RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 31.

Onsdagen den 27 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 20 dennes.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 14.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets utlåtande
n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande‘i enrum.

Genom proposition den 10 nästlidne mars, n:o 39, hade Kongl.
Maj:t, under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, jemlikt 87 § regeringsformen föreslagit Riksdagen att
antaga ett den kongl. propositionen bilagdt »Förslag till lag angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum»; och hemstälde
utskottet

att Riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition icke
kunnat oförändrad bifallas, ville för sin del antaga ett förslag till

Lag

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, af den
lydelse propositionen utvisade, med den förändring, att i förslagets öfvergångsstadgande
orden: den 1 oktober 1892 utbyttes mot orden: den 1
januari 1893.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar Lilienberg, Näslund och Svensson från Karlskrona, samt af

herr Manicell, hvilken hemstält om afslag å den kongl. propositionen.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 31. 1

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.

N:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

I fråga om sättet för föredragningen af detta ärende hemstälde herr
talmannen, att det föreliggande lagförslaget måtte få föredragas paragrafvis,
men att diskussionen redan efter föredragningen af § 1 måtte få
omfatta lagförslaget i dess helhet.

Denna herr talmannens hemställan bifölls af Kammaren.

§ 1 af lagförslaget hade följande lydelse:

Den, som är dömd till straffarbete på fyra år eller kortare tid,
skall, der så ske kan, under strafftiden hållas i enrum.

Då straffarbetet verkställes i enrum, varde från strafftiden en fjerdedel
afdragen. Uppkommer i sådant afdrag brutet månadstal, varde
fjerdedels månad till sju dagar räknad. Skall afdrag i dagatal ske och
uppkommer i afdraget brutet tal, varde för det tal hel dag å strafftiden
afräknad.

Efter uppläsande häraf anförde:

herr Lilienberg: Herr talman! Jag har anmält reservation mot
lagutskottets betänkande utan att angifva, hvari min skiljaktiga mening
består. Det bör derför vara min pligt att nu angifva detta. Jag vill
då till en början konstatera, att, om detta af regeringen framlagda förslag
blifver lag, följden deraf blir eu betydlig skärpning i det straff,
som kallas straffarbete, en skärpning naturligtvis derigenom, att alltid
fängelsestraff i cell eller enrum är strängare än gemensamhetsfängelse.
För närvarande användes, som vi veta, cellstraff i afseende å straffarbete
så, att, om en person är dömd till straffarbete i två år eller
derunder, han skall förvaras i cell hela tiden, d. v. s. alltid under
förutsättning, att tillgång på cell finnes, eller, med andra ord, att verkställighet
i enrum låter sig göra. Han får då ett i lag stadgadt afdrag
å strafftiden. År han dömd till straffarbete på längre tid än två år,
skall han hållas i enrum en sjettedel af strafftiden, dock icke under sex
eller öfver tolf månader. Är han dömd till straffarbete på lifstid, skall
han hållas i cell under de första tolf månaderna. Sådan är lagstiftningen
nu. I det här framlagda förslaget föreslås, att cellstraffet skall utsträckas
så, att en person, som är dömd till straffarbete i fyra år eller
derunder, skall under hela tiden hållas i cell, för hvilket cellstraff han
då får afdrag å strafftiden med en fjerdedel. Är han dömd till straffarbete
på längre tid än fyra år eller på lifstid, skall han också hällas
i cell de tre första åren med rättighet uti det förra fallet till afdrag å
den tid, som återstår af straffarbetet.

Hvad nu beträffar det första af dessa fall, att en person är dömd
till straffarbete i fyra år eller derunder och skall hela tiden hållas i
cell, så kan man förstå, att det med sådan fånge är ett helt annat förhållande
än med den, som är dömd till straffarbete på längre tid. Man
.vill naturligtvis hålla fången i cell så länge som möjligt för att deri -

Onsdagen den 27 April, f. m.

X:o 31.

genom skydda honom för det förderfliga inflytande, som gemensamhetsfängelse
i allmänhet medför. Frågan är då, om man kan säga, att erfarenheten
är sådan, att det i allmänhet är tillrådligt att hålla en fånge
i cell så lång tid som tre år. Fångvårdsstyrelsen har nu intygat detta,
säger, att erfarenheten är sådan, att ett utsträckande af cellstraffets användning
går för sig. Och fångvårdsstyrelsen har åberopat erfarenhet
från utlandet på det sätt, att styrelsen framstäf, hurudan lagstiftningen
i ifrågavarande afseende är i åtskilliga länder. För min del får jag
likvisst säga, att jag af hvad som förekommit i denna sak icke blifvit
fullt öfvertvgad om, att det lämpligen går för sig att i regel hålla fånge
i enrum så länge som tre år. I åtskilliga länder medgifver icke lagstiftningen,
att fången hålles i enrum så länge. Och så sent som år
1875, då professor Hagströmer skref sin bok »Om frihetsstraffen», var
det temligen allmänt antaget ibland sakkunnige, att det icke vore lämpligt
att hålla en fånge i enrum längre än ett år, enär man tyckte sig
hafva gjort den erfarenheten, att efter den tiden fången blef slö och
likgiltig af fortsatt cellstraff.

Men må nu vara, att möjligtvis erfarenheten kan vara sådan, att
det kan anses rådligt att i visst fall hålla en fånge så länge i enrum,
så blir deremot förhållandet helt annorlunda, när man kommer till
den andra kategorien, d. v. s. till dem, som äro dömda till straffarbete
på längre tid än fyra år eller till lifstids straffarbete. För dem innebär
naturligtvis detta inspärrande i cell de tre första åren en betydlig
skärpning af straffet. Om man tänker sig en person, som är dömd till
straffarbete i fyra år sex månader, så skall han efter nu gällande lagstiftning
hållas i enrum de nio första månaderna; men om föreliggande
förslag blir lag, skall han hållas i enrum tre år. Den, som är dömd
till lifstids straffarbete, skall efter nu gällande lag, såsom jag förut
nämnde, hållas i enrum de tolf första månaderna; men efter detta förslag
skall han hållas i enrum tre år. Frågar man sig då, huru denna
betydliga skärpning i straffet för dessa, som dock slutligen skola störtas
ut i gemensamhetsfängelse, är motiverad, förekommer derom intet; utan
tvärt om finner man, att fångvårdsstyrelsen gjort till en förutsättning
för att styrelsen skulle kunna vara med om denna skärpning, att straffet
skulle reduceras för de gröfre brotten. Fångvårdsstyrelsen säger detta
uttryckligen i sitt utlåtande. Detta utlåtande af fångvårdsstyrelsen afgafs
1889, vill jag minnas; det var emellertid innan sista revisionen
af strafflagen skedde. Men vid denna revision var det en omständighet,
som icke togs i betraktande, åtminstone icke inom Riksdagen, nemligen,
att straffet skulle kunna sålunda förändras, att cellstraffet skulle utsträckas.
Det var något, som man då icke tog i betraktande, fastän vid
denna revision straffen för vissa af de gröfre brotten verkligen nedsattes.

Jag kan således för min del icke biträda förslaget hvad beträffar
dessa, som äro dömda till straffarbete på längre tid än fyra år eller på
lifstid. Ser man då till, hvad som borde sättas i stället, huru man
skulle kunna nedsätta cellstraffet för dessa, tror jag, att här icke föreligger
tillräckligt material för bedömande af den frågan. Dertill fordras

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Ji:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

särskild sakkunskap. Jag för min del kan icke säga någon siffra, som
man skulle kunna sätta i stället. Man skulle kunna säga, att mankan
låta bero vid hvad som nu är stadgadt, d. v. s. en sjettedel af strafftiden,
dock icke under sex månader och icke öfver tolf månader. Tolf
månader är nu det högsta cellstraff äfven för dem, som äro dömda på
lifstid. Det går dock naturligtvis icke an att låta det bero vid de nuvarande
bestämmelserna i detta fall, om man godkänner lagförslaget i
fråga om dem, som äro dömda till fyra år och derunder, ty då blir det
naturligtvis ingen harmoni i lagen. Följden skulle bli den, att en person,
som är dömd till fyra år och sex månader — för att taga mitt
gamla exempel — skulle få ett betydligt lindrigare straff än den, som
blifvit dömd till fyra år, o. s. v. Derför tror jag det vara angeläget,
att lagförslaget omarbetas och kommer in i ett förändradt skick.
Regeringen skulle då också bli i tillfälle att taga under ompröfning något
som, så vidt jag vet, icke varit föremål för regeringens bedömande,
men hvarpå fångvårdsstyrelsen lägger mycken vigt och som mycket
begagnas i den utländska lagstiftningen, och det är den vilkorliga frigifningen.
Fångvårdsstyrelsen ingaf ett memorial rörande detta ärende
redan 1889, vill jag minnas, och förordade på det varmaste, att den
vilkorliga frigifningen skulle införas i vår lagstiftning, men jag vet icke,
om regeringen ännu egnat denna fråga någon uppmärksamhet.

På grund af hvad jag anfört, nödgas jag, herr talman, att yrka
utslag å den nu föredragna första paragrafen och kommer att yrka afsteg
äfven å de följande.

Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Näslund, Kardell
och Halm.

Herr Mankell yttrade: Jag har i lagutskottet yrkat afsteg på
den kongl. propositionen af skäl, som i korthet finnas angifna i den
reservation, som beledsagar utskottets betänkande.

Det är alldeles oförtydbart att, genom antagande af den kongl.
propositionen, cellstraffet skulle med ett steg förlängas till det tre-eller
fyrdubbla mot det nuvarande, för så vidt det är fråga om straffarbete
öfver två år. Jag ber att i detta hänseende få hänvisa till den lilla
tabell, jag bifogat min reservation, och som jag tror vara ungefärligen
rigtig. Deraf framgår, att cellstraffet skall förlängas i medeltal från
1/2 å 1 till 3 år.

Det är äfven alldeles oförtydbart, att denna förlängning innebär
en betydlig skärpning af det ådömda straffet, en skärpning som icke
kan anses vara på ett tillfredsställande sätt motiverad i den kongl. propositionen
och hvilken står i en bestämd strid mot nutidens fordran,
att snarare förmildra än skärpa straffen. Att det är en skärpning, erkännes
i sjelfva den kongl. propositionen och framgår dessutom tydligt
genom det afdrag på den ådömda strafftiden, som sker i förhållande
till cellstraffet, äfvensom derigenom att samma straff användes såsom
disciplinärstraff vid brott mot fängelseordningen.

Onsdagen den 27 April, f. m. 5 N:o 31.

Cellstraffet bör enligt min åsigt aldrig utsträckas längre, än som Om lag ang.
står i öfverensstämmelse med dess ändamål, hvilket bör anses vara att
i ensamheten lemna fången tid till eftersinnande och betänkande, tid straff''s verkli
sinnets uppmjukande och tid till ånger öfver förbrytelsen. Men om ställande i
straffet deröfver utsträckes, förfelar det icke endast sitt ändamål, utan enrum.

kan till och med verka skadligt. Cellstraffet inverkar dessutom mycket (Forts.)

olika på olika lynnen och karakterer. För somliga kan det vara lämpligt,
och derför tillätes också i utlandet i vissa fall fånge, som så önskar,
att få förlängning af detsamma. Men för andra kan det innebära en
grymhet; och att, såsom bär är föreslaget, för alla stadga tre års cellstraff,
anser jag vara barbariskt. För min del tror jag, att nuvarande
lagstiftning har träffat temligen rätt, i synnerhet om man kunde göra
cellstraffet ungefär lika långt, må hända taga medium mellan de 6 till
12 månader, som nu äro stadgade. Detta skulle äfven öfverensstämma
med förhållandet i de länder, der det progressiva fängelsesystemet är
infördt. Jag tror mig veta, att i dessa länder räcker cellstraffet i allmänhet
blott nio månader. I alla händelser torde förändringar af denna
straffart icke böra genomföras annat än i sammanhang med öfvergången
till det progressiva fängelsesystemet, hvilket äfven hos oss snart torde
komma på dagordningen.

Man kan göra sig den frågan, hvad som nu föranledt regeringen
att uppgräfva 1880 års riksdagsskrifvelse, sedan den förut i tolf årstid
fått hvila. Närmaste anledningen dertill tyckes vara eu skrifvelse från
fångvårdsstyrelsen, hvilken nu upptäckt, att cellstraffet utan fara kan
utsträckas till tre år, äfvensom att tillräckligt utrymme i fängelserna
finnes genom det ökade cellantalet. Man kan väl förstå, att samme
generaldirektör, som nyligen till fångbevakningens beqvämlighet med
så stor ifver förordade prygelstraffet, nu af samma skäl påyrkar cellstraffets
utsträckande, hvilket naturligtvis i väsentlig grad skulle underlätta
fångbevakningens arbete. Men jag vågar antaga, att detta skäl är
af den beskaffenhet, att Riksdagen icke anser sig höra lyssna till detsamma.

Jag ber äfven att få erinra derom, att när Riksdagen år 1880 skref
till Kongl. Maj:t, var tillståndet i våra gemensamhetsfängelser helt
annorlunda än nu. Man kunde då betrakta en del af dem såsom verkliga
skolor för brotten, der mindre och större brottslingar sammanfördes,
och der de förre ffngo undervisning i brottet af de senare. Men tillståndet
har sedan dess betydligt förändrats och förbättrats. För närvarande
är förhållandet, att åtminstone i alla manliga gemensamhetsfängelser
arbetet förrättas under tystnad, och att mellan arbetet fångarne
hållas i cell, liksom om nätterna. Det är följaktligen en ganska ringa
skilnad emellan cellarbete och gemensamhetsarbete, och det senare kan
i det närmaste anses lika betryggande som det förra.

Man har fäst min uppmärksamhet vid, att jag i min reservation
skulle ha användt ett något öfverdrifvet uttryck, då jag talar om
»absolut tystnad» under gemensamhetsarb&tet. Det är väl möjligt, att
sådant varit fallet. Men jag har besökt en stor del af rikets fängelser,

N:0 31. 6 Onsdagen den 27 April, f. ra.

Om lag ang. och flera af derå upprepade gånger, samt kan derför intyga, att man
och fängelse- dersJädes öfver allt strängt håller på att gemensamketsarbetet skall förstraffs
verk- under tystnad. Fångknektarne marschera hela tiden fram och

ställande i tillbaka bland fångarne och hindra alla samtal, så att det skall vara
enrum. särdeles få tillfällen, då de skulle kunna göra brottsliga öfverenskom(Forts.
) melser; utan i allmänhet äro de tvungna att iakttaga tystnad.

För sin del har lagutskottet icke beledsagat sitt tillstyrkande af
den kong! propositionen med ett enda ord till motivering, utan helt
naket förordat bifall till densamma. Den enda motivering, som kan
anses förefinnas, är den af den förste talaren omnämnda skrifvelsen
från fångvårdsstyrelsen, uti hvilken skrifvelse åtskilliga upplysningar
meddelas om det långa cellstraffets på 3 år och derutöfver tillämpande
i åtskilliga mindre länder i Europa. Men man har i samma skrifvelse
med mycken skicklighet, om icke alldeles undandolt, åtminstone särdeles
svagt framhållit, att i åtskilliga större länder, der det progressiva
fängelsestraffet tillämpas, bland andra England och Nordamerika, cellstraffet
är mycket kortare eller, såsom jag nyss nämnde, omkring 9 månader.
Äfven i den kongl. propositionen är den nu föreslagna förlängningen
af cellstraffet skäligen svagt motiverad, hvilket redan af den
förste talaren framhållits.

För min del skulle jag icke ha något emot en revision af de nuvarande
bestämmelserna om cellstraffets relativa förhållande till den
ådömda strafftiden; men jag kan för ingen del vara med om en så
tvär, ja, jag vågar säga, våldsam rubbning af vår strafflagstiftning, som
skulle blifva följden af ett bifall till den kongl. propositionen. Jag yrkar
derför, i likhet med den förste talaren, bestämdt afslag på densamma.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Herr talman! Bland de straff, som nu för tiden äro i användning,
torde cellstraffet vara det, som är bäst egnadt att åstadkomma hvad
man med straffet egentligen åsyftar, nemligen fångens förbättring. Yid
sådant förhållande har jag ansett det särdeles önskvärdt, att användningen
af detta straff utsträckes så långt som möjligen kan ske utan fara för
fångens kroppsliga eller andliga helsa. Och då det genom fångvårdsstyrelsens
och medicinska auktoriteters på senare tiden vunna erfarenhet
blifvit utrönt, att fångarne kunna utan sådan fara hållas i cell
i minst tre år, så har jag ansett mig böra förorda det föreliggande förslaget
till antagande af Riksdagen.

Den förnämsta fördel, som skulle vinnas genom antagandet af
detta förslag, är den, att många fångar, som enligt gällande lagstiftning
hållas delvis i cellfängelse och delvis i gemensamhetsfängelse, skulle
kunna få utstå hela sitt straff i cellfängelse mot det föreskrifna afdraget
och derigenom befrias från besmittelsen i gemensamhetsfängelset. De
skulle kunna få utstå hela strafftiden utan beröring med andra fångar.
Men genomförandet af denna lagförändring skulle äfven medföra ganska
väsentliga ekonomiska fördblar för statsverket. Jag skall be att få
framhålla några af dessa fördelar.

Onsdagen den 27 April, f. in. 7 N:o 31.

Genom de afkortningar, som i förslaget äro föreskrift^ såsom er -Om lag ang.
sättning för att fången undergår ett mera intensivt straff, skulle föroc™fängeUestatskassan
besparas underhållskostnad för den tid, som afkortas på det straffs verkådömda
straffet. Och denna besparing komme, såsom jag sedermera ställande i
skall visa, att uppgå till temligen stora belopp. .....enrum.

En annan besparing genom förslagets antagande är minskning i (Forts.)
transportkostnaderna för fångar. Såsom det nu är stäldt, fa manga
fångar undergå en del af straffet i cellfängelse, en del i gemensamhetsfängelse;
och som länsed bängel serna icke äro gemensamhetsfängelser,
så nödgas man transportera fångarna till centralfängelserna. Detta medför
kostnader; jag vill minnas, att Riksdagens revisorer fäst uppmärksamheten
på att dessa kostnader äro alltför stora. Här är nu ett tillfälle
att söka nedbringa dem.

Jag skall be att med några exempel få belysa, Indika besparingar
skulle uppstå, så att kammaren må kunna något så när göra sig en
föreställning om dem. Fångar, som äro dömda till 2 års straffarbete, få
enligt nu gällande lagstiftning en afkortning af 51/4 månad; enligt förslaget
skulle afkortningen bli något högre, nemligen 6 månader; således
skulle besparas för hvarje sådan fånge underhållskostnad för 3/4 manad.

För de fångar, som äro dömda till tre års straffarbete och enligt nu
gällande lag få en månads afkortning, således mindre än de, som äro
dömda till 2 års straffarbete, skulle enligt förslaget afkortningen bli 9
månader, följaktligen skulle besparas 9 manaders underhållskostnad.

För dem, som äro dömda till 4 års straffarbete, blir afkortningen blott
I1/.; månad efter gällande lag, men enligt förslaget icke mindre än 12
månader med deraf följande besparing af underhållskostnaden. För alla
dem, som äro dömda till straffarbete på 5 ända till 10 år, blir afkortningen
lika, nemligen 12 månader för hvarje; enligt nu gällande lag
är afkortningen 3 månader. Afkortningen enligt förslaget är således
9 månader större, och detta gör en högst betydlig besparing. Besparingen
i fångforslingskostnader skulle uppkomma för alla de fångar,
som dömas till mer än 2 års straffarbete men icke öfver 4 ars, och
till den kategorien höra ganska många. Enligt nu gällande lag skall
dessas straff undergås dels i cellfängelse, dels i gemensamhetsfängelse,
och detta gör, att, när det icke finnes gemensamhetsfängelser inom länet,
fångarne transporteras till centralfängelset. Detta kan medföra transporter
från nordligaste delen af landet till Långholmen och Göteborgs
centralfängelse samt från andra delar af landet till Malmö. Men enligt
förslaget skulle alla dessa fångar, om hvilka jag nu talar, d. v. s. de,
som äro dömda till straffarbete från 2—4 år, kunna undergå hela det
ådömda straffet i cell; och det finnes da intet hinder att låta dem
undergå det i länscellfängelset, der enligt fångvårdsstyrelsens intyg just
den största tillgången på lediga celler finnes. Detta är således ett
ganska vigtigt skäl för förslagets antagande.

