrade

formulering af ifrågavarande punkt, som af herr von Friesen
föreslagits, är lika tillfredsställande som den af utskottet föreslagna,
skall jag afstå från mitt förra yrkande om bifall till mom. c) oförändradt
och i stället instämma i herr von Friesens yrkande.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag skall anhålla att få återtaga
mitt nyss gjorda yrkande om återremiss och i stället förena
mig i herr von Friesens yrkande.

Herr Höjer: Jag skall endast be att få återtaga det af mig
nyss gjorda yrkandet och i stället förena mig i herr von Friesens
hemställan.

Herr Waldenström: Då det yrkande, som jag nyss framlemnade
till herr talmannen, i sak är alldeles detsamma som det

»so 36. 16

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

nu af herr von Friesen framstälda och skiljer sig derifrån endast
med afseende på ett par ord i begynnelsen af punkten, skall jag,
på det att det icke måtte behöfva blifva två propositioner af samma
innehåll, gerna förena mig med herr von Friesen i hans formulering
af yrkandet.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Af
de derunder framstälda yrkanden återstodo följande såsom icke återtagna,
nemligen: l:o) på bifall till utskottets hemställan oförändrad;
2:o) på bifall till samma hemställan med den af herr von Friesen
föreslagna förändring; och 3:o) på afslag å utskottets hemställan. Herr
talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för herr von Friesens
ändringsförslag. Votering blef emellertid begärd och företogs, sedan
till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition.

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i mom. c. af 10:de
punkten i utlåtandet n:o 9 med den af herr von Friesen föreslagna
förändring, röstar

Ja;

DeD, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen visade 162 ja mot 45 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med japropositionens innehåll.

Ang indrag- Under mom. d) hemstälde vidare utskottet,

ning af första

klassen vid att Riksdagen, med anledning af herrar I. Månssons, Fr. Bergs
högre och fem- oc^ Hammarlunds samt I. Lyttkens motioner, måtte för sin del beklaSätJerkär0~
slufai att nuvarande första klassen vid samtliga högre och femklassiga
läroverk indrages, att inträdesåldern till den blifvande första klassen
bestämmes till fylda 10 år och att fordringarna för inträde deri
förhållandevis ökas, dock så att för intagning i densamma ej fordras
insigt i något ämne, hvari folkskolan icke meddelar undervisning,
samt att med anledning häraf det i reservationsanslaget till allmänna
läroverken under åttonde hufvudtiteln på ordinarie stat ingående anslaget
till arfvoden åt extra och vikarierande lärare samt till oförutsedda
behof minskas med 55,000 kronor, eller från 135,000 kronor
till 80,000 kronor.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

17 N:o 36.

I fråga härom anförde: Ang. indrag ning

af första

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:

Mot antagande af den nu föredragna punkten måste jag anföra mina uaasiga Lrobetänkligheter.
Jag anser nemligen, att det vore menligt både för verk.
folkskolan och det allmänna läroverket, om punkten skulle bifallas. (Forts.)
Vid landets folkskolor — detta ord taget i sin mest omfattande
betydelse, d. v. s. innefattande både den egentliga folkskolan och
småskolan — undervisas omkring 650,000 barn; vid de offentliga
läroverken inalles 14 å 15,000 lärjungar. Efter min uppfattning
bör man vid anorduandet af undervisning för den stora mängden af
folkskolans barn, som aldrig hafva någon tanke på eller möjlighet
att sträcka sina studier öfver folkskolans stadium, endast vidtaga de
åtgärder, som åsyfta deras bästa. Deraf följer visserligen på intet
sätt, att jag vill hafva något slags oöfverstiglig mur mellan folkskolan
och det allmänna läroverket, och någon sådan mur finnes
icke heller nu. Det är ett faktum, att nära halfva antalet af de
barn, som söka inträde vid de allmänna läroverken, komma direkt
från folkskolan eller efter en mellanliggande, mycket kort privat
undervisning. Det visar sålunda, att det finnes en god förening
mellan folkskolan och allmänna läroverket för de få, som deraf
vilja begagna sig. Skulle likväl någon skiljaktighet förefinnas mellan
till exempel det kunskapsmått, som alla i första klassen af den egentliga
folkskolan — eu väl skött sådan — böra ega, och det, som
fordras för inträde i allmänna läroverket, bör denna undanrödjas,
hvilket kan ske utan minsta svårighet.

Det andra skälet, hvarför jag anser, att ett bifall till denna
punkt skulle blifva till skada och icke till nytta, är, att man på
grund af erfarenhet nästan med visshet kan beräkna konseqvenserna
af ett sådant beslut.

Förhållandet är nemligen, att en sådan indraguing af första
klassen redan en gång egt rum. Enligt 1859 års skolstadga var
skolkursen 10 år och iuträdesåldern 9 år. Genom nådiga kungörelsen
den 10 mars 1869 indrogs dåvarande första klassen, och inträdesåldern
höjdes till 10 år. Denna första klassens indragning har utan
tvifvel utöfvat ett ofördelaktigt inflytande på resultatet af undervisningen
vid de allmänna läroverken. Det går nemligen icke så
lätt för sig att på nio år åstadkomma hvad man förut kunde åstadkomma
på 10 år, derest man icke vill utsätta sig för faran af öfveransträngning.

I förbigående vill jag nämna, att då jag för 50 år sedan gick
i skolan, var skolkursen 11 år, men derför hade vi icke heller någon
aning om hvad öfveransträngning ville säga. Om iuträdesåldern nu
skulle höjas till 10 år, är det sannolikt, att vi komma att upplefva
samma resultat som blef följden af den förra höjningen af inträdesåldern,
nemligen att alla föräldrar, som voro i den ställning att de
kunde hålla sina barn i en privat skola, gjorde det under ett år, för

Andra Kammarms Prat. 1892. N:o 36. 2

N*o 36. 18

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- att sedan få in dem i andra klassen i stället för i den första. Deri"''»?
nf försla genom kom antalet lärjungar i andra klassen att blifva vida större
högreTchfem- i den första, och slutet blef, att man genom 1878 års skolstadga
lciassiga lära- åter igen nedsatte inträdesåldern till 9 år. Successive både också
verk. inträdesfordringarne så sjunkit, att de till den nya första klassen
(Forts.) voro knappast nämnvärdt större än till den gamla första klassen.

Rörande detta sistnämnda förhållande har jag från 1890 års riksdag
minnet af att mången förgrymmades öfver en sådan slapphet hos
lärarne och fann saken högst märklig; men det är icke så simpelt,
som flertalet af de missnöjda trodde, att pröfva en lärjunges kunskapsmått.
Detta går icke genom att, så att säga, lägga lagens
fordringar i ena vågskålen och ynglingens kunskaper i den andra
samt sedan endast ställa sig, och se efter hurudant utslaget blir,
utan det är förenadt med stora svårigheter och i många fall nästan
omöjligt att vid en dylik inträdespröfning säkert utröna, hvad en
gosse verkligen går för i afseende å kunskaper. Till följd deraf
kunde också år 1890 yttras af en ledamot af Riksdagens Andra
Kammare — ett yttrande hvari jag i allo instämmer — att, ehuru
man trodde sig hafva borttagit den första klassen, var det nominelt
femte kursens öfre afdelning och i verkligheten den öfverstå eller
sjunde klassens öfre afdelning, som tagits bort.

På sidan 26 af utskottets utlåtande talas om de fördelar, som
skulle vinnas genom borttagande af första klassen. Det skulle först
och främst lända till besparingar för statsverket, och dessa besparingar
äro på följande sida af utlåtandet beräknade till 154,628
kronor för år. Jag vill visst icke förneka, att icke detta i och för
sig är eu beaktansvärd summa. Men om jag icke kan komma ifrån
de millioner, som undervisningen kostar, kan det hända, att det är
en mycket, mycket dålig husållning att spara in 154,000 kronor,
för så vidt jag derigenom vållar ett verkligt sämre resultat af undervisningen.

Sedan kommer jag till det så ofta upprepade spörsmålet, om
folkskolan är i stånd eller icke att på samma tid föra lärjungarne
lika långt framåt som det allmänna läroverket. Vid 1890 års riksdag
anfördes statistiska utredningar i mängd från alla håll. Efter
mitt förmenande hafva både läroverkskomitén af 1882—1884 och
departementschefen i sitt anförande vid 1890 års riksdag till evidens
bevisat, att detta icke låter sig göra för folkskolan. Jag vill
icke försöka att upprepa dessa statistiska beräkningar. Jag tycker
icke heller att jag behöfver det. Ty det ligger här temligen nära
till hands, mine herrar, att, om vid de allmänna läroverken en jemförelsevis
liten klass i regeln undervisas ensam af en lärare, den
läraren bör med lärjungarne kunna åstadkomma mera, än en lärare
kan åstadkomma med sina lärjungar, då han ofta har att undervisa
både två, tre och fyra årsklasser på samma gång. När man talar
om hvad folkskolan kan uträtta, skall man icke tala om hvad folk -

19 N:o 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

skolan i några få af våra största städer uträttar, utan försöka taga Ang. indragreda
på hvad folkskolan i allmänhet kan uträtta. nin9 “/ forsta

Jag har i departementet låtit uppgöra en beräkning, som jaghigreTcf^ftnhär
i några få siffror skall meddela herrarne. Utaf beräknade 4,513 klassiga iäroegentliga
folkskolor är det blott 111, vid hvilka en lärare får en- verk.

samt och uteslutande sysselsätta sig med en särskild årsklass — och (Forts.)

det är två och eu half procent utaf folkskolornas antal i det hela.

Ser jag på lärarnes antal, sona i det hela är en bättre och säkrare
beräkning, så visar det sig, att utaf 6,023 lärare 1,297 äro i den
lyckliga belägenheten, att de ha blott en årsklass att undervisa.

Det är tjugoen och en half procent och så till vida ett fördelaktigare
föi''hållande. Men undersöker jag dessa siffror något närmare,
så visar det sig, att utaf dessa 1,297 lärare icke mindre än 1,234
äro anstälde inom 47 af rikets städer och derjemte 63 inom 9
stycken större landtkommuner, till exempel Finspong, Husqvarna och
dylika. Vid alla de återstående folkskolorna uti Sveriges rike måste
en och samma lärare undervisa två, tre eller fyra årsklasser tillsammans.
Gör han det icke på samma gång, så undervisar han den
ena delen af lärjungarne den ena hälften af tiden och de återstående
den andra hälften. Resultatet blir i båda fallen detsamma. Under
sådana förhållanden bör man finna det vara alldeles naturligt, att
nio-års gossar, som kommit in i allmänna läroverket, måste fortare
kunna föras fram än nioåriga gossar, som stanna qvar i folkskolan.

Nu är det min åsigt, att det är en stor fördel, att de lärjungar,
som skola genomgå de allmänna läroverken eller åtminstone
beräkna att kunna genomgå dem, så fort som möjligt få börja de
studier, som äro egnade att föra fram dem till det föresätta målet.

Ty endast derigenom kan tidsförlust undvikas, och här är visserligen
om någonsin tiden dyrbar. Vi hafva intet öfverskott att draga på
i afseende på slutresultatet, vare sig af skolundervisningen i de allmänna
läroverken eller universitetsundervisningen, utan måste begagna
hvarje medel för att kunna göra undervisningen vid dessa
undervisningsanstalter så effektiv som möjligt.

Det har också talats om, att genom en omedelbar och fortsatt
förbindelse mellan folkskolan och de allmänna läroverken — det
är nu blott fråga om att folkskolan skall i sig upptaga den första
klassen, men det säges uttryckligen, att det sedan är meningen att
låta henne upptaga både andra och tredje klassen, ja till och med
den fjerde och femte — skulle man kunna åstadkomma hos bättre
lottade personer ett större intresse för folkskolan. Men, mine herrar,
man får icke lita för mycket på den saken. I Danmark har man
verkligen strukit bort de tre lägsta klasserna af de ursprungliga
allmänna läroverken, så att der lärjungarne tagas in först vid tolfte
året. Men jag tror icke, att detta egentligen framkallat något större
intresse hos de bättre lottade klasserna för folkskolan, utan följden
har blifvit den, att privata läroverk florera på det utmärktaste sätt.

N:o 36. 20

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- Och de florera till den grad, att de skötas af lärare från de allniy
af första männa läroverken. Och när rektor vid ett offentligt läroverk har
högre och fem- öfverinseende öfver dessa privata skolor, sa hafva dess larjungar till
lciassiga läro- och med tillerkänts en företrädesrätt för inträde vid de allmänna
verk. läroverken. År det någon vinning för folkskolan?

(Forts.) Det står i utskottets utlåtande äfven taladt om, att det skulle i

socialt hänseende vara synnerligen fördelaktigt, om alla barn så
länge som möjligt undervisades i folkskolan. Derpå svarar jag, att
hvarje far ser först och främst på hvad som är till fördel för hans
barn. Ser fadern att det går fortare på en annan väg, så tager
han barnen från folkskolan, och detta, ehuru han kan hafva det
lifiigaste intresse för folkskolan och alldeles icke hafva någon benägenhet
att skilja sina barn från mängdens. I afseende på intresset
för folkskolorna hänvisar jag i öfrigt till åttonde hufvudtiteln och
dess utseende. Beträffande förhållandena vid de allmänna läroverken
i socialt hänseende, ber jag herrarne vara goda och taga en katalog
från de allmänna läroverken i sina händer. Man skall der finna
den största blandning af barn ur de rikaste och fattigaste, ur de
högst uppsatta och de anspråkslösaste familjer om hvarandra. Yi
behöfva icke vidtaga några särskilda åtgärder för att håfva något
missförhållande i detta hänseende.

Jag skall slutligen äfven be att få göra eu liten erinran i afseende
på de rent ekonomiska beräkningar, som utskottet här anfört.
Utskottet vill afdraga 55,000 kronor ifrån det ordinarie anslaget
på 135,000 kronor till arfvoden åt extra och vikarierande
lärare samt för oförutsedda behof, i sammanhang med den första
klassens indragning. Det är på sidan 26, som utskottet gjort sina
beräkningar. Det skulle blifva en inbesparing af arfvode för 71
extra lärare. Jag vill då säga, att efter min beräkning kan det
icke blifva fråga om inbesparing af mera än lönerna för 67 extra
lärare. Ty 4 stycken extra lärare äro redan af Kongl. Maj:t, vid
beräkningen af det nya anslaget, beräknade såsom blifvande öfverflödiga
genom den lärjungarnes förminskning, som ansetts blifva eu
följd af terminsafgifternas införande. Det har utskottet ock sjelft
sagt i sin föregående motivering. I stället för 71 blir det således
67. Men dertill kommer, att när den ifrågasatta indragningen af
första klassen skall verkställas, finnes det eu hel mängd qvarsittare
i gamla första klassen. Dessa måste också hafva någon undervisning,
helst ensamma, emedan de faktiskt icke komma att passa ihop
med några andra lärjungar. De hafva gått ett år i skolan och derunder
bland annat läst tyska. Men de hafva icke befunnits nog
kunniga att flyttas upp till den gamla andra klassen eller den blifvande
första. Få de ej särskild undervisning, så skulle de komma
att undervisas dels tillsammans med sina gamla kamrater, som ansetts
dugliga att flyttas upp i den förutvarande andra klassen, —
det är den blifvande första klassen — dels tillsammans med nyinträdande
lärjungar, som skulle kunna något mera i åtskilliga andra

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

21 Nso 36.

ämnen, men som icke fått någon undervisning alls i tyska. När Ang. indragman
får dessa tre slag af lärjungar, kan man verkligen icke taga”1"® af för,ta
in i en klass så många, som man under andra förhållanden kunnat, Klassen v‘a
gorå, utan man raasfce beräkna antalet mindre, i följd hvaraf af lärare- Uassiga läroantalet
måste ytterligare behållas åtminstone 6 eller 7 för detta verk.

ändamål. Det, skulle således blifva ungefärligen 60 extra lärare, (Forts.)

som blifva umbärliga, ett tillräckligt stort antal ändock för att bereda
Kongl. Maj:t, stora bekymmer, när alla dessa skulle ställas på •
bar backe i sammanhang med eu omflyttning på samma gång af
omkring ett trettiotal ordinarie lärare. Men om nu 60 extra lärare
anses vara öfverflödiga, så hafva icke alla dessa 1,800 kronor i lön,
icke ens efter den af Riksdagen nu medgifna ökningen af extraordinariernas
arfvoden — utan en stor mängd af dem hafva blott
1,500 kronor. Och icke skulle man väl afskeda just de mest kompetenta,
som hafva 1,800 kronor, utan man finge väl i det fallet,
föreställer jag mig, försöka att välja ungefärligen hälften af hvardera
slaget. Resultatet skulle då blifva, att 30 extra lärare med
en aflöning af 1,500 kronor och 30 sådana med en aflöning af
1,800 kronor, komme att afskedas och den beräknade besparingen
för höstterminen 1893 blefve följaktligen icke 55,000 kronor utan

43.000 kronor.

Slutligen vill jag äfven påpeka den obillighet, som statsutskottet
visat, då det velat afdraga detta belopp från det ordinarie anslag å

135.000 kronor, som är anvisadt till arfvoden åt extra och vikarierande
lärare samt för oförutsedda behof. Vikariebehofvet och de
oförutsedda behofven komma att blifva desamma, fortfarande som
hittills. Och om framdeles den för ett helt år beräknade besparingen
afdrages från nämnda anslag, så kommer alls intet att
finnas qvar till aflöning åt vikarier och för oförutsedda behof. Vida
billigare hade det då varit, att statsutskottet i första hand, med afseende
på den beräknade inbesparingen, ifrågasatt indragning af det
extra anslag å 40,000 kronor, som anvisats till arfvoden åt extra
lärare. Ty det är ju extra lärare, som skola gå bort.

