RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o25.

Måndagen den 4 april

kl. ‘/s 3 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande proposition till Riksdagen angående ändring
i tiden för ekonomiska besigtningars hållande.

Till behandling af bevillningsutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 52 och 59 i nådiga
förordningen angående bevillningen af fast egendom samt af inkomst
den 14 september 1883.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 9.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr K. A. Hyfling ur

''> J. Andersson i Vårgårda

» C. J. Bladh

» P. G. Petersson i Brystorp

» E. Ählgren

14 dagar fr.	o. m.	den	8
14 »	»	»	8
14 >.		»	9
8 >,			8
14 »		:•>	8

och

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 4, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 4 om
ändring i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, dels ock två inom Andra Kammaren
väckta motioner, n:o 149 af hen- A. Svenson i Edum om
antagande af vissa bestämmelser rörande bevillning af jordbruksAndra
Kammarens Prot. 1892. N:o 25. 1

o 25.

Måndagen den 4 April.

fastighet samt n:o 168 af herr J. Bratt m. fl. om ändring i förenämnda
förordning;

n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 5 till
Riksdagen angående upphörande af de enligt gällande förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman,
dels och en af herr J. Bratt m. fl. inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 168, i hvad den rörer samma ämne;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nio 11, i anledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare
afdelningskontor af riksbanken;

n:o 12, i anledning af motion angående utsträckning af tiden
för återbetalning af s. k. afbetalningslån; och

n:o 13, i fråga om användandet af riksbankens vinst för år
1891; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion angående ändring i legostadgan
;

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18
kap. 1 § ärfdabalken; och

n:o 36, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
8, 53 och 56 i skjutsstadgan den 31 maj 1878.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 5.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 23, till Konungen, i anledning af väckt motion om
afskaffande af jus patronatus.

§ 6-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 6 e. m.

In fidem:
Hj. Nehrman.

Tisdagen den 5 April.

3 Nso 25.

Tisdagen den 5 april

kl. V2 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 29 nästlidne mars.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången
bevillningsutskottets betänkanden n:is 4 och 5.

I sammanhang härmed yttrade

Herr talmannen: Enligt kammarens förut fattade beslut,

att statsutskottets utlåtanden n:is 39, 40 och 41 samt lagutskottets
utlåtande n:o 32 äfvensom de utlåtanden från bevillningsutskottet,
som afse samma ämnen, skola sättas först på föredragningslistan
för morgondagen, är redan bestämdt, att dessa nu bordlagda utlåtanden
skola sättas omedelbart efter de ärenden, som äro antecknade
att sättas främst på morgondagens föredragningslista.

Vidare föredrogos men blefvo ånyo bordlagda:
bankoutskottets utlåtanden och memorial nas 11, 12 och 13; samt
lagutskottets utlåtanden nås 34, 35 och 36.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr ii. Petersson i Skurö under 14 dagar fr. o.	m. den 8 dennes,
»	J. Andersson i Lysvik	»	14	» A	“» 8	»
a	A. Lilienberg	»	9	» A	13	»
»	P. Pehr sson i Norrsund	»	12	» »	» 11	»
	A. Williamson	»	12	» ;>	» 10	»
	J. Eklund i Högemåla		14	» ''>	» 9	»
	G. W. Svensson i Rydaholm	»	14	» a	» 9	»
a	0. Andersson i Lyckorna		14	a * ''>	11	»
»	C. Johansson i Esset	»	14	a »	11	»
	A. G. Gyllensvärd	»	14	» »	» 9	b
»	0. Anderson i Hasselbol	»	14	» ''A	» 9	»
»	P. Svensson i Brämhult,	»	12	a »	» 9	A
»	C. H. Wittsell	»	14	» a	» 9	A
	0. W. Pedelius		10	» a	» 11	»
a	J. Anderson i Tenhult	»	10	A A	» 9	» och
a	J. E. Eliasson i Oktorp	A	14	A A	» 9	A

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 43, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890; och

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (n:o 46) angående
vissa nybyggnader vid Piteå hospital; samt

bankoutskottets memorial, n:o 14, angående tryckning af namnen
å riksbankens tiokronesedlar och ändring af § 15 mom. 2 bankoreglementet.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 5 e. m.

In fidem:

Hj. Nehrman.

Onsdagen den 6 april

kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne mars.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden n:is 43 och 44; samt

bankoutskottets memorial n:o 14.

§ 3.

Jemlikt förut fattadt beslut företogs nu till behandling lagutskottets
utlåtande, n:o 32, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse af vissa delar af vämpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner dels om ändring af
§ 35 mom. 2 samma lag och dels om antagande af ny värnpligtslag.

För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen
af detta ärende hade ordet begärts af

Onsdagen den 6 April, f. in.

N'':o 25.

Herr vice talmannen Danielson, som nu i sådant afseende --%• ändring
anförde: '' risaa delar

Herr talman! Mine herrar! Jag anhåller, att kammaren be-af vf™^l9>s''
hagade medgifva att punkt 3 finge föredragas först och sedermera,
om kammaren bifaller detta förslag, gå vidare med yrkanden angående
ingressen och föredragningen för öfrigt.

o Jag yrkar sålunda, att kammaren måtte bifalla att punkten
3 får föredragas först.

Hvad herr vice talmannen sålunda hemstält bifölls af kammaren.

I följd häraf upplästes nu punkten 3, deri utskottet hemstält:

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition angående ändring i vissa delar af värnpligtslagen icke
kunnat oförändrad antagas, ville — hvad anginge ändrad lydelse
af §§ 14, 16 och 17 utan vilkor samt beträffande förändring af § 1,

§ 3 mom. 1, §§ 6, 27 och 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 52
och 53 i nämnda lag under förutsättning att Riksdagen godkände
Kongl. Maj:ts propositioner angående dels afskrifning af de å viss
jord hvilande grundskatter m. m. och dels ändring i lagen om
lindringar i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885 —
för sin del antaga ett inom utskottet uppgjordt förslag till lag angående
förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5
juni 1885.

Herr vice talmannen Danielson erhöll å ny o ordet och yttrade:

Jag anhåller, att i stället för den nu upplästa ingressen kammaren
måtte fatta följande beslut med afseende å förutsättningarne
och vilkoren för bifall till de följande frågorna:

»att kammarens blifvande beslut rörande de i tredje punkten af
lagutskottets utlåtande n:o 32 omförmälda förslag till ändrad lydelse
af § 1, § 3 mom. 7, §§ 6, 27 och 28, § 33 mom. 2 och 3 *

samt §§ 34, 52 och 53 i värnpligtslagen må fattas under förutsättning
att Riksdagen i de frågor, som afhandlas i statsutskottets utlåtanden
n:is 39, 40 och 41 rörande så väl Kongl. Maj:ts propositioner
som väckta motioner om ordnande af landtförsvaret, afskrifning
af grundskatter m. m., lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
uppskattning af dessa besvär och förhöjd dagaflöning åt de värnpligtige
samt bevillningsutskottets betänkanden n:is 4 och 5 med anledning
af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 4 och 5 om ändring i
förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
och bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, fattar
beslut, som af Kongl. Maj:t godkännes.»

Jag anhåller, herr talman, om proposition derå, att kammaren
behagade bifalla detta förslag till ingress i stället för den af lagutskottet
föreslagna.

Detta af herr vice talmannen framstälda yrkande blef af kammaren
bifallet.

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af vämpligtslagen.

(Forts.)

Ordet lemnades nu åter till

Herr vice talmannen Danielson, som dervid anförde:

Sedan kammaren nu fattat detta beslut, vågar jag hemställa,
att kammaren ville enas om att först besluta angående 27 § i
värnpligtslagen, men att öfverläggningen det oaktadt måtte få
röra sig om alla de uppstälda vilkoren för lagens bifallande.

Jag hemställer sålunda, att herr talmannen behagade framställa
proposition derpå, att § 27 måtte först föredragas, men att
öfverläggningen må få röra sig om det hela, samt att kammaren
derefter måtte öfvergå till § 1 och följande paragrafer i lagutskottets
betänkande.

Jemväl denna hemställan bifölls; till följd hvaraf nu upplästes
mom. 1 af § 27 uti det af utskottet framlagda lagförslag, så
lydande:

Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken
tjenstgöring skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet och ingeniör -trupperna samt flottan under det första året, men vid fotfolket
och trängen under två år med sextioåtta dagar under det första
året och tjugutvå dagar under det derpå följande.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Anderson i
Tenhult och Erickson i Bjersby föreslagit, att ifrågavarande moment
måtte erhålla följande lydelse:

Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid i sextio dagar, hvilken
tjenstgöring skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna
samt flottan under det första året, men vid fotfolket och
trängen under två år med fyratiotvå dagar under det första året
och aderton dagar under det derpå följande.

Efter föredragning af momentet anförde

Herr livding: Herr talman, mine herrar! Det är ännu icke
ett år förflutet, sedan denna samma fråga var före och jag då
yttrade mig och preciserade min ställning till densamma. Jag
skulle således nu icke behöfva yttra mig, så vida jag icke hade
funnit af ett par reservationer, att påståendet om att årsklassernas
antal icke behöfva ökas å ny o framkommit, samt af en annan reservation,
att det fortfarande framhålles, att öfningsdagarnes föreslagna
antal kunde minskas.

Jag skall derför be att få erinra kammaren, att jag redan
förra året sökte vederlägga påståendet, att årsklassernas antal icke

Onsdagen den 6 April, f. m.

X:o 25.

behöfde ökas. Jag uppgaf då, att vi med de sex årsklasserna icke Ang. ändring
kunde mobilisera tillräckligt antal fält-, depot- och etapptrupper. '' rissa <l‘far
Under det år, som sedan dess förflutit, hafva vi vid våra militäraal 19,11

expeditioner sysselsatt oss med så kallade mobiliseringsarbeten, ^Fortg}
d. v. s. på papperet uppstält allt, som behöfs för att få armén
färdig att rycka ut, i händelse vi skulle hotas med krig.

Dessa mobiliseringsarbeten bestå deruti, att man söker beräkna
tillgångarna, se efter behofven, att man på papperet kastar ut
planer till anskaffning, till kungörelser om uppköp af allt, som
kan felas m. m.

Under detta arbete har min uppfattning om nödvändigheten
att skärpa nu gällande värnpligtslags bestämmelser långt ifrån
att förminskas tvärt om allt mer och mer stadgats.

Hvad årsklassernas antal angår, så måste inom den fördelning,
som jag kommenderar, för att med de 6 årsklasserna behofvet af
depöttrupper och fälttrupper skall kunna fyllas, inom ett regemente
1 bataljon upplösas och beväringen från det landskapet skickas
bort för att förstärka två andra regementens beväringsmanskap.

Jag vet, att inom andra fördelningar samma förhållande egen rum.

Detta gör, att man tryggt kan säga, att de 6 årsklasserna knappast
räcka till att sätta upp fält- och depöttrupper, ännu mindre att
kunna lemna en behöflig reserv. Detta i afseende å de stridande
trupperna.

Värre ställer sig förhållandet, då man skall söka att i beväringens
led finna hvad som behöfves af s. k. yrkesmän eller beställningsmän.
Man säger ofta, att man i fred ju icke behöfver
att hafva dessa årsklasser uppe i rullorna 0. s. v. ty man skulle
ju i alla fall säkert fä dem i krig. Men det är icke detsamma,
mine herrar, att kalla upp klasser, som man icke har uppförda i
rullorna, då kriget hotar och faran står för dörren, när man icke har
beställningsmännen namngifna, icke har deras sysselsättningar upptagna
i rullorna, så att man vet, hvad man kan använda dem till,
och hvilka man kan få. Den nyss berörda invändningen kan dessutom
mötas med detta: Hvad gör det svenska folket att stå uppfördt
i rullorna i de äldre åldersklasserna, då dessa åldersklasser
icke behöfva öfvas under freden? Det gäller ju endast en skyldighet
att angifva adresserna; och det är icke sa mycket besvär, att
icke hvar och en kan åtaga sig det, om han derigenom kan gagna
ordningen och kan gagna eu mobilisering.

Jag nämnde det förra året, och jag kan repetera det nu, att
erfarenheten af behofvet af åldersklasser från de senaste krigen
visat, att det ar otillräckligt att hafva 6 åldersklasser i beväringen.

Under danska kriget 1864 räckte kriget från februari till juli
månad och derunder voro slutligen lö åldersklasser uppkallade.

Under det fransk-tyska kriget 1870—71, som började i juli och
räckte till februari, voro till liniearmén uppkallade under fanorna
17 årsklasser, under det mobilgardet, motsvarande landstormen,
fick taga emot ända till 50-åringar i sina led. Åtgången i krig
är stor, det kan icke hjelpas.

N:o 25.

Onsdagen den G April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

Genom att öka årsklassernas antal i beväringen till 12, vinner
man den fördelen, att särskildt beställnings- och yrkesmän kunna
finnas uppförda i rullorna, så att man vet, hvar man skall träffa
dem. Jag skall taga några exempel ifrån det mobiliseringsarbete,
hvarmed vi sysselsatt oss. Af läkare fattas 205. Utaf dessa 205
finnas 55 uti de nuvarande beväringsklasserna. Det behof, som
skall fyllas på frivillighetens väg, derest icke årsklassernas antal
utsträckas till 12, är således 150. Och detta är en så vigtig
personal som läkarepersonalen.

Lika vigtigt är att tillse att intendenturen fungerar väl, så
att manskapet får kläder och föda, då så behöfves. Rörande detta
vill jag nämna, att endast i fråga om den vigtigare intendenturpersonalen
felas öfver halfva antalet tjensteman, äfven sedan man
tagit med i beräkningen dem, som finnas i de nuvarande beväringsklasserna.
Och det säger sig sjelft, att dessa vigtigare platser
bättre kunna fyllas af folk uti mera framskriden ålder och med
mera erfarenhet än de yngre klassernas.

I föregående beväringslagar, som framlagts, har man föreslagit
ti årsklasser i första och ti i andra uppbådet. När nu mobiliseringsarbetena
visat, att dessa 6 årsklasser icke äro tillräckliga, så har
regeringen föreslagit 8 årsklasser i första och endast 4 i andra
uppbådet, tillsammanlagdt 12. Detta är, efter mitt förmenande,
att gagna folket, ty har man tillräckligt antal klasser i första
uppbådet, kan det andra längre få stanna qvar i fred och ro, ocli
de äldre årsklasserna blifva på detta sätt mera skonade.

Detta kan vara nog för att i korthet visa behofvet af att
öka årsklassernas antal i beväringen och för att visa fördelen för
beväringen sjelf af att få det första uppbådet ökadt på det andra
uppbådets bekostnad.

Hvad åter beträffar öfningsdagarnes antal, så uppehöll jag
mig förra året länge vid den frågan och visade då, att under mer
än 20 års tid alla, som framlagt ett fullständigt härordningsförslag,
yrkat på 90 dagar. Jag visade, hvarifrån dessa 90 dagar hade
kommit. I Sverige var sedan lång tid rekrytutbildningen så
ordnad, att rekryterna till den indelta armén, innan de sattes in
i stamsoldaternas led, hade att genomgå 2 rekrytskolor med 42
dagar hvardera, d. v. s. summa 84 dagar. Dertill kom för skjutöfningar
ett 6 dagars skjutmöte. 84 och 6 gör 90. Denna, öfning
af 90 dagar ansågs då nog för rekryterna, innan de sattes in bland
stamsoldaterna, men dessa rekryter skulle ju tjena under flera
årtionden; och vi, som haft med dessa soldater att gorå, vi veta
mycket väl, att dessa ifrågavarande rekryter aldrig ansågos fullständigt
utbildade, förrän de gjort några vidare möten. Då voro
de bäst, då stodo de på höjden af duglighet.

De, som följt med taktikens utveckling under de senaste åren,
veta, huru mycket både den och gevärstekniken utvecklat sig efter
1870—71 års krig, de veta, att i stället för att soldaterna förut
gingo till anfallet i slutna massor, enkadrerade af ett mera utbihladt
befäl och underbefäl, som ledde dem och hade dem under

Onsdagen den 6 April, f. in.

N:o 35.

sina ögon, krigföringen nu är sådan, att den slutna truppen upplöses
i långa spridda linier, som röra sig på fria fältet och äro
mera undandragna befälets ledning, mera öfverlemnade åt sig sjelfva
och hänvisade att handla på egen hand. De veta äfven, att under
det för några år sedan de gevär, som sattes i händerna på soldaterna,
sköto på sin höjd på afstånd af 2- ä 300 alnar, sträcka de nya

fevären ut elden på håll, som förut ansågos omöjliga att uppnå,
åll, mångdubbelt större än de forna afstånden. Dem, som veta
detta, frågar jag, huru vida icke det kräfves bättre utbildadt folk
att kunna sköta dessa nya gevär på de långa hållen, att på egen
hand kunna bedöma stridens vexlingar, begagna terrängen o. s. v.?
Ansågos 90 dagar vara behöfliga förr, kunna vi tryggt allesammans
komma öfverens om, att 90 dagars öfning under nuvarande förhållanden
är ett minimum.

Yår erfarenhet från våra nuvarande beväringsöfningar visar
tydligt, att den nuvarande öfningstiden är otillräcklig. Den goda
viljan hos våra beväringar förnekar sig visserligen icke, i synnerhet
nu sedan nya värnpligtslagen börjat göra sig gällande. Ifrån alla
regementen hör man samma omdöme, att, sedan beväringarna fått
sina inskrifningsböcker i händerna, hvilka böcker de sedan fora
med sig, det är, som om de fått en bättre uppfattning af hvad
som kräfves af dem. De gå hellre till sina öfningar, skicka sig
bättre der, deltaga med mera lif och lust i öfningarne o. s. v.
Men den, som skall sedan approbera dessa beväringsklasser, han
ser mycket väl, att ett krig kräfver myckét mera öfning. Löser
man upp truppen i skyttelinier, ser man, huru dessa beväringar
i stället för att tåga framåt mot målet titta till höger och till
venster för att se huru kamraterna sköta sig. Sådant går icke
för sig i krig.

Vi hafva ju icke någon annan erfarenhet om hvilken tid som
behöfves för öfning, än den fredserfarenhet jag nyss nämnde från indelta
arméns rekryter och rekrytskolornas längd. Jag har sökt att
från främmande länder kunna få uppgifter för att med ledning af
dessa ytterligare kunna bedöma, huru vida 90 dagar äro behöfliga,
huru vida de äro ett minimum. Vi fä då hålla oss till de senaste
krigens erfarenheter.

Från Preussen har jag fått följande uppgifter. Förlusterna
under det första skedet af kriget 1870—1871 voro ganska stora.
Redan efter striderna i augusti månad måste 60,000 man ut för
att förstärka härens led. Dessa 60,000 man kunde då tagas bland
f. d. uttjenta stamsoldater. Vi veta kanske alla, att i Tyskland
skyldigheten att tjena uti linien är utsträckt i regeln till 3 år,
numera med rättighet för befälet att permittera före utgången af
de 3 åren i ganska vidsträckt grad.

Till denna 3 års tjenst uttagas dock icke hela årsklasserna;
långt derifrån. Det finnes åtskilliga, som icke uttagas, och dessa
— d. v. s. den öfriga delen af årsklasserna — fullgöra sin värnpligt
på 2 sätt. Fn del anmäler sig till eu ettårig frivillig
tjenst — de s. k. ettårs frivillige — hvarvid är att märka, att för

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligtig

lagen.

(Forts.)

att blifva antagen såsom sådan frivillig fordras vissa ({val ifikat inne r
och vissa förpligtelse^ såsom att bekosta utrustning sjelf m. m.
Den andra delen af dem, som icke tages ut till linien, var före
år 1870 befriad från all öfning i fredstid och bildade den s. k.
ersättningsreserven. Det första uppbådet motsvaras af linien och
det andra uppbådet af landtvärn sregementena, som hafva samma
organisation som linien, ehuru de bildas af de äldre årsklasserna.
Hur stor % ersättningsreserven nu utgör, kan jag icke uppgifva,
men vi kunna antaga minst 30 %. Denna ersättningsreserv hade,
såsom jag nämnde, före 1870 års krig icke någon öfning. När nu
de vakanser, som uppstodo under kriget, skulle fyllas, och landtvärnsbataljonerna,
i stället för att stanna i Tyskland och skydda
landet, fingo order att gå in i Frankrike och deltaga i omslutmngsföretagen
kring belägrade fästningar, så hade preussiska regeringen
icke annat att göra än att först kalla in f. d. stamsoldater. På
det viset fy Ides den första bristen af 60,000 man. Men sedan på
hösten vakanserna stigit, så att krigsstyrelsen ansåg, att bataljonerna
voro för svaga, så inkallades för att stärka härens led
denna omnämnda ersättningsreserv till öfning. Från fullt säkert
håll har jag dén uppgiften, att den första ersättningsreserven, som
inkallades, skickades till trupperna, som lågo kring Paris, sedan
de undergått 2 månaders öfning. »De sågo bra ut, när de kommo»,
sade min sagesman, »men inom en veckas tid voro 20 ä 25 % af
dem störtade.» Det visade sig således vara en märkbar skilnad
mellan dessa ersättningsreservister och de andra, som haft fullständig
öfning.

Detta omdöme tyckes icke heller jäfvas af den förordning,
som sedan utkom från preussiska härledningen, att nästa ersättningsreserv,
som inkallades, skulle kallas i början af februari och
öfvas så, att den i början af maj kunde afgå till hären för att
fylla luckorna. Från början af februari till maj är 3 månader,
d. v. s. ungefär 90 dagar. Den erfarenhet man fått af de först
inkallade reservisterna gjorde således, att man ökade öfningstiden
till 3 månader. Detta anses dock icke nu nog, ty efter kriget
1870—71 har det föreskrifvits, att denna ersättningsreserv skall
under fredstid öfvas för att kunna fylla de luckor, som uppkomma,
och öfningstiden har blifvit bestämd till 140 dagar.

När således vår egen erfarenhet visar, att icke 90 dagars
öfning är för mycket, och erfarenheten från utlandet pekar på, att
90 dagar äro en minimiöfningstid, så frågar jag, om vi hafva rättighet
att slå döförat till för detta.

G-å vi sedan till Frankrike, så visar oss erfarenheten derifrån
under 1870—71 års krig tydligen detsamma, ehuru iyke fullt sä
exakta siffror här finnas.

