RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 27.

Torsdagen den 7 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10;

statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 45, 46, 47, 48, 49,

50, 51, 52, 53 och 54; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 37 och 38.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning lagutskottets Angående
utlåtande n:o 32, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition *

angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni ^v&rnpliqts1885
än äfven väckta motioner dels om ändring af §35 mom. 2 sam- lagen.
ma lag och dels om antagande af ny värnpligtslag; dervid i ordningen
först förekom utskottets förslag till ändrad lydelse af § 27 mom.

2 af värnpligtslagen.

Efter uppläsande af momentet yttrade:

Herr Wester: I följd af det beslut, som i går fattades i afseende
på första punkten i denna 27 §, hemställer jag, att den nu
föredragna punkten måtte afslås.

Herr Hedin: Förhållandet i fjor var detsamma som i år. Lagutskottets
utlåtande liksom den kongl. propositionen utgick, hvad
denna punkt beträffar, från den förutsättning, att värnpligten skulle
komma att utsträckas till 40 år. Under förutsättning, att detta hade
blifvit bifallet genom kamrarnes sammanstämmande beslut, kan man
saga, att vilkoret, som förekommer i slutet af paragrafen, j>med skyldighet
likväl att för åtnjutandet af sådan befrielse tillhöra flottans
reserv under hela sin värnpligtstid», blifvit öfverflödigt. När emellertid
i fjor Första Kammaren beslöt denna bestämmelse, på samma
gång som den beslöt värnpligtens utsträckning för alla till 40 år, stod
det i god öfverensstämmelse med hvart annat/ Andra Kammaren åter
afslog värnpligtens utsträckning för alla till 40 år, men den antog på
samma gång en ny lydelse af § 27 mom. 2 med uteslutande af en

Andra Kammarens Prof. 1802. N:o 27. 1

N:o 27. 2 Torsdagen den 7 April.

Angående del af det förut stadgade vilkor för sjömäns befrielse från öfning
ändring i under fredstid. Riksdagen både dermed fattat ett beslut, hvarigenom
”värnpliqts- fl°ttan beröfvats åtta åldersklasser. Nu, då ett beslut ännu icke är
lagen. fattadt af kammaren om utsträckning af värnpligten — det är väl
(Forts.) icke tvifvelaktigt, huru detsamma kommer att utfalla — vore väl bäst,
att man icke beslöte någonting här, förrän den frågan blifvit afgjord.
Då bör man förr återremittera denna punkt till utskottet; eller också
föreställer jag mig, att det vore det rigtiga att antaga den, sådan den
lyder här... Herr talman! Ja, jag tror, att det är försigtigast att
återremittera detta moment och dröja med att besluta derom, till dess
kammaren fattat sitt beslut eller man får se, huru Riksdagens beslut
utfaller i afseende å den paragraf, med hvilken detta moment står i
närmaste samband, den paragraf, som handlar om värnpligtens utsträckning
till 40 år.

Herr vice talmannen Danielson: Jag föreställer mig, att, när

kammaren afslagit förändringen i mom. 1, det icke vore skäl att
återremittera detta moment, utan att kammaren afslår äfven detta
moment b). Jag tror icke, att vi komma någon vart med återremissen.
Jag vill icke gå så långt som den ärade talaren på.stockholmsbänken,
utan då frågan redan fallit, må den få falla i sin helhet.
Jag yrkar derför afslag.

Herr Wester: Jag finner den af herr Hedin gjorda erinringen

vara fullt rigtig, och återkallar derför mitt yrkande om afslag samt
förenar mig i hans yrkande om återremiss.

Herr Hedin: Jag vill påpeka, att om man endast skulle an taga

hvad vice talmannen föreslagit eller afslå punkten, förfaller hela
den bestämmelse, som innehålles i den delen af paragrafen, och det
blir då ännu värre villervalla än i fjor, då det vilkor, hvarmed paragrafen
slutar, ströks, af hvilket följden blef att åtta åldersklasser beröfvades
flottan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner:
l:o på godkännande af utskottets förslag; 2:o på afslag derå;
och 3:o på återförvisande af ärendet i denna del till utskottet; och
fann herr talmannen den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till lagutskottet återförvisar dess
förslag till ändrad lydelse af § 27 mom. 2 värnpligtslagen, rortalja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

Vinner Nej, är utskottets omförmälda förslag af kammaren afslaget.

Omröstningen visade 124 ja mot 74 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

Enligt den af kammaren
kom nu

beslutade föredragningsordning före -

§ 1 af ifrågavarande lagförslag.

Herr Wester erhöll på begäran ordet och yttrade: Då de nu

återstående §§ i detta förslag, med undantag af §§ 14, 16 och 17, sammanhänga
med den ifrågasatta utsträckningen af värnpligten och sålunda
torde komma att afslås, sedan 27 § afslagits, hemställer jag, att
dessa §§, utom de nämnda, icke måtte uppläsas, utan att blott paragraternas
nummer nämnas.

Den af herr Wester sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren.

Härefter lemnades ordet å nyo till

Herr Wester, som nu yttrade:
å 1 §.

Jag

tillåter mig yrka afslag

Vidare anfördes ej. Paragrafen afslogs.

1 fråga vidare om § 3 anförde:

Herr Wester: Likaledes får jag yrka afslag å denna §.

Med bifall till detta yrkande afslog kammaren paragrafen.

§ *

Hen Wester anförde: Alven på 6 § får jag yrka afslag.

Jemväl denna § afslogs.

§ 14-

Efter uppläsande häraf yttrade herr Wester: Uti nuvarande

v,är.tlP:18ts..a8 ar skyldigheten att personligen inställa sig vid inskrifningsförrättning
undantagen den, som är inskrifven å sjömanshus
Kongl. Maj:t har nu föreslagit, att denna befrielse skulle utsträckas
äfven till sådana personer, som tillhöra lots- och fyrinrättningarna
samt lifräddmngsanstalterna. Till följd deraf är i paragrafen tillagdt:
»eller tillhör lots- och fyrinrättningarna med lifräddmngsanstalterna».

N:o 27. 4 Torsdagen den 7 April.

Angående I öfrigt är den nu gällande paragrafen lika med denna, till hvilken

ändring i anhåller få yrka bifall.

visna delar åtJ p

värnpligts- .. ,

lagen. Denna § godkändes.

(Forts.)

§ 16-

I fråga om denna §, som upplästes, yttrade:

Herr West er: I nu gällande lag är medgifvet uppskof med

inskrifning till nästföljande år för ende arbetsföre sonen till orkeslös
eller vanför fader eller enka äfvensom ende arbetsföre brodern till
minderåriga eller vanföra syskon, under det vilkor, att de bo tillsammans
och han sörjer för de andras uppehälle. Kongl. Maj:t har
nu föreslagit, att denna förmån med uppskof måtte utsträckas till
dels sonsonen eller dottersonen till orkeslösa eller vanföra far- eller
morföräldrar eller ogift qvinna äfvensom den sistnämndas son, vidaie
till ende arbetsföre fostersonen till orkeslös eller vanför fosterfar eller
fostermor. Till följd deraf är i senare delen af paragrafen tillagda
några ord såsom en gifven följd af bestämmelsen, att äfven sonson
med flere skulle få uppskof.

Jag yrkar bifall till paragrafen.

Paragrafen blef af kammaren godkänd.

§ 17-

Efter föredragning af paragrafen anförde

Herr Wester: Det första momentet af denna paragraf är full komligt

lika lydande med motsvarande moment i nu gällande lag,
men andra och tredje momenten äro tillagda, hvilket kommer sig
deraf, att för närvarande, sedan de värnpligtige fullgjort det första
beväringsåret, föreskrifter icke förefinnas huru de skola få uppskof
med tjenstgöringen under det andra tjensteåret.

Nu är denna brist afhjelpt genom andra momentet, som innehåller,
att »uppskof till nästföljande år med den i § 27 föreskrifna
tjenstgöring under andra tjensteåret må beviljas i den ordning, Konungen
bestämmer». . , ...

Vidare kan enligt 16 § uppskof med inskrifning beviljas son och
syskon, som hafva anförvandter att försörja, men sedan de blifvit inskrifna,
måste de enligt nu gällande lag fullgöra sin beväringsskyldighet.
Detta har ansetts böra ändras till förmån för dessa personer, och
derför har tillagts tredje momentet, som innehåller att, om det yppar
sig ett sådant förhållande, som i § 16 mom. 2 omförmäles, d. v. s. att
en son har en orkeslös fader eller moder o. s. v., så kan uppskof
med värnpligtens utgörande äfven efter inskrifningen beviljas, äfvensom
att, om den värnpligtige vill hafva uppskof för det andra året,
han äfven kan få det under vissa förutsättningar. Detta moment har
följande lydelse:

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

»Har sådant förhållande, som omnämnes i § 16 mom. 2, inträdt Angående
för värnpligtig efter undergången inskrifning, må i den ordning, ändring i
Konungen bestämmer, uppskof med föreskrifven tjenstgöring eller ^rimligt*
entledigande från redan påbörjad dylik honom beviljas, önskar värn- lagen.

pligtig förnyadt uppskof, åligger det honom att vid nästinfaliande (Forts)

inskrifningsförrättning inställa sig inför behörig inskrifningsmyndighet;
och skola dervid å honom tillämpas bestämmelserna i § 16
mom. 3.»

Det är sålunda en förmån för dessa personer, hvilka behöfvas
för sin närmaste familj, en förmån nemligen att under vissa vilkor
komma ifrån beväringsöfningarna.

Jag yrkar bifall till paragrafen.

Kammaren godkände paragrafen.

§ 28.

Herr Wester yttrade: Jag tillåter mig att yrka afslag å denna

paragraf.

Paragrafen afslogs.

$ 33 mom. 2 och 3.

Herr Wester anförde: Äfven å det föreliggande förslaget rö rande

§ 33 mom. 2 och 3 tillåter jag mig att yrka afslag.

Utskottets förslag i denna del afslogs.

Beträffande vidare § 34 anförde

Herr Wester: Jag ber att få yrka afslag äfven å denna paragraf.

Med bifall härtill afslogs paragrafen.

§ 52.

Herr Wester yttrade härom: Äfven å denna paragraf yrkar

jag afslag.

Äfven denna § afslogs.

§ 53.

Härom yttrade:

Herr Wester: Jag tillåter mig att äfven å denna § yrka af slag.

N:o 27. 6 Tursdagen den 7 April.

Angående Herr Bokström: Äfven jag skall anhålla att få yrka afslag på
ändring i denna §, som naturligtvis är fallen, efter hvad som passerat. Men
”tårnpligis- iaS skall tillika anhålla att inför kammaren något få motivera mitt
lagen. afslagsyrkande.

(Forts.) Som kammaren erinrar sig, aflat 1891 års Riksdag till Kongl.

Maj:t en skrifvelse med anhållan att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande,
om och i hvad mån den gotländska beväringen kunde bli
likstäld med fastlandets. Efter vederbörandes hörande, hvarför redogörelse
förekommer i den kongl. propositionen rörande förändrad
lydelse af värnpligtslagen, har Kongl. Maj:t emellertid funnit, att någon
sådan likställighet icke kan åstadkommas. Jag skall icke tillåta mig
att i detalj följa vederbörande i deras motivering, endast till kammarens
bedömande framlägga de väsentligaste af de skäl, som beträffande
två af de nu gällande undantagsbestämmelserna vållat, att
Kongl. Maj:t icke kunnat fästa åsyftadt afseende vid Riksdagens
framställning.

Jag kan godt förstå, att om också de principiella skälen för likställighet
i detta hänseende mellan Gotland och fastlandet äro aldrig
så starka, likväl skäl af militär art måste uppresa sig mot att nedskrufva
den för Gotland nu gällande öfningstiden 54 dagar äfvensom
de 20 årsklasserna till hvad i detta hänseende är för närvarande gällande
för fastlandet. Men det var för gotländingarne en obehaglig
öfverraskning, att, ehuru Kongl. Maj:t vid denna riksdag framlagt
ett förslag om 90 dagars öfning både för Gotland och fastlandet
med 20 årsklassers beväring och landstorm för båda, hvarigenom
de största olikheterna visserligen skulle undanrödjas, Kongl.
Maj:t likväl ansett öfriga undantagsbestämmelser oeftergifliga, ehuru
de ur försvarets synpunkt torde vara mindre väsentliga.

Regeringen håller på, att värnpligtsöfningarne på Gotland skola
utgöras på 3 år, under det de på fastlandet utgöras på 2 år. Skälen
derför äro dels att åi skontingenterna på Gotland äro så fåtaliga att
det är omöjligt att ha beväringen i större truppförband utan en sådan
bestämmelse. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten derpå, att
det synes möjligt att öfva äfven den gotländska beväringen i åtminstone
relativt större truppförband, om den andra årsklassen för sådant
ändamål inkallas, innan den första slutat sina öfningar. Att dessa
rörelser i än större truppförband skulle företagas derigenom, att jemväl
beväringens tredje årsklass för sådant ändamål skulle dragas tillsammans
med första och andra, har aldrig praktiserats och mig veterligen
aldrig varit ifrågasatt.

Det andra skälet, hvarför någon eftergift i detta hänseende icke
kunnat göras, är det, att för att linieafdelningen, som saknar stam,
skall vara fullt krigsduglig, det är nödvändigt att en repetitionsöfning
sker på 5:te eller 6:te året. Något sådant förslag är icke
väckt, men för att ersätta detta allt, skulle de 90 dagarne fördelas
på tre år. Det skulle eljest komma att inträffa, upplyses det af
handlingarna, att den linieafdelningen kommc att innehålla en del
manskap, som under 7—8 år icke undergått någon öfning Hela
vinsten af tredje året skulle emellertid vara, att linieafdelningen
komrne att innesluta en del beväringsmän, som icke öfvats på 6 å 7

Torsdagen den 7 April. 7 N:o 27.

år i stället för 7 ä 8, och detta kan väl icke vara af sådan betydelse Angående
för krigsbildningen, att undantagsbestämmelsen af den anledningen ändring i
borde vidhållas. I fall verkligen denna bestämmelse om beväringens
öfningar på 3 år i stället för 2 är af den betydelse, som man vill V \agen.
göra troligt, att den nemligen skall ersätta såväl den omförmälda (Forts.)
repetitionsöfningen på 5:te och 6:te året som äfven stamtruppen,
borde Riksdagen taga i öfvervägande, om icke, när det är fråga om
stam t. ex. för Norrland, man af billighetsskäl borde i stället öfva
beväringen der i 3 år; men jag förmodar, att norrländingarne icke
äro vidare lifvade för en sådan lagförändring.

Hvad den saknade stamtruppen på Gotland angår, ber jag få i
förbigående nämna, att Gotland är roteradt och har sitt rotemanskap,
som väl vore närmast att taga till såsom stammanskap åt beväringen;
men det är disponeradt till flottan. Gotländingarne rå icke för, att
en sådan disposition skett, och icke heller är det lämpligt, att de
skola så att säga bota med kroppen, derför att statsmagterna icke
funnit skäl att på Gotland förlägga nödigt stammanskap, som också
kunde bli af stor betydelse vid ett hastigt påkommande neutralitetsförsvar.

Regeringen håller vidare på, att de värnpligtige å Gotland skola
inskrifvas vid 19 års ålder, under det att å fastlandet inskrifningen
sker vid 21 års ålder. Chefen för generalstaben har gjort sig synnerligen
stor möda att bevisa, att den gotländska ungdomen är tidigare
utvecklad än deras vederlikar på fastlandet. Det är dock tydligt
att, då läkarebesigtning verkställes å en 19-åring, denna besigtning
i regeln skall lemna ett bättre resultat än på en 21-åring, ty
med hvarje år, menniskan lefver, är hon utsatt för sjukdomar, och
till följd deraf lemnar verkligen inskrifningen af 19-åringarne på
Gotland ett vackrare resultat än inskrifningen af 21-åringarne på fastlandet.
Det är dock märkvärdigt att, när man talar med beväringens
officerare och läkare om de gotländska ynglingarnes förment tidigare
utveckling, så synes detta påstående icke hafva bland dem tillvunnit
sig någon rigtig tilltro, tvärt om bar jag hört flere officerare beklaga
sig deröfver, att de icke kunna genomgå med beväringen allt hvad
reglementet fordrar, derför att de »minderårige» icke ha tillräcklig
styrka att stå emot ansträngningarna; geväret är ganska tungt att
släpa på, och kommer så packningen till, såsom på den 9 kilometers
marsch, som lärer vara föreskrifven i reglementet, så ser man
tydligen, att man fordrar för mycket af nittonåringarnes kroppsutveckling.

Chefen för generalstaben framhåller också, att på Gotland kunna
inga särdeles långa marscher ifrågakomma, men Gotland är dock 27
qvadratmil, och om beväringen skall skickas till någon anfallen punkt
vid kusten, kan en dylik marsch blifva ganska ödesdiger, synnerligen
för de yngre årsklasserna.

Vidare säger chefen för generalstaben, att det är väl antagligt,
att beväringen kommer att få kämpa inom en befäst centralställning.

