RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N;o 28.

Fredagen den 8 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande april.

§ 2.

Efter föredragning af herr A. V. Ljungmans i gårdagens sammanträde
atlemnade motion, n:o 197, hänvisades densamma till kammarens
tillfälliga utskott n:o 3.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets memorial och utlåtande n:is 55 och 56;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 14 och 15.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bankoutskottets Om inrättande
utlåtande n:o 11, i anledning af väckta motioner om inrättande af <*/ ytterligare
ytterligare afdelningskontor af riksbanken. afdelning skam Vid

innevarande riksdag hade genom sju särskilda motioner för- ^lanUn*''
slag väckts om inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken å
nedannämnda orter, nemligen

i Karlskrona af herr Burén (motion n:o 3 i Första Kammaren)
och herr P. Pehrson i Törneryd m. fl. (motion n:o 37 i Andra Kammaren);

i Örebro af herr L. F. Odell och herr A. Halm (motionerna n:is
59 och 86 i Andra Kammaren);

Andra Kammarens Prof. 1892. N;o 28.

1

N:o 28. 2

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande i Linköping af herr 0. Larsson i Mörtlösa m. fl. (motion n:o 56
af ytterligare j AtK]ra Kammaren);

afdelning skön tor

af riks- i Mariestad af herr A. Johansson i Löfåsen m. fl. (motion n:o 61
banken. j An[jra Kammaren) samt
(Forts.)

i Halmstad af herr A. G. Gyllensvärd m. fl. (motion n:o 62 i
Andra Kammaren).

Utskottet hemstälde emellertid, att ofvan omförmälda motioner
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Gumcelius, med hvilken instämt herrar Anders Hansson,
Ivar Månsson, Nils Persson i Vadensjö och P. Pehrsson i Norrsund,
och som hemstält: »att Riksdagen måtte besluta inrättande inom år
1893 af ett riksbankens afdelningskontor för Örebro län i staden Örebro,
under vilkor och bestämmelser, med afseende å kontorets verksamhet
och rörelse, som bankofullmägtige ega föreskrifva.» samt

af herrar Sjö och Göransson.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Gumselius: Herr talman, mine herrar! Här komma vi
igen till en fråga, som åtskilliga gånger har varit inom Riksdagen omtvistad,
men som man skulle kunna tro numera hafva hunnit derhän,
att tvist derutinnan icke längre borde förekomma. Riksdagen har
faststält den princip, att förr eller senare böra de olika länen få hvar
sitt afdelningskontor. Detta kan anses såsom något af Riksdagens
ledamöter temligen allmänt antaget. Man har vidare blifvit någorlunda
ense derom, att dessa kontor böra företrädesvis förläggas i de olika
länens residensstäder. Man har fortskridit så pass långt på den vägen,
att nu ungefär hälften åt samtliga länen antingen redan hafva kontor
eller — och så är fallet med ett af dem, Kopparbergs län — hafva
ett sådant under inrättande. Man skulle dessutom kunna erinra derom,
att 1889, 1890 och 1891 har Riksdagen beslutit hvartdera året ett
kontor. Då man erinrar sig allt detta, skulle man knappt kunna föreställa
sig, att Riksdagen nu skulle hysa mycken betänklighet för att
fullfölja på den väg, hvarpå man eu gång inslagit. Det tyckes syfta
derhän, att alla län skola blifva efter hand likstälda, så att de fördelar,
som onekligen ett riksbankskontor medför och som bestå uti en nedsatt
ränta, en kontrollerad ränta så att säga, en jemn ränta, andra beqvämligheter
att förtiga, skulle komma äfven de län till del, som ännu
icke kommit i åtnjutande deraf, och vidare, att ett sådant kontor bör
årligen inrättas. Det har, som sagdt, vid de tre närmast föregående
riksdagarne tillkommit ett afdelningskontor hvardera gången. Men då

Fredagen den 8 April, f. m.

N:0 28.

man vid senaste riksdag beslöt att inrätta ett afdelningskontor, bestämdes
tillika, att det icke skulle inrättas förr än under loppet af detta
år. Man beviljade fullmägtige i riksbanken ett års uppskof med upprättande
af nämnda afdelningskontor, derför att man ville lemna fullmägtige
tid att söka få lokal och personal till nytt afdelningskontor
och icke ålägga dem att genast inrätta ett nytt sådant. Men från det
förhållande, att man då gjorde ett afbrott på ett år i inrättande af
sådana kontor, kan mau väl icke, såsom bankofullmägtige och bankoutskottet
gjort, draga den slutsats, att man borde dröja i två år, innan
man inrättar ett nytt afdelningskontor. Efter som det nu ser ut, förefaller
det, som om man skulle vilja dröja i hela tre år, innan man
inrättar ett nytt afdelningskontor. Om man nu skulle inrätta ett afdelningskontor
om året, så komme det att dröja en fem å sex år in
på nästa århundrade, innan alla kontoren vore i ordning. Om man
ej inrättade dem under samma år som de blifvit beslutna, utan om
man skulle dröja två år — eller tre, såsom somliga önska — mellan
kontorens inrättande, skulle man komma en 20 å 30 år in på nästa
århundrade. Man får icke dröja så länge, då det gäller att dela ut
den rättvisa, som en del orter ha att fordra.

Man har nu gjort invändningar mot ett fortsatt bildande af afdelningskontor.
De invändningarna hafva egentligen varit två, den ena,
att riksbanken icke kan lämpligen inrätta sådana, och den andra, att
de bära sig så dåligt.

Hvad beträffar frågan om riksbankens förmåga dervidlag, ha ju
reservanterna med, som jag tror, fullgiltiga skäl erinrat derom, att
sådana afdelningskontor i allmänhet få ett par millioner kronors förlagskapital,
deraf eu half million från afbetalningsfonden, hvilken, som
herrar ne veta, eger rikliga tillgångar. Om man beräknar, att från
fonden skall utgå en half million kronor till hvart och ett af de afdelningskontor,
som återstå att inrätta, innan hvarje län har ett kontor,
kommer man ändå icke upp till en summa, som öfverstiger denna
fonds belopp. Hela afbetalningslånefonden är 12 millioner kronor.
Vidare får man ju taga i betraktande, att, när ett lån afskiljes från
ett af de förutvarande riksbanksområdena, kommer naturligtvis i och
med detsamma det områdets behof af rörelsemedel att minskas. När
dertill lägges, att riksbanken är van att få behålla och förmodligen
fortfarande får behålla hälften af sin vinst, så utgöra de hos riksbanken
behållna vinstmedlen för hvarje år ungefär det belopp, som behöfs
utöfver bidraget från afbetalningslånefonden för inrättande af ett
nytt kontor. Ur denna synpunkt behöfva vi således icke tveka. Vi
hafva råd att årligen inrätta ett afdelningskontor af riksbanken.

Jag kommer sedan till frågan, huruvida afdelningskontoren bära
sig. Jag skall gifva den talare, som både i fjor och i år dervid gjort
invändning och uttalat sina bekymmer, rätt deruti, att riksbankens
afdelningskontor bära sig just icke så ofantligt ståtligt i allmänhet.
Men det är orätt att säga, att riksbankens landsortskontor speciel

Om inrättande
af ytterligare
a{delning skontor
af riksbanken.

(Forts.)

N o 28. 4

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande bära sig illa. Herrarne ha varit vane att se i redogörelserna för riksaf
ytterligare bankens ställning nettovinsten upptagen för afdelningskontoren, men
tor af riks- hruttovinsten för hufvudkontoret. Först i år har derutinnan skett en
banker).. ändring, så att bruttovinsten uppgifves för samtliga kontoren; och

(Forts.) då finner man ställningen vara den, att ur synpunkten af bruttovinstens
storlek kontoren komma i följande ordning: Visby, Luleå, Östersund,
Göteborg, Hernösand, Malmö, Karlstad, Jönköping, Stockholm, Vexiö
och Kalmar. Två af afdelningskontoren, de i Vexiö och Kalmar, gifva
mindre bruttovinst än hufvudkontoret. För att vara fullt rättvis, bör
man också ihågkomma, att i hufvudkontorets kostnader, som böra
afdragas, ingå en del poster, som kunna anses vara gemensamma för
hela riksbanksrörelsen. Men, i alla fall, när man ser saken opartiskt,
visar det sig, att kontoren i sjelfva verket icke ställa sig så dåligt.
Samtliga kontoren ha ju eu bruttovinst af mellan 5,31 procent — det
är den högsta siffran, hvilken gäller afdelningskontoret i Visby — och
3,47 procent — det är Kalmar-kontorets siffra. Öfver Kalmarkontoret
kommer närmast Vexiö-kontoret med 3,96 procent, således bra
nära 4 procent. Derefter kommer hufvudkontoret med 4,42 procent i
bruttovinst.

Jag skulle kanske vänta till dess att dessa invändningar från
andra håll blifvit gjorda. Jag tager emellertid upp dem nu och om
det kanske behofves att vidare belysa dem, blir tillfälle dertill längre
fram under diskussionen. Jag vågar dock påstå, att invändningarna
mot nya afdelningskontor stöta något på de obotfärdigas förhinder, och
att rättvisan fordrar, att vi inrätta nya afdelningskontor samt att det
är för orterna nyttigt och icke kan skada riksbanken.

Sedan sålunda flertalet af denna kammares ledamöter uti utskottet
blifvit ense om, att man borde inrätta ett nytt afdelningskontor om
året, biefvo vi lika ense derom, att vi borde göra klart för oss, hvilket
afdelningskontor hade de största utsigterna, och sedan förena oss om
det. I detta syfte hade vi öfverläggningar och sedan en sluten votering,
der vi satte upp de olika kontoren i den ordning, i hvilken vi
ansågo att de borde förekomma, och då visade sig eu afgjord majoritet
för Örebro. Fem af sju satte nemligen Örebro i första rummet och
två satte det i det andra rummet. Vi biefvo således ense om att förklara,
att detta var det kontor, som för närvarande borde förordas.

I afseende på de skäl, som gjorde sig gällande då vi skulle försöka
välja emellan kontoren, voro samtliga reservanter eniga derom,
att man skulle taga hänsyn till den föreslagna stadens betydelse, storlek
och egen lifaktighet samt till den omgifvande ortens behof af
rörelsemedel. Då funno vi, hvad särskilt Örebro beträffar, att der
finnes en enskild bank, som gått med stor vinst och hvars papper stå
relativt högt bland de enskilda bankernas papper, när de någon gång
förekomma på börsen. Vi funno vidare, att denna bank icke kan
tillfredsställa ortens behof, hvilket visar sig deraf, att många af ortens
peuningbeliöfvande vända sig till hufvudstaden. A andra sidan är det

Fredagen den 8 April, f. m.

5 N:0 28.

en känd sak, att i Örebro län inrättats för sjelfhjelp på penningområdet
åtskilliga s. k. folkbanker. Vi hafva i det afseendet Örebro
folkbank, som nyligen fylt 25 år, vidare folkbankerna i Nora, Halsberg
och Fellingsbro. Dessa folkbanker hafva gått så pass bra, att
de i medeltal utdela åtta procent, och de flesta år utdelar säkerligen
flertatet tio procent på sitt lilla kapital. Örebro folkbank går, fastän
den lefver i samma hus som Örebro enskilda bank, i så pass stor
skala, att den på senare år haft en kassaomsättniug af 30 millioner,
och det har varit år, då kassaomsättningen öfverstigit 40 millioner.

På grund af hvad jag anfört och som jag vill hoppas att åtminstone
en del af kammaren tagit kännedom om, ber jag att få hemställa
om bifall till reservanternas förslag. Jag anser mig icke behöfva ingå
vidare på förordandet af den speciella orten. Om derom blir tal, må
denna orts representant lemna de upplysningar som behöfvas, men på
samtliga reservanters vägnar tillåter jag mig hemställa, »att Riksdagen
måtte besluta inrättande inom år 1893 af ett riksbankens afdelningskontor
för Örebro län i staden Örebro, under vilkor och bestämmelser,
med afseende å kontorets verksamhet och rörelse, som bankofullmägtige
ega föreskrifva.»

Herr Odell: Då jag såsom motionär väckt en motion i syfte

att få ett riksbankens afdelningskontor i Örebro, torde det kanske icke
vara ur vägen, om jag säger några ord i föreliggande fråga. Det är
bekant för hvar och en, som känner förhållandena inom Örebro stad
och län, hurusom utvecklingen der med stora steg gått framåt under
de sista decennierna, och den, som eger en sådan kännedom, skall säkerligen
icke heller tveka att erkänna, att ett afdelningskontor der
skulle blifva en stor och välbehöflig hjelp för den lånebehöfvande allmänheten.
Och lika viss är jag derom, att det för riksbanken sjelf
skall blifva till fördel, ju flera afdelningskontor man kan få, och att
detta skall i sin tur fördelaktigt inverka på statsinkomsterna, enär,
såsom vi alla veta, riksbankens vinst till en stor del går till statsverket.
Det är icke utan skäl många lånebehöfvande hysa misströstan
att vända sig till låneanstalter, der man på ett så sorgligt sätt gått
till väga, att de hafva genom lån uti sådana banker mist det lilla de
ega och mera till. Och i fall man får antaga, att ett afdelningskontor
uti Örebro nu skulle komma till stånd, hvilket vi hoppas, samt
allt flera och flera afdelningskontor i de olika delarna af landet, synes
det mig, som om Örebro stad och län skulle vara i tur att komma
närmast. Jag vet visserligen, att flera andra provinser hafva behof af
detsamma, men vi veta ju, att icke alla dessa kunna få sina önskningar
tillfredsstälda på en gäng, och derför synes det mig att vi skulle
handla rätt och billigt, om vi denna gång ihågkomme Örebro stad och
län med ett sådant afdelningskontor, hvarför jag också, herr talman,
önskar bifall till min motion eller, hvad som är detsamma, till reservanternas
förslag.

