RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 29.

Lördagen den 9 april.

Kl. 11 f. m.

§ I -

Justerades protokollet för den 2 dennes.

§ 2.

Till Kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr friherre
A. H. Fock, till följd af muskelreumatism, måste under några dagar
hålla sig inne, intygar

Stockholm den 8 april 1892.

A. Werner,
legitimerad läkare.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

dels till Konungen:

n:o 26, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar;

n:o 27, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 29, angående föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning;''
samt

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 29.

1

No 29. 2

Lördagen den 9 April.

n:o 30, i anledning af Kong! ]VIaj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling åt statens telefonväsende;

dels och till fullmägtige i riksgäldskontoret:

n:o 28, angående ändring i föreskrifterna rörande befattningen
med tryckta riksdagshandlingars emottagning, vårdande och utdelning;
samt

n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial n:o 54, med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens femte hufvudtitel.

Punkterna 1—4.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

Punkten 6.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ ö.

Föredrogos hvart för sig och biföllos lagutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§ 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862; och

n:o 38, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen
den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas
skall m. m.

§ 6.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 55,
med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens sjunde
hnfvndtitel, blef den föreslagna voteringspropositionen af kammaren
godkänd.

Lördagen den 9 April.

3

N:o 29.

§ 7-

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 56, i
anledning af Kongl. Maj:ts särskilda propositioner angående pensioner
för akademiadjunkten L. Edman, provinsialläkaren K. E. Willd,
landshöfdingen grefve N. H. R. B. Homs enka U. G. Ch. C. Horn,
född Sjöcrona, och f. d. öfversten A. J. Wästfelts enka L. S. Wästfelt,
född Geijer.

Punkterna 1 och 2.

Bif öllos.

Under punkten 3 hemstälde utskottet, med anledning af en af Angående
Kongl. Maj:t i ämnet gjord framställning, att Iliks dagen måtte med- pension för
gifva, »att aflidne landshöfdingen i Blekinge län m. m. grefve Nils ge„ grefve
Henning Rudolf Bernhard Homs enka Ulrika Gustafva Charlotta n. H. R. b.
Cornelia Horn, född Sjöcrona, må, så länge hon förblifver enka, å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 400 kronor, Horn, född
att utgå från och med mars månad innevarande år.» Sjöcrona.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Pehr son i Törneryd: Vid behandlingen af detta ärende
inom statsutskottet tillhörde jag dem, som yrkade afslag å denna
pension. Då jag det oaktadt icke har reserverat mig mot utskottets
beslut, så har detta skett i följd deraf, att omedelbart efter detta
ärendes afgörande inom utskottet följde hvad som närmast följer i
ordningen äfven här i betänkandet, nemligen frågan om pension åt
f. d. öfversten A. J. Wästfelts enka L. S. Wästfelt, född Geijer.
Äfven på denna sistnämnda pension yrkade jag afslag, men denna
pension vann understöd äfven af flera ledamöter i statsutskottet från
Andra Kammaren, och vid sådant förhållande ansåg jag det icke
löna miidaii att reservera mig mot dessa båda beslut. Jag har ändå
icke velat låta detta tillfälle gå obegagnadt att tillkännagifva, det
jag fortfarande håller fast vid den åsigt, hvilken jag så ofta varit i
tillfälle att här i kammaren uttala angående dessa enkepensioner,
eller att det för mig är svårfattligt, att man af allmänna medel skall
bevilja understöd åt enkor och barn, företrädesvis efter personer i
samhället, som, säge hvad man vill, dock tillhöra den bättre lottade
delen. Åtskilligt annat skulle kunna sägas, men jag har, såsom jag
nyss antydt, ofta förut varit i tillfälle att uttala min åsigt i pensionsfrågor,
och jag har derför nu endast velat inskränka mig till att
tillkännagifva anledningen, hvarför jag icke ansåg det lönande att
inom utskottet reservera mig mot besluten.

N:o 29. 4

Angående
pension för
landshöf''dingen
grefve
N. H. R. B.
Horns enka

U. O. Ch. c.

Horn, född
Sjöcrona.
(Forte.)

Lördagen den 9 April.

Jag gör detta tillkännagifvande så mycket hellre, som jag, då
jag vid behandlingen af dessa båda ärenden inom utskottet fann, att
pensionsfrågan rörande enkan Wästfelt låg så till, att den antagligen
både att med full säkerhet påräkna Riksdagens bifall, ansåg det icke
skäligen kunna ifrågasättas, att vid sådant förhållande pensionen till
enkan Horn borde rent afslås, emedan det då skulle blifva en orättvisa
begången i fråga om dessa båda personer — må vara att ingendera,
enligt mitt förmenande, bör af Riksdagen erhålla understöd.

Jag bar, herr talman, velat uttala detta, men bar icke något
yrkande att göra.

Herr Ola Bosson Olsson: På samma gång jag ber att få instämma
med den föregående talaren, vill jag äfven tillägga, att jag
af principiella skäl yrkar afslag på detta betänkande. Jag vill icke
upprepa de skäl jag så många gånger förut i likartade frågor uttalat,
utan yrkar endast afslag.

Herr Fredhohn från Stockholm instämde i detta yttrande.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman! Jag bar också,
ända sedan jag fick äran tillhöra denna kammare, varit af den åsigten,
att kammaren icke bör bevilja pensioner åt aflidne tjenstemäns
enkor och barn, och jag bar alltid talat och röstat emot sådana pensioner.
Men det bar dock icke bjelpt, att Andra Kammaren af slagit
dylika framställningar, ty de hafva alltid gått igenom, d. v. s. bifallits
i de gemensamma voteringarna, så till exempel i fråga om
landsköfdingarne De Marés, Asplunds och Adlercreutz’ enkor och nu
sist i fråga om landshöfding Gyllenrams dotter.

Jag bär velat fästa uppmärksamheten på att dessa ansökningar
beviljats, oaktadt jag varit mot dem, och sedan jag nu tillkännagifvit
detta, skall jag icke framställa något yrkande.

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag skall tillåta mig yrka
bifall till statsutskottets hemställan i nu föredragna punkt. Statsutskottet
bar vitsordat, att grefve Horn användts i många ansvarsfulla
och vigtiga värf, och detta är äfven öfverensstämmande med
verkliga förhållandet. Jag kan dertill lägga, att han varit en ovanligt
arbetsam landshöfding och särskild! nitisk för befordrande af
Blekinge läns bästa. Man kan nästan säga, att han arbetade ihjel
sig, ty han arbetade vida mer än man af honom vid hans höga
ålder kunde hafva skäl att begära. Det synes mig som om kammaren
nu kunde så mycket hellre bifalla statsutskottets förslag om den
blygsamma summan af 400 kronor, som Riksdagen förut gifvit vida
större belopp åt enkorna efter landsböfdingarne De Maré i Falun
och Asplund i Östersund.

Jag hemställer om bifall till statsutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Romberg, Zotterman och Bokström.

5 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

Herr Hedin yttrade: Jag skall anhålla, herr talman, att få

anställa en liten jemförelse mellan det nu ifrågavarande fallet och ett
tillfälle för nio år sedan, då kammaren hade att behandla en väckt
fråga om pension åt enkan efter en annan landshöfding. Jemförelsen
utfaller på följande sätt.

I detta fall nppgifves i den kongl. propositionen, att behållningen
i boet uppgår till 1,027 kronor 11 öre. Den är således synnerligen
ringa, men det är dock någon behållning. I det förra fallet åter,
som jag syftar på, befunnos skulderna öfverstiga tillgångarne med
4,650 kronor.

I det förevarande fallet upplyses af handlingarne, att de efterlemnade
barnen äro försörjda. I det andra fallet uppgafs, att de
efterlefvande barnen voro två döttrar, deraf den ena ogift.

I det närvarande fallet upplyses, att enkan har att från civilstatens
enskilda enke- och pupillkassa uppbära eu pension af 800
kronor. I det föregående fallet hade enkan att från samma kassa
uppbära 1,200 kronor, hvilket belopp dock skulle minskas till 800
kronor, när dottern uppnådde 25 år eller före denna tid aflede eller
blefve gift. Således råder i detta afseende full likställighet.

Nu föreslår Kongl. Maj:t 700 kronor; då begärdes 1,000 kronor
och således ett något högre belopp.

En annan omständighet, som kan förtjena något afseende är den,
att den landshöfding, om hvars enka det då var fråga, hade tjenat
såsom landshöfding i något kortare tid eller från 1866 till 1882, än
den nu aflidne, hvilken tjenat från 1874 till 1892 och således i omkring
18 år. Men en ytterligare omständighet, som torde hafva mera
att betyda, är, att landshöfding Asplund, enligt hvad som framgår af
den kongl. propositionen till 1883 års riksdag, ursprungligen hade en
lön af blott 8,000 kronor, hvilken summa under åren 1868 och 1871
höjdes med tillsammans 1,600 kronor, hvarefter han först 1875 fick
samma belopp, som för landshöfdingarne i allmänhet är bestämdt.

Emellertid, ehuru de behjertansvärda skälen äro alldeles obestridligt
öfvervägande till förmån för propositionen vid 1883 års riksdag,
yttrade sig dock i kammaren eu nuvarande ledamot af konungens
råd i enlighet med några reservanters tillstyrkan, deribland den, som
den näst siste i ordningen hade ordet, och hans anförande i frågan
är så märkligt, att jag anser mig böra derom erinra kammaren.

Han yttrade: »Jag är ingen vän af dessa enkepensioner. Jag
tror att staten slagit in på en origtig bana, då den börjat gifva sådana,
och de kunna enligt min åsigt endast försvaras i det fall, att de afse
afhjelpande af de oundgängligaste lefnadsheliofven. Det förefaller
mig ock, som om enkepensioner i allmänhet föreslagits endast med
afseende derpå. Jag vill endast erinra om den pension, som under
innevarande Riksdag beviljats enkan efter regementsläkaren Wiedberg.
Denne var en synnerligen förtjenstfull man, och för enkan, som hade
fyra oförsörjda barn, det äldsta 13 år, det yngsta .3Va månader gammalt,
och uppbar endast 90 kronor i pension från annat håll, föreslog

Angående
pension för
landshöfdingen
grefve
N. H. R. B.
Horns enka
Tf. G. Ch. C.
Horn, född
Sjöcrona.
(Forts.)

N:o 29.

Angående
pension för
landshöfdingen
grefve
N. H. B. B.
Horns enka
U. G. Ch. C.
Horn, född
Sjöcrona.
(Forts.)

6 Lördagen den 9 April.

Kongl. Maj:t eu pension af 300 kronor, hvilken, såsom jag nyss
nämnde, af Riksdagen beviljades. Här åter är det fråga om en
enka, som redan åtnjuter en pension af 1,200 kronor; den kommer
visserligen att nedsättas till 800 kronor, men äfven möjligen att ökas
med 300 kronor». — Hvad denna möjliga ökning betyder, derom
har jag ingen kännedom, hvaremot den eventuella minskningen var
eu alldeles gifven och påräknelig följd under af mig angifna förutsättningar.
— »Den nu ifrågavarande enkan, fortsätter han, är af
ungefär samma ålder som den nyss nämnda, och hon har endast en dotter,
som är fullvuxen och således icke behöfver vidare uppfostran. Jag
frågar då: förefinnes här verkligen endast det behof, som jag antager,
att man velat tillgodose? Föreligger icke här snarare ett förslag att
gifva pension, afsedd icke blott att tillgodose de mest oundgängliga
lefnadsbehofven, utan äfven lämpad efter den lefnadsstättning, mannen
i lifstiden innehaft?»

Hvad nuvarande herr statsministern då menade med »de oundgängligaste
lefnadsbehofven» röjes af hans hänvisning till att Riksdagen
beviljat 300 kronor till enkan efter den regementsläkare, som lemnat
efter sig fyra oförsörjda barn, deraf det äldsta 13 år och det yngsta
3 V2 månader.

Yi se sålunda af detta yttrande, att nuvarande herr statsministern
då uppstälde den grundsatsen, att om Riksdagen skulle inlåta sig på
pensionering af enkor efter embetsman, pensionen icke i något fall
borde sättas högre än så, att den blefve afsedd för afhjelpande af de
oundgängligaste lefnadsbehofven, hvilket han ansåg vara uppnådt
genom den pension af 300 kronor, som nyss förut beviljats åt regementsläkarens
enka.

Ett annat exempel till jemförelse med detta fall torde kammaren
behaga erinra sig. För ett par veckor sedan beviljades af båda kamrarne
enligt Kongl. Maj:ts förslag en pension af 300 kronor åt enkan
efter en postförare. Förhållandet var att han tjenat staten i 29 år,
då han under utöfning af sin tjenst blef öfverfallen af postrånare och
skjuten, samt att hans enka i följd af sjukdom är oförmögen att förtjena
sitt lifsuppehälle. Åt henne gaf Riksdagen 300 kronor, en
summa som jag, såsom närnndt, förmodar motsvara hvad herr statsministern
menar vara tillräckligt för de oundgängligaste lefnadsbehofven.

Emellertid har jag, till min förundran, i den kongl. propositionen
icke funnit, att herr statsministern uttalat sig mot det framstälda förslaget
om 700 kronors pension. Han borde i konseqvens med sina
förut uttalade åsigter hafva afstyrkt aflåtande af denna pensionsproposition
till Riksdagen. Här föreligger just ett exempel på hvad
han förut så starkt och i min tanke mycket rigtigt ogillat, nemligen
att vilja sätta pensionsbeloppet så, att det lämpas efter den lefnadsställning,
som den aflidne i lifstiden innehaft. Det hade varit så
mycket mera skäl att reagera mot en sådan tendens, som den allt

7 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

för ofta gör sig gällande, bland annat då Kongl. Maj:t af de till hans Angående
förfogande stälda medel utdelar understöd. Undlhöfdin Jag

skall i sistnämnda hänseende be att få anföra ett exempel. gen grefve
År 1890 i februari utdelade Kongl. Maj:t på föredragning af herr A. U. R. B.
sjöministern från invalidhusfonden ett belopp af sammanfagdt 3,390 ™ ®

kronor till 160 sökande. Såsom herr talmannen behagade finna, Horn, född
kunde beloppen icke blifva synnerligen stora på hvar och en af dessa, Sjöböna.
om de fördelats någorlunda lika, men de blefvo ändå mindre derför, '' or s''^
att af dessa 3,390 kropor togs i främsta rummet bort 500 kronor,
motsvarande inemot en sjettedel af det hela, hvilket gafs till understöd
åt en grefve och f. d. kommendör, hvilkens förtjenster om svenska
staten äro lika okända för allmänheten och äfven för Kongl. Maj:t,
derom är jag säker, som för oss äro obekanta de rättvisans principer,
som Kongl. Maj:t i det fallet och i andra dylika fall följt.

Jag tillåter mig instämma i det gjorda yrkandet om afslag å den
föredragna punkten.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Herr talman!

Mine herrar! Då Riksdagen vid flere föregående tillfällen beviljat
pensioner åt enkor efter landshöfdingar, har jag i denna omständighet
funnit eu anledning att vid detta tillfälle tillstyrka Kongl. Maj:t att
framlägga förevarande proposition. Ty genom föregående beslut utaf
Riksdagen i dylika pensionsfrågor har den efterlefvande enkan bibragts
en förhoppning om, att hon åtminstone icke skulle behöfva motse
sina kommande dagar med fruktan för en alltför nödstäld belägenhet.

För öfrigt må man om sjelfva principfrågan ha, hvar och en för sig,
sin bestämda mening, men ett faktum är emellertid, att Riksdagen
vid flere tillfällen beviljat sådana pensioner. Om man då skall taga
under ompröfning, efter hvilken norm dessa pensioner böra beviljas,
föreställer jag mig, att man har två faktorer att taga hänsyn till.

Den ena är hvad de oundgängliga lefnadsbehofven kräfva och den
andra är samhällsställningen. Allting är relativt här i verlden. Det,
som för den ene är välstånd, kan för den andre vara nästan nöd.

Det beror på de lefnadsbehof, som den ene eller den andre har vant
sig vid till följd af sin lefnadsställning.

Om man vill se till, hvad som vid föregående tillfällen kan hafva
betraktats såsom ett lämpligt belopp för fyllande af de oundgängligaste
lefnadsbehofven för en landshöfdingeenka, så kan man hemta någon
ledning derför af hvad som förekom vid år 1883 väckt fråga om
pension åt landshöfdingen Asplunds enka. Det har antydts att nuvarande
statsministern, då frågan om pension åt henne förevar i denna
kammare, ansett hennes oundgängliga behof vara tilllredsstälda, utan
att Riksdagen beliöfde bevilja någon särskild pension, emedan hon
var berättigad att ifrån civilstatens pensionsinrättning för sig och sin
dotter uppbära pension med ett belopp af 1,200 kronor. Det är
visserligen sant, att den pensionen var afsedd för henne och dotter;
men om man tager hänsyn till enkans och dotterns ålder, så måste

N:o 29. 8

Lördagen den 9 April.

Angående man tänka sig, att de båda kunde i någon mån sj elfva bidraga till
UndMfdin- sitt uppehälle, hvadan man således får anse, att i sjelfva verket de
gen grefve oundgängligaste lefnadsbehofven för dem beräknades något högre än
A. ä n. B. till 1,200 kronor. Landshöfding Asplunds enka var född 1836. Hon
U°r™Ch. C. var således år gammal, när pension åt henne ifrågasattes. Hennes
Horn, född dotter var 21 eller 22 år. Den det nu gäller, landshöfdingen grefve
Swcrona. Horns enka, är 67 år gammal. Det är en betydlig skilnad att börja
(rörts.) mecj att förpjena gitt bröd vid 47 år, då man är i sin kraftigaste
ålder, och att börja dermed vid 67 år. Jag föreställer mig derför,
att grefvinnan Horn har mycket svårt att kunna genom eget arbete
i någon nämnvärd mån bidraga till sitt uppehälle.

På dessa grunder och då nu statsutskottet föreslagit en pension
utaf 400 kronor, hvarigenom, med tillägg af de 800 kronor, som
grefvinnan Horn är berättigad att uppbära från civilstatens pensionsinrättning,
hon skulle komma att åtnjuta en pension af 1,200 kronor,
torde, ifall Riksdagen bifaller utskottets hemställan, detta beslut icke
kunna anses stå i strid med de åsigter, som på sätt förut antydts år
1883 uttalades i fråga om pension åt landshöfding Asplunds enka.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman! En föregående talare

har påstått, att grefve Horn, under den tid han tjenstgjorde som
landshöfding, varit mycket arbetsam. Jag vill för ingen del bestrida
att så varit förhållandet, men jag vet också, att grefve Horn under
den tid han var landshöfding, liksom andra landshöfdingar uppbar
en löneinkomst af omkring 12,000 kronor. Af en så betydligt stor
lön borde han hafva kunnat spara något. Han borde åtminstone
hafva kunnat draga försorg om sina efterlefvande, om icke på annat
sätt, så genom insättningar i en lifränteanstalt, så att deras framtid
varit fullt betryggad och så att det icke behöft ifrågasättas, att staten
skulle träda emellan och gifva pension åt hans enka. Ty, man må
derom säga hvad man vill, jag finner det vara rigtigt — åtminstone
i närvarande stund, så länge ingen förändring är gjord i pensionsreglementena
—, att staten gifver pension åt sina tjensteman. Men
att man skall medgifva en utsträckning af pensionsrätten jemväl till
enkor och efterlefvande barn, såsom ofta bär händt, det finner jag
vara alldeles origtigt. Jag har alltid af principiella skäl bestridt ett
sådant förfaringssätt. Jag gör det äfven nu, i närvarande stund.
Ty då det gäller tjensteman, som ha haft en så betydlig löneinkomst,
tycker man att de skulle kunna hafva sparat så mycket, att deras
efterlefvande icke behöfde anlita staten om hjelp.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Herr G. Ericsson från Stockholm instämde häruti.

Herr Hedin: Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har nu alldeles otvetydigt och bestämdt uttalat sig för den grundsats,
som nuvarande herr statsministern år 1883 så bestämdt bekämpade,

Lördagen den 9 April.

9 N:o 29.

nemligen att det vore rigtigt, att vid pensioner utaf ifrågavarande
slag taga hänsyn till samhällsställning. Vid val emellan nuvarande
herr statsministerns och nuvarande herr civilministerns åsigter i detta
fall måste jag bekänna den tillfredsställelse jag hyser att kunna alldeles
ovilkorlig! ställa mig på den förres sida.

Herr civilministern har uttalat den förmodan att, om nuvarande
herr statsministern år 1883 bekämpade den pension, som då var ifrågasatt
åt landshöfding Asplunds enka, detta kunde hafva berott derpå,
att hon var berättigad till pension från annat håll. Ja, det gör ingen
skilnad mot nuvarande fall, eftersom ifrågavarande enka också, efter
hvad i Kongl. Maj:ts proposition upplyses, är berättigad till pension
från civilstatens enskilda enke- och pupillkassa å 800 kronor om året. Och
då, såsom jag förut nämnde, ifall landshöfding Asplunds dotter komme
att gifta sig, eller när hon uppnått 25 år eller före 25 år aflede, modrens
pension komme att nedsättas från 1200 till 800 kronor, så är
alldeles tydligt, att här är likställigheten fullständig.

Vidare framhöll herr civilministern skilnaden i ålder mellan de
båda enkorna. Landsliöfdingen Asplunds enka var 47 och landshöfding
Horns enka 67 år. Men han glömde eller fäste åtminstone icke
något afseende vid den skilnaden, att landshöfdingen Asplunds enka
hade ett oförsöjdt barn, hvilket icke är förhållandet med nu ifrågavarande
enkan efter landshöfdingen Horn, samt att, när herr statsministern
år 1883 yttrade sig i pensionsfrågan, han framhöll såsom
ett lämpligt pensionsbelopp för en enka i slika fall det belopp, som
lemnades till enkan efter den mycket förtjente regementsläkaren Wiedberg,
hvilken efterlemnade flere barn i späd ålder. Det beloppet var
300 kronor, och nuvarande herr statsministern erinrade år 1883 om
att den enkan icke hade att från annat håll påräkna pension till högre
belopp än 90 kronor. 300 kronor plus 90 kronor, det gör sammanlagdt
390 kronor. Men äfven med den nedsättning, som statsutskottet
föreslagit, är det icke mindre än 400 kronor, som man vill
att Riksdagen skall tillerkänna landshöfdingen Horns enka. Och 400
kronor plus 800 kronor gör 1200 kronor. Det är sålunda flere gånger
mer än det, som nuvarande herr statsministern ansåg nödigt för »de
oundgängligaste lefnadsbehofven».

Jag vidhåller yrkandet om afslag.

Angående
pension förlandshöfdingen
grefve
N. H. B. B.
Horns enka
U. G. Ch. CL
Horn, född
Sjöcrona.

(Forts.)

Herr Sjö: Ja, det kan verkligen synas mycket besynnerligt, att
en man i denna samhällsställning, en man hvilken lefvat och verkat
såsom landshöfding i så många år och hvilken innehaft en befattning,
som gifvit så stora inkomster, ända till 12,000 kronor, jemte andra
förmåner, skall lemna efter sig sin enka i de ekonomiska förhållanden,
som vi här se att hon befinner sig i. Det kan synas, säger jag,
besynnerligt, att så är, åtminstone för den, som icke är van vid att
lefva upp så mycket penningar, men ändå lefver fyllest godt. Man
må säga hvad man vill, man kan dock icke neka till att, när man
hör, att en tjensteman lefver upp sådana belopp och trots betydande

N:o 29. 10 Lördagen den 9 April.

Angående inkomster icke kan afsätta något till sina efterlefvande, man är frestad
landsköfdin- a^ tr0’ detta icke bådar godt för framtiden. Man klagar så mycgen
grefve ket öfver den dåliga ställningen, de dåliga finanserna, hvari man be^Hrrns^enka
^nner både på det ena och det andra området. Men man kan
U^G*Ch. C. !ust ''°ke undra öfver, att det är, som det är, när tjenstemännen uppHorn,
född offra sådana löner måhända icke allenast på lyx, utan äfven på mångt
Sjöcrona. och mycket annat, som importeras från utlandet, och sålunda förstör
or • mycket penningar i onödan. Jag hade sannerligen hoppats, att man
skulle hafva slagit in på ett annat system äfven i detta fall, så att
man hushållade och hushållade så, att det kunde bestå för vårt land
och folk i ekonomiskt afseende.

Jag förenar mig i det yrkande, som gjorts om afslag. Jag tror,
att, om landshöfdingen Horns enka får den pension, hvartill hon är
berättigad från annat håll, hon bör kunna lefva på den och dermed
hafva tillräckligt.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden
som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner, dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag såväl å nämnda
hemställan, som å Kong!. Majrts i ämnet gjorda framställning; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen.

Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande, nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutkottets hemställan i 3:dje punkten af
utlåtandet n:o 56, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

\ inner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 63 ja, men 92 nej; och hade kammaren
sålunda beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Pimsten 4.

Uti en den 28 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition
{n:o 57) hade Kongl. Maj:t med anledning af en i ämnet gjord ansökning
föreslagit Riksdagen att åt aflidne f. d. öfversten och chefen
för Skaraborgs regemente A. J. Wästfelts enka Louise Sofie "Väst -

11 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

felt, född Geijer, å allmänna indragningsstaten bevilja en pension af
850 kronor om året, att utgå från och med februari månad innevarande
år och så länge hon förblefve enka; och hemstälde utskottet,
att Kongl Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde nu:

Herr Ola Bosson Olsson: Äfven å denna punkt anhåller jag
få yrka afslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstjerna: Herr talmani Mine herrar! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville bifalla den 4:e punkten af förevarande betänkande,
hvilken är af statsutskottet utan reservation tillstyrkt.

Det är icke någon stor pension, som begäres. Ifrågavarande enka
är alldeles utblottad, det är brist i boet och dessutom har hennes man,
öfverste AVästfelt, i mer än 50 år tjenat staten och deraf såsom regementschef
i nära 15 år samt dervid, efter hvad alla intyga, som känt
till honom, gjort detta på ett synnerligen förtjenstfull! sätt äfvensom
lagt i dagen ett mer än vanligt intresse. Han har visserligen försummat
att skaffa sin enka pension, så att det kan icke vara någon
rättighet för henne att få den begärda pensionen, utan densamma
torde få betraktas såsom ett understöd till enkan efter en man, som
på ett förtjenstfull! sätt tjenat staten.

Jag hemställer således att kammaren behagade bifalla den föredragna
punkten.

Herr Bratt: Den talare, som här yrkat afslag å den föredragna
punkten, anförde derför icke några egentliga skäl.

Jag skall be att få till de skäl för bifall, som i utskottets framställning
förebragts, nämna, att jag har mig särskildt bekant, att
öfverste AVästfelt, förutom i sin militära tjenstgöring, som varade i
mer än 50 år, på många andra områden gagnat det allmänna, och
jag är öfvertygad om att flere af kammarens ledamöter som äro från
hans trakt (Vestergötland), kunna vitsorda, att så är förhållandet.
Att han icke kunnat bereda sin enka någon pension, har väl varit
beroende derpå att han, såsom jag händelsevis känner, gjort stora
förluster på egendomar, men ingalunda derpå att han af lättsinne
inlåtit sig i egendoms- eller andra spekulationer. Alin öfvertygelse
är således, att han icke egentligen sjelf varit skulden till att han
under sin ålderdom kom i bekymmersamma ekonomiska förhållanden.
Under sådana förhållanden tillåter jag mig hemställa, huruvida icke
kammaren skulle anse det vara orätt, om en sådan mans enka lemnades
komplett meddellös.

Jag yrkar bifall till den föreslagna pensionen.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman! Jag blef förebrådd
af den siste talaren för att jag yrkat afslag utan att anföra några

N:o 29. 12

Lördagen den 9 April.

skäl för detta mitt af slagsyrkande. Då jag nu emellertid blifvit erinrad
härom, skall jag be att med några ord få göra detta. Först och
främst är det det skälet, som jag så ofta förut åberopat i denna kammare,
eller att Riksdagen icke bör bevilja pensioner åt enkor efter
tjensteman, desse må nu hafva varit huru förtjenstfulla som helst.

Det skäl, som den siste talaren framhöll, nemligen att Riksdagen
borde bevilja ifrågavarande enka pension derför att hennes man gjort
stora förluster på egendomar, kan jag ingalunda gilla, ty om detta
skulle vara ett giltigt skäl för pensions erhållande, skulle tusentals
män och enkor dertill vara berättigade, och detta utom tjenstemannaklassen.
Dessutom vill jag erinra derom, att öfverste "VVästfelt i nära
15 år var regementschef, att han såsom sådan uppbar en aflöning
af cirka 10,000 kronor årligen, eller för 15 tjensteår omkring 150,000
kronor, och att han således bort kunna draga försorg om att hans efterlefvandes
framtid varit betryggad, så att de icke nu behöft vända
sig till staten för understöds erhållande.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Herr Bratt: Jag har icke sagt, att öfverste Wästfelts enka

borde erhålla pension derför att hennes man gjort stora förluster på
egendomar. Jag anförde visserligen att han lidit sådana förluster,
och tilläde derjemte, att det var en omständighet, som icke rättvisligen
kunde läggas honom till last, men min afsigt kunde naturligtvis
icke vara att anföra detta förhållande såsom något skäl i och för sig
till beviljande af pension åt enkan, utan jag ville endast erinra
derom, på det att Wästfelt icke skulle kunna anses hafva genom öfverdåd
eller lättsinne förverkat rätt till medlidande för hans efterlefvande
enka.

Herr Jansson i Krakerud: Ja nu hafva vi ånyo den der obe hagliga

frågan rörande pensioner åt enkor efter tjensteman.

Dessa frågor kännas redan inom Riksdagen mycket oangenäma,
och i landsorten ännu mera. Det är alldeles omöjligt att der bilda sig
den föreställningen, att det kan stå i öfverensstämmelse med billighet
och rättvisa att lemna pensioner åt enkor efter tjensteman, som haft
6 å 12,000 kronor i årlig lön. Nu kan det ju förefinnas åtskilliga
ömmande omständigheter, som kunna tala för beviljande af pensioner,
ty det är med tjenstemannen som med andra personer. Den ene
tjenstemannen är mycket ömhjertad och gör således med sina inkomster
mycket godt; han hjelper många fattiga och lindrar nöden på
många ställen. Eu annan tjensteman har måhända mera förstånd att
sköta sin ekonomi, och på en tredje tjensteman ställas anspråk att
han skall representera, hvarigenom allt hela lönen går åt.

När man tager allt detta i betraktande, synes det mig som om
man borde försöka tänka ut ett annat sätt att hjelpa dessa tjensteman
för att undvika att de komma till Riksdagen och begära understöd.

Jag skall derför taga mig friheten hemställa till herrarne och

13 N:0 29.

Lördagen den 9 April

herrar statsråden, huruvida det icke vore skal att uttänka ett sätt,
hvarigenom dessa tjensteman under helsans dagar måste komma i tillfälle
att afsätta någon del af sin aflöning för sina efterlefvande. Mig
förefaller det som om dessa, som vanligen hafva temligen höga löner,
mycket väl skulle kunna afsätta några hundra kronor om året, och
att man derigenom skulle slippa återkomma till dessa oangenäma pensionsfrågor.

Jag har icke något yrkande att göra, men jag har velat uttala
denna min åsigt derför, att, då Riksdagen beviljar pensioner åt enkor
efter tjensteman, som hafva höga löner, det alltid uppstår ovilja mot
Riksdagen för dylika beslut.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstjerna: Med anledning af hvad den siste talaren yttrade ber

jag att få nämna några ord. Jag kan icke absolut säkert svara derför
— ty jag bär icke nu sett efter i författningarna — men om jag
icke misstager mig äro alla officerare numera skyldige att betala till
den nya enke- och pupillkassan för armén; och denna kassa lemnar
ganska betydliga pensioner. Om jag icke misstager mig, är således
redan iakttaget hvad den siste talaren ansåg vara så fördelaktigt. F.
d. öfversten Wästfelt deremot hörde till den gamla staten, då icke
något sådant var föreskrifvet, utan då deltagandet i en pensionskassa
var frivilligt.

Herr Jonson i Fröstorp: Jag hör till dem, som i allmänhet

vilja vara mycket sparsamma med statens medel och framför allt har
jag icke velat bevilja onödiga pensioner till enkor. Men i nu föreliggande
fall anser jag att särskilda skäl för ett bifall föreligga. —
Öfverste Wästfelt var under sin krafts dagar en mycket verksam jordbrukare,
och detta har slagit ut så att han nu har ingenting efter sig.
Deraf ser man att jordbruket icke alltid är så lönande som mången
tror, ty Wästfelt var aldrig någon misshushållare, men han kanske
experimenterade litet väl mycket med jordbruket, så att han fick lemna
ifrån sig sitt boställe. Sedan betaide han ett alldeles för dyrt arrende,
som medtog snart sagdt hela hans förmögenhet. Men Wästfelt utöfvade
i hela Skaraborgs län en så ofantligt gagnande verksamhet för
jordbruket och har för detsamma uppoffrat ganska mycket. Han var
ordförande i styrelserna för de båda landtbruksskolorna i länet. Derigenom
gagnade han länet så mycket, att, när hans enka nu befinner
sig i fattiga och knappa omständigheter, det väl icke vore för mycket,
om man såsom en tacksamlietsgärd för hans gagnande verksamhet nu
beviljade den föreslagna pensionen. Jag för min del har icke samvete
att afslå densamma, utan yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Schöning: I likhet med den föregående talaren vill äfven
jag yrka bifall till pensionen i fråga. Jag har känt mig mycket ledsamt
berörd under behandlingen af detta ärende. Det skulle vara mycket

N:o 29. 14

Lördagen den 9 April.

att säga om detsamma, men jag skall inskränka mig till att yrka bifall
till Kongl. Majrts förslag, så mycket hellre som statsutskottet enhälligt
tillstyrkt pensionen utan någon reservation, och herrarna väl
ej kunna vilja gifva utskottet en sådan dekonfityr, som ett afslag
skulle innebära.

Herr Pehrson i Törneryd: Den näst siste talaren framhöll, om

jag fattade honom rätt, såsom ett skäl för denna pension, att mannen
till ifrågavarande enka hade i lifstiden utfört en mycket gagnande
verksamhet, isynnerhet med afseende på skötseln af jordbruket. Men
han erkände derjemte, att denna hans verksamhet varit af sådan beskaffenhet,
att den blifvit ruinerande för den som utöfvade densamma.
Jag föreställer mig sålunda att denna verksamhet, som icke varit gagnande
för honom sjelf, ej heller gerna kunde bli det för dem, som skulle
vilja efterfölja honom. Således synes det mig, som om detta icke
skulle utgöra något skäl som talar för beviljande af pensionen.

Det framhålles alltid, att det föreligger så ömmande omständigheter
i dylika fall som detta, och att man derför bör låta beveka sig
och icke säga nej. Ja väl, låtom oss då utöfva full rättvisa och gifva
pensioner åt enkor och barn efter alla de tusentals andra män, som
i vårt land verkligen utöfvat en gagnande verksamhet och varit till
nytta icke allenast för de sina utan äfven för samhället. Men derhän
vill helt säkert ingen af herrarna utsträcka denna statens mellankomst,
derom är jag fullt öfvertygad. Jag kan derför icke tro, att
man i längden bör fortfara att handla så inkonsekvent som man gjort,
då man endast i vissa fall lemnar pension och då i regeln till de
bättre lottade i samhället.

Häruti instämde herr G. Ericsson från Stockholm.

Herr Westerberg: Jag skall be att få yrka bifall till Kongl.

Maj:ts af statsutskottet tillstyrkta förslag, på den grund, att vi för
närvarande i Sverige befinna oss i ett öfvergångsstadium, hvilket efter
de diskussioner, som egt rum i denna kammare, mycket snart torde
komma att försvinna. Jag tror nemligeu, att icke många hädanefter
skola våga att ställa sina efterkommandes lycka på spel, utan komma
att ingå i de pensionsanstalter, som stå dem till huds. Jag yrkar derför
denna gång bifall, ehuru jag visserligen anser, att det är hvars och
ens skyldighet att under sin lifstid i möjligaste mån sörja för sig och
de sina. Men då här föreligga ömmande omständigheter och mannen
har varit en gammal förtjenstfull embetsman, så ber jag som sagdt
att få yrka bifall.

Herr Lyttkens: Kunde blotta diskussionen och yrkandet på

afslag på sådana Kongl. Maj:ts propositioner som denna en så kraftig
verkan åstadkomma, som den siste talaren antydde, så skulle diskussionen
och afslagsyrkandet i sanning hafva gjort fäderneslandet och
de högre tjenstemännen en stor tjenst. Jag hade ej ämnat uppträda

15 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

i denna fråga, ty jag vet af gammal erfarenhet, att enkorna i gemensamma
voteringarna alltid få sina pensioner beviljade, och så kommer
det att gå nu med, men för att medverka till det goda ändamål den
siste talaren framhöll, så yrkar jag fördenskull afslag, i hopp att ett
sådant skall hafva den verkan han förmodade, så att vi sedan skola
slippa dylika pensionsansökningar, som alltid öro obehagliga att diskutera
och svåra att afslå.

Med herr Lyttkens förenade sig herrar Johansson, Fredholm och
Olsson, alla från Stockholm.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skall be att få tillkänna gifva,

att jag —- ifall votering kommer till stånd — kommer att rösta
för afslag. Jag gör detta så mycket hellre, som en af statsutskottets
ledamöter framstält samma yrkande, och vi sålunda icke behöfva
befara, att, såsom en talare nyss antydde, utskottet skulle misstycka
om vi afslå pensionen. Jag tror att vi kunna handla fullkomligt fritt
efter vår öfvertygelse. Derför yrkar jag som sagdt afslag.

Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de gjorda
yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag derå, och fann herr talmannen den senare propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande omröstningsproposition: Den,

som af slår statsutskottets hemställan i 4: de punkten af utlåtandet
n:o 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda hemställan af kammaren bifallen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 91 ledamöter röstat
ja och 65 nej, i följd hvaraf utskottets hemställan af kammaren afslagits.

§ 8.

Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion
om förbud mot tillverkning, försäljning och förbrukning af fosfortändstickor.

N:o 29. 16

Angående
förhud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

Utskottet liemstälde, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren
af herr Z. Larsson från Upsala afgifna motion, n:o 69, icke måtte
föranleda till någon kammarens åtgärd.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Larsson från Upsala: Jag skall be att få frånträda en
gammal vana, som lär finnas, nemligen att hålla liktal öfver sina
fallna motioner. Jag gör det af två skäl, ty om motionen vinner framgång
hehöfs icke något liktal, och är det så att den faller, får väl
svenska presterskapet hädanefter som hittills hålla liktal vid grafvarne,
der offren för denna industri bäddas ner.

För öfrigt önskar jag få för utskottet förklara, att jag för min
egen ringa del är synnerligen tacksam och nöjd för den utredning,
som utskottet gifvit åt frågan, och jag är fortfarande öfvertygad, att
frågan har framtid för sig, äfven om den icke nu går igenom.

Utskottet säger bland annat, att om författningarnes föreskrifter
noga iakttagas, finnes icke någon synnerlig fara för de personer, som
äro sysselsatta med tillverkningen af fosforständstickor. Jag erkänner
det, men någon garanti hafva de icke lemnat, utan tvärtom, och det
hjelper enligt mitt tycke icke, att somliga fabriker visa att de sköta
sig på ett utmärkt sätt, så att olycksfallen endast blifva ett fåtal, då
andra fabriker visa ett annat resultat. Men öfver hufvud taget vågar
jag säga, att om dessa olycks- och sjukdomsfall, som statistiken visar,
vore de enda, vore det en ren obetydlighet, men de flesta, som råka
ut för fosforsgiftet, särskildt de, som med afsigt använda fosforn för
att skada, för att nå ett eller annat ändamål, de akta sig nog att
tala om saken, så att statistiken får reda på den. Jag vågar derför
påstå, att man i detta fallet får veta bra litet från statistiken, och
derom här äfven utskottets för öfrigt förtjenstfulla utlåtande tydligt
vittnesbörd.

Yäl äro försigtighetsmått af olika slag, ganska goda och noggranna,
föreskrifna. Det är exempelvis föreskrifvet, att friskt vatten
skall finnas i arbetslokalerna för att arhetarne skola skölja sin mun
och tvätta sig. Flere gånger på dagen skola arbetslokaler och en del
af sjelfva redskapen tvättas, väggarne på andra bestämda tider. Men
hvad för garanti har man att detta verkligen iakttages? Hvar tredje
månad skall visserligen en inspektion af lokaler och arbetspersonal
företagas af läkare, men kontroll utöfvas följaktligen icke ens en gång
i veckan. Således beror det på fabrikanterna och arhetarne, om nämnda
regler iakttagas; äro de slarfviga eller liknöjda, sker det naturligtvis
icke. Jag skulle kunna åberopa flere exempel för att visa, att lagen
i dess nuvarande skick icke lemnar någon garanti mot den förskräckliga
sjukdom, som kan drabba arbetarepersonalen och som icke sällan
inträffar. Författningarne angående tillverkningen af fosfor hafva
ändrats flere gånger. Författningar i ämnet hafva meddelats åren
1870, 1874, 1876 2 gånger och 1877. I flere af dessa antydda författningar
finnas luckor med afseende å skyddet för detta farliga och

17 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

intensiva gift. Det är mer än luckor, författningarna äro lösa galler,
bakom Indika man skall söka skydd mot de gräsliga faror, som giftet
har med sig.

Vidare har utskottet med synnerlig tillförsigt omnämnt, att man
har yrkesinspektörer, som gifva ökad kontroll. Jag vill fråga utskottet,
hvad kan man begära af 3 yrkesinspektörer i hela Svea land,
som skola öfvervaka tusentals fabriker af olika slag? Denna kontroll
blir nog illusorisk. Det är omöjligt att utöfva någon nöjaktig kontroll,
med mindre det blefve ordnadt i analogi med kontrollen öfver
"bränvinsbränningen, som öfvervakas ständigt af kontrollörer med ett
eller två brännerier att vaka öfver.