-lag förmodar, att dermed åsyftas den till 2,700,000 kronor beräknade
befästning som omförmäles i statsrådspropositioncn och som för närvarande
finnes på papperet inne i statsutskottet. Jag vill icke yttra

N:o 27. 8 Torsdagen den 7 April.

Angående mig om, huru vida det finnes någon utsigt att denna centrala bcfästaf
någonsin skall komma till stånd. Men i alla händelser är det

vämpligts- något vanskligt att på ett sådant skäl bygga någon mening om, att
lagen. de gotländske ynglingarne skola vara färdige till aktiv krigstjenst
(Ports.) två år förr än alla andra. Det är verkligen litet märkvärdigt att, då
det ifrågasättes en förstärkning af Gotlar.ds beväring, som kan vinnas
genom inskrifningstidens framflyttande, som icke skulle kosta staten
ett öre — och som gotländingarne icke ha någon anledning att
motsätta sig —, chefen för generalstaben icke desto mindre skall göra
sig så mycken möda att argumentera om kull denna förstärkning.

Jag ber till sist få fästa kammarens uppmärksamhet på, att de
gotländska likställighetssträfvandena beträffande beväringens förhållanden
icke grunda sig på några missundsamma betraktelser öfver
att fastlandets beväring är i vissa hänseenden lyckligare lottad, utan
hufvudsakligast derpå, att det för Gotland och under vissa förhållanden
äfven för dess moderland är af största vigt, att allmän svensk
lag blir gällande på Gotland och att Gotlands inbyggare lära att
tänka och känna sig som svenske medborgare, i stället för att påtvingas
den föreställningen, att Gotland icke hör till Sveriges rike i
samma grad som öfriga delar af fäderneslandet. De band af tacksamhet
och trohet, som fästa Gotland vid moderlandet, äro nog starka,
men de politiska banden kunna slitas, och man bör icke genom en
undantagslagstiftning af sådan art som den här ifrågavarande göra
dessa band sköra. På dessa skäl anhåller jag, herr talman, att få
yrka afslag å den föredragna paragrafen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen gifna propositioner, dels på bifall till och dels på afslag
å paragrafen, blef densamma af kammaren afslagen.

Härefter förklarades utskottets i punkten 3 gjorda hemställan
vara genom kammarens redan i ämnet fattade beslut besvarad.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 3.

Angående I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 39, anordnande
af gående ordnande af landtförsvaret.
landt TÖTftvnvpf Under

punkten 1 af förevarande utlåtande hemstälde utskottet:

»att Riksdagen — under vilkor att kamrarne genom sammanstämmande
beslut bifalla så väl hvad Kongl. Maj:t i särskilda till
Riksdagen den 13 januari 1892 aflåtna propositioner föreslagit, dels
angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels
angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter m. m.,
dels angående ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, dels ock angående

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter utgående be-''
villningsafgifter af frälseegendom och lotshemman, som äfven Kongl.
Maj:ts i proposition af den 13 januari 1892 framstälda förslag angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 med deri af utskottet föreslagna förändringar —
må bifalla hvad utskottet, med anledning af Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda
framställningar äfvensom motionerna i ämnet, här nedan
under litt. a)—o) föreslår, nemligen:

att Riksdagen må:

a) dels i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vid nuvarande
tjensteinnehafvares afgång löneförmånerna för regementspastorer och
auditörer vid icke garnisonerade regementen och corpser måtte så
förändras, att för de förre ett arfvode af 800 kronor och för de senare
ett arfvode af 500 kronor måtte bestämmas i stället för nu utgående
löneförmåner;

dels att under vilkor af bifall till berörda förändring, med hufvudsakligt
godkännande af Kongl. Maj:ts förslag, till arfvoden för
sex fördelningsintendenter och erforderligt biträde åt dessa anvisa
på extra stat för år 1893 ett belopp af 34,920 kronor;

b) med godkännande ej mindre af hvad i statsrådsprotokollet
den 13 januari 1892 föreslagits beträffande anställande vid Norrbottens,
Vesterbottens och Jemtlands fältjägarecorpser af ytterligare
personal utöfver den vid samma truppförband nu anstälda, utan äfven
af de för den ifrågasatta personalen föreslagna löneförmåner och deraf
föranledda ändringar i de tre indelta truppförbandens nuvarande stater
— utom i hvad rör regementspastorer och auditörer, hvilkas aflöning
förändras på sätt här ofvan under litt. a) är föreslaget — för berörda
ändamål bevilja ett belopp af 192,885 kronor och deraf för år 1893
anvisa 100,000 kronor samt, vid bifall härtill, medgifva, att anslaget
till »indelta arméns befälsaflöning», nu 4,208,812 kronor, höjes med
nämnda belopp, 100,000 kronor, till 4,308,812 kronor;

c) med godkännande af hvad utskottet förordat i fråga om organisationen
af stamtrupp vid tre värfvade sqvadroner vid Jemtlands
hästjägarecorps, samt hvad Kongl. Maj:t föreslagit rörande den vid
sqvadronerna anstälda personalens aflöning — utom i hvad rör regementspastorer
och auditörer, hvilkas aflöning förändras på sätt Kär
ofvan under litt. a) är föreslaget — äfvensom de i sammanhang dermed
af Kongl. Maj:t föreslagna förändringar i corpsens nuvarande
stat, i riksstaten, näst efter anslaget till »indelta arméns befälsaflöning»,
för genomförande af den nya organisationen bevilja 251,067
kronor och deraf i riksstaten för år 1893 uppföra 130,000 kronor
under benämning »Jemtlands hästjägarecorps»;

d) dels, med godkännande af hvad utskottet förordat i fråga
om skånska husarregementets och skånska dragonregementets omorganisation,
medgifva, att rusthållen vid nämnda regementen må,
i mån af nuvarande ryttares afgång, sättas på vakans mot erläg fande,

såsom vakansafgift, af ett belopp, motsvarande de i lagen af
en 5 juni 1885 rustningstungan vid dessa regementen åsätta värden,
och mot skyldighet för rusthållare att vid vakanssättning utan ersätt -

Angående
rättande af
landtförsvaret.

'' (Forts.)

N:o 27.

Angående
ordnande a
landtförsvaret.

(Forts.)

Torsdagen den 7 April.

ning till kronan aflemna den för numret Renande hästen samt, till
genomförande i den ordning Kongl. Maj:t förordnar af nämnda kavalleriregementens
nya organisation, anvisa vid dessa regementen
inflytande vakansafgifter, med rätt för Kongl. Maj:t att jemväl af
vakansafgifterna till ett kommande år reservera hvad som ej för
löpande utgifter tages i anspråk;

dels ock besluta, att nämnda vakanssättning skall fortfara så länge
Riksdagen utöfver vakansafgifterna anvisar för organisationens vidmagthållande
erforderligt anslag, beräknadt att framdeles uppgå till
104,500 kronor, och Kongl. Maj:t bibehålies vid rättigheten att för
genomförande af regementenas nya organisation förfoga öfver inflytande
vakansafgifter eller deremot svarande belopp;

e) dels afslå Kongl. Maj:ts förslag om uppsättande af en artillericorps
å Karlsborg; dels, med godkännande af hvad utskottet här
ofvan förordat beträffande fältartilleriets omorganisation, afseende
artilleriets fördelning på sex regementen, öfverflyttande af två fotbatterier
från Svea artilleriregemente till Norrland och dessas förändring
till åkande, samt uppsättning af två nya åkande batterier i
Norrland, för sin del besluta genomförande af berörda omorganisation;
dels ock, med anledning af hvad Kongl. Maj:t föreslagit, till ofvan
nämnda tvenne fotbatteriers förändring till åkande äfvensom till påbörjande
af uppsättningen utaf ett nytt åkande batteri för 1893 anvisa
ett belopp af 60,000 kronor samt vid bifall härtill medgifva, att
anslaget till »artilleriet», nu 1,113,656 kronor, höjes med nämnda belopp,
60,000 kronor, till 1,173,656 kronor; äfvensom att å anslaget
uppkommande besparingar må af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande
af uppsättningskostnader och öfriga med organisationens genomförande
förenade utgifter;

f) med godkännande af de i statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 13 januari 1892 föreslagna nya grunderna för aflöningen
af den vid Blekinge bataljon, Gotlands nationalbeväring,
Hallands bataljon och Vesternorrlands bataljon anstälda personal,
men med de förändringar i nämnda grunder, som föranledas af hvad
utskottet här ofvan under litt. a) föreslagit i fråga om arméns ecklesiastik-
och auditörsstater, höja anslaget till »Marinregementet», nu

66,000 kronor, med 6,710 kronor till 72,710 kronor, anslaget till
»Gotlands nationalbeväring», nu 200,509 kronor, med 15,834 kronor
till 216,343 kronor, anslaget till »Hallands beväring», nu 12,660 kronor,
med 6,710 kronor till 19,370 kronor, samt anslaget till »Vesternorrlands
beväring», nu 31,420 kronor, med 44,310 kronor till 75,730
kronor;

g) på det sätt godkänna hvad Kongl. Majrt föreslagit beträffande
organisationen af en trängbataljon i Norrland och personalens aflöning,
att Riksdagen beviljar ett anslag af 200,143 kronor samt deraf
i 1893 års riksstat, under anslagstiteln »Norrlands trängbataljon», uppför
ett belopp af 150,000 kronor;

h) med bifall till Kongl. Maj:ts förslag om inrättandet vid Vesternorrlands
bataljon af 8 nya distinktionskorprals-, 20 korprals- och 16
vice korpralsbeställningar med enahanda aflöningsförmåner, som äro
förenade med motsvarande, förut vid bataljonen befintliga beställnin -

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

gar, höja anslaget till »aflöning till stamtrupp vid Vesternorrlands Angående
bataljon», nu 26,644 kronor, med 1,305 kronor till 27,949 kronor a>

samt vid bifall härtill förändra anslagets benämning till »aflöning till försvaret.
stamtrupp vid Vesternorrlands regemente»; _ (Forts.)

i) under vilkor, att 989 rusthåll och rotar vid indelta infanteriet
sättes på vakans i mån af manskapets afgång mot erläggande, såsom
vakansafgift, af ett belopp, motsvarande de i lagen af den 5 juni
1885 å rustnings- och roteringstungan vid indelta infanteriets olika
regementen och corpser satta värden,1 för sin del besluta, att Kongl.

Maj:t af de härigenom inflytande vakansafgifterna må bestrida aflöning
för uppsättande af ytterligare stam af volontärer och annat manskap
vid Norrbottens, Vesterbottens och Jemkande fältjägarecorpser
samt vid Vesternorrlands regemente;

k) för utsträckning af beväringsmanskapets vapenöfningar och
för ökande af beväringsmanskapets dagaflöning till 50 öre för öfningsdag,
höja anslaget till »beväringsmanskapets vapenöfningar», nu

1.472.000 kronor, med 1,221,000 kronor till 2,693,000 kronor;

l) för underhåll, munderingsslitning och servis m. m. för en ny
underbefälsskola vid infanteriet bevilja 100,000 kronor samt deraf i
riksstaten för år 1893 såsom reservationsanslag uppföra 60,000 kronor
under anslagstiteln »infanteriets underbefälsskola», äfvensom medgifva,
att af detta anslag må bestridas kostnaden för de förarbeten för den
nya skolans inrättande, som kunna varda behöfliga;

m) med godkännande af Kongl. Maj:ts förslag höja anslaget till
»försvarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departement»,
nu 2,404,600 kronor, med 148,000 kronor till 2,552,600 kronor;

n) med godkännande af Kongl. Maj:ts förslag höja anslaget till
»byggnader och sängkläder å mötesplatserna», nu 165,000 kronor, med

7.000 kronor till 172,000 kronor; samt

o) medgifva, att uppkommande besparingar å de för skånsku
husar- och dragonregementena, Jemtlands hästjägarecorps samt den
nya trängbataljonen i Norrland beviljade anslag må, hvarje besparingsbelopp
hvad angår motsvarande regementen, corps eller bataljon, af
Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af uppsättningskostnader och
öfriga me I organisationernas genomförande förenade utgifter».

I en vid utlåtandet fogad reservation hemstäldc deremot herrar
Persson i Mörarp, Eriksson i Mörviken, Ersson i Vestlandaholm,
Jonsson i Hof, Lyttkens, Pehrson i Törneryd och Persson i Stallerhult: »att

Riksdagen, med afslag å så väl de i detta utlåtande till behandling
upptagna delar af Kongl. Maj:ts proposition n:o 1, i hvad
den rör fjerde hufvudtitcln, som utskottets i punkten 1 gjorda framställningar,
i hvad de afse förändringar i landtförsvarets organisation
och nu utgående anslag, ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes till nästa Riksdag framlägga förslag till ny härordning, byggd
på nedanstående grunder, nemligen

att rust- och rotehållet må sättas på vakans samt de derigenom
inflytande vakansafgifter, beräknade efter de i lagen om lindring i

N:o 27.

Angående
ordnande e
landtförsvaret.

(Forts.)

Torsdagen den 7 April.

rustnings- och roteiingsbesvären den 5 juni 1885 bestämda värden,
ingå bland statsverkets inkomster;

att, utom de sålunda inflytande vakansafgifterna, ställa till Kongl.
Maj:ts disposition alla nu på ordinarie stat utgående anslag till upprätthållande
af det indelta kavalleriet och infanteriet;

att Kongl. Maj:t med nämnda vakansafgifter och anslag må upprätta
en ny stam hufvudsakligen efter samma grunder, som enligt
den i 1885 års Riksdags skrifvelse godkända plan blifvit följda för
större delen af de garnisonerade trupperna, samt till den storlek,
som med dessa tillgängliga medel kan åstadkommas;

att vakanssättningen skall ega rum i mån af uppkommande afgång
äfvensom af skeende öfverflyttning af soldater och ryttare till
flen nya stammen, dock icke under öfvergångstiden till den nya
organisationen med iner än en femtondedel af nuvarande effektiva
styrkan årligen, Kongl. Maj:t dock obetaget att, om så erfordras och
finnes utan olägenhet för bevarande af stammens tjenstbarhet kunna
ega rum, medgifva en något större årlig vakanssättning;

att, för den händelse den nya stammen skulle färdigbildas på
kortare tid än i mån af vanlig afgång, ett ytterligare anslag ställes
till Kongl. Maj:ts förfogande, motsvarande skilnaden mellan årets
vakansafgift och femtondedelen af det totala vakansbeloppet;

att rust- och rotehållare åtaga sig att vid vakanssättning utan
ersättning till kronan aflemna den för numret tjenande hästen;

att Kongl. Maj:t erhåller rätt att för kommande år af vakansafgifterna
reservera hvad som ej för löpande utgifter under året
tages i anspråk;

att vakanssättningen skall fortfara, så länge ofvan nämnda ordinarie
anslag anvisas och Kongl. Maj:t bibehålies vid rättigheten att,
för genomförande af stammens nya organisation, förfoga öfver inflytande
vakansafgifter eller ett deremot svarande belopp»; varande vid
denna hemställan tillika fogadt följande uttalande:

»Klart är att i samband härmed frågorna om utsträckt beväringsöfning
samt afskrifning af på jorden hvilande grundskatter och rustoch
roteringsbesvär äfvensom öfriga härmed förbundna ärenden böra
Riksdagen föreläggas.»

Ordet begärdes af

Herr Jonsson i Hof, som yttrade: Då med värnpligtslagens
fall den förutsättning, som ligger till grund för statsutskottets hemställan
i detta betänkande, måste anses vara fallen, tager jag mig
friheten att yrka, att de särskilda punkterna icke måtte uppläsas, utan
att betänkandet i dess helhet måtte föredragas. Sedan frågan härom
blifvit afgjord, skall jag be vidare få yttra mig.

Den af herr Jonsson sålunda gjorda hemställan bifölls; hvarefter,
beträffande utskottets hemställan i punkten I,

herr Jonsson i Hof anförde: Jag skall helt enkelt taga mig

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

friheten att yrka afslag å samtliga dessa under punkten I förekommande
moment och bifall till vår vid betänkandet fogade reservation,
der samma afslagsyrkande är närmare formuleradt.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Jag skall deremot taga mig friheten
yrka afslag å så väl statsutskottets betänkande som å reservationen.

Herr Hedin: Jag anhåller att få instämma i det yrkande, som
framstäldes af herr Olof Jonsson i Hof.

Herr Jonsson i Hof: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att
genom bifall till herr Lasse Jönssons yrkande afslår man icke blott
förhöjningarne, utan äfven de nuvarande anslagen; och det kan väl
icke vara meningen.

Herr Lasse Jönsson: Jag instämde med herr Olof Jonsson i
Hof i hans yrkande om afslag å statsutskottets betänkande, men då
han särskildt gjorde yrkande om bifall till reservationen för att få
den fram, yrkade jag i motsats härtill, att äfven hans reservation
skulle anses såsom förfallen. Jag yrkar sålunda rent afslag å herr
Olof Jonssons framställning i denna del.

Herr Alsterlund: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
att om man skulle bifalla ifrågavarande reservation, skulle man också
efter min uppfattning besluta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran att Kongl. Maj:t ville till nästa års Riksdag inkomma med
förslag till ny härordning på de grunder, som reservanterna hafva
framstält.