Vi veta af krigets gång under augusti månad, att den ena
af de franska arméerna -blef slagen och slöt sig in i fästningen
Metz. Den andra armén fick, efter att hafva lidit nederlag och
upptagit nya trupper, order att tåga till Metz för att undsätta
den der inneslutna armén, men råkade i en fälla och måste slut -

Onsdagen den G April, f. ni.

N:o 25.

ligen kapitulera i Sådan. Kejsardömet föll. Då nu den provisoriska Ang. ändring
regeringen bildades, uppkallades massor af åldersklasser för att 1 vtssa d*lar
bilda nya liniebataljoner. Dessa ryckte i allmänhet i slutet af"'' v“™fn1!/ts
september in i läger. Den hänförelse, med hvilken dessa gingo in (Forts.)
under fanorna, kan icke öfverträffas af något lands befolkning,
och större intresse, än de visade för att uppnå sitt ideal, »la gloire»,
kan icke finnas i något land, — och dessa 2 egenskaper, mine
herrar, äro den bästa borgen för seger, det är icke tu tal derom
— men icke för ty gingo dessa nyuppsatta bataljoner stora nederlag
till mötes. Då regeringen i november månad började frukta för
krigets utgång, påskyndade den de generaler, som hade befälet,
och beordrade dem att rycka fram och fälla i ryggen på de preussiska
härarne, som lågo omkring Paris. Generalerna svarade då,
att det icke kunde gå; trupperna voro icke öfvade, de hade icke
haft dem mer än 7 ä 8 veckor. De drefvos dock fram dessa trupper.

De måste, och de drefvos fram sin undergång till mötes.

En armé, som låg i norra Frankrike, stödd på fästningarne,
var icke utsatt så mycket att för tidigt dragas med i krigets
vimmel. Jag har talat med en officer, som tjenstgjorde vid denna
armé. Hans erfarenhet var, att när de nya trupperna hunno till
slutet af december månad, sedan de fått il månaders öfning, voro
de ganska bra, så att det i januari visade sig, att de kunde åtminstone
med sammanhållning taga upp striden mot de preussiska
corpserna. Det var den s. k. nordarmén i Frankrike. Men tron nu
icke, mine herrar, att dessa bataljoner bestodo endast af nyuppsatta
trupper. Nej, i det fallet var det stor skilnad på de s. k. liniebataljonerna,
som hade goda kadrer af befäl och underbefäl. Dessa
hade de fått dels af upplösta regementen och dels från den utmärkta
franska marinens manskap, som kämpade till lands. Dessa
liniebataljoner visade sig bättre — man kan säga de voro approbabla
— då deremot mobilgardesbataljonerna, som hade en mera
lös sammansättning och ett mindre utbildadt befäl, voro dåliga
med ett ord sagdt. Vi hafva således från Frankrike den erfarenheten,
att nyuppsatta trupper med 3 månaders öfning kunna, insatta
i göda kadrer, vara bra, och att de med hopp om framgång
kunna föras i krig.

Våra beväringar kunna nu så pass mycket efter 42 dagars
öfning, att de begripa, att de icke kunna sköta sig sjelfva; de begripa,
att de icke äro fullt utbildade hvarken för strid uti spridd
ordning eller i skjutskicklighet. Men begripa de detta och så
föras mot fienden, skall denna öfvertygelse endast framkalla misströstan
hos dem, och dä är nederlaget gifvet. Och med nederlag
följer förluster så väl af lif som af annat. Hafva vi då rättighet,
mine herrar, att neka beväringen den öfning, den behöfver? Mig
synes icke svaret på den frågan svårt.

Jag minnes väl, huru jag i min ungdom läste om eu strid
mellan Grekland och det persiska riket, dä perserna öfverföllo
Grekland. Det är nu snart eu 40 ä 50 år, sedan jag läste det,
och derför kommer jag icke nu i håg detaljerna fullständigt. Det

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

var emellertid en stat, som skickade ut trupper för att hejda
fiendernas framträngande. Dessa trupper voro för stolta att fly
och derför stupade de alla. Sedan* upprestes öfver dem en grafvård,
på hvilken sattes följande inskrift: »Sägen fäderneslandet, att vi
ligga här, emedan vi lydt dess lagar». Jag förstod icke denna inskrift
så, när jag läste den, som nu, då jag deltager i lagstiftningen
rörande försvaret, nu fattar jag den hårda och rättvisa förebråelse,
som han drabba de lagstiftare, som genom lag tvinga folk ut i
krig och icke gifva dem den öfning, som de behöfva. Jag önskar
varmt, att svenska Riksdagen i tid ville laga så, att den icke kan
drabbas af en dylik förebråelse, om krigets stund slår för oss.

Jag tror icke, att det i denna kammare finnes många, som
icke inse, att dessa 90 odagars öfningar äro behöfliga för beväringen
och vilja gifva dem. Åtminstone finnes det en stor del, som säger:
»ja, men vederlaget, med hvilket detta skall köpas, är allt för stort».
.lag är för omodern att förstå den invändningen. Om jag å ena
sidan sätter nödvändigheten att gifva de värnpligtige öfningar,
så att de med hopp om framgång kunna draga ut i strid — och
på samma gång större säkerhet för fosterlandets oberoende och
sjelfständighet kan vinnas — och på andra sidan sätter kostnaden,
för hvilken detta kan vinnas, så är detta efter mitt förmenande,
hvad man i matematiken kallar inkommensurabla storheter. Kan
det fås för bättre pris, så är jag öfvertygad om, att vi skola vara
glada öfver det allesamman, men kan man icke få det för bättre
pris, så ä la bonne hellre!

Efter hvad jag yttrat finnen I, mine herrar, att jag kommer
att rösta för bifall till lagutskottets förslag om beväringslagen,
sådant det nu föreligger.

Hans excellens herr statsministern Boström: För hvarje regering
måste naturligen det angelägnaste vara att söka verka för
stärkande af landets försvar. Derför måste också den frågan alltid
återkomma, tills den vunnit sin lösning. Den form, under hvilken
sådant bör ske, är ju svår att utfinna.

Vore det så, att den allmänna meningen vore stadgad om den
rigtning, i hvilken eu definitiv lösning borde ske, så är det naturligt,
att, förslag i sådan rigtning borde år efter år framläggas.
Men det är ett faktum, beklagligt om man så vill, men ock förklarligt,
att man hos oss ej kunnat bestämma sig för någon viss
rigtning, och det är då helt naturligt, att man måste bygga på
den grund man har och tillse, att på densamma göras de förändringar
och förbättringar, som äro möjliga att åstadkomma. Detta var
också anledningen till den form, som den kongl. propositionen i år
erhållit.

Omedelbart efter det Kongl. Maj fös förslag blifvit framlagdt
hafva följt åtskilliga enskilda motioner, i syfte af försvarets ombildning
eller förstärkning dels i den rigtning. som regeringen
föreslagit, dels på värnpligtens grund och dels slutligen på grundvalen
af stam och beväring, men stammen bildad genom värfning.

Onsdagen den G April, f. m. 13

Framläggandet af dessa motioner kan icke vara annat än glädjande
i flera hänseenden; och hufvudsakligen derför att de synas
mig visa, att det från snart sagdt alla håll erkännes, att vårt försvar
är otillräckligt och hehöfver stärkas. De utskott, som sedan
fått taga frågan om hand, ha egnat densamma eu behandling,
som också visar huru vigtig utskotten ansett frågan vara — och
man kan icke annat än vara dem tacksam för det arbete, som de
nedlagt derpå. Det är emellertid gifvet att i en så omfattande
och vigtig fråga, om hvilken så många och skiftande meningar
föreligga, man icke kunnat blifva enig, hvadan utskottens förslag
äro åtföljda af åtskilliga reservationer. Jag skall be att få genomgå
dessa reservationer i största korthet.

En reservant har förmenat sig icke kunna tillstyrka det kongl.
förslaget, emedan detsamma ej skulle innefatta en fullständig organisation.
Jag hehöfver väl icke erinra derom att, då regeringens
förslag endast äfser att tillöka eller att förbättra den försvarsorganisation,
som vi redan hafva, det icke heller kan göra anspråk
på att vara ett fullständigt organisationsförslag.

En annan reservant från lagutskottet, understödd af flere reservanter
från statsutskottet, samtlige från denna kammare, motsätter
sig förslaget, derför att han vill hafva en värf vad stam.
Men det är alldeles gifvet, att, när denna mening icke lyckats
vinna någon anhängare från medkammarens utskottsledamöter, det
icke heller finnes någon den minsta utsigt, att densamma skall
kunna blifva Riksdagens beslut. Detta synes mig äfven vara helt
naturligt, då man tänker sig, att desse reservanter vilja minska
den stam vi redan hafva och icke lemna någon garanti för att ens
denna stam skall kunna hållas fulltalig. Dertill kommer också en
anmärkningsvärd ofullständighet i reservanternes förslag, derutinnan
att der icke förekommer någon antydan om huru långt de velat utsträcka
beväringens öfningar.

Vidare hafva två reservanter från denna kammare förklarat
sig instämma i det kongl. förslaget med den ändring, att öfningsdagarnes
antal nedsättes till 60 dagar. Jag torde kunna karakterisera
detta förslag såsom oantagligt. Jag tror mig dock veta, att
meningen med detsamma icke så mycket varit att det skulle ga
igenom i samma form, hvari det föreligger, utan man fäste dervid
den förhoppning att, genom en samman]emkning med Första Kammaren,
om hvilken man är öfvertygad att den är villig att taga
dessa 90 dagar, antalet skulle kunna bestämmas till 75 ä 80 dagar,
och alltså till mindre än förslaget innehåller. Man har enskildt
vändt sig till mig med förfrågan, om ett sådant förslag vore antagligt;
men jag har alltid förklarat, att det är oantagligt, och
jag ber att nu här bestämdt och öppet få förklara, att det icke
ilr tänkbart, att åtminstone denna regering skulle tillstyrka konungen
att antaga ett förslag, som gör öfningstiden kortare än
de af Kongl. Maj:t, föreslagna 90 dagarna. Man säger, att äfven
dessa 90 dagar äro för få, och många säga, att de äro allt för fä.

N:o 25.

Ang. ändring

i vissa delar

af vämpligts lagen.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den G April, f. in.

Ang. ändring Det är också gifvet, att man på den siffran icke kan göra någon
i vissa delar gom helst nedprutning.

”“ogen13** Slutligen har eu reservant motsatt sig förslaget af den anled (Forts)

ning, att nan icke ville vara med om någon ökning af vårt försvar,
förr än man fått allmän rösträtt och beslut tillika fattats om införande
af progressiv beskattning till utjemnande af de ökade
kostnader, som försvarets stärkande komme att medföra. Vid försvarsfrågan
skulle då ytterligare kopplas tvenne mycket svårlösta
frågor utöfver de båda, som vi redan hafva med densamma sammankopplade.
Jag vet, att redan denna första sammankoppling
varit för mången motbjudande, och jag får för min del säga, att
den visserligen icke heller varit tilltalande för mig, men den föreligger
dock såsom ett politiskt faktum och vi måste taga den med
i beräkningen. Emellertid har erfarenheten från denna sammankoppling
nogsamt visat, att på den vägen ingendera frågan vinner
synnerligen mycket. Ty, kommen i håg, mine herrar, att, oaktadt
denna sammankoppling egt rum i tjugu år, dessa frågor dock ej
ännu funnit sin lösning. I stället för att underlätta, befarar jag,
att sammankopplingen kommer att motverka frågornas lösning.

Att deltaga i fäderneslandets försvar har alltid varit den
främsta pligten för hvarje medborgare; så länge ett samhälle funnits,
har ock denna pligt funnits. Det tal man nu får höra, att
man för fullgörande af denna pligt skall uppställa vissa vilkor,
livilar på den uppfattningen, som i fosterlandet endast vill se en
sammanfattning af alla inom landet befintliga egodelar. Men visserligen
innebär begreppet fosterland något annat och mera. Det
innebär ju allt det, som gör fosterlandet just till vårt. Vårt språk,
våra minnen, hela detta arf från våra förfäder, som gör, att vi alla
trots alla meningsskiljaktigheter dock känna oss som ett folk. Se
på de länder, hvilkas invånare förlorat sin sjelfständighet och sin
frihet. Nog hafva de jorden qvar, nog bär den än skördar, icke
blifva andra för vä rf skällor stängda. Men tron 1, mine herrar, att
allt dock är detsamma? Skulle vår sorglöshet i fråga om ordnandet
af vårt försvar föra oss derhän att vi folie offer för en inkräktare,
då om ej förr skulle vi slutligen märka, att vi dock haft
frihet, att våra skattebördor ej varit för mycket tyngande, och då
komme det nog att besannas hvad jag läst i ett anförande af eu
varm fosterlandsvän: da kommer nog en afskrifning till stånd,

men det som afskrifves, det blifver gamla Sveriges frihet och sjelfständighet,
och sedan afskrifvas öfriga frågor, de må gälla grundskatter,
allmän rösträtt eller annat, ty sedan hafva svenske män
i sitt lands öden ingen röst.» Den första och angelägnaste omsorgen
måste således alltid vara den att bidraga till sitt lands
oberoende. Denna pligt är icke ny, den är lagbestämd sedan långa
tider till baka. Här gäller det endast att bereda hvar och en tillfälle
till att bättre fylla denna sin medborgerliga pligt. Vi kalla
nu detta eu börda, bortskämda som vi äro af en lång freds välsignelser.
Men kommer kriget, då kan man vara förvissad, att
denna s. k. börda vändes till fördel, emedan hvarje man då verk -

Onsdagen den (5 April, f. ro.

N:o 25.

ligen kali gå till striden medveten om att kunna fylla sin plats
och med hopp om att vinna seger.

Man säger också, att försvaret är för dyrt och att vi ej hafva
råd att uppoffra mera för detsamma än vi redan gjort. Jag vill
i detta fallet icke trötta kammarens ledamöter med några siffror,
men jag vill betona, att hvar och en, som har tillfälle att anställa
en jemförelse mellan de bördor vi för försvaret äro underkastade
och försvarsbördoma inom öfriga europeiska länder, skall finna,
att Sverige i det afseendet är ett bland de minst betungade. Ser
man på de mindre, med oss likstälda länder, som antingen sett
sin frihet, hotad eller förvärfvat densamma nyligen, finna vi dem
beredda till hvarje offer för värnandet af sin sjelfständighet. Denna
offervillighet beror åter derpå, att de lärt känna och inse, hvilket
värde denna frihet har. Det kan för (ifrigt aldrig vara för dyrt
för ett land-att försvara sig.

J a g vet nog, att i det förslag från utskottet, som nu föreligger,
kunna uppletas brister, men visst är, att det dock är någonting
bättre, ja, väsentligt bättre än det, som vi nu hafva, och jag ber
dessutom herrarne icke glömma, att det bästa alltid är en fiende
till det bättre.

Försvarsfrågan är ej och får ej vara en partifråga, det är derför
jag vågar ställa till kammarens ledamöter en varm uppmaning
att hvar i sin stad söka verka för, att denna fråga nu ändtligen
en gång föres framåt. Detta kan icke ske, om hvar och en håller
på sin åsigt. Endast om man sluter sig till den mening, som har
den största utsigten att kunna gorå sig gällande, kan man hoppas
på möjligheten att föra frågan igenom. Här har så ofta fälts det
ödesdigra ordet: för sent, att detta ord på mången icke gör något
som helst intryck. Men här torde väl ändock knappast finnas
någon, som tror på en evig fred. Då bör det också för hvar och
en vara klart, hvad som ock är visst, att, för hvarje år, som går
obegagnad t förbi, rycker dock faran oss närmare. Jag ber eder,
mine herrar, betänka detta, när I gån att i dag fatta edert
beslut.

Herr Man hell: Min ståndpunkt i afseende på de föreliggande
frågorna är i korthet angifven i min reservation till det lagutskottsbetänkande,
som nu är föredraget. Derjemte ber jag att få
hänvisa till min reservation i samma fråga vid föregående riksdag,
äfvensom till mina vid frågans behandling i kammaren då afgifna
yttranden samt till mina föregående yttranden i försvarsfrågan i
Första Kammaren. Der finnes det mesta af hvad den förste ärade
talaren och hans excellens herr statsministern anfört upptaget och
besvaradt.

Inga 90 dagar m. in. skall jag rösta för, så länge icke den
medborgerliga likställigheten blifvit införd genom allmän rösträtt.
Och inga vidare millioner, uppgående till ett tiotal eller kan hända
derutöfver, kan jag vara med om att bevilja, så länge icke en rättvis
beskattning blifvit införd. Men om dessa förutsättningar upp -

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Njo 25.

Onsdagen den G April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af vämpligts lagen.

(Forts.)

fyllas, då skola jag och de med mig liktänkande blifva lika ifriga
försvarsvänner som trots någon annan.

Hvad i öfrigt beträffar de föreliggande frågorna, skalle om dem
vara så mycket att säga, att man kunde uppfylla flere dagar med
reflexioner och resonnement deröfver. Jag vill emellertid blott
beröra två punkter, och äfven detta så kort som möjligt, nemligen
dels de finansiella förhållanden, som skulle blifva rådande genom
antagandet af utskottets förslag, dels den militära betydelsen af
det förslag till stam, som af Andra Kammarens reservanter blifvit
framstäldt.

Hvad först beträffar de nämnda finansiella förhållandena, vill
jag försöka att inskränka mig till så få siffror som möjligt, väl
vetande, huru svårt det för åhöraren är att under ett muntligt
föredrag tillrättafinna sig i afseende på siffrors verkliga innebörd
och valör.

Inledningsvis ber jag få erinra, att den summa af närmare tre
millioner, som vi bortvoterat af lifsmedelstullarne för innevarande
år, möjligen kan tänkas ersatt genom de förhöjda tullar på industrialster
och lyxartiklar, som af Riksdagen torde kunna komma att
antagas. Men ej heller mera. Ty jag tror icke, att dessa tullar
skola komma att gifva det stora belopp af 5 millioner, som af herr
finansministern antagits. Ej heller fa de tagas i beräkning för
ökade statsutgifter nästkommande år, då de säkerligen helt och
hållet åtgå till betäckande af de borttagna inkomsterna.

Hvad vidare beträffar de gjorda beräkningarna för följande år,
är det beqvämast att följa den öfverräkning, som är uppstäld i herr
finansministerns anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari
innevarande år. Man finner der debet och kredit så arrangerade,
att på 1893 års budget förekommer eu ökning i utgifterna af omkring
3 millioner, hvaraf större delen till försvaret, hvarjemte inkomsterna
minskats med omkring 2 millioner, utgörande den till
afskrifning föreslagna delen af grundskatterna o. s. v. Vidare förekomma
för år 1894 ökade militärutgifter, uppgående till omkring
2 millioner, och en million i afskrifva grundskatter, hvartill bör
fogas det bristande öfverskott, som man förut kunnat beräkna för
statsregleringen, till ett belopp af 4,300,000 kronor. Detta utgör
nu ett sammanlagdt belopp å 12,300,000 kronor.

Bland inkomsterna, som skola fylla denna lucka, finner man
upptagna de för i år suspenderade spanmålstullarne till ett belopp
af 4,000,000 kronor. Vidare höjd bevillning med omkring en million
kr. Sedan tillkommer för 18y4 ett ännu kvarstående öfverskott
från 1890, uppgående till 1,500,000 kr., eu maltskatt af 3,000,000
kr., stämpelafgift till eu million kr., ökade industritullar med en
million kr. och statens andel i bankovinsten med omkring 800,000
kronor.

Äfven om man skulle tänka sig, att Riksdagen verkligen beviljade
alla'' dessa nya skatter, och att de inflöte på sätt som beräknats,
hvilket dock är mindre sannolikt, uppstår likväl ett stort
deficit derigenom, att man redan för 1893 bortvoterat 3,600,000 eller

Onsdagen den 6 April. f. in. 17

kan hända 4,000,000 kr. af spanmålstullarne. Och helt säkert får
man icke räkna den ökade million med, som herr finansministern
beräknat af industritullar för 1894. Detta gör ett deficit till en
början af 5 millioner, och det finnes ingenstädes i statsutskottets
betänkande antydt, hvarifrån detsamma skall tagas. Vidare bör
man kunna antaga, att sträfvandena för lifsmedelstullarnes afskaffande
icke skola afstanna, utan nästa år med samma eftertryck
som nu göra sig gällande. Och då bortfalla ytterligare åtskilliga
millioner kronor.

Skåda vi ännu längre fram i tiden, så kunna vi med säkerhet
antaga, att under de år, som återstå af detta århundrade, äfven enannan
statsinkomst skall bortfalla, nemligen fyra millioner genom
afskrifning af grundskatter och indelningsverk. Å andra sidan
torde man väl äfven kunna antaga, att lifsmedelstullarne under
samma tid blifva helt och hållet afskaffade, hvarigenom uppstår
ett ytterligare deficit af 4 millioner. Tillsammans alltså en lucka
af 8 millioner. Och huru den luckan skall fyllas, är’eu fråga, som
jag icke kan besvara; och jag skulle gerna vilja höra, om någon
annan kan göra det.

Jag ber att få erinra, huruledes vid förra riksdagen, när samma
fråga förelåg, vår nuvarande högt ärade talman uppdrog eu skildring
af de finansiella vådor, som skulle uppstå, om det då föreliggande
förslaget antoges. Denna skildring var verkligen skräckinjagande.
Det gick löst på ett belopp af 10, 12 ä 14 millioner
kronor, som måste fyllas. Jag vågar antaga, att det till icke ringa
del var på grund af denna skildring, som pluraliteten inom denna
kammare då förkastade förslaget. Sedan dess har den finansiella
ställningen så till vida försämrats, att de öfverskott, som då ansågos
kunna påräknas, bortfallit, äfvensom att Riksdagen bortvoterat
3 å 4 millioner i lifsmedelstullar. Kan det då vara skäl
att gifva sig in på ett finansielt äfventyr, som är af så mycket
svårare beskaffenhet? Jag vädjar i det hänseendet förnämligast till
de ärade herrar af centern, som föregående år följde nyssnämnde
ledare, men om hvilka man nu påstår, att de äro benägna att öfvergifva
sin förra ståndpunkt och »med lätt hjerta» öfvergå till det
motsatta lägret. Jag vädjar till dem, om det kan vara klokt att
nu gifva sig in på det vida farligare äfventyret? Kan sådant vara
öfverensstämmande med deras politiska och finansiella samvete, och
i synnerhet med deras nationalekonomiska såsom friliandlare, då
man nemligen kan taga för gifvet, att, om hvad regeringen nu
föreslagit vinner Riksdagens bifall, lifsmedelstullarnes afskaffande
kommer att, om också icke alldeles omöjliggöras, åtminstone i hög
grad försvåras?