Men jag skall söka hålla mig bättre till den ordning, i hvilken
utskottet har behandlat frågan. Först talar utskottet om fosforns eldfarlighet.
Ja, den har jag i min motion antydt. Men faran deraf
synes utskottet icke hafva insett, och det är kanske icke underligt,
då statistiken icke har mycket att säga om olyckor i följd häraf.
Men jag, som under tolf år har varit brandchef i det samhälle, der
jag bor, har rik erfarenhet. Jag är öfvertygad om att orsaken till
eldsvådor vid många tillfällen varit fosfortändstickor. Men då man
icke med fulla och klara bevis kunnat konstatera detta, hafva dessa
fall icke kunnat inräknas bland statistiska fakta. — Utskottet säger
här bland annat, att fosforns eldfarlighet beror på dess lättantändlighet
samt att, om den icke hade denna egenskap, vore den icke
användbar till fabrikation af tandmedel. Jag vågar nästan säga såsom
Sjövall: »sköna tanke, hvar fick jag den ifrån». Jag har icke
syftat på antändbarheten utan på eldfarligheten eller derpå, att af
fosfor eld af sig sjelf alldeles ofrivilligt kan uppkomma, Genom att
jag t. ex. råkar trampa på en fosfortändsticka kan eld uppstå. Det
är helt annat än med säkerhetständstickor. Fosfortändstickorna fordra
endast friktion mot ett föremål för att antändas, då deremot säkerhetständstickorna
fordra friktion mot ett plån af viss beskaffenhet.
Sannolikheten för antändning genom säkerhetständstickor är således
knappast jemförlig med sannolikheten af antändning genom fosfortändstickor.
Jag skulle till följd häraf blifvit mindre förvånad, om
utskottet gjort betydlig skilnad emellan eldfarlighet och antändbarhet.

De öfriga statistiska uppgifterna om skada i följd af fosfortändstickor
vill jag icke söka kritisera, ty derom blifva nog utskottet och
jag icke fullt eniga. Men säkert är, att om man ökar siffrorna med
ett par nollor, kommer man sanningen närmare.

Så komma vi till andra delen i utskottets framställning eller
yrkesfaran för arbetarne, som sysselsätta sig med fosfortändstickstillverkning.
Utskottet har här i eu väl hopkommen tabell uppvisat,
huru många olyckor inträffat under de tre sista åren. Fn hvar af
kammarens ledamöter har väl tagit del häraf, så jag behöfver icke
specificera. Men en del omständigheter rörande denna tabell torde
dock böra belysas. Man säger till exempel, att vid stickornas doppning
i tändmassan skall det vara så tillstäldt, att fosforångorna icke
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 29. 2

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:o 29. 18

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

så mycket skada arbetarne. Men det är troligen icke alla i denna
kammare, som veta hvad jag fått upplysning om af mer än en tändsticksfabrikant,
nemligen att medan kanske ett par tjog arbetare äro
sysselsatta i samma sal med att doppa eller samla i hop stickorna och
lägga in dem i askar, så förgår icke en minut, då det icke är brinnande
fosfor i rummet. Nu står det visserligen vattenskålar bredvid
hvarje arbetare, så att elden strax kan släckas, men arbetarne måste
dock inandas dessa fosforångor, och äfven om de icke få nekros eller
dylikt, så få de dock en utmärglad fysik, och man kan genast känna
igen en tändsticksarbetare så att säga på utanskriften, ty han är vanligen
en blek, eländig stackare och endast en skugga af sig sjelf.
Det är just anblicken af många sådana arbetare, som bibringat mig
den öfvertygelsen, att man icke genom den kontroll, som nu fins, kan
aflägsna de faror, som fosfor-industrien framkallar.

Jag vill nu hoppa förbi några andra punkter i utskottets betänkande
för att fästa mig vid hvad utskottet säger om min syn på
saken. Det är ju tydligt, att jag har sett saken icke från den glada
sidan, ty hade jag det gjort, så hade det icke funnits något motiv
för min motion, utan tvärtom, såsom utskottet säger, från af vigsidan,
och hade jag en läkares förmåga att beskrifva, huru den sidan ser
ut, skulle jag göra det. Tänker man sig ett menniskoansigte fläkt,
och man då ser insidan och jemför denna mörka sidan med det yttre
naturliga och friska menniskoanletet, så tager det sig ut ungefär som
det heter på ett ställe om vissa grefvar, att utantill äro de hvitmenade,
men innantill fulla med de dödas ben. Den bild som en fosfornekrosoperation
företer är mången gång så gräslig, att jag till och med
hört en läkare förklara, att han icke kunde vara med om ännu en
dylik operation, och tänker man sig den slutliga följden af fosfornekros,
så är det icke så ovanligt, att tänderna och hela nedre delen
af käken måste tagas bort, och sedan plockas det i hop igen, så att
ansigte! får något, som påminner om ett menniskoanlete. Patienterna
kunna sedan icke förtära någon föda annat än i flytande form och
kunna icke blifva fria från en så gräslig lukt, att den knappt kan
uthärdas. Man säger nu, att det är så få fall, som medföra dödlig
utgång. Ja, gunås, detta är det sorgligaste, ty döden vore en verklig
välgörare för dessa, men giftet verkar så på organismen, att det sparar
de förnämsta funktionerna, hvarför de sjuke ofta måste uthärda
plågorna i många år, ehuru det icke heller är så ovanligt, att döden
snart nog inträffar.

Nu har utskottet stält sig på konsiderationens ofta nog temligen
sväfvande grund, och detta må ju vara fullt berättigadt, men låtom
oss nu tänka på realiteten häraf. Utskottet talar om skälen för och
skälen emot. Skälen för äro, att ganska stora penningvinster tillföras
landet och enskilda personer, särskilt de arbetare, som sysselsätta
sig med fabrikationen af fosfortändstickor. Utskottet säger, att arbetarne
i arbetslöner få omkring 40 procent af tillverkningskostnaden.
Jag har visserligen af en person med tioårig erfarenhet härutinnan

19 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

hört, att det blott skulle vara 25 procent, men det ar ju vackert
så. Man ser också af utskottets tabell, att statens handelsbalans och
mycket annat ar beroende häraf, och att man får in tio millioner om
året på denna fabrikation, och då skola dessa pennmgebelopp vägas
mot de offer, som drabbas af sjukdomen. Jag finner för ögonblicket
ingen annan bild vid afvägandet af dessa förhållanden än denna.
Man skulle låna en väl justerad våg och lägga på den ena vågskålen
litet mera eller mindre fördeladt fosforskadadt menniskokött och på
den andra några pundvigter, engelska pund. Pundet är mycket tungt
till sin specifika vigt, och menniskokött är tvärtom mycket lätt, och
det skulle derför vara mycket underligt, om det icke blefve alltför
lätt på den ena vågskålen. Men nu vill jag fästa uppmärksamheten
på att detta afvägande kan icke vara rigtigt, ty matematiken har en
lag som säger, att icke alla saker kunna med hvarandra jemföras, ty
de som aro inkommensurabla få icke jemföras och vägas med samma
våg. Så att detta argument kan jag icke finna användbart.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid med detta.
Denna sak är dessutom af sådan art, att den lätt lägger an på känslan,
och ehuru det kanske icke är så rigtigt att se den blott ur
denna synpunkt, så är den dock så djupt gripande och tilltalande
för menniskokänslan, att jag icke kunnat undvika att låta den framkomma,
såsom den tett sig för mig.

Man är också, vill det synas, så rädd för att frågan skall komma
till Kong! Maj:t och der kunna blifva utredd i hela sin vidd. Jag
tror för min del icke på möjligheten af vare sig det ena eller det
andra utskottets förmåga att kunna till grund och botten uttömma
frågan, men deremot är det för Kongl. Maj:ts regering ganska lätt att
skaffa sig alla de faktorer, som erfordras för att pröfva frågan i
hela dess omfång. Vill man nu stänga vägen härtill, så måste jag
tro, att detta innebär, att man är rädd för att en alltför stark belysning
skall kastas på frågan och att man derför vill qväfva den i
sin linda.

Vidare bar utskottet sagt, att man genom ett sådant här förbud
skulle krossa en betydlig industri. Jag har icke tänkt mig detta,
ehuru jag icke närmare reflekterat på hvad Kongl. Maj:t skulle komma
att föreslå i detta fall, men jag har trott, att om, efter fullständig
utredning af frågan ett förbud skulle komma till stånd, Kongl. Maj:t
och Riksdagen skulle gifva en så pass lång tid, 5 eller 10 år, att
afveckling skulle hinna ske af denna fabrikation. Jag vill också fästa
uppmärksamheten på, att för en öfvergång från tillverkning af fosforstickor
till fabrikation af säkerhetständstickor kräfves icke den ringaste
förändring af fabrikerna eller personalen, utan blott af sjelfva tändsatsens
beståndsdelar.

Så bar man sagt, att det skulle vara en stor skilnad i pris mellan
fosforstickor och säkerhetsstickor, och att detta således vore ett vigtigt
skäl för att fortfarande tolerera de förra.

Jag medgifver, att inom landet det verkligen är någon skilnad,

Angående
förbud mot
tillverkning,
förtöjning
ock förbrukning
af
fotfortändstickor.

(Forts.)

N:o 29. 20

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

ty på det sättet, som fosfortändstickor här serveras och säljas,
d. v. s. inslagna blott i papperskapslar, äro de nog märkbart billigare
än säkerhetständstickor. Men utskottet framhåller här, att omkring
80 procent exporteras, och hvad som exporteras är inneslutet
i askar såsom säkerhetständstickorna, och dervid blir skilnaden i pris
understundom ingen och understundom uppgår den till högst 10 procent.
Således kan jag icke anse, att den omständigheten hör hafva
till följd, att man nödvändigt hör uppehålla fabrikationen af fosfortändstickorna.

Vidare talas det om, att klimatet i Kina och Japan och flerestädes
skulle vara så fuktigt, att endast fosfortändstickor vore användbara.
Jag har hört talas om, att i sydligare länder just icke
lär vara så fuktigt — man talar ju om Ceylons hrända dalar —
men omdömena derom må nu vara olika. Jag vill här blott meddela,
att jag talat med en f. d. tändsticksfabrikant, som sysselsatt sig med
yrket i omkring 10 år, och han förklarade såsom absolut säkert, att
han skulle kunna bevisa, att säkerhetständstickorna stå sig bättre
mot fukt än fosfortändstickorna. Jag kan ju icke afgöra, hvem
som har rätt; jag kan blott vitsorda, att det finnes olika omdömen
hos fackmännen.

Jag förstår icke, att mitt förslag skulle vara så farligt, så att
man nödvändigt behöfver gifva baklexa här, utan jag tycker, att
man gerna kunde hafva låtit saken genom en skrifvelse få komma
under Kongl. Maj ds ompröfning, så att vi derigenom fått visshet
om åtskilligt, hvarom vi nu sväfva i ovisshet.

För att icke trötta kammaren skall jag nu ej yttra mig längre,
utan blott tillåta mig att yrka bifall till min motion, så att frågan

må kunna blifva remitterad till Första Kammaren och så till vidare

behandling. Kunde jag göra detta yrkande, utan att på samma gång
nödgas att — ehuru med svidande hjerta — yrka af slag å utskottets
hemställan, skulle jag göra det, men då detta ej låter sig göra, så
får jag anhålla om afslag å utskottets förslag.

Herr Hahn instämde häruti.

Herr Falk: Herr talman! Det var temligen antagligt, att

mången vid läsningen af den ärade motionärens varmhjertade motion
skulle uppröras öfver allt det elände och förderf, som enligt motionärens
förmenande skulle vara en följd af tillverkning af fosfor tändstickor.

Man ville naturligtvis gerna, för den händelse denna
skildring vore rigtig, råda bot på detta onda. Men det föll åtminstone
mig genast i ögonen, att denna motion i icke oväsentlig mån
innebar just en sådan vädjan, som den ärade motionären nyss i sitt
anförande fördömde, så vidt jag fattade honom rätt, eller ett vädjande
till känslorna. Tv den är icke så litet, denna motion, byggd på
känslor, mycket respektabla utan allt tvifvel. Emellertid synes det
mig, att man vid lagstiftning, särskildt i en så allvarlig ekonomisk

21 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

fråga, som denna verkligen är, bör akta sig att uteslutande taga
hänsyn till känslorna, utan noga väga det ena mot det andra. Visar
det sig då, att känslorna verkligen äro baserade på fakta, då må
man låta dem tala och gå till botten med lagstiftningen.

En punkt, hvars öfverdrift slog mig för hufvudet, då jag läste
motionen, var följande ord: »Ohyggligast till sina verkningar är dock
den förfärliga sjukdom, som, benämnd benröta, icke så alldeles sällan
drabbar den med tillverkning af fosforstickor sysselsatta arbetspersonalen,
och detta fastän allt flera försigtighetsmått blifvit lagstadgade
och iakttagna; hvarför dessa försigtighetsmått torde, med afseende på
sakens egen natur, kunna betraktas såsom allenast mer eller mindre
ofullständiga palliativ, så länge upphof vet till det skadliga qvarstår».

Då jag har äran representera ett samhälle, der den största
tändsticksindustrien i Sverige bedrifves, så torde det kanske icke
förvåna kammaren, att jag haft anledning sätta mig något in i
just denna fabrikation, hvarvid jag kunnat göra mig till godo de
små kunskaper i kemi, som jag på grund af min ställning som apotekare
måste innehafva. Jag har mig också noga bekant, huru
denna mycket omtalade fosfornekros visat sig i Jönköping vid dess
tändsticksfabriker. Denna sjukdom har under fosfortändsticksfabrikationens
första tid, då fabrikerna voro jemförelsevis små och illa utrustade,
också verkligen visat sådana verkningar, att motionären, om
han då framkommit med sin motion, för den haft fullt berättigande.
Men sedan dess har så väl fabrikationens utveckling som lagstiftningen
på detta område ingripit på ett sådant sätt, att hvarje tändsticksfabrik,
som dirigeras af en redbar man — jag understryker det
ordet — nu mera är ordnad så, att fosfornekrosen blifvit ett försvinnande
ondt. Det visar sig också af de tabeller rörande denna
sjukdom, utskottet i sitt betänkande framlagt, att under de tre sista åren
vid 13 tändsticksfabriker, som tillsammans hafva 3,804 arbetare, förekommit
sammanlagdt blott 19 fall af fosfornekros. Det är ju mycket,
detta antal af 19 fall, men jag är öfvertygad, att med hvarje år som
går, detta antal skall minskas. Detta synes ock framgå af tabellerna,
ty under det fallen 1889 voro 8, och 1890 likaledes 8, voro de
1891 endast 3. Hvad tyder detta på? Jo, det tyder på, att den
af motionären i hans anförande såsom nästan onyttig och • alldeles
otillräcklig beskrifna fabriksinspektionen äfven i detta hänseende
visat sig verksam.

Det är visserligen sant, att författningarna om huru fabrikationen
skall vara ordnad för att arbetarne skola vara skyddade funnos
redan innan fabriksinspektörerna tillsattes, men det är dock tydligt,
att lagens föreskrifter icke gerna kunde blifva fullt effektiva på
andra ställen, än der egaren eller skötaren af fabriken varit, såsom
jag nämnde, en redbar man, som velat till och med utan lagen uppfylla
allt, som kunde fordras för att arbetarne skulle vara skyddade
för fara.

Hvad skulle yrkesinspektörerna, som blott äro tre, kunna uträtta?

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:o 29. 22

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
ock förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

frågade motionären. Jo, det skall jag bedja att få tala om. De
kunna uträtta ganska mycket, ty i deras band ligger en högst väsentlig
magt, och detta med rätta. En vrkesinspektör, som besigtigar
en tändsticksfabrik, kan icke allenast, i hvad han finner att fabriken
brister i afseende på uppfyllandet af lagens bestämmelser, utan derjemte
äfven der han finner andra förhållanden, som, enligt hans förmenande,
äro för arbetarne skadliga, helt enkelt och simpelt dekretera
för fabrikanten: »De och de ändringarna skola vidtagas». Fabrikanten
har rättighet att klaga, om han anser sig orättvist behandlad,
men inspektörens föreskrifter måste han ställa sig till efterrättelse.

Yrkesinspektörerna äro visserligen icke många, men så många
äro de dock, att de kunna, såsom de ock göra, vid flera tillfällen
under ett års tid inspektera en och samma fabrik, hvilken de vid
första besöket funnit vara af beskaffenhet att behöfva särskild tillsyn.
De äro sålunda fullkomligt i tillfälle att tillse, huru vida af dem
gifna befallningar äro uppfylda eller ej; äro de ej uppfylda, ega de
i sin magt att åstadkomma rättelse. Om fosfortändstickornas eldfarlighet
behöfver jag icke yttra mig, ty utskottet har klarligen
ådagalagt, huru dermed förhåller sig, genom att påvisa, att af 821
eldsvådor icke bevisligen mer än 3 uppstått på grund af tändstickor.
Att dessa eldsvådor icke varit af någon mera betydande beskaffenhet,
synes bäst deraf, att under det brandstodsbolagens årliga brandskadeersättningar
uppgått till i medeltal 10 millioner kronor, vid dessa
eldsvådor förstörts egendom till ett värde af vid två af dem tillsammans
2,255 kronor och vid den tredje 105 kronor. Det synes
mig, som om utskottet genom denna utredning klart ådagalagt, att
det icke går an att grunda ett förbud mot fosfortändstickstillverkning
på deras eldfarlighet.

Då här talas om fosfortändstickor i motsats mot säkerhetständstickor,
synes det, som om både motionären och utskottet antagit,
att säkerhetständstickor äro sådana, som icke äro beredda af
s. k. gul fosfor. Detta är dock ett misstag. Jönköpings gamla
tändsticksfabrik, som är den största i riket, tillverkar visserligen icke
säkerhetständstickor af gul, utan uteslutande af amorf fosfor. Men
det finnes andra fabriker, en t. ex. i Jönköping, hvilka tillverka
säkerhetständstickor i stora qvantiteter af gul fosfor. Tillverkningen
af dessa säkerhetständstickor är således lika skadlig för arbetarne,
som tillverkningen af s. k. fosfortändstickor. Blefve nu dylik fabrikation
förbjuden, så måste dessa fabriker upphöra med hela sin tillverkning.
En af dessa fabriker ger dock arbete åt 973 arbetare, och
fallen af fosfornekros hafva der varit två under hvart och ett af de
tre sista åren 1889, 1890 och 1891. Den administreras för öfrigt
synnerligen väl och omsorgsfullt, och alla åtgärder, som kunna vidtagas
till arbetarnes skydd, äro redan vidtagna och hålla på att vidtagas,
hvarför jag tror mig berättigad att hålla fast vid det jag
nämnde, eller att fallen äfven der så småningom skola minskas.

23 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

Man må ock komma i håg, att intet fall af dessa 19 slutat med f^hnTm0t
döden. Detta tycktes motionären vilja framhålla såsom något ännu tillverkning,
sorgligare, än om de af sjukdomen angripna hade dött; men när man försäljning
icke vädjar till känslorna, utan helt enkelt och simpelt ser saken ochnf°ri™;li~
sådan den verkligen är, så befinnes det, att dessa fall af fosfor- ^sfornekros
allesamman öro af så lindrig beskaffenhet, att någon ting så- tändstickor.
dant, som det han tog sig friheten skildra, då han talade om men- (Forts.)
niskor, som mistat både öfver- och underkäk och som voro såsom
lefvande lik, om jag så får säga, nu mera icke förekommit hvarken
i år eller i fjol eller 1889. Sådana fall förekommo, då fosforfabrikationen
först började och ännu var illa ordnad, men nu mera
är förhållandet ett annat.

Hvarför uppträder då fosfornekrosen så lindrigt nu mera? Jo,
derför att hvarenda arbetare, hos hvilken man upptäcker ett spår af
denna nekros, ögonblickligen afsöndras från detta arbete. Enligt lag
får han ej heller syssla med sådant arbete under så lång tid, att
antagligt är, att sjukdomen i vanliga fall derunder kan hafva hunnit
att tydligt framträda.

Motionären säger, att de fordringar, man uppstält för arbetet
med fosfor, blott äro och förblifva palliativ. I det hänseendet har
han bestämdt orätt. Om de fordringar, som redan äro lagstadgade,
uppfyllas, och de fordringar, som yrkesinspektörerna dessutom kunna
uppställa på tändsticksfabrikationen, uppfyllas, förhållanden, som båda
måste komma att förverkligas, så är denna af motionären till stor
gjorda fråga reducerad till ytterst måttliga dimensioner.

Jag skall sluta med att förklara, att det synes mig, som om
utskottet till den komplettaste evidens — jag tror motionären begagnade
detta uttryck — bevisat obehöfligheten af åtgärders vidtagande
i syfte af herr Larssons motion. Jag vill icke tala om
hvad utskottet yttrat i afseende derpå, att här vore fråga om att
ådraga staten ganska dryga utgifter. Vore förhållandet sådant, som
motionären inbillat sig, så borde staten icke taga hänsyn till att
motionens genomförande skulle medföra dryga kostnader. Ej heller
vill jag fästa mig vid talet om förstörandet af en vigtig exportartikel.
Ty detta skulle man nödgas underkasta sig, för den händelse
frågan vore af den vigt, som motionären vill göra den till.