Här ha emellertid framstälts åtskilliga anmärkningar emot detsamma
af de talare, som nyss haft ordet. Herr Lilionberg synes ansluta
sig till förslaget, i hvad det afser de fångar, som äro dömda till

N:o 31. 8 Oiisdagen den 27 April, f. m.

Om lag ang. högst 4 års straffarbete; men han hade en annan mening om de fångar,
ochfäZeke- SOm blifva dömda. mer än 4 års eller till lifstids straffarbete. Och han
straffs verk- *^sag, att den föreslagna lagen icke vore lika lämplig för dem. Förstörande
i modligen har hap dervid fäst sig vid att det nu är så, att de, som äro
enrum. dömda till öfver 2 års straffarbete, sitta kortare tid i cellfängelset än
(Forts.) de, som äro dömda till 2 år eller derunder. Detta är något som jag i
likhet med honom skulle vilja kalla en disharmoni i lagen; men anledningen
till densamma är helt enkelt den, att vid den tid, då nu gällande
lag antogs, nemligen år 1873, det icke fans tillräckligt cellutrymme
och att det derför var nödvändigt att inskränka cellstraffets
användande för de gröfre förbrytarne.

Då emellertid brist på celler ej längre förefinnes, anser jag det
vara lämpligt, att äfven de gröfre förbrytarne få sitta i cell lika lång
tid, som de mindre förbrytarne högst kunna hållas i cell, eller 3 år.

Den omnämnde talaren tyckes icke vara ense med sig sjelf, huru
han vill för de gröfre förbrytarne ordna ifrågavarande lagstiftning. Han
har naturligtvis inom utskottet tagit frågan i öfvervägande, men han
har icke der framstält något förslag eller lyckats förmå pluraliteten att
ändra åsigt; och det torde derför icke vara skäl att fästa synnerligen
stort afseende å hans i kammaren afgifna yttrande.

En annan talare, herr Mankell, anser att det vore en obehörig
skärpning af straffet, som nu är föreslagen, och han har gått så långt,
att han stämplat densamma såsom en barbarisk och obehörig grymhet.
Jag hemställer till kammaren, om det icke är väl hårda uttryck, han
dervid användt, helst det maximum för cellstraffet, som är satt i det
föreliggande förslaget, är lägre än i många andra europeiska länder.

Han talade något om huru det är ordnadt i andra länder och påstod
dervid, att den långa cellstrafftiden vore antagen endast i de
smärre länderna, men icke i de större. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
på de upplysningar, som meddelas i fångvårdsstyrelsens
underdåniga skrifvelse, nemligen att just det maximum, som i förevarande
förslag stadgas, är i Tyska riket och Österrike antaget, och dessa
båda länder må väl icke anses höra till de mindre.

Att säga, att det föreslagna cellstraffet är barbariskt, torde väl ej
vara berättigadt, då maximum t. ex. i Horge är 4 år, i Danmark 81/,,
i Holland 5 och i Belgien kan gå upp till 9 år 9 månader.

Han framhöll vidare, att uti några af honom såsom stora betecknade
riken, i England och Frankrike, är maximum mindre, och deri
har han fullkomligt rätt. Men om man genomläser fångvårdsstyrelsens
skrifvelse, som är intagen i lagutskottets förevarande betänkande, tror
jag att man skall finna, att skälet till att cellstraffet i dessa båda länder
är så lågt är bristande tillgång på celler, enär det i hela Frankrike
icke finnes flera celler än som i Sverige äro inredda i länsfängelserna,
oberäknadt centralfängelserna.

På tal om att straffet skulle vara så barbariskt och obehörigt grymt,
ber jag få meddela kammaren, att det mycket ofta förekommer” att
fångar, som äro dömda till öfver 2 års straffarbete, begära att af kong!.

>T:o 81.

Onsdagen den 27 April, f. m.

nåd få undergå hela straffet i cell, och att dylika ansökningar vanligen
beviljas. Det finnes många fångar, som på det sättet på egen begäran
fått undergå cellstraff under temligen lång tid och öfver den nu föreslagna
tiden eller 3 år.

Fångvårdsstyrelsen upplyser, att vid centralfängelserna det visat
sig, att fruntimren varit mycket oregerliga och icke kunna förbättras
på annat sätt an genom att insättas i cell. Man har släppt ut dem
och satt in dem igen, till dess slutligen dessa fångar ansett det vara
fördelaktigare att sitta i cell än att komma i gemensamhetsfängelse,
och detta synes mig vara ett ytterligare bevis på att den föreslagna
utsträckningen af cellstraffet icke kan stämplas såsom grym och barbarisk.

Den siste talaren undrade, hvad som föranledt regeringen att just
nu taga fram Riksdagens gamla skrifvelse af 1880. Derpå vill jag svara,
att fångvårdsstyrelsen behöft lång tid för att skaffa sig erfarenhet om
cellstraffets verkningar, och att nämnda styrelse afgaf sitt utlåtande först
1889. — Ett annat skäl för det långa uppskofvet är, att det först
under senare åren blifvit så stor tillgång på celler i fängelserna, att
fångvårdsstyrelsen ansett sig kunna tillstyrka en utsträckning af cellstraffet.

Den förste talaren omnämnde, att på Kongl. Maj:ts pröfning vore
beroende ett förslag om vilkorlig frigifning af fångar, och att detta förslag
skulle vara afgifvet af fångvårdsstyrelsen. Med anledning häraf
ber jag få upplysa, att detta icke är fullt rigtigt; det är icke fångvårdsstyrelsen,
som gjort framställning i ämnet, utan det är generaldirektören,
som enskildt petitionerat hos Kongl. Maj:t.

Jag har intet mer att tillägga och slutar med att förorda bifall
till den kongl. propositionen.

Herr Svanberg: Herr talman, mine herrar. I olikhet med de

två första talarne ber jag att få förorda bifall till den föredragna första
paragrafen.

Hvad den förste talaren anmärkte mot vissa delar af det föreliggande
lagförslaget har herr justitieministern redan bemött, och äfven
jag för min del finner icke denne talares anförande böra föranleda förkastande
af den kongl. propositionen.

Jag skall tillåta mig att till en början något sysselsätta mig med
den motiverade reservation, hvilken blifvit’ bifogad lagutskottets betänkande.
I början af denna reservation gör. reservanten herr Mankell en
uträkning, huru cellstraffets längd genom bifall till den kongl. propositionen
skulle gestalta sig i förhållande till nuvarande bestämmelser
derom. Uti den tabell, han i detta afseende uppgjort, tror jag att han
gjort sig skyldig till ett misstag, då han uppgifver att cellstraffet vid
ådömdt straffarbete på tre år skulle blifva 22 1/2 månader. Tre år äro
36 månader. Afräknar man derifrån en fjerdedel, återstå 27 månader,
ej 22 72- Men detta i förbigående. Reservanten yttrar: »Att cellfängelset
i sig sjelf innebär en skärpning af straffet, torde svårligen kunna

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

N:o 31. 10 Onsdagen den 27 April, f. m.

°m v3hUg Smekas ock ådagalägges bäst derigenom, att så väl i förhållande till
och fängelse- ^ess un(lergående en tredjedel eller en fjerdedel af den ådömda straffstraffs
verk- liden afdrages, som att detsamma användes till disciplinstraff vid brott
ställande i mot ordningen i fängelserna. Men för en så betydlig skärpning i strafenrum.
fet finner jag i den kongl. propositionen inga tillfyllestgörande skäl
(Forts.) anförda».

Jag skulle väl kunna medgifva, att i sig sjelft cellfängelset innebär
en skärpning af straffet, men just derför medgifves också en ej obetydlig
reduktion i afseende å strafftidens längd, och med detta afdrag
vågar jag påstå, att man icke kan säga, att cellfängelset i sjelfva verket
blir svårare än gemensamhetsfängelset.

Man bör härvid också taga någon hänsyn till fångarnes egen uppfattning
om saken, och i det hänseendet kan jag upplysa att, enligt
hvad jag inhemtat, från början af föregående år icke mindre än 20
fångar, som blifvit dömda till straffarbete under mer än 2 år, inkommit
till Kongl. Maj:t med begäran att få undergå hela den ådömda
strafftiden, som kunnat uppgå ända till 3 å 4 år, ensamt i cellfängelse.
Detta bevisar åtminstone, att fångarne sjelfva icke betrakta cellfängelsestraffet
så grymt och svårt, som reservanten i lagutskottet förmenat
det vara, och det är alldeles säkert, att af brottslingarne de bättre naturerna
föredraga cellfängelset framför gemensamhetsfängelset, samt att
det endast äro de mera moraliskt förderfvade, som tycka gemensamhetsfängelset
vara bättre. Då reservanten såsom skäl för sin åsigt att cellfängelset
skulle vara svårare än gemensamhetsfängelset anför, att cellstraffet
användes till disciplinstraff vid brott mot ordningen i fängelserna,
så föreställer jag mig, att han hufvudsakligen tänkt på cell i
mörkt rum, hvilket straff ju användes såsom disciplinstraff, men icke
på vanligt insättande i cell, som jag icke tror användes såsom disciplinstraff,
utan endast då oordningar förekommit inom fängelset, hvarvid
man insätter i cell de fångar, som behöfva öfvervakas, och derigenom
för en tid skiljer dem från öfriga fångar för att förekomma vidare oordningar.
Och då reservanten säger, att han i den kongl. propositionen
icke funnit några skäl anförda för en så betydlig skärpning i straffet,
så har han deri så till vida rätt, som i den kongl. propositionen icke
blifvit aftryckta de skäl, som till förmån för den nu föreslagna lagförändringen
anförts i fångvårdsstyrelsens utlåtande af den 24 april 1889;
men om man noggrant genomläser detta utförliga och sakrika utlåtande,
skall man vara blind, om man icke finner tillräckligt talande
skäl anförda för lagförändringen. Just derför har också lagutskottet
såsom en bilaga till betänkandet låtit aftrycka detta utlåtande, och då
jag är öfvertygad att kammarens ledamöter tagit del deraf, skall jag
icke tillåta mig att ens anföra hufvudpunkterna af detsamma.

Reservanten fortsätter: »Man kan till fullo erkänna cellstraffets välgörande
verkningar i böljan af fängelsetiden till uppmjukande af brottslingens
sinne och till framkallande af hans ånger. Men att onödigtvis förlänga
detsamma utöfver den härför erforderliga tiden, i afseende på hvilken vår nu -

Onsdagen den 27 April, f. m.

No 81.

varande lagstiftning torde funnit det rätta, synes snarare motverka än be- Om lag ang.
främja detta syftemål samt dessutom i många fall innebära en obehöflig
grymhet. När Riksdagen 1880 skref om utsträckning af ensamhets- straffa verkfängelset,
hade våra; gemensamhetsfängelser ännu ej erhållit den utveckling, ställande i
som sedermera egt rum och hvarigenom fången hålles till arbete under enrum.
absolut tystnad samt förvaras i cell både mellan arbetstiderna och un- (Forts.)
der nätterna, hvadan skilnaden mellan båda straffarterna i väsentlig mån
bortfallit».

Hvad som i denna del af reservationen är hufvudpunkten är naturligtvis
att genom påståendet, att förhållandena nu skulle vara olika
mot 1880, då Riksdagen ingick med skrifvelse i ämnet till Kong! Maj:t,
motivera ett afslag från Riksdagens sida i samma fråga, der Riksdagen
1880 begärde att regeringen skulle taga initiativet. Men olyckan är
att, enligt hvad jag tror mig veta, förhållandena nu äro alldeles desamma
som 1880 eller åtminstone strax efter 1880, ty redan då funnos
dessa af motionären omnämnda nattceller i gem ensamhetsfängelserna,
och der de saknades, eller i Karlskrona, inrättades de redan
år 1881; och hvad beträffar talet om fångarnes hållande till absolut
tystnad, har reservanten i dag redan delvis erkänt origtigheten af
påståendet, att sådan kan ega rum. Litet hvar förstår, att under
nu varande förhållanden det i följd af otillräcklig bevakning är alldeles omöjligt
att hålla fångarne till absolut tystnad. Jag kan såsom illustration
till hvad jag nu sagt anföra, att vid gemensamhetsfängelset å Långholmen
finnas 23 större arbetssalar, der fångarne arbeta under bevakning
af 15 personer. Kunde emellertid krafvet på absolut tystnad genomföras,
tror jag att detta blefve långt ifrån lyckligt. Det skulle blott
tvinga fångarne att införa ett teckenspråk sins emellan, så mycket farligare
som det i allmänhet icke begrepes af fångbevakningen.

Reservanten slutar med att säga: »Då likväl ett dylikt motiv i en
så vigtig fråga ej synes höra vara bestämmande, och då i öfrigt ej tillräckliga
skäl för den ifrågasatta, enligt min åsigt rent af våldsamma
förändringen blifvit anförda, får jag, äfven om behofvet af jemkningar
i nu gällande bestämmelser af mig skulle kunna erkännas, tillstyrka
afslag å den kong! propositionen.

Detta måste jag så mycket hellre göra, som en så genomgripande
reform i fängelseväsendet ej synes böra definitivt genomföras, då frågan
om det s. k. progressiva fängelsesystemets införande, som i flere
andra länder redan blifvit löst, äfven hos oss snart torde komma på
dagordningen och cellstraffets relativa längd i sammanhang med densamma
synes böra ordnas».

I anledning häraf, mine herrar, ber jag att få återkalla i kammarens
minne, att Riksdagen 1873 ingick till Kong). Maj:t med skrifvelse
om åtgärder för införande i vårt land af det s. k. progressiva fängelsesystemet,
men att Kongl. Maj:t i statsrådet den 26 mars 1886 lemnade
den af Riksdagen gjorda hemställan utan afseende.

Jag anser att frågan härigenom blifvit åtminstone tills vidare afgjord
och undanskjuten, och att den således icke kan anses stå på dagord -

N:o 31.

Om lag ang.
straffarbetes
och fä/nqeUestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

ningen, dit jag'' icke heller tror att den snart kommer, synnerligast som
intresset för detta system i de stora kulturländerna på senare tider betydligt
svalnat.

Sedan jag nu bemött berr Mankells reservation och såsom jag
hoppas till alla delar gendrifvit densamma, skulle jag kunna åberopa
en verklig auktoritet på fängelseväsendets område. Jag har bort, att
han redan blifvit nämnd under diskussionen i Första Kammaren. Jag
afser direktören för Bodsfiengslet i Kristiania Richard Petersen. Han
är troligen en af de personer, som i de nordiska länderna har den största
erfarenheten att i förevarande afseende åberopa. Han har i 30 år
varit direktör för nämnda »Bodsfmngsel» eller cellfängelse, som har icke
mindre än 250 celler. Han har deltagit i många penitentiärkongresser
och skalfat sig ett aktadt namn på fängelsevårdens område. Jag är
säker på, att, om rikets fängelsedirektörer skulle sättas i tillfälle att
yttra sig i frågan, de skulle bestyrka den erfarenhet, Petersen åberopat.
Jag har erhållit del af ett bref, som han för något år sedan aflät till
chefen för fångvårdsstyrelsen, deri han förklarar, att hans långa erfarenhet
visar, att fångar, som i Kristiania undergått cellfängelse i så
lång tid som 3 å 4 år, när de slutat sin strafftid och åter blifvit fria,
icke i något afseende, hvarken i fysiskt eller i andligt hänseende, blifvit
förslappade.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då erfarenheten
från andra länder i Europa visar, att cellstraffet kan undergås i vida
längre tid än den nu föreslagna eller tre år, t. ex. i Belgien 10 år, i vårt
grannland Norge 4 år och i Danmark 3 å 3 1/2 år o. s. v., och då erfarenheten
från dessa länder gifver vid handen, att systemet der befunnits
fullt tillfredsställande, samt jag är öfvertygad derom att, om lagförslaget
antages, kontrollen öfver tillämpningen af straffet från vederbörande
fängelsedirektörers och läkares sida kommer att blifva ännu mera skärpt
och noggrann än den redan är, och då för mig inga giltiga skäl hittills
förebragts, som böra föranleda afslag å den kongl. propositionen
och frånträdande af de åsigter, som 1880 års Riksdag uttalat i ämnet,
kommer jag att biträda den kongl. propositionen och rösta för bifall till
lagutskottets förevarande betänkande.

Herrar Östberg och Petersson i Hamra instämde häruti.

Herr Beckman: Herr talman, mine herrar! I likhet med den

ärade reservanten inom utskottet är jag också öfvertygad, att det
knappast finnes något lagstiftningsområde, der man bör mera ängsligt
vakta sig för hvad han kallat »barbarisk stränghet» än just på detta.
Dessa, som genom konflikt med samhällsordningen stält sig utanför det
värn, denna samhällsordning eljest skänker åt den personliga friheten,
de böra ovilkorligen hos lagstiftarne kunna förvänta en alldeles särskild
hänsyn.

Frihetsstraffet har ju två syften: det ena att vara ett straff och
verka afskräckande, det andra att vara en uppfostran och verka för -

5 .0 31.

Onsdagen den 27 April, f. in.

bättrande. Jag vill då genast utsäga, att jag, i hvad jag nu ämnar
yttra, icke kommer att i väsentlig mån fästa mig vid den betydelse,
som samhället tillerkänner straffet i det förra afseendet. Ty långt vigtigare
än fångens bestraffande är fångens förbättrande.

Alla måste vi väl vara ense derom, att gemensamhetsfängelserna
äro en skola för brott och laster. De utgöra, för att i korthet uttrycka
min mening, liksom en koncentrerad form af allt ondt. Allt det moraliska
elände, som på skilda håll möter oss ute i verlden, samlas på en
punkt i dessa fängelser.

Nu frågas: kan det vara rätt att beröfva menniskor deras personliga
frihet och sedan tvinga dem in i en krets, der de ovilkorligen
genom det inflytande kamratskapet utöfvar—dragas nedåt? Nödtvång
kan medföra, att samhället måste i vissa fall göra det; men när det
utan skada kan undvikas, är det icke då också eu pligt att undvika
det?

Det är sant, som reservanten sade, att förhållandena i vissa af våra
gemensamhetsfängelser, i dem der man har nattceller, äro jemförelsevis
drägliga, men jag säger också endast jemförelsevis; ty det är så många
gånger styrkt af erfarenheten att det icke kan förnekas, att äfven i dem
brottslingar, hvilka i cellerna ångrat sitt föregående lif, genom detta, så
att såga, andliga sammankedjande med förbrytare, för hvilka brottet
synes vara en heder och något förtjenstfull!, bragts att frångå sina goda
föresatser. Härom kan man lätt öfvertyga sig, om man har tillfälle att
personligen lära känna några af dessa olyckliga, som samhället nödgats
beröfva friheten och instänga i gemensamhetsfängelser. Jag har under
de sista dagarne besökt centralfängelset här i Stockholm. Jag har samtalat
med fångarne, och, märkligt att säga, äfven bland äldre brottslingar,
bland dem som förut upprepade gånger undergått straff både i
cell och gemensamhetsfangelse, finnas icke få, som bönfalla att blifva
förskonade från att å nyo kastas in i gemensamhetsfängelset. De bedja
om förskoning under uttrycklig förklaring, att de tvifla på sig sjelfva,
de tro sig icke ega nog karaktersstyrka för att motstå det oerhörda
tryck, som utöfvas på dem i dylikt fängelse.