Om inrättande
af ytterligare
afdelning ikontor
af riksbanken.

(Forts.)

N:0 28.

6

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande Herr Broström förenade sig med herr Odell.
af ytterligare
afdelning skontor
af riks- Herr Peterson i Hasselstad yttrade: Herr talman, mine herrar!
banken. Het vill synas af det föreliggande förslaget, som om våra banko(Forts.
) fullmägtige, då de yttrat sig om inrättande af afdelningskontor af riksbanken
varit vid en smula misshumör, då de nemligen sagt, att inrättandet
af afdelningskontor borde ske med tillbörlig varsamhet, så
till vida att icke flera borde inrättas samtidigt.

I det yttrande, som fullmägtige i riksbanken efter anmodan i
frågan afgifvit, hafva desamma sålunda anfört följande: »Beträffande

de vid de senaste riksdagarne väckta motioner om inrättande af nya
afdelningskontor, hafva fullmägtige i sina deröfver till utskottet afgifna
yttranden betonat vigten af att iakttaga tillbörlig varsamhet så till
vida, att icke flera kontor blifva inrättade samtidigt, äfvensom att i
regeln ett nytt sådant icke borde ifrågakomma oftare än hvartannat
år, hvarjemte fullmägtige såsom sin åsigt uttalat, att ett snabbare fortskyndande
i inrättandet af nya kontor bör vara beroende af bankfrågans
lösning i den rigtning, att större utrymme beredes åt riksbankens
sedlar.»

Hvad beträffar det »störe utrymmet af riksbankens sedlar», vet
jag icke hvad bankofullmägtige dermed mena, om de icke hafva den
åsigt, att privatbankernas 10-krone-sedlar borde indragas, hvilket jag
för min del anser skulle åstadkomma ett större utrymme för riksbankens
sedlar och tillskynda riksbanken eu betydlig vinst, hvilket ju
Riksdagen känner till, enär den uti skrifvelse år 1873 anhöll om indragning,
så fort ske kunde, af såväl 5- som 10-krone-sedlarne. Privatbankernas
5-krone-sedlar hafva visserligen blifvit indragna och, då
det skedde, väntades en stagnation i affärsrörelsen, hvilken dock ej
inträffade. Vi hafva i alla händelser 10-krone-sedlarne qvar. Om äfven
denna sedelutgifningsrätt för privatbankerna indroges, skulle enligt min
tanke riksbanken erhålla en betydlig fördel. Jag tror dessutom, att
riksbanken är i stånd att inrätta ett afdelningskontor om året i de
särskilda provins-residensstäderna.

Jag gillar således hvad reservanterna sagt, nemligen att de anse,
att Riksdagen borde ordna det så, att ett riksbankens afdelningskontor
inrättades hvarje år i de residensstäder, som ännu icke erhållit något
sådant kontor, men jag kan icke gilla de skäl, som reservanterna anfört,
då de kommit till den slutsats, att staden Örebro borde nu erhålla
ett afdelningskontor framför Karlskrona. Jag tror, att i den
motion, som väckts af mig och öfriga representanter för Blekinge län,
sådana skäl framhållits till förmån i detta fall för Karlskrona, att, om
de tagas i öfvervägande, de böra väga mer än de skäl, som blifvit
anförda för inrättande af ett afdelningskontor i Örebro.

Jag tror mig derför på de af mig nu anförda skäl kunna yrka
bifall till den motion, som jag m. fl. blekingerepresentanter framlagt.

Fredagen den 8 April, f. m.

7 N:0 28.

Herr Halm: Vid inrättande af nya afdelningskontor af riksbanken
brukar man vanligen taga hänsyn till de olika orternas större
eller mindre behof af rörelsekapital för jordbruk, industri m. m. För
att emellertid komma till rätta med huru stort behofvet af ett afdelningskontor
för den ena eller andra orten är, anser jag en jemförelse
mellan de olika länen vara den rätta grunden och som bör vara den
afgörande, då man står i begrepp att inrätta dylika kontor.

Jag ber derför att få nämna några ord med afseende å Örebro
län och på samma gång något om Blekinge län, just derför att man
ansett, att Karlskrona skulle vara den lämpligaste platsen att nu
komma i åtanke. Från representanterna för Blekinge län har man
många gånger liört det skäl uttalas, att kronan har så stora utbetalningar
å Karlskrona, men detta skäl är för mig icke mycket bestämmande,
ty jag kan aldrig tro, att flottans station derstädes skulle
hafva någon egentlig förmån af att få ett särskildt afdelningskontor
i Karlskrona, icke heller att detta kontor skulle få någon synnerlig
vinst på de penningar, som komma att utbetalas för flottans räkning.
Således är detta icke något skäl för mig, utan jag vill jemföra Blekinge
län med Örebro län efter samma grunder man brukar använda,
då nya kontor ifrågasättas, hvarvid jag ber att först få nämna, att
Örebro län har 40,000 invånare mer än Blekinge län. Hvad beträffar
bergsbruket och bruksrörelsen, har Blekinge nästan ingenting
i den vägen, då deremot Örebro län i dessa afseenden är mera utveckladt
än något annat län inom hela riket. Örebro län har ej mindre
än 98 grufvor och i bergsbruks- och bruksrörelsen sysselsättas omkring
6 V2 tusen arbetare. Häraf torde framgå, att Örebro län i detta afseende
har afgjordt företräde. Hvad angår jordbruket, är detsamma
inom Örebro län mer än dubbelt så stort som i Blekinge län. Inom
Örebro län finnas icke mindre än 147,000 hektar odlad jord, då inom
Blekinge län finnas allenast 62,000 hektar, så äfven i detta afseende
är Örebro län betydligt öfverlägset Blekinge. Härtill kommer att,
såsom vi veta, Vestmanlands län, med ett betydande bergs- och jordbruk,
har sitt vestra område liggande jemförelsevis nära Örebro stad,
och inrättande af ett afdelningskontor derstädes skulle således verka
välgörande äfven för detta län, då med de goda kommunikationer, som
nu finnas, invånarne inom detsamma ovilkorligen skulle lättare blifva
i tillfälle att använda ett kontor i Örebro än det nu närmast befintliga
i Falun.

Fn annan omständighet, som talar för inrättande af ett afdelningskontor
i Örebro, är, att för kontoret det redan finnes en mycket
lämplig lokal i sparbankens vackra nybyggda hus. Detta hus har ett
särdeles centralt läge samt inrymmer eu lokal med kassahvalf m. in.,
och är särskildt inrättadt för ett sådant afdelningskontor, detta till
följd deraf att man, då huset byggdes, hade tanke på att Örebro stad
snart skulle erhålla ett riksbankens afdelningskontor och man af sådan
anledning vid ritningarnes uppgörande vände sig till riksbankens

Om inrättande
af ytterligare
afdelningskontor
af riksbanken.

(Forts.

N:0 28. 8

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande fullmägtige för att af dem erhålla anvisning angående beskaffenheten
a/detningskon- af e“ sädan l«kal> som kunde rf dem gillas.

(or aj riks- grund åt hvad jag sålunda i korthet anfört, anhåller jag att

banken. få yrka bifall till reservationen.

(Forts.)

Med herr Halm instämde herrar Thermcenius, Folke Andersson
och Hammarström.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag delar reservanternes uppfattning
i så måtto, att jag anser det vara lämpligt att tills vidare åstadkomma
hvarje år ett afdelningskontor af riksbanken. Det kommer ändock att
att dröja 13 å 14 år, innan man får ett afdelningskontor inom hvarje
län. Men jag är af olika mening med reservanterna derutinnan, att
jag anser, att den plats, som de föreslagit, icke egentligen är den,
som denna gång företrädesvis borde komma i åtanke. Det har sagts,
att Örebro, såsom plats för ett afdelningskontor, skulle hafva betydliga
företräden framför Karlskrona, som af mig och andra representanter
för Blekinge län föreslagits, och de talare, som yttrat sig i
denna rigtning, hafva anstalt en jemförelse mellan länens ytvidd, deras
folkmängd, industri m. m. — Ja, det kan icke förnekas, att Örebro
län är ett större län, men man får icke tänka sig, att ett blifvande
afdelningskontor i Karlskrona skall uteslutande hemta sin rörelse från
Blekinge län. Jag är öfvertygad, att en hel del folk från Småland
och Kalmar län skulle komma att vända sig till detta kontor. Afdelningskontor
af riksbanken finnas i Kalmar och Vexiö, men hvar och
en, som känner huru handel och affärer hafva benägenhet å landsbygden
att draga sig, vet att i regeln blir det från det inre af landet
och ut till kusten, icke norrut utan söderut. Således är det alldeles
gifvet, att dessa nu af mig nämnda afdelningskontor icke kunna i
någon nämnvärd mån gagna affärsrörelsen i Blekinge län. Nu har
derjemte sagts, att det icke vore af någon betydelse för riksbanken,
att staten har så stora utbetalningar i Karlskrona, men derom lära
väl meningarna vara delade. Det må väl i alla händelser betyda så
mycket, att riksbanken har ett tillfälle att derigenom sprida sina sedlar,
och säger man, att det icke behöfver hafva någon betydelse, derför att
dessa sedlar kunna vexlas in i en privatbank och att således det i
alla fall blir endast privatbankssedlar, som komma i rörelsen, kan det
afhjelpas genom en föreskrift å vederbörligt håll, att statens utbetalningar
skola ske med riksbankens sedlar.

Man vet om statens utbetalningar i Karlskrona, att desamma vanligen
icke gå under utan snarare öfver 3 millioner kronor årligen, och
jag kan icke finna annat, än att detta är ett skäl, som som väger icke
så litet.

Det har också af en föregående talare nämnts, att i Örebro finnes
en särdeles lämplig lokal för ett blifvande afdelningskontor. Ja, samma
förhållande är det med Karlskrona. Blekingebankens forna lokal är

Fredagen den 8 April, f. m.

9 N:0 28.

för närvarande till salu och kan, efter hvad sagts mig från trovärdigt
håll, köpas hvilken dag som helst för ett moderat pris. Den har ett
särdeles lämpligt läge och är särskildt inrättad till en nutidsenlig
banklokal.

Jag kan således icke komma ifrån den uppfattningen, att fortfarande
finnas skäl för att föredraga Karlskrona framför öfriga föreslagna
platser, och jag tror, att reservanterna iakttagit mera riksbankens
fördel, om de föreslagit Karlskrona såsom den plats, som företrädesvis
borde komma i åtanke vid innevarande riksdag. Jag har
emellertid intet hopp om framgång för ett yrkande om någon ändring
i reservanternas förslag, och då jag är ense med reservanterna derutinnan,
att ett afdelningskontor af riksbanken hvarje år bör upprättas,
intill dess ett sådant finnes i hvarje län, samt jag dessutom tror
att, om Riksdagen i år skulle besluta upprättande af ett afdelningskontor
i Örebro, det nästa år skall ligga nära till hands att få ett
dylikt kontor i Karlskrona, skall jag icke motsätta mig reservanterna^
förslag, men jag ber få uttala min förhoppning, att Blekinge län snarligen
måtte komma i åtanke och icke blifva undanskjutet ännu en
följd af år. Jag tror, att det är 7 eller 8 år, som, trots man erkänt
att det finnes goda skäl att i berörda afseende framhålla detta län,
man vägrat inrättande af ett afdelningskontor derstädes.

Då jag, som sagdt, tror, att ett beslut i öfverensstämmelse med
reservationen skall så mycket fortare befrämja upprättande af ett afdelningskontor
i Karlskrona, skall jag förena mig med reservanterna
och yrka bifall till den vid utskottets betänkande fogade reservation.

Häruti instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Arnoldsson,
Lilienberg och Svensson från Karlskrona.

Herr Sjö: Innan utskottet behandlade de väckta motionerna
rörande inrättande af nya afdelningskontor, voro ledamöterna från
denna kammare inom utskottet, med undantag af en, ense om att
tillstyrka Riksdagen inrättande af ett afdelningskontor i Örebro. Och
då jag var en af dessa ledamöter, var det derför, att jag ansåg, att
det skulle vara till fördel för detta län, enär det icke allenast har en
ganska stor folkmängd, utan äfven har ett jordbruk i hög kultur,
hvarjemte der jemväl till följd af torrläggningar finnes mycket jord
att uppodla. I detta län finnes dessutom en ganska stor bergsbrukshandtering
samt industriella inrättningar, hvilka icke allenast behöfva
tillfälliga lån utan äfven förlagslån för sin näring. När man skall
inrätta afdelningskontor, är jag af den meningen, att man bör förlägga
dem på sådana platser att de bära sig, äfvensom att de gagna den
allmänna affärsrörelsen och allmännyttiga företag. De alster, som utgå
från Örebro län, hafva afsättning icke allenast inom landet utan äfven
i utlandet. Derför är det icke underligt, att man der söker få ett
nytt bankkontor till näringarnas befrämjande.

Om inrättande
af ytterligare
afdelningskontor
af riksbanken.

(Forts.)

N.o 28. 10

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande
af ytterligare
afdelningslcontor
af riksbanken.

(Forts.)

