RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 26.

Onsdagen den 6 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående lagutskottets i dess utlåtande Angående
n:o 32 framstälda förslag till ändrad lydelse af § 27 mom. 1 värn- ändring i
pligtslagen; och lemnades dervid, enligt förut gjord anteckning ordet vissa delar af
först till ’ värnpUgts lagen.

(Forts.)

Herr Eklund från Norrköping, som yttrade: Då jag hvarken är
fackman i det föreliggande vigtiga ämnet, ej heller är financier, skall
jag visst icke söka ingå i något uttalande i dessa hänseenden. Deremot
anhåller jag att fä i största korthet yttra några ord om frågan
i allmänhet och göra det ur ett par synpunkter.

Glädjande är det emellertid att finna, att herrar militärer i år
enigt uttalat den öfvertvgelseu, att det föreliggande förslaget utgör ett
väsentligt steg framåt, och ett sådant förhållande borde åtminstone
innefatta ett godt omen för frågans lösning.

Kärnpunkten i det kongl. förslaget, är tvifvelsutan begäran, att
öfningsdagarnes antal skall utsträckas till 90. Det erfordras inga särskilda
militäriska insigter för att förstå, huru begränsad och knappt
tillmätt en sådan öfningstid i sjelfva verket är. En jemförelse mellan
densamma och andra länders öfningstid är nog för att visa, huru blygsamma
anspråk vår krigsstyrelse ställer på vårt folk i detta hänseende.

Det har icke en utan många gånger blifvit betouadt och förklarad^
att dessa 90 dagar i sjelfva verket utgöra ett minimum, hvilket icke
fär understigas. Likvisst finnes det inom denna kammare representanter,
om hvilka det för öfrigt är klart, att de gerna såge eu utveckling
af försvaret, men som icke förty äro böjda för att äska en nedprutning
i dagarnes antal.

Jag har för min ringa del svårt att fatta, huru dessa personer
kunna eller vilja jäfva det, som blifvit sagdt och förklaradt angående
de 90 dagarnes absoluta nödvändighet — dessa 90 dagar, hvilka för
öfrigt från det håll, dessa personer sjelfva tillhöra, en gåug förut blifvit
frivilligt erbjudna. En tillökning af endast ett mindre antal dagar är

Andra Kammarens Vrot. 1892. N:o 26. 1

N:o 26.

Angående
lindring i
ruta delar af
värwpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

visserligen ett steg framåt, som icke är att förakta, nota bene om det
inom kort efterföljes af andra. Men här gäller det ett mera definitivt
ordnande af vårt försvarsväsende, och detta skall köpas genom grundskatternas
och vissa öfriga bördors efterskänkande. Till medgifvande
af denna sistnämnda åtgärd, hvilken do icke kunna betrakta såsom i
och för sig nödig och nyttig eller af rättvisa och billighet påkallad,
hafva många försvarsvänner just för försvarets skull efter mycken
tvekan låtit sig ledas. Men deras oafvisliga fordran är då, att detta
försvar också göres i någon män effektivt. Sker eu afprutning i dagarnes
antal, är denna fordran icke uppfyld, och under sådana omständigheter
kunna de icke rösta för grundskatternas afskrifning. Sådana
försvarsvänner finnas många i denna kammare.

Men vigtigast och betydelsefullast är utan tvifvel, att hvarken Första
Kammaren eller regeringen vill ingå på någon nedprutning. Fasthållandet
vid fordran på en sådan är alltså liktydigt med afslag.

Jag kan icke fatta, hurusom representanter, hvilka icke äro några
försvarsnihilister, utan Indika — jag är öfvertygad derom — vilja gorå
något för försvaret, likväl kunna fasthålla vid denna nedprutningsståndpunkt,
änskönt de sjelfva böra inse resultatlösheten af en dylik
politik. För så vidt dessa representanter rönt intryck af de här och
hvar rådande opinionerna, att eu utsträckning af öfningstiden till 90
dagar innebär en orättvisa mot de värnpligtige, handla de efter mitt
förmenande ej så litet obetänkt. Ty just ur de värnpligtiges egen
synpunkt utgör det, lika väl som ur fosterlandets, en bjudande nödvändighet,
att dessa 90 dagar beviljas. De värnpligtige hafva i sanning
rätt att erhålla eu öfning, utan hvilken deras utryckande till strid mot
fienden icke kan blifva liktydig med annat än en gång till slagtbänken.
Det är möjligt, att mången icke ser eller icke vill se detta. Men
representanter böra hafva en klarare uppfattning och vara mera höjda
öfver opinionens vexlande kastningar.

Att politiska partier icke alltid behandla frågor endast och allenast
ur dessas egen synpunkt, utan vid deras afgörande emellanåt ganska
kraftigt påverkas af andra bevekelsegrunder, är ett förhållande, som
icke kan förnekas, måhända icke ens undvikas. Samtliga partier hemfalla
mer eller mindre åt den svagheten. Men försvarsfrågan är, så
vidt jag kan se, en alltför hög, allvarlig och fosterländsk sak, för att
göras till ett offer åt partipolitiken. För min del skulle jag gerna och
med glädje afgifva min röst åt det föreliggande förslaget, det måtte
nu vara framlagdt af hvilken regim som helst. Jag uttalade mig på
det sättet förra riksdagen och jag upprepar nu detsamma. Huruvida
det föreliggande förslaget vid denna riksdag löper fara att stranda
på partipolitikens klippor, derom skall jag icke yttra mig, men glädjande
är det att finna, hvad man i dessa dagar erfarit, att en väsentlig
del af ett parti, som i fjol hade frågans afgörande i sin hand, men
då icke ville skänka henne sitt understöd, nu ämnar rösta för det
föreliggande förslaget.

Vid fjolårets riksdag väckte det en viss förvåning, att de fleste
af norrlandsrepresentanterna röstade mot Kongl. Maj:ts förslag. Denna
landsdel får väl dock anses som den, hvilken närmast är utsatt för

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

faran af ett angrepp, och denna fara växer ju mera tillträdet till Norrland
underlättas och den storartade pågående utvecklingen derstädes
alltmer utgör en lockelse. Men i försvarshänseende är Norrland det
sämst lottade af alla våra landamären, och efter hvad jag hört berättas,
lär ock känslan af försvarslöshet vara särdeles stark derstädes,
och önskan att någonting göres för försvaret särdeles liflig.

Jag känner icke, huru norrlandsrepresentanterna komma att rösta
i år, ehuru visserligen en och annan nu uttalat sig mot förslaget. Men
det torde icke illa upptagas, om jag såsom min mening, hvilken ju
får gälla hvad den kan, säger, att de gåfve ett godt handtag åt sitt
fosterland och sin hembygd, om de skänkte förslaget sina röster.

Der uppe i norr är man icke alldeles obekant med hvad krig vill
saga; man bär minnena från seklets början, framför allt minnena från
1720, då fienden härjade och ödeläde kusterna vid Bottenhatvet. Dessa
hemsökelser voro öfvergående, men ett angrepp nu gäller näppeligen
något annat än Norrlands ställning såsom integrerande eller åtminstone
såsom ostympadt integrerande del af ett fritt och sjelfständigt rike —
detta svenska välde, i hvars hägn vårt folk sekel efter sekel byggt och
bott, och hvilket det är en pligt för oss alla, så nord- som sydländingar,
att efter bästa förmåga värna.

Nu är åter ett tillfälle för handen att med frånträdande af alla
meningsskiljaktigheter och med frånseende af alla partiintressen genom
en förberedelse i tid visa vår offervillighet för den saken. Må vi,
mine herrar, icke låta detta tillfälle gå obegagnadt förbi! Vi hafva
så många gånger tillförene försummat oss i den vägen, och hvem vet,
om ett nytt tillfälle ännu en gång erbjudes oss.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till lagutskottets betänkande
i den föreliggande punkten.

Herrar Swartling och Rosengren förenade sig häruti.

Herr Lilienberg yttrade: Debatten har tagit eu sådan omfattning,
att man bör yttra sig kort.

Jag skall då inskränka mig att säga, att då jag i fjol, när försvarsfrågan
var före, yttrade mig mot den kongl. propositionen, så
skedde det egentligen derför, att jag hoppades, att ett fullständigt
arméorganisationsförslag skulle till denna Riksdag framkomma. Detta
har icke skett, och jag beklagar det. Men det synes mig, att försvarsfrågans
läge för närvarande är mera tröstlöst än någonsin tillförene,
nu då snart sagdt alla möjliga förslag äro å bane. Emellertid
går det väl icke an att tid efter annan uppskjuta den ytterst angelägna
frågan om stärkande af vårt försvar, och i detta afseende instämmer
jag i och ansluter mig till, hvad flere talare på förmiddagen
yttrat.

Jag kommer derför att rösta för Kongl. Maj:ts förslag, sådant det
har blifvit af statsutskottet förändradt; och jag anser mig kunna göra
det derför, att förslaget med de förbättringar, som det har fått, enligt
hvad sakkunnige hafva yttrat, verkligen är ett förbättradt förslag mot
det, som i fjol framlades, och derför att förslaget lemnar tillfälle till

Angående
ändring »
vissa delar
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtilagen.

(Forts.)

4 Onsdagen den 6 April. e. m.

utveckling och utbildning åt olika håll. För (ifrigt vill jag saga, att
miu öfvertygelse är, att derest icke Kongl. Maj:ts förslag nu blir antaget,
så störta vi försvarsfrågan ånyo ut i en oviss och osäker framtid.

På dessa i korthet anförda skäl, herr talman, yrkar jag bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i den föredragna punkten.

I detta yttrande instämde herrar Gethe, Lindgren, Skytte och
Bruzelius.

Herr Wester anförde: Här är redan så mycket taladt för och
emot Kongl. Maj:ts förslag i afseende både å dess militära och å dess
ekonomiska sida, att jag tror kammaren gerna tillger mig, att jag icke
går in i något ordande derom. Men då här föreligger den vigtigaste
och, jag kan också säga, den svåraste fråga, som Riksdagen på länge
haft och antagligen på länge får att behandla, så har jag ansett för
min pligt att tillkännagifva min ställning i frågan.

I fjol röstade jag såsom ledamot af lagutskottet mot det då framlagda
värnpligtsförslaget, derför att jag utaf uttalanden i statsrådsprotokollet
tog mig anledning förmoda, att vi vid denna riksdag skulle
från regeringen få ett förslag, grundadt på allmän värnpligt, hvilket
jag anser vara det bästa, det billigaste och det säkraste sättet att
komma till ett godt försvar. Men något sådant förslag har icke framkommit,
och, såsom förhållandena nu gestaltat sig, hafva vi väl icke
mycket hopp att i den närmaste framtiden få ett sådant förslag bragt
å bane och antaget. Sålunda ställer sig saken på annat sätt; man
måste nu gå in i hufvudsakligt bedömande af det föreliggande förslaget.

Jag är fullt medveten om, att Kongl. Maj:ts förslag, ehuru det
innehåller beaktansvärda förbättringar, likvisst icke innefattar alla de
betingelser, som erfordras för att vi skola få, hvad man kallar, ett
betryggande försvar. Jag anser, att det vederlag, som måste gifvas,
är högt och till och med för högt för den valuta, som oss bjudes.
Jag inser också, att efterskänkande af detta vederlag samt de kostnader,
som komma att blifva en följd af antagande af nu föreliggande
värnpligtslag, komma att mycket tynga den icke fastighetsegande delen
af befolkningen, enkannerligen i städerna.

Men å andra sidan må man beakta, att vi i detta nu hafva, jag
må säga, intet försvar och att vi äro nära nog urståndsätta att afvärja
ett möjligt anfall, men att antagande af nu ifrågasatta ombildning bereder
oss möjlighet att med hopp om framgång gå i striden mot eu
fiende, och bereder våra söner, hvilka i farans stund skola värna fosterlandet,
så mycken utbildning, att de med tillit och jemnmod kunna gå
fram ''i den striden, utan farhåga att i brist af öfning gå en säker
undergång till mötes. .

Jag anser också, att det är ett fåvitskt tal, det talet, att vi icke
mera skola kunua fä krig. Den politiska ställningen är sådan, att vi
kunna vänta, ja, vi kunna nästan med säkerhet säga, att inom den
närmare eller fjermare tiden ett krig kommer att utbryta. Det står
oss icke fritt att deltaga uti det kriget eller låta bli. Det beror icke

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

på oss, det beror på de större magterna. Och om vi vilja påyrka att
förblifva neutrala, så fordras, för att detta vårt ord skall hafva någon
betydelse, ovilkorligen, att vi hafva bakom det ordet en vakt, som kan
ingifva respekt för de önskningar, vi uttalat. Vi veta icke, när den
tidpunkten kommer att inträffa, och derför måste vi så fort som möjligt
bereda oss på att taga mot den, för att vi icke skola få erfara
betydelsen af det odiösa ordet för sent.

Det finnes tungt och mycket tungt vägande skäl både för och
emot. Men då jag lagt på vågen min uppfattning, att vår förnämsta
pligt är att söka bevara vår sjelfständighet och vår frihet och att
uppbjuda alla våra krafter att sätta vår ungdom, som skall försvara
denna sjelfständighet, i stånd att gå till mötes en strid utan allt för
stor fara för lif och helsa — då, säger jag, jag lägger detta till, då
sjunker vågen till fördel för de'' skäl som tala för bifall till Kong!.
Maj:ts förslag. Jag har ännu mera funnit vågen tyngas ned af statsutskottets
utlåtande, ty i detta utlåtande har i det kongl. förslaget
företagits fyrfaldiga och obestridligen mycket väsentliga förbättringar,
som ännu mer öka den försvarskraft, vi genom detta skola få.

En försämring deremot har efter min uppfattning statsutskottet
gjort, och det i fråga om ökning af de värnpligtiges dagaflöuing. Jag
medgifver villigt, att då man fordrar att ungdomen skall offra sin tid
för att bereda sig till fosterlandets försvar, bör den också åtnjuta sådan
aflöning, att den kan tillfredsställa de behof, som under öfningstiden
förekomma. Men jag kan icke inse rigtigheten af att ge densamma
så hög dagaflöning, som här är föreslaget, och jag befarar att detta
försök skall komma att i en framtid ligga tungt emot) då det, såsom
jag vill hoppas, blir fråga om att förändra det system, hvarom här är
fråga, till den allmänna värnpligten. Men oaktadt jag således icke
vill anse utskottets beslut i den delen vara lyckligt, är det likväl icke
af den beskaffenhet, att det bör föranleda till någon tvekan att bifalla
nu framlagda förslag. Derför kommer jag att lägga min röst i urnan
för bifall till Kongl. Majrts förslag, sådant detsamma blifvit af utskottet
förändradt. Jag erkänner att jag har fattat detta beslut efter mycken
tvekan, Men då försvarsfrågan under decennier stått på dagordningen,
och erfarenheten visat oss svårigheten att komma något steg framåt,
vågar jag icke, eller, rättare sagdt, vill jag icke taga på mitt ansvar
att nu säga nej till ett förslag, som är egnadt att föra oss från det
nuvarande tröstlösa tillståndet till något bättre, om också icke så godt
som önskvärdt vore. Jag röstar för utskottets förslag i den fulla öfvertygelsen,
att jag dermed bäst gagnar fäderneslandet. Om jag härvid
handlar rätt, derom må framtiden döma.

Herr Redelius: Jag ber att få till protokollet antecknadt, att
jag tänker gifva min röst till förmån för utskottets nu föreliggande
förslag, äfvensom att jag är beredd att taga dess konseqvenser. Jag
gör detta först och främst derför att, enligt allas sammanstämmande
åsigter och uttalanden, öfning för dem, som en gång skola försvara
ett älskadt fosterland, är absolut nödvändig och derför att — hvilket
är det andra skälet — ingen heller påstått att 90 dagars öfning skulle.

Angående
ändring i
vissa delar
värnpligtig
lagen.
(Forte.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående
ändring i
vula delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

vara för mycket. Konseqvensen af detta är, synes det mig, ovedersägligen
den, att man bör anslå minst dessa 90 dagar för våra värnpligtiges
öfning. Det är tydligt, kvilket ock från alla håll här i kammaren
betonats, att det förslag, som föreligger, ej är det bästa möjliga
och att det samma icke afser införande af en fullständig arméorganisation
utan alla brister; men det qvarstår dock att förslaget innebär
en förbättring, ty 90 dagars öfning måste väl öka beväringens skicklighet
mera än 42 dagars öfning.

Vidare menar jag, att detta förslag också innebär en rättvisa mot
våra värnpligtige söner och ynglingar. Det är en rättvisa mot dem
att gifva dem denna öfning under 90 dagar, men det skulle vara en
orättvisa att förvägra dem densamma. Ty då kommer det att gå med
dem på samma sätt som det vid 1808—1809 års krig gick med laudtvärnet,
om hvars lidanden herr Ola ''Bosson Olsson erinrade. Han anförde
visserligen detta såsom skäl emot förslaget, men det synes mig
snarare erbjuda ett kraftigt skäl för samma förslag.

Jag ber också att få tillkännagifva att jag hyser den tanken om
våra söner och ynglingar, att de skola sjelfva anse att man gjorde dem
en stor otjenst, i fall man vägrade dem denna öfning. Jag tänker för
min del så högt om dem, att jag tror att de sjelfva önska och begära
att få en nödvändig öfning, för att de en gång må kunna försvara sitt
älskade fosterland. Jag vill derför på detta rum taga våra söner och
ynglingar i försvar mot de anmärkningar, som låtit sig förnimmas, att
de af rädsla skulle vilja undandraga sig de pligter, som påläggas dem
i och för landets försvar, och i sådant afseende flytta ut ur landet.
Jag tror det ej. Jag tänker, som sagdt, bättre om dem i detta fall.

Det vore mycket egendomligt om denna kammare skulle i dag
vägra att besluta sig för dessa 90 dagars öfning, när jag erinrar mig
Riksdagens förhandlingar från en föregående tid, då det parti, inom
denna kammare, som fordom kallade sig för landtmannapartiet — och
hvilket parti ännu i dag vill ensamt tillegna sig detta namn ehuru
det måste hålla till godo med en tudelning, nemligen det gamla och
det nya landtmannapartiet — har sjelf motionerat om 90 dagars
öfniugstid. I spetsen för detta parti stod vår kände, numera aflidne
vän, Carl Ifvarsson. Herr Olof Jonsson i Hof och herr Ola Bosson
Olsson hörde till deras antal, som då iustämde i denna motion, och
ännu flere med dem.

Motionen ligger här på mitt bord, och jag skulle kunna läsa upp
namneu på dem, som då biträdde motionen i fråga. Ej heller bryr
jag mig om att uppläsa det särskilda utskottets förslag med anledning
af nämnda motion, då herrarne nog känna både namnen på motionärerna
som också nämnda utskotts förslag, hvilket i denna kammare
antogs med 104 röster mot 82.

Hvad nu beträffar herr Ola Bosson Olssons invändning, att föreliggande
förslag skulle komma att ställa sig för dyrt, så ber jag att
få erinra de herrar ledamöter, som voro med om att antaga 1878 års
förslag, att detta förslag, som godkändes i denna kammare, slutade med
en siffra för landtförsvaret af 29,900,000 kronor. Detta förslag ansågs
då icke vara för dyrt; då kunde man acceptera detsamma. Härföre -

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

ligger nu ett jemförelsevis billigt förslag, hvilket, det måste vi alle- Angående
sammans erkänna, tillika är mycket bättre än 1878 års förslag. — vissa^deiar <
Ja, herr Nilsson i Käggla var också med bland motionärerna då. — vämpligitDå
nu, som sagdt, detta förslag är mycket bättre och billigare, skulle lagen.

jag finna det vara högst egendomligt, om detsamma nu blefve afslaget. (Forts.)

För min del yrkar jag bifall till detta förslag.

Herr Boéthius. Då jag under föregående år uttalat mina åsigter
i försvarsfrågan, så hade jag icke tänkt att nu besvära kammaren
i denna fråga, helst det nu föreliggande förslaget allmänt erkännes
vara bättre än det, för hvilket jag i fjol uttalade mig; men jag har
under debatten fått en särskild anledning dertill och skall sedermera
återkomma till densamma. Jag vill emellertid, då jag har ordet, begagna
tillfället att uttala mig med anledning af några yttranden, som
under dikussionen förekommit.

Man har sagt, att den nu föreliggande sammankopplingen af försvarsfrågan
med skattefrågan är en partimanöver. Nej, mine herrar,
den är en konseqvens af vår historia. Den är eu konseqvens deraf
att våra förfäder så ordnade skatte- och försvarsbördorna, att den
tyngsta delen deraf lades på en klass, nemligen den opriviligierade
jordens innehafvare, och det är af denna konseqvens som vi nu få
smaka frukterna. Man må beklaga sig deröfver, men det är en naturlag,
som man aldrig kan komma ifrån, detta att kommande slägten få
bära följderna af föregående generationers misstag, och det var ett misstag,
då den föregående tidens, jag kan kalla det, öfverklass begagnade
sin ställning för att i mycket hög grad undandraga sig de ekonomiska
bördorna. Jag fäster icke vid ordet öfverklass någon dålig bemärkelse,
ty hvarje folk beböfver eu sådan, som gifver ledningen, ehuru den icke
blott bör leda, utan äfven vara den första att bära de ekonomiska
bördorna; men det var detta sista, som det 16:deoch 17:de århundradets
öfverklass i vårt land icke gjorde; den undandrog sig tvärt om
genom privilegier en väsentlig del af dessa bördor. Det är konseqvenserna
deraf, som vi nu få bära, och den sorgligaste af dessa konseqvenser
är, att försvarsfrågan blifvit så svårlöst och att dess lösning måste
blifva så dyrköpt. Jag är ingalunda blind för de faror och svårigheter
i ekonomiskt afseende, som det nu föreliggande förslagets antagande
kan komma att medföra, men fosterlandet och dess existens måste dock
väga högre, och derför kan jag gå med på denna lösning. Men då
jag det gör, så vill jag på samma gång förklara att jag, i hvad på
mig ankommer, skall göra allt för att icke denna generation skall begå
samma fel, som föregående, d. v. s. att man icke, när det gäller att
fördela bördorna, lägger de tyngsta på de fattigare klasserna, utan
att, om någon skall bära den tyngsta bördan, det då må blifva den
klass, som eger bättre förmåga att göra det. Derför kommer jag, i
fäll detta förslag går igenom, att i min mån verka för införande af
progressiv värnskatt. I ett visst sammanhang härmed synes mig frågan
om den föreslagna ökade dagaflöningen stå. Man har sagt att denna
dagaflöning strider mot värnpligtens natur. Nej, herr talman, den
strider ej mera mot värnpligtens natur, än den omständigheten, att vi

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

i denna kammare uppbära arfvode under den tid vi fullgöra vår riksdagspligt
strider mot sjelfstyrelsens natur. Vi åtnjuta denna ersättning
för att vi må blifva i stånd att utan allt för stora uppoffringar uppfylla
vår pligt mot samhället såsom folkombud. Med lika rätt kan man då
sätta unge män i stånd att kunna fullgöra den pligt mot samhället,
som kallas värnpligt. Härvid vill jag dock anmärka, att det synes mig
vara en väsentlig skilnad, om värnpligten omfattar en öfningstid af ett
helt år, mot om den inskränker sig till några månader. I förra fallet
blir icke uppoffringen för deri fattige ynglingen så stor, emedan han
då är försörjd för hela året, och kommer en sådan ordning en gång
till stånd, tror jag derför ej att dagaflöningen behöfver blifva så hög.
Men några månaders värnpligt tynger hårdare på den kroppsarbetande
ynglingen, som derigenom kan hindras från att taga årstjenst, än t. ex.
på studenten, som under ferierna kan fullgöra sin värnpligt, och derför
synes mig den nu föreslagna dagaflöningen rättvis såsom en hjelp åt
den förre, d. v. s. såsom ett utjemnande af bördorna i förhållande till
de olika klassernas bärkraft.

Man har sagt att försvarsfrågan bör lösas i sammanhang med införande
af allmän rösträtt och man har dervid till och med djerfts påstå,
att de, som icke hafva någon rösträtt, icke heller hafva något fosterland.
Men, herr talman, icke innebär medborgareskapet blott rättigheten
att trängas på valmöten och valsammankomster. Alla de folk,
som något dugt till, hafva förstått, att fosterlandet innebär oändligt
mycket mera, och derför har det ej fallit dem in att binda fostcrlandsförsvarets
pligt vid ett sådant vilkor. Frågan om politisk rösträtt har
för öfrigt på olika tider och i olika länder uppfattats olika och kommer
allt framgent att ordnas efter olika förhållanden. Detta vill jag särskilt
framhålla mot den talare som sade, att man borde tillfråga de
värnpligtige, om de vilja fullgöra sin värnpligt. Med samma skäl kan
han komma att få ifra för att de skolpligtiges bifall göres till vilkor
för att staten skall få påbjuda skolpligt, d. v. s. obligatorisk skolgång,
och äfven om allmän rösträtt införes, kan det hända att rösträttsåldern
sättes högre än värnpligtsåldern. Hvad de värnpligtige sjelfva tänka
i denna sak bör sålunda enligt min uppfattning icke hafva något bestämmande
inflytande på frågans afgörande. Det är väl heller icke
möjligt att få reda på deras åsigter i detta afseende. Jag har dock
blifvit satt i tillfälle att från en del af dem få ett svar på denna
fråga, och detta är egentligen orsaken, hvarför jag nu uppträdt. Jag
har nemligen under dagens debatt från en mängd upsalastudenter
mottagit följande telegram, som jag ber att få uppläsa. Det ar af
denna lydelse:

“Gifven oss de 90 dagarne. Gören det möjligt att kämpa för
fosterlandets räddning, när kamp kräfves. Med Guds hjelp skola vi
gerna offra äfven lifvet. Men hvarför skola vi gå till slagtbänken, och
utan gagn?

Gud bevare konungen och fosterlandet. “

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Romberg: Då det möjligen kan betraktas som en pligt,

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

särskilt för den, som såsom jag har den äran att representera ett
militärsamhälle, att här icke sticka under stol med sin mening, utan
öppet och ärligt uttala och tillkännagifva, hvilken ställning han intager
i en fråga sådan som denna, frågan om fäderneslandets försvar, så
skall jag, herr talman, be att få tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för afslag på den förevarande paragrafen i det sammanhang, i
hvithet den här förekommer.

Jag röstar så, icke derför att jag är likgiltig för att vi må kunna
försvara vårt lands frihet och sjelfständighet, utan emedan jag icke
med vett och vilja kan vara med om någon orättfärdighet, icke ens
om man skulle vilja förespegla mig, att jag dermed kunde gagna
fäderneslandet. Det finnes nemligen något, mine herrar, som för oss
måste väga mer än till och med fäderneslandets fördel. Och en uppenbar
orättfärdighet är det, mine herrar, då det nu gäller att omorganisera
vårt forsvarsväsen, att fördela bördan af detta så, som den med
antagandet af det nu föreliggande förslaget skulle blifva fördelad. På
samma gång ber jag emellertid att få tillkännagifva, att, så snart man
bland de ledande principerna vid försvarets ordnande jemväl medtager
den, att kostnaderna för landets försvar skola drabba alla landets
invånare lika efter hvars och ens förmåga att bära dem, då skall jag,
mine herrar — om jag då är med här — med glädje lägga min röst
för fyllandet af alla de, efter vår förmåga lämpade, anspråk, som ett
sådant ordnande af vårt forsvarsväsen kan komma att ställa på oss.
Den dag man ordnar det så, men också först då, kunna vi här blifva
befriade från detta föga uppbyggliga skådespel, att öfverläggningarna
om fäderneslandets försvar på samma gång urarta till en mer eller
mindre öppen täflan emellan de skilda grupperna inom representationen
att söka gorå affär på försvarsfrågan genom att söka att från sina
egna skuldror aflyfta så mycket som möjligt af den skattebörda, som
försvaret medför, och i stället lägga den på andras. Det är en täflan,
om hvilken det icke är svårt att förespå, huru den kommer att utfalla,
nemligen att det blir de frånvarande, det vill säga de orepresenterade,
som dervid komma att få sitta emellan. Den dag man
här beqvämar sig till att äfven taga hänsyn till en rättvis fördelning
af kostnaderna vid ordnandet af vårt forsvarsväsen. den dagen skall
det också, enligt min öfvertygelse, blifva mycket lätt att räkna de
s. k. försvarsnihilisterna. Då det nu föreliggande förslaget är uppgjordt
utan alla sådana rätt färdighetshänsyn, och då jag icke kan
dagtinga med mitt samvete, äfven om eu sådan handling skulle anses
aldrig så fosterländsk, så skall jag, herr talman, be att få yrka afslag
å den nu under diskussion varande 27 § i det sammanhang, i hvilket
den nu förekommer.

Herr Svensson från Karlskrona: Den nu föreliggande vigtiga

frågan är, liksom alla andra stora frågor, som mer än eu gång behandlats
i Riksdagen, så genomdebatterad såväl i Riksdagen som tidningspressen,
att intet mera derom torde vara att säga. Säkerligen
kommer heller ingen att låta påverka sig det allra minsta af den nu
förda diskussionen, åtminstone tilltror jag mig icke att åstadkomma

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

N:o 26

Onsdagen deri 6 April, e. m

Angående något sådant. Men det oaktadt skall jag, herr talman, be att några
ändring i ögonblick få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag gör det
™värnpUgts-f klargöra ett par af de skäl, som äro bestämmande för mitt

lagen. votum i frågan. Jag vågar verkligen påstå, att jag är lika varm för (Forts.