I reservationen står nemligen »att Riksdagen, med afslag å så
väl de i detta utlåtande till behandling upptagna delar af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 1, i hvad den rör fjerde hufvudtiteln, som
utskottets i punkten I gjorda framställningar, i hvad de afse förändringar
i landtförsvarets organisation och nu utgående anslag, ville
i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag framlägga
förslag till ny härordning, byggd på nedanstående grunder».

Således om vi bifalla reservanternas förslag, så bifalla vi också,
att en sådan skrifvelse aflåtes till Kongl. Maj:t. Men det vill jag
icke vara med om.

Jag beder att få fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att Riksdagen
år 1807 beslöt, att en skrifvelse skulle aflåtas till Kongl. Maj:t
med framställning, att Kongl. Maj:t ville inkomma till Riksdagen
med förslag om reorganisation af landets försvar, byggd på stam och
beväring, och att Kongl. Maj:t samtidigt ville tillse, om och på hvad
vilkor de på rote- och rusthållarne hvilande onera kunde lindras och
jemväl å öfriga samhällsklasser fördelas. Ett förslag uppgjordes på
de grunder, Riksdagen framstält, och framlades vid 1869 års riksdag.
Hvad hände då? Jo, Riksdagen afslog det. Lindringarne syntes
Riksdagen icke nog stora och verkade dessutom olika i olika landsdelar.

Angående
•rånande af
landtförsvaret.

(Forts.)

N:o 27. 14 Torsdagen den 7 April.

Angående År 1873 beslöt också Riksdagen en skrifvelse till Konod. Makt
W landt “ .ed anhållan, att Kongl. Maj:t ville uppgöra förslag till ny°härordförsvaret.
n*u§> byggd på den rena värnpligtens grund. Kongl. Maj:t utarbe(Forts.
) lade da, såsom vi veta, ett rent värnpligtsförslag och inkom dermed
till 1875 års Riksdag. Hvad hände då? Jo, Riksdagen afslog äfven
den gången förslaget, det var icke heller då bra.

Jag tänker, att om vi nu skulle besluta, såsom reservanterna
önska, att hos Kongl. Maj:t begära ett förslag till förbättrandet af
armén på de grunder, reservanterna föreslagit, så, om Kongl. Maj:t
framlade ett dylikt förslag till ny härordning, eller snarare till förbättring
af nuvarande härordning, utarbetadt i detalj, skulle det befinnas
för dyrt för att Riksdagen skulle antaga detsamma. Härigenom
skulle försvarsfrågans lösning uppskjutas ändå vidare för oss, kanske
i det oändliga.

För oss, som äro vänner af ett rent värnpligtssystem, kan det
väl dessutom icke finnas något skäl att öfvergå från indelt stam till
värfvad stam för att sedan nödgas öfvergå från sistnämnda stamsystem
till ren värnpligt. Ty derigenom skulle vi få två öfvergångsstadier,
som hvartdera kunde räcka länge nog, och då vi veta
att under dylika stadier försvaret alltid är svagt, innebär ett sådant
sätt att gå till väga i alla afseenden en risk.

Jag skall icke längre uppehålla tiden, utan yrkar nu afslag å
reservanternas förslag.

Herr Månsson: Herr talman, mine herrar! Jag har icke kunnat
vara med om hvarken den organisation, som statsutskottet här föreslagit,
eller den af reservanterna föreslagna. Jag kan följaktligen
icke vara med om reservationen och deri begärd skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Jag kan icke tro att det skall gagna frågans lösning, att
Andra Kammaren kanske med några rösters majoritet beslutar skrifvelse
till Kongl. Maj:t och derigenom ytterligare invecklar frågan
både för regeringen och för en kommande Riksdag.

Jag tillåter mig derför, herr talman, yrka, att kammaren måtte
afslå utskottets betänkande och endast godkänna reservationen i dess
första del, der det heter »att Riksdagen, med afslag å såväl de i
detta utlåtande till behandling upptagna delar af Kongl. Maj. ts proposition
n:o 1, i hvad den rör fjerde hufvudtiteln, som utskottets i
punkten I gjorda framställningar, i hvad de afse förändringar i landtförsvarets
organisation och nu utgående anslag — — —»

Herr talman, jag ber om proposition å detta mitt yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag har varit med om att underteckna
ifrågavarande reservation, är det tydligt, att jag vill förena
mig med herr Olof Jonsson i hans yrkande om bifall till densamma.

Hvad som nu har föranledt mig att uppträda, var ett yttrande
af herr Alsterlund. Han var mycket rädd, att Andra Kammaren nu
skulle bifalla reservationen, emedan derigenom försvarsfrågan skulle
taga skada. Jag tycker icke, att detta hans yttrande står i harmoni
med det yttrande, han förliden gårdag gjorde. Han sade då, att vi
hade ett försvar, som icke det allra ringaste dugde. När han då

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

yttrade sig så, kan jag icke förstå hvarför han vill motsätta sig en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari vi begära få ett försvarsförslag1
framlagdt, som bättre motsvarar vårt behof än det vi nu hafva.

Ser man efter, skall man finna, att statsutskottet yttrat sig till
förmän för motionärernas förslag, som utvecklats i reservationen. I
ett enda penndrag har utskottet i sin motivering gillat denna reservation,
och dä Första Kammaren antagit motiveringen, kan jag icke^
finna något farligt deri, att denna kammare godkänner herr Olof
Jonssons yrkande.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Det är väl sant som
den siste talaren sade, att jag i går yttrade, att vårt nuvarande försvar
är i högsta grad otillfredsställande. Men derför har jag väl icke
gillat reservanternas förslag till förbättrande af detsamma. Just i
går yttrade jag, att, då vi skola hafva stam och beväring, det vore
allt skäl att förbättra vårt härväsen på den indelta stammens grund.
Jag sade uttryckligen, om herrarne hörde det, att jag ville helst ren
värnpligt, men då ett rent värnpligtsförslag icke inom den närmaste
framtiden har utsigt blifva antaget, utom då det så är, att vi måste
bygga härväsendet på stam och beväring, ernar jag icke byta om
stamsystem.

Herr Lasse Jönsson: Sedan det nu börjat blifva tal om motiven
för afslag å reservationen, så vill jag tillkännagifva, att jag är
af den åsigten, att öfningsdagarne för de värnpligtige der voro för
högt tilltagna. Om nu efter herr Olof Jonssons uttalande i går, deri
han sade sig tro, att den minsta öfningstid, som kunde komma i
fråga för infanteriet, vore 120 eller 130 dagar, en sådan skrifvelse
skulle afgå till Kongl. Maj:t, så är det klart, att vi dermed
skulle uttala något, som vi i går icke tänkte mycket på. Derför tror
jag, att denna kammare skulle begå ett rent misstag, om den beslöte
sig för en dylik skrifvelse, hvilken naturligtvis komme att föranleda
ett nytt förslag, som Andra Kammaren icke skulle antaga.

Jag yrkar afslag å det framstälda förslaget om en skrifvelse.

Herr Jonsson i Hof: Det är märkvärdigt, att detta mitt yttrande
nu återigen blifvit vanstäldt likasom i går. Jag sade, att öfningstiden,
som för de värnpligtige för närvarande torde böra blifva
90 dagar, för framtiden enligt min uppfattning komme att blifva
betydligt utsträckt. Mitt yttrande var ngtadt mot de anmärkningar,
som framkastades emot saknaden af garanti för stammen i vår reservation,
och det syftade icke på det förslag, som möjligen kan komma
vid nästa riksdag eller i den närmaste framtiden, lika litet som det
afsåg det nu föreliggande förslaget.

Jag yrkar bifall till reservationen i sin helhet.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Då kammaren genom sitt beslut i går tydligen ådagalade, att den
icke ens vill vara med om 90 dagars öfning, så antager jag, att kammaren
icke heller nu vill bifalla ett skritvelseförslag, som ovilkor -

Angående
vållande af
landtförsvuret.

(Forts.)

N:o 27.

Angående
ordnande a
landtförsvaret.

(Forts.)

Torsdagen den 7 April.

ligen kommer att leda till eu öfningstid af mer än 90 dagar. Det
är min fulla öfvertygelse att, ehuru det ej fins upptaget bland motionärernas
skäl, det i deras förslag ligger en tanke på att det skall
blifva en vida längre öfningstid, om kammaren nu beslutar en skrifvelse,
som afser en ökning i denna öfningstid. Detta förefaller mig
dock besynnerligt, och jag tror icke, att denna kammare, om frågan
kommer igen på det sättet, då skall vidkännas ett sådant beslut.

Jag har begärt ordet för att instämma i det yrkande, som framstälts
af Ivar Månsson, ty jag tror att detta är ett lämpligt sätt att
komma ifrån denna fråga. Jag yrkar derför bifall till hans förslag
och afslag å reservationen i öfrigt.

Herr Johansson i Löfåsen: Då jag icke yttrade mig i går i
den fråga, som då förelåg, och icke heller röstade för den, så var
anledningen dertill, att jag äfven underskrifvit den af Olof Jonsson
med flere väckta motionen, enär jag ansett att frågan borde lösas på
det sätt, som deri angifves. Jag skall derför nu instämma i Olof
Jonssons yrkande.

Herr Lasse Jönsson: Jag skall afstå från mitt yrkande och i
stället instämma med herr Ivar Månsson.

Herr Stjernspetz: I det läge, försvarsfrågan nu har, bör det
vara tydligt för denna kammare, att både dess värdighet och fosterlandets
väl klöfver, att den uttryckligen angifver, hvilket förslag den
är benägen att antaga eller på hvilken grund ett nytt förslag bör
byggas. Jag är öfvertygad om, att några försvarsnihilister icke finnas
i denna kammare eller, om de verkligen finnas, att de äro mycket
lätt räknade. Derför vore det i högsta grad orätt, om gårdagens
majoritet skulle vilja undertrycka en bestämd opinionsyttring från
denna kammare om i hvilken rigtning den vill hafva ett nytt förslag,
ty försvarsfrågan kan icke och får icke falla, utan vi måste oafbrutet
arbeta på att få en lösning af densamma.

Hvad herr vice talmannen yttrade var ju snart sagdt att rida på
ord, ty i reservationen fins ju ingen antydan om en sådan utsträckt
värnpligt. Hade det varit så, skulle nog åtskilliga medlemmar i
denna kammare med begärlighet hafva instämt i reservationen, men
något dylikt har jag icke märkt från det hållet, der man önskar en
utsträckt värnpligt.

Jag medgifver gerna, att den värfvade stammen kan hafva sina
olägenheter, och att man kanske hellre genast borde bygga på den
allmänna värnpligten, men om Kongl. Maj:t ville samtidigt upptaga
frågan om både sjö- och landtförsvaret och deras inbördes förhållande
samt något mera söka vinna trygghet för landet genom ett starkt
sjöförsvar, så är jag öfvertygad om, att man med en organisation af
landtförsvaret, grundad på en värfvad stam, jemte en utsträckning af
öfningstiden för de värnpligtige, skulle kunna få ett vida mera betryggande
försvar i sin helhet, än om man endast bygger på landtförsvaret
och på det nedlägger alla landets möjliga tillgångar. Jag
tror, att försvaret i sin helhet skulle vinna och vår trygghet förökas

Torsdagen den 7 April. 17 N:o 27.

genom en bättre fördelning af medlen mellan sjö- och landtförsvaret, Angående
och det är af detta skäl, som jag vill instämma i reservanternes yi.or^an<¥. af
bände, hvilket, framför det nyss fallna kongl. förslaget har åtminstone försvaret,
en mycket stor militärisk förtjenst derutinnan, att arméns olika delar (Ports.)
blefvo på ett likartadt sätt sammansatte äfvensom deruti att försvarets
tunga blefve jemn! fördelad och derför lättare kunde bäras.

Har någon annan ett annat förslag att framställa, om hvilket
man kan hoppas att det skall vinna kammarens majoritet, må då
denne uppträda och förfäkta det förslaget, men ställningen är nu
sådan, att An4ra Kammaren synes mig vara pligtig att säga, på hvilka
grunder den vill hafva försvaret bygdt.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herr Svensson från Karlskrona.

Herr Alsterlund: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande
och i stället få instämma i herr Ivar Månssons.

Herr Lasse Jönsson: Talaren på örebrobänken sade, att vi
icke borde undertrycka en opinionsyttring, som kammaren nu borde
uttala, och så yttrade han derjemte, att reservanternas förslag icke
är något värnpligtsförslag. Ja, detta sista är rätt, men det är just
det som är det farliga, att det icke af reservanternas förslag framgår,
huru långt de vilja gå in på värnpligtens väg. Hade detta framgått
tydligt, så hade man vetat något bestämdt, men skola vi på så lösa
boliner uttala, att vi vilja gå en annan väg än den som Kongl. Maj:t
föreslagit, så komma vi in på en farlig väg, tv det blir då icke ett
bestämdt uttalande af Riksdagen, utan endast lösa ord, och Kongl.

Maj:t kan icke veta, hvad Riksdagen menat dermed.

Herr Göransson: Herr talman! Det var en talare, som för en
stund sedan yttrade, att enligt hans åsigt största delen af dem, som
i går röstade för afslag, gjort detta för de 90 dagarnes skull. Då
jag icke hade ordet i går, vill jag nu tillkännagifva, att jag också
röstade för afslag, men icke för de 90 dagarnes skull, utan hufvudsakligen
derför, att genom detta förslag visserligen grundskatterna
skulle hafva blifvit fullständigt afskrida, men indelningsverkets börda
blott till en del, ty åtskilliga af dem, som nu tyngas af indelningsverket,
skulle få behålla sina bördor till en oviss framtid.

Hade ett fullständigt förslag till ny härordning förelegat, skulle
jag icke hafva tvekat för de 90 dagarne, ty jag är öfvertygad om
att vi komma dit förr eller senare.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner: l:o på bifall till utskottets hemställan; 2:o afslag derå
och bifall i stället till herr Perssons i Mörarp med fleres reservation
i dess helhet; och 3:o, bifall till herr Månssons under öfverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen fann den sistnämnda propositionen
hafva flertalets mening för sig, men som votering begärdes, blef,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet om bifall till förenämnda

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 27. 2

N:o 27. ig Torsdagen den 7 April.

Angående reservation, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröst0r^1''landt
^ Ehigsproposition:
försvaret.

(Ports.) Den, som beträffande punkten I i statsutskottets utlåtande n:o 39

afslår så väl de i utlåtandet till behandling upptagna delar af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 1, i hvad den rör fjerde hufvudtiteln, som
utskottets i punkten I gjorda framställningar, i hvad de afse förändringar
i landtförsvarets organisation och nu utgående anslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herrar A. Persson
m. fl. vid utlåtandet fogade reservation i dess helhet.

Omröstningen visade 127 ja och 82 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkterna II och III biföllos, hvarefter utskottets slutanmälan
lades till handlingarne.

§ *•

Angående Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande

afskrifning n;o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
tf tf 7®*58af de å viss jord hyllande grundskatter m. m. äfvensom inom Riks3grundskatter
dagen väckta förslag i dithörande ämnen.
m. m.

I fråga härom anförde:

Herr Persson i Mörarp: Då den förutsättning, under hvilken
utskottet gjort sin hemställan om bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
genom det af kammaren sistlidne gårdag fattade beslut förfallit, hemställer
jag, att kammaren behagade afslå utskottets ifrågavarande
hemställan i mom. A., men bifalla hvad utskottet hemstält under
mom. B, samt att kammaren måtte göra detta utan föregående uppläsning
af momenten.

Med bifall till detta yrkande afslog kammaren utskottets hemställan
under mom. A, men biföll hvad utskottet hemstält under

mom. B.

Utskottets anmälan å sid. é i utlåtandet lades till handlingarne.

Torsdagen den 7 April.

N:o 27.

§ 5.

Härefter förekom till behandling statsutskottets utlåtande n:o 41, Angående
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen lindring i
om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885 äfven - o^hroterrnas
som inom Riksdagen väckta motioner i samma ämne. besvären.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Persson i Mörarp: Med åberopande af de skäl, jag nyss

anfört, anhåller jag, att kammaren måtte besluta afslag å utskottets
hemställan i punkten I, men bilall till utskottets hemställan under
punkterna II och III.

Vidare yttrades ej. Punkten I afslogs; hvaremot punkterna II
och III biföllos.

§ 6.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 4, i anledning af Om ändring
dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 4 om ändring i förordningen den * (lallande
14 september 1883 angående bevillning af fast egendom samt af in- ^mbevillniri
komst, dels ock två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:o 149 af fast egenaf
herr A. Svensson i Edum om antagande af vissa bestämmelser dom samt
rörande bevillning af jordbruksfastighet, samt n:o 168 af herr J. Bratt af inkomst.
m. fl. om ändring i förenämnda förordning.

Kongl. Maj:t hade i sammanhang med till Riksdagen aflåtna
propositioner angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. m. samt angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885 uti proposition n:o 4, hvilken
blifvit till utskottet hänvisad, föreslagit Riksdagen att, under förutsättning
att först omförmälda propositioner vunne Riksdagens bifall,
besluta:

att § 1 i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af läst egendom samt af inkomst samt § 17 i den vid samma
förordning fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna skola
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 1 i nämnda förordning.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas
frälseränta, skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning
utgöras efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex öre för hvarje lulla etthundra
kronor samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet.

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

Om ändring § 17 i instruktionen,

i gällande

bestämmelser Vid tillämpning af § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen, angåÄ^fende
befrielge från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital
dom samt arbete, skola så väl den behållna afkomsten utaf skattskyldig

af inkomst, tillhörande fast egendom som ock inkomsten af sådan särskildt be(Forts.
) skattad rörelse, som drifves i bolag eller idkas å annan ort än den,
der den skattskyldige är mantalsskrifven, tagas i beräkning vid
bestämmandet af hans sammanräknade årsinkomster, hvarvid i fråga
om fast egendom iakttages, att inkomst af jordbruksfastighet beräknas
till 6 procent och inkomst af annan fastighet till 5 procent af taxeringsvärdet.
Om sålunda skattskyldig finnes i sin mantalsskrifningsort
hafva t. ex. 450 kronors inkomst af kapital eller arbete samt
tillika eger stadsfastighet, taxerad till 2,000 kronor och hvilken alltså
bör upptagas till 100 kronors afkomst, så att hans sammanräknade
årsinkomst uppgår till 550 kronor, får väl enligt föreskriften i det
ifrågavarande momentet, jemfördt med hvad ofvan sagts, sådan skattskyldig
tillgodonjuta fullständig eftergift af bevillning å förstnämnda
450 kronor; hvaremot, derest den skattskyldige har 1,100 kronors
inkomst af kapital eller arbete, 400 kronors inkomst af aktier samt
derjemte eger jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor
med 300 kronors deraf beräknad afkomst och således i sammanräknade
årsinkomster åtnjuter tillhopa 1,800 kronor, bevillning kommer
att, utan medgifvande af något afdrag, honom påföras för hans först
berörda inkomst af 1,100 kronor o. s. v.

Vidare hade i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 149,
herr A. Svenson i Edum hemstält, bland annat, att, i händelse Riksdagen
beslutade höja bevillningen för jordbruksfastighet, olika benämningar
på den hittills gällande och på den förhöjda måtte antagas.

Utskottet hemstälde;

»att Riksdagen, under förutsättning att Riksdagen, rörande nu
föreliggande fråga om ändring i gällande värnpligtslag eller ock ny
härordning och ny värnpligtslag äfvensom om afskrifning af de å viss
jord hvilande grundskatter samt om ändring i lagen om lindring i
rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, fattar beslut, som
vinner Kongl. Maj:ts godkännande, måtte, med afslag å herr Svensons
motion i den del, densamma nu varit föremål för utskottets behandling,
bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit rörande ändringar i § 1 i
förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af fast
egendom och af inkomst samt § 17 i den vid samma förordning
fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna.»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af det beslut,

som kammaren i går fattade i värnpligtsfrågan, hvarigenom »förutsättningen»
till bevillningsutskottets nu föredragna hemställan bortfallit,
tager jag mig friheten anhålla, att kammaren behagade afslå
förevarande betänkande.

Torsdagen den 7 April. 21 N:o 27.

Herr Forsell: Under gårdagens debatt förspordes från en Om ändring

talare klander mot det af regeringen framlagda förslaget till bevill- * gällande
ning för inkomst af jordbruksnäringen och dess rörelsekapital, för den bevUlnina
händelse grundskatterna och rustnings- och roteringsbesvären skulle af fast egenafskrifvas.
För så vidt jag hörde rätt, erhölls från statsrådsbänken dom samt af
det svar, att mot de grunder, efter hvilka skatteförslaget vore upp- inkomst.
gjordt, något klander förr icke försports. Det är detta uttalande, som (Forts.)
i dag uppkallat mig.

Mine herrar! De penningebelopp, som grundskatterna och roteringsbesvären
representera tillsammans med de ytterligare kostnader,
som ovilkorligen kräfvas för försvarets stärkande, äro så betydliga,
att det är en tvingande nödvändighet, att de, som skola öfvertaga
dessa bördor, blifva beskattade efter rättvisa och hållbara grunder.

Under gårdagens debatt uttalade också en talare på upsalabänken,
herr professor Boethius, den förhoppningen, att, som han sade, öfverklassen
ej skulle undandraga sig dessa bördor, och från herr vice
talmannen hördes äfven mycket beaktansvärda ord, då han antydde
att »bördorna borde lika delas» och »folket borde skattläggas lika».

Det vore väl, om dessa beaktansvärda ord komme till sin fulla rätt,
då skattebytet en gång skall ske. De folkklasser, som till väsentlig
del komma att få öfvertaga de bördor, som skola lyftas från jordbruket,
motse med bekymmer och oro den dagen; och jag kan försäkra
herrarne, att om de kände rätta innebörden af det förslag till
bevillningsförordning, som nu föreligger, skulle dessa bekymmer för
visso icke lättas. Det finnes andra intressen än storjordbrukets, som
böra tillgodoses, och om nu grundskatter och indelningsverk bortfalla,
bör väl den näring — storjordbruksnäringen —, som häraf skördar
fördel, deltaga efter rättvisa grunder uti de direkta skatterna.

•lag kan icke på något sätt gilla den skattenorm, som regeringen
lagt till grund för beskattningen af jordbruksnäring och dermed förenadt
rörelsekapital; ty denna skattenorm leder till orimligheter.

Den leder derhän, att våra skattekraftigaste jordegare lemnas, i hvad
deras arbete beträffar, alldeles obeskattade, och att de endast delvis få
erlägga skatt för sitt rörelsekapital, då deremot de mindre jordbrukarne
få genom det 6:te öret erlägga skatt för dessa skattefaktorer. Det
är dessa, som icke hafva inkomst af sina små gårdar, äfvensom den
arbetande klassen jag vill skydda.

Jag skall icke uppehålla herrarne länge, men jag beder att få
belysa detta förhållande med ett enda exempel, och vill då hemta
detta exempel från förhållanden, som existera i min hembygd.

Der finnes en godsegare, hvars egendom är uppskattad till
200,000 kronor. Denne man skall enligt det nu framlagda förslaget
betala 1 öre per 100 kronor i skatt för sitt rörelsekapital och för de
förmåner, han åtnjuter af egendomen. Detta gör för hela egendomen
sammanlagdt 20 kronor. Dessa 20 kr. representera en ärlig inkomst
af 2,000 kronor. Vilja vi nu göra klart för oss, huru mycket af
detta belopp faller på hans rörelsekapital, och huru mycket belöper
sig på hans eget arbete, böra vi undersöka, huru stort denne mannens
rörelsekapital är. Jag kan då säga herrarne, att jag med säkerhet vet,
att det icke understiger 50,000 kronor. Frågar man då, huru mycket

N:o 27. 22 Torsdagen den 7 April.

Om ändring ett kapital af 50,000 kronor lemnar i beskattningsbar inkomst, så är
bestärmnehersvaret 2,500 kronor, och för dessa 2,500 kronor är skatten, som beaf
fast e^en-hant, 25 kronor. Häraf framgår, att efter föreslagna skattenormen
dom samt a/blifver den mannens rörelsekapital icke till fullo beskattadt efter för
inkomst, inkomst af kapital gällande beskattningsgrund och att produkten af
(Forts.) hans eget arbete lemnas alldeles obeskattad.

Jag frågar herrarne, om detta är rättvist? När vi nu skola byta
skattesystem, derför att, som man säger, grundskatterna äio orättvisa,
och när roteringen skall tagas bort eller betalas, derför att äfven den
anses orättvis, vill jag vidare fråga, om det kan vara klokt antaga
ett skattesystem, som i sin tillämpning verkar på sätt jag nyss antydt
och så medelst utså frö till framtida tvister. Jag tror icke detta
är lämpligt eller går an.

Jag har hemtat stöd för ohållbarheten af föreslagna skattelagen
jemväl uti den reservation, som är afgifven af bevillningsutskottets
aktade och kunnige vice ordförande, herr Johansson i Noraskog. Det
heter der:

»Den af Kongl. Maj:t föreslagna beqvämlighetsåtgärden för bevillnings
utgörande af jordbruksrörelse skulle ännu mera komma att
öka de klagomål öfver ojemn och orättvis beskattning, hvilka allt
jemt förnimmas, i synnerhet som förslaget derjemte lider af det betänkliga
felet, att den verkliga förmögenheten och de stora inkomsterna
i många fall icke skulle drabbas af den beskattning, som deraf
borde rätteligen utgöras.»

Mine herrar! Det är beaktansvärda ord, och jag vill hoppas
och tro, att de skola bemärkas och vinna tillbörligt afseende.

För så vidt jag förstår bedöma, finnes icke mer än en enda skattenorm
att gå efter, och det är den, som beskattar hvarje person för
sig efter den inkomst, han verkligen har af sitt arbete, af sitt kapital
eller af andra förmåner. Jag har velat begagna detta tillfälle för att
uttala dessa mina åsigter, och jag har gjort det under den förhoppning,
att när regeringen härnäst framlägger förslag, som afse försvarets
stärkande och grundskatternas och roteringens bortlyftande i
sammanhang dermed, jemväl måtte komma ett förslag till bevillningsstadga,
bygdt på nu antydda grunder, och som rättvisare träffar förmögenheten
än den nu föreslagna, på hvithet jag anhåller om afslag.

Herrar Hedin, Thermcmius, Falk, Hammarström och Linder förklarade
sig instämma med herr Forsell.

Vidare yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Jag vill erkänna, att jag i går fälde det yttrandet, att vid

detta förslag icke gjorts några egentliga anmärkningar, och att det var
upprättadt af skatteregleringskomitén. En föregående regering har
framkommit med ett liknande förslag; vid sista riksdagen förelåg
detta förslag, och nu föreligger det åter. Att det vid förra riksdagen
yttrades betänkligheter mot detsamma af den siste talaren, vill jag

Torsdagen den 7 April. 23 N:o 27.

påminna mig — och kanske af någon mera. Jag tror, att han gjorde Om ändring
det, fastän det fallit ur mitt minne. Det vill jag erkänna. * gällande

Frågan kan visserligen synas vara af betydande vigt. Men hvar ^ bevillning
man vet, att det är omöjligt att draga någon inkomst af en jord - af fast egenegendom
utan att hafva inventarier och rörelsekapital. Skulle rörelse-dom samt af
kapitalet beskattas till sitt fulla värde eller efter en viss lämplig Inkomst.
procent allt efter det högre eller lägre välde, det kan hafva för (forts.)
fastigheten — och i allmänhet har det ganska högt värde för jordbruksrörelsen
— så kan det hända, att man derigenom åstadkommer,
att uppskattningen af egendomen måste sänkas, derför att uppskattningen
af jorden måste vara beroende på den afkastning, som jorden
lemnar. Men hvilken afkastning kan jorden lemna utan inventarier
m. m.? Jorden är ett dödt kapital, som icke har något värde,
för så vidt man icke har något rörelsekapital eller inventarier.

Det är dessa 2 saker, som sammanhänga så väsentligt, att, om
man skulle uppskatta rörelsekapitalet för sig, så föreställer jag mig, att
det skulle inverka icke så litet på värdet af jordbruksfastigheten.

Att jorduppskattningen varit jemförelsevis låg i landet, har berott
på den sträfvan man haft i taxeringsnämnder och bevillningsberedningar
att göra rättvisa åt det förhållandet, att största delen af
svenska jorden är så hårdt intecknad, att den icke kan bära några
utgifter utöfver räntorna, och att den lemnar föga öfverskott
öfver dessa räntor. Jag erkänner visserligen, att dessa inteckningsskulder
icke kunna få fråndragas vid jordens uppskattning, men jag
tror i alla fall, att, om jorden är hårdt skuldbelastad, verkar skulden
så, att taxeringen icke blir så hög som den annars skulle vara.

Det finnes en mycket vigtigare omständighet i afseende å beskattning
af jord än den af den föregående talaren vidrörda. Den
saken, jag menar, hör visserligen icke till ämnet, men jag ber dock
att få nämna den i detta sammanhang. Det är beskattningen af
skog, densammas afkastning, sågverksrörelse o. s. v. Förhållandet
mellan skogens kapitalvärde och den vinst, som erhålles, beaktas icke
tillräckligt vid beskattningen, och det är också mycket svårt att
träffa det rigtiga af sådan skogsinkomst, det veta vi. Detta har gifvit
Kongl. Maj:t anledning att genom en särskild komité föranstalta om
utredning af dessa förhållanden. Vissa myndigheter ha ännu ej
hunnit yttra sig öfver komiténs förslag, men jag föreställer mig, att
densamma till nästa riksdag kan framläggas och blifva föremål för
Riksdagens pröfning.

Frågan är mycket svårlöst, men äfven mycket betydelsefull i afseende
å statens inkomster, såsom jag i går antydde.

Ilerr Fredholm från Stockholm: Herrarne torde kanhända

hafva observerat, att jag icke varit närvarande inom utskottet, då
denna fråga der behandlades. Orsaken dertill var den, att denna
vigtiga fråga alldeles oförberedt föredrogs inom utskottet och der
afgjordes så skyndsamt — på mindre än en timme — att jag var
beröfvad möjligheten att förbereda mig, hvarför jag ock vid frågans
afgörande icke kunde ingå i något slutligt bedömande af densamma.

Denna fråga är i mina ögon af den särskilda betydelse, att jag

N.o ■ 24 Torsdagen den 7 April.

°i%Gällande9 anser. densamma vara den vigtigaste fråga, som Riksdagen kan komma
bestämmelser ?tt:, företaga till behandling. Här gäller det en genomgripande reform
om bevillning} hela vårt skatteväsende. För min enskilda del skall jag be att få
af fast egen- instämma i de anmärkningar, som blifvit gjorda mot det sätt, hvarpå
^Unionist ^ K°ngl- Maj:t tänkt lösa denna fråga.

IFortsV DV ^.c^e inlåta mig på det sätt, som enligt mitt förme ''

S'' nande är det rigtiga; men när herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i går yttrade: att man, då det vore fråga om införande
af nya skattetitlar och nya skatteobjekt, borde hemta exempel från
utlandet, så torde Kongl. Maj:t också kunna och böra vid reformerandet
af redan befintliga vända sig till utlandet för att der hemta
föredömen, exempelvis från Saohsen, hvilket land i många år haft
en bevillningsstadga, som enligt mångas omdöme löst bevillningsfrågan
på ett ganska tillfredsställande sätt. Till nytta för saken torde
man äfven böra inhemta kännedom om den lag, som utfärdades i
juni månad förlidet år för konungariket Preussen, hvilken lag löst
frågan om inkomstskatt och direkt bevillning i hela dess omfattning.

Herr Petersson i Runtorp: Den talare, som började diskus sionen

i denna fråga, yttrade dervid ungefär detsamma som vid
frågans behandling förlidet år, vid hvilket tillfälle jag tog mig friheten
att bemöta honom. Han började sitt anförande med det påståendet,
att man borde söka att fördela bördorna lika. Ja, den satsen
var nog fullkomligt rigtig. Men då han talade om, att då man ginge
att lyfta skatterna från jordbruket, borde man i sammanhang dermed
pålägga detsamma nya skatter, så har han helt visst tagit fel i sin
uppfattning om skattebördornas fördelning. Det förhåller sig härmed
så, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet mycket
rigtigt sade, att hvarje hemman enligt bevillningsförordningen blefve
uppskattadt efter dess värde, och att detta värde upptages efter köpehandlingen,
hypoteksvärderingen samt hemmanets afkastning eller inkomst,
men, såsom herr statsrådet erinraae, utan inberäkning af rörelsekapital
eller de inventarier, som behöfvas för att kunna bereda sig
någon inkomst af jorden och äro ett gifvet vilkor för att jordbruket
skall kunna gifva någon afkastning. När dertill kommer att, på sätt
utskottet föreslagit, man beräknar afkastningen af jorden till 5 procents
kapitalvärde och beräknar en procent för inventarierna, eller
inkomstbevillning om man sä vill, ehuru man kan ifrågasätta om icke
i vanliga fall man icke kan sätta afkastningen till mer än 4 procent
af fastighetsvärdet, med hvilket resultat man ju kan få nöja sig, ja
äfven med mindre, — så kan man icke annat än betacka sig för det
sätt, hvarmed man vill afhjelpa denna orättvisa beskattning, då man
föreslår att pålägga nya, motsvarande skatter. En sådan hjelp är ej
mycket att tacka för, och jag tror att de, som påyrka något sådant,
icke hafva reda på de rättsbegrepp, som äro förbundna med grundskatterna
och indelningsverkets tillkomst. De förra äro enligt mitt
förmenande icke annat än hvad man förstår med bevillning, hvars
ändamål för länge sedan upphört. Det senare grundar sig på kon -

Torsdagen den 7 April.