Jag skall nu be att få nämna några ord om de förslag till
stammens organisation, som föreligga, nemligen dels statsutskottets
och dels reservanternas från Andra Kammaren.

Hvad beträffar statsutskottets betänkande, så är det bästa i
detsamma — ett företräde, som jag erkänner och uppskattar — den
genomgående och grundliga kritik, som utskottet egnar det s. k.

Andra Kammarens Prål. 1892. N:n 2i. 2

N'':o 25.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Korta.)

>T:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

generalernas förslag, hvarigenom ohållbarlieten af detsamma i ett
land med så små tillgångar som vårt blifvit till fullo bevisad.
.lag hoppas, att derigenom detta förslag blifvit en gång för alla
dödadt, och jag skall för min del icke glömma, hvad statsutskottet
i denna fråga yttrat, om förslaget ännu en gång skulle komma fram.

Hvad i öfrigt statsutskottets förslag till stam beträffar, känna
vi, att det utgör den brokigaste profkarta, som man kan tänka sig,
å alla möjliga organisationer, må hända fem ä sex olika slag. Man
har tagit några lappar här och några lappar der och flickat i hop
dem till ett ordentligt lapptäcke. Om en utländing finge se en
sådan organisation, skulle derigenom säkerligen hans förvåning, ja.
kan hända äfven hans åtlöje, väckas. Den utgör rena motsatsen till
den enkelhet och den reda, man med skäl alltid fordrar af en arméorganisation,
och jag tror derför, att förslaget endast derigenom
dömer sig sjelft.

Helt annorlunda förekommer då reservanternas förslag. Det
är enkelt, redigt och likformigt. Hela stammen blir organiserad
efter samma norm. Hvad man än må säga om det gamla landtmannapartiet
och dess arméförslag, konseqvent har detsamma alltid
varit. Konseqvent hafva dess förslag af 1878, af 1883 och af 1892
alltid varit byggda på hufvudsakligen samma grunder.

Men detta kan icke sägas om regeringens organisationsplaner.
På 1870-talet framstäldes den rena värnpligtsorganisationen, med
indelningsverkets upphäfvande, såsom det enda saliggörande; och
alla, som då icke ville gå in derpå, betecknades som försvarsnihilister.
På 1880-talet kom en ny princip, nemligen värfvad stam
med indelningsverkets upphäfvande. Och så fortgick det till 1890-talet, då en tredje princip gjordes gällande, nemligen återgång till
det gamla indelningsverket och dess förstärkande med värfvade
trupper. Hvilket är nu det rigtiga och hvilket bör anses såsom det
måttgifvande i afseende på regeringens äsigter? Det är icke underligt,
om man vid sådant vacklande börjar betvifla insigten och
sakkunskapen hos den regering, som sålunda vexlar planer en gång
i årtiondet, om icke oftare.

För min del kan jag icke fatta den obenägenhet, som på sista
tiden visat sig gent emot det af reservanterna framlagda förslaget.
Det innehåller ju ingenting annat, än hvad regeringen sjelf flere
gånger förut föreslagit, nemligen 1883 för stammen i dess helhet,
1885 för hela den värfvade eller garnisonerade styrkan, 1887 af herr
sjöministern för sjömanscorpsens ordnande, och 1889 af den nuvarande
herr krigsministern för indelta kavalleriets omorganisation. Hvarför
skulle denna organisation ej nu duga lika väl som förut? Jag
framstälde denna fråga till herr krigsministern vid föregående års
debatt om försvarsväsendet och anhöll att få veta, hvarför man
öfvergifvit 1880-talets princip. Men jag fick derå intet svar och
har ej heller sedermera fått något. Förgäfves har jag forskat i
statsrådsprotokollet för i år, men har der blott fått en lös antydan
om att det icke läte sig göra. Något bevis för detta påstående bär
jag deremot ingenstädes upptäckt.

Onsdagen den 6 April, f. in.

>:o 25.

Det af reservanterna framlagda förslaget är troget kopieradt —
jag vågar säga nästan ord för ord — efter de förslag, som framlades
1887 af herr sjöministern om båtsmanshållets förändring till
sjömanscorps och 1889 af krigsministern om det indelta kavalleriets
ombildning till värfvadt. Utskottet har sjelft erkänt dess militära
duglighet och till och med varit så nådigt att upptaga en del af
samma organisation i sitt förslag. Utskottet har emellertid anmärkt,
att enligt detta förslag ett tillräckligt antal rekryter för
hela stammen icke skulle kunna anskaffas. Men enligt min åsigt
hafva reservanterna på ett öfvertygande sätt ådagalagt, att med
de medel, som enligt deras förslag skulle ställas till Kongl. Maj:ts
disposition, det mycket väl skulle låta sig göra att åstadkomma eu
stam af den afsedda styrkan.

Hvilka bekymmer man i öfrigt må hysa i afseende på bristande
tillgång, torde dock böra medgifvas, att dessa bekymmer böra
kunna häfvas för den närmaste framtiden. Ty det torde vara klart,
att den indelta armén då till stor del kommer att qvarstå. Och
på sätt reservanterna i 4:e punkten af sin reservation påpekat, kan
man under samma tid bilda den nya stammen genom småningom
skeende öfverflyttning af den gamla stammen till den nya. Det är
samma åtgärd, som föreslagits och mycket förtjenstfullt utredts af
herr sjöministern i hans förslag till båtsmanshållets ombildning af
år 1887. Jag har hans anförande till statsrådsprotokollet med mig;
och det skulle göra mig ett nöje uppläsa detsamma, emedan det
verkligen är särdeles öfverbevisande i afseende på lättheten att
under närmast förestående tio eller femton år skaffa stamrekryter.
Men jag vågar för tillfället ej upptaga kammarens tid med dess
uppläsande.

På senare tiden har man å ny o börjat tala om nödvändigheten
af garanti för stamtruppen, om reservanternas förslag skulle ifrågakomma.
För så vidt dermed skall menas någon konstitutionel eller
politisk garanti, så inser jag icke, hvad dermed skall förstås. Ty
åt hvem skulle garantien gifvas och af hvem skulle den lemnas?
Det kan väl ej gerna ifrågasättas, att garantien skall lemnas af
svenska folket eller dess representanter åt dess statstjenare, från
och med statschefen ända ned till den lägste vaktmästare i verken?
Något sådant kan väl ej numera vara meningen! Vill ej svenska
folket eller dess ombud försvara fäderneslandet, lär ej heller någon
slags garanti kunna afhjelpa ett sådant missförhållande. Den bästa
garantien är i alla fall penningar. Vill man betala, nog får man
en stamtrupp, så stark man vill hafva den. Det är möjligt, att
det blefve något dyrare, än man nu föreställer sig, men att den
skulle kunna uppsättas, tror jag icke behöfva underkastas något
tvifvel.

Slutligen ber jag att få framhålla, huruledes reservanterna på
ett enligt mitt förmenande öfvertygande sätt ådagalagt, att deras
stam är fullt ut lika .stor som den af utskottet afsedda. De hafva
räknat ut, att den vid mobilisering skulle uppgå till omkring
50,000 man, d. v. s. till samma storlek som utskottets. Och så vidt

Ang. ändring

i vissa delar

''tf värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

jag kan se, är den räkningen rigtig. Men dertill kommer äfven
en annan sak, nemligen att deras stam måste blifva åäftfre utbildad,
än den af utskottet föreslagna, för så vidt som den värfvade stammen
för närvarande anses bättre utbildad, än den indelta. Den
värfvade stamtruppen erhåller en årslång utbildning för soldater
och blir äfven bättre utbildad för de olika befälschargerna, än den
indelta. Och är nu detta förhållandet, bör en sådan stam äfven
kunna utgöra ett mycket bättre stöd för beväringen, än den af utskottet
ifrågasatta. Det var just det, som krigsministern och sjöministern
i främsta rummet afsågo med sina förslag till ny organisation
af 1887 och 1889. Och jag förstår ej, hvarför icke samma
skäl skulle få gälla för reservanternas förslag, som då af dem anfördes,
och hvitna äfven, åtminstone hvad beträffar båtsmanshållets
ombildning, af Riksdagen godkändes.

Jag har ansett mig skyldig att yttra detta för att bemöta de
beskyllningar för försvarsnihilism, som städse rigtats mot hvar och
en, som icke godkänner regeringens tillfälliga åsigter i frågan.
Det är ingalunda försvarsnihilism att föreslå en stamtrupp på sådana
grunder, som af reservanterna blifvit ifrågasatta.

Jag vill emellertid icke längre upptaga kamÄarens tid, utan
anhåller blott att få yrka afslag på den föreliggande punkten.

Herr Bratt: Då denna vigtiga fosterländska angelägenhet nu
å nyo i riksförsamlingen är under debatt, och då frågans utveckling
i en rätt rigtning är — det må jag bekänna — den samhällsangelägenhet,
som ligger mig mest om hjertat, samt då jag således
finner det öfverensstämma icke mindre med min böjelse än med min
pligt att här hemligen fullständigt derom uttala mm mening, synes
det mig lämpligt att till eu början egna någon uppmärksamhet åt
en invändning, som på senaste tiden blifvit mer och mer ofta hörd
mot allt ordnande af vårt försvarsväsen; en invändning, som den
siste talaren nyss uttryckte och som äfven förekommer i hans till
lagutskottets betänkande fogade reservation; en invändning, som
vi hafva förnummit så väl i vissa pressorgan som i åtskilliga folkmötesresolutioner;
en invändning slutligen, som erhöll sitt klaraste
och mest koncisa uttryck, då vid en minnesvärd remissdebatt vid
denna riksdags början en välkänd stämma på stockholmsbänken
upphof sig och förklarade, att det icke behöfdes någon vidlyftig
procedur för att affärda ett förslag, »som lägger ökad värnpligt på
hungertullbeskattade och rösträttsaknande medborgare». Det är
denna invändning, som jag till eu början vill bemöta, och jag tager
dervid det sist citerade uttrycket till utgångspunkt.

»Ingen ökad värnpligt för hungertullbeskattade och rösträttsaknande
medborgare!» — det var kontentan.

Ja, det der åskådningssättet skulle jag förstå, och då jag för
min del — hvad jag näppeligen torde behöfva inför kammaren vitsorda
— är afgjord motståndare till lifsmedelstullarne, och då jag
likaledes hyser den uppfattningen, som jag här i kammaren vid
upprepade tillfällen förfäktat, att jag anser en rösträttsreform i

Onsdagen den G April, f. in.

N:o 25.

liberal rigtning vara en åtgärd, som är påkallad både af den enklaste
politiska rättvisa och den enklaste politiska klokhet, skulle äfven
jag ansluta mig till detta åskådningssätt, om nemligen det vore så,
att de faror, hvilka utifrån kunna hota vårt land och våra högsta
intressen, stode i allra ringaste samband med ordnandet af våra
egna inre angelägenheter, dessa må nu vara af ett eller annat slag.
Men då icke något sådant samband finnes, och då ingen förnuftig
menniska kan påstå, att det finnes, så är det oklokt, ja, förnuftsvidrigt
att grunda en värnpligtsvägran, d. v. s. en försvarsvägran, på
uteblifvandet af önskade reformer i fråga om tullar och rösträtt.
Ty hvad skulle den ärade reservant i lagutskottet, som jag här
åberopat, och den ärade talaren på stockholmsbänken, hvars kraftuttryck
jag nyss citerat, äfvensom deras meningsfränder väl svara,
om man till dem kunde på allvar ställa den frågan, huruvida de
tro, att, i händelse vi blefve öfverfallna, vi skulle hafva något för
en höflig anmodan till fienden att lugna, sig, intill dess att en fraktion
— låt vara en mycket stor fraktion — af det .svenska folket
lätt sina önskningar i afseende på lifsmedelstullarne och den allmänna
rösträtten uppfylda; eller om de anse, att vi hafva ingenting,
alls ingenting, som är värdt att försvara, derför att vi nu
hafva en spanmålstull på 1 kr. 25 öre pr 100 kilogram och ett
»streck» på 800 kr.? Näppeligen skulle de väl, förmodar jag, på
dessa frågor kunna lemna tvifvelaktiga svar. Men är denna min
förmodan rigtig, då — så sant icke här spelas ett hasardspel, i
hvilket man mot framgången af egna partisyften sätter upp, bland
annat, fäderneslandets lifsintressen — lärer väl den strid, man nu
bakom en förskansning af tull- och rösträttsfrågorna för mot lösningen
af försvarsfrågan, ej kunna på annat sätt förklaras, än att
man öfver hufvud taget ej vill veta af något försvarsväsen; d. v. s.
man vill icke, att vi skola försvara oss, om vi anfallas; eller man
tror, att vi icke kunna komma i det politiska läge, att vi behöfva
försvara oss, eller man förmenar, att vi icke hunna försvara oss, om
vi än så gerna vilja göra det.

Men jag frågar — efter nu ställningen är sådan, att här måste
kämpas icke allenast om sättet för försvarsfrågans lösning, utan
först och främst mot försvarsnihilismen''— är denna nihilism berättigad
ur hvilken af de nämnda synpunkterna saken må ses?

Man vill icke, att vi skola försvara oss. Det skulle således,
exempelvis, vara likgiltigt — för att erinra om ett på sin tid
mycket kommen tern dt yttrande — huruvida Sveriges folk skulle
bygga och bo i sitt eget land eller i ett storfurstendöme? De
skulle vara oss likgiltiga, alla de förfärliga konseqvenserna af sistnämnda
förhållande, den konselj vensen icke till förglömmandes, att
Sveriges unge män finge uttjena en värnpligt, icke på 42 dagar,
icke på 90 (lagar, icke på 10 månader i eget land, utan på fem år
i ett annat land, möjligen i eu annan verldsdel? Denna-—jag vill
icke säga ofosterländska utan — vanvettiga mening har väl, dess
bättre, icke synnerligen många tillhängare.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligt-s lagen.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. in.

Ang ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Men desto flere torde nog de vara, som säga: »Oss vill ingen
ha’; oss vill ingen ta’; må vi bara proklamera fred och neutralitet
och sköta oss derefter, så nog kunna vi vara lugna.» _ Ja val, mine
herrar, hvad synes eder? Vi lefva midt upp i en tid, hvars företeelser
i så mångt och mycket hänvisa på ett stundande krig, företeelser
sådana, att exempelvis den store Moltke, som dock var känd
att icke säga så synnerligen många onyttiga ord och ur hvars tal
och skrifter på sina ställen framlyser en djup afsky för kriget såsom
sådant, fastän han visserligen kände och beherskade krigets
konst fullständigare än någon af sina samtida, han kunde ett par
år före sin död om dessa tidsföreteelser säga i tyska riksdagen, att
de, särskildt den olidligt tyngande rustning, under hvilken nu alla
folk sucka, med hela kraften af en naturlag verka till krig. Och
detta krig, när det en gång blossar upp, det skall, menskligt att
se, blifva oberäkneligt till sin omfattning, oberäkneligt till sina
politiska verkningar, oerhördt till sina ödeläggande verkningar; det
blir i alla händelser ett krig, i hvilket den försvarslöse, som mot
sin vilja deruti indrages, a priori kan säga sig, att hans undergång
är för handen. Vi lefva, säger jag, midt uppe i en sådan tid, och
man vill försöka inbilla sig sjelf och andra, att för oss, lyckliga
svenskar, för oss är den eviga freden redan ett fullbordadt faktum,
»oss vill ingen ha’, oss vill ingen ta'',» etc. Mången, mången gång
har jag hört det der talet och ofta har jag dervid fått anledning
erinra mig den gamla historien om strutsen, som borrar sitt hufvud
ner i sanden, när han vädrar eu fara, och dermed vill lian försöka
inbilla sig sjelf och andra, att han är osynlig. Men erinrom oss,
att strutsen har namn om sig att vara mera snål än qvick. Må
vi taga oss i akt, att vi icke inför historien och våra efterkommande
få stå med samma vitsord.

Slutligen säger man, att vi i alla fall icke hunna försvara oss.
Ja, hvad det beträffar, vill lag derpå icke spilla många ord. Det
föreligger nog många historiska och geografiska och statistiska fakta,
som säga annat. Må vi så visst få god vilja att i tid tänka på
hvad vår frid tillhörer och ordna vårt försvarsväsen, som vi kunna
af ett ordnadt försvarsväsen få behof och hafva förmåga att åstadkomma
ett sådant!

Nu vet jag väl. att man säger: »Ja, låt vara, att det der framtidskriget
är oundvikligt, men för närvarande ser det dock ganska
fredligt ut, och vi kunna nog hafva tid att vänta.» Yi kunna
hafva tid att vänta! Ja, när är det, som icke uppskofsanden kommer
med sitt: »det är tid att vänta,» äfven då när allt bjuder: det
är tid att handla. Hvar och en vet, att den politiska atmosferen
är mättad, ja, öfvermättad med explosiva ämnen, men hvad ingen
vet, det är när och hvarifrån den tändande gnistan kan komma.

Äfven har jag mer än en gång hört sägas af dem, som ej
vilja vara med om att afhjelpa vårt försvarsväsens genomgående
brister: »Ja, det är icke vårt fel; det är deras fel, som välsignat
oss med tullar och förvägra oss rösträtt. Tag bort de förra och
gif oss det senare, då bli vi också försvarsvänner,» o. s. v. Men

Onsdagen den 6 April. f. m.

23 N:o 25.

jag kan icke inse, att det talet är berättigadt; ty, mine herrar tull- Ang. ändring
motståndare och rösträttsvänner, liafven godheten erinra eder, att *
då ni och jag och våra i den delen mer eller mindre liktänkande '' ”fägen’9 *
fått dessa våra önskningar uppfylda, då kunna från andra håll — (Forts.)
och hvarför icke med samma anspråk? — resas andra kraf på sociala
reformer såsom vilkor för försvarsväsendets ordnande — det är
ju ingen brist på vare sig reformatorer eller reformidéer —, och
försvarsväsendet förblir sålunda evinnerligen oordnadt.

I samband med hvad jag nu haft äran anföra tillåter jag mig
framkasta ett spörsmål, som må hända kan förefalla sällsamt nog,
i synnerhet från militäriskt håll, men som likväl icke saknar fog
efter ett fjerdedels sekels resultatlösa meningsstrider om sättet för försvarsfrågans
lösning. Yore det icke skäl att bringa frågan om försvarsväsendets
»vara eller icke vara» under debatt, ställa den frågan
på sin spets, så att nationen genom sina representanter fullt och
klart och medvetet pröfvar å ena sidan, hvilka offer, personliga och
materiella offer, försvaret oafvisligen af nationen kräfver, så vidt
det skall blifva effektivt, och å andra sidan, huruvida nationen vill
eller icke vill bringa dessa offer åt sin sjelfständighet. Och är en

livad de göra i en sak, der dt ,,

beredda att draga ut den fulla konseqvensen af sitt beslut, i hvilken
rigtning det beslutet faller. Vilja vi försvara oss, då må vi taga
ett afgörande steg i den rigtningen, men vilja vi icke göra det, nå
väl, låtom oss då bespara eller på mera produktiva ändamål använda
de 30 millioner — tredjedelen af hela vår budget — hvilka
nu offras på ett förs vars väsen, om hvars oändamålsenlighet och
absoluta oförmåga att fylla sin uppgift alla äro ense.

För min del hyser jag dess bättre icke något tvifvel om, hvad
.svenska folket vill och skall göra, när för detta folk det en gång
verkligen gäller att värna om sina lifsintressen, när det gäller att
välja emellan kamp eller underkastelse. Jag kan nemligen icke
tänka mig, att ett folk, som har ett fädernesland sådant som vårt,
eu historia sådan som vår, en odling sådan som vår, skulle, när det
gäller att häfda sin plats uti de sjelfständiga kulturfolkens led, utan
en förtviflad kamp från denna plats afstå. Jag kan icke tro, att detta
samma svenska folk, som fordom i hårda nödens tider kunde offra allt
utom tron på fosterlandet, tron på dess fria tillvarelserätt, på helgden
af dess minnen, på hoppet om dess framtid, nu, ehuru det visserligen
är tyngdt — ty medgången här i verlden kan vara en tunga för nationerna
lika väl som för individerna — af eu freds- och välgångsoch
utvecklingsperiod, som icke 1)1 ott är exempellös i hela vår föregående
historia, utan ock saknar många motstycken i hela verldshistorien,
nu skulle kommit derhän, att det utan kamp intill döden
skulle vilja till sina efterkommande lemna ett stympadt, må hända
ett underkufvadt och förslafvadt land i stället för det hela, fria
land, vi tagit i arf af våra fäder. Men är denna min uppfattning
riktig om livad svenska folket vill och skall göra, när det gäller,

sådan pröfning gjord,
fatta sitt beslut såsc

jord, må då
såsom män,

represenrarionen råga sint para och
de der veta hvad de vilja och veta

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. ra.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

då måste också detta folk. som alla andra, ovilkorligen förbereda
sin värnkraft, innan det gäller att taga densamma i anspråk. Det
är en olycksalig förblindelse att tro, att vi mer än andra strafflöst
skulle kunna underlåta detta. Hvad är då att göra?

Ja, hvad jag för min del anser vara att göra, det har jag visat,
då jag satt mitt namn under en vid denna riksdag framlagd motion
om försvarsväsendets ordnande på grundval af den allmänna vämpligten,
den enda grundval, som är naturlig och hållbar och berättigad,
vare sig man ser saken ur politisk, social eller militärisk
synpunkt. Men denna grundval accepteras icke, säger man, af
vårt folk, och säkert är åtminstone, att icke majoriteten af representationen
accepterar den.

Det torde då icke vara ur vägen att, om än ytterst flygtig!,
erinra om, hvilka vittnesbörd historien gifver oss om den allmänna
värnpligten, historien, som för visso är oss gifven icke endast i
vetenskapligt och teoretiskt intresse, utan som jemväl har det höga,
praktiska syftet, i det den upplyser oss om det framfarna, att bereda
oss och utveckla oss för det tillkommande.

Historien visar oss, att hos forntidens stora kulturfolk, med
hvilka vi åtminstone i vissa afseenden icke ännu kunna anse oss
jemnstälda, var den allmänna värnpligten icke blott grundvalen för
deras krigsförfattning, utan ock den röda tråd, som genomgick hela
deras nationella och sociala lif.