Herr Fr. Berg: I motsats till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet skall jag be att få uttala såsom min åsigt,
att den här föreslagna reformen skulle vara till stort gagn, särskildt
för den institution, hvars tjenare jag är.

Herr statsrådet talade om huru det gick förra gången, då Andra
Kammaren påyrkade första klassens indragning, och denna äfven
blef af Riksdagen beslutad samt sedan 1869 af Kongl. Maj:t
faststäld. Han hänvisade till huru det gick då, och han varnade
oss att nu framgå på samma väg.

Jag vill då fråga: Huru gick det förra gången? — Jo, det gick
på följande sätt. Redan mycket tidigt, i det gamla bondeståndet,
väcktes år 1862 motioner om att indraga icke allenast lägsta klassen,
så att inträdesåldern skulle blifva 10 år, utan de två lägsta

»so 36. 22

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- klasserna, så att inträdesåldern skulle blifva 11 år. Liknande motio"
nef framkommo vid s>sta ståndsriksdagen år 1865, bland annat af

högre*™hVfem-en representant, som ännu finnes qvar här ibland oss. Vid 1868 års
kiassiga läro- riksdag föreslogs detsamma, äfvenledes af en man, som ännu är leverk.
damot af denna kammare. Det blef då Andra Kammarens beslut, att

(Forts.) de två lägsta klasserna af läroverket skulle indragas och att således

inträdesåldern skulle sättas till 11 år. Till och med Första Kammaren
påyrkade nu, att inträdesåldern skulle höjas, ehuru blott med
ett år, alltså till 10 år, och regeringen utfärdade år 1869 en kungörelse
om att 10 år skulle vara minimiåldern för inträde.

Men huru gick det sedan? Jo, genast började man, innan den
minsta erfarenhet blifvit vunnen eller ens kunnat vinnas rörande
verkningarna af denna reform, genast, säger jag, började man att
gå kräftgången. År 1870 tillsattes en komité, och denna var redan
från början färdig att förorda återgång till anordningen före
1869, det vill säga till en minimiålder för inträdet af 9 år. Sedan
denna komité år 1872 framlagt sitt förslag, var äfven regeringen
genast redo att upptaga detta. Vid 1873 års riksdag föreslog dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, att inträdesåldern skulle
sättas tillbaka till 9 år. Andra Kammaren sade visserligen nej, men
det kjelpte ej: då man icke kunde få nedflyttningen på den parlamentariska
vägen, så tog man den på den administrativa; genom läroverksstadgau
af år 1878 nedsattes af Kongl. Maj:t minimiåldern för
inträde till 9 år.

Nu är det alldeles rigtigt, hvad som här blifvit anmärkt, nemligen
att slutresultatet af allt detta icke blef försvinnandet af nedersta
åldersklassen eller 9—10-åringarne, utan i stället försvinnandet
af den öfverstå klassen, den som omfattade åldern 18—19 år.
En bekant stor talare och teolog, som tillhört denna kammare, nemligen
biskop Rundgren, uttryckte en gång resultatet sålunda: det
blef icke foten, som läroverket miste, utan det blef hufvudet. Bilden
är icke särdeles bevisande, men så mycket sanning innebär den, att
det verkligen var den öfverstå klassen vid läroverket som försvann.

Nu vill jag emellertid fråga: huru kom sig detta? Var det
verkligen Riksdagens skuld, eller faller skulden för försvinnandet af
den öfverstå årsklassen på någon annan? I hvarje stad der det
fanns ett allmänt läroverk, der fanns det ju äfven en folkskola, som
antingen redan var duglig att utgöra ett fundament för den förutvarande
andra klassen, den nya första, eller också med största lätthet
kunde göras till ett sådant fundament. Men regeringen ville
icke bygga på detta fundament, utan föredrog att skjuta ned allmänna
läroverket ett helt år, så att det sista skolåret alldeles försvann.
Jag frågar: är det Riksdagen, som skall tagas för hufvudet,
derför att läroverken på detta sätt miste hufvudet?

Man har varnat oss för att det kanske kunde gå äfven denna
gång på samma sätt. Hvad vill detta säga? Skall det betyda, att
regeringen, ifall detta förslag går igenom, sätter till en ny komité,

23 Jf:o 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

som föreslår, att inträdesåldern åter sänkes till 9 år, och att rege- Ang. indragringen
sedan skjuter ned läroverket- ännu ett år, så att äfven denn‘1^a"{r/°Jidn
nuvarande öfverstå klassen försvinner? Jag tror väl ändå icke, att h6gre ochjem.
man vill fortgå på den vägen. Snarare vore det väl skäl för dem, i-iatsiga larosom
nitälska särskilt för den högre bildningen, att gå alldeles mot- verk.

satt till väga, exempelvis genom att fastställa en inträdesålder af (Forts.)

11 år med bibehållande af det nuvarande Tclassantalet. På så sätt
skulle de säkert långt bättre sörja för att de blifvande studenterna
erhölle en grundlig bildning, än om de fortsätta med att oupphörligt
skjuta ned hela läroverket och förminska detsamma upptill.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll,
att stora svårigheter äro förenade med att anställa en inträdespröfning
med barn på 10 år. Jag medgifver fullkomligt, att examen
med barn är en vansklig sak; men ju yngre barnet är, ju vanskligare
är den naturligtvis. De, som framhålla svårigheterna vid eu
dylik inträdespröfning med barn, borde derför, synes det mig, föredraga
att få den förlagd till 10 år framför att få den satt vid en
ålder af 9 år; och om de vore konsekventa, skulle de naturligtvis
föredraga att få den vid 11 år eller allra helst vid 12 års ålder.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll
äfven, att de barn, som från folkskolan söka inträde vid de allmänna
läroverken, äro äldre än de lärjungar, som komma från annat
håll. Ja, det är temligen klart, att de måste vara något äldre,
och det har icke heller blifvit från något håll bestridt. Man skulle
på förhand till och med kunna vänta, att de skulle vara betydligt
äldre. Orsakerna härtill utvecklades senast på ett efter mitt förmenande
förträffligt sätt af de tre reservanter inom denna kammare,
som voro medlemmar af särskilda utskottet för läroverksfrågans behandling
vid 1890 års riksdag. Det är klart, att välbergade föräldrar,
hvilka gerna taga för gifvet, att deras söner skola gå den lärda
vägen, genast från början sätta sina söner i sådana skolor eller gifva
dem en sådan privatundervisning, att det enkom sörjes för att de
vid en viss ålder skola innehafva just de kunskaper och färdigheter,
som fordras för inträde i eu viss klass af läroverket. Obemedlade
föräldrar taga deremdt icke för gifvet, att deras söner skola bli studenter,
utan de betänka sig en längre tid, innan de bestämma dem
för studievägen. Derför kommer helt naturligt eu son af mindre
bemedlade föräldrar att inneha eu högre ålder än sina kamrater vid
läroverket. Man skulle som sagdt, när man betänker detta, vara
böjd att tro, att de, som komma från folkskolan, skulle vara be tydligt
äldre än de öfriga. Huru mycket de i medeltal äro äldre, öfver
den saken finnas mig veterligt ingå officiella beräkningar. Den
enda, som jag sett, är den, som framstäldes utaf herr Vahlin här i
Andra Kammaren år 1890. Han hade beräknat, att gossarne från
annat håll vid inträde i första klassen äro i medeltal 10,67 år, men
att gossarne från folkskolan i medeltal äro 10,86 år, och att alltså
en skilnad i ålder dem emellan förefinnes af i medeltal 0,2 8 år.

N:o 86. 24

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

verk.

(Forts.)

Ang. indrag- Detta är efter mitt tycke eu förvånansvärdt liten skilnad, när man
"Tf f°rSJa fager i betraktande de omständigheter, som jag nyss omnämnt.

högre och fem- Man har velat framhålla att denna åldersskilnad skulle vara nåklasstga
läro- g0fc skadligt. Jag kan emellertid icke finna, att så är förhållandet.

Jag vill fråga: hvem skulle det skada, att gossarne ifrån folkskolan
äro något äldre än deras kamrater från andra håll? Icke kan det
väl vara något skadligt för pojkar, som äro i medeltal till exempel
11 år 6 månader vid deras inträde i andra klassen, att de få läsa
tillsammans med pojkar, som i medeltal äro 11 år 9 månader?
Skulle de röna någon inverkan, så skulle de väl snarare ryckas upp
och sporras af dessa kamrater, som naturligtvis på grund af sin något
högre ålder äfven ha nått en något högre andlig mognad.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll
vidare, att folkskolorna på landet skulle stå så betydligt lägre än
folkskolorna i städerna. De personer, som efter hans tanke företrädesvis
togo hänsyn till dessa senare, skulle derför, menade han, om de
tänkte på folkskolornas tillstånd på landet, icke kunna vara med
om denna förhöjning af minimiåldern för inträde vid de allmänna
läroverken. Jag må bekänna, att jag är af motsatt tanke. Jag
känner både folkskolor i städer och folkskolor på landet, och jag
tror icke, att de senare i verkligheten stå så mycket under de förra,
som man skulle kunna tro, om man blott tager i betraktande de
yttre omständigheter, under Indika de arbeta. Jag tror mig derför
kunna påstå, att äfven folkskolorna på landet numera kunna lemna
‘fullgod grund för den undervisning, som meddelas i nuvarande andra
klassen af våra läroverk.

Herr statsrådet yttrade, att man redan från början af barnens
undervisning i läroverket måste taga sigte på slutmålet, slutresultatet,
studentexamen. Jag tror att detta icke är rigtigt. Ty man
kan väl icke taga sigte på någonting, som man inte känner. När
en nioåring inskrifves vid läroverket, känner man verkligen icke det
bildningsmål, för hvilket han rätteligen, på grund af sina naturanlag
bör utbildas. Om man säger, att denna nioåring skall utbildas
till student, så är man i fara att förvrida hans utbildning, ty man
känner ju alldeles icke, huruvida han har anlag för studier eller
icke, Man bör derför vänta någon tid, till dess man i fråga härom
kan komma någorlunda på det klara.

Det hänvisades med afseende på den föreslagna indragningen till
förhållandena i Danmark. Dessa skulle bevisa, att man icke kan
påräkna något ökadt intresse för folkskolan genom att taga bort den
nedersta klassen vid de allmänna läroverken. Härmed förhåller sig
så, att man i Danmark visserligen strukit bort de nedersta klasserna,
men bibehållit förutvarande fordringar i de högre klasserna, särskilt
kunskaper i främmande språk. Under sådana förhållanden är
det ju helt naturligt, att man i detta land icke kan begagna folkskolan
såsom bottenskola för inträde i läroverket, utan ovilkorligen

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

25 Nso 36.

måste låta barnen gå i sådana privatskolor, der man läser fram- Ang. indragmande
språk. Exemplet från Danmark bevisar således ingenting. nins af första

Det förnekades slutligen, att det skulle råda någon social åtskil- /*»»-

nad mellan folkskolan och det allmänna läroverket. Jag skall i det klassiga lämhänseendet
endast be att få för min del helt och hållet instämma verk.

i hvad som härom yttrades af Sven Nilsson i Efveröd under diskus- (Forts )

sionen om denna år 1890. Han förnekade bestämdt, att folkskolan
för närvarande är en bildningsanstalt för alla samhällsklasser, och
han framhöll, att det bara är ett undantagsfall, när ett''barn af bildade
föräldrar skickas till folkskolan, samt att första klassen intet
annat är än en folkskola för så kallade bättre mans barn. Jag skall
be att få bestyrka detta med ett så att säga halfoffieielt uttalande,
nemligen ett, som förekommer i flickskolekomiténs betänkande. Denna
komité som anser, att folkskolorna i allmänhet ge en bättre förberedelse
än de små privatskolorna, säger dock: »Ett stort antal af gossarne
undervisas i hemmet eller i privata skolor af skiftande beskaffenhet.

Att så sker, beror på den obenägenhet, de välmående, ja, de blott burgna
klasserna hysa mot att sätta sina barn i folkskolan.» Komitén fastslår
vidare, att »ifrågavarande obenägenhet är ett obestridligt faktum».
Jag tror också att den, som har någon personlig kännedom
om folkskolorna och deras förhållanden samt om föräldrarne, sådana
dessa vanligen äro, skall kunna bestyrka, att bland dem just denna
synpunkt gör sig mycket starkt gällande. De föräldrar, som äro något
så när välbergade, sätta blott i undantagsfall sina barn i folkskolan.

På de skäl, som äro anförda i utskottets betänkande, och af
Indika särskildt de båda sista äro af utomordentligt stor vigt, ber
jag att på det bestämdaste få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Bosengren och Olsson i Ornakärr instämde häruti.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Herr talman, mine herrar! I

sjelfva sakfrågan skall jag icke vidare yttra mig, ty det har af föregående
talare anförts, hvad som kunde vara att säga deri, men i
anledning af herr statsrådets anmärkning mot beräkningen af våra
siffror vill jag erinra, att vi icke kunde bestämma denna besparing
annorledes än med beräkning af det antal extra lärareplatser, som
för närvarande finnes, utan att det var oss möjligt att skilja mellan
dem som hade* 1,500 och dem som hade 1,800 kronor i lön. Om
nu, såsom jag tror, herr statsrådets beräkning är rigtigare, så skulle
i följd häraf siffran behöfva ändras.

Den anmärkningen, att medlen skulle tagas af ordinarie anslag,
vill jag besvara med att man inom utskottet tänkt sig, att den ytterligare
besparing, som skulle uppkomma 1894, derest utskottets
förslag blefve Riksdagens beslut, i så fall skulle tagas på extra anslaget.

Då jag icke anser lämpligt att här göra större nedsättning, än
som verkligen kan ske, skall jag taga mig friheten yrka, att siffran
i detta moment måtte ändras från 55,000 till 43,000 och i stället för

N:o 36.

Ang. indragning
af första
klassen vid
högre och femklassiga
läroverk.

(Forts.)

26 Onsdagen den 4 Maj, e. m.

slutsiffran 89,000 insättas siffran 92,000. Härigenom blir denna besparing
fixerad, såsom herr statsrådet sjelf ansåg vigtigt.

Jag yrkar bifall till punkten med den af mig nu föreslagna förändring.

Herr Waldenström: Herr talman, mine herrar! Då denna

fråga var före vid 1890 års riksdag, så tog jag mig friheten att försöka
visa olämpligheten af att indraga första klassen vid de allmänna
läroverken. Jag är af samma åsigt nu som då. Jag tror, att det
skulle skada både folkskolan och de allmänna läroverken, och detta
derför att jag anser, att folkskolan har sin särskilda uppgift och det
allmänna läroverket sin.

Under förmiddagens diskussion talades mycket om, huru otillfredsställande
den nuvarande organisationen af de allmänna läroverken
är. Detta beklagliga förhållande, så vidt som det existerar, har
efter mitt förmenande sin grund deri, att man försökt att i en och
samma skola sammanfatta och tillfredsställa olika ändamål och kraf.
Om man nu kopplade i hop folkskolan och de allmänna läroverken med
hvarandra, så skulle svårigheterna blifva mycket större. Det är
mycket lätt att tala om det olämpliga i den närvarande skolorganisationen,
men det är mycket svårt att gifva förslag på något annat
i dess ställe. Såsom herrarne veta, hade vi förut skolor och
gymnasier. De blefvo i sin tid gammalmodiga, och det ropades på
reformer. Skolor och gymnasier slogos i hop till elementarläroverk,
men äfven dessa blefvo i sin ordning gammalmodiga. Det ropades
åter på reform. Kongl. Maj:t ändrade namnet »elementarläroverk»
till »allmänna läroverk». Det hjelpte icke, utan det ropades fortfarande
på reformer, och nu hör man från stockholmsbänken en
representant, som började sikt anförande med att förklara, att han
var både folkombud och lärare, säga, att framtidens läroverk skulle
blifva en fem- å sexklassig skola och derofvanpå ett gymnasium med
några få års kurs. Han an&åg visserligen, att det skulle dröja långt
fram i tiden, innan vi komme dit, men vi skulle ändå komma. Framtidens
skola skall alltså blifva det, som fans före 1859. Det är med
detta såsom med modet på fruntimrens kläder. Det går i eu cirkel.

Jag tror, att det vore olämpligt att taga bort första klassen,
hufvudsakligen af det skäl att, om folkskolan skall ^ställas i samma
förhållande till de allmänna läroverken, som första''klassen nu står
till de öfriga klasserna i samma läroverk, så blir följden, att Kongl.
Maj:t aldrig kan vidtaga någon, om än aldrig så lämplig, förändring
i folkskolan, utan att han måste taga hänsyn till de allmänna läroverken,
ej heller företaga någon ändring i organisationen af de allmänna
läroverken, utan att detta måste inverka på folkskolan. Detta
blir mycket stora svårigheter, det är visst, och svårigheter, som icke
komma att gagna vare sig folkskolan eller de allmänna läroverken.