Men, invänder man, gemensamhetsfängelserna skulle kunna anordnas
så, att de i viss mån finge karakteren af afsöndringsfängelser, d. v. s. cellfängelser.
Man har sagt, att ett sätt vore att införa »tystnadssystemet»,
Auburn’s-systemet. Men, mine herrar, detta system har pröfvats och bebefunnits
dels i och för sig olämpligt, dels omöjligt att upprätthålla. Olämpligt
derför att, såsom eu på detta område framstående fackman utvecklat,
det är onaturligt att hindra menniskor, som dagligen arbeta tillsammans,
att på naturligt sätt genom ordet meddela sig med hvarandra. Ja, detta
är omenskligt och en grymhet. Det kännes såsom en dag för dag återkommande,
aggande grymhet. Derför tror jag också, att i de flesta
fängelser, ej blott här utan i utlandet, numera tillåtes fångarne att
meddela sig med hvarandra under arbetet, blott det icke sker med hög
röst, så att sorl uppstår.

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.

(Forts.)

N:o 31.

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

Men, sade jag, detta system låter sig ej genomföra. Talaren på
göteborgsbänken har redan påpekat, huru ett försök dermed skulle komma
att gå, och ^ praktiken visar huru det gått. Det lär exempelvis kändt i
ett af våra fängelser, der man ålade tystnad under arbetet, att fångarne
kommit öfver en bok, der Morse’s telegrafiska system stod upptecknadt.
Inom kort visste fångarne att begagna sig af ett helt system af knackningar
till meddelanden, som fångvaktare icke kunde förstå. Vore
det blott så lyckligt, att slika meddelanden varit egnade att förbättra
fångarne eller åtminstone till större delen vore till någon nytta genom
ett kamratskap, som förberedde fången till att åter träda ut i lifvetoch
återtaga ett hederligt yrke, skulle man kunna säga, att meddelande af
ett eller annat slag vore till någon nytta. Men erfarenheten har visat
att det är tvärt om.

Hej, den sämsta skola för återinträde i lifvet är uppfostran af
kamrater i gemensamhetsfängelse. Eu erfaren fångvårdsman har också
yttrat, att han hellre ville släppa ut brottslingen i menniskovimlet midt
på torget, tv då hade han åtminstone möjlighet att få se äfven goda
menniskor. Det kan väl gifvas undantag, men i regeln finnes icke
bland gröfre brottslingar personer, som genom sitt kamratskap uppfostra
medmenniskor till något bättre.

För öfrigt tror jag, att fruktan för cellstraffet i en stor grad beror
på missuppfattning af hvad som numera menas med afsöndring. På
det sätt, som cellstraffet till en tid användts, då man ansåg att denna
afsöndring skulle innebära dels absolut tystnad, dels förbud att mottaga
besök eller meddelanden från den yttre verlden, vet jag för visso, att
en längre tid af sådant straff kunde verka i hög grad skadligt. Men
meningen är ju att, om nu ett längre cellstraff införes, fångarnes afsöndring
skall brytas genom besök och genom meddelanden med sådana
personer utom fängelset, som kunna dertill anses lämpliga. Fångarne
skulle — såsom uttryckligen erinras i fångvårdsstyrelsens utlåtande —
uppfostras genom särskilda skolor, hvilka skulle inrättas i en del af
länsfängelserna och der fångarne skulle få inhemta så väl bokliga som
yrkeskunskaper.

Meningen är således att gifva cellstraffet, om det utsträckes, en
helt annan karakter. Förhållandet är alldeles icke, såsom reservanten
på stockholmsbänken anser, att det skall blifva »beqvämligare» för fångvården
att ordna saken på det sättet. Tvärt om, kommer fångvården att
fordra en mycket större individualisering än förr. Likasom det nu i
fråga om en reformerad uppfostran gäller att mera taga hand om hvarje
särskildt barn, så måste äfven fångvården mer än förr taga hand om
hvarje särskild fånge såsom individ. Häri ligger väl just den nya
tanke, som genom en utsträckning af cellstraffet skulle införas i fångvården.

Den omständighet, som jag nyss påpekade, eller att icke så få
fångar, stundom bokstafligen med tårar, begära att få slippa komma in
i gemensamhetsfängelset, bevisar åtminstone en sak, som jag tror att
hvarken reservanten eller någon annan skall vilja bestrida, nemligen att

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 31.

tillfälle ovilkorligen bör beredas för dem, som sjelfva sådant begära, att Om lag ang,
få slippa undan gemensamhetsfängelset och i stället få aftjena hela sitt
straff i cell. Denna omständighet bevisar deremot icke, det erkänner °straffsVerkjag
villigt, att detta straff bör utsträckas äfven till de andra fängarne. ställande i
Men lämpligheten deraf finner jag vara ådagalagd just genom det skyd- enrum.

dande och uppfostrande inflytande, som jag sökt visa att ett rätt an- (Forts.)

vändt cellsystem utöfvar.

Men, säger man, utsträckning i celltiden innebär en skärpning af
straffet. Ja, från juridisk synpunkt är det utan tvifvel i viss mån en
skärpning. Men detta, fortsätter man, är skäl nog att icke vidare utsträcka
detta system. Häremot vill jag erinra om ett yttrande af den
man, som i Belgien reformerat fängelseväsendet, nemligen Ducpetiaux.

Han är sjelf kännare, ty han satt sjelf såsom politisk fånge en tid
i gemensamhetsfängelse. »Gemensamheten», sade han, »gör fängelset
lättare för den sämsta klassen af förbrytare, men svårare för de mindre
förderfvade». Att skicka ut dessa mindre förderfvade i gemensamhetsfängelset,
blir sålunda från moralisk synpunkt sedt en skärpning af
straffet för dem. Detta må man väl lägga i vågskålen vid talet om
obilligheten att icke särskilja dessa olika klasser, de som sjelfva önska
och de som icke önska att aftjena straffet i cell; ty det möter onekligen
stora praktiska svårigheter att ordna så, att endast de, som begära
det, skulle få sitta i cell, de andra gå till gemensamhetsfängelset.

Men denna svårighet är dock icke — jag ber att få betona detta —
för mig hufvudskälet, detta är min öfvertygelse, att cellstraffet alltid är
för fångarne nyttigast.

Nu invänder man emellertid att äfven med de förutsättningar jag
angifvit — sålunda å ena sidan utan absolut tystnad och utan destränga
förhållningsorder i öfrigt, som förut användts, och å andra sidan skolor
och ett mera omvexlande yrkesarbete — sjelfva vistelsen i cellen under
en längre tid är likväl i och för sig sjelf ur sanitär synpunkt skadlig
för fången; den skulle medföra svåra fysiska och psykiska svaghetstillstånd.
Så vidt jag lyckats utröna, är det två skeden i cellfångarnes fängelsetid,
då faran är stor både för deras förstånd och deras kroppsliga
helsa. Främst gäller detta den allra första tiden i cellen — detta finner
man redan af fångvårdsstyrelsens berättelser; derom har jag ytterligare
förvissat mig genom förfrågan hos läkare, som ega att öfvervaka fångarnes
helsotillstånd. Denna tid är farlig, ty då försiggår ofta ej blott
en kroppslig, utan ock andlig kris inom fången, hos hvilken samvetets
röst dä gör sig gällande. Men denna del af celltiden har dock ingen
yrkat på att borttaga; med fullt skäl anses den vara en oumbärlig beredelse
för att, såsom reservanten uttryckt det, »uppmjuka brottslingens
sinne».

Sedan kommer en annan farlig period mycket längre fram i tiden.

Då kan det verka förslöande att längre hålla fången i cell. När denna
tidpunkt inträffar, är mycket svårt att afgöra. För att få svar härpå
måste man vända sig till den erfarenhet, som vunnits i andra länder.

Och den utvisar, så vidt jag kan bedöma saken, att denna period all -

If:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

deles icke inträder så tidigt som efter tre års förlopp — naturligtvis,
jag upprepar det, under förutsättning af en förändrad anordning af
cellstraffet.

Alltid ligger det en fara i att vara beröfvad sin frihet. Det är
alltid onaturligt och måste verka i högsta grad hämmande. Men frågan
är hvilket som är bäst för en sådan olycklig, att hafva sitt arbete i sitt
särskilda rum, der han icke utsättes för det dåliga inflytandet från
gemensamhetsfängelset, eller att tvingas in i dess pestluft;

Den af den ärade vice ordföranden i lagutskottet framstälda anmärkningen
är, så vidt jag kunnat finna, redan besvarad af herr justitieministern;
jag vill derför icke uppehålla mig vid densamma.

Ännu en sak. Det är — och detta må icke här förbises — icke endast
inom fängelsets murar, som kamraters tyranni mot medfången i gemensamhetsfängelset
utöfvas. Jag kallar det tyranni, ty jag känner upprörande
exempel på huru fångar behandlats derför, att de af ett eller annat skäl ej
velat deltaga i hvad kamraterna ansett tillständig!. Det är mycket vanligt,
att ett slags ledare uppstå inom de olika arbetslagen, och enligt de
upplysningar jag erhållit, äro dessa ledare icke de fångar, som uppföra
sig väl, utan de som hafva en från brottslingars synpunkt vacker meritlista.
Lika som det der ute i det fria lifvet anses förtjenstfullt att
vara dugtig i sitt arbete och kunnig i sitt yrke, så anses det inom
fängelsets murar att den, som begått hvad man kallar ett dugtigt brott,
är mest lämplig att såsom ledare angifva tonen. Det inflytande, som
af detta förbund utöfvas, inskränker sig icke endast till den tid, under
hvilken fången stannar inom fängelsets murar. Det sträcker sin hand
ut efter honom och griper honom, när han återgifvits åt — friheten.
Han är icke fri. Jag vet, att det icke händer endast i sällsporda undantagsfall
att personer, hvilka efter uttjenadt straff på fullaste allvar sökt
återgå till ett hederligt lif och blifva nyttiga medborgare, genom inflytande
antingen, af kamrater bland den umgängeskrets, som fängelset
skapat åt dem, bragts bort från allt hvad heder och rättfärdighet kräfver.

Denna förlängning af cellstraffet innebär således icke eu sådan
hårdhet, som man här velat låta påskina. I undantagsfall, då det
ej kan tålas, må läkaren afgöra, huru fången skall behandlas. Jag upprepar
ännu en gång att det icke är min mening, att en sådan fånge
skall fortfarande hållas afstängd från hela menskligheten, utan att det
bör beredas honom sällskap, antingen såsom redan nu sker af medfånge,
som anses dertill lämplig, eller ock på något annat sätt.

Då jag under dessa förutsättningar är lifligt öfvertygad om att
den nu föreslagna utsträckning af cellstraffet, långt ifrån att innebära
någon hårdhet, i stället är ett skydd för fången och gör det möjligt
för samhället att återvinna honom såsom en redbar och aktad medborgare,
skall jag, herr talman, anhålla att fä yrka bifall till lagutskottets
förslug.

Med herr Beckman förenade sig herrar Henricson, Rosengren,
Zotterman, Ericsson i Norrby, Larsson i Mörtlösa, Anderson i Him -

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 81.

melsby, Svensson i Rydaholm, Peterson i Boestad, Aulin, Olsson i
Ättersta, Alexander son, Falk, Kihlberg, Holmgren, Eliasson i Skuttungeby,
Boethius, Larsson från Upsala, Bladh, Romberg, Truedsson,
William son, Ekman, Forsell, Anderson i Hasselbol, Odell, Thernicenius,
Hansson i Solberga, Göransson och Waldenström.

Herr Lilienberg. Herr talman! Efter de många instämmanden,
som hördes efter den siste talarens anförande, är det kanske icke mycket
värdt att vidare orda i denna sak, men jag måste dock med några
ord bemöta, hvad de föregående talarne hafva anfört.

Herr justitieministern lade mycken vigt vid de ekonomiska förhållandena
och menade att, om förslaget blefve antaget, betydliga besparingar
skulle derigenom uppstå för statsverket. Men jag hemställer,
om det kan vara lämpligt att söka åstadkomma besparingar på dessa
brottslingars bekostnad. Det första vi böra se på är väl, om lagen såsom
sådan är lämplig eller icke, och sedan blir det ekonomiska resultatet
mera eu bisak.

Vidare yttrade han, på tal om den ändring, som skedde 1873 i
fråga om sådana personer, som blifvit dömda till straffarbete på viss
längre tid, och hvarigenom bestämdes att de skulle hållas i enrum en
sjettedel af den ådömda strafftiden, dock högst 12 månader, att anledningen
till att man icke tog längre tid än högst 12 månader skulle
vara, att det då saknades tillräckligt utrymme i fängelserna. Jag har
noga studerat de förhandlingar, som här föregingo antagandet af 1873
års förordning, men bar icke kunnat finna, att något sådant då anfördes;
utan det som anfördes som skäl för tillämpning af cellstraffet äfven för
dem, som voro dömda till straffarbete på längre tid än 2 år, var, att
man ansåge lämpligt, att fångens sinne under första tiden, han vore i
straffarbetet, skulle uppmjukas och den brottsliga viljan så vidt som
möjligt böjas till ett bättre.

Här har anförts af somliga talare, att det föreliggande förslaget
icke skulle innebära någon skärpning i bestraffningen, emedan afdrag
vore medgifvet för den tid, som fången skulle hållas i cell. Men jag
hemställer, om det dock icke måste anses som en skärpning. Om man
tänker sig en person, som är dömd till straffarbete i 4 år och 6 månader,
skall han efter nuvarande lag tillbringa 9 månader i cell och 3
år och 7 1/„ månader i gemensamhetsfängelse. Men om det framlagda förslaget
blefve lag, så skulle han i stället få undergå 3 års straffarbete i
cell och 6 månader i gemensamhetsfängelse. Detta synes mig vara en
skärpning, och det är just denna skärpning, som jag icke anser motiverad.

Det har blifvit åberopadt, att somliga fångar sjelfva be att få sitta
i cell strafftiden ut, äfven om den är längre än 2 år. Ja, det är sant.
Men man har icke åberopat, hvad som är lika sant, att det flera gånger
händt, att personer begått nya brott, för att strafftiden skulle blifva
längre än 2 år, så att de skulle komma i gemensamhetsfängelse, hvilket
de önskade. Detta är ett förhållande, som upprepats flera gånger här
Andra Kammarens Prut. 1892. N:o 31. 2

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Foits.)

>:r 31.

Om lag ang
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

• i Stockholm. För öfrigt är det icke omöjligt att lagstifta så, som man
gjort och gör på ett och annat ställe utomlands, att det får bero på
fången sjelf att begära att få sitta i cell längre tid än den, som är i
lag högst medgifven.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet nämde, att det var
en origtig uppgift af mig, då jag sade, att det var fångvårdsstyrelsen,
som kommit in och begärt, att Kongl. Maj:t skulle beakta frågan om
det vilkorliga frigifvandet, och att det i stället var generaldirektören eller
chefen för fångvårdsstyrelsen. Det må vara så. Det vill jag icke bestrida,
men i sak blir det ungefär detsamma.

Jag vill till slut endast säga, att om det är tvifvelaktigt, huru vida
det är lämpligt att utsträcka cellstraffet så långt som här är föreslaget,
och om man icke är på det klara dermed, det synes mig bäst, att lagen
får vara som den är, så att man sedan kan komma fram med ett förslag
med bättre motivering än detta. Jag vidhåller derför, herr talman,
mitt yrkande om afslag.

Herr grefve Hamilton: Det motstånd, som detta lagförslag mött

så väl inom som utom Riksdagen, är i sjelfva verket icke synnerligen
förvånande. Det gäller ju en vigtig och genomgripande förändring i
vårt straffsystem och fångvårdsväsende, om hvars ändamålsenlighet
meningarne fordom varit mycket delade äfven bland de sakkunnige.

Riksdagen uttalade sig visserligen redan år 1880 bestämdt och utan
meningsskiljaktighet för denna reform. — Jag begagnar tillfället att
konstatera, hvad redan den ärade representanten från Göteborg framhållit,
att det är ett fullständigt misstag, då man här vill låta påskina,
att efter år 1880 någon förändring genomförts i fångvårdsväsendet, som
skulle minska betydelsen af Riksdagens uttalande.

Nattcellerna, om hvilka min ärade vän, reservanten på stockholmsbänken,
talar i sin reservation, inrättades vid Nya Varfvetår 1875, vid
Malmö 1876, vid Långholmen 1878, och fullbordades vid Karlskrona år
1881. Och hvad tystnadssystemet beträffar, så har det visst icke införts
efter år 1880, det var tvärt om redan då utdömdt. — Men ehuru
Riksdagen redan år 1880 uttalat sig för denna utsträckning af cellstraffet,
hvarigenom Riksdagen faktiskt kan sägas hafva frångått sin år
1873 framstälda begäran om det progressiva straffsystemets införande,
ansåg Riksdagen likväl med hänsyn till reformens vigt, att den icke
borde genomföras annat än efter en grundlig och genomgående utredning.
Eu sådan utredning har nu verkstälts, i det alla sakkunniga
myndigheter fått yttra sig öfver Riksdagens skrifvelse. Men att denna
för frågans rätta bedömande så vigtiga utredning åtminstone delvis kommit
till Riksdagens kännedom, derför stå vi i tacksamhetsskuld endast och
allenast hos Riksdagens lagutskott. Den motivering åter, hvarmed detta
lagförslag försetts i justitiedepartementet, är så knapphändig och så litet
belysande frågans verkliga innebörd, att det icke är synnerligen förvånande,
om mången, som icke haft tillfälle att sätta sig närmare in i
ämnet, och som stödt sina åsigter på den uppfattning, som var rådande

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:r 81.

bland de rättslärde för 15 å 20 år sedan, ställer sig tveksam vis å vis
förändringen.

I statsrådsprotokollet har framhållits, att det här skulle vara fråga
om en straff skärpning, ett yttrande som sedan här genljudit i åtskilliga
talares anföranden. Ja, så vidt jag kunnat finna, är detta den enda
synpunkt, som gjort sig gällande vid frågans föredragning inför Kongl.
Magt. Men detta sätt att framställa saken är dock mycket ensidigt och
derför vilseledande. Cellstraffet är visserligen så till vida en straffskärpning
att dermed åsyftas att göra frihetsstraffet mera intensivt och
effektivt. Den brottslige får genast vid sitt första inträdande i fängelset
känna allvaret af det mot honom begagnade strafftvånget i hela dess
förkrossande kraft, i syfte att han må derigenom bringas till besinning
och ånger. Men, ehuru man vet, att cellstraffet under första tiden är
ett synnerligen strängt straff, är man öfver alft ense om, att straffarbetet
bör under den första tiden alltid ske i enrum. Det lär väl ock kunna
ifrågasättas, om det icke för tillfällighetsförbrytaren oftast ter sig som
en välsignelse, då han nedtyngd af skammen öfver brottets upptäckande
och den offentliga rättegången får dölja sin vanära i cellen i stället för
att genast kastas in bland den råa hopen i gemensamhetsfängelset.

Härmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Någon meningsskiljaktighet
i denna punkt föreligger ju icke.

Deremot är det alldeles otvifvelaktigt vilseledande att blott och
bart tala om straffskärpning, då det endast gäller utsträckning af cellstraffet.
Det är konstateradt redan genom de enquéter, som år 1831
af Beaumont och Tocqueville verkstäldes i Filadelfias straffängelser — hvad
som ock har framhållits af flere talare —- att det är blott under det
första året, som cellstraffet kännes så särskildt tungt. Det är då, som
fången skarpast känner kontrasten mellan sitt föregående lif och det
tillstånd, i hvilket han befinner sig, det är då så väl kroppen som själen
måste undergå en våldsam förändring. Sedan vänjer sig fången
under lämpliga sysselsättningar vid straffet och bär det så lätt, som man
öfver hufvud kan bära ett frihetsstraff.