) svarsvän som någon inom denna kammare, men jag är, i motsats till

många andra som i debatten yttrat sig i denna fråga, öfvertygad om,
att ett bifall till den nu föreslagna utsträckningen af de värnpligtiges öfningstid
skulle långt ifrån att vara ett steg, som förde oss längre fram
i utvecklingen af vårt försvar, i stället förhindra en sådan utveckling
på grund af de stora kostnader, som deraf uppstå. Och då jag derjemte
är öfvertygad om, att i följd af de stora utgifter, som kräfvas
för genomförandet af det nu föreliggande förslaget till försvarsorganisation,
det torde blifva förenadt med stora svårigheter att få några
anslag till det för oss naturligaste försvaret, nemligen vårt sjövapen,
så kan jag, herr talman, hur gerna jag än skulle vilja vara med om
ett stärkande af vårt försvar, för närvarande ej göra annat än instämma
med dem, som yrkat afslag på den föreliggande paragrafen.

lierrar Kardelt, Aulin och Halm instämde häruti.

Herr Höjer: Jag hade icke tänkt att i dag blanda mig i de batten

och taga kammarens tid i anspråk med ett yttrande i denna
fråga. Men under förmiddagens diskussion fäldes ord, som gingo derpå
ut, att ett afslag å Kongl. Maj:ts nådiga proposition hardt när skulle
bevisa bristande patriotism och bristande medborgerligt sinne. Dessa
antydningar hafva gjort det till eu bjudande pligt för mig att icke
söka skydd bakom voteringssedelns anonymitet utan anhålla att få
till protokollet antecknadt, att jag för min del kommer att rösta för
afslag å denna paragraf likasom alla följande. Jag gör det, herr talman,
långt ifrån med något lätt sinne. Jag gör det tvärtom med
mycket tungt sinne. De skäl, som föranleda mig till detta beslut, har
jag vid förra riksdagen temligen fullständigt anfört till kammarens
protokoll, och jag är nu så mycket mera öfvertygad om deras riktighet,
som jag haft tillfälle att grundligt genomläsa såväl herr krigsministerns
anförande till statsrådsprotokollet den 4 januari, som herr finansministerns
anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari innevarande
år. Herr krigsministern talar i början af sitt nämnda anförande om
den “likgiltighet för det nationella oberoendet, som fått sitt uttryck i
det ständiga förkastandet af hvarje mera omfattande förslag till försvarsväseudets
ordnande.11 Jag kan för min del icke återhålla den
tanken, att om han hade följt den regeln att i det längsta tyda allt
till det bästa, så skulle han möjligen hafva kunnat komma till insigt
om, att orsaken till att Riksdagen afslagit det ena arméförslaget efter
det andra ligger i en, enligt min öfvertygelse, mycket stor klokhet och
betänksamhet. Jag skall endast be att i herr krigsministerns och
kammarens minne få återkalla det obestridliga faktum, att under dessa
20 å 25 år, som vi stått och stampat på samma punkt med försvarsfrågan,
så har, för så vidt jag vet, aldrig något fullt genomtänkt och
fullständigt försvarsförslag blifvit för svenska folkets representanter

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

framlagdt. Jag skall äfven be att få påminna derom, att med krigsministrarne
hafva äfven förslagen till försvarsväsendets organisation
vexlat precis som regn och solsken i april. Jag hemställer då till.
eder, mine herrar, om det kan vara så synnerligen underligt, att, när
icke de sakkunnige sjelfva, såsom häraf synes, äro i sjelfva hufvudprincipen
ense, det svenska folkets representanter eller dess Andra
Kammare vill vänta, till dess ett förslag blir framlagdt, om hvilket
man kan vara förvissad, att det och icke något annat är det bästa
möjliga, som man kan få för jemförelsevis billigaste pris.

Uti fortsättningen af sitt nämnda anförande inlåter sig herr krigsministern
i en mycket skarp och, i min tanke, fullt berättigad kritik
af det förslag till försvarsorganisation, som han sjelf å Kong!. Maj:ts
vägnar frambar vid 1891 års riksdag, och slutar med att till Kongl.
Maj:t hemställa om framläggande af ingenting mindre än generalskomiténs
förslag. Sedan han på det sättet talat till punkt, tager hans
excellens herr statsministern och ger sin ärade kollega en baklexa samt
förklarar, att generalskomiténs förslag icke är möjligt, utan att regeringen
å nyo måste lägga fram det förslag, som herr krigsministern
nyss så skarpt kritiserat. Herr krigsministern böjer sig derefter och
frambär till svenska Riksdagen för andra gången det förslag, som han
strax förut vederbörligen slagit ihjel. Jag skall icke tillåta mig att
uttala det ringaste klander vare sig mot herr krigsministern eller
Kongl. Maj:ts regering i öfrigt; jag skall endast be att såsom historiker
få påpeka det obestridliga faktum, att så der går det verkligen
icke till i Europas konstitutionella stater. Der går det så till, att om
en fackminister hyser en åsigt i en vigtig fråga och regeringens öfriga
medlemmar en annan, inträffar ett af de tu: antingen förmår fackministern
konseljens öfriga medlemmar att gå in på hans åsigt, eller
också öfverlemnar han sin portfölj till någon annan, som han finner
vara villig - att ställa sig konseljpresidentens mening till efterrättelse.
1 stället har herr krigsministern nu för andra gången framburit detta,
må vara något förbättrade förslag, som derefter af statsutskottet ytterligare
upphyfsats, men hvilket likväl, såvidt jag i min ringhet kan
finna, är ett fullkomligt mosaikarbete med elementer från alla himmelens
väderstreck, ett förslag som visserligen — det erkänner jag — innehåller
beaktansvärda fördelar, men dock skall köpas för ett alldeles
oerhördt pris samt slutligen mynnar ut — sådant det af statsutskottet
framlagts — i ett resultat af sådan beskaffenhet, att åtminstone jag
för min del icke kau se, att vi under de närmaste decennierna skulle
kunna tänka på ett enda ytterligare framsteg i afseende på försvaret.

Liksom jag af detta hufvudskål motsatte mig Kongl. Maj:ts förslag
i fjol, gör jag det sålunda äfven i år. Jag vill visst icke uttala
det ringaste ogillande af mina ärade kamraters inom kammaren tänkesätt
och handlingar, men jag kan dock icke återhålla en viss förvåning,
då jag finner, att flere af dem, som talade och voterade emot
Kongl. Maj:ts förslag i fjol, nu acceptera Kongl. Maj:ts förslag i år.
För min del måste jag säga, att jag, trots allt möjligt sträfvande i
detta hänseende, omöjligt kunnat taga mitt förnuft till fånga under
trons lydnad.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

Jag är en mycket dålig militär och en en ännu sämre finansman,
men såsom representant har jag nödgats att med de krafter, som stå
mig till buds, söka sätta mig in i det kong!, förslagets finansiella innebörd.
Jag har då funnit, att der radas upp siffror vid siffror, sådana,
att de kunna komma en att hisna. Jag ser, att vi i följd af afskrifning
af grundskatter samt lindring i rust- och roteringsbesvären i
närmaste framtiden måste tänka på en minskad statsinkomst af tillsammans
6,680,000 kronor årligen, samt vidare att vi i ökade direkta
utgifter för 1893 och följande år måste bereda oss på 4,150,000, kronor,
tillsammans således ett statsbehof på mer än 10,800,000 kronor,
som måste fyllas. Dertill komma extra ordinarie utgifter för att
genomföra de reformer, som skulle beslutas, utgifter som förmodligen
icke ens herr krigsministern tror kunna aflöpa för mindre än lika
många millioner, måhända ännu mer. Om jag nu ser efter, huru herr
finansministern tänkt sig möjligheten att kunna fylla denna statsbudget,
d. v. s. skaffa medel till alla dessa kolossala utgifter, finner
jag, att han tänkt sig att det skulle blifva en ökad bevillning på jordbruksfastighet
af 650,000 kronor, en i min tanke mycket naturlig och
rigtig utväg. Vidare föreslås en hel rad af kousumtionsskatter enligt
det gamla skattesystem, som vi nu hafva till öfverlopps i vårt goda
fosterland. Så t. ex. skulle vi få eu maltskatt på 8 millioner kronor,
en ökad stämpelskatt på en million, ökade tullar å industri- och
lyxartiklar 4 millioner, m. m., allt konsumtionsskatter, som tynga de
mindre bemedlade mest. Jag må bekänna att, då alla dessa siffror
ställas upp för mig, framställer sig äfven för mig såsom en gifven
eventualitet, att, om vi frihandlare skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag,
vi skulle bära fram till fosterlandets altare ett offer af vår öfvertygelse
i eu vigtig fråga. Vid sistlidne riksdag yttrade i detta afseende en
talare på malmöbänken, vår nuvarande, högt aktade talman, vid behandlingen
af försvarsfrågan, att antagandet af Kongl. Maj:ts förslag
skulle innebära “vår — frihaudlarnes — medvetna abdikation i tullfrågan''1,
samt att vi således och framför allt måste upphöra att tänka
på eu fullständig afskrifning af lifsmedelstullarne. Jag tror, att detta
är fullkomligt rigtigt och gäller äfven för i år; ty ginge detta förslag
igenom, måste vi bereda oss på att i alla tider få behålla dessa tullar
i all deras härlighet, ja, att från 1894 få dem tillbaka till deras ursprungliga
belopp, och detta endast för att köpa ett försvarsväsende,
om hvilket vår ärade talman i fjol använde följande enligt mitt förmenande
mycket rigtiga ord: “till en verklig värnpligtsarmé har nu
all utsigt försvunnit, och hvad som skulle vara en öfvergångsform för
någon kort tid, blir eu halfgångenhetsform för alltid". De orden
gälla ännu.

Jag vill slutligen säga några ord med afseende på det der talet,
som vi i dag hört dels från statsrådsbänkeu, dels från nyköpingsbänken,
om den försvarsrörelse, som för närvarande genomgår vält fädernesland.
Ingen kan se denna försvarsrörelse med större glädje än jag,
men jag måste bekänna, att jag ännu ser den med en icke oväsentlig
tillsats af tvifvel. Jag kan nemligen icke öfvertyga mig om, att denna
rörelse i närvarande stund upprör något mer än ytan af vårt folk;

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

den har icke, såvidt jag kunnat finna, trängt ned till de djupa lagren,
och jag kan sannerligen icke förundra mig deröfver. Försvarsvännerna
kunna vända sig till mig och oss alla, som sitta vid de mer eller
mindre rikt dukade borden, till oss, som sitta inne med all kommunal
och politisk magt, och de kunna med all rätt säga till oss: I skolen
offra lif och blod för ert fädernesland; men vi kunna icke billigtvis
ställa samma imperativa kraf på den stora massan, som i mer eller
mindre män lefver blott af smulorna, på dem som äro utan allt kommunalt
inflytande och all politisk magt. De hafva dock icke så mycket som
vi att försvara, man må säga hvad man vill. Jag ber herrarne vara
öfvertygade om, att jag icke talar på detta sätt i egenskap af demagog,
ty sådan har jag aldrig varit och kommer aldrig att blifva, derför att
det ligger mot min natur; men jag säger detta derför, att jag är lifligt
genomträngd af öfvertygelsen om rättvisan och billigheten af de
djupa ledernas kraf derpå att, när man ställer fordringar, ja mycket
stora fordringar på dem, man också gifver dem medborgerliga rättigheter
samt framför allt tillser, att de rättvist beskattas. Det är min
öfvertygelse, att innan man gör rättvisa och full rättvisa i detta afseende,
lägger man icke under den blifvande försvarsorganisationen,
den må blifva hvilken som helst, den moraliska grund, som hvarje sådan
organisation ovilkorligen behöfver.

Jag yrkar afslag.

Häruti instämde herrar Olsson från Stockholm och Wavrmsky.

Herr vice talmannen Danielson: Det är med mycken tvekan jag
tager till ordet i denna fråga, hvilken numera torde vara så genomdebatterad,
att vi kunna hafva föga nytt att säga hvarandra. Jag
har likväl ansett det vara min pligt att vid detta tillfälle gifva min
mening till känna för att få den förvarad i kammarens protokoll.

Såsom jag nämnde är det med stor tvekan jag begärt ordet, ty
det är ledsamt att finna, att vi vid behandlingen af denna vigtiga
fråga alltid stå på samma punkt, alltid äro söndrade i olika partier.
Nu hör man visserligen alla erkänna, att det föreliggande förslaget
innehåller väsentliga förbättringar i afseende på vårt försvar, och detta
har också medgifvits af herrar militärer, men icke desto mindre finnas
de, som motsätta sig förslaget på den grund och med den uppgift, att
de vilja hafva ett mycket starkare försvar. Jag tvifla!- verkligen på,
att detta tal kan vara så ärligt menadt, då man på''dessa skäl yrkar
afslag på det föreliggande förslaget, som dock är af den beskaffenhet,
att jag tror att vi borde kunna enas om detsamma.

Jag ber nu att särskildt få fästa mig något vid det af reservanterna
antydda skrifvelseförslaget, hvilket väl skulle vara grunden för
ett nytt uppslag i denna fråga. Hvart tro herrarne vi komma med
detta skrifvelseförslag? Vi hafva i dag hört från statsrädsbänken, att
en sådan stam, som den af reservanterna antydda, icke kan godkännas
af regeringen, och jag tror, att den icke heller af Första Kammaren
kommer att godkännas, åtminstone under den närmaste framtiden.
Hvad återstår då att göra, om man vill föra denna fråga framåt?

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.)

0.''isdagen den 6 April, e. m.

Ingenting annat, synes mig, än att enas om det förslag, hvarom vi nu
borde kunna enas. Jag vill i det fallet åberopa hvad en af reservanterna
bar yttrat, eller att 90 dagar skulle vara för kort öfningstid
och att man borde söka komma upp ända till 120 dagar. Der se
herrarne, hvad följden skulle blifva af denna nya stam, om den komme
att värfvas, såsom reservanterna antydt. Jag hemställer till herrarne,
huruvida det verkligen kan vara någon utsigt för att, om frågan kommer
igen i ett sådant läge, den skall kunna viuna denna kammares
bifall, då man nu är så rädd att öka öfningstiden till 90 dagar; ja,
många vilja ju hafva den utsträckt endast till 60 dagar. Jag för min
del tror det icke. Jag var med om kompromissen 1873, hvilken sedermera
genomgått alla de härordningsförslag, som framlagts, och herrarne
veta väl, huru de hafva vexlat. Man har emellertid icke kunnat
enas om något. Då ett fullständigt arméorganisationsförslag framkommit,
har man förkastat det på den grund att det varit för vidtomfattande
och i stället uttalat sig för önskvärdheten af partiella
förbättringar af försvarsväsendet, och då ett förslag i sådan rigtning
framlagts, har man velat hafva ett fullständigt härordningsförslag.
På så sätt har man gått i eu ständig kretsgång. Nu säga
reservanterna sjelfva, att för införandet af en sådan stam, som de antydt,
behöfves eu öfvergångstid af minst 15 år. Men jag hemställer till
herrarne, om vi verkligen kunna vänta i 15 år på ordnandet af vårt
försvar. Jag tror för min del icke att det vore rådligt, och jag tror
icke heller att vi kunna stå till svars för ett så långt dröjsmål. Reservanterna
säga vidare, att de icke vilja vara med om det föreliggande
förslaget, emedan i alla fall frågan om indelningsverket i sin helhet
icke skulle blifva löst. Och detta är hufvudskälet. Men så säga de
strax derefter, att det vore felaktigt att tro, det detta deras uttalande
komme uteslutande af ekonomiska skäl. De anse nemligen också, att
förslaget icke är egnadt att tillräckligt tillgodose landets försvar. Den
omsorgen hade de kunnat lemna å sido, då vederbörande fackmän
hafva sagt sitt ord i saken, och regeringen tillika förklarat, att förslaget
i detta afseende är det mest tillfredsställande man för närvarande kan
få. Jag anser derför att detta skäl är ganska svagt, och det torde
måhända ej heller vara så upprigtigt menadt. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på hvad som egentligen föreligger, så att vi icke
må taga frågan i större omfattning än den i sjelfva verket har. Såsom
herrarne veta hafva vi redan i nu gällande värnpligslag en paragraf,
som föreskrifver i hvilka fall Konungen eger rätt att inkalla
beväringen. Det står tydligt i 28 §, att Konungen eger inkalla beväringen
endast då rikets försvar det kräfver. När det emellertid så
är, att våra ynglingar äro skyldiga att i farans stund utgå till landets
försvar, kan det då vara så obilligt att, på sätt nu är föreslaget, låta
dem i fredstid öfva sig ytterligare några dagar, på det de bättre må
kunna fylla denna sin pligt att försvara fäderneslandet? Jag anser
tvärtom att vi endast skipa rättvisa, om vi gifva dem denna ökning i
öfningsdagarnes antal. Ty fordra vi att våra söner, när det gäller,
skola försvara landet, är det också vår pligt att skaffa dem tillräcklig

N:o 26.

Onsdagen don 6 April. e. m.

öfning under freden. Och här föreligger icke något annat än denna
enkla omständighet.

Åtskilja talare på stockholmsbänken och en af representanterna
för Karlskrona hafva här uttalat, att man bör vänta med förslagets
antagande till dess allmän rösträtt blifvit införd. Mine herrar, det är
ganska ledsamt att höra, att representanterna från just de två städer,
hvilka hutvudsakligast inrymma våra militära institutioner, såväl härens
som flottans, och hvilka punkter det under ett blifvande krig i första
hand gäller att skydda, äro de enda, som icke vilja gifva våra ynglingar
tillräcklig öfning.

Jag vore frestad att ingå i bemötande af åtskilligt utaf hvad här
blifvit anfördt emot det föreliggande förslaget, men då detta redan
gjorts från statsrådsbänken tydligare och bättre än jag kunnat, kan
jag icke hafva mycket att tillägga och skall derför icke upptaga
kammarens tid dermed. Endast ett par ord vill jag säga. En talare
yttrade, att man vid behandlingen af frågor sådana som denna icke
får vädja till känslan. Jag tror för min del, att det här vid lag är
omöjligt att undvika detta, ty här gäller det just att lägga i dagen
hvad känsla hvar och en har för sitt land. Om jag är eu man, som
vill på ett ärligt sätt gagna ett älskadt fosterland, så synes mig det i
detta fall icke kunna ske på annat sätt än genom att understödja det
föreliggande förslaget och taga hvad som är möjligt att få, men icke
genom att envist tvista och låta tiden förspillas. Vi böra väl besinna,
att det kan vara ovisst, om det tillfälle återkommer och står oss öppet
att i samma lugn som nu behandla denna vigtiga fråga, som så länge
stått på dagordningen. Jag vill särskildt vädja till de landtman, som
jemte mig så länge kämpat för skattebördornas utjemnande, för lindring
i rust- och roteringsbesvären, huruvida icke klokheten nu borde
bjuda att ena sig om det föreliggande förslaget, som ju innebär jemväl
en sådan förändring, i synnerhet då man vet huru många det finnes,
som anse landtmännens fordringar i detta afseende fullkomligt oberättigade.
Försumma vi nu detta tillfälle att få en lindring i våra
skattebördor, så hafva vi endast oss sjelfva att skylla, på samma gång
vi undanskjuta en reform, som skulle återföra svenska folket till hvad
det borde vara: ett enigt folk. Jag hoppas derför, att hvar och en
som önskar skattebördornas utjemnande och tillika vill gifva våra ynglingar
så lång öfningstid att de, om det en gång gäller, må kunna
med någon utsigt till framgång uppträda till landets försvar, icke skall
låta detta tillfälle gå sig ur händerna. Sådana frågor som denna lösas
icke utan att man har mod och beslutsamhet. Och jag antager att
dessa egenskaper finnas hos oss nu, vi som bära ansvaret för hvad vi
göra. Vi veta icke hvad som kan inträffa under andra förhållanden.
Jag anser derför att hvarje representant nu bör noga öfverväga, innan
han säger sitt ja eller nej. Jag antager att detta ja eller nej framkommer
först efter noggrann pröfning och moget öfvervägande. Ingen
bland oss bör klandras för sin åsigt. Det är icke heller min mening
att uttala något klander, jag vill endast vädja till hvar och en, som
älskar vårt gamla Sverige och som icke vill se återupprepadt allt det
elände, för hvilket våra ynglingar till följd af bristande öfning voro

Angående
ändring i
ritsa delar «/
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående utsätta under 1808—1809 års krig, huruvida det kan vara möjligt
''ändrdelar afoc^ att ue*{a v^ra ynglingar eu ökad vapenöfning, då andra

“vämpligts- länder göra så mycket för att nå en större färdighet i vapnens bruk.
lagen. Jag beklagar att verldens gång är sådan, att alla bildade nationer

(Forts.) måste gå åt det hållet, men det är ett nödvändigt ondt, och vi, som
äro ett litet folk, kunna icke försvara vår sjelfständighet, om vi icke
i någon mån följa de andra nationernas exempel i detta afseende.

Jag hoppas ännu i det längsta att Andra Kammaren skall bifalla
detta förslag, som enligt mitt förmenande är af den allra största vigt
för vårt fosterlands framtida oberoende och sjelfständighet. Och under
förhoppning att det är omsorgen om denna vår sjelfständighet, som
uteslutande skall vägleda denna folkvalda kammax-e, då den nu snart
skall afgifva sitt votum, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag i den nu föredragna punkten.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Petersson i Hamra,
llydberg, Jönsson i Mårarp, Andersson i Hakarp, Pehrsson i Norrsund,
Kihlberg, Mallmin, Eliasson i Skuttungeby, Palm, Pettersson i
Tjärsta, Andersson i Hamra, Kumlin, Eklund i Högemåla, Svenson i
Bossgården, Svensson i Brämhult, Persson i Heljebol, Ersson i Arnebo,
Domeij och Åkerlund.

Herr Alsterlund: Då jag underskrift den motion, hvarigenom

generalsförslaget framlades, har jag derigenom tilikännagifvit att jag
anser, att vårt försvar bör byggas på den rena värnpligtens grund.

Härigenom blifver det ur militärisk synpunkt det starkaste, ur
ekonomisk synpunkt det jemförelsevis billigaste och ur medborgerlig
synpunkt det fördelaktigaste. Af statsutskottets betänkande finner jag
emellertid, att detta förslag blifvit förkastadt, utan att eu enda röst
höjt sig till förmån lör detsamma. Af de samtal, som jag haft med
många ledamöter af denna kammare, har jag kommit till den öfvertygelsen,
att förslaget i fråga icke har någon utsigt till att inom den
närmaste framtiden vinna Riksdagens bifall. Jag har i anledning häraf
stält till mig sjelf den frågan: hvad bör jag göra? Bör jag hålla fäst
vid detta förslag och förkasta alla andra? Efter mogen öfverläggning
har jag kommit till den bestämda åsigt, att det är min pligt att förena
mig om det förslag, som har utsigt att samla majoriteten omkring sig
och som jag ur militärisk synpunkt finner antagligt. Jag har tänkt
att, om jag icke kan få det, som efter min uppfattning är det bästa,
jag icke har rätt att derför förkasta det goda; och såsom sådant anser
jag, att man kan beteckna statsutskottets förslag. Det innehåller
många och vigtiga förbättringar af vårt försvarsväsende. Det borde
vara klart och tydligt för en hvar af oss, som vill taga skäl, att en
ökning af öfningstiden för beväringen med 48 dagar, eller mer än
dubbelt så lång tid, som nu är bestämd för dessa öfniugar, måste för
deras krigsbildning vara af synnerligt stor betydelse.

De organisatoriska förbättringar, som utskottets förslag innehåller,
äro så väl och sakrikt motiverade i förslaget, så jag skall icke dervid
uppehålla mig. Jag anser mig dock böra något tala om förslaget i hvad

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m. 17

det rörer Norrland och de förbättringar i denna landsdels försvar, som
detsamma innehåller.

Det har förut från statsrådsbänken framhållits, att Norrlands försvar
nu är ringa. Ja, mine herrar, från Torne eif till södra gränsen
af Herjeådalen och Medelpad finnas tillsammans icke mer än 1,567
man infanteri, 180 ryttare och ett batteri i Hernösand, hvilket batteri
dock är utan anspann. Beväringsstyrkan är ganska betydlig, men den
är oöfvad, och det finnes icke tillräckligt antal befäl att föra den
oöfvade massan i striden. Jag skall tala om, huru det förhåller sig i
detta hänseende vid den corps, öfver hvilken jag har förtroendet att
föra befälet. Med den beväringsstyrka, som der nu är, skulle det
kunna uppsättas två liniebataljoner och en depothataljon, men det
finnes icke befäl till mer än hälften, säger hälften af denna styrka,
och då har man ändock vid mobiliseringshandlingarnas upprättande tagit
med alla officerare, alla underofficerare, korporaler och menige, som
af eu eller annan anledning afgått ur tjensten, men på grund af gällande
författningar äro skyldiga att under krig inträda i tjenstgöring.
Samma förhållande råder vid alla de öfriga corpserna. Det är icke
möjligt att med eu hand full stammanskap och en oöfvad beväringsstyrka,
som i saknad af befäl endast till en del kan sättas på krigsfot,
samt utan en läst punkt att stödja sig på, hindra eu öfver Torneådalen
infallande fiende att bemägtiga sig hela Norrbotten. Hvad vill
det nu säga, om Norrbotten skulle komma i fiendens våld? Jo, det
vill säga detsamma, som att detta län blifvit lösslitet från fäderneslandet,
och att fienden inom våra landamäre!! eger ett område, som
han kan använda till bas för sina vidare operationer mot söder. Det
är med djup sorg och djupt bekymmer för framtiden, som jag nämner
detta. Jag tror väl, mine herrar, att icke någon utaf eder vill mista
en tumsbredd jord utaf vårt kära fädernesland; men det torde dock
icke förandra eder, om vi, som bygga och bo der uppe, känna oss ännu
mera djupt bedröfvade öfver det försvarslösa tillstånd, uti hvilket öfre
Norrland befinner sig. Utskottets förslag gifver åt Norrland — och
jag ber att I viljen observera detta — ett artilleriregemente, det fördubblar
dess befälskadrar, det fördubblar i det närmaste dess manskaps
numerär, och det gifver vidare åt Norrland en trängbataljon. Derigenom
blir den norrländska fördelningen ett sjelfständigt helt, med
nog kraft och motståndsförmåga att kunna, om ock icke tillbakakasta
en fiende, så åtminstone uppehålla honom, intill dess hjelp söder ifrån
hinner anlända. Se der, hvilken utomordentligt vigtig förbättring uti
Norrlands försvar detta förslag innehåller. Ja, den är så vigtig, denna
förbättring i och för sig, att, äfven om förslaget icke innehölle någon
annan, jag endast för den sakens skull skulle yrka bifall till detsamma.

Nu kommer till allt detta, att om vi nu antaga utskottets förslag,
så ha vi kommit ett stort steg framåt mot den rena värnpligten.
Jag betonar det, att denna är det mål, till hvilket vi måste komma.
Men vi ha också kommit ett steg på vägen mot systemet värfvad stam
och beväring, för den händelse nemligen, att Riksdagen framdeles skulle
finna, att detta vore det fördelaktigaste för organisationen af vårt
härväsende. Jag tycker alltså, att vi alla, värnpligtsväuner, vänner af
Andra Kammarent Prot. 189t. Av o t6. 2

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar t
rärnpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

indelt stam och beväring och vänner af värfvad stam och beväring, skulle
kunna förena oss om utskottets förslag.

Hvad nu reservanternas förslag vidkommer, så innehåller äfven
detta efter min uppfattning många afsevärda fördelar. Den korta
tjenstetiden för stammen tillför beväringen ett stort antal af f. d.
stamanstälde, som i händelse af krig skulle öka stammen. Men förslaget
har efter min uppfattning det stora felet, att det icke lemnar
någon garanti för stammens anskaffning och tillvaro, och på grund
derutaf anser jag, att detsamma är oantagligt.

Det har talats här så mycket om att vi icke ha råd att försvara
oss, att det blir för dyrt; men jag skulle vilja ställa den frågan till
eder alla: hvad kommer väl att inträffa, om vi skulle gå i fält med
denna armé, som vi nu ha? Märk väl, att det har aldrig tillförene
händt, att Sverige har utskickat en armé i fält, så oduglig för krigstjenst
som den armé, som landet nu i händelse utaf krig måste utskicka,
ty det oöfvade element, som beväringen utgör, har aldrig tillförene
till så stor del som nu blefve händelsen ingått uti hären Ja,
då kommer att hända (och det kan icke hända annat), att vi lida
förkrossande nederlag; och hvad följer sedan på nederlagen? Jo, på
dem följer antagligen en förödmjukande fred, oerhörda krigsomkostnader
och kanhända landafträdelser. Jag vill vidare fråga hvar och eu
uti denna kammare, hvad I tron att svenska folket skall säga, när
det står inför dessa förfärliga händelser, som ett olyckligt fördt krig
förer med sig. Jo, då, miue herrar, skall det säga: hvarför har man
icke under den iånga freden ordnat om vårt försvar? Hvarför har
man icke sagt oss, att det varit så dåligt som det nu visat sig vara?
och det skall då uppstå en storm af ovilja i hela landet, och det skall gå
ett rop af smärta igenom hela nationen. För denna ovilja och deraf
alstradt missnöje är jag rädd. Jag är deremot icke rädd för det
missnöje, som en ärad talare — jag högaktar honom mycket — på
stockholmsbänken talade om, nemligen det missnöje, som skulle uppstå
ibland de icke röstberättigade, om vi nu beslöte 90 dagars öfning för
beväringen. Jag tror bättre om den svenske arbetaren, vare sig han
är röstberättigad eller icke. Jag tror, att om fäderneslandet kommer
i fara, så tänker han icke på de större eller mindre politiska rättigheter
han har, utåt! jag tror att han tänker, att nu är modern Svea
i fara, nu åligger det alla dess barn att skynda till hennes hjelp. I
år ha vi tid måhända att ordna vårt försvar; nästa år kan det vara
för sent. För sent, betänken huru olycksbådande detta ord ljudit för
det folk, för hvilket frihetens sol för alltid har gått ned!