Det har sagts, att genom en sådan anordning skulle ståndsskilnaden
mellan de uppväxande barnen komma att allt mera utplanas,

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

27 Nso 30.

då de förmögnare folkklasserna blefve tvungna att sätta sina barn i Ang. indragfolkskolan
mer, än de nu göra. Detta tror jag endast är vackra fraser nins af försto
och ingenting annat. En föregående talare sade, att första klassen v^m

ingenting annat är än »en folkskola för bättre mans barn». Detta klassiga läroår
fullkomligt origtigt, tv i första klassen sitta icke blott »bättre verk.

mans» barn utan äfven ganska litet bemedlade menniskors barn; der (Forts.)

sitta barn af arbetare, der sitta barn af små handtverkare, der sitta
barn af fattiga enkor, och der sitta landsböfdingens son och sonen

till hans kusk vid sidan af hvarandra. Ett sådant påstående som

det nämnda må anses såsom ett lämpligt slagord att använda på folkmöten,
men icke i en riksförsamling, ty det är icke sant, äfven om
Sven Nilsson i Efveröd bar sagt det. Herr Berg påstod vidare, att
det råder motvilja hos de förmögnare klasserna mot att sätta sina
barn i folkskolan, och att de blott i undantagsfall göra det. Ja,
det är sant, att de icke så ofta sätta dem dit. Men detta göra de
icke af motvilja mot folkskolan, utan derför att de på annat sätt
kunna få sina barn ett eller två år hastigare fram, och detta är för
dem af stor betydelse.

Man har sagt, att det skulle hos de mer burgna samhällsklasserna
väcka större intresse för folkskolan, om de hade sina egna
barn der. Men äfven detta påstående hör till de allmänna slagorden.

Det är nemligen i allmänhet just de mera burgna klasserna, som
hafva intresse för folkskolan. Kom upp på en kyrkostämma i Stockholm
eller i hvilken annan stad som helst, ja äfven på landet, der
skolangelägenheter liandhafvas, och se efter, hvilka personer det är,
som tala och intressera sig för samt bevilja anslag till folkskolan.

Då skall man finna, att det icke är egentliga kroppsarbetare eller
de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne, utan i allmänhet de mera
förmögna. Jag försummar icke gerna någon kyrkostämma i den
församling jag tillhör, och jag har mångfaldiga gånger varit i tillfälle
att se detta. Icke finner man der arbetarecorpserna rycka upp för
att försvara folkskolans intressen gent emot de burgna klassernas
ovilja, som skulle stå emot hennes utveckling. Nej, långt derifrån.

Ett sådant påstående är icke sant.

Hvad som skulle blifva följden af första klassens indragning är
hvad som redan skett i Danmark, nemligen att privatskolor skulle
komma att florera på ett sätt, som man icke väntat, men som vore
glädjande för alla extralärare, hvilka i följd af första klassens indragning
blefve afskedade från de allmänna läroverken.

Men, säger utskottet, vi skulle derigenom kunna göra så stora
besparingar. Utskottet beräknar också dessa besparingar till 154,628
kronor. Jag antager, att utskottet låter pruta med sig. Men äfven
om dess summa skulle sättas ned till 120,000 å 130,000 kronor, så
är det i alla fall eu afsevärd besparing. Denna blir dock i verkligheten
betydligt reducerad. Det ser nemligen ut, som om utskottet
utgått från den förutsättningen, att de mer än 2,000 barn, soin nu
undervisas i första klassen, skulle, om de öfverflyttades till folksko -

N:o 36. 28

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- lan, komma att hädanefter undervisas alldeles utan kostnad för samning
af forsla hället. Men det går nog icke. Från den beräknade besparingen
högrTTch ''flm ^ar man s^e<^es draga bort de belopp, som dessa gossars underkiassiga
läro- visning skulle komma att kosta i folkskolan; ty man får icke heller
verk. folkskollärare för intet; och särskilt folkskollärarne i våra städer äro
(Forts.) ganska bra aflönade. Jag tror derför icke, att den verkliga besparingen
skulle blifva synnerligen stor, kanske 30,000 eller 40,000
kronor, och då vill jag hemställa, om det är lämpligt att för denna
summas ^besparande vidtaga en sådan åtgärd.

Hvad beträffar medelåldern hos dem, som intagas i de allmänna
läroverken, så erkände herr Berg, att de som komma från folkskolan
hafva i allmänhet en högre ålder än de, som komma från andra håll.
Men han sade, att det skiljer icke på mer än några månader. Nej, det
är icke bara några månader. I en liten uträkning, som chefen för
ecklesiastikdepartementet företedde vid diskussionen om denna sak
vid 1890 års riksdag, visade han, att af samtliga nyintagne i första
klassen komma 41 procent direkt från folkskolor och 59 procent
från andra håll, och af de 41 äro endast 8 i normalåldern, de öfriga
38 öfveråriga. Detta är ett betecknande förhållande.

Frågar jag nu, huru pass öfveråriga de äro, så visar det sig,
att under åren 1879—1882, de enda år, för hvilka man har några
tabeller häröfver, hade af de barn, som kommo in i första klassen
från Stockholms folkskolor, 25 procent, och af dem, som kommo från
folkskolorna i landet, öfver hufvud 331/, procent uppnått en ålder af
icke mindre än 12 år. Att den faktiska medelåldern i första klassen
är så hög som den är, beror alltså hufvudsakligen derpå, att de
gossar, som komma der in från folkskolorna, äro så betydligt öfveråriga.
Och detta talar kraftigt emot en sådan åtgärd som den, som
nu här är i fråga. Man måste emellertid beklaga, att de statistiska
redogörelser, som vi de sista åren fått från ecklesiastikdepartementet,
äro mycket ofullständiga, och i synnerhet att man i dem saknar
tabeller, som visa medelåldern i de olika klasserna.

Herr talman, jag skall be att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde Herr Petersson i Hamra.

Herr Larsson i Mörtlösa. Herr talman! Då jag icke på förmiddagen
yttrat mig i punkten a), skall jag nu be att få tillkännagifva,
att jag icke kunnat godkänna de vilkor, som utskottet föreslagit
för beviljande af den ifrågavarande löneförhöjningen. Ej heller
i den nu föredragna punkten kan jag godkänna utskottets förslag,
ty jag tror, att om det bifalles och första klassen indrages, skola
de allmänna läroverken och folkskolorna komma att blifva alldeles
afskilda från hvarandra, och klyftan således vidgas dem emellan, och
detta tror jag icke kan vara önskligt.

Icke blott i anledning häraf, utan äfven och förnämligast på

29 N;o 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

grund af de skal, som den siste talaren anfört, skall jag be att få Ang. indragyrka
afslag å utskottets hemställan. nin9 af första

klassen vid

Herr Lyttkens: I denna fråga om indragning af första klassen klassiga låroyid
våra allmänna läroverk bar inblandats så mycket tal om folk- verk.

skolans beskaffenhet, och man har till och med yttrat, att folksko- (Forta.)

lan skulle härigenom rubbas och icke kunna fullgöra sina funktioner.
Herr Waldenström sade särskildt, att efter ett dylikt beslut
kunde icke några ändringar ega rum i folkskolans organisation, utan
i sammanhang med ändringar i läroverkens organisation, och tvärtom
ej i läroverkens utan ändring i folkskolans. Jag tror, att denna
farhåga är ogrundad. Ty om man tager denna saken helt enkelt
och sådan, som den föreligger i verkligheten, så är det ju mycket
enkelt att, utan att låta folkskolan komma i något beroende af allmänna
läroverken, blott ställa så till, att fordringarna för inträdesexamen
till allmänna läroverken motsvaras af något stadium i folkskoleundervisningsplanen.
Om vi se efter i normalplanen för folkskolan,
hvilket detta stadium skulle vara, så inträffar detta just vid
den tidpunkten af tio års ålder, då språkundervisningen bör börja.

Om man dervid undantager, att första klassen i allmänna läroverken
redan läst tyska språket, så är jag fullt öfvertygad om, att i
den normalplan för våra folkskolor, som utgafs år 1890 och som
föreskrifver, hvad som der i andra åldersklassen skall vara genomgånget,
så är detta med undantag af tyska språkets läsning nästan
mer än som läses i första klassen i allmänna läroverken.

Trots hvad statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
yttrade derom, att folkskolorna på landet icke skola kunna gifva
eu sådan undervisning, så vågar jag likväl påstå, med den erfarenhet
jag har, att på landet såväl som i städernas folkskolor sådan
undervisning redan lemnas, och det i allmänhet lika bra på landet
som i städerna, och min erfarenhet deri är ej blott såsom skolrådsmedlem
utan äfven som fader, ty mina egna söner och barnbarn
hafva gått i folkskolan, och jag ångrar ej detta; och jag har till
och med funnit, att mången gång är den undervisning, som meddelas
i folkskolan uti skrifning, innanläsning och räkning, bättre än
den, som bestås i dessa ämnen uti de allmänna läroverken. Ty dessa
lägga i första klassen icke så mycket an på dessa ämnen. Om man
jemför kunskapsmåttet hos pojkar i folkskolans nyssnämnda klass
med lärjuugarnes i de allmänna läroverkens första klass, är detta
mången gång bättre hos de förra än hos de senare. Hvarför? Jo,
derför att eu folkskolelärare har genomgått en ordentlig undervisningsanstalt,
seminariet, der han fått lära sig en ordentlig metod
för att meddela undervisning i dessa ämnen, hvaremot lärarne vid
de allmänna läroverken icke inhemtat någon dylik undervisningsmetod.
Desse lärares profårskurs utgör icke något, som kan bibringa
dem metod i att undervisa mindre barn. Det är dessutom ett slöseri
med penningar och krafter att i första klassen, der endast små -

N:o 36.

Ang. indragning
af första
klassen vid
högre och femklassiga
läroverk.

(Forte.)

30 Onsdagen den 4 Maj, e. m.

barn gå, använda dessa många och dyra lärare, då den undervisning,
som de meddela, kan åstadkommas lika bra och för bättre
pris på annat sätt. För min del är jag fullt öfvertygad derom, att
vi skulle göra både barnen och elementarlärarne nytta och gagn, om
inträdesexamen till den nuvarande andra klassen, den blifvande första,
vid de allmänna läroverken sattes i samma proportion med de
ämnen, som genomgåtts i folkskolans andra klass enligt normalplanen.
Med den undervisning, som våra folkskolelärare fått, kunna
de mycket väl fylla de i normalplanen upptagna fordringarna på
undervisning i de ifrågakommande ämnena, så att den kan läggas
till grund för inträdesexamen i allmänna läroverken. Kan folkskolan
i detta fall fylla platsen för elementarläroverkens första klass,
så vet jag icke, hvarför man skall använda den dyrbara attiralj,
som nu användes för de små barnen i allmänna läroverkens lägsta
klass.

Jag skall icke, fastän jag har ordet, upptaga herrarnes tålamod
med att ingå i någon framställning eller försvar af den motion, jag
framlagt, eftersom utskottet förklarat, »att det förestält sig, att
Riksdagen icke kan vara beredd på att antaga grunder för undervisningens
ordnande, hvilka i så hög grad skilja sig från dem, som
gjort sig gällande i den bestående organisationen af de allmänna
läroverken». Men jag är det oaktadt fullt öfvertygad derom, att vi
i eu icke aflägsen framtid skola tvingas gå derhän att inrätta de
allmänna läroverken till en skola för att gifva den allmänna medborgerliga
bildningen, den för alla gemensamma och nödvändiga
bildningen, och derjemte låta inrätta en eller annan skola — man må
nu kalla den gymnasium eller använda något annat namn, i fall man
rädes för att gå tillbaka och använda ett namn, som vi förut
begagnat.

Det är väl — jag vågar använda ett skarpt ord — en galenskap
att hafva så många läroverk, som vi hafva, för 600 barn,
hvilka årligen gå igenom de öfre klasserna. Om 7:de klassen deremot
blifver afskaffad, såsom jag föreslagit, skall antalet icke ens
uppgå till 600, ty de fleste skola under sådana omständigheter gå
ut i lifvet efter genomgående af skolans sjette klass. Föräldrar
skola då icke låta sina barn gå i skolan längre än till dess barnen
genomgått 6:te j klassen, hvarför det kanske icke ens blir 300 qvar
i de blifvande gymnasierna, och till detta antal torde de 4 gymnasierna
vara alldeles tillräckliga, äfven om alla, som under nuvarande
förhållanden gå i 7:de klassen, skulle fortsätta vid gymnasierna, hvithet
jag anser ej komma att ega rum, helst om, såsom jag föreslagit,
genomgåendet af skolans 6:te klass skulle berättiga till att söka en
hel mängd tjenster, som ej fordra vetenskaplig underbyggnad. Nu
skola emellertid alla dessa 7:de klasser, båda afdelningarna, i skolorna
finnas för ett fåtal ynglingar. Det finnes t. ex. nu skolor, som icke
hafva mer än sju lärjungar i öfverstå klassen. Icke kan väl sådant
vara annat än slöseri med både penningar och lärarekrafter; och,

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

31 N:o 36.

hvad värre är, gossarne hållas qvar på skolbänken, då de enligt sin
ålder redan borde vara ute i sitt blifvande lefnadsyrke.

Som det emellertid nu icke kan leda till något resultat, då utskottet
icke ens ansett motionen värd någon granskning, utan blott
förklarat, att det anser Riksdagen icke vara beredd på att antaga
dessa grunder, så vill jag blott hålla mig till den nu föredragna
punkten och begagna tillfället att förklara, det jag för min del anser,
att saken mycket väl kan ordnas, utan att folkskolan behöfver
rubbas i sina funktioner. Man kan, såsom jag förut nämnt, ställa så
till, att inträdesexamen vid de allmänna läroverken blifver jemförlig
med andra åldersklassens undervisningsämnen i folkskolan och
ej innehåller hvarken mera eller andra ämnen än dem, som i andra
åldersklassen i folkskolan meddelas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i den nu
föredragna punkten.

Herr Persson i Yadensjö: Ett yttrande från herr Waldenström
föranledde mig att begära ordet i denna fråga. — Mig syntes,
att han uttalade väl mycket misstroende mot folkskolan. Jag
är i detta fallet af en helt annan åsigt och vet icke hvad som gaf
honom rätt att just framhålla denna skola, såsom icke varande sådan
den borde vara i synnerhet på landet. Jag vill blott omnämna, att
från den trakt jag är hafva under de senaste tjugu åren flere ynglingar
gått direkt från folkskolan in i de allmänna läroverken. Desse
ynglingar hafva derjemte icke ingått i läroverkens första eller andra
klass, utan alla hafva inkommit i tredje klassen. Denna omständighet
synes mig utgöra ett ganska godt bevis derpå, att folkskolan på
landet icke står så lågt, som herr Waldenström väl i sitt utmärkta
föredrag ville låta påskina. På grund deraf tror jag också, att första
klassen vid våra allmänna läroverk borde med lätthet kunna
indragas. Särskildt vill jag påpeka, att desse ynglingar, som från
folkskolan ingått i de allmänna läroverken, icke i någon mån hafva
under sin studiebana kommit att stå efter sina kamrater der, utan
utgått från läroverket med lika höga betyg som desse.

På dessa skäl, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag i nu föredragna moment.

Herr Hammarlund: Jag har blifvit väsentligen förekommen
af herr Lyttkens i hvad jag tänkte säga, då jag begärde ordet.
Han har nemligen på ett som mig synes öfvertygande sätt visat,
hvilket slöseri som nu existerar på undervisningens område. Jag
skall derför inskränka mig till att besvara några af de anmärkningar,
som herr Waldenström framkastade mot det föreliggande förslaget.

Han sade, att det skulle skada folkskolan och äfven de allmänna
läroverken, om man vidtoge den ifrågavarande reformen. Hvar och
en skola har sin särskilda uppgift att fylla, menade han, och derest

Ang. indragning
af första
klassen vid
högre och femklassiga
läroverk.

(Forte.)

N:o 36. 32

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indragning
af första
lclassen vid
högre och femlclassiga
läroverk.

(Forts.)

man nu beslöte sig för den föreslagna indragningen af första klassen
i de allmänna läroverken, så skulle man sedan icke kunna vidtaga
någon ändring i undervisningsplanen för folkskolan. — Men meningen
är ju icke, att man skall vidtaga den ringaste ändring i afseende
å folkskolans plan eller mål. Deremot skulle man vidtaga
ändringar i inträdesfordringarna till de allmänna läroverken och
rätta dessa fordringar efter hvad som läses i folkskolan, och icke
tvärtom.

Nu invänder måhända någon, att läroverken härigenom skulle
skadas. Men den undervisning, som meddelas på det lägre stadiet i
skolorna, är af väsentligen samma art i de allmänna läroverken som
i folkskolorna. För närvarande är just felet det, att det icke finnes
någon samverkan dem emellan. Och det är detta som vållar den
öfverårighet, som här talas så mycket om. I vissa ämnen läses i
folkskolan mer, än som fordras på motsvarande stadium i de allmänna
läroverken, i andra ämnen deremot mindre. Jag hemställer,
huruvida det verkligen kan skada ynglingarne, att de få inhemta sina
första kunskaper i folkskolan i stället för i de allmänna läroverken.

Herr Waldenström framhöll vidare, att det påståendet, att första
klassen i läroverken egentligen icke är något annat än en folkskola
för bättre mans barn, icke är rigtigt. Till stöd härför framhöll han,
att i denna klass sutte äfven arbetares barn. Ja, detta är nog rigtigt
beträffande de städer, i hvilka finnas allmänna läroverk. Men
huru många barn till arbetare från landsbygden finnas väl i de allmänna
läroverkens lägsta klass? Jag skall i detta afseende be att
få påpeka, att af lärjungarne i samtliga dessa läroverks första klass
äro endast 24,5 procent från annan ort, än der läroverket är beläget
(vid de femklassiga läroverken t. o. m. endast 22,6 procent).
Detta antal är naturligtvis hufvudsakligen bättre mans barn från
den kringliggande landsbygden. I andra klassen ökas antalet barn
från annan ort till 27 procent, i tredje klassen till 31 procent.
Således är ännu i tredje klassen icke en tredjedel af lärjungeantalet
från annan ort än den, der läroverket är beläget.