Men jag vill fasta mig vid de tre sista af de skäl, som utskottet
anfört för sitt af slagsyrkande, eller att äfven om en sådan Jag, som
den herr Larsson förordat, lomme till stånd, detta

1) icke skulle märkbart förminska brandskadorna i landet;

2) icke förhindra yrkessjukdomar i någon nämnvärd grad; och

3) icke undanrödja medlen till mord eller sjelfmord, hvartill de
flesta och lättast tillgängliga, hastigast och säkrast verkande medel
skulle oförminskade qvarstå.

På dessa af utskottet anförda grunder anhåller jag, herr talman,
om afslag å motionen och bifall till utskottets hemställan.

N:o 29. 24

Angående
förhud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

Herr Bexell: Jag vill förbigå den ekonomiska sidan af saken
och hålla mig till frågan om eldfaran. I afseende derå kan jag absolut
försäkra, att fosfortändstickoma icke äro så farliga som säkerhetständstickorna,
och detta kan hvar och en pröfva. Kastar jag nemligen
bort en brinnande fosfortändsticka, sa dör hon, men kastar jag
en säkerhetständsticka, så ligger hon och brinner på golfvet. Jag
tyckar det derför icke är något skäl att förbjuda fosfortändstickorna.

Hvad åter yrkesfaran vidkommer, så kan man ju icke tänka sig
något yrke, någon tjenst eller ens något embete, som icke medför
någon fara i en eller annan form. Om vi taga hvilken tjenst som
helst, så skall man alltid kunna leta fram något, som gör, att den
kan vara skadlig. Ja, jag vill gå så långt, att jag till och med kan
säga det om presterna. Låt någon af dem få ett godt pastorat, så
lär han blifva så tjock och fet, att han kan do af en slagattack.
Det finnes således icke något yrke, att det ej kan vara skadligt antingen
direkt eller indirekt.

Hvad slutligen vidkommer förbrukningen af fosfor, så veta vi
att hjernan förbrukar fosfor och måste matas dermed, och derför
skulle det kanske icke skada, om fosforn vore till och med litet mera
allmänt spridd.

Jag yrkar afslag å motionen.

Herr Ite de 1 i us: Motionären började sitt anförande med att erinra
om, att om fosfortändsticksmdustrien och dermed fosfornekrosen skulle
få obehindradt fortfara utan något förbud, så skulle han öfverlåta åt
presterna att hålla liktalen vid grafvarne, der offren för denna industri
skola begrafvas.

I afseende på detta har jag endast att säga, att jag hittills icke
haft någon den ringaste erfarenhet i det fallet, ty det har icke vid
något tillfälle inträffat, att jag hållit ett liktal vid en dylik begrafning.
Men det skulle ju kunna hända i framtiden, att det kunde ske,
och hvad skulle jag väl då yttra? Det är svårt att på förhand
säga det, men jag förmodar, att jag skulle komma att tala om detta
lifvets vanskligheter, om yrkesfaror, om svårigheten att kämpa för
tillvaron och om oförmågan att rätta sig efter helsoföreskrifter m. m.
Men, mine herrar, detta hör icke hit. Det är icke något prestkollegium,
som kommit fram hvarken med motionen eller med utskottets
betänkande, fastän ordföranden i utskottet råkat vara prest. Men
detta har, som sagdt, icke med frågan att göra, och derför vill jag
nu öfvergå till sak.

Utskottet har från första början erkänt, att motionen är uttryck
för ett humanitetssträfvande, som är väl värdt all uppmärksamhet.
Jag vågar påstå, att utskottet tagit denna motion på fullaste allvar
och ingalunda fruktat för en utredning, hvilket likväl motionären
dristat påstå. Detta är en tillvitelse, som jag ger honom tillbaka,
såsom varande helt och hållet obefogad. Ty långt ifrån, att utskottet
fruktat för en utredning, har det anmodat motionären sjelf att infinna

25 N.O 29.

Lördagen den 9 April.

sig i utskottet för att lemna all den upplysning, lian kunde önska
lemna för att stödja motionen. Men utskottet liar icke nöjt sig med
detta, emedan de upplysningar, motionären lemnat, varit af alltför
ringa och liten omfattning samt icke tillfyllestgörande, så att utskottet
kunnat nöja sig med dem. Vi hafva derför från annat håll måst
söka upplysningar och, såsom i utskottets betänkande synes — om
herrarne göra sig tid att se efter der — hafva vi vändt oss åt alla de
håll, der vi kunnat få upplysningar. Vi hafva vändt oss till medicinalstyrelsen,
för att få del af de läkares rapporter, som hafva sig ålagdt
att inspektera fabrikerna. Vi hafva vändt oss till yrkesinspektörerna
för att höra, hvad de hafva att säga, och till disponenterna för åtskilliga
fabriker för att erhålla upplysningar från deras sida.

Men icke nog dermed. Vi hafva äfven sökt upplysningar på
andra håll: från försäkringsbolagen och från andra läkare än de, som
afgifva rapporter till medicinalstyrelsen. Vi hafva tagit upp och delvis
åberopat i utskottets betänkande en skrift, som motionären gifvit oss
i hand, nemligen ett aftryck ur tidskriften »Hygiea» för 1892: »Redogörelse
för de förgiftningsfall, som förekommit å Sabbatsbergs sjukhus
under åren 1879—1891» af d:r AVarfvinge. Vi hafva läst den och
granskat den; och här har jag för öfrigt en hel mängd skrivelser
till svar på förfrågningar i ämnet.

Allt detta tror jag må vara bevis nog på, att utskottet ingalunda
fruktat för en utredning. Vi hafva tvärtom gjort oss all möjlig möda
att utreda så mycket, som stått i vår magt, på det att det slutliga
utfallet måtte bero på sakens egen natur och på de faktiska förhållandena.
Vi hafva ingalunda sökt undandölja någon del af frågan,
som kunnat synas menlig för ett af slag eller gynsam för ett bifall.
Vi hafva upptagit alltsammans. Detta framgår af dessa tablåer, af hvilka
somliga kunna synas öfverflödiga; men vi hafva gjort allt för att gå
motionären till mötes. För min del anser jag det vore önskligt, om
samtliga Riksdagens utskott vore i tillfälle att lemna en så pass fullständig
utredning, som detta utskott sökt lemna i denna sak, och af
hvilken resultatet föreligger i dess betänkande.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att punkt för punkt
besvara motionärens yttrande, ty jag kan vädja till betänkandet. Men
en anmärkning skall jag be att ytterligare få göra. Motionären sade
några ord, som jag icke tyckte om, och det var i fråga om vägandet
på en våg, der på den ena vågskålen lades guld och på den andra
skadadt menniskokött.

Till att uppröra känslorna var detta egnadt, men icke lemnade
det någon upplysning i sak, ty utskottet har icke företagit någon
sådan vågning. Nej, utskottet har tagit i noggrant öfvervägande, huru
det är med yrkesfaran för arbetarne, huruvida detta gift missbrukas
till mord och sjelfmord, huruvida det leder till att förderfva menniskor
m. m. Dessa frågor hafva vi sökt noga öfverväga och kommit
till det resultat, som föreligger i betänkandet: att om också olyckligtvis
detta ämne missbrukas, så sker det likväl i icke så öfvervägande

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor,

(Forts.)

N:o 29. 26

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

grad, att på den grund allenast ett förbud för ifrågavarande industri
kan anses berättigadt. T}'', mine herrar, såsom förut mer än en talare
framhållit, kan det ske missbruk med allt. Men skulle man derför
förbjuda allt, som kan vara förenadt med fara eller kan missbrukas?
Hvad skulle vi då få qvar? Jo, ingenting.

Jag ber att få tillägga ur det myckna material, som icke finnes
upptaget i betänkandet, att det finnes faror af sådant omfång, att de
tusenfaldt öfverstiga den bär ifrågavarande faran för forsforns användande
till mord och sjelfmord. Det är beklagligt och sorgligt, att
detta ämne missbrukas, men, såsom tabellerna i betänkandet utvisa,
är det dock ett ringa antal, som använda detta medel, då de i förtviflan
eller brottslig afsigt tänka på mord eller sjelfmord. De allra
flesta, som tänka på sjelfmord, använda repet, men icke lär man väl
af denna orsak vilja förbjuda folk att nyttja rep. Vidare användes
vattnet; och min uppfattning är den, att detta kan sättas i främsta
rummet som sjelfmordsmedel, emedan i det stora antal af våda drunknade,
som statistiken upptager till icke mindre än i medeltal 1,134
om året, visserligen många sjelfmord döljas. Men icke kan väl någon
rimligtvis komma och påstå, att vi skola förbjuda vattnet för det.

Hvad slutligen eldfarligheten beträffar, hafva vi, ehuru det varit
svårt, sökt leta rätt på fall, der fosfortändstickor åberopats och angifvits
såsom orsak till brand. Dessa hafva, såsom synes af betänkandet,
varit ytterst få och skadan högst obetydlig. Det är då långt
större fara att tända eld i en kamin eller en spis eller att röka cigarrer.
Det är bevisadt, att många eldsolyckor uppkommit på det
viset, men det är klart, att man icke på den grund kan söka förbjuda
sådant.

Jag skall icke, ehuru väl det kunde vara frestande, upptaga
kammarens tid längre. Jag tror icke heller, att jag behöfver det,
och jag kan derför nöja mig med att åberopa de skäl, utskottet framstäf
i sitt betänkande, samt yrka bifall till dess hemställan.

Herr Larsson från Upsala: Jag måtte hafva varit mycket lågmält,
när jag först hade ordet, eftersom utskottets ordförande icke
erfarit något intryck af, att jag tackade utskottet upprigtigt för den
grundliga utredning det åstadkommit. Det är hvad jag sagt; och
om jag mot afsigt och vilja råkat använda något uttryck, som utskottet
tagit åt sig, har det icke varit meningen att direkt rigta det
såsom en anmärkning mot utskottet. Men liksom jag ber att få förklara,
att jag respekterar utskottets skäl, så fordrar jag också samma
rätt tillbaka.

Den förste talaren sade, om jag fattade rätt, att kontrollen icke
kunde vara nöjaktig, med mindre det vore redbara fabrikanter. Ja,
kan man förutsätta det som alldeles gifvet, då behöfves icke kontrollen
särdeles mycket, det erkänner jag.

Vidare yttrade talaren, att i mycket stora fabriker förhållandena
äro mycket bra, men detta kan väl icke vara något skäl mot för -

27 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

slaget, så länge det finnes små fabriker, och det finnes flere små
än stora.

Vidare yttrades, att forfortftndstickor är det samma som säkerhetständstickor,
och att alltså förbudet skulle drabba äfven dessa; men
min motion går uteslutande ut på att få bort fosfortändstickorna i egentlig
mening, och den drabbar alltså icke säkerhetständstickorna.

Den förste talaren yttrade också, att i våra dagar aldrig förekomma
sådana sjukdomsfall af fosfornekros, åtminstone ej i den gräsliga
form, som jag skildrat dem. Men derpå tror jag ej att han
kan vara säker. Jag har här en uppgift från den 13 februari 1892,
och det måtte väl vara »i våra dagar». Det heter der: »Rörande

särskildt den vid fosforstickornas tillverkning uppkommande sjukdomen
benröta eller fosfornekrosen tillåta vi oss ur ett bref till A. B. anföra
följande:

»Det finnes i de många svenska städer i Sverige, hvilka inom sig
hysa en tändsticksfabrik, der fosfortändstickor tillverkas, väl få ibland
armodets söner och döttrar, hvilka icke begripa den hemska betydelsen
af ordet »fosfornekros». Det är också många bland dem, som fått
genomgå mera än en beklagande rysning för det ordets innebörd.»

Här följer sedan en skildring om en flicka på 17 år, som 3 månader
haft anställning på eu fosfortändsticksfabrik och derefter angripits
af fosfosnekros samt för denna sjukdom måst undergå en operation,
från hvilken hon icke blifvit och heller aldrig blir frisk. Det
meddelas på samma ställe äfven en annan uppgift, som är ganska
betecknande. Det heter:

»Det är icke många månader sedan från en småländsk stad berättades,
att en i burgna omständigheter varande man, verkmästare
vid en tändsticksfabrik, beröfvade sig lifvet genom att hänga sig.
Han hade fosforröta i käkbenen, hade genomgått operation en gång,
och det var just nu nödigt, att han skulle undergå förnyad sådan.
Hellre än att åter underkasta sig dessa qval —- lade han snaran om
halsen.

Men han hade nog hjerta att icke do alldeles onyttigt. Han
tillkännagaf i en skrifvelse, som anträffades hos honom, att han var
ett offer för fosfortändsticksindustrien, och att denna hans förtviflade
handling uteslutande skedde under fosfornekrosens qval.»

Jag kan meddela flere sådana fall om det behöfves. Hvad jag
härmed vill hafva sagdt, är att den förste talarens påstående, att man
numera icke behöfver frukta något sådant, icke håller streck.

Man har vidare anmärkt, att om tillverkningen af fosfortändstickor
blefve förbjuden, skulle staten få lösa in dessa fabriker. Jag
kan ej fullt förstå detta Det finnes tapetfabriker, och dessa äro förbjudna
att vid sin tillverkning använda arsenik, men ingen har väl
ifrågasatt, att staten derför skulle vara pligtig att inlösa dessa fabriker.
Jag kan derför icke annat se, än att denna anmärkning hänger i luften.

Jag skall icke trötta kammaren, men kan dock icke underlåta
att anföra, hvad en läkare yttrat i denna fråga. Slutresultatet af

Angående
förhud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:0 29. 28

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

hans undersökning — motiverna skall jag hoppa öfver — är följande:
»Då fosfortändstickorna, hvilka dertill ej sällan gifvit anledning till
eldsvådor, redan äro i andra länder, såsom Danmark och Finland,
förbjudna, synes det, som om detta äfven bort kunna ske hos oss, i säker
hetständstickornas sjelfva hemland». Herrarne torde af detta yttrande
finna, att meningarne nog äro delade om fördelarne af att bibehålla
fosfortändsticksfabrikerna.

Hen- Hedin: Herr talman! Om det förhåller sig så, som ut skottets

ordförande yttrade, att man mot motionärens förslag om förhud
mot denna ytterst helsofarliga fabrikation med rätt och fog kan göra
den invändningen, att konseqvensen deraf vore att förbjuda användning
äfven af rep och vatten, om detta kan sägas med framgång och
åtföljas af betraktelsen, att saken är så klar, att den icke behöfver
diskuteras, ja, då är det visserligen onödigt hvad motionären sagt
och onödigt hvad som vidare kan yttras. Men jag delar icke den
opinionen, och jag undrar, om den andre talaren i ordningen skulle
vilja betrakta ett sådant argumentationssätt som bevis på den förståndsmessiga
argumentation, hvilken han gillar, i motsats till det vädjande
till känslan, som förebråddes motionären. I förbigående vill jag säga,
att det aldrig är orätt att vädja till känslan, om man blott vädjar
till goda och ädla känslor, men att det är orätt att vädja till dåliga
känslor. För öfrigt, är det verkligen så säkert, att den som alltid
blott har invändningar att framföra mot yrkanden om förbättringar
och reformer i samhället, att han, derför att han har en eller annan
mer eller mindre missförstådd siffra till sitt förfogande, representerar
förståndet? Hej, herr talman, bakom sådant ligger i de flesta fall
fördomar, och fördomarne sitta också rotade i en känsla, der de icke
äro rotade i egennyttan.

Den förordning af år 1870, som finnes åberopad i utskottets betänkande,
är, kan man säga, ett exempel på det lagstiftningshyckleri,
som stundom förekommer, när man icke kan värja sig mot yrkanden,
att någonting måste företagas till afhjelpande af ett oförnekligt i
ögonen fallande ondt, men man likvisst icke vill gå till roten med
detta onda, fastän man vill gifva sig skenet af att hafva gjort det.
Då skrifves en sådan förordning som t. ex. 1885 års förordning om
ersättning åt oskyldigt dömde och häktade, hvilken är affattad så,
att det befunnits, att den icke kunnat någon enda gång tillämpas,
ej ens då de mest behjertansvärda ansökningar om skadestånd hlifvit
gjorda. På sådant sätt är författningen skrifven, att sådana ansökningar
afslagits i full öfverensstämmelse med författningen. Detta
har regeringen iakttagit under flera år, men icke funnit sig föranlåten
att föreslå någon förändring i denna författning, hvilken står som ett
ouppfyldt löfte i svensk författningssamling. Så är det äfven med
denna 1870 års förordning. Der föreskrifver man visserligen ett slags
kontroll, när man nemligen påbjudit, att en gång hvar tredje månad
i dylika fabriker läkare skall verkställa noggrann besigtning af alla

29 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

der anstälde arbetare, läkare, som af fabriksegaren aflönas. År detta
att ställa dessa kontrollanter i rigtig ställning? Man har icke fallit på
den idén att påbjuda, att t. ex. den som regerade öfver Korndals
bruk skulle aflöna fabriksinspektören. Kär det gäller att af en handtering
skaffa betydliga statsinkomster, så drager man sig icke för att
gifva ut betydliga summor för kontrollen. För ett enda år, kalenderåret
1890 — senare uppgifter finnas icke — gåfvos ut 386,000 kronor
i rundt tal, oberäknadt kostnaderna för kontrollbyrån, till öfverkontrollörer,
kontrollörer vid bränvinstillverkningen och tillsyningsman
vid allmänna nederlag. Der gäller det att af bränvinsmissbruket få
en stor statsinkomst; men när man utfärdar en förordning sådan som
denna, förordning om förekommande af fosforsnekros, då är det enda
man vill kosta på- kontrollen, att förordningen tryckes i svensk författningssamling.
Men att bekosta en verksam kontroll, det har man
icke råd till, utan säger, att fabriksegarne sjelfve skola aflöna de
kontrollerande läkarne. Det är en lagstiftning af den art, att den i
likhet med den nyssnämnda förordningen af år 1885 i sjelfva verket
icke pryder, utan missprvder de respektive årssamlingarna af svensk
författningssamling.

Det är framhållet af utskottet att, i fall denna förordning noggrant
iakttages, det icke skulle stå så illa till, och att den fabrikation,
mot hvilken motionären vändt sig, då icke skulle vara så farlig. Men
när så är, så skulle man hafva väntat ett erkännande af att åtgärder
borde vidtagas för att åstadkomma kontroll öfver författningens efterlefnad.
Med nu gällande bestämmelser är detta helt enkelt icke
möjligt.

Hvad beträffar den andre talarens i ordningen påstående, att
den helt nya fabriksinspektionen, som räknar tre ledamöter, skulle
hafva åstadkommit förändringar till det bättre, att resultatet af fabriksinspektörernas
verksamhet redan skulle visat sig i det minskade antalet
fall af fosfornekros, så är förhållandet med dessa fall, liksom
med den öfriga statistik, som utskottet samlat, helt enkelt det, att
det saknas tillräckliga element för en fullt upplysande statistik, så i
det ena som det andra fallet. Lagen om skydd för yrkesfara är som
bekant helt ny. Inspektörerna äro tre. De hafva att inspektera en
oändlig mängd af näringar öfver hela vårt vidsträckta land, och regeringen
har icke tvekat att draga en af dessa inspektörer, hvilken
sannerligen lika litet som sina kolleger kan medhinna Vio, ja, icke
ens V20 af hvad han borde göra, till ett annat, till hans befattning
alls icke hörande göromål, nemligen Trollhättekomitén. Att dessa
inspektörer skulle under denna korta tid kunnat uträtta något, som
kunnat visa ett resultat i afseende på ett nedåtgående af ifrågavarande
sjukdoms härjningar, det är eu föreställning, för hvilken jag
icke kan erkänna att det finnes någon giltig grund.

Jag nekar icke, att utskottet gjort sig möda — utskottet förtjenar
allt erkännande för det materiel som det samlat — om än
några oegentligheter förekomma, såsom då utskottet i tablån på sid. 7

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N.o 29. 30

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

med en aritmetisk dristighet som är märkvärdig sammanräknar 55
män och 28 qvinnor vid Mariestads tändsticksfabrik till en summa af
83 säkerhetstänästickor. Men för öfrigt skall jag gerna erkänna, att
utskottets betänkande innehåller åtskilligt af intresse, om man blott
får göra det tillägget, att den statistiska belysning, som utskottet velat
åstadkomma beträffande särskilda delar af motionärens förslag, hvilar
på så ofullständiga och otillförlitliga primäruppgifter, att man icke
kan draga någon slutsats deraf.