N:o 27.

trakt med frihet från krigstjenst för rust- och rotehållare, som för Om ändring

längesedan brutits från statens sida och senast fullständigt genom J gällande
P j . c n •• v no bestämmelser

antagandet af allmän varnpligt. om bevillning

Jag tror icke att staten förlorar på att man söker åstadkomma af jäst egenen
så rättvis beskattning som möjligt. Det föreliggande förslaget dom samt af
har träffat på en ganska god medelväg; och om de förutsättningar [inkomst.
funnes nu, hvarpå det grundar sig, så skulle jag yrka bifall till det- (Forts.)

samma. Jag vet väl, att man från vissa sidor icke kan hålla tillbaka
det gamla talet om att skänka bort grundskatterna till jordbrukarne
i sammanhang med frågan om indelningsverkets upphäfvande. Jag
tycker att den saken blifvit så grundligt vederlagd, att man icke borde
behöfva vidare tala derom, ej heller om grundskatternas och indelningsverkets
uppkomst och deras innebörd. Här kan således icke
längre vara fråga om någon skänk, då jordbrukarne få deltaga i kostnaderna
för krigsöfningarna lika väl som andra samhällsklasser.

Jag är för öfrigt förvissad om att jordbrukarne icke skola neka
till att deltaga lika med andra samhällsklasser i skatt för fastighet
samt för inkomst, der någon sådan beskattningsbar finnes. Vid sådant
förhållande, och då jag är öfvertygad om att herr Forsell icke
mycket har deltagit i jordbruksbestyr och således icke heller har
någon erfarenhet, på hvilken han kan grunda sina klagomål, anhåller
jag att, som frågan nu föreligger, få yrka afslag å betänkandet.

Herr Forsell: Blott ett par ord. Herr Nils Petersson talade

om 5 procent. Jag vet icke hvad han härmed menar.

Fastighetsbevillningen är föreslagen till 5 öre på 100 kronor af
värdet eller 1/20 °/0 och derutöfver 1 öre för 100 kronor af värdet
såsom skatt för inkomst af jordbruksnäringen och dess rörelsekapital.

Då bevillningsförordningen säger, att en närings- eller fabriksidkare
skall skatta för eget kapital, som användes i och för fabrikens
eller näringens bedrifvande, så föreställer jag mig att det icke är
annat än öfverensstämmande med rättvisa, att så väl jordbruks- som
fäbriksidkaren får skatta efter samma grunder, och således den ene
som den andre för eget i rörelsen nedlagdt kapital.

För att visa att det icke öfverallt i landet är så illa bestäldt med
småjordbrukarne som herr Nils Petersson framhållit, skall jag tillåta
mig att anföra ett exempel från en bygd, som äfven torde kunna
räknas till en bland de fattiga bygderna. Jag besökte vid ett tillfälle
under en resa der en heinmansegare? Mannen var anlagd för
att politisera, och då han fick höra att jag var riksdagsman, så började
han med en hel del spörsmål, jag å min sida gjorde honom några
sådana tillbaka, angående hemmanets nuvarande skatter, taxeringsvärde
m. m., och fick till svar, att han erladc för hemmanet cn skatt
af omkring 40 kronor i ett för allt; att hemmanet vore taxeradt. till
3,000 kronor, att han på gården kunde föda 3 hästar, 6 kor, samt
att gården visserligen kunde föda ännu flera kreatur, men att han ej
ökat antalet, emedan han ville föda sina kreatur väl. Då jag vidare
omtalade för honom att, i händelse af bifall till Kong!. Maj:ts förslag
om afskrifning af grundskatterna in. in. samt af rustnings- och roteringsbördau,
huns utgifter för hemmanet skulle nedgå till 1 krona

N:o 27. 26 Torsdagen den 7 April.

Om ändring SO öre, så uttryckte han häröfver sin förvåning och trodde det knappt
bestämmelseJa& skulle kunna nämna flera sådana fall. För öfrigt vill
om bevillning Ja8 saga herr Nils Petersson, att jag deltagit i beskattningsfrågor
af fast egen- under en tid af mer än närmare 30 år, och att jag nog känner till
dorn samt dem lika väl som herr Nils Petersson.
af inkomst. Jag skall ej vidare upptaga kammarens tid.

Herr Domeij instämde häruti.

Herr Stjernspetz: Herr talman! Då en egendom skall taxe ras,

så är det ju alldeles gifvet, att taxeringen skall bestämmas efter
egendomens afkastning genom det på densamma nedlagda arbetet.
Herr Nils Peterssons yttrande angående fem procent afkastning blef
helt och hållet missförstådt af herr Forsell. Herr Nils Peterssons
mening var nemligen den, att inkomsten af ett hemman icke alltid
uppgår till 5 «/0 af dess taxeringsvärde. I likhet med herr Nils Petersson
och i motsatts till herr finansministerns yttrande, vill jag påstå,
att alla hemman och landtegendomar, öfver hufvud laget, äro mycket
högt uppskattade och med mycket få undantag kunna afkasta mer
än 5 °/0 af bevillningstaxeringsvärdet. Jag vet särskild^ att i mitt
granskap icke finnes någon egendom, som ger större inkomst än 3
å 4 procent å detta värde. Således måste jag anse, att landtegendomen
är ganska högt uppskattad i vårt land och utan afdrag för skulder
eller räntor. Rörelsekapitalet är nedlagdt i redskap och kreatur,
såsom plogar, harfvar, tröskverk och dragare m. m. Detta motsvarar
ungefär hvad en fabriksidkare har nedlagt på maskiner. Aldrig har
jag dock hört, att denne senare blir beskattad för värdet af den redskap,
hvarmed han bedrifver sin handtering, och lika litet lärer väl
jordbrukarens förlagskapital, som, på sätt jag nyss nämnde, blifvit
nedlagdt å redskap och maskiner m. in., som äro oundgängligen nödvändiga
för att frambringa någon afkastning, påläggas särskild beskattning.
Jag tror derför, att den af Kongl. Maj:t föreslagna grunden
är alldeles rigtig.

Herr Petersson i Runtorp: Det var icke utan en viss förvå ning,

som tran hörde huru som den nästföregående talaren, oaktadt
han så många år varit med om taxeringar, ändock ville påstå, att
fabriksegarne skattade för byggnader och maskiner för fabriken med
inkomstbevillning. Jag hade verkligen trott, att han hade bättre reda
på bevillningsstadgan, än han nu visat sig hafva.

Herr Elowson: För den händelse en afskrifning af grundskat ter

samt roterings- och rustningsbesvären skulle företagas, synes det
mig nödvändigt att bereda statsverket inkomst i stället för nämnda
skattetitlar. Det enklaste torde vara att på all jordegendom lägga
en fastighetsskatt, motsvarande det belopp, som influtit genom grundskatterna
samt från indelningsverket, betraktadt såsom skattebörda.
Fastställandet af bevillning för inkomst af jordbruksrörelse blir alltid
förenadt med praktiska svårigheter. Deremot synes det, som skulle
införandet af en verklig fastighetsskatt å jordegendom vara å ena

Torsdagen den 7 April. 27 N:o 27.

sidan berättigadt och å andra sidan temligen lätt verkställbar^ Om ändring
En dylik skatt bör utgå i viss proportion till taxeringsvärdet, som
väl allmänneligen bestämmes af egendomens afkastning. Detta &Tom bevillning
öfverensstämmande med andra staters lagstiftning. Och jag skall be af fast egenatt
i det afseende! få meddela några uppgifter. I Österrike skedde dom samt
en reglering af grundskatterna under Maria Teresias tid. Man gick aJ inkomst.
dervid till väga på det sätt, att man bibehöll skattens belopp i de sär- (Forte.)
skilda landsdelarne, men sökte åstadkomma en rättvisare grund för
dess fördelning, hvartill äfven hörde, att den förut skattefria jorden
fick sig skatt pålagd. Sedermera har genom ett plakat af den 16
oktober 1849 grundskattens belopp blifvit bestämd till 16 °/0 af jor- ■
dens rena afkastning.

1 Preussen har beskattning af jordegendom blifvit reglerad genom
en lag af den 27 maj 1861. Enligt denna utgår skatten af jordegendom
med 8 procent af jordens afkastning.

I Frankrike beslöts genom lag af den 23 november 1790, att en
skatt af 240 millioner francs skulle läggas på all fast egendom. Skatten
beräknades komma att utgå med 20 procent af afkastningen.

Sedermera har skatten blifvit nedsatt och utgjordes år 1883 med
högst 10 procent af den rena afkastningen; och uppgick inkomsten
deraf till något mer än 170 millioner francs.

Man finner att dessa exempel borde leda till efterföljd. En
beskattning af jorden är i och för sig rigtig. Då nya inkomster
kräfvas för ett ordnande af landets försvar, är det ock nödigt, att
jordbruksbeskattningen ordnas på ett sådant sätt, att derigenom ett
nämnvärdt tillflöde till statskassan beredes.

Herr Persson i Vadensjö: Det förvånade mig i hög grad, att

herr Forsell varit med så länge vid taxeringar. Då han det varit,
borde han hafva reda på hithörande frågor något bättre än nu tycks
vara fallet.

Att eu egendom af den storlek han omnämnde skulle erlägga
en skatt af endast 1 krona 80 öre, tror jag vara ett fullkomligt enastående
exempel.

Han yttrade vidare, att det vore obilligt, att den landtbrukare,
som hade ett rörelsekapital på 50,000 kronor, ej för detsamma skulle
erlägga någon bevillning, da, mine herrar, huru många landtbrukare
är det, som hafva ett rörelsekapital af 50,000 kronor och som hafva
detta kapital skuldfritt. Det torde nog, om en jordbrukare har ett
så stort rörelsekapital, kunna hända, att han på denna besättning
har 49,000 kronor skuld. Men om det nu någon enda gång skulle
inträffa, att han har denna lösegendom gravationsfri, så må han väl,
om hans affär är god, kunna få något öfver. Men jag vädjar till
herrarne: får han då icke erlägga bevillning för detta? Jo, det får
han. Jag förstår derför icke, huru man kan gå så långt som herr
Forsell att påstå, att landtbrukarne gå fria från skatten. Det har
nog på sista tiden visat sig, att jordbrukarne icke äro de, sotn haft
de bästa dagarne. Derför tycker jag, att det är oegentligt att framdraga
ett sådant enstaka exempel, kanske det enda, som finnes i

N:o 37.

Torsdagen den 7 April.

Om ändring hela Sverige, under det så många exempel på motsatsen kunna frami
gällande läggas.

om bevillning Jag har endast velat inlägga en gensaga mot herr Forsells yttaf
fas t egen- rande och har icke något yrkande att göra.
dom samt

af inkomst. Herr Gumselius: Då nu öfverläggningen en stund pågått om
(Forts.) en fråga vid sidan af den föredragna, och man varit i tillfälle från
ömse sidor uttala och motivera sina meningar i sidofrågan, tillåter
jag mig hos herr talmannen och kammaren hemställa, om ej tiden
är inne att återgå till den föredragna punkten, beträffande hvilken
jag under nuvarande förhållanden finner skäl yrka afslag.

Herr Williamson: Jag har i många år varit jordbrukare och

äfven under loppet af många år varit ordförande i bevillningsberedningen
i min ort. Derunder har jag i motsats mot talaren på elfsborgsbänken
funnit, att det vanligen är jordbrukarne, som blifva högst
beskattade. Deremot har jag såsom bevillningsberedningsordföraude
funnit, att det ofta är mycket svårt att komma åt qvarnegare och
dylika industriidkare vid beskattningen; åtminstone är detta förhållandet
i min ort. I den trakt, der jag bor, finnes det visserligen
inga mycket stora jordbrukare, men dock flere temligen stora, och
de äro så högt beskattade, som de möjligen tåla vid. Om man anställer
en jemförelse mellan hvad stad och land skatta, så tror jag,
att man skall finna, att landet är vida mer betungadt. I närheten
af min hemort finnes det ett distrikt i Marks härad, der skatterna
uppgå till 15 å 18 gånger bevillningskronan, och detta måtte väl
vara tillräckligt. Rörelsekapitalet i jordbruket är verkligen icke så
stort, som mången tror. Jordbrukarne äro mera betryckta än de flesta
tro. Det är detta, jag velat säga, för att nedlägga min gensaga mot
förste talarens framställning, som tycktes gå ut derpå, att jordbrukaren
dansar på rosor och att han icke är beskattad i proportion till
sin inkomst.

Jag har ingen särskild framställning att göra.

Herr Sjö: Herrarne torde erinra sig att, då den förste talaren,

som i afton i föreliggande fråga haft ordet, hvilken nu likasom under
förlidet års riksdag i samma fråga förordat en orimligt hög och
obillig bevillning för jordbruksfastigheter — detta hans förslag vid
fjorårets riksdag betecknades af en framstående talare med, som om
det i sjelfva verket innebure en ny slags afskrifning, nemligen af
jordegarne från deras egendomar inom en alldeles icke oöfverskådlig
framtid. Jag undrar just derför, hvad man skulle säga, om man
komme i den ställning, att hemmansegareklassen blefve afskrifven,
och man kanhända komme derhän att, som herr Bexell i går påpekade,
»angående beväringsynglingarne och befälet», att landtbrukarne
i anledning af höga och tryckande skatter emigrerade och lemnade
embets- och tjenstemännen hemma.

Jag tror icke att denne talare, som nu ytterligare ifrar för att
betunga jordbruksnäringen med höjda skatter, då skulle rosa sina förslag,
om de till följd deraf hade en sådan verkan. Helt säkert skulle

Torsdagen den 7 April.

det blifva denne person och de med honom liktänkande, som komme
till att draga det kortaste strået. För öfrigt förenar jag mig i herr
Gumaelii yrkande.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag skall endast be att få yttra

några ord.

Den förste talaren meddelade, så vidt jag hörde rätt, att han
varit bevillningsberedningsordförande under en lång följd af år. År
förhållandet sådant, som jag uppfattat detsamma, så förundrar det mig
storligen, att Konungens befallningshafvande kunnat utnämna en sådan
person till ordförande och beklagar äfven det bevillningsdistrikt,
der han fått förordnande att vara ordförande, då han har så litet
reda på den sak, som han såsom ordförande i bevillningsberedningen
har att förvalta, att han icke vet att maskinerna i fabriker icke beskattas.
Han påstod, att de skola beskattas, och detta ger mig anledning
tro, att han har bra litet reda på dessa förhållanden.

I händelse talaren endast varit kronoombud i taxeringsnämnden,
så qvarstår icke dess mindre mitt beklagande hvad taxeringsdistriktet
beträffar.

N:o 27.

Om ändring
i gällande
bestämmelser
om bevillning
af fast egendom
samt
af inkomst.
(Forts.)

Herr Forsell: Då jag nu icke kan vara belåten med att taga

emot allt möjligt här i afton, så skall jag be att få svara den siste
talaren några ord.

För det första ber jag få nämna, att jag aldrig sagt, att jag varit
ordförande i någon bevillningsberedning, ehuru jag visserligen varit
det, utan blott, att jag under en lång följd af år deltagit i beskattningsfrågor,
och vill jag nu tillägga, att detta varit såsom kronans
ombud.

Hvad beträffar påståendet, att jag skulle vara okunnig om att
fabrikernas maskiner icke beskattas, får jag erinra om, att jag blott
sagt att industriidkare få skatta för deras i affären Dedlagda rörelsekapital.
Detta tyckes herr Olsson ej känna till. Herr Kils Petersson
yttrade något i samma väg.

Jag fäste nyss enskildt hans uppmärksamhet på, att föreskrift
härom finnes uti bevillningsförordningen, och vill nu upprepa detta
för eder. Hvad ni i öfrigt sagt förtjenar ej svar.

Herr Bengtsson: Jag tror, att de ursäkter, den siste talaren

nyss gjorde, voro ganska klena. Jag tror verkligen, att han första
gången han hade ordet yttrade, att industriidkarne uppskattas för
sina maskiner, men jag skall dock icke tvista med honom härom.
Emellertid har han förklarat, att industriidkarne beskattades icke
allenast för fastighet och inkomst, men äfven för rörelsekapital. Det
är visserligen sant, att industriidkare» uppskattas både för fastighet
och inkomst, men herr Forsell borde väl hafva reda på, att han vid
uppskattningen för inkomsten af sin rörelse enligt bevillningsförordningen
är berättigad till fem procent afdrag för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp, å taxeringsvärdet
för fastighet, som af egaren begagnas till utöfvande af
sin verksamhet, och att han eger afdraga ränta å lånt rörelsekapital.

N:o 37. 30 Torsdagen den 7 April.

Om ändring Jag tror, att herr Ola Bosson Olsson har rätt deruti, att det är
bestämmelser sorS^St> att en Person i herr Forsells ställning skall kunna uppträda
om bevillningoc^ yrka på sådana orimligheter. Skulle jordbrukarne, såsom herr
af fast egen- Försele föreslagit, uppskattas så väl för sin jordegendom som äfven
dom samt för sin lösegendom, så begriper jag icke, hur det skulle ställa sig,
fFo t™) ^ kan kända, att jordbrukaren icke allenast upplånat större de(.
or s.j jen ap ^et ]iapit;al, för hvilket han köpt sin jordegendom, utan äfven

stål- i skuld för inventarierna. Jag tror, att det rättvisaste beskattningssättet
för jordbruksfastighet är det, som vi för närvarande hafva.
Ty att beskatta inkomsten tror jag är förenadt med så stora svårigheter,
att det väl kan betecknas såsom alldeles omöjligt.