Då i Grekland denna tråd började slappas och förlora sin spänstighet,
var det slut med Greklands oberoende såsom sjelfständigt
statsförbund; och då i Rom denna tråd blifvit helt och hållet afsliten
och en legosoldatesk hade bildat en stat i staten, gick det
romerska verldsväldet öfver ända. Under medeltidens tusenåriga
natt likasom under det halfva årtusende, som omfattas af den s. k.
renässansperioden och större delen af den nyare historiens tidehvarf,
tinner man nästan intet spår af den allmänna värnpligten. Åtminstone,
så vidt jag vet, förekom den under hela denna tid endast hos
det ädla och frihetsälskande lilla schweitzerfolket, som ock mot
medeltidens slut, tack vare den, gång efter annan mellan sina bergkrossade
den österrikiska kejsarstatens hela militärmagt, blomman
af det mellersta Europas ridderskap, och häfdade sitt oberoende.
Man återfinner ej den allmänna värnpligten hvarken inom medeltidens
feodalhärar eller inom deras efterföljare, dessa af olika nationaliteter
sammansatta besoldade krigarhorder, som under sina anförare,
de s. k. »condottiere, i 14:de, 15:de, 16:de seklen drogo från
land till land och mot kontant liqvid slogo i hjel och läto slå sig
i hjel, i det de, utöfvande sitt handtverk, kämpade för hvem som
helst och mot hvem som helst. Icke heller finner man den allmänna
värnpligten i de stående, nationella yrkesarméer, som efter
medlet af 1600-talet började att öfver allt i de europeiska staterna
uppsättas. Men, ehuru sålunda för långa tidrymder försvunnen, var
den allmänna värnpligten dock icke död. Den återvaknade till lif
nu för 100 år sedan inom den stora nation, som med alla sina fel,
alla sina beklagliga öfverdrifter dock varit banbrytare för så många

Onsdagen den 6 April, f. m.

25 N:o 25.

höga och stora och sanna idéer här i verlden. Då i början af 1790-talet de stora revolutionskrigen utbröto och Frankrike angreps från
alla håll, skallade från landets ena hörn till det andra detta härrop,
som fått ett ruin i den franska nationalsången: »aux armes, citoyens»
— till vapen, medborgare —, den allmänna värnpligtens fana höjdes,
vi veta med hvithet resultat! Huru har det sedan gått?
Preussen, slaget till jorden 1807, förkastade Fredrik den stores
mönstergilla system för en stående yrkesarmé, beträdde den allmänna
värnpligtens väg och återtog på den vägen åren 1813, 1814
och 1815, för att icke tala om 1870 och 1871, hvad det förlorat och
mera dertill. Ryssland antog den allmänna värnpligten efter det
olyckliga Krimkriget 1855, Italien gjorde detsamma efter sin pånyttfödelse
genom krigen 1859 och 1860, Danmark likaså efter sitt olyckliga
krig 1864, Österrike likaså efter 1866, de små Balkanstaterna
likaså efter de slitningar, som lagt grund till dessa staters sjelfständighet.
— Ja, alla Europas länder, frånsedt England, hafva nu,
med eller titan de bittra »erfarenheter från egna slagfält», på hvilka
vi fortfarande vänta, antagit den allmänna värnpligten. Forntid
och nutid räcka hvarandra sålunda handen, bekräftande den grundval
för en krigsförfattning, som är deri rätta. Och märkom val! Jag
talar här om den rena värnpligten, den värnpligt, under hvilken
hvarje man, som skall göra aktiv krigstjenst, också får eu mot
denna tjenst svarande utbildning.

Härmed är jag inne på eu sak, som närmare berör oss och det
föreliggande ämnet...

Mine herrar! Äfven vi hafva allmän värnpligt; vi hafva haft
den sedan år 1812, ehuru detta är något, som man allt för ofta
tyckes glömma. Det är i denna stund genom orygglig lag bestämdt,
att 12 åldersklasser af Sveriges manliga ungdom skola göra krigstjenst,
om vi få krig. Nu beskärmar man sig öfver den s. k. orättvisa,
som en ökad värnpligt skulle medföra för »hungertullbeskattade
och rösträttsaknande medborgare», men man förbiser eller ignorerar
den oerhörda och i ordets fullaste mening blodiga orättvisa som
ligger deri, att man ålägger desse unge medborgare, på hvilka dock
fäderneslandets hela hopp och hela framtid hvilar, att gå ut i kriget,
men man förvägrar dem den utbildning, som för kriget fordras.
Jag upprepar och betonar det: vi hafva den allmänna värnpligten,
men hvad vi icke hafva, det är de organisativa former, förutan hvilka
värnpligten ej kan behörigen tillgodogöras, och framför allt hafva
vi icke den utbildning, förutan hvilken den allmänna värnpligten
blir icke blott ändamålslös, ut an förderf bringa n de. I, som här bestriden
värnpligtens ökning, så att den blir effektiv, I, som viljen

[muta på de värnpligtiges utbildningstid, veten I väl hvad I fordren,
ivad I gören. Öm Eder vilja i detta afseende blir gällande, då
skall värnpligten, när den tages i anspråk för sitt ändamål, långt
ifrån att blifva ett medel till fäderneslandets frälsning endast blifva
ett säkert, ett ofelbart verkande medel till den fosterländska ungdomens
grymma lidanden och nesliga undergång.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. in.

Am/, ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Detta är nu min uppfattning af (len allmänna värnpligten, af
dess natur, dess berättigande och faran af dess vårdslösande, och i
den uppfattningen har jag sannerligen icke det ringaste blifvit
rubbad genom statsutskottets sväfvande och på all inre bevisningskraft
blottade förklaring, att den allmänna värnpligten för närvarande
icke har något stöd i vårt folkmedvetande, att den icke är
uppburen af folkmeningen och att följaktligen icke en härorganisation,
grundad på det rena värnpligtssystemet, här skulle kunna
genomföras. Och detta skulle vara förhållandet med oss, oss ensamma;
vår folkmening skulle vara så ohjelpligt förvillad, vårt
folkmedvetande skulle vara så otillräckligt för uppskattning af ett
härordningssystem, som dock är erkändt och högt skattadt af alla
andra civiliserade nationer, frånsedt England, der förhållandena på
grund af detta lands djupgående undantagsställning med nödvändighet
stält sig annorlunda. Jag tror icke, att detta antagande är
välgrundadt, och det är just af detta skäl, som jag och andra med
mig i detta hänseende liktänkande såsom vår motion upptagit det
förslag, som utaf generalskomitén var utarbetadt, och som vi vid
denna riksdags början framlade. Men denna motions eller rättare
sagdt generalskomiténs förslags öde känna vi alla nogsamt. Generalskomiténs
förslag, på hvilket man inom armén hade så stora förhoppningar,
generalskomiténs förslag, på hvilket jag för min del
lade så stor vigt, att jag vid förra riksdagen röstade mot det nu
föreliggande förslaget, derför att jag ansåg det sistnämnda komma
att fastlåsas och dermed hindra genomförandet af det stora, det
systematiskt anlagda och, i förhållande till den erbjudna valutan,
ekonomiskt tillfredsställande förslag, som vi hade välgrundade anledningar
tro skulle komma att för representationen snarligen framläggas,
detta generalskomiténs förslag det är nu —■ jag konstaterar
blott ett sakförhållande — af regeringen, om icke förkastadt, så åtminstone
tills vidare undanskjutet. Och huru förslaget blifvit mottaget
af Riksdagen, det hafva mina medmotionärer och jag sannerligen
fått höra utaf. I alla händelser är nu generalskomiténs förslag
för tillfället borta.

Men hurudan är då nu i sjelfva verket situationen? Jo, uppställer
man frågan: skola vi bereda oss, eller skola vi icke bereda oss att
med vapenmagt häfda våra lifsintressen och möjligen vårt nationella
oberoende, om de ena eller det andra skulle hotas, och besvaras
den frågans förra del jakande, såsom jag naturligtvis påyrkar,
då återstår icke att välja på mer än två vägar, den ena anvisad
af statsutskottet — som väsentligen förbättrat hvad Kongl. Maj:t
här vid lag föreslagit — den andra af en fraktion af denna kammare.
Båda dessa förslag öfverensstämma deruti, att de vilja bygga försvaret
på basis af systemet »stam och beväring», men de skilja sig
så till vida sins emellan, att, då det ena förslaget vill bygga stammen
på den indelta arméns grund jemte värfning, så vill det andra
förslaget bygga stammen uteslutande på värfning.

Innan jag går att kasta eu jemförande blick på dessa båda
förslag ur militärisk synpunkt, torde det vara skäl att med några

Onsdagen den 6 April, f. m.

N:o 25.

ord beröra värdet utaf systemet »stam och beväring» i allmänhetAng. ändring
med hänsyn till vår tids militära förhållanden. [t/‘värn l/ts''

I förbigående vill jag då anmärka, att detta system, stam och''1'' v//‘n >a 3
beväring, är i fullkomlig saknad af alla historiska traditioner. På (ports)
intet annat ställe har det förekommit i den af oss begagnade och
för oss nu ifrågasatta formen. Ingenstädes har det således undergått
det enda verkliga prof, som är fullgiltig! i fråga om hvarje
militärisk institution, nemligen krigets prof. Detta är nu visserligen
icke i och för sig något afgörande bevis för systemets oduglighet
eller olämplighet, ty allting har ju i sin början varit nytt
och opröfvadt; men det är dock en omständighet, som förtjena!’att
noteras på systemets debetsida, helst om man vill jemföra detta
system med den allmänna värnpligtens.

Det fins emellertid andra och positiva skäl, som tala mot systemet
stam och beväring. Det förhåller sig nemligen så, mine
herrar, att krigets allvarliga konst har under vårt århundrade mer
och mer utvecklat sig i en rigtning, som fordrar på samma gång
stor individuel utbildning hos soldaterna och en genomgående homogenitet
hos hela härmassan. Detta är en gifven följd af den
utveckling, som egt rum på andra områden, på vetenskapliga och
industriella områden, och som framkallat förändringar och framsteg
i fråga om kommunikationsväsen, vapenteknik o. s. v. Det är således
dessa två omständigheter — stor individuel utbildning och
genomgående homogenitet — som framför allt, och mera nu än
någonsin förut, fördra att göra sig gällande inom vår tids härorganismer.
Utgår man nu härifrån och erinrar man sig, hvad den
förste talaren, general Ryding, anförde i afseende på behofvet utaf
t. ex. de stridandes genomgående duglighet, huru en strid utföres
i våra dagar, och tänker man vidare på, hvad som fordras i afseende
på marschförmåga — soldaterna måste nu kunna på kort
tid marschera långa sträckor med vida tyngre och svårare packning
än någonsin förut beliöfts, och de skola kunna röra sig med
denna packning under hetta och köld och i allt slags terräng samt
t. o. in. under strid — så vill jag fråga: hvad lijelper det nu i
striden, om tre fjerdedelar, beväringen, af den skyttelinie, som går
mot fienden, icke kan sköta sig, att endast en fjerdedel, stammen,
kan det? Hvad lijelper det, om under marschen tre fjerdedelar af
manskapet, beväringen, digna under sina packningar eller också
slänga dem ifrån sig och komma fram redlösa, att en fjerdedel,
stammen — som haft tid att blifva för marschen tränad — kommer
fram i tjenstbar! skick? Enahanda är förhållandet vid den
vigtiga bevakningstjensten, den må utföras under hvila eller under
marsch. Hvad lijelper det, om en länk i bevakningskedjan håller,
om tre länkar brista?

Man kunde drifva denna jemförelse in på alla det nuvarande
fältlifvets olika områden, man skulle öfver allt komma till samma
resultat. Det anförda må emellertid vara nog, och jag har härmed
velat visa, att denna homogenitet, som jag talat om, numera är ett
vigtigt vilkor för eu krigshär att fylla, och att det således finnes

N:o 25.

Onsdagen den 0 April, f. m.

Ang. ändring skal, som i allmänhet tala mot systemet stam och beväring. Men
af^värnf^t lul är ^et uppenbart, att dessa skäl förlora mer och mer i betydelse
aJ Ya^n.WtS'' i samma mån som skilnaden, den qvantitativa och den qvalitativa
(Forts.) skilnaden, mellan stam och beväring minskas. Ju större stammen
är, ju bättre utbildad beväringen är, desto mera närmar man sig
naturligtvis det normala, det rätta. Ju mindre stammen proportionsvis
är, ju sämre beväringen är utbildad, desto säkrare är, att
hären i sin helhet är oförmögen att fylla sin uppgift. Deraf följer,
att det gifves ett visst minimum af stam i förening med ett
visst minimum af beväringsutbildning, under hvilka minima man
alldeles icke kan gå, utan att det hela blir fullständigt oanvändbart.
Jag ber att få pointera den sanningen, hvilken är lika enkel
som betydelsefull, och jag skall genast komma till tillämpningen.

Ställa vi nu mot hvarandra dessa båda system: helt och hållet
värfvad stam och det system, som af statsutskottet föreslagits, så
är emellertid det klart, att någon jemförelse i ordets fulla mening
här icke kan ifrågakomma. A ena sidan bjudes oss ett i detalj
utarbetadt förslag, ett förslag, som delvis hvilar på sekelgammal
erfarenhet — nemligen i fråga om indelningsverkets rekryteringssäkerhet
— ett förslag, hvars genomförande kan börja i samma
ögonblick, som det blir accepteradt; å andra sidan bjudes oss ett
förslag, som hvilar på fullständigt praktiskt opröfvad grund, ett
förslag, hvars detaljer äro fullkomligt obestämda, ett förslag, som
skall pröfvas af många olika parter, innan det kan komma att godkännas,
ett förslag, hvars genomförande i afseende på tiden således
måste vara det obestämdaste af allt obestämdt i våra militära reformarbeten.
Jag tror ander sådana förhållanden, att man icke
behöfver sträcka jemförelsen längre. Saken synes åtminstone mig
vara klar. Det system, som utaf reservanterna till statsutskottets
förslag blifvit föreslaget, är så föga utarbetadt, det hvilar på så okända
grunder och öppnar så obestämda både militära och ekonomiska
perspektiv, att man ej kan stå till svars med att nu inlåta sig på
något dylikt, om man vill taga ett mera afgörande steg för försvarets
stärkande.

År således i det fallet jemförelsen gjord och är saken så till
vida klar, att man måste bestämma sig för statsutskottets förslag,
så är dock alldeles gifvet, att detta bör ske endast på det uttryckliga
vilkor, att det minimum af beväringens utbildning, som nu är
föreslaget, nemligen de 90 dagarne, icke i ringaste män nedprutas.
Komme nedprutning här vid lag i fråga, skall detta så ofördelaktigt
inverka på det hela och åstadkomma så stor försämring af förslaget
i militäriskt hänseende, att man alldeles icke skulle kunna stå till
svars inför nationen för de offer, som man i alla händelser genom
antagande af förslaget pålägger densamma.

Jag är ingalunda blind för detta förslags brister. Luckor finnas
i detsamma; jag vet det, och jag vet hvilka de äro; men jag
vet också, att med dessa luckor blir den härorganisation, som nu
bjudes oss, en helt annan faktor för en eventuel fiende att räkna
med än den vår nuvarande härordning gifver honom. Och redan

Onsdagen den 6 April, f. in.

>'':o 25.

den omständigheten i och för sig är ur militärisk synpunkt så be- ändring
tydelsefull, att man icke kan, stående inför alternativen: denna 1 vissa d‘}ar
förbättring eller ingen, förbise densamma. Dertill kommer, att om"-’
öfver hufvud vi kunna motse vårt försvarsväsens uppbyggande på (ports )
den rena värnpligtens grund, måste man, sådana förhållandena nu
äro, antaga detta skola lättast ske genom att vi slå in på den i
statsutskottets förslag anvisade vägen.

Jag har här skärskådat frågan uteslutande från dess — om
jag så får säga — militäriskt-fosterländska synpunkt, men jag erkänner
villigt och bestämdt, att det lins ännu eu annan synpunkt,
som är utaf den allra allvarligaste betydelse, en synpunkt, från
hvilken jag för min del emellertid icke finner mig kompetent att
fullt och klart öfverblicka förhållanden, så invecklade som de derifrån
te sig, om jag också ingalunda förbiser nödvändigheten af
att eu utredning äfven i det hänseendet kommer till stånd. Jag
syftar naturligtvis här på förslagets ekonomiska sida. Jag hoppas
och förväntar derför, att under denna debatt sådan utredning om
förslagets hela och fullständiga ekonomiska innebörd skall ifrån
kompetent och intresseradt håll lemnas, att de, som verkligen vilja
se saken fördomsfritt, att de, som verkligen vilja tillgodose fosterlandets
sanna intressen, skola kunna sluta sig till det af statsutskottet
framlagda förslaget, hvilket jag för min ''clel accepterar,
liksom jag naturligtvis yrkar bifall, herr talman, till den nu föredragna
punkten i värnpligtslagen.

Herr Wästfelt: Under en följd af år har regeringen inkommit
till svenska Riksdagen och genom proposition fäst uppmärksamheten

Eå vigten af att förstärka fosterlandets försvar, på det att vi må
unna häfda och bevara vår frihet. Hvarje gång som det kommit
en dylik begäran, har den icke kunnat vinna Riksdagens bifall.

Orsakerna dertill kännen I bäst, mine herrar, som vant i Andra
Kammaren längre än jag, så att derom är intet att orda; men
genom denna vaksamhet från regeringens sida har också en rörelse
utvecklat sig i vårt fosterland på det vis, att det uppstått i olika,
delar af landet fosterländska föreningar ocli försvarsföreningar, bildade
såväl af män som kvinnor, hvilka föreningar uppträdt med
den fordran på regering och Riksdag, att vi nu skola tänka på att
värna fosterlandets frihet och sjelfständighet. Från dessa föreningar
hafva, åtminstone livad några af dem beträffar, skrivelser inkommit
till riksdagsmännen med uppmaning att ställa främst på sitt riksdagsmandat
fosterlandets försvar. Detta visar ju tecken till eu
lifaktighet och fosterlandskärlek, som åter vaknat, hvilket bör för
oss alla vara högst beaktansvärdt. Det är icke underligt, att en
sådan tanke kunnat uppstå inom fosterlandet, då vi alla känna att
det försvar vi i närvarande stund ega är högst otillfredsställande.

Vi ega en indelt armé, som ensam för sig icke kan motsvara de
kraf på motståndskraft, som man bör ställa. Derjemte hafva vi
vår beväring eller värnpligtige, hvilka åter hafva en sådan uppfostran
i militäriskt hänseende, att man derom kan säga, att den

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring alls icke uppfyller sitt ändamål. Under de 47 år, som jag haft
* vissa delar hedern att stå i svenska armén såsom militär, har jag varit i tillaf
"fälle att beakta det försvarslösa tillstånd, hvari var beväring be (Forta)

hnner sig. De sista fyra åren af denna tid hade jag äran att vara
chef för Vesternorrlands beväringsbataljon, och jag tillstår att
hvarje gång jag upplöste bataljonen, gick en vemodig känsla igenom
mig, ty jag tänkte: huru skola dessa reda sig, om fosterlandet
fordrar, att de skola gå ut mot fienden med en så liten undervisning?
Jag har derför med stor glädje följt den rörelse, som gjort
sig gällande, och hoppas att förr eller senare skall den stora frågan
lyckligt lösas i förhållande till svenska folkets förmåga att bära
de bördor, som dermed äro förbundna. Till denna Riksdag har regeringen
åter kommit med en proposition om ökandet af Sveriges försvar.
Derjemte hafva kommit tvenne motioner, som äro mycket
beaktansvärda, men hvilka icke torde kunna utstå jemförelse med
regeringens förslag med anledning dels af de stora kostnader, som
det beaktansvärda generalsförslaget skulle medföra, och dels genom
omöjligheten att kunna fullständigt uppsätta eu armé på de grunder,
herr Olof Jonsson föreslagit, då hans förslag icke innehåller någon
garanti, och det derigenom blefve omöjligt att uppställa trupper
utan de allra största kostnader för staten.

I afseende på den framställning, som nu är gjord om 90 dagars
öfning för beväringen, måste jag i högsta grad hålla på den siffran.
Man har uttalat den åsigten, att det icke skulle vara möjligt för
folket att kunna undvara sina beväringsynglingar eller karlar under
så lång tid. Såsom gammal jordbrukare tror jag mig kunna
säga, att detta är något för mycket sagdt, ty det första året skulle
enligt detta förslag vara en tjenstgöring på endast 68 dagar, d. v. s.
nära två och en half månader. Om således den tiden skulle taga sin
början i maj och fortsätta juni och halfva juli, skulle folket i öfre
Sverige och kanske äfven i nedre Sverige komma till baka till sina
bygder, då slåttern och skördetiden börja, och det är då egentligen,
som stora massor af folk behöfvas, ty till sjelfva såningstiden
är så mycket förberedt på hösten, att den kan göras med
ganska litet folk. Det är det första året. Det andra året inskränker
sig tjenstgöringen till endast en månad. Det kan man
väl icke säga vara för mycket, då det gäller att värna sitt fosterland.
Man har sagt och allmänt trott, att svenska folket icke skulle
vara mägtigt att bära denna börda. Jag tillstår upprigtigt, att
jag icke kan tro att det är så. Ty då det är fråga om att försvara
sin frihet, sätter man allt till litet mer än hvad som fordras
i det dagliga lifvet.

För min del får jag tillstå, att om det s. k. generalsförslaget en
gång vunne Riksdagens bifall, detta skulle mest glädja mig. Skulle
deremot Olof Jonssons förslag gå igenom, komme det snart att visa
sig vara en omöjlighet att genomföra i följd af kostnaderna och
andra omständigheter. Under nuvarande förhållanden är enligt min
uppfattning regeringens förslag, sådant det blifvit utarbetadt af
lagutskottet och statsutskottet, det enda tilltalande. Särskild! vill

Onsdagen den B April, f. m.

