RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N;o 21.

Onsdagen den 23 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Till fortsatt behandling företogos konstitutionsutskottets utlåtanden
n:is 3 och 4, dervid, enligt den af kammaren antagna föredragningsordning,
i ett sammanhang föredrogos Kongl. Maj:ts af utskottet
i utlåtandet n:r 3 tillstyrkta förslag till ändrad lydelse af § 13 riksdagsordningen
samt, förutom redan under förmiddagens sammanträde
till föredragning anmälda punkterna 1 och 2 af utskottets utlåtande
n:r 4, i hvad samma punkter afsåge berörda §, jemväl punkterna 4
och 5 af sistnämnda utlåtande.

Under punkterna 4 och 5 af utlåtandet n:r 4 hemstälde utskottet,
att hvarken herr Hans Anderssons, ej heller herr Nils Svenssons
motion måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Emot utskottets hemställanden i nu föredragna delar förekommo
reservationer:

af herr Elowson;

af herr Vahlin, som ansett, att utskottet bort, med förklarande
att Kongl. Maj:ts förslag icke oförändradt kunnat åt utskottet tillstyrkas,
hemställa, att följande förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande
§ i riksdagsordningen måtte af Riksdagen antagas att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling:

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
deraf etthundrafemtio för landet och åttio för städerna,
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 21. 1

Ang. ändring i
§# 6 och 13
riksdagsordningen
m. m.
(Forts.)

N:0 21. 2

Ang. ändring t
få 6 och 13
riksdagsordningen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Öfverstiger domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den mån sådant
erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva minsta
sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en åttiondedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel af städernas
folkmängd. Städer, med mindre folkmängd än nu är sagdt,
ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som,
med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för uppnående
af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar, så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för
sig berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner ej tillämpning
förr än vid de val, hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola
ega rum. Köping eller annat samhälle, som erhåller stadsprivileger,
räknas i fråga om riksdagsmannaval fortfarande till landet, till dess
ny valkretsordning varder faststäld.

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än åttio tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän, tvåhundratrettio, utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Det antal riksdagsmän, som sålunda bör utses för landet och
för städerna, bestämmes af Konungen vid fastställande af den i mom.
4 omförmälda ordning, dervid i öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse;

af herr Hedin; samt

af herrar Ljungman och Johnsson i Bollnäs.

Ordet lemnades, på begäran, till

Herr Vahlin, som anförde: Vidkommande den nu föredragna
§ 13, så skall jag tillåta mig att yrka afslag på såväl Kong! Maj:ts
proposition som på utskottets hemställan, men bifall till paragrafen,
sådan den är formulerad i den af mig till utskottets utlåtande n:r 3
bifogade reservation.

Herr Olof Jonsson i Hof anförde: Såsom jag på förmiddagen
yttrade, ämnade jag vid denna paragraf något utförligare frambära
mina tankar rörande dessa grundlagsfrågor.

Jag kan då genast till en början såga, att jag mycket väl kan
förena mig i det yrkande, som gjorts af herr Vahlin, ehuru jag dock
icke tror, att den formulering, som användts i hans reservation, är så

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

3 N:0 21.

särdeles lyckad, utan att den formulering, som förkommer i herr Nils
Svenssons motion, särskildt i dess första moment af denna, synes mig
hafva tydliga företräden framfor den formulering, som återfinnes i herr
Yahlins reservation. Men om jag det oaktadt anser mig kunna förena
mig i herr Yahlins yrkande, sker det derför, att icke något beslut, som
denna kammare nu kommer att fatta, kan blifva Riksdagens, förutsatt att
icke Kongl. Maj:ts förslag antages. Ty emedan Första Kammaren redan
antagit § 13 i den form Kongl. Maj:t och utskottet föreslagit, så åstadkommer
naturligtvis hvarje afvikelse från Första Kammarens beslut det
förhållande, att antingen måste utskottet omarbeta sitt förslag och
söka sammanjemka kamrarnes olika beslut, och då är ju också formuleringen
en fri sak, eller också komma de båda besluten att blifva utgångspunkter
för ett konstitutionsutskott nästa år, som då får taga
hela frågan under förnyad behandling och söka åstadkomma de förbättringar
i formelt afseende, som må finnas erforderliga. Deraf följer
således att, oaktadt jag förenar mig i herr Vahlins yrkande, jag likväl
icke kan godkänna hans formulering, särskildt af paragrafens sista
moment, utan tror, att stadgandet om huruledes förfaras skall, när
städernas sammanlagda folkmängd uppgått till en tredjedel af hela rikets,
bör inläggas i paragrafens första moment och icke, såsom här föreslagits,
i ett tilläggsmoment.

Beträffande sedan sjelfva frågans innebörd i öfrigt, så vet jag väl,
att många inom denna kammare, kanske möjligen ett flertal, anse det
af yttersta vigt, att kammaren redan nu i dag fattar ett sådant beslut,
att det kan blifva Riksdagens, och att således de ändringar, som nu
föreligga, skola blifva Infilande för vidare behandling och, om så anses
lämpligt, antagna under 1894 års riksdag. — Men de herrar, som
hafva den uppfattning, att ett sådant handlingssätt vore det bästa och
klokaste, böra dock komma i håg, att ett antagande af Kongl. Maj:ts
förslag i denua paragraf bortskär sex representanter utaf det antal
sådana, som städerna för närvarande hafva, och detta är en omständighet,
som vi måste beräkna icke från det hållet skola tagas väl upp.
Kommer så dertill, att städernas representantantal år 1894 ytterligare
skall hafva ökats, så att kanske minskningen kommer att gälla ett
antal på tio eller tolf representanter, och om vi härtill lägga, att det
hvilande förslaget från sin första upprinnelse, med undantag af de
förbättringar och tillägg deri, som Kongl. Maj:t i år vidtagit, icke
har undergått någon vidare kritisk behandling inom vare sig utskottet
eller Riksdagen, utan att den grundtanke, som låg i herr Rydins första
förslag, återgått i betänkandet riksdag från riksdag och att det sedan
blifvit nästan en trosartikel, att någon förbättring icke skulle kunna
göras i afseende å formuleringen, samt slutligen om vi skulle kunna
tänka oss att erhålla en bättre formulering än nu framlagts rörande
städernas framtida representationsrätt, beräknad efter folkmängden —
så hemställer jag till de herrar, livilka i likhet med mig önska att
fä denna fråga löst, huruvida det icke vore klokare att nu ej förhasta

Ang. ändring i
§§ 6 och 13
riksdagsordningen
TO. TO.
(Forts.)

N:0 21. 4

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring 1
6 och 13
riksdagsordningen
m m.

(Forts.)

sig genom att slå fast ett beslut i dag, som, just till följd af sin egen
innebörd, skulle kunna ramla år 1894, samt om det icke i stället vore
mera välbetänkt att nu söka ändra det antal representanter, som föreslagits
i Kongl. Maj:ts proposition, t. ex. till den siffra, hvilken
herr Vahlin upptagit i sin reservation. Skulle måhända icke under
sådana förhållanden utsigterna i realiteten blifva mycket större, än om
man nu i dag antoge Kongl. Maj:ts förslag i denna fråga. — För min
del far jag saga, att, oafsedt huru deri politiska situationen vexlar inom
Riksdagen, bjuder det mig emot att genom ett dylikt förslags antagande
öka Första Kammarens styrka med tre ledamöter och minska den
Andra med motsvarande antal, under det att, om grundlagen finge bibehållas
i sitt nuvarande skick, tillväxten af antalet ledamöter i de båda
kamrarne komme att gå i alldeles motsatt rigