RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 22.

Lördagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de i kammarens sammanträden den 18 och 19 innevarande
mars förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
i senaste sammanträdet aflemnade proposition till Riksdagen med
förslag till vissa ändringar i nådiga förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker den 31 december 1891.

Till behandling af lagutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen med förslag till lag angående sparbanker samt
lag angående vissa så kallade folkbanker och med folkbanker jemförliga
penningeinrättningar.

Slutligen hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående ändring i nu gällande bestämmelser i fråga
om de från marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares
pensionsrätt.

§ 3.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning
af väckt motion om tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 23, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5 mom.
Andra Kammarent Prof. t892. N:o 22. 1

N:0 22. 2 Lördagen den 26 Mars.

1 i förordningen om kyrkostämma m. m. i Stockholm den 20 novem*
her 1863.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr J. A. Fjällbäck väckta motion, n:o 155,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Fjällbäck: Efter den utgång, som min motion fått inom
lagutskottet, är det gifvet, att det ej gagnar mycket att säga något
till dess förmån. Jag skall dock tillåta mig att anföra något, som
visar, att jag icke saknat skäl för väckande af denna motion.

Som herrarne torde veta, är beträffande den kommunala rösträtten
här i Stockholm stadgad en begränsning vid 100 bevillningskronor
eller 10,000 kronors inkomst. Beträffande åter den röstskala,
som gäller för kyrkostämma, inträder begränsningen först vid 16,000
kronors inkomst eller 160 bevillningskronor. Att skalan sattes
högre för denna rösträtt, är onekligen ett missgrepp. Förhållandena
visa, om man tager reda på huru det går till, att det vid kyrkostämmor
ställer sig ännu ofördelaktigare för de lägre beskattade än
vid den kommunala röstskalans tillämpning. För en tid sedan hölls
i Östermalms församling en kyrkostämma, som var af ganska allmänt
intresse. Vid densamma deltogo 251 personer i omröstningen. Deras
sammanlagda röstetal uppgick till 2,380 röster. Af de röstande fans
det 71 personer, som hade 10,000 kronors inkomst och deröfver,
det vill säga 100 bevillningskronor och deröfver. Dessa disponerade
1,281 röster. De personer, som hade under 10,000 kronors inkomst,
uppgingo till ett antal af 180, men dessa disponerade endast 1,099
röster. Häraf torde herrarne finna, att, om alla de röstegande, som
hafva mindre än 10,000 kronors inkomst, hållit tillsammans och röstat
för en mening, skulle de dock hafva kommit att ligga under för dem,
som hafva 10,000 kronors inkomst och deröfver. Jag har med detta
exempel velat visa, att denna skala, som gäller vid kyrkostämmor i
Stockholm, är ytterst ofördelaktig icke blott för de personer, som
hafva små inkomster, och som till exempel hafva blott 1 röst, utan
äfven för personer, som hafva så betydliga inkomster, att de äro valbara
till Första Kammaren. Dessa, som hafva 40 bevillningskronor,
hafva icke mer än 5 röster, och deras röster blifva derför temligen
betydelselösa. Det är uteslutande de, som ega 13—20 röster, som
hafva afgörande betydelse.

Nu har lagutskottet sagt, att det ej är önskvärdt att åstadkomma
flera olikheter mellan kyrkostämmoförordningen för Stockholm och för
det öfriga landet. Men jag kan ej förstå detta skäl för af slag, då
vi redan hafva så många olikheter. I Göteborg finnes, om jag icke
är allt för illa underrrättad, en så beskaffad rösträtt vid kyrkostämma
vid val af prester, att det är lika rösträtt för alla. Det enda, som
helt och hållet skulle hafva afhjelpt de olägenheter, som framkallat

3 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

min motion, hade varit att föreslå sådan rösträtt äfven för Stockholm.
Men då jag förestält mig, att lagutskottet ej skulle hafva varit med
om ett sådant förslag, har jag i min motion gått en medelväg mellan
den nuvarande och den lika rösträtten.

Då jag emellertid ej fått något understöd för min motion, och
dessutom dessa speciella förhållanden icke äro egnade att väcka det
allmänna intresse som den politiska och den kommunala rösträtten,
så skall jag icke tillåta mig att här göra något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 24, i
anledning af väckt motion om afskaffande af jus patronatus.

Motionären, herr B. Petersson i Skurö, hade i sin ifrågavarande,
inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 102, föreslagit »att Riksdagen
för sin del behagade besluta, att 19 kap. 12, 13, 14, 15 och
16 §§ kyrkolagen med alla dithörande författningar, bland andra § 7
i de adelige privilegier af år 1723, skola upphöra att gälla».

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet, att Riksdagen ville i
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
och i hvad mån de i cirkuläret den 23 november 1855 meddelade
bestämmelser i fråga om sättet för patronaträttens afskaffande kunna
göras mera verksamma för främjande af syftet med nämnda cirkulär.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Redelius: Jag ber endast att till protokollet få afgifva
en förklaring, fastän jag icke har annan uppfattning af frågan än den,
som af utskottets kläm framgår. Men det är mot en punkt af motiveringen,
som jag skulle vilja göra en anmärkning.

Innan jag meddelar denna, her jag dock att få tillkännagifva,
att jag helst skulle hafva sett, att lagutskottet tillstyrkt motionen i
hela dess utsträckning och icke blott en mindre del deraf, såsom nu
skett. Men då Första Kammaren godkänt utskottets betänkande, sådant
det föreligger — liksom jag tager för gifvet, att det här kommer
att ske — så anser jag icke några skäl vara för handen att yttra
mig vidare om den saken, utan vill endast tillkännagifva, att, om
mot förmodan frågan här kommer till votering, jag kommer att rösta
för utskottets förslag.

I sin motivering har emellertid lagutskottet förklarat, att det
anser patronaträtten vara af privaträttslig n&tur. Visserligen tilllägger
utskottet »sådan den faktiskt består och utöfvas». Må vara,
att den förut har ansetts vara det, jag vill icke tvista om föregående
tiders rättsuppfattning i ifrågavarande hänseende, men jag vill för min
del uttala den uppfattning af frågan, att den ej horde anses vara af

Om af luffande
af jul
patronat!.

N:o 22.

Om afskaffande
af jus
patronatns.
(Forts.)

4 Lördagen den 26 Mars.

privaträttslig natur, utan af publik natur, och att den på grund häraf
borde anses kunna blifva föremål för statsmagternas lagstiftning. Ty
här om någonsin bör väl det afgörande inflytandet ligga i statsmagternas
händer och synnerligast församlingarnes.

Äfven ett annat uttalande anser jag mig skyldig att göra, nemligen
att innehafvarne af denna rätt i vår tid icke utöfvat denna rätt
sämre än församlingarne sjelfva, när de hafva haft rätt att kalla sina
prester. Jag tror, att det blott är en skyldig rättvisa att gifva detta
erkännande åt de nuvarande patroni. Men icke dess mindre anser jag,
att patronaträtten bör afskaffas, ty man har andra kraf på prester i
en sådan församling än i andra.

Då jag gillar det rörslag, som föreligger, och intet yrkande om
afslag å detsamma blifvit framstäldt, skall jag icke göra något yrkande,
utan nöja mig med utskottets förslag.

Herr Bexell: Ehuru jag är innehafvare af patronaträtt i vidsträcktaste
mån, ber jag att få yrka bifall till motionärens förslag.

Herr Lilienberg: Då, så vidt jag hörde rätt, den siste talaren
yrkade bifall till motionen, skall jag under åberopande af de skäl,
som lagutskottet anfört, bedja att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stallerhult: Motionären har föreslagit, att Riksdagen
för sin del skulle besluta att helt och hållet upphäfva de lagar
och författningar, som innehålla bestämmelser om patronaträtten i
vissa församlingar, och beträffande denna framställning har lagutskottet
föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll, som förevarande
utlåtande utvisar. Skrifvelsen innehåller, såvidt jag kan se,
icke annat än att Kongl. Maj:t skulle göra eu erinran till vederbörande
domkapitel att tillämpa föreskrifterna i kongl. cirkuläret den
den 23 november 1855, men en dylik erinran vore enligt mitt förmenande
utan den ringaste betydelse; ty de myndigheter, som handhafva
lagar och författningar, lära icke vara okunniga om hvad dessa
innehålla. Jag tror sålunda, att domkapitlen vidtaga de erforderliga
åtgärderna, utan att Riksdagen skrifver derom till Kongl. Maj:t och
Kongl. Maj:t sedan till vederbörande. Utskottet har, såsom det synes
af dess motivering, varit välvilligt stämdt mot motionärens förslag,
men då borde utskottet också gått något längre än det nu gjort. Utskottet
har gjort en vidlyftig utredning af denna sak samt hänvisat
till eu ännu fullständigare sådan, som förebragtes vid sistförflutna
riksdag, och om man Äser detta, får man eu grundlig kännedom om
hvad patronaträtten innefattar. Man finner deraf, att den 23 november
1855, eller just samma dag som ofvannämnda cirkulär är utfärdadt,
har äfven utgifvits en kongl. kungörelse, som innehåller bestämmelser
i fråga om utländsk mans rätt, hvilken erhållit tillåtelse att i riket

5 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

förvärfva eller besitta fast egendom, med hvilken jus patronatus är
förenad. Enligt denna kungörelse får ntländing icke utöfva patronaträtten,
innan han blifvit svensk medborgare. I sådana fall vore det
ju lätt för vederbörande att helt och hållet upphäfva patronaträtten
i de församlingar, der dylikt sker, ty derigenom blefve ju ingens rätt
förnärmad. Jag anser sålunda, att då lagutskottet så välvilligt behandlat
motionen, borde det också föreslagit, att bestämmelserna i
denna kong! kungörelse, af samma dag som cirkuläret i fråga, skulle
göras mera verksamma än nu är fallet. Derigenom vore enligt mitt
förmenande ett mera effektivt steg taget i den af motionären föreslagna
rigtning.

Det kan nu visserligen invändas, att om en utländsk undersåte
förvärfvat sig fast egendom, med hvilken patronaträtt är förenad,
blir genom berörda kungörelse hans patronaträtt endast suspenderad
under en kortare tid, och om utländingen sedermera säljer egendomen
till svensk medborgare, får han säkerligen igen samma ersättning för
ifrågavarande kallelserätt till ecklesiastika beställningar, som han möjligen
sjelf erlagt. Men derest ett stadgande funnes, att patronaträtten
faktiskt skall upphöra, om egendomen öfvergår till utländsk
medborgare, samt icke vidare kunna återvinnas, skulle säljaren af
egendomen enligt mitt förmenande icke heller derpå komma att göra
någon förlust, ty han komme nog att tillse, att den utländing, som
köpte egendomen, erlade väl så hög köpeskilling för fastigheten i
fråga som den, hvilken finge rätt att med köpet utöfva patronaträtten.

Jag anser alltså, att lagutskottet bort och kunnat beakta denna
kungörelse lika väl som cirkuläret och derför i skrifvelseförslaget
jemväl intagit kungörelsen. Men då Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag oförändradt, skall jag icke tillåta mig nu göra något
annat yrkande, ty derigenom kunde måhända hela saken förfalla.
Emellertid tror jag, såsom sagdt är, att lagutskottets nu föreliggande
förslag icke har den ringaste betydelse. Den nu åsyftade betydelsen
har författningen redan förut, utan att man ånyo behöfver skrifva till
Kongl. Maj:t derom.

Herr Pettersson i Osterhaninge: Ehuru icke heller jag, i likhet
med den siste ärade talaren, tror, att den nu ifrågavarande skrifvelsen
skall leda till det mål, som motionären afsett, anser jag dock,
att det i frågans nuvarande läge kan vara skäl att bifalla utskottets
förslag. Ett bifall dertill skulle, tror jag, kunna verka derhän, att
åtskilliga innehafvare utaf jus patronatus skulle komma att vid besättande
af respektive lägenheter måhända iakttaga större varsamhet
och hänsynsfullhet gent emot församlingarna och deras önskningar
än hvad som till äfventyrs nu kan vara fallet. Jag yrkar sålunda,
herr talman, bifall till utskottets förslag.

Om afskaffande
af jus
patronatus.
(Forts.)

N:o 22.

Angående
upplåtelse af
kronomark
till Gellivare
kommun i
Norrbottens
län.

6 Lördagen den 26 Mars.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 25, i
anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om
den kommunala’ rösträtten på landet, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

§ 7.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 34,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af kronomark
till Gellivare kommun i Norrbottens län.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att medgifva, att ett i
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län skrifvelse af den
24 sistlidne december omförmäldt område om tillhopa 131 hektar
52 ar 99 qvadratmeter, med undantag af plats till jägmästare- och
krono]ägarebostad, hvartill borde afsättas lika stor areal, som vid afvittringen
blifvit för ändamålet förutsatt, eller 74 ar 0,5 qvadratmeter,
samt 4 hektar 73 ar 77 qvadratmeter, som borde bibehållas i kronans
ego för jernvägens behof samt för post- och telegrafstation med mera,
måtte mot utgörande af den ränta, som belöpte på det af afvittringsstyresmannen
föreslagna skattetal -6\ mantal, för alltid öfverlåtas åt
Gellivare kommun, med rätt för kommunen dels att å området upplåta
mark åt enskilde till bebyggande mot de vilkor, kommunen kunde
finna skäligt bestämma, dock med iakttagande dervid, att de, till
hvilka mark för nämnda ändamål af kommunen upplåtes, skulle vara
skyldige att ställa sig till efterrättelse den plan för områdets bebyggande,
som vore eller kunde varda faststäld, samt att egare af redan
å platsen befintliga byggnader skulle hafva företrädesrätt att för dem
erhålla nödigt tomtutrymme utan högre afgift till kommunen än som
i förhållande till hela arealen belöpte på den andel de deraf bekomme;
dels och att, tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda af
Kongl. Maj:t bestämdt, disponera för tomterna inflytande försäljningsmedel
och tomtören; och hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar A. Persson i Mörarp,
P. Andersson i Högkil, P. Er sson i Yestlandaholm, P. Pehr son i
Törneryd, C. Persson i Stallerhult, N. Petersson i Runtorp och A. P.
Banielson.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Herr Persson i Stallerhult, som yttrade: Då en kongl. proposition
helt nyligen förevar för Riksdagen angående upplåtelse af krono -

7 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

mark till Arvidsjaurs kommun, så yttrade jag mig jemte några andra
för afslag å denna framställning. Den kongl. proposition, som bär
föreligger, är af alldeles samma beskaffenhet som den då behandlade,
och mot densamma hafva jag och flere andra reserverat oss, då vi
nembgen ansågo, att det icke heller var skäl att bifalla denna kongl.
proposition. Att här uppträda och yrka afslag tjenar väl ingenting
till, ty det kommer väl här att gå, som det gick då, att propositionen
bifalles; men jag har dock ansett mig böra yttra några ord angående
denna fråga, då jag håller före, att den icke bör med tystnad förbigås.

Här är nu fråga om att till Gellivare kommun upplåta ett
visst jordområde för snart sagdt ingenting, nemligen en ränta af 70
öre pr år. Äfven om marken är af lågt värde, är det väl underligt,
utt staten skall lemna ifrån sig ett så pass stort ömråde utan att erhålla
knappast den ringaste ersättning. Då den förut omnämnda frågan
här förevar, framstäldes åtskilliga erinringar mot de vilkor, som voro
fästade vid upplåtelsen, och dessa vilkor återkomma nu här alldeles
ordagrant. De myndigheter, som hafva uttalat sig om denna upplåtelse,
hafva tillstyrkt, att området skulle med full eganderätt öfverlåtas
till Gellivare kommun; men om man här ser efter, så står det
alls icke »med full eganderätt», utan endast, att området måtte öfverlåtas
åt kommunen.

Hvad som utgjort orsaken för kommunen att ingå med denna
ansökan är det förhållandet, att det fxns åtskilliga personer deruppe,
sedan jernvägen kommit till stånd, som önska att der bosätta sig, och
bosättningen sker undan för undan; men hvad som gör, att bosättningen
icke kan få den omfattning, som eljest skulle bli fallet, är endast
den omständigheten, att de personer, som önska bebygga platsen,
icke kunna förvärfva jorden med full eganderätt. Såsom den kongl.
propositionen nu är skrifven, kan jag icke se, att det ligger någon
säkerhet för, att dessa personer kunna förvärfva platserna i fråga med
full eganderätt, ty kommunen har fått detta område åt sig öfverlåtet
med rätt att upplåta platserna till hvilka den behagar och på sådana
vilkor, som den önskar föreskrifva. Det ligger således i vida fältet,
huruvida personerna i fråga kunna förvärfva sig den fulla eganderätten,
enär detta synes helt och hållet bero på kommunens godtycke.

Vill man befordra detta samhälle och bringa reda i dessa förhållanden,
så är det väl lämpligt att med tydliga och klara ord tillkännagifva,
att Gellivare kommun fått detta område med full eganderätt
och följaktligen har rätt att försälja detsamma, så att äfven full
eganderätt tillkommer köparen. Såsom anmärktes, då vi behandlade
frågan om upplåtelse af kronomark till Arvidsjaurs kommun, innehåller
den sista punkten i Kongl. Maj:ts proposition den bestämmelsen,
att de försäljningsmedel och tomtören, som för tomterna inflyta, endast
en viss tid skulle få disponeras af Gellivare kommun. Ser man nu
efter, hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i deri
frågan yttrade, så synes det, som om Gellivare kommun icke skulle

Angående
upplåtelse af
kronomark
till Gellivare
kommun i
Norrbottens
län.
(Forts.)

N:o 22. 8

Lördagen den 26 Mars.

Norrbottens
län.

(Forts.)

Angående få behålla dessa medel och Gellivare kommun icke heller skulle blifva
V*kronomarlf eSare af denna plats, utan att endast de personer, som äro innehafvare
till Gellivare af den nu ifrågavarande marken, i en framtid, då Gellivara förklaras
kommun i som kyrkostad, skulle, så att säga, få försäljningsmedel och tomtören
och bli egare af platsen. Således skulle Gellivare kommun på visst
sätt icke få sin önskan uppfyld, utan Gellivare kommun, som består
af ofantligt stora områden, de der af många innehafvare disponeras,
går, så att säga, förlustig denna rätt, som den af Kongl. Maj:t
begärt. Jag och öfrige reservanter hafva ansett, att vilkoren hade
bort skrifvas tydligare, så väl i afseende på eganderätten som i afseende
på upplåtelsen, för att derigenom det mål skulle kunna vinnas,
som ansökningen i ämnet åsyftat.

Att här framställa yrkande å afslag tjenar väl ingenting till, ty
propositionen kommer nog att bifallas i öfverensstämmelse med utskottets
förslag, och derför skall jag icke tillåta mig att göra något
yrkande å afslag, ehuruväl mina önskningar gå i den vägen.

Vidare anförde

Herr Persson i Vadensjö: Hvad beträffar ifrågavarande kongl.
proposition, är jag för min del villig att rösta för bifall till densamma.
I den komité, jag tillhör och som just för närvarande behandlat frågan
om att få större delen af öfre Norrland koloniserad, har man utgått
från den synpunkten, att man borde icke endast skänka bort tusentals
tunnland, utan äfven mot inteckningar i egendomarne lemna nybyggame
pengar till att bebygga dem. Huru man än har resonerat,
har man ändock alltid kommit till det resultatet, att ju fortare man
kunde få Norrland befolkad!, dess bättre vore det för hela landet.
Der finnas ofantligt stora sträckor, som legat tusentals år utan att
lemna staten ett enda öre i inkomst, och man har tänkt, att man icke
bör fortgå på den banan, utan om dessa trakter kunde bebyggas, vore
det bättre, emedan de då skulle hafva sin bevillning att betala till
staten och äfven deltaga i andra skatter och sålunda draga sitt strå
till stacken. Det är på grund af dessa skäl, herr talman, jag vill
yrka bifall till den kongl. propositionen. Vår åsigt är, att, då dessa
marker ligga alldeles öde och värdelösa, man icke bör försöka försvåra
för någon att bygga der, utan tvärtom hjelpa och underlätta
detsamma.

Herr Wallmark i Smedsbyn: Att Gellivare kommun enligt föreliggande
förslag skall blifva egare af 126 hektar 30 ar och 74 qvadratmeter
jord till byggnadsplats för en blifvande stad eller köping å
Gellivare kyrkplats, emot att skatta till kronan för 7/i;i mantal, är
efter min öfvertygelse ett rättvist och välbetänkt förslag af regeringen
äfvensom af statsutskottet, som bifallit detsamma, men jag beklagar,

9 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

att herrar reservanter i denna kammare hafva en helt annan uppfattning.

Gellivare kommun står, som kändt är, uti ett särskildt utvecklingsstadium,
tack vare engelska jernvägsbolaget med herrar Wilkinson
och Jarrvis i spetsen, som byggt denna jernväg till ifrågavarande
kyrkoplats och ett godt stycke högre upp. Det är under sådana omständigheter
icke staten värdigt att neka denna provins det bistånd,
hvarom nu är fråga, och mig förefaller det mycket märkligt att få
höra yttranden, som så oförtydbart innebära ovilja emot en skyndsam
utveckling af ifrågavarande provins, hvilken utveckling står i samband
med malmtransporten från Gellivare malmberg, yttranden i denna rigtning,
som uttalats dels nu och ännu tydligare, då denna kammare
diskuterade frågan om anslag till iståndsättande af Luleå—Gellivarebanan.
Jag är lifligt öfvertygad om, att ifrågavarande kommun bör
erhålla det jordområde, hvarom nu är fråga, äfvensom att kommunen
önskar, att hederligt folk flyttar dit upp och på ifrågavarande område
slår ned sina bopålar. Och herr Nils Petersson i Runtorp skulle
också vara mycket välkommen, om han ville bosätta sig der.

Till sist vill jag säga, att då staten alltid förr i verlden lemnat
vissa förmåner till samhällen, som byggt nya städer, hoppas jag, att
modern Svea äfven år 1892 är densamma som förr och icke behandlar
Gellivare styfmoderligt. Herr talman, jag yrkar bifall till den kongl.
propositionen och statsutskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Jag ber endast att få yttra några

få ord. Då jag särskildt blifvit påkallad att svara i denna fråga, så
vill jag säga den nästföregående ärade talaren, att jag varit i Gellivare
kommun, och han behöfver alltså icke bjuda mig dit en gång
till. Jag blef der väl emottagen, så att jag har alls ingenting emot
Gellivare samhälle. Vi ha också icke yrkat på någonting, som egentligen
skulle bli till nackdel för Gellivare kommun. Jag kan emellertid
icke få klart för mig eller förstå, huru man skall kunna få en
sådan ort bebyggd, om man icke lemnar dem, som der skola bygga,
sj eifeganderätt till de tomter, hvarå de skola uppföra byggnaderna.
Nu är det fråga om att öfverlemna dessa tomter till kommunen; men
detta motsäges emellertid af hvad utskottet yttrar på sid. 3 i betänkandet,
hvaraf framgår, att full eganderätt till marken icke skulle
lemnas. Ehuru det framhålles, att kommunen skall få det ifrågavarande
området för alla tider, så förbehåller sig dock staten eganderätten,
och jag frågar en och hvar, om det är möjligt att inteckna
en plats, som icke inneliafves med full eganderätt. Hur kan man dä,
åtminstone nu för tiden, vänta att få en plats bebyggd, om icke befolkningen
får upptaga lån mot inteckning i sina tomter? Jag är således
af alldeles samma tanke som den nästföregående talaren; men
jag anser, att det endast på det sättet är möjligt för de personer,
som der nedsätta sig, att existera, att de blifva sjelfegande bebyggare.

Angående
vjiplåtelte af
kronomark
till Gellivare
kommun i
Norrbottene
län.

(Forts.)

N:o 22. 10

Angående
upplåtelse af
kronomark
till Gellivare
kommun. %
Norrbottens
län.
(Forts.)

Lördagen den 26 Mars.

Jag tror, att detta är hufvudvilkoret för att få orten der uppe bebyggd.
Här kunde nu visserligen talas om, att det är besynnerligt,
att staten mot en så liten afgift, som den för 7/m mantal utgående
räntan, skall upplåta ett så stort område som 126 hektar. Detta
tyckes vara orimligt mycket i förhållande till den ringa afgiften. Det
är emellertid alldeles klart, att det enda värde, som den der vidlyftiga
marken der uppe har, ligger i det område, som just är beläget
vid ändpunkten af banan. Jag missunnar visst icke G-ellivare kommun
att få området i fråga och motsätter mig icke öfverlåtelsen, men
jag vill, att det skall bli sjelfegande män bosatta deruppe. Det kan
enligt mitt förmenande aldrig blifva något byggande af på annat sätt.
Jag har endast velat framhålla detta, som också utgör afsigten med
den reservation, hvarmed jag och flere hafva framkommit. Man må
gerna bygga deruppe; men full eganderätt till tomterna bör finnas,
om det skall bli någon reda med förhållandena.

Då ingen af de föregående talarne har yrkat afslag, och herrarne
hafva sin uppfattning gifven, så skall jag icke heller göra något yrkande.
Jag har åtminstone velat uttala min uppfattning af saken,
och jag tror, att det borde hafva tillgått på ett annat sätt.

Herr Ersson i Yestlandaholm: Då jag är reservant i denna

fråga, skall jag be att få angifva de skäl, hvarpå jag grundat min
från utskottets afvikande mening. Utskottet erinrar i sin motivering,
att kamrarne sammanstämmande bifallit en af Kongl. Maj:t till
innevarande Riksdag afbiten proposition, om upplåtelse för likartadt
ändamål af kronomark till Arvidsjaurs kommun i Norrbottens län,
och stöder sitt bifall till den kongl. propositionen derpå. Enligt mitt
förmenande förefinnes ej här sådant skäl, som var bestämmande för
Riksdagen att bevilja upplåtelse af kronomark till Arvidsjaurs kommun,
ty vi måste väl taga i betraktande de olika förhållanden, som äro
rådande i Arvidsjaurs och Gellivare kommun. Gellivare kommun
har redan jernvägsförbindelse med kusten och kommer inom kort i
detta afseende i förbindelse med hela det öfriga Sverige. Den har
genom den stora malmbrytning, som derstädes kommer att ega rum,
verksamhet för en större arbetspersonal, hvilket gör, att platser der bli
eftersökta af individer från andra trakter af riket, då deremot Arvidsjaurs
kommun, i saknad af sådana förmåner som finnas i Gellivare, är
hänvisad till den utveckling, som den inom sig sjelf kan åstadkomma.
Det är alldeles gifvet, att till en plats, der det finnes kommunikation
och större, stadigvarande arbetsföretag, strömmar ock folk för att
erhålla stadigvarande arbete, och staten behöfver ej vid sådant förhållande
träda emellan och upplåta mark fritt för dess bebyggande
på sätt, som skett till Arvidsjaurs kommun. Då man vidare ej med
säkerhet kan förutse, hvad staten för egen räkning kan komma att
behöfva af ifrågavarande jordområde, så synes det mig, som staten
icke borde upplåta mera af detta jordområde till kommunen och en -

11

N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

skilde, än som erfordras för byggnadsplatser, och att denna upplåtelse
bör ske på billiga men bestämda vilkor och i enlighet med uppgjord
byggnadsplan.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag afslag
å utskottets utlåtande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
af herr talmannen gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§8- .

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af vissa kronolägenheter till utvidgning af Uplands regementes
mötesplats; och

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter sjömannen Nikolaus
Alfred Österberg.

§ 9.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 26, i anledning
af väckt motion om revision af lagen angående lösdrifvares behandling.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.

Med yrkande dels att befogenheten att ådöma tvångsarbete måtte
öfverflyttas till allmän underdomstol, dels att rättigheten att meddela
lösdrifvare varning måtte flyttas från de i § 2 af förevarande lag
nämnda underordnade tjensteman till Konungens befallninghafvande,
och dels att varning måtte få omedelbart och särskildt för sig öfverklagas,
hemstälde motionären, ledamoten af Andra Kammaren, herr
A. Hedin, uti sin ifrågavarande motion, n:o 145, att lagutskottet måtte
antingen utarbeta de ändringar i lagtexten, som de af honom sålunda
framstälda förslag påkallade, eller ock föreslå en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om framläggande för nästa Riksdag af en i enlighet
med dessa förslag verkstäld revision af nu gällande lag angående
lösdrifvares behandling.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan både reservationer anmälts:

dels af herrar Lilienberg, Folke Andersson, Andersson i Nöbbelöf
och Näslund;

N:o 22. 12

Lördagen den 26 Mars.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

dels af herrar Ericlcson i Bjersby och Anderson i Tenhult;

samt dels af herr Manicell, som ansett, att utskottet i anledning
af motionen bort tillstyrka eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t täcktes låta underkasta lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 en revision, hvarigenom de
vådor för den personliga friheten, som genom dess nuvarande tillämpning
visat sig kunna uppstå, måtte undanrödjas, samt derom till
nästkommande Riksdag framlägga förslag.

Härjemte hade herr Wester begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom utskottet.

Ordet begärdes af

Herr Mankell, som yttrade: Enligt min åsigt innebär nu gäl lande

lösdrifvarestadga af 1885 ett ständigt hot mot arbetarens frihet
och säkerhet till person, särdeles om han, såsom under nuvarande
protektionistiska tider allt oftare är händelsen, för tillfället är arbetslös.
Jag erinrar mig ganska väl, när stadgan antogs år 1885. Jag
satt då i Första Kammaren och häpnade vid genomläsningen af de
stränga och jag må säga rent af orimliga bestämmelser, som i densamma
förekomma. Jag anförtrodde mina betänkligheter till åtskilliga
jurister i kammaren, och de medgåfvo, att jag måhända hade rätt;
men de förklarade, att denna stadga dock innebar ett framsteg i förhållande
till förut gällande bestämmelser, och att det skulle vid
tillämpningen visa sig, att den icke vore så farlig, som det kunde
tyckas. Dermed lät jag mig nöja, och detta så mycket mer, som jag
sedan erfor, att Andra Kammaren utan särdeles motstånd hade antagit
stadgan. Emellertid har jag i följd af dess tillämpning på senare
tider många gånger bittert ångrat, att jag icke protesterade mot dess
antagande och derigenom räddade mitt samvete.

Nu har emellertid en ärad motionär, herr Hedin, ifrågasatt en
revision af stadgan och dervid framstält åtskilliga fordringar. Han
har anfört tvenne fall, i afseende på stadgans tillämpning, som nyligen
tilldragit sig här i Stockholm och som utvisa ett verkligen
upprörande polisgodtycke. Derjemte har han i sin motion yrkat, att
vid revision skulle afses, dels att varning icke skulle få meddelas af
underordnad tjensteman, utan endast af Konungens befallningshafvande,
dels att sålunda meddelad varning måtte få omedelbart öfverklagas,
och dels att endast allmän underdomstol och icke Konungens befallningshafvande
må få döma varnad person till tvångsarbete. Emellertid
har lagutskottet afstyrkt denna hemställan på skäl, som jag tror mig
kunna öfverlemna åt den ärade motionären sjelf att närmare nagelfara.
För min del vill jag emellertid tillägga, att, äfven om de förändringar
i stadgan, som han föreslagit, skulle blifva vidtagna, dock
i densamma skulle återstå så många missförhållanden, att den fort -

Lördagen den 26 Mars. 13

farande måste anses innebära ett ständigt hot mot arbetarens frihet
och hans öfverlemnande åt ett fullständigt polisgodtycke. Detta
torde vara klart för hvar och en, som vill göra sig besvär att genomögna
stadgan i ett sammanhang och närmare eftertänka innehållet.

En liten axplockning må i det hänseendet tillåtas mig. Redan
i första paragrafen möter man stadgandet, att hvar och en skall behandlas
som lösdrifvare, om han sysslolös stryker omkring från en
ort till en annan utan medel till uppehälle, såvida ej omständigheterna
ådagalägga att han söker arbete. Hvilka dessa omständigheter skola
vara och hvem som skall bedöma dem, derom säges i stadgan intet.
Men det blir naturligtvis polisbetjenter och deras vederlikar, som godtyckligt
få bedöma dessa förhållanden.

Vidare säges i andra momentet af samma paragraf, att den skall
behandlas som lösdrifvare, hvilken, utan att ega medel till sitt uppehälle,
underlåter att efter förmåga söka ärligt försörja sig. Nu hemställer
jag till er, mine herrar, huru skall det vara möjligt att kunna
försörja sig, då man icke har medel till uppehälle? Dessa ord stå
dock tydligt i stadgan. Men i afseende på hvem, som skulle bedöma
dessa förhållanden, finnes intet föreskrifvet. Det blir naturligtvis
återigen polisbetjenten, som får afgöra saken, hvarefter den misstänkte
anhålles och dragés inför stadsfiskalen eller hans vederlike, som »efter
omständigheterna» eger meddela honom varning, hvilken sedermera,
som bekant, skall af Konungens befallningshafvande stadfästas o. s. v.

Går man vidare och ser på tredje paragrafen, är den lika besynnerlig.
Der står: att varder någon, innan två år förflutit, sedan
honom meddelad varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri,
kan han dömas till tvångsarbete, med tillhörande utsigt till prygel,
om han icke i fängelset uppför sig till bevakningens belåtenhet. Man
skulle vid första påseendet här kunna tro, att den varnade finge två
år på sig att anskaffa arbete, om någon förnuftig mening med orden
»innan två år förflutit» skulle kunna upptäckas. Och rimligt vore
väl, att en viss tid lemnades åt lösdrifvaren, inom hvilken han skulle
skaffa sig arbete, t ex. 3 ä 6 månader. Men så är ingalunda fallet,
utan stadgan tolkas på det sättet, att, så fort lösdrifvaren fått varning,
han när som helst och redan dagen efter kan häktas och insättas på
tvångsarbete.

Ser man på andra punkten af samma paragraf, förekommer der
vidare, att om lösdrifvaren förut undergått tvångsarbete eller försvårande
omständigheter förekomma, kan tvångsarbetstiden utsträckas till
högst tre år. Men der står icke heller, hvem som skall bedöma dessa
försvårande omständigheter, utan det beror helt och hållet på vederbörandes
godtycke att anse sådana omständigheter vara för handen.
Och på denna godtyckliga grund kan han dömas ända till tre års
tvångsarbete.

Lika märklig är den fjerde paragrafen; den lyder så: »Har den,
som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvandet blifvit be -

N:o 22.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling,
(Forts.)

N:o 22.

Om revision
af lagen
angående
lötdrifvaret
behandling.
(Forts.)

14 Lördagen den 26 Mars.

trädd med lösdrifveri, vare lian utan vidare varning underkastad behandling
som i § B sägs.» Äfven här tolkas den försåtliga frasen
»inom två år» så, att den utsläppte kan när som helst efter frigifvandet
åter gripas och insättas, hvilket ock ofta händt.

Enligt 12 § måste den utsläppte under två år stå under polisbevakning
och får endast lemna den ort, der han tillåtits vistas för
att söka arbete, sedan han dertill erhållit tillstånd. Detta medgifvande
måste emellertid anses såsom rent af ett hån, om man ihågkommer
de stora svårigheter, som finnas för den, hvilken en gång varit dömd till
tvångsarbete, att få arbete. Och lyckas han icke få detsamma, hvilket
naturligtvis i de flesta fall blir händelsen, så gripes han å nyo såsom
lösdrifvare. I följd häraf kan man påstå, att i regeln den, som en
gång blifvit bortdömd, är förlorad för samhället och kommer att
vandra från fängelse till fängelse, så länge han lefver, hvilket äfven
ganska ofta inträffat.

Genom den skärpta häktningsrätten af 1868 kan äfven en fast
arbetare häktas på grund af den ringaste misstanke. Är han för tillfället
arbetslös, så blir han alldeles tillspillogifven åt polisens godtycke.
Yågar han deltaga i någon politisk demonstration, varnas och
bortdömes han med utsigt till prygelstraff. På detta sätt förvandlas
våra fängelser efter hand till små bastiljer, der man sätter in misshaglige
arbetare, som vågat deltaga i politiska agitationer.

Vid sådant förhållande skulle man kunna göra sig den frågan,
huru det kommer sig, att icke våra fängelser för länge sedan äro
öfverfylda. Jo, det kommer sig deraf, att man försigtigtvis blott
bortdömer så många, som fängelserna för tillfället kunna inrymma,
men tills vidare låter de andra gå fria, till dess man, då omständigheterna
det föranleda, äfven kniper dem och insätter dem.

För den händelse, att kammaren vore intresserad af att höra, i
hvilken omfattning lösdrifvare för närvarande häktas och dömas, har
jag tagit med mig några statistiska uppgifter, som må meddelas.
Under år 1891 behandlades tillsammans 3,170 mål angående lösdrifvare.
Af de sistnämnde blifvo 2,281 häktade och 889 till tvångsarbete
bortdömde, deraf nära hälften gripna i Stockholm. Man kan då icke
undra på, att Stoekholms-arbetarne äro särskildt uppretade öfver en
lag, som lemnar dem så litet skydd till personen. Enligt Sveriges
officiella statistik för 1891 höllos under åren 1886—1889 i medeltal
häktade för lösdrifveri 2,600 personer, ibland 2,800, ibland något
mindre antal, 2,400 o. s. v. Derjemte höllos samma år i medeltal
till allmänt arbete omkring 1,000 personer, ibland 1,100 eller flere
och ibland något mindre antal. Således hafva under angifna år tillsammans
närmare 4,000 personer årligen beröfvats sin frihet, utan
att hafva föröfvat något verkligt brott och blott emedan underordnade
exekutiva myndigheter för tillfället funnit lämpligt att insätta dem.

Mine herrar! Under senare tider hafva lagstiftningen och lagskipningen
gått i den rigtningen att öka tvånget för arbetaren, för

Lördagen den 26 Mars.

15 N:o 22.

att derigenom hindra yttringarne af hans missnöje med samhällets
missförhållanden. Såsom bevis härpå må bland annat anföras 1878
års förordning om den skärpta häktningsrätten samt i synnerhet lösdrifvarestadgan
af 1885. Ett ganska märkligt bevis härpå, äfven vid
denna riksdag, kan man hemta från herr Jan Eliassons motion angående
strejkhrytare och Kongl. Maj:ts senast framlagda proposition angående
förlängning af cellstraffet med den dubbla eller tredubbla tiden — en
proposition, som herrarne kanske ännu icke känna till, men som redan
varit föremål för behandling inom lagutskottet. Man kan ifrågasätta,
huruvida en dylik sträfvan i lagstiftningen för våra arbetare under
nuvarande förhållanden kan anses klok, och om det icke vore bättre
och förståndigare att i stället mildra lagsstifningen och lagskipningen?
För min del tror jag det senare, och med anledning häraf ber jag
få nämna, att det icke varit alldeles utan sammanhang, som vid denna
riksdag i sistnämnda syfte tre olika motioner blifvit väckta, nemligen
min egen om upphäfvande af prygelstraffet i fängelserna, herr Olof
Olssons om ransakningstidens afdragande från fängelsetiden, och den
nu behandlade om lösdrifvarestadgans revision. De förra hafva beklagligen
redan blifvit förkastade. Jag vågar derför hemställa till denna
ärade kammare, att den åtminstone måtte godkänna den sistnämnda.

Mycket väl vet jag, att i sådant fall blott en opinionsyttring af
denna kammare komme att uttalas, då man med säkerhet kan
antaga, att medkammaren afslår motionen. Men jag har redan förut
en gång haft tillfälle att framhålla behöfligheten af sådana opinionsyttringar,
äfven om de för närvarande icke skulle medföra något
praktiskt resultat.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, ber jag, herr
talman, att få framställa anhållan om proposition derpå, att Riksdagen
måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl.
Maj:t täcktes låta underkasta lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885 en revision, hvarigenom de vådor för den personliga
friheten, som genom dess nuvarande tillämpning visat sig kunna
uppstå, måtte undanrödjas, samt derom till nästkommande Riksdag
framlägga förslag.

Herrar friherre Nordenskiöld och Aulin förklarade sig instämma
med herr Mankell.

Herr Svanberg: Såvidt jag för sorlet i kammaren kunde höra,
yttrade sig den föregående talaren om och framstälde åtskilliga anmärkningar
mot lösdrifvarelagen i afseenden, som motionären i sin
motion alldeles icke vidrört, och livilka derför heller icke varit föremål
för lagutskottets öfverläggning och beslut. Jag ber få fästa
kammarens uppmärksamhet på innehållet i motionen, deri föreslås en
anhållan, att lagutskottet måtte antingen utarbeta de ändringar i lagtexten,
som de af motionären framställa förslåg påkallade, eller ock
föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Ports.)

N:o 22. 16

Lördagen den 26 Mars.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

för nästa Riksdag af en i enlighet med dessa förslag verkstäld revision
af nn gällande lag angående lösdrifvares behandling. Jag anser
mig således kunna underlåta att till besvarande upptaga de utaf herr
Mankell framstälda anmärkningarna mot den ifrågavarande lagen.

Jag begärde ordet egentligen derför, att jag vid genomläsandet
af lagutskottets utlåtande fann, att så många af utskottets ordinarie
ledamöter från denna kammare reserverat sig mot detsamma; och jag
vill särskildt tillkännagifva, att jag icke kan gå in på den reservation,
som gemensamt afgifvits af lagutskottets vice ordförande, herr Lilienberg,
jemte tvenne andra af kammarens ledamöter. Desse reservanter
medgifva, att motionärens motion är i många afseenden beaktansvärd,
men vilja ändock icke vara med om någon revision af den lag, motionen
afser, utaf det skäl, att lösdrifvarelagen är så nyligen tillkommen.
Detta anser jag dock icke vara något egentligt skäl, ty är lagen bristfällig,
och är den det i så betänklig grad, som motionären anser, bör
den också oförtöfvadt omarbetas till det bättre. För min del anser
jag likväl, att de angifna bristfälligheterna icke äro så farliga, utan
att lagen är jemförelsevis rätt bra sådan den är. Tv, mine herrar,
vi kunna komma öfver ens om, att hela lösdrifvarebehandlingen icke
kan öfverlemnas åt de allmänna domstolarne. Den måste enligt sakens
natur vara administrativ och som sådan äfven diskretionär. De allmänna
domstolarne, som måste tillämpa den stränga formella bevisningen,
och hvilka dessutom i allmänhet icke hafva dagliga sammanträden,
kunna omöjligen vara lämpliga för behandlingen af dylika
ärenden, hvilka framför allt erfordra skyndsam behandling; och jag är
säker på, att de, som älska ordning och trygghet inom samhället,
snart skulle blifva missnöjda med en sådan sakernas ordning, som
att lösdrifvarebehandlingen öfverlemnades till domstolarne. Att, såsom
motionären önskar, öfverflytta varningsrätten från länsman och fiskal
till Konungens befallningshafvande skulle endast medföra en omgång
och föranleda, i stället för skyndsamhet, en fördröjd behandling samt
dessutom just för den, som skall varnas, medföra ett rätt betänkligt
lidande. Lösdrifvare, som anhölles på landsbygden, skulle i många
fall kanske på långa vägar behöfva föras in till närmaste länsresidensstad
och der, om icke så länge, dock under någon kortare tid, i regeln
få förblifva i häkte till dess varningen blefve meddelad. Man kan
ju icke begära, att Konungens befallningshafvande, som har mycket
andra göromål, alltid skall kunna vara färdig att genast låta inför sig
inställa hvarje lösdrifvare, som anhållen på landet inforslas till staden
för erhållande af varning.

Man skulle nu kunna fråga: hvad är den egentliga orsaken till
den väckta motionen? Såvidt jag känner, hafva icke några klagomål
försports mot polismyndigheternas sätt att tillämpa lösdrifvarelagen af
1885 förrän på allra sista tiden, sedan socialister och andra med den
nuvarande samhällsordningen missnöjda föreningar börjat i mera nämnvärd
grad utöfva sin samhällsupplösande verksamhet inom landet.

Lördagen den 26 Mars. 17

Att för dem denna lösdrifvarelag skall kännas såsom en tvångströja,
är lätt begripligt. Motionären tyckes hafva hemtat det hufvudsakliga,
jag kan nästan säga uteslutande, stödet för sin motion ifrån tvenne i
densamma närmare refererade rättsfall, deri han uti ganska skarpa och
för den dömande myndigheten förhatliga färger utmålat förhållandet.
Jag vill antaga, att det i dessa rättsfall omförmälda missbruk från
myndighetens sida verkligen egt rum. Men är då detta ensamt en
tillräcklig anledning att genast föreslå en förändring i lagen? Lyckligtvis
hafva vi många andra verksamma medel till stäfjandet af magtmissbruk
från myndigheters och embetsmäns sida.

Beträffande i öfrigt dessa rättsfall, deri jag haft tillfälle att taga
del utaf handlingarna, skulle jag kunna meddela kammaren åtskilliga
upplysningar -—- jag har handlingarna här -—- som ställa förhållandena
i helt annan dager än den motionären velat gifva desamma. Men
det skulle blifva för vidlyftigt. Jag anser mig kunna till den kraft
och verkan det hafva kan inskränka mig till det enkla omnämnandet,
dels att rättsfallet, som afser måleriarbetaren Skogqvist nu blifvit i
högsta domstolen den 8 sistlidne februari afgjordt och att poliskammarens
deri meddelade beslut blifvit af högsta domstolen enhälligt
faststäldt, och dels att hufvudpersonen uti det andra omnämnda fallet,
nemligen måleriarbetaren Ågren för närvarande står inför Stockholms
rådhusrätt tilltalad såsom anstiftare till det s. k. upploppet den 1
■sistlidne februari, ett uppträde, som jag vet, att flere af kammarens
ledamöter haft tillfälle att med egna ögon bevittna. Jag anser således,
att poliskammaren icke så mycket misstagit sig beträffande denne
Ågren, som motionären förmenar. Och för dem, som läser handlingarna
noga, skulle det kunna vara rätt intressant att se, hurusom,
sedan denne Ågren blifvit anhållen af polisen här i staden, ansträngda
försök ifrån hans meningsvänners sida gjordes, det ena efter det
andra, för ådagaläggandet deraf, att Ågren icke, såsom i rapporten
uppgifvits, saknade existensmedel, men hurusom dock genom alla
dessa försök i sjelfva saken ingenting bevisats. Jag är alldeles
säker att, om, såsom motionären önskar, varningsåtgärden mot Ågren
kunnat öfverklagas hos högsta domstolen, utgången i det fallet blifvit
densamma som i det förra.

Motionären har tillåtit sig att i sin motion jemte mycket annat
mot poliskammaren yttra på sid 3: »Såväl Ågrens som Skogqvists
mål gifva vidare anledning att beklaga, hvad handlingarna tydligt
nog utvisa, att för vederbörande uppgiften varit att få den ene varnad,
den andre sin frihet beröfvad, och att för detta ändamål snart sagdt
alla hänsyn fått vika.» Han yttrar vidare på sid. 4 i fråga om målet
angående Skogqvist: »Det torde vara öfverflödigt att särskilt karakterisera
ett så vårdslöst förfarande af en dömande myndighet, der det
gäller den personliga frihetens helgd.»

Jag kan icke underlåta att till slut uttala mitt beklagande deröfver,
att i Riksdagens handlingar sådana åtminstone hittills obevisade
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 22.

N:o 22.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

2

N:o 22. 18

Lördagen den 26 Mars.

Om revision beskyllningar mot embetsmyndigbeter för veld och för fel i embetet
af lagen onäpSt kunna! få införas. Jag för min ringa del vill åtminstone i den
lösdrifvares offentliga anständighetens namn mot ett sådant förfarande inlägga en
behandling, kraftig gensaga. På grund af det anförda yrkar jag naturligtvis bifall
(Forts.) till lagutskottets utlåtande såväl hvad beträffar motiveringen som slutet.

Med herr Svanberg instämde herr Peterson i Boestad.

Herr Lilienberg: Den siste talaren säde, att han icke kunde
godkänna de skäl, som äro anförda i den reservation, som åtskillige
af utskottets ledamöter från denna kammare afgifvit. Men det synes
ändock, att hans resonnement på det kela taget gick ut på detsamma
som resonnementet i denna reservation. Ty hvad som säges
i reservationen är, att man funnit motionärens framställning i åtskilliga
hänseenden beaktansvärd. Men då lagen så nyligen kommit till
som år 1885, har man tvekat att nu föreslå en revision af densamma.
Man ansåg nemligen, att de förslag, motionären väckt, vore
af den genomgripande beskaffenhet, att de kunde icke föranleda till
något utan en revision af lagen i dess helhet.

För min del får jag säga: jag var icke med vid riksdagen 1885.
Men hade jag det varit, kunde jag icke hafva biträdt lagen sådan
den då blef antagen. Särskildt synes motionärens framställning i den
punkten, der han anser, att varning, som meddelas lösdrifvare, borde
kunna särskildt öfverklagas, vara förtjent af allt behjertande. Som
sagdt, man ansåg, att, när lagen genom statsmagternas försorg kommit
till stånd så nyligen som 1885, så bnre det emot att genast gripa
sig an med en revision. Naturligtvis borde en sådan revision företagas,
om det visat sig under tiden i tillämpningen, att lagen vore
underhaltig och olämplig. Men för utskottet förelåg icke tillräckligt
material i det afseende!, så att utskottet skulle kunnat hafva den
grunden för att föreslå revision. På grund af hvad jag sålunda anfört
och under hänvisning till innehållet af reservationen, får jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Talaren på göteborgsbänken tyckes
hafva den förargelse qvar i sinnet, som han för någon tid sedan röjde
här i kammaren, då vi debatterade frågan om remiss utaf en mycket
olycklig motion, som han skrifvit under. Den förargelsen borde han
emellertid åtminstone nu efteråt icke vända emot mig, och om han
är förargad öfver de otillbörliga uttryck han då använde mot oss,
som höllo på grundlagens helgd, så borde han icke rigtat uttrycken
af sin förargelse mot oss, som påpekade hvad motionen var, utan han
borde hafva tagit den lexa, han då fick, till nyttig efterrättelse för
framtiden.

Hvad beträffar det han sagt här för att stödja sitt otillständiga
yttrande mot mig, att här borde icke få förekomma i Riksdagens för -

19 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

handlingar sådane uttryck som jag användt, så har han dervid falsk- 0m ''revision
ligen citerat min motion. Jag har icke talat om veld, jag har talat angående
om vårdslöst förfarande, och det skall visa sig, hvem som har rätt, lösdrifvares
jag eller han. lehandling.

Lösdrifvarlagen känner två fall, då en person, som saknar medel (Foi-ts.)
till sitt uppehälle, må vara förfallen att behandlas såsom lösdrifvare,
nemligen om han antingen stryker sysslolös omkring från ort till
annan utan att söka arbete, eller om han, på samma gång som han
underlåter att efter förmåga söka ärligen sig försörja, tillika förer ett
sådant lefnadssätt, att deraf våda uppstår — det heter icke: kan
uppstå, antages skola uppstå, befaras skola uppstå, utan det heter:
uppstår — för den allmänna säkerheten, ordningen och sedligheten.

Uti min motion äro anförda tvenne fall af denna lags tillämpning:
det ena var meddelande af varning, det andra en tvångsarbetsdom på
fyra månader, och detta mot personer, om hvilka det ovedersägligen
framgår af de af mig till lagutskottet öfverlemnade förhörsprotokollen,
att mot ingendera af dem förekommit några sådana omständigheter,
som utaf lösdrifvarelagen erkännas såsom giltiga skäl för varning eller
för tvångsarbetsdom.

Beträffande den ene af de två personerna, den som fick varning,
måleriarbetaren Ågren, så förekom icke vare sig i hans dåvarande
förhållanden eller i hans föregåenden, någonting som berättigade en
varning, och det är fullkomligt otillbörligt utaf talaren på göteborgsbänken
att, såsom han nyss gjorde, åberopa såsom skal för denna
varning för 2 ä 3 månader sedan den omständigheten, att Ågren nu
står tilltalad för någonting, som passerade den 1 februari 1892, det vill
säga, en eller två månader efter varningen. År detta göteborgsjuridik,
så beklagar jag Gföteborgs samhälle.

Beträffande den andre mannen, den som till nyårsgåfva fick en
tvångsarbetsdom på fyra månader, så är det sant, att mot honom förekom,
att han varit åtalad, dömd och straffad för brott. Men den
omständigheten, att någon har begått en förbrytelse och försonat den
med det undergångna straffet, utgör, som hvar och en vet, icke något
skäl, enligt lösdrifvarelagen, för att behandla honom som lösdrifvare.