31 N:o 25.

jag fästa herrar riksdagsmäns uppmärksamhet på den vaksamma blick,
hvarmed regeringen och statsutskottet sett på det öfre Norrland.
Det öfre Norrland, d. v. s. Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland,
Medelpad och Jernband, representerar eu ytvidd motsvarande
nästan hela det öfriga Sverige. Till försvaret af denna
ytvidd ega vi tre stambataljoner, två sqvadroner och en afdelning
artilleri. Men om man besinnar den utsträckning i både längd och
bredd, som detta område eger, hur är det tänkbart att med detta
försvar kunna möta det första angreppet. Men genom den betydelsefulla
förbättring, som nu är föreslagen, tror jag för min del,
att man skall vinna åtskilligt för Norrlands försvar. Man tror,
att vi fortfarande kunna lefva i lugnt tillstånd och icke hafva så
mycket att befara. Nej, mine gode herrar, så är det verkligen
icke, ty det förhåller sig med krigen som med sjnkdomarne, att de
äro periodiska, och när de komma, sluta de vanligen icke, förrän de
gjort stor skada. Om vi gå till baka t. ex. hundra år, så
minnas vi åren 1714, 1715, 1716, 1717, 1719, 1720 och 1721, huru
fienden då ryckte öfver Qvarken hvarje år och plundrade och brände
från Haparanda och Luleå utefter kusten ända ned till Gefle. Sådana
tider kunna komma än en gång, och då lefva vi i detta lugn
och tro, att ingen fara är på färde, förrän det börjar osa. Då
sätta vi till allt hvad vi hafva och ångra bittert, att den liknöjdhet
och försumlighet, som varit rådande under så lång tid, fått pågå
utan att vi på något sätt ökat vårt försvar. Hvad nu vår ungdom
beträffar, vill jag påstå, att den börda, som vi lägga på dem,
alldeles icke är för stor; det är ju deras framtid, som vi gå att
skydda. Vi gå undan som äldre äro, de hafva fosterlandets frihet
och sjelfständighet att bevara, men vi äro skyldiga att lemna dem
en sådan militärisk uppfostran, att de icke blifva uppoffrade, ty
det vore ett stort fosterländskt fel. Man säger, att man icke har
råd att uppoffra något för sitt försvar — men man har råd att
uppoffra sin ungdom! Deri ligger, tror jag, en origtig uppfattning
uttalad. Vi hafva stora pligter mot vår ungdom på samma gång
som vi hafva rättighet att ställa stora fordringar på den.

Jag vill icke längre uppehålla herrarne, men hoppas att med
hvad jag sagt hafva fullständigt klargjort min ställning till frågan,
och anhåller nu endast, herr talman, att få yrka, att 27 § i lagutskottets
förslag måtte blifva antagen.

Herr Erickson i Bjersby: Sedan herr statsministern från statsrådsbänken
uttalat sitt ord i denna fråga, är det gifvet, att de välvilliga
afsigter, som jag och en annan ledamot i lagutskottet haft
med vår reservation, icke vidare hafva någon betydelse. Jag anser
mig likväl skyldig att framställa ett yrkande i den rigtningen, på
det att äfven vår uppfattning må fä komma under kammarens ompröfning.
Kammaren får döma, och efter kammarens beslut få vi
foga oss. Jag gör det för min del och är äfven öfvertygad om, att
min medreservant med jemnmod skall bära det beslut, som kommer
att fattas.

Ang. ändring
i vissa delar
ftf värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o 25.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

32 Onsdagen den 6 April, f. m.

Af alla de ändringar i värnpligtslagen, som Kongl. Maj :t föreslagit
innevarande riksdag, intager helt säkert ändringen i nu föredragna
punkt det främsta rummet. Jag kan nästan säga, att på
utgången af denna beror allt, huruvida försvarsfrågan skall föras
framåt och vid denna riksdag en lösning af skattefrågorna skall
ega rum. Frågan är således vigtig. Såsom herrarne se, hafva jag
och heir Anderson i Tenhult haft en mot lagutskottets majoritet
afvikande uppfattning rörande denna paragraf. Yi hafva stält oss
på samma ståndpunkt i år, som vi intogo i lagutskottet och denna
kammare förra året. Vi hafva ansett oss pligtige härtill, ty de
skäl, som föranledde oss att göra det förra året, qvarstå i år med
oförminskad styrka. Jag kan till och med säga, att de framstå i
ännu tydligare dager nu. Förhållandet är sådant; och derför
kan man icke förbise dem. Yi hafva naturligtvis icke förmått—och
det kan ingen begära af oss, att vi skola kunna rigtigt — bedöma saken
från militärisk synpunkt, och jag erkänner, att hvad fackmännen i
denna sak sagt är fullt rigtigt. Äfven jag är förvissad derom, att
dessa 90 dagar icke äro en för lång utbildningstid för att åt de värn -pligtige skall kunna bibringas nödig utbildning; men det har varit
andra förhållanden, som varit afgörande för oss, nemligen ekonomiska
förhållanden, och bland dem i främsta rummet den genom denna utsträckta
öfningstid uppkommande bristen på arbetskrafter för näringarne
och i synnerhet för landets modernäring, och det torde icke
kunna bestridas, att hvarje dags utsträckt öfning för de värnpligtige
innebär en i hög grad känbar uppoffring för våra jordbrukare.

Man har sagt, att »90 dagar» är en siffra, som är känd af
gammalt. Jag erkänner det. Det är en siffra, som genomgått de
olika förslagen sedan ett par decennier till baka, en siffra som denna
kammare sjelf en gång erbjudit, nemligen år 1878. Men den siffra
vi valt — 60 dagar — är icke heller en ny siffra; det är en, som
kammaren år 1883 erbjöd sig att gå in på, i sammanhang hvarmed
då föreslogs ett fullständigt upphäfvande af indelningsverket. Vid
en jemförelse mellan detta förslag och det förslag, som förelåg vid
förlidet års riksdag, har jag fått den uppfattningen, att, äfven med
den afprutning i denna §, som vi reservanter tänkt oss, skulle detta
förslag, på sätt lagutskottet tillstyrkt det, i sammanhang med öfriga
dermed förbundna frågor i afseende på försvarets ordnande
ändock .innebära lika stora fördelar för försvaret som 1890 årsförslag.
Äfven jag vill vara med om att förbättra vårt försvar, äfven
jag vill hafva våra skattefrågor lösta lika mycket som någon annan.
Jag vill således icke, att vi skola helt och hållet afböja den
kongl. propositionen; och jag har hoppats, att de många, som under
decennier påyrkat grundskatteafskrifningen och lindring i rustningsoch
roteringsbesväret, skulle vilja i någon mån gå Kongl. Maj:ts
proposition till mötes. Och detta kunna vi göra, äfven om vi icke
äro ense om sjelfva hufvudgrunden, på hvilken vårt försvar förr
eller senare skall byggas; ty detta förslag är, enligt krigsstyrelsens
uttalande, sådant, att det icke lägger hinder i vägen för någon som
helst framtida organisation af vår armé.

Onsdagen den G April, f. nv

>:o JJ5.

oo
OO

Hvad de värnpligtige beträffar, anser jag, att de icke skulle
lida genom öfningstidens utsträckning. Ty de skulle ju fa ökad
dagaflöning, på sätt statsutskottet föreslagit, god undervisning under
sjelfva öfningstiden erhålla de ock, hvartill kommer att arbetsförtjenst
under den öfriga delen af året, på sätt påståtts, ingalunda
skulle af dem saknas. Men arbetsgifvarne komme att lida, såsom
jag förut sagt, och det är dem jag i första rummet tagit hänsyn
till. Här är icke fråga om att neka de värnpligtige en rättighet.
Man kan icke med fog påstå sådant, så mycket mindre som icke
någon önskan om ökad öfningstid af dem uttalats. Men vi äro
skyldige att besluta i frågan, hvarvid vi måste taga hänsyn till
hvad som från olika synpunkter kan vara rätt och billigt.

Jag kan icke undgå att uttrycka min förvåning öfver att de,
som vilja försvarets stärkande, ropa: »allt eller intet». Häraf frestas
jag att draga den slutsatsen, att någon fara med eu afprutning pa
den begärda öfningstiden nu icke är förenad. Ty vore fara verkligen
å färde, borde väl icke eu afprutning med några dagar på
öfningstiden vara eu så väsentlig förändring af Kong], Maj:ts förslag,
att förslaget i sin helhet derför skulle förkastas, helst talande
skäl för eu dylik afprutning föreligga och sannolikheten för eu
lycklig utgång derigenom blefve större.

Jag uppfattar icke denna fråga såsom eu partifråga. Jag
tänker nu icke det ringaste på rösträttsfrågan och icke heller på
de tullpolitiska förhållandena, utan jag ser frågan endast från fosterländsk
synpunkt, kombinerad endast med de frågor, med Indika
regeringen sjelf satt den i samband. Vigten af att försvara oss,
att värna vår sjelfständighet är för mig lika stor som för någon
annan, och jag är intresserad derför lika mycket som någon
annan.

Till sist ber jag att få framhålla, att vi icke böra här utslunga
mot hvarandra några förebråelser, diet är redan något gjordt i
den rigtningen. Man har hört vissa talare orda om det ansvar,
som man får bära genom att hysa eu från deras egen åsigt afvikande
uppfattning. Jag för min del vill icke förebrå någon den
uppfattning han har, öfvertygad, som jag är, att hvar och en handlar
efter sitt samvetes bud. Men jag vill icke heller mottaga några
förebråelser; ty jag vet, att jag menar allvar med hvarje ord, och
att jag sökt handla i fosterlandets sanna intresse genom att ställa
mig på den ståndpunkt, som jag inom lagutskottet intagit. Och
då jag nu kommer att yrka bifall till något annat än hvad utskottets
förslag innebär, vet jag hvad jag yrkar, hvad yrkandet
innebär; och jag gör det i den bästa afsigt.

Jag vill för närvarande icke gå denna fråga närmare in på
lifvet. Möjligen kan jag under diskussionens lopp blifva tvungen
att yttra något mera. Men för tillfallet inskränker jag mig till
att yrka, att 27 § måtte få följande från lagutskottets förslag afvikande
lydelse:

»Värnpligtig är, sedan han biff vit inskriften, .skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i sextio dagar, hvilken tjenst Andra

Kamvtarms Prof. 1892. N:o

Ang ändring

i vissa delar

tf värn plit} fi la

gen.

(Fort*.)

N:o 25.

Onsdagen den tf April. t'', m

Ang. ändring
i visna delar
vf {''dråpligt*-lagen.

(Vört».)

göring skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet, ingeniör trupper na
samt flottan under det första året. men vid fotfolket ock trängen
under två år, med fyratiotvå dagar under det första året och aderton
dagar under det derpå följande.

I öfrig! lika med utskottets förslag.

Herr Edelstam: Dä jag »« begärt ordet, har det icke skett
för att för egen del gorå ett inlägg i diskussionen, utan för att
till kammaren framföra eu vördsam anhållan frän samhällsklasser,
hvilka icke alla sjelfva äro berättigade att taga inträde i Riksdagen,
icke ens att välja ledamöter till densamma.

Under år 1884 bildades inom landet den s. k. »Svenska qvinnoföreningen
för fosterlandets försvar- i angifvet syfte, enligt dess
stadgar, att dägga i dagen det varma intresse, hvarmed den svenska
(jvitman tager del i fosterlandets vigtigaste fråga; men äfven för
att genom föredöme i offervillighet öfverallt i Sveriges bygder väcka
till lif och underhålla känslan för fosterlandets frihet och sjelfständighet
och för de höga pligter, som i detta afseende åligga alla,
man eller qvinna, hög eller lag, rik eller fattig.» Föreningens första
upprop undertecknades af 142 qvinnor af olika samhällsklasser. Det
har sedermera bildats i landet 33 lokalkomitéer eller rilialer, äfvenledes
i olika delar af landet. Antalet af föreningens medlemmar
uppgår till omkring 5,600. De medel föreningen lyckas insamla,
dels genom årsafgifter dels på annat, sätt, äro atsedda att ställas
till Konungens förfogande såsom ett bidrag till att påskynda fullbordandet
af Karlsborgs befästande. Af de insamlade medlen hafva
redan 24,000 kronor öfverlemnats till Hans Maj:t att användas till
inköp af mark å Vaberget vid Karlsborg. ( kriga medel, som föreningen
har i sin vård, uppgå till något öfver 66,000 kronor. Föreningen
är ock viss om, att medlen alltmer skola kunna ökas, och
att framdeles ej obetydliga belopp skola kunna lemnas för samma
ändamål till Konungen. Under forlidet år beslöt föreningen att,
till 1892 års Riksdag inlemna en vördsam petition, och vände sig
derför föreningens styrelse till åtskilliga varma försvarsvänner
inom Riksdagen med anhållan, att någon af dem ville till kamrarne
framlemna densamma. Jag har blilvit anmodad att inom
denna kammare framlemna petitionen och har åtagit mig samma
uppdrag. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på, att denna
petition är undertecknad af mer än 10,400 personer, flertalet qvinnor,
dock äfven ett antal män. Dessa qvinnor tillhöra olika samhällsklasser
inom landet. Det är dessa mödrar, systrar, makar, som
vända sig till kammaren med denna sin vördsamma petition, som
jag nu ber att få uppläsa:

»Politisk och religiös frihet har i alla tider ansetts såsom ett
landa största skatt och intet offer kan eller bär derför synas för stort
för den nationella oafhängighetens bevarande. Nästan hvarje blad
af Sveriges häfder bär ock vittnesbörd om de strömmar af blod,
våra fäder offrat till värnandet af den torfva, vi ännu med stolthet
kalla vårt fädernesland.

Onsdagen den ♦> April, f. in.

Xso 2&.

Ingen jordisk vinning kan för ett ädelt sinne ersätta förlusten
af ett fritt fädernesland, och de nationer, som lidit eu sådan förlust,
erfara ock dagligen och stundligen hvad densamma innebär,
lie t exempellöst långa fredslugn, vårt land åtnjutit, synes emellertid
lockat oss att förgäta till och med möjligheten af en krigsfara
samt kommit oss att för materiella intressen åsidosätta fäderneslandets
högre och heligare kraf.

Ett dylikt oefterrättlighetstillstånd kan dock icke i längden
få fortsättas, och den nu pågående försvarsrörelsen utvisar ock tydligt
nationens berättigade oro (ifver bristerna i våra försvarsanstalter,
hvilka, enligt alla våra militära auktoriteters samfälda utlåtande,
göra det för oss omöjligt att med hopp om framgång möta en inbrytande
fiende.

Att Sveriges qvinno!-, hvilkas fäder, makar, söner och bröder
vid påkommande krigsfara skulle helt visst pligttrogct, men det
oaktadt gagnlöst blöda och do, utan ens den trösten att med offret
af sina lif hafva besparat ett älskadt fädernesland alla ett olyckligt
krigs fasor, i rikaste mått erfara denna oro, torde icke väcka
någon förvåning. Svenska qvinnoföreningen för fosterlandets försvar
och andra med densamma liktänkande fosterlandsvänner vända
sig derför på detta sätt till Sveriges nu församlade Riksdag med
vördsam anliållan, att Riksdagen måtte ofördröjligen, i livad på densamma
ankommer, i afseende på försvaret träffa sådana anstalter, som
fäderneslandets trygghet och ära kräfva.

Herr Peterson i Hassel stad: Herr talman, mine herrar! Jag
liar begärt ordet endast för att i korthet angifva min ställning till
denna fråga. Jag får då säga. att trots de många anmärkningar
och betänkligheter, som talaren på stockholmsbänken uttalade mot
det föreliggande förslaget, jag för min del anser mig böra. till den
kraft och verkan det kan hafva, förorda detsamma.

Het är med krigskonstens utveckling så som med mycket annat
här i lifvet. att den har gatt framåt ; och att andra länder hafva
betydligt större beväringsöfningar för sina beväringsbat, aljon er än
hvad som i vårt land är förhållandet, det är eu känd sak.'' Derför
torde det vara nödigt, att vi ock tänka på att gifva vår beväring
eu sådan öfning, att den kan någorlunda motsvara hvad andra länder
hafva i den vägen. Det torde ock vara att beakta, att hvarje
familjefader, som har söner, har eu ovilkorlig rätt att fordra för
(leras räkning — da staten gör anspråk på dem till försvar för
fosterlandet — att staten ock gifver dem eu sådan krigsutbildning,
att den kan i någon mån mäta sig med dem de hafva att strida
emot. Har staten försummat detta, har den begått ett svårt fel,
just deri att den krigsbildning de nu erhålla är alltför ringa. Jaganser
ock, att det är klokt att nu — medan vi sjelf va kunna bestämma
huru få eller huru många dagar vi anse lämpligt att öfva
vår beväring — besluta derom; tv vi kunna tänka oss att en dag
kan komma, hvilken dag jag önskar aldrig må komma, då en inkräktare,
eu främmande magt föreskrifver lagar. Det blir dä icke

Ang. ändring

i visso, delar

''tf vämpligts lagen.

■(Fort*.)

N:o 25.

Ang. ändring

i visso delor

af värnpligts lagen.

(Forte.)

3G Onsdagen den G April, f. m.

fråga om vi vilja ingå på så eller så läng öfningstid för beväringen,
ty det kan kan komma att heta: det skall ske som er öfverhet befaller,
och deremot är ej tillåtet att protestera, utan tiga och efterkomma
påbuden. Och om man i djupaste underdånighet vågade
anhålla om någon lindring i de påbudna bördorna, skulle detta upptagas
som revolutionärt. Vi hafva exempel pa inkräktade länder
— såsom förut nämnts af hans excellens herr statsministern — som
fått djupt känna saknaden af sin frihet och sin sjelfständighet.

Hvad nu beväringsynglingarne angår, som skulle få längre öfning,
tror jag, att detta är endast till deras gagn. De behandlas
numera icke så som förr, då de tingo bo i dåliga tält oeli sitta på
marken och äta sina måltider.

Nu deremot få de ligga i beqväma sängar, få spisa sina måltider
vid bord och blifva äfven väl behandlade af befälet. Jag har
sjelf varit i tillfälle att se detta förhållande vid en exercisplats,
som ligger nära min bostad. Ynglingar^ komma sålunda icke att
fara illa och böra derför vara belåtna med utbildningen, ty den är
till stort gagn, i fall deras hjelp eu gång skulle påfordras för
landets försvar. Sjelf har jag två söner, indika exercerat beväring
under en tid, då några baracker ej funnos på exercisheden, utan de
fingo ligga på marken i tält och äfven intaga måltiderna i sittande
ställning på marken. De förklarade likväl, att den tid, hvarunder
de fullgjorde sin värnpligt, var den gladaste tid. de tillbragt. Andra
torde hädanefter komma att säga detsamma med ännu större skäl,
då nu baracker blifvit införda på mötesplatserna och äfven pa annat
sätt blifvit, såsom nämndt, sörjdt för deras bättre behandling.

Här har vidare af en talare på stockholmsbänken uttalats betänkligheter
i finansielt hänseende mot förslagets antagande. Jag
har äfven tänkt derpå, men då jag dervid erinrat mig de stora
uppoffringar, som svenska folket gjort för att skydda och försvara
sitt land mot främmande inkräktare, så har jag icke kunnat underlåta
att tänka på, huru det kunnat vara möjligt för våra fäder att
skaffa sig så mycket penningar, som behöfts till underhåll af eu
armé på utländsk botten under det de äfven fått mota anfall af
fiender inom egna gränser. Jag har förvånat mig öfver den energiska
kraft, som landet i detta hänseende kunnat utveckla, och be
undrat de ansträngningar, våra förfäder ådagalagt för försvaret af
den frihet och sjelfständighet, som de i sin tur ärft från sina fäder
och för intet pris velat efterskänka. Denna fäderneärfda frihet och
sjelfständighet böra vi omsorgsfullt söka bevara, ty den dag kan
komma, då detta heliga arf från våra fäder kan löpa fara att
gå förloradt. Kunna vi då icke försvara detta arf, sä beklagar jag i
sanning fosterlandet.

Med dessa enkla ord anhåller jag att få yrka bifall till den
föreliggande punkten.

Herr Gustafsson: Här har talats så många vackra ord i
denna fråga, att det kanske nu kan vara tid på att äfven yttra
några ord, som icke klinga sa skönt i allas öron.

Onsdagen den ti April, f. In

Jfto 25.

Då jag gick hit i dag, tänkte jag, att denna fråga icke skulle A«g. ändring
behöfva debatteras vidare, ty den har debatterats är ifrån år och df!af

borde derför nu vara utdebatterad. Jag hade således i dag icke" ”"agen!3
tänkt begära ordet, men när jag hörde, huru man här började slå (portii l
på larmtrumman, kasta ut hotande och varnande ord, beskyllningar
för nihilism, om brist på fosterlandskärlek hos dem. som hafva
andra åsigter än dem, som delas af regeringen och utskottet, så
måste jag- begiira ordet. Om emellertid mitt svar i ett eller annat
tall icke kommer att behaga någon eller några, så får jag erinra
om det gamla ordspråket, som säger: Som man ropar i skogen

får man svar»!

Jag ber då — äras den, som äras bör att med några ord
få svara på hvad hans excellens herr statsministern behagat yttra
i denna fråga. — Han sade, att man icke Unge göra denna fråga
till en partifråga. Detta är ett underligt tal från eu regering,
som sammankopplat denna fråga med — grundskatternas afskrifning.
År det icke just denna regering, som gjort frågan till eu
partifråga? Herr statsministern yttrade vidare, att det är eu
medborgares förnämsta pligt att försvara sitt fosterland. Detta
skall jag äfven hålla mig fast vid. Men det kan icke begäras af
andra än af dem, som verkligen hafva ett fosterland, och den har
icke ett fosterland, som icke är medborgare i detta land. Först
då han känner sig som sådan och har politiska rättigheter, är han
beredd att försvara fosterlandet. — Jag är icke någon fiende till
värnpligtens utsträckning, utan anser, att dessa 90 dagar äro alldeles
för kort tid för ändamålet. Derför säger jag också, att skall
vårt försvar ordnas och förbättras, så bör detta ske uteslutande
på värnpligtens grunder, och vilja vi hafva ett tidsenligt försvar,
skola vi icke försöka lappa i hop det med indelningsverk, värfvad
stam och beväring. Nej, vilja vi verkligen hafva ett tidsenligt
försvar, skall det vara helt och hållet bygd? på värnpligtens
grunder. Men, sade herr statsministern, man får icke sammankoppla
denna fråga med rösträtts- och skatteregleringsfrågorna.

Jo, just med dessa skall försvarsfrågan sammankopplas, om man
vill hafva folkets stora lager med sig. Ty ingen regering skall
få detta med sig förr, än alla förklarats för medborgare och man
vidtagit tidsenliga skatteregleringar.