Utsträckning af cellstraffet har visserligen äfven till mål att göra
straffet effektivare. Men det är den andra sidan af statens straffande
verksamhet, som här kommer i betraktande, sträfvandet att hjelpa den
botfärdige brottslingen i det förbättringsarbete, till hvilket hans egen
ånger skall lägga första grunden, och framför allt har man dervid i sigte
att främja en bland den moderna fångvårdens vigtigaste och svåraste
uppgifter, eller att skydda den botfärdige fången från gemensamhetsfängelsets
smittande inverkan och skadliga följder. Tära gemensamhetsfängelser
äro nu visserligen icke hvad de fordom varit. De ha förbättrats
i hög grad. Men det ser ut, som om man här stode inför en olöslig uppgift.
Man kan nemligen icke jäfva, hvad en framstående utländsk författare
på detta område yttrat, att trots alla förbättringar gemensamhetsfängelserna
fortfarande äro anstalter, der den brottslige straffas för sitt brott
genom att på statens bekostnad utbildas till ytterligare brottslighet.

En ärad kamrat på stockholmsbänken har redan erinrat om det

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Jf:o 31.

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelsesraffs
verkställande
i
enrum.
(Foits.)

Onsdagen den 27 April, f. in.

förfärliga förtryck, som råder i dessa skolor för laster ock elände. Han
bär äfven framhållit, att deras olycksbringande följder sträcka sig utom
fängelserna. Jag skall be att få särskilt betona den sidan af saken,
derför att det är just den svårigheten af gemensamhetsfängelsema, som
är nästan omöjlig att afhjelpa.

Detta framgår af alla enquéter rörande recidivister. Då man frågat,
hvarför de återfallit i brott, har svaret allt för ofta blifvit, att det
varit en f. d. fängelsekamrats lockelser eller hot, som förmått dem dertill.
Man kan knappast fatta allt det förskräckliga som detta innebär,
om man icke känner till några särskilda fall. Jag känner till åtskilliga
sådana fall i vårt land, och jag skall be att få omnämna ett par, som
äro ganska upplysande.

En ung man vid ett af våra värfvade regementen, af otadlig vandel,
men af ett uppbrusande sinnelag, tilldelade en kamrat ett knifstyng,
som blef ögonblickligen dödande. Sedan han efter många år
fått nåd från det honom ådömda fängelsestraffet, dolde han sig i en
småstad, der han först blef arbetare i ett yrke, sedan mästare och en
aktad borgare i staden, gifte sig och fick familj. Då inträffade det en
qväll, att en främmande karl bad att få tala med honom. Han gick
ut och igenkände till sin förskräckelse en af sina gamla kamrater från
Långholmen. Denne lyckönskade honom till hans ställning och sade
till honom: »Du får nu hjelpa eu gammal kamrat. Jag har här i staden
kommit öfver ett dyrbart guldur. Jag törs icke innehafva det,
utan du får köpa det af mig.» Då han nu vägrade, fortsatte mannen:
»Jaså, du vägrar att hjelpa en kamrat; men då skall också hela staden
i morgon få veta, hvem den aktade borgaren är.» Den olycklige, som
visste, hvad det gälde att blifva känd såsom en f. d. straffånge, tog
klockan. Mannen fortsatte derpå: »Jag ämnar nu i qväll begå inbrott
här i staden. Jag vill icke begära, att du skall hjelpa mig, men du
måste följa med och hålla vakt.» Den olycklige stretade mot; men
svag, som han var, och rädd att förlora den ställning, som han genom
så många års arbete förskaffat sig, gick han med. Under det han nu
stod på vakt full af förtviflan, nalkades 2 poliskonstaplar. Gripen af
en panisk förskräckelse började han besinningslöst springa och kastade
dervid det stulna uret från sig. Härigenom väckte han polisens uppmärksamhet
och blef gripen. Så blef den mannen åter en straffånge.

Det andra fallet är kanske ännu mera belysande. En man begick
vid unga år af lättsinne ett brott, som förde honom till ett af våra
gemensamhetsfängelser. Han kom ut, men föll snart åter i brott, dertill
förledd af f. d. kamrater, och detta upprepades sedan under hela
hans lif, tills han grånat i fängelset. Då fick han nåd, och välvilliga
menniskor togo honom om hand. En yrkesidkare i en stad i södra
Sverige gaf honom plats, der ingen visste hvem han var. Han ändrade
sitt namn och uppförde sig så oklanderligt, att han fick förtroendet att
hafva kassan om hand och utbetala aflöningarna till arbetarne.

Då hände det en lördag, då han var sysselsatt med dessa utbetalningar,
att en ny arbetare, i det samma han tog emot aflöningen,

Onsdagen den 27 April. f. m. 21 X:o 31.

lutade sig fram mot honom och hviskade: »God dag» och så nämnde det O»» lag ang.
namn, som kassören burit, då han var i fängelset. Denne såg upp
och igenkände åter en af sina kamrater från fängelset. Han fortsatte gtmffs verkförrättningen
till slut, räknade upp kassan, lade in den i pulpeten, tog ställande i
nyckeln och lade den i ett bref till principalen, i hvilket han skref: enrum.

»Min ställning är ohållbar. Eu af mina kamrater har igenkänt mig. (Forts.)

Jag går.» Så begaf han sig till närmaste stad, gick in i första hus,
han kom till, gick in i tamburen, tog en öfverrock, gick med den till
polisen och anmälde sig för stöld, samt tillkännagaf, att han var en
benådad lifstidsfånge. Han flydde till fängelset undan det samhälle,
der han tyckte sig icke kunna undgå detta olyckliga öde, som underhela
hans lif förföljt honom. Välvilliga menniskor hjelpte honom äfven
nu. Domstolen förklarade, att han varit vid en sådan sinnesförfattning,
att han icke kunnat bedöma effekten af sin gerning. Han fick
åter en plats, men det dröjde icke mer än ett år, förrän alldeles samma
historia åter upprepades. Han sitter i detta ögonblick på Långholmen.

Mine herrar! Här man talar om att man icke vill förlänga cellstraffet,
bör man komma i håg hvad det gäller. Det gäller ett val mellan
ensamhetsfängelse och gemensamhetsfängelse. Det är derför alldeles
origtigt att vid frågan om utsträckning af cellstraffet endast betona,
att det skulle vara fråga om eu straffskärpning. Det är tvärt om
en fördel, ett skydd, som man bereder den botfärdige brottslingen, ett
skydd, som man så mycket hellre kan bereda honom, som hans fördel
der öfverensstämmer med samhällets. Derför skola herrarne också
finna, att de nyaste lagarne i ämnet icke medgifva något afdrag i
strafftiden, derför att man aftjenar en del af straffet uti cell. I stället
hafva dessa lagar, t. ex. Hollands och Tysklands, infört den bestämmelsen,
att en fånge, sedan han den reglementerade tiden suttit i cell, fortfarande
får sitta i cell, om hem så önskar.

Min ärade vän, reservanten på stockholmsbänken, citerade detta
såsom ett bevis derpå, att man i utlandet kommit till insigt om, att
cellstraffet icke passade för alla lynnen och att någon för alla bestämd
tid icke borde fixeras i lagen. Men, mine herrar, i hvilka lagar är
det som denna bestämmelse införts? Jo, i Tysklands med cellstraff på
3 år, i Hollands med cellstraff i 5 år. Först efter denna tid är det
således, som man får välja.

Det nu föreliggande förslaget har till syfte att från gemensamhetsfängelsernas
olycksbringande inflytande undandraga hela det stora procenttal
af fångar, hvilka icke äro dömda till högre straffarbete än 4 år.

Det vore en vigtig, genomgripande, tidsenlig reform, om så kunde ske.

Man har nu sagt, att det icke skulle vara möjligt att. hålla en
menniska så länge i ensamhetsfängelse, utan att detta skulle inverka
menligt både på hennes helsa, sinnestillstånd och viljekraft. Till stöd
härför har man åberopat ett arbete af professor Hagströmer år 1875, i
hvilket han skulle hafva uttalat en sådan åsigt. Men jag ber att få
erinra derom, att professor Hagströmer inleder här åsyftade yttrande
med att framhålla, att påståendet, att ett långvarigt cellstraff skulle

NrO 31. 22 Onsdagen den 27 April, f. in.

Om lag ang. medföra sinnesförvirring eller vara menligt för den kroppsliga helsan,
och°fängelse-visat si& anständigt ogrundadt. Men deremot, fortsätter han, tror man
straffs verk- siS liafva kommit till insigt derom, att ett längre cellstraff verkar förstätlande
i lamande på viljekraften, så att man icke genast kan skicka ut dem
enrum. som undergått det i samhället. Men oafsedd att professor Hagströmer’
(Forts.) så vidt jag vet, icke yttrade detta på grund af egen praktisk erfarenhet,
utan hemtat stöden för sin åsigt endast ur den samtida litteraturen,
såsom akademiske lärare pläga, så befann man sig just då i den
brytningstid, då motståndet mot det progressiva systemet började uppkomma.
Det är just under den efterföljande tiden man kommit till
insigt om att man med tidsenliga fängelser och tidsenlig fångvård verkligen
kan utan skada hålla fångarne betydligt längre i enrum än man
förut trott. Och jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet derpå,
att trots den häftiga strid, som rasat rörande cellsystemet, samtliga de
länder, som en gång adopterat detsamma, hafva behållit det. I Pennsylvanien
tinnes det, trots alla anfall, qvar efter 100 år. Derifrån kom
det till Baden och har sedan spädt sig vida. Det användes nu i
Norge, i Holland, i Tyskland, i Italien, i Belgien. I Holland, hvilket
land kanske för närvarande står främst på fångvårdens område, började
mau med kortare cellstraff än det vi nu hafva, men har sedermera
successivt ökat det till fem år. I Belgien, som äfven på detta område
intager ett mycket framstående rum, har man efter noggranna och mångåriga
undersökningar slutat med att gå ända till 10 år. De kompetentaste
auktoriteter derstädes hafva också samstämmande intygat, att
med iakttagande af de försigtighetsmått, som iakttagas i moderna fängelser,
en normal menniska utgår äfven ur 10 års ensamhetsfängelse
lika normal som hon var, när hon kom in. Naturligtvis är detta beroende
på den omsorgsfulla behandling, som en cellfånge numera underkastas,
en behandling, hvilken ingalunda, såsom en talare på stockholmsbänken
påstod, befordrar någon »beqvämlighet» för fångbevakningen.

Yårt land, mine herrar, har länge intagit ett erkändt framstående
rum på fångvårdens område, och det har kommit oss de amplaste vitsord
till del. Men det återstår icke dess mindre för oss mycket att göra.
Under de senaste åren ha i utlandet flerstädes genomförts förändringar
och framkommit tänkvärda förslag, som hos oss ännu icke tagits i allvarligt
öfvervägande. Det är ett helt nytt straffsystem, som håller på
att växa upp på grund af mångårig erfarenhet och noggrannare undersökningar
än hittills. Bland annat må här erinras om det vilkorliga
frigifvandet, varningsdomen, det vilkorliga domfällandet m. m. Men
för alla dessa reformer förutsättes ett såsom nödvändigt, hvilket de utländske
reformatorerna också alltid sätta som n:o 1 på sina program,
och det är vidtagande af åtgärder, hvarigenom botfärdiga brottslingar
skyddas för gemensamhetsfängelsernas smitta. Man söker ernå detta
genom klassifikation af de brottslige, men erfarenheten har för länge
sedan ådagalagt, att i följd af menniskonaturens skiljaktigheter och i
följd af svårigheten att konstatera den brottsliges verkliga sinnes -

N:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

beskaffenhet det icke gifves mer än ett fullt verksamt sätt att klassificera, Om lag ang
och detta är efter individer. Med andra ord: man har härigenom förts /ändelse
till en oeftergiflig fordran på cellstraffets utsträckande. straffs verk Jag

ber att få yrka bifall till lagutskottets förslag. ställande i

° enrum.

(Forts.)

Herrar Collander och Peterson i Hasselstad förklarade sig instämma
häruti.

Herr Palm: Efter det utmärkta anförande, som vi nyss° hört från
stockholmsbänken, vore det endast litet att tillägga, men da jag icke
vill tiga i denna fråga, skall jag bedja att få säga några ord.

Reservanten på stockholmsbänken har såsom bevis på cellstraffets
skärpa anfört, att det användes såsom disciplinstraff i fängelserna. Jag
vill då erinra reservanten derom, att när cellstraff ålägges för brott
mot ordningen inom fängelserna, så beröfvas fången all rätt att mottaga
besök och beröfvas äfven rätten att arbeta, och det är dessa
tvenne saker, som utgöra det egentliga straffet.

Reservanten säger vidare: »Man kan till fullo erkänna cellstraffets

välgörande verkningar i början af fängelsetiden till uppmjukande af
brottslingens sinne och till framkallande af hans ånger. Men att onödigtvis
förlänga detsamma utöfver den härför erforderliga tiden, i afseende
på hvilken vår nuvarande lagstiftning torde funnit det rätta, synes
snarare motverka än befrämja detta syftemål samt dessutom i manga fall
innebära en obehöflig grymhet».

Jag vill deremot påpeka, att vår nuvarande lagstiftning fastställer
tiden för straffets verkställande i enrum olika allt efter hela strafftidens
längd, och att sålunda, om reservantens åsigt vore rigtig, man skulle
ha ansett, att för den ene en tid af 6 månader skulle vara tillräcklig
att uppmjuka sinnet och uppväcka ånger, under det deremot för en
annan det skulle behöfvas 12 månader dertill, allt i förhållande till
den ådömda strafftiden, men detta är naturligtvis alldeles ohållbart.

Dessutom, om nu äfven den i cell tillbragta tiden är tillräcklig att hos
en fånge uppmjuka sinnet och uppväcka ånger, skall man då, just när
detta skett, beröfva honom den dagliga ledningen af lärare och själasörjare
och kasta ut honom i gemensamhetsfängelset med alla dess
faror? Det är ju stridande mot allt, hvad sund pedagogik heter.

Reservanten säger slutligen: »Men väl kan man förstå, att cell fängelset,

om hvars förlängande nu senast framställning ingått från
fångvårdsstyrelsen, för fångvården kan innebära samma beqvämlighet
som prygelstraffet, hvilket från samma hall sa ifrigt försvarats».

Nej, herr reservant! Det är icke af beqvämlighetsskäl, som fångvårdsstyrelsen
önskat att en fånge skall kunna få tillbringa 3 ar i cell.

Skälet är ett annat. När man sett en fånge genom den pedagogiska
behandling, han undor celltiden åtnjuter af förvaltningen för fängelset,
börja komma på bättre väg, så är det hårdt att sedan, sa snart han
kommit ut med de andra i gemensamhetsfängelset, se alla dessa

N:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

SÄZ'' be“°“n; totait bortkastade. Detta är skälet, hvarför vi önska, att
och fängelse- cel]straffel skall utsträckas.

straffs verk- är häråt att gång på gång se fångar, som, så länge cellstraffet

stallande i varade, gifvit de bästa förhoppningar och synts vilja slå in på en bättre
rmum. väg, sedan do kommit bland gemensamhetsfångarne inom några få måiiut.
j nader blifva kanske fräckare än de voro innan de kommo in i fängelset.

Innan jag slutar, skall jag be att här få inför kammarens ledamöter
återgifva hvad en fånge yttrade till mig i går:

»Jag har förut» berättade han »en gång varit i fängelse. Under
den tid, jag da satt i cell, beslöt jag att söka blifva en annan menniska,
öfvergifva mitt brottsliga lif och börja ett nytt. Men så tog celltiden
slut och jag kom ut bland gemensamhetsfångarne. Jag erfor då,
att hvar och en, som försöker att lefva hederligt och rättfärdigt der, af
de andre fångarne blir ansedd såsom misstänkt för att vara en spion
åt fångvaktarne. Yi våga derför icke öppna munnen om det goda vi

hafva i hjerta!, ty då riskerar man att blifva misshandlad af kam raterna.

Följden blef, att jag öfvergaf alla goda föresatser, och när
jag kom ut ur fängelset, så var jag inom mig fullt besluten att fortsätta
pa brottets bana och endast hafva det till lefnadsmål att vara eu

förbrytare. Jag hade i fängelset gjort bekantskap med en annan fånge
och vi hade uppgjort planer, huru vi tillsammans skulle begå brott.
Yi reste först direkt till Norge, der vi stulo 5 hästar, med hvilka vi
sedan foro till Sverige, der vi sålde dem. Så fortsatte vi med att
stjäla hästar i Sverige och sälja dem i Norge. Nu sitter jag åter här
på 3 år 6 månader, och här i cellen har jag åter beslutit att söka
blifva en hederlig menniska. Men får jag icke Kongl. Maj:ts nåd att
få uttjena hela mitt straff i cellen, så är jag viss på, att jag kommer
att lemna fängelset lika usel och lika brottslig, som jag var då jag
kom hit».

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr M oster: Här har redan anförts så kraftiga och uttömmande
skäl för bifall till ifrågavarande lagförslag, att jag endast vill tillägga
ett par skäl, som icke hittills blifvit andragna. Jag tillåter mig likvisst
först göra en liten bemärkning.

Om omändringen af cellstraffet varit utsträckt så, att fyra års straffarbete
fått aftjenas med tre års cellstraff, skulle, enligt de statistiska
beräkningar vi hafva under de 10 sista åren, deraf följt, att i medeltal
årligen 139 män och 31 qvinnor fått undergå cellstraff och sluppit
gemensamhetsfängelse. 170 menniskor skulle sålunda då årligen blifvit
räddade från gemensamhetsfängelsernas förderf och antagligen gått ut
såsom bättre menniskor än som antagligen nu skett. Blott den omständigheten
tyckes mig tala tillräckligt till förmån för cellstraffets utsträckning.

Den förste talaren har sagt, att fångvårdsstyrelsen tillstyrkt förslaget
under vilkor att en revision af strafflagen företoges i syfte att
fa straffen nedsatta och att sadant icke skett genom 1890 års strafflag.

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 81.

Jag kan icke rigtigt gå in på detta. Såvidt jag förstått fångvårdsstyrelsens
utlåtande bär styrelsen icke uppstält något sådant vilkor och
dessutom har, enligt min uppfattning, i sist nämnda strafflag vidtagits en
icke obetydlig revision i syfte att mildra straffen. Den har egentligen
icke nedsatt maximistraffet annat än i några enskilda fall; men den
har i många fall eller arter af brott, enkannerligen tjufnadsbrott och
öfriga brott mot eganderätten, nedsatt straffminimum, hvilket i sjelfva verket
innebär en revision i syfte att åstadkomma mildring i straffen. Ty det
är alldeles gifvet att, då domaren har att välja mellan ett lågt straffminimum
och ett högt straffmaximum, så kommer han i vanliga fall
att sätta straffet lägre, än om straffminimum vore högre. Min öfvertygelse
är också att, derest detta förslag går igenom, straffmåtten i verkligheten
komma att betydligt reduceras. Det är redan nu bland domare
vanligt, och jag får Öppet erkänna att äfven jag brukar så förfära, att,
när man bar att för brott ådöma straff, som kan sättas under eller
öfver två år, domaren söker att så vidt möjligt är bestämma straffet
till två år på det straffången må få aftjena sitt straff i cell. På detta
sätt kommer det att, i fall förslaget antages, gå med de flesta brott, som
nu kunna försonas med straffarbete under eller öfver fyra år. Det är min
öfvertygelse att domaren kommer att i allmänhet sätta straffet högst
till fyra år på det att hela straffet måtte få aftjenas i cell. Det är
denna verkan, som torde böra något beaktas och som fullt motsvarar
den så kallade skärpningen af cellstraffet. Denna skärpning är, på sätt
detta straff nu tillämpas, icke så farlig, som det vill synas. Jag har
nyligen besökt Långholmen och der fått reda på, dels att det är för
cellfångarne tillåtet att i cellen sysselsätta sig med lektyr ur fängelsets
bibliotek, som innehåller icke allenast andliga böcker, utan äfven böcker
af instruktivt innehåll, dels oek att fångar under 35 år hvarje dag
mellan kl. 9 och 11 f. m. åtnjuta gemensam skolundervisning. Har
man dagligen 2 timmars skolundervisning och rättighet att sysselsätta
sig med nyttig lektyr då arbete ej bedrifves och har man dertill lof
att dagligen vistas ute samt att mottaga besök icke blott af fängelsets
personal, dess läkare och prester, utan äfven af anförvandter och bekanta,
så är fängelset i cell jemförelsevis icke så farligt, som man i allmänhet
anser det vara.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Erickson i Bjersby.