Herr talman! Jag skall anhålla, på grund af hvad jag anfört, att
utaf varmaste hjerta få yrka bifall till lagutskottets förslag beträffande
den föreliggande paragrafen uti värnpligtslagen, och jag gör det under
den innerliga och varma önskan, att majoriteten inom denna
kammare nu måtte lägga sina röstsedlar i valurnan till förmån för
detta förslag.

Herr Thestrup: Herr talman! Jag skall yttra mig helt kort.

Då jag vid 1891 års riksdag, i motsats till den fraktion inom kamma -

N:o 26.

Onsdagen den G April, e. in.

ren, som jag då liksom nu bär äran tillhöra, såväl inom lagutskottet
som inom denna kammare yttrade mig och röstade för bifall till Kong!.
Maj.-ts då framlagda öfvergångsförslag, så gjorde jag det, ifrig försvarsvän
som jag är, företrädesvis af det skäl, att jag ansåg, att ett stärkande
af försvaret vore ett oafvisligt behof och att redan det då till
Riksdagens pröfning framlagda förslaget innebure eu väsentlig förbättring
deraf; vidare derför att jag ansåg, att hvarje uppskof med försvarets
stärkande kunde vara för vårt land och folk ödesdigert, och
slutligen derför, att jag höll före, att det då föreliggande förslaget
vore af den beskaffenhet, att det kunde inrymmas i den ena såväl som
den andra försvarsorganisationen. Men hvarför jag företrädesvis
önskade framgång åt detta förslag, var derför, att det genom detta
förslag var möjligt att få öfningstiden ökad. Jag tog mig friheten
att vid detta tillfälle i kammaren framlägga sifferuppgifter från de med
vårt land i militäriskt och ekonomiskt hänseende mest jemnstälda länder,
hvaraf framgick, att den öfning, som i dessa länder gafs åt den
värnpligtiga ungdomen, i de allra flesta fall vore betydligt mera omfattande,
än som enligt det då framlagda kongl. förslaget för oss
ifrågasattes. Att jag i år, då förslaget föreligger i ett annat och förbättradt
skick, är ännu mera villig att gifva min röst åt detsamma,
torde vara sjelfkärt. Jag anser fortfarande, såsom det är sagdt
redan så ofta förut och bättre än jag kan framhålla, att vi, som ha
söner, hvilka inom längre eller kortare tid på grund af gällande beväringslagar
äro förpligtade att, om och när den dagen kommer —
det försynen i det längsta förbjude — rycka ut och kläda blodig
skjorta för fosterlandet, böra se till, att dessa icke på grund af bristande
öfning komma i en sådan belägenhet, att de ha anledning att
låta sitt klander drabba oss. Jag anser, att en blodig orättvisa varder
dem derigenom tillfogad och att vi ju förr desto hellre böra afhjelpa
denna orättvisa.

Men jemte detta innebär, såsom ifrån kompetent håll i dag så
tydligt framhållits, det kongl. förslaget i organisativt afseende omfattande
förbättringar i vårt lands försvar; och dessa förbättringar känna
herrarne alla nogsamt till. Genom antagande af det nu framlagda
förslaget vore sålunda ett stort mål vunnet i fråga om inrättande af
särskilda intendenturer vid de olika fördelningarna. Vidare innehåller
det nya förslaget eu ny och behöflig trängbataljon för den nordliga
delen af vårt land, en framställning om ökande af befäl och underbefäl
vid Norrlands infanteriregementen, förbättrad organisation af
stamtruppen vid Vesternorrlands beväring, uppsättande af tre nya
sqvadroner vid Jemtlands hästjägarecorps, samt fältartilleriets omorganisation
och förläggning inom de särskilda fördelningarna; allt detta gifvetvis
förbättringar och allt gående i det syfte, som för ordnande af
vårt försvar är i hög grad önskvärdt. Det är då så mycket mera
skäl att tillstyrka bifall till det nu framlagda kongl. förslaget, sådant
som det i utskottets betänkande är formuleradt.

Beträffande deremot eu annan del i utskottets förslag, som föranledts
af derom särskilt inom kammaren väckta motioner om ökande
af afföningen för beväringsmanskapet under den tid, som öfningarua

Angående
ändring -i
vissa delar af
vumpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

skulle fortgå, så må framhållas, att detta förslag, enligt statsutskottets
utlåtande, skulle föranleda eu ökad kostnad af ej mindre än 637,200
kronor, samt att för ökande af beväringens vapenöfningar anslaget härför,
hvilket nu uppgår till 1,472,000 kronor, skulle ökas med 1,221,000
kronor och komma att utgöra tillsammans 2,693,000 kronor. Huruvida
dessa så betydligt ökade kostnader kunna vara för försvarets
stärkande erforderliga eller med den så ofta öfverklagade ekonomiska
ställningen i landet förenliga, öfverlemuar jag åt kammarens mera
sakkunniga, framsynta ledamöter att afgöra.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Äfven jag måste, såsom representanten för Öland,
bekänna, att det är med tvekan jag hos eder, herr talman, anhållit
om ordet, och med tvekan som jag nu går att begagna mig deraf,
icke derför som skulle jag i likhet med åtskilliga mera mobila naturer
här i kammaren vara oviss i år, huru jag skall bedöma ett förslag,
hvilket jag på grund af alla samverkande militära och ekonomiska skäl
i fjol förkastade — icke derför, men derför att jag är fullt medveten
om min oförmåga att följa med i den höga flygt, som herrar statsministern
och krigsministern och eu annan stor krigare på göteborgsbänkeu
inledde, och på hvilken flygt — mot stjernorna — andra sedan
efter förmåga hafva följt med uti deras luftiga spår. Jag anhåller
derför på förhand om benäget öfverseende med min enkla prosa, som
utan tvifvel kommer att obehagligt bryta af mot deras blomsterspråk.

Herr statsministern har i dag visat sig i tvenne, sä vidt jag vet,
alldeles nya inkarnationer, nemligen dels som filosof, dels som poet.
Såsom filosof har han i alldeles öppen täflan med sin nästan, lika
namnkunnige namne, den hädangångne upsalaprofessorn, inlåtit sig på
att i både negativa och positiva vändningar definiera eller åtminstone
beskrifva hvad staten eller i allt fall hvad den svenska staten är. Till
oss förtappade varelser, som våga påminna om sambandet emellan
rättigheter och skyldigheter, och som drista förmena, att icke alla de
förra böra tillhöra det herskande fåtalet i samhället och icke alla de
senare åhvälfvas det stora obemedlade flertalet, till oss, som herr
Bratt hugnade med vedernamnet försvarsnihilister, derför att vi icke
i år kunna taga det förslag, som han förkastade i fjol, till oss har
herr statsministern rigtat den förebråelsen, att vi uti staten se endast
en sammanfattning utaf egodelar. Nej! herr statsminister, denna beskyllning
är orättvis. Vi äro i sjelfva verket icke så oåtkomliga för
dessa uppgifter utaf högre art och dessa ideella sträfvanden, som herr
statsrådet och chefen för landtförsvardepartementet med så mycken
kompetens å hans sida omtalar på sidan 2 i bilagan till kong!, propositionen
n:o 2 innevarande Sr. Vi äro det icke. Vi förtjena icke
den förebråelsen. Men vi hafva tillåtit oss att säga, att den stora
mängden utaf de obemedlade här i landet, som skulle hafva deri ärofulla
uppgiften att försvara edra sam hällsförmåner, icke bör helt och
hållet utestängas ifrån allt inflytande på, all delaktighet i besluten om
statens angelägenheter, och vi hafva sagt att I boren icke hungerbeskatta
dem. Det hafva vi sagt. Herr Bratt finner denna pretention

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

vara förnuftsvidrig — han har sagt mig det på förmiddagen — men
herr Bratt glömmer en sak, nemligen att hans kompetens att utfärda
sådana betyg icke är höjd öfver allt tvifvel och icke allmänneligen
erkänd.

Herr statsministern har visat sig som poet, då han uti den positiva
delen af sin definition på eller beskrifning om hvad den svenska
staten är, till densamma räknar äfven våra dyrbara minnen. Ja “dyrbar"
kan hafva två betydelser, och det finnes minnen och minnen.
Det finnes minnen, herr talman, af olika slag. För att föreviga t. ex.
det minnet — för att få det att fortfarande vara icke blott ett minne
utan äfven en lefvande verklighet — att ett regeringssystem och en
minister hafva till faktisk utgångspunkt 11 kronor 58 öre, till rättsgrund
ett högsta domstolens utslag, som ådörnde kammaren 22 icke
valda ledamöter, och till uppgift och mål införande af lifsmedelsbeskattning,
för att perpetuel ett sådant minne eller ett sådant som
det, att 30 millioner kronor i lifsmedelstullar på 4 år uppslukats,
utan att man har verkstält ett enda af de stora löftena i Hans Maj:t
Konungens diktamen — för att få sådana minnen att tala om uti
ännu eu blifvande försvarsdiskussion här i kammaren, för det, herr
talman, vill jag icke votera en enda öfningsdag eller en enda riksdaler.
Men låt vara! Räkna minnena gerna till svenska statens definition,
till dess väsende! Men tillåt då också, herr statsminister, att vi andra
få vara med att göra upp inventariet!

Herr statsministern har äfvenledes visat sig som poet, då han
erinrade kammaren derom, att en gång i våra öron kunde komma att
ljuda det olycksdigra ropet “för sent". Månne, herr talman, det är
för sent att fråga honom: hvarför ekade icke det ordet i hans öron,
när han här i kammaren år 1885 yrkade afslag på öfningsparagrafen,
hufvudparagrafen, den 27 paragrafen i värnpligtslagen, eller hvarför
förnam han icke med sin inre hörsel dessa ord, när han år 1883
gjorde hvad på honom ankom för att döda det af Kong!. Maj:t då
framlagda förslaget till en fullständig, en organisk lösning af hela den
stora försvars- och dermed sammanhängande skattefrågan ? Med sådana
antecedentia i denna fråga borde kanske herr statsministern icke hafva
talat sådana ord och i den ton, som han använde i förmiddags i
kammaren. Moralpredikantens kompetens och dygdemönstrets auktoritet
följa icke nödvändigt med statsrådsuniformen.

Det skulle för öfrigt icke hafva varit olämpligt, om herr statsministern
hade något fullständigare, än hvad jag nyss antydde, tagit
i öfvervägande sin egen ställning till de s. k. stora frågorna år 1883.
Nuvarande herr statsministern klandrade då, att icke alla, som orden
folio, intresserade myndigheter hade blifvit hörda öfver det framlagda
förslaget, och särskilt att icke generalitetet hade fått yttra sig öfver
förslaget i dess helhet. Nå väl! Hvilka “intresserade myndigheter"
hafva fått yttra sig öfver denna — jag tror uttrycket lydde så från
det militära hållet i fjol — desorganisatoriska röra? Nuvarande
herr statsministern förkastade 1883 års förslag, derför att det icke
var militäriskt tillfredsställande. Men detta, skall det vara ett militäriskt
tillfredsställande förslag? — Herr statsministern förkastade

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, c. in.

Angående
ändring i
rusa delar <
vämpligtslagen.

(Forts.)

1883 års förslag, derför att icke kostnadsberäkningarna voro pålitliga.
Herr talman, det är svårt att hålla sig fullt allvarsam, när jag erinrar
om detta, att herr statsministern år 1883 icke fann de framlagda
kostnadsberäkningarna tillförlitliga, men att han nu är nöjd med de
beräkningar, som hans värde kollega, herr finansministern, anfört till
statsrådsprotokollet.

Jag skall anhålla att något litet få betrakta detta med lätt hjerta
skrifna och äfven om andra något lätta egenskaper vittnande anförande,
helst som jag dervid får tillfälle att återkomma till ett yttrande
af herr statsministern i dag på förmiddagen, då han sade, att man
icke får, icke bör med försvarsfrågan sammankoppla andra frågor.
Jag får anledning att påvisa, huruledes herrarue der på bänken med
försvarsfrågan sammankopplat en annan fråga, ehuru de sökt att i
största möjliga måtto öfverskyla och dölja denna sammankoppling.

Huru äro de beskaffade, dessa beräkningar rörande möjligheten
att ersätta vissa statsinkomster, som skola upphöra, och att täcka nya
utgifter, dessa beräkningar som jag måste antaga hafva befunnits tillfredsställande
för herr statsministern, hvilken år 1883 var så kritisk
mot Kongl. Maj:ts då framlagda kostnadsberäkningar? Herr finansministern
svarar på denna fråga, att han håller för alldeles säkert,
att äfven under nästa årtionde statsinkomsterna komma att växa.
Ja, det antager man väl också allmänt, åtminstone hvad beträffar de
flesta af dem. Men förmodligen torde man i allmänhet äfven föreställa
sig att, oberoende af alla ökade utgifter för nya militära organisationer,
såväl den normala ökningen på de militära budgeterna,
som den normala, med samhällsutvecklingen följande ökningen af utgifter
på andra områden af samhällslifvet komma att hålla temligen
jemna steg med denna ökning af statens inkomster, så att med hänvisning
till denna ökning är verkligen, i fråga om utredning af huru
man skall täcka de nya tillkommande statsutgifterna, ingenting sagdt.
Och när jag går att se efter, huru herr finansministern specificerar
denna allmänna sats, blir jag verkligen icke mera uppbyggd. Ty en
antydan om att jernvägstrafikmedlen, hvilka ännu icke lemna hälften
af räntan på vår utländska skuld, skola växa så, att det är värdt att
tala om, hvilket tillskott man deraf kan få för att täcka utgifter förnya
militära organisationer, eller talet om att telegrafmedlen förmodligen
komma att lemna större öfverskott, eller att postverket förmodligen
kommer att lemna något större öfverskott, bevisar ingenting, då
det ju är gifvet, att i en tid, sådan som den vi lefva uti, då förbättrandet
af kommunikationerna blifvit ett af de största intressen —
jag kan väl säga en ren lidelse bland menniskorna —, ökade postinkomster
komma att tagas i anspråk för nya förbättringar inom postverket,
om hvilka kanske icke ens den mest genialiske postman för
närvarande kan göra sig en föreställning.

Hvad är detta för ett svar på den frågan: hvarifrån skola vi taga
penningar, hvarmed vi skola täcka den lucka, som uppkommer, när
staten afsäger sig 7,000,000 kronors säker årlig inkomst, samt täcka
de ytterligare utgifter, hvilka alldeles icke framgå af Kongl. Maj:ts
proposition? Kanske, kanske, kanske! — hvad är detta för ett svar?

Onsdagen den 6 April, e. m. 23

Hvad herr finansministern tiar såsom säkert att lofva oss är en
summa, som i förhållande till behofvet är att kalla för en obetydlighet,
nemligen den ökade fastighetsbevillningen. — Det vore frestande
att nu yttra sig om det rent af absurda sätt, Kongl. Maj:t föreslagit för
denna skatts påläggande, men dertill torde jag få återkomma sedermera.
•— Det är emellertid eu ren bagatell, dessa 600,000 kronor.
Hvad är väl detta belopp i förhållande till behofvet af millioner?
Nåväl, herr finansministern inser detta och säger, att vi måste hafva
nya skatter, och han gör eu gest å la Kajsa Varg, en till höger och
eii till venster, och tillägger: “man tager". Man tager så och så
mycket i stämpelskatt, men huru detta skall gå till, derom vet han
ingenting, och vi ännu mindre — vi äro ju så okunniga! Hvad vi
likväl veta är, att det går icke att taga någon mycket stor summa
genom stämpelskatt, om, såsom herr finansministern synes vilja få oss
att tro, denna skatt skall drabba blott dem, som hafva god råd att
betala. Nej, äfven i fråga om sådana skatter kommer den satsen att
bekräftas: att statens skatt7 är alltid den fattiges skatt! Så tager herr
finansministern maltskatten. Det är nu ostridigt en skatt — det
kan ej bortdisputeras — som skall falla tungt på det stora obemedlade
flertalet. Herr finansministern vågar icke förneka det, men han
vill heller icke erkänna det, utan försöker att kaschera denna skatteplans
beskaffenhet under ett löst tal om domstoiarnes brottsmålsprotokoll,
som jag är öfvertygad om att han icke läst, och genom åberopande
af att det är så många länder, som hafva maltskatt, hvarmed
han vill ingifva oss den föreställning, att vi svenskar äro några
af Gud alldeles öfvergifna menniskor, att vi äro efterblifna på den allmänna
civilisationens bana, derför att vi icke i likhet med åtskilliga
höga föredömen skaffat oss äfven denna skattevälsignelse. — Är detta
en seriös utredning, dessa af herr finansministern sjelf s. k. kortfattade
antydningar? Är detta någonting allvarligt, som det är tillbörligt
af en regering att komma fram med, detta prat om det finansiella
underlaget för ett så vidtutseende företag, som det nu ifrågasatta?
Nej, det är det icke. — Men så der enkelt är det, konstigare är det
icke! Man “tager11 och “tager", och “kanske" och “kanske" och
“kanske"! Ja, konstigare är det icke, när man icke har större anspråk
på ett anförande till statsrådsprotokollet, än herr finansministern
ställer till sig sjelf. — Nej, detta är icke seriöst. Men härunder
ligger deremot något annat, som är allvarligt, och som jag derför
vågar anhålla, att kammaren täcktes något besinna.

Det är en vidtutseende sak, som kan blifva föremål för tusen
om och tusen men, att pålägga en maltskatt. Men hvad som alldeles
icke är konstigt — det är så enkelt som att blott sätta sig ned och
skrifva några siffror — är att, när penningar fattas och måste skaffas,
då tillgripa mångdubblade lifsmedelstullar. Det är denna fråga, herr
statsminister, som ni sammankopplat med försvarsfrågan, under det
ni står och varnar oss att icke sammankoppla andra frågor med försvarsfrågan,
såsom icke dit hörande. Ni har sagt år 1886 och flere
gånger, att ett lands tullagstiftning har mycket större och mer omfattande
uppgift än att blott tjena såsom medel att skaffa statsverket

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.

N;o 26.

Angående
ändring i
vissa delar <
vämpligtslagen.

(Forts.)

24 Onsdagen den 6 April, e. m.

inkomster, nemligen att skydda näringarna mot låga pris. När nu
med denna patriotiska uppgift kommer att förenas den tvingande
nödvändigheten att skaffa penningar, ja, då är det nya systemet fullt
betryggadt. Det är icke värdi att komma och säga, att några sådana afsigter
hysa vi icke. Ty en sådan försäkran, om den kommer att uttalas,
har — jag vill säga det på förhand — icke fullt den auktoritet,
som man skulle kunna önska att den hade. — Herr talmannen torde
tillåta mig att erinra om ett precedensfall. —-

År 1885 hörde nuvarande herr statsministern till reservanterna
mot bevillningsutskottets utlåtande n:r 3, uti hvilket utlåtande afstyrktes
alla då väckta förslag om spanmålstullar. Reservanterna yrkade
då tull för omalen spanmål: å hvete 1 krona 20 öre, å råg
1 krona, å korn 1 krona och för malen spanmål 2 kronor 50 öre,
allt per 100 kilogram. Vid debatten härom i Andra Kammaren anmärkte
dåvarande statsministern, herr Themptander, att reservanterna
— protektionisterna — uppenbarligen icke hade sagt fullt ut, hvad
de menat, ty med så ringa tullsatser kunde jordbruket icke vara betjenadt,
och att de följaktligen måste hafva ökade tullsatser i sigte.
Häröfver fann sig nuvarande herr statsministern i hög grad förnärmad,
ja, förgrymmad. Han förklarade sålunda till kammarens protokoll,
att ett sådant sätt att argumentera, som herr Themptander hade använda
var, såsom orden folio sig, “att måla fan på väggen för att
sedan få rappa på honom", och han konstaterade med tillfredsställelse,
att ingen af kammarens ledamöter hade i debatten tillåtit sig eu
sådan otillbörlighet, som herr Themptander användt, nemligen att så
der in effigie behandla vissa höga vederbörande. Men hvad hände?
Ja, det hör ju icke till sagoperioden före Cyrus, men herr statsministern
har i alla fäll kanske glömt det, och jag skall derför be att få
berätta det.

Kom så år 1886. Såsom medlem af dåvarande bevillningsutskottets
majoritet hade nuvarande herr statsministern alldeles glömt
bort icke blott sin högtidliga försäkran om våren 1885 här i kammaren,
utan jag förmodar äfven sin förtrytelse mot dåvarande statsministern.
Ty då föreslog han eu tullsats af 2 kronor för 100 kilogram
omalen spanmål. Likaledes år 1887. Och 1888, när man hade
den “kända" och på kändt sätt tillkomna majoriteten till förfogande,
då blef en tullsats af 2 kronor 50 öre åsatt omalen spanmål och dessutom
tull lagd på de förut icke hotade artiklarne hafre och vicker,
hvarjemte på malen spanmål lades en tull af 4 kronor 30 öre. —
Se der, herr talman, ett exempel på, hvad denna förtrytelse egentligen
betydde! Det var förtrytelsen öfver det skarpsinne, som hade
skådat igenom de frånvända politiska korten. Och se der äfven, hvad
en mycket högtidlig försäkran kan under vissa omständigheter betyda!
Derför säger jag, att, när det blifver kinkigt och svårt att enas om
några nya skatter, man kommer att tillgripa en flerdubblad lifsmedelsbeskattning
— det går lätt och enkelt och förslår någonting. Förslår
det dock icke, så har man ju sedermera alltid tillgång till städernas
bränvinsmedel, och kanske man äfven skall komma att förnya ett
attentat mot tolagen.

Onsdagen den 6 April, e. m. 25 N:0 26.

“Vi hafva stått stilla", sade herr chefen för landtförsvarsdeparte- Angående
mentet i förmiddags. Huru kommer det till att vi stått stilla? Derpå ändrin9 »''
hade lian gifvit svaret förut. Svaret förtjenar att här upprepas: VU‘ämpligu“Det
kan med skäl ifrågasättas, om icke den likgiltighet för det na- lagen.

tionella oberoendet, som fått sitt uttryck i det ständiga förkastandet (Forts.)

af hvarje mera omfattande förslag till försvarsväsendets ordnande,
småningom skall framkalla ljumhet och liknöjdhet för äfven andra
nationella uppgifter af högre art och slutligen göra nationen oförmögen
af alla ideella sträfvanden." Kougl. Maj:ts proposition skulle
icke hafva förlorat, icke heller herr krigsministerns anseende för god
omdömesförmåga förlorat uppå, att vi hade sluppit att i ett till Riksdagen
öfverlemnadt statsrådsprotokoll läsa en utlåtelse af denna beskaffenhet.
Måhända torde någon finna, att talet om vår likgiltighet
för det nationella oberoendet öfverskyles utaf det något omedvetet
komiska i satsens fortsättning, der herr krigsministern gör sig till
målsman inför oss för nationella uppgifter af högre art och för alla
ideella sträfvanden, hvilka vi förmenas vara på väg att förlora ur sigte.

Man må tycka det ena eller det andra om en sådan utlåtelse i ett
statsrådsprotokoll, som åtföljer en kong!, proposition till Riksdagen,
så bör man icke deraf afhållas från att granska den beskyllning, som
ligger innesluten i dessa ord. Ordalagen “det ständiga förkastandet
af hvarje mera omfattande förslag1* visa, att anklagelsen är rigtad till
Riksdagen, och det är naturligtvis icke tvifvelaktigt, att det är i första
rummet Andra Kammaren som åsyftas, medan det underförstås, att
regeringen, att Kongl. Maj:t är ansvarsfri.

Hvilka äro då de mera omfattande förslag, på hvilka herr krigsministern
hänsyfta)’!? Om vb såsom jag förmodar, få lemna ur räkningen
förslagen från tiden före kompromissen 1873 — helst dessa
förslag i högre grad än något annat härordningsförslag drabbas af herr
krigsministerns ogillande, emedan de ville fastläsa indelningsverket och
satte sig den omöjliga uppgiften före att utveckla den indelta stammen
— så ser jag icke, att det kan vara fråga om några andra förslag än
dem af 1875, 1878 och 1883. Jag förmodar nemligen, att herr krigsministern
till mera omfattande förslag hvarken kan räkna 1877 års
förslag, som med sin 62 dagars beväringsöfning af dåvarande krigsministern
betecknades såsom första skedet af försvarets utveckling, icke
heller förslaget af 1881, om hvilket krigsministern säde, att det endast
var framlagdt då under afvaktan på ett fullständigt förslag, som icke
kunde blifva färdigt förrän om “någon" tid. I sådant fall återstå förslagen
af 1875, 1878 och 1883 såsom mera omfattande förslag.

Hvem bär nu ansvaret för resultatlösheten af dessa förslag och derpå
nedlagdt arbete? 1875 års förslag — efter min tanke, i fall jag vågar
uttala en mening i sådana ämnen, det förträffligaste af alla härordningsförslag,
som blifvit utarbetade i vårt land — framlades af Kongl.

Maj:t under förutsättning utaf Riksdagens bifall till eu ändring utaf
80 § regeringsformen, hvilken ändring icke kunde definitivt antagas —
således icke heller förutsättningen uppfyllas — förrän året derpå. 1875
års förslag framlades utan att vara åtföljdt af öfvergångsförslag; 1875
års förslag framlades utan att vara åtföljdt af förslag rörande grund -

N''0 26

Angående
ändring i
vissa delar c
värnpligls•
lagen.
(Forte.)

26 Onsdagen den 6 April, e. m.

skatterna; 1875 års förslag var deremot åtföljdt af ett statsrådsprotokoll,
af livilket man inhemtade, att endast tre af Konungens rådgifvare
hade utan förbehåll tillstyrkt förslagets framläggande, medan eu, finansministern,
lika oförbehållsamt motsatt sig detsamma, och de sex
öfrige rådgifvarne åter mer eller mindre utförligt hade oroskrifvit biskop
Brasks korta sentens. Det förslaget, kan man säga, var framlagdt för
att falla, det kunde icke antagas. 1878 års förslag förkastades af
Första Kammaren, 1888 års förslag förkastades af Första Kammaren.
Resultatet är således det, att ett utaf de mera omfattande förslagen,
nemligen det af år 1875, framlades af regeringen i sådant skick, att
det icke kunde förutsättas af någon menniska, att det skulle blifva af
Riksdagen antaget, och att de två öfriga folio genom Första Kammarens
motstånd, och att således vid alla dessa tre tillfällen det är Andra
Kammaren, som står med palmer i händerna.

Emellertid rörde sig dock försvarsfrågan under hela denna tid
framåt. Vi fingo 1872 en i hög grad märkvärdig, stor och betydande
reform: afskaffande! af legnings- och friköpningsrätten. Det har nu
icke gått mer än tjugu år sedan dess, men jag har anledning antaga,
att många icke rätt betänkt hvad detta innebar. Ty de hafva glömt,
att blott 18 år förut beväringskomitén år 1859 kunde säga, att dåmera
den år 1812 så ifrigt förda striden om ovilkorlig personlig värnpligt
icke mera kunde bringas till lif. Hvarför? Derför, herr talman,
sade beväringskomitén, att en flerårig erfarenhet dåmera hade stadgat
öfvertygelsen om nödvändigheten af att i sjelfva beväringslagen medgåfves
någon utväg till befrielse från fullgörandet af den personliga
värnpligten. Man har glömt, att endast sju år före den nyss nämnda
reformen landtförsvarskomitén 1865 förklarade sig icke hafva funnit
något skäl att förorda deii personliga värnpligtens ovilkorlighet. Man
har kanske glömt också, hvilket motstånd Axel Adlersparres motion
väckte i Riksdagens båda kamrar. Derför har man icke det lefvande
intrycket af att det dock togs ett stort steg 1872. Det togs i sjelfva
verket också ett stort steg 1885: beväringsinstitutionen, som höll på
att fälla sönder i bitar och smulor, blef ordnad och befäst, vi ökade
antalet årsklasser och vi utsträckte beväringsöfningarna.