Bet har icke visats, icke ens påståtts mot honom, att han skulle
hafva strukit sysslolös omkring från ort till ort utan att söka arbete.

Det har icke bevisats men väl påståtts, eller rättare sagdt efter handlingarna
— här är protokollet för den, som behagar läsa — snarare
insinuerats än påståtts, att han icke sökt efter förmåga sig ärligen
försörja. Förhållandet är följande. Såsom ett försök till bevis, att
han icke sökt att sig ärligen försörja och såsom skäl för häktningsåtgärden
mot honom i slutet af december förlidet år har icke åberopats
någonting annat faktiskt än den omständigheten, att Skogqvist,
som ännu i början af november förlidet år hade arbete hos en målare
bär i hufvudstaden, sedermera — det vill säga under kanske 6 till 7
veckor och detta, herr talman, under en period af exceptionelt svår

N:o 22. 20

Lördagen den 26 Mars.

Om revision arbetslöshet och nöd i hufVudstaden -— »för det mesta» saknat sysselaf
lagen sättning. Han hade vid denna exceptionelt svåra tid af arbetslöshet
lösdrifvares under halfannan månad för det mesta saknat sysselsättning! Det är
tehandling, det som faktiskt anförts mot honom. Men nu lär det dock vara klart,
(Forts.) a^|. ,jen omständigheten, att en person under särdeles svår arbetsbrist
särskildt inom hans yrke — och jag tror hvarenda stockholmare
åtminstone kan intyga, att det var förhållandet med målaryrket —
under halfannan månad saknat sysselsättning, icke i och för sig utgör
bevis på bristande vilja att skaffa sig sysselsättning, att arbeta för sin
utkomst. Detta har naturligtvis också polisvederbörande insett och
derför försökt upphjelpa bevisningen mot honom genom en polisrapport,
som uppgifver, men icke styrker, att Skogqvists hustru skulle hafva
klagat öfver, att han blott i ringa mån bidroge till hennes och barnens
underhåll. Sådant polissqvaller tager poliskammaren för godt
utan någon den ringaste undersökning. Det skulle emellertid icke
hafva varit förenadt med synnerligen stora svårigheter att förvissa sig
om, att Skogq vist och hans hustru icke hade några barn. Jag har
hos vederbörande roteman förvissat mig om att Skogqvist och hans
hustru visserligen haft ett barn, en dotter, som afled den 27 oktober
1888 vid en ålder af sex månader och tio dagar. Men för mig åtminstone,
som icke har något sådant göteborgsförstånd som herr Svanberg
och icke polisbegrepp hemtade från Stockholms poliskammare —-för mig är det icke förklarligt, huru den omständigheten, att Skogqvist
och hans hustru haft ett barn, kunnat tre år efter enda barnets
död med rätt och skäl anföras såsom bevis på, att han icke tillräckligt
bidrager till barnens underhåll och såsom grund för att döma
honom till fyra månaders tvångsarbete. Herr Svanberg begriper det
naturligtvis, men jag begriper det icke. Jag har icke om detta sagt,
såsom herr Svanberg falskligen citerat mina ord, att det vittnar om
veld från Stockholms poliskammares sida, men jag har karakteriserat
detta beteende såsom vårdslöst, och jag hemställer till herr talmannen,
om det finnes någon anledning att fästa afseende vid herr Svanbergs
påstående, att denna min karakteristik förtjenade näpst. Skall denna
näpst gifvas skall den åtminstone komma från någon annan än honom.

Man får söka andra skäl såväl för den varning, som meddelades
Ågren, som för tvångsarbetsdomen mot Skogqvist, andra skäl än dem
lagen såsom giltiga erkänner. Om anledningen till såväl varningen
som tvångsarbetsdomen finnes icke den ringaste tvekan; den anledningen
är, att båda deltagit i de arbetslöses så kallade demonstrationståg
den 28 december förlidet år. Nåväl, detta var en öfverträdelse af
gällande ordningsföreskrifter, det var trots mot polisens tillsägelser.
Detta må straffas, men den förbrytelsen faller icke under lösdrifvarlagen.
Man vränger och man missbrukar denna lag om man använder
den för att näpsa personer för deltagande i en, låt vara mot gällande
ordningsföreskrifter stridande, promenad genom några af Stockholms
gator.

21 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

Jag har i min motion framstält trenne yrkanden. Det ena att Om revision
varningsrätten må öfverflyttas från de i lagen nämnda underlydande angående
personer, som blott alltför ofta visat sig sakna nödigt omdöme för lösdrifvares
utöfvande af denna grannlaga befogenhet, till konungens befallnings- behandling.
hafvande. Med afseende på detta mitt yrkande bar lagutskottet fram- ^ 0
stält några anmärkningar, som jag icke vet, trots allt bemödande, om
jag har rätt fattat. Har jag icke gjort det, torde felet åtminstone i
någon mån ligga bos lagutskottet, hvars uttryckssätt icke är alldeles
klart. Lagutskottet bar emellertid velat göra troligt, att jag i en
punkt skulle hafva missförstått lagen, men jag vågar tro, att det verkliga
förhållandet är, att missförståndet stannar på lagutskottets sida.

Enligt § 2 i lösdrifvarstadgan tillkommer det samma person, som anställer
förhör med person, hvilken anhållits för lösdrifveri, äfven att
»meddela varning». Det är uttryckt i andra stycket af första mom.
af § 2. Meddelare af varning är enligt lagens egna ord den förste
bäste kronofogde eller länsman eller underordnad polisman, en varning,
som det sedermera tillkommer konungens befallningshafvande att pröfva
och, om den fastställes, kungöra. Men om mitt förslag, som går ut på
att öfverflytta varningsrätten i den mening, hvari ordet begagnas i
andra stycket af första mom i § 2, hlefve antaget, blefve följden helt
enkelt den, att i Stockholms stad det icke vidare skulle tillkomma
underordnad polisman att meddela varning, hvilken sedermera skulle
pröfvas och i händelse af godkännande kungöras af konungens befallningshafvande
i Stockholms stad, utan det blefve konungens befallningshafvande
i Stockholm i den egenskap, som angifves med uttrycket:
»öfverståthållarembetet i polisärenden», som komme att direkt
och omedelbart meddela varning, i stället för att pröfva och fastställa
varning meddelad af underordnad person. Så vida jag icke missförstått
hvad lagutskottet skrifvit, har jag icke kunnat finna det bevisadt,
att jag i detta fall förbisett sammanhanget mellan paragraferna 2
och 16 i lösdrifvarstadgan, utan fruktar jag, att missförståndet ligger
på lagutskottets sida. Beträffande sjelfva realiteten i förslaget om
varningsrättens öfverflyttande behof ver jag icke yttra mycket, emedan
åtskilliga reservanter mot utskottets hemställan dels ha åberopat ett
yttrande vid den tidpunkt, då denna lag förbereddes, af fångvårdsstyrelsen,
angående det betänkliga i att öfverlemna denna grannlaga
rätt åt sådana personer, som de i § 2 omnämnda, och dels erinrat
om att konungens befallningshafvande, så länge icke sjelfva varningsrätten
vore lagd i hans hand, utan blott pröfningsrätten, sannolikt
icke komme att utöfva denna pröfningsrätt med samma beaktande af
alla på saken inverkande omständigheter, som skulle blifva händelsen,
om sjelfva varningsrätten i första hand tillhörde konungens befallningshafvande.
Vidare torde, om jag än en gång ytterligare skall
sysselsätta mig med talaren på göteborgsbänken, det böra, mot hans
påstående om derigenom föranledt besvär och tidsutdrägt, göras gällande,
att för den, som hotas med sådan påföljd, det i alla fall vore bättre

N:o 22.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

22 Lördagen den 26 Mars.

att få underkasta sig tidsutdrägt för att få någon rättvisa, än att blifva,
såsom nu sker, expedierad summario processa.

Mitt andra yrkande i motionen var, att meddelad varning skulle
få särskildt och omedelbart öfverklagas, hvilket såsom bekant nu icke
får ske annat än, enligt sista stycket i § 6 af lösdrifvarstadgan, »i
sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit
ådömdt». Då de ärade reservanterna erkänt befogenheten af detta
mitt yrkande, anser jag för min del detta uppväga lagutskottets motsatta
mening, äfven om utskottet skulle få förstärkning af talaren
från Göteborg.

Mitt tredje yrkande var slutligen detta, att befogenheten att
döma till tvångsarbete skulle öfverflyttas till allmän domstol. På den
tidpunkt, då förberedelserna till denna lag egde rum, gjordes mot
samma yrkande den invändning, att det icke kunde gå för sig på
landsbygden, då på landsbygden domstolarne icke äro permanenta.
Den utväg jag föreslagit för undvikande af denna olägenhet, nemligen
att öfverflytta denna domsrätt till underrätt i länsresidensstaden, har
lagutskottet icke bevärdigat med något svar. Emellertid finner jag
att reservanterna hafva vågat, i strid mot lagutskottets mening om förträffligheten
af ett så kalladt blandadt administrativt judicielt förfaringssätt,
uttala en annan mening än lagutskottets majoritet, och
med det faktum, att dessa reservanter hylla i detta afseende en annan
åsigt än lagutskottet, finner jag mig belåten, och anser icke nödigt
att ingå på någon granskning af denna del af lagutskottets betänkande.

Det anmärktes af talaren på göteborgsbänken, att motionen skulle
vara uteslutande stödd på tvenne rättsfall. Det kan synas så af
motionen, men så är icke förhållandet, ty likartade rättsfall hafva
förut kommit till min kännedom, och sedan jag skref motionen hafva
kommit till min kännedom ännu flera, som icke äro en bit bättre än
de två anförda. Att anföra ett par sådana fall, för att påvisa hvad
lagen mot lagstiftarens mening blifvit i olämpliga myndigheters hand,
var i mina ögon tillräckligt för att bevisa, att man behöfver åtminstone
i den delen ändra lagen så, att man lägger tillämpningen i
första hand hos myndigheter, som äro dertill bättre qvalificerade än
de underordnade polismännnen.

Denna lösdrifvarelag är dels med sina ursprungliga brister, dels
i och genom vrång tillämpning vorden en miniatyrbild utaf de herskandes
i samhället egoistiska sträfvanden att genom lagstiftningen
inrätta samhället blott till bästa för de bemedlade, för de lyckligare
lottade, för de öfre tio- eller hundratusendena, under fullständigt förbiseende
utaf det stora flertalets kraf på rättvisa. Det är en öfverklasslagstiftning;
och, herr talman, om vi skulle för ett ögonblick
kasta våra ögon äfven åt några andra håll, så tillåter jag mig att i
samband härmed erinra, huruledes öfverklasslagstiftningen i Sverige
liksom i större eller mindre mån i andra land går tillväga äfven på
andra områden. Denna öfverklasslagstiftning nekar det stora flertalet

23 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

rösträtt, det vill säga nekar dem meddelaktighet i beslut om samhällets
inrättningar och lagar, bland andra sådana lagar som denna,
hvilka äro rigtade mot det stora obemedlade, värnlösa flertalet. Men
på samma gång fordrar denna öfverklasslagstiftning, att detta från
delaktighet i beslut om samhällets angelägenheter uteslutna stora flertal
dock skall i farans stund med lif och blod försvara fåtalets samhällsförmåner.
Denua öfverklasslagstiftning lägger samma skatt på
inkomst utaf den arbetskraft, hvilka på några sekunder ett olycksfall
förstör, som på det fasta eller rörliga kapital, hvilket öfverlefver egaren
och perpetueras för hans efterkommande. Denna öfverklasslagstiftning
beskattar genom de indirekta skatterna mycket tyngre de fattige
än de rike. Det är denna öfverklasslagstiftning, som under tre års
tid har låtit en del af Sveriges grofarbetare ensamt med tull på
amerikanskt fläsk betala i det närmaste hela civillistan. Denna öfverklasslagstiftnings
civil- och kriminallagar hafva till förnämsta, jag var
frestad att säga uteslutande, ögonmärke att skydda eganderätten till hus,
till åkrar, till penningar, men betraktar med den största likgiltighet
det, som för det stora flertalet är det vigtigaste, nemligen den personliga
friheten, skydd till lif och lemmar, helsa och arbetskraft emot
arbetets faror. Det är ett omätligt afstånd, herr talman, mellan den
helgd, hvarmed vår gällande lagstiftning omgifver de bemedlades förmögenhetsintressen,
deras aktiesvindelföretag, deras börsspel, deras tomtaffärer,
och å andra sidan den nästan fullständiga likgiltighet, hvarmed
denna lagstiftning betraktar de smås i samhället frihetsförlust.
Den mannen der har befunnit sig bland en hungerbataljon i Kungsträdgården;
det är en obehaglig syn, som stör behaget af min middagspromenad;
haf bort honom, straffa honom, derför att han icke
bidrager till sina barns underhåll. Det är sant: han har inga barn,
men säg ändå, att hans hustru klagar öfver, att han icke bidrager
till deras underhåll! Sådant låter bra såsom skäl för hans dömande
till tvångsarbete.

Det är ett af de förfärligaste dragen i vår lagstiftning, att lagstifttaren
betraktaren de smås personliga frihet icke såsom deras heliga
rätt, utan såsom sin tillhörighet, med hvilken han, öfverklasslagstiftaren,
eger att göra hvad han vill och behagar. Beslöt icke Riksdagen
år 1875 en sådan ändring i häktningslagen, uteslutande rigtad emot
de obemedlade och de fattige, att häktning skulle få ega rum på misstanke
för brott af sådan ringa beskaffenhet, att det kunde försonas
med lägsta bötesbelopp? Och när äfven det ringa skydd, som lagen
dock vill lemna åt de små i samhället för deras personliga frihet,
kränkes genom den oförlåtligaste, den klandervärdaste försummelse af
embetsmannapligt, hvad blir påföljden då? Man kan läsa derom i
justitieombudsmannens berättelser. Låt oss taga ett par exempel ur
liögen! Konungens befallningshafvande i Norrbottens län underlåter
från den 19 juni till den 5 juli att föranstalta om ransakning med
eu till länsfängelset införpassad person. På åtal utaf justitieombuds -

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

N:o 22. 24

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

Lördagen den 26 Mars.

mannen dömes vederbörande till tjugufem kronors böter. Sådant är
embetsmannaansvaret i Sverige, när det tillämpas. — En domare låter
en åtalad person obebörigen sitta häktad i trettioåtta dagar. På åtal
af justitieombudsmannen dömes den domaren till ett hundra kronors
böter. Det är, herr talman, samma bötesbelopp, som polisdomstolen
i Stockholm stundom roat sig att ådöma arbetare, hvilka åtagit sig
och med hjelp af yrkeskamrater utfört arbete, utan att derom hafva
gjort den i näringsfrihetsförordningen föreskrifna anmälan. — Rådstufvurätten
i Kristinehamn håller personer häktade på misstanke för ett
brott, som icke blifvit begånget, åtalas af justitieombudsmannen, men
frikännes af Svea hofrätt och Högsta domstolen. Det var denna utgång,
som aftvang gamle justitieombudsmannen Fröman det klagoropet,
att, sedan det sålunda »visat sig, att en domstol ansvarsfritt fått hålla
en person i häkte på misstanke för ett brott, hvars verklighet ej var
på ett tillfredsställande sätt ådagalagd, utan att göra sig mödan att
närmare utreda förhållandet, ehuru sådant med den allra minsta grad
af omtanke och besvär kunnat försiggå», anledning vore att befara,
det »andra domstolar skola följa detta exempel och undandraga sig
besväret med utredningen af förekommande brottmål, till och med då
verkligheten af brott, för hvilka personer heröfvats sin frihet, synes
tvifvelaktigt.»

Sådant är det skydd, som lagskipningen lemnar för de smås i
samhället personliga frihet, och sådant, som jag förut har talat om,
är skyddet enligt lag för de smås i samhället personliga frihet i detta
afseende. Den svenska lagstiftningens systematiska missaktning för
dessa smås rätt till personlig frihet utgör denna lösdrifvarelags kärnpunkt.
Jag frågar: vill icke Andra Kammaren medverka till att åtminstone
uti någon mån utplåna en del af denna svarta fläck? Jag
skulle gerna, herr talman, hafva yrkat bifall till den utaf herr Mankell
afgifna reservation. Men då jag hört, att dess något generella
ordalag väckt några betänkligheter, måste jag inskränka mig till att
anhålla om bifall till motionen, det vill säga en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om revision utaf lösdrifvarelagen i de afseenden,
som finnas i min motion berörda.

Häruti instämde herrar Berg från Stockholm, Höjer, Jakob Erikson,
Wallis, G. Ericsson från Stockholm, Wavrinsky, Olsson från
Stockholm, Bomberg, Hedlund, Broström, Fjällbäck, Halm och Nydahl.

Herr Svanberg: Herr talman! Att herr Hedin icke skulle
tycka om den lexa jag nyss vågade gifva honom, det förefaller mig
icke underligt. Men han behagade tillskrifva mig såsom motiv för
mitt uppträdande här i dag i denna lagfråga förargelse öfver det
sätt, hvarpå en af mig underskrifven motion blifvit af honom förut
under denna riksdag behandlad. Jag vågar försäkra, att jag för länge
sedan lärt mig att skilja sak från person. Han påstod äfven och upp -

25 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

repade sedermera under sitt fortsatta föredrag med en viss hetta, att Om revision
jag citerat ordalagen i hans motion falskt. Han medgaf, att han angående
beskylt Stockholms poliskammare för att hafva i sitt dömande gjort lösdrifvare*
sig skyldig till vårdslöst förfarande; — det är redan vackert det — behandling.
men han ville icke vidgå, att han heskylt samma myndighet för '' or s''-*
vald. Jag tillåter mig återigen uppläsa orden i hans motion: »Så
väl Ågrens som Skogqvists mål gifva vidare anledning att beklaga,
hvad handlingarna tydligt nog utvisa, att för vederbörande uppgiften
varit att få den ene varnad, den andre sin frihet beröfvad, och att
för detta ändamål snart sagdt alla hänsyn fått vika.» Jag medgifver,
att här står icke med tydliga ord hegagnadt uttrycket »vald»;
men jag vädjar till kammaren, om icke i dessa ord innefattas en
temligen tydlig beskyllning härför. Jag vet sannerligen icke, huru
jag annars skall tolka dessa ord.