Herr Mankell. Jag skall blott tillåta mig några korta anmärkningar.

Hvad då först beträffar de båda ärade talare bakom mig på stockholmsbänken,
hviika behagat försöka att vederlägga mina åsigter i förevarande
ämne, befarar jag högeligen, att de, genom att bevisa för mycket,
i sjelfva verket icke bevisat något. D8 hafva för det mesta rört
sig med anförandet af enstaka exempel. Men med ett sådant tillvägagående
torde man kunna bevisa hvad som helst. Man kan dervid

Om lag ang.
straffarbetes
och fängelser
straffs verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Nso 31.

Om lag ang
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

• framdraga enbart det, som är gynsamt för den sak, man förfäktar, men
deremot icke låtsa om, hvad som talar för en motsatt uppfattning.

I öfrigt tyckas de hafva sett cellstraffet — sådant de tänkt sig, att
detsamma en gång i framtiden skulle kunna blifva, när man hunnit
vidtaga alla derför erforderliga åtgärder — i en allt för idealisk dager, och
de hafva utgått från förutsättningar, hvilka för närvarande alldeles icke
finnas till och hvilka icke heller kunna i våra fängelser under den närmaste
framtiden förverkligas. Men framför allt synes det mig, att om
de hafva rätt i, att gemensamhetsfängelserna äro så dåliga, som de velat
gorå troligt, den naturliga konseqvensen deraf måste blifva, att man
icke vidare bör hafva dylika fängelser, att deras tillvaro innebär ett
stort fel i hela vår strafflagstiftning, och aft man derför bör öfvergå
till cellfängelsesystemet enbart. Om detta är deras mening, må de då
säga det rent ut, på det vi må slå in på en annan väg, än den nu
beträdda.

Jag skulle visserligen kunna bemöta de anmärkningar, som i öfrigt
blifvit rigtade mot mig. Men som jag ej vidare vill upptaga kammarens
tid, skall jag blott göra den erinran att, då frågan tydligen ännu
är mycket omtvistad, det väl, såsom lagutskottets vice ordförande antydt,
vore lämpligast, att kammaren nu icke fattade definitivt beslut,
utan väntade, till dess den blefve bättre utredd. Ur denna synpunkt
tager jag mig ock friheten att fortfarande yrka afslag å den kong],
propositionen.

Herr Jansson i Krakerud: Man måste erkänna, att denna fråga,
liksom de allra flesta frågor, kan bedömas ur två synpunkter. Jag antager
för min del att, om man än diskuterar denna fråga huru mycket
som helst, det dock blir mycket svårt att framdraga några faktiska skäl
för vare sig den ena eller andra åsigten, och jag tror att äfven de rättslärde
skola komma att ända in i eu mycket långt aflägsen framtid hysa
olika åsigter i denna fråga, — allt detta beroende, enligt min uppfattning,
af det helt enkla skälet att fängarne äro till sin beskaffenhet och
natur så väsentligt olika. Många af fångarne hafva, såsom vi nyss
hört uppgifvas, uttalat sin önskan att få aftjena sitt straff i cell, på det
att gemensamhetsfängelset icke skulle kunna komma att inverka demoraliserande
på deras beslut att, då de en gång sluppe ut ur fängelset,
egna sig åt ett hederligt och ärligt arbete. Detta torde i dylika fall
vara ett verkligt talande skäl och det skulle utan tvifvel vara eu välgerning
för många, som det önska, att få aftjena sitt straff i enrum.
Men å andra sidan tror jag också, att många fångar skulle taga skada
genom att tvingas att vistas i enrum, och denna del af frågan är, såvidt
jag kan förstå, ännu icke tillräckligt utredd.

Jag vill nu särskildt fästa mig vid de exempel, som anfördes af
två talare på stockholmsbänken. Särskildt anförde grefve Hamilton en
berättelse, som var ganska oangenäm, om en f. d. straffånge, som försökt
att bli en hederlig man, men som, så snart han vid ett enda tillfälle
träffat på en af sina gamla kamrater från fängelsetiden, föll till -

Onsdagen den 27 April, f. ni.

N:o 31.

baka i sina gamla synder. Jag hemställer dock till de herrar, som
yrka bifall till denna lag, huruvida det kan vara möjligt att dymedelst
skydda sådana stackare, som den nyss omnämnde, från dylika ansatser
utifrån. Här står i förslagets andra §: »Är någon dömd till straffarbete
på viss tid utöfver fyra år, skall han, der så ske kan, vid bestraffningens
början hållas i enrum under tre år». Således måste den
dömde ovilkorligen utöfver dessa tre år hafva qvar någon tid, under
hvilken han nödgas vistas i gemensamhetsfängelse och i följd deraf
sättas alla dessa goda föresatser, som han fattat under strafftiden i enrum,
i fara att med ens tillintetgöras. Hvilken nytta har han då af att
i tre år hafva suttit i enrum, när det är att befara att endast den omständigheten
att han, om också blott för ett ögonblick, sammanträffar
med en gammal kamrat, förmår honom att öfvergifva alla sina goda
föresatser att för framtiden föra en hederlig vandel? Vid sådant förhållande
synes det mig, att, i fall man med bestraffningen vill komma
något verksamt åstad, man antingen borde bestämma, att straffången
ovilkorligen skulle aftjena sitt straff i enrum under hela den tid han
vistades inom fängelsets murar, för att derigenom hålla honom aflägsnad
från sina kamrater, eller också gifva en fånge, som artar sig till att
blifva en hederlig man, valfrihet att vistas i enrum eller gemensamhetsfängelse,
så länge han måste vistas inom fängelset. Men någonting sådant
föreligger icke här, utan om det är någon, som vill skilja sig från
andra kamrater, så blir han ändå nödgad, då han varit i cell en viss
tid, att återgå till gemensamhetsfängelset, och då kan genom den nu
föreslagna utsträckningen af enrumsstraffets tillämpning icke mycket
sägas vara vunnet.

Herr Beckman talade om att man skulle fostra fångarne i fängelset.
Ja, hvad skall det blifva med deras fostran, då de, sedan denna
en tid fortgått, likaväl skola tillbaka i gemensamhetsfängelset? Då blir
ju hela denna fostran, efter mitt förmenande, förstörd.

Jag tror dessutom, att det är ganska tvifvelaktigt, huruvida det
lyckas att fostra en person, som är tvungen att ingå i enrum och som
man alltså söker påtvinga en sådan fostran. Jag tror för min del, att
man skulle lyckas mycket bättre, om dessa personer hade valfrihet att
inträda i dessa enrum och rättighet att, om de så önskade, sitta qvar
der så länge de vore i fängelset. Då tror jag, att de skulle vara villiga
att mottaga och bibehålla några bättre principer eller några bättre
åsigter med hjelp af denna fostran. Men blir det, som nyss sades, så,
att de ändock under någon tid skola ut till de andra, tjeuar denna
fostran till bra litet.

Dör min del får jag likväl erkänna att många skäl tala för bifall,
men jag tror ock, att många skäl tala för afslag. Jag skulle dock icke
vilja vara med om att helt och hållet afslå betänkandet, ty jag tror,
att något borde göras i detta fall. Jag skulle för den skull önska en
återremiss af betänkandet. Jag vet mycket väl, att detta för i år innebär
det samma som ett afslag, men jag tror att man med anledning
deraf skulle kunna få om ett eller annat år utarbetadt ett bättre för -

Orn lag ang.
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

N:o 31.

Om lag ang
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

•slag, hvilket medgaf valfrihet, på det att de, som vilja blifva befriade
från detta gemensamhetsfängelse, måtte få denna sin önskan uppfyld.

Jag skall således, herr talman, be att få yrka återremiss.

Herr Lilienberg. Den siste talaren yrkade återremiss. Men det
lär väl icke tjena mycket till, eftersom Första Kammaren redan bifallit
lagutskottets betänkande. Det skulle endast föranleda dertill, att utskottet
komme in till Andra Kammaren med begäran, att Kammaren
måtte i ärendet fatta beslut.

Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande, som fäldes af
talaren på kallandsbänken. Han beskylde mig nästan för origtigt citat
i afseende å fångvårdsstyrelsens utlåtande. Jag skall be att få läsa
npp hvad fångvårdsstyrelsen säger i det af mig åberopade utlåtandet.

»Men då vid straffmåttens bestämmande i nu gällande strafflag hänsyn
tagits dertill om straffen komme att aftjenas i enrum eller icke,
lärer dock vara oundgängligt, att straffmåtten, åtminstone de, som äro
satta öfver 2 år, i någon mån reduceras; och då strafflagen, efter hvad
styrelsen tror sig veta, för närvarande i andra stycken utgör föremål
för revision, hemställer styrelsen, huru vida ej Eders Kongl. Maj:t må
finna hvad styrelsen i förevarande afseende tillåtit sig underdånigst
föreslå, vara förtjent af nådig uppmärksamhet och böra föranleda en
revision och reduktion af straffmåtten i sammanhang med en pågående
straftlagsrevision».

»Under förutsättning häraf», fortsätter derpå fångvårdsstyrelsen,
kan den föreslå utsträckning i celltiden, såsom nu äfven har skett.

Samme talare yttrade något om hvad effekten skulle blifva i afseende
på domstolarne, om förslaget blefve antaget. Han förmenade, att
domstolarne skulle i allmänhet, om det vore möjligt, taga 4 års straffarbete
och stanna vid detta, för att de dömde skulle få afsitta hela
strafftiden i cell. Jag beklagar, att ett sådant yttrande blifvit fäldt.
Jag tror, att domstolarne i vårt land väl alltid vid bestämmande af
straffet fästa sig vid de omständigheter, som föreligga vid brotten, och
icke taga hänsyn till sådana utanför liggande frågor.

Herr grefve Hamilton: Jag begärde ordet med anledning af

den replik, som rigtades mot mig af representanten för Elfdals och
Nyeds domsaga. Han yttrade, med anledning af de två fall, jag i mitt
första anförande refererade, att det ej vore mycket bevändt med den
fostran, som fångarne hos oss erhålla, när de i alla fall, blott de sammanträffa
med en kamrat, genast återfalla. Jag kan aldrig tro, att
kammarens öfriga ledamöter fingo ett sådant intryck af mitt yttrande.
Hvad jag mycket starkt betonade, eller åtminstone försökte att betona,
var just det förskräckliga deri, att det i vårt samhälle är någonting så
förfärligt att blifva betecknad såsom f. d. fästningsfånge, att personer,
som önska föra ett hederligt lif och äfven börjat göra det, endast för
att undvika upptäckten af att de varit fästningsfångar, låta förleda sig
till brott.

Onsdagen den 27 April, f. m.

>'':o 31.

Vidare skall jag be att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet
derpå, att han misstog sig, då han yttrade, att det icke vore mycket
bevändt med detta förslag, då fångarne i alla fall sedermera komma
till gemensamhetsfängelset. Här är ju fråga om att alla, som icke äro
dömda till högre straff än 4 års straffarbete, skola undslippa gemensamhetsfängelset
och få aftjena hela strafftiden i cell, och dessa fångar
utgöra icke mindre än nära 50 % af hela antalet. Jag ber att särskilt
få fästa uppmärksamheten på detta förhållande.

Hvad åter beträffar det förhållande, att de fångar, som dömas till
mer än 4 års straffarbete, måste tillbringa någon del af strafftiden i
gemensamhetsfängelset, så är detta en sak, som för närvarande ej kan
hjelpas. En ärad talare på stockholmsbänken yttrade, att, om enrumsfängelset
är så förträffligt, som det föreliggande förslagets anhängare
påstå, borde dessa yrka på, att hela strafftiden måtte tillbringas i enrum.
Ja, om ett sådant yrkande skulle jag gerna vara med, derest
utrymmet i våra fängelser medgåfve det, men så är tyvärr ej förhållandet.
Jag är alldeles öfvertygad, att den fostran, som bibringas
fångarne i enrum, skall vara ofantligt mycket bättre än den de kunna
få äfven i det bästa gemensamhetsfängelse. Det är, såsom jag nyss
framhöll, alldeles icke rigtigt, när man talar om att de förslappas i
enrumsfängelse, och jag ber ytterligare att till stöd för detta påstående
få anföra ett yttrande, som 1879 fäldes af den kände franske författaren
D’Hausson ville. Gent emot påståendet, att individualiteten förslappas
i ensamhetsfängelset förklarade han: Nej, det är gemensam hetsfängelset,

som utplånar individualiteten. Ensamhetsfängelset bevarar
individualiteten, men gemensamhetsfängelset fostrar en gemensam förbrytartyp.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Beckman instämde i detta yttrande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på godkännande af den föredragna paragrafen, dels på afslag derå
och dels på återremiss; och fann herr talmannen den förstnämda propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Som votering likväl
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag,
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i förevarande, af lagutskottet
i dess utlåtande n:o 41 tillstyrkta lagförslag, röstar

J a:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämda § af kammaren afslagen.

Om lag ang.
straffarbetes
ock fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.
(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Omröstningen utföll med 183 ja och 34 nej; varande sålunda den
ifrågavarande paragrafen af kammaren godkänd.

Återstående §§ 2—9.

Godkändes jemväl.

Det i slutet af lagförslaget förekommande öfvergångsstadgande
godkändes med den af utskottet föreslagna ändring, eller att orden
»den 1 oktober 1892» utbyttes mot orden »den 1 januari 1893».

Ingressen till lagförslaget äfvensom rubriken godkändes. Slutligen
förklarades utskottets hemställan vara genom kammarens redan i ämnet
fattade beslut besvarad.

§ 4.

Om ändring
i 11 § af
gällande lag
ang. eganderätt
till
skrift.
(Forts.)

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 42 i anledning af
väckt motion om ändring i 11 § af lagen angående eganderätt till
skrift den 10 augusti 1877.

I detta utlåtande kemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr N. Rosengren afgifna motion, n:o 148, icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Rosengren erhöll ordet och yttrade: Jag ämnar nu icke i strid
mot lagutskottets hemställan yrka bifall till min motion. Jag skall icke heller
påyrka en återremiss, hvilket dock i afseende på ärendets föreliggande form
torde varit ändamålsenligast. Mångfalden af omfattande och nyttiga
ärenden, som vid den nu långt framskridna tiden ytterligare föreligga
Riksdagen till behandling och afgörande, manar mig att uppgifva hvarje
tanke på att genom en sådan åtgärd vinna den önskade förändringen
i de af mig påvisade missförhållandena. Men då jag icke kan instämma
i utskottets hemställan och icke heller gilla dess dervid afgifna motiv,
anhåller jag att få till kammarens protokoll antecknade skälen för detta
mitt ogillande.

Gällande lag angående eganderätt till skrift medgifver, att delar af
tryckt skrift eller, der den är af ringa omfång, hela skriften intages i
en sådan, ur flera arbeten hemtad samling, såvidt samlingen göres för
att tjena till bruk vid gudstjenst eller vid den elementära undervisningen
i läsning, musik eller teckning, eller till historisk framställning.
Man finner lätteligen häraf, att hvem, som så behagar, kan mycket väl
verkställa en dylik samling för hvilket ändamål som helst, om han
blott på samlingens titelblad föregifver ett visst tillåtet ändamål. Det
nu berörda lagrummet fordrar nemligen icke något vitsord att samlingen
befunnits lämplig för det uppgifna ändamålet. Utskottet har i afseende
härpå också medgifvit, »att gällande bestämmelser i detta ämne
kunna af en tilltagsen samlare missbrukas, i det att afsigten att tjena
det allmänna lika lätt kan tänkas blott föreburen, som verklig.» Något
borde således, synes mig, göras till förekommande af missbruken.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Nso 31,

Beträffande, åter sådana alster, som lämpa sig för elementär under- Om ändring
visning, skall jag be att få framhålla ett tyvärr långt ifrån enastående § af
fall för att visa, att denna författarens rätt icke blott kan trädas för ang^egandenära
på grund af ifrågavarande lag, utan också att så verkligen skett, rätt till
En för mig personligen bekant musikförfattare hade under flera års skrift.
lediga stunder arbetat på utgifvande af en för små- och folkskolan (Forts.)
lämplig sångbok. De melodier, han för detta ändamål sjelf komponerat,
understälde han framstående tonsättares granskning samt betalte dem
den derför fordrade ersättningen. Han måste derjemte vidkännas betydliga
utgifter för erhållande af en del originalmelodier samt för text
i såväl original, som öfversättning. Jag har sett qvittenser på dessa
hans omkostnader. För ett par år sedan utkom första häftet af hans
sångbok, som erhöll ett rättvist erkännande. Den hade emellertid endast
vunnit eu obetydlig spridning, då ett par månader efter dess utgifvande
utkommo samtidigt två för samma läroanstalter afsedda sångsamlingar,
i hvilka begge samlingar de af nyssnämnda författare utgifna
originalsånger funnos intagna. Fördelaktiga recensioner, driftiga distributörer
och samlarnes personliga förbindelser på de större afsättningsplatserna,
beredde en vidsträckt spridning åt de begge nyutkomna samlingarne,
hvilkas köpare helt naturligt icke funno skäl att förskaffa sig
originalet till dem af författaren. Detta vållade denne sålunda en icke
ringa förlust. Fortsättningen af nämnda sångbok har han derför också
tills vidare inhibera!, likasom han jemväl instält utgifvande! af en samling
hittills icke i tryck tillgängliga folkvisor och folklekar, som han
under vidsträckta resor i landsorten sjelf upptecknat samt sedermera
tillsatt harmonier.

Utskottet anser sig emellertid icke böra tillstyrka någon inskränkning
af bestämmelserna i fråga och grundar denna sin åsigt derpå, att
de skäl, som motionären anfört för sitt yrkande på en sådan inskränkning,
icke kunna tillmätas så stor betydelse, som friheten att åvägabringa
samlingar eger för den andliga odlingen. Jag vet icke, om
denna åsigt kan försvaras. Jag har icke förmått att uttänka någon
norm eller något mått, efter hvilket å ena sidan samlingsfrihetens betydelse
för den andliga odlingen och å andra sidan författarnes förluster
äro mätbara. Jag kan sålunda icke heller dela denna utskottets uppfattning.
För min ringa del finner jag emellertid en sådan grundsats
i lagstiftningen betänklig, enligt hvilken den enskildes rätt att utan förfång
för andra fritt förfoga öfver frukterna af sitt arbete i vissa fall
alldeles upphäfves, under det eganderätten i andra fall är tillförsäkrad
ett nöjaktigt skydd. Förkastlig till och med torde denna grundsats få
anses vara, när den vid tillämpningen drabbar företrädesvis de svagare,
sådana som för att sätta sig i stånd att frambringa vissa alster fått
offra icke blott mångårigt träget arbete, utan äfven kapital utan utsigt
till mer än en högst torftig framtida bergning.

Den inskränkning i eganderätten till tryckalster, som här är i
fråga, ersättes endast i ringa mån genom det förmodade förhållande, att
förtättarne genom de lånade bidragen skulle blifva kända och deras

Jf:0 Bi. 32 Onsdagen den 27 April, f. m.

Chn ändring skrifters afsättning befordras. Denna min åsigts rigtighet tror jag mig
"lUJ i 1 m''n nl°ti°n hafva ådagalagt. Men utom hvad jag der i detta afseang.
egande- enf^e anfört, skall jag anhålla att fä erinra derom, att icke alla samrätten
till lare äro nog samvetsgranna att angifva författaren till det lånade alstret.
skrift. Sålunda har jag t. ex. funnit i en läsebok, afsedd för skolans lägsta

(Forts.) stadier, 65 der intagna stycken bland 208 sakna författarenamn, i en
annan 57 af 163, i en tredje 131 af 267 intagna, och i en fjerde läsebok
finnes ingen uppgift om författare till der intagna stycken. Under
sådana förhållanden torde väl icke författarenamnen kunna blifva kända
och följaktligen icke heller afsättningen af författares alster befordras.
Häremot kan visserligen invändas, att ett sådant förtigande af författarenamn
är straffbart. Men man torde ej förgäta, att det kanske liar
sig ganska svårt, för att icke säga omöjligt, för författare att följa med
och granska alla utkommande samlingar.