Men kort härefter antager tullkampen sin våldsamma karakter,
och sedan är det slut. I det mjöldam, som den drog upp, sökte
till en början den politiska reaktionen att gömma sig. Men man såg
snart nog dess hidösa anlete. Och sedan denna tullreaktion 1888 icke
segrat, men vunnit, hvad har man sedermera gjort för att främja den
sak, som en gång kallades den stora fosterländska frågan? I början
af år 1890 framlade Kongl. Maj:t på tillstyx-kan af då- och nuvarande
krigsministern ett förslag om värnpligtstidens utsträckning med 2 år
och beväringsöfningarnas ökande med — sex dagar. Jag nästan skäms
att nämna det; det är svårt att få orden öfver mina läppar: värnpligtstidens
ökande med 2 år och öfningstidens ökning med 6 dagar,
som skulle så småningom tilläggas de förut varande 42, så att hela
denna storartade öfning skulle träda i kraft 1896. Då talade herr
krigsministern om behofvet af varsamhet, hvarför man endast successivt
och med små steg borde öka värnpligtstiden och utsträcka be -

Onsdagen den 6 April, e. m. 27 N:o 26.

väringsöfningarria. Detta var i början af 1890. I slutet af samma Angående
år 1890 den 14 november förklarade herr krigsministern till statsråds- ändring i
protokollet i motiveringen till sin hemställan om förordnande af den VU‘ampligtss.
k. generalskomitén för granskning af ett inom generalstaben uppgjordt lagen.
förslag, att man numera måste öfvergifva hvarje tanke på systemet (Forts.)
stam och beväring. Vidare yttrade han, -att öfningstiden enligt 1875
års förslag — d. v. s. 10|- månader för infanteriet och trängen, 12
månader för fotgardet, artilleriet och ingeniörtrupperna samt 17 månader
för rytteriet, och derjemte 1 månads repetitionsöfning för liniens
tredje klass och 1 dito för liniens fjerde klass — att, säger jag, denna
öfningstid visserligen var för knapp, men att han dock icke fann rådligt
att tillstyrka någon utsträckning af densamma. Ytterligare föreslog
han, att eu del af de värnpiigtige skulle uttagas för att undergå denna
fullständiga öfning, medan en annan del skulle få ungefär den nuvarande
öfningen, eller minst 42 dagar. Det lemnades därhän, om
denna uttagning skulle ske genom lottning eller på något annat sätt,
ännu mera förkastligt än lottning. Således uttalades här en tanke,
som på det olyckligaste sätt erinrar om det olycksaliga, det mest
olycksbringande af alla försvarsförslag, det som framlades för sista
ståndsriksdagen, det som blifvit beryktadt för den deri förekommande
“blodslottningen". Detta var stadiet n:r 2 på senhösten 1890. Så
gå vi 5 månader fram i tiden, och då komma vi till Kongl. Maj:ts af
samme krigsminister tillstyrkta förslag af den 14 mars 1891, hvilket
förlidet års Riksdag behörigen handterade och på hvilket Riksdagen
afgaf sitt svar den 14 maj samma år. Det var det tredje stadiet i
denna konvulsionernas politik. Så komma vi åtta månader längre
fram i tiden, till den 4 januari detta år. Då tillstyrkte krigsministern
Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga med några små ändringar,
som blott rörde detaljer, generalernas förslag. Det var fjerde omkastningen,
och efter en half timme, sedan statsministern med understöd
af krigsministerns öfriga kolleger hade funnit sig icke kunna förorda
detta, förklarade krigsministern, att han — icke hade några
militära skäl att motsätta sig framläggandet af det förslag, hvilket
han under föregående halftimme hade nedgjort, mordiskt nedgjort,
såsom i militäriskt afseende komplett odugligt och såsom i ekonomiskt
afseende icke blott exceptionelt dyrt, utan, om man kastar blicken
öfver snart sagdt hela Europa, rent af exempellöst dyrt. Det var
femte konvulsionen. Det är detta förslag, med hvilket krigsministern
lyckats öfverträffa tyska industriens sederegel och valspråk “schlecht
und billig", eftersom han har gjort det dyrt och dåligt i allra högsta
grad, det är detta förslag, som nu föreligger till afgörande.

Efter detta torde jag kunna fråga: är det Riksdagen som allena
bär ansvaret, är det företrädesvis Andra Kammaren, som bär ansvaret,
är regeringen allena ansvarsfri, om ett fjerdedels sekel efter representationsreformen
den förr så kallade stora fosterländska frågan ännu
är olöst, och om ett förslag bär föreligger af den beskaffenhet, att
dess antagande skulle undanskjuta en verkligt tillfredsställande, en,
menskligt att se, betryggande lösning af deuna fråga till ett obestäm -

N o 26.

Angående
ändring i
vissa delar c
vämpUgtslagen.

(Forts.)

28 Onsdagen den 6 April, e. m.

bart fjerran? Det är''icke Andra Kammarens fel, det är icke uteslutande
Riksdagens fel, och regeringen är icke ansvarsfri.

Antagandet af detta förslag skulle hafva en säker verkan, nemligen
att befästa reaktionen och det reaktionära styret i vårt land,
men icke skulle det hafva någon sådan verkan, som förespeglats af
dem, hvilka hafva talat för detta förslag. Med Första Kammaren, mot
Andra Kammaren, mot svenska folket, mot hela den stora obemedlade,
tullbeskattade massan löser man icke vår försvarsfråga. Det är icke
reaktionens vind, som skall föra vårt statsskepp i tryggad hamn, men
väl är att befara, att den med hjelp af oskickligt befäl ombord skall
drifva detta skepp mot klippor, der det kommer att krossas.

Detta förslags antagande skall befästa reaktionen i vårt land,
skall bryta sammanhållningen mellan landsbygdens och städernas frisinnade
element, och hvad sedan skall följa, det gifver jag åt mina
kamrater, stadsrepresentanterna, att besinna.

Jag är van, herr talman, att injurieras från morgon till kväll
året igenom af regeringspressen; för omvexlings skull kommer det
äfven ibland från göteborgsbänken. Detta är mig absolut likgiltigt.
Jag tviflar, att det tinnes någon, som med mera föraktfull likgiltighet
bemöter dessa störtskurar af smädelser och injurier. Om nu möjligen
någon vill kalla mig, som sedan tjugu år hört och fortfarande hör
till de mest deciderade anhängarne af ett kraftigt försvar på värnpligtens
grund, om någon vill kalla mig försvarsnihilist, må det stå
honom fritt till egen och andras glädje. För den händelse någon af
mina ärade valmän skulle vara i ovisshet om min ståndpunkt i denna
fråga, har jag ansett det vara min skyldighet att uttala mig så, att
icke något missförstånd är möjligt, och jag anhåller, herr talman, om
afslag å det förevarande förslaget,

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Jag anhåller till en början att få göra kammaren uppmärksam
på ett par uttryck af den föregående talaren, som jag icke kan förbigå
utan anmärkning.

Det första af dessa uttryck fäldes, då han sade att det vore ett
“absurdt“ sätt, på hvilket Kongl. Maj:t föreslagit att den ifrågavarande
fastighetsskatten skulle komma att ökas med 660,000 kronor, men
han ville icke ingå i närmare diskussion om frågan för att tillkännagifva,
på hvilket sätt denna skatt vore absurd. Jag vill icke heller
inlåta mig på frågan vidare än att göra den erinran, att det var en
af Kongl. Maj:t tillsatt komité, den s. k. skatteregleringskomitén, som
i hufvudsak gjorde detta förslag, samt att det sedermera framlades inför
Riksdagen af en föregående regering. Det föll visserligen då i sammanhang
med härordningsfrågan, men jag kan icke påminna mig, att det
hvarken då eller i fjor, när jag tillstyrkte Konungen att framlägga det,
blef föremål för några särskilda anmärkningar i Riksdagen. Kan
hända att en och annan talare yttrade sig, men det kan jag åtminstone
icke påminna mig.

Sedan begagnade samme talare ett uttryck, hvarpå jag icke heller
kan undgå att fästa uppmärksamheten, det nemligen då han ansåg

Onsdagen den 6 April, e m. 29 N:o 26.

att statsrådsprotokollet — häri åsyftade det protokoll, som var hållet Angående
inför Konungen i finansärenden för finansplanens uppgörande — icke ändring i
vore tillbörligt samt inuekölle endast “prat“. Jag skall icke tillåta ^Jämpligumig
att möta talaren med dylika uttryck, jag har för stor aktning lagen.
för denna kammare att kunna antaga, att kammaren skulle önska (Forts.)
att sådana uttryck skola falla under debatten mellan de olika talarne,
och jag tror icke, att försvarsfrågans lösning derpå kan vinna. Jag
skall således icke gå vidare in i ämnet, men jag har icke kunnat
underlåta att vädja till kammaren, huruvida den anser sådana uttryck
lämpliga att använda gent emot hvarandra under öfverläggningarna.

Jag skall för öfrigt icke upptaga de anmärkningar, som i afseende
på de finansiella förhållandena förekommit, vid skilda tillfällen under
dagens öfverläggningar, emedan de äro så spridda, att det skulle trötta
kammaren för mycket, om jag upptoge dem hvar och en för sig.

Man kan icke under en diskussion sådan som denna taga fram siffror
i massa och dermed söka att vederlägga. Men deremot skall jag
tillåta mig att göra en kort och, såsom jag hoppas, fullt åskådlig
framställning, huru jag tänkt att skatteförhållandena skulle gestalta
sig vid den tid, då de kostnader, Kongl. Maj:t föreslagit, skulle utgå för
täckande såväl af afskrifningsplanen som af de militära fordringar,
som blifvit framstälda. Det är något för mycket begärdt, att man
skall statsreglera för eu period, som ligger tio år fram i tiden, att
man skall säga: “dessa skattetitlar — man måste taga nya titlar
fram för att bära nya behof — skola med bestämdhet utgå för det
ändamålet". Jag kan icke gå närmare in på saken än att säga, att
jag föreslår dessa och dessa. Det må sedan stå Riksdagen fritt att
under årens lopp välja andra.

Jag föreställer mig, att herrarne skola finna tillräckliga de antydningar,
som i detta afseende äro gjorda i statsrådsprotokollet rörande
tiden till och med år 1894. Nu skall jag tillåta mig taga fram, huru
jag tänkt mig täckandet af utgifterna 1902, då alla de utgifter, som
Kongl. Maj:t föreslagit för ändamålet, skulle till fullo utgå. Det är
då i den kongl. propositionen uppgifvet, att kostnaderna för härordningsförslagets
fullständiga genomförande skulle i militäriskt afseende
uppgå till 3,655,034 kronor, för grundskatteafskrifningen till 3,223,373
kronor och för rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning till

3,458,000 kronor, summa 10,336,407 kronor. Jag ber kammarens
ledamöter fästa denna siffra i minnet, derför att icke endast i tidningsartiklar,
utan äfven af Riksdagens ledamöter vid skilda tillfällen
framhållits, att det skulle vara en utgiftssumma på 17 millioner, som
vore att förvänta vid den tidpunkten. Om man beräknar dessa utgifter
till 17 millioner, beror det derpå, att man tager med i kalkylen
sådana utgiftsposter, som för krigsbehof kunna vara nyttiga och nödvändiga,
men om dem är vid detta tillfälle icke fråga. Det är den
vanliga ökningen på fjerde hufvudtiteln, som då kommer under öfverläggning,
såsom för kulör, krut, ammunition, vapen och befästningar
ui. m., eller med ett ord sådant, som under tidernas lopp denna hufvudtitel
drager med sig, antingen en ny härorganisation och eu afskrifning
antages eller icke. Men den summa, jag nyss nämde, är endast

N:0 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående det belopp, som i den kongl. propositionen är beräknad t för denna
vtislddelar*af ^''organisation och dessa 90 dagar samt afskrifningar. Om jag nu
impujts. nämner, Indika skattebelopp jag tänker mig, att den finansminister,
lagen. som vid den tiden må hafva denna sak i sin hand, skall föreslå, så
(Forts.) är det endast min enskilda åsigt. Jag kan icke begära, att den, som
då handhar denna sak, skall föreslå Riksdagen alldeles detsamma och
att Riksdagen då skall antaga det. “Man tager der man har“, säger
talaren. Naturligtvis tager Riksdagen der den behagar och de skattemedel
den behöfver. Kanske vill eu Riksdag taga tullar, en annan
Riksdag bevillning. Jag föreställer mig emellertid, att utgifterna
skulle lättast täckas på följande sätt. Jag nämner då först den s. k.
“absurda" fastighetsbevillningen på 660,000 kronor; sedan tänker jag
mig en maltskatt, hvilken komitén beräknat till 0,89 öre per half butelj
och som skulle frambringa cirka 3 millioner. Detta är efter den tillverkning,
som nu eget- rum, men jag tror, att komiténs ledamöter
inom sig hyst den tanken, att det är lågt beräknadt. Stämpelskatten
har i den kongl. propositionen blifvit förslagsvis upptagen till 1 million.
Om skatten blefve införd under den närmaste tiden, skulle den uppgå
till det beloppet, men jag föreställer mig, att, innan tio år förflutit,
den skall komma att stiga till 2 millioner, kanske mera. Jag upptager
den emellertid endast till 2,000,000 kronor. Det fins flere arter
af stämplar, och det är mycket troligt, att Riksdagen skall finna
sig benägen att begagna sig af en eller annan stämpelskatt utöfver
hvad här beräknats. Redan vid föregående riksdag hade jag tillfälle
att yttra mig derom, och jag skall icke repetera hvad jag då sade
med mer än några få ord för att påminna kammarens ledamöter derom,
att stämpelskatten t. ex. i Frankrike uppgår till i rundt tal 677,000,000
francs och utgör 21 procent af samtliga statsinkomsterna. Öfriga
europeiska länder med undantag af endast några få ha stämpelskatter,
som utgöra en högst väsentlig del af deras statsinkomster. I Sverige
är stämpelskatten endast 3,7 procent af samtliga statsinkomsterna och
71 öre per individ beräknadt, medan den i Frankrike uppgår till icke
mindre än 12 kronor 82 öre per individ. Om den ifrågasatta stämpelskatten
skulle komma att påläggas, har man dermed gjort något, som
den föregående talaren ansåg vara olämpligt — man har följt exemplet
af andra civiliserade länder. — Jag lemnar derhän, om det skall vara
ett fel, att man tager kännedom om den beskattning, som andra länder
begagna och tager någon lärdom äfven af deras erfarenhet i det
fallet.

Jag öfvergår nu till bankovinsten. Jag har beräknat den del deraf, som
utöfver den hittills vanliga proportionen eller omkring hälften skulle
tillkomma statsverket, till 700,000 kronor. Det är naturligtvis en
ganska liten siffra, helst om det skulle inträffa, hvad i Andra Kammaren
förut framhållits såsom önskvärdt och hvad jag gerna sjelf skulle
önska, att under vissa vilkor riksbanken sjelf skulle blifva den enda
sedelutgifvande bank i riket. Om så blefve fallet, är det intet tvifvel
om, att de 700,000 kronorna äro för lågt tilltagna. Banko vinsten
har stigit betydligt under de senare åren, så att statsverkets andel
deraf är nu upptagen till 1,750,000 kronor, då något mindre än

Onsdagen den 6 April, e. ra.

N:o 26.

hälften af hela bankovinsten afses skola ingå till statsverket. Föregående
år har samma andel af bankovinsten, sotn enligt Riksdagens
beslut tillkommer statsverket, i statsregleringen upptagits till 1,850,000
kronor, och förut har den belöpt sig till omkring 1,200,000 kronor.
Ingen bankman vill numera förneka, att det är allt skäl att begagna
sig utaf bankovinsten för statsverkets räkning. Bankmännen anse
det ekonomiskt rigtigare att taga i anspråk eu större andel deraf
för statsverkets ändamål och nyttiggöra den för landets del än att
lägga upp penningar i riksbanken till öfverflöd. Deremot tvistas vanligen
härom i kammaren. Det är omöjligt att öfvertyga dem, som
äro af motsatt mening. Men det tyckes, som om man borde fästa
sig vid hvad bankmännen i den vägen hafva uttalat.

Sedan kommer jag äfven med en indirekt beskattning, som —
låt vara att en och annan icke tycker om den — likväl skulle kunna
sättas i fråga. Då spanmålstullarne pålades, nedsattes kaffetullen
från 26 öre till 12 öre. Resultatet af den nedsättningen var ganska
afsevärd; och efter en medeltalsberäkning för fem års import skulle,
om kaffetullen återigen höjdes till hvad den förut var, inkomsten af
en sådan förhöjning uppgå till 2,022,000 kronor. Man kunde således
taga upp den till 2,000,000 kronor. Jag vet nu icke, hvad Riksdagen
besluter år 1901 angående den statsreglering, som skall gälla år 1902,
men det kan ju hända, att Riksdagen ingår på en förhöjning af kaffetullen.
Kanske redan förut.

Då jag nyss sade, att jag endast ville lemna en framställning
beträffande de nya tillgångar, som man kan motse, och då alla förhoppningar
om en ökning af postmedlen här nedgjorts, skall jag nu
icke taga postmedlen med i räkningen; men en ökning af telegraf-och
telefonmedlen kan man lugnt beräkna. Beloppet deraf har redan uppgått
till 2 å 8 och till öfver 4 hundra tusen kronor. Telefonverket ensamt
har redan nu, för sista året, 1891, lemnat eu nettovinst af 141,575
kronor. Detta belopp återstår, sedan alla omkostnader blifvit betalade
samt ränta och amortering erlagts på de lån, som telegrafverket fått
upptaga för telefonliniers anläggning. Annuiteten på dessa lån uppgick
samma år till 118,425 kronor. Det är således ett rätt betydande inkomstbelopp
redan; och när den tid kommer, hvarom nu är fråga,
får man antaga, att de lån äro amorterade, som föregående åren blifvit
utlemnade — de skola amorteras på tolf år eller kortare tid. Således
blifva då äfven de belopp, som nu åtgå till amortering, att räkna
såsom nettovinst och statsinkomst. Jag har derför på grund af uppgjord
kalkyl, som jag här har, anledning att antaga med temlig visshet,
att ökningen uti telegraf- och telefoninrättningarnes nettovinst skulle
uppgå till minst 600,000 kronor. Det är då en ny inkomst.

Dertill kommer en annan omständighet. Skogsmedlen ingå visserligen
redan nu i statsinkomsterna, men utaf särskilda anledningar
komma de att stiga ganska betydligt, i mån som afvittringar och strömrensningar
verkställas och fullbordas samt nya kommunikationsleden
öppnas. Särskildt inom Dalarne bli tillgängliga för afverkning ganska
betydliga skogstrakter, som förut icke kunnat tillgodogöras för statens
räkning. I Öster-Dala rne är Ed Hals kronopark numera afvittrad.

Angående
ändring i
vissa delar af
lärnpligtslagen.

(Forts.)

N.o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

_ Angående Den omfattar 200,000 tunnland, [dittills har endast obetydligt der

‘deiar^f värn ^uliliat afverkas för kronans räkning till följd af de stora kostnader,
pligtliagen! som vant nödvändigt förbundna med transport derifrån af det afverkade.

(Forts.) Vidare är Sårna kronopark nyligen afvittrad, äfven den på 200,000
tunnland. Detta är icke småsaker, och det är magnibka skogar, särskild!,
i Elfdalen. I Gellivare revir erhållas genom afvittring 580,000
tunnland kronopark och 340,000 tunnland öfverloppsmark eller tillsammans
920,000 tunnland skogsmark, från hvilket skogsområde hittills
försålts endast omkring 20,000 timmerträd årligen, något som man
kan förstå är ganska litet. I Pajala revir har kronan omkring 300,000
tunnland skogsmark. Genom afverkning derå ha uttagits endast 18 ä

20.000 träd. Det är just transporten ifrån Pajala revir, som underlättats
derigenom, att Riksdagen för ett par år sedan beviljade medel
till strömrensning af Torne eif'', och att denna strömrensning nu blifva
fullbordad. Den kommer att frambringa en betydlig ökning i statsinkomsterna
genom möjliggörande af billigare transportkostnad. Det
är en minskning i transportkostnad, beräknad till 30 öre per stock,
som ensamt denna flottled anses åstadkomma. I Tärendö revir har
genom afvittring tillkommit 400,000 tunnland kronopark, hvarest endast

15.000 träd hafva afverkats. Torneå kronopark uppgår till 200,000
tunnland. Der ha hittills endast 10,000 träd afverkats. — Men man
kan icke fortsätta vidare på detta sätt för att icke trötta kammaren.
Men uppgifterna, sainmanstälda, göra emellertid, att den byråchef, som
uppgjort denna promemoria, anser sig kunna antaga, att, då det kommer
till nämnvärd afverkning å dessa kronoparker, kunna ur dem tagas
1,000,000 kronor årligen utöfver den ordinarie eller vanliga ökningen.
Det skulle sålunda blifva den summan, som skogsmedlen kunna lemna.
Dertill kommer, något som icke torde vara för herrarne obekant, att
en stor mängd öfverloppsmarker blifvit återvunna för kronans räkning.
Der finnes visserligen icke fullt duglig afverkningsskog numera, åtminstone
icke annat än till allenast vissa lägre dimensioner, men genom
att dessa öfverloppsmarker komma in under de allmänna hushållningsplanerna,
blir det säkert tillfälle till någon större afverkning.

Så kan ifrågasättas en ökad tull på tobak. Eu sådan ökning har
varit föreslagen förr, och jag anser det icke vara någon omöjlighet,
att Riksdagen kommer att gå in derpå. En ökning i tullen på tobak
skulle kunna gå upp till rätt stort belopp. Efter den beräkning, som
gjordes, då det vid ett föregående tillfälle var ifrågasatt att höja samma
tull, föreslogs en ökning af 25 öre för oarbetad och 30 öre per kilogram
för arbetad tobak. Den nuvarande tullen är för oarbetad 1 krona
och för arbetad 1 krona 20 öre. Om den nu skulle ökas med 25 öre
och 30 öre resp. för de båda slagen, skulle det göra, om importen
blefve lika stor som hittills, en summa af 860,000 kronor. Dessa sistnämnda
poster — för telegraf- och telefonmedlen 600,000 kronor, för
skogsmedlen 1,000,000 kronor och för tobakstulleu 860,000 kronor —
skulle således uppgå 2,460,000 kronor, eller, om jag räknar i rundt
tal, till 2,000,000 kronor.

Om jag sedan får lof att rekapitulera, kunna vi således räkna på
följande ökningar i statsinkomsterna: uti jordbruksbevillning 660,000,

Onsdagen den 6 April, e. no. 33

i maltskatt 3,000,000, i stämpelskatt 2,000,000, ökning af bankovinsten
700,000 kronor, af kaffetullen 2,000,000 kronor och sedan ökning
med afseende å telegraf- och telefonmedlen samt skogsmedlen och förhöjning
i tobakstullen 2,000,000 kronor; hvilket gör sammanlagdt

10,360,000 kronor. Det i det föregående nämnda behofvet var 10,336,407
kronor. Det täcker.

Nu skulle man kunna vilja veta, huru budgeten skulle komma att
ställa sig för 1893. Ja, den hafva vi alla framför oss. Jag erkänner
villigt, att den blir betydligt rubbad genom den förändring i spanmålstullen,
som ju innefattas i Riksdagens beslut. Men det har nu
utskottet antagligen tillfälle att reglera, genom att föreslå ett lån af
2,000,000 kronor för jernvägsföretag — det är ju ett sätt. I stället
för att betala hela anslaget till jernvägarna med statsmedel, kan ju
hälften lånas. Kanske kan det ersättas med ökning i kaffetullen redan
nu. Eu sådan ökning kan ju bli antagen redan i år. Den minskning
i tullinkomsterna, som blir en följd af spanmålstullarnes nedsättning,
har jag låtit beräkna, och uppgår densamma till 3 millioner några
hundra tusen kronor. Men vi antaga, att äfven andra tullnedsättningar
möjligen företagas — det kan ju förekomma — hvarför jag
tänker mig, att en minskning i tullinkomsterna på måhända 4,000,000
kronor kan komma i fråga för år 1893. Nu har en talare på förmiddagen
hänvisat till den lyckliga tid, jag mins ej, huru långt tillbaka
den skulle ligga, men det var en tid, då budgeten gick upp till
endast 15,000,000 kronor. Och så fäste samme talare uppmärksamheten
på ett år, som skulle ligga midt emellan sagda aflägsna år och
nuvarande tid. Budgeten slutade det mellanliggande året på 37,000,000
kronor. Men nu hade den stigit till 100,000,000 kronor. Detta förhållande
ansåg talaren vara särdeles olyckligt, och han höll före, att,
om vi kunde komma tillbaka tiden med 15,000,000 kronors budget,
landet skulle vara lyckligare. Det är måhända möjligt, men jag betviflar
det. Det visar, att landet gått oerhördt framåt i alla rigtningar.
Men den vigtigaste faktorn vid budgetens stegring torde vara penningevärdets
fall. Vi köpa kanske icke \ så mycket varor nu för lika många
kronor, som för några årtionden sedan. Kronan är 3 å 4 gånger
mindre värd än för 50 år sedan. Det är varuvärdet, som liar stigit
oerhördt, hvilket gör, att man icke kan säga, att budgeterna nu och
då kunna egentligen jemföras. Jag har här i min hand en ganska
intressant tablå — jag skall visst icke läsa upp den — den innehåller
alla utgifts- och inkomstposter under de senaste tio åren. Men jag
skall af denna tablå be att få draga den slutsatsen, som kanske för
mången är oväntad, att fjerde hufvudtiteln, hvarom här är fråga, och
hvars stegring man anser vara så fasansfull, den har under dessa år
ingalunda stigit så mycket proportionsvis, som budgeten har gjort i
allmänhet. Från år 1882, då ordinarie och extra ordinarie utgifterna
för fjerde hufvudtiteln uppgingo till 18,700,000 kronor, har denna
hufvudtitel stigit till den nuvarande summan 22,842,000 kronor; och
detta gör blott 4 millioner stegring på tio år. Är detta så oerhördt?
Budgeten i sin helhet har stigit från 75,900,000 år 1882 till omkring
97 millioner, som är 1892 års budget. Denna stegring är för öfrigt

Andra Kammar cm Prot 189g. N:o t6. 3

N:o 26.

Angåendc
ändring i vissa
delar af vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående
ändring i vifta
delar af vämpliqlslagen.

(Forts.)

den naturliga, som måste förutsättas vid en normal utveckling och
som jag förutsatt i den finansiella beräkning jag uppgjort.

Det är så många talare anmälda och tiden så långt framskriden,
att jag icke längre skall uppehålla kammaren med finansiella beräkningar.
Jag skall blott rörande frågan i dess helhet tillägga, att jag
lika litet som någon annan har påstått, att detta förslag är det bästa
möjliga. Men det är det enda möjliga, som för närvarande kan gå
fram. Om denna fråga också faller nu, så förqväfves den icke. Den
måste fram. Ty försvarsvännernas fältrop är: Sveriges fana måste fram,
ja, den måste fram!

Herr Sjö: Jag skall icke tillåta mig att uttala något klander mot
regeringen derför att den å uyo framlagt detta förslag, som förkastades
vid förra riksdagen. Då jag icke gör detta, är det derför, att jag är
viss om att, innan förslaget framkommit både i år och i fjol, det har
skett efter moget betänkande och noggrann öfverläggning. Det torde
likväl tillåtas mig att uttala några betänkligheter mot dess antagande.
Jag tror, att det blir allt för dyrt och medför allt för stora uppoffringar
icke blott i ekonomiskt, utan äfven i personligt hänseende. Jag erinrar
om hvad en stor härförare yttrat, att för att föra krig erfordras
tre ting: pengar, pengar och pengar. Samma förhållande skulle inträffa,
om Riksdagen nu antager det föreliggandet förslaget;'' ty det skulle
komma att kosta betydligt mera pengar och dagsverken än nu är fallet.
Yi torde erinra oss, att endast beväringens öfningar dagligen kosta
öfver 50,000 kronor, hvilket under 90 dagar gör öfver 4| millioner
kronor. Dertill komma alla de dagsverken, som dragas bort från jordbruket
samt den höjda aflöningen till de värnpligtige; och icke nog
dermed, utan dessutom tillkommer mycket annat, som förslagets antagande
komme att medföra. Vi se af en reservation, att det lär erfordras
700 nya befäl och 400 nya underbefäl, som vore behöffiga i
händelse af en mobilisering. Det kommer således alltid åtskilligt till.
Derför är det icke att undra på, att man har stora betänkligheter att
antaga ett så vidtomfattande förslag.

Mina herrar! Yi hafva under det senaste årtiondet ökat försvarsbudgeten
med rätt många millioner. Jemföra vi budgeten för 1882
med hvad regeringen nu begärt å fjerde och femte hufvudtitlarne,
förete dessa cirka 10 millioners ökning. Detta är en ganska aktningsvärd
summa. Vi hafva under de senaste tio åren fördubblat beväringsklasserna,
utsträckt beväringens öfningstid, uppsatt tvenne trängbataljoner, anskaffat
en mängd krigsmateriel, byggt ej så få pansar- och minbåtar, ökat såväl
befäl som manskap och förbättrat landets fästningar. Våra kostnader för
försvaret uppgå i närvarande stund till närmare 40 millioner kronor, hvilket
icke kan anses litet för ett land, hvars ordinarie och extra ordinarie
inkomster uppgå till omkring 100 millioner kronor, och som årligen använder
12 millioner kronor på sina annuiteter och räntor. Dessa tankar
måste framställa sig för nationen, då den hör, att den icke gjort nog för
försvaret. Man frågar sig med oro, hvarthän man vill föra oss? Skall
det verkligen vara så fosterländskt att i fredens dagar öka vårt försvar
så mycket, att, när det gäller, vi icke kunna lemna vårt fosterlands

N:o 26.