Det är först derefter, när vi komma till fjerde och femte klasserna,
som det visar sig ett något allmännare behof af s. k. allmänna
läroverk. I femte klassen äro omkring 49 procent af hela
lärjungeantalet från annan ort. Således: ända upp till sjette klassen
är det ännu icke hälften af lärjungeantalet, som är från annan ort
än den, der läroverket är beläget; skolan är ännu väsentligen afsedd
och till gagn för läroverksstaden.

Först från och med sjette klassen är det, som allmänna läroverket
icke blir af hufvudsakligen lokal betydelse. I sjette klassen
är lärjungeantalet från annan ort 54 procent, och i sjunde klassen
är det 58 procent.

Dessa siffror synas mig otvetydigt visa, att det påståendet är
rätt, att de nedre klasserna i allmänna läroverket väsentligen ingenting
annat äro än en folkskola för den ort, der läroverket är be -

33 Jf:o 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

läget, eftersom nämnda klasser begagnas af så litet antal barn från
andra orter. De barn från andra orter, som skola in i läroverket,
begagna först folkskolan eller ock åtnjuta de privatundervisning.
De skickas sedan till läroverket, i allmänhet först då de kunna
vinna inträde i fjerde, femte eller sjette klassen.

Från statsrådsbänken bar yttrats, att det är alldeles naturligt,
att en nio års gosse kan föras fortare fram vid läroverken än vid
folkskolorna. Jag bestrider rigtigheten af ett sådant påstående. I
de städer, der det finnes allmänna läroverk, kan i regeln en nio års
gosse föras lika fort fram i folkskolan som uti det allmänna läroverket.
Om det verkligen skulle finnas något enstaka ställe, der så
icke är förhållandet, bör det ligga de kommunala myndigheterna
om hjerlat att så utveckla folkskolan på den orten, att denna skola
kan föra den nio-årige lärjungen lika fort fram, som han föres fram
i de allmänna läroverken.

Det har vidare yttrats från statsrådsbänken, att det vore angeläget,
att man började så tidigt som möjligt i de allmänna läroverken.
Konseqvensen häraf blir den, att man i stället för att taga
bort första klassen bör sätta till en eller flera klasser nedåt och
låta lärjungarne börja i allmänna läroverket vid 8 eller 7 eller
kanske G års ålder — blott derför att föräldrarna tänka, att gossen
möjligen en gång i framtiden skall taga studentexamen.

Då nu förhållandet är det, att icke mer än en fjerdedel af
samtlige lärjungar, som gå i de allmänna läroverken, komma fram
så långt som till studentexamen — mer än halfva antalet lärjungar
försvinna redan, innan de nått gymnasiet; fjerdedelen redan efter
att hafva genomgått allenast de tre lägsta klasserna — och då således
läroverken redan nu till största delen befolkas af sådana, som
icke skola fram till universitetet, synes det mig icke alls kunna
skada, om undervisningen så anordnas, att den stora massan af lärjungar
kan draga nytta af den, att de sålunda få en undervisning,
som är afpassad efter det praktiska lifvets behof. Och då en sådan
kan på det lägre stadiet meddelas lika väl i folkskolorna som i de
allmänna läroverken, och då jag derjemte tror, att den ifrågasatta
reformen är både för folkskolorna och för de allmänna läroverken
gagnelig, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som deri föreslagits af herr Olof Jonsson.

Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Herr Waldenström
började sitt anförande för en stund sedan med att tala om, hurusom
han bär i kammaren vid 1890 års riksdag uppträdt mot ett
likadant förslag som det nu framlagda och yrkat afslag på en framställning
om första klassens indragning samt sedan den dagen och
den timmen icke förändrat åsigt i denna fråga. Ja, mine herrar,
detta kan jag för min del till fullo intyga. Jag har flere gånger
mycket noga och med mycken andakt gått igenom herr Waldenströms
anförande, det, som han höll här i kammaren för två år

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 36. 3

Ang. indragning
af första
klassen vid
högre och femklassiga
läroverk.

(Forts.)

N:o 36. 34

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- sedan; och jag hörde mycket uppmärksamt på hvad han sade här
tung af första en stU!K] sedan. Och jag kan intyga, att han år 1890 sade det
högre3och ”fem- a^ra mes^a af hvad han sagt i dag, alltifrån historien om kyrkolelassiga
låro- stämmorna och ända till talet om landshöfdingen och hans kusk.
verk. Jag vill för öfrigt säga, att hvad beträffar de skäl, som anförts

(Forts.) för första klassens indragning, af statsutskottet i dess utlåtande först
och utaf herr Berg sedan, så får jag för min del gifva dem fullt
vitsord, äfven med det videtur som dessa skäl fått af herr Waldenström,
när han sade sig anse dem vara endast fraser eller »icke sant». Jag
kan för öfrigt icke hjelpa, att jag anser det vara alldeles rigtigt,
att folkskolan skall vara en bottenskola för den allmänna undervisningen.
Jag får erkänna för herr Waldenström, att jag håller
på det der ordet bottensJcola, som jag vet icke behagar honom. Jag
har icke yttrat detta ord på något folkmöte; men jag yttrar det i
dag i Riksdagens Andra Kammare. Jag anser, att folkskolan bör
vara eu bottenskola, och att derpå bör uppföras en öfverbyggnad,
enligt min tanke af det slag, som jag antydde under förmiddagens
debatt, man må sedan kalla öfverbyggnaden borgareskola, realskola
eller hvad som helst. Jag kan försäkra herr Waldenström, att denna
skola skulle till sina kurser och till sin undervisning blifva något
helt annat än den skola, som för öfver 30 år sedan förenades med
de dåvarande gymnasierna. Jag kan för öfrigt icke inse annat, än
att det är ett ödande af penningar och krafter, att staten underhåller
en så att säga parallelism i våra lägre undervisningsanstalter. Ty
herrarne må säga hvad herrarne vilja, men jag kan icke finna annat,
än att det är samma slags skola, folkskolan, som är en skola för
de fattige, de mindre bemedlade, och de lägsta klasserna vid våra
elementarläroverk, som äro en folkskola för de bättre lottade klassernas
barn. Jag ber herr Waldenström om ursäkt för, att jag
säger detta; men det är så, att det är egentligen för de bättre
lottade klassernas barn, som de lägsta klasserna vid våra elementarläroverk
finnas till. Jag tror, att vi endast skola behöfva gå igenom
några kataloger eller förteckningar öfver lärjungarne vid våra folkskolor
å ena sidan och vid våra läroverks första klasser å andra
sidan, för att vi skola finna, att den allra drygaste delen af alumnerna
i läroverkens nedersta klasser är kommen från de s. k. bättre
samhällsklasserna. Jag är således alldeles principielt af den åsigt,
att vi förr eller senare måste till folkskolorna öfverflytta den undervisning,
som nu meddelas till eu början i den lägsta klassen af våra
läroverk. Och likaså är det min öfvertygelse, af skäl, som förut
blifvit anförda och som jag icke nu vill trötta kammaren med att
upprepa, att detta blefve till förmån för folkskolan och åtminstone
icke till någon skada för de allmänna läroverken, om blott höga
vederbörande såge till, att vid en ny indragning af första klassen
det icke ginge såsom förra gången, då reformen blef någonting helt
annat, än hvad den från början var ämnad att blifva.

Det enda, som hos mig skulle väcka tvekan, skulle vara oviss -

Onsdagen den 4 Maj, e. m. 35 ff:o 36.

heten derom, huruvida folkskolan i sitt nuvarande skick verkligen Ang. indragär
kapabel att lemna den undervisning, som de allmänna läroverken af för*ta
lemna i sin lägsta klass, bortsedt från undervisningen i tyska. Jag Jela,,m v''d
är ju sjelf icke folkskolans man, utan får lof att taga reda på follf- luttra laZskoleförhållanden
ur böcker eller meddelanden af förståndige män, verk.
b vilka äro mera hemmastadda i dessa förhållanden än jag. Och till (Forts.)
följd af de upplysningar, jag sålunda fått, har jag icke någon den
allra ringaste tvekan att, om det så vore i detta nu, taga och öfverflytta
den undervisning, som nu meddelas i våra läroverks första
klass, med undantag af undervisningen i tyska, till folkskolan.

Men jag har likväl ett men att göra, herr talman! Om en
öfverflyttning utaf första klassen i våra elementarläroverk skall ske,
sa är det af pedagogiska skäl alldeles nödvändigt, att det icke sker
förr åtminstone, än latinet blifvit uppflvttadt i sjette klassen. Utaf
pedagogiska skäl, mine herrar! Det synes mig nemligen vara alldeles
orimligt, att vi skola låta pojkarne börja med tyska språket i
nuvarande andra klassen för att låta dem hålla på dermed endast i
två år och derefter i fjerde klassen låta dem börja med latin, i femte
klassen med franska och i sjette med grekiska eller engelska. En
så hastig succession i språkundervisningen är af pedagogiska skäl
alldeles orimlig.

Jag är till den grad öfvertygad derom, herr talman, att jag
skall bedja att få yrka bifall till statsutskottets förslag, men så
formuleradt: »att Riksdagen, med anledning af herrar I. Månssons,

Fr. Bergs och Hammarlunds samt I. Lyttkens’ motioner, måtte för
sin del besluta, att, under förutsättning att latinets inträde i läroverken
uppskjutes till nuvarande sjette klass, nuvarande första klassen
vid samtliga högre och femklassiga läroverk indrages» 0. s. v.

Och får jag, herr talman, anhålla om proposition på detta mitt
yrkande.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman! Det har allt sedan
det nuvarande statsskickets införande alltid varit denna kammares
sträfvan att få vår nuvarande folkskola till en bottenskola för läroverken.
Detta sträfvande har hittills i mycket ringa grad krönts
med framgång. För en del år sedan togs visserligen den dåvarande
första klassen i läroverken bort. Men min tanke är, att äfven den
nuvarande första klassen utan skada kan tagas bort från läroverken.

Det schema, som användes i läroverken för både första, andra och
tredje klass, går icke ut på, att högre kunskapsmått skall bibringas
än det, som kunnat inhemtas af dem, hvilka utexamineras från folkskolan
— med undantag likväl af tyskan. Frånsedt sålunda tyska
språket, läses i folkskolan betydligt högre kurser i både kristendom,
geografi, historia, naturlära och matematik än i läroverkens första
klass. Och frånsedt tyska språket, har mången yngling, som utexamineras
från folkskolan, mycket större kunskaper, än som fordras
i både första, andra och tredje klasserna.

N:o 36. 36

Onsdagen den 4 Maj. e. m.

Ang. indrag- Det är på dessa skal, som jag, herr talman, yrkar bifall till

ning af första ^skottets förslag.
klassen vid

^Hastiga1 lära- Herrar Nilsson i Skärhus och Anderson i Hasselbol förklarade

veric. sig instämma i detta yttrande.

(Forts.)

Herr Winkrans: Jag hade icke ämnat yttra mig rörande
denna fråga, som så ofta förekommit till behandling i kammaren
och hvari jag så ofta förut talat. Men på grund af de anmärkningar,
som gjorts, anser jag mig skyldig att nämna några ord.

Jag har såsom lärjunge bevistat folkskola i minst fem år, och
jag har sedan en lång tid varit medlem af en folkskolestyrelse, som
haft öfverinseende öfver ett stort antal lärjungar och lärare i folkskolor.
Från båda dessa verksamhetsslag har jag haft kärlek till
denna institution och ur båda dessa synpunkter gläder det mig, att
intresset för folkskolan är så stort, som det verkligen visat sig vara,
att döma särskilt af de yttranden, som fälts under diskussionen
här och af hvilka man kan sluta till något, som jag för öfrigt redan
förut vetat, nemligen att folkskolan i hela vårt land omfattas
med ständigt stigande välvilja. Hvad särskilt beträffar den kommun,
som jag tillhör och som i allmänhet icke brister i fullgörandet
af en kommuns skyldigheter, får jag säga, att han lyser i detta
fall. Så fort det är fråga om ett anslag till folkskoleväsendet, beviljas
det utan tvekan, och till och med då det gält att anlägga
och inreda dyrbara skolhus, som hvardera kunuat uppgå till ett
par hundra tusen kronor, hvarvid äfven afsetts att få detsamma inrättadt
på ändamålsenligaste sätt, för att det beqvämligen skulle
kunna taga emot dessa folkskolebarn, har man nära nog utan diskussion
beviljat anslaget. Det kan hända, att samma kommun
tvekat, då det varit fråga om anslag åt de allmänna läroverken,
men den tvekar icke, när det gäller att främja folkskoleväsendet.

Om denna kärlek är intet annat än godt att säga. Men utaf
denna kärlek, huru stora förhoppningar den än må ingifva, följa
icke alla de slutsatser, man tyckes vilja draga deraf. Den gör sålunda
icke de öfriga läroanstalterna öfverflödiga. Mine herrar, vi
behöfva dem nog allesamman. Vi behöfva intressera oss för alla
våra läroanstalter, folkskolorna, de allmänna läroverken, specialskolorna,
universiteten och öfriga. Ty på dem och deras förträfflighet
beror i högsta grad och i första hand vårt folks framtid.
Äro de dåliga, kan man icke begära, att det uppväxande slägtet
skall blifva ett godt slägte, utan tvärtom har man då all anledning
att antaga motsatsen. Derför är det en ära för vårt folk, att vi i
detta fall uppoffra jemförelsevis måhända mera, än de flesta andra
kulturfolk. Detta är, som sagdt, en ära för vårt folk, och må det
också framgent få vara det!

Nu säger .man, att dessa skolor, folkskolan och de allmänna
läroverken, ändock gå i viss grad parallelt med hvarandra. Det

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

37 N:o 36.

kan synas, som om det i enstaka fall egde rum. Yore det så, att Ang. indragvi
lagstiftade endast för Stockholm, så ha de herrar, som i dag n,"3 af forsta
uppträdt hufvudsakligen på stockholmsbänken, kanske rätt i högr^Toi^emteori,
som de förfäktat, att nemligen folkskolan kunde vara en bot- Massiga lärotenskola
för de allmänna läroverken o. s. v. Men skulle verkligen verk.

denna teori utan men för den allmänna bildningen låta tillämpa (Forts.)

sig? Ja, möjligen i Stockholm för de lärjungar, som i hufvudstadens
folkskolor fått sin bildning. I Stockholms folkskolor har nemligen
en lärare i medeltal blott 34 lärjungar att undervisa, och dessa 34
stå alla på en och samma ståndpunkt. Det är klart, att för eu
sådan intelligent lärarecorps som i allmänhet den stockholmska är,
då de flesta lärare söka sig dit, sådant låter sig genomföra. Men
vi lagstifta icke endast för Stockholm, utan äfven för hela landet,
och tyvärr är icke förhållandet öfver allt lika med Stockholm. Till
och med i den kommun jag tillhör uppgår lärjungeantalet i hvarje
klass, som eu lärare har att undervisa, till 49 å 50 i medeltal; och
se vi på landsorten i allmänhet, finner man i de berättelser, som
äro lemnade, att 1890 var i de fasta folkskolorna medeltalet i hvarje
klass 55 och i de flyttande 67. Besinnar man nu hvad som äfven
nyss upplystes från statsrådsbänken eller att af våra 4,513 fasta folkskolor
endast 111, d. v. s. två och en half procent, hafva lyckan
att kunna hafva en lärare för hvarje klass, då således en lärare har
blott eu årsklass, så är det klart, att om man skulle tillämpa denna
teori för landet i dess helhet, skulle det blifva en förlust både för
folkskolan och de allmänna läroverken, och jag vet knappast för
hvilken institution förlusten skulle blifva störst. Om en lärare kar
67 lärjungar att undervisa — jag har af den sista statistiken sett
meddeladt, att i Blekinge en lärare haft 72 lärjungar och på somliga
ställen ända till 99 — måste han naturligtvis dela dem på olika
klasser och taga dem på olika tider. Men om han nu skulle försöka
åstadkomma för dessa eu sådan undervisning, som ersätter det
allmänna läroverkets första klass, jemte det att han söker rycka
fram dessa 55 eller 67 till besittande af en sådan bildning, att de,
när de sedermera utgått från skolan, hafva medel att kunna tillegna
sig den odling åtminstone, som är meddelad på svenska språket, bar
han eu så hög uppgift, att hans tid icke kan och icke bör tagas i
anspråk för att drifva fram eu eller annan begåfvad lärjunge, som
vill söka inträde i de allmänna läroverken, åtminstone icke på samma
tid som han har att skaffa med de andra. Herr Höjer, som har
läst protokollen för de förra öfverläggningarna i detta ämne, finner
kanske, att jag i likhet med herr Waldenström sagt detta förut,
nemligen att jag har sjelf sett ett sådant fall förekomma. Jag har
sjelf varit objekt för ett dylikt tillvägagående, i det att läraren
sysselsatte sig med mig ensam, oaktadt han hade 300 barn att undervisa.
Detta kan icke vara nyttigt, och den sociala vinst, man
räknar på deraf, att alla .skulle känna sig såsom kamrater och lika
berättigade medborgare, om de få sin grundläggning i samma botten -

Nso 36. 38

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- skola, kommer att blott blifva en vacker teori, jag vill icke säga
fras’ berrarne tro på rigtigbeten af sin åsigt. Men eder afsigt
högre och fem- kommer icke på detta sätt att utan oerbörda kostnader uppnås;
klastiga läro- ty följden kommer att blifva den, att de som ha råd skola sätta
verk. sina barn i privatskolor, om första klassen strykes bort. Tvärtemot
(Fort».) att förändringen skulle verka i demokratisk rigtning, skulle den
komma att verka i aristokratisk.