Slutligen ber jag att få göra den erinran, att, då utskottet bland
sina kraftigaste argument mot motionen anför det, att bifall till motionen
skulle utsätta staten för att drabbas af dryga ersättningsanspråk,,
åtminstone ingen af dem här i kammaren eller öfver hufvud taget i
Riksdagen, som voro med om de berömda margarinmotionerna vid
1889 års Riksdag, böra rygga tillbaka för de ersättningsanspråk, som
ett bifall till motionärens förslag skulle föranleda. Då föreslog man
att förbjuda tillverkning af margarin liksom införsel af margarin och
oleomargarin. I förbigående vill jag erinra, att hela behandlingen af
den frågan ifrån första början till sista slutet utmärkte sig på ett
alldeles särskild! sätt i Riksdagens förhandlingar, derför att hvarenda
bestämmelse, som gäller för behandlingen af dylika frågor, systematiskt
trampades under fotterna. Det var ett tillfälligt utskott, som i stället
för bevillningföreslog att skrifva till Kong! Maj:t om importförbud,
och det var ett tillfälligt utskott, som föreslog, och kamrarne,
som sedermera beslöto, icke en lag att margarin icke skulle få tillverkas,
utan en anhållan hos Kong! Maj:t, att Kong! Maj:t skulle
taga sig den rätten, förmodligen i kraft af sin ekonomiska lagstiftningsmagt,
att förbjuda en hittills här i landet loflig näring. Det var icke
ett lagförslag som af Riksdagen antogs, i hvilket Riksdagen förklarade
sig för sin del besluta så och så — det hade varit formelt lagligt,
om också materielt enligt mångas åsigt lika vanvettigt som skrifvelsen
till Kongl. Maj:t — utan Riksdagen bad, att Kongl. Maj:t
måtte begagna sig af den rätt, han då måste antagas hafva, att utfärda
ett sådant förbud, hvaraf skulle följa, att Kong! Maj:t skalle
hafva rätt att förbjuda hvilken förut loflig näring som helst.

När den frågan var å bane, hvad var det man då ville? Man
ville förhindra arbetarne att komma åt ett, efter sakkunniges omdöme,
sundt och billigt födoämne. Och hvarför? Derför att man genom
utestängande af konkurrens skulle skaffa skydd för jordbruk och
mejerihandtering. Då dessa — sade motionärerne —- ej kunde fortfarande
höja sig bredvid handel med och tillverkning af konstsmör, så
ansågs det af motionärerne utan vidare sjelfklart, att det var den senare
handteringen, tillverkningen af konstsmör, som måste vika. Då
ryggade man icke heller tillbaka för de möjligen stora ersättningsanspråken,
utan i samband med förslaget fann man till och med lämpligt
att föreslå Riksdagen att på förhand votera en ganska betydlig
summa, att ställas till Kong! Maj:ts förfogande för inlösen af margarinfabriker.
Jag vill härmed hafva sagdt, att icke de åtminstone, som

31 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

ansågo ett margarinförbud lämpligt af de skäl, som nyss anförts,
och icke ryggade tillbaka för de inlösenskostnader, som skulle hafva
blifvit följden af ett sådant beslut, få fästa något afseeende vid det
kärnskäl, som utskottet anfört, att staten skulle utsätta sig för dryga
ersättningsanspråk genom bifall till motionärens förslag.

Jag kan icke yrka bifall till motionärens förslag och anser mig
näppeligen hafva befogenhet att göra en annan framställning, nemligen
om skrifvelse till Kongl. Maj:t om särskild inspektion öfver ifrågavarande
fabriker. Jag vill emellertid frambära min tacksamhet till
motionären för att han väckt förslaget och på ett både sakrikt och
tilltalande sätt försvarat sin motion, och uttalar den förhoppningen,
att han måtte återkomma med densamma vid nästa Riksdag i något
förändrad form.

Herr Thermasnius: Jag skall be att redan nu få taga fasta

på den humanitära grundsats, som uttalades särskild! af motionären
och den siste talaren med afseende på den farliga handtering, om
hvilken nu här diskuterats. Jag ber få göra det derför, att här framdeles
kommer att behandlas en motion om ett annat gift, som är
ännu farligare och om hvars förderfliga verkningar finnes en ännu
fullständigare och bättre. statistik, än den som här har blifvit förebragt.
Och för såvidt de humanitära grundsatser, som motionären
och andre talare sökt göra gällande, skola komma att bestämma kammaren
med afseende på det svar, som på nu i fråga varande motion
kommer att afgifvas, så vill jag särskild! anhålla, att de måtte ihågkomma
detta, då framdeles en annan motion om ett annat gift, alkoholgiftet,
kommer att af kammaren behandlas.

Herr Falk: Jag har endast begärt ordet för att göra en liten

rättelse, i hvad motionären behagade uppgifva såsom af mig yttradt.
Såvida jag lyckades uttrycka hvad jag menade, yttrade jag icke, att
så svåra fall af nekros numera icke kunde uppstå, utan att, på grund
af nu gällande lagstiftning och inspektion, dylika fall numera voro
ytterst sällsynta, och att de, om inspektionen får några år fortfara,
skulle alldeles upphöra. Jag motsätter mig på intet sätt — och tror
icke heller, att jag gifvit mina åhörare anledning till en motsatt
tanke — all ytterligare lagstiftning för att hindra de fall af sjukdom
och fara, som genom denna handtering kunna uppstå. Långt derifrån;
i den mån behof vet påkallar, skall jag, så länge jag sitter i Riksdagen,
med min röst biträda hvarje sådant sträfvande. Hvad jag
har motsatt mig, är endast motionärens föreliggande förslag. Ty der
yrkar han förbud mot denna handtering. Äfven om motionären, såsom
han af en föregående talare, om jag hörde rätt, blifvit uppmanad,
skulle återkomma ständigt och jemt med denna motion, så tror jag
icke, att det skall lyckas få den igenom. Kom i stället fram med
förslag till behöfliga förbättringar i den nuvarande lagen, det kan
Riksdagen med nöje biträda.

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Ports.)

N:o 29. 32

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

Gent emot herr Hedins yttrande — att det var ett fel i förordningen
rörande tändsticksfabrikerna, att det stadgades, att de läkare,
som skulle inspektera dem, skulle aflönas af fabriksegarne, — skall
jag blott taga mig friheten nämna — jag tror icke, att jag behöfver
närmare utveckla det — att jag för min personliga del hyser alldeles
för hög tanke om vår svenska läkarecorps för att tänka mig möjligheten
af att det förhållandet, att de aflönas af fahriksegare, skulle i
någon den ringaste mån inverka på deras inspektion.

Herr G. Ericsson från Stockholm: Då jag varit en af dem,
som haft äran sitta i det utskott, som behandlat frågan, torde det ej
förmenas mig att här få säga några ord.

Jag tror, att utskottet har med motiveringen väl försvarat sitt
afstyrkande af motionen. Motionären har icke funnit, att utskottet
bort afstyrka hans motion, oaktadt utskottet i sin utredning på fullt
öfvertygande sätt visat, att den fara, som motionären förespeglat oss,
icke har så störa dimensioner, som motionären behagat gifva den.

Det är emellertid likväl för mig glädjande att höra, att motionären
ömmar så för de små i samhället och för reformer till deras
skydd och bästa. Frågan hade också stält sig annorlunda, om han
blott begärt utredning om i hvad mån nu gällande lagbestämmelser
kunna skärpas, men då motionären yrkat på rent förbud, så har det
varit omöjligt för utskottet att komma till annat resultat än det gjort.

Motionären synes öfver detta slut hafva ondgjort sig och beskyller
utskottet för att hafva velat hindra utredning, i det att det icke
tillstyrkt hans motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t. Men jag hemställer
till den ärade motionären, huruvida han, om han som sjelfständig
ledamot i ett utskott är öfvertygad, att han icke bör tillstyrka
eu viss motion, likväl skulle af grannlagenhet mot motionären eller
af andra skäl komma till annat slut, än det, hvarpå motiveringen är
byggd. Jag tror icke, att man rimligtvis kan begära detta.

Hvad yrkesfaran beträffar, så känna herrarne nogsamt, att den
finnes i mångahanda handtering, och om man också icke går så långt
som talaren på hallandsbänken och öfverflyttar den äfven på tjensteman
och prester, så tror jag att för dem, som skola förtjena sitt bröd
med sina händer, det nog finnes tillfällen, då yrkesfara i mycket hög
grad förefinnes. Jag nämner särskildt porslinsfabrikerna, sockerbruken
med den olidliga hetta som der är rådande, masugnarne vid jernverken,
der arbetarne lätt på grund af den starka hettan utsättas för
förkylning, de mekaniska verkstäderna, der de förstöra sig genom insupande
af jernspån och jerndam, filfabrikerna, der filslipningen och
dylikt är högst farlig. Skulle man taga dessa med i beräkningen, så
skulle man finna, att vid dem kanske flere ljutit en lika säker och
långsam död som vid fosfortändsticksfabrikerna, och det så mycket
mera, som de nyss uppräknade fabrikerna varit mindre uppmärksammade
och kontrollen vid dem mindre sträng.

Då jag inom utskottet haft att taga alla på frågan inverkande

33 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

skäl i öfvervägande, så har det skäl, som i ej ringa grad bestämt
min ställning till frågan, varit det, att det i vårt land är tusentals
arbetare, som i denna handtering hafva sin sysselsättning, och hvilka,
om denna industri komme att förbjudas, skulle bero!''vas brödet, men
af dessa tusental är det kanske icke mer än en liten minoritet, som
sysselsattes just i de farliga rummen, der de äro utsatta för denna
förgiftning. I hvarje fall äro de icke hotade af faran för förgiftning,
som bo omkring fabrikerna och sysselsätta hustru och barn med förfärdigande
af askar, de äro ej utsatta för denna fosfornekros.

När jag tager det ena med det andra i öfvervägande och tänker
på den stora export, som denna industri medför, och som i så hög
grad bidrager till utjemnande af vår handelsbalans, så tror jag, att
det också är ett skäl, som icke bör alldeles förbises.

Då det derjemte bevisligen icke är så många fall af denna
sjukdom, som på senare tiden uppträdt, så har det för mig varit
motbjudande att beröfva denna massa af arbetare, af hvilka, som jag
nyss nämnde, blott ett mindretal hafva sysselsättning i de farligare
rummen, deras utkomst, i synnerhet om man skall fortfara med att
hårdt beskatta dem genom tull på lifsförnödenheter. Det synes mig
derför vara allt skäl att låta dem behålla denna förtjenst.

Jag vet väl, att man häremot invänder, att säkerhetständstickorna
skulle ersätta fosfortändstickorna, och att fabrikerna på den tillverkningen
skulle komma att lemna lika mycket arbete. Men enligt de
sakkunnigas utsago förhåller det sig icke så, ty äfven om man inom
landet skulle kunna lyckas ersätta fosfortändstickorna med säkerhetständstickor,
så återstår dock, då prisskilnaden icke spelar någon större
rol, den utländska marknaden. Och tar man den med i räkningen,
så skall man finna, att säkerhetständstickorna der icke kunna uttränga
fosfortändstickoma, utan den export, som Sverige nu har af fosfortändstickor,
skulle nog komma att ersättas af något anuat lands. Och
om Sverige har råd att förlora denna export, derom må kammarens
ledamöter hvar för sig döma.

Jag her emellertid, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Redelius: Endast ett par ord till upplysning.

Det anmärktes af en talare på stockholmsbänken, att utskottet
åtminstone hade kunnat föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ytterligare utredning än den utskottet kunnat åstadkomma.
Jag ber med anledning deraf få nämna, att utskottet ansett sig förhindradt
att framkomma med ett dylikt skrifvelseförslag på grund
deraf, att samtidigt med det utskottet behandlade ifrågavarande motion
var arbetareskyddskomiton ännu i verksamhet, och denna hade
af Kongl. Maj:t erhållit det särskilda uppdraget att utreda förhållandena
inom fosforindustrien och inkomma med förslag till åtgärder,
som kunde vara behöfliga för att skydda de der använda arbetarne
Andra Kammaren» Prof. 1892. Ar;o 29. 3

Angående
förbud mot
tillverkning.
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:0 29. 34

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
ock förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

för denna farliga sjukdom. Jag håller i min hand ett separattryck,
som jag fått från komitén, med hvilken jag satt mig i förbindelse.

Det kunde icke gerna vara lämpligt att när utskottet hade säker
kännedom om, att en komité var i verksamhet för att utreda en viss
sak, utskottet skulle hemställa till Riksdagen, att den måtte skrifva
till Kongl. Maj:t och begära en sådan utredning. Jag tror att detta
varit ett tillräckligt skäl för utskottet att afhålla sig från en sådan
hemställan.

Herr Beckman: Jag har, herr talman, begärt ordet endast för
att i största korthet yttra några ord rörande sjelfva arbetareskyddssynpunkten.
Jag har en särskild anledning deri, att jag varit en af
ledamöterna i den nyss upplösta arbetareskyddskomitén.

Man kan icke annat än vara motionären särdeles tacksam för
att han ånyo bragt denna sak å hane inom Riksdagen. Den i fråga
varande yrkessjukdomen är — detta har erkänts äfven af statsmagterna
— sådan, att den står i en alldeles särskild undantagsställning.
Derför är den också den enda yrkessjukdom som gjorts till föremål
för en speciallagstiftning, en lagstiftning, som upprepade gånger varit
föremål för Riksdagens öfverläggning. Frukten af denna lagstiftning
är 1870 års förordning, som — på papperet — ålägga vederbörande
åtskilliga synnerligen stränga bestämmelser i afseende på anordningar
och kontroll vid denna handtering. Men det är alldeles sant, hvad
som här yttrats af en ärad kamrat på stockholmsbänken: en sådan

författning står endast på papperet så länge icke en fullt verksam
inspektion finnes. Detta har äfven af kommerskollegium kraftigt betonats
i en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anledning af yrkesinspektörens
i södra distriktet uttalanden om förhållandena vid vissa tändsticksfabriker
derstädes. Kommerskollegium uttalar i nämnda skrifvelse
såsom ett nödvändigt kraf, att en inspektion af dessa fabriker
införes, som blir mera verksam och framför allt icke beroende af
fahriksegarnes initiativ. Med anledning häraf anmodade också regeringen
arbetareskyddskomitén att inkomma med förslag till revision
af 1870 års förordning, Komitén har vid fullgörandet af detta uppdrag
i stort sedt haft att tillgå ungefär samma upplysningar, som här
i dag lemnats af talaren på jönköpingsbänken och som äfven delvis
föreligga i det af utskottet framlagda betänkandet. Med dessa uppgifter
för ögonen har komitén icke vågat för sin del föreslå rent förhud
mot denna industri, deremot har den ansett sig böra som en
oeftergiflig fordran framställa införandet af skärpt kontroll, samt framför
allt, att den läkareinspektion, som är föreskrifven, icke göres beroende
af fabriksegaren. Det får icke vara han, som bestämmer,
hvilken läkare som skall förrätta inspektionen, utan skall läkare förordnas
af Konungens befallningshafvande. Detta är en af de väsentligaste
förändringar, som komitén föreslagit.

Äfven jag skulle önskat att i sjelfva betänkandet mera framhållits
vigten af skärpta (»//bestämmelser i afseende å kontrollen öfver denna

35 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

industri — att utskottet borde i sådant syfte göra något eget yrkande
bar, så vidt jag hört, icke påståtts; utskottet eger ju icke utan att
öfverskrida sin befogenhet rätt att framställa ett sjelfständigt förslag.
Vid sådant förhållande har jag liksom en föregående talare något
svårt att utan vidare yrka bifall till utskottets betänkande, ehuru jag
anser, att det resultat, hvartill utskottet kommit, är det enda rigtiga.
Såsom en opinionsyttring vill jag i stället kraftigt framhålla vigten
af yrkesinspektionens utveckling. Inom arbetareskyddskomitén har
också i anledning såväl af denna fråga som åtskilliga andra föreslagits
en ökning af yrkesinspektörernas antal.

Jag skulle för öfrigt gerna vara med om en framställning om
inrättande af en särskild inspektion för fabriker som tillverka fosfortändstickor;
men då detta icke nu kan ske, anser jag mig icke bära
göra något yrkande.

Häruti instämde herr Lovén.

Herr Hedin: Jag anser mig böra upplysa, att utskottets ordförande
synes hafva missförstått hvad jag nyss yttrade. Jag har icke
påstått, att utskottet bort hemställa om något, hvartill motionen icke
med full rätt gifvit anledning, utan jag sade ungefär det, att jag
önskade, att utskottet gifvit något erkännande åt behofvet af en förbättrad
inspektion, hvilket naturligtvis skulle skett i motiveringen.

Medan jag har ordet ber jag få yttra ett par ord med anledning
af den admonition, som en talare behagade för en stund sedan rigta
till mig och motionären, att vi borde intaga samma ställning, då en
annan fråga förekommer, nemligen frågan om alkoholgiftet. Jag vill
då anmärka, att detta var den egendomligaste sammankoppling af
frågor, som jag varit med om, mycket märkvärdigare än sammankopplingen
af de 90 dagarne och grundskatteafskrifningen. Hvad är
det föreliggande förslag af ser? Att vidtaga betryggande åtgärder mot
en ytterst helsofarlig fabrikation, som eu mängd personer egna sig åt,
dels möjligen af oförstånd, dels ock säkerligen oftast med full vetskap
om dess farlighet, ehuru de måsta underkasta sig att arbeta uti
densamma för att icke svälta ihjel. Deremot vet åtminstone icke
jag, att någon arbetare är af omsorgen om sin utkomst nödsakad
att underkasta sig alkoholförgiftning. Så hänger det ihop med
denna admonition, som efter mitt förmenande var mera spirituös än
spirituell.

Herr Redelius: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag få läsa upp några få rader af utskottets motivering. På sidan
9 af utlåtandet heter det nemligen: »Det som i nu föreliggande ämne
erfordras är, icke tillverkningsförbud, icke heller ytterligare lagstiftningsåtgärder,
men skärpt kontroll, så att gällande föreskrifter blifva
ordentligt iakttagna. Ty det lärer icke vara tvifvel underkastadt, att

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

N:o 29.

36

Angående
förbud mot
tillverkning,
försäljning
och förbrukning
af
fosfortändstickor.

(Forts.)

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande
placering af
indelta manskapets
besparingar.

Lördagen den 9 April.

det förhåller sig så, som af yrkesinspektörerna uppgifvits, nemligen
att tillståndet vid flere af ifrågavarande slags fabriker varit synnerligen
otillfredsställande till följd deraf, att dels genom arbetsgifvarnes
liknöjdhet och försummelser, dels genom arbetarnes oförstånd och
vårdslöshet föreskrifna försigtighetsmått icke blifvit iakttagna, och gällande
lag alltså på dessa ställen varit en lag blott på papperet.»

Utskottet har sålunda verkligen i motiveringen uttalat sig för en
skärpt kontroll.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 14 i anledning af herr Lasse Jönssons i
Sandby motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring
i gällande bestämmelser rörande placering af indelta manskapets
besparingar.

Motionären, med hvilken sex af Andra Kammarens öfriga ledamöter
instämt, hade i sin berörda motion, n:o 184, föreslagit:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att i
kongl. brefvet af den 12 september 1890 måtte göras den ändring,
att regements- eller corpschef måtte ega rätt att placera indelta manskapets
besparade medel i den sparbank, han ansåge solid för dessa
medels insättningar, men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
föranleda någon kammarens åtgärd.

I fråga härom anförde:

Herr Lasse Jönsson: Min motion af ser en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i syfte, att kungörelsen af år 1890, som ålagt regements- och
corpscheferna att insätta soldaternas medel i postsparbanken, i stället
för som förut allmän sparbank, skulle kunna ändras åtminstone derhän,
att manskapets enskilda medel skulle kunna räddas från denna kungörelse.
Förhållandet är nemligen, att hvarje soldat är enligt kungörelsen
af 1871 skyldig att af sin årliga lön insätta ett visst belopp
i sparbank, men dessutom eger han att insätta huru stort belopp
som helst å samma sparbanksbok under de vilkor, som stadgas i
nämnda kungörelse. Detta frivilligt insatta belopp uppgår för närvarande
till närmare Va million kronor. Det är manskapets alldeles
enskilda egendom, som de frivilligt insätta för att sedan, i den händelse
de komma att köpa en egendom, som de fleste göra, lättare
kunna få borgen, då de, som äro villiga att ikläda sig en sådan förbindelse,
endast behöfva gå till sparbanken och taga kännedom om,
huru stora medel de hafva insatta, för att kunna bedöma säkerheten.

37 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

Genom bestämmelsen, att medlen skola insättas i postsparbanken, får
nu en soldat mycket svårt att bevisa, att ban eger några medel insatta
i en sparbank, eller åtminstone att han eger mer än ban är
skyldig att insätta.

Ett annat skäl för min motion är den ränteförlust, som manskapet
gör genom att medlen placeras i postsparbanken, äfven de
som de få frivilligt insätta. Denna förlust uppgår, som jag i min
motion visat, till 18,600 kronor. Postsparbanken står under Kong],
Maj:ts omedelbara lagstiftning. Kongl. Maj:t kan sätta ned räntan,
utan att derom höra Riksdagen. Den är nu 3,6 procent, men nästa
år är den kanske nedsatt till 3 procent. Det är då, enligt min
tanke, ganska hardt mot manskapet och äfven mot rust- och rotehållarne
— ty hvad som är till skada för manskapet inverkar försvårande
på rekryteringen —- att tvinga manskapet att insätta sina
besparingar i postsparbanken. När 1871 den första kungörelsen kom,
väckte den ogillande, och det talades mycket om den nya börda, man
derigenom lagt till indelningsverket. I konstitutionsutskottet var då
på allvar tal om att göra anmärkning mot dåvarande chefen för
landtförsvarsdepartementet, och en reservant inom konstitutionsutskottet
yttrade ganska skarpa ord derför att konstitutionsutskottet
icke velat uttala något klander mot departementschefen. Han säger
bland annat, sedan han redogjort för förhållandet: »Jag har velat
anföra dessa stadganden ur den kongl. kungörelsen, på det den, som
vill uppmärksamma denna i lagstiftningsväg vidtagna regeringsåtgärd,
må deraf kunna bedöma, huruvida den är till landets sannskyldiga
nytta och vittnande om den skicklighet, som i ett så grannlaga ärende
bör fordras och förväntas, eller om Kongl. Maj:t ens haft rätt att
utfärda en sådan lag.»