Herr Lyttkens: Jag skall anhålla att få yrka afslag på det
bevillningsutskottets betänkande, som nu är föredraget, och skall jag
hålla mig till det och ingenting annat. Den ärade ledamot, som började
diskussionen, tycker jag förra året blifvit så tillräckligt vederlagd
af bevillningsutskottet, att han kunde vara nöjd dermed och
läsa igenom det en gång till.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan
afslogs.

En af utskottet i slutet af betänkandet gjord anmälan lades till
handlingar^.

§ 7.

Föredrogs vidare bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 5 till Riksdagen angående
upphörande af de enligt gällande förordning angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman, dels ock en af herr J. Bratt
m. fl. inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, i hvad den
rörer samma ämne.

Ordet lemnades till

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Med anledning af

det vid gårdagens plenum fattade beslut angående värnpligtslagen,
och då således den förutsättning bortfallit, hvarunder utskottet gjort
sin hemställan, tager jag mig friheten att yrka afslag å densamma.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.

§ 8.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad
lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Torsdagen den 7 April. 31 N:o 27.

Herr Lilienberg begärde ordet och anförde: Då den förutsätt ning,

under hvilken lagutskottet hemstält om godkännande af det
föreliggande förslaget, icke inträffat, så hemställer jag, att kammaren
måtte afslå betänkandet.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan afslogs.

§ 9.

Till behandling förekom statsutskottets utlåtande n:o 42, i an- Angående
ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af infly- dispositionen
tande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom i Konstantinopel
hörande bodlägenheter. från de till

kronans

Uti en den 13 januari innevarande år till Riksdagen aflåten pro- egendom, i
position (n:o 10) hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, i afvak- pillrande
tan på den slutliga pröfningen af väckt förslag rörande ombyggnad hodlägenaf
de till kronans fastighet i Konstantinopel hörande bodlägenheter, heter.
medgifva, dels att af öfverskotten å de från berörda fastigheter inflytande
hyresinkomster finge från och med år 1893 tills vidare till
svenska kyrkan i Paris användas 3,050 kronor årligen, dels ock att
samma öfverskott i öfrigt måtte tills vidare reserveras och insättas i
Sveriges riksbank på särskild räkning, benämnd »medel, influtna från
kronans fastighet i Konstantinopel, till framtida disposition».

Utskottet hemstälde:

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen, i afvaktan på den slutliga pröfningen af väckt
förslag rörande ombyggnad af de till kronans fastighet i Konstantinopel
hörande bodlägenheter, medgifver, dels att af öfverskotten å
de från beiörda fastigheter inflytande hyresinkomster må för år 1893
till lönetillökning för pastor vid svenska kyrkan i Paris användas
864 kronor, dels ock att samma öfverskott i öfrigt må tills vidare
reserveras och insättas i Sveriges riksbank på särskild räkning, benämnd
»medel, influtna från kronans fastighet i Konstantinopel, till
framtida disposition».

Efter uppläsande häraf lemnades ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärenden grefve
Lcwenhaupt, som anförde: Uti den afgifna propositionen har Kongl.

Maj:t begärt, att af inkomsterna från kronans fastighet i Konstantinopel
årligen måtte få användas 3,050 kronor till svenska kyrkan i Paris.

Utskottet har tillstyrkt, att 864 kronor må anvisas till löneförhöjning
åt pastorn i Paris, men utskottet har afstyrkt beviljandet af det öfriga
beloppet af 2,186 kronor, som är afsedt till betäckande af den brist,
som förefinnes i kyrkans budget, under förklaring, att församlingen
sjelf borde betacka bristen eller balansera densamma genom upptagande
af lån. Denna brist har förefunnits i församlingens budget

N:o 27. 32 Torsdagen den 7 April.

Angående från början. Det har befunnits omöjligt att betacka den genom end*sPJ>sjt*onen
skild insamling, utan hittills har den blifvit betäckt på det sättet,
inkomsterna att f örsamlingen användt det kapital, som erhållits för försålda tomter.
från de till Att församlingen skall kunna erhålla nya inkomster är sålunda icke
kronans sannolikt, och kyrkorådet förklarar anledningen på följande sätt i den
Konstant n ansökning, som fiunes bifogad propositionen: »Det kan väl tyckas, att
pel hörande församlingens egna bidrag till uppehållande af den kyrkliga gerningen
bodlägen- al''° obetydliga och derför både borde och kunde ökas; men gent emot
heter. en sådan mening bedja vi att få i underdånighet påpeka, dels att

(Ports.) den ojemförligt större delen af församlingen (nära s/4) utgöres af
fattiga tjenare, handtverkare, handelsbiträden, studerande och artister,
dels att kolonien, såsom af h. h. erkebiskopen påpekades, då anslagsfrågan
1886 behandlades i Riksdagen — »medelst donationer och sammanskott
byggt en kyrka, som år 1882 färdig och skuldfri öfverlemnades
till svenska staten såsom dess egendom» — dels slutligen att
den dessutom samlat en understödsfond på öfver 50,000 kronor».
Det enda sättet att betäcka bristen, om det skulle öfverlemnas åt
församlingen, skulle vara att upptaga lån. Men det är icke möjligt
för församlingen att upptaga lån utan på mycket betungande vilkor,
derför att församlingen icke har någon säkerhet att bjuda. De tomter,
som tillhöra kyrkan, stå i svenska statens namn, och äfven om
församlingen erhölle lån, så skulle den icke ega tillgång att betala
räntan, utan nytt lån vara erforderligt hvarje år, och derigenom skulden
ökas. Man kan visserligen tänka sig, att svenska staten lemnade
församlingen lån, det har svenska staten gjort redan förut. Då blefve
till en början församlingen befriad från räntan, men sedermera, då
församlingen genom försäljning af en tomt erhöll tillgångar, inbetalades
lånet tillika med räntan för den tiden, under hvilken församlingen
varit befriad. Om församlingen fortfarande skall balansera
bristen genom lån, kommer köpeskillingen för församlingens återstående
tomter att på förhand användas till de årliga utgifterna, och det finnes
ingen förhoppning, att församlingen någonsin kan erhålla en hållbar
ställning. För min del anser jag det bättre att nu hjelpa församlingen
till en sådan ställning, i annat fall blir följden den, att församlingens
behof af bidrag från statsverket framdeles blifver så mycket
större, och jag tror icke att det är möjligt för församlingen att för
längre tid balansera bristen genom lån.

Vidare yttrade

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få nämna
några ord i anledning af detta ärende. Jag vill då säga, att utskottets
förslag till afstyrkande i detta fall grundar sig just på de uppgifter,
som äro bifogade Kongl. Maj:ts proposition i bilagan, der det
är intagen en öfversigt öfver svenska kyrkans i Paris ekonomiska
ställning. Af densamma framgår, att kyrkan från 1891 har ett öfverskott
af 6,737 kronor 65 öre, och att balansen är blott 76 kronor
93 öre. Då är emellertid att märka, att bland utgifterna äro upptagna
reparationer med 4,299 kronor 58 öre, förbrukningspersedlar
med 565 kronor och skrifmaterialier, kommissionsarfvoden in. m. med

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

500 kronor. Det, är denna stat, som är uppgjord för kyrkan, och då
har församlingen icke bidragit till sina utgifter med mer än 900
kronor. Man har ansett, att denna församling borde i någon mån
likställas med andra församlingar, som icke hafva större tillgångar,
men i alla fall icke slippa med ett så litet bidrag som 900 kronor.
Det finnes äfven ett annat förslag till stat uppgjordt, hvari finnes
upptaget bland utgifterna anslag till grafvar och inventarier 600 kronor,
förbrukningspersedlar liksom i det föregående förslaget 550 kronor
och slutligen för förbrukningspersedlar, skatter m. m. 500 kronor.
Jag är verkligen tveksam, om det kan vara lämpligt att på kyrkans
stat upptaga underhållet af grefvar och inventarier. Det anses väl i
allmänhet icke vara församlingens sak att underhålla grafvarne, utan det
är de enskilda personerna, som denna skyldighet i vanliga fall åligger.

Nu har det påståtts, att pastorn i denna församling icke gerna
kan aflönas med mindre än 10,000 francs, och då han har 2,000 kronor
från åttonde hufvudtiteln och 4,320 kronor från kyrkan, så fordras
det endast 864 kronor för att han skulle få den aflöning af 10,000
francs, som man ansett att han bör hafva, men då ingår deri, att
han är prest äfven i de hamnar, som äro belägna vid engelska kanalen.
Emellertid visar detta, att svenska staten är ganska frikostig,
då den fullständigt aflönar deras prest och icke begär, att de sjelfva
skola bidraga till församlingens utgifter med mer än 900 kronor.
Jag tycker då, att man icke kan gå längre, så framt man icke vill
gynna denna församling mer än andra församlingar. Jag tror ej, att
man äfven bland de små och fattiga församlingarna skall kunna finna
någon, som slipper undan med ett så litet bidrag som 900 kronor.
Det är icke heller ådagalagdt, att denna församling är så fattig eller
dess invånare så få, att den ej Tean bidraga med högre belopp.

Jag tror derför icke, att man lämpligen för närvarande bör gå
längre än statsutskottet föreslagit. Det finnes visserligen åtskilliga
förslag till stat för kyrkan, men tager man den närvarande staten,
så skall man der finna, att den icke uppvisar större brist än 76 kronor
90 öre. Under sådana förhållanden synes mig utskottet hafva haft
goda skäl att för närvarande yrka afslag. Som herrarne finna, har
utskottet uttalat den mening, att frågan nästa år kan komma igen.
Blir det då utredt, att församlingen är så fattig och dess behof så
betydliga, att ett ökadt statsunderstöd är nödvändigt, så må man då
taga frågan å nyo under ompröfning. Men i år tror jag icke, att
något skäl föreligger, som bör föranleda Riksdagen att höja det anslag,
som utskottet tillstyrkt.

Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Förekom bankoutskottets memorial n:o 8, angående reglering af
aflöningsförmånerna för tjenstemännen vid riksbankens hufvudkontor.
Andra Kammarens Frat. 18.92. N:n 27. 3

Angående
dispositionen
af hyresinkomsterna

från de till
kronans
egendom i
Konstantinopel
hörande
bodlägenheter.

(Forts.)

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

Herr Gumselius begärde ordet och yttrade: Då dessa olika bestämmelser,
som äro upptagna i fem punkter och en mängd underpunkter,
stå i så organiskt samband med hvarandra, att beslut i första
punkten knappast kan fattas, utan att hänsyn tages äfven till öfriga
punkter, så hemställer jag, att alla punkterna måtte uppläsas på en
gång, och att, om ej annat yrkande göres, beslut må få f attas angående
hela betänkandet i ett sammanhang.

Sedan herr talmannen med anledning häraf låtit i ett sammanhang
uppläsa utskottets hemställan, blef densamma af kammaren
bifallen.

§ 11.

Likaledes bifölls bankoutskottets härefter föredragna memorial
n:o 9, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af ränta å
ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget penningebelopp.

§ 12-

Angående
förhöjdt
understödtill
f. pappersmästaren
J.
R. Ulander.

Företogs handläggning af bankoutskottets memorial n:o 10, an fående

förhöjning i det till förre pappersmästaren vid Tumba bruk
. R. Ulander anvisade årliga understöd.

Utskottet hemstälde i detta memorial, att det till förre pappersmästaren
vid Tumba bruk J. R. Ulander anvisade årliga understöd
måtte från och med innevarande års början räknadt höjas med 200
kronor, eller till 700 kronor, att, så länge han finnes vara af understödet
i behof, till honom af brukskassans medel utbetalas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Månsson, Göransson,
Persson i Vadensjö och Holmgren.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Månsson: Såsom herrarne finna af betänkandet, hafva vi,

några från denna kammare, icke ansett oss kunna instämma med utskottets
majoritet. Vi hafva nemligen ansett, att den begärda förhöjningen
icke borde ifrågakomma. Förre pappersmästaren Ulander
uppbär nu af staten en pension af 500 kronor årligen; han hade varit
pappersmästare omkring 20 år, när han afgick med denna pension.
Nu föreslås, att pensionsbeloppet skall höjas med 200 kronor. Reservanterna
ansågo, att då Ulander fått en pension å 500 kronor efter
20 års tjenst, ehuru han i sjelfva verket alls icke är berättigad till
någon pension alls, har staten gjort för honom allt hvad som kan
fordras. Denna pension är efter mitt sätt att se saken icke så liten;
mången i vårt land får reda sig med vida mindre. Ulander har icke
någon större familj att försörja, endast hustrun och en dotter, och

Torsdagen den 7 April. 36 N:o 27.

det har icke visats att dessa äro urståndsätta till arbete eller oför- Angående
mogna att sig sjelfva försörja. Jag är öfvertygad att, om vi nu slå /örAg/df
in på den vägen att medgifva förhöjningar af redan beviljade pen
sioner endast på sådana skäl, som här föreligga, komma vi att fk mästaren J.
otaligt många dylika framställningar. Ty då finnes det nog många, R- biländer.
som kunna vara lika berättigade dertill som biländer. (Forts.)

Jag anser som sagdt att, då staten nu lemnar honom 500 kronor
i pension, så är detta icke så litet — vi skola komma i håg, att han
bor på landet, icke i Stockkolm — och under sådana förhållanden
synes det mig icke riktigt att bevilja detta, låt vara lilla tillskott.

Det är sjelfva denna princip, jag anser origtig. Och då inga särskilda
skäl föreligga, synes det mig, som om Riksdagen icke borde ingå på
denna framställning. Det är derför jag också reserverat mig mot
utskottets hemställan, och ber jag derför, herr talman, få yrka afslag
å densamma.

Herr Sjö: Inom utskottet var jag af samma mening som den

föregående talaren, nemligen att man icke borde tillstyrka den ifrågasatta
förhöjningen af denna pension; men som jag till följd af en
bortresa icke var i tillfälle att anmäla min reservation mot utskottets
utlåtande, har jag nu velat gifva till känna min mening.

Såsom herrarne finna af betänkandet, äro pappersmästarne vid
Tumba pappersbruk icke berättigade till pension, men biländer beviljades
dock sådan efter endast 20 års tjenstgöring i nämnda egenskap,
hvilket synes mig hafva varit synnerligen välvilligt af Riksdagen.
Han torde också med hustru och en dotter kunna lefva på
denna pension af 500 kronor. Jag anser derjemte, att med de inkomster
han hade under den tid, han tjenstgjorde vid bruket, hade
han kunnat insätta något i en pensionsinrättning, hvarigenom han
icke behöft begära hjelp af staten. Om han gjort så eller icke, det
känner jag ej, men i alla fall torde den pension, han nu uppbär,
vara tillräcklig för honom. Såsom man vet, har en folkskolelärare
icke så stor inkomst, som denne man förut uppbar för sin tjenst,
och folkskoleläraren kan berga sig ganska godt, ehuru han vanligen
har stor familj att försörja. En folkskolelärare fick förut icke mer
än 450 kronor i pension och har nu efter sista löneregleringen 525
kronor. Detta är ungefär lika mycket, som biländer nu uppbär.

På grund af hvad jag nu anfört sluter jag mig till det af herr
Ivar Månsson framstälda yrkandet om afslag på utskottets hemställan.

Herr Gumaslius: Det kan ju icke väcka förundran, att ett

förslag, sådant som det nu föreliggande, röner motstånd både inom
utskottet och kammaren. För min del må jag säga att, när jag gick
till utskottets sammanträde och innan jag tagit del af handlingarna
i ämnet, jag icke trodde, att jag skulle vara med om att tillstyrka
förhöjning af denna redan beviljade pension; men sedan jag fått
kännedom om handlingarnas innehåll, blef min uppfattning en annan.

Jag fann deri de uppgifter, som redan blifvit lemnade, men som i
någon mån behöfva kompletteras. Ifrågavarande man har haft en
förmansplats vid pappersbruket, nemligen pappersmästarebefattning,

N:o 27

Angående
förhöjdt
understöd till
f. pappersmästaren
J.
It. Vlander.
(Ports.)

Torsdagen den 7 April.

hvartill han tjenat sig upp från springpojke. Han har tjenstgjort vid
bruket 38 år. Under arbetet såsom pappersmästare har hans synförmåga
försvagats genom öfveransträngning, och det var detta som
gjorde, att han icke vidare ansågs lämplig såsom pappersmästare.
Man gjorde då upp med honom, att han skulle afgå med pension af
500 kronor, hvilket, såsom bankofullmägtige sjelfva säga, ej är mer
än ungefär en tredjedel af den kontanta aflöning, han åtnjutit, eller
1,450 kronor. Derjemte åtnjöt han fri bostad och åtskilliga naturaförmåner.
Fullmägtige tillstyrkte då endast 500 kronor derför att
de ansågo, att mannen för öfrigt var rätt arbetsför och kunde skaffa
sig några andra inkomster. För närvarande är han 62 år gammal,
och intyg af ordförande i vederbörande kommunalnämnd och fättigvårdsstyrelse
utvisa, att han icke vidare kan genom arbete bidraga
till sitt och sin sjukliga hustrus uppehälle. Derjemte hafva de en
dotter hemma, som också enligt företedt intyg är sjuklig. Vid sådant
förhållande hafva bankofullmägtige nu enhälligt tillstyrkt, att pensionen
under Ulanders nu väsentligen förändrade ställning måtte
höjas till 700 kronor, hvilket i alla fall är mindre än hälften af den
inkomst, som han förut hade och som han icke förverkat genom
bristande uppmärksamhet eller misskötande, utan som han mistat
endast derför att han i tj ensten fått sin synförmåga förstörd.