Det har nämnts, att de 600 lärjungar, hvilka utgå från sjunde
klassen till universiteten, hafva varit ganska dyra. Ja, den högsta
bildningen är ganska dyr, men oaktadt den är dyr, måste vi hafva
sådana män, som kunna uppbära den högsta bildningen och hvilkas
vetenskapliga insigter och sträfvanden sedermera kunna komma oss
öfriga, som icke haft tillfälle eller förmåga att gå så högt, till godo.
Den högsta bildningen har, oaktadt den är dyr, sin utomordentligt
stora vigt och betydelse för landet. Vi kunna icke kasta bort
den, äfven om den är dyr.

För de allmänna läroverken skulle det sålunda bestämdt vara
en förlust, om den nuvarande första klassen indroges, och jag säger
detta icke endast på grund af den erfarenhet jag har från 1869, då
detsamma skedde. Då sade man, att det icke skulle blifva någon
förlust, men utan att man visste ordet af, sjönk nivån. Det blef
icke första klassen som ströks, utan det blef den högsta. Det skulle
blifva så nu, i synnerhet skall den, som har med detta praktiskt att
göra, finna, att så blir förhållandet. Jag föreställer mig nemligen,
att äfven om man säger, att hvad som nu fordras för inträde i den
andra klassen skall komma att fordras för inträde i den nya första,
skall man finna, att i verkligheten ställer det sig icke så. Jag vill
i förbigående taga ett exempel. Till en klass, som bör omfatta 30
lärjungar, sökes inträde åt 30; af dessa befinnas endast 10 eller 15
verkligen hafva de kunskaper, som lagen föreskrifver. Hvad är då
att göra? I de större städerna inträffar icke detta ofta, tv der
komma flera sökande, än det finnes platser. Men i de mindre städerna
förekommer det ganska ofta. Läraren ser då ofta, med eller
mot sin vilja genom fingrarna och tager de bästa af dessa 30, men
dessa bästa äro kanske alltför klena. Jag tror icke, att vår undervisning
skulle i någon mån vinna af detta arrangement. Den vinst,
som skulle blifva i socialt och demokratiskt hänseende, kan sättas
mindre än noll. I ekonomiskt afseende skulle vinsten, såsom det
blifvit påvisadt, utgöra något mer än 100,000 kronor för statsverket,
men den vinsten tror jag icke vore synnerligen att sträfva efter,
utan skulle visa sig på det stora hela som förlust.

Då jag fortfarande hyser dessa åsigter och älskar både folkskolan
och de allmänna läroverken, önskar jag, att hvardera må få
sträfva att på det sätt uppfylla sin pligt, att det blir till det bästa
för det mål, som blifvit dem satt, och dermed verka för samhällets
bästa. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Med herr Wiukrans förenade sig herr Östberg.

39 N:o 36.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Herr Fr. Berg: Jag skall be att få svara några ord på an- Ang. indrag förandet

från geflebänken. Det gick genom detta ett omqväde,
som jag verkligen icke tyckte lät så särdeles bra. Anförandet var
affattadt ungefär efter följande formulär: »Herr Berg har sagt det Uassiga lärooch
det, men det är icke sant». Jag skulle gerna sett, att detta verk.

omqväde: »det är icke sant» som nu återkom så ofta, kunde lia (Forts.)

sagts, om möjligt, i en något mera human ton.

Herr Waldenström påstod, att det icke var sant, att enligt de
enda beräkningar rörande medelåldern, hvilka jag kände till, det endast
fans en skilnad på ungefär */,0 år mellan dem, som söka inträde
från folkskolan, och dem, som komma från andra håll. Men
jag kunde icke, oaktadt jag följt hans anförande med den mest spända
uppmärksamhet finna, att han sjelf uppgaf några andra medeltalssiffror
för dessa båda kategorier af lärjungar än den jag hade anfört,
och då finner jag det märkvärdigt, att han kunde så bestämdt säga:
det är icke sant, det der. — Hvad för öfrigt den öfverklagade »öfverårigheten»
hos folkskolans lärjungar beträffar, skall jag be få anföra
några ord, som yttrades 1890 af dåvarande ecklesiastikministern,
och som jag för min del finner synnerligen träffande. »Hvad betyder
det väl», sade han, »om någon som inträder i skolan har högre
ålder än den normala? Det händer ofta, att de, som äro hvad man
kallar öfveråriga vid inträdet, snart taga fatt de andra till följd af
den mognad, hvarmed de börja sina studier.»

Talaren på geflebänken förnekade vidare, att det finnes någon
som helst social åtskilnad mellan de allmänna läroverken å ena sidan
och folkskolan å den andra, och han hänvisade till, att i första
klassen finnas barn äfven af småfolket. Detta var nu ingen nyhet;
det känner jag mycket väl till. Men jag talade på grund af den
personliga erfarenhet jag har om föräldrars sätt att resonnera. Det
händer mycket ofta, då man vänder sig till välbergade föräldrar och
frågar dem: »hvarför satte ni icke edra barn i folkskolan, då ni icke
i alla fall vilja ha dem till studenter, utan blott vilja hålla dem ett
par år i läroverken» — det händer då mycket ofta, säger jag, att man
får till svar: »nej, icke kan man väl låta dem gå tillsammans med
sådana der barn». Detta är något, som man ofta hör. Må talaren
på geflebänken icke ånyo svara mig: »det är icke sant, det der»,
ty det är sant; jag och mina kamrater ha hört det upprepade gånger.

Herr Waldenström talade vidare om det intresse för folkskolan,
som visade sig på kyrkostämmorna. Han sade, att blott de be medlade
infunno sig på dessa, då det var fråga om folkskolans angelägenheter;
de fattiga arbetarne, dem såg man deremot icke till. Härpå
svarar jag: är det då verkligen något att undra på, om arbetarne
icke synas till der? För det första ha de ju rakt ingen tid att
komma på dessa stämmor. Åtminstone är detta fallet i Stockholm.

De kunna väl rimligtvis icke försumma arbetet för sitt dagliga bröd
för att sitta några timmar på kyrkostämman och deltaga i dess förhandlingar.
Sådant kan man sannerligen icke fordra. Vidare är

Nto 36. 40

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- det helt naturligt, att arbetarne icke komma dit, eftersom de, som
"‘uassen^vTd111 ^kaiit ar'' icke någon rösträtt, i alla händelser ingen som behögre
ochfem-iV^er något- När alla ärenden på kyrkostämman afgöres af de rike,
klassiga läro- är det alldeles lönlöst, att personer, som på sin höjd ha en enda
verk. röst, komma dit. Detta är, som sagdt, mycket lätt förklarligt.

Detta af herr Waldenström antydda förhållande är ju dessutom
ytterligare ett skäl, som talar till förmån för att göra folkskolan
till bottenskola. För närvarande är det så, att de föräldrar, hvilka
hafva barn i folkskolan, mestadels icke öfva det minsta inflytande på
denna skolas angelägenheter, detta dels emedan de icke hafva någon
rösträtt att tala om, dels emedan de icke sjelfva erhållit den bildning,
som fordras, för att de skulle kunna sätta värde på bildning
för sina barn. De enda åter, som ega rösträtt i kommunala angelägenheter,
och de enda, som hafva något egentligt begrepp om bildningens
nytta, äro just sådana, som icke hafva sina egna barn i
folkskolan.

Det lian då icke gerna stå till på bättre sätt med folkskolan
än det för närvarande gör, och det är just af denna orsak, som det
går så oändligt långsamt framåt med denna skolas utveckling, som
tyvärr ännu är fallet.

Talaren på geflebänken ordade vidare — och detta var väl hans
hufvudskäl — om den olika uppgift, som folkskolan har gent emot
allmänna läroverket. Dessa båda skolarter skulle, menade han, hafva
olika mål och vara olika till sitt väsende. Från den förra debatten
i nu föreliggande fråga, den vid 1890 års riksdag, erinrar jag mig
mycket lifligt — jag var nemligen åhörare till denna debatt, ehuru
icke här nere i kammaren — att herr Waldenström då påstod, att
när han tager emot sina lärjungar i tredje klassen, så tager han genast
skarpt sigte på studentexamen och går rakt på densamma. När
sedan eu talare vände sig mot detta hans yttrande, så fullständigade
han detsamma derhän, att om han finge taga emot lärjungarne redan
i första klassen, så skulle han äfven då taga skarpt sigte på
studentexamen och marschera rakt derpå. Jag tror mig kunna försäkra,
att om han verkligen så gör, så begår han ett stort pedagogiskt
misstag. Han vet antagligen mycket väl, att blott en fjerdedel
af de lärjungar, som sitta i första eller andra klassen, någonsin
komma fram till studentexamen, och att ännu färre sedan fortsätta
vid universitetet. Huru kan man under sådana förhållanden anse sig
hafva rätt att anlägga hela sin undervisning efter ett mål, som nås
blott af mindretalet? Bättre vore väl då, om lektor Waldenström
afpassade sin undervisning efter allas behof, helst som han ju omöjligen
på förhand kan veta, hvilka af de små tioåringarna, som äro
beqväma för den »lärda» vägen. Om han väntade, till dess lärjungarne
blefve 14 å 15 år, så kunde han möjligen se, hvilka som skulle
hafva nytta af speciel förberedelse för studentexamen, och då kunde
han med rätta taga skarpt sigte derpå, men icke förr. Förfar han

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

41 Nso 36,

på det af honom uttalade sättet, så begår han ett kapitalt misstag Ang. indragi
pedagogiskt afseende. "''kläm

Samma talare hade vidare ett yttrande om »folkmöten» och om llögre och
»slagord». Detta påminner mig om ett märkvärdigt slagord, som klassiga lärohan
sjelf kom med under debatten vid 1890 års riksdag, då han be- ««•*.
tecknade hela detta yrkande om folkskolan som bottenskola såsom (Forte.)

ett nymodigt påfund, en modern »glosa», och han hånade då mycket
»det bottenlösa uttrycket bottenskola». Det fägnar mig, att han
icke i afton kommit tillbaka till detta slagord. Ty jag frågar: hvarifrån
stammar detta »nymodiga» yrkande? Jo, från den man, som
hela den civiliserade verlden, lektor Waldenström inbegripen, vördar
såsom grundläggare af den pedagogiska vetenskapen: Johan Amos
Comenius. Det är just icke så värst nymodigt, ty det framstäldes
första gången år 1627 i det arbete, som på en gång utgör grundvalen
för all följande pedagogik, och der äfven grundritningen till
folkskolan första gången framlades. Det var samme man, hvars trehundraåriga
minne man firade för knappt en månad sedan, och det
är kanske i friskt minne af den saken, som herr Waldenström icke
i afton återkommit med de orden. Och jag vill påstå, att just detta
kraf på folkskolan såsom bottenskola går såsom en röd tråd genom
hela den pedagogiska utvecklingen från Comenii dagar allt intill
våra, och att när Andra Kammaren håller på denna fordran, så befinner
den sig i fullständig öfverensstämmelse med hela den pedagogiska
vetenskapen.

Herr Winkrans talade något om vådan af att en folkskollärare,
som i sin klass hade barn, hvilka han visste skulle inträda i det
allmänna läroverket, kom me att egna eu särskild omsorg åt dessa
barn och försumma de öfriga. Ja, för en sådan farhåga kan det
möjligen finnas någon grund under de närvarande förhållandena.

Då en folkskollärare nu blir ombetrodd att handleda dylika barn,
så måste han ju undervisa dem särskildt, nemligen i tyska, och då
kan onekligen för honom den frestelsen ligga till hands, att han
egnar särskild omsorg åt dessa lärjungar. Men om inträdesåldern
vid läroverket sättes högre och det främmande språkstudiet uppskjutes,
så blir undervisningen fullständigt gemensam, och då finnes icke
den minsta anledning att läraren skulle sysselsätta sig särskildt med
dem, hvilka hade inträdesexamen vid allmänna läroverket för ögonen.
Dessas ifver skulle då genom exemplets makt snarare gagna
än skada de öfriga.

Herr Waldenström: Ja, herrarne ropa på proposition, men
det torde icke böra anses förmätet af mig, att jag upptager till besvarande
något af det, som af den ene talaren efter den andre blifvit
yttradt gent emot hvad jag tagit mig friheten att anföra.

Herr Höjer begynte sitt anförande med en skämtsam inledning,
hvilken påminde mig om en liten episod, som förekommer i eu af
Xenophons skrifter. När Sokrates en gång var sysselsatt med att under -

Nso 36. 42

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. indrag- visa sina lärjungar, infann sig en viss demagog vid namn Eutydemus.
ning af första gedaii denne hört på en stund, sade han föraktligt: »Sokrates talar
Affaradetsamma och på samma sätt.» Då svarade Sokrates: »Min
kiassiga läro- kåre Eutydemus, huru stafvar du Eutydemus i dag?» Han stafvade
verk. upp det. »Huru ämnar du stafva det i morgon?» frågade Sokrates.

(Forte.) Herr Persson i Vadensjö sade, att den folkskola, som var belä gen

inom den socken, han tillhörde, vore så bra, att gossar från
densamma kommit in i tredje klassen af allmänt läroverk. Jag förstår
icke detta; ty för att komma in i tredje klassen fordras ej så
små kunskaper i tyska språket; och icke tänker jag, att de fått denna
undervisning i folkskolan. Nej, den hafva de nog på ett eller annat
sätt erhållit genom privat undervisning. För öfrigt vill jag alls
icke tala något nedsättande om folkskolan; jag vill endast säga, att
i allmänhet folkskolan icke är i stånd att på samma tid, som första
klassen i ett allmänt läroverk nu gör, bereda en pojke för inträde
i den nuvarande andra klassen.

Herr Hammarlund sade, att jag skulle hafva yttrat, att om
man sammankopplade folkskolan med de allmänna läroverken på sätt,
som nu är föreslaget, skulle man icke kunna vidtaga någon ändring
i den enes eller andres plan. Herr Hammarlund hade hört miste,
ty jag sade endast det, att man icke skulle kunna vidtaga någon
ändring uti folkskolans plan, utan att detta skulle störande inverka
på de allmänna läroverken, icke heller vidtaga någon ändring uti
de allmänna läroverkens plan, utan att det skulle störa folkskolan.
Detta är lika naturligt, som att man nu icke kan vidtaga en förändring
af tredje klassen, utan att detta måste nödvändiggöra en
förändring af första och andra klasserna och tvärt om. Men skulle
detta vara helsosamt för folkskolan och de allmänna läroverken?

Jag sade vidare — och det håller jag fast vid — att våra allmänna
läroverks första klass icke är någon folkskola för bättre mans
barn. Den är en skola för alle mans barn. Det må vara att här
i Stockholm i den första klassen af de allmänna läroverken sitta
nästan uteslutande söner af bättre lottade föräldrar. I landsorten är
det ingalunda så; tv der sitta alla folkklassers söner om hvarandra,
och om till äfventyrs de bättre lottade barnen äro till antalet öfvervägande,
så beror det derpå, att de allmänna läroverken hafva terminsafgifter,
under det att folkskolor inga sådana hafva.

Det förvånar mig att höra sådana yttranden från personer, som
i en motion yrkat, att terminsafgifterna skola sättas till 50 kronor
i de tre första klasserna. En sådan anordning skulle nemligen vara
ett absolut medel att få de första klasserna förvandlade till en skola
för bättre mans barn.

Den afgift, som Andra Kammaren beslutat för undervisning i
de allmänna läroverkens samtliga klasser, kommer verkligen, redan
den, enligt mitt förmenande, att i viss mån göra de lägre klasserna
i våra allmänna läroverk, och kanske i icke oväsentlig mån äfven
de högre klasserna, till en skola för bättre mans barn. Men det är

43 N:o 86.

Onsdagen den 4 Maj, e. in.

nu något, som icke kan hjelpas; det är blott besynnerligt, att de,
som framhållit det origtiga i att göra allmänna läroverket till en
öfverklasskola, äro just de, som hafva yrkat på införande af denna
afgift.

För öfrigt nämnde herr Berg, att det ju icke vore underligt,
att mindre bemedlade menniskor icke infinna sig på kyrkostämmor,
ty dels hafva de icke tid dertill och dels hafva de icke någon rösträtt.
Nå ja, det kan han hafva rätt uti; men hvad som är säkert,
det är, att om våra arbetareskaror komme upp på kyrkostämman,
då folkskolefrågor vore före, skulle de få höra, att de bättre lottade
klasserna föra dessa skolors talan på ett sådant sätt, att de sjelfva
med allt sitt intresse för folkskolan icke skulle kunna göra det bättre,
äfven om de hade aldrig så stor rösträtt. Det är derför enligt min
tanke alldeles icke rigtigt att beskylla de bättre samhällsklasserna
för bristande intresse för folkskolan, ty det är i alla fall de, som
hafva drifvit folkskolan fram till den ståndpunkt, som den nu
intager.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid; jag vidhåller mitt
yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
i enlighet med de gjorda yrkandena propositioner: l:o) på
bifall till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) på bifall till densamma
med den af herr Jonsson i Hof föreslagna förändring; 3:o) på bifall
till herr Höjers ändringsförslag; och 4:o) på utslag å utskottets hemställan.

Herr talmannen förklarade sig anse röstöfvervigt förefinnas för
bifall till herr Jonssons i Hof ändringsförslag; men som votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag,
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller statsutskottets hemställan i mom. d) af punkten
10 i utlåtandet n:o 9, med den af herr Olof Jonsson föreslagna
förändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är omförmälda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen utföll med 126 ja och 77 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan med den af herr Jonsson
i Hof föreslagna ändring.