Motionären har dessutom här i dag ytterligare sysselsatt sig särskilt
med rättsfallet beträffande måleriarbetaren Skogqvist. Jag
tycker icke, att det är mycket skäl att vidare bär i kammaren sysselsätta
sig dermed, sedan det målet hlifvit af högsta domstolen afgjordt.
Motionären har emellertid, tyckes det, gjort ett stort kapital
deraf, att uti en till poliskammaren inkommen, af underordnad tjensteman
underskrifven rapport uppgifvits, att denne Skogqvist icke skulle
draga försorg om »sina barn», och att sedermera hlifvit upplyst, att
Skogqvist icke hade några barn. Må, jag har läst handlingarna och
märkt, att deribland verkligen förekommer en sådan rapport. Men det
känna nu domare litet hvar, att under ett måls handläggning ofta
kan i en förberedande rapport, som inkommer till domstolen, hafva
insmugit sig ett fel. Man har emellertid icke rättighet att tillvita
domstolen något fel, förrän det visat sig, att domstolen stödt sitt utslag
på den felaktiga uppgiften. Jag har utslaget här. Der förekommer
icke ett enda ord derom, att orsaken till Skogqvists dömande
har varit, att lian icke dragit försorg om sin familj och dessa
nu så mycket utskrikna och omskrifna barn. Den aktade vice ordföranden
i lagutskottet yttrade häromdagen, då en fråga förevar här
i kammaren, att kammaren dock borde något taga i betraktande en
paragraf i regeringsformen. Det var den DO §. Der står: »Under
Riksdagens, dess kamrars eller utskotts öfverläggningar och pröfning
må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarne
bokstafligen föreskrifva» — jag påminner särskildt om behandlingen
inför konstitutionsutskottet af vissa sådana frågor, som
här antydas — »komma frågor om embets- och tjenstemäns till- och
afsättande, regerings- och domaremagternas beslut, resolutioner och
utslag, enskilda medborgares och korporationers förhållanden, eller
verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning». Motionären
yttrade nyss, att jag uti något afseende skulle hafva förgått
mig emot eller kränkt grundlagen. Jag vädjar till kammaren och
motionären sjelf, huru vida han icke, om han också icke precis

N:o 22.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

26 Lördagen den 26 Mars.

kränkt denna grundlagsparagraf, dock på ett betänkligt sätt tangerat
densamma.

Den kände talaren på stockholmsbänken brukar gerna tända
brasor åt andra. Han har här i dag mot slutet af sitt uppträdande
tillåtit sig ett upphetsande anförande. Jag tror, att han bör låta
bli dermed. Han bör låta bli att väcka oro och missnöje inom
samhället. Sådant finnes tillräckligt ändå. Han bör icke, vare sig
i riksmötets öfverläggningar eller vid andra offentliga sammanträden
söka tända en missnöjets eld, som, en gång tänd, upphofsmännen
kanske kunna hafva svårt att släcka, och vid hvilken eld — jag är
öfvertygad derom — så väl upphofsmännen sjelfva som de medverkande
komma att blifva svedda på fingrarna.

Herr Hedin: Utslaget i målet mot Skogqvist lyder på följande
sätt: »Enär genom hvad i målet förekommit är ådagalagdt, att etc.»,
så pröfvar öfverståthållareembetet rättvist döma Skogqvist till 4 månaders
tvångsarbete. Hvad i njålet förekommit, det innehålles i de
föregående ransakningsprotokollen; och den falska, den lögnaktiga
uppgiften om Skogqvists hustru och barn, till livilkas underhåll
mannen icke tillräckligt skulle hafva bidragit, den uppgiften är det
svåraste af de argument, som blifvit i protokollen anförda emot
honom.

Med talaren på göteborgsbänken är det utan tvifvel onödigt att
inlåta sig i en kontrovers om grundlagens innehåll. Den § han
uppläste, men icke lyckats förstå, innehåller att enskilda medborgares
och korporationers förhållanden icke må komma under Riksdagens
pröfning i något annat fall eller på något annat sätt än grundlagarna
bokstafligen föreskrifva. Nu är det just i öfverensstämmelse
med grundlagens föreskrifter, som här debatteras ett utlåtande från
lagutskottet öfver en af mig i laga ordning väckt motion med anledning
af fakta, som i denna motion omförmälas. Och det lär väl icke
vara otillåtlig! för mig att besvara hvad talaren på göteborgsbänken
börjat anföra just om dessa samma fall, då varningsdomen öfver Ågren
och tvångsarbetsdomen emot Skogqvist fäldes. Eller skulle det tilläfventyrs
förhålla sig så, att genom ett privilegium, hvars ursprung jag
icke känner, herr Svanberg skulle hafva rätt att tala, men jag icke
hafva rätt att svara honom i den delen?

Herr Mankell: Då anmärkningar blifvit gjorda mot formen för
den af mig föreslagna skrifvelsen, anmärkningar, livilkas vigtighet
jag dock icke kan erkänna, men hvilka likväl tyckas hos motionären
hafva framkallat någon tvekan, ber jag, herr talman, att få återtaga
mitt förra yrkande och instämma i den af motionären sjelf föreslagna
formen för skrifvelsen.

27 N:o 22.

Lördagen den 26 Mara.

Herr West er: Som herrarna finna af utskottets betänkande

har jag icke deltagit i ärendets slutliga behandling; men då jag varit
ense med utskottet om dess beslut, ber jag att få yttra några ord.

Jag bar icke läst handlingarna i de två mål, som motionären
åberopat, och kan således icke bedöma i hvad mån dessa beslut
kunna förtjena gillande eller klander. Men jag anser dessa beslut
icke inverka på den sak bär föreligger; liksom jag icke heller anser
inverka på saken mycket af hvad motionären sagt som går alldeles
utom ämnet samt i öfrigt är af den beskaffenhet, att det synes icke
böra upptagas till bemötande. Jag bär sagt att omnämnda beslut,
hvaraf det ena är faststäldt af Högsta domstolen, icke inverka på
frågan; ty om än det skulle finnas anledning til! klander emot vederbörande
myndighets förfarande i de två fallen, synes det icke utgöra
någon fullgiltig anledning att revidera lagen. Har en myndighet förgått
sig, finnes det, såsom förut aumärkts, andra medel för att vinna
rättelse. Man får således efter mitt förmenande se efter, om bär föreligga
andra skäl för att revidera lagen i de afseenden motionären föreslagit.
Men några sådana skäl hafva icke anförts och för min del
tror jag att en revision i det syftet icke är nödig utan till och med
skulle vara skadlig för de personer, som egentligen beröras deraf.
Motionären bar sjelf medgifvit, att lagen i och för sig icke är så dålig,
utan att det klander han framstält mot densamma beror på dess
tillämpning. Hvarken motionären eller någon annan i Riksdagen torde
bestrida, att en lösdrifvarelag behöfves i vårt land, och det ligger i
sakens natur att en dylik lag är och måste bli ofullkomlig. Det står icke
i mensklig magt att skrifva en lösdrifvarelag så, att den icke kan ge
anledning till misstag i tillämpningen eller åtminstone till klander
deremot. Ty det är en lag som icke straffar för bestämdt brott, utan
är till för att förekomma, att allmän säkerhet, ordning eller sedlighet
lmderas.

Nu bar motionären föreslagit först att varningsrätten skulle öfverflyttas
från de underordnade myndigheterna till konungens befallningshafvande.
Jag vill icke, lika med motionären och reservanterna
i utskottet, medgifva att de underordnade myndigheterna som hafva med
denna sak att skaffa, i allmänhet sakna de qvalifikationer, som erfordras
för att kunna i det fallet handla nog försigtigt. Men det hänger
icke på detta. Det är visserligen sant, att det står i 2 § att de skola
meddela varning; men det står också, att konungens befallningshafvande,
vare sig den tilltalade klagar öfver den underordnades åtgärd,
eller icke, skall pröfva varningen och kungöra den. Uti denna pröfning
ligger efter min uppfattning sjelfva kärnpunkten och korrektivet
emot missbruk. Skulle nu denna varningsrätt öfverflyttas direkt på
konungens befallningshafvande, blir deraf oundviklig följd, att, så snart
eu person anliålles för lösdrifveri, han skall häktas och inskickas till
länsresidenset för att erhålla varning. Detta utgjorde ett af de förnämsta
skälen, hvarför man ville hafva ändring i den förra lösdrif -

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling
(Forts.)

N:o 22. 28

Lördagen den 26 Mars.

Om revision
af lagen
angåend e
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

varelagen. Och detta med rätta, ty obestridligen kränktes en måhända
oförvitlig medborgares rätt genom atf sändas på fångkärra. Jag
hemställer om en återgång till det en gång utdömda förfarandet kan
vara en förbättring i lagen till förmån för den anklagade.

Vidare har motionären ansett, att varningen borde få öfverklagas.
Det kan i viss mån sägas ha skäl för sig. Men ännu bär icke förebragts
något bevis för att denna varningsrätt missbrukats. Och det
står i allt fall den tilltalade fritt att klaga, då det verkligen blir
fråga om påföljd af varningen. Man kan måhända invända att i sådant
fall får han sitta häktad under tiden. Men, mine herrar, konungens
befallningshafvande eger i detta fall försätta den dömde på fri
fot, till dess utslaget vinner laga kraft.

Dessutom böra vi tänka på livad vi hörde af herr Mankell, att
i fjol förekommo 3,170 mål angående lösdrifvare, hvaraf endast 2,200
angingo häktade personer. Detta förutsätter en ganska stor mängd
af varningsåtgärder. Om nu dessa varningar finge öfverklagas, så skulle
alla dessa mål gå till högsta domstolen, som redan är så öfverliopad
med arbete att justitieråden utöfver sin skyldighet tjenstgöra vissa
eftermiddagar för att nedbringa balansen. Det är icke skäl att lägga
hela denna massa af varningsmål på högsta domstolen allra helst
då, så vidt hittills visats, varningsrätten icke blifvit missbrukad, och
då de tilltalade i alla fall kunna få rättelse.

Slutligen har motionären föreslagit att bestraffningsrätten skulle
öfverflyttas till de allmänna underdomstolarne i residensstäderna. Det
är icke på något sätt styrkt och ej heller har man rätt säga, att genom
denna öfverflyttning till domstolarne målen skulle komma att
pröfvas med större omsorg och rättvisa än nu är fallet, men oafsedt
detta anser jag äfven en dylik anordning vara till skada för de personer,
som deraf beröras, ty domstolarne i städerna sammanträda endast
en gång i veckan. Om således en lösdrifvare skickas till en
stad får lian der sitta häktad kanske i åtta dagar, under det att deremot
mål af ifrågavarande art hos konungens befallningshafvande företages
genast eller åtminstone inom ett par dagar. En ännu betänkligare
sak, som blifver eu följd af denna öfverflyttning, är att i domstolarnes
hand lägga den rätt, som konungens befallningshafvande under
vissa omständigheter ega, nemligen att underlåta att döma till
tvångsarbete och i stället meddela endast varning. Hittills hafva domstolarne
med rätta ansetts endast hafva att behandla bestämda brott
och att enligt lag ådöma straff för brotten, men de ega icke någon
benådningsrätt. Att gifva domstolarne en sådan rätt är af många skäl
icke lämpligt eller tillrådligt, och att återigen borttaga den konungens
befallningshafvande nu tillkommande rätt att eftergifva straffpåföljd,
blifver gifvetvis till skada för de personer, som deraf beröras.

Detta mitt påstående vill jag styrka med herr Mankells uppgift
att det under år 1891 förekommit i riket 3,170 ärenden rörande lösdrifvare.
Af dessa lösdrifvare hafva något öfver 2,200 häktats, men

29 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

endast något öfver 800 dömts till tvångsarbete. Häraf framgår att
konungens befallningshafvande i icke obetydlig grad utöfvat sin rätt
att befria från tvångsarbete och under sådana förhållanden torde det
näppeligen vara till gagn för den del af befolkningen, som denna
fråga närmast rör, att ändra lagen i det syfte, som motionären föreslagit.

På grund häraf anhåller jag få yrka bifall till lagutskottets utlåtande.

Herr Wästfelt: Då jag icke kan gilla den motion, som nu af

Andra Kammaren behandlas, ber jag att få inför denna kammare
uttala min åsigt i denna fråga. Jag har så mycket mera skäl härtill,
som jag under den tid, jag fungerat såsom landshöfding i Vesterbottens
län, varit i tillfälle att tillämpa denna lag i en mängd mål af
ifrågavarande art.

Jag får då till en början fästa uppmärksamheten vid första punkten
af motionärens anförande. Han vill der taga ifrån kronofogdar
och länsmän den skyldighet och rättighet, de nu hafva att meddela
den första varningen till lösdrifvare, som skola underkastas en sådan.
Med anledning af detta yrkande tillåter jag mig att upplysa herrar riksdagsmän
derom, att under den långa tid, som detta förfarande pågått,
konungens befallningshafvande icke funnit anledning till någon slags
anmärkning mot kronofogdar och länsmän, då de varit denna sin uppgift
fullt vuxne. De hafva visat sig ega moraliskt och juridiskt de
qvalifikatiouer, som berättiga dem att fullgöra en så enkel sak som
en varning till en karl, som söker uppehålla sig genom bettlande och
visar ett oskickligt uppförande. Jag tror derför, att denna varningsrätt
icke på något sätt bör fråntagas dem, så mycket mera som de
i allmänhet äro polismän och i sådan egenskap förpligtigade att uppehålla
den allmänna ordningen samt således komma i beröring med
sådana personer, som böra underkastas en dylik varning.

Men utom det att jag anser en förändring af ifrågavarande lag
i sålunda angifven syftning alldeles obehöflig, är jag öfvertygad, att
denna förändring, om den vidtoges, icke skulle kunna undgå att föranleda
stora omkostnader för staten. Då en lös person, som drif ver
omkring i en aflägsen socken af länet på ett afstånd af 20 eller kanske
30 mil från residensstaden, skall första gången varnas, kan man väl förstå
hvilka kostnader det skulle medföra att genom länet med fångskjuts
transportera ned den personen dit endast för att underkastas
sådan varning. — I denna punkt kan jag således icke instämma med
motionären.

Äfven förslaget i andra punkten att fråntaga konungens befallningshafvande
rätten att ålägga lösdrifvare bestraffning tror jag vara
alldeles obehöfligt. Konungens befallningshafvande består i detta fall
af landshöfdingen och landssekreteraren och då landssekreteraren i
första hand har en fullkomligt juridisk bildning, synes konungens be -

Otn revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

N:o 22. 30

Lördagen den 26 Mars.

Om revision
af lagen
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)

fallningshafvande böra vara lika behörig som en domstol att fälla ett
sådant latitudutslag som detta, ty det torde väl vara ganska beroende
på omdöme, när man ransakar en karl, om man skall gifva honom
1, 2, 3 eller 6 månader eller 1 år. Denna ransakning kan konungens
befallningshafvande fullgöra lika bra som en domare. Domaren kan
ju vara långt borta och ej alltid tillgänglig, hvarför jag tror att äfven
i det afseendet en förändring vore hvarken fördelaktig eller behöflig.

Med anledning af detta mitt uttalande anhåller jag att få till
protokollet antecknadt, att jag gillar den af lagutskottet i det afgifna
utlåtandet gjorda hemställan, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Hedin: Äfven jag skall anhålla att få till prototokollet

antecknade ett par omständigheter, nemligen för det första, att den
föregående talaren säger, att pröfningen af de förhållanden, som kunna
föranleda till varning skulle vara så enkel, att man gerna kan lemna
densamma i underordnade polismäns händer. Denna uppfattning delas
dock icke af lagutskottets majoritet, som tydligen gifver detta tillkänna,
då utskottet på sidan 6 i sitt betänkande kallar detta värf för
ett onekligen grannlaga värf.

För det andra vill jag hafva antecknadt det att, äfven om i det
län, som talaren ville representera i sitt nyss afgifna yttrande, icke
under hans tid förekommit någon anledning till anmärkning — efter
bana och konungens befallningshafvandes omdöme — mot det sätt,
hvarpå denna varningsrätt ntöfvats af underordnade myndigheter, detta
icke innefattar något bevis, att icke någon sådan anmärkningsanledning
skulle finnas. I afseende derå vill jag erinra om hvad reservanterna
yttrat: »Endast undantagsvis och hufvudsakligen endast då förhör blifvit
begärdt, lärer det kunna antagas, att konungens befallningshafvande,
öfverhopad som denna myndighet ofta är af andra göromål, skulle
ingå i pröfning af berörda omständigheter,» d. v. s. en efterpröfning
af den frågan, huruvida sådana omständigheter varit för handen, att
en person borde behandlas såsom lösdrifvare, hvarför reservanterna
ock hafva ansett, att det vore fördelaktigt om pröfningsrätten direkt,
i första hand, öfverlemnades till konungens befallningshafvande.