När man läser detta lagutskottets betänkande och allt det
andra, som deraf följer, kan jag icke neka till, att man får samma
intryck, som om man ginge på eu marknadsplats. Der finnes
nemligen eu massa salustånd med skyltar som lockelser, och det
ä.r egendomligt, att här såsom pa andra marknader lägger man
hufvudsakligen an på landtbefolkningen. Jag tror, att det kan
vara lämpligt att litet gä omkring här och titta på skyltarna och
på deras inskrifter, som äro så lockande. — När man handlar och
byter med saker, som man verkligen egen, sä är ju derom ingenting
att säga. Men man handlar här med saker, som man alldeles
icke eger. Det tinnes nemligen pa denna marknad eu inskrift på
en skylt, hvaraf inhemta», att man vill köpa beväringen och betala

X:o 25.

Onsdagen den 3 April, f. .jm

.b,g. ändring med husarer, dragoner och indelta soldater. Men icke kan man
de.!or val köpa beväringen utan dess hörande. Man måste väl först
” "''EJ**6''-fråga dem, om de sjelf va vilja, samt låta dem uttala sig genom
(Portii'') representationen, som de skulle komma att till en del välja, om
de hade rösträtt. Här likasom på alla marknader linnés äfven eu
värfvare, som stiger fram och talar så mycket om värfningens
utomordentligt lyckliga verkningar. Ja, man kan tala mycket om
värfningen. Jag kommer i håg, huru för längre tid sedan eu
krigsminister talade mot värfmngssystemet — det var generalmajoren
Weidenhielm — och varnade oss mycket skarpt för att
anskaffa en vä rf vad stam. Han anförde exempel från England på
dess värfvade stam. och hvilka sorgliga resultat, man der kommit
till genom värfningen. Jag skall icke hemta Hägra exempel från
andra länder, men skall tillåta mig påpeka de moraliska följderna
af den värfning, vi redan ega i vårt land. De återfinnas till eu
del, om man vill läsa fångvårdsstyrelsens officiella berättelse för
år 1890. Deri tala predikanterna vid de olika fängelserna om
detta ämne. Jag skall tillåta mig att läsa upp något litet af
hvad dessa säga.

Predikanten vid krön ohäktet å Långholmen i Stockholm anmärker,
att fängarne derstädes jemväl under år 1890 till största
delen utgjordes af vanartiga ynglingar från Stockholms gränder,
liksom och af sådane, som fostrats vid de i hufrudstaden kasemerade
värfvade regementena.

Predikanten vid länsfängelset i Karlskrona meddelar, att ett
så betydande antal af örlogsflottans värfvade stam derstädes undergått
dem ådömda bestraffningar, att detta slags fångar tidtals nfgj.
ort mer än tredjedelen af hela fångpersonalen--.

Länsfängelset i Mariestad», yttrar der anstälde predikanten,
diar i anmärkningsvärd män rekryterats med unge män från de å
Karlsborg förlagda värfvade regementena.»

Hvad göres oss, rnine herrar, mera vittne behof? Vi veta
hvart värfningen leder! Jag tror derför, att om man hvad systemet
beträffar söker öfvergå till den värfvade stammen, så skall ur
denna stam uppväxa grenar, som skola bära eu bitter frukt. Ty
den skall icke bära välsignelse med sig för vårt land. —- Eu skylt
på ett af stånden å denna marknad bär den lockande inskriften
50 brev. Ja, det låter så demokratiskt, att det fattiga folkets
söner skola få eu dagafiöning af 50 öre. Men egendomligt är att
ingen kunnat säga. hvem som skall betala dessa penningar. År
det icke just detta fattiga folk. som skall betala dem, eller af
hvilka utgå väl våra skatter? Om det äfven kan tillfredsställa
det fattiga folkets söner att fa dessa penningar, så kan det icke
tillfredsställa det fattiga folkets fäder att betala ut dem, i synnerhet
om de skola tagas genom att förminska matransonen för qvinno!-och barn i familjen för att gifvas åt kraftiga unge män, hvilka
från staten få både föda. hem och kläder under den tid de öfvas
att försvara fosterlandet. För min del kan jag icke vara med om

Onsd»gen den 6 April, f. nv.

N:o är,.

id9

något sädant. Aldrig har förut för mig så tydligt framgått vigten
af några ord, som jag läste uti katekesen i min barndom. Der
stod: Om skalkar locka dig, så följ icke! Jag skulle vilja lägga''
dessa ord på hjertat hos litet hvar inom denna kammare: följen
icke skalkars lockelser, gå förbi dessa frestande skyltar och bevaren
edra samveten rena!

Herr talman, jag yrkar af fullaste öfvertygelse afsteg å tegutskottets
försteg i den nu föredragna § 27 och äfven å alla deraf
följande konseqvenser.

Jag tror att man kan älska sitt fosterland, utan att hafva
samma åsigter som lagutskottet och vår regering. När frågan om
försvarets byggande uteslutande på värnpligt eu gång förekommer
här, då är väl jag icke på denna plats, men om jag det vore,
skulle jag rösta för äfven om det vore ända till ett års öfningstid,
tv jag är icke rädd för att låta våra söner exercera, men jag tror
icke, att fosterlandet kan försvaras af slafvar, som tvungna drifvas
fram. Endast frie män och medborgare kunna vara besjälade af
den fosterlandskärlek, som är hufvudvilkoret för ett kraftigt försvar.
Se der mitt enkla program!

Herr H. Eriksson i Elgered: Herr talman! Jag skall endast
med några få ord gifva min åsigt till känna. Först vill jag dock
i förbigående mot den talare, som sist hade ordet och som sade
att de värnpligtige icke vore några, medborgare, då de hade ingå
rättigheter, gorå den erinran, att det är öfverflödigt att väcka
ännu mera till lits den upprorsanda, som finnes i vårt land, eu
anda, som sannerligen icke är den bästa, och mot hvilken jag
är viss att nästan livarenda af kammarens ledamöter på det bestämdaste
protesterar; och nu nog härom.

Då å ena sidan det nu föreliggande försteget till ny härordning
är baseradt dels på det föråldrade indelningsverket som stam och
dels på allmän värnpligt, och dä kostnaderna för eu sådan organisation,
såsom statsutskottet visat, skulle komma att blifva temligen
höga, så att budgeten komma att springa upp med ganska många
millioner, som skulle skapa en statsbrist, hvilken sedan icke blott
blefve mycket svår att täcka, utan äfven komma att verka förlamande
på stärkandet af vårt sjöförsvar, som utan all gensägelse
intager för vårt land med hänsyn till dess geografiska läge eu
minst lika vigtig ställning som landtförsvaret; då å andra sidan
det vederlag, för så vidt man kan tala om vederlag, då, det gäller
afskrifning af grundskatter och lindring i rust- och roteringsbesvären,
Indika skatter äro allmänt erkända sekelgamla orättvisor,
som borde utan vederlag afskrifvas och utan ersättning borttagas
— dä det vederlag, säger jag, som bär bjudes, gäller och är endast
ett vederlag för rust- och rotehållare, under det att de öfrig»
samhällsklasserna erhålla ingen som helst ersättning eller intet
vederlag — i parentes sagdt —• jag tror, huru mycket man än protesterat
häremot, att man bör taga hänsyn till skälen både för och
emot bär vid teg och gifva rätt åt dem som sakna rätt, åt dessa,

Ang. ändring

i vista delar

tf vämpligIs lagen.

(Fort».)

Nso 25.

Onsdagen den t» April, t in.

Ang. ändring
b ritsa delar
af ramp lig tslogen.

(Forts.)

som både sakna rösträtt och tryckas af indirekta skatter, företrädesvis
lifsmedelstullar — så måste jag på grund af dessa skäl,
herr talman, ehuru det kännes obehagligt, alldenstund jag är eu
varm vän af vårt försvar, yrka afslag å det föredragna lagutskottets
förslag till ändring af § 27 i vämpligtslagen.

Herr ^Vinkrans: l)å det sannolikt är sista gången, jag i
denna kammare uttalar mig i förevarande fråga, ber jag få tillkännagifva
min åsigt i denna — jag hoppas kunna säga det utan
motsägelse — den vigtigaste af alla våra frågor.

Redan år 18(17 uttalade den representation, som då sammanträdde
och hvilken jag hade hedern att tillhöra, i en skrifvelse till
regeringen, att dess främsta omsorg måste vara att försöka skaffa
landet ett betryggande försvar, innan vi kunde i lugn och ro egna
oss åt lösningen af andra vigtiga samhällsfrågor, af hvilka ingen
kunde mäta sig i vigt och betydelse med den om fosterlandets
försvar. Regeringen inlöste denna förbindelse. Regeringen har,
såsom det är oss väl bekant, gång på gång lagt fram nya förslag
till lösningen af denna fråga, och att fä försvaret så ordnadt, att
vi både någon utsigt att bevara och försvara vår frihet och sjelfständighet,
om eu inträngande fiende ville beröfva oss densamma.
Dessa förslag, som regeringen kommit fram med, det ena efter det
andra, hafva alltid blifvit af kamrarne afslagna. 1 allmänhet
hafva nya skrivelser afgått, att frågan skulle lösas på ett annat
sätt. Hvarför har det val gått så? Hafva vi ej varit fosterlandsvänner
allesammans? do visserligen. Den talare, som nyss på
stockholmsbänken hade ordet och som varnade oss för »skalkar»,
han medgaf sjelf, att fosterlandets försvar vore en så vigtig fråga,
att han för sin del vore färdig att göra uppoffringar, dag tror
detta och jag tror att hvar och en, som uppträder mot dessa förslag,
hafva haft sina vigtiga skäl. An har organisationen icke varit
fullt tillfredsställande i militäriskt hänseende. Än bär det fordrats
för stora uppoffringar af eu samhällsklass och för små afen annan.
Än har man icke sett åtskilliga reformer genomdrifna, som borde
vara det. Än har man klagat öfver att beskattningen var orättvis,
tullar palagda der de icke borde vara, och att folkklasser sakna
rättigheter, som de borde hafva, dag vill icke neka, att hvar enda
eu af dessa anmärkningar varit i sin man befogad, men det vill
jag säga, att skola vi vänta med att ordna vårt försvar på ett
någorlunda tillfredsställande sätt, till dess alla de antydda bristerna
blifvit afhulpna, då få vi intet försvar; ty så länge ett samhälle
lefver maste det finnas ofullkomligheter och brister att afhjelpa,
hvilka man måste så småningom söka få afhulpna, i den män
samhällsutvecklingen fortgår. Föreskrifver man som vilkor, att
allt detta måste vara ordnadt förut, då få vi aldrig något försvar,
och hvad detta betyder, få vi icke taga lättsinnigt. Fråga Polen
hvad det vill säga att fä behålla sm frihet och sjelfständighet.
Polackarne skulle anse oss med alla våra brister och afl vår förmenta
saknad af rättigheter vara det mest afundsvärda folk. som

Onulngcn ilen Ii April, f. ni

N:« 25.

finnes på jorden. Frän den synpunkten äro vi verkligen afunda*
värda. Fråga de länder, som nyligen befriat sig ifrån (let turkiska
oket, hvad frihet och sjelfständighet och oberoende betyda, och de
svara på reelt sätt genom att visa sig beredda att göra alla möjliga
uppoffringar för sitt försvar. Vi skulle icke göra det! Vi hafva
icke råd, heter det, det kostar så mycket. Ja, detta är ett besynnerligt
tal. då, som det säges, vi kunna på spirituösa drycker
och tobak årligen offra 5)0 millioner; men vi skulle icke hafva råd
att offra några millioner på försvarsväsendet! Jag tror det icke.
Fråga våra fäder, som betalade den dryga Elfsborgs-lösen till
Danmark, eu lösen som i förhållande till nutidens penningsummor
synes så obetydlig, men för den dåvarande generationen kändes
många gånger mer tryckande än för franska folket utbetalandet
af de bekanta milliarderna till Tyskland. Fråga det folk, som lefde
på Karl den tolftes tid. då han kom tillbaka frän Turkiet efter
ett adertonårigt krig och tog alt hvad som fans både af manskap
och egendom och satte upp eu ny här för att fortsätta kriget.
Frågade väl dessa: hafva vi råd att försvara oss eller icke? Nej,
de gjorde det ej; de voro villiga att göra de uppoffringar som
erfordrades. Nu vet jag visserligen, att utanför denna kammare
stå massor af folk, som, derför att vi hafva haft en åttaårig
fred, tro att denna fred skall vara ännu åttio år eller förblifva
evig, som man säger. Den som hyser eu sådan tro kan vara
ursäktad, om han röstar afslag på dessa uppoffringar, ty uppoffringar
är det, såväl på penningar som på åsigtei1 kan man
säga. Men jag tror icke, att det finnes någon i denna kammare,
som tror på eu sådan evig fred, och hvar och eu måste medgifva,
att dessa förslag, som nu föreligga, äro, såsom vi äfven hört af
sakkunnige fackmän, i viss mån tillfredsställande, visst icke fullt
tillfredsställande, men dock sådana att, om de antagas och sättas i
verket, det blir möjligt att gå emot fienden. För närvarande är
det omöjligt. Rättvisan mot dessa beväringar, som nu få endast
42 dagars öfning och sedan skickas ut, kräfver att vi gifva dem
bättre öfning. I annat fall få vi repetera vårt sista olyckliga
krig, det finska kriget, då landtvärnet strök med långt innan det
ilek se fienden. Det blefve eu hård dom öfver den generation,
som nu lefver och icke vill åstadkomma något bättre, äfven om
detta bättre icke är det bästa och äfven om det finnes eu mängd
reformer, som böra genomdrifvas. För min del vill jag icke åtaga
mig detta ansvar, och jag tackar regeringen, som framlagt detta
förslag i år. .lag tror, att den regering, som icke år efter år
framlägger förslag till vårt forsvarsväsendes ordnande, till dess
det en gång genomföres, ådrager sig eu förfärlig dom i framtiden,
då den olycka inträffar i eu grad, som kanske ingen nu anar. .Tåg
ber, herr talman, att få sluta med att, tvärt emot den siste talaren,
fä yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Olof Jonsson i Hot'': Herr talman, mine herrar! Min
åsigt beträffande den föreliggande paragrafen torde bäst kunna

A ny. ändring
i vissa delar
tf värnpligtslagen.

(Fört*.)

X:o 25.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Kort»».)

Onsdagen den G April, t. in.

gifvas till känna genom hänvisning till, att jag redan är 1878 såsom
motionär deltog i väckande åt förslag om just samma 90 dagars
införande i fredstid, och att jag sedermera 1883, när frågan
återigen förelåg, äfven då röstade för dessa 90 dagar. Om jag nu
lika fullt kommer att. yrka afslag å denna paragraf, kan således
hvar och en fatta, att det icke i och för sig sjelft är utsträckningen
af dessa fredsöfningar, hvarpå jag grundar detta afslag, utan
att jag grundar det. på helt andra orsaker. I)et har i dag gjort
ett — jag vågar säga det — nästan vemodigt intryck, när, under
öfverläggningen om denna fråga, man blåst upp den till sådana
dimensioner, att man skulle kunna tro sig hafva löst försvarsfrågan,
om de förslag, som nu föreligga, varda af Riksdagen antagna. Det
är naturligt, att, om några talare haft den uppfattningen, de haft
störa skäl för att slå fram åtskilliga satser, egnade att väcka de,
såsom dessa talare kanske trott, domnade fosterlandskänslorna hos
andra ledamöter i kammaren, .lag må säga, att, om jag kunde
betrakta frågan så, jag icke alls skulle tveka att gifva min röst
för de 90 dagarne. Men jag ber de herrar, som i dag yttrat sig
på den basen, att detta förslags antagande innebär en lösning åt
försvarsfrågan, att betänka, huruvida de kunna gifva ett jakande
svar på den frågan: är det nu föreslagna ordnandet af försvaret
ett framtidsmål, hvarmed vi kunna vara nöjda och belåtna? Kunna
vi antaga, att vårt lands trygghet derigenom skall blifva tillgodosedd?
Kunna de talarne svara ja på den frågan, då tror jag att
situationen varit lämplig för att slå fram med stora fosterländska
fraser. Men om de talarne åter erkänna, att med detta förslags
antagande ingen tillfredsställande reform är genomförd, utan försvaret
allenast blifvit dyrare, med bibehållande af indelningsverket,
dä skola de låta frågan ha sina verkliga dimensioner och icke göra
den till större än hvad den i sjelfva verket är.

Många af de talare, som här yttrat sig, ha särskild! I»erört
den reservation, som jag och flere af statsutskottets ledamöter afgifvit
mot ett betänkande, som kommer att föredragas efter detta;
och alla ha de i större eller mindre grad erkänt, att de grundsatser
vi deruti framstält vore ganska tillfredsställande, derest
man hade någon säkerhet för att få den stam vi dermed afse, med
ett ord, derest man Itade någon garanti för att vi skulle kunna fä
den stammen. Jag ber då först att fä mot de talarne anmärka :
är det någon större garanti för att få den stam vi för närvarande
ha än det efter vårt förslag skulle blifva för att fä den af oss
föreslagna stammen, förutsatt att man får hd''att betala hvad stammen
kostar i hvarje fall? Jag ber de herrarne tänka på, att enligt
statsutskottets förslag skall staten först och främst betala de värden,
rust- och rotehållet är tixeradt till, men derjemte de ökade kostnader,
som efter förnyad uppskattning kunna anses åligga detta rustock
rotehåll. Det är således i sjelfva verket staten sjelf, som betalar
hvad stammen kostar äfven på indelningsverkets grund. Det egendomliga
dervidlag är allenast, att man skaffar stammen på eu märkvärdig
omväg; och dermed, jemt, tv den trygghet, som kunde tyckas

Oaäiiagen den t! April, f. in.

>:o ä.''«.

l.i

ligga deri, att rust- och rotehållarne, i händelse de icke kunna
skatta karl, sjelfva tå ställa sig i ledet, betyder ingenting i och
med det att vi ha vämpligt, trots det att fredsöfningarna och
åldersklassernas antal icke nu kunna vara tillräckliga. Det är
klart, att bestämmelsen om att rust- och rotehållarne skulle fä lof
att sjelfva ställa sig i ledet numera bär betydelse endast för skridt
de äro utom värnpligtsåren. Och för min del undrar jag,
liurudana försvarskrafter man kan påräkna att finna hos 40 ä hd
års gubbar. Ännu besynnerligare förefaller det, om t. ex. enkor
eller ogifta qvinnor, som äro rust- och rotehållare, sjelfva skulle
ställa sig i ledet. Allt nog, indelningsverket är val egentligen
icke något att, halla på, när garantien är så dålig. Men jag får
äfven säga, att, om försvaret skulle ordnas på de grunder vi här
hafva angifvit, jag sjelf för min del icke tror, att man skulle låta
sig nöja dermed för framtiden; utan min tanke är den, att vi förr
eller senare komma derhän, att fredsöfningen för de värnpligtige
kommer att blifva något större, än hvad dessa 90 dagar i sig sjelfva
innebära. Jag antar, att förr eller senare, om ett eller annat årtionde,
eu fredsöfning på 120 eller 130 dagar anses nödvändig och
tillräcklig för fotfolket med hänsyn till värt lands geografiska
läge och politiska förhållanden, men att deremot special vapnen,
som ovilkorligen fordra en lång öfningstid i hvarje fall, måste rekryteras
genom värfning för att få sitt stammanskap fyldt. Detta
är min enskilda uppfattning af hvad frågan för framtiden kan
innebära, och jag har velat angifva den. på det jag icke skall
kunna tillvitas, att jag icke framlagt ett ordnadt förslag med
garantilag och alla öfriga saker, som herrarne ifrågasatt. Jag
anser, att det är garanti nog, att derest icke Kongl. Maj:t af Riksdagen
får de medel, som behöfvas för att fylla vakanserna på rustoch
rotehållet, så eger Kong]. Maj:t att låta rotarne åter sätta upp
sitt manskap.

Det, liar sagts af flere talare, att vi lösa icke vår försvarsfråga
och böra icke lösa den, med mindre än att åtskilliga andra sociala
reformer samtidigt varda genomförda, Det har talats om allmän
rösträtt, progressiv beskattning med flere saker, som jag för egen
de! till eu viss glad gillar, som jag anser böra i viss mån få sin
fulla rätt inom samhället, men som jag icke tror att man bör
sammankoppla med eller göra till förutsättning för lösningen af
denna fråga. Men deremot gifver jag desse talare full rätt, deruti,
att, om icke Riksdagen söker att gä deias önskningar till mötes,
som fordra att få något mer att säga inom samhället, som fordra,
att beskattningsprinciperua skola blifva mera rationella, sfi att beskattningen
härflare än hittills drabbar dem, som ha förmåga att,
bära den, och mindre de svaga, intressena inom landet icke blifva
tillräckligt starka, för att man skall kunna genomföra frågan till
sitt slut.

.lag har, såsom hvar och eu kan finna både utaf vår motion
och utaf vår reservation, ansett, att ingen rationel lösning af försvarsfrågan
kan ske, med mindre man upphäfver indelningsverket

Ang. ändring

i vissa delar

tf värnpliytl igen.

(Fort».)

N:<> 25.

Onsdagen flin ti April, f. in

■*«g- å*dn»g ocli uppsätter en stam med kortare tjenstgöringstid cell bättre ut *

bildning än den närvarande, .lag skulle äfven kunna angifva åt °J

skilliga andra skäl för den uppfattningen. Jag skulle ju kunna

(Kons i säga, att det befordrar icke intresset för försvarsfrågan, att man

vill till fullo afskrifva grundskatterna, under det att man icke
gör det med indelningsverket. Det är likvisst eu fråga, som i
främsta rummet borde sammanställas med eu ökning af allmänna
värnpligten. Den frågan bar sitt logiska och juridiska samband
med utsträckningen af värnpligten, men grundskatterna i och för
sig sjelfva hafva icke samma logiska samband med nämnda utsträckning,
utan sammankopplingen af grundskatte- och försvarsfrågorna
har blifvit gjord ur helt andra hänsyn. Jag skulle —
sade jag — kunna anmärka, att det är något oegentligt, att man
helt löser den ena delen af ifrågakomna båda egendomliga skatteformer,
men behåller till en afsevärd grad — huru man än värderar
och värderar — indelningsverkets kostnader, obehag, besvär
och bördor. Men jag skall icke särskild! betona den ståndpunkten.
Trots den beskyllning, som under eu följd af år kastats i halsen
på våra rust- och rotehållare, att de icke önska befordra försvarsfrågans
lösning, kunna likväl dessa rust- och rotehållare nu som
förut bära de oegentliglieter, som äro förenade med att man icke
vill helt expediera detta indelningsverk. Men det få väl herrarne
lof att förlåta samma rust- och rotehållare, att deras motvilja mot
att fullständigt lösa försvarsfrågan och bevilja de medel, som fordras
till vårt försvars väsens förbättring, icke kan blifva helt och
hållet neutraliserad, så länge man låter dem ha qvar eu afsevärd
del af dessa oegentligheter. Allra minst lära väl herrarne kunna
beräkna, att detta passiva motstånd eller denna liknöjdhet skall
kunna förbytas i ett intresse hos samma klass för att föra försvarsfrågan
framåt. De herrar, som se bort från dessa faktiska,
förhållanden och icke räkna med dem, tror jag en vacker dag skola
finna, att de räknat miste, att man icke befordrat försvarsfrågans
verkliga lösning genom ett antagande af detta förslag. Man måste
törst se till att få bort de oegentligheter, som vålla ett mer eller
mindre svagt intresse. Man måste göra folk verkligt intresseradt i
sielfva frågan, om man skall våga hoppas, att offervilligheten
skall blifva tillräcklig för att bevilja hvad som fordras.