Man invänder måhända, att man skall icke försvaga hufvudkontoret
genom inrättande af flere afdelningskontor. Detta skäl bär man
anfört inom utskottet, och detsamma hör man äfven nu. Men då man
vet, att riksbanken har grundfonder af 60 millioner kronor, måtte det
val icke vara något betungande för banken, att ett kontor inrättas
årligen för dess räkning. Det är nyttigt för banken, att dess sedlar
spridas inom landet, och detta är till nytta äfven för befolkningen.
När vi veta, att inom vårt lilla land finnes en så pass stark bank,
som dock icke har mer än 11 afdelningskontor, under det att t. ex.
Norges bank år 1885 med cirka 19 millioners grundfond har 12—13
afdelningskontor, då behöfver man verkligen icke vara i tvifvel om, att
icke det går an att ej här inrätta flera kontor. Frankrike och Tyskland
ha nationalbanker med ungefär 200 afdelningskontor hvardera.

Af hvad jag sålunda anfört framgår, att jag är lifligt intresserad
för ett utvidgande af bankverksamheten och särskilt för förläggandet
af ett kontor i Örebro. Jag yrkar derför afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af herr Gumselius m. fl. framlagda reservation.

Då jag icke inom utskottet biträdt densamma, har det berott
derpå, att jag varit bortrest och af sådan anledning icke närvarande
vid justeringen. Jag har derför nu velat angifva min mening.

Herr Stjernspetz: Då herr Pehrsson i Törneryd icke gjorde
något yrkande om ett afdelningskontor i Karlskrona, skall jag icke
närmare gendrifva hans påståenden. Jag vill blott anmärka, att Örebro
i jemförelse med Karlskrona är en i alla afseenden större plats, der
penningerörelsen är 3—4 gånger så stor som i Karlskrona enligt tillgängliga
statistiska uppgifter. Likaså är afståndet till andra bankkontor
från Örebro — något som äfven brukar gälla som skäl — längre,
ungefär 20 mil till Stockholm, under det Karlskrona icke har mer
än 12 mil till Vexiö. Jag kan medge, att Karlskrona har åtskilliga
skäl för sig, men de väga dock mindre än de, som anförts för kontorets
förläggande till Örebro.

Då Andra Kammaren för öfrigt alltid varit af den åsigt, att man
helst bör inrätta endast ett nytt afdelningskontor om året, torde det
icke vara skäl i att kammaren nu delar sig på två platser, ty saken
kan derigenom möjligen gå sönder; utan vi fa väl sätta förtroende
till våra ledamöter i utskottet, att de efter bästa öfvertygelse sofrat
och vägt de olika skälen emot hvarandra för de olika platserna. Jag
yrkar derför bifall till reservanternas förslag om ett afdelningskontor
i Örebro.

Herr Johansson i Löfåsen: Under flera år har jag motionerat
om ett afdelningskontor för Skaraborgs län, men alltid fått ett bleklagdt
nej till svar från bankoutskottet. Så har äfven skett i år. Icke
ens någon reservant har fäst sina blickar på vårt län genom att före -

Fredagen den 8 April, f. m.

11 N:0 28.

slå något afdelningskontor derstädes, utan man har i stället stannat Om inrättande
vid Örebro. Jag kan icke annat än beklaga detta, men jag är likväl af ytterligare
glad, att det synes gå åt det båll, som jag och många med mig anse t^aYrih-''
vara det rätta, nemligen att vi slutligen skola hinna att i hvarje län banken.
få ett afdelningskontor. (Forts.)

Under förhoppning alltså, att äfven Skaraborgs län snart skall
komma i åtanke, har jag nu intet annat yrkande att göra än på bifall
till reservanternas hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa: Det ser underligt ut, att icke bankoutskottet
biträdt den motion jag väckt om ett afdelningskontor i Linköping.
Jag tror nemligen, att behofvet af ett sådant kontor i Östergötland
är fullt så stort som i Örebro län. Jag tror också, att det
ur ekonomisk synpunkt vore fördelaktigt för riksbanken att få ett
kontor inom Östergötland. Man har för Örebro lön bland annat åberopat
dess storartade jordbruk) men jag tror, att Östergötland i detta
afseende skall stå framför både Örebro län och andra län, som man
ifrågasatt.

Jag skall dock icke missunna Örebro att få ett afdelningskontor
derstädes; men jag uttalar den förhoppning, att utskottet och Riksdagen
till nästa år skola hafva Östergötland i åtanke.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman! Jag skulle naturligtvis icke
här behöft yttra mig, emedan min åsigt i denna fråga tillräckligt framgår
af fullmägtiges utlåtande. Men när en talare behagat yttra, att
fullmägtige sannolikt varit i misshumör, när de afgifvit sitt utlåtande,
anser jag mig böra säga några ord med anledning af fullmägtiges svar
på bankoutskottets remiss till följd af dessa motioner.

Jag kan mycket val förstå de herrar, som t. ex. anse att, när
Riksbanken har en obegagnad sedelutgifningsrätt vanligen på omkring
30 millioner, så vore det egendomligt, om icke banken inrättar afdelningskontor
för att få ut sina sedlar, som kanske eljest icke komme
ut i rörelsen, men om samma herrar äfven skulle hafva litet att
skaffa med sättet, hvarpå banken skall kunna fullgöra de anspråk, som
ställas på densamma att förete guld eller andra valutor, när sedlarne
presenteras, skulle kanske uppfattningen bli något olika med hvad
den nu synes vara inom kammaren. Jag får bekänna, att jag för min
del icke har någon förhoppning om, att det nämnda missförhållandet
med afseende på bankens valutor under de närmaste åren kan komma
att undergå någon förbättring, utan jag tror, att man på sin höjd kan
önska och hoppas, att detta missförhållande icke mätte blifva sämre.

När då möjligheten att släppa ut sedlar i rörelsen just är beroende
på den tillgång i guld och valutor banken sjelf kan skaffa sig, är det
icke underligt, om fullmägtige vilja varna för att alltför mycket brådska
med inrättandet af nya kontor. Ranken kan i allt fall sprida
samma belopp sedlar, vare sig ytterligare kontor inrättas eller icke.

N:o 28 12

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande Den lilla affär ett kontor i afseende på sedelspridningen kan göra
afdelninlkon derigenom att sedlarne några dagar längre äro ute i rörelsen, innan
tor af riks- de löpa tillbaka till banken, den spelar icke så stor ro], att man på
banken. grund af den omständigheten bör brådska med inrättandet af nya
(Forts.) kontor.

Jag har velat säga detta på det kammaren icke skall tro, att
fullmägtige af trilska mot inrättande utaf afdelningskontor afgifvit sitt
yttrande, utan det har skett endast på grund af verkliga sakförhållanden
af den art jag nyss nämnde.

Det är väl sant, att det är endast en tidsfråga, när residensstaden
i hvarje län får sitt afdelningskontor, men det står i samband med
förändring af sedelutgifningsrätten i vårt land i sådan rigtning, att
riksbanken ensam får denna rätt. Den dagen ligger dock enligt min
tro i ett aflägset fjerran. Denna omständighet gör, att man icke bör
inrätta nytt afdelningskontor oftare än hvart annat år.

Nu hafva emellertid reservanterna från denna kammare enat sig
om att föreslå, det år 1893 skulle inrättas ett afdelningskontor å angifven
plats. Det är mycket möjligt att, derest fullmägtige ansett
lämpligt att föreslå inrättande af ett nytt afdelningskontor nästa år,
de för detta föreslagit samma plats, men jag kan likaväl tänka mig, att
de föreslagit en annan. Hvad riksbanken i första rummet vid val af
platser för nya afdelningskontor bör taga hänsyn till är att, om hufvudkontoret
sjelft eller något afdelningskontor har för stort område
för sin utlåningsrörelse med afseende å afbetalningslånen, söka befordra
lättnad i denna lånerörelse. Detta är en vigtig synpunkt, ty det är
eu ganska kinkig sak att hålla reda på denna ofantliga massa afbetalningslån,
att kunna följa med läntagarnes soliditet och de vexlande
förhållanden, som under den 2V2 år långa lånetiden, kunna ega rum
med afseende å kunderna. Och det är derför af vigt för riksbanken,
för att den skall undgå att göra förluster, att områdena icke äro allt
för stora. — Ur denna synpunkt sedt, tror jag, att Mariestad varit den
plats, som först skolat komma i fråga. Absolut säkert hade det blifvit
Mariestad, om icke denna stad vore ett samhälle, som icke visar
någon vidare lifaktighet. Men det kan hända, att, om fullmägtige
hade yttrat sig om platsen, denna likväl blifvit Mariestad.

När nu Första Kammaren, utan att ett ord yttrats, bifallit utskottets
hemställan, och när i hvarje fall ingen kan påstå, att förlust uppkommer
för riksbanken, om inrättandet af ett uytt afdelningskontor
framskjutes ett år, utan att det snarare är till bankens nytta, och då
kammaren icke kan vara alldeles säker, att den plats, som föreslagits,
är absolut lämplig, hemställer jag, om icke kammaren vill lugna sig
ett år och nu bifalla utskottets hemställan, hvartill jag, herr talman,
yrkar bifall.

Herrar Thestrup och Olsson i Attersta instämde häruti.

Fredagen den 8 April, f. m.

13 N:o 28.

Herr Gyllensvärd: Herr talman! Då jag anser, det både rättvisa
och billighet fordra, att hvarje län kommer i åtnjutande af den
fördel ett riksbankens afdelningskontor medför, skall jag be att fa yrka
bifall till reservanternas förslag.

Helst hade jag naturligtvis önskat, att den af mig med flere länskamrater
väckta motionen bifallits, men då så icke skett, får man finna
sig deri, och jag hoppas att nästa gång frågan kommer för, halländingarne
komma i åtanke.

I detta yttrande instämde herr Eliasson i Oktorp.

Herr Göransson: Som herrarne finna af utskottets betänkande,

står jag der antecknad som reservant, utan att syftet af min reservation
är angifven. Det är emellertid icke derför, att jag hyser någon
annan åsigt än öfrige reservanter, utan anledningen är den, att jag
hade ledighet från riksdagsgöromålen vid justeringen af betänkandet
och kom på grund deraf icke att blifva antecknad tillsammans med
de öfriga reservanterna.

Inom utskottet har jag delat samma åsigt som dessa och vidhåller
den äfven nu.

På de skäl, som äro angifna uti reservationen, yrkar jag således
afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Månsson: Det fans vid denna frågas behandling inom

utskottet bland oss reservanter olika meningar om platsen för ett nytt
afdelningskontor. Den ene förordade en plats, den andre en annan
med olika fördelar. Men för att komma till ett resultat, måste man
sluta att tvista och ena sig om en plats. När man så slutligen gjorde,
stannade man vid den nu föreslagna platsen, Örebro.

Yi ansågo — och det tycker jag, att de i kammaren, som vilja
att man skall erhålla ett nytt afdelningskontor hvarje år, också skola
göra —- att man måste ena sig och låta sina skilda meningar falla
för det, som har den största utsigten till framgång. Jag tror sålunda
att, äfven om man anser någon ort framför annan behöfva ett afdelningskontor,
man bör gifva vika för att få ett resultat.

liankofullmägtige och flertalet af utskottets ledamöter hafva varit
af den mening, att man icke bör inrätta mer än ett afdelningskontor
hvart annat år. Man har då i perspektiv att få vänta den långa tiden
af 24 år, innan man når det målet att få ett afdelningskontor i
hvarje residensstad. — Yi känna alla, hvilken fördel det dock är för
en ort att få ett afdelningskontor. Derigenom uppehälles lånerörelsen
på billigt och rättvist sätt, och ingen oskälig ränta tages. Jag vill
derför uppmana alla, som vilja komma till det målet, att icke slitas
om platsen, utan böja sig för den, som har största utsigten.

Hvad beträffar det förhållandet, att det skulle vara svårt för riksbanken
att bilda ett nytt afdelningskontor hvart år, derför att banken

Om inrättande
af ytterligare
afdelningskontor
af riksbanken.

(Forts.)

N:0 28. 14

Fredagen den 8 April, f. m.

Om inrättande skulle hafva ondt om de valutor, som erfordras för uppehållande af
af ytterligare lånerörelsen, hafva enligt min uppfattning bankofullmägtige medel att
tor af riks- stärka sig i detta afseende, om de vilja. Såsom vi veta, får riksbanbanken.
ken minst halfva bankovinsten, och om fullmägtige, i stället för att

(Forts.) lägga denna vinst såsom nu sker på hyllan, d. v. s till den obegag nade

sedelutgifningsrätten, använde den för att skaffa sig riksgäldskontorets
obligationer och andra värdepapper och vid lämpligt tillfälle
utbytte dessa mot utländska obligationer och valutor, så vore de i
tillfälle att år efter år skaffa sig de utländska valutor, som gå såsom
guldvalutor för att möta de fordringar, som ställas på riksbanken.
Och fullmägtige skulle säkerligen endast behöfva göra framställning
derom för att fa behålla hela bankovinsten, om de så önska. Vi reservanter
hafva påvisat, att för bildande af ett nytt afdelningskontor
fordras en ganska stor del af afbetalningslånerörelsen. Af fonden för
dessa afbetalningslån ligga 4 millioner obegagnade. Således bör det
vara lätt för ett afbetalningskontor att från denna fond få fyldt en
del af sina behof eller en half million. Till återstoden hafva vi den
årliga bankovinsten; och om man antager, att ett afdelningskontor behöfver
2 millioner i rörelsekapital, bör det följaktligen icke vara svårt
för fullmägtige att fylla detta behof. Det är derför jag tror, att vi
icke behöfva rygga tillbaka för det skälet, att det skulle vara svårt
för riksbanken att skaffa sig valutor och möta de kraf, som ställas på
riksbanken.