Ang. indragning
af första
klassen vid
högre och femklassiga
läroverk.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Mom. e).

Bifölls.

Punkten 1.

Mom. a).

Bifölls.

Mom. b).

Kongl. Maj:t hade föreslagit:

Med afseende på mindre läroverks ombildning m. m.:
att treklassiga allmänna läroverken i Söderköping, Vimmerby,
Askersund, Sala, Sölvesborg, Trelleborg, Marstrand, Strömstad, Åmål,
Filipstad, Skellefteå och Örnsköldsvik, tvåklassiga pedagogierna i Söder
telge, Köping och Nora samt enklassiga pedagogien i Simrishamn
må ombildas till mindre, allmänna läroverk med tre ämneslärare,
under vilkor att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla
erforderliga och lämpliga undervisningslokaler och bostad eller
h yresersättning åt rektor;

att under samma vilkor, som i föregående punkt nämnts, ett
nytt mindre, allmänt läroverk med tre ämneslärare må upprättas i
Motala;

att treklassiga allmänna läroverken i Alingsås, Falköping, Engelbolm,
Varberg och Arvika må ombildas till mindre, allmänna läroverk
med fyra ämneslärare, under vilkor att vederbörande kommun
åtager sig samma skyldigheter med afseende på undervisningslokaler
och rektorsbostad, som föreslagits beträffande dylikt läroverk med
tre ämneslärare;

att förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af
befrielse från den till statsverket ingående terminsafgiftens hela eller
halfva belopp, må upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets
rektor såsom ordförande, en af vederbörande landsting och en af
läroverksstadens kommunalstyrelse vald medlem, kvilket förslag derpå
underställes eforus till pröfning och stadfästelse;

att lärarepersonalen vid ett mindre läroverk med tre ämneslärare
må utgöras af: en rektor med en aflöning af 3,500 kronor,
deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar, och ett ålderstillägg å
500 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor, jemte
fri bostad; en adjunkt med vanlig adjunktsaflöning; en kollega med
lön af 2,000 kronor jemte 2 ålderstillägg, hvartdera å 250 kronor,
efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring; en musiklärare
med arfvode af 300 kronor; eu gymnastiklärare med arfvode
af 300 kronor och tjenstgöringsskyldigbet af 4 timmar i veckan;

Jfso 36. 44

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

45 N:o 36.

samt en teckningslärare med arfvode af 500 kronor och undervis- Ang- ombildningsskyldighet
af 7 timmar i veckan; m"9

att angående lärarepersonalen vid mindre läroverk med 4 ämnes~ läroverk**!“m
lärare må gälla samma bestämmelser, som vid läroverk med 3 ämnes- (Fort8 ^
lärare med undantag deraf, att lärarepersonalen ökas med en adjunkt
;

att rektorerna vid de i föregående punkter afsedda läroverken
må tillsättas på förordnande under viss tid, och att samtlige lärare
vid dylikt läroverk må vara förbundne att, derest läroverket upphör
eller förändras, öfvertaga den tjenstgöring vid läroverk, som Kongl.

Maj:t kan finna skäl dem anvisa;

att lärarne vid de treklassiga allmänna läroverk och de pedagogier,
som föreslagits till ombildning, må, intill dess ombildningen
hunnit verkställas eller annorlunda varder bestämdt, åtnjuta de löneförmåner,
som hittills till dem utgått;

att de mindre läroverken må inrättas enligt realliniens undervisningsplan
med de ändringar deri, som på framställning af vederbörande
kommunalstyrelse eller läroverkskollegium kunna af Kongl.

Maj:t medgifvas; samt

att mindre läroverk må på framställning af vederbörande kommunalstyrelse
kunna inrättas såsom samskola för gossar och flickor,
och att i sådant fall Kongl. Maj:t må ega att — med undantag af
rektorsbefattningen — utbyta de å läroverkets stat upptagne manlige
lärare mot fast anstälda ämneslärarinnor med en aflöning af
1,500 kronor, deraf 600 kronor tjenstgöringspenningar, och två ålderstillägg,
hvartdera å 250 kronor, efter respektive 5 och 10 års
väl vitsordad tjenstgöring, äfvensom att för undervisningens anordnande
använda de å läroverkets stat härigenom besparade beloppen;
allt under vilkor att vederbörande kommun åtager sig att gälda de
kostnader, som för undervisningens uppehållande blifva erforderliga
utöfver hvad läroverkets stat upptager och det särskilda statsbidrag,
hvarom i nästa punkt förmäles; samt vidare

med afseende å behofvet af särsMldt statsbidrag till vissa mindre
läroverk:

att bevilja ett förslagsanslag å 8,000 kronor, hvaraf bidrag må
kunna lemnas till undervisningens uppehållande vid mindre, såsom
samskola inrättadt allmänt läroverk, då det i läroverkets stat upptagna
anslag visat sig icke vara tillräckligt för ändamålet; dock att
berörda bidrag icke må öfverstiga det belopp, hvartill de till statsverket
inflytande terminsafgifterna från läroverket under kalenderåret
uppgått; och

med afseende å förändrade anordningar vid Jakobs femklassiga
läroverk i Stockholm:

att profårskurs för blifvande lärare vid mindre läroverk med tre
eller fyra ämneslärare må anordnas vid Jakobs läroverk, och att vid
detta läroverk må för sådant ändamål inrättas en särskild afdelning,
samt att till bestridande af kostnaderna härför må af reservationerna

N:o 86. 46

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

å anslagen till de allmänna läroverken användas ett belopp af högst
14,200 kronor årligen;

att lärjunge, som intagits vid den afdelning af Jakobs läroverk,
der olika årsklasser undervisas tillsammans, må befrias från all terminsafgift.

I sammanhanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
ett af herrar Fr. Berg och Hammarlund i tredje punkten af
deras förut omnämnda motion (n:o 96 i Andra Kammaren) framstäldt
förslag, att Riksdagen måtte, med förkastande af den nu
framlagda regeringspropositionen rörande småläroverkens ombildning,
hos Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag
angående upprättande af »mellans kolon (»realsMlon, hborgareskolon)
enligt vissa i motionen angifna grunder.

Utskottet hemstälde:

att hvad Kongl. Maj:t föreslagit med afseende dels på mindre
läroverks ombildning m. in., dels å behofvet af särskildt statsbidrag
till vissa mindre läroverk och dels å förändrade anordningar vid
Jakobs läroverk icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Wester: Ehuru jag icke har någon förhoppning om att
kunna vinna ändring i utskottets enhälligt gjorda tillstyrkande i
denna punkt, kan jag dock icke underlåta att yrka en sådan ändring
och inlägga en gensaga emot den af utskottet använda motivering.
Utskottet har såsom skäl för afslag å den kongl. propositionen om
omändring af de lägre läroverken anfört, att utskottet lika med
1882 års läroverkskomité ansåge, att dessa mindre läroverk borde
förändras till kommun alskolor. Jag vill alls icke ingå i den pedagogiska
sidan af saken eller på frågan om den undervisningsplan,
som utskottet förestält sig kunna införas i skolorna, emedan denna
fråga nu icke föreligger. Men jag vill anmärka, att i anledning af
läroverkskomiténs förslag infordrade Kongl. Maj:t yttranden bland
annat från de städer, der dessa mindre läroverk funnos, för att höra,
huru vida de vore villiga att acceptera detta förslag, så vidt nemligen
dem rörde, eller i fråga derom att de skulle betala V3 af kostnaderna
för läroverken, och att de allra flesta städerna härpå svarade
nej.

Uti 1890 års proposition upptog dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
denna fråga till ompröfning och fann skäl hemställa,
att läroverkskomiténs förslag i denna del icke borde af Kongl.
Maj:t framställas till Riksdagen, hvilket af Kongl. Majrt bifölls. Nu
har, såsom sagdt, utskottet emellertid upptagit det, och jag vill
endast sysselsätta mig med den del af frågan, der det gäller de

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

47 N:o 36.

mindre städernas skyldighet att deltaga i kostnaderna för skolorna.
Förslaget går derpå ut, att dessa städer skola med minst en tredjedel
deltaga i aflöningen af skolans lärare. Detta synes mig orättvist
och obilligt, dels derför att de större städerna, som hafva förmånen
att ega fullständiga eller femklassiga läroverk, slippa att betala, utan
få af staten allt hvad som åtgår, dels ock derför att det icke är
endast gossar från de mindre städerna, som bevista deras läroverk,
utan äfven gossar från den kringliggande landsbygden, och enligt
min uppfattning finnes intet skäl, hvarför dessa städer skola lemna
bidrag till undervisning åt laudsbygdens barn. Också torde det
vara omöjligt att genomföra ett sådant förslag. Städerna, förut i
detta ämne tillfrågade, hafva, åtminstone de flesta, svarat nekande;
och jag är öfvertygad om att de fortfarande komma att svara nej
De göra det dels derför att de finna denna begäran obillig, och dels
derför att de sakna förmåga att betala. Vi skola betänka, att våra
små städer hafva en allt annat än lysande ekonomisk ställning, och
att denna dertill blir sämre år för år. I följd af lättade kommunikationer
och den strömning till de större städerna, som på grund
deraf gör sig gällande, kommer handel och industriel verksamhet i
de mindre städerna att allt mer aftaga. Deras finanser äro i detta
nu icke i lysande skick, och de hafva verkligen icke tillfälle att
åtaga sig kostnader, som belöpa sig årligen till 2,500 å 3,000 kronor.
Detta belopp är, vi skola betänka det, i deras budget, som
uppgår till tjugu- å tjugufemtusen kronor, en stor summa. Min
tro är derför, att om Riksdagen beslöte sig för att komma in till
Kongl. Maj:t med begäran att ordna saken sålunda och Kongl. Maj:t
skulle, hvilket jag dock icke kan föreställa mig, acceptera ett sådant
förslag, skulle det icke gå att genomföra. Följden blefve, att städerna
svarade nej och skolorna finge dragas in.

Jag vet — och statsutskottet har i viss mån uttalat det —
att meningen med detta förslag är att hindra fortvaron af eu mängd
smärre skolor, som hafva så litet antal lärjungar, att staten icke
bör underhålla skolorna. Häri vill jag till fullo instämma med utskottet.
År freqvensen i en skola så ringa, att den icke kan vara
af verkligt behof för orten, då bör skolan indragas. För min del
skulle jag anse det rigtigt, att de skolor, der antalet lärjungar under
5 å 10 år i medeltal icke uppgått till 30 eller annan lämplig ansedd
siffra, indragas. Men der skolorna äro så betydande, att staten anser
sig böra lemna bidrag till dem, der bör staten bestå hela kostnaderna,
vare sig de äro belägna i större eller mindre städer.

Det skulle väl icke vara så farligt att acceptera utskottets föreslag
om afstyrkande af omregleringen och låta frågan derom hvila
ett år eller så, så vidt icke dermed vore förknippadt något annat,
nemligen afstyrkande af regeringens förslag om lönereglering för
lärarne i de mindre skolorna. Kammaren har under vissa vilkor
beslutit en lönereglering för lärarne vid de fullständiga och femklassiga
läroverken. Vinner detta Första Kammarens och regeringens

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. tn.
(Forts.)

N:o 36. 48

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

bifall, blir den regleringen genomförd. Men skulle nu utskottets
hemställan i denna del jemväl bifallas, så sker enligt min mening
en uppenbar och upprörande orättvisa, i det att lönerna regleras för
lärarne i de större skolorna men icke för lärarne i de mindre. Eu
sådan lönereglering kan, i det läge frågan nu har, icke ske annorlunda
än tillsammans med en omreglering af sjelfva läroverken på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit. Då utskottet icke haft något att i sak
erinra mot Kongl. Maj:ts förslag till omreglering utan endast undanskjutit
frågan, derför att utskottet ansett ett nytt slags skolor böra
inrättas, tillåter jag mig att, med afslag å utskottets hemställan i
nu föredragna mom. b) med afseende å omregleringen af läroverken,
yrka bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit i statsverkspropositionens
9:de punkt under mom. »d) med afseende på mindre läroverks ombildning
m. m.»

Herrar Broström, Zotterman och Bedelius förklarade sig instämma
med herr Wester.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam
yttrade: Herr talman, mine herrar! Det ärende, som nu före kommer

till behandling, intresserar mig på det lifligaste och jag
skulle hafva rätt mycket att säga i denna fråga, men lofvar dock
med afseende å den långt framskridna tiden att fatta mig så kort
som möjligt, äfven med fara att framställningen blifver ofullständig.

Innan jag öfvergår till sjelfva frågan, ber jag att få fästa herrarnes
uppmärksamhet på ett yttrande, som finnes på sidan 37 i utskottets
utlåtande, hvilket ådragit sig min stora förvåning. Utskottet
säger der vid kritik af 1891 års skolkomités förslag till läroverksstadga:
natt, om klufven derpå att undervisningen inom läroverkens
fem lägsta klasser måtte erhålla en praktisk rigtning samt
afse meddelandet af ett afslutadt helt af kunskaper, lämpadt för deras
behof, som vid konfirmationsålderu utträda i det praktiska lifvet,
förut icke varit tillfredsstälda, de lika litet skulle blifva det genom
det ifrågavarande förslaget.»

Det är detta tal om anordning af de 5 lägre klasserna företrädesvis
med afseende å det praktiska lifvets behof, som väckt min
uppmärksamhet, och jag har frågat mig sjelf, om det är ett nytt
tidens tecken eller om det är blott och bart en tillfällighet, att det
kommit på den plats, der det står, och endast för att användas
såsom ett passande argument mot latinets inträde i 4:de klassen.
Ty faktum är, att då utskottet kommer till sidan 79, der nu föreliggande
fråga om de mindre läroverken afhandlas, har utskottet
glömt hvad det sade på sidan 37. — Min uppfattning är i största
korthet den, att skola vi hafva ett fullständigt undervisningssystem,
så måste vi förutom folkskolan äfven hafva en mellanskola eller borgareskola,
afsedd för dem, som icke vilja eller kunna fortsätta längre
än till konfirmationsåldern, och derjemte undervisningsanstalter dels

Onsdagen den 4 Maj, e. in. 49

för lärd realbildning, dels för lärd klassisk bildning. Men det blefve
naturligtvis dyrt att genomföra detta system, och derför hafva vi,
såsom förut i dag flere gånger nämnts, i våra allmänna läroverk
sökt förena två olika ändamål, naturligen alltid med risk att icke
fullt uppnå nagotdera målet. Jag vågar dock å andra sidan påstå,
att det gar an att i viss grad förena båda dessa uppgifter utan att
löpa fara att fullständigt misslyckas. Men allt nog, det skulle vara
synnerligen önskligt att hafva dessa mellanskolor för borgerlig praktisk
bildning. I våra största städer finnes det ansatser till dylika
redan nu, hvarför de der torde kunna utan allt för stora kostnader
successivt genomföras. Och det har varit Kongl. Maj:ts mening att
af de mindre skolorna efter hand bilda just dylika mellanskolor, om
Je än till en början finge tjena båda ändamålen, både den medborgerliga
och den lärda undervisningen, så långt denna senare kan vid
dylika mindre läroverk förberedas. Men ty värr, utskottet har icke
velat sentera denna sak.

Under diskussionen här i Andra Kammaren vid 1890 års riksdag
beträffande denna punkt framstäldes mig veterligen ingen annan
anmärkning från kammarens sida, än att Kong], Maj:t föreslagit,
att latinet skulle kunna förekomma i fjerde och femte klasserna.
Det ville kammaren alldeles icke gå in på. Nu är det framlagda
förslaget ändradt i öfverensstämmelse med kammarens åsigt. I propositionen
står, att undervisningen skall ske blott och bart på reala
linien, efter dess undervisningsplan, med de modifikationer, som med
afseende a ortens särskilda behof och önskningar kunna komma i
fråga. Men det oaktadt har utskottet den invändningen — på sidan
79 i° betänkandet — att »denna uppfattning kan utskottet icke
dela. Da ifrågavarande skolors mål bör vara att åt sina lärjungar
meddela eu vid konfirmationsåldern någorlunda afslutad, i främsta
rummet för det praktiska lifvet gagnelig undervisning, synes undervisningsplanen
för dessa skolor böra göras oberoende af planerna för
undervisningen i de högre läroverken». Det är ju alldeles hvad
Kongl. Maj:t asyftat. Det står icke i Kongl. Maj:ts proposition mer,
än att undervisningen skall anordnas efter den reala liniens undervisningsplan
med vissa ändringar och jemkningar, och något annat
kunde just icke sägas. Ty om kommunen sjelf nödvändigt ville
hafva sitt treklassiga läroverk så anordnad! som det varit af gammalt,
anser Kongl. Maj:t sig icke böra tvinga kommunen att frångå
nämnda anordning. Och om det funnes i något af de treklassiga
läroverken tre äldre lärare, som oklanderligt skött läroverket efter
den gamla ordningen, men icke kunde anses passande för den nya
ordningen, så kunde icke Kongl. Maj:t billigtvis tvinga och ålägga
dessa lärare att ga in på en alldeles ny undervisningsordning. Dock
har Kongl. Maj:t till trygghet mot omotiveradt motstånd från lärarnes
sida förklarat, att inga dylika läroverkslärare skulle få löneförhöjning
annat än i och med läroverkens ombildning, der icke
Kongl. Maj:t af särskilda skäl annorlunda bestämde. Då frågas,

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 36. 4

N:o 36.

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. nt.
(Forts.)

N:o 36. 50

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m• m.
(Forte.)