* Utskottet säger vidare, att motionären icke lemnat någon bestämd

antydan, »på hvilket sätt ett verksamt skydd emot de af honom öfverklagade
missbruken skulle kunna beredas.» Någon bestämd antydan
om sättet har icke skett, men i hvilken rigtning en sådan inskränkning
borde försiggå, har jag angifvit i min motion, der jag sagt, att enligt
mitt förmenande författare borde tillförsäkras skälig ersättning för sitt
arbete.

Herr Btilow anförde: I den nu föreliggande motionen har motionären
yttrat, att en skrift af ringa omfång ofta kan vara af större betydelse
än en skrift med stort omfång. Det är väl sällan något sådant inträffar,
ty tydligt är, att på en skrift med stort omfång har författaren nedlagt
så stort arbete, att han verkligen är i behof af skydd. Den lag, som
skyddar eganderätt till skrift i vårt land, torde vara tillfyllestgörande.
Den är införd här efter tyskt mönster, och i Tyskland är man belåten
med det skydd man der har. Att nu gå till den ytterligheten, som
motionären förordar, tror jag vore i hög grad obetänksamt. Det händer
ju, för att anföra ett enda exempel, att i Riksdagen eu motionär behöfver
i sina motioner anföra åtskilliga författares yttranden som stöd för sin
mening. Men om den nu föreliggande motionen blefve antagen, skulle
detta icke vara tillåtet, utan man skulle vara tvungen att först vända
sig till dessa författare, innan man kunde anföra hvad de yttrat, och
med dem uppgöra om betalning för rättigheten att få anföra deras yttranden.
Ett sådant förhållande skulle ju rent af bli orimligt.

Att lagen om skydd för eganderätt lemnar tillfälle att anföra författares
yttranden, är tydligen för att skydda vår andliga odling, och
för att vi skola blifva mer delaktiga af framstående och praktiska personers
yttranden och erfarenhet. Skola vi vara helt och hållet stängda
från detta, så undrar jag, huru t. ex. Sveriges tidningspress skulle se
ut, om den ena tidningen icke skulle få anföra, hvad den andre har
att säga, eller en tidning i norra Sverige berätta, hvad som stått att
läsa i en tidning i södra Sverige eller tvärtom. En sådan tullgräns för

Onsdagen den 27 April, f. m. 33 lfa; 31.

yttranderätten i skrift kan åtminstone jag icke vara med om, ock der
för yrkar jag bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning
•af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i såväl förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om
kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande, n:o 44, i an- ^ ^ralu/e
ledning af väckta motioner om lagstiftning rörande byggande och under håll

af utfarts- och byvägar. underhall af

utfarts- och

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom An- byvägar.
dra Kammaren afgifna motioner, den ena, n:o 12, af herr O. Anderson
i Hasselbol och den andra, n:o 18, af herr J. Andersson i Lysvik, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Anderson i Hasselbol: Oaktadt lagutskottet erkänt nöd vändigheten

af en lag, som fullständigt bestämmer om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar, anser utskottet dock, att behofvet icke
är så trängande, att icke med en dylik lagstiftning kan anstå, till dess
verkningarne af 1891 års väglag få visa sig och man sålunda hunnit
samla ett värderikt material för bedömande af grunderna för en ytterligare
lagstiftning i förevarande ämne. För min del kan jag emellertid
icke finna, att detta uppskof är nödvändigt, utan skulle jag i likhet
med lagutskottets vice ordförande och öfrige reservanter ifrån denna
kammare önska, att någon åtgärd vidtagits i motionernas syfte, men
då Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, skall jag nu icke
upptaga kammarens dyrbara tid med några bevis för rigtigheten af
min åsigt, utan endast uttala den förhoppning, att frågan snart mått»
komma igen samt då vinna det afseende, som den verkligen förtjena*.

Jag skall sålunda för närvarande afstå från yrkande på bifall till min
motion.

Herr Petersson i Runtorp: Enligt min åsigt är förelig gande

fråga onekligen af så stor betydelse, att man icke bör dröja allt
för länge med vidtagande af åtgärder i det af motionärerne angifna
syfte. Beträffande underhåll och äfven byggande af utfarts- och byvägar
råder nu ett verkligt oefterrättlighetstillstånd, sä att en lagstiftning

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 31. 3

. Om ändring i
11 § af gällande
lag ang.
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

X:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om lagstift- i detta hänseende snarast måste ske. Men då Första Kammaren redan
ning rörande, afs]aoit motionerna och den ene motionären icke framstält något yrkande,.
underhåll af icke heller jag nu yrka bifall till motionerna. Jag hoppas emellerutfarts-
och tid, att frågan snart måtte återkomma, ju förr dess bättre, ty något
byvägar, måste såsom sagdt göras. Och det går icke an att vänta så länge, att

(Forts.) man vunnit erfarenhet om den stora väglagens verkningar, ty den kom mer

ju icke att fullständigt tillämpas på ännu många år. Detta vore
i sanning en allt för lång väntan, då det gäller eu så vigtig sak. .

Jag har endast velat säga detta såsom en uppmuntran till motionärerna
att snart komma åter, och jag skall nu icke göra något yrkande.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag skall be att få instämma med

den motionär, som nyss hade ordet, och med herr Nils Petersson i afseende
å önskvärdheten, att ett steg tages i den rigtning motionären afser.

Utskottet uttalar sig för att man borde se tiden an och invänta,
huru den nya väglagen vid tillämpningen komme att te sig. Men jag
ber att få fästa uppmärksamheten uppå, att de ifrågavarande motionerna
icke afse några af de vägar, som falla under denna väglag. Och att
vi alla veta, hvilka stora orättvisor, som kommit öfver vissa samhällen
genom nuvarande vägindelning i afseende på byvägar och utfarts vägar,
vill jag för min del på det varmaste tillstyrka, att så snart som möjligt
lag i det af motionärerna angifna syftet måtte komma till stånd.

Herr talman! Jag har icke något yrkande nu att göra.

Herr Persson i Tällberg: Jag skall lofva att icke hålla något

långt anförande, när vi nu i alla fall veta till hvilket resultat vi komma.
Men jag kan icke underlåta att framställa anmärkning mot utskottets
motivering för sitt afstyrkande i detta fall. — Om vi tänka på att 1889
års lagutskott afstyrkt de då väckta motionerna i ämnet på den grund,
att det väntade att den nya väglagen snart skulle komma till stånd,
men att utskottet nu tagit som motiv för sitt afstyrkande den omständigheten,
att vi fått eu ny väglag och att utskottet nu vill först se
huru lagen ställer sig, så antager jag att, om utskottet under tiden
observerar att i 1891 års väglag finnes en eller annan brist, Skulle vi
väl få vänta, till dess bristerna blefve afhjelpta, och sedan, när dessa
brister blifvit afhjelpta, skulle vi väl få vänta än ytterligare, för att se
huru detta skulle verka, och på det sättet tror jag att vi skulle få
yänta, tills det blefve slut både med oss och våra dåliga byvägar. —
Jag skall dock icke göra något yrkande, efter som det nu är förgäfves.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogs och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 34, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts

X:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m. 35

proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och
28 riksdagsordningen.

§ 8.

Till behandling förelåg vidare konstitutionsutskottets utlåtande, n:o Om förändra12,
i anledning af väckta motioner om förändrade bestämmelser i fråga dcbestammelom
vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren. vilkorm för

rätt att välja

Yid innevarande riksdag hade behofvet af en förändring i census- riksdagsman i
bestämmelserna för valrätt till Andra Kammaren uttalats i följande inom Åndra Kärn •

^ YH/CLYGTl

Andra Kammaren väckta och till utskottet öfverlemnade motioner, nemligen
n:o 27 af herr P. G. Petersson i Brystorp, i hvilken motions
syfte herrar C. G. Bruse och Joh. Nydahl instämt, n:o 68 af herr J.

A. Johansson i Strömsberg, n:o 178 af herr P. Truedsson och n:o 180
af herr J. Manicell, i hvilken motions syfte 26 andra af kammarens
ledamöter instämt.

Herr Petersson hade föreslagit:

att Riksdagen måtte besluta följande ändrade lydelse af § 14 riksdagsordningen
:

Yalrätt tillkommer, inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man.

Herr Johansson åter hade föreslagit:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville, efter föregående utredning, inför Riksdagen framlägga förslag
till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen, i syfte att bereda
valrätt till Andra Kammaren åt s. k. lägenhetsinnehafvare så snart
deras innehafvande lägenheter uppgå till ett taxeringsvärde af minst
1,000 kronor.

Herr Truedsson hemstälde:

att § 14 riksdagsordningen måtte erhålla följande lydelse:

Yalrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler, eller
eger på annans mark belägen husbyggnad till nämnda taxeringsvärde,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst
fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande tretusen riksdaler, eller
ock erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst.

Ji:o 81.

Onsdagen don 27 April, f. m.

Om förändra- Herr Mankell åter föreslog:
de bestämmelser
2, fråoci ont

vilkoren för att Riksdagen måtte för sin del antaga till hvilande för grundrätt
att välja lagsenlig behandling följande förslag till ändring af § 14 samt § 17
riksdagsmän i mom. 2 riksdagsordningen.

Andra Kammaren.

(Forts.) § 14-

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, hvarje
svensk medborgare, som uppfyller de i § 26 stadgade vilkor för valbarhet,
från och med början af kalenderåret efter det, han fylt tjuguett
år.

§ 17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder öfver valberättigade
vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som af kommunalnämnder
eller magistrater böra upprättas.

Härförutom hade herr A. F. O. Cederberg i en inom Första Kammaren
väckt motion, n:o 30, yrkat:

»att Riksdagen i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller om utarbetande
och framläggande för Riksdagen till grundlagsenlig behandling
af förslag till sådan ändring i riksdagsordningen, att rätt till deltagande
i val af ledamot till Andra Kammaren må på det sätt tillkomma en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, att de
valberättigade indelas i två förmögenhetsgrupper, hvardera med lika inflytande
å valen.»

I föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet:

l:o) att a) herr Cederbergs motion,

b) herr Mankells motion,

c) herr Peterssons motion,

d) herr Johanssons motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; men

2:o) att Riksdagen, med anledning af herr Truedssons motion, ville
antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag
till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:

Rilcsdagsordningen.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken

Onsdagen don 27 April, f. m. 37 H:o 31.

antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på Om förändralandet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler,de h^afnmeleller
eger pa annans mark belägen byggnad till namnda taxeringsvärde, viu:oren p#
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst rätt att välja
fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruks- riksdagsmäni
fastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen riksdaler, eller
ock erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler /jwg\
uppskattad årlig inkomst. ’ ^

Häremot hade reservationer anmälts

af herrar Bergius, Alin, Kajerdt, Nyström och friherre Wrangel
von Brehmer, som hemstält, att Riksdagen måtte som hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse
af

Rilcsdagsordningen.

§ 14.

Valrätt tillkommer, inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst ett tusen riksdaler, eller
för lifstid eller för minst fem år arrenderar, eller under minst fem
år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sex tusen riksdaler, eller
ock erlägger till staten bevillning för en till minst åttahundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst.

af herr Budebeck;

af herr Ljungman;

af herrar Johnsson i Bollnäs och Vahlin mot vissa delar af motiveringen
;

samt af herr Hedin mot utskottets motivering.

Punkten 1.

Mom. a).

Bifölls.

Efter föredragning vidare af mom. b) anförde:

Herr Mankell: Herr talman! Mina herrar! Jag behöfver vid
detta tillfälle icke vara mångordig. Mina åsigter i afseende på denna

X:o 31. 38 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om förändra- fråga och dess närvarande ställning torde nogsamt framgå utaf alla
serif^To1'' m*na föregående anföranden och motioner i ämnet. Ett hufvudsakligt
till-oren för hvarför jag vid denna Riksdag förnyat min motion om allmän

rätt att välja rösträtt, var det, som angifves i motionens motivering, nemligen att
riksdagsmän i man framgent skulle gång på gång vederlägga de invändningar, som mot
Andra Kam- den allmänna rösträtten gjort sig gällande. Med afseende derå ber jag
(Forts1) få framföra min tacksägelse till det ärade konstitutionsutskottet, som

i det hänseendet hjelpt mig ett godt stycke på vägen.

Utskottet har till en början uppträdt mot de af herr Cederberg
föreslagna klassvalen och visat deras principiella ohållbarhet. Vidare
har utskottet erkänt, att de censusbestämmelser, som vid representationsförändringen
möjligen kunde anses berättigade, numera icke kunna
vara det. Sedermera har utskottet medgifva, att numera verkligen ett
allmänt behof af rösträttens utsträckning gjort sig gällande. Dernäst
har utskottet förnekat, att de utestängda i någon högre grad skulle
sakna den politiska bildning, som innehafves af de redan röstberättigade.
Och slutligen har det ärade utskottet medgifvit, att hvarken penningevärdets
fall eller en behörig uppskattning af inkomsten göra utvidgningen
obehöflig.

Men med dessa medgifvanden är äfven bjelpen slut. Sedermera
har utskottet skyndat att uppställa en ny gräns för utsträckningen och.
för så vidt jag rätt förstår dess uttalande, funnit densamma i farhågan
för insläppande af element i representationen, som kunna blifva »vådliga
för samhällets lugn» eller »sakna tillräckligt politiskt intresse». —
Med afseende derå ber jag få erinra, att äfven dessa skäl torde
kunna anses vederlagda i mina motioner, hvarom jag likväl nu icke
vidare vill orda, då jag vågar antaga, att desamma af kammarens ärade
medlemmar måhända äro kända.

Emellertid är det på grund af nyssnämnda skäl, som utskottet afstyra
icke allenast min motion, hvilket jag mindre förundrar mig
öfver, utan äfven herr Peterssons i Brystorp, hvilken dock, så vidt jag
förstår, ligger mycket nära den motion, som utskottet tillstyrkt, nemligen
herr Truedssons.

Om något bevisar, att i det närmaste alla skäl mot den allmänna
rösträtten äro uttömda och förbrukade, och att här verkligen numera
blott är fråga om magten, — eller att striden om rösträtten reducerats
till en strid om magten, — så bevisas detta genom de skäl, som anförts
för antagandet af herr Truedssons motion. Man torde i afseende
på dem träffa det rätta, om man öfversätter det hufvuduttryck, som af
utskottet begagnats, eller »farlig för samhällets lugn» med »vådlig för
den herskande minoritetens öfvervigt», det vill säga för de större eller
mindre jordegarnes välde.

Det ärade utskottet har nemligen låtit sig mest angeläget vara att
bevisa, att genom insläppande af de 123,000 personer, som genom bifall
till herr Truedssons motion skulle öka valmännens antal, jordegarne
på landet ingenting skulle förlora utaf sitt nuvarande ^flytande,
och detta så mycket mindre, som äfven af de nytillkomna inkomstegarne i

N:0 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

■alla händelser en fjerdedel skulle sakna rösträtt, emedan de icke kunde Om förändrabetala
sina utskylder. Det vill säga med andra ord: »Mine herrar!

I kunnen vara lugna. Med den utvidgning af rösträtten, som vi nu vilkor eu för
föreslagit, förflyttas i intet hänseende det politiska magtinflytandets rätt att välja
ståndpunkt». — Detta hafva äfven de fem reservanterna från Första riksdagsmän i
Kammaren mvcket rigtigt uppfattat och framhållit, såsom närmare fram- And™ar*am’
går af sidorna 13 och 14 i utskottets betänkande, hvarför jag icke nu (Forts>)
vill sysselsätta mig med uppläsningen deraf.

Hvad i öfrigt beträffar dessa fem reservanter från Första Kammaren
— äfvensom herrar Billings och friherre Leijonhufvuds reservation

_ fordra de, såsom vilkor för rösträttens utsträckning, en säker garanti

för minoritetens rätt och inflytande, hvilken garanti de föreställa sig
kunna vinnas antingen genom herr Cederbergs klassval eller också
genom proportionsval. Men det förefaller mig alldeles obegripligt, hvarför
garantier skola behöfvas för minoriteten, så länge hela Första Kammaren
finnes till, med dess absoluta veto i lagfrågor och dess allt för
störa inflytande på de gemensamma omröstningarna.

Mine herrar! För hvarje Riksdag som går, utan att den allmänna
rösträtten införes eller åtminstone väsentligen utsträckes, ökas missnöjet
hos de utestängde. Detta bör vara klart, om icke genom något annat,
så genom det nu senast hållna rösträttsmötet och de uttalanden, som
vid detsamma egde rum. Det är derför som jag fortfarande finner mig
föranledd att i rättvisans och den politiska klokhetens namn yrka på
bifall till min motion.

Medan jag har ordet, ber jag att få uppläsa en förteckning på
adresser från rösträttsföreningar och möten, som under denna riksdag
influtit och hvilka till alla delar instämt i min motion om allmän rösträtt,
nemligen från:

Espinge rösträttsförening, Sollefteå rösträttsförening, möte i Hyfors
af Ösmo socken, Dalby rösträttsförening, B orns rösträttsförening, Glupeds
rösträttsförening, Hallsbergs rösträttsförening, Hardemo rösträttsförening,

Nors rösträttsförening, Stafnäs rösträttsförening, Husby rösträttsförening
(Rekarne), Yestermo rösträttsförening, Gillberga rösträttsförening, Vesterviks
nya arbetareförening, Österåkers rösträttsförening, Norahammars
rösträttsförening, Öja rösträttsförening, Örebro läns centralförening, Hammare
rösträttsförening, folkmöte i Karlskoga, Nyeds rösträttsförening,

Lekvattnets rösträttsförening, Åsby rösträttsförening, Vestra Granheds
rösträttsförening, Näshulta Husby (Rekarne), Liljeholmens, Hjula, Segerstad,
Näshulta Vestra, möte äf Valla rösträttsförening, Filipstad och
Fernebo rösträttsförening, Alfsbacka rösträttsförening, Thorshälla rösträttsförening.

Derjemte kom mig nyss tillhanda telegram från Norrland, deri
meddelas, att 16 nybildade rösträttsföreningar instämt i min motion,
nemligen föreningarne i:

Sundsvall, Skönsmon, Skön, Sund, Liden, Indal, Sättna, Fagervik,

Hässjö, Tynderö, Yifstavarf, Svartviksbukten, Vattjom, Kärfsta, Torpshammar,
Erikslund.

Xso 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om förändra- Detta utgör tillsammans 49 föreningar, och jag är öfvertygad, att
de bestämmel- ännu flere adresser komma att inflyta. Tillsammans med de 239 röst^vUkormför1
rättsföreningar eller möten, som vid föregående Riksdag hade sändt
rätt att välja adresser, utgöra de ett antal af 288, hvilka enligt ungefärlig beräkning
riksdagsmäni utaf mig torde få anses motsvara ett antal af sextio å sjuttio tusen
Ändra Kärn- personel

Herr talman! Jag fortfar att yrka bifall till motionen och an''
'' håller, att den upplästa förteckningen på adresser måtte få inflyta i

protokollet.

Häruti instämde herr Olsson från Stockholm.

Herr Ljungman yttrade: Hvad beträffar den föredragna punk ten,

her jag att få nämna, att utskottet stält sig på den ståndpunkten,
att utskottet sökt framlägga ett förslag, om hvilket utskottet kunde
hoppas, att det skulle kunna vinna Riksdagens bifall under för
handen varande förhållanden; och har utskottet dervid slutit sig till
det förslag, som vann Andra Kammarens bifall i fjol. Sjelf skulle
jag velat gå längre och hade gerna sett, att herr Peterssons i Brystorp
motion vunnit bifall. Men då detta icke hade utsigt att lyckas,
slöt jag mig till dem, som yrkade bifall till det förslag, som i årblifvit
framlagdt af herr Truedsson.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan i den föredragna
punkten.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen gifna propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och
bifall i stället till herr Mankeils motion, biföll kammaren utskottets
hemställan.