Under sådana förhållanden uttalar jag den förhoppning, att de,
som icke vilja att man skall vänta i 24 år, till dess hvarje residensstad
får sitt kontor, må sluta sig tillsammans och rösta för det, som
för tillfället har största utsigterua till framgång. Detta är det som
gjort, att jag i sista stund slutit mig till reservanternas mening. Jag
har uttalat mig för andra platser, som nog kunde vara lika bra, men
jag kan icke neka till, att Örebro är ett mycket lifligt samhälle och
att det är stor verksamhet i orten ‘omkring, och jag skall derför, herr
talman, be att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Hansson i Solberga.

Herr Persson i Vadensjö yttrade: Härom dagen hörde vi

från statsrådsbänken, att man borde arbeta för att så fort som
möjligt få riksbanken till den enda sedelutgifvande banken och att
deraf skulle blifva en enorm vinst för statskassan. Härom är också
jag alldeles öfvertygad. Men om det är förhållandet, att man på detta
sätt vill göra statens inkomster större, höra vi också försöka att så
fort som möjligt fa utplanterade riksbankens afdelningskontor. Eu
gång när detta sker böra vi ordna affärerna så, att vi icke komma i
för stort trångmål. Det är en helt naturlig sak, att det icke skall
komma att dröja så länge härefter, innan det blir fråga om tiornas
indragning, och då behöfva vi så många afdelningskontor som möjligt

15 N:o 28.

Fredagen den 8 April, f. m.

för att befordra sedelspridniugen. Vi böra derför så fort som möjligt Om inrättande
få utdelade dessa kontor. Vi hafva ju icke heller skäl att klaga öfver “/ yu?''li9are
de kontor, som redan finnas. Vi se ju, att bankovinsten för i år uppgått
till något öfver 3 millioner. Då förhållandena gestalta sig på °''banken.
sådant sätt, ber jag, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hem- iForts.)
ställau och bifall till reservationen.

Herr Svensson från Karlskrona: Då jag nyss förut instämt

med min ärade vän herr Pehr Pehrsson på blekingsbänken, kan det
tyckas öfverflödigt att vidare orda om frågan. Men i anledning af
den talares yttrande, som förde fullmägtiges talan, skall jag be att fä
säga ett par ord.

Jag tror mig veta, att denne talare förut funnit det vara nyttigt
såväl för riksbanken som för landsorten, att afdelningskontor inrättades
i de olika orterna. Fullmägtige voro i fjol af den åsigten, och jag
skall be att fa påpeka ett yttrande, som då fäldes af bankoutskottet.
Bankoutskottet säde nemligen: »för riksbanken sjelf kan det anses
vara af gagn att genom kontor i olika delar af riket erhålla ökad
spridning för sina sedlar.» — Utskottet ansåg det således då vara en
fördel för riksbanken att fä ökad sedelspridning. Men detta tyckes
icke talaren från gefleborgsbänken anse vara af någon synnerligt stor vigt.

— Utskottet säger vidare: »och att landsorten har väsentlig fördel
och nytta af riksbankskoutor synnerligast genom den konkurrens i
förmedlingen af penningeaffarer och den jemkning i utlåningsräntan,
som ett dylikt åstadkommer, lärer ej heller i allmänhet förnekas.»

Således anser bankoutskottet det vara synnerligen fördelaktigt, att
dessa kontor blifva utplacerade, och det är då naturligtvis en fördel,
att de så fort som möjligt åstadkommas. »Från denna synpunkt sedt»,
säger utskottet vidare, »skulle ock dröjsmål med inrättande af riksbankskontor
kunna mot somliga landsändar innebära en viss obillighet,
om icke orättvisa». Af allt hvad utskottet resonerar framgår således,
att bankoutskottet i sin helhet då var af den åsigten, att det vore
fördelaktigt, att dessa bankkontor blefve inrättade, och det är således
icke något skäl att vänta till ett annat år, såsom fullmägtige nu föreslå.
Då jag för öfrigt redan instämt med herr Pehr Pehrsson, har
jag intet vidare att yttra, utan inskränker mig till att yrka bifall till
reservationen, enär för närvarande det icke torde vara någon utsigt
att erhålla bifall till den motion, som väckts af samtliga blekingsrepresentan
terna.

Herr Olss oni Sörnäs: Då jag för min del finner, att reservanterna
mot detta utskottets betänkande hafva goda skäl för sig, skall jag endast
be att få biträda deras mening och yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall till
utskottets hemställan; 2:o bifall till herr Gumselius’ m. fl. reservation

N:o 28. 16

Fredagen den 8 April, f. m.

och 3:o bifall till den väckta motionen om inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Karlskrona. Herr talmannen upptog hvart
och ett af dessa yrkanden till proposition i nu nämnd ordning och
förklarade sig anse den förstnämnda propositionen hafva blifvit besvarad
med öfvervägande ja. Votering blef emellertid begärd, i följd
hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits yrkandet om bifall
till reservationen, nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller bankoutskottets hemställan i utlåtandet n:o 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan i
hvad den afser fråga om inrättande af ett riksbankens afdelningskontor
i staden Örebro, bifallit hvad herr Gumselius m. fl. hemstält uti
sin vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen visade 71 ja, men 126 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 5.

Ang. utsträcka Föredrogs vidare bankoutskottets utlåtande n:o 12, i anledning
ning a/ tiden af motion angående utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. aff°r
å^elat betalningslån.

^bet Aning slån I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom

Andra Kammaren af herr Fredholm i Saleby afgifna motion, n:o 124,
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
Gumcelius, Anders Hansson, Ivar Månsson, J. P. Nilsson i Käggla,
Sjö, Göransson och P. Pehrsson i Norrsund: »att Riksdagen med bibehållande
i sak, om än icke i form, af bankoreglementets nuvarande
stadganden i dess § 32 om afbetalningslån att återbetalas inom 2Vs
år, måtte, med anledning af herr Fredholms m. fl. motion, besluta,
att vederbörande riksbankskontor må ega att bevilja afbetalningslån
jemväl på 5 års tid med afbetalning af en tiondedel halfårsvis och
med rätt för bankofullmägtige att för dessa senare lån höja eller sänka
räntan, aft räknas från lånens af betalningstider».

Ordet begärdes af

Herr Fredholm i Saleby, som anförde: Det är på landsbygden
allmänt en utbredd åsigt, att det skulle vara nyttigt för såväl riks -

Fredagen den 8 April, f. m.

17 N:0 28.

banken som låntagande, om en sådan anordning, som den jag före- Ang. utsträck■
slagit, kunde komma till stånd. Derför bär jag nu under tre år nio- nin9 af tiden
donerat om, att en sådan anordning borde åvägabringas men alla tre ^ återhetal
gångerna har utskottet afstyrkt min begäran. Jag vill derför icke nu Zi&tiåt
gorå något yrkande, att mitt förslag skall af Riksdagen bifallas, men (FoT

da jag ser, att icke mindre an 7 reservanter afgifvit särskildt förslag, hvil- 1 ''

ket understödjer motionen i dess hufvudsyfte, skall jag förena mig med
dem i det yrkande de framstäf och anhåller derför, herr talman, om
proposition på bifall till detta yrkande.

Heir Gumselius yttrade: Då jag hör, att motionären, hvars förs
ag hvarken utskottet tillstyrkt ej heller reservanterna kunnat mer
an delvis tillstyrka, är nöjd med reservanternas förslag, finner jag deri
okad anledning att hemställa hos kammaren om bifall till ifrågavarande
reservation.

Herrarne behagade finna af betänkandet, att flertalet af de olika
afdelningskontoren, hvilka torde hafva den mesta sakkunskapen i frågan,
hafva, då de år 1890 blifvit hörda i saken, förklarat, att de ansago
motionen äfven i det skick, i hvilket den då förelåg — hvilket
motionaren sjelf erkänt vara mindre godt, än det, i hvilket han nu
framkgt den — vara förtjent af bifall. Vidare hafva två af herrar
banko!ullmagtige, nemligen vår kammares ålderspresident, för hvilken
vi ju alla hafva mycken vördnad, och den bankofullmägtig, för hvilken
borsta Kammaren utan tvifvel har den största vördnaden, förenat
sig om att tillstyrka bifall till motionen, för den händelse den något
förän dra des. Dessa förändringar har motionären i år vidtagit och sedan
derefter reservanterna föreslagit en ytterligare förändring, har han
accepterat äfven den. Under sådana förhållanden anser jag, att vi
skulle kunna mötas i att antaga reservationen.

1 H,e™® l,ehaSa<]e af de 42 millioner, till hvilket be lopp

1879 afbetalmngslånefonden höjdes, 4 millioner för närvarande
aro obegagnade. Då det alltså är skäl att vidtaga åtgärder för att
dessa millioner må kunna komma till någon användning, och då motionären
är öfvertygad och många med honom, att möjligheten att få
lana pa 5 ar för mången, för hvilken lån ur denna fond äro afsedda
ar “f®et önskvärd, samt då det för andra kunde vara nyttigt att få
erhålla dyhka lån fortfarande på 2''/, år, tillåter jag mig hemställa,

»att Riksdagen med bibehållande i sak, om än icke i form, af bankoreglementets
nuvarande stadganden i dess § 32 om afbetalning.^ att
återbetala^ inom 27* år, mätte, med anledning af herr Fredholms
m.''.. '' ™0tl0n> besluta, att vederbörande riksbankskontor må ega att bevilja
afbetalmngslån jemväl på 5 års tid med afbetalning af eu tiondedel
halfarsvis och med rätt för bankofullmägtige att för dessa senare
lan höja eller sänka räntan, att räknas från lånets afbetalningstider.»

Jag anhaller hos herr talman om proposition på detta yrkande.

Häruti instämde herrar Nilsson i Käggla och Aulin.

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 28.

2

N:o 28. 18

Ang. utsträckning
af tiden
för återbetalning
af 8. k. afbetalningslån.

(Forts.)

Fredagen den 8 April, f. m.

Herr Jonsson i Hof: Äfven i denna fråga synes kammaren
hafva en afvikande mening mot pluraliteten inom fullmägtige. Så
hafva nu reservanterna inom utskottet föreslagit, att man skulle upprätta
ett dubbelt lånesätt i detta fall, så att fortfarande rätten att er-*
hålla dylika lån på 2 Va år skulle stå qvar, och derjemte ett nytt på

5 år komma till. För att nu undvika de svårigheter, som skulle
kunna uppstå i afseende på räntefoten, så att ej alltför stora oegentligheter
och vexlingar kunna uppkomma på grund af skilnaden mellan
riksbankens vanliga ränta för öfrigt och räntan å dess afbetalningslån,
har man föreslagit, att räntan skulle blifva rörlig och kunna ändras
vid hvarje afbetalning. Det är ju gifvet att ett sådant sätt kan
tilllämpas, men huru praktiskt det är, skall jag be att få belysa med
några exempel.

Under förra året ändrade riksbanken sina räntesatser vid åtskilliga
tillfallen, och en sådan ändring har äfven vidtagits med ingången
af detta år. Vid dessa tillfällen hafva inkommit eu mängd ansökningar
om afbetalningslån, och det har dervid visat sig, att sökandena

6 å 8 veckor efter sedan ränteförändringen trädt i kraft icke hade
reda på, att riksbanken ändrat sina räntesatser, hvarför ock deras reverser
alltid voro origtigt affattade i afseende på räntefoten och derför
måste kasseras och skickas tillbaka för att sedan återkomma i ny
form. Huru skall man då kunna tänka sig, att dessa låntagare, i fall
räntan skulle blifva rörlig, skulle kunna hålla reda på hvilka räntesatser
gälde i riksbanken, när betalningarna skulle göras. Samma felaktigheter
skulle helt säkert åter komma att göra sig gällande; man
skulle få remissor fram och tillbaka, kanske lagsökningar o. s. v.,
blott till följd deraf, att låntagaren icke vetat, efter hvilken räntesats
han skulle godtgöra banken. Huru man än söker ställa saken, måste
alltså dylika olägenheter följa med lån på längre afbetalningstid.

Annat kan förhållandet vara med en sparbank eller en liknande
inrättning. Ty den har icke den skyldighet riksbanken har att i
främsta rummet uppehålla myntväsendet i landet. En sådan bank,
som sjelf lånar upp de medel den släpper ut, har icke samma risk
och behöfver ej taga samma hänsyn vid sin lånerörelse som riksbanken,
för hvilken det måste vara angeläget, att icke räntesatserna skola
blifva för olika på de vexlande låneformer, den använder. Och att
afhjelpa dessa oegentligheter på det sätt, som här föreslagits, leder
just till det trassel, som jag nyss antydt, och man kommer icke ifrån
svårigheterna genom att på sådant sätt söka reglera räntan för dessa
långlån.

Det är egendomligt, att kammaren icke synes hysa större förtroende
i afseende på sina fullmägtiges befogenhet och duglighet att sköta
riksbankens affårer, än att kammaren gång på gång fattar beslut,
alldeles motsatta fullmägtiges åsigter. Mig förefaller det, som om det
vore mera konseqvent af kammaren att i så fall byta om fullmägtige
och tillsätta sådane, som operera i samförstånd med kammaren, än

Fredagen den 8 April, f. m.

19 N:0 28.

att, såsom nu sker, negligera deras åsigter. Jag undrar, om man icke -Ang. utsträcka
dock måste erkänna, att fullmägtige böra närmare kunna följa bankens
lifsvilkor, än hvad kammarens ledamöter kunna göra. ningafs.k.af Jag

ber alltså att få yrka bifall till utskottats förslag. betalningslån.

(Forts.)