Herr Romberg: Jag skall tillåta mig säga, att jag beklagar de
stackars menniskor, som kunna hemfalla under sådana lagbestämmelser
som de i fråga varande, h vilka kunna gifva anledning till att
de råka ut för eu sådan godtycklig behandling, som här blifvit framhållen,
och detta under omständigheter, der så litet skäl i form af
eget förvållande har förefunnits.

Herr ^Vester ansåg emellertid, om jag icke missförstod honom,
att det skulle vara omöjligt att utarbeta en lösdrifvarelag, utan att
den skulle komma att lemna tillfälle till en godtycklig behandling

31 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

af de personer, som folie under denna lag. Herr Lilienberg m. fl. Om revision
reservanter synas emellertid vara af den åsigten, att en förbättring aJn
af den nuvarande lagen verkligen vore möjlig samt erkänna att verk- lösdrifvares
liga brister i densamma förefinnas. behandling.

Men berr Svanberg yttrade att, om lagen vore bristfällig och (F01''ts.)
olämplig, borde den ändras. Då nu detta genom fakta ur verkligheten
synes vara visadt — och jag kan icke finna, att man på ringaste
sätt kunnat styrka, att så icke förhåller sig — och då här icke
begäres annat än att Riksdagen måtte aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida en
revision af den nu gällande lösdrifvarelagen må vara erforderlig, så
vill jag hemställa till herrarne: är detta orimligt hegärdt? Jag kan
icke finna det, och på grund häraf, herr talman, ber jag att än en
gång få instämma i det af herr Hedin gjorda yrkandet.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Sedan herr Mankell
numera återtagit sitt först framstälda yrkande, återstodo allenast
tvenne yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall i stället till det af herr Hedin
under ofverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden, och fann propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara besvarad med öfvervägande ja.

Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit det af herr Hedin under ofverläggningen framstälda yrkande.

Voteringen utföll med 142 ja mot 50 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ io.

Slutligen föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5, i an- Om ändring

ledning af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen. <*/ §60 re9e rings

formen.

N:o 22.

Om ändring
<if § 60 regering*/ormen.

(Forts.)

32 Lördagen den 26 Mars.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
hänvisad motion, n:o 151, hade herr E. Thcermenius föreslagit, att
Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af § 60 regeringsformen,
att till bevillningar komme att räknas jernvägs-, telegraf- och
telefonmedlen; men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservationer anmälts

af herr Ljungman;

af herrar Bengtsson, Björlman, Boström i Bodbyn, Dahn,
Johnsson i Bollnäs, Wilcstén och Vahlin, som ansett att utskottet
bort hemställa,

att med anledning af herr Thermocnii motion Riksdagen till hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga följande förslag
till förändrad lydelse af

Regeringsformen.

§ 60.

Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, jernvägstrafikmedlen,
telegraf- och telefonmedlen, stämpelmedlen, bränvinstillverkningsmedlen
samt hvad hvarje Riksdag dessutom särskild! såsom
bevillning sig åtager. Ej må några allmänna afgifter, af hvad
namn och beskaffenhet som helst, utan Riksdagens samtycke kunna
förhöjas, tullen å inkommande och utgående spanmål allena undantagen.
Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta eller, till
vinning för sig och kronan eller enskilda personer och korporationer,
några monopolier fastställa;

samt af herr Hedin, som yrkat bifall till motionen med den
förändring, att till bevillningar komme att hänföras äfven konsulatsafgifter.

Herr Ther in genius erhöll på begäran ordet och yttrade: Såsom
herrarne af det föreliggande utkottsutlåtandet torde finna, hafva alla
ledamöterna i denna kammare, på ett enda undantag när, reserverat
sig mot det slut, hvartill utskottet i denna fråga kommit. Jag hoppas
derför, att utgången skall blifva i enlighet med reservanternas
förslag. Men jag ber att i alla fall få säga några ord.

Först vill jag med afseende å utskottets sätt att citera anmärka,
att jag finner detsamma vara väl knapphändigt. Utskottet har nemligen
tillåtit sig göra sitt referat med så lätt, eller rättare så tung
hand, att det, som varit hufvudsaken i min framställning, alldeles
försvunnit. Det kan ju vara bra att göra så, då man vill framställa

33 N:o 22.

Lördagen den 26 Mara.

ett förslag i sådan dager, att det lätt nog skall kunna affärdas, men Om ändring
rätt är det icke, och jag anser att det varit godt, om utskottet icke a-f. § 6f° rege~
varit så . njuggt på trycksvärta och papper, utan i stället behagat in
extenso återgifva en motivering, som icke var längre än den jag

gjort- .

Beträffande för öfrigt behandlingen af denna fråga, finner jag
utskottets uppfattning af § 59 regeringsformen mycket besynnerlig.

Utskottet citerar nämnda paragraf, som föreskrifter, »att Konungen i
sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof
skall för Riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar
fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna
erfordra». Deraf drager utskottet den slutsatsen, att bevillningarne
i allmänhet »äro till sin natur extra ordinarie inkomster.» Detta
förefaller mig vara ett högst egendomligt sätt att resonnera. I 60 §
regeringsformen säges: »Till bevillningar räknas tull- och accismedlen,
postmedlen, chartaesigillataeafgiften, husbehofsbrännerimedlen samt hvad
hvarje Riksdag dessutom särskilt såsom bevillning sig åtager». Det är
dessa orden, »dessutom särskildt», som utskottet synes hafva förbisett, och
det betraktar i anledning deraf hevillningar i allmänhet, som om de
folie under den särskilda rubrik, som nyss anfördes. Om man resonnerar
på sådant sätt, skulle man kunna komma till det resultatet,
att äfven tullmedel, accismedel etc. skulle hänföras till sådant slag
af bevillning, som Riksdagen särskildt åtager sig för fyllande af
statsverkets behof, och icke till statens hufvudsakliga inkomster. Jag
hemställer, om ett sådant sätt att tolka regeringsformen är rigtigt
eller om det icke tvärt om ådagalägger, hvad utskottet velat att det
icke skulle ådagalägga?

Det heter vidare i utskottets utlåtande, att »kommunikationsanstalterna
tillkommit i ändamål att befordra landets ekonomiska och
andliga utveckling, men icke till fyllande af ett visst statsverkets
behof af inkomster», och att för den skull deraf härflytande inkomster
icke äro att hänföra till de hevillningar, hvarom jag talat. Men
om man läser Kongl. Maj:ts proposition n:o 3 för i år, skall man
finna, att statsrådet och chefen för finansdepartementet just hänfört
sig till den omständigheten, att inkomsterna af dessa samfärdsmedel
vore i växande. Han har anfört detta växande såsom ett af de
hufvudsakligaste skälen, hvarför han nu tilltrodde sig att föreslå betydlig
nedsättning i grundskatterna.

Således, inkomsterna af kommunikationsanstalterna äro visserligen
sådana, hvartill man har att taga stor hänsyn, och chefen för
finansdepartementet finner dem, som sagdt, så väsentliga, att han endels
på dem bygger omregleringen af vårt skatteväsende. Följaktligen,
äfven om kommunikationsanstalterna »i första hand» skola
tjena till landets utveckling i ekonomiskt och andligt afseende, hafva
de i andra hand en stor och vidsträckt betydelse genom det stora
Andra Kammaren» Vrot. 1892. N:o 22. 3

N:o 22. 34 Lördagen den 26 Mara.

Om ändring öfverskott, som chefen för finansdepartementet stält i utsigt att de
af §60 rege- gkok lemna; men då detta öfverskott uppstår genom bidrag från den
^(Forts*/*'' stora allmänheten, så måste det också få betraktas såsom en bevillning.

Vidare bar utskottet bär talat om jernvägsväsendet såsom en
industriel inrättning, och det kan ju vara rigtigt. Men bär föreligger
då med afseende å denna industriella inrättning den oegentlig
heten, att Riksdagen icke bar något annat att göra dermed än att
tillsammans med Kongl. Maj:t bestämma om aflöningsstaterna. Riksdagen
har deremot icke något inflytande, då det gäller att, så att säga,
bestämma priskuranterna på arbetet, som ju äro så väsentliga för
öfverskottet, utan det bestämmer Kongl. Maj:t på egen band. Och
detta kan, sedt ur bevillningssynpunkt, omöjligen vara rigtigt.

"Utskottet kommer för öfrigt just på grund af sitt underliga betraktelsesätt
till den slutsatsen, att det vore bäst, att bestämmelsen
om postmedlen toges bort ur 60 § regeringsformen och anser det
för en oegentlighet att den står qvar der. Det är ju ett högst egendomligt
resonnement?! För min del anser jag att utskottet på lika
goda, eller lika dåliga, grunder kunde säga, att Riksdagen borde afhända
sig bestämmelserätten öfver tullsatsema, ty de äro ju också
upptagna i den nämnda 60 §. Men det kan säkerligen icke varda
Riksdagens mening att släppa från sig hvarken det ena eller andra,
utan skall rättelse göras, bör den väl gå i den rigtningen, att jernvägs-,
telegraf- och telefonmedel hänföras till bevillningar, dit de
rätteligen böra.

Jag skall för tillfället icke vidare yttra mig, utan inskränka mig
till att yrka bifall till den af herr Bengtsson med flere afgifna
reservationen.

Öfverläggningen angående förevarande ämne afbröts bär, af anledning
som i nästföljande § innehålles.

§ Il Herr

statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående disposition af Ottenby kungsladugård, med underlydande; angående

pension å allmänna indragningsstaten åt aflidne landshöfdingen
i Blekinge län m. m. grefve N. H. R. B. Horns enka,
Ulrika Gustaf va Charlotta Cornelia Horn, född Sjöcrona; och

angående upplåtelse till Stockholms stad af viss del af myntverkets
tomt n:is 1, 2 och 8 i qvarteret Bryggaren å Kungsholmen.

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och bordlädes.

Lördagen den 26 Mars.

35 N:o 22.

§ 12.

Om ändring
af § 60 regeringsformen.

(Forte.)

Fortsattes öfverläggningen angående konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 5, dervid, enligt förut gjord anteckning, ordet lemnades till

Herr Nilson från Lidköping, som anförde: Jag har inom konstitutionsutskottet
deltagit i den slutliga behandlingen af herr Thermaenius’
motion och dervid biträdt den åsigt, som finnes uttalad i
herr Bengtssons med flere reservation. Men vid det tillfälle, då
reservationer skulle aflemnas, var jag icke tillstädes, och derför har
jag icke kommit att blifva antecknad bland reservanterna. Jag har
nu velat här omnämna detta och på samma gång förklara, att jag
till alla delar instämmer i förutnämnda reservation, till hvilken lag
yrkar bifall.

Herr Dahn yttrade: Jag så väl som flere af konstitutionsutskottets
ledamöter från denna kammare har icke kunnat vara med om det beslut,
hvartill utskottet i denna fråga kommit. Obestridligt torde väl
vara, att dessa jemvägstrafik-, telegraf- och telefonmedel äro till sin
beskaffenhet af samma statsekonomiska natur som postmedlen, och
hade de funnits 1809, då grundlagen skrefs, kan man vara viss om,
att de upptagits i samma paragraf som postmedlen eller § 60 regeringsformen.
Den ökade betydelse, som de oupphörligen få, utgör ett ytterligare
skäl, hvarför de lika väl som postmedlen böra inordnas under
Riksdagens magtsfer. — Man har invändt, att i stället borde postmedlen
tagas bort från 60 §, emedan de till sin natur icke egentligen
skulle vara att hänföra till bevillningar, men derom kan jag icke vara
med. 1809 års lagstiftare hade ock eu annan åsigt, då de inryckte
postmedlen bland öfriga bevillningar. Konstitutionsutskottet vid 1890
års riksdag, som behandlade denna fråga, var äfven af den uppfattning,
att det icke fans något skäl att vidtaga en sådan ändring, som
skulle medföra en inskränkning af Riksdagens magt öfver dessa medel.

Men äfven om sålunda jernvägstrafikmedlen, såsom sagdt, äro af
den beskaffenhet, att de rätteligen borde höra under 60 § regeringsformen
och att Riksdagen borde ega att öfver dem besluta, följer deraf
ingalunda, att Riksdagen skulle med afseende å dem hafva inflytandet,
att Riksdagen finge bestämma maximibeloppen för taxor och tariffer
och lemna åt Kongl. Maj:t en viss latitud att hålla sig inom för de
närmare bestämmelser i detta hänseende, hvartill omständigheterna
kunde föranleda. Säkert är i allt fall, att, om Riksdagen får dylik
magt öfver dessa jernvägsmedel, det icke skulle lända detta verk till
skada; och hade Riksdagen redan förut haft en dylik magt, är det
troligt, att den samtrafik vi haft med utlandet, ordnats på ett för oss
mycket fördelaktigare sätt än nu skett, då vissa sydsvenska stadssamhällen
rent af blifvit boycottade.

N:o 22. 36

Om. ändring
af § 60 regering
tf ormen.
(Forts.)

Lördagen den 26 Mars.

På grund af nu anförda skäl skall jag bedja att få yrka bifall
till den °af mig jemte sex andra af utskottets ledamöter från denna
kammare afgifna reservation.

Herrar Wikstén och. Boström i Bodbyn förenade sig med herr
Dahn.

Herr Ljungman: Herr talman! Man bör vid bedömande af
denna fråga taga i betraktande, att det finnes flera slags »allmänna
afqifter», samt att sålunda, om bestämmandet af dessa allmänna afo-ifter
samt och synnerligen skall hänskjutas till Riksdagen, paragrafen
bör formuleras derefter, så att icke bevillningarna sammanblandas med
öfriga allmänna utgifter. Af 62 § regeringsformen framgår att, »sedan
statsverkets behof blifvit af Riksdagen profvade, ankommer det pa
Riksdagen att en deremot svarande bevillning sig ataga». Dessa bevillningar,
som Riksdagen då åtager sig, äro »extra ordinarie utlagor».
De skola höjas eller sänkas efter statsverkets behof och äro således
verkliga skatter. De öfriga allmänna afgifterna, hvilka utgöra, betelnin0"
för begagnande af någon statens inrättning eller ersättning för
andande af någon tjensteman eller dylikt, äro af helt annan natur;
och äfven om Riksdagen ensam finge beslutanderätt öfver dem, vore
det orimligt, att de skulle bestämmas blott för ett år i sender och
höjas eller sänkas efter statsverkets behof. Det är denna sak, man måste
taga i betraktande, om man vill omredigera denna paragraf.

Verkliga »bevillningav» äro, enligt nuvarande statsreglering, tulloch
accismedlen, till hvilka senare räknas bränvinstillverkningsskatten
och hvitbetsockerafgiften, stämpelmedlen samt bevillmngsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter och bevillning af fast egendom samt

af öfriga allmänna afgifter kunna hänföras under tre klasser. Till
den förste höra postmedlen, telegraf- och telefonmedlen samt jernvägstrafikmedlen.
Dessa utgöra ersättningar för begagnande afhissa statsverkets
inrättningar för samfärdseln; men ibland dem skilja sig postmedlen
betydligt från de öfriga. Posten har nemligen alltid ansetts
såsom ett statsmonopol. Då grundlagen skrefs 1809, betraktades posten
såsom ett skatteverk. Postafgifterna voro då så höga, att staten maste
förtjena penningar på dem, och i anledning deraf innehåller också
60 § förbud för kronan att vidare inrätta några sådana monopol för
att öka sina inkomster. Postmedlen äro sålunda i viss mån af annan
natur än jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen. Hvad dessa medel
beträffar, anses numera allmänt, att staten icke bör för begagnande
af ifrågavarande inrättningar uppbära högre afgifter, än att den sa
kallade sjelfkostnaden betalas, det vill säga drift- och underhållskostnaderna
samt ränta och amortering å anläggningskapitalet.

Andra klassen utgöres af fyr- och båkmedlen samt konsulatsatgitterna,
hvilka utgå från sjöfartsnäringen för underhall af fyrar och

37 !N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

bakar samt konsulatsväsendet. Dessa afgifter stå till sin natur närmare Om ändring
de egentliga skatterna än post-, telegraf-, telefon- och jernvägsmedlen. af. § 6P Teffe~
Det torde dock i allt fall icke vara lämpligt att föra dem till bevill- r^,(Forti^)e,,''
ningarna, enär de utgå för blott ett visst ändamål och ej böra användas
för fyllandet af statsverkets allmänna behof, men väl att låta
Riksdagen bestämma deras belopp. Jag har derför äfven föreslagit
ett särskilt tillägg, enligt bvilket dessa afgifter icke skulle få användas
för annat ändamål än befrämjandet af den näring, från hvilken
de utgått. Detta är ock ett önskemål hos sjöfartsidkarne.

Till den tredje klassen höra ersättningar för påkallande af embetsoch
tjenstemäns åtgärder. Jag har ansett, att äfven dessa allmänna
afgifter böra fastställas af Riksdagen, och så har äfven skett vid vissa
tillfällen, såsom då Riksdagen 1890 faststälde stat för provinsialläkarne
och dervid äfven hade under behandling den taxa, hvarefter de vid
tjenstgöring skulle betalas. Hit höra vidare ersättningar till tjensteman
vid väg- och vattenbyggnadsstaten samt till bergstjenstemän,
landtmätare o. s. v., expeditionslösen, lotspenningar, ersättningar för
erhållande af kontrollstämpel å guld eller silfver och dylikt. Det är
gifvet, att dessa senare afgifter, hvilka icke heller äro egentliga bevillningar,
böra, om de skola fastställas af Riksdagen, liänskjutas till
behandling af statsutskottet och icke till bevillningsutskottet, ty de
äro icke skatter utan ersättningar, hvars storlek bör utöfva inflytande
vid aflöningars bestämmande och dylikt.