Jag vill icke tala om något sådant nu, då förra årets konstitutionsutskott
låtit saken passera.. Men jag vädjar till kammaren, om det
icke är nödvändigt att antaga en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det
syfte jag föreslagit, så att den rättelsen kunde vidtagas, att åtminstone
möjlighet bereddes manskapet att återfå de medel, som de på
god tro insatt i denna sparbank, der de aldrig kunna veta, hvad
räntan blir. Jag hoppas, att kammaren inser detta och bifaller
denna motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t, om det också icke får
någon så stor betydelse för närvarande, så kan det få inflytande på
framtiden, så att rättelse kan erhållas i afseende på de medel, som
soldaterna blifvit narrade att insätta i denna sparbank.

Jag anhåller om afslag å utskottets hemställan och bifall till
min motion.

Häruti instämde herrar Hedin, Johansson från Stockholm och
G. Ericsson från Stockholm.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande
placering af
indelta manskapets
besparingar.

(Forts.)

Herr Bruzelius yttrade: Den motion, som är under behandling,
afser ett ämne, som afhandlas i kongl. kungörelserna den 9 november

N:o 29. 38

Om ändring
i gällande
testämm eller
rörande
placering af
indelta manskapett
besparingar.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

1871 och den 12 september 1890. Genom den förra stadgas, dels
såsom en skyldighet för soldat vid indelta armén att af sin i legokontraktet
med rust- och rotehållarne af talade lön antingen sjelf eller
genom rust- och rotehållarne till befälet öfverlemna en viss andel af
lönen — minst 5, högst 10 kronor — dels ock rätt för soldaten att
utöfver nämnda andel lemna åt befälets förvaltning hvad soldaten
har rätt att afsätta och sjelf kan finna lämpligt. Så väl den obligatoriska
andelen af lönen som det frivilliga beloppet är befälet skyldigt
emottaga och för soldatens räkning göra fruktbringande. Syftemålet
med ifrågavarande bestämmelser angifves i kungörelsen den 9
november 1871 vara detta: att soldat må »vid afgång ur krigstjensten
ega ett besparadt, om än ringa kapital att påräkna såsom
understöd vid grundläggandet af en ny verksamhet till sin och de
sinas bergning».

Då kungörelsen den 9 november 1871 utfärdades, fans ännu
icke postsparbanken, hvilken, som bekant, tillkom genom förordningen
den 22 juni 1883.

Vid utfärdandet af 1871 års kungörelse gafs det alltså näppeligen
någon annan utväg att fruktbargöra ifrågavarande medel än det
som i § 2 mom. 1 och 2 i samma kungörelse angifves eller att
ifrågavarande medel skulle, inom viss föreskrifven tid efter dessas
aflemnande till befälet, insättas af befälet i den sparbank, som af
regements- eller corpschefen bestämdes. Nu har i 1871 års kungörelse
2 § 2 mom. genom kungörelsen den 12 september 1890 erhållit
den förändrade lydelse, att medel af ifrågavarande slag skola
genom befälets försorg insättas i postsparbanken. Tillika har Kongl.
Maj:t, i sammanhang med utfärdandet af 1890 års kungörelse, ålagt
vederbörande regements- och corpschefer att föranstalta derom, att
soldater vid indelta armén tillhöriga medel, som i den ordning 1871
års kungörelse stadgar, blifvit i annan sparbank än postsparbanken
insatta, varda före utgången af år 1892 till postsparbanken öfverflyttade.

Det är denna senare kungörelse af den 12 september 1890 och
det nyssnämnda åläggandet för regements- och corpscheferna, som
motionären anser hafva i landsorten åstadkommit »oro, att icke säga
ovilja».

Utskottet har icke kunnat dela denna motionärens uppfattning,
utan har tvärt om hyst den föreställning, att dessa Kongl. Maj:ts
åtgärder böra verka lugnande och medföra belåtenhet för dem, saken
närmast rörer — de indelta soldaterna.

Anledningen till utfärdandet af 1890 års kungörelse och åläggandet
för regements- och corpscheferna är utförligt angifven i utskottets
utlåtande. Jag skall ingalunda tillåta mig att trötta kammaren
med upprepandet af hela anledningen dertill. Men jag anser
mig pligtig att för dem af kammarens ledamöter, som i denna, af så
många andra vigtigare ärenden upptagna tid ej medhunnit att genomläsa
utskottets utlåtande, erinra: att anledningen till lagförändringen var

39 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

den, att en afsevärd brist af manskapets vid Södra Sunnerbo kom- Om ändring
pani af Kronobergs regemente i Elmhults sparbank insatta medel af hlJ£m“neUer
regementschefen anmältes hos Kongl. Maj:t. Bristen berodde på rörande
vissa ledsamma i den sparbanken timade händelser, som föranledt pikering af
sparbankens försättande i konkurs. Regementschefen anhöll hos
Kongl. Maj:t om föreskrift, huru han borde förhålla sig med afseende sp ar ing ar.
å ett från sparbankens sida erbjudet ackord om 60 procent. (Forts.)

Manskapets vid det nämnda kompaniet i sparbanken insatta
medel utgjorde i jemnadt tal 7,000 kr. Utdelningen skulle alltså,
om ackordet antogs,'' belöpa sig till 4,200 kr. och bristen blifva 2,800
kronor. Men frågans spets blef: hvem skall lida förlusten? Soldaterna
eller staten. Kongl. Maj:t hörde i ärendet arméförvaltningen.

I ett yttrande, som återfinnes i utskottets utlåtande, har arméförvaltningen
på, i mitt tycke, mycket goda grunder, ansett att staten
bör vidkännas den uppkommande förlusten. Arméförvaltningen
framhåller visserligen ett skäl, på grund af kvilket staten i rättegångsväg
skulle kunna må hända frikännas från ersättningsskyldighet.

Men detta skäl anser jag för min del icke böra af staten anföras
och synes mig ej heller vara hallbart. ''lag håller för att, då staten
tagit om hand eu viss del af soldatens lön till förvaltning för soldatens
räkning, är det också statens pligt att redovisa för förvaltningen
af denna lön. Med de frivilligt lemnade tillskotten kan till äfventyrs
förhållandet anses vara annorlunda. Jag skall straxt återkomma
till hvad jag anser skilnaden vara mellan löneinnehållningen och
frivilligt tillskott. Men då sålunda, enligt min och hela utskottets
mening, staten bör hafva ansvarsskyldighet för ifrågavarande lönemedel,
''" så följer deraf, att staten ej bör ställa sig solidarisk med
annan penninginrättning än den, som staten enligt lag garanterar,
och då, enligt § 1 af förordningen om postsparbanken, denna just
har till ändamål, »att under statens garanti emottaga penningar, desamma
förränta och genom räntans läggande till kapitalet ytterligare
förkofra samt medlen i stadgad ordning vederbörande tillhandahålla»,
så synes allt skäl, från statens sida sedt, vara för handen att anbefalla
insättning af ifrågavarande medel i postsparbanken och i ingen
annan bank. .

Motionären framhöll nyss, att genom denna lagförändring hade
soldaterna missräknat sig, då de öfverlemnat de frivilliga bidragen
åt befälet i tanke att få dem insatta i just den eller den sparbanken,
der de visste att räntan utgick med det eller det beloppet. Så är
dock icke förhållandet, ty soldaten eger icke någon som helst bestämmanderätt
i fråga om valet af den sparbank, som skall mottaga
medlen. Detta tillkommer endast regements- eller eorpschefen att
afgöra. Jag anser, att regements- eller corpscheferna hafva icke blott
rättighet, utan äfven skyldighet att, om de fått skälig anledning
misstänka, att den sparbank, i hvilken dessa medel äro insatta, i
följd af några förändrade förhållanden icke vidare är fullt så solid
som den var då medlen insattes, anbefalla medlens förflyttning från

N:o 29. 40

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande
placering af
indelta manskåpets
besparingar.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

denna bank till en annan, solidare bank, äfven om räntan der vore
lägre än i den andra banken. Deröfver skulle soldaterna icke kafva
någon skälig anledning att beklaga sig. Detta i afseende på de
före 1890 års kungörelse insatta frivilliga belopp.

Hvad nu beträffar de frivilliga insatser, som soldaterna efter
utfärdandet af 1890 års kungörelse vilja eller kunna lemna, så ligger
det i soldatens eget skön att bestämma sig, huruvida han vill insätta
dem i postsparbanken, som lemnar så och så stor ränta, eller i
en annan sparbank mot en bok, som han sjelf tager om hand.

Hvad sedan angår ränteförlusten nämnde motionären, att postsparbanken
stode under Kongl. Majrts omedelbara förvaltning och
Kongl. Maj:t egde sålunda rätt att bestämma räntefoten. Detta är
alldeles rigtigt, ty det står i en § af postsparbanksreglementet, att
räntefoten bestämmes af konungen. Men lika väl, som räntefoten
kan vexla i postsparbanken, kan den ock vexla i de enskilda sparbankerna
och blifva högre eller lägre. För närvarande är räntan i
postsparbanken 3,6 procent. Jag håller före, att den trygghet och
den säkerhet, som postsparbanken med statens garanti lemnar, är
mera begärlig för soldaterna äfven i fråga om deras egna tillskott,
än att de skulle vilja för ränteskilnadens skull riskera att sätta in
dem i en sparbank, der de tilläfventyrs icke kunde utfå hela beloppet.
Med hvad jag nu har sagt, har jag naturligtvis icke velat
uttala någon som helst misstanke mot sparbankerna; tvärtom, jag
hyser en god tanke om sparbankernas soliditet; men jag hyser ännu
bättre tanke om statens soliditet. Framför allt vill jag icke, att
staten skall blifva satt i vidlyftiga ansvarsförbindelser för en eller
annan sparbank, som man ansett vara fullt solid, men som i uppgörelsens
timma tilläfventyrs skulle komma att visa sig oförmögen att
fullgöra åtagna förbindelser.

Mine herrar! Det skulle kunna blifva händelsen om motionärens
förslag bifalles, och jag undrar om kammaren och Riksdagen
skulle hålla god min, för den händelse att — i fall den förändring
i författningen blefve beslutad, att medlen kunde få insättas i andra
sparbanker, och det emellertid visade sig, att en eller annan sparbank
icke kunde fullgöra sina förbindelser, Kongl. Maj:t komme till
Riksdagen och begärde ett anslag på ett ganska betydligt belopp att
fylla bristen med. Jag tror, att Riksdagen då hellre skulle hafva
önskat, att medlen varit insatta i postsparbanken. För att nu förekomma
sådant, yrkar jag bifall, herr talman, till utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Jag ber att få yttra några ord med anledning
af hvad den senaste talaren anförde. Det beror på manskapet sjelft,
säde han, att insätta de frivilliga medlen eller icke. Ja, detta är ju
fallet hädanefter; men det är dock en summa af nära \ million kronor
sådana medel, som redan äro insatta, och detta bör man ju också taga
hänsyn till. Det är ju icke rätt att flytta öfver dessa medel till en

41 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

annan bank, då ju soldaterna vid insättningen icke kunde ha en
aning om, att något sådant skulle kunna ske. Det är nemligen omkring
483,000 kronor, d. v. s. nära \ million, af frivilliga medel,
som genom befälets bemedling äro insatta, utöfver hvad soldaterna
äro skyldiga att sätta in. Öfverflyttandet af dessa medel till en annan
bank är ett våld mot soldaterna, som de icke någonsin kunde
beräkna att de skulle behöfva underkasta sig.

Vidare säger den nämnde talaren, att icke heller förut soldaterna
haft minsta rätt att bestämma, uti hvilken bank de ville ha medlen
insatta. Må vara, men de visste likväl, hvar deras penningar insattes,
och de visste, hvilken säkerhet de fingo, då de insatte de frivilliga

Om ändring
i gällande
bestämm etter
rör. placering
af indelta
manskapets
besparingar.

(Forts.)

medlen.

Här har nu så mycket talats om och gjorts så mycket väsen af
den katastrof, som för en tid sedan inträffade i Elmhult. Men är då
denna förlust af 1,750 kronor, som staten skulle göra genom att garantera
ersättandet af de medel, som manskapet eljest skulle bli af med,
så betydande, att man derpå skall hänga upp hela rikets indelningsverk?
Är det rättvist, att för dessa 1,750 kronor, som staten skulle
få släppa till, hela rikets indelta armé skall bli lidande?

Det vore väl för öfrigt märkvärdigt, om icke regements- och corpscheferna
skulle kunna se, om någon sådan mindre sparbank icke skulle
vara fullt säker. Det fins för öfrigt i städerna sparbanker, som hafva
öfver 1 million kronor i egna medel såsom reservfond eller under
annat namn och det fins i städerna mycket förmöget folk, som garanterar
sparbankernas soliditet. Och jag tror, att äfven sparbankerna
på landet erbjuda ganska god säkerhet. Åtminstone är det på min
ort fallet, att förutom det, att sparbanksstyrelsen i första hand står i
borgen för medlen, så står kommunen i enlighet med af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande faststäld förbindelse, i andra hand i borgen för
sparbanksstyrelsen. Och om den säkerhet, som sparbankerna på landet
erbjuda, icke anses god nog, hvarför då icke insätta medlen i stadssparbanker,
som hafva så stora kassor och millioner såsom besparingsfonder.
Alla sparbankernas sammanlagda reservfonder uppgå, som i
motionen är nämndt, till en summa af mer än 22 millioner kronor,
och deraf tyckes framgå, att tillräcklig säkerhet erbjudes allmänheten.
Hvad som här talats om bristande säkerhet, torde derför, enligt hvad
jag förmenar, icke förtjena synnerligen stort afseende. Jag yrkar
derför fortfarande bifall till motionen.

Herr Nilsson i Skärhus instämde häruti.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Palmstierna: Herr talman! Jag har naturligtvis icke något emot,
om Riksdagen ingår med en skrifvelse till Kongl. Maj:t; sedan får
Kongl. Maj:t taga saken under ompröfning. Men jag ber att få
framhålla, huru en sådan skrifvelse efter mitt förmenande komme att
uppfattas. Motionären har, såsom jag finner i dag något ändrat sin

N.0 29. 42

Löi''dagen den 9 April.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rör. placering
af indelta
manskapets
besparingar.

CForts.)

framställning utaf saken mot hvad som står i sjelfva motionen, åtminstone
så som denna är relaterad i utskottets betänkande —- sjelfva
motionen har jag nemligen icke med mig. Han gör der icke någon

skilnad mellan de ena och de andra penningarne. Om vi först ett

ögonblick sysselsätta oss med motionen, såsom den är refererad i
utskottets betänkande, så går den ut på, att man skulle gå tillbaka
till det förhållandet, att regementschefen må ega rätt att placera indelta
manskapets besparade medel i den sparbank, som han anser
solid. Detta är ungefär detsamma som förut varit stadgadt, nemligen
att regementschefen skulle få bestämma, i hvilken sparbank medlen
borde insättas, ty han bestämmer naturligtvis att medlen böra insättas
i den bank, som han anser vara den solidaste. Om vi nu betrakta

detta uttryck i och för sig, så skulle väl, då det nu har händt med

en sparbank, att den icke kunnat till fullo redovisa manskapets insatta
medel — och detta är ju ett faktum, som icke kan disputeras — full
rätt finnas för hvarje regementschef att hädanefter säga, att den solidaste
sparbanken anser jag vara postsparbanken. Det är alldeles klart,
att äfven efter motionens lydelse, ingenting finnes, som hindrar regementschefen
att hädanefter insätta de ifrågavarande medlen i postsparbanken.

Sedan är det en annan sak. Det ligger nära till hands att antaga
möjligheten af att en regementschef ansåge en viss sparbank
vara synnerligen solid —- han har gjort sig underrättad, så godt han
kunnat, om förhållandet — och sätter in manskapets besparingar i
denna bank, men sedermera om 10 å 20 år kan det komma eu annan
regementschef som af ett eller annat skäl anser ifrågavarande
sparbank icke vara så särdeles solid. Deruti kan han dock misstaga
sig; men då han nu tror, att så är fallet, så tager han ut penningarne
ur den förra sparbanken och sätter in dem i postsparbanken eller
i en annan sparbank. Hvad kommer då icke den förra sparbanken
att lida? Regementschefen har genom detta sitt åtgörande tillfogat
sparbanken i fråga ett kolossalt slag, och man kan förutse, att denna
bank, om den också icke kan väcka ersättningsanspråk, dock skulle
bli mindre belåten med saken. Men det vore ju regementschefens
skyldighet, att om han på något sätt kunde misstänka, att den sparbank,
hvaruti hans karlars medel stode inne, icke vore fullt solid,
taga ut medlen ur hanken. Om regementschefen i ett eller annat
fall skulle företaga en sådan öfverflyttning till en annan bank, så
ligger det nära till hands att antaga, att han just skulle välja postsparbanken,
äfven för den händelse, att Kongl. Maj:t icke utfärdat
någon bestämmelse i saken.

I dag har nu motionären särskildt talat om de frivilliga medlen,
huru soldaterna blifvit lockade att sätta in dessa och hvilka stora
förluster de skulle göra på grund af medlens öfverflyttande till postsparbanken.
Om vi antaga att dessa medel uppgå till ett belopp af
\ million kronor och sätta skilnaden i räntefoten till %o procent, så
blir ränteskilnaden på kapitalet ifråga en summa af 3,000 kronor om

43 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

året. Dela vi upp denna summa på några och tjugu tusen soldater,
så blir det ungefär 15 öre om året, som hvar och en af dem skulle
förlora i ränta, och den förlusten är ju obetydlig. Deremot har staten
garanterat, att om medlen insättas i postsparbanken, så gifves
fullkomlig säkerhet för denna halfva million, och således ha soldaterna
fullkomlig säkerhet icke endast för de penningar, som de varit
tvungna att insätta, utan äfven fullständig säkerhet för de frivilligt insatta
medlen. Under sådana förhållanden tror jag, att de flesta soldater
gerna skulle uppoffra dessa 15 öre om året, om de i stället
finge full säkerhet för de insatta medlen. Detta är saken i och för sig.

Oaktadt utskottets ordförande har redogjort för orsakerna till
det kong! brefvets utfärdande, vill jag dock, enär jag har tillrådt
Kongl. Maj:t att vidtaga denna åtgärd, be att få ytterligare betona
saken. När nu den omtalade förlusten i Elmhults sparbank inträffade,
så var första frågan den: hvem skall bära denna förlust? Och dervidlag
var det icke blott fråga om denna summa af omkring 1,700
kronor, som det för det dåvarande gälde, utan först och främst var
det en principfråga, och för det andra gälde det konseqvenserna. Ja,
juridiskt taget kan man ju säga, att det var soldaternas ensak. Men
jag frågar motionären och herrar rust- och rotehållare, om man kan
tänka sig, att de indelta soldaterna, som icke sjelfva få bestämma,
uti hvilken sparbank deras medel skola insättas, böra bli lidande på
denna sak? Regementschefen insåg väl också, att det icke skulle gå
an att de förlorade penningarna, och vände sig derför till Kongl. Maj:t.
Efter min uppfattning måste staten träda emellan och ersätta denna
förlust, ehuru, konstitutionelt taget, man ju kan ifrågasätta, om detta
var fullt rigtigt. Hvad frågan då gälde, var ju en småsak, men jag
tror, att på samma gång man tager på sitt ansvar att tillråda
Kongl. Maj:t att göra eu sådan utgift, beträffande hvilken det ju
kan ifrågasättas, om det formelt taget var absolut korrekt att göra
densamma, man tillika nödvändigtvis har skyldighet att förekomma,
att dylikt upprepas. Ty det är ju tydligt, att om Kongl. Maj:t en
gång ersatt en sådan förlust, Ivongl. Magt också skulle hafva skyldighet
att stå för alla de förluster, hvad beträffar manskapets besparingsmedel,
som kunde uppstå i sparbankerna. Det var efter min
uppfattning en ovilkorlig konseqvens af det då fattade beslutet, att
Kongl. Maj:t skulle tillse, att, så vidt på honom ankom, något sådant
icke skulle upprepas, och då fans det icke något annat ätt göra än
att förordna, att medlen skulle öfverflyttas till postsparbanken.

Man har här talat om den ränteförlust, som genom öfverflyttning
skulle uppstå och hvilken för hela beloppet af besparingar skulle
uppgå till 18,(100 kronor. Detta blir ju emellertid icke 1 krona på
man, och under sådana förhållanden tror jag för min enskilda del,
att soldaten föredrager, att hafva en bestämd säkerhet för sina insatta
medel framför ett sådant plus i ränta. Men gifvet är det, att,
om Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i frågan
och framhålla, att den anser det icke vara rigtigt bra stäldt med

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rör. placering
af indelta
manskapets
besparingar.