Herr Månsson: Med anledning af hvad den senaste talaren
yttrade nu sist, ber jag att få säga, att det väl icke kan vara skäligt,
att man för en sådan mindre reform, som denna, skulle taga och byta
om fullmägtige. Om Andra Kammaren eller Riksdagen vill bilda afdelningskontor
hvarje år och gå fortare än fullmägtige anse lämpligt,
är väl icke detta någon så farlig eller halsbrytande affär. Likaså i
fall Riksdagen skulle vilja slå in på någon annan väg i afseende på
afbetalningslånen och göra tiden något längre, är väl icke detta någon
så tvingande och vigtig omständighet, att man för den skull behöfver
göra ombyte af fullmägtige. Jag anser, att fullmägtige icke böra på
minsta vis taga illa upp, om Riksdagen skulle uttala en tanke, som
vore motsatt fullmägtiges. Ty saken kan icke i och för sig vara af
någon tyngre beskaffenhet, om jag så får säga. Förhållandet är, att
fullmägtige en gång börjat uttala sig i den rigtningen, att de icke vilja
släppa efter på tiden för återbetalningen af de ifrågavarande lånen.

De hafva sagt detta flera gånger; det är samma fullmägtige, och de
hafva ansett sig böra behålla och stå fasta vid sin mening. Likväl
har det funnits olika meningar äfven hos fullmägtige, ty friherre Fock
och herr Liss Olof Larsson hafva båda uttalat sig i en annan rigtning,
och de hålla, så vidt jag vet, fortfarande på sin mening. Den sistnämnde
af dem har haft tillfälle att uttala sig i den rigtningen äfven,
nu inom fullmägtige. Den omständigheten alltså, att fullmägtige icke
vilja gifva efter i frågan, tror jag icke böra väga så synnerligen tungt,
och det kan icke vara farligt, om vi slå in på den vägen att utsträcka
lånetiden till 5 är. För det första kommer det icke att i minsta mån
skada riksbanken, ty det finnes 4 millioner kronor, som ligga i fonden
obegagnade och som äro färdiga att tagas fram hvilken stund
som helst för att användas till sådana lån. Vidare har det på senare
tiden gått alldeles bestämdt i den rigtningen i andra banker, att man
börjat lemna låntagarne längre tid. Det är endast riksbanken, som
står qvar på denna gamla, antiqvariska ståndpunkt, och jag inser verkligen
icke, hvarför den vill stå qvar der.

Vi reservanter hafva nu sökt gå en medelväg och ställa så till,
att de, som vilja hafva det på det gamla sättet, skola få det, och de,
som vilja hafva lån på längre tid, kunna få det. Vidare hafva vi
rättat oss efter fullmägtiges uttalanden, då vi hafva gjort räntan rörlig.

Nu har emellertid den ledamot, som senast yttrade sig, och hvilken
i sin egenskap af fullmägtig varit med om fullmägtiges uttalanden,
sagt, att det skulle vara farlig att göra räntan rörlig, derför att, då
en revers skrefs, man icke kunde veta, hvilken ränta man skulle sätta
dit. Men det anser jag vara mycket lätt lijelpt på ett sätt, som prak -

N o 28. 20

Fredagen den S April, f. m.

Ang. utsträck- tiseras öfverallt, nemligen att man icke alls skrifver ut räntan, utan
''för9återbetcU s^r^ver reversen färdig och låter sedan direktörerna i banken eller
ning af s k <,/-de, som skota obanken, sjelfva fylla i den räntesats, som för tillbetalningsldn.
fallet gäller. Det är enligt min tro ett enkelt och praktiskt sätt att,
(Forts) då lånet beviljas, sätta in den ränta, som gäller i reversen. Jag tror,
att det är den enkla åtgärden, som behöfver ifrågakomma och som
icke skall göra saken svår och invecklad. Den lånesökande vet, att
han är underkastad den räntefot, som är gällande för banken, och han
vet att räntan sättes in i reversen, när han får lånet medgifvet eller
beviljadt.

Jag tror, att det är en allt mer och mer uttalad önskan, att vi
skola gå framåt på denna väg, så att allmänheten må kunna använda
detta lånesätt, som är för mången så praktiskt och nyttigt. Mången
föredrager ett afbetalningslån framfor någon annan låneform, derför
att, i fall han har ett sådant lån, måste han göra afbetalningar och
minskar således sin skuld. Han drifves att minska sin skuld, och det
är ju något, som vi böra eftersträfva. Ty skola vi hafva en låneform,
som är så sträng, att jag måste betala in lånet på så kort tid, som
nu är fallet, är det omöjligt att använda den, utan att söka andra
lånevägar. Man måste taga en vexel eller söka ett nytt lån för att
kunna göra de afbetalningar som fordras. Det är derför man icke
kan använda dessa afbetalningslån, utan måste gå ifrån dem till andra
lånesätt. Oaktadt vi inrättat många flera afdelningskontor, för att
denna lånegren skulle utveckla sig, stå vi således qvar på samma
punkt, ja, lånen snarare minskas.

. Jag skall derför anhålla, att kammaren måtte bifalla reservanternas
förslag.

Herrar Peterson i Hasselstad och Larsso?i från Upsala instämde
i detta yttrande.

Herr Johansson i Löfasen: Då motionen i fjol bl ef af slagen
hufvudsakligen af formella skäl; då den nu återkommit i förändrad
form i fråga om räntan; då dessutom reservanterna föreslagit än ytterligare
förbättringar i motionärens förslag; och då jag anser, att ett
sådant tillmötesgående mot låntagarne som det föreslagna vore önskligt
och nyttigt, kan jag icke annat än yrka bifall till en sådan åtgärd.
Visserligen har herr Olof Jonsson gjort åtskilliga invändningar gent
emot förslaget, med afseende på befarade svårigheter i följd af de
vexlande räntesatserna å afbetalningslånen, men då, såsom vi hoppas,
vi så småningom torde få afdelningskontor inom hvarje län, tror jag,
att dessa svårigheter icke skulle blifva omöjliga att öfvervinna.

Jag yrkar derför bifall till reservanternas förslag.

Herr Stjernspetz: Då den föreslagna förlängningen af amorteringstiden
måste för de lånesökande vara af mycket stor betydelse,

21 N:0 28.

Fredagen den 8 April, f. ro.

alldenstund de derigenom skulle under amorteringstiden kunna af egna Ang. utsträcktillgångar
och utan anlitande af andra lånekällor inbetala sin skuld, n.in9 ^af tiden
inses lätt, att denna förändring skulle vara till mycken nytta för de “afl t“äfflesta,
om icke alla, som behöfva anlita banken om dylika lån. betalningslån.

Hvad vidare beträflar riksbankens egen säkerhet, vill jag fram- (Forts.)
hålla, att, då, såsom reservanterna föreslagit, riksbanken sjelf skulle
vara fullkomligt herre att bestämma räntan vid hvarje ny omsättning,
bankofullmägtige och bankens närmaste målsmän väl borde föredraga
de föreslagna reformer framför det gamla lånesättet, der räntan är fix
under hela amorteringstiden, till stort men för en tidsenlig bankskötsel.
Genom den magt åter, som detta förslag gifver bankofullmägtige,
och som jag anser, att de böra hafva för bankens trygghet och säkerhet,
att förändra räntan, synes mig icke blott allt bekymmer från bankens
sida böra försvinna, utan förändringen vara eftersträfvansvärd
äfven från banksynpunkt.

Hvad åter vidkommer den invändning, man gjort, att tiden skulle
vara för lång, emedan borgesmännen under densamma skulle kunna
blifva insolventa, eger ju banken enligt förslaget att vid hvarje omsättning
infordra vederhäftighetsbevis och göra de anmärkningar mot
säkerheten, som den kan finna för godt. Det blefve sålunda så godt
som ett nytt lån för hvarje gång, fastän med skyldigheten att inbetala
Vio af det ursprungliga lånet vid hvarje omsättning.

Af dessa skäl och då jag icke finner, att förslaget innebär någon
fara för riksbanken utan snarare mera trygghet, anhåller jag att få
ansluta mig till reservanternas förslag.

•

Med herr Stjernspetz förenade sig herrar Arnoldsson och Svensson
från Karlskrona.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de gjorda yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den af herr Gumselius m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.

§ 6.

Föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial n:o 13, i fråga
om användandet af riksbankens vinst för å 1891.

§ 7.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 34, i Ang. ändring
anledning af väckt motion angående ändring i legostadgan. legostadgan.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren
af herr M. Dalin m. fl. afgifna motion, n:o 6, hemstälde utskottet
i detta utlåtande, att Riksdagen måtte, i skrifvelse anhålla, det

N:o 28. 22

Fredagen den 8 April, f. va.

Ang. ändring i Kongl. Maj:t ville i sammanhang med förslag till ny mantalsskrifningslegostadgan.
förordning för Riksdagen framlägga förslag angående framflyttande af
(Forts.) den ^;(J| som i gällande legostadga finnes bestämd för tjenstehjons
flyttning.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Redelius: Jag ber att få yrka afslag på föreliggande betänkande.
Jag vill visst icke bestrida giltigheten af de lokala skäl,
som motionärerna anfört för sin nu ifrågavarande motion, men jag ber
att få fästa uppmärksamheten på, att dessa lokala skäl förlora i vigt,
ju mera man kommer norrut, så att de till sist sia öfver till motsatsen.

Motionärerna hafva derjemte åberopat sig på några andra skäl,
hemtade ur komiterades förslag till förordning angående mantalsskrifning
af år 1890. Nu hafva motionärerna påstått, att enligt deras
uppfattning dessa skäl äro goda. Jag ber då att fa fästa uppmärksamheten
uppå, att dessa skäl stött på motskäl af sådan styrka och
sådan betydelse, att komiterades skäl icke kunna bestå mot de senast
tillkommande.

Om man nu — något, för hvilket jag för min del icke finner
giltiga skäl vara anförda — nödvändigt vill förflytta ifrågavarande tid,
och dervid skulle betrakta frågan efter motionärernas ståndpunkt, d. v. s.
med hänsyn endast till landet, och enkannerligen till jordbruket, så
borde man väl välja den tid, då man är mest oberoende af de förhållanden,
som motionärerna åberopat såsom skäl för sin framställning,
‘eller skördeförhållandena, och i så fall vore midsommartiden lämpligast,
ty den är i fråga om sådd och skörd i hela Sveriges rike tvifvelsutan
den ledigaste. Jag för min del finner icke skäl att yrka på eu sådan
förflyttning, jag har blott nämnt detta förslag, för så vidt man nödvändigt
vill hafva någon ändring. Midsommartiden vore också för de
flyttande den bästa årstiden.

För öfrigt tar jag för gifvet, att, när Kongl. Maj:t framlägger förslag
till ny mantalskrifningsförordning, Kongl. Maj:t också framlägger
förslag till ändrad tid för tjenstehjonsflyttningen, såsom det är lämpligast,
för så vidt öfver hufvud någon förändring är gagnelig.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr ester: Det är naturligt, att i ett land, sadant som vart,
med dess stora utsträckning och olika så väl klimatiska som jordbruksförhållanden,
olika åsigter skola yppa sig om den lämpligaste flyttningstiden
för tjenstehjon. Det har också visat sig vid behandlingen af
denna motion inom lagutskottet. Dess ledamöter från sydligaste och
södra Sverige hafva talat för bifall till framflyttning af denna flyttningstid
på de skäl, som motionären anfört, eller att det skulle verka
fördelaktigt för höstplöjningen och rotfrukternas upptagande, om man
icke behöfde under den tid dessa arbeten påginge byta om tjenare.

23 N:o 28.

Fredagen den 8 April, f. m.

En ledamot från lagutskottet, tillhörande Första Kammaren och repre- Ang. ändring
sentant från Skåne, erkände visserligen fördelen af denna framflyttning le9°stad9anmed
hänsyn till jordbruket, men gjorde dervid den invändningen, att (Fort8-)
framflyttningen skulle komma att medföra motsvarande, om ej större
olägenheter i afseende på stallfodringen, ity att, då man i allmänhet
i hans trakt installade fakreaturen i slutet af oktober, det vore af
vigt att fa ställa dem under vård af de personer, som sedermera under
året skulle fortsätta dermed, enär det medförde stor skada att byta
om utfodringsmän efter den tid, då de blifvit installade. Ledamöter
från mellersta Sverige ansågo, att den nuvarande flyttningstiden borde
bibehållas och att det ej vore nyttigt att flytta fram densamma, dels
af skäl, som jag nyss nämnde i afseende på stallfodringen och dels
ännu mer, emedan det skulle medföra ofantligt stora olägenheter samt
till och med faror och besvärligheter för det gifta tjenstefolket, om
man med hustru och barn skulle nödgas flytta kanske flera mil i november
månad under sträng vinterkyla. Ledamöterna från Norrland
åter motsatte sig ändringen och påstodo, att framflyttningen af flyttningstiden
skulle i Norrland vara bestämdt skadlig, och mycket skadlig,
ja, till och med i vissa fall omöjlig att verkställa i anseende till
det hårda klimatet.

Af de inom lagutskottet gjorda uttalanden kan man sålunda draga
den slutsatsen, att framflyttningen ansetts nyttig i södra delen af riket,
likväl med reservation äfven der, att den ej vore nyttig för mellersta
Sverige, samt att den vore absolut skadlig för norra Sverige. Sedan
må man taga en annan sak i betraktande, nemligen att enligt gällande
tjenstehjonsstadga flyttningstid för tjenare på våren visserligen icke
förekommer annorstädes än i Stockholm, men att enahanda ordning
faktiskt tillämpas äfven annorstädes i landet, så att tvenne flyttningstider
på året temligen allmänt förekomma.