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

om icke statsutskottet hade kunnat ganska väl åstadkomma ett förslag,
som kunnat vara acceptabelt för både denna Andra Kammare
och för den Första. Det är hög tid att någonting göres åt dessa
läroverk, ty de befinna sig i ett sådant osäkerhetstillstånd, att de
hvarken kunna sägas lefva eller vara döda. Kommunerna vilja pa
mångfaldigt sätt försöka upphjelpa sina läroverk dels genom att
uppföra nya läroverkslokaler, dels genom att införa samundervisning
och på det viset icke blott bereda den qvinliga ungdomen ett nu
saknadt tillfälle till bildning utöfver folkskolans mått, utan på samma
gång derjemte skaffa så många lärjungar till läroverket, att staten
har full valuta för de lärarekrafter, som der behöfva användas. Men,
som sagdt, utskottet har icke ansett att något här kunde göras.

Det är två motionärer i kammaren, som haft mycket att anmärka
mot hvad Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit. Detta synes
mig ganska egendomligt. Om jag tager bort nagra fordringar,
som de uppstält, såsom t. ex. 50 kronors afgift i terminen för lärjungar
i de första tre klasserna, och att icke läroverket skulle få
mottaga lärjungar yngre än tolf år — hvilka båda förslag i förbigående
sagdt af statsutskottet också ogillats — är °jag i öfrigt hvad
sjelfva organisationsplanen och det uppstälda slutmålet beträffar färdig
att i hufvudsak godkänna deras förslag. De fyra första punkterna,
som röra organisationen af läroverken, utgöra en basis, på
hvilken jag när som helst kan underhandla. Tager jag vidare i betraktande
det förslag, som statsutskottet har framstäf, nemligen
»kommunalskolorna», i enlighet med 1882 års läroverkskomités förslag,
så träffar jag äfven der öfverensstämmelse uti många punkter
med Kongl. Maj:ts förslag. Visserligen råder skiljaktighet uti några
punkter, till en del oväsentliga, till en del mera väsentliga, men
blott i en punkt så stor, att der ovilkorligen måste ske en eftergift
å statsutskottets sida, såvida någon lösning af frågan skall
kunna komma till stånd. Det är i afseende pa de kraf, som ställas
på kommunerna, såsom redan herr Wester påpekat, ty den, som läser
igenom de kommunala myndigheternas utlåtande öfver 1882 ars läroverkskomités
förslag, måste finna och erkänna, att de fordringar
på bidrag till kostnadernas bestridande, som komitén stälde på kommunerna
för dessa kommunalskolor, voro öfverdrifvet stora, sa att
kommunerna förklarade, att ett fasthållande af dessa anspråk vore
detsamma som tillintetgörande af deras läroverk. Der måste således
en jemkning ega rum. Men jag har icke ansett det pa något
sätt böra vara hopplöst att kunna åvägabringa en sådan jemkning.

Jag har icke rätt att här göra något yrkande och vill icke
heller rekommendera åt andra att framställa yrkande på återremiss
under en så sen tidpunkt af riksdagen, men jag kan icke undertrycka
ett djupt beklagande af att statsutskottet så omildt affärd åt
detta förslag, der en tillfredsställande lösning jemförelsevis lätt bort
kunna åstadkommas.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

51 N:o 36.

Herr Nilson från Lidköping: Utskottet kar beträffande de
mindre läroverkens ombildning ansett sig böra frångå det förslag,
som förelåg vid 1890 års riksdag och då af läroverksutskottet tillstyrktes
samt af Riksdagens båda kamrar blef gilladt ock antaget.
Då således vid det tillfället regering ock Riksdag voro fullkomligt
ense uti denna fråga, så är det kelt naturligt, att regeringen nu kar
framkommit med samma förslag under grundad förkoppning om, att
detsamma äfven denna gång skulle vinna Riksdagens godkännande.

Utskottet synes numera vilja kafva de ifrågavarande läroverken
ombildade enligt de af 1882 års läroverkskomité uppstäda grunder,
kvarigenom de skulle förvandlas till s. k. kommunalskolor. Mot
detta komitéförslag kar emellertid en mängd grundade anmärkningar
gjorts, icke minst ifrån de städe”, kvarest dessa läroverk skulle upprättas,
ock regeringen kar icke keller — kvarken nu eller i sina
framställningar till 1887 oek 1890 årens Riksdag — ansett sig kunna
mer än i vissa delar föreslå dessa grunders tillämpande. Upptager
man nu detta förslag, så blir följden antagligen den, att de mindre
läroverkens ombildning blir uppskjuten ännu en lång tid, och detta
vore i hög grad beklagligt. Utskottet erkänner sjelf på sid. 77 i
dess betänkande »angelägenheten deraf att det sedan flera år tillbaka
rådande, för undervisningsväsendet i kög grad menliga tillståndet
af ovisshet med afseende å dessa läroverks öde snart blifver
undanröjdt». Det är sannerligen icke få städer, som i kög grad lida
af det ovisshetstillstånd, hvari de nu befinna sig med afseende på
deras läroverks blifvande öde. Särskilt känner jag en stad, tillhörande
mitt kommittentskap, som i mer än tio år aflönat icke blott
en utan mestadels två extra lärare samt i öfrigt offrat betydliga
summor på läroverkslokaler, allt under förhoppning att ändtligen en
gång få sitt läroverk utvidgadt i enlighet med dess äfven af Kongl.
Maj:t uppmärksammade önskningar. Det är lätt för kvar ock en
att förstå, hvad frågans ytterligare uppskjutande betyder för ett litet
stadssamhälle, som redan länge ansträngt sig till det yttersta för
att få sitt läroverk utvidgadt till det omfång stadens och ortens
behof kräfver.

Kongl. Maj:ts förslag eger den enligt min åsigt mycket stora
förtjensten att hafva upptagit samskoleidéns tillämpning vid dessa
mindre skolor. Att detta nu till en början skett endast i mera
ringa grad är ju ej att undra på, då denna idé ännu är så ny och
behöfver mogna. Men det lider icke något tvifvel, att denna idé
med rask fart arbetar sig fram, och då Kongl. Maj:ts förslag icke
lägger något hinder i vägen för denna idés vidsträcktare tillämpning
vid de mindre läroverken, så har jag för min del häruti ett
kraftigt skäl, jemte andra, att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Fr. Berg: Utskottet föreslår kär, att småläroverken för
närvarande skola få vara sådana de äro, och yrkar derför afslag på
båda de föreliggande ombildningsförslagen, såväl regeringens som

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m,
(Forts.)

N:o 86. 52

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. oinbildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m.
(Forts.)

det af herr Hammarlund och mig framlagda. Det är icke för att
motsätta mig detta yrkande jag begärt ordet. Hvad jag deremot
måste motsätta mig är vissa delar af utskottets motivering. Detta
särskildt derför, att Andra Kammaren genom att gilla denna motivering
i dess helhet skulle råka i motsägelse med sig sjelf och sina
egna tidigare yrkanden.

Det har nemligen sedan lång tid tillbaka varit en allmän åsigt,
att småläroverken egentligen borde vara ett slags högre folkskolor.
Denna uppfattning uttalades vid 1859—60 års riksdag af regeringen,
som uttryckligen framhöll, att småläroverken närmast vore hänförliga
till folkskolan. Riksdagen biträdde ock denna af regeringen
framstälda åsigt. Under det nya statsskicket har Andra Kammaren
ständigt hållit fast härvid. Vid 1868 års riksdag beslöt denna kammare
för sin del, att småläroverken skulle ombildas till högre folkskolor,
till öfverbyggnader på folkskolan. Naturligtvis uppträdde
motståndare häremot. Läroverkskomitén af 1870 slöt sig icke till
Andra Kammarens åsigt, utan föreslog, att af småläroverken skulle
skapas en ny skolart, stående vid sidan af folkskolan, så att man
skulle få tre olika skolarter, parallela med hvarandra, nemligen för
den bildade klassen latinskolor, för »folket» folkskolor och för medelklassen
s. k. borgarskolor eller lägre realskolor eller, som komitén
ville att de skulle heta, pedagogier. Detta förslag upptogs icke genast
af dåvarande ecklesiastikministern, och i den proposition, som
han framlade 1878, föreslogs icke ombildning till högre folkskolor,
icke heller ombildning till »borgareskolor», utan i stället utvidgning
af småläroverken till treklassiga. Denna utvidgning genomfördes
ock under den följande tiden. Andra Kammaren uppgaf dock icke
sin mening. Från dess sida yrkades fortfarande indragning af småläroverken,
och detta i uttryckligen framhållet syfte, att genom
nämnda indragning folkskolan skulle få utrymme att utveckla sig och
förse sig med öfverbyggnader, »högre folkskolor». 1880 uttalade sig
kammaren i denna retning, 1881 likaså. Under debatterna härom
sades dock af flere talare, att man i stället borde ombilda småläroverken
till borgarskolor eller lägre realskolor, och det förslaget upptogs
i det väsentliga af 1882 års komité. Denna gaf dessa skolor
det mera populära och tilltalande namnet »kommunalskolor», men
ville bibehålla dem i deras egenskap af parallelskolor till folkskolan.

I de kongl. propositionerna vid 1887, 1889 och 1892 års riksdagar
hafva samma läroverk föreslagits, ehuru de ånyo skiftat namn,
så att de än kallats »lägre allmänna läroverk», än — såsom nu —
»mindre, allmänna läroverk». Under alla namnförändringar hafva de
dock väsentligen bibehållit samma art: de skola hafva en låg inträdesålder
samt vara parallelskolor till folkskolan. Förslaget om
deras upprättande står följaktligen i rak strid mot Andra Kammarens
flere gånger uttalade åsigt, att småläroverken böra ombildas till
öfverbyggnader på folkskolan.

Till min ledsnad finner jag, att statsutskottet i år icke vidhållit

Onsdagen den 4 Maj, e. in.

53 N:o 36.

denna Andra Kammarens flera gånger uttalade mening. Det har
nemligen yrkat, att inträdesåldern vid de ombildade små!äroverken
skall sättas till 10 år, icke till 12, såsom herr Hammarlund och jag
föreslagit. Det är naturligtvis denna åldersbestämmelse, som utgör
skilnaden mellan de olika slagen af skolor och är afgörande för frågan,
om de äro öfverbyggnader på folkskolan eller sidoskolor till
densamma.

Utskottet försvarar åldersbestämmelsen 10 år sålunda: »Afgörande
i detta hänseende äro språkundervisningens fordringar. Motionärernas
åsigt, att med denna undervisnings inträde utan olägenhet
kan anstå till uppnådda 12 år, torde icke vara i någon allmännare
grad delad; och hvad särskilt angår ifrågavarande slag af skolor,
från hvilka lärjungen bör afgå vid 15 —16 års ålder, förefaller det
minst sagdt ovisst, om de, i händelse inträdestiden och dermed äfven
språkundervisningens början bestämmes till 12 års ålder, skola vara
i stånd att meddela en sådan insigt i ett främmande språk, att densamma
blifver af verkligt och varaktigt gagn i det praktiska lifvet.
Enligt utskottets åsigt kunna fylda 10 år anses såsom en passande
ålder för inträde i skolan.»

Utskottet säger här, att den åsigt, som herr Hammarlund och
jag i vår motion omtalat, nemligen att det främmande språkstudiet
kunde anstå, till dess lärjungarne uppnått 12 års ålder, icke är i
allmännare grad delad. Jag vill härvid påpeka, att år 1868 uttalade
sig denna kammare med stort flertal för uppskjutande af ifrågavarande
studium åtminstone till 11 år. Förlidet år uppgafs af en
norsk regeringskomité ett förslag till ombildning af de norska »middelskolerne»,
der inträdesåldern nu är 9 år. Komitén föreslog att inträdesåldern
skulle sättas till 11 år, och ett mindretal inom komitén
ville helst höja den till 12 år. Det finnes ju äfven land, der
de främmande språkstudierna ej inträda förr än vid fylda 12 år,
såsom t. ex. Schweiz. Personer, som varit i tillfälle att jemföra
språkundervisning med barn och språkundervisning med äldre personer
— jag har talat härom med föreståndare för språkkurser i
Stockholm — hafva försäkrat, att förmågan att inlära språk alldeles
icke aftager med åldern till den grad som många föreställa sig.
Först efter 25 års ålder, säga de, kan det märkas, att språkstudiet
börjar medföra några svårigheter. Den ålder, der största mottagligheten
för språkundervisning finnes, är åldern mellan 16—20 år.
Sämre är det mellan 11 och 15 år och ännu sämre vid än lägre
ålder.

Dessa uttalanden öfverensstämma äfven med erfarenheten från
andra håll. Jag vill i detta .sammanhang påminna om, att det i
Upsala finnes ett läroverk med rätt att anställa studentexamen, nemligen
Fjellstedtska skolan, der inträdet sker vid konfirmationsåldern
eller senare, och hvars elever dock, enligt de underrättelser jag erhållit,
blifva minst lika styfva språkkarlar som de, hvilka fått börja
studera främmande språk vid 8 eller 9 års ålder.

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m.
(Forts.)

N:o 36. 54

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m,
(Forts.)

Utskottet påstår, att man icke skulle medhinna det behöfliga
''språkstudiet från 12 till 15 å 16 års ålder. Herr Hammarlund och
jag hafva i vår motion förutsatt, att i de af oss föreslagna »mellan’
skolorna» skulle kunna studeras t. o. m. två främmande språk (detta
i likhet med regeringens förslag 1887), och vi hafva trott, att om
en lärjunge vid 12 års ålder komme in i eu sådan skola med god
underbyggnad och med den högre mognad, som är eu följd af hans
högre ålder, så skulle det, med användande af de förbättrade språkundervisningsmetoder,
som för närvarande hålla på att bryta sig
fram, vara möjligt att t. o. m. i två främmande språk kunna meddela
honom ganska god färdighet. Nu säger utskottet, att i förevarande
skolor helst bör läsas endast ett främmande språk. Detta
går jag med glädje in på. Alen då finner jag det verkligen vara
alldeles orimligt, att man icke skulle kunna bibringa lärjungarne
praktisk färdighet i ett enda språk till 15 å 16 års ålder, så vida
man ej börjar vid 10 års ålder. Jag tror för min del, att den pojke,
som vid 10 års ålder börjar läsa ett främmande språk, skall vid 15
å 16 års ålder vara upphunnen af den, som fått börja först vid 12
år. Hvar och en vet, att ett barn, som insatts i skolan vid 5 års
ålder, är vid 10 år upphunnet af det, som börjat först vid 7 års
ålder, hvartill kommer, att det senare har den fördelen, att det bevarat
en friskare studiehåg än det barn, som blifvit tröttkördt i
förväg. Jag tror således, att språkundervisningens fordringar enligt
erfarenhetens vittnesbörd icke äro sådana, att de betinga eu inträdesålder
af 10 år. Alen äfven om så vore, vågar jag bestrida utskottets
sats: -»afförande i detta hänseende äro språkundervisningens
fordringar.» Språkundervisningens fordringar ensamma få ingalunda
vara afgörande vid en skolorganisationsfråga. De hafva visserligen
varit det, och de äro det fortfarande, och följden häraf är, att våra
läroverk måste betraktas mera såsom språkundervisningsskolor än
såsom sakundervisningsskolor. Alen detta är, påstår jag, ett i hög
grad skadligt förhållande. Jag tror, att man gjort mycket större
affär af språkundervisningen i barnaåldern än för barnens utveckling
verkligen är nyttigt. Det är sakundervisning på modersmålet, som
barnet behöfver, det bör icke under denna period begynna med främmande
språk. Äflandet att lära barnen dessa är dels en qvarlefva
från den tid, då vi icke egde någon mera omfattande inhemsk literatur,
dels äfven ett socialt märke, i det att många föräldrar vilja, att
deras barn skola läsa främmande språk, emedan detta skall vara så
fint. Det förhåller sig härmed ungefär som med äflandet att låta
småflickorna spela piano; äfven detta är hufvudsakligen blott ett
sådant socialt märke.

Jag påstår alltså, att äfven om språkundervisningens fordringar
vore sådana som utskottet förmenat, så är det orimligt att säga, att
dessa fordringar skola vara afgörande. Det är icke hänsynen till
språkundervisningen ensam, icke ens hänsynen till undervisningen i
dess helhet, utan det är allmänt pedagogiska och sociala hänsyn,

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

55 Nso 36.

som skola vara bestämmande, och det är först och främst ur denna Ang. ombildsynpunkt,
som jag motsätter mig en inträdesålder, så låg som 10 år.

Jag ber att få påpeka, att om man fastställer mellanskolanst
inträdesålder till 10 år, och afgången skall ske vid 15 å 16 års ål- (Fort8.)
■der, så blir kursen minst 5-årig, och till följd deraf äfven dyrare.

För samma penningebelopp kan då inrättas ett långt mindre antal
skolor, och dessa blifva till följd deraf mindre tillgängliga för folket
i dess helhet, än om de i enlighet med vårt förslag göras 3-åriga.

Att de hafva en inträdesålder af 10 år gör dem äfven af den anledningen
mindre tillgängliga, att föräldrar vid den åldern mera
måste draga sig för att skicka sina barn ur hemmet och anförtro
dem åt främmande personers vård, än de behöfva göra, om barnet
nått 12 års ålder.