Onsdagen den G April, e. m.

försvarare ett materielt understöd, som de behöfva. På grund af sådana
farhågor anser jag mig icke kunna underlåta att protestera mot förslaget.
Skulle ofredens dagar komma — det Gud förbjude — då
må hända skulle det varit lika bra, att vi hade sparat i hop något för
våra behof, som att i hamnarna hafva en del fartyg och i förrådshusen
ett stort antal kasserade gevär och i landet en stor, högt aflönad armé,
hvilken, när det gäller att värna våra gränser, landet möjligen icke
kan utrusta, kanske mycket mindre underhålla. Jag tror för den skull,
att man bör mer än en gång betänka sig, innan man kan vara med
om nu föreliggande förslag. Det medför såväl i ekonomiskt som
personligt hänseende allt för stora uppoffringar för vårt land. Derför
hade jag önskat, att man icke denna gång tagit steget så långt ut,
som man gjort, utan gått sakta i backarna och farit varliga fram.

Det gäller ju emellertid för mig liksom för kammarens öfriga ledamöter
att fatta ett beslut; och när jag nu detta gjort, får jag säga,
att jag helst önskat ett bifall till det af reservanterna afgifna förslaget.
Jag kommer äfven, i fall det kommer under omröstning, att afgifva min
röst för denna reservation.

Herr Nilson från Lidköping: Då Kong). Maj:ts till innevarande
Riksdag aflåtna förslag om försvarsverkets ordnande hufvudsakligen
öfverensstämmer med förra årets nådiga proposition i samma fråga,
äro mina skäl för yrkande af afslag derå hufvudsakligen desamma nu
som då. Jag vill i korthet sammanfatta dessa skäl i följande tre
punkter. 1 :o) Så länge tillräckligt befäl saknas blir utsträckningen af
de värnpligtiges öfningstid utan nämnvärdt gagn för landets försvar.
Denna brists afhjelpande efteråt försvåras, ja, må hända omöjliggöres
för åtminstone rätt lång tid, i fall man nu helt och hållet släpper ifrån
sig det bytesmedel, hvarmed denna fördel skulle vinnas. 2:o) Under
sådana förhållanden synes mig priset för de 90 dagarna vara orimligt
högt. Den verkliga valuta, man får, står icke i skäligt förhållande
till detta pris. 3:o) Årliga kostnaden för den nya försvarsorganisationen
skulle vid öfvergåugstidens slut enligt statsutskottets beräkning
uppgå till 10 millioner kronor; men högst antagligt är, att den icke
komme att stanna vid detta belopp, utan, om allt medräknas, skulle
den stiga till en icke så litet högre summa, och detta för en försvarsorganisation,
om hvars bristfällighet man, enligt herr krigsministerns
egen utsago, är från början öfvertygad, och som således förfelar just
det mål, man afser att uppnå, eller tryggandet af landets oberoende.
Det är herr krigsministerns egna ord i hans anförande till statsrådsprotokollet
den 4 sistlidne januari, jag här citerat.

Hvarifrån skulle statskassan erhålla medel att möta dessa för försvaret
så enormt ökade utgifter? Herr finansministern hänvisar visserligen
till åtskilliga nya skattetitlar, och han förespeglar växande statsinkomster
af skogsmedel, telefon- och telegrafmedel m. m., äfvensom
allt mer ökad välmåga i landet. För min del tror jag dock, att hans
kalkyler i afseende å kommande statstillgångar äro icke så litet öfverdrifna,
och att dessa tillgångar i alla händelser skola vinnas genom
nya konsumtionsskatter, hvilka främst drabba de samhällsklasser, som

Angående

ändring i
rusa delar af
vämpligttlagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
rusa delar <i;
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

minst förmå bära dem. Följden blefve — det är min fasta öfvertygelse
— att svenska folket för denua försvarsorganisation måste påf
taga sig nya, högst tunga bördor, som väl under fredens tid utsöge
landets must och merg, men gjorde det föga bättre än förut rustadt
för kriget.

Herr talman! För fosterlandets trygghet och oberoende bar jag
aldrig tvekat och skall jag aldrig tveka att bringa mycket stora offer,
vida större än dem, som ligga i grundskatternas afskrifning och kostnaden
för 90 dagars öfningstid för de värnpligtige; men jag vill ingenting
offra för den ofullständiga försvarsorganisation, som nu är föreslagen,
hvilken många, ja, väl de flesta bland våra högsta militära
auktoriteter visserligen anse sig kunna acceptera, såsom innefattande
någon liten förbättring i det nu bestående, men som de dock sjelfva
måste erkänna långt ifrån motsvara fordringarna på ens ett någorlunda
betryggande försvar, samt derjemte ställer sig ofantligt dyrt.

På de af mig nu anförda skäl anhåller jag, herr talman, att få
yrka afslag å den 27 § i lagutskottets föreliggande betänkande.

Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall i konseqvens med hvad
jag gjorde vid förliden riksdag rösta för det nu föreliggande förslaget.
Jag gör det derför, att jag anser, att det är absolut nödvändigt, att
vi få ett förstärkt försvar, och emedan man under de 25 år, under
hvilka frågan så ofta varit före, alltid kommit fram med de obotfärdiges
förhinder mot hvarje framlagdt förslag. Om vi icke antaga
det nu föreliggande, få vi säkerligen vänta ytterligare 25 år, vänta
tills det är för sent. Jag tror äfven, att en öfningstid af minst 90
dagar för ungdomen i vårt land är absolut nödvändig, icke endast för
att den må blifva användbar för krigets värf, utan äfven såsom ett
komplement till läsningen i folkskolan.

Att med eu vidare motivering af min ståndpunkt ytterligare upptaga
kammarens tid torde i denna sena timme ej vara lämpligt, men
innan jag lemnar ordet, måste jag dock protestera mot den ståndpunkt,
flera af mina kamrater på stockholmsbänken intagit, då de
sammankoppla försvarsfrågan med utvidgning af rösträtten, och förklarat,
att en utvidgad rösträtt vore ett oundgängligt vilkor för antagande
af hvarje förslag till försvarets ordnande. Jag kan utan att
behöfva befara att missförstås afgifva en sådan protest, ty jag bär
alltid varit en af den allmänna rösträttens varmaste vänner och alltid
röstat för de förslag till dess utvidgning, som i kammaren förekommit.

Obefogad är den misstro mot det politiska lifvet i värt land,
och mot arbetarbefolkningens känsla för sitt fosterland, som ett sådant
vilkor för försvarets ordnande innebär. Skulle den talare, som
vttrade detta, vara här närvarande, skulle jag bedja honom täuka på
de länder, som fordom tillhörde eller stodo i politisk beröring med
Sverige, och han skulle då få se, att det finnes annat än rätten att
trängas kring valurnan, som arbetarne kunna förlora. Han kan få
upplysningar härom i Polen, i östersjöprovinserna och äfven i det land,
som senast slets ifrån oss, Finland. Skulle han vistas i det sistnämnda
landet någon längre tid, skulle han få höra hvarje varmhjertad, bildad

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

man förvånas deröfver, att nationalkänslan i Sverige, det fordom sä
stolta, ärorika, sjunkit så djupt, att dess Riksdag redan hunnit rådslå
ett fjerdedels sekel utan att hafva åstadkommit ens de för betryggande
af vår sjelfständighet allra nödigaste reformer i försvarsväsendet. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Mörarp: Om jag icke kan rösta för det föreliggande
förslaget, hoppas jag att icke blifva beskyld för att vara
försvarsnihilist. Jag bär nemligen vid ett tillfälle, då försvarsfrågan
var före, varit med om att framlägga ett förslag i denna fråga och
att understödja det framlagda förslaget, så att en dylik beskyllning
anser jag ej med fog kunna göras mig.

Jag ber nu att med anledning af de anmärkningar, som äro
gjorda mot statsutskottsreservanterna i den föreliggande frågan, få
säga några ord, och det är egentligen derför jag begärt ordet.

Hvad är det då vi egentligen tvista om? Jo, mine herrar, vi
tvista om huru en stam skall anskaffas, ty det är egentligen icke fråga
om betalningen. Vi tvista om huru den stam skall anskaffas, som
man anser böra vara till finnandes, derest beväringens öfningar skulle
hållas inom så måttliga gränser som 90 dagar.

År det då någon af de militära auktoriteterna, som kunnat framhålla,
att den stam, som bör anskaffas af de rustnings- och roteringsskyldige,
är ur militärisk synpunkt bättre än den, som staten ensam
kan anskaffa? Nej, det är ingen, som har uttalat en sådan mening.
Det ligger också i sakens natur att, då indelningsverket med dess
afiönings- och anskaffningssätt fordrar en lång tjenstetid, denna icke
kan lemna ett bättre eller ens ett så godt resultat som tjenstiden för
en värfvad stam, hvilken tid är kortare. Kan det då vara rigtigt,
när staten i allt fall betalar kostnaderna, att man öfvar äldre soldater
under 20 års tid, medan man för samma penningebelopp kan erhålla
en duglig stamstyrka fullt utbildad? Ur militärisk synpunkt anser
jag således ej detta vara någon fördel.

Jag vill ej gifva mig in på den sociala delen af frågan. Man
säger, att man är öfvertygad, att man får till moralen mycket bättre
folk, om det anskaffas af rust- och rotehållarne, men jag kan icke
föreställa mig, att det är möjligt, att den trollformeln att folket aflönas
af rust- och rotehållare skall ensam förmå göra detsamma sedligare
och bättre. Endast den omständigheten att uti afföningen ingå
fästa bostäder skulle kunna verka derhän. Men der vid lag måste man
väga dessa fördelar mot de olägenheter, som följa deraf, att man får
för gammalt folk i tjensten.

Från herr vice talmannen ha rigtats några kraftiga och allvarliga
ord att något nu borde göras för att få frågan löst. Jag behöfver
icke erinra kammaren och icke heller vice talmannen derom,
att han sjelf varit ibland dem, som arbetat för samma förslag, som
vi nu förfäkta, och detta icke en gång, utan två särskilda gånger,
nemligen 1878 och 1883.

Om vi nu vidhålla och fullfölja vår mening i det hänseendet, stå
vi alltså på samma ståndpunkt, som vi stodo den tiden, och för min

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtig
lagen.

(Forts.)

No 26.

Angående

ändring i

vissa delar c

vämpligts lagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

del tror jag och är fullt öfvertygad, att ett förslag, bygdt på de i
vår reservation angifna grunder, bättre skall tillgodose vårt försvar än
det föreliggande kongl. förslaget. Men — sade herr vice talmannen
— det har framhållits från statsrådsbänken, att ett förslag i denna
rigtning icke skulle vara acceptabelt, men oaktadt jag följde med de
yttranden i det hänseendet, som fäldes så väl af herr statsministern
som herr krigsministern, kan jag icke erinra mig något sådant yttrande,
som kunde tydas derhän, att ett dylikt förslag från regeringens
synpunkt icke skulle vara acceptabelt. Deremot framgick af
excellensens yttrande, att medkammaren icke skulle vara böjd för att
antaga ett förslag, bygdt på dessa grunder, och derför var det herr
statsministerns mening, att det icke vore värdt att framkomma med
ett sådant förslag. I det hänseendet må jag säga, att det något förvånar
mig, om regeringen i en fråga af så stor vigt som denna är
för vårt land vill försöka att stödja sitt förslag endast på Första
Kammarens mening. Lika mycket och lika väl kan man i Andra
Kammaren beklaga, att Borsta Kammaren vägrade att taga emot de
detaljerade förslag till ordnande af försvaret som två gånger af Andra
Kammaren erbjudits, nemligen 1878 och 1888. Jag tror, att icke
någon skall söka förneka, att de förslag, som vid båda dessa tillfällen
erbjödos, vore ur militärisk synpukt betraktade fullt jemförliga
med det föreliggande förslaget och må hända äfven öfverträffande detta
i ganska betydlig grad.

Men — säger nu vice talmannen — det af reservanterna framlagda
förslaget är icke i detalj utarbetadt. Men detta ger det sig
icke heller ut att vara. Och näppeligen kunde man tro att den talare,
som gjorde denna anmärkning, skulle ha anspråk på att af enskilde
motionärer skulle framläggas ett fullt detaljeradt förslag i detta ämne.
Då vi för öfrigt uttalat oss för att stammen skulle anskaffas efter de
grunder, som angifvas i 1885 års riksdagsskrifvelse, hafva vi ju
derigenom tydligt och bestämdt sagt, huru vi i detta hänseende vilja
hafva det ordnadt. sinligt min uppfattning behöfs intet vidare sägas.

Jag har icke hört något annat skäl uppgifvas, hvarför ett sådant
förslag icke skulle vara acceptabelt, om icke det, att man icke skulle
hafva tillräcklig garanti för att staten skulle få behörigt stammanskap.
Vi hafva dock gifvit en sådan, då vi i vår reservation sagt, att de
medel, som redan nu finnas för ändamålet, de vakansafgifter, som
komma att inflyta, eller deremot svarande belopp, skulle ställas till
regeringens förfogande för anskaffande af annan stam, och vi trodde
att, då vi kunde visa att afiöningen i sådant fall skulle blifva i rundt
tal 100 kronor mer än den nu är för den värfvade stammen, det icke
skulle vara omöjligt att på det sättet få tillräckligt stor stam. Vi
hafva dessutom sagt, att, om ytterligare garantier skulle erfordras,
vi för den händelsen antydt vägen, hvarpå dessa garantier skola lemnas.
Och för min del vill jag förklara, att, om förslag framkomme, grundadt
härpå, och man fordrade garantier, är jag beredd att stå för
hvad jag nu sagt.

Krigsministern sade då: det är godt och väl att man får medel
att anskaffa stammanskap, men det fordras äfven penningar för öfning.

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. in.

År det verkligen meningen att, om vi skola förändra det nuvarande
försvarssystemet och bygga det på annan grund, vi också skola ikläda
oss garantier för öfningsanslag? Det har aldrig hittills varit ifrågasatt.
Jag trodde icke, att det med allvar nu kunde komma i fråga,
ty förut har man aldrig begärt sådan garanti. Den garanti, som begärdes
1883, var att för den händelse nödiga medel icke beviljades,
eller man icke kunde få stammanskap till erforderligt antal, skulle
kommunerna anskaffa folk. Men att man skulle ställa garanti äfven
för öfningarne, derom har begäran för första gången i dag framstälts,
åtminstone under min riksdagstid.

Beträffande den fruktan man uttalat, att man icke skulle erhålla
folk, om man afiönade dem så, som man enligt min uppfattning kan
göra det, om man använder alla för beliofvet nu befintliga tillgångar,
trodde jag näppeligen, att jag skulle få höra sådant från krigsministern,
då han till statsrådsprotokollet uttalat, att han trodde att det
skulle vara lättare att få ynglingarne i öfning ett helt år än 90 dagar,
om öfningen dertill inskränktes, och detta beroende derpå, att det
skulle för dem vara svårare att skaffa sig tjenst och arbete, om de
skulle vara borta under en tid af endast tre månader. Jag hemställer
då, om han verkligen tror, att folket skulle med stor välvilja
mottaga ett förslag, bygdt på obligatorisk värnpligt, derest man icke
trodde, att stammanskapet skulle nöja sig med aflöning till så betydligt
belopp, som tillgångarna kunna medgifva eller som de framdeles kunna
uppgå till, ett belopp af omkring 200 kronor om året.

För öfrigt är det rätt märkvärdigt med detta förslag. Det är
både för och emot värnpligten. Å ena sidan har det framhållits af
herr Bratt, då han på förmiddagen hade ordet, att han komme att
rösta för detta förslag, derför att det var det enda, som kunde föra
frågan till det mål han önskade, eller allmän värnpligt. Å andra
sidan säger man, att genom antagande af detta förslag kan man undgå
förslaget om allmän värnpligt. Det saknar tydligen konseqvens och
logiskt sammanhang, detta.

Jag tror för min del, att fördem, som vilja komma till det målet:
försvarets byggande på allmän värnpligt, skulle vårt förslag — det
förslag vi i reservationen antydt ■— vara fullt lika säker grund att
nå detta mål, hvartill de i det hänseendet syfta.

I sammanhang härmed yttrades också af vice talmannen, att
öfvergångstiden skulle blifva så lång; 15 år skulle den gå till och så
lång tid kunde man icke vänta. Derför måste man taga det nu föreliggande
förslaget. År det verkligen så, att detta förslag, om det
nu antages, skulle blifva betryggande för vår framtida förmåga att
försvara vårt land, ja, då har han rätt. Men är det icke så, utan
vi kunna få ett annat förslag, som bättre tillgodoser landets behof
af försvar, då är det icke för tidigt att vi nu gripa verket an och
börja med den långa öfvergången från indelningsverket till det system,
omförmälde reservation afser.

Jag skulle kunna hafva åtskilligt annat att yttra med anledning
af hvad under debatten här förekommit, men tiden är långt framskriden
och åtskilliga talare återstå ännu. Jag har endast velat få

Angående

ändring i

vissa delar af

värnpligtig

lagen.

(Forts.)

[i!:? 26.

Angående
ändring i
vissa delar
värnpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

dessa mina skäl antecknade i kammarens protokoll. Det är samma
skäl, som dikterat mitt handlingssätt ända sedan 1878, ja, sedan 1875
kan jag säga. Jag intager fortfarande samma ståndpunkt som då,
och dessa skäl äro för mig bestämmande att äfven denna gång yrka
anslag i fullaste förhoppning att, om detta förslag faller, inom kort
tid få motse ett annat, som enligt min uppfattning bättre tillgodoser
de militära anspråken än det närvarande.

Jag yrkar följaktligen afslag.

Häruti instämde herrar Eriksson i Mörviken, Persson i Vadensjö
och Svensson i Olseröd.

Herr friherre Peyron: Herr vice talman! Jag skulle helst sett,
att ett fullständigt värnpligtsförslag här framlagts. Ehuru detta icke
skett, ber jag dock att få förklara, att jag kommer att rösta för de
90 dagarna, ty det är dock 48 dagar längre öfningstid än vi nu hafva,
och jag tror icke, att svenska Riksdagen har rätt att förhålla det uppväxande
slägtet, som här skall undergå sin värnpligt och i farans
stund må hända gå mot fienden, eu sådan öfning, att de kunna stoppas
in bland de stamsoldater vi nu hafva. Då man vet, såsom vi ock
hafva hört från herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
att i ett kompani 3 beväringar komma på en stamsoldat, bör
man inse, att de behöfva en ordentlig och fullständig öfning och att
42 dagar äro alldeles för liten tid. Det inser ock en hvar af eder,
mine herrar! För min del är jag öfvertygad att, om de värnpligtige
sjelfve hade att yttra sig i saken, skulle de hellre taga 90 dagar än
42 dagar för att erhålla någorlunda fullständig öfning.

Dessutom böra vi veta att, om vi nu uppskjuta frågan, skjuta
vi upp den för 12 år, ty så lång tid dröjer det innan antalet åldersklasser,
som behöfs för denna organisation, blir inöfvadt.

Det förslag, som nu föreligger, är betydligt bättre än det i fjor
framlagda. Jag vill derför icke motsätta mig det, utan yrkar bifall
dertill.

Man har sagt, att det är för dyrbart, men, mine herrar, det är
det ingalunda, om man tänker att få ett verkligt försvar. Vi hafva
för närvarande icke något sådant. Men jag förstår icke de herrar,
som anse förslaget för dyrbart och likväl uppträdt för ytterligare
kostnader genom att föreslå dagafiöning åt beväringen, så hög att den
går öfver korporalernas och vice korporalernas. Detta är en kostnad,
som man väl kunnat bespara sig, och som väl framdeles säkert kommer
att falla bort, då man får ett fullständigt värnpligtssystem, ty då
blir saken allt för dyrbar.

Här är äfven sagdt, i mitt grannskap, att man motsätter sig utvidgad
öfning för de värnpligtige, derför att det skulle medföra ökad
emigration. Jag tror icke, att ungdom emigrerar af den orsaken; —
dertill finnas nog andra skäl. Men, de som vilja emigrera för att
undandraga sig försvaret af sitt fosterland, de må gerna resa sin väg.
Dem är det ej värdt att hålla på.

Här framstäldes äfven af en föregående talare på skånebänken

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

den frågan, om den stam, som anskaffas af rust- ock rotehållarne, är
bättre än den, som kronan sedermera skall anskaffa. Nej, den är
visst icke bättre, men det är mycket lättare för rust- och rotehållarne
än för kronan att anskaffa folk, ty allt hvad kronan skall hafva får
den betala dyrare, och så har det varit i everldliga tider. Derför
anser jag det af reservanterna här framlagda förslaget, enligt hvilket
arméns hela stam skall värfvas, vara alldeles omöjligt. Det har redan
visat sig svårt att värfva den lilla armé, som nu existerar. Jag tror
visserligen att, om det skånska kavalleriet sättes på vakans, man der
nere möjligen skulle kunna lyckas värfva manskap, derför att det är
en folkrik provins, och folket der icke äro vana vid torp, men i
de provinser, der torp finnas, tror jag att öfvergången skulle blifva
ganska svår.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till 27 § i lagutskottets betänkande.

Herr Lyttkens: Det här framlagda förslaget till ordnande af
vår armé innebär, att öfningstiden för beväringen skall utsträckas till
90 dagar och att stammen skall ordnas så, att förutom en stor del
värfvade trupper största delen af den indelta armén skulle bibehållas
i sitt nuvarande skick, och att kronan skulle ersätta rust- och rotehållarne,
hvad det kostar dem att underhålla den indelta stammens
manskap. Stammen skulle således blifva i militäriskt hänseende som
förut, och dock har man ju alltid nu för tiden hört ett oupphörligt
klander mot den indelta armén. Man har mot densamma anmärkt,
att tjenstetiden är för lång, att soldaterna blifva för gamla och att
det icke finnes några reserver för den, och att man med samma kostnad
skulle på annat sätt kunna skaffa många flera och bättre öfvade
soldater samt att i de afskedade, men i rullorna qvarstående hafva
reservsoldater. Nu skulle man dessutom enligt det kongl. förslaget få
en hel massa värfvade regementen, icke endast garnisonerade i Stockholm,
utan äfven nya regementen uppsättas så väl uppe i Norrland som
annorstädes i landet och derjemte en del nya artilleribatterier m. m.;
på detta sätt komme nästan hela indelta armén med dess brister att
bibehållas och dessutom en mängd värfvade trupper med dess dyrhet
och svårighet att anskaffa tillräckligt antal rekryter att uppställas, m. m.

Man talar väl här vidt och bredt om de stora förbättringar, som
förslaget skall hafva erhållit i statsutskottet. Men, mine herrar, de
förändringar, som statsutskottet gjort, äro helt enkelt, att utskottet
föreslagit att förflytta en del manskap från en ort till en annan och
öfverflytta ett par batterier från Stockholm till Jemtland jemte upprättande
af ytterligare ett nytt batteri derstädes. Är detta nu så
stora förbättringar i de föregående årens förslag, att det derigenom
blifvit antagligt och att detta skall kunna hjelpa upp arméorganisationsförslaget,
som förra året afslogs med så stor majoritet, så mycket, att
det i år kan och bör antagas? Jag tviflar derpå.

Jag kan icke yttra mig med någon sakkännedom i militära frågor,
men jag vill stödja mig på en auktoritet, som jag tror, att herrarne
icke vilja jäfva, och som för mig åtminstone är en bestämd auktoritet.

Angående

ändring i

vissa delar af

värnpligtig

lagen.

(Forts.)

N:o 26. 42 Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående Vår ärade krigsminister säger nemligen i statsrådsprotokollet af den
vissa^deiar af ^ Januar’ i år om detta förslag och om denna sammanblandning af
värnpligtig indelta, värfvade och värnpligtige soldater, att den “saknar den nödiga
lagen. fastheten och sammanhållningen; hvarigenom hela grunden för ett dy(Forts.
) likt försvarssystem är undergräfd“.

På ett annat ställe i nämnda statsrådsprotokoll yttrar han: att
man “genom antagandet af en sådan dualism skulle erhålla en försvarsorganisation,
om hvars bristfällighet man från början är öfvertygad
och som sålunda förfelar just det mål man afser att uppnå eller
tryggandet af landets oberoende''''.

Vidare påstår han: “att höjandet af stammens styrka stöter på
nästan oöfverstigliga svårigheter" och att den “kommer att hämna sig
genom organisationens onödiga dyrköpthet", hvilken enligt en åberopad
tabell per öfningsdag räknad: “går till fyra gånger så mycket i Sverige
som i Frankrike och Tyskland".

Slutligen säger han, att systemet af hela arméns organiserande
genom vanlig värfning synes “att döma af den erfarenhet, som under
senare åren vunnits, vara nästan omöjligt."

Likväl skola nu dessa af Kongl. Maj:t föreslagna och ännu flera
nya regementen uppsättas genom värfning, och hvad blir då följden
af detta system? Jo, att kronan skall täfla med rust- och rotehållarne
om att värfva folk. Rust- och rotehållaren, som redan nu är, förblifver
äfven hädanefter tvungen att skaffa folk till hvad pris som helst, om
han icke sjelf vill göra tjenst eller, som man säger, sjelf vill rida för
rusthållet; han måste öfverbetala folket för att få dem att taga lega
som soldat, och kommer nu dertill, att kronanj äfven årligen skall
värfva en sådan mängd folk, så blifva prisen derigenom så uppdrifna,
att vi i våra näringar blifva i hög grad förlamade genom svårigheten
att för desamma anskaffa nödiga arbetskrafter till någorlunda rimliga
• pris; i synnerhet skall landtbruket komma att lida ohjelplig skada,
derigenom att bristen på arbetare, som redan nu på många orter å
landsbygden är ganska känbar, blefve ännu större och att arbetsprisen
blifva snart sagdt ruinerande för denna vår modernäring.

Af dessa anledningar och då nu ifrågavarande organisation —
enligt krigsministerns egna förklaringar i nämnda statsrådsprotokoll —
icke är tillräcklig för att trygga vårt oberoende, att den är nästan
omöjlig att genomföra samt att den är för dyrbar och i sig sjelf innebär
grunden till sin egen oduglighet, kommer jag att rösta mot detta
förslag. Jag har undertecknat den reservation, som är aflemnad af sju
af statsutskottets ledamöter till hithörande statsutskottsbetänkande,
och jag har ansett mig tryggt kunna göra det, ty i den är kostnaden
begränsad, derigenom att till Kongl. Maj:ts förfogande ställas vakansafgifterna
för den indelta armén jemte de hittills för anskaffande och
underhåll af manskapet utgående ordinarie anslag till det belopp,
hvarmed de hittills utgått, och för dessa medel får Kongl. Maj:t
organisera armén så godt sig göra låter. I detta afseende vill jag
gifva Kongl. Maj:t fria händer, så att han icke skall behöfva fråga
oss till råds i en del detaljfrågor, så som om det skall vara ridande eller
åkande batterier eller om annat dylikt, ty vi förstå ju icke så mycket

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

i dessa ämnen, utan böra blott hafva rätt att bestämma om medlen
och hufvuddragen af organisationen.

Herr talman, jag yrkar således utslag å så väl Kongl. Maj:ts förslag
som å lagutskottets hemställan, men kommer, då statsutskottets
betänkande n:o 39 blifver föredraget, att rösta för bifall till reservanternas
förslag, att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i den rigtning, reservanterna uttalat.

Jag är väl öfvertygad, att jag icke kan inverka på någon annans
åsigt, men jag har blott velat få i protokollet bevaradt, att jag yrkar
afslag å detta förslag.

Herr R. Berg: Herr vice talman, mine herrar! Jag skall söka
fatta mig ganska kort, då tiden är långt framskriden, och jag gissar,
att herrarne vilja få slut på diskussionen.

BehöHigheten och nödvändigheten af den af lagutskottet föreslagna
ökningen i tjenste- och öfningstiden för beväringen äro så klart framhållna,
att derom icke behöfver vidare ordas. Jag ber dock att få
fästa uppmärksamheten uppå, att de vigtigaste af statsutskottet föreslagna
organisativa förbättringarna grunda sig på och möjliggöras endast
genom antagandet af denna ökning, i ty att hvad beträffar artilleriet
detta kan svälla ut och i sina batterier upptaga denna beväring
utan tillskott af ytterligare stammanskap. Äfvenledes möjliggöres härigenom
anskaffandet af stammanskap vid de norrländska regementena
genom vakanssättning af 989 nummer af det indelta infanteriet, hvilken
vakanssättning skaffar medel till detta stammanskap. Denna minskning
i nummerären vid de större indelta infanteriregementena låter
sig göra på grund af den ökade tjenste- och öfningstiden för beväringen,
i ty att trängen, som för närvarande erhåller icke obetydligt med stammanskap
från ifrågavarande regementen, hädanefter, då beväringen får
längre öfning, kan nöja sig med ett mindre antal stammanskap.