Men huru som helst härmed. Säkert är, att inom utskottet nog
skulle gjorts flera invändningar mot detta förslag, för så vidt bankofullmägtige
varit af någon skiljaktig mening i detta fall.

Men då fullmägtige enhälligt och i de amplaste ordalag tillstyrkt
en utgift på 200 kronor på riksbankens stat, ansågo vi — och
detta tror jag var hufvudskälet — att om sådana belopp bör man
icke gräla med fullmägtige. Finner man dem slösaktige — och för
en sådan åsigt tror jag man nu saknar anledning — kan sådant korrigeras
på annat sätt, men om fullmägtige begära att af bankomedel
få bestrida en årlig utgift af 200 kronor, bör Riksdagen hysa ett så
stort förtroende för dem, att det icke mycket resoneras derom.
Man bör naturligtvis taga kännedom om deras motivering, och den är
här ganska talande. Då nu dertill kommer, att frågan redan varit
före i Första Kammaren och bifallits utan någon meningsskiljaktighet,
vill jag gerna tro, att också denna kammare bifaller densamma.
Jag tycker det vore sorgligt, om den skulle behöfva afgöras genom
en gemensam votering.

Herr Jonsson i Hof: På de skäl, som anförts af den siste

talaren och med stöd af hvad bankofullmägtige i saken yttrat, ber
äfven jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Det skulle för öfrigt taga sig ganska egendomligt ut, om Andra
Kammaren, när det gäller en person, som verkligen varit i riksbankens
tjenst och kommit i behof af förhöjd pension, skulle afslå denna,
då kammaren förut, emot fullmägtiges hemställan, beviljat en pension
af 200 kronor till en person, som icke alls haft med riksbanken att
göra. Det synes mig som om konseqvensen fordrade, att kammaren
bifölle utskottets hemställan.

Torsdagen den 7 April. 87 N:o 27.

Herr Persson i Vadensjö: Det gäller här, som herrarne se, Angående

icke mer än 200 kronor årligen, hvilket ju icke är något stort kapital,
men hvad reservanterna hufvudsakligen fäst sig vid är sjelfva prin- WJ- papperscipen;
vi äro nemligen rädda för att öka ett pensionsbelopp på grund mästaren J.
endast af en sådan framställning som denna. Man säger visserligen, S. Ulander.
att 500 kronor är en allt för liten pension för denna man, men våra (Forts.)
folkskolelärare på landet hafva icke mera än 500 kronors pension,
och icke kunna de väl komma in allesammans med ansökningar att
få sina pensioner förhöjda.

Det är för resten något underligt med det läkareintyg, som här
åberopats. Det utvisar att mannen i fråga är något sjuklig, och att
hans arbetsförmåga till följd deraf är minskad. Ja, när man är öfver
60 år, då faller det af sig sjelf, att arbetsförmågan minskas, men
som jag förmodar, är konsumtionsförmågan också något minskad.

Emellertid är förhållandet, att ett sådant här fäll måste betraktas
som en principfråga från vår sida, enär det är att befara, att man
skall få in ansökningar i massa om förhöjning i förut beviljade understöd,
derest i det föreliggande fallet förhöjning varder beviljad.

Och hufvudsakligen på denna grund, men äfven med stöd af öfriga
anförda skäl, anhåller jag om afslag å utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall be att få
nämna, att det synes mig som om de grunder, hvarifrån man vid
denna fråga utgår, skulle vara mycket tilltalande. I de allra flesta
fall, då det är fråga om beviljande af pensioner, tager man mycket
litet hänsyn till annat än personernas behof för tillfället. Men man
tager ingen hänsyn till om dessa personer sedermera på ett eller
annat sätt kunna förvärfva sig kapital af nog betydenhet, att de alls
icke äro i behof af dessa pensioner, utan i ett sådant fall få de ändå
till oförändradt belopp bibehålla de pensioner, som Riksdagen en gång
beviljat. Här har man deremot, som jag antydde, gått ut från en annan
synpunkt. För det första har man gifvit personen 500 kronor årligen,
och sedan det syntes, som om han behöfde en tillökning af 200
kronor, har man tagit den frågan under ompröfning, och bankoutskottet
har tillstyrkt det.

Om man finge en sådan princip konseqvent genomförd, vore det
helt visst många personer, som finge afstå från de pensioner, som
en gång blifvit dem beviljade. Ty jag är fullkomligt öfvertygad om
att en mängd personer, som en gång fått sig pensioner tilldelade,
sedermera kommit i den ställning, att de icke hafva behof af pensionen.
Det är lätt att pröfva, huru vida en person är i behof af pension
och att efter behofvet höja eller sänka hans pension. Jag tycker
derför, att det verkligen skulle vara ett önskningsmål att få en
sådan princip införd i Riksdagen, och kan således icke instämma med
dem, som yrka afslag å utskottets betänkande. Jag har deremot
särskild anledning att rösta för bifall af det skäl, att om frågan här
skulle afslås, så få vi en gemensam votering, och i denna kommer
utskottets hemställan att i alla fall bifallas.

Herr Gumaelius: Redan innan jag hade ordet förra gången,
hade en talare yttrat sig och gjort jemförelse mellan skollärarnes

N:o 27. 88 Torsdagen den 7 April.

Angående pensioner och den nu ifrågavarande pensionen. Jag brydde mig
fÖT-höJdt icke

om att taga upp frågan. Men nu har lag hört detta uppunaerstodtill
c rr ,9 ... , ö ... ,

f pappers- rePas en senare talare, och jag vill derför lasta uppmärksamheten

mästaren .7. på att det gifves en skiljaktighet härvidlag. Det finnes ju skolläR.
TJlander. rare, som hafva lägre pension än den, hvarom här är fråga. Men å
(Forts.) andra sidan, om man tager en sådan skollärare — och sådana skollärare
finnas flocktals — som hafva lika stor aflöning som denne hade,
nemligen 1,400 kronor i kontant lön samt derjemte bostad och naturaförmåner,
således minst 1,600 kronor, så räknas en sådan skollärares
pension efter en aflöning af 1,000 kronor, och det gör en
pension af 750 kronor. Således kommer de herrars motivering, hvilken
gått ut på afslag, på grund af detta att verka i motsatt rigtning
mot hvad som åsyftats.

Men detta är icke för mig afgörande. Jag ser icke skäl i att
göra jemförelse mellan folkskolelärare och pappersmästare, då det
gäller pensioner.

Här är fallet det, att samma bankofullmägtige, som pröfvat saken
mycket noga och utförligt motiverat sin framställning, hafva enhälligt
förklarat, att de önska att dessa 200 kronor om året måtte beviljas,
och då böra vi väl icke gifva bankofullmägtige det misstroendevotum,
att vi tvista med dem om den saken.

Herr Holmgren: Då jag reserverat mig mot utskottets beslut
i frågan, skall jag be att få yttra några ord. Jag medger att det
belopp, som här är i fråga, är ganska obetydligt. Jag skall också
erkänna att det understöd, denne man för närvarande har, icke heller
är så synnerligen stort. — Det är icke en pension, ty han har
icke rätt till pension, men, som jag sade, det är ett understöd, och
detta är icke synnerligen stort. Likväl är det emellertid så stort,
att en person, som har en så stor inkomst som 500 kronor, skall erlägga
skatt till stat och kommun. Frågan är då, om det är i sin
ordning, att man lemnar understöd på 700 kronor åt en person, som
icke är berättigad dertill, då man lägger skatt på en person, som har
en inkomst af 500 kronor. Jag tror det icke.

Jag vill dock nämna, att jag icke håller så mycket på sjelfva
beloppet, som fastmera på sjelfva principen. Jag tror att om man
fortsätter på den vägen, att bevilja understöd till personer, som icke
äro berättigade till pension, och sedan beviljar förhöjning på detta,
skall det nog icke komma att saknas ansökningar från understödstagare,
som önska understödet förhöjdt, och det är för den skull,
som jag anhåller om afslag å utskottets hemställan.

Herr Persson i Vadensjö: Den ärade talaren på stockholmsbänken,
omnämnde att det finnes folkskolelärare, som hafva lika stor pension,
som denna pappersmästare med det föreslagna tillägget skulle
få, och deri ger jag honom fullkomligt rätt. Men det är att märka,
att folkskolelärarens pension utgår efter den fasta lönen. Nu medgaf
talaren, att skollärarne dessutom på alla platser åtnjuta kofoder,
ersättning för öfverläsningsmånader, fri bostad, eldbrand och kåltäppa.
Värderade den ärade talaren detta i penningar, komme han upp i ett

Torsdagen den 7 April.

39 N:o 27.

mycket högre belopp än man gör, då man endast talar om den lön Angående
lärarne hafva i fasta penningar. /öVÄojdt

För resten är det icke min mening att säga, att den här ifråga-Uj\ papperssatta
pensionen är för högt tilltagen, utan att beloppet är någorlunda mästaren J.
passande. Hade man föreslagit detta belopp första gången, så skulle It. Ulander.
jag icke haft något emot det. Men att nu komma in till Riksdagen (Ports.)
med en nådeansökan, det tycker jag icke är lämpligt.

Gustaf Jansson i Krakerud framlade ett mycket vackert förslag,
men jag tror icke att det är hållbart. Han ville bifalla utskottets
hemställan på det vilkor, att man skulle ha rätt att undandraga pensionen
från sådana personer, som sedermera fått sådana tillgångar,
att de kunde sig sjelfva försörja. Men det torde icke gå för sig att
beträda den vägen. Vi hafva väl ändå icke rättighet att gå in i
andras hem och så der taxera deras bo.

Emellertid, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande om afslag
och hoppas också, att kammarens ledamöter äro af samma uppfattning
som jag i denna fråga.

Herr Petersson i Hamra: Jag skall i motsats mot den föregående
talaren yrka bifall till utskottets hemställan. Här har uppdragits
jemförelse mellan folkskollärares ställning och denne arbetares. Men
jag kan icke fatta, hvad det eger för samband med hvartannat. Man
bör väl icke förutsätta, att hvarje skollärare, som fått pension, är
blind, och är han icke blind, så kan han väl i någon män bidraga
till sin försörjning. Här återigen är det fråga om en arbetare, som
varit nog olycklig att blifva blind under det arbete han haft i och
för sin befattning i riksbankens tjenst, och hvilken såsom det påpekats
icke vidare kan tjenstgöra som pappersmästare. Då han nu icke
kan bidraga till sin försörjning, tyckes det mig ovärdigt, om kammaren
i fråga om en arbetare skulle visa sig så njugg, att kammaren
icke skulle vilja bidraga till hans försörjning så pass, att han slipper
att lida nöd. Jag tycker att de skäl, som här blifvit framdragna, äro
fullt tillräckliga för att man skall kunna bifalla utskottets förslag.

Herr Månsson: Jag skall icke yttra många ord angående denna
sak. Men då den siste talaren sade, att mannen i fråga är blind, så
vill jag påpeka, att det är han icke, utan förhållandet är det, att han
fått något minskad synförmåga, så att han icke duger att vara pappersmästare.
m " '' 1 ’ smästare fordras

hafva något minskad synförmåga och att vara blind. Hade det varit
förhållandet att mannen varit blind, så hade frågan gestaltat sig på
ett annat sätt. Emellertid är det icke visadt, att karlen är orkeslös
att bidraga till sin försörjning, och det är icke heller visadt, att hans
hustru eller dotter äro det. Alltså föreligger visst icke någon nöd.
Han har aldrig varit berättigad till pension, utan han har erhållit ett
understöd, som frivilligt lemnats honom. Han har aldrig med ett
öre bidragit till någon pensionsinrättning eller pensionskassa. För
mig att döma är det derför verkligen litet egendomligt af bankofullmägtige
utt tillstyrka beviljandet af en sådan bär påökad nådegåfva.

det att kunna

se ordentligt. Men det är en

skilnad på att

N:o 27.

Angående
förhöjdt
understödtill
f. pappersmästaren
J.
B. Vlander.

(Forts.)

Angående
utredning
rörande
större bolags
förvärf af
jordegendom
i vissa delar
af landet
m. m.

Torsdagen den 7 April.

Jag skall emellertid icke taga mig hardt an, om kammaren bifaller
utskottets hemställan, ehuru det i sådant fall synes, som om
man gifvit ett farligt och egendomligt exempel för framtiden.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talmani Jag vill endast nämna,
att jag icke har framkommit med något förslag, utan att det var
utskottets förslag, som jag ansåg hvila på en rigtig princip. I
utskottets hemställan står, att den ifrågavarande personen skulle erhålla
200 kronor, »så länge han finnes vara af understödet i behof».
Det är detta vilkor, att han icke får lyfta pension längre tid än han
är i behof af understöd, som jag naturligtvis tyckte vara det principielt
rigtiga. — Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 12, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning rörande större bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet m. m.

Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
V. Vahlin väckta motion, n:o 7, hemstälde utskottet i detta utlåtande,
att kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville anskaffa och
för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet, som af
bolag eges i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mera betydande
utsträckning förekommer, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande
tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens
deraf orsakade förminskning i samma trakter; samt
att Kongl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna sådant
föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser,
afsedda att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet
till hvilken utsträckning som helst.

I fråga härom yttrade:

Herr Dahlberg: Herr talman! Jag har för ingen del för afsigt
att yrka afslag på motionärens framställning eller på utskottets hemställan.
Jag vill endast fästa uppmärksamheten på att, så väl den
motion än är affattad, som utskottet tillstyrkt, motionen kan föranleda,
ifall kammaren beslutar en skrifvelse och detta beslut äfven blir
Riksdagens, att Kongl. Maj:t icke rätt får veta hvad Riksdagen åsyftar
dermed. Utskottet har tillstyrkt, »att kammaren för sin del ville
besluta, det Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att
Kongl. Maj:t ville anskaffa och för Riksdagen framlägga uppgift på

Torsdagen den 7 April.

41 N:o 27.

den jordbruksfastighet, som af bolag eges i »i vissa» delar af vårt

land.» _ rörande

Nu framställer sig här först och främst den frågan: hvad menar8förre bolags
utskottet med bolag? Om motionären och jag inköpa ett hemman förvärf af
uti någon af de delar af vårt land, der skogsafverkning företrädesvis jordegendom
bedrifves, så är det genast ert bolag. Men det kan vara vanskligt1 ^“n^ee“r
nog att få reda på detta bolag.- Jag antager emellertid, att motionären m. m.
och äfven utskottet afsett sådana bolag, som hafva af Kongl. Maj:t (forts.)
faststäld bolagsordning med inskränkt ansvarighet. Om så är, blir
naturligtvis svårigheten att få reda på bolaget icke så stor,
men jag ber få fästa uppmärksamheten på, att utom dylika bolag
finnas bolag, grundade på så kallad solidarisk ansvarighet. Derjemte
finnas icke så få rena handelsbolag, som innehafva betydliga jordbruksfastigheter.
Om nu kammaren för sin del skulle besluta, att
en sådan skrifvelse affärdas, så föreställer jag mig, såsom jag nyss
tillät mig nämna, att Kongl. Maj:t skulle få ganska svårt att utreda
saken i fråga. Jag förstår mycket väl, att ifrån vederbörande domhafvande
kunna infordras utdrag ur fastighetsböckerna och utdrag ur
inteckningsprotokollen, men jag hemställer, om man bör vidtaga en
sådan vidtgående åtgärd, hvilken utan allt tvifvel skulle taga en
ganska lång tid i anspråk, i synnerhet som jag föreställer mig, att
den ärade motionären hufvudsakligen afsett just de bolag, som företrädesvis
och i synnerhet sysselsätta sig med skogsafverkning. Nu är
det ett faktum, att i den mån, som dessa bolag äfven blifva hemmansegare,
så tillgodogöra de sig icke endast skogen, utan draga
äfven ofta försorg om att jorden på många ställen blir bättre skött
och vårdad än förut. Det ligger ock i deras intresse att så mycket
som möjligt afskilja jordegendomen från skogsegendomen, för så vidt
sådant under nu rådande förhållanden och med iakttagande af lagliga
förmer kan låta sig göra. Ett sådant afskiljande, som ligger såväl
uti den jordbrukande klassens som också uti skogsindustriens intresse,
fortgår allt mer och mer, och jag föreställer mig, att om nu kammaren
skulle besluta en skrifvelses affärdande, så skulle, innan en utredning
hinner framläggas, en hel del af de fastigheter, som denna
utredning afsåge, redan hafva öfvergått ifrån bolagen och i andra
händer, så att utredningen stannade på papperet utan att leda till
vidare praktiskt resultat. Jag har, som sagdt, för min del ingenting
att erinra mot en sådan skrifvelses aflåtande, men med den kännedom,
jag har om rådande förhållanden, tror jag mig kunna med ganska stor
säkerhet påstå, att en sådan, om den också af Kongl. Maj:t beaktades,
blefve till föga nytta. Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Wästfelt: Herr talman, herrar ledamöter af Riksdagens
Andra Kammarei Den motion, som här är framstäld af herr Vahlin,
anser jag i högsta grad beaktansvärd. Den innehåller ett bevarande
utaf jordbruket såsom hufvudnäring för ett folks uppehållelse, och
vi måste dock erkänna, att det är jorden som lemnar föda till menniskan
och djuret. Uppehålla vi icke detta, så äro vi snart reducerade.
Jag har så mycket större skäl att yrka bifall till utskottets
betänkande i detta fall, som på grund af sådana förhållanden, som

N:o 27. 42 Torsdagen den 7 April.