•tent emot den värfvade stammen har för i dag endast en
talare uttryckt sitt ogillande i afseende på dess moraliska egenskaper.
Han har med uppgift från åtskilliga fängelsepredikanter
sökt visa, att den moraliska halten hos samma stam är svag och
dålig, .lag tror, att hvad han anfört i större eller mindre grad
är rigtigt, men jag skulle vilja fråga samme talare, huruvida han
flor, att, om t. ex. indelningsverket, d. v. s. soldaterna, som rustoch
rotehållarne tillsätta, skulle, utbildas i Stockholm och ligga i
garnison i Stockholm under lika lång tid som dessa värfvade
trupper, de indelta soldaterna då skulle vara mycket bättre i moraliskt
afseende. Om man vidtoge eu omflyttning i det fallet och
förläde de värfvade trupperna på landet, så att de finge sin ut -

Onsdagen deu G April, f. in

l\:o 25.

tf,

bildning der, och förläde de indelta soldaterna hit till Stockholm,
till Karlsborg och Karlskrona; tror samme talare, att den moraliska
balten hos de indelta soldaterna då blefve eu hit bättre, än den nu
är hos de värfvade trupperna? Det är icke sjelfva anskaffningssättet,
som vållar skilnaden i moralisk halt, utan det är förläggningsorten,
som denna skilnad beror pa. Jag tror mig förut hafva
hört, att den omständigheten, att rust- och rotehållarne sjelfve skola
lega dessa karlar, gör sitt till, i ty att rust- och rotehållarne då se till,
att de få ett präktigt folk. som icke medför olägenheter för roten,
utan med ett ord folk af sedlig halt och beskaffenhet. Ja, om
man vågar tro det, att rust- eller rotehållare^ intresse för den
saken är så pass stort, att han icke bryr sig om att se på hvad
mannen kostar, utan endast ser till, att, han får bästa möjliga,
karl, oafsedt huru mycket han kostar; då kan en sådan tanke och
slutsats ha något berättigande. Men den erfarenhet jag har från
samma område pekar åt helt annat håll. Det anses tillräckligt,
om man får en karl, som läkaren godkänner och som ur den synpunkten
blir approberad; men att välja mellan bättre och sämre
balt i sedligt afseende, i intelligens och sådant, det blir en sak,
som rust- eller rotehållare]! måste lemna ur sigte. Om de myndigheter,
som hafva att göra med dessa statistiska uppgifter, ville
med samma intresse se efter, hurudan den moraliska halten är hos
indelningsverkets karlar, så skulle man finna, att det är icke allt
väl bestäldt på detta håll; man skulle finna, att der förekomma
rymningar och andra brott, hvarigenom manskapet nödgas afgå
efter några få års tjenstetid. Men man bryr sig icke om att tala
om detta, tv då skulle färgerna kanske förlora sin friskhet, när
man målar denna värfvade stam på väggen. Men vill man opartiskt
bedöma saken, måste man medgifva både möjligheten af att
skaffa den stam man afsett, och att den stammens egenskaper i
moraliskt hänseende icke behöfva blifva mycket sämre än den indelta,
men att den ovedersägligen i militäriskt hänseende skall få
betydliga företräden framför vara indelta soldater.

När talaren på göteborgsbänken hade ordet och började anställa
jemförelse!'' mellan de olika stamsystemen, som ligga i indelningsverket
och i den värfvade armén, tår jag bekänna, att jag
icke kunde rätt fatta det logiska sammanhanget i hans tankegång.
Han angaf att om man hade eu fjerdedel väl öfvadt folk, dugligt
folk emot tre fjerdedelar mindre tillfredsställande öfvadt folk, men
de senare icke hade förmåga att stå emot strapatser och dylikt, sa
vore ingenting i sjelfva verket vunnet, utan detta vore en gifven
svaghet i systemet. Jag kan icke rätt fatta, huruvida lian verkligen
menade att det var ålderdomen, som skulle std sig bäst i
strapatserna; men detta synes framgå af lians resonnement, eftersom
lian vill gifva den indelta stammen företräde. Tv om de)
finnes något utmärkande för den stammen, så skall det just vara
det, att den har eu mycket hög ålder i genomsnitt. Det är således
åldern enligt hans mening, som gifven uthållighet i vedermödorna
och strapatserna; under det, så vidt jag vet, erfarenheten från

Ang. av drill g
i vissa delar
tf vdrnpligtslagev.

(Förfil.)

N:o 25.

Onsdagen dm ♦> April, t'', m.

Ang. ändring

i rUsa delar

o f värnpligtig

lagen.

(Forts.)

Tyskland gifver vid handen, att ingen soldat öfver 28 års ålder
kan stå emot de hastiga marscher och de strapatser, som nu för
tiden äro förenade med ett fälttåg. Talaren torde kanske vid ett
annat tillfälle kunna upplysa, om jag rätt fattade hans slutsatser,
men för min del kunde jag icke åt hans ord draga andra slutsatser
än just de nämnda.

Jag skall icke för tillfället mera upptaga kammarens tid. utan
blott sluta med att framställa några frågor till kammarens ledamöter.

Det har å ena sidan framhållits med mycken styrka, att det
är af vigt att redan nu i dag eller i år genomföra de förstärkningar
i försvaret, hvarom här är fråga; ty annars, menar man,
kanske vi en dag skulle få lof att erkänna att det är för sent.
Men om samma herrar, som fälde detta yttrande, icke hafva mod
att erkänna att vi med den föreliggande organisationen äro slutligen
rustade efter våra krafter och vår förmåga att möta ett
möjligt anfall, när det än kommer, så vill jag å min sida fråga :
äro herrarne säkra på att det är lyckligt för vårt lands framtida
oberoende, om vi i dag slå fäst de föreliggande förslagen, hvilka
enligt min tanke måste komma att i hög grad hindra ett slutligt
ordnande af vårt försvar? Aro herrarne säkra på, att man genom
ett beslut i den rigtningen verkligen har de största utsigterna för
vårt lands oberoende i framtiden? Kan det icke inträffa, att vi
genom ett afslag nu här i dag inom eu kort tid skola kunna hafva
förhoppning om att frågan i hela sin innebörd tages under förnyad
ompröfning och då kommer att medföra eu reform af vårt försvar,
sådan att vi, när tiden kommer, verkligen med hopp om framgång
kunna bjuda fienden spetsen? .lag ställer dessa frågor till herrarne,
innan voteringssedel’!)a slutligen läggas i urnan, och ber att herrarne
tänka på dessa frågor.

Jag slutar såsom jag börjat med att yrka afslag på den föredragna
§.

Häruti instämde herrar Nilsson i Vrängebol, Andersson i Lysvik,
Bromce, Norberg, Nordin. Olsson i Omakärr och Andersson i
Intagan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
1’almstierna: Herr talman! Jag skall be att fä taga vid der

den siste talaren slutade. Han ansåg att detta framlagda förslag
borde afslås, derför att vi sedermera kunde fä igenom eu organisation,
med hvilken vi bättre kunde försvara oss. Hvilken organisation
menar den värde talaren? Man skulle ju kunna tro, att han menar
den organisation, som han sjelf tillsammans med åtskilliga meningsfränder
föreslagit. År det den. då skall jag lie att få komma tillbaka
till den sedermera. År det eu annan, tycker iag att han
borde framlägga den nu, sä att vi visste hvad vi gjorde. För min
del tror jag dock icke, att något annat organisationsförslag än det
nu framlagda kan förena de olika meningarna inom Riksdagen.

Onsdagen den 6 April, f. rr.

X:o 25.

I)å emellertid hvarjehanda invändningar äro gjorda emot stata*
och lagutskottets betänkanden, skall jag be att få framlägga de
synpunkter, hvarur dessa frågor enligt min uppfattning i ett sammanhang
böra ses.

.lag skall då börja med hvad den förre talaren framhöll, att
vi böra göra oss reda för, hvilken organisation vi böra ha. Dervid
är den forsta frågan: huru stor här måste vi oundgängligen kunna
uppställa, i händelse det gäller att vid ett krigstillfälle försvara
fosterlandet? Detta måste klämmer hårdare åt de små länderna;
ty dessa fä göra större ansträngningar och uppsätta så mycket
trupper som möjligt för att kunna värna sig äfven mot öfverlägsna
grannar. Derför måste dessa små länder anstränga sig relativt
mera än de stora. Detta anas te» blir också hårdare för ett land
sådant som Sverige, der dels ytinnehållet är så stort, relativt till
befolkningen, dels ock landets form gör eu större truppmassa nödvändig.
Anfallsfronten är ju fem gånger sä lång som bredden,
hvarigenom man får synnerligen länga flyglar. Visserligen äro vi
omflutna af haf på tva håll och hafva derigenom den fördelen, att
fienden icke kan öfverföra stora massor på en gång. Men dermed
följer den olägenheten, att vi icke kunna veta hvar han landstiger.
Följden är, att vi, på samma gäng vi måste söka hålla så stor styrka
som möjligt koncentrerad, likväl icke kunna blotta de öfriga landsdelarne,
såsom Norrland och Skåne. Således behöfva vi nödvändigt
mycket trupper, och vi komma lätt nog till det första svaret på
frågan, nemligen att vi måste sätta upp sä mycket trupper som
möjligt.

Men detta leder till den andra frågan; huru mycket trupper
kunna vi sätta upp i förhållande till landets tillgångar? Vi måste
då gå till utlandet för eu jemförelse, till de stora kulturländerna,
och se till huru de bära sig åt, och sedermera se till hvad vi kunna
göra med våra nationella tillgångar. Men det är absolut nödvändigt
att se på utlandet, ty med hvem skola vi föra krig om icke med
utlandet. Om man då vill jemföra de härar, som andra länder
uppsätta, så kan man inskränka jemförelsen till infanteribataljonernas
antal. De äro öfver allt temligen lika stora, nemligen
cirka tusen man, och specialvapnen rätta sig derefter. Om man då
reducerar folkmängden i de (dika länderna till vår, så finner man,
att i medeltal uppsätter ett land af Sveriges folkmängd på krigsfot
125 bataljoner. De små länderna anstränga sig relativt mera;
sålunda har Schweitz ända till 370 bataljoner, Nederländerna 115,
Danmark, Rumänien och Norge respektive 109, 108 och 107 bataljoner,
och detta motsvarar ju ganska nära den siffra, som generalsKomitén
föreslagit, eller 102 bataljoner, en siffra som icke afviker
märkbart från alla de arméförslag, som framställa åren 1875, 1878
och 1883. Således 102 bataljoner. l)å är frågan, huru mycket vi med
vår nuvarande organisation kunna sätta upp? do icke mera än 73
bataljoner, således blott ungefär 3/« af de bataljoner, som vi borde
uppställa för att komma upp till hvad andra länder hafva. Dessa
73 bataljoner taga dock ganska mycket folk. tv de skola ha spe -

Ang. .ändring
i visset delar
tf rärnjdigtsl
aperi.

(Form.)

N:o 25.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

48 Onsdagen den 6 April, f. m.

cialvapen, trång ocli (lepöter. Vid mobilisering blir sålunda hela
styrkan under vapen 130,000 man, hvaraf 50,000 man äro icke
stridande och 80,000 man stridande. Men deraf kunna vi svårligen
på den afgörande punkten samla mer än 50,000 man stridande.
Sålunda se herrarne att det är ett ganska klent minimum, och
jag har velat påpeka detta låga minimum för att visa, att man
icke kan minska bataljonernas antal. Vi skola sedan komma till
huru dessa bataljoner sammansättas.

Det är nu, som jag nyss nämnde, 180,000 man, som åtgå till
detta minimum. Men som vi icke hafva mer än omkring 40,000
man stam och f. d. stam att komma med, så måste resten blifva beväring.
Öfverflyttar man dessa siffror på infanteriet, som är hufvudstyrkan,
så får man 25,000 man stam och 70,000 man beväring,
i runda tal. Man kan således icke i ett stridande kompani sätta
in i ledet mer än 53 man stam och 147 man beväring; d. v. s..
såsom redan är framhållet, 3, 4 af kompaniet är beväring med endast
42 dagars öfning. Detta är vår armés största svaghet och den
största faran. Skulle man skaffa sig ett ungefärligt uttryck på
denna bataljons duglighet, så skulle man kunna säga, att det beror
på dess medelöfningstid. Jag medger att detta är ett mått, som
icke är fullt exakt, men något måste man ju lia. Man kommer
dä icke högre än till 96 dagars öfning, om man tager med stammens
och beväringens öfningstid, h vilket utgör blott */,„ af den
vid eu tysk bataljon och icke mer än eu noi''sk bataljons öfningstid,
hvilken är den svagast öfvade armé i Europa.

Systemet stam och beväring kan ju vara användbart, men dä
behöfves det att man antingen bär mycket stammanskap, minst
hälften, eller också att beväringen är mera öfvad. Men det är
gifvet, att om beväringen ingår till */4 af bataljonens styrka, så är
det den, som sätter sin pregel på bataljonen. Har beväringen da
endast 42 dagars öfning, så blir pregeln underhaltig, tv denna öfning
kan ju icke räcka till, synnerligen som de äldre åldersklasserna
under 3—4 år hunnit temligen fullständigt glömma bort det
lilla de lärt.

De äro icke tillräckligt tränade för att med en tung packning
på ryggen kunna uthärda de långa marscher, som vid början af
ett krig äro nödvändiga. De kunna icke sköta sig i fältlifvets besvärligheter,
utan de komma, såsom krigshistorien visat med alla
så beskaffade trupper, att öfverfylla lasaretten och duka under.
Då dessa trupper äro för litet öfvade, kunna de icke genom att
begagna terrängen skydda sig; de blifva derför lättare skjutne
och, hvad som - är svårast, de kunna icke skjuta sin fiende, ty de
hafva icke fått tillräcklig öfning. Således komma dessa 90,000
man, för att begagna ett vulgärt uttryck, att blifva kanonmat, och
frågas kan, om landet har rättighet att skicka ut 10-tusental af
sina söner för att gå eu nästan säker död till mötes.

Vi kunna med skäl säga, ty det är på senare tiden mycket
pengar nedlagda på armén, att våra specialvapen äro bättre än de
någonsin vant. Vi kunna säga, att vårt befäl och underbefäl är

Onsdagen den 6 April, f. in.

N:o 25.

bättre utbildadt än det varit och att mycket arbete nedlagts på Ang. ändring
stammens och beväringens öfning. Men så sammansatta, som vi * **''*“ delar
måste hafva våra bataljoner, äro dessa relativt till motståndarne Yanen''9**''
mycket sämre, än Sverige någonsin uppstält. De officiella rappor- ([i,orts)
terna visa, att det är odugliga bataljoner, med hvilka vi icke kunna
genomföra eu strid med hopp om framgång. Men hvarpå beror då
detta dåliga tillstånd? Det beror icke på att vi gått bakåt, utan
på ändrade tidsförhållanden; det beror på, att vi stått stilla och
att tiden gått framåt; att denna värnpligt skapat stora härmassor,
att jernvägarne hastigt kunna framföra och reqvisitionssystemet
kan föda dessa massor, hvilka icke kunna jemföras med hvad fordom
var. Det är icke fråga om hvad vi vilja, utan hvad motståndarne
vilja. Dertill kommer, att, då man förut kunde uppöfva
truppen vid krigets utbrott under röstningstiden, som kanske ibland
varade omkring ett hälft år, denna rustningstid numera icke ifrågakommer.
Dessa stora folkkrig äro så förfärliga, så förhärjande, att
hvarje statsman skjuter upp att mobilisera armén. Men derför har
man också anspråk på, att försvaret så ordnas, att man icke blir
öfverraskad, Titan att mobiliseringen kan gå snabbt. Numera genomföras
krigen med en förfärande hänsynslöshet. Man anser det bättre
att offra 30 ä 40,000 man på ett par månader än att draga ut
kriget ett hälft eller helt år och derigenom sannolikt förlora dubbla
antalet genom sjukdomar. Med ett ord, allt går nu oerhördt hastigt.

Vi måste söka följa med. Våra bataljoner äro nu så dåliga, derför
att vi måste späda ut dem med allt för mycket beväring, som
är allt för dåligt öfvad.

Således måste något göras för att förbättra våra bataljoner,
och det måste ske så snart som möjligt, ty det dröjer åratal, innan
hvarje reform blir fullständig och verkar. Med ett ord, man är
ett ganska godt stycke inne på nästa århundrade, innan verkan af
den nu ifrågasatta reformen visar sig, och hvem svarar för hvad
som dessförinnan händer. Om man anser, att något bör göras för
att öka bataljonernas duglighet, så finnas endast två sätt att åstadkomma
en dylik förbättring: att öka stammens antal eller beväringens
duglighet. Skall man öka stammens antal, måste man
komma derhän, att stammen uppgår till halfva antalet d. v. s. ytterligare
14,000 man stam eller f. d. stam. Detta kan ske på två
sätt, att gå den indelta eller den värfvade vägen, men det lärer
väl icke vara många af herrarne, som vilja vara med om att öka
den indelta stammen med 14,000 man, hvilket skulle kosta 3 millioner
kr. om aret. Den indelta stammen kan icke ökas upp på annat
sätt, än att de anslagna och indragna numren vid det indelta infanteriet
uppsättas och att pengar anskaffas för att ersätta de
kassor och fonder, som der taga sina pengar, äfvensom att uppsätta
de 1,100 nummer, som kunna vinnas genom en ny ordinarie
rotering. Det är ju ett medel, som denna kammare icke torde
vilja tillråda, men det är ett medel, som vi måste taga, om intet
annat gar. 1 Nerike kunde uppsättas 2 ti (i nummer, i Norrland och
Grefleborgs län 017, etc.; dessa äro sålunda de förstärkningar, man

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 25. 4

N:o 25.

5(1

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring kan gorå. De äro visserligen små, men man måste taga dem, ty
i vissa delar Norrland kan ju icke vara utan stamtrupp. Beträffande Norrland
"f tillåter jag mig nämna att, om jag fäster mig vid de fyra norr -

lagen.

(Forts.)

ländska länen, är folkmängden iika stor som i Skåne, men truppernas
antal icke mer än V, af Skånes eller relativt till ytvidden
endast 1 6n. Det kan ju icke få fortgå på det sättet. —

Jag skall nu icke längre uppehålla mig med den indelta stammen,
utan öfvergå till den värfvade. Ett förslag har framstälts
af många af kammarens ledamöter, att det hela skulle ordnas på
värfvad stam; jag har låtit uppgöra ett summariskt öfverslag af
huru mycket trupper derigenom skulle kunna erhållas för de nuvarande
anslagen, och resultatet har blifvit 27 ä 28,000 man, ehuru
jag ser, att reservanterna hafva kommit till 25,000 man. — Det
har framhållits, att största svårigheten med en värfvad stam är
rekryteringen. Ja, der vid lag måste man kalkylera rekrytstyrkan.
1883 års förslag, som var grundadt på värfning, kom till 5,500
man. Sedan dess har tjenstetid^] minskats både vid de indelta och
värfvade regementena, så att nu hafva våra värfvade regementen i
allmänhet 4 års medeltjenstetid. Det är således 25 % eller öfver
6,000 man, som skola värfvas, eller ungefär hvar fjerde stridsduglig
yngling af årsklassen och dubbelt så många, som för närvarande
årligen anskaffas till den värfvade och indelta armén. Det är lätt
nog att värfva folk till ett mindre antal, ty det finnes visserligen
många raska pojkar, som gerna vilja tjena kronan, och dessa äro
lätta att få, men när man kommer till dem, som uteslutande göra
det för penningar, då är det mycket svårt, och öfver ett visst antal
blifver det nästan omöjligt. Jag vill anföra ett par exempel utifrån.
England har en värfvad armé, som går upp till 200,000
man, hvilket i förhållande till folkmängden hos oss utgör 27,000
man, således ungefär den siffra, som här ofvan nämnts. För att
underhålla denna armé få de betala så mycket, att hvar man kostar
i medeltal med allt inberäknadt omkring 1500 kr. om året, hvilket
är dubbelt mot i eu värnpligtsarmé, och skulle vi tillämpa detta
hos oss, skulle vår ordinarie budget vara uppe till 42 millioner kr.
Men detta oaktadt få de icke folk, utan ständigt är det vakanser;
för närvarande är det 5,000 vakanser, och antalet rymmare når
ungefär samma summa; för några år sedan uppgingo dessa siffror
till det dubbla. För att få tillräckligt med folk måste de taga
mycket unga rekryter; så t. ex. voro af de rekryter, som 1890 antogos,
ungefär 60 % under 19 år. Det råder ock i England en ganska
klar uppfattning derom, att denna armé icke kan försvara
landet, och oaktadt den stora flotta, som detta land egen, har England
sålunda uppställ eu här af 220,000 man frivillige af alla vapen,
ungefär motsvarande våra skarpskyttar, men ganska väl öfvade, och
hvilka tjena utan någon egentlig kostnad för staten.

Det finnes äfven ett annat land, som gått den värfvade vägen,
nemligen Holland. Dess härordning är från 1815, men detta land
arbetar nu på att tå densamma utbytt mot en mera tidsenlig, och
min öfvertygelse är, att de hinna målet förr än vi. Holland har

Onsdagen den 6 April, f. rn.