Bland de organisativa förbättringar, som af statsutskottet föreslagits,
torde i främsta rummet böra framhållas artilleriets förökning
och fördelning. En tillökning af några batterier är i och för sig af
ganska stor betydelse, men af långt större är naturligtvis den förändring
i artilleriets organisation, att artilleriet fördelas på sex regementen,
hvarigenom hvar och en af våra sex fördelningar tilldelas ett
artilleriregemente om fem batterier samt den sjelfständiga kavallerifördelningen
eu ridande artilleridivision. De fördelar, som genom denna
artilleriets tillökning och fördelning vinnas vid arméns koncentrering,
truppförbandens mobilisering, rekryternas anvärfning samt beväringens
inkallande och öfvande, äro så tydligt och klart framhållna i utskottets
betänkande, att jag i detta hänseende blott hänvisar till detsamma.

Jemtlands hästjägarecorps tillökande med tre sqvadrouer och upprättandet
af en ny trängbataljon för Norrland komplettera den norrländska
fördelningen och sätter den i tillfälle att kunna uppträda
såsom ett helt och sjelfständigt truppförband.

Bland öfriga organisativa förbättringar ber jag att få påpeka en,
som må hända för många af herrarne kan synas obetydlig, men som
af militärer måste anses vara af den största betydelse, jag menar

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:0 26.

Angående
ändring i
vissa delar a
vämpligtslagen.

(Forts.)

ODsdagen den 6 April, e. m.

fördelningsintendenturen. Jag skall icke upptaga kammarens tid med
att ingå i en lång afhandling om de vigtiga uppgifter, som skulle tillkomma
fördelningsintendenterna, Jag vill endast erinra att i och för
mobiliseringen äro dessa fördelningsintendenter af en sådan vigt, att
helt enkelt fördelningen ej utan dem kan fungera. Deras verksamhet
i fred blir äfven af ofantligt stor vigt, i det att de blifva ett förmedlande
organ mellan de lägre truppförbanden, regementena och arméförvaltningen,
hvarest hela arméns förvaltning finnes centraliserad.

Nyttan af den föreslagna underbefälsskolan för infanteriet torde
ligga i öppen dag, då det är meningen att derstädes utbilda det för
infanteriet så väl behöfiiga underbefälet.

I fråga om den föreslagna ändringen af de skånska kavalleriregementena
vill jag ytterligare betona hvad som nyss sades af en
annan talare, nemligen, att vid dessa regementen i regeln icke finnas
några torp. Jag tror att der finnas endast 29. Vidare är tjenstetiden
vid dessa regementen betydligt kortare än vid något af de öfriga
kavalleriregementena. Så t. ex. är meaeltjenstetiden vid skånska husarregementet
13 år och vid dragonregementet 14 å 15 år. Då det
nu, såsom i betänkandet angifves, ifrågasatts att värfva manskapet på
8 år, skulle detta förorsaka en tillökning i rekryternas antal för år
af endast 126, d. v. s. eu ökning af 6 å 7 rekryter per sqvadron.
I en folkrik ort som Skåne torde det icke blifva svårt att öka
anvärfningen med detta antal, så mycket mindre som, om den föreslagna
omorganisationen af artilleriet antages, de tio batterier, som
för närvarande finnas vid vendes artilleriregemente, komma att nedsättas
till sju.

Då jag till denna Riksdag undertecknat en motion om försvarets
ordnande uteslutande på värnpligtens grund, är det naturligt, att det
föreliggande förslaget icke kan vara det mål, hvartill jag sträfvar.
Men clå ingen utsigt tyckes finnas att i den närmaste tiden kunna
genomdrifva försvarets ordnande så, som jag önskar, och då det föreliggande
förslaget efter mitt förmenande innehåller stora och väsentliga
förbättringar, vill jag för min del icke ikläda mig ansvaret för
ett afslag af den nu förevarande punkten. Jag vågar derför hemställa
till kammarens ledamöter, om icke — vare sig man önskar en organisation
på den ena eller andra grunden eller i öfrigt hyser några
betänkligheter mot det föreliggande förslaget — om icke, säger jag,
vigtiga skäl förefinnas att förena oss om detta förslag, hvilket ju dock
allmänt erkännes ega stora och väsentliga förbättringar — förbättringar
af den beskaffenhet, att de icke hindra en framdeles skeende omorganisation
i den ena eller andra rigtningen — förbättringar, som
gifvetvis framflytta ett stort steg den armé, som i farans stund dock
är kallad att upprätthålla vår neutralitet och värna om vår frihet och
sjelfständighet. Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till den
nu föreliggande punkten.

Herr Östberg: Då tiden är så långt framskriden, skall jag inskränka
mig att tillkännagifva, huru jag kommer att rösta. Jag vill
då endast säga, att jag i deuna stund, då vi gå att afgöra Riksdagens

N:0 26.

Onsdagen den 6 April, c. m.

vigtigaste fråga, djupt känner pligten att med min röst understödja
en förstärkning af landets försvar, den enda förstärkning, som kan
genomföras. Jag vill säga, att jag djupt känner pligten att bereda
landets värnpligtiga ungdom en något så när tillräcklig öfning och
derför icke kan annat än rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

flerr Månsson: Jag har begärt ordet för att gifva tillkänna, att
jag står på samma ståndpunkt som förlidet år i afseende på denna
frågas behandling. Jag kan äfven säga, att jag står på samma ståndpunkt,
som jag stått hela tiden sedan 1873, då jag för första gången
bevistade riksdagen, och då det kompromissförslag, som ligger till grund
för detta förslag, framkom. Jag har också så vidt möjligt, hvarje gång
denna fråga vant före, sökt bidraga till, att något i någon form skulle
göras, och jag står, som sagdt, på samma ståndpunkt nu.

Det har här uttalats mycket klander öfver, att det kongl. förslaget
kommit fram i samma form, hvari det framkom förra riksdagen, men
jag frågar, om man med fog kan framställa ett sådant klander, då
Första Kammaren så enhälligt antog förslaget, och då detsamma fick
så många röster i denna kammare förra året. Det synes mig derför,
att regeringen icke kunnat framlägga något annat förslag med hopp
om framgång, ty det förslag, som är framlagdt af reservanterna från
denna kammare och af dem blifvit försvaradt, har efter min uppfattning
så liten utsigt att vinna Riksdagens bifall, att jag för min del
icke kan se, att det på lång tid skulle kunna få så allmänt understöd,
att det ginge igenom. Nu har det egendomliga i dag inträffat, mine
herrar, att det kongl. förslaget i den form, hvari det här föreligger,
vunnit erkännande af alla militärer i kammaren, som yttrat sig. Jag
kan säga alla, om jag undantager herr Svensson från Karlskrona,
hvilken såsom sjöofficer uttalat sina betänkligheter, då han trodde, att
sjövapnet skulle komma att lida genom detta förslags antagande. Men
om jag gör detta undantag, har hvarenda militär, som yttrat sig, uttalat
sig bestämdt gynsamt för förslaget och förklarat, att det är antagligt.

Det är verkligen besynnerligt, mine herrar, och det måste kännas
egendomligt för dessa reservanter att, i trots af ett sådant förhållande,
nödgas uppträda och försvara sitt förslag såsom varande bättre. Jag
säger, att det skall vara i högsta grad egendomligt att stå och försvara
ett sådant förslag som det, de framlagt, och påstå, att det är
bättre än det kungliga, ehuru detta senare af alla militärer förklarats
vara antagligt och det bästa vi kunna få.

Jag ber äfven att få säga, att det är med anslutning till samma
tanke som reservanternas, som statsutskottet föreslagit oss att gå, då
det slagit in på de partiella reformernas väg i detta hänseende och
föreslagit, att 2 regementen af vårt kavalleri skulle ställas på vakans.
Det är icke ett litet steg att börja med i den rigtningen. Vi hafva
47 sqvadroner kavalleri, och det är föreslaget att ställa 20 sqvadroner
på vakans, så att det återstår 27. Det är således nära hälften af
det hela, och det är icke ett så litet steg i den rigtningen, som
reservanterna vilja. Mon hvarför skall man — om man vill något i

Angående
ändring i
•;issa delar a)
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar g
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

denna sak — begära allt; allt säga de, när man dock vill gå på denna
väg och taga ett så stort steg sota det föreslagna.

Jag ber vidare att få tillägga, att det icke är nog med dessa 20
sqvadroner kavalleri, utan det är äfven nära 1,000 man indelta infanterister,
som skola ställas på vakans. Vi äro inne på den vägen,
men vi vilja blott icke taga allt, utan vi vilja taga ett steg åt gången.
För min del kan jag icke finna, att någon anmärkning kunnat göras
mot det föreliggande förslaget, ty i trots deraf, att reservanterna haft
denna fråga i sin band under många år och varit motionärer samt
uppträdt med förslag såsom reservanter, måste vi medgifva, att det är
svaga argument, de hafva framlagt till försvar för sin mening. I trots,
säger jag, af deras stora förmåga, är det svaga argument, de framkommit
med. Men jag betvifiar icke, att de ej mena upprigtigt; jag kan
icke betvifla det, ty det är en allvarlig sak, hvarom det är fråga. Jag
kan ej heller tro, att man vill lägga politik i densamma, ty i en så
allvarlig fråga, som denna, måste man hålla sig till sak och icke blanda
in något annat. Jag vill derför tro, att det är deras fulla allvar och
ingenting annat. Det är likväl egendomligt att finna, att talare med
sådan förmåga och så djupt inne i ämnet, kunna drifva sin argumentation
så matt, som de gjort.

Jag ber att få säga som min mening, att jag anser, att det föreliggande
förslaget i sig innebär betydligt stora förbättringar och fördelar
framför de förslag, som förut framlagts, och jag menar då särskilt
det förslag, som majoriteten i denna kammare framlagt, och
som jag äfven varit med om att framlägga år 1878, och som äfven
år 1883 var framme. Det nu föreliggande förslaget innebär stora fördelar
framför detta och det först derigenom, att afskrifningen då skulle
taga en tid af 37 år, då den deremot nu skall ske på 10 år, och det
är ju en betydlig skilnad att vänta i 37 år eller i 10 år. Vidare
gifver detta förslag de värnpligtige en dagaflöning, som icke är att
förakta. Något sådant fans icke i det förra förslaget; det var 10
eller 16 öre. Nu innebär förslaget en ersättning af 50 öre. Lägger
jag denna ersättning på de tillökade dagarne, så att jag icke räknar
in de nuvarande 42 dagarne, så kommer jag upp till eu aflöning af
80 öre om dagen. Om jag således tänker på, att de värnpligtige skulle

få 80 öre per dag och föda och kläder samt undervisning, anser jag

ingen fara för dem å färde.

Det var en talare, som yttrade sig och som stod på reservanternas
sida. Han sade: “det är icke så mycket för de värnpligtiges
skull, som jag är rädd för förslaget, utan för arbetsgifvarnes, jordbrukarnes
skull.1'' Jag kan icke tro, att vi kunna ställa oss på en

sådan ståndpunkt. Jag kan icke tro, att det är möjligt att se saken

på det viset, att vi för denna lilla arbetsförlust skulle kasta ifrån oss
hela förslaget och rygga till baka för de kraf, som försvaret ställer
på oss. Jag anser det icke vara rimligt. Hvad gagnar det mig, att
jag kan förvärfva arbetare för några dagar, om jag förlorar alltsammans.
Nej, jag tror, att tryggheten i det fallet bör mana oss att
göra uppoffringar. Jag tror icke man kan säga, att det är för jordbrukaren
eller arbetsgifvaren man för talan, då man talar mot förslaget.

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Jag har, som sagd!, af dessa skäl icke kunnat komma till någon
annan ståndpunkt än den, på hvilken jag förut stått. Jag hade visserligen
trott, att man kunnat stanna och börja med en lägre siffra i
afseende å öfningsdagarne, men då det så bestämdt uttalats, att regeringen
icke skulle acceptera en lägre siffra och att icke heller Första
Kammaren skulle göra det, har man icke någon annan råd än att taga
förslaget såsom det här föreligger; och jag skall derför be att få yrka
bifall till detsamma.

Herrar Åkesson och Lasse Jönsson instämde med herr Månsson.

Herr Nilsson i Käggla: Jag hade verkligen icke tänkt yttra mig
i denna fråga, men jag blef uppkallad af min vän Redelius, som
kastade mig i näsan, att jag varit med och motionerat i denna fråga
vid 1878 års riksdag. Men han förbigick dervid en vigtig sak, nemligen
hurudan stammen skulle vara beskaffad. Kommer samma förslag
åter igen, som då var före, skall jag vara den förste att acceptera
det, men nu är det en helt annan sak. Min vän Redelius har
icke i hela sitt lif satt till eu enda infanterist, byggt knektetorp o. s. v.;
men jag vet, hvad det är för en rust- och rotehållare att bygga hus,
sätta upp soldat o. s. v. Nu har på enskilda motionärers förslag framstälts
ett förslag att sätta kavalleriet på vakans i Skåne och i Norrland,
tror jag, men man vill icke gifva oss samma lättnad i södra och
mellersta Sverige.

Jag har sökt att spåra i statsutskottets förslag, hurudan meningen
vore i fråga om oss, som skola behålla knektekontrakten, om vi skola
hafva kontrakten för jernnan. Då jag nu ställer upp en karl, får han
tjena qvar så länge han är duglig till krigstjenst. Men kommer det
att bli på det sättet, som synes vara anvisadt i statsutskottets förslag,
att man skulle få byta om hvart 8:de år, då ber jag att få tacka
för den presenten, som bjudes. Och den ersättning, som skulle bjudas
oss, om vi för hvart 8:de år finge byta karl, den ersättning blefve då
af föga eller intet värde.

Jag var i fjol med om förslaget, men då såg man icke något om
detta förslag att sätta kavalleriet i Skåne på vakans. Förrän jag får
klart, huru vida vi, som fortfarande få att besätta våra knektetorp,
komma att slippa denna rekrytering hvart 8:de år, yrkar jag afslag.

Herr G. Ericsson från Stockholm: I den sena timme, som är
inne, är det en pligt för en hvar att fatta sig kort. Om jag hade
instämt med någon förut, så att jag på det sättet gifvit min åsigt till
känna, skulle jag afstått från ordet.

Jag blef egentligen uppkallad af eu talare på upsalabänken; det
var under det han talade som jag begärde ordet, och det är derför
som jag nu yttrar mig. Han talade om en öfverklass från förgångna
tider, som hade öfvat en orättfärdighet, trodde han, som det nuvarande
slägtet får lida för. Han sade, att han ville vara med om nu föreliggande
förslag, då det gälde fosterlandets försvar. Han sade, att
han dock icke skulle vara med om att det skulle trycka på de mindre

Angående
ändring i
vissa delar af
lämplig telagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar a,
värnpligt# •
lagen.

(Forts)

Onsdagen den 6 April, e. ra.

bemedlade. Jag tror likväl, att detta förslag, likasom hvad han fördömde
i forna tider, har samma egenskap att skydda öfverklassarne
såsom han betecknade dem. Ty ingen lär väl kunna påstå anDat, än
att det nuvarande förslaget, baseradt som det är, på den grund, att
kostnaderna skola ersättas genom konsumtionsskatter, måste vara egnadt
att leda till orättvisa. De uppgjorda iinansförslagen vittna ju
redan om, att hela grunden för utgifterna för förslaget är nya konsumtionsskatter,
och i fråga om dessa konsumtionsskatter är jag lifligt
öfvertygad, att dermed är förenad den faran, att de icke komma att
blifva, hvad statsrådet och chefen för finansdepartementet antagit, tillräckliga,
utan att ytterligare medel på samma sätt komma att kräfvas
för detta förslag. Det är då naturligt, att dessa skatter mest komma
att drabba de mindre bemedlade, helst jag har den åsigten, att dessa
skatter äro att betrakta väsentligen såsom eu våt svamp, hvilken man
icke kan trycka i oändlighet för att få någonting ur, utan att han
torkar. Så förhåller sig äfven med dessa skatter. Ty när välmåga
finnes hos de mindre bemedlade, då går det an att pressa ut den, men
när ingenting vidare finnes att pressa, då går det icke för sig. Individen
och staten komma att lida på ett sådant skattesystem.

Om det förslag, som nu är å bane, hade baserats på eu bestämd
och korrekt skatt i form af progressiv beskattning, då hade jag kunnat
anse, att det kunnat hafva någon garanti för varaktighet, men nu anser
jag icke, att det finnes någon sådan garanti, icke ens efter den finansplan,
som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet angifvit,
utan tror, att ytterligare skatter komme att äskas, såvida icke ökningen
skall blott blifva på papperet.

Jag vill derför tillkännagifva, att jag kommer att rösta för afslag,
öfvertygad som jag är, att, om ett liknande förslag framlades, baseradt
på en annan finansplan, som afsåge att taga skatt af dem, som hafva
förmåga att bära skatten, från det håll jag tillhör ingen skall sätta
sig emot en mera utsträckt och kostsammare värnpligt, än den som
för närvarande finnes, då jag för öfrigt är förvissad, att alla de försvarsväuner,
som i denna kammare yttrat sig till förmån för förslaget,
och som talat om, att man icke får rygga till baka för något offer,
tillika med Första Kammarens ledamöter då skola blifva i tillfälle att
visa sin offervillighet genom antagande af ett progressivt skattesystem,
i förhoppning att så väl talaren på upsalabänken som alla öfriga,
hvilka talat till förmån för förslaget, samt desslikes Första Kammaren,
som ju ej vill sky någon uppoffring för värf lands försvar, då icke
skola neka sitt bifall till ett sådant förslag som att göra skatten progressiv.
Dermed vill jag dock icke hafva sagt, att jag skall rösta för
hvarje förslag, hvilket som helst, utan för så vidt ett sådant förslag
är baseradt på ett bättre skattesystem och måttlig utsträckning af
öfning. Då, i fall jag får lägga min voteringssedel i urnan, vill jag
gerna vara med om att rösta för måttlig utsträckt värnpligt.

Det har varit ledsamt för mig, likasom jag ock tänker, att det
har varit ledsamt för flere andra, att bära de förebråelser, som herr
vice talmannen rigtade gent emot stockholmsbänken och karlskronabänken.
Jag minnes mycket väl flera än en gång för 12 år sedan

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

eller 1879, då vår nuvarande vice talman äfven klagade öfver stockholmsbänken
i Andra Kammaren. Om det då var af samma skäl som
nu, lemnar jag åt honom sjelf och åt kammarens ledamöter att afgöra.
Jag tror dock, att han hade andra skäl för sina klagomål då
än nu.

Från honom utgingo klagomålen alltså då, likasom de gjort i dag.
Men han anförde icke då samma skäl för bifall, som han i dag har
anfört, eller att det är fara värdt, att regeringen och Första Kammaren
skulle sätta sig emot en minskning i öfningsdagarnas antal. Då
talade han om, att Riksdagens Andra Kammare icke fick fästa sig vid,
hvad regeringen och Första Kammaren hade för åsigter, utan att
Andra Kammaren skulle fatta sina beslut oberoende af dessa åsigter.
Andra Kammaren skulle med andra ord följa sin öfvertygelse, och det
är, mine herrar, hvad jag i dag tänker göra, då jag begär proposition
på afsiag å § 27 i föreliggande lagförslag.

För öfrigt vore mycket att säga i denna fråga, men det mesta af
hvad jag skulle säga, utom hvad jag redan sagt, är redan förut yttradt
af andra. Jag skulle kunnat instämma i herr Hedins yttrande,
om hvilket jag dock icke kan säga, att det varit något af hvad jag
skulle hafva sagt, ty det vore alltför förmätet af mig, men i hvad
herr Romherg och herr Höjer sagt är väsentligen sagdt det, som jag
för öfrigt ämnat säga, och derför ber jag nu endast att få yrka afsiag.

Herr Dieden: Ehuru jag alltid varit försvarsvän och inser nationens
förpligtelse att gifva sina söner så mycken militärisk utbildning
som möjligt, innan man sänder dem i krig, har jag dock varit tveksam
— tveksam ända till det sista hur jag skall rösta i denna fråga.
Ej derför att jag tilltror mig döma mellan de olika försvarssystemens
förtjenster, men det är kostnaderna som verkat afskräckande på mig;
det är de stora ekonomiska uppoffringar som förslagets genomförande
pålägger landet, som gjort mig tveksam.

Dock: eftersom jag inser att hvarje organisation måste kräfva
dessa uppoffringar;

eftersom här vinnes ej blott ett betydligt stärkande af försvaret
utan äfven ett utjemnande af en lång strid mellan medborgareklasser,
så att säga mellan land och stad;

och slutligen emedan jag tycker mig förnimma att utgången här
i dag kan hänga på en eller annan röst, och jag ej vågar påtaga mig
ansvaret att det kunde bli min röst som beröfvade fosterlandet denna
ökade trygghet, röstar jag för förslaget.

Herr Peterson i Boestad: Här har i dag upplästs en adress från
svenska qvinnoföreningen, i hvilken erinrats om historiens vittnesbörd
om hvad våra fäder offrat till värnande af den torfva vi kalla vårt
fosterland, och der vi uppmanats att följa fädrens exempel. Måtte ej
dessa röster från iller än 10,000 qvinnor från skilda delar af landet
ha ljudit förgäfves för svenske män vid 1892 års riksdag!

Föreliggande fråga är en stor och vigtig fråga, hvars lösning förr
eller senare måste ske. Den fordrar stora uppoffringar, det ärsannt,

Andra Kammarens Prot. 1899. N:o 96. 4

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående
ändring i
vissa delar af
rärnpligtslagen.

(Forts.)

men man vinner ingenting med att undanskjuta den. Med tanken på
våra grannländers värnpligt måste äfven vi utsträcka öfningstiden för
våra värnpligtige, så att de i farans stund ej äro underlägsne. När
det gäller försvaret af fäderneslandet, måste vi låta småsinnet och
partiandan vika och stå eniga såsom det anstår svenske män.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Biilow: Sedan år 1889 hafva utgifterna på 4:de hufvudtiteln
ökats med öfver 4 millioner, och under samma tid hafva på
öde hufvudtiteln utgifterna ökats med 3 millioner.

Under tiden, som statsbudgeten ökats med dessa 7 millioner, har
vår statsskuld vuxit med 16 millioner. Hvad tro herrarne resultatet
skall blifva, om det förslag, som nu föreligger, kommer att här i denna
kammare antagas? Representanten från Norrköping, som nyss hade
ordet, talade om dessa opinionsyttringar, som afgifvits i adresser till
ledamöter af denna kammare och för öfrigt på möten i alla delar af
laudet, der försvarsföreningar uttalat sig i frågan, men han talade alls
icke om den opinionsyttring som framgått ur de djupa lederna, från
hvilka dock, enligt det föreliggande arméförslaget, de flesta af fosterlandets
försvarare skola hemtas. Skall man då icke alls lyssna till
dessa röster, som förvisso icke yrka på, att man skall öka exercistiden
till 90 dagar?

Herr Edelstam presenterade för oss eu hel samling af fruar och
fröknar, som nödvändigt vill, att vi här i afton skulle antaga regeringens
förslag. Jag tillbakavisar denna opinionsyttring från qvinnor,
som uppenbarligen äro mindre vetande i statsangelägenheter. Jag
tror icke att vi böra gå sådana röster till mötes.

Man har i afton sökt att skrämma oss på allt sätt. Man har
velat skrämma oss med Polens öde, och man bär sökt skrämma oss
med ett mycket stort krig, som skall stå före, men man har alls icke
velat säga oss, hvar detta krig skulle föras. Första Kammaren har på
det kraftigaste uttalat sig just för detta förslag. Detta är en opinionsyttring
uppifrån nedåt; det är en öfverklassdemonstration för att
få underklassen att lyda och försvara öfverklassen. Denna Första
Kammare, som vill ha vapenöfningarna utsträckta till 90 dagar, har
dock nyligen nekat att utsträcka rösträtten; den har nekat att skydda
församlingfriheten och yttranderätten; den har varit med om en lag,
som stadgar ända till 2 års fängelse för arbetare, och nu vill samma
kammare hafva 90 dagars vapenöfning. Man har här också i denna
kammare talat så mycket om fosterlandskärleken. Det är då verkligen
lätt att tala om fosterlandskärleken hos vissa herrar här, som sjelfva
äro beredda på att taga mot betalning för denna fosterlandskärlek,
betalning med 70 procent grundskatteafskrifning, men en sådan fosterlandskärlek
sätter jag sannerligen icke högt.

En talare sade, att den grundsatsen, att man sjelf skall försvara
sitt land, är gammal här i norden; den är från våra förfäders tid. Ja,
mine herrar, våra förfäder, det var eu reflexionslös massa, som man
tog ut och slagtade, alldeles som man nu slagtar boskap. Men ett
blad har vändt sig i den menskliga kulturens historia, på detta blad

N:0 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

står menniskorätt och menniskovärde. Man har i vår tid ändrat statsformerna;
man har börjat styra verldeu på ett annat sätt, än som då
var fallet, när detta begrepp qvarstod orubbadt, ostördt. Man talar
i vår tid så gerna, då man har rösträttsfrågan före, om rättigheter
och skyldigheter; det påstås, att man icke skall ha rösträtt, utan att
man har stora utgifter, stora inkomster o. s. v. Detta ena skall svara
mot det andra. Rättigheter och skyldigheter, det sätter man upp såsom
ett högt program. Men här talar man om skyldigheter för en
stor samhällsklass, utan att i någon mån vilja tillerkänna denna samhällsklass
rättigheter, utan att i någon mån vilja lyssna till fordringarne,
att man hör gifva denna samhällsklass någon skymt af rättigheter.
Jag kan derför icke vara med om att rösta för de 90 dagarne. Herr
talman! Jag yrkar afslag på föreliggande paragraf och jag gör det
icke, såsom flertalet här sagt, med svidande hjerta, utan jag gör det,
derför att jag tror mig handla rätt.

Herr Alexanderson: Herr talman, mino herrar! Det är med
bäfvan och en känsla af ovisshet, som jag denna gång går till valurnan.
Det är med oro såväl i afseende på de sociala spörsmålen,
som äfven i afseende på de ekonomiska. Ett folk med god ekonomisk
ställning eller åtminstone med utsigt att godt kunna berga sig är, enligt
hvad historien bär vittne om, ett laglydigt och lugnt folk, och det
får väl anses som en erkänd sak, att alla revolutioner härröra från
magen och icke från lmfvudet. Då jag, en ifrig försvarsvän, som jag
är, erkänner mig hysa fruktan för förslaget i fråga, sker det på grund
deraf att jag tror, att antagandet af detsamma vore ett vågspel, kanske
i sitt slag lika vågsamt, som på sin tid tåget öfver Bålt ansågs vara.
Det är ju emellertid möjligt, att jag ser saken alltför mörk. Men af
två onda ting, hvarutaf det ena synes mig innebära en för det närvarande
mera hotande fai’a och det andra möjligen kunna genom lampor
skjutas åsido, väljer jag naturligtvis det, som jag anser var det
minst svåra.

De herrar militärer såväl inom som utom Riksdagen, som jag, då
jag ju icke är uti det militära facket sakkunnig, frågat till råds, ha
för mig förklarat, att de ur militärisk synpunkt anse det ifrågavarande
förslaget vara tilltalande och fullt krigstjenst, och det är med afseende
fäst vid dessa skal, som jag nu för min del vågar gå så långt,
att jag kommer att lägga min röstsedel uti urnan för de 90 dagarne.
Emellertid har det funnits betänkligheter i socialt och ekonomiskt
hänseende, som det varit svårt för mig att komma till rätta med,
och det är icke utan verklig vånda —• jag bekänner det — som jag
nu röstar för förslaget, då jag för min del, såsom jag förut antydt,
tycker mig finna, att det innebär vådor t. o. m. ur militärisk synpunkt,
såsom varande ett ofullständigt förslag och i hög grad beroende
på de sedermera tillämpande herrar militärers pligttrohet och pietet.
Det är väl dock icke blott de civila myndigheterna, som utaf den
långvariga fredstiden kunnat röna någon ofördelaktig inverkan; det
kan väl utan någon orättvisa mot herrar militärer påstås, att kanske
äfven de hafva haft någon känning deraf.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

N o 26.

Angående
ändring i
vissa delar a
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

Då jag emellertid nu röstar för förslaget, vill jag uttryckligen
betona, att så långt på min röst beror, kommer jag icke att vara med
om någon ökning i den ringaste mån af det i år fastslagna beloppet
af lifsmedelstullarne för att på den vägen finna medel till krigskostnadernas
bestridande. Deremot kommer jag att, såsom en ytterligare
gärd af billighet och rättvisa åt de obemedlade i samhället, vara med
om utsträckning af rösträtten. Jag vill således endast vända om ordningen
vid genomförande af dessa båda reformer, sådan den i några
förslag är gifven, emedan jag tror, att det är vanskligt att förvänta
af de nu politiskt omyndige samhällsklasserna, att de, genast de få
den allmänna rösträtten, skola med storsinthet och framsynthet vara
med om att åtaga sig bördor, för hvilkas utgörande representationen
har behöft ett fjerdedels sekel att söka grunder.

Ja, herr talman, jag vill gå ännu ett steg längre i bekännelse.
Behöfvas, utöfver hvad som nu i afton blifvit framstäldt för Riksdagen,
mera medel för försvarets ordnande, önskar och hoppas jag, att dessa
medel måtte tagas på den progressiva vägen till utgörande af skatter.
Jag vet val, att denna min bekännelse kommer att stöta många af
dem, som jag högt värderar, men jag kan icke anse annat an att det
är min pligt att handla så som jag gör. Jag står här och kan icke
annat. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i den föredragna punkten.