Angående äro rådande inom det län, der jag nyligen varit landshöfding, det
^rörande varit en Sansl5a allvarlig tanke hos länsstyrelsen att tillse, huru man
större bolags skulle kunna i någon mån hämma det sätt, hvarpå jordbruket och de
förvärf af störa hemmanen lades under sågverksegare. Så är t. ex. förhållanjordegendom
det uti Asele socken, som i sin helhet innehåller 66 7/32 mantal, och
1 arTanM ^er ret*an 24 Vs mantal, således mer än Vs af socknen, ligga under
»k. m. sågverksegares ego. Uti Fredrika socken, som innehåller 17 B/16
(Forts.) mantah ligger redan ungefär l/s eller 5 s/4 mantal under deras ego,
och inom Dorotea socken, som innehåller 67 19/24 mantal, innehafvas
16 Vo mantal, d. v. s. nära hälften, af sågverksegare. Det är icke
tänkbart, att icke herrar sågverksegare skulle ha rätt att inköpa jorden;
det är naturligtvis deras rätt så väl som någon annans. Men
lika säkert är, att, då de tillegna sig en massa af hemman, deras afsigt
icke är att framdrifva jordbruket, utan att taga skog af hemmanet
och låta jordbruket utveckla sig sjelft. Man må tänka sig,
hur det går till i dylika fall. En hemmansegare, som brukar ett
hemman deruppe — son efter far ha besuttit denna jord kanske i
hundratals år, hela denna familj har der haft sin uppehållelse — han
säljer sitt hemman af begär att på en gång få en stor summa penningar.
Det är då han, som i regeln blir antagen till brukare eller,
som det i Norrland heter, landbonde på detta hemman. Han får då
till sin egentliga uppgift att sköta skogen, och jordbruket, på hvilket
inga arbetskrafter nedläggas, försvinner. Han får således, denna
landbonde, för att förtjena penningar i skogen, dit föra manskrafter,
hästkrafter, hö, råg och födoämnen, och jordbruket får ligga som
det kan. Man kan icke begära, att sågverksegarne, som kanske bo
på 20 ä 30 mils afstånd derifrån, skola ha det vaksamma öga, som
fordras för att föra jordbruket framåt. Jordbruket kommer således
icke endast att stå stilla, utan att gå bakåt i stället för framåt. Jag
tror derför, att det skulle vara särdeles lyckligt för jordbrukets framåtskridande,
om en sådan skrifvelse aflätes från Riksdagen till Kongl.
Maj:t, hvarigenom man åtminstone skulle kunna åstadkomma, att
man finge utarbetad en sådan författning, som ålade jordbrukarne —
dessa må nu vara sågverksegare eller några andra personer deruppe
—■ att sköta jorden, så att jordbruket icke försummas. I annat fall
blir följden den, att då en gång skogen är borta och jordbruket hunnit
alldeles förfalla, då blir det ödesmål utaf.

Jag kan, med den kännedom jag eger om dessa förhållanden,
icke nog fästa Riksdagens uppmärksamhet på nödvändigheten utaf
att en sådan hämsko i detta fall på något sätt kan åstadkommas.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, genom utdrag
af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 14.

Slutligen föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i an -

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

ledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 23 riksdags
ordningen.

Motionären, ledamoten af Första Kammaren, herr G. Andersson,
hade i sin ifrågavarande motion, n:o 31, hemstält, att Riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändring af § 23 riksdagsordningen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 23.

Mom. 1. Ledamot af Andra Kammaren, som icke är bosatt i
stad, der riksdag hålles, åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen samt arfvode af ett tusen tvåhundra
riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konun E;en

upplöser riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller
edamot af kammaren eljest afgår från sin befattning under riksdagen,
innan så lång tid af dess sammanträde förflutit, så ock under
urtima riksdag, kammarens ledamot undfår, jemte resekostnadsersättning,
i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock ej må öfverstiga
sammanlagat ett tusen tvåhundra riksdaler. Ledamot af Andra Kammaren,
som är bosatt i stad, der riksdag hålles, åtnjuter af statsmedel
i arfvode eller i dagtraktamente, der sådant eger rum, hälften
af hvad ofvan är sagdt.

Mom. 2. Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid
riksdagen sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
af arfvodet ett belopp, som motsvarar det honom enligt nästföregående
moment tillkommande dagtraktamente.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Bergius, Alin, Gustaf
Berg, Kajerdt, friherre Wrangel von Brehtmr, G. Andersson och
Hedin, som hemstält, att Riksdagen måtte såsom livilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse
af § 23 riksdagsordningen:

§ 23.

1. Ledamot af Andra Kammaren, som icke är bosatt i stad, der
riksdag hålles, åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad till
och från riksdagen samt arfvode af ett tusen tvåhundra riksdaler för
hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen upplöser
riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot af
kammaren eljest afgår från sin befattning under riksdagen, innan så
lång tid af dess sammanträde förflutit, eller riksdagen sammanträder
i följd deraf att Konungen, med upplösande af riksdag, förordnat om
nya val, så ock under urtima riksdag, kammarens ledamot undfår,
jemte resekostnadsersättning, i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket
dock ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra riksdaler.

Om ändrad
lydelse af
23 § riksdagsordningen.

N:o 27. 44 Torsdagen den 7 April.

Om ändrad Ledamot af Andra Kammaren, som är bosatt i stad, der riksdag hål23
S*riks- ^es> åtnjuter af statsmedel arfvode eller i dagtraktamente, der sådant
dagsordnin- e9er rum, hälften af hvad ofvan är sagdt.

gen. 2. Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid riksda (Forts.

) gen sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig
af arfvodet ett belopp, som motsvarar det honom enligt nästföregående
moment tillkommande dagtraktamente.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Hed in: Herr talman! Jag har anledning att tro, att kammarens
ledamöter i allmänhet äro något trötta och icke länge vilja
stanna qvar här i afton, och jag skall derför icke besvära kammaren
med något långt anförande, ehuru visserligen, då man har tagit upp
en temligen god stund med en lång diskussion öfver en utgift på
200 kronor för ett antal år framåt, det väl kunde förtjena att tagas
i öfvervägande, huru vida icke det i motionen framstälda förslaget,
som går ut på att bespara statskassan eu utgift för hvarje kommande
år på — hvad är det? — 14,400 kronor, kunde förtjena någon större
uppmärksamhet. Då emellertid Första Kammaren redan har behandlat
och afslagit motionen, så är äfven detta en anledning att icke
befatta sig så mycket med den. Den kommer väl igen en annan
gång.

Emellertid har jag ansett mig vara skyldig att säga något till
förmån för motionärens förslag, då detta, efter hvad jag förnummit,
från flera håll blifvit mindre väl upptaget och kan hända också misstydt.
Jag har för min del icke haft anledning att forska efter några
andra motiv för denna motion än dem, som finnas i motionen anförda.
Sjelf har jag funnit dem vara ostridigt rigtiga och tillfredsställande, och
ehuru jag mycket gerna kan medgifva, att frågan icke är af någon
så stor vigt, att lands och rikes välfärd derpå hänger, kan jag dock
icke finna annat än att, när frågan en gång blifvit väckt, den bör besvaras
med ja, och derför, herr talman, anhåller jag om bifall till
reservationen.

Herr Ljungman: I motsats mot den siste talaren skall jag be

att få yrka bifall till utskottets hemställan. De skäl, som motionären
anfört, synas mig icke vara tillräckligt behjertansvärda, för att
Riksdagen borde i detta fall besluta en ändring af de bestämmelser
i fråga, grundlagen nu innehåller. Mig synes det tvärt om vara skäl
för, att det arfvode, som betalas till riksdagsmännen i Andra Kammaren,
må vara lika för alla, då det ju är alldeles omöjligt att uppställa
någon norm, enligt hvilken den ena borde få blott hälften af hvad
den andre får.

Det kan mycket väl hända, att stockholmarne ha fullt ut lika
stora uppoffringar och utgifter för sitt riksdagsmannauppdrag, som
någonsin en landsbygdsbo; och jag tror för min del också, att om någon
ändring uti ifrågavarande afseende bör företagas, så borde den snarare
gå i den rigtningen, att man gåfve äfven Första Kammarens ledamöter
arfvode. Då skulle det kanske kunna hända, att de, liksom vi

Torsdagen den 7 April. 46 N:o 27.

hav i Andra Kammaren, blefve litet mera sparsamma, när det gälde Om äwlraä
att bevilja stora anslag, ty den sparsamhet, som i verkligheten be- ^d^rilfshöfs,
är väl icke så mycket att kunna spara in 14,000 kronor på äagsordninriksdagsmannaarfvoden,
utan hellre, att statsregleringen uppgöres så, '' gen.

att den icke år från år ökas med millioner. Jag ber att få yrka bi- (Forts.)

fall till utskottets hemställan.

Herr Wikstén instämde häruti.

Herr Bengtsson: Herr talman! Jag skall be att få instämma
med herr Ljungman. Jag anser icke något skäl föreligga att göra
en nedsättning, sådan som motionären har föreslagit. Det är ju svårt
att bestämma, till hvilket belopp kostnaderna för en person inom
hufvudstaden i och för hans riksdagsmannauppdrag kunna stiga. Jag
ber för öfrigt att få påpeka, att allaredan i närvarande stund ha ju
representanterna inom hufvudstaden mindre ersättning än vi öfriga.

Det förhåller sig nemligen på det sättet, att enligt bevillningsförordningen
blifva representanterna från hufvudstaden upptaxerade för den
inkomst, som utgöres af deras riksdagsmannaarfvode, under det att vi
öfriga representanter icke upptaxeras för denna inkomst. Redan häri
ligger ju en liten nedsättning i arfvodet för dessa hufvudstadsrepresentanter
i förhållande till oss andra. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herr Nilson från Lidköping.

Herr Biilow: Herr Andersson har i sin motion förbisett ett

tillägg till denna paragraf, som tillkom förlidet år. Det synes, att han
icke följer med sin tid. Grundsatsen vid de båda kamrarnes sammansättning
är, att det skall finnas en kammare, der äfven det fattiga
folket skulle kunna få vara med; det finnes alldeles icke någon bestämmelse
om, hvar dessa personer skola bo, som skola mottaga aflöningen.
Grundsatsen åter för Första Kammaren är, att "ledamöterna
skola hafva en inkomst, grundad på 80,000 kronors förmögenhet eller
— 80,000 kronors skuld. För öfrigt finnas ingå andra bestämmelser
i fråga om att vara senator, än att man skall hafva så litet gikt och
podager som möjligt, men lika mycket vishet som — herr Andersson.
Jag är öfverraskad af detta herr senator Anderssons förslag.

Han är för öfrigt oerhördt frikostig och röstar för stora anslag. Men
han har nu hittat på ett sätt att inbespara 14,000 kronor. För detta
skola alla grundsatser för representationen i Sverige ändras. Underligt
är likväl, att han vill minska arfvodet för stockholmsrepresentanterna.
Ty jag minnes, att han i den ort, der han bor, gjorde alla
möjliga ansatser att komma in i denna kammare — jag antager, att
han gjorde det för arfvodets skull.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Den önskan har uttalats i Första

Kammaren, att icke någon sådan motion skulle komma att väckas der
mer. Jag vill också uttala denna önskan inom denna kammare. Det

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

(>m ändrad vore godt, att nu, då riksdagsarbetena hopa sig och ärenden af verk23
Yriks- föreligga till behandling, vi måtte slippa sysselsätta oss med

dagsordnin- dylika förslag.

gen. Under uttalandet af denna önskan, yrkar jag bifall till utskottets

(Forts.) hemställan.

Herr Petersson i Hamra: Jag hade tänkt att svara på de

invektiv herr Biilow nyss utkastat, men jag tror det värdigaste och
bästa svaret är att tiga.

Jag yrkar bifall till motionen och den betänkandet åtföljande
reservationen.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå
och bifall i stället till den af herr Bergius m. fl. vid utlåtandet afgifna
reservation; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utlåtandet
n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservation.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 99 ja mot
45 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöroraålen beviljades:

herr	N. A. Molander	under 12 dag. fr.	0.	m.	d.	11 d:s
D	E. Norman	7)	10	7)	7>	7>	))	)>	9	7)
	Ollas A. Ericsson	»	10	7>	7)	7>	7>	7)	9	7)
»	J. P. Jansson i Saxhyttan	7)	12	7)	7>	7)	7)		8	7)
»	J. Erikson i Rydboholm	7>	13	7)	»	7)	7)		9	»
	A. Larsson i Flicksäter	»	10	7)	))	»	7)	»	12	»
7)	N. Svensson i Olseröd	»	14	7)	»	7>	»	)>	9	7)
))	P. Truedsson	»	14	»	»	»	V	7>	9	7)
»	C. Gethe	))	13	»	»	7>	7)	7>	10	7)
»	J. M. Ekströmer	»	14	»	»	7)	7)	7)	9	7)
7>	P. A. H. Stfernspetz	J>	11	7>	7)	7)	7>	7>	11	7)

N:o 27.

Torsdagen den 7 April.

herr M. Arhusiander	under 12 dag. fr.	0.	m.	d.	11 d:s.
X>	friherre W. von Schwerin	»	10	X)	x>	X)	»	X)	11	X)
))	L. Dahlstedt	X)	10	X)	X)	X)	X)	X)	9	X)
D	C. A. Andersson i Malmö	X)	12	X)	X)	X)	X)	D	11	X)
»	C. Persson i Stallerhult	X)	12	X)	X)	X)	X)	»	9	X)
))	C. W. Collander	3)	14	X)	X)	X)	»	X)	9	X)
X>	C. G. Bruse	X)	10	X)	X)	X)	X)	X)	9	X)
X>	A. Svenson i Bossgården	X)	12	X)	X)	X)	X)	X)	11	X)
X)	C- M. Ekström	X)	14	X)	X)	»	X)	X)	8	X)
D	J. Andersson i Olsund	1>	12	X)	»	X)	X)	X)	11	X)
D	J. A. Johansson i Bastholmen	X)	14	X)	X)	X)	X)	X)	9	X)
X)	J. A. Johansson i Strömsberg	X)	13	X)	X)	X)	X)	X)	10	X)
X)	N. Jönsson i Gammalstorp	X)	8	X)	X)	»	X)	X)	9	X)
X>	J. Sjöberg	X)	14	X)	X)	X)	X)	X)	9	X)
X)	A. Johansson i Löfåsen	X)	12	X)	X)	X)	X)	X)	11	X)
X)	H. Andersson i Nöbbelöf	X)	12	X)	X)	X)	X)	X)	11	X)
X)	M. G. Bruzelius	X)	12	X)	X)	X)	X)	X)	11	I>
x>	Lasse Jönsson	))	12	X)	X)	X)	X)	X)	11	X)
X)	A. Svenson i Edum	X)	14	X)	X)	X)	X)	X)	9	X)
och herr J. A. Westerberg	X)	5	D	D	X)	X)	X)	9	X)

§ 16.

För motions afgifvande hade sig anmält Herr A. V. Ljungnian,
hvilken nu aflemnade en motion, n:o 197, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om upphäfvande af §§ 23, 27, 38 och 40 i fiskeristadgan
den 29 juni 1852 m. m.

Motionen bordlädes.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 55, med förslag till voteringsproposition, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
sjunde hufvudtitel; och

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda propositioner angående
pensioner för akademieadjunkten L. Edman, provinsialläkaren

K. F. Willd, landshöfdingen grefve N. H. R. B. Horns enka U. G.
Ch. C. Horn, född Sjöböna, och f. d. öfversten A. J. Wästfelts enka

L. S. Wästfelt, född Geijer.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i
anledning af väckt motion om förbud mot tillverkning, försäljning
och förbrukning af fosfortändstickor; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 14, i anledning af herr Lasse Jönssons i Sandby motion om

N:o 27.

T 48 Torsdagen den 7 April.

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i gällande bestämmelser
rörande placering af indelta manskapets besparingar; och
n:o 15, i anledning af herr C. G. Anderssons i Skeenda m. fl.
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring i gällande bestämmelser
rörande utarrendering af kronans jordbruksdomäner.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrifvelser
till Konungen, nemligen:

från lagutskottet

n:o 24, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 23
kap. 7 § strafflagen; och

från Riksdagens kansli

n:o 25, angående befrielse för rust- och rotehållare från skyldighet
att bekosta soldats vård å hospital.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,41 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman -

STOCKHOLM, P. A. HYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1892.