I fråga om mom. c) yttrade:

Herr Petersson i Brystorp: Gent emot hvad utskottet sagt i

sjelfva motiveringen till sitt afstyrkande af min motion om den allmänna
rösträttens utvidgande, har jag icke någon anmärkning att framställa,
men jag skulle vilja uppehålla mig något vid sjelfva klämmen,
der utskottet säger: »det af herr Petersson väckta förslaget att tillerkänna
politisk rösträtt åt hvarje i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man har många gånger varit föremål för pröfning inom
riksdagen. Mot förslagets formulering har med skäl anmärkts, att ett
antagande deraf skulle medföra den oegentlighet, att den vigtiga och
för Riksdagen konstitutiva bestämmelsen om den politiska valrätten
skulle undandragas grundlagen». Att min motion skulle på något sätt
inverka på grundlagen, kan jag icke förstå. Om Riksdagen bifölle mitt
förslag, att alla, som ha kommunal rösträtt, äfven skulle få politisk, har
dermed icke något annat förhållande inträdt än det, som nu är rådande,
tv enligt grundlagen är rösträtten sammanbunden med egendomsvärdet,

Onsdagen den 27 April, f. m. 41 N:o 31

och deraf anser jag följa, att ingen den ringaste förändring skulle upp- Om förändrakomma.
Vidare'' fortsätter utskottet: »en sådan tillökning af valmännens
antal, uppgående till mer än hälften af den nuvarande numerären, vn/coren för
finner utskottet icke vara rådlig; och då härtill kommer, att den ifraga-rätt att välja
satta utsträckningen skulle medgifva rösträtt åt en talrik folkklass, hos riksdag smän i
hvilken, så vidt utskottet har sig bekant, tillräckligt politiskt intresse ^arm^''
ännu icke försports» o. s. v. Det förefaller mig högst besynnerligt att portg \
utskottet kunnat afgifva detta utlåtande, ty det är ju allmänt erkändt,
att i vårt land ådagalägges en allmän ifver för rösträttens utsträckning.

Senast har nu här i Stockholm varit samladt ett stort möte i och för
rösträttens utsträckning. Vidare framhålles här i utskottets betänkande,
att egarne, särskildt på landsbygden, af hus- och jordlägenheter till
värde af ett eller annat hundratal kronor skulle komma in på politisk
rösträtt. Ja, det behöfs verkligen till motvigt mot lägre löntagare vid
bruk och andra inrättningar. Jag för min del påstår, att för dessa
små lägenhetsinnehafvare har jag mycket större förtioende én för de
små löntagarne, som flytta än hit än dit.

Det är emellertid nöjsamt att se, att man inom utskottet icke har
varit belåten med den röstskala, som för närvarande är gällande, utan
önskar en förändring af större eller mindre omfattning. Jag för min
del tror, att det är klokast att ju förr dess hellre vidtaga någon förändring,
ty, som ett gammalt ordspråk säger, »det är bättre att stämma
i bäcken än i ån». Gå vi icke något till mötes, så fruktar jag för, att
det blir en värre påtryckning än hvad som för närvarande är fallet.

Då emellertid utskottet icke ansett min motion lämplig, vill jag
icke yrka bifall till densamma, utan skall jag, då herr Truedssons motion
synes ha större utsigt för sig, instämma i denna — och således äfven
i hvad utskottet tillstyrkt.

Herr Bengtsson: Herr talman, mine herrar! Oaktadt jag

för min del är af den åsigten, att de kraf på den politiska rösträttens
utsträckande, som framställas, äro fullt berättigade, tror jag dock,
att klokheten bjuder att icke sträcka fordringarna allt för långt. Jag
tror, att det förmedlingsförslag, som utskottet framlagt, är åt den beskaffenhet,
att den ene såväl som den andre motionären bör dermed
kunna vara belåten, och jag hoppas äfven, att utskottets förslag af denna
kammare bifalles. Genom antagande af detta förslag har man, enligt
min åsigt, på samma gång man i viss mån tillmötesgår de framstälda
ltrafven på en utvidgning af den politiska rösträtten, äfven förebyggt,
att någon fara skulle vara med denna reform förbunden, ty man skall
derigenom blott tillföra valmannacorpserna en kontingent af de arbetare,
som äro mest sjelfständiga.

Hvad herr Peterssons i Brystorp motion angår, får jag säga, att
den ganska mycket tilltalar mig. Den står ju också i nära sammanhang
med det förslag, som utskottet antagit. Herr Petersson sade emellertid,
att • om man antoge hans motion, skulle saken komma att ställa sig på
samma sätt som om utskottets förslag blefve antaget. Så är likväl all -

N:o 31. 42 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om förändra- deles icke förhållandet. Enligt herr Peterssons motion skulle hvar och
de bestämmel- ^ som röstberättigad i fråga om kommunens allmänna angelägentithyrm
f&r böter, äfven vara röstberättigad vid riksdagsmannaval. Det blir således
rätt att välja icke samma förhållande, tv i utskottets förslag är, liksom i nuvarande
riksdagsmän i riksdagsordning, föreskrifven en viss siffra, hvartill taxeringsvärdet och
Andra Kam- inkomstbeloppet skall uppgå för att innehafvandet häraf skall medföra
■p . '' rösträtt. J a g tror således att det fins goda skäl att yrka afslag på herr

^ s''^ Peterssons motion i det fallet. Och jag skall taga mig friheten anföra

samma skäl för afslag, som framlades af vår aflidne vän, Sven Nilsson
i Efveröd, vid 1888 års riksdag, då en liknande fråga förekom på grund
af motion, väckt af herr Andersson i Högkil. Han säger, att ett sådant
förslag »har dock en icke obetydlig fara med sig, ty om det blir antaget
till grundlag, så kan genom gemensam votering den politiska rösträtten
både höjas och sänkas af Riksdagen på ett lättvindigt sätt. Man
kan nemligen med ett beslut i ena eller andra, kammaren åstadkomma
en gemensam votering, som kan bestämma, hvar man skall sätta existensminimum,
hvarigenom man kan t. ex. flytta upp detta till 1,000
kronor eller högre; och då blir följden den, att man från politisk rösträtt
utesluter en stor del af dem, som redan nu ega sådan rätt med
nuvarande grund för bevillningen. På lika sätt skall man kunna bereda
streckets nära nog fullständiga borttagande och således så godt
som fullständigt bereda rum för den allmänna rösträttens införande. Det
går således, efter min uppfattning, icke an att antaga det förslag, som
herr Andersson framstå!t, hvilket ställer rösträtten till rikdagsmannaval
på så lösa grunder. Man måste alltså i stället för de siffror, som finnas
i 14 § af vår nuvarande grundlag, uppställa andra, hvilka tydligt gifva
vid handen, huru stor inkomst eu person bör ega för att vara röstberättigad,
så att man icke i en gemensam omröstning i kammaren
kan stryka bort en stor del personers valrätt eller föröka deras antal,
allt efter som partierna gruppera sig inom Riksdagen.»

Jag tror dessa skäl vara fullt tillämpliga gent emot herr Peterssons
motion; och då, som sagdt, utskottets förslag ligger så nära, tycker
jag, att herr Petersson bör vara nöjd — och han har ju också förklarat,
att han är det — med att se detta förslag tillstyrkt. Jag får derför
anhålla om bifall till utskottets förslag och afslag å herr Peterssons
motion.

Herrar Olsson i Ornakärr och Alexanderson instämde häruti.

Herr Petersson i Brystorp: Det är mycket sant, som den siste

talaren nämnde, att Sven Nilsson anförde dessa skäl för afslag; men
jag har mot dessa skäl framhållit, att jag, på grund deraf att våra
kommunalskatter stiga år ifrån år, antager för gifvet att man vid taxeringarna
icke sätter ned något onödigtvis. Men jag tror också, att
skilnaden mellan utskottets förslag och mitt icke är något väsentligt
skäl för afslagsyrkande. I slutet af utskottets förslag heter det: »ej
understigande tre tusen riksdaler, eller ock erlägger till staten bevillning

Onsdagen den 27 April, f. m. 43 X:o 81.

för en till minst femhundra riksdaler uppskattad årlig inkomst.» För Omförändraså
vidt jag af slutklämmen kan finna, kan ingen komma i åtanke i fråga ''llrTfr^Tom
om politisk rösträtt, om han icke skattar till staten för bevillning. Såte- viik0rm för
des skulle en person, hvars inkomster öfverstiga existensminimum, 500 rätt att välja
kronor, ändå icke få politisk rösträtt. Jag kan icke fatta utskottets ut-riksdagsman i
låtande på annat sätt. Jag håller ju emellertid icke strängt på mmAndra Kam''
motion, utan har redan öfvergått till utskottets förslag. Detta innebär ''

ändock något och är ju i det närmaste lika med min motion. Jag gör ^
intet yrkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad, utskottets hemställan
bifölls.

Mom. d).

Bifölls.

Beträffande vidare utskottets i punkten 2 gjorda hemställan anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Jag ber att få säga några ord innan

vi afgöra denna fråga.

Jag har egentligen icke så mycket mot sjelfva förslaget, utan tror,
att det nog kunde godkännas, men det fattas der tvenne saker, som
jag anser borde framkomma — åtminstone den ena — i sammanhang
med detta förslag. Jag tror, att lika angeläget det är att söka utjemna
sådana oegentligheter, som dem man genom detta förslag vill skaffa
bort, lika angeläget är det också att tänka icke allenast på rösträtten,
utan äfven på valrätten. Så länge man t. ex. gör så stor åtskilnad
mellan dem, som bo i stad, och dem, som bo på landet, att de senare
ha ofantligt mycket mindre valrätt än de förra, så länge anser jag, att
ett sådant förslag, som det föreliggande, icke bör antagas, utan håller
jag före, att förslag till förändringar i dessa båda hänseenden böra sammanbindas
med hvarandra, så att man får rättelse å ömse sidor. Jag
vet icke, att något skäl blifvit framhållet, hvad den ena saken angår,
som icke lika väl kunnat tillämpas på den andra. För det att man
bor på landet — man må för öfrigt ha samma qvalifikationer både i
ett och annat afseende som en stadsbo — har man ju ofantligt mycket
mindre valrätt efter nu gällande lag och äfven efter den, som föreligger
till grundlagsenlig behandling. Jag tror, att, när ett förslag framkommer
i samma syfte som det föreliggande, bör det vara förenadt med
ett förslag om utjemnande af valrätten, så att den blir lika för stad
och land.

Detta är det första vilkoret, och det andra kommer jag nu till.

Jag har ingenting emot, att dessa personer, som nu göra anspråk på
rösträtt, också få densamma, men jag vill erinra, att de icke böra gå
till väga på det sätt, som härvidlag varit fallet. De böra icke komma
och vilja pocka sig till denna rätt, utan först göra sig värdiga den -

A:o 31. 44 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om förändra- samma. Genom ett sådant skrik och skrän, som de nu föra vid sina
''ser i Tåga om röst,ättsmöten, visa de sig ovärdiga den rätt, de fordra. De böra först
vilkoren för uppfostras, så att de bli värdiga att komma in i Riksdagen och icke med
rätt att välja eld och svärd pocka sig till sådant. Jag upprepar det ännu en gång,
riksdagsmäni att de böra uppfostra sig litet grand bättre, innan de framkasta ett
Aiulra Ram- gådant vrkande. Detta är det andra vilkoret.

yYtciy* *

''Forts i P* dessa skäl yrkar jag bestämdt afslag å det föreliggande för ''

slaget.

Herr Peterson i Boestad: Herr talman, mine herrar! Jag

skall i likhet med de sex första reservanterna yrka afslag å utskottets
hemställan rörande denna fråga, och torde det tillåtas mig att såsom
stöd. för mitt yrkande anföra några ord ur reservationen.

Reservanterna säga: »Hvad angår det »allmänna och lifligt kända
behof» af rösträttens utsträckning, hvarom utskottet talar, så torde det
vara tillåtet att betvifla, att detta behof — om det förefinnes — kännes
starkare och lifligare hos dem, hvilka genom antagande af utskottets
förslag skulle komma i åtnjutande af rösträtt, än hos dem, hvilka äfven
efter detta förslags antagande skulle vara från rösträtt uteslutne. För
vår del kunna vi ej finna de uttalanden, som framkallats af den nu
pågående agitationen för rösträttens utsträckning, böra betraktas såsom
tillförlitliga uttryck för ett verkligt behof af eu dylik åtgärd ens hos
de samhällsmedlemmar, som deltagit i dessa uttalanden, och ännu mindre
kunna de anses som uttryck för samhällets behof af rösträtts öfverlemnande
åt andra än dem, som enligt nu gällande bestämmelser ega
att utöfva denna rätt.

Vid fastställandet af dessa bestämmelser utgick man från den åsigten,
att en tryggad ekonomisk ställning innebär, om ej en säkerhet,
dock en sannolikhet för den sjelfständighet, den mognad i omdöme och
den erfarenhet, som erfordras hos den, åt hvilken inflytande på statens
angelägenheter skall anförtros. Denna åsigt tillämpades så, att de siffror,
hvilka skola beteckna en dylik ekonomisk ställning, sattes så lågt
som de möjligtvis kunde sättas, för att det med dem åsyftade ändamål
skulle kunna med någon grad af sannolikhet ernås. Den skärpa, de
ändock möjligen kunna anses ega, minskas naturligtvis med penningvärdets
fall, ett förhållande som intygas deraf, att antalet valberättigade
bland rikets till myndig ålder komne män under tiden 1872—90 enligt
regel ökats med i medeltal 1j2 procent för hvarje valperiod. Att de
stadgade rösträttsqvalifikationerna för öfrigt alldeles icke äro af natur
att lägga det bestämmande inflytandet i händerna på den stora eller
medelstora förmögenheten, vitsordas med tillräcklig tydlighet deraf, att
år 1885 af samtlige röstberättigade å landet 83 procent och af samtlige
röstberättigade i städerna 58 procent utgjordes af egare till fastigheter,
som voro taxerade från 1,000 till 10,000 kronor, i förening med dem
som skattade för en inkomet af 800 intill 1,800 kronor, således de inkopistbelopp,
för hvilka bevillningsafdrag ansetts böra i lag medgifvas.
Att, såsom utskottet tillstyrkt, utsträcka rösträtten så, att de klasser.

Onsdagen do 27 April, f. ni.

Jf:o 31.

som sålunda redan ega det afgörandet inflytande på Andra Kammarens Om förändrasammansättning,
de mindre fastighets- och inkomstegarnes, skulle kommar!e
att ökas med ett antal motsvarande 40 procent af dem, som nu ega vigeoren för
valrätt, kunna vi hvarken finna vara förenligt med rättvisaris grundsats rätt att välja
eller med den omsorg, lagstiftaren måste hysa för att samtliga sam - riksdag smärt i
hållets hufvudintressen blifva i tillfälle att i fråga om folkrepresenta- Andra Kamtionens
sammansättning med någon grad af styrka göra sig gällande. ''

Att utskottet, för att minska betänkligheterna mot den utsträckning af 0
rösträtten, som det förordar, nödgats framhålla, att ett betydligt antal
af dem, för hvilka denna utsträckning är afsedd — det utgör endast
af inkomstegarnes klass ungefär en fjerdedel — befinna sig i den
ställningen, att de på grund af underlåtenhet eller oförmåga att uppfylla
sina kommunala skyldigheter icke skulle kunna utöfva den rösträtt, som
förslaget afser att bereda dem, synes för öfrigt bäst karakterisera det
sätt, hvarpå samhällets intressen skulle genom den af utskottet tillstyrkta
åtgärden tillgodoses.

Öfver hufvud synas oss de garantier, som nu gällande bestämmelser
lemna för en sådan sammansättning af representationen, att denna
blir ett uitryck för samhällets intressen, och ej blott för individernas,
vara af den art, att de ej tåla vid att försvagas. En af dessa garantier
ligger i de stadgade vilkoren för rösträtt till Andra Kammaren.»

Jag kan icke gilla den agitation, som bedrifves för rösträttsfrågans
behandling af några radikaler. I synnerhet då man med få undantag
icke från våra kommittenter hört många yrkanden om allmän eller utsträckt
rösträtt. Merendels är talet om allmän rösträtt den käpphäst,
somliga popularitetsjägare begagna vid folkmötena, men hvars nytta för
staten eller ens folket de ej kunna bevisa. Jag tror också, att inom
den nuvarande representationen magten blifvit så jemt fördelad som
möjligt för tryggande af ett lugnt och sansadt framätgående på reformernas
väg.

Det är derför ett sorgligt faktum, att vid det sista rösträttsmötet här
i hufvudstaden man då sammanstälde rösträttsfrågan med skyldigheten
för de värnpligtige att försvara sitt fosterland, liksom man ej hade
några förpligtelser till det land, der man blifvit född och uppfostrad samt
erhållit sin medborgerliga bildning, så vida man ej genast erhöll politisk
rösträtt. Men denna taktik är ej ny, tv redan plebejerna i det gamla
Kom begagnade sig deraf för att krossa patriciernas magt; — men
hvad blef följden? — Jo, romerska härens nederlag. - Må vi taga
lärdom af historien i detta afseende. Herr talman! Jag yrkar afslag
på konstitutionsutskottets hemställan om ändring af riksdagsordningen
enligt herr Truedssons motion, utom i hvad det angår reservanternas hemställan
beträffande arrendatorer af jordbruksfastighet. Jag yrkar således
bifall till den af herr Bergius m. fl. vid betänkandet bifogade reservation.

Herr Eriksson i Elgered: Hvad herr Nils Peterson i Run torp

nyss anförde såsom skäl emot utskottets föreliggande förslag

ST:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om förändra- lärer icke vara af den betydelse och vigt, att detta kan utgöra'' det
ser T fråga om efietl^''ga skälet för ett afslag. Derom är jag för min del fullt öfvervilkoren
för tjgad- Att tala om förhållandet mellan städerna och landsbygden såra»
att välja som något, som skulle lägga hinder i vägen för reformens genomriksdagsmän«förande,
är ett skäl, som man icke med fog kan anföra såsom bevis.
Wmaren™ Beträffande hans andra anmärkning, nemligen att man icke borde
i Forts.) söka tilltvin8a si£ rösträtt med våld, kan ju denna till en del vara
befogad, ty vännerna af rösträtt hafva stundom begagnat sig af ett
sätt, som jag ingalunda kan gilla, utan tvärt om måste klandra. Men
då nu frågan stått så länge på dagordningen och då oaktadt Andra
Kammaren för sin del antagit ett liknande förslag med det föreliggande
till hvilande i grundlagsenlig ordning, Första Kammaren utan vidare
afslagit detta förslag med ett bleklagd! nej för hvarje gång det framlagts,
får man alldeles icke förundra sig öfver, att rösträttsvännerna
blifva mer allvarsamma i sitt uppträdande.