I 3 § af ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter omnämnes
ytterligare en klass af afgifter, som Konungen eger att fastställa, nemligen
väg- och bropengar och dylikt. För dessa behöfver ett särskildt
moment tilläggas till 60 § regeringsformen af det skälet, att eljest,
om man tolkar 60 § efter ordalydelsen, gör sig ett statsråd, som tillstyrker
Konungen att fastställa sådana afgifter, skyldig till grundlagsbrott.
Detta insåg man redan 1809 och derför, när ansvarighetslagen
behandlades inom Riksdagen, återremitterades den till konstitutionsutskottet
för att få detta tillägg infördt, att Konungen egde fastställa
dylika afgifter. Det är emellertid icke lämpligt, att grundlagen begränsas
af en strafflag, och derför bör ifrågavarande del af 3 § ansvarighetslagen
öfverflyttas till grundlagen.

Jag har försökt formulera en ändring af 60 § derhän, att alla
dessa olika slag af allmänna afgifter blifva närmare angifna, än som
skett i dess nuvarande affattning, men jag anser mig emellertid icke
kunna yrka bifall till min reservation, enär den sträcker sig vida utöfver
hvad motionären åsyftat. Frågan torde icke kunna slutbehandlas
vid denna riksdag, utan får väl upptagas många gånger, innan
man får en tillfredsställande affattning af denna svåra paragraf.

Det har beträffande 60 § varit mycket tal om, huru vida Konungen
egde rätt att nedsätta allmänna afgifter, och vid flera tillfällen har
det sagts, att Konungen skulle ega en dylik rätt.

Till belysning i någon mån af denna fråga, vill jag meddela ett

N:o 22. 38

Om ändring
af § 60 regeringsformen.

(Forts.)

Lördagen den 26 Mars.

utdrag af konstitutionsutskottets protokoll för den 30 december 1809.
Det lyder sålunda:

»Företogs till öfverläggning ocli pröfning herr Capitaine Lieutenanten
in. m. Grefve De la Gardie’s afgifne anmärkningar vid Regeringsformen.

§ 60. Att Konungen må lemnas rättighet att, efter StatsRådets
samt Banco- och RiksGäldsFulhnägtiges hörande och tillstyrhan, emellan
Rihsdagarne höja eller sänka Sjö Tullen på alla inkommande varor.

Utskottet ansåg detta yrkande ej som någon anmärkning vid RegeringsFormen,
utan kunna som en Bevillningsfråga in plenis proponeras.
Då Utländska magter kunna genera vår Tull genom höjning
eller sänkning, borde, i Utskottets öfvertygelse, en dylik åtgärd ej
vara oss förnekad. Enär således §:en innehåller det Konungen med
Riksens Ständers samtycke äger att förhöja allmänna afgifter, vore
det Riksens Ständer obetaget att vid hvarje Riksdag bevilja Konungen
en sådan utvidgad rättighet, intill den nästföljande. Att StatsRådet
borde emellan Riksdagarne härutinnan höras, fann Utskottet
öfverensstämma med den föreskrifna sakernas ordning; men trodde ej
något samråd med Banco- och RiksGäldsFullmägtige behöfvas eller
ens vara lämpligt i ett ärende som rörer Utrikes handelsförhållanden.

Då det emellertid ligger vigt uppå, att kammaren gör något uttalande
om den väckta motionen, vill jag yrka återremiss. Jag anser
nemligen, att kammaren icke kan antaga någon af de afgifna reservationerna
och särskildt icke den, herr Dahn med flere framlagt, enär
deri yrkas, att till bevillningar skulle räknas åtskilliga allmänna afgifter,
som äro af helt annan än bevillningsnatur.

Jag yrkar derför återremiss.

Herr Östberg: Motionären yttrar i sin motion, att denna fråga
förefaller synnerligen klar och enkel. Jag kan dock icke se saken
alldeles så. Jag tror, att det varit rätt godt, om motionären något
närmare utvecklat, i hvilket afseende och huru långt han önskade,
att Riksdagens ökade befogenhet i afseende å jeruvägarne och telegrafverket
skulle utsträckas. Detta har han emellertid icke gjort och icke
heller ingått på den frågan i sitt anförande här i dag. Man kan således
endast söka någon ledning derför i hvad man anser ligga i begreppet
bevillning. Deri ligger först och främst det, att bevillningarne
äro afsedda att fylla statens inkomster utöfver de ordinarie inkomsterna,
för att det skall räcka till statsutgifternas bestridande. I sådant
afseende är det tydligt, att denna definition träffar in på tullar,
allmänna bevillningen, accismedlen och bränvinsmedlen, ty dessa äro
af den beskaffenhet, att de kunna och böra af Riksdagen regleras till
sin storlek efter budgetens behof; finanstullarna kunna lämpligen ökas

39 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

eller minskas efter de vexlande åren, och allmänna bevillningen har
någon gång måst på grund af statsverkets behof fördubblas.

Men det finnes något annat, som också räknas till bevillningarne,
nemligen postmedlen, der denna definition icke passar. Ty det kan
icke falla någon in att tänka sig, att, om det är ondt om penningar
ett år, man skulle höja postafgiften, lika litet som att man skulle
sänka den, i fall det vore stort öfverflöd. Postverket intager derför
icke en liknande ställning, ty man kan säga, att det är en affär, en
industriel inrättning, som staten sköter för tillgodoseende af allmänna
behof. Ännu mera gäller dock detta om jernvägarne och telegrafen.
Dessa måste nemligen skötas såsom en affär, och man kan icke tänka
sig, att dessa samfärdsmedel skulle kunna förvaltas genom på förhand
af Riksdagen uppdragna regler. I afseende på posten skulle det ju
ändå kunna gå för sig att på förhand reglera afgifterna, ty der har
staten monopol. Det finnes icke några konkurrenter, och det är icke
något, som hindrar att fastställa taxan för ett helt år, utan att man
har något behof af frihet att modifiera densamma. Men detta är icke
fallet med jernvägarne och telegrafen.

Hvad skulle man åstadkomma genom att förklara jernvägsmedlen
och telegrafmedlen för allmänna bevillningar? Motionären har icke förklarat
det, men jag kan icke se annat än att deraf skulle följa, att Riksdagen
skulle ega att på egen hand besluta beloppet af alla afgifter för
begagnandet af jernvägarne. Dertill skulle komma, att Riksdagen uttryckligen
förbehöll sig rätt att bestämma jemväl öfver användandet
af nettovinsten af jernvägstrafiken, t. ex. bestämma, att den icke finge
beräknas såsom tillgång för budgeten, utan skulle inbetalas till riksgäldskontoret.
Men det torde ju vara klart för hvar och en, att det
icke kan gå an, att Riksdagen helt och hållet bestämmer afgifterna för
jernvägstrafiken. Ty man behöfver blott taga kännedom om de otaliga
undantagstariffer och undantagsbestämmelser, som ständigt meddelas af
Kongl. Maj:t eller af jernvägsstyrelsen, och att tänka sig, att Riksdagen
skulle ingå på dessa saker, det vore ju att förlama detta verks styrelse.

Man kan ju nu säga, att detta icke vore meningen. Men hvar
skall man då stanna i denna fråga ? Skall det finnas någon betydelse
i ordet bevillning, så skall det väl vara, att alla sådana afgifter bestämmas
af Riksdagen och icke af Kongl. Maj:t.

Jag tror för min del, att man genom den åtgärd, som motionären
föreslår, å ena sidan skulle vinna för mycket och å andra sidan för
litet. Man vinner för mycket genom att man lägger i Riksdagens
hand mer, än Riksdagen kan sköta, men man vinner för litet, för så
vidt man icke söker i vissa afseenden utvidga Riksdagens inflytande
å skötandet af jernvägarne och telegrafverket. Det förefaller mig, som
om den, som vill vinna någon reform, bör fästa sin uppmärksamhet
både på det ena och det andra.

Det är icke tvifvel om, att ej Riksdagen skulle kunna vinna
ökad kontroll, oafsedt bestämmandet af taxorna; och jag tänker då

Om ändring
af § 60 regeringtformen.

(Forts.)

N:o 22. 40

Lördagen den 26 Mars.

Om ändring bland annat på den vigtiga frågan om att uppgöra samtrafikstaxor och
af § so rege- 5fverenspomrnelser med enskilda jemvägar. Detta är en vigtig sak,
(Forts) en sa^’ ^er ostligt många privata intressen kunna beröras, och der
det allmännas rätt bör noggrant pröfvas gent emot den enskildes.
Jag tror visserligen, att Riksdagen der bör hafva ökadt inflytande,
men på det målets vinnande skulle sådana bestämmelser, som här
föreslagits, icke hafva den minsta inverkan. Derför tror jag, att
motionären gjort klokare, om han väckt förslag om, att i den och den
punkten bör Riksdagen hafva mer att säga, och i den och den punkten
må det tillhöra Kongl. Maj:t att hafva beslutande rätt.

Herr Ljungmans förslag går mera i den rigtningen att närmare
specificera Riksdagens rättigheter och uppdraga magtgränsen mellan
Riksdagen och regeringen. Jag tror, att det vore den rätta utvägen
att göra denna sak klar, för att icke lemna den till föremål för blifvande
tvister. Huru vida åter det kan vara lämpligt att åstadkomma
en sådan magtfördelning genom en förändrad grundlagsbestämmelse,
det vill jag lemna derhän.

Ty man skulle också kunna tänka sig, att Riksdagen kunde anhålla
hos Kongl. Maj:t, att i den eller den punkten beslut icke borde
fattas utan Riksdagens hörande. Antagligen skulle en sådan framställning
på grundade skäl komma att medföra lika fördelaktig verkan,
som om man försökte åstadkomma en förändring i grundlagen, hvilket
mycket långsammare skulle leda till målet än det andra sättet att gå
till väga.

Såsom saken för närvarande står, anser jag det icke finnas tillräcklig
anledning att bifalla motionärens yrkande, hvarför jag skall
be att få instämma i det sint, hvartill utskottet kommit, och sålunda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Elowson: Det synes mig, som om motionären åsyftat

att vinna något praktiskt mål med den motion, han afgifvit, och detta
mål skulle bestå deri, att Riksdagen finge något mera inflytande än
nu i afseende å bestämmandet af jernvägstrafikmedel samt telegrafoch
telefonmedel. För att nå detta mål har har han väckt en motion
om ändring i grundlagen. Då i 60 § regeringsformen postmedlen
räknas till bevillningarne, och Riksdagen har att besluta öfver dem,
synes det mig, att telegraf- och telefonmedlen äfven skulle kunna
räknas till denna klass; ty kan Riksdagen besluta öfver postmedlen,
så gälla samma skäl för att Riksdagen skall kunna besluta om telegrafoch
telefonmedlen. Det har ock anmärkts ■— såsom i utskottet från
alla sidor uttalades — att, då bestämmelsen om postmedlen insattes
i 60 §, telegraf- och telefoninrättningarne icke voro ens anade, ty
annars hade nog en föreskrift äfven om dessa fått följa med. Nämnda
inrättningar äro samfärdsmedel likasom jernvägarne, och de inkomster,
som från jernvägarne inflyta, skulle kunna likställas med dem, som
inflyta från telefon- och telegrafverken. Huru härmed än må vara,

41 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

så är det dock af betydelse för Riksdagen att kunna få besluta om Om äntring.
så stora summor som de ifrågavarande. ringtformen.

I den budget, som skall blifva gällande för 1893, äro upptagna (Forts.)
såsom nettobehållning af jern vägstrafiken 6,500,000 kronor. Denna
nettobehållning är naturligtvis skilnaden mellan bruttoinkomsten och
förvaltningskostnaderna eller driftkostnaderna. Utskottet går, synes
mig, på sidan om motionen, då det såsom skäl för sitt afstyrkande
anför, att Riksdagen velat taga in i budgeten endast denna skilnad
mellan bruttoinkomsten och förvaltningskostnaderna. Skilnaden beror
naturligtvis på, huru man bestämmer inkomsterna, och derom har
Riksdagen ingen beslutanderätt.

Enligt 1890 års statistiska uppgifter utgjorde bruttoinkomsten
af jernvägarne 21,972,574 kronor. Detta är ett väsentligt tillflöde
till statskassan men öfver detsamma har Riksdagen enligt nu gällande
bestämmelser icke någonting att besluta. Redan förut har ock inom
Riksdagen gjorts uttalanden, att det borde ske någon förändring i
detta afseende, och det synes mig verkligen, som om förändringen
är af åtskilliga omständigheter påkallad.

I utskottet hafva också nämnts konsulatafgifterna, hvilka, såsom
en talare på göteborgs- och bohuslänsbänken sade, närma sig mera
till skatter. Öfver dessa konsulatafgifter har Riksdagen icke heller
någon beslutanderätt. De användas, såsom herrarne behagade erinra
sig från statsverkspropositionen, till aflöning af konsulerna. Det står
nemligen i en anmärkning der, att dessa konsulatafgifter användas
till aflöningar, och det är ju i och för sig rigtigt. Men Riksdagen
borde väl egentligen hafva något att besluta äfven om dem.

Det synes mig derför vara skäl, att Andra Kammaren uttalar
sin mening i detta afseende; och jag vet att den åsigten, att Riksdagen
bör hafva inflytande på bestämmandet öfver jernvägstrafikmedlen,
äfven delas af åtskilliga i Första Kammaren. Man kan
heller icke gerna komma ifrån det, att Riksdagen, som eger den
egentliga beskattningsrätten, väl bör få uttala sig angående en så
vigtig inkomstkälla, och det kan ju icke vara annat än tryggare, om
Kongl. Maj:t med Riksdagen afgör sådana frågor, än att Kongl. Maj:t
ensam afgör dem.

Vid utskottets utlåtande hafva fogats 2:ne reservationer, men
ingendera af dem kan leda till något praktiskt resultat, ty Första
Kammaren kommer helt visst icke att gå inpå någon af dem.

I teoretiskt afseende skulle jag vilja sätta den af utskottets vice
ordförande afgifna reservationen något före den andra, i synnerhet
med hänsyn till dess första del. Deremot synes det mig, som om
den ärade reservanten icke tillräckligt begrundat det fjerde momentet.

Ty detta moment torde komma att leda till åtskilliga praktiska svårigheter
i konkreta fall. Och då han icke yrkat bifall till sin reservation,
skall jag för min del ansluta mig till den andra reservationen,
som är afgifven af herrar Bengtsson, Björkman m. fl.

N:o 22. 42

Om ändring
af § 60 regeringtformen.

(Forts.)

Lördagen den 26 Mars.

Der är ingenting annat föreslaget, än att man skulle besluta att
i § 60 regeringsformen införa, jemte förut der omnämnda bevillningar,
jernvägstrafikmedlen, telegraf- och telefonmedlen, på samma gång som
man äfven föreslagit, att uttrycket chartaesigillataj-afgiften skulle utbytas
mot stämpelmedlen och husbebofsbrännerimedlen mot bränvinstillverlcningsmedlen.

Jag ber derför att få yrka bifall till den af herr Bengtsson m. fl.
afgifna reservationen.

Herr Hornberg: Jag kan icke underlåta att uttrycka min för våning

öfver, att inom konstitutionsutskottet, åtminstone för så vidt
af utskottets betänkande framgår, det icke fallit någon mer af utskottets
ledamöter än herr Ljungman in att yrka på ett förtydligande af
denna § 60 i regeringsformen, som af den ifrågavarande motionen beröres.
Jag menar i fråga om Kongl. Maj:ts rätt att nedsätta tullen
å inkommande spanmål.

Det är oss allom väl bekant, huru rörande denna sak alldeles
diametralt motsatta åsigter göra sig gällande, och huru frågan upprepade
gånger varit föremål för vidlyftig debatt inom pressen, utan
att dessa debatter hafva ledt till något annat resultat, än att hvar
och en stannat vid sin åsigt. Går man dem närmare in på lifvet,
dessa grundlagstolkare, som vanligen uppträda med mycken tvärsäkerhet,
så visar det sig, att deras påståenden i fråga om denna sak ytterst
grunda sig blott på deras egna försäkringar, att deras åsigter äro de
enda rigtiga. Det synes nu visserligen besynnerligt, åtminstone gör
det så för mig, att det han råda olika meningar rörande denna sak,
då man dels tar hänsyn till lydelsen af § 84 regeringsformen, som
stadgar, att »grnndlagarne skola efter deras ordalydelse i hvarje särskildt
fall tillämpas», och dels å andra sidan tar i betraktande, att
icke ett ord i § 60 förekommer om tillåtelse för Kongl Maj:t att
sänka ifrågavarande tullar, men väl om att han eger rätt att höja
dem. Emellertid är det nu ett faktum, att en sådan meningsskiljaktighet
här gör sig gällande, och detta i en fråga, som det dock bör vara
af så ofantlig vigt och betydelse att få klargjord. Derför har det,
som sagdt, förvånat mig mycket, att, då nu konstitutionsutskottet haft
anledning att taga denna § 60 under ompröfning, utskottet icke också
då behjertat, huru mycken vigt det kan ligga på att en gång komma
till klarhet i denna sak genom ett förtydligande af grundlagstexten.