Nu har blifvit sagdt, att en framflyttning af flyttningstiden på
hösten skulle blifva gagnande i det afseendet, att man skulle slippa
byta om tjenare under den brådaste tiden med jordbruksarbetet och
med bergningen af rotsaker m. m. Men då kommer samma olägenhet
igen på våren, nemligen att man måste byta om tjenare just under
det att det ifrigaste vårbruket pågår. Således inträffa här samma olägenheter
af en framflyttning af flyttningstiden på våren, som på hösten.

Allt detta har gjort att jag blifvit öfvertygad, att den ifrågasatta
ändringen icke skulle för riket i dess helhet vara nyttig. Men det
är äfven en annan omständighet, som härvid inverkat på mig. Motionärerna
ha fullkomligt rigtigt sagt, att en ändring af flyttningstiden
ej kan ske, utan att man tillika ändrar tiden för mantalsskrifningen,
som för närvarande eger rum mellan den 15 november och årets slut.

Det föreligger hos Kongl. Maj:t ett förslag om ändring i mantalsskrifningstiden
och derför hemställa nu motionärerna, att Riksdagen skulle
anhålla hos Kongl. Maj:t, det Kongl. Maj:t ville inkomma med förslag
till ändring i flyttningstiden i sammanhang dermed. Men med ändring

N:o 28. 24

Fredagen den 8 April, {. m.

1iHoSfir''1 “^ialsskrifningstiden följer också med nödvändighet en ändring i
(Fortf.) '' "pPb°rdsttn °ch !fnndikt äfveD 1 tiden för taxeringsförrättnTngåfna

samt jemväl i afseende pa en mängd andra förhållanden, för att icke tiden
för den ena förrättningen skall komma att träffa in samtidigt med den
införa Följaktligen maste, då Kongl. Maj:t framlägger förlag till ny
mantalssknfnmgsförordning, Kongl. Maj:t ock inkomma med förslå^
till ändring i flera andra författningar. Detta ärende har alltså derfö,f
om _ redan erhållit en sådan omfattning och ett sådant innehåll att

framflöt -''^''T Tf* T att dermed sammankoppla äfven frågan’ om
framflyttning af tiden för tjenstehjoneus afflyttning;

- .rf’ S0“ Sagdt’ det saIedes icke synes vara klart, att det är nöd oehdlf

°r V/* landet 1 dess helhet att vidtaga en dvlik åtgärd
och framför allt icke nu, utan dermed gerna kan anstå, till dess att

tfdennförVm T1 TT "T ^ fÖrslagets genomförande eller ändring i
tiden föi m a n tal s skri fn i ngen samt flera i sammanhang dermed stående

Tf ei- ‘P jerand1''mgar blifvit genomförda, har jag ansett, att Riks ifråvasaS6

?? TT „aflätandet af den skrifvelse, som utskottet
ifragasatt, och far jag alltså yrka afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Mallmin, Eliasson i Skuttungeby, Östbern
Larsson i Fole, Stjermpetz, Lyttlcens och Näslund. 9''

för Sfr danason 1 Krakerud yttrade: Motionären har såsom skäl

In k TT °“ framflyttning från den 24 oktober till den 24

icke hunne Mshtias ^r tJenstellinns afflyttning anfört, att höstarbetet
eke hunne afslutas till den nuvarande flyttningsdagen. Denna olägen fönJTf

“,g ?amera> sedaa man börjat använda maskiner vid trösk ngen

af sin säd m. m., och hvarigenom en del arbeten kunna afslutas
tidigare pa hösten än förr, icke vara så stor, att man ensamt derför

MhfeLTnT i''efSte iJ0I1f,Stadgfn- Mig bvoes, att man skulle kunna
hjelpa olagenheten pa det enkla sättet, att husbönderna träffade aftal

mej Si ''fl611''"--h "T f?V6Ckan h-ielpa til1 vid arbetet, antingen
mot särskild ersättning för den veckan eller ock mot löfte att å en

g gare tid erhålla en emot friveckan svarande ledighet Deremot

drabba ^ 6n TT- °Tenhet’ SOm’ 1 fa]I ^slagetlintoges, skulle
drabba i synnerhet jordbrukarne i mellersta och norra Sverige och

den olägenheten bestar deri, att, då, såsom redan blifvit nämndt af
den föregående talaren, inställningen för vintern vanligen börjar före
den 1 november, man skulle nödgas att först instruera de gamla

dessaTiermed foT T T* hafva sina kreatur utfodrade, och fedan
å den Tfl T" nagra veckor, skulle de nya tjenare, som kommo

föreskrifter T T n?Vemberi jemväl erhålla enahanda

svårföTf '' Detta skulle naturligtvis medföra åtskilliga obehag och

skull?kunnf0r Tf ickeTa.0M ten del förfäder, som man dervid icke

husbönrW 4 n1gia‘ 1 Da.jag betraktar förslaget ur synpunkten af
böndernas fordel, kan jag således icke finna den ringaste nytta i

25 N:o 28.

Fredagen den 8 April, f. m.

den åtgärden, att flyttningstiden framskjutes. Dessutom bär jag icke Ang. ändring
kunnat finna, att några afsevärda klagomål blifvit anförda mot den ^ostadgan.
flyttningstid, som nu är bestämd. (Forts.)

En annan af sevärd sida af denna fråga är den, att hvarken motionen
eller utskottsbetänkandet med ett enda ord berör de intressen,
utöfver det som närmast berör jordbruksidkarne, som jemväl här vid lag
borde komma under ompröfning. Man finner här ej ett ord om den
andra partens önskningar, nemligen i hvad de vidkomma tjenstehjonen
sjelfva. Man har icke med ett enda ord berört, hvilka fördelar eller
obehag det skulle medföra för tjenare eller dagakarlar och deras familjer
att nödgas flytta den 24 november under den kalla årstiden. Då
således denna fråga är af den stora omfattning, att den berörer nationens
hela arbetareklass, borde man också hafva sagt något ord om
deras åsigter, och huru vida de skulle vara belåtna med en åtgärd,
sådan som den man här ifrågasatt.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre, utan anhåller att
fa yrka afslag så väl å motionen som skrifvelseförslaget.

Herr Olson i Stensdalen instämde häruti.

Herr Henricson: Villigt erkänner jag, att en förändring i nu
gällande legostadga är af behofvet påkallad, enär densamma i flera
hänseenden är föråldrad och otidsenlig; men i likhet med den föregående
talaren, ber jag att få fasta uppmärksamhet derå, att denna
stadga berör två parter, nemligen husbönder och tjenare, och att vid
sådant förhållande man, vid en förändring i nämnda stadga, har att
tillgodose båda parternas intressen. Motionären har visserligen påvisat
de fördelar, som skulle tillskyndas jordbrukaren genom den ifrågasatta
förändringen, såsom hufvudsakligen afseende husböndernas angelägenheter;
men han har icke med ett enda ord sagt, huru tjenarne komma
att af denna förändring beröras. Jag vill endast påminna herrarne
derom, att i många orter af vårt land finnes ett stort antal tjenare,
som tillika äro familjefader, nemligen de s. k. statdrängarne. Dessa
statdrängar äro ofta till följd af sin betryckta ställning nödsakade att
ombyta plats för att skaffa sig en drägligare tillvaro. Dessa tjenare
skulle genom flyttningstidens framskjutande komma att utsättas för
ännu större svårigheter än de, mot hvilka de nu hafva att kämpa.

Jag har många gånger sett sådana familjer stadda på flyttning och
märkt, huru ondt de dervid slita. Ännu värre blefve det för dem,
om de skulle nödgas flytta i slutet af november månad. Jag vill för
min del icke vara med om en dylik åtgärd som den föreslagna, och
yrkar derför afslag å såväl motionärens som utskottets hemställan.

Med herr Henricson förenade sig herrar Rydberg, Zotterman,

Petersson i Hamra, Sjöberg, Rumlin, Peterson i Boestad, Andersson
i Hamra, Alexanderson och Rosengren.

N:o 28. 26

Fredagen den 8 April, f. m.

Ang. ändring i Herr Göransson: Det har af ett par talare, särskildt af talarea
legostadgan. ^till venster, framstälts den anmärkning mot den föreslagna än(Forts.
) dringen, att den skulle åstadkomma en rubbning i utfodringen i ladugårdarne,
emedan denna börjar den 1 november. Detta tror jag
emellertid icke vara händelsen i Norrland, utan der börjar utfodringen
långt tidigare, till och med före den 24 oktober, och då kan ju detta
icke vara något skäl emot den föreslagna ändringen.

Samme talare yttrade för öfrigt, att han icke hört någon önskan
af sina kommitteuter att få flyttningstiden framflyttad. Bland mina
kommittenter deremot förefinnes en sådan önskan, men att få tiden
framflyttad så litet, som nu är föreslaget, tror jag vara af föga eller
ingen nytta. Skall den framflyttas, bör det ske så, att flyttningen
sker med kalenderårets slut, för den händelse äfven mantalsskrifningen
kommer att framflyttas till tiden mellan den 10 januari och 15 februari,
såsom det är föreslaget i ett i utskottets betänkande omnämndt
förslag.

Jag vill för närvarande icke göra något yrkande i den rigtningen,
utan vill blott hafva uttalat detta, att inom mitt kommittenlskap opiniouen
är för att framflytta flyttningstiden till slutet af året, om någon
förändring i detta afseende skall ske.

Herr Lilienberg: Det betänkande, som lagutskottet här afgifvit,
synes möta motstånd. Utskottet ansåg emellertid, att motionärerna
haft goda skäl för sin framställning.

Det har blifvit anmärkt, att lagutskottet i denna fråga icke tagit
i betraktande arbetarnes och särskildt statkarlarnes ställning. Jag ber
med anledning deraf fa erinra derom, att lagutskottet icke förordat,
att flyttningstiden skulle blifva den 24 november, utan tvärt om i sin
motivering uttryckligen betonat, att det vore lämpligt att icke framflytta
den så långt, som motionärerna ifrågasatt, och att utskottet
öfver hufvud taget icke föreslår någon viss, bestämd dag, utan endast
föreslagit en framflyttning.

Herr Wester anmärkte särskildt, att denna fråga är satt i samband
med ny tid för mantalsskrifningen, och att när denna fråga kommer
å bane, måste den sammankopplas med åtskilliga andra frågor, hvarför
det vore olämpligt, alt också frågan om tiden för tjenstehjonsflyttningen
komme i samband dermed. Men det tror jag icke vi behöfva
bekymra oss om; den saken utreder nog Kongl. Maj:t. Yi skola
endast begära, att Kongl. Maj:t då ville taga äfven denna fråga i
öfvervägande. Mig synes, att motionärernas framställning är ganska
billig, ty dessa frågor om mantalsskrifuiugstiden och tjenstehjonens
flyttningstid stå i mycket nära samband med hvarandra.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Bengtsson: För min del anhåller jag om bifall till utskottets
skrifvelseförslag, och tror, att om man komme att framflytta

Fredagen den 8 April, f. m.

27 N:0 28.

flyttningstiden till den 24 november, skulle det blifva till stort gagn A.ng. ändring i
för jordbrukarne. Att det skulle blifva tillolägenhet för tjenarne, kan ^gosiadgan.
jag för min del icke förstå. _ ^ ort8''

Det har som skäl för afslag blifvit anfördt, att icke ens lagskottet
skulle kunna förorda en så långt framskriden tid som motionärerna
föreslagit, och att utskottet föreslagit endast tre veckors framflyttning,
men att en så obetydlig ändring icke skulle medföra något
synnerligen stort gagn. Jo, den, som känner till jordbruket, vet alltför
väl, att tre veckor betyda ganska mycket i detta fall.

Det har vidare anförts, att, om man framflyttar flyttningstiden,
kommer flyttningen att ega rum under den kallare årstiden. Men jag
tror icke att man kan säga, att så förhåller sig, ty som erfarenheten
visar, kan väderleken vara lika svår i oktober som i november. Jag
tror alltså icke, att detta är ett skäl för afslag. Svårigheterna vid
flyttningarna bero för öfrigt hufvudsakligen på husbonden, om han
ställer så till, att tjenstefolkets flyttning sker på lämpligt sätt eller ej.

Det har vidare anförts, att det vore olämpligt framflytta tiden,
derför att ombytet af tjenare skulle komma att skada kreatursskötseln.

Jag tror, att vi allaredan hafva den olägenheten, ty jag kan icke tänka
mig, att man antingen i Norrland eller öfriga delar af vårt land skulle
påbörja stallfodringen först den 1 november, utan kreaturen måste
nog installas förr, och derför har man redan nu den olägenheten, att
man efter en kortare tids stallfodring på hösten får ombyta värdare af
kreaturen.

Vidare har sagts, att den föreslagna ändringen äfven skulle medföra,
att tiden för vårflyttningen framsattes från den 24 april till den
24 maj, och att man härigenom skulle åstadkomma ett skadligt afbrott
i vårarbetet. Men herrarne torde erinra sig, att den flyttningstiden
icke är hvad landsbygden beträffar omnämnd i tjenstehjonsstadgan,
och att det derför vid den icke är fråga om åtta dagars frihet, utan
att man vid ombyte på våren har den fördelen, att man kan fa den
nye tjenaren på samma dag som den gamle går.

Det har vidare yttrats af herr Jansson i Ivrakerud, att man kunde
träffa aftal med tjenarne och derigenom undanrödja de olägenheter, som
den nuvarande flyttningstiden medförde. Nå väl, det nödgas man göra
.för tillfället, men det är icke alltid sagdt, att man kan få tjenare, som
gå in på ett sådant aftal. Och för öfrigt frågar jag herr Jansson, om
icke detta innebär en inskränkning i tjenarnes frihet.