Herr Bexell: Då jag anser, att ett antagande af det föreliggande
förslaget skulle åstadkomma en ökning i den nuvarande emigrationen
och det i synnerligen hög grad, kan jag icke vara med om detsamma.
Redan nu är emigrationen från de sydliga provinserna synnerligen stor.
Derför komme det förmodligen, om förslaget ginge igenom, att gestalta
sig så, att vi finge truppen i Amerika i hufvudsak och i åtskilliga
andra verldsdel!'' för resten, men befälet här i Sverige, och detta vore
en dubbel olycka. Derför kommer jag att rösta för afslag å förslaget.
Och för resten anser jag, att man icke har rättighet eller skäl att
reta Ryssland på allt möjligt sätt. Ryssland har varit en mycket
hygglig granne mot oss och är så än. Yi ha hatt litet krångel med
Danmark, vi ha icke haft mindre krångel med Norge, ja, vi ha till och
med haft litet krångel med Tyskland, Spanien och England men under
vårt långa fredslugn aldrig med Ryssland, utan Ryssland har varit
en mycket hygglig granne.

Oafsedt emellertid allt detta, ställer sig saken så: skall denna lag
någon gång antagas, bör det ske med det förbehåll, att de djupa leden
få rösträtt, ty icke skall det väl gå till nu, som i forntiden i England,
då man pressade matroser. Det duger icke längre. Jag vill också
påminna om den gamla striden, som en gång fördes mellan patricier
och plebejer. Hvilka segrade i den striden? Här föres just nu en
sådan strid. Då företogs en utvandring från Rom och här pågår också
en oafbruten utvandring. Man säger nu emellertid, att det hus en
stor del orsaker, som gör att folket icke bör ha rösträtt. Tron I
icke, mine herrar, att de, som hafva gått i skola från det de voro
6 — 7 år, ända tills de blefvo 15 år, tron I icke, att en arbetare, som
har så god skolundervisning och som har läst så mycket för öfrigt,

N:0 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

tron 1 icke, att han bör ha menskliga rättigheter? Det är en sak,
som går före allting annat. Jag kommer att rösta för afslag.

Herr Jonson i Fröstorp: Herr talman, mine herrar! Jag skall
icke tillåta mig att vid denna sena timme ingå på vederläggning af
alla de uppgifter, som här äro lemnade, men om jag får lof att yttra
min egen åsigt, så är det den, att under förhoppning att de värnpligtige
erhålla den dagaflöning, som statsutskottet här i sitt betänkande
har föreslagit, jag för min del icke hyser några förhågor för att antaga
den föreliggande paragrafen i värnpligtslagen. Om de värnpligtige
erhålla 50 öre om dagen, tror jag, att hvem som helst, som känner
till, huru flertalet af de värnpligtige ha det stäldt, skall finna, att det
icke möter några svårigheter för dem att vara en eller annan vecka
mer under öfning, blott de få 50 öre i dagaflöning. Jag tror, att
detta skulle vara till de värnpligtiges egen fördel, derför att, om de i
farans stund behöfva möta eu fiende, man då icke skulle skicka ut
dem utan tillräcklig öfning. Jag tror icke heller, att den öfningstid,
som här föreslagits, är för lång, utan jag håller före, att den är välbehöflig.
Och med kännedom om, huru de värnpligtige ha det på
Axvalla hed och vid Karlsborg får jag säga, att jag aldrig hört någon
klaga öfver beväringsexercisen, utan tvärtom ha de sagt, att de ha
haft det roligt, att de för öfrigt trifts mycket bra, att de fått tillräckligt
med mat, att de rönt ett humant bemötande från befälets
sida, och att de fått undervisning i de ämnen, som en krigare behöfver
känna. Således tror jag icke, att några önskningar hos de värnpligtige återstå
att fylla. Åtminstone är jag öfvertygad, att, om det förslag, som nu
föreligger i afseende på dagaflöning, kommer att gå igenom, de icke
skola klaga alls.

Jag får för min del i öfrigt åberopa hvad jag vid förra årets
riksdag anförde, nemligen att jag icke vill göra mig skyldig till att,
om en fara inträder, vi då skulle skicka ut våra söner och vår ungdom
att skjutas ned oöfvade i striden utan att hafva fått tillräcklig
öfning, utan att veta, huru de skola göra det eller det, eller huru
de skola utföra de befallningar, som befälet framställer. Således tror
jag för min del, att det icke ligger ringaste fara i att öka beväringsöfningarna
ända till 90 dagar. Reservanterna i utskottet hafva yrkat,
att man skulle sätta ned tiden till 60 dagar i förhoppning att sedan
kunna sammanjemka detta beslut med Första Kammarens och sålunda
komma till en siffra om 75 eller 80 dagar, men jag hemställer, om det
egentligen kan vara någon fördel att de värnpligtige slippa dessa 10
dagar, då de få en dagaflöning af 50 öre. Och det är så mycket
större skäl att antaga utskottets förslag oförändradt som vi veta att
Första! Kammaren icke kommer att gå in på någon nedprutning, och
icke heller Kongl. Maj:t kommer att acceptera något annat förslag än
det föreliggande.

Under sådana förhållanden kan jag icke annat än på det varmaste
hemställa till kammaren, att den måtte bifalla Kongl. Maj:ts, af utskottet
förordade förslag.

Medan jag har ordet, skall jag säga att jag beklagar på det allra

Angående

ändring i
''issa delar af
värnplikt*-lagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
rusa delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

Onsdagen der. 6 April, e. m.

högsta att från den första bänken i riksdagen sådana ord och tillvitelser
skola kunna uttalas som här i dag förekommit, ord och tillvitelser
som knappast ostraffadt skulle hafva fått förekomma i hållstugan.
Jag skall be att få fritaga mig från misstanken att i någon
mån gilla dessa tillvitelser mot Kongl. Maj:ts regering och mot Första
Kammaren.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Elis Nilson: Jag skall fatta mig mycket kort, emedan
jag anser saken redan vara så utredd af vederbörande, att icke mycket
är att tillägga.

Blott en sak skall jag beröra. Här har talats om kostnaderna
för förslaget. Herrarne hafva litet hvar fått sig tilldelad en liten gul
brochyr. Denna innehåller åtskilliga statistiska uppgifter, af bvilka
framgår, att våra utgifter för försvaret äro vida mindre än andra länders.
Kostnaden per capita för försvaret uppgår i Danmark till 9 kronor
25 öre, i Norge till 4 kronor 25 öre, men i Sverige endast till 4
kronor 5 öre. På samma gång ber jag att få påpeka, att kostnaderna
för det schweiziska milissystemet, hvilket ju äfven i vårt land har
många varma beundrare, kostar 7 kronor 40 öre per capita. De utgifter,
som vi hafva för detta ändamål, äro alltså ganska obetydliga i
jemförelse med hvad andra likstäida land gifva ut för sitt försvar.

Och för öfrigt, miue herrar, böra väl icke penningarne i en fråga
sådan som denna spela någon hufvudsaklig rol. Hufvudfaktorn i detta
fall är och måste vara fosterlandets bevarande. Jag är också fullt
öfvertygad, att flertalet af denna kammares ledamöter kommer att
lägga sina röstsedlar till förmån för utskottets förslag, och att de komma
att göra det med lugnt samvete och fullt medvetande, att de dermed
bidraga till häfdandet af vår gamla sjelfständighet.

Jag yrkar bifall till den föreliggande paragrafen i värnpligtslagen.

Herr Johansson i Bastholmen: Jag vill endast be att få till

protokollet antecknadt, att jag kommer att rösta för utskottets förslag.
Jag gör det derför, att jag anser, att detta förslag innebär en
väsentlig förbättring af fäderneslandets försvar; vidare derför, att jag
önskar, att den länge ifrågasatta skattelindringen ändtligen måtte komma
till stånd och denna stående stridsfråga afskrifvas ur Riksdagens förhandlingar;
och slutligen emedan de värnpligtige icke blott erbjudas
fri kost och kläder, utan derjemte en dagaflöning af 50 öre under den
tid de fullgöra sin värnpligt, hvarför de väl icke kunna sägas vara allt
för mycket betungade.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan i den föreliggande
punkten.

Herr Lasse Jönsson: Jag förstår mycket väl kammarens otålighet
att få den föreliggande frågan slutbehandlad och jag skall derför
inskränka mig till det mest nödvändiga.

Jag har varit med om framställande af detta förslag, men jag
gjorde det under den förutsättning, att jag hoppades, att det skulle

N:Q 26

Onsdagen den 0 April, e. m.

beslutas ett mindre dagantal för värnpligtsöfningen än det lagutskottet Angående
föreslagit. Jag vidhåller den åsigt i denna fråga, som jag föregående vi™ af
år uttalat. Nu liksom då anser jag, att det är ett väl stort steg att Vämpligts öka

antalet öfningsdagar från 42 till 90. Jag kan för min del ej vara lagen.

med derom. Dels vet jag, att ett sådant beslut kan hafva ett stort (Forts.)

inflytande på vårt jordbruk och öka bristen åt arbetskrafter, dels tror

jag, att ett sådant beslut skulle väcka oro och missbelåtenhet i landet,
och jag vill icke vara med om att bära ansvaret derför.

Jag kan icke vara med om reservanternas förslag oförändradt af
den orsaken, att det mera syftar på ett rent värnpligtsförslag, och jag
kan ej heller vara med om motionärernas förslag, emedan det icke
erbjuder den trygghet gent emot allmän värnpligt, som jag anser nödvändig.
I det af statsutskottet tillstyrkta förslaget deremot är bibehållet
en stam af den beskaffenhet, att genom den samma motarbetas
ett allt för hastigt öfvergående till allmän värnpligt. Granskar man
de kostnader, som denna stam kommer att medföra, tror jag, att det
i detta hänseende icke skall finnas någon egentlig anledning att befara
några vådor för dem, som fortfarande vilja bibehålla det s. k. indelningsverket,
då ju de personer, som i saken äro mest intresserade, få tillsätta
de fleste ledamöterna i de nämnder, som hafva att afgöra hithörande
frågor, i det att Konungens befallningshafvande utse 2 medlemmar,
rust- och rotehållare 2 och landstinget den femte. Under
sådana förhållanden anser jag det vara full trygghet för, att värderingen
skall blifva så rättvis och billig som möjligt, och jag sluter mig derför
till de åsigter, som af vederbörande utskott blifvit uttalade.

Jag skall inskränka mig till att yrka, att öfningsdagarnes antal
måtte sättas till 60 i stället för 90, såsom lagutskottet föreslagit.

Herr Andersson i Vårgårda: Då lagutskottets förslag om ändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen vid 1891 års riksdag behandlades
af Andra Kammaren, uttalade jag mina betänkligheter mot lagens
antagande, emedan beväringens öfningstid skulle enligt utskottets utlåtande
ökas från 42 till 90 dagar, och sedan dess har jag för min
del icke funnit skäl att ändra åsigt. Som lagutskottet uti det nu till
behandling företagna utlåtande, äfven vid denna riksdag, tillstyrkt
sådan ändring i förutnämnda lag, att beväringens öfningstid skall ökas
med 48 dagar, vill jag för kammaren tillkännagifva, att jag icke kan
vara med om att godkänna det beslut, som utskottet fattat, samt att
jag för den skull ej heller kommer att rösta för lagens antagande.

Jag stöder denna min uppfattning derpå, att åtminstone mängden af
ynglingar inom landet så väl som deras målsmän icke med tillfredsställelse
utan med oro och ledsnad motser lagens tillkomst. Att en
del ynglingar kommer att lemna fosterlandet i följd af lagens antagande,
lider intet tvifvel. Att industriidkare med flere och i all synnerhet
jordbrukarne få genom utvandringen minskad tillgång på arbetsfolk,
torde ej heller kunna bestridas. Då dertill beräknas alla de dagsverken,
som genom den ökade värnpligten skulle komma att gå förlorade, verkar
detta ostridigt menligt på yrken och näringar. Som lagens antagande
kommer att med flere millioner kronor årligen öka stats -

N;o 26. 56 Onsdagen den 6 April, e. m.

Angående utgifterna, hviska förut äro ganska stora, bör detta förhållande äfven
viesa ''ddar af beaktas, oc^ tillåter jag mig att derpå fästa kammarens uppmärksamvämpligts-
het. Ingen kan lifligare än jag önska grundskatteafskrifning samt
lagen. lindring i rust- och roteringsbördan, men som efter nuvarande för (Forts.

) hållanden denna rättelse icke kan vinnas på annan grund än att

värnpligtsskyldigheten skulle utsträckas till 90 dagar, vill jag afstå
ifrågavarande förmåner hellre än att som vederlag derför lägga en
börda på landets unga söner.

Enligt mitt förmenande borde förslag framläggas för Riksdagen
om indelningsverkets afskaffande på samma gång som förslag ingifves
om förändrad lagstiftning i värnpligtslagen. På grund af hvad jag
anfört får jag, herr talman, yrka afslag å lagutskottets utlåtande.

Herr Aulin: Jag har begärt ordet icke för att förlänga diskus sionen,

utan för att helt enkelt tillkännagifva, att jag vid denna liksom
vid föregående riksdag kommer att rösta för afslag å det föreliggande
betänkandet.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har begärt ordet för att till kännagifva,

att jag kommer att rösta för bifall till det föreliggande
förslaget; och då det kan vara ovisst, huruvida det kommer att bifallas
eller afslås, vill jag be att få till protokollet antecknadt, att jag
hör till dem, som yrka bifall. Jag gör det af det skäl, att jag anser,
att denna fråga stått på dagordningen så länge, att det är ingen dag
för tidigt, att den kommer att lösas. Vi behöfva förstärkning af försvaret,
och då alla fackmän — jag vill icke påstå, att jag är fackman
— som yttrat sig angående förslaget, förklarat det vara antagligt, kan

jag för min del icke annat än anse att man bör taga detta förslag,

emedan, så länge jag varit med vid riksdagen, åtminstone enligt min
åsigt aldrig förekommit ett mera antagligt förslag.

Medan jag har ordet, skall jag äfven be att få i korthet svara
de talare, som förklarat sig icke kunna vara med om förslaget.

Det har sålunda sagts, att lagen har emot sig, att den lägger
ytterligare bördor på de obemedlade klasserna. Men då man talar om

bördor, förmodar jag att man också tänker på de bördor, som jord brukarne

fått bära under dessa långa tider, bördor som dessa herrar
troligen icke känna till, huru svåra de äro.

Så har man talat om tullarne. Ja, vilja herrarne garantera de
jordbrukande klasserna att få skäligt betaldt för sitt arbete, såsom
staten här erbjuder, d. v. s. 66 öre om dagen plus kläder och föda,
så är jag ötvertygad att jordbrukarne aldrig skola begära spanmålstullar.
Tro herrarne, att jordbrukarne kunna betala sina arbetare på
sådant sätt med de spanmålspris som förut varit ?

Sedan har man sagt, att förslaget är oegentligt, emedan det icke
löser hela skattefrågan på en gång, d. v. s. att man bibehåller indelningsverket,
men afskrifver grundskatterna. Jag vågar påstå, att
det icke är så farligt med denna sak, som man vill göra troligt. Vi
hafva fått förmånen att få båtsmanshållet på vakans, och jag har sjelf
kommit i åtnjutande deraf, men jag är gerna beredd att hvilken stund

Onsdagen den 6 April, e. m. 57 N:o 26.

som helst sätta upp en karl igen, om jag får det uppskattade värdet Angående
derför. Jag anser för öfrigt lämpligt att bibehålla en del af indelnings- ändring i
verket tills vidare, ty dessa indelta soldater äro dock, man må säga vuthvad
man vill, goda medborgare, som landet kan hafva nytta af. För *°jTagen.
öfrigt bör detta icke utgöra något hinder för att nu lösa frågan och (Forts.)
få bort från Riksdagens bord eu så vigtig sak som denna.

Detta har jag velat säga till protokollet och jag slutar med att
yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Petersson i Dänningelanda: Jag vill endast inlägga en

.gensaga mot dem, som här yttrat, att man pålägger de beväringsskyldige
en börda, och som vilja sammankoppla denna fråga med
rösträttsfrågan. Jag har varit tillsammans med de beväringsskyldige
i min hemtrakt, kanske mera än mången annan, både vid mönstringar
och andra tillfällen och jag kan försäkra att, om jag frågat dem: vill
ni hafva 42 dagars öfning med en ersättning af 20 öre om dagen
eller 90 dagars öfning med 66 öre om dagen, hafva de genast svarat:
då vilja vi mycket hellre hafva 90 dagar. Detta är för dem hufvudsakligen
en ekonomisk fråga, och få de 66 öre samt fri kost, kläder
och eu undervisning, som i farans stund kan vara dem till nytta,
blifva de mycket belåtna. Denna undervisning måste nemligen anses
vara dem till nytta, icke till skada, ty skulle ofredens dagar komma
och de måste ut för att försvara fosterlandet, hafva de nytta af den
undervisning de fått.

En annan sida af saken är utsigten att få skatteregleringsfrågan
löst, denna fråga som allt sedan representationsförändringens genomförande
stått på dagordningen vid alla riksdagar och som vi alla med
otålighet vänta att den skall lösas. Jag tror icke, att Riksdagen någon
gång stått detta mål så nära som nu. Frågan kan icke lösas på annat
sätt, ty den har genom kompromissen sammanbundits med frågan om
ökad värnpligt och starkare försvar. Det är icke annat än rättvist att
en lindring sker i dessa grundskatter och indelningsverk, som tyngt
på landtmännen i flera århundraden. Städerna få visserligen en något
större börda sig pålagd i följd häraf, ineu då de i främsta rummet
få nytta af ett starkare försvar, böra de icke undandraga sig detta,
isynnerhet som de hittills varit fria från dessa bördor.

Af sparsamhetsskäl hade jag gerna sett, att man nöjt sig med
något mindre antal dagar, ehuru nog icke mycket vore vunnet dermed,
då man förr eller senare säkerligen komme upp till dessa 90 dagar;
men om Andra Kammaren tagit 60 dagar, kunde det vid en samrnanjemkning
stannat vid 75 eller 80. Då denna reservation emellertid
fått så litet understöd, anser jag det mycket vågadt att nu hålla derpå;
det skulle kunna förderfva hela saken. Här gäller sålunda att välja
emellan rent bifall till utskottets förslag och ett afslag, och stöld i
valet mellan dessa alternativ kan jag icke annat än rösta för bifall
till utskottets förslag.

Herr Olson i Stensdalen: Jag vill endast tillkännagifva att,

likasom jag i fjor röstade mot det då framlagda förslaget, kommer
jag äfven nu att rösta för afslag på det föreliggande.

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar ,
värnpligtslagen.

(Forts.)

58 Onsdagen den 6 April, é. m.

Herr Gyllen svärd: Enär jag i fjor, då denna fråga behandlades
i kammaren, hade tillfälle att derom uttala min åsigt, vill jag
nu endast gifva tillkänna, att jag kommer att rösta för afslag på utskottets
förslag.

Herr Folke Andersson: Under hänvisning till hvad som finnes
anfördt i min reservation skall jag be att få till protokollet antecknadt,
att jag kommer att rösta för afslag å utskottets förslag.

Herr Holmgren: Jag skulle visserligen helst önskat att rösta

för den reservation, som afgifvits af herrar J. Andersson och O. Erickson,
men efter det uttalande, som hörts från statsrådsbänken, nemligen
att bifall till denna reservation vore detsamma som afslag, har jag,
ehuru efter mycken tvekan, bestämt mig att rösta för bifall till utskottets
förslag.

Jag är eu varm vän af afskrifning af grundskatter och indelningsverk
och önskar, att de så snart möjligt komma bort, och då det
förslag, som nu föreligger, skulle leda till detta mål och på samma
gång till en förbättring af försvaret, skall jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wijkander: Jag ber att i all korthet få till protokollet

antecknadt, att jag kommer att rösta för utskottets förslag. Jag
kommer att göra det, oaktadt jag anser att de förbättringar i vårt
försvarsväsende, som deruti upptagits, näppeligen motsvaras af de stora
ekonomiska uppoffringar för statskassan, som dermed äro sammanknippade.
Men då jag, med den sammansättning Första Kammaren
under de sista åren erhållit och med de tendenser, som allt mer i
nämnda kammare gjort sig gällande, ej längre vågar hoppas på en
väsentlig utveckling af landets försvarsväsen på annan väg än den nu
föreslagna och då jag anser utskottets förslag utan all fråga både
innebära en väsentlig tillökning i vårt lands försvarskrafter och —
hvilket för mig är en vigtig punkt — kunna bilda öfvergång till en
uteslutande på allmän värnpligt grundad arméorganisation, anser jag
mig skyldig att lemna min röst på ofvan angifvet sätt.

Herr talman! Jag kommer sålunda att rösta för utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Walldén, Mdin, Liljeqvist och Edelstam.

Herr Johansson i Strömsberg: Jag ber endast att få till protokollet
antecknadt, att jag kommer att rösta för de 90 dagarne.

På samma gång ber jag att få tillbakavisa ett par beskyllningar,
som utkastades af eu talare på skånebäuken. Han sade först att våra
svenska qvinnor vore “mindre vetande” i afseende på denna fråga.
Efter den uppfattning jag har af svenska qvinnan tror jag icke att så
är förhållandet, och jag vill derför protestera mot detta yttrande.

Han sade vidare att våra förfäder voro en “reflektionslös massa”.
Detta tror jag är ett uttryck, som jemväl är mindre lämpligt, och jag
vill derför inlägga en gensaga äfven deremot.

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

Herr Björkman: Min ställning till denna fråga torde vara känd
i kammaren, och jag har icke ändrat den sedan föregående riksdag.
Med undantag af min granne till höger är jag den enda från hela
Småland som röstar för alslag. Jag kan icke godkänna detta förslag,
då det strider mot min öfvertygelse.

Min ärade granne till venster har sagt, att beväringsynglingarne
icke anse 90 dagars öfning såsom någon börda, utan tvärtom önska
den, om de få den föreslagna ersättningen. Jag är för min del af en
helt annan åsigt och tror icke, att de tänka på detta sätt. Jag nitälskar
lika mycket som någon annan för fäderneslandets försvar, men
jag kan icke vara med om detta förslag, då jag icke kan se hvarifrån
vi skola få penningar till alla dermed förenade utgifter. Jag har nemligen
alltid haft för vana att, innan jag skaffar mig något, tänka på,
hvarifrån jag skall få de medel som erfordras.

Jag yrkar alltså afslag på utskottets förslag.

Herr Eliasson i Oktorp: För att icke upptaga kammarens tid,

skall jag inskränka mig till att yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall be att få tillkännagifva, att
jag i denna fråga intager samma ståndpunkt som i fjor och jag kommer
sålunda äfven nu att rösta för afslag.

Herr Nordin: Med hänsyn till den långt framskridna tiden skall
jag endast gifva tillkänna, att jag icke kan vara med om detta förslag,
utan kommer att rösta för afslag. Jag gör det hufvudsakligen af samma
skäl, som förut framhållits af en talare, nemligen att jag icke vill lägga
en så tung börda som denna på den fattiga befolkning, som jag representerar,
isynnerhet som jag icke kan finna, att den valuta, vi skulle
få, motväger de deraf föranledda kostnaderna, och allra mest derför
att jag anser att, om vi kasta ut så oerhörda summor för en så ringa
del af landtförsvaret som den nu ifrågavarande, då den gamla stammen
i alla fall skall bibehållas, vi sedermera icke kunna i tillbörlig mån
tillgodose sjöförsvaret, hvilket dock för oss blir hufvudsaken.

Jag yrkar sålunda afslag.

Herr Hammarström förenade sig mer herr Nordin.

Herr Truedsson: Jag har varit med. om att underteckna den
motion, som af herr Olof Jonsson aflemnats rörande denna fråga, och
deraf följer att det är på det sätt, som i denna motion föreslås, jag
vill vara med om att lösa försvarsfrågan.

På grund häraf yrkar jag afslag på den nu föredragna paragrafen.

Herr Anderson i Hasselbol: Jag skall be att få tillkännagifva
till protokollet, att jag icke kan vara med om 90 dagars beväringsöfning.
Jag skulle kunna vara med om 60 dagars öfning, men då
någon utsigt ej finnes att få ett sådant yrkande igenom, har jag ingen
annan råd än att rösta för afslag.

Angående
ändring i
vissa delar af
vämpligtolagen.

(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar c
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

Herr Hedlund: Jag ber att få gifva tillkänna, att jag kommer
, att rösta för afslag på de af herr Olof Jonsson i Hof i dag på förmiddagen
anförda skälen.

Ilerr Elowäon: Såsom en varm vän af försvaret erfor jag glädje
och tillfredsställelse, då vid 189L års riksdags början man hörde i
trontalet de orden: “ett härordningsförslag är under utarbetande".
Jag fick sedan taga kännedom om herr krigsministerns anförande till
statsrådsprotokollet af den 14 november 1890. Detta gick i den retning,
att man skulle få ett försvar på den grund, som är den enda
rigtiga, nemligen värnpligtens grund. Ett sådant förslag kom emellertid
icke. Under loppet af riksdagen 1891 kom i stället ett annat
förslag, om hvilket jag då sade, bland annat, att jag icke kände igen
dess ursprung. Jag kunde icke förstå, hvarifrån det kommit. Måhända
känna herrarne, hvarifrån det leder sitt ursprung.

I dag på förmiddagen uttalade herr statsministern några ord, i
hvilka jag skulle vilja instämma. Han sade då, att denna frågan
icke får vara en partifråga, den intager ett allt för vigtigt rum för
att vara det. Är det emellertid verkligen så, att denna fråga nu är
höjd öfver partihänsyn? Jag hemställer till herrarne att finna svaret
derpå. Emedan jag icke kan vara med om att göra försvaret till en
partifråga, är jag bestämd att rösta för afslag på utskottets föreliggande
förslag. Jag tror nemligen, att det skall lända fäderneslandet
till båtnad, att förslaget icke blir antaget, enär detsamma enligt min
mening är kommet från ett parti inom riksdagen och emedan svenska
folket icke är med om det. Det är icke en fråga, som är stäld öfver
partihänsynen.

Talaren på göteborgsbänken sade, bland annat, att det vore skäl
att sätta frågan om forsvarsväsendet på sin spets, att diskutera om
dess vara eller icke vara. Ja, skulle man göra detta, hyser jag den
öfvertygelsen, att icke många af denna kammares ledamöter skulle vilja
antaga ett förslag, sådant som det föreliggande.

Detta förslag har betydliga olägenheter. Om det blefve antaget,
komme det att verka försvagande på vår finansiella ställning, och det
är derjemte otillfredsställande äfven ur den synpunkten, att det icke
gör vårt försvar tillräckligt starkt. .

Det har talats om afskrifning af grundskatterna och indelningsverkets
afskaffande. Nu är det så, att enligt förslaget skulle grundskatterna
afskrifvas, och äfven indelningsverket skulle afskrifvas såsom
skattebörda, men deremot qvarstå som militärinstitution. Indelningsverket
såsom militärinstitution har en lysande forntid, dock mera det
gamla indelningsverket än det nya indelningsverket, men det är numera
icke tidsenligt. Skulle man nu taga bort grundskatterna och indelningsverket
som ekonomisk börda, hvad vore då den rätta beskattningsprincipen
? Jo, enligt mitt förmenande, den att uppskatta värdet
af grundskatterna och indelningsverket och låta ett motsvarande belopp
utgå af jordbruksfastigheten. Jag yttrade detta förlidet år och sade,
att om man skulle sätta en skatt af 25 öre per 100 kronor af fastighetsvärdet,
skulle det blifva en ganska moderat och billig skatt och

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

motsvara den i Österrike, Preussen med flere länder befintliga skatt Angående
å jordegendom. Jorden är utan tvifvel ett af de bästa beskattnings- ändrin9 *''
föremål. *"''sso de!ar af

Hvilka böra betala skatterna? Det är de burgna, de förmögna. lagen.

Att lägga dem på de fattiga är icke rättvist. (Forts.)

Det uttalades förlidet år vissa betänkligheter ur finansiel synpunkt
beträffande det då föreliggande förslaget. Jag tror, att de finansiella
svårigheterna nu äro ännu större. Vi hafva varit vana att vid uppgörandet
af statsregleringen disponera ett öfverskott af flere millioner.

Vid uppgörandet af 1893 års budget finnas också 5 a 6 millioner och
för 1894 1,500,000 kronor, men för de derefter kommande åren torde
minskningen blifva ganska betydlig, och det beräknade öfverskottet
från 1891 års statsreglering uppgår ju enligt statsverkspropositionen
till endast 36,000 kronor. Det torde under sådana förhållanden blifva
svårt att uppgöra budgeten för kommande statsregleringar.

Derjemte är den militära frågan icke löst. Det försvar, man skulle
erhålla, om förslaget bifölles, är både dåligt och dyrt, och dessutom
är intet gjordt för en vigtig del af försvaret, nemligen flottan.

Jag hade i det längsta trott och hoppats, att vi skulle få mottaga
ett fullständigt förslag på värnpligtens grund och jag hoppas det
ännu. Då jag i dag röstar för afslag, gör jag det också hufvudsakligen
derför, att jag hyser ett sådant hopp. Det är således af försvarsvänlighet,
herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Broström: Om det vore öppen omröstning, skulle jag icke
i denna sena timme taga kammarens uppmärksamhet i anspråk, men
då så icke är förhållandet, vill jag icke dölja min röst, utan tillkännagifva,
att jag kommer att rösta mot den föredragna paragrafen och
detta af de skäl, som på förmiddagen blifvit anförda af herr Olof
Jonsson i Hof.