Ji:o 25.

en värfvad armé på 17,000 man, men både förlidet år 30 % va- Ang. ändring
kanser. Det har dessutom en garnisonerad styrka af utlottad be- *?»**«“ delar
väring, uppgående till 11,000 man. a-f

Således se vi, att dessa rika länder, som hålla eu värfvad armé, (Forts)
alltid måste på ett eller annat sätt söka fullständiga densamma
och utfinna andra garantier för försvaret. Den ena garantien lemna!’
England genom sina skarpskyttar; den andra garantien blir
värnpligten, men i dess mest förhatliga form, nemligen genom utlottning
af ett fåtal af de tjenstduglige, såsom i Holland.

Slutligen skulle man kunna tänka sig en annan garanti, nemligen
penningar, såsom motionärerne säga, men jag får bekänna,
att jag förgäfves sökt göra mig ett begrepp om hvilken motionärernas
tanke är, ty det ser ut, som om motionärernas och reservanternas
uppfattningar äro stridande mot hvarandra. Talar jag då
först om motionärerna, så vilja de hafva 1883 års förslag till grund,

1 hvilket förslag det föreslogs en öfningstid af 1 år 8 månader
eller 20 månader för infanteriet och ännu mera för special vapnen,
men så föreslås i klämmen, om jag så får uttrycka mig, att den
blifvande härorganisationen skall grunda sig på 1885 års förslag,
hvari det föreslogs två års tjenstetid, ehuru de säga i sina motiv,
att det skulle vara 1885 års grunder, vilja de för att minska rekrytstyrkan
utsträcka rekryternas anställningstid till 3 år. Således
föreställer jag mig, att de vilja hafva en 3-årig tjenstetid, ty det
är svårt att säga åt en karl: du skall kapitulera på 3 år, 2 år
skall du vara i tjenst och det tredje blir du ledig; detta bör få
bero på honom sjelf när han rekapitulerar.

Således förefaller det som om de tänkt sig, att de skulle ligga

2 eller 3 år i tjenst. Vidare tala de om att få en mindre stam
bättre öfvad och äfven att vi behöfva ökning af befäl och underbefäl.
Men sedan, när reservanterna komma, låter det på helt
annat sätt och man talar då om 6 års tjenstetid. Jag vet icke
hvarifrån de fått detta. I motionen fans ej den siffran. Så tala
de om stora reserver; ja, att erhålla sådana beror ju på antalet
rekryter. Utbildar man många rekryter, får man stor reserv, men
minskar man årsstyrkan rekryter, minskar man ock reserven. Så
tala de om 1883 års grunder och att af dess 25,000 man fås 19,000
f. d. stamsoldater i reserv, och sedan räkna de ut för sitt förslag
reserven ända till 26,600 man, men jag vet icke, hvarifrån de skola
få dessa. Jag tror, att det är eu ofullständig beräkning, som icke
slår in. Men allt detta är ett intet mot en siffra, som är hufvudknuten
i hela reservationen, — den finnes ett par sidor från slutet
af utskottets betänkande, vill jag minnas —■ de få der 214 kronor
att gifva åt hvarje rekryt och det få de äfven att räcka till. Det
är mycket lätt att kontrollera deras der gjorda kalkyl. De hafva
glömt att beräkna, hvad det kostar att öfva karlarne.

De säga 214 kronor, men samtidigt tala de om att folket skall
erhålla bättre öfning och tala om 1885 års grunder, som stadga
minst 2 års tjenstetid, och 1883 års förslag, som bestämde en tjenstetid
af minst 20 månader. Med hvad skall då betalas denna öfning?

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. in.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

Jag vill icke tala om repetition söfn in garn e, som kunna ske på vanliga
underhållsanslaget och besparingarne, som dock icke äro stora.
De indelta rekryterna skola nu öfvas 5 månader. Om man nu förkortade
tjenstetiden från 20 till 6 år, så erfordras o gånger så
många rekryter. Hvar skall man få penningar att öfva dem med?
Således icke hållbart, äfven om öfningarne inskränktes till den
korta tiden af fem månader, men dessa fem månader kan ingen
krigsstyrelse antaga. Öfningen blir för liten för utbildningen af
en värfvad karl. Det kan gå för sig, ehuru det är litet, när det
gäller utbildningen af indelta rekryter, som äro ordentligt folk.
Ty oaktadt en föregående talares påstående, att en rotehållare vid
rekryts antagande icke tänker på annat än penningarne, så tror
jag att rotehållaren noga ser till att han icke får någon dålig karl,
som vänder upp och ned på hus och hem. De indelta äro i allmänhet
ordentligt folk, som lätt lära sig disciplin. De veta äfven,
att de tillhöra armén för derå år och skola åter för upprepade öfningar.
Allt detta gör dem ordentligare och gifver dem en bättre
anda. De fördelar, den indelta armén har, bör man ju erkänna.
En annan sak är med den värfvade. Dertill tages den förste bäste,
som af läkare approberas. För hans utbildning är 5 månader för
litet, och huru går den tiden i hop med de vackra uttrycken i motionen
om 1885 års grunder. Nej, den garantien duger icke, så att
för den utredning, motionärerna och reservanterna gifvit oss, få vi
allt betacka oss.

Men om vi nu icke kunna förstärka stammen något väsentligt,
medger jag, att genom en värfvad armé skaffas reserver. Men dä
styrkan nedsättes samtidigt, kommer man dock icke öfver det stamantal.
vi nu hafva; sålunda linnes det endast eu utväg, ökning af
beväringens öfning. Det leder till målet, ty denna ökade öfning
tillgodogöres äfven i reserven och ända upp i landstormen enligt
värnpligtslagen. Om nu öfningen för beväringen skall ökas, så
frågas huru mycket? Jag svarar, för min del, så mycket som möjligt.
Men då vi nu skola behålla stammen, kunna vi icke tänka
oss mer än 90 dagar. Med dessa få vi genomföra en så kraftig
organisation som möjligt. Vi få utsigt att erhålla bataljoner, som
kunna användas uti terrängen och som kunna skjuta henden. Vi
få då en bättre träng. Trängen är nemligen afsedd att till 90 %
bestå af beväring. Och utan ökad stam kunna vi då få ökad enheten
vid artilleri och fortifikation. Derjemte kunna vi äfven hjelpa
oss till någon del med afseende å reserv b efälsinstitutionen, ty vi
hafva årligen ungefär 700 studenter, som kunna exercera beväring,
och med 90 dagars öfning kunna de blifva vice korporaler eller
något mer, om de visa tillräcklig intelligens.

Men dessa 90 dagar äro ett minimum, och ehuru det är öfverflödigt
att nu säga det, då jag yttrade det i fjol, vill jag dock förklara,
att jag icke kan tillråda Konungen att nöja sig med mindre
än 90 dagar, icke en enda dag mindre.

Man kommer lätt nog till den frågan: när nu så är, hvad
hindrar då att taga 90 dagar, när man erkänner, att man måste

Onsdagen den 6 April. f. m.

N:o 25.

öka bataljonernas styrka och detta är det enda möjliga sättet? Jng. ändring
Man talar då om kommittenterna och påstår, att folket icke vill '' vuta d‘,nr
det. Jag frågar, hvilka är det, som egentligen vilja göra person-''- l''J,&
liga eller andra uppoffringar? De göra dem af nödtvång, men (Forts)

gerna göra de dem icke. Jag undrar, huru många skulle vilja betala
skatt till stat och kommun, om skatten vore alldeles frivillig.

Frågan ställer sig för mig mycket enkel. Det är representanterna,
som skola noga öfverväga hvad landets väl ovilkorligen fordrar och
derefter sjelfva utan afseende på kommittenterna besluta och sedan
stå för sina beslut.

I detta sammanhang får man ock ofta höra talas om emigrationen.
Jag vill medgifva, att så icke skett i dag, men det hände
så mycket oftare i fjol. En ganska vidlyftig utredning i detta
hänseende förekommer i krigsvetenskapsakademiens tidskrift, som
visar, att emigrationen icke är en följd af värnpligtslagen eller
att på grund af skärpta bestämmelser i denna emigrationen ökats.

Det är härvid icke vid summan emigranter man skall fästa sig,
utan vid proportionen mellan manliga och qvinliga utvandrare.

Någon ändring i denna proportion, som härflyter från ändringar i
värnpligtslagen, har man icke kunnat iakttaga.

När man nu talar om hvad folket tänker, så ber jag i likhet
med ett par talare få framhålla den icke ovigtiga rol försvarsföreningar,
spridda nära nog öfver hela landet, spela. Att dylika
fria föreningar uppstå saknar icke betydelse. Den svenska försvarsföreningen
räknar öfver 400 lokalförbund och mer än 30,000 medlemmar,
deri icke medräknade medlemmar från ungefär 100 föreningar,
som icke uppgifvit medlemsantalet. En qvinnoförening har öfver
5,000 medlemmar och har insamlat nära 100,000 kronor. — Detta äro
drag, som icke böra lemnas obeaktade, och märkvärdigt är att se i
hvilka länder dylika försvarsföreningar uppstått. De hafva bildats
i de tre skandinaviska länderna, der representationerna, ehuru af
olika skäl, gått sakta med arméorganisations- eller befästningsfrågor.

Då de lagliga representanterna gå så långsamt, fattas folket naturligen
af oro, går förbi representanterna och bildar föreningar samt
inför sjelfbeskattning. Jag tror, att representationen har rättighet,
om icke något mer, att beakta ett sådant faktum.

Vi hafva förut talat om, att vara bataljoner äro dåliga. Dessa
bataljoner voro dock i våra fäders tid i qvalitativt hänseende fullt
jemförliga med andra nationers. Men tiderna ha gått framåt, andra
nationer hafva gått framåt, men vi stå stilla. Hafva vi i andra
hänseenden något att lägga i vågskålen? Äro vi bättre beredda
för krig än förut? Kunna vi saga, att vårt folk har bättre krigiska
dygder än i våra fäders tid?. Äro vi väl mer villiga att offra lif
och gods för fosterlandet? Äro vi mer härdade än de? Hafva vi
lättare att frysa och svälta, men kanske ock segra än de? Nej,
det kan ingen af eder, mine herrar, påstå; vi se eu hvar på vårt
eget bästa och förgäta statens intressen. Njutningslystnad och
konstlade behof minska vår förmåga att göra uppoffringar för fosterlandet.
Oaktadt allt detta äro vi icke. rädda; vi frukta icke för

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

att freden skall brytas, utan tro i lättsinnig förhoppning att det
fredslugn, som nu varat i fyra femtedels sekel, ännu skall räcka
ett par årtionden, så att vårt ansvar är förbi, då vi i stället borde
inse, att fredens längd just ger anledning befara, att den med stora
steg nalkas sitt slut.

Min öfvertygelse är, att denna dag har mer än militärisk betydelse
för vårt land. På den beror hvilken plats Sverige kommer
att intaga bland Europas magter. Tro mig, mine herrar, är det
så, att svenska Riksdagen icke anser sig böra eller vilja ålägga
landet en värnpligtsbörda, som är lättare än den, som åligger den
sämsta milisarmé i Europa, då är det fråga om, huruvida vi kunna
räknas till de lifskraftiga nationer, som hafva någon framtid, eller
om vi skola föras upp på listan på dem, som redan förbrukat sin
kraft och äro stådda i tillbakagång. Den nation, der individen
icke vill offra sitt lif för fäderneslandet, den är icke berättigad att
hafva ett fädernesland.

Herr Bergendahl: Herr talman, mine herrar! I anledning af
hvad en föregående talare yttrat om indelningsverket, vill jag för
min del uttala den åsigten, att jag i motsats mot honom anser, att
indelningsverket blifvit fullständigt afskrifvet derigenom, att till
den kongl. propositionen blifvit fogad bestämmelsen om värderingsnämnder.

På grund häraf och på grund af de skäl, som jag till sista
riksdagens protokoll anfört, kommer jag att rösta för värnpligtens
utsträckning till 90 dagar.

Men det var icke detta, som föranledde mig att begära ordet,
utan jag uppfordrades dertill af ett yttrande från stockholmsbänken.
Herr Mankell sade nemligen i början af diskussionen, om jag
fattade honom rätt, att han icke kunde vara med om någon förbättring
af vårt försvarsväsende, om icke allmän rösträtt infördes.
Jag tager mig häraf friheten påpeka för herr Mankell och de andra
ledamöter i denna kammare, livilka hysa liknande åsigter, att när
värnpligten infördes år 1812, så var det icke tal om att de icke
representerade klasserna icke ville åtaga sig densamma, och år 1858,
då värnpligten utsträcktes, så var det icke heller tal härom. Jag
vill ock påpeka, huru stora klasser som då voro orepresenterade,
hvartill kan läggas, att de då aldrig kunde ■skaffa sig någon representationsrätt,
medan numera under det nya represenfationsskicket
hvar och en svensk medborgare medelst arbetsamhet och omtanke
kan skaffa sig rösträtt. Jag kan icke förstå att de, som nu icke
hafva någon rösträtt, skulle vara mindre patriotiska, än de som i
föregående decennier af detta sekel saknat denna rätt.

En annan representant på stockholmsbänken gaf oss en varning
att icke låta »skalkar» locka oss att antaga detta förslag. Jag vill
då säga till dessa orepresenterade: låten icke skalkar locka er, ty
det är till er och fäderneslandets skada.

Med anledning af den berättigade sammankoppling, som eger
rum mellan skattefrågorna och frågan om utsträckt värnpligt, så

Onsdagen den tf April, f. m.

vill jag uttala såsom min åsigt, att vi icke böra dröja med att antaga
livad som nu bjudes oss, och detta äfven af den anledning, att
många af dem i denna kammare, som tala om rösträttens utsträckning,
har jag hört uttala, att de icke äro böjda för att medgifva
skattelindringar, och om vi då tänka på kommande riksdagsperioder,
tror jag icke, att deras antal kommer att minskas, utan tvärt om
att ökas.

Äfven tror jag för min del att, såsom vi nyss hafva hört från
statsrådsbänken, det närvarande läget i Europa är ganska allvarsamt,
och att faran för fredens brytande nu icke är mera aflägsen
än förut, utan snarare tvär tom. Hvad som under sådana förhållanden
kan åt oss och fosterlandet bevara denna fred, det är att vi
skaffa oss aktning i utlandet, både det fjermare och närmare, och
jag tror, att vi göra det genom att antaga den kongl. propositionen.

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman, mine herrar! Här har
förut i dag talats mycket om taktiska och organisationsförhållanden,
som röra denna fråga, men litet har talats om de ekonomiska förhållanden
och personliga skyldigheter, som också äro förenade med
densamma. Jag skall nu be att få något vidröra dessa.

Det kan icke förnekas, oaktadt herr chefen för landtförsvarsdepartementet
nyss yttrade motsatsen, att emigrationen ju tilltagit
mycket under den sista tiden, och nog är det dock så, att farhågan
för utsträckt värnpligt mycket dertill bidrager och i alla händelser
är mycket stor. Detta vill jag bevisa dermed, att dels under förra
året i ett af våra folkrikaste län icke mindre än halfva antalet
beväringsskyldige undandrog sig att bevista beväringsmönstringarna
och derför fäldes att plikta 35,700 kronor, och dels att under de
tre första månaderna af detta år icke mindre än 2,011 beväringsskyldige
hos regeringen begärt tillstånd att få utflytta. Skulle
under den återstående delen af året ett proportionerligt antal begära
samma tillstånd, så blefve det en respektabel summa af 8,044
beväringsynglingar, som på ett år sökt tillstånd att få lemna fäderneslandet.
Hvad visar väl detta, om icke att en allmän farhåga
förefins icke endast bland de beväringsskyldige, utan äfven bland
deras föräldrar och målsmän, och man kan icke heller förundra sig
mycket, om de beväringsskyldige äro något fundersamma i detta
hänseende, då man tänker sig litet till baka i tiden, eller till åren
1808 och 1809, och erinrar sig, hvilka lidanden det svenska lan dtvärnet,
som ungefär motsvarade vår nuvarande beväring, då fick
utstå.

Dessutom är det en annan sak, som för mig är ganska vigtig
i denna fråga. Så länge nemligen som 13 § regeringsformen har
sin nuvarande lydelse och Konungen sålunda kan utan Riksdagens
hörande och till och med mot samtlige statsrådens afstyrkande förklara
krig, så länge anser jag det vara mycket farligt att antaga
det föreliggande förslaget; jag vill visserligen icke dermed säga, att
det är någon fara i närvarande stund, men när man stiftar lag,
gör man det icke för tillfället, utan för framtiden.

N:o 25.

Ang. ändring

i vissa delar

af värupligts lagen.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

Det nu framlagda förslaget innebär en utsträckning af första
uppbådet, i det att detta blifvit ökadt med två årsklasser, som förut
tillhörde det andra. Nu har man lag på att beväringens första
uppbåd skall få användas utom rikets gränser, visserligen blott till
landets försvar som det heter, men det torde blifva eu temligen lätt
sak att få det derhän att, om vår beväring blir befald utom landets
gränser, kommer det utan tvifvel att få sken af att det sker för
att bevara fäderneslandets trygghet. Vi minnas derjemte, huru vi
1864 stodo på vippen att blifva inblandade i det tysk-danska kriget,
då den dåvarande regenten hade lofvat att med 22,000 man hjelpa
danskarne. Det var mycket tal härom inom konseljen och öfver
hela landet. Vi hade dock då två mycket kraftiga statsråd, utrikesministern
Manderström och finansministern Gripenstedt, som
gjorde kraftiga erinringar häremot, men hvad hade detta hjelpt, om
vi icke vid det tillfället varit, om jag så får säga, i den lyckliga
ställningen, att vi icke hade hvarken tidsrnluja gevär eller annan
krigsutrustning åt dessa 22,000 man. Det var detta som räddade
oss den gången från att blifva invecklade i ett mycket blodigt krig.
hvars följder ingen skulle kunnat beräkna.

Här har visserligen sagts, och det till och med af statsministern,
att man icke borde sammankoppla andra frågor med denna. Det
är nog fullt rigtigt och jag gillar det i vissa afseenden, men så
länge som den största delen icke allenast af värnpligtskyldige,
utan äfven den stora obemedlade massan af landets befolkning, icke
har någon svensk medborgarerätt — jag kallar det så, då de
hvarken hafva politisk eller kommunal rösträtt — borde icke denna
statsministerns erinran hafva varit något hinder för honom eller
för något af det öfriga statsråden eller, med andra ord, regeringen
att framkomma till denna Riksdag med ett förslag om utsträckt
rösträtt, helst som under näst föregående riksdag, da en med denna
likartade fråga i kammaren förevar, många och starka protester
gjordes mot dåvarande förslaget att utsträcka beväringsöfningarne
m. m. utan att i någon mån utvidga den politiska rösträtten, och
det var kanske mest af detta skäl som frågan då föll. Denna rösträttsfråga
har varit och är b^de i städerna och på landet en för de
obemedlade högst vigtig fråga, hvilket synes af de många rösträttsföreningar
som blifvit bildade, hvars medlemmar gä upp till hundratusental,
men dervid fästes intet afseende. Det bör kännas hårdt
och påkostande för de mindre bemedlade, som skola icke allenast
fullgöra en lång värnpligt, utan skickas ut i kriget för att skydda,
som det heter, ett fosterland, hvars lagar de måste lyda, fast de
i fråga om stiftandet af dessa lagar icke hafva ett ord att säga,
vare sig direkt eller indirekt.

I detta förslag bestämmes, att de beväringsskyldige skola få eu
ersättning af 50 öre om dagen under den tid, de fullgöra sin värnpligt,
och detta är fullt rigtigt och i sin ordning, men jag vill i
fråga härom omnämna, hvad numera afiidne Sven Nilsson från
Skåne kraftigt erinrade om i fjol, dä det var tal om denna aflöning.
Han påpekade nemligen, att då denna bestämmelse om 50 öres er -

Onsdagen den 6 April, f. m.

N:o 2a.

sättning till de värnpligtige icke var inryckt i värnpligtslagen,
så tjenade den icke mycket till, ty Riksdagen kunde genom kamrarnes
enstämmiga beslut eller gemensam votering taga bort denna
ersättning, när den ville, och derför var det icke så mycket att
bygga på detta välvilliga förslag. I detta Sven Nilssons yttrande
instämmer jag till alla delar.

Genom föreliggande förslag skulle budgeten ökas med icke
mindre än 4,156,724 kronor, men deri är dock icke inberäknad en
hel del extra kostnader, som detta förslag kommer att medföra, såsom
för anskaffande af en stor del befäl och läkare, nya kasernbyggnader
m. m. dylikt, hvilka summor icke kommit med i detta
förslag.

Då man nu dessutom hört talas om en brist i budgeten för år
1893, som skulle uppgå till emellan 4 och 5 millioner, så är det
väl icke skäl i att antaga detta kostsamma förslag, ty den förestående
bristen måste ju alltid fyllas antingen genom tilläggsbevillning
eller nya skatter, troligen beggedera, och skulle äfven detta
förslag godkännas, så måste man skaffa medel dertill på samma sätt.
Jag vill erinra herrarne om, att 1867, eller vid den första riksdag
då jag var med och beviljade en budget, uppgick denna till allenast
35,787,740 kronor, och nu efter 25 års tid näfva vi den uppe i öfver
100,000,000. Går man något längre till baka i tiden eller till 1841,
så finner man, att budgeten då icke uppgick högre än till 14,547,785
kronor, och den har således sedan dess stigit med sjudubbla beloppet.
Skulle nu detta förslag, hvarom här diskuteras, blifva antaget, så
är jag för min del fullt säker på, att det icke skall dröja många
år förr än budgeten kommer att uppgå till 150,000,000, men skena
vi uppoffra allt hvad vi ega på försvaret, då få vi ju icke något
mer att försvara. J ag vill bär åberopa Fredrik den stores yttrande,
att till krig fordras tre saker, pengar, pengar och pengar. Hafva
vi sålunda redan på förhand uppoffrat allt för de militära behofven,
så att vi icke hafva något mer qvar när kriget kommer, då kunna
vi icke fortsätta att försvara vårt land.

Herr talman, jag skall be att få yrka af slag å det föreliggande
förslaget.

Som ännu åtskilliga talare anmält sig vilja afgifva yttrande i
det förevarande ämnet, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts
den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. m., till hvilken tid
kammarens ledamöter medelst utfärdadt anslag kallats att åter
sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,so e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Ang. ändring

i vissa delar

af värnpligts lagen.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof, 1S92. N:o 2C>.