Det yttrades af en ledamot af lagutskottet, att om man företoge
eu sådan ändring som den, hvilken här är föreslagen, skulle den föra
med sig många andra olägenheter och ändringar i släptåg, såsom att
uppbörden och taxeringsförrättningen måste framflyttas. Jag kan för
min del icke finna, hvad taxeringsförrättningen har för sammanhang
med framflyttandet af den i tjenstehjonsstadgan föreskrifua flyttningstiden
och mantalsskrifningen.

Då jag tror, att den ifrågasatta förändringen skulle blifva till all -

N:o 28. 28

Fredagen den 8 April, f. m.

Ang. ändring i mänt gagn för jordbrukarne, och jag ej kan föreställa mig eller med69(F“rtsT
£''^va’ att derigenom tjenstehjonens rättigheter på något sätt förnärmas,
( or8-) utan tvärt om betryggas, derigenom att de få större utsigt att behålla
sina fridagar, skall jag för min del anhålla om bifall till utskottets
förslag.

Herrar Larsson i Mörtlösa, Månsson och Anderson i Himmelsby
instämde i detta yttrande.

Herr Svanberg: Jag skall be att få i största korthet tillkännagifva,
att jag instämmer med de herrar, som yrkat afslag å utskottets
föreliggande betänkande. Jag tycker nemligen, att det är onödigt att
besvära regeringen med skrifvelse i ett ämne, der det är svårt, för att
icke säga omöjligt, att komma till ett tillfredsställande resultat, ett resultat,
som tillfredsställer befolkningen i landets alla delar och som
tillfredsställer både husbönder och tjenare.

^ Med herr Svanberg instämde herrar Persson i Helgebol, Nilsson
i Vrängebol och Olsson i Kyrkebol.

Herr Olsson i Mårdäng: Äfven jag skall be att få yrka afslag

å utskottets hemställan, men icke i syfte att frågan derigenom måtte
falla, eller derför att jag anser den föreslagna åtgärden öfverflödig,
utan blott för att få frågan uppskjuten och möjligen vid kommande
riksdag få ett annat förslag framlagdt, om hvilket man måhända kunde
hoppas, att det skulle samla flere anhängare. Jag delar nemligen den
uppfattning, som uttalats af min granne till venster, att, om ändring
skall ske, den bör ske så, att tjenstehjonsåret sammanfaller med kalenderåret.

Af denna anledning yrkar jag afslag å föreliggande betänkande.

Herr Henricson: Blott nagra ord för att bemöta en föregående

talare, som sagt, att under vanliga förhållanden årstiden icke är oblidare
i november än i oktober. Jag skall be att få uppläsa ett par
ord ur motionen, som synas mig lemna stöd för eu motsatt åsigt. Det
heter nemligen deri: »och hai behofvet af framflyttning af nämnda tid
ansetts för jordbruksnäringen nödvändigt, så vida det nu för tiden
mer äu förr på senhösten hopade arbetet på fältet skall något så när
kunna medhinnas, innan frosten omöjliggör detsamma». Och vidare
har utskottet sagt: »De skäl, som nu i den föreliggande motionen

anförts för ett framflyttande af tiden för höstflyttningen, synas utskottet
synnerligen beaktansvärda.» Jag menar att i detta uttalande om svårigheten
att få jorden plöjd i november ligger ett erkännande af, att
det är oblidare årstid i november, och jag vill icke vara med om att
utsätta dessa fattiga arbetarefamiljer för vådorna åt en flyttning under
en oblid årstid, helst som de vanligtvis icke äro så väl rustade.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Fredagen den 8 April, f. m.

29 N:0 28.

Herr Redelius: Hå en föregående talare yttrade, att flyttnings- År»/, ändring

tiden icke skulle hafva något inflytande på tiden för mantalsskrifnin- lc90Slad9angen,
bör jag omnämna, att, om motionärernas förslag ginge igenom (Forts.)
och flyttningstiden blefve den 24 november, det är tydligt, att inflyttningsattester
icke kunde lemnas till pastorsembetena förr än den 1 december.
Kyrkoskrifningen kunde alltså icke ega rum förr än i december,
och äfven om man antager, att den kunde låta sig göra under
de två första veckorna i mindre folkrika landsförsamlingar och kanhända
äfven i stadsförsamlingar, låter det sig bestämdt icke verkställas
på denna tid i större landsförsamlingar, det kan jag försäkra. En
gifven följd af den framflyttade tiden blir alltså, att mantalsskrifningen
måste flyttas till nyåret. Ja, det är det vi vilja, svarar man
kanske. Och vore det fråga om en enda dags arbete, ser jag icke
några oöfverstigliga svårigheter; men de, som känna förhållandena,
torde veta, att det är mycket mer än en dags arbete. Och det låter
sig icke göra utan att på samma gång ändra föreskrifterna om den tid,
inom hvilken eu mängd expeditioner skola vara till vederbörande
myndigheter insända, hvilka nu sändas dels inom den 15 januari, dels
inom 1 eller 15 februari och dels inom den 1 mars. Dessa föreskrifter
måste naturligtvis ändras, så vida det för pastor skall blifva möjligt
att uppfylla gällande föreskrifter. Detsamma gäller äfven landtstaten.
En ändring af denna flyttningstid har alltså, mine herrar, ett
ganska stort inflytande på tiden för mantalsskrifningen, och af detta
skäl vidhåller jag mitt yrkande om afslag.

Herr Truedsson: Jag anser för min enskilda del, att det föreliggande
förslaget skall blifva till stor nytta för landtbrukarne och
icke innebära den ringaste fara för tjenarne, och jag ber derför att få
yrka bifall. Det är för hvarje landtman, som vill sköta sin jord mera
rationelt med rotfruktsodling, kändt, att flyttningen nu eger rum på
den tid, då man har allra svårast att vara af med sin tjenare, och om
flyttningstiden flyttades fram 14 dagar eller 3 veckor, skulle det icke
vara tjenarne till någon skada, men deremot till betydlig nytta för landtbrukarne.

Herr Ola Bosson Olsson: Åtminstone i södra Sverige vore
det en synnerligt stor fördel för jordbrukarne, om flyttningstiden för
tjenarne blefve framflyttad som motionärerna föreslagit. Jag skall be
att få med några ord besvara hvad som yttrats angående de olägenheter,
som skulle medfölja denna flyttning.

För talaren på östgötabänkgn tycktes det mest anmärkningsvärda
förhållandet vara, att flyttningen skulle ske under den kallare årstiden
och derför vara till skada för tjenarne, men deremot ber jag att få
inlägga min gensaga. Motionärerna hafva icke föreslagit, huru lång
tid flyttningen skulle framflyttas, och utskottet har ännu mindre gjort
det, utan det skulle bero på hvilken tidpunkt, Kongl. Maj:t behagar

N:0 28. 30

Fredagen den 8 April, f. m.

Ang. ändring i föreslå i detta afseende. Men jag erinrar vidare samme talare derom,
legostadgan. ,]e flyttningar, som nu ega rum af fastighetsegare från den ena
(Forts.) fastigheten till den andra, stundom ganska långt åtskilda, ske den 14
mars, som ju enligt författningen är laga fardag. Jag hemställer, om
det icke är kallare årstid vid den tiden än vanligen i november månad,
och äfven i dessa flyttningar måste en tjenare, som är lagstadd, deltaga,
ty han är skyldig att följa med husbonden och fullända sin
åtagna tjenst, äfven om han har än så stor familj.

Hvad beträffar herr Westers anmärkning, att en framflyttning af
tiden på hösten äfven skulle medföra en sådan på våren till maj månad,
och att detta skulle åstadkomma stora olägenheter, tror jag, att
detta blott skulle medföra en mindre olägenhet, som knappast är värd
att nämna, ty den flyttningstid, som i tjenstehjonsstadgan är tillåten,
är den 24 oktober, med undantag af Stockholm, der det äfven är den
24 april. Några flyttningar på landet den 24 april ske visserligen,
men de äro grundade på särskild öfverenskommelse, som med förutnämnda
undantag för Stockholms stad icke hafva något stöd i gällande
tjenstehjonsstadga.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson: Endast några fa ord. Herr Redelius påstod,
att jag sagt, att mantalsskrifningen icke hade något inflytande på
pastors expeditionsgöromål, men så sade jag icke, utan jag påstod, att
den icke hade den ringaste samband med taxeringsförrättningen.

Herr Henricson anförde en sats ur vår motion, der vi sagt, att
»behofvet af framflyttning af nämnda tid ansetts för jordbruksnäringen
nödvändigt, så vida det nu för tiden mer än förr på senhösten hopade
arbetet på faltet skall något så när kunna medhinnas, innan frosten
omöjliggör detsamma», och detta ansåg han bevisa, att det vore sämre
årstid för tjenstehjon att flytta i november än i oktober. Jag vädjar
till herrarne, hvilket som kan vara förmånligast för en familj, att flytta
antingen en klar och vacker vinterdag i november eller i oktober på
en regnig och ruskig dag. Jag protesterar mot att jag i det fallet
gjort mig skyldig till några motsägelser i fråga om motiveringen i motionen
och miua vid behandlingen af densamma falda yttranden. Det
har i motionen endast talats om att få höstplöjningen undanstökad
före vintern.

Herr Bexell: Jag är fullt säker på, att denna antika författning
icke tål alls att krångla med. Den existerar näppeligen mer än på
papperet. Skulle beslutet komma till stånd, ginge det så, att ingen
af oss finge upplefva den dag, då man finge tjenstehjonsstadgan ordentligt
tillämpad. På det ena stället komma tjenarne att flytta den 24
oktober och på det andra den 24 november, och innan den tid, då vi
hunnit genomföra någon likformighet, existerade ingen tjenstehjonsstadga

Fredagen den 8 April, f. ra.

31 N:0 28.

i Sverige. Hade förslaget gått ut på att afskaffa denna stadga, skulle Ang. ändring
jag möjligen hafva kunnat vara med om det. legostadgan.

Det föreliggande förslaget bevisar endast, att man aldrig i riks- (Forts.)
dagen tänker sig något friare och luftigare än det nuvarande. Här
är framlagdt ett lagförslag, hvari man endast tagit hänsyn till den ena
parten. Nu för tiden är det två parter, och man måste taga hänsyn
till båda. Här talades i går om patricier och plebejer och anstäldes
jemförelse med dem. Båda måste hafva ett ord i laget. Det duger
icke nu mera att lagstifta endast för patricierna.

Nej, jag begär allmän omröstning, ja, icke här i kammaren, men
i hela landet.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Det
kan ju vara olika i olika orter med afseende på flyttningstiden för
tjenare. I Skåne har jag hört talas om, att det är stallfodring nästan
året om. Det är endast om sommaren, som kreaturen derstädes en
liten tid beta ute, och samma lär förhållandet vara jemväl i en del af
Östergötland, der den mesta jorden är uppodlad.

Inom den provins jag tillhör går det till så med kreatursutfodringen,
att djuren släppas ut i juni månad och gå då ute dygnet om,
hvaremot på hösten i oktober månad de endast gå ute om dagarne,
men tagas in om nätterna. De utfodras ej ordentligt förrän i slutet
af oktober månad, när de nya tjenstehjonen inträdt i sin tjenst. Då
först börjar en ordentlig utfodring, som fortgår under hela vintern,
och de nya tjenstehjonen få börja med denna, så att de få lära sig,
huru den skall fortgå i fortsättningen.

I öfrigt och då häradshöfding Wester uttalat samma åsigler, som
jag hyser i denna fråga, skall jag nu inskränka mig till att instämma
med honom i hans yrkande om afslag.

Häruti instämde herr Arnoldsson.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de olika yrkandena,
af slog kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 18 kap. 1 § ärfdabalken,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 9.

Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 36, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 8, 53 och 56 i skjutsstadgan den 31
maj 1878.

N:o 28. 32

Fredagen den 8 April, f. m.

^ Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom Andra
Kammaren af herr J. Andersson i Vårgårda afgifna motion, n:o 35
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af motionären, herr Andersson i Vårgårda,som
yttrade: Utskottet erkänner, att motionen blifvit väckt i god afsigt. Utskottet
säger: »Hvad nu först angår förslaget om ändring af § 8 i ifrågavarande
stadga, medgifver utskottet villigt, att begreppet vägfarande
genom sin vidsträckthet kan gifva och ofta nog äfven gifvit anledning till
lagöfverträdelser från mindre samvetsgranne gästgifvares eller deras tjenaares
sida, och utskottet skulle sålunda med glädje skänka sitt understöd
åt ett förslag, hvarigenom nämnda begrepp vunne erforderlig fasthet.

Het möter emellertid, enligt utskottets förmenande, nästan oöfvervinneliga
svårigheter att under eu lagterm sammanfatta alla de vexlande
förhållanden, under Indika en person rätteligen bör anses såsom
vägfarande. Pröfningsrätten i detta afseende måste i det särskilda
fallet i sista hand tillkomma de dömande myndigheterna. Vanskligheten
af den uppgift, motionären företagit sig, vinner äfven bekräftelse af det
sätt, hvarpå motionären löst denna uppgift. Den bestämning, motionären
föreslagit, är nemligen uppenbarligen för snäf, i det att motionären
icke lärer vilja betaga dem, hvilka t. ex. såsom turister till fots färdas
fram genom en bygd, rätten att i förevarande hänseende betraktas
såsom vägfarande.»

Vidare anför utskottet: »Synnerligen behjertansvärd har utskottet
funnit framställningen om införande af skärpta straffbestämmelser för
öfverträdelse!1 af den gästgifvare och skjutsstationsföreståndare medgifna
rätt till försäljning af maltdrycker, men utskottet ser sig i allt
fall förhindradt att till nämnda framställning, sådan den samma nu
föreligger, lemna sitt bifall.»