För öfrigt är det ingenting, som är vissare, än att upprättandet
af mellanskolor med så låg inträdesålder som 10 år måste i hög
grad skada folkskolans utveckling. Föräldrar af den lägre medelklassen
hafva ej sällan starka betäukligheter mot att sätta sina barn
i de allmänna läroverken, emedan dessas undervisning allt för mycket
är anlagd uteslutande på studentexamen. De af dem, hvilka icke
utan vidare taga för gifvet, att deras söner skola blifva studenter,
föredraga derför att sätta sina barn i folkskolan. Härigenom komma
de helt naturligt att vinnlägga sig om och intressera sig för småskolans,
folkskolans och den högre folkskolans utveckling. Det var
väl denna senare, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
syftade på, då han talade om att i våra större städer
börjat visa sig »ansatser» till mellanskolor. Det var förmodligen de
s. k. borgarskolor, hvilka finnas t. ex. i Malmö och Gefle, som han
härvid hade i tankarna. Jag ber dock att få fästa hans uppmärksamhet
på, att dessa borgarskolor, om det var dessa som åsyftades,
icke stå vid sidan af folkskolan, utan äro öfverbyggnader på denna.

Skulle nu det förslag, som är framlagdt i herr Hammarlunds och
min motion, gå igenom, så skulle detta i hög grad främja folkskolans
utveckling, i det denna skola då snart och allmänt blefve försedd
med de önskade öfverbyggnaderna. Huru skulle det deremot
gå, om en mellanskola, sådan utskottet föreslagit, nemligen med en
inträdesålder af 10 år, lomme till stånd? Jo, föräldrar af medelklassen
skulle då kanske låta sina söner och döttrar gå i folkskolan,
till dess de uppnått 10 års ålder, men vid denna tidpunkt skulle de
utan allt tvifvel insätta dem i den nya medelklasskolan, dels derför
att denna vore rikare utrustad, och dels derför, att det vore finare
och förnämare att hafva barnen i denna. Ur folkskolans öfre afdelningar
och ur de ansatser till högre folkskolor, som redan börjat
visa sig, skulle då alla de barn försvinna, hvilkas föräldrar hafva
något inflytande på folkskolans angelägenheter. Intresset för folkskolan
skulle i hög grad förminskas, dess utveckling skulle stäckas,
och den skulle sjunka tillbaka till hvad den eu gång varit och ursprungligen
äfven kallats: en fattigskola.

N:o 36. 56

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ombud- Jag behöfver icke påpeka de olyckliga sociala och politiska
mu9aamindre'' följder’ som skulle uppkomma genom en sådan åtgärd. Upprättandet
läroverk Vm. af mellanskolor med en inträdesålder af 9 eller 10 år skulle vara
(Forts.) ^ svårasfe hugg mot folkskolan. Jag hoppas derför, att från

Andra Kammaren ingen inbjudning skall utgå om inrättande af
sådana.

På grund häraf tager jag mig friheten yrka, att kammaren
utan godkännande af motiveringen måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr Persson från Arboga: Som jag är en varm vän af samskoleidén
och derjemte har den äran att representera två stadssamhällen
med smärre läroverk, hvilkas existens jag finner hotad af
de uttalanden utskottet gjort i fråga om de smärre läroverken, kan jag
icke annat än uttrycka mitt djupa beklagande öfver att utskottet
kommit till ett så negativt resultat i denna fråga. Här föreligger,
enligt mitt förmenande, en plan till ett ändamålsenligt ordnande af
dessa små läroverk i samband med införandet af samskolor. Jag
kan icke tänka mig något lämpligare och mindre äfveutyrligt sätt
att pröfva denna i vårt land hittills endast i ringa mån tillämpade
nya idé beträffande undervisningens anordnande än den som här blifva
föreslagen. Det skulle genom ett antagande af regeringens förslag
blifva möjligt att i dessa läroverk få en fullgod undervisning
för flickor lika väl som för gossar utan högre kostnad eller åtminstone
utan nänmvärdt högre kostnad för staten. Det synes mig vara
en fördel, som kammaren borde unna dessa samhällen. Det är nu
icke min afsigt att här upptaga kammarens tid med något längre
argumenterande för denna sak. Jag har, som sagdt, endast velat
begagna tillfället att uttrycka ett lifligt beklagande öfver att regeringens
förslag icke af utskottet beaktats så, som det synes mig ha
förtjenat. Utskottet uttalar sig visserligen ganska välvilligt om idén
om Barnundervisning för gossar och flickor, men ställer i utsigt att
dessa små stadskommuner skulle kunna få sådan undervisning vid de
kommunalskolor, som af utskottet så lifligt förordats. En föregående
talare har tillräckligt visat, huru ringa utsigt som förefinnes att
få dessa kommunalskolor till stånd. Det förhåller sig nemligen så,
att flertalet af de ifrågavarande städerna helt enkelt sakna tillgångar
till de dryga utgifter, som dessa kommunalskolors anordning
skulle förorsaka dem. Det är egentligen en annan sida af denna
sak jag skulle be att få rigta kammarens uppmärksamhet på. Om
det beslut kammaren i dag fattat beträffande punkten 10, a) i det
föreliggande betänkandet, skulle blifva Riksdagens beslut, utan att
regeringens förslag till ombildning af småläroverken antages, skulle
deraf enligt mitt förmenande följa en svår orättvisa mot en ganska
talrik lärarepersonal. Denna orättvisa skulle komma att bestå deri,
att lärarne vid högre och femklassiga läroverk från och med år
1893 finge löneförhöjning, men denna löneförhöjning skulle icke

Onsdagen den 4 Maj, e. ro.

57 N:o 36.

komma lärarne vid de treklassiga läroverken och vid pedagogierna Ang. ombudtill
godo. Den skulle icke heller komma lärarne vid högre lärarinne- nin9 af äMilseminariet
och folkskollärareseminarierna till godo. Jag anser det ™in<*r<
icke löna mödan att här göra något yrkande. Men jag vill uttala arov°r m'' m''
den förhoppning, att, om beslutet angående lönereglering åt lärarne ^ °r 8'';
vid de femklassiga och högre läroverken skulle komma till stånd,
regeringen vid en eventuel proposition angående tillfällig löneförbättring
åt lärarne vid de treklassiga läroverken och pedagogierna
äfvensom de nämnda seminarierna måtte vara betänkt på att föreslå
deama tillfälliga löneförbättring till dubbelt så stort belopp som
förut, på det att nämnde lärare i fråga om löneförmåner måtte
blifva likstälda med lärarne vid de femklassiga och högre läroverken,
såvida de nemligen för öfrigt äro kompetente att vara likstälde
med nämnde lärare i löneväg.

Herr von Friesen: Jag skall yttra mig helt kort. Jag begärde
ordet derför, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
påpekade den motsägelse, som fans mellan motiveringen till
den punkt, som vi nu förehafva till behandling, och en vändning i
motiveringen till punkten a), som vi i förmiddags diskuterade. Det
är ju fullkomligt rigtigt hvad han sagt. Om det är så, att vid
samtliga läroverk de fem lägre klasserna komma att utgöra ett afrundadt
helt, lämpadt för dem som skola utgå i det praktiska lifvet
vid konfirmationsåldern, är det oegentligt att säga, att dessa läroverk,
om hvilka nu är frågan, till skilnad från de andra skola så
ordnas. Men det är att märka, att vid denna punkt fins ingen reservation
från Första Kammaren. Den motivering, som här förefinnes,
är således, om jag i korthet får säga så, en kompromissmotivering,
som kommit till stånd för att förena så väl Första som
Andra Kammarens ledamöter i utskottet. Så är icke förhållandet
med motiveringen till den punkt, som förut diskuterats, punkten a).

För öfrigt hafva vi kunnat vara med om denna motivering också
från Andra Kammaren, derför att vi icke kunde veta att punkten a)
skulle blifva bifallen med den lydelse, som vi föreslagit; och den
motivering, som här finnes, afser dessa fem lägre klasser, sådana de
för närvarande äro

Det är således för det första icke underligt, om här fins en
motsägelse, ty det är icke samma personer, som dikterat denna motivering
och den i punkten a). Jag tror dessutom, att mellan dessa
punkter dock finnas större sammanhang än ofta finnes mellan punkter
i ett betänkande, i fråga om hvilket båda kamrarnes ledamöter
varit af olika mening i utskottet, exempelvis i bevillningsutskottets
betänkande!!.

Hvad denna sak för öfrigt vidkommer, har här dels yrkats bifall
till Kongl. Majits proposition, dels förkastande af utskottets motivering
på grundvalen af herrar Bergs och Hammarlunds motion.

Det är klart, att dessa yrkanden skulle framkomma; men utskottet

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 36. 5

ff:o 36. 58

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ombildning
af åtslcil
liga mindre
läroverk m. m
(Forts.)

har hållit en medelväg, har gifvit litet åt hvarje mening. Det var
nödvändigt, om man ville komma till ett resultat, om hvilket alla
kunde vara med.

Jag påstår alltså: önskar man framgång åt saken, får man icke
ställa sig på den ena eller andra ytterligketsståndpunkten, utan man
måste hålla medelvägen. Derför, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: För öfrigt instämmande i hvad herr von
Friesen yttrade, ber jag att få angifva några flera skäl för utskottets
hemställan. Hufvudskälet är, att när dessa läroverk haft så få lärjungar,
att de icke böra vara berättigade att bekostas af statsmedel
såsom allmänna läroverk, hafva vi ansett, att dessa läroverk närmast
böra i finansielt hänseende beträffande förhållandet mellan kommun
och stat likställas med folkskolor. Det är grunden hvarför man
yttrat, att kommunen bör lemna bidrag minst med en tredjedel, såsom
förhållandet är i folkskolorna. Jag tror den ståndpunkten är
korrekt och rigtig. Om man vill på grund af barmhertighetsskäl
argumentera mot vår ståndpunkt, hvar blir då gränsen? Det fins
samhällen, som icke hafva något läroverk, men med samma rätt
kunde yrka att få ett sådant, och det icke allenast i städerna; äfven
på landsbygden skulle samma rätt kunna göras gällande. Det är för
att befordra någon begränsning i det fallet, som man stält den lifaktighet,
kommunen sjelf kan visa för att bibehålla läroverket, såsom
mätare på huruvida staten bör bibehålla och anslå medel till ett sådant
läroverk eller ej, och på huruvida ett tillräckligt antal lärjungar kan
beräknas eller ej. Då vår motivering kritiserades af herr Berg,
kunde jag icke finna annat, än att skilnaden mellan hans och herr
Hammarlunds motion och utskottets motivering egentligen blott rör
inträdesåldern. Hvad de yttrat om läsordningen och de ämnen, som
skulle införas, öfverensstämmer med hvad utskottet angifvit. Då
återstår ingenting annat än denna inträdesålder. Det är på grund
af en kompromiss mellan Första och Andra Kammarens ledamöter
som denna satts till tio år. Yi hade gerna velat gå högre. Första
Kammaren ville hålla på minst nio år, såsom 1882 års komité föreslog.
Om nu kammaren fattar det beslut att godkänna utskottets
förslag för öfrigt, men med ogillande af motiveringen, hvad blir då
qvar? Ett naket afslag. Ingen vägledning finnes för att veta hvad
kammaren önskar. Huru skall Kongl. Maj:t då kunna återkomma
med något förslag i denna rigtning? Det är derför oklokt att yrka
ett ogillande af motiveringen. Man kan uttala ett klander öfver
att inträdesåldern är för låg och hafva sin åsigt förvarad i protokollet,
men icke bör man ogilla motiveringen för öfrigt. Jag yrkar
således bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarlund: Ja, vi hafva nu fått höra, huru denna
motivering tillkommit. Det är, har det upplysts, eu kompromiss -

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

59 Nso 36.

motivering. Det har sagts, att det skulle vara oklokt att förkasta
densamma. År det så, att vi gilla hvad här står, så är det naturligtvis
oklokt att förkasta motiveringen. Men är det så, att kammaren
icke gillar hvad här står, kan jag icke finna annat, än att
det vore högst oklokt att godkänna motiveringen. Ty om man utan
invändning godkänner denna motivering, och den sedan äfven godkännes
i Första Kammaren, hvad blir då följden? Kongl. Maj:t
kommer då antagligen förr eller senare med ett förslag, som öfverensstämmer
med utskottets motivering, och Kongl. Maj:t kan då
med allt skäl säga: detta är något, som Riksdagen uttalat sig för.
Jag kan icke förstå, huru Andra Kammaren skall kunna säga nej
till ett sådant förslag, då det kommer från Kongl. Maj:t.

Då jag icke kan gilla hvad utskottet här anfört, särskildt beträffande
terminsafgifter och inträdesålder, och då jag föreställer
mig, att det skulle vara lämpligare, att kammaren icke på något
sätt binder sina händer för framtiden, hemställer jag, att punkten
måtte bifallas, men utan godkännande af motiveringen. Klokheten
bjuder att icke i denna fråga binda sig för framtiden, utan förbehålla
sig full handlingsfrihet.

Herr Hedin: Jag skall anhålla att få med ett par ord tillkännagifva,
hvarför jag instämmer med herr Berg i denna punkt.
Den skolformation, hvarom utskottets förslag handlar i denna punkt,
är något till den grad oklart och sväfvande till sin uppgift och organisation,
att man icke kan bilda sig någon verklig föreställning
om hvad det skulle blifva utaf allt detta. Endast ett står klart för
mig, det är att under flera kända vexlande namn, under namnet
»kommunalskolor», »mindre läroverk» o. s. v. är det blott en förklädnad
utaf de s. k. borgarskolorna. Planen för borgarskolorna
kunde vara berättigad för många år tillbaka, innan folkskolorna
vunnit den utveckling de numera öfver hela landet fått, och innan
man börjat reformera de allmänna läroverken i den rigtning, som
pågått under de sista två decennierna, nemligen att åtminstone sammansluta
hela nederskolan till ett helt. Men derefter har hela
borgarskoleidén icke någon raison d’étre. Den blir icke bättre derför
att man kallar den »kommunalskola», sedan den blifvit diskrediterad
under ett annat namn. Då motiveringen innehåller saker,
som kunna åberopas som band på Andra Kammarens handlingsfrihet,
då åter något förslag kommer fram om dessa kommunalskolor,
tror jag att det vore rigtigast, att kammaren förklarade sig
icke godkänna motiveringen. Emellertid har jag hört på hvad sätt
denna kommit till. Och då vill jag hoppas, att den icke skall användas
såsom vapen mot Andra Kammaren eu annan gång. Jag
vill ock tillägga, att i det skick, som denna skrifvelse fått, Kongl.
Maj:t icke derpå kan bygga någonting, som skulle kunna åt Andra
Kammaren antagas.

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m.
(Forts.)

N:o 36. 60

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ombildning
af åtskilliga
mindre
läroverk m. m.
(Forts.)

Herr von Friesen: Jag har tänkt mig att genom inrättande
af skolor på den grund, som utskottet föreslagit, man skulle komma
ett steg framåt i den rigtning, som man bör gå. Säger man endast
rent nej till Kongl. Maj:ts förslag, så har man ej att vänta något
tillmötesgående från Första Kammaren. Och jag vill fråga, hvilkendera
som är bäst, att komma ett steg framåt till målet eller att
stå och stampa på samma ställe.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och sedan herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan i oförändradt skick.

Mom. c) och d)

Biföllos.

Punkterna 12 och 13.

Biföllos.

Punkten 14.

Under mom. a) hemstälde utskottet:

»att, vid bifall till hvad utskottet hemstält i punkterna 10:o)
mom. a), b), c) och d), ll:o) mom. a) och b) samt 12:o), Riksdagen —
under förutsättning att beslut fattas derom att i riksstaten skall efter
rubriken »Allmänna läroverken» införas en ny rubrik »Alderstillägg
åt lärarne vid de allmänna läroverken», och att under denna rubrik
uppföres ett förslagsanslag af 786,500 kronor — må nedsätta reservationsanslaget
till de allmänna läroverken från nuvarande beloppet,
2,902,453 kronor 36 öre, till 2,671,502 kronor.»

I afseende härå anförde

Herr von Friesen: I anledning af det beslut, som kammaren
fattat om indragning af första klassen, ber jag att, då den besparing,
som genom indragningen skulle uppkomma, icke för år 1893 skulle
beräknas till 55,000 kronor, såsom utskottet föreslagit, utan till
43,000 kronor i öfverensstämmelse med herr statsrådets och chefens
för ecklesiastikdepartementet beräkningar, få föreslå, att siffran
2,671,502 ökas med 12,000, och hemställer alltså om bifall till utskottets
förslag med den ändring att förstnämnda siffra utbytes mot
2,683,502.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan med
den af herr von Friesen föreslagna förändring, eller att beloppet
»2,671,502 kronor» utbyttes emot »2,683,502 kronor».

Mom. b)
Bifölls.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

61 H;o 36.

Punkten 15.

Bifölls.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
behandlingen af föreliggande utlåtande till ett kommande sammanträde.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regeringsformen samt
§§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen, äfvensom motion om ändrad
lydelse af § 71 riksdagsordningen.

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 7 a, i anledning af Eongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels till nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägstrafik, dels ock till ny rörlig materiel
vid statens trafikerade jernvägar;

n:o 61, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel;

n:o 62, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt
om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m.;

n:o 64, i anledning af Kongl. Majfis proposition angående afsöndring
af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hemmanet
Prestorp n:o 2;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar
län;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Kungsörs kungsladugård i Vestmanlands län;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik
Andersson; och

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i nu gällande bestämmelser i fråga om de från niarinregementet
till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pensionsrätt;
samt

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 36.

6

N:o 86. 62

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om modersmålets upptagande bland ämnena i
den muntliga mogenbetspröfningen vid de högre allmänna läroverken;
och

n:o 23, angående väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande af läroplan för högre folkskolan.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,43 e. m.

In fidem
Sj. Nehrman.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, J 892.