(Forts.)

N:o 29. 44

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande placering
af indelta
manskapets

besparingar.
(Forts.)

Lördagen den 9 April.

saken sådan den nu är ordnad, utan att det borde bero på regementschefen
att bestämma, hvar medlen böra placeras, Riksdagen i och
med detsamma skulle hafva sagt — detta är underförstådt — att Riksdagen
bär ansvaret, att Riksdagen betalar möjligen uppkommande förluster.
Jag har naturligtvis intet emot, att Riksdagen atfärdar en
sådan skrifvelse, utan jag har endast velat säga, att denna Riksdagens
skrifvelse icke kan förstås på annat sätt, än att Riksdagen
också dermed har sagt, att vi betala alla penningarne.

Herr Andersson från Malmö: Jag får upprigtigt säga att jag
icke kan förstå, att motionären med sådan ihärdighet vidhåller sitt
yrkande på bifall till motionen, ej heller att så många af kammarens
ledamöter instämt med honom. Enligt mitt förmenande kan detta
instämmande nästan tydas så, som om de, som instämt med honom,
icke gjort för sig klart, hvad frågan gäller. Ty då en sådan föreskrift
linnes, som ålägger soldaten att årligen afsätta ett visst belopp af sin
lön för att insättas i sparbank, så synes det mig också vara statens
skyldighet att tillse, att han, då han en gång skall taga ut sina medel,
får tillbaka alltsammans jemte ränta. Nu framgår af motionärens
yttrande här, och äfven af sjelf va motionen, att han anser att det
icke är så farligt med sparbankernas soliditet. — Jag vill gerna erkänna
att det i allmänhet icke är någon fara med dem, utan att de
i regeln skötas mycket bra. Men jag vill dock, jemte detta erkännande,
påpeka att under senare tider rätt många oegentligheter, —
för att icke säga något annat — inträffat inom flere af rikets sparbanker,
hvilket gjort att regeringen måst se upp vid placerandet af
soldaternas medel. Detta är något, som jag tror att hvar och en bör
hålla regeringen räkning för.

Jag ber att få återkalla i herrarnes minne, huruledes det gick
med Elmhults sparbank för några år sedan. Huru gick det icke till
i Örkeneds sparbank, och huru gick det icke i Mjölby? Jag ber att
herrarne erinra sig huru det i dessa dagar visat sig, att i Medevi
sparbank äfvenledes falsarier blifvit begångna. Under sådana förhållanden
vill jag hemställa till herrarne, huruvida det icke är klokt, då
man iklädt sig ansvarsskyldighet för återbetalningen, att soldaternas
medel placeras i en sådan anstalt som postsparbanken, för hvilken
staten sjelf ansvarar.

Här har talats så mycket om den ränteförlust, som soldaterna
skulle göra. Men, mine herrar, är det skäl i att göra ett så stort
kapitel af detta? Nog finner hvar och en enskild person det med sin
fördel mera öfverensstämmande att, när han skall placera sina penningar,
göra det i en hank, som han vet vara fullkomligt solid, än
att placera dem i en bankinrättning, om hvilken han kanske kan
hysa vissa dubier; och han placerar dem i den solida banken, äfven
om han skulle få en eller annan bråkdels procent mindre ränta i
denna än i den mindre solida.

Om man kastar en blick på statistiken, skall man finna att en

45 N:o 29

Lördagen den 9 April.

mycket stor del sparbanker — och i synnerhet mindre sparbanker — Om ändring
i vårt land för sina ntlemnade lån emottaga säkerheter, som äro af iljä-mmelter
ganska tvifvelaktig beskaffenhet. Jag har läst igenom denna spar- rörande plabanksstatistik
och dervid funnit att sparbankerna hafva en stor del ccring af inni
de hos dem insatta medlen placerade i lån mot endast namnsäkerhet, del*£a
ja det har visat sig att exempel finnas på banker, der man mot borgen besparingar.
utlånat intill 86 procent af de insatta medlen. Dessutom har det (Forts.)
visat sig att sådana fall förekomma, der man såsom säkerhet för utlånta
medel emottagit lifförsäkringsbref eller totalt värdelösa aktier.

Jag vill derför hemställa till herrarne om det är skäl i att tillråda
regeringen att frångå den nu införda principen, att soldaternas medel
skola insättas i postsparbanken, samt återgå till det gamla förfaringssättet,
hvarigenom dessa medel skulle öfverflvttas till sparbanker som
handla på ett så, lindrigast sagdt, lättsinnigt sätt.

För öfrigt säger motionären i sin motion att det väckt oro, att
icke säga ovilja, i landet derför att man genom föreskrifterna i 1890
års förordning droge den stora summan af öfver tre millioner kronor
ifrån landsorten. —• Jag tycker att det är ett rätt egendomligt argument,
att man för den skull skall föreslå förändring i denna förordning. Ty
jag föreställer mig att icke postsparbanken hehåller de penningemedel,
som insättas, utan söker fruktbargöra dem, så att de nog komma ut
här och hvar i landet. Ty det förhåller sig ju med penningar på
samma sätt som med vatten, att hvarest ett behof finnes dit tillflöda de.

Utaf allt hvad jag funnit i motionen såväl som af det anförande,
motionären här hållit, har den uppfattning, som jag hyste inom utskottet,
icke blifvit förändrad, och skall jag derför hos herr talmannen
anhålla om att nu få göra samma yrkande, som jag gjorde, då motionen
förevar hos utskottet, nemligen att motionen måtte afslås.

Herr Stjernspetz: Herr talman, mine herrar! Jag är af alldeles
motsatt mening mot den ärade talare som nu hade ordet. Han
syntes först vilja uppträda för att försvara Kongl. Maj:ts och krigsministerns
åtgärd för den nya förändringen utaf placerandet af soldaternas
besparingsmedel. — Det är icke någon, som klandrat den saken i
och för sig, hvarför Kong], Maj:t ej har behof af några försvarare,
men den beslutade åtgärden kan äfven ses, utom i rent administativt
hänseende, som synes varit afgörande för Kongl. Maj:t, äfven uti den
stora allmänhetens intresse. I strid mot herr Bruzelius vill jag äfven
nämna, att oro och förargelse flerestädes i landet uppstått i följd af
den plötsligt vidtagna åtgärden. Derom lider icke något tvifvel!

Jag vill äfven fästa mig vid herr Anderssons senaste yttrande.

Han sade det att: »här göra motionären och herrarne så mycket väsen
af, om det blir en liten ränteförlust.» — Ja, men den förlusten uppgår
dock årligen till 18,600 kronor på det hela, och, mine herrar,
det är att observera, att det är hvarje, år, som soldaterna göra den
ränteförlusten. Men hvad gör icke herr Andersson i stället sjelf för
affär af en annan förlust på icke fullt 2,000 kronor, som ännu icke

N:o 29. 46

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande placering
af indelta
manskapets

besparingar.
(Forts.)

Lördagen den 9 April.

i verkligheten ens inträffat utan blott ligger inom möjlighetens område?
Det är en förlust, som måste anses vara högst obetydlig, och
som till följd af sin obetydlighet snarare talar till fördel för sparbankernas
skötsel än tvärtom, då dertill kommer, att detta blefve den
enda förlust som inträffat under en tidrymd af icke mindre än 20 årl

Det är således icke sant att sparbankerna äro illa skötta. Det
tinnes, det vet man ju, oredliga tjensteman, som förvållat, att de lidit
förluster. Men det är dock icke mera än en liten sparbank som kommit
på obestånd, ty sparbankerna äro så väl grundade att de icke gå
omkull af sådana mindre förluster. Och det är för öfrigt knappast tänkbart,
att situationen skulle kunna blifva sådan, att sparbankerna icke
skulle kunna fullgöra sina förbindelser emot insättarne. I Fellingsbro
sparbank t. ex. står först styrelsen i ansvar för alla medlen, och sedan
står Fellingsbro kommun i fullkomligt bindande ansvarighet för alla
insatta medel, så att jag förstår icke, att icke en sådan säkerhet skulle
vara tillräcklig. Dessutom är ju Kongl. Maj:t, som vi veta, betänkt
på att ytterligare skärpa kontrollen, och då torde det inom kort blifva
ändå bättre.

Jag vill för öfrigt fråga herrarne: År det verkligen lämpligt att
staten åsamkar sig ett så drygt ansvar som den nu fått? Ty hvad
bar staten gjort? — Jo först bar den ålagt soldaterna att göra besparingar.
Hvad har staten sedan gjort? — Jo den säger till soldaterna:
Ni skola sätta in dessa besparingar bos postsparbanken d. v. s.
bos mig sjelf. Hvad bar staten vidare gjort? — Jo den bestämmer
sjelf den ränta, som soldaterna får och lemnar ingen säkerhet för
kapitalet.

Detta är detsamma, som om en egendomsegare skulle säga till
sina underhafvande: Ni skola göra besparingar hvarje år, kommen

ihåg det! Dem skola ni sätta in hos mig! Och jag eger absolut rätt
att bestämma hvilken ränta ni skolen ha likasom säkerheten för
penningarne.

Jag vill uppriktigt säga herrarne att jag visst icke för närvarande
bar någon misstro till svenska statsverket. Men faktum är dock det,
att svenska statsverket flera gånger gjort bankrutt. Det bar i synnerhet
vid hvarje krig vi fört på de två senaste århundradena inträffat, att
bankrutten alltid varit en gifven följd af kriget.

Yi hörde under diskussionen bär —- det är icke längre sedan
än i onsdags — huru det lämpligen framhölls, att vi skulle göra oss
beredda på dylika eventualiteter. Då vill jag för en sådan händelse
fråga herrarne: hvilket drygt ansvar bar icke staten åtagit sig, då den
tvungit soldaterna att sätta in sina enda besparade medel men icke
kan under vissa omständigheter med säkerhet lemna dessa medel
tillbaka till dem? Staten kan icke borga för sig sjelf eller sådana
åtaganden. Staten kan genom sina lagar tillhålla enskilda personer
och kommuner att fullgöra sina förbindelser. Men beträffande statens
egna förbindelser bar det, som sagdt är, bändt — och det kommer
med all säkerhet i framtiden äfven att bända — att de varit utsatta

47 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

för katastrofer. Jag hemställer derför till herrame, om icke herrarne
anse, att staten kommer att ådraga sig i framtiden ett mycket drygt
ansvar. Hela aftaren är helt enkelt intet annat än ett tvångslån, pålagdt
fattiga soldater och deras efterlefvande!

Jag vill påminna om en annan sak, som har någon likhet med
denna. Det är ungefärligen 20 år sedan det var fråga om svenska
arméns pensionskassor. Riksdagen hemstälde till svenska armén att
öfverlemna sina pensionskassor till statsverket med utsigt, att staten
skulle öfvertaga pensioneringen helt och hållet och med detsamma
äfven höja pensionerna. — Jaha, mine herrar, svenska armén svarade
— nej. Jag minnes mycket väl grunden dertill. Det fans gamla
officerare från forna tider, som mycket väl visste, att det kunde komma
sådana tider, då de skulle kunna önska att hafva sin kassa för sig
sjelfva, ty de hade upplefvat tider, då statsverket hvarken kunnat utbetala
löner eller pensioner.

Jag kan således, säger jag ännu en gång, icke anse, att svenska
staten hör taga på sig ett så drygt ansvar. För min del skulle jag
vilja, att soldaten sjelf finge bestämma, i hvilken sparbank han vill
insätta sina medel. Detta kunde ordnas på det sättet, att uppgörelsen
skedde, då han antages till rekryt, så att, då han skulle uppgöra
kontraktet med rust- eller rotehållaren, då kunde karlen sjelf bestämma,
hvarest han önskade få sina medel placerade, och då vore det han
sjelf, som finge bära ansvaret för möjliga förluster. Detta, får jag
således säga, synes mig vara den enda rätta vägen. Beträder man
den, då hör hvar och en vara nöjd, enär han har rätt att sjelf i det
fallet vara den bestämmande.

Den saken föreligger emellertid icke nu. Jag skall derför be
att få instämma i motionärernas förslag, ehuru jag icke är rigtigt
tillfredsstäld dermed. Ty det kan nog blifva svårt för corpscheferna
att bestämma, hvarest insättningarna skola göras. Men skulle bestämmandet
häraf komma att bero på corpscheferna, så antager jag, att de
då skulle hemställa till soldaterna, i hvad för en bank dessa sjelfva
ville hafva sina sparmedel insatta, och samma förhållande skulle naturligtvis
äfven ega rum i fråga om rekryternas medel, så att alla
finge bestämma, hvar de önskade hafva sina besparingar insatta. Detta
vore under sådana förhållanden, enligt hvad mig synes, det enda rigtiga,
och en dylik rättighet för soldaten skadar icke den militära
lydnaden.

Kommer nu en sådan här skrifvelse till stånd, kan ju Kongl.
Maj:t dervid fästa det afseende vid densamma, som den kan förtjena.
Men jag anser det nyttigt, att något i denna rigtning göres, och derföre,
ehuru jag icke är rigtigt nöjd med den formulering, som motionärerna
hatt, skall jag likväl anhålla om bifall till deras skrifvelseförslag.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande placering
af indelta
manskapets

besparingar.
(Forts.)

Herr R. Berg: Herr talman, mine herrar! Jag skall icke ut tänja

diskussionen med att bemöta den senaste ärade talaren, hvilket

N:o 29. 48

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande indelta
manskapets

besparingar.
(Forts.)

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

Lördagen den 9 April.

ej heller torde vara behöflig! Jag vill endast i olikhet med honom
nämna, att den motion, som ligger till grund för det föreliggande
utskottsbetänkande! enligt mitt förmenande innebär ett ogillande af
Kong! Maj:ts åtgärd att anbefalla öfverflyttandet till postsparbanken
af det indelta manskapets besparade medel, och anser jag denna Kong!
Maj:ts åtgärd särdeles välbetänkt. Då så väl i utskottsbetänkandet som
nyss af utskottets ordförande, äfvensom från statsrådsbänken, anförts
så tydliga skäl för denna åtgärd, skall jag inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Med herr Berg förenade sig herrar Alsterlund och Petersson i
Hamra.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Lasse Jönsson begärde
votering. I anledning häraf skedde nu uppsättning, justering och anslag
af en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad kammarens fjerde tillfälliga utskott hemstält
i nu föredragna utlåtandet n:o 14, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
herr Lasse Jönssons i ämnet väckta motion.

Omröstningen i vanlig ordning företagen, utföll med 87 ja mot
30 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ io.

Föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 15, i anledning af herr C. G. Anderssons i Skeenda med fleres
motion om skrifvelse till Kong! Maj:t om ändring i gällande bestämmelser
rörande utarrendering af kronans jordbruksdomäner.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande: »att kammaren måtte besluta,
det Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om
sådan ändring af 7 § i kong! kungörelsen den 10 november 1882,

49 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

att kronoarrende må utbjudas å offentlig auktion endast å ett ställe
samt att bestämmelsen om skriftliga, förseglade anbud må borttagas.»

Häremot hade reservation anmälts af herrar Bruzdius, Andersson
från Malmö, Lovén och Lilljeqvist, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion icke måtte föranleda någon kammarens
åtgärd.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Bruzelius: Herr talman! Mina herrar! Som kammaren

behagade finna., har jag och tre andra ledamöter i utskottet afgifvit
en vid utlåtandet fogad reservation. På de i denna reservation anförda
grunder anhåller jag, herr talman, att få framställa det yrkande,
att motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd.

Herr Kihlberg: Herr talman! Mine herrar! Det nuvarande

sättet för utarrendering af kronodomäuer är enligt mitt förmenande
onödigt besvärligt och vidlyftigt, utan att derigenom någon som helst
fördel vinnes hvarken för staten eller den enskilde. De dubbla auktionerna
orsaka onödig kostnad för spekulanterna, derigenom att de
nödgas hålla ombud på ettdera auktionsstället. Men icke nog dermed,
försigtigheten bjuder dem äfven att ingifva skriftligt anbud för att
sedan endast i det fall behöfva göra muntligt anbud, i händelse deras
förseglade anbud blifvit öfverbjudet. Det är lätt att se, att den försåtliga
karakteren af detta utarrenderingssätt erbjuder ett läkt tillfälle
för den listige och förslagne spekulanten att narra sin medtäflare, liksom
det afskräcker mången hederlig spekulant från all täflan. Ingen
vill naturligtvis vid auktionen öfverbjuda sig sjelf, och den, som vid
auktionen noga bevakar sina intressen, vill heller icke sätta sitt förseglade
anbud till högsta möjliga siffra; men han riskerar också, oaktadt
alla sina bemödanden, att se sitt anbud öfverflygladt af en annans
förseglade anbud, som ofta nog kanske endast med några kronor öfverstiger
hans eget. Vore deremot täflan öppen och samlad till en enda
auktion, då blefve det en verklig täflan, en sann och öppen täflan.
Man kan visserligen invända, att man behöfver icke vidtaga så omfattande
anordningar då man är spekulant på ett kronoarrende, som
jag här omnämnt, utan att det enklaste vore, att den, som spekulerade
på ett dylikt arrende, gjorde sig underrättad om; huru mycket arrendet
i sjellva verket vore värdt, och sedan skickade in ett försegladt anbud
på det belopp, hvartill arrendevärdet kunde skattas, i hvilket fall ju
ingen skada skedde, Så kan visserligen en och annan resonera;
men den verklige jordbrukaren, den, som måste lefva af sitt jordbruk
såsom arrendator och ofta nog har ganska begränsade tillgångar, han
får lof att allvarligt tänka på saken och noga och försigtigt se sig
för. Mången person i den ställningen är kanske icke sjelf kompetent
att göra upp eu säker kalkyl. Han har kanske icke heller fullt för Andra

Kamma rens Prål. 1892. Ar:o 29. 4

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Forts.)

N:o 29. 50

Om ändring
i gällande
bestämmelse?''
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Foris.)

Lördagen den 9 April.

troende för den uppskattning, som verkstälts af uppskattningsnämnden.
Vanligen söker han då upplysningar af dem, som bo i granskapet af
arrendegården. Dessa upplysningar meddelas ofta alldeles på måfå.
Att en person, som spekulerar på ett arrende, är tveksam om, huru
han lämpligast skall förfara, det får man icke förtänka honom. Han
måste taga i betraktande, om egendomens areal, afkastningsförmåga
o. s. v. kan lämpa sig just för honom med hänsyn till hans. beräkningar
och hans tillgångar samt med hänsyn till den arbetskraft han
har att förfoga öfver, denna senare kanske hufvudsakligen grundad
på familjens egna medlemmar. — Är nu täflan öppen vid en enda
auktion, så kan en sådan spekulant ju hafva någon ledning för sitt
omdöme genom de anbud, som, då ärligt menade, afgifvits vid auktionstillfället.
Visserligen kan då inträffa, att han afgifver något högre
anbud, än han skulle hafva gjort under nuvarande förhållanden; men
det kan likväl vara eu fördel för honom att få detta arrende, och för
staten är det ingen förlust. Om också med nuvarande utarrenderingssätt
staten skulle få ett högre arrendebelopp, så uppväges denna omständighet
efter införande af en ny anordning i många fall derigenom,
att icke då längre, såsom nu, många spekulanter afskräcka^ från att
deltaga i ett så motbjudande förfaringssätt som det här ifrågavarande.
Dessutom har ju staten den allra fullaste garanti för, att den icke
ingår på för låga arrendeafgifter, derigenom, att domänförvaltningen
i hvarje fall eger förkasta högsta anbudet, om det icke uppgår till,
hvad arrendeuppskattningsnämnden har föreslagit, och i sådant fall
förordna om ny arrendeauktion.

Men fall hafva förekommit —- och jag tror, att så kommer också
framdeles att blifva händelsen —, att mången oförsigtig och ifrig spekulant
fastnat för arrendet just genom det förseglade anbudet. Detta
är icke någon fördel för staten. De förluster, som eu arrendator af
en kronodomän lider, återverka menligt på statens intressen. Spekulanterna
på dessa kronoarrenden äro icke kapitalstarka personer i allmänhet.
Begäret efter egen torfva lockar den mera bemedlade att
skaffa sig eget jordbruk i stället för att arrendera. De tillgångar,
dessa arrendatorer ega, inskränka sig esomoftast till hvad som behöfs
för de oundgängligaste inventarierna. Mången arrendator saknar helt
och hållet rörelsekapital; men genom hushållning, arbetsamhet och
klokhet i beräkningen kan likväl eu sådan man med ett arrende, som
icke är alltför obilligt, försörja sig och sin familj, ja, äfven upparbeta
det arrenderade jordbruket till en högre afkastningsförmåga. Alen
under fullt liknande förhållanden i öfrigt kan arrendator^ om han
fått betala arrendet högt, göra förlust år efter år och så småningom
gå sin ruin till mötes, då hans borgesman få öfvertaga arrendet. Eller
kanske han ändå tager sig fram till arrendetidens slut. Men då är
i alla fall detta jordbruk vid arrendetidens slut i det skick, att det icke
lärer locka många spekulanter. Och just på grund af detta förfallna
skick torde staten under nästa period få återbetala hvad den under
den förflutna arrendeperioden fått för mycket.

Öl N:o 29.