Då utskottet äfven gifvit vissa antydningar om hvad som är anledning
till, att motionen icke blifvit af utskottet tillstyrkt, vill jag
endast nämna, att jag tänker framkomma en annan riksdag med motionen,
och jag skall för den skulle icke nu göra något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 43,
i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående
verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1890.

. Under § 1 hemstälde utskottet: »att Riksdagen må hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, oberoende af frågan om ny
allmän domstols författning, taga under ompröfning, huruvida icke

Fredagen den 8 April, (. m.

33 N:0 28.

krigshofrätten må kunna indragas eller ombildas, samt till Riksdagen Ang. förslag

inkomma med det förslag i ämnet, hvartill förhållandena må finnasom krigshofrät.
..... ° tens marag foranleda.

» ning Mer

ombildning.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Svanberg: Herr talman, mine herrar! Med afsende på

den nn föredragna paragrafen skall jag bedja få göra ett berigtigande,
som jag vill minnas herr justitieministern gjorde redan för någon tid
sedan här i kammaren, då till behandling förelåg statsutskottets utlåtande
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvud
titel.

Statsutskottet omförmäler på sid. 1 i nu föreliggande utlåtande
hvad statsrevisorerna yttrat i denna fråga: »Efter det vid åtskilliga

tillfällen inom Riksdagen framstälts förslag om indragning af krigshofrätten,
anhöll 1888 års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl.

Maj:t täcktes vid utarbetande af förslag till ny rättegångsordning låta till
behandling företaga jemväl frågan om krigshofrättens indragning eller
ombildning. Enligt hvad revisorerna inhemtat, har Kongl. Maj:t ännu
icke i anledning af denna Riksdagens skrifvelse vidtagit någon åtgärd.»

Jag har deremot inhemtat, att i denna fråga Kongl. Maj:t dels den
25 maj 1888 anbefalt nya lagberedningen att, när framdeles ifrågakomrne
att utarbeta förslag till ny domstolsförfattning, i sammanhang
dermed taga under öfvervägande frågan, huruvida krigshofrätten borde
indragas eller ombildas, och dels den 31 december samma år, i anledning
af ett då ledigt krigshofrättsrådsembete, förordnat, att samma
embete icke skulle besättas med ordinarie innehafvare, utan tills vidare
hållas på förordnande.

Jag skall äfven bedja att få påpeka, det statsutskottet sedermera
å sid. 3 gjort sig skyldigt till ett förbiseende, då det sagt, att, sedan
nya lagberedningen den G juni 1881 afgaf principbetänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, beredningen, med undantag af
dess deltagande i den förstärkta lagberedningen och dess komitéers
behandling af berörda principbetänkande, icke, för så vidt af arbetsredogörelserna
framgår, fortsatt arbetet med uppsättande af förslag till ny
rättegångsordning. Arbetsredogörelserna utvisa tvärt om, att lagberedningen
fortsatt arbetet och fullgjort nästan hälften deraf så till vida,
att lagberedningen i ämnet afgifvit följande partiella lagförslag, nemligen:
förslag om åtalsrätt och förberedande undersökning i brottmål,
lagförslag om skiljemän, hvilket redan varit föremål för Riksdagens
behandling och sedan utfärdats i form af lag, vidare lagförslag om
bevisning inför rätta, som hvilar hos högsta domstolen, samt lag om
domsagas kansli m. m., som också, enligt hvad jag tror, hvilar hos
högsta domstolen, och slutligen tretton särskilda mindre lagar angående
fullföljd af talan.

Sedan jag nu gjort dessa berigtiganden, skall jag icke tillåta mig

Andra Kammarens Prat. IS!>2. N.o 2H. 3

N:0 28. 34

Fredagen den 8 April, f. m.

Ang. förslag något yrkande, oaktadt jag anser, att en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
°7ms indrag* om ^en beslutes, skulle komma att så fort medföra något resulning
eller euar 11 fan tvifvel donna fråga om krigshofrättens indragning är

ombildning, rätt svårlöst. Jag kan omnämna, att Första Kammaren förut i dag
(Forts.) afslagit statsutskottets hemställan i nu förevarande paragraf efter, bland
annat, ett yttrande af herr Alin, deri, om jag ej misstager mig, han
förklarade sig anse, att statsutskottet i denna fråga gått öfver sin
befogenhet, enär, på grund af 39 § riksdagsordningen, statsutskottet
icke haft rätt att framkomma med den anhållan, som det gjort,
då detta utskott icke skulle hafva någon motionsrätt angående sådana
frågor. som indragning af ett embetsverk, utan endast har att befatta
sig med ekonomiska angelägenheter.

Herr Andersson i Högkil: Visserligen har jag hört, att en uppfinningsrik
ledamot af Första Kammaren skulle ha upptäckt, att statsutskottet
icke vore berättigadt att yttra sig i en fråga sådan som den
föreliggande, men jag tror icke, att den upptäckten har någon egentlig
betydelse. Det är så vidt jag kan förstå tydligt och klart, att Riksdagens
revisorer äro berättigade att i fall sådana som det förevarande,
der det gäller att genom eu organisationsåtgärd åstadkomma besparing
af statsmedel, fästa Riksdagens uppmärksamhet derå. Statsutskottet,
till hvilket den förberedande behandlingen af ärendet öfverlemnas,
måste vara fullt berättigadt att till Riksdagen göra de framställningar i
ämnet, som statsutskottet finner nödiga och nyttiga.

Med anledning af talarens på göteborgsbänken anförande vill jag
endast påpeka, att statsutskottet grundat sin motivering på de handlingar
och arbetsberättelser, som för utskottet varit tillgängliga.

Jag skall taga mig friheten att yrka bifall till statsutskottets föreliggande
förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan
bifölls.

§§ 2 och 3.

BifÖllos.

§ 4.

Lades till handlingarne.

§ 5.

Bifölls.

.9 6.

Lades till handlingarne.

§ 7.

Bifölls.

Fredagen den 8 April, f. m.

35 N-.o 28.

£ 8.

Utskottets yttrande godkändes.

§§ 9-12.

Biföllos.

§ 13.

Lades till handlingarne.

§ 14-

Bifölls.

§§ 15 och 16.

Lades till handlingarne.

§ 17.

Bifölls.

§§ 18 och 19.

Lades till handlingarne.

§ u.

Föredrogs härefter och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 44, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition (n:o 46) angående vissa nybyggnader
vid Piteå hospital.

§ 12-

Likaledes bifölls bankoutskottets memorial n:o 14, angående tryckning
af namnen å riksbankens tiokronesedlar och ändring af § 15
mom. 2 i bankoreglementet.

N o 28. 36

Fredagen den 8 April, f. m.

§ 13.

Efter föredragning vidare af konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring af 51 m. fl. §§ i regegeringsformen,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

§ 14.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning;

n:o 46, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för Ystad—Eslöfs jern vägsaktiebolag att till riksgäldskontoret
inbetala oguldna återstoden af ett bolaget beviljadt lån;

n:o 47, med anledning af väckt förslag om upprättande af ett
fullständigt register till kamrarnes protokoll med bihang för tiden från
och med år 1867;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Åkers bruks egare af kronolägenheten Djekneängen i Södermanlands
län;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Visingsö ekplantering äfvensom eu i samma ämne inom
Riksdagen väckt motion;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Borstatorp n:o 1 i Kronobergs
län;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
åt mark mellan kronan och Linköpings stad; och

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stockholms stad af viss del af myntverkets tomt n:is 1, 2
och 8 i qvarteret Bryggaren å Kungsholmen.

§ 15.

Slutligen föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial
n:o 53, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1891 i statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade
kronoegendomar, m. m.

Fredagen den 8 April, f. m.

§ 16.

37 N o 28.

Herr Johansson i Strömsberg erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman, mine herrar! Jag har nu begärt ordet för att inlägga
en protest mot ett anförande, som hölls i går qväll af en talare
på skånebänken. Jag hade tänkt att genast efter detta tal begära
ordet, men som jag visste, att kammarens ledamöter voro trötta, afstod
jag derifrån. För att emellertid ett sådant yttrande icke skall få
stå obesvaradt i protokollet, har jag nu tagit till orda och vill säga
representanten från Lund, att jag icke tror sådana yttranden eller ett
sådant uppträdande vara till nytta för fosterlandet och dess lagstiftning.
En person, som fått det höga kallet att representera många
tusen medborgare inom den lagstiftande församlingen, har naturligtvis
rätt att yttra sig i hvarje fråga, men hans yttrande bör vara sådant,
att det antingen är utredande, lemnar någon upplysning eller också
delgifver kammaren talarens ståndpunkt. Hvad derutöfver är, det är
af ondo. Att framkomma med otidigheter och uttryck, sådana som
här åsyftas, hade jag tänkt endast skulle kunna ske inom den klass,
hvilken vi bruka benämna med ordet »gaminer». Jag tror icke, att
svenska folket aflönar sina riksdagsmän, för att de skola uppträda på
ett sådant sätt, och allra minst bör den göra det, som representerar så
mycken lärdom och intelligens, som representanten för Lund. Upprepa
de fälda uttrycken vill jag icke, ty herrarne minnas nog, huru
orden folio. Vi veta också, att detta icke är den enda gången, sådant
här inträffat, äfvensom att herr Biilow icke är ensam i denna
brand), men detta förbättrar ingalunda saken, och jag har icke kunnat
låta bli att protestera mot sådana uppträdanden, hvilka jag anser vara
ovärdiga en riksdagsman.

Herr Biilow yttrade: Herr talman! Det är tydligt, att jag skulle
betraktas ungefär som varg i veum utaf dessa herrar, mot hvilka jag
så ofta uppträdt rörande deras försök att på ett eller annat sätt klafbinda
den fattigare delen af svenska folket, senast vid deras försök
att få två års fängelsestraff för vissa arbetare. Hvad beträffar det jag
i går sade rörande den motion, som här förevar, om nedsättning utaf
arfvodet till riksdagsmännen på stockholmsbänken, vill jag försäkra
herrarne, att jag visst icke dermed har velat förolämpa motionären i
fråga. Det kan ju hända, att man i hetsiga fäll någon gång icke väljer
sina ord precis så, som man efteråt skulle ha velat; men jag vill
ytterligare en gång försäkra, att någon förolämpning har jag icke åsyftat
med dessa ord. Men nog vill jag säga, att, när dessa herrar på
östgötabänken drefvo frågan till votering i går, skymtade det fram för
mig såsom eu form af prickning af stockholmsbänken, derför att frisinnade
åsigter der uttalats. Ungefär i samma rigtning betraktades
saken af ett par män i Första Kammaren, som ogerna sågo, att denna
motion der diskuterades. Att herr Johansson skulle vara väl skickad

N:o 28. 38

Fredagen den 8 April, f. m.

att uppgöra ett program, huru vi böra yttra oss i denna kammare,
tror jag icke, och för min del skall jag aldrig följa några anvisningar
från det hållet. Jag skall gå den väg, min öfvertygelse utstakar, och
den vägeu skall jag sjelfständigt gå. Om jag har något mod att uttala
mig i denna kammare, försäkrar jag, att detta mod icke skall
falla, utom i ett enda fall, nemligen om jag skulle få bifall från
det hållet.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr P. Ersson i Yrestlandaholm under 10 dagar fi

''. o. m.

2	M. Andersson i Stigen	2	10	»	»	»	11	»
»	K. E. Holmgren	»	11	»	»	»	11	»
»	C. G. Andersson i Skeenda	2	12		»	2	11	2
»	C. A. Kumlin	2	10	»	»	»	9	»
»	N. Hanson i Berga	»	12	»	»	»	11	2
2	A. V. Nilson från Lidköping	»	6	»	»	»	11	2
2	A. Th. Pettersson i Osterhaninge»	12	2	2	»	11	2
2	C. G. Bergendahl	»	12	2	»	»	11	»
»	C. J. Hammarström	»	10	2	»	»	11
2	C. Andersson i Hamra	»	12	2	2	»	10	»
»	A. F. Liljeholm	»	10	2	»	/>	10	»
»	E. Olsson i Kyrkebol		11	»	»	2	11	»
»	J. Bengtsson	»	12	»	»	»	9	»
2	P. Pehrson i Törneryd		12	»	»	»	11	»
2	A. Olsson i Mårdäng	»	11	2	»	»	12	»
»	II. Hedlund	»	9	»	»	»	11	»
»	C. J. Jakobson	»	8	2	»	»	18	»
»	A. G. Anderson i Himmelsby	»	10	»	»	»	11	2
»	0. Larsson i Mörtlösa	»	10	»	»	»	11	»
2	A. Larson i Slättäng	»	14	»	»	»	9	2
»	E. A. Zotterman	»	10	»	»	»	11	»
»	A. G. Olsson i Frösvi	»	10	»	»	»	9	2
»	F. Pettersson i Tjärsta	»	12	»	»	»	10	»
»	1. Månsson	»	12	»	2	2	11	»
2	A. E. Petersson i Hamra	»	10	»	»	2	12	»
»	L. Eklund från Norrköping	2	12	»	»	»	11	2
»	N. Rosengren	2	8	»	2	»	13	2
»	C. Rydberg	»	10	»	2	2	11	»
»	A. Halm	»	12	2	2	»	10	»
»	0. A. Brodin	»	10	»	»		11	»
»	A. G. Björkman	»	11	»	»	»	11	»
och	herr P. Nilsson i Råby	»	11	2	»	»	10	»

Fredagen den 8 April, f. m.

§ 18.

39 N:0

Justerades protokollsutdrag;
des kl, 2,29 e. m.

hvarefter kammarens ledamöter åtskilIn
fidem

Hj. Nehrman.