Det är nu, såsom vi veta, så bestäldt, att den åsigt, som går ut
på, att Kongl. Maj:t eger en sådan der rätt att Riksdagen oåtspord
företaga en sänkning i spanmålstullen, kan åberopa och peka hän på
en under tidernas lopp häfdvunnen praxis, som talar för, att denna
tolkning är den rigtiga. Kongl. Maj:t har nemligen upprepade gånger
företagit en sådan sänkning af tullen, utan att Riksdagen deremot,
för så vidt jag har mig bekant, har framstält någon anmärkning. Jag
skall bedja att i det hänseendet få påpeka kongl. kungörelsen af den

43 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

2 november 1837, genom hvilken tullen å korn och hafre, som till
landet infördes, nedsattes till hälften; vidare kongl. kungörelsen af
den 11 juni 1847, genom hvilken bestämdes tullfrihet för spanmål,
alla slag, äfvensom för mjöl och gryn; samt senast kongl. kungörelsen
af den 17 april 1852, då på samma sätt bestämdes tullfrihet för potatis.
Att för öfrigt äfven vår nuvarande regering för sin del anser,
att Kongl. Maj:t eger en sådan rätt, derom hafva vi blifvit upplysta
i Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 8 till innevarande års Riksdag,
sid. 7.

Då nu förhållandet är sådant, att i en så vigtig punkt som denna,
der det gäller en så stor statsinkomst eller en så stor skattepålaga,
— jag bör kanske snarare här vid lag se frågan från den synpunkten —
råder en sådan ovisshet rörande, huru vida Kongl. Maj:t eger rätt eller
icke att sänka denna pålaga och dermed väsentligen reducera en så
betydande statsinkomst, vill jag hemställa, huru vida det icke varit
skäl att, när nu 60 § varit föremål för konstitutionsutskottets ompröfning,
utskottet sökt åstadkomma ett välbehöfligt förtydligande i
detta hänseende.

Väsentligen på denna grund, herr talman, skall jag be att få
instämma med herr Ljungman i hans yrkande om återremiss af detta
ärende till konstitutionsutskottet.

Herr Bengtsson: Det hufvudsakliga skäl, som här blifvit
anfördt för att man icke skulle kunna antaga den af mig jemte
flere här afgifna reservationen, har varit det, att man ansett,
att Riksdagen icke skulle kunna hanskas med bestämmandet af
jernvägstrafikmedlen. Jag för min del kan icke förstå, hvarför icke
svenska Riksdagen likaså väl som t. ex. den tyska skulle kunna sysselsätta
sig med sådana saker. Vi veta ju, att staten på våra jernvägar
nedlagt åtskilliga hundratals millioner, och hvarför man då helt och
hållet skall undandraga jern vägsmedlen Riksdagens kontroll, kan jag
icke fatta. Det kan naturligtvis, i fall detta vårt förslag skulle gå
igenom, icke vara fråga om att Riksdagen skulle handskas med, om
jag så får säga, alla möjliga småsaker. Men att Riksdagen skulle få
rätt att deltaga i beslutet om maximi- och minimisiffrorna för olika
tariffer, tror jag icke alls skulle skada. Jernvägsstyrelsen och Kongl.
Maj:t skulle naturligtvis hafva rätt att röra sig inom dessa grunder.

Då man litet hvar känner till, huru besynnerliga tariffförhållandena
vid jernvägarne stundom äro, kan man sannerligen anse sig hafva
anledning att önska, att Riksdagen finge vara med att besluta derom.
Jag skall blott anföra ett enda exempel i fråga derom. Man vet, att
från Småland sändes till Skåne en stor myckenhet träd för kolbränning.
Då nu dessa skola transporteras, äro tarifferna så förnumstigt
satta, att, om man uppifrån landet skickar hela vagnslaster
med träd, man får betala eu ganska obetydlig frakt, men om man
förädlar träden deruppe, hvarvid de förlora omkring hälften af sin

Om ändring
af § SO regeringsformen.

(Forts.)

N:o 22. 44

Om, ändring
af § 60 regeringsformen.

(Forts.)

Lördagen den 26 Mars.

vigt, och så skickar ned dem, kostar detta betydligt mera. Hvad
blir då följden? Jo, småländingarne drifvas på detta sätt ned till
Skåne, ty det är billigare än skicka ned träden hela och sedermera
fortsätta arbetet der nere. Jernvägen får således transportera minst
73 tyngre gods för betydligt lägre pris, än den skulle få göra, om
man hade andra tariffer.

Jag ber äfven att få hemställa till de herrar, som något känna
till förhållandena, huru vida det icke kunde vara skäl, att Riksdagen
äfven hade ett ord med i laget, då jernvägsstyrelsen bestämmer om
samtrafiken med utlandet. Vi ha i denna fråga så färska exempel
ifrån Skåne, att jag alls icke tycker att det vore för mycket, om
Riksdagen dervid hade något att säga.

Jag tvekar sålunda icke att anhålla om bifall till min reservation.

Herr Björkman instämde häruti.

Herr Falk: Det synes mig, att herr Ljungman klart och tyd ligt

påpekat de oformliga motsatser, som skulle blifva en följd, om
man bifölle reservanternas förslag till förändring af 60 § regeringsformen.
Jag skall således för min del be att få förena mig med
herr Ljungman i hans yrkande om återremiss till utskottet.

Herr Ljungman: Jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå,

att, om man vill hafva ett förtydligande af denna mycket otydliga §,
går det icke an, att man bifaller den reservation, som är afgifven af
herr Dalin m. fl., ty det skulle försvåra arbetet med paragrafens förbättring.
För öfrigt skulle den deri föreslagna lydelsen icke komma
i harmoni, utan i strid med öfriga §§ i regeringsformen, som afse
bevillningarna.

Dessutom är det lika orimligt att t. ex. räkna jern vägsmedlen
till bevillningar, som om man ville skrifva i en lag, att till ädelstenar
skulle räknas gråstenar och till ädla metaller bly och tenn. Det ligger
ytterst stor vigt på, att, när man skrifver grundlag, man ser till
att den blir sådan, att den kan tillämpas efter ordalydelsen.

Men huru är det med jernvägstrafikmedlen? Jo, de äro icke
bevillningar, de äro icke skatter. Och ingen af oss uppöfver den
tid, då de kunna blifva skatter. Under sådana förhållanden är det
icke rimligt att säga, att de skola räknas till skatter. Till man emellertid,
att Riksdagen skall hafva något med deras fastställande att
göra, ja, då får man införa särskilda bestämmelser derom i grundlagen,
t. ex. såsom jag här i min reservation föreslagit. Den saken blir
mycket enkel, ty det finnes icke något hinder att införa sådana bestämmelser.
Men skola dessa afgifter framdeles fastställas af Riksdagen,
så bör frågan derom för utredning hänvisas till det utskott,
som har att fastställa utgifterna för dessa samfärdselinrättningar, hvilka
staten eger, d. v. s. till statsutskottet, och redan af det skälet böra
dessa medel icke upptagas bland bevillningarna.

45 N:o 22.

Lördagen den 26 Mara.

Hvad beträffar påståendet, att det skulle vara omöjligt för Riksdagen
att kunna fastställa trafiktaxorna för jern vägar ne, så är det
icke alls berättigadt. Ty i den nuvarande trafiktaxan är det medgifvet
jernvägsstyrelsen att i vissa fall göra nedsättningar, och Riksdagen
kunde naturligtvis äfven stadga en sådan bestämmelse. Svårigheterna
blefvo helt visst icke så stora, att statsutskottet skulle blifva
för mycket ansträngdt af att granska och fastställa dessa taxor, helst
sådant ganska sällan skulle förekomma. Men deremot skulle det vara
alldeles orimligt att fastställa dem för blott 1 år i sänder, hvilket
emellertid § 61 regeringsformen uttryckligen bestämmer om bevillningarna.

Jag ber alltså fortfarande att få vidhålla mitt yrkande om återremiss.

Herr Bengtsson: Jag ber om ursäkt, att jag än en gång

besvärar kammaren. Men jag vill endast opponera mig mot herr
Ljungmans yttrande, att upptagande af jernvägsmedlen i § 60
skulle vara detsamma som att jemföra gråstenar med ädelstenar.
Jag kan icke förstå, hvarför det icke skulle gå för sig, att, då man
förut haft i 60 § införd den bestämmelsen att accis-, tull- och postmedel
äro allmänna bevillningar, man nu bifaller den reservation, som
af mig och åtskilliga ledamöter af denna kammare i konstitutionsutskottet
blifvit afgifven. Vi hafva ju i paragrafen icke vidtagit någon
annan förändring, än att orden »jernvägstrafikmedlen, telegraf- och
telefonmedlen» blifvit tillagda. Hafva postmedlen och tullmedlen
kunnat stå der förr, och medgifves det att jernvägstrafik-, telegraf- och
telefonmedlen äro likstälda med dessa, inser jag ej, hvarför den ändring
vi föreslagit skulle vara oantaglig.

Skall man för öfrigt granska ordalydelsen af reservanternas förslag,
så skall jag he att få egna en liten granskning åt 4 punkten i
60 § efter herr Ljungmans förslag. Jag hade icke tänkt upptaga
denna fråga, men skall göra det till följd af hans uppträdande. Det
heter der: »4. Konungen eger att fastställa de afgifter, som af korporationer
eller enskilde personer må upptagas för begagnandet af sådana
inrättningar till enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet,
hvilka alls icke eller endast i otillräcklig grad medgifva täflan mellan
flera dylika å samma ort.» Jag frågar herr Ljungman: kan det vara
skäl att i 60 § intaga en bestämmelse, som enligt min tanke måste
tydas derhän, att Kongl. Maj:t skulle få att befatta sig med t. ex.
spårvägstrafiken? Läser man momentet rätt, kan man omöjligen gifva
det en annan tydning än den jag nu framstält.

Herr talman! Jag har ingenting vidare att tillägga, utan yrkar
fortfarande bifall till min reservation.

Om ändring
af § 60 regeringsformen.

(Forts.)

Herr Ljungman: Jag ber att få fästa herr Bengtssons upp märksamhet

uppå, att jag aldrig sagt, att i 60 § regeringsformen icke

N:o 22. 46

Lördagen den 26 Mars.

Om. ändring Lör intagas den bestämmelsen, att järnvägstrafik-, telegraf- och telefonrin/sfårmen''
me(^Rn skola fastställas af Riksdagen, men jag har sagt, att, om en
(Ports.) bestämmelse i det syftet skall införas der, bör den vara sådan, att
den står i öfverensstämmelse med regeringsformens bnd i öfrigt beträffande
allmänna afgifter och icke i uppenbar strid dermed. Nu är
det gifvet, att om man räknar dessa medel till bevillningar, så är
detta eu orimlighet, fullt ut lika stor, som om i lag skulle bestämmas,
att till ädelstenar räknas gråstenar — för att å nyo upprepa
det exempel jag nyss anförde. — Jag vill äfven fästa uppmärksamheten
derpå, att, om man använder det uttryck, som mitt förslag
innehåller, nemligen »afgifter för begagnande eller omedelbar förmån
af statens inrättningar», och bestämmer, att sådana afgifter skola fastställas
af Riksdagen, så har man vunnit allt hvad man önskat, och
detta uttryck är då tillämpligt icke blott på sådana inrättningar för
samfärdseln, som redan finnas, utan äfven på möjligen blifvande nya
sådana inrättningar, så att man slipper ändra grundlagen för hvarje
gång man hittar på ett nytt samfärdsmedel.

Hvad beträffar 4 mom. af 60 § enligt mitt förslag, så är det
taget nr ansvarighetslagen för statsråden. Jag medgifver, att det möjligen
kan stiliseras om, så att det blifver tydligare, i synnerhet i
början, hvilken borde lyda sålunda: »4. Konungen eger att fast ställa

de afgifter till korporationer eller enskilda personer, som må
upptagas» o. s. v. Men hvad innehållet beträffar, anser jag, att det
är fullt ut lika rätt, att Kong! Maj:t fastställer taxor för spårvägar
samt enskilda telegrafer och telefoner, som det är det, att Kong!
Maj:t fastställer taxor för enskilda jernvägar och begagnandet i vissa
fall af broar och landsvägar. Och att en dylik bestämmelse kan vara
lämplig, torde nog ej kunna betviflas, ty faktiskt är väl, att många
enskilda bolag utkräfva alldeles orimligt höga afgifter. Man behöfver
för att få ett exempel härpå ej gå längre än till Stockholms allmänna
telefonbolag. Om man tager reda på förhållandena, torde man finna,
att Stockholms kommun är ganska starkt beskattad af detta bolag.

Vill man hafva en opinionsyttring af kammaren, så förstår jag
icke, hvarför man ej skulle kunna återremittera frågan. Man har ju
dermed uttalat sig i den rigtning, som antydes af så väl motionären
som de olika reservanterna, nemligen att Riksdagen bör ega rätt att
fastställa åtskilliga allmänna afgifter, som den nu ej får fastställa,
eller om hvilka det åtminstone är ovisst, huru vida Riksdagen nu har
rätt att fastställa dem, och vidare har man dermed äfven uttalat sig
för att få bestämmelserna härom affattade med tillfredsställande klarhet
äfven i formelt hänseende, så att hvar och en kan veta, hvad
med paragrafen afses.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Häruti instämde herr Svensson från Karlskrona.

47 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

Herr Hedin: Sedan Första Kammaren lärer hafva bifallit 0m ändring

konstitutionsutskottets utlåtande, kan en återremiss icke blifva annat rege~

än en mycket platonisk opinionsyttring, som derjemte skulle hafva (Forts.)
det felet, att man af återremissen icke kunde bestämdt sluta till hvad
Andra Kammaren dermed menade. Emellertid är en opinionsyttring
från denna kammare önskvärd af det skäl, att den skulle kunna tjena
såsom motvigt mot den bekännelse, som ofrivilligt nog kommit fram
i slutet af konstitutionsutskottets motivering för dess afstyrkande hemställan.
Der hafva nemligen ledamöteme från Första Kammaren uttalat
den meningen, att antalet af de statsinkomster, som i konstitutionel
språkbruk kallas för bevillningar, och såsom sådana äro underkastade
Riksdagens oinskränkta magt, icke bör ökas, -— såsom jag
förmodar flertalet af denna kammares ledamöter håller före —■ utan
minskas; ty, säger utskottet bär, »med skäl kan sättas i fråga, huru
vida icke i sådant fall — d. v. s. i händelse en sammanslagning af
post- och telegrafverken framdeles komme till stånd — postmedlen
borde upphöra att räknas till bevillningar.» Derför kan det vara
skäl, att Andra Kammaren afger en opinionsyttring i alldeles motsatt
rigtning.

Medan jag bar ordet, skall jag äfven be att få något vidröra
en ovigtighet, hvartill utskottet gjort sig skyldigt i sitt resonnement
i början af senare stycket å betänkandets andra sida, der utskottet
kastas fram och till baka mellan två olika tydningar af ordet bevillning,
ehuru detsamma icke nu bar mer än en betydelse, — så vida
man ej vill gå längre till baka i tiden och inlåta sig på historiska
framställningar eller resonnement — nemligen den, som utmärker den
särskilda konstitutionella magt, som Riksdagen har öfver de extra
ordinarie inkomsterna i olikhet med dess magt beträffande de ordinarie
inkomsterna. Utskottet säger här, att »bevillningarne till sin natur
äro extra ordinarie inkomster, som Riksdagen år efter annat åtager
sig att tillföra statsverket till fyllande af de statsutgifter för följande
år, hvilka ej kunna bestridas genom de ordinarie inkomsterna».

Detta, herr talman, är absolut lustigt; åtminstone är det bland
det lustigaste, som jag på länge läst i något af våra utskottsbetänkanden,
hvilka betänkanden i allmänhet icke pläga vara synnerligen nöjsamma.

Yttrandet var icke ens berättigadt på den tid, då grundlagen skrefs.

Af åtskilliga uttryck i regeringsformen bär utskottet låtit lura sig
att ej se skilnaden mellan ordalydelsen och de faktiska förhållandena.

Vid 1809 års riksdag beräknades å riksstaten för de följande åren
de ordinarie inkomsterna till 1,339,000 riksdaler specie och de extra
ordinarie till 1,437,000 riksdaler specie, d. v. s. dessa senare inkomster
redan då till högre belopp än de ordinarie. Nu, 80 år efteråt, skulle
det verkligen vara besynnerligt, om någon sade: »ja, dessa extra

ordinarie inkomster — som nu visserligen uppgå till 68 å 69 millioner
kronor, under det att de ordinarie inkomsterna utgöra 20 millioner
kronor — de äro endast till för att fylla bristen, i händelse de

N:o 22.

Om ändring
af § SO regeringsformen.

(Forts.)

48 Lördagen den 26 Mars.

ordinarie inkomsterna — mot all förmodan! — icke skulle räcka till.
Emellertid har utskottet fastnat på denna befängda föreställning, och
vid densamma har utskottet hängt sig fast under hela dess resonnement.

Då jag tror, att det vore nyttigt, att kammaren afgåfve en
opinionsyttring, hemställer jag, att kammaren ville i detta syfte biträda
den af herr Bengtsson med flere mot föreliggande förslag afgifna
reservation.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, blef, med afslag
å utskottets hemställan, den af herrar Bengtsson m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation af kammaren bifallen.

§ 13-

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Anderson i
Tenhult, hvilken nu aflemnade en motion om ändring i vilkoren för
den af Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen föreslagna upplåtelse
af mark till Yisingsö församling.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 192, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr C. E. Theo''m<enius under 9 dagar fr. o. m. den 28 dennes,

» J. A. Sjö f> 8 » » » 28 »

och » C. T. Lind » 14 » » » 30 »

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; och

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning
af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen.

§ 16.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 16, angående val af fullmägtige i riksbanken; och

49 N:o 22.

Lördagen den 26 Mars.

n:o 17, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret;
dels ock till Riksdagens förordnanden:
n:o 18, för fullmägtige i riksbanken;
n:o 19, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken;
n:o 20, för fullmägtige i riksgäldskontoret; och
n:o 21, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

§ 17-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,46 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Andra kammarens Prat. 1892. N.o 22.

4