Lördagen den 9 April

Dessutom har man sagt, att man med nuvarande tillkrånglade
utarrenderingssätt skulle kunna förekomma, att den ena spekulanten
köper bort den andra, det vill, säga betalar sin medtäflare, för att ban
skall afstå från konkurrens. Äfven om sådana försök nu någon gång
göras, torde de icke ofta hafva möjlighet att lyckas. Ty skulle sådana
spekulationer utveckla sig, så motverkade de sig sjelfva. Då
skulle nemligen snart nog personer uppträda vid auktionstillfällena
och säga sig vara spekulanter på arrendet, medan de i sjelfva verket
spekulerade allenast på nyssnämnda ersättning. Men för resten om
det skulle låta sig göra att spekulera på berörda sätt, så kunna dylika
öfverenskommelser lika väl försiggå nu, som om auktionerna vore
öppna. Skola sådana öfverenskommelser komma till stånd, måste de
nemligen uppgöras före auktionen; ty under sjelfva auktionen lär väl
icke vara tid för sådana uppgörelser. Dessutom lär väl ofta inträffa,
att verkliga spekulanter gifva sig tillkänna först vid auktionen, utan
att man förut haft någon kännedom om dem. Detta innebär naturligtvis
det, att sådana spekulationer, som bär blifvit omnämnda, äro
ytterst vanskliga för dem, som inlåta sig derpå för att få en mindre
arrendeafgift.

Detta är mitt skäl för att biträda motionärernas förslag. Jag vill
till stöd för denna min uppfattning åberopa utdrag af skrivelser, som
hafva blifvit insända till domänstyrelsen, der fråga varit före att förändra
de särskilda bestämmelserna med afseende å förvaltningen af
kronans domäner. Den ena af dessa skrivelser, af livilka jag tagit
utdrag, är aflåten af t. f. domänintendenten i Örebro län G. Djurklou
och den andra af konungens befallningshafvande i Upsala län.

Jag skall bedja att få uppläsa delar af dessa skrivelser. Den
förstnämnda innehåller:

»Till kongl. maj:ts befallningshafvande i Örebro län. Uti skrivelsen
den 5 sistlidne juli anmodad att afgifva yttrande rörande eu
uti ett inför kongl. domänstyrelsen den 10 juni d. å. fördt protokoll
af herr kammarrådet och riddaren J. M. Ahlmark föreslagen ändring
uti dels sättet för — — — — — dels gällande stadganden beträffande
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, får jag med återställande
af de remitterade handlingarna afgifva följande vördsamma
förklaring.»

I denna förklaring beter det bland annat: »Skulle detta,

som man väl bör hoppas och vänta, vinna afseende, anser jag tiden
äfven vara inne att göra eu förändring jemväl hvad sjelfva auktionsförrättningen
angår. Nu hålles samtidigt auktioner inom fögderiet
och på landskontoret. Denna anordning, som antagligen afsett att
under äldre tider med svåra kommunikationer bereda spekulanterna
en lättnad, synes nu vara föråldrad. Den är dessutom otjenlig, då det
ovilkorligen måste vara af vigt för en spekulant att, äfven om anbudets
antagande icke dermed är gifvet, redan vid auktionstillfallet och
sedan de förseglade anbuden öppnats, få veta huruvida hans anbud
är det högsta eller icke. Nu bänder ganska ofta att på samma dag

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande ut*
arrendering
af kronans
domäner.

(Forts.)

N:o 29. 52

Lördagen den 9 April.

Om ändring
af gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Forts.)

flere auktioner på landskontoren följa på hvarandra, medan samtidigt
auktion på samma arrenden förrättas ute i fögderierna, och skulle nu
någon vara spekulant på antingen det ena eller det andra af dessa
hemman, är han genom sitt högsta anbud på det första afstängd från
möjligheten att göra ett antagligt anbud på något af de andra, ty
han kan icke veta om han blifvit under- eller öfverbjuden på det andra
auktionsstället. Någon fördel för kronan af denna besvärliga
dubbla auktionsförrättning är svår att finna, men olägenheterna för
arrendespekulanterna äro deremot ostridiga och vid sådant förhållande
tvekar jag icke att föreslå att arrendeauktioner begränsas till ett enda
ställe, vare sig att detta bestämmes inom fögderiet eller på landskontoret.

Örebro den 16 augusti 1886

G. Djurklou

t. f. domänintendent i Örebro län.»

Konungens befallningshafvande i Upsala län yttrar i skrifvelse
till domänstyrelsen af den 15 oktober 1886 uti samma ärende bland
annat följande:

»I sammanhang härmed skulle dock konungens befallningshafvande
vilja hemställa huruvida det icke vore skäl att beträffande
auktionerna för framtiden äfven vidtaga den förändring, att desamma
hållas endast på ett ställe, nemligen å landskontoret inför konungens
befallningshafvande, samt att skriftliga förseglade anbud å arrenden
icke vidare må få dervid afgifvas.

Utom det att i de allra flesta fall inga anbud afgifvas vid de
auktioner, som hållas i de särskilda orterna, och som derför allenast
tillskynda kronan en fullkomligt ofruktbar utgift för förrättningsmannens
resekostnader, sedan numera blifvit medgifvet, att ersättning derför
skall utgå, hafva, då det någon gång händer, att en eller annan
spekulant infinner sig vid dessa auktioner i orterna, de nemligen allenast
bekymmer deraf, okunniga som de äro, huruvida andra spekulanter
tillstädeskommit vid den samtidiga auktionen hos konungens befallningshafvande
och hvilka anbud der afgifvas, att ej tala om de
ökade kostnader spekulanter tillskyndas genom att nödgas, för bevakande
af sina intressen, medelst ombud infinna sig på det ena auktionsstället
medan de personligen uppvakta vid det andra.

Nutidens lätta kommunikationer medför i allmänhet så ringa
kostnader för en resa till länsresidenset, att de icke böra utgöra hinder
för arrendeauktionernas förläggande allenast till länsstyrelsen, desto
mindre som derstädes lätt finnes att tillgå ombud för den spekulant,
som ej anser sig hafva råd att personligen inställa sig.

De förseglade skriftliga arrendeanbuden, hvilkas medgifvande ursprungligen
hade varit afsedt väsentligen att bereda aflägse boende
spekulanter en lättnad, hafva visat sig, då de någon gång förekomma,

53 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

nemligen endast till arrendets oskäliga nedsättande missbrukas af spekulanter,
som personligen infinna sig vid auktioner och som, i medvetande
af hvad de skriftligen bjudit göra antingen intet eller ock
ett alldeles för lågt muntligt anbud, i afsigt att förekomma de muntliga
budens stegring utöfver det belopp, deras skriftliga förseglade
anbud innehåller.

Konungens befallningshafvande skall derför vilja tillstyrka den
förändring i gällande föreskrifter angående sättet för arrendeauktionernas
förrättande, att dessa hållas allenast inför länsstyrelsen och att
endast muntliga anbud dervid få afgifvas.»

Med stöd af hvad jag nu anfört och den motivering, som förekommer
uti utskottets betänkande, yrkar jag bifall till utskottets utlåtande.

Herr Svensson i Brämhult instämde häruti.

Herr Andersson i Skeenda: Denna min motion har tillkom mit

på den grund, att så många klagomål anförts utaf ar rendatorer ne
af kronans domäner öfver det sätt, hvarpå dessa nu utarrenderas.
För min del kan jag alldeles icke finna, att det kan vara lämpligt
för staten att hafva så tillstäldt, att två auktioner skola hållas rörande
samma sak på olika ställen. Skulle en enskild person gå till väga
på detta sätt, så kunna nog herrarne tänka sig, hvilket omdöme man
skulle fälla härom. För resten är jag förvissad om, att med det tillvägagående,
som jag föreslagit, icke skulle uppstå några förluster för
staten, utan att förhållandet snarare skulle blifva tvärtom och således
möjligen större arrendebelopp komma att inflyta, än man kan få, då
anbud ingifvas, såsom nu är fallet. — Under sådana förhållanden,
herr talman, kan jag icke annat än yrka bifall till såväl motionen
som utskottets hemställan.

Herr Andersson i Högkil: Jag kan för min del icke gilla

det slut, hvartill utskottet kommit. Syftemålet med ifrågavarande
bestämmelse är hufvudsakligast, att det auktionssätt, som nu användes,
skall »tjena till förebyggande af sådana öfverenskommelser vid
den muntliga auktionen, hvarigenom en del af den inkomst, kronan
eljest kunnat erhålla, stanna hos enskild person.» Men, säger utskottet,
syftemålet vinnes icke på det sättet, och såsom skäl derför anför
utskottet, att fall kunna förekomma, då den verklige spekulanten först
gilver sig tillkänna under auktionen. Men dermed har utskottet, så
vidt jag förstår, icke bevisat någonting. Man kan visserligen säga att
under sådana förhållanden, som utskottet förutsätter, det vore öfverflödigt
att hafva ett stadgande, som afser att förebygga dylika öfverenskommelser.
Men jag finner det å andra sidan vara tydligt och
klart att under andra förhållanden fältet för s. k. »ringbildning» skulle
komma att stå öppet efter motionärens förslag.

Utskottet säger vidare att det nuvarande förfaringssättet vid ut -

om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Forts.)

N:o 29. 54

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Forts.)

Lördagen den 9 April.

auktionering af kronans arrenden är motbjudande för mången redbar
, spekulant. Men kan det verkligen, herr talman, vara motbjudande
för en redbar och ärlig spekulant att få välja mellan att afgifva sitt
anbud skriftligt eller muntligt inför Konungens befallningshafvande
eller kronofogden. För min del kan jag icke finna, att det ligger något
motbjudande häri.

Riksdagen har vid flere tillfällen förkastat förslag, som gått i
sådan rigtning som det föreliggande nemligen åren 1809, 1864 och 1877.
1881 års förslag till de bestämmelser, som nu gälla för förvaltningen
af kronans domäner, är på Riksdagens begäran utarbetadt i finansdepartementet
med biträde af sakkunnige personer. Öfver detta förslag
har sedan åtskilliga myndigheter blifvit hörda, bland andra såväl
kammarkollegium som d. v. skogsstyrelsen. Dessutom hafva samtliga
Konungens befallningshafvande i riket fått tillfälle att uttala sig
deröfver. Förslaget framlades sedermera för 1882 års Riksdag till
granskning och godkändes af statsutskottet samt antogs af Riksdagen.
Att i en lag, som tillkommit efter en så fullständig, grundlig och
mångsidig utredning och pröfning, nu göra ändringar på så lösa grunder,
som utskottet föreslagit, är enligt mitt förmenande icke välbetänkt
och följaktligen icke heller tillrådligt.

Slutligen ber jag få fästa uppmärksamheten på det minst sagdt
olämpliga uti, att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t anhålla om ändring
af bestämmelser, som det enligt 77 § regeringsformen tillkommer
Riksdagen att ensam afgöra och besluta om.

På grund af hvad jag nu yttrat ber jag få yrka afslag å utskottets
hemställan i det föredragna betänkandet.

Häruti instämde herrar Nilsson i Vrängebol, Olsson i Oruakärr
och Forsell.

Herr Ola B osson Olsson yttrade: Mig veterligen hafva inga

olägenheter försports med afseende å det sätt, som nu användes vid
utarrendering af kronans domäner, med undantag af motionärerna
och herr Kilberg. I Skåne hör man icke alls af dessa påstådda olägenheter,
och mig veterligen ingen annanstans heller med det undantag
jag förut nämnt. Något säkrare eller bättre sätt för utarrendering
af dessa domäner än det nuvarande kan icke gerna föreskrifvas; ty
om utarrenderingen skulle försigggå såsom motionärerne föreslagit och
utskottet tillstyrkt är det ju alldeles tydligt, att det .skulle blifva lättare
att på omvägar komma åt ett boställe till underpris, än under
nuvarande förhållanden, när auktion skall förrättas på två ställen och
derjemte skriftliga anbud få göras. I den nu gällande domänlagen
är allt gjordt för att betrygga de gamle arrendatorerne, som förut
sutit på arrendena, men för hvilka arrendetiden var tilländalupen, att
blifva fortfarande bibehållna vid sina arrenden och således icke beroende
af nya spekulanter på boställena. På denna grund tillkom den s. k.
optionsrätten, för att så att säga skydda de dåvarande arrendatorerne,

55 N:o 29.

Lördagen den 9 April.

som under den förflutna arrendetiden väl skött sina innehafvande boställen.
Hade de gjort detta och ville qvarstanna å arrendena, ansågs
någon ny täflan ej böra ifrågakomma, utan de blefvo utan vidare
berättigade att bibehålla arrendena mot erläggande af den arrendeafgift,
som af uppskattningsnämnden blifvit föreslagen eller af domänstyrelsen
bestämd. Det kan väl svårligen motsägas, att i de temligen
sällsynta fall då den gamle arrendatorn antingen icke vill
öfvertaga eller också icke är berättigad att öfvertaga arrendet, t. ex.
derför att han icke skött egendomen väl och således ny auktion skall
förrättas, något säkrare medel svårligen kan finnas för den, som ämnar
spekulera på ett boställsarrende, än att i främsta rummet skaffa
sig underrättelse om den uppskattning, som domänintenten med tillhjelp
af sakkunnige personer verkstält af bostället. Dessutom måste
väl en dylik spekulant sjelf ega något omdöme. Vill en person'' spekulera
på ett boställsarrende, så tager han väl sjelf, om han icke är
alltför lättsinnig, egendomen i betraktande. Dervid har han två faktorer
att rätta sig efter, dels den uppskattning, som skett, och dels
sitt eget omdöme, och då bör han väl sjelf veta, hvad han tror sig
till att kunna bjuda i arrende, vare sig auktion förrättas på ett eller
tio ställen och vare sig han gifver sitt anbud skriftligt eller muntligt;
man kan således icke med skäl säga att hans rätt är i ringaste
mån förnärmad.

Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets förslag och bifall
till reservanternas hemställan i det nu föreliggande betänkandet.

Herr Hedin: Jag skall tillåta mig att anhålla, att all vidare

realitetsdiskussion om detta förslag måtte upphöra, i ty att deraf
något annat resultat ändå icke grundlagsenligt kan följa än bifall till
reservanternas förslag, »att förevarande motion icke måtte föranleda
någon kammarens åtgärd», såvida icke kammaren möjligen skulle
anse sig befogad att jemte detta afslag uttala ett mera direkt klander
öfver utskottsmajoritetens tillvägagående, då den här föreslagit en
grundlagsvidrig åtgärd. ITtskottsmajoriteten borde snarare hafva besluta
att anhålla om att få till kammaren återlemna motionen såsom
icke ens tillhörande utskottets behandling. Men det finnes ju andra,
som hafva en annan åsigt än jag i detta fall, som anse, att utskottet,
när det fått en motion till sig remitterad, måste behålla den. Och
är detta rigtigt, hade utskottet rätteligen ingenting annat att göra än
att hemställa om afslag å motionärernas förslag. Utskottet har deremot
nu föreslagit någonting, som står i direkt strid med Sveriges
grundlag.

Då tycker jag, som sagdt, att det kan vara tillräckligt ordadt i
denna sak i realiteten.

Herr Wästfelt: Herr talman! Herrar riksdagsmän! Då jag

icke kan gilla utskottets beslut i denna fråga, utan ämnar förena
mig med reservanterna, vill jag med ett par ord meddela orsaken,

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Förta.)

N:o 29.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.
(Forts.)

5G

Lördagen den 9 April.

hvarför jag intager denna ståndpunkt i frågan. Under de många
tillfällen, som jag hade att sätta mig in i denna fråga under 19 års
tjenstgöring uppe i ett län, der oupphörligen sådana här auktioner
förekomma, har jag funnit, att det sätt, som nu enligt gällande föreskrifter
användes vid utarrendering af kronodomäner, är tillfredsställande
både för staten och för den enskilde. Om man tänker sig in
i dessa förhållanden, skall man finna, att det är ganska svårt för
Konungens befallningshafvande att kunna rätt bedöma hvad sanna
värdet är på en egendom, som skall utbjudas på arrende. Det är
lika svårt för spekulanter att inställa sig vid auk^jpn inför Konungens
befallningshafvande. Mången, som tänker på åt spekulera, afhåller
sig derifrån till följd af afståndet. Om auktionen åter hålles i orten
inför kronofogden, ha spekulanterna ej så långt till auktionsstället.
Och ‘kronofogden i fögderiet bör ha väl reda på kronodomänerna inom
detsamma. Han är också i stånd att rätt bedöma förhållandena, och
då de afgifna anbuden sedan kollationeras med hvarandra, blir kronofogden
i tillfälle att meddela Konungens befallningshafvande hvad
han har sig bekant i saken.

Jag får på denna grund, herr talman, yrka, att reservanternas
mening måtte blifva Riksdagens beslut.

Herr Ki hl berg: En föregående talare har yttrat, att det icke

visat sig vara några olägenheter förenade med det nuvarande sättet
för arrendeauktioner. Om så skulle vara förhållandet förundrar det
mig, att denna motion kommit till Riksdagen undertecknad af ganska
många af kammarens ledamöter. Jag förmodar derför, att motionen
grundar sig på olägenheter, som verkligen förekommit. Dessutom
har jag i mitt föregående yttrande framdragit åtskilliga olägenheter
af kostnader och besvär, åtminstone när det gäller södra och mellersta
Sverige. Deremot erkänner jag, att den föregående talaren har haft
rätt, beträffande Norrland, der det icke förekommer så många dylika
utarrenderingar.

En annan talare, herr Peter Andersson i Högkil, har sagt, att
det nuvarande sättet för arrendeauktioner skulle förhindra bortköpandet
af andra spekulanter. Jag trodde mig i mitt föregående anförande
tillräckligt hafva visat, att dessa spekulationer kunna försiggå lika
väl nu, som om förändring skulle ske. Jag har derför icke blifvit
öfvertygad om olämpligheten af den ifrågasatta förändringen af de
skäl, som nu anförts mot utskottets förslag.

Af en annan talare har anförts, att det skulle vara oformligt,
att denna motion remitterats till ett tillfälligt utskott. Derom må
jag säga, att jag icke är så hemma i formerna, att jag kan bedöma
denna sak. Men det är icke utskottets fel, att den kom till oss.
Skall den falla på det skälet, må det så vara.

Herr Hedin: Nej, herr talman, det är icke blott det, utan

äfven det som förut nämnts af herr Peter Andersson i Högkil och

57 N:0 29.

Lördagen den 9 April.

sedermera af mig. Om utskottet velat, skulle det, sedan det mottagit
motionen, visserligen kunnat anhålla att få återlemna den, men den
omständigheten att ingen inom utskottet kommit att föreslå det, bevisar
likväl icke, att utskottet haft någon uppfordran att framkomma
med ett rent af grundlagsvidrigt förslag. Det är detta utskottets
majoritet gjort, och det är skäl nog för att låta utskottets förslag falla.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad beslöt kammaren,
med godkännande af herr talmannens i sådant afseende gifna proposition,
att den i fråga varande motionen icke skulle till någon kammarens
åtgärd föranleda.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. E. Schödén . . . under 12 dagar fr. o. m. den 11 dennes,

	S. Arnoldsson . . .	»	12	»	»	» 11	»
»	C. F. Petersson i
	Dänningelanda . .	»	10	»	»	» 14	»
»	A. Göransson . . .	»	10	»	»	» 12	»
»	I). G. Rekstadius .	»	6	»	»	» 11	»
»	Folke Andersson . .	»	11	»		» 11	»
»	A. Hansson i Sol-
	berga .......	»	10	»	»	» 11	»
»	Back Per Ersson .	»	10	»	»	» 11	»
»	F. M. Stånggren .	»	4	»	»	» 19
	I. 0. Nyländer . .	»	10	»	»	» 11	»
»	Per Larsson i Fole	»	12	»	»	» 11	»
»	J. Jonsson i Frös-
	torp........	»	10	»	»	» 11	»
»	0. Erickson i Bjersbv	»	11	»	»	» 11	»
»	N. Olsson i Ättersta	»	10	»	»	»■ 11	»

§ 12-

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtande, n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af 1 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,44 e. m.

In fidem
11 j. Néhrman.

Andra Kammarens Prof. 1892. A'':o 29.

5

Om ändring
i gällande
bestämmelser
rörande utarrendering

af kronans
domäner.

(Forts.)

N:0 29. 58

Onsdagen den 13 April.

Onsdagen den 13 April

kl. Vs 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.

§ I Herr

statsrådet m. m. friherre Hj. Palmstierna aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående höjning i anslagen till
beväringsmanskapets vapenöfningar och till försvarsverket till lands i
allmänhet eller arméförvaltningens departement.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 2.

Justerades de i kammarens sammanträden den 4, 5 och 6 dennes
förda protokoll.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 39.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr G. Elowson
under 6 dagar från och med den 14 dennes.

§ B.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 11, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 16 riksdagsordningen;

statsutskottets memorial, n:o 57, med förslag till voteringsprosition,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående anvisande af

Onsdagen den 13 April. . 59 N:0 29.

medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings ställning;
samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 16,
angående skrifvelse till Konungen i fråga om meddelande af bestämmelser
rörande samtrafik mellan svenska jemvägar.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför det ärende, som blifvit två
gånger bordlagdt.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,46 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.