Det politiska lifvet är såsom hvarje annat lif rörligt och kan
omöjligen blifva stillastående. När derför skaparen af vår nya riksdagsordning,
friherre Louis De Geer, fastslog vilkoren för valbarhet
till Andra Kammaren, var det säkerligen icke hans eller de
då lagstiftandes mening, att de för alltid skulle blifva gällande, utan
snarare att, när tiden var inne, en reform eller utsträckning af rösträtten
skulle komma till stånd. Yerkningarna af dessa bestämmelser
hafva också visat sig vara sådana, att hela antalet af de vid val till
Andra Kammaren år 1885 röstberättigade utgjorde 307,719, deraf
245,765 tillhörde landsbygden och 61,954 städerna. Genom den utsträckning,
som nu blifvit ifrågasatt, skulle de röstberättigades antal
ökas med 123,750. Må vi stanna här och fråga: är det väl möjligt,
att, när desse 307,719 röstberättigade i proportion till hela Sveriges
folkmängd utgöra blott cirka sex procent häraf och då de jemföras
med'' hela antalet af Sveriges myndige män, utgöra endast omkring
tjugutre procent deraf — är det möjligt, att detta kan vara förenligt
med billighet och rättvisa? Mig synes, att det politiska lifvet i vårt
land fört oss derhän, att en utsträckning af rösträtten nu blifvit nödvändig.
Det närvarande tillståndet är orättvist och obilligt! Men
hvarje orättvisa och hvarje obillighet för med sig missnöje hos dem,
som drabbas deraf, och detta har derför icke varit utan sitt berättigande
inom landet. Det sist hållna rösträttsmötet har äfven visat
höjden af detta missnöje. Jag hemställer till herrarhe, huru det skall
blifva möjligt att bäfva detta missnöje. Tro herrarne, att det häfves
genom att, såsom den ärade Första Kammaren gjort, svara med ett
bleklagd! nej till hvarje reform, som föreslagits i afseende å en utsträckning
af rösträtten? För min del tror jag det ej. Enda sättet att
åstadkomma lugn i detta afseende är derför att sänka det politiska
strecket och sålunda gå till mötes deras berättigade anspråk, som
önska eu utsträckning af denna rätt. Häfves orsaken till missnöjet, så
försvinner detta lätt af sig sjelf!, ty i och med orsakens upphörande
försvinner verkan af densamma. Om ytterligare 123,750 personer

Ji:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

skulle få rösträtt, deraf 86,543 skulle komina att tillhöra landsbygden Om förändraoch
37,207 städerna, så tror jag för visso, att man skulle hafva fflort^rilXTom
åtminstone i detta afseende ej så obetydligt till landets bästa och till Oilkoren för
bevarande af det bestående. Jag behöfver i detta fall icke mer än rätt att välja
hänvisa till Frankrike. Af dess historia hafva vi talande bevis på riksdagsmän i
huru det går, när ett land styres mot folkets vilja, utan tillfreds- And™aJn~
ställande af dess behof och i en annan rigtning, än dit den politiska ^Forts)
utvecklingen pekar.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets föreliggande förslag.

Herr Zotterman: Jag antog, att de oförsigtiga ord, somblifvitfälda
vid det nyss afslutade rösträttsmötet, och hvilka tidningarne redan framhållit,
skulle med synnerlig förkärlek begagnas emot de anspråk på utvidgad
rösträtt, som i nu behandlade motion uttalats, och jag har funnit,
att min misstanke i detta fall blifvit bekräftad just nu här i Andra Kam:
maren. Med anledning deraf ber jag först få förklara, att jag för min del
i lika hög grad som den förste talaren, herr Nils Petersson i Runtorp, hyser
den bestämda öfvertygelse, att sådana ord, som kunna gifva vapen i händerna
på dem, hvilka äro emot dessa krafs tillfredsställande, äro att förkasta.

Men jag ber derjemte att få uppmana herrar motsåndare till utvidgad rösträtt
att vara goda och beräkna, huru många de zeloter voro, hvilka på
det ifrågavarande mötet uppträdde på ett sätt, som icke var att godkänna.
Man skall deraf finna att dessa voro ganska få. Då förefaller
det mig också ganska sjelfklart att, om dessa personer, som
förifrat sig så, att de begagnat uttryck, som icke äro att godkänna utan
att förkasta, äro några få, dessas uppträdande icke kan utgöra tillräckligt
skäl gent emot de anspråk eller önskningar, som den stora massan
i öfrigt har framstäf. Jag kan aldrig lära mig begripa, att 2 eller 3
sådana der ifrare — man skulle kunna kalla dem brushufvuden—skulle få
förstöra saken för alla de andra. Det har här klandrats, att man vill
pocka sig till utvidgad eller allmän rösträtt. Ja, man kan med skäl
säga, att i de åsyftade anförandena legat ett pockande. Men de voro
ju få. Deremot alla de hundra, de tusen, de tio tusen, som genom
mötesresolutioner, genom petitioner och dylikt på ett anständigt, värdigt
och aktningsbjudande sätt uttalat sig inför riksdagsmän och inför högre
myndigheter — jag tror till och med inför regeringen—böra icke dessa
personers värdiga uttalanden och begäran om utsträckt rösträtt utgöra en
större och bättre mätare, än dessa häftiga ord af högst få personer,
hvilka ju rösträttsmötets allra flesta medlemmar ogillat och förklarat utgöra
ett binder mot mera än ett stöd för rösträttens utsträckning?

Det skulle icke vara, menade en annan talare på smålandsbänken,
herr Peterson i Boestad, några tillräckligt talande skäl för behofvet af
en irtsträckning af rösträtten. Jag vet icke, hvad skäl han har att anföra
för ett sådant påstående. Skulle det vara brist på petitioner eller
skulle dessa petitioner vara värda att mindre påakta? Jag vågar taga
tillfället i akt att påpeka, att, då vi i dag tre veckor sedan behandlade för -

N:o 31.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om förändra- svarsfrågan, framlade man bär en petition i försvarsfrågan från svenska
de bestäm"td- qvinnoföreningen till Sveriges försvar. Mot denna petition har man
^vilkoreTför lcke från det håll, hvarifrån den kom, gjort några anmärkningar, man
rätt att välja har tvärt om af densamma velat göra ett stort nummer. Men jag skall,
riksdagsmän i herr talman, tillåta mig att fästa uppmärksamheten uppå, att man i
Andra Kärn- denna petition påträffar ej blott namn på qvinnor, utan kanske lika
mara). m^Dga namn på män och barn. Mot denna lista har man, som sagdt,

or"'') egentligen ingen anmärkning gjort. Visserligen yttrades då i denna

kammare af en talare från Lund, att qvinnor äro »mindre vetande i
statssaker». Kammaren gillade dock icke detta vitsord; icke heller jag
gillar det. Men hvad jag tilltror mig kunna påstå, det är, att barn äro
mindre vetande i statssaker. Dessutom har man i sin ifver att för försvarsfrågans
lösning inverka på Riksdagen gått så långt, att man tillåtit
samma namn förekomma på flera listor. Kan man nu göra liknande
anmärkning mot petitionslistorna rörande rösträtten, då medgifver jag,
att ett klander är lika berättigadt gent emot dessa senare listor som i
fråga om försvarspetitionen från svenska qvinnoföreningen till Sveriges
försvar. Men är det så, att det i dessa rösträttspetitioner blott finnes
namn på myndige män, hvilka saken gäller, — ty det gäller dem sjelfva,
om de hafva rösträtt eller icke — så synes det mig, som att man till
dessa listor måste sätta större lit än till den nu af mig klandrade försvarspetitionen.

Jag är verkligen tacksam och jag ber att i likhet med kapten
Mankell få uttala denna min tacksamhet till utskottet för dess vänliga
medgifvande, att de personer, som stå under strecket, äro till sedlighet
och till sjelfständighet med flera egenskaper fullt ut jemföriiga med dem
som stå öfver strecket. Det är verkligen icke i samhällsupplösningens
syfte som jag vill verka för utsträckning af rösträtten, utan just för att
jag vill bidraga dertill, att vi måtte kunna få bibehålla den lagliga ordningen
och vinna reformer på den lugna samhällsutvecklingens väg.
Det är ju upprörande — man kan icke neka det — att, enligt hvad
af förteckningen å utskottsbetänkandets sista sida på utom rösträtten
stående personer framgår, icke mindre än 142(3 personer bland våra
lärare för det uppväxande slägtet, de der af stat och kommun förklarats
myndige att handleda våra barns uppfostran, af samma stat
förklarats omyndige att lägga sina röstsedlar i valurnan vid val af riksdagsmän
i Andra Kammaren. Jag vill icke besvära kammaren med
att anföra uppgifter om andra kategorier af rösträttslöse, enär en hvar
sjelf kan på anförda ställe taga dem i betraktande, utan jag inskränker
mig till den nu nämda kategorien såsom alldeles tillräckligt talande.

Ehuru jag är en bland dem, som hafva i fråga om syftet instämt
i herr Mankells motion, får jag här förklara, att jag icke är så oklok
och en sådan ifrare, att jag förkastar det »något», jag kan få, derför
att jag icke kan få allt. Jag skall, då det förslag, hvilket utskottet
framstält, är så pass gående fram i den rätta rigtningen, att det lemnar
rum för icke mindre än 123,750 nya valmäD, för min del tillåta mig
att yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Onsdagen den 27 April, f. m.

X:r 81.

Häruti instämde herrar friherre Nordenskiöld, Nordin, Hammarström,
Svensson från Karlskrona, Persson i Yadensjö, Bromée, Romberg
och Aidin.

Herr Gumselius yttrade: Det var herr Petersons i Boestad anförande,
som uppkallade mig. Han lät oss få höra, hvad reservanterna
från Första Kammaren anfört. Jag tycker då, att det vore rättvist att
äfven läsa upp hvad utskottets majoritet anfört. Emellertid förmodar
jag, att kanske de fleste i denna kammare hafva läst det der förut och
att en dylik uppläsning derför icke är alldeles nödvändig. Det är emellertid
skada, ty om jag läste upp det, skulle det se ut, som om jag hållit
ett långt föredrag i denna fråga. Det skulle vara bra för mitt rykte,
då man bläddrade igenom handlingarna, om man nemligen icke ginge
närmare in i granskning af innehållet, ty då skulle det visa sig, att
motsatsen vore förhållandet. Men för dem, som bläddra hastigt igenom
de gamla papperen, skulle det se vackert ut, att det stode några sidor
såsom ett anförande af mig i denna fråga.

Saken har emellertid en annan sida. Om man företager sig att i
kammarens protokoll låta omtrycka hvad förut stått i riksdagshandlingarna,
blefve det litet dyrbart. Det händer, att ett och annat sådant
anförande går till lika mycket som en och annan af de pensioner, som
vi resonnerat om vid denna riksdag. Och då vi fästa så stor vigt vid
rätt små belopp i denna kammare, vore det kanske skäl att åtminstone
se till, att vi icke onödigtvis låta trycka om långa räckor af protokollen.
Ur den synpunkten är det väl också herr Peterson obetaget
att begära, att den del af hans anförande som han bort utelemna — det
var ju goda saker han för öfrigt anförde — måtte med kammarens begifvande
få uteslutas ur protokollet.

Hvad sjelfva frågan angår, skall jag med åberopande af de skäl,
utskottet anfört, förena mig i det slut, hvartill utskottet kommit. För
min de! antager jag, att denna fråga är af den beskaffenhet, att för hvarje
gång den skjuter upp, kommer man närmare den stund, då man icke
kan taga halfva steg, utan fulla steg, för att ernå frågans lösning. Men
som frågan står och då våra representanter i utskottet från denna kammare
kunnat framlägga ett förslag sådant som detta, som går ganska
långt i den rätta rigtningen, ber jag att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr Peterson i Boestad: Jag ber blott få erinra, att jag icke

plägar betunga kammarens protokoll med långa anföranden. Men hvad
jag citerat har synts mig vara af så stor vigt för fäderneslandet, att
dess anförande här blott kunde vara till gagn.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall till

utskottets hemställan, 2:o afslag å så väl nämnda hemställan som den af
herr Truedsson i ämnet väckta motionen; och 3:o bifall till den af herrar
Bergius m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen. Herr talmannen

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 31, 4

Om förändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmäni
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 81.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
i afseende, ä
talmansbefattningarnc

vid riksdagen.

upptog hvart och ett af dessa yrkanden till proposition i nu nämnd
ordning och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall
till utskottets hemställan. Votering blef emellertid begärd och företogs,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition :

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i 2:dra punkten
af dess utlåtande n:o 12, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit så väl utskottets nämnda hemställan
som herr Truedssons i ämnet väckta motion.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 134 ledamöter röstat
ja och 79 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits. *

§ 9.

Slutligen föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 13, i anledning
af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser i afseende
å talmansbefattningarna vid riksdagen.

Vid innevarande års riksdag hade i berörda fråga väckts två särskilda
motioner, hvilka utskottet fått till sig hänvisade, den ena, n:o 21
inom Första Kammaren, af herr Gustaf Ryding och den andra, n:o 181
inom Andra Kammaren, af herr E. Norman.

Herr Ryding hemstälde, att till de nu i ämnet gällande bestämmelser
måtte antagas ett tillägg, hvarigenom föreskrefves, att, vid samtidigt
inträffande förfall för både talmannen och vice talmannen i en
af Riksdagens kamrar, kammaren egde utse en af sina öfrige ledamöter
att fungera såsom talman, till dess förfallet upphört för någondera af
de utaf Konungen nämnde, samt att valet företoges under ordförandeskap
af den i kammaren närvarande ledamot, som bevistat de flesta
riksdagarne, och, der två eller fl9ra ledamöter deltagit i lika många
riksdagar, den af dem, som vore till lefnadsåren äldst.

Herr Norman åter hemstälde, under hänvisning till den af konstitutionsutskottet
förlidet år i dess utlåtande n:o 3 lemnade utredning,
att Riksdagen måtte antaga de i samma utlåtande föreslagna ändringar
af så väl § 52 regeringsformen som § 33 riksdagsordningen att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling.

Utskottet hemstälde i nu föreliggande utlåtande:

l:o att herr Normans motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

Onsdagen den 27 April, f. in. 51

2:o att icke heller herr Rydings motion måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; men

3:o att Riksdagen ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af § 33 riksdagsordningen:

Riksdagsordningen.

§ 33.

Så snart fullmagterne undergått den i mom. 1 af nästföregående §
föreskrifna granskning samt berättelse om förloppet dervid blifvit af
chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är,
meddelad kamrarna, hvar i hvad dess ledamöter angår, begäre hvardera
kammaren ofördröjligen hos Konungen, medelst deputation, talman och
vice talman, dem Konungen då för hvardera kammaren, bland dess
ledamöter, utnämner.

Då i något af de fall, som i 91, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i samma grundlags 95 § nämnde vederbörandes
kallelse sammanträder, eger hvardera kammaren att, inom sig,
välja talman och vice talman.

Innan talmän äro förordnade eller valde, efter thv ofvan sägs, föres
i hvardera kammaren ordet af den derstädes närvarande ledamot, som
de flesta riksdagar bevistat, och, der två eller flera ledamöter i lika
många riksdagar deltagit, den af dem, som är till lefnadsåren äldst.

Vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice
talmannen i någon af Riksdagens kamrar utöfvas ialmansbefattningen
af den kammarens ledamot, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, eger
att föra ordet innan talmän äro förordnade eller valde.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Ljungman, Bengtsson,
Björkman, Boström, Bahn, Elowson, Johnsson Wikstén, Vahlin och
Hedin, som ansett, att utskottet bort med anledning af motionerna
hemställa, det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad
lydelse af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling :

Regeringsformen.

§ 52.

Riksdagens birnrar utse hvar för sig bland sins ledamöter talmän
och två vice talmän.

Riksdagsordningen.

§ 33.

Så snart fullmagterna undergått den i mom. 1 af nästföregående §
föreskrifna granskning samt berättelse om förloppet dervid blifvit af

N:o 31.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
i afseende å
talmambefattningarne-.

vid riksdagen.

(Forts.)

N:o 81. 52 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om ändring chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är,
bestämmelser meddelad kamrarne, hvar i hvad dess ledamöter angår, välja hvardera
i afseende å hammaren bland sine ledamöter talmän och två vice talmän,
talmansbe- Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet af
fattmngame (Jen derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,
Vdagen'' ^er tva e^er ^era ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af
(Forts.) dem, som är till lefnadsåren äldst.

Vid samtidigt förfall i en af Riksdagens kamrar för både talman
och vice talmän utses, på sätt vid val af talman eger rum, en af kammarens
öfrige ledamöter att tjenstgöra såsom talman för tillfället.

Efter föredragning till en början af punkten 1 i utskottets hemställan
anförde:

Herr Ljung man: Såsom bekant stannade kamrarne i fjor, när

samma fråga var före, i olika beslut. Första Kammaren antog en
motion, väckt i Första Kammaren, och Andra Kammaren en motion,
väckt i denna kammare. I år har herr Norman upptagit det förslag,
som Andra Kammaren antog i fjor, såsom sin motion; och samtlige
konstitutionsutskottets ledamöter från denna kammare hafva i en vid
utskottets betänkande fogad reservation hemstält om bifall till hvad
som i sistnämda motion föreslagits. Jag skall nu äfven bedja att fa
yrka bifall till densamma här i kammaren, och jag hoppas, att kammaren
vidhåller sitt beslut från i fjor. Det skäl, som konstitutionsutskottets
majoritet anfört emot herr Normans motion och det beslut,
som i fjor fattades i Andra Kammaren, är endast det, att man icke
skulle hafva haft någon olägenhet af att regeringen nämnt kamrarnes
talmän och vice talmän. Jag vill för min del visserligen icke förneka,
att detta utskottets påstående kan vara fullt sant. Men läser man
igenom utskottets betänkande från i fjor, finner man, hurusom det
deri påvisas, att Riksdagen under förra århundradet hade olägenhet af
att regeringen nämnde talmän. Och jag vill påpeka, att under svårare
politiska förhållanden erbjuder det tvifvels utan en stor fördel både för
Riksdagen och för regeringen och för dem, som få det magtpåliggande
uppdraget att vara talmän, att kamrarne sjelfva få välja sina talmän.

Ur den synpunkten vill jag yrka bifall till den reservation, som
är fogad till betänkandet af samtlige ledamöter i konstitutionsutskottet
från denna kammare.

Häruti instämde herrar Hedin, Mankill, Häger, Olsson från
Stockholm, Loven, friherre Nordenskiöld, Gumcelius, Johansson från
Stockholm, Beckman, Ekman och Linder.

Heir Norman: Jag är af den föregående talaren förekommen i

hvad jag tänkt yttra och ber derför endast att få instämma med
honom.

Herr Ola Bosson Olsson: Förutom att jag till fullo instämmer
med vice ordföranden i konstitutionsutskottet vill jag för min del,

Nso 81.

Onsdagen den 27 April, f. m.

påvisa ett par af de olägenheter, som skulle inträffa, om konstitutions- Om ändring
utskottets förslag skulle antagas. Man kan ju tänka sig hur det skulle “tämmelser i
vara i närvarande stund, om utskottets förslag skulle bli lag eller vara afseende åtallag,
eller att den ledamot af kammaren, som bevistat de flesta riks- mansbefattdagame,
skulle intaga platsen som talman eller föra ordet i kammaren, ningame vid
Som nu är förhållandet, ar den person, som bevistat de flesta riksdagar, riksdagen.
en mycket duglig och hederlig karl och kan fullt sköta en talmans- (lorta.)
befattning, men i följd af hans lågmäldhet skulle kammaren antagligen
icke bli belåten, om han icke hördes, då han framstälde proposition eller
i andra fall från talmansstolen behöfde meddela sig med kammaren.

Dessutom är det vanligt, att den, som bevistat de flesta riksdagarne,
nått upp till en ganska hög ålder och till följd deraf förlorat den kraft
och spänstighet, som erfordras, och vidare är det icke alltid gifvet, att
en sådan person har den förmåga som erfordras för att leda kammarens
öfverläggningar. Det är dessa skäl, som jag för min del har emot det
palliativförslag, hvartill konstitutionsutskottet kommit, och hvarför jag
yrkar afslag å detsamma samt bifall till reservanternas förslag.

I detta yttrande instämde herr Nilssoti i Skärhus.

Härmed var öfverläggningen slutad. Med afslag å utskottets iden
föredragna punkten gjorda hemställan biföll kammaren den af herr
Ljungman m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Punkten 2.

Bifölls.

Punkten 3.

Herr Ljungman yttrade: Med hänvisning till det beslut kammaren

nyss fattat skall jag anhålla om afslag på utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Efter af herr talmannen gifna propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå, afslog
kammaren utskottets hemställan.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,i s s. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Rättelse:

I Andra Kammarens Protokoll n:o 30.

Sid. 25 rad 16 uppifr. står: gamla vägens
läs: nya banans

Andra Kammarens Prat. 1892. Nät 31.