Herr Andersson i Lyckorna: Oaktadt de många sakrika anföranden
som vid aftonens och förmiddagens plenum hållits mot det
föreliggande förslaget, får jag öppet bekänna att den uppfattning, som
jag i fjol uttalade, då denna fråga var under diskussion här i kammaren,
icke blifvit rubbad, utan anser jag, att det föreliggande förslaget,
äfven om det i någon mån kunnat vara mera tilltalande, under
förevarande förhållanden, dock är det som synes mig böra mest tilltala
hvarje sann fosterlandsvän, och skall jag i öfverensstämmelse härmed
endast, för att icke upptaga kammarens tid, yrka bifall till den
föreliggande paragrafen.

Herr Petersson i Brystorp: Jag är fullkomligt öfvertygad, att
mina kommittenter icke önska förslagets antagande. Den långa beväringsöfningen,
som är föreslagen, skulle, som jag utan tvekan kan
påstå, i min trakt röna motstånd. På denna grund kommer jag
att rösta afslag å föreliggande paragraf och gör det så mycket hellre,
som jag icke hört någon enda, som varit fullt belåten med detta förslag,
utan alla hafva funnit fel i det och önskat, att det varit bättre.

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar a
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

Herr Jonsson i Hof: Det skulle kanske vara anledning att

något närmare ingå på de inkast och anmärkningar, som herr statsrådet
och chefen för landtiörsvarsdepartementet behagade göra mot
den af mig jemte kamrater afgifna motionen, men jag får säga, att
med en auktoritet sådan som hau bryr jag mig icke om att nu byta
ord, och om skälen derför skall sedan nämnas.

Jag skall deremot vända mig mot herr vice talmannen, som yttrade
att, om vår reservation ginge igenom, den skulle medföra eu värnpligt
på 120 dagar, och som till stöd för detta påstående hänvisade
till mitt yttrande i förmiddags. Men detta mitt yttrande gälde framtiden
och icke det förslag, hvarom nu är fråga.

Hvarför jag icke vill byta ord med krigsministern, skall jag strax
angifva. Herr krigsministern har i statsrådsprotokollet af den 13 januari
innevarande år framhållit, att den nuvarande organisationen, d. v. s.
vår nuvarande stam, är så bristfällig, att den ej kan hjelpas, utan
måste upphäfvas. Han försvarar likväl i dag, att vi skola bygga vårt
försvar på samma stam. Nu är den bra, men den 13 januari var den
dålig. Han säger vidare, att det är lika lätt för ynglingen att genomgå
eu ettårig öfning som en öfning under 90 dagar, ty om han skall
undergå 90 dagars vapenöfning, kan han icke få någon tjenst för året,
och således är det icke svårare att ha denna långa öfning. Om detta
är sant, om denna sats är rigtig, så frågar jag honom: hvarför fruktar
han då så mycket för att få lejdt stammanskap, när det måste vara
en fördel för ynglingen att ha eu ettårig öfning i stället för att genomgå
3 månaders värnpligtsöfningar. Herr vice talmannen vill jag fråga,
om vi böra efter dessa uttalanden lemna allt i händerna på de militära
auktoriteterna, eller om det icke är vår pligt att sjelfva söka bedöma,
hvad som i detta hänseende är rätt och lämpligt. Jag tror mig veta,
att utgången af denna fråga nu är gifven och att man kommer att
bifalla det af utskottet framstälda förslaget. Jag skall icke sörja öfver
den saken, men jag ber, att de herrar, som nu rösta för detta förslag,
om 15 eller 20 år ville gifva svar på den frågan: ha vi gjort lyckligt,
när vi slagit fast detta olycksaliga gamla system, som i stället bort
uppryckas med roten, genom att bifalla detta förslag i dag? Jag skulle
vilja kalla fram dem till att svara på denna fråga. Emellertid vidhåller
jag mitt yrkande om bifall till reservanternas förslag.

Chefen för landtförsvarsdeparmentet, herr statsrådet friherre P a 1 mstierna:
Herr talman, mine herrar! Jag skall försöka vara så kort

som möjligt. Jag hade ej vidare tänkt i afton besvära lierrarue, men
det är af tvenne yttranden, jag blifvit uppkallad.

Det sista var ett yttrande, som framkommit uti flera former, och
det afsåg mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 sistlid ne januari.
Jag har icke någonsin från den plats jag har på något sätt skylt undan
mina åsigter. Jag sade tvärtom genast ifrån, att det var min öfvertygelse,
att landets krigsmagt slutligen måste byggas på allmän värnpligt,
och jag påstår, att dessa mina uttalanden från första början,
som möjligen förvånade många, ha dock kanske trängt in något, ty
nu lins det många derå, som börja finna, att vi icke slippa ifrån den

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. in.

allmänna värnpligten. Frågan är endast den, huru snart vi skola få
denna allmänna värnpligt. Jag har ock ansett det vara min pligt att
för Konungen framlägga en hemställan om framläggande inför Riksdagen
af ett förslag att ställa allting på allmän värnpligt. Jag visste
ganska väl, att detta förslag icke i Riksdagen kunde gå igenom, men
jag trodde emellertid, att jag på det sättet skulle vinna tid. Men
andra, mina kolleger, voro utaf annan åsigt. Fn talare på stockholmsbänken
har sagt, att, om jag varit van vid parlamentariskt bruk, borde
jag ha vetat, hvad jag skulle göra. Jag visste det också. Jag
stälde naturligtvis min portfölj till disposition, men när det ansågs
vara fördelaktigt, att jag skulle stanna qvar och arbeta på det, som
antogs kunna drifvas igenom och som icke stred mot den uppfattning,
jag hyste, ansåg jag det vara min pligt att uppoffra min känsla för
ögonblicket och stanna qvar i tjenst hos det försvar, hvarför jag åtagit
mig att arbeta här i landet. Jag tillåter mig nämna, att jag då sade,
att jag ansåg mig icke böra motsätta mig detta förslag, som nu är
framlagdt, då det dock “i sjelfva verket är af beskaffenhet, att genom
dess antagande hinder icke kan anses uppstå för försvarets definitiva
ordnande vare sig på den af mig föreslagna eller annan mera lämplig
befunnen grund." Man kan ju icke, äfven om man är bestämdt öfvertygad,
att ett visst förslag är det bästa, låta denna öfvertygelse bli
det uteslutande bestämmande, ty man är ju icke ensam om att afgöra
saken, utan äfven Riksdagen har sitt ord med i laget. Och för mig
var hufvudsaken den att icke lägga hinder i vägen för det slutliga
målet, utan att man måtte allt mer närma sig detsamma; och den väg,
som bär är föreslagen, är den allmänna värnpligtens väg, fastän nu
endast 90 dagars öfning är ifrågasatt. Och att denna kammare icke
är benägen att taga ett större steg än att utsträcka öfningstiden till
90 dagar, det bör jag från flere håll. Det fins ju tvärtom många,
som skulle vilja taga ett mycket kortare steg. Detta hvad den saken
beträffar.

Jag har också hela tiden sagt ifrån i alla mina anföranden, att
jag icke anser denna stam vara den lämpligaste; men jag har icke sagt,
att jag anser det fördelaktigare att sätta allting på värfning, utan jag
har sagt, att detta efter min uppfattning är omöjligt. Dermed skulle
jag också ha velat besvara den fråga, som på sätt och vis gjordes af
en talare på skånebänken, då han säde, att det visserligen hade sagts,
men att ban icke hört det, att värfning icke skulle vara acceptabel
från regeringsbänken. Jag kan icke tillråda Konungen att någonsin
antaga lida stammen värfvad, ty jag är fullt öfvertygad, att ett sådant
försök skulle misslyckas. Jag kan vara med om att tillråda, att man
försöker det bitvis, så långt som vi se det vara möjligt att värfva; ty
det är naturligtvis icke något odugligt system, att staten genom värfning
skaffar sig folk så långt den kan, men icke längre.

Sedermera nämnde samme talare, att dessa 214 kronor, hvarmed
jag tog mig friheten sysselsätta mig på förmiddagen, endast vore stälda
till aflöning och att öfuingen skulle bekostas med andra medel. Ja, men
då är det icke fråga om, hvad som står i motionen, ehuru eu talare

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligts*
lagen,
(Forts.)

N;o 26.

Angående
ändring i
vissa delar a
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

på hallandsbänken omnämnde att de anslagsbelopp, som nu finnas,
skulle räcka till allt.

Vidare var det en annan talare, som framkastade en fråga, hvilken
berodde på missförstånd. Jag ber då att få upplysa honom om,
att hvad utskottet nämnt om 8 års tjenstetid, gäller endast för det
kavalleri, som man tänkt sätta på vakans, då naturligtvis tjenstetiden
för den öfriga indelta armén skulle vara orubbad.

Slutligen var det ett yttrande, som jag icke kan förbigå, då nemligen
en talare sade, att denna fråga icke borde vara en partifråga,
men att hela saken dock vore en parti fråga, och att det vore val bekant,
hvarifrån förslaget härledde sig. Jag vet också mycket väl, hvarifrån
förslaget härleder sig, och jag anser, att jag bör bli trodd på

mina ord, då jag uppgifver, att förarbetena till 1891 års förslag påbörjades
hos regeringen, långt innan några försvarsvänner inom Riksdagens
Första Kammare, som händelsevis äfven vore tullvänner, kommo
med sina förslag i frågan. Jag förstår icke, hvarför denna fråga
skall anses vara en partifråga. Det fins härvidlag endast ett parti,
nemligen det svenska. Hur är det i Frankrike? Der fins det partier
hela vägen igenom, men i fråga om försvaret fins det endast ett parti,
det franska. På samma sätt bör det vara med oss. Vi äro alla söner

af samma fädernesland, alla hålla vi dess fana högt och alla vilja vi

bevara dess anseende orubbadt och dess frihet okränkt.

Eftersom jag nu kom att yttra mig ännu en gång, vill jag, då jag
såsom fackman vågar påstå, att vi nödvändigtvis behöfva förstärka vårt
försvar och att det icke kan ske på annat sätt än genom antagande
af de 90 dagarnes öfning, tillåta mig säga, att det är herrarnes pligt
att votera det.

Herr Näslund: Herr talman. Då icke heller jag kan godkänna

det föreliggande förslaget, skall jag i öfverensstämmelse med den uppfattning,
som, efter hvad jag har mig bekant, allmänt hyses bland
mina kommittenter, tillåta mig yrka afslag på nu föredragna § 27 i lagutskottets
förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Tiden medgifver icke många ord,

men jag ber dock att få yttra några få ord i frågan.

Jag kan icke förneka, att det föreliggande förslaget, om man betraktar
det ur militärisk synpunkt, sådant det visar sig här på papperet,
utan tvifvel skulle komma att stärka vårt försvar, och då så är
fallet, kan jag icke anse annat än att det i sjelfva verket är högst
beaktansvärdt. Dessutom kan man icke förneka, att det är tilltalande
i det hänseendet, att deri tillförsäkras en skattelindring, nemligen
grundskatteafskrifning. Men då man betraktar förslaget ur dessa båda
synpunkter, synnerligen hvad beträffar skattelindringen, måste man väl
fråga sig: hvem är det, som får denna skattelindring, nationen i dess
helhet eller någon del af nationen? Svaret kan icke bli något annat
än att det är en del af nationen, som får skattelindringen, nemligen
jordbrukarne. Då måste man åter fråga sig: hvem är det då, som
skall betala dessa skatter, från hvilka man fritager jordbrukaren?

Onsdagen den 6 April, e. m. G5 N:o 26.

Jo, det är just de orepresenterade eller arbetareklasseu. Under sådana Angående
förhållanden skulle jag ha önskat, att vi i dag fått utredd den frågan, åt

huruvida herrarne på statsrådsbänken kunna visa, att dessa arbetare Värnpligtig
ha förmåga att bära dessa skatter. Kunde man få den saken klar, lagen.

hvad beträffar dessa arbetare — jag vill icke sätta i fråga deras vilja, (Forts.)

utan endast deras förmåga —, då tror jag att man skulle kunna gå
in på det här föreliggande förslaget. Men sakna dessa arbetare förmåga
att bära ökade skatter — och redan nu äro skatterna så betungande,
att man ofta får höra från arbetare: “vi ha ingen annan råd
än att gå ifrån hustru och barn och lemna denna kommun" — då hemställer
jag till herrarne, hvad vi skola tillgripa för lagstiftning, om
sådant inträffar, att familjebanden skulle börja upplösas, på grund
deraf att man pålägger dessa arbetare så stora och tunga konsumtionsskatter.
Vi ha redan gjort detta och vi ha ett betänkande, som föreligger
från bevillningsutskottet, hvilket innehåller förslag till höjande
af dessa konsumtionsskatter i så hög grad, att jag för min del icke
kan inse, huru dessa arbetareskaror skola kunna förmå att bära dem.

Inträffar det då, att de unga öfvergifva vårt kära fosterland och resa
till utrikes ort, tror jag icke, att detta leder till stärkande af vårt försvar.
Jag medgifver gerna, att det är verkligen grymt att icke vilja
vara med om att stärka vårt försvar och skydda vårt fosterland, men
ännu grymmare är det att lägga ökade bördor på de orepresenterade
klasserna. Det har varit tal om i dag, att man icke borde inblanda
dessa orepresenterade klasser i denna fråga, synnerligast när det gäller
den politiska sidan af denna sak, eller utsträckning af den politiska
rösträtten. Jag önskar icke heller, att dessa frågor sammankopplas.

Men jag skulle ändå vilja hemställa till de herrar, som hålla så strängt
derpå att man icke alls skall lemna ett ord med åt de ännu politiskt
omyndige, huru desse herrar skulle ställa sig, om man hade en grundlag,
som stadgade, att alla, som ha högre inkomst än 800 kronor om
året, icke skola ha politisk rösträtt, men att de, som ha en inkomst
på mindre än 800 kronor, skola ha politisk rösträtt. Månne herrarne
då skulle vara lika rädda att tala om, att man borde tillerkänna dem,
som stå på den höga nivån, politisk myndighet, då det gälde eu så
vigtig fråga som denna. För min del tror jag det icke, och jag kommer
härvidlag ihåg ett ord, som yttrades af någon, som står mycket
högre än Konung och Riksdag. Han sade: “allt hvad I viljen, att
menniskorna skola göra Eder, det gören I ock dem.“ Jag håller före,
att man äfven här kan tillämpa och tänka på detta ord, innan man
går att rösta för detta förslag. Jag skall således be att få yrka
afslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mine herrar! Eftersom

klockan nu snart är ett på natten, skall det icke falla mig in upptaga
kammarens tid med att motivera de skäl, som jag har för att rösta
emot det föreliggande förslaget. Herr talman. Jag yrkar endast afslag
å detsamma.

Herr Andersson i Löfhult: Herr talmani Jag skall endast be

Andra Kammarens I’rot. J892- N:o ''AG. 5

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar <
vämpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

att få till protokollet antecknadt, att jag kommer att rösta för det
kongl. förslaget, sådant det föreligger i utskottets betänkande, § 27.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman, mine herrar! Jag
är visserligen af kelsoskäl förbjuden att tills vidare yttra mig i kammaren,
men det fäldes ett yttrande från statsrådsbänken, hvilket jag
icke kan låta gå förbi utan att bemöta detsamma. Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet påstod, då han nyss hade
ordet, “att då han som fackman godkänt förslaget, vore det vår pligt
att votera för detsamma''-''. — Jag för min det voterar icke på
kommando, det vill jag säga upprigtigt! — Dessutom anser jag som
min pligt att rösta för det förslag, hvilket enligt min öfvertygelse är
för fosterlandet nyttigast, och jag kommer derför att rösta emot det
förslag, som nu föreligger, i en kanske något förbättrad form mot i
fjol. Jag röstade emot det då och jag kommer att göra detsamma
äfven i år.

Med detta förslag hafva vi egentligen ingenting vunnit, som motsvarar
de ökade kostnader det medför. Det ordnar icke försvarsfrågan.
Den står fullt ut lika olöst. Skattefrågan lemnas i förslaget
likaledes olöst. Hvad hafva vi då vunnit, om förslaget skulle antagas?
Om några år återkomma samma strider. Då kominer ropet å nyo att
lyda: “vi äro försvarslösa!" Och då skall man börja på med arbetet
om igen. Hvar skall det sluta? Kunna vi icke någon gång fordra
att få framlagdt ett ordentligt detaljeradt förslag, hvilket kan medföra
en lösning af försvarsfrågan, någorlunda i dess helhet. Jag förmodar
att vi hafva samma rätt att fordra det, som Första Kammaren hade
rättighet att fordra, att vi skulle taga det förslag, som den kammaren
ville ha fram, och jag hoppas, att vi skola få regeringen att lägga
fram ett förslag, hvilket tillfredsställer så väl våra fordringar som
Första Kammarens.

Det nämndes i dag från statsrådsbänken, att vi icke hade rätt
att skicka våra söner oöfvade ut att do på slagfältet. Den satsen, den
är nog rigtig och den har icke heller blifvit af någon bestridd. Det
är också helt visst icke många, om ens någon af oss, som röstar mot
förslaget, som gör det, derför att han icke vill vara med om att stärka
vårt försvar. Vi vilja nog hafva försvaret ordnadt och stärkt, men
vi vilja göra det på det, så vidt möjligt är, mest lämpliga sättet.
Och i det afseendet hafva vi hört af militärer både i dag och många
gånger förut såsom argument framhållas, att ett sådant förslag som
detta icke är lämpligt, enär det icke visar, hvilken plan man ämnar
gå vid försvarets fullständiga ordnande.

Det yttrades äfven från statsrådsbänken, att för försvarets ordnande
endast finnas två vägar att gå, nemligen att antingen öka
beväringsöfuingarna eller också'' öka stammen, så att vi få en stam
motsvarande halfva antalet af beväringar, d. v. s. en ökning af stam —
eller f. d. stamsoldater med 14,000 man. Om den väg, som finnes
angifven i den reservation, som afgifvits af åtskillige af Andra Kammarens
ledamöter i statsutskottet med anledning af och i öfverensstämmelse
med Olof Jonssons motion, om, säger jag, denna väg hade af

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

regeringen bjifvit beträdd, hade vi inom kort varit uppe i det antalet
af stammen, och då hade frågan varit löst på ett sätt som enligt min
lulla öfvertygelse äfven i försvars- och militärhänseende vore betydligt
bättre än det nu föreliggande förslaget.

Af dessa skäl anhåller jag om afslag å utskottets hemställan.

Herr Jalcob EriJcson instämde häruti.

Herr Wittsell: Herr talman, mine herrar! Då det ställer sig så,
att det artar sig till öppen omröstning, ber jag att för kammaren få
tillkännagifva min afsigt att rösta mot förslaget.

Herr Waldenström: Då'' endast tvenne röster från gefleborgsbänken
låtit höra sig i denna diskussion och begge dessa röster yrkat
afslag å den nu af Kongl. Maj:t och utskottet gjorda hemställan, anser
jag det vara min pligt att höja min röst från samma bänk för att
yrka bifall. Jag beklagar mycket, att det förslag, som regeringen
framlagt, till följd af omständigheternas tvång icke blifvit af den
beskaffenhet, att regeringen sjelf funnit det tillfredsställande. Men jag
röstar likväl för bifall till detsamma, dels emedan det innebär en
väsentlig förbättring mot hvad vi för närvarande hafva, dels emedan
jag tror, att det är sant, hvad statsutskottet yttrar, nemligen att vi
icke, åtminstone på en mycket lång tid, hafva att vänta en härordning
grundad på allmän värnpligt, hvilken jag anser vara den enda rationella
grunden.

Jag vet visserligen, att jag, när jag säger detta, skall ådraga mig
anklagelsen för att vara en vän af militarismen, ett ord som för närvarande
ofta begagnas af dem, som kalla sig sjelfva för fredsvänner.
Men jag vet å andra sidan, att jag är lika så god fredsvän som någon
af dessa. Jag är fredsvän. Men jag tror icke på fredens bestånd, och
att jag det icke gör, beror dels på min kännedom om historien, dels
på den blick jag har för de nuvarande allvarliga tidsförhållandena.
Jag tror icke heller, att det kommer att bero på Sverige sjelft, huru
vida vi en gång skola ryckas med i ett krig eller icke; jag tror tvärt
om, att det kommer att bero på orsaker, öfver hvilka vi i intet afseende
skola kunna bestämma.

Under sådana förhållanden uppstår den frågan för mig: hvad skola
vi göra nu? — Och svaret är gifvet. Vi måste under fredens dagar
bereda oss på, hvad som skall komma. — Om jag kan med säkerhet
påräkna, att något af mina barn skall falla i sjön, anser jag det vara
min pligt att lära mina barn att simma.

När jag ser på mina söner, kan jag icke undgå den tanken, att
den dag kan komma, då någon eller några af dem skola tagas ut i
fält. Det är icke heller omöjligt, att jag får upplefva den dagen, och
att det blir jag, som skall säga dem familjens sista farväl. Men om
och när det sker, så önskar jag, att jag måtte kunna säga dem:
“fäderneslandet har fullgjort sin pligt mot eder; gör ni eder pligt mot
fäderneslandet11.

Herr talman, det kan nog hända att den dag kommer, då Sverige,

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtig
lagen.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, e. m.

trots alla våra ansträngningar, strykes ut ur de sjelfständiga staternas
led. Men jag önskar att, när den dagen kommer, våra efterkommande
må kunna hafva det medvetandet, att deras fäder i lifstiden gjorde,
hvad do kunde för att förhindra ett så bedröfligt slut på vår historia.

Herr talman! Jag upprepar, hvad jag sagt att, med all kärlek
till freden och med lifligt beklagande att förslaget icke blifvit bättre
än det är, jag likväl röstar för detsamma.

Häruti instämde herrar Andrén, Brodin, Svanberg, Swartling, Rosengren,
Nyländer, Sjöholm, Larsson från Upsala, Dahlstedt, Carlsson och
./. W. Lindh.

Herr Gumselius: Liksom en föregående talare fann jag mig
obehagligt berörd af krigsministerns slutord i hans senaste anförande,
när han sade oss, hvad han fann vara vår pligt i den här föreliggande
frågan. Jag tror att vår pligt går i en annan retning. Jag tror att
kammaren icke har någon moralisk rätt, utan magtens rätt att rösta
bifall till det föreliggande förslaget under nuvarande förhållanden. Jag
tror att Riksdagen mycket hårdt brukat sin magt, då den pålagt de
djupa lederna att bära en mycket betydande och på dem mycket mera
än på oss, de privilegierade, ytterst tyngande andel af skattebördorna
genom lifsmedelstullarne. Och jag skulle finna det ytterst olämpligt,
om Riksdagen skulle nu ytterligare pålägga dessa orepresenterade eu
annan för dem också mycket tyngande börda i den ökade värnpligteu,
hvilken — såsom det blifvit sagdt och jag tror vara mycket rigtigt —
kunde med dessa tre månader för dem ofta nog vara temligen besvärlig
och skilja dem från deras innehafvande tjenst, som de kanske icke så
lätt få ersatt. Dessa tre månader kunna således, såsom också blifvit
framhållet, vara besvärligare för dem, än om de vore värnpligtiga under
ett år. Jag anser derför, att det vore mycket origtigt, om Riksdagen
begagnade sin magt, de 6 procentens magt mot den öfriga nationen,
för att pålägga nationen sådana bördor, som jag, i likhet med andra
talare i dag, förutsätter, skall i sinom tid gifva anledning till att än
ytterligare tynga dem med ökade lifsmedelsskatter. Det fäller nästan
af sig sjelf såsom ett korollarium.

Frågar man då, hvad jag skulle vilja sätta i stället, så står jag
i beredskap med ett svar. Jag skall gifva en lätt antydan derom.

Det finnes en möjlighet att gå en väg, som leder in i en mera
värnpligtig rigtning, och som skulle tillåta att ett dylikt förslag kunde
genomföras år 1894. Om Kongl. Maj:ts regering före den tiden två
gånger med all den kraft, hvaraf regeringen är mägtig, sökte att
gifva ett större erkännande åt de djupa lederna, ett erkännande af
dem såsom verklige medborgare och icke blott som bärare af skatter,
ställer sig saken för oss helt annorlunda. Kongl. Maj:t kan ju föreslå
nästa Riksdag en väsentlig utsträckning af rösträtten. Kommer ett
sådant förslag från Kongl. Maj:t, kan det gå igenom. Då är det äfven
troligt, att förslaget kommer att blifva antaget vid 1894 års riksdag,
om Kongl. Maj:t vill göra hvad Kongl. Maj:t kan göra. Då man lemnat
eu sådan gärd af rättvisa, kan man med helt andra skäl tala om,

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

hvad som skulle vara Riksdagens moraliska pligt och hvad riksdagsmännen
äro pligtiga att göra i denna fråga. Eller, om man det icke
vill — och jag antager att med det nuvarande systemet det torde
dröja länge, innan någon åtgärd i sådan rigtning ifrågakomma- från
Kongl. Maj:t —, om man det icke vill, tinnes ett annat sätt att öfvergå
till allmän värnpligt. Då vi icke här i landet hafva magt att gifva
alla de värnpligtige tillräcklig öfning och då vi här icke lära vilja gå
in på en lottning, får man väl taga ut dem, som skola hafva större
öfning, efter någon annan regel, och då ser jag blott en. Låt oss taga
ut de ynglingar, som tillhöra de valberättigade sex procenten af svenska
folket och låt dessa bära den större värnpligten! Det är ju både
billigt och rätt att de försvara sitt fosterland. Låt de andra komma
i ett senare led! Låt de djupa lederna få fortsätta i beväringen!
Men låt äran att gå i spetsen tillkomma de 6 procenten, de gynnade,
oss som ha rätt att välja riksdagsmän och rätt, om vi blifva valda,
att besluta icke endast för oss, utan äfven för de andra!

Under nuvarande förhållanden anhåller jag, herr talman, om afsteg
å den föredragna paragrafen.

Herr Sjöberg: Jag skall endast be att få till protokollet antecknadt,
att jag ansluter mig till den reservation, som afgifvits af
Oskar Erickson i Bjersby och Johan Anderson i Tenhult.

Herr Svensson i Rydaholm: Äfven jag skulle önskat ansluta
mig till denna reservation. Men då den rönt så liten tillslutning i
denna kammare, får jag tillkännagifva att jag, visserligen efter mycken
tvekan, men med moget öfvervägande, röstar för Kongl. Maj:ts försteg.

Herr Ekman: Under förhoppning att regeringen efter denna

allvarsamma debatt skall framkomma med ett fullt tillfredsställande
arméorganisationsförslag får jag tillkännagifva, att jag nu kommer att
rösta för afsteg.

Herr Nilsson i Rinkaby: Äfven jag ber att få till protokollet
antecknadt, att jag kommer att rösta för afsteg.

Herr Andprsson i Högkil: Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrade i sitt senaste anförande, att alla borde
vara eniga om att hålla Sveriges fana högt. Ja, väl. Men först bör
man då tillse, att denna fana vajar öfver ett fritt och lyckligt folk.
Huru vida detta försteg, som man står i begrepp att antaga, skall
befordra vårt folks lycka, vårt folks väl, derom kommer framtiden att
döma. För min del hyser jag åtskilliga betänkligheter i detta fall.
Jag kommer ock att rösta för afsteg på den föredragna paragrafen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats l:o) godkännande
af utskottets försteg; 2:o) godkännande af den lydelse för ifrågavarande
moment som i herrar Andersons och Ericksons reservation
föreslagits; och 3:o) afsteg å samtliga i ämnet fram3tälda ändrings -

Angående

ändring i
rissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 6 April, e. m.

förslag. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och fann propositionen på godkännande af utskottets förslag vara
besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid begärd och
försiggick, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag,
enligt följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller lagutskottets föreliggande förslag till ändrad
lydelse af § 27 mom. 1 värnpligtslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda förslag af kammaren afslaget.

Omröstningen visade 107 ja men 116 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
behandlingen af föreliggande utlåtande till nästa sammanträde.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 10, i anledning af väckt
motion om ändring af 51 m. 6. §§ i regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning;

n:o 46, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för Ystad—Eslöfs jernvägsaktiebolag att till riksgäldskontoret
inbetala oguldna återstoden af ett bolaget beviljadt lån;

n:o 47, med anledning af väckt förslag om upprättande af ett
fullständigt register till kamrarnes protokoll med bihang för tiden från
och med år 1867;

n:o 48, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
till Åkers bruksegare af kronolägenheten Djekneängen i Södermanlands
län;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Visingsö ekplantering äfvensom en i samma ämne
inom Riksdagen väckt motion;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Borstatorp n:o 1 i Kronobergs
län;

N:o 26.

Onsdagen den G April, e. m.

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af
mark mellan kronan och Linköpings stad;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stockholms stad af viss del af myntverkets tomt n:is 1, 2
och 8 i qvarteret Bryggaren å Kungsholmen;

n:o 58, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1891 i statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade
kronoegendomar m. m.; och

n:o 54, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens femte hufvudtitel; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 58
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862; och
n:o 38, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen
den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredraguingslistan för
nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,20 på natten.

In fidem
Hj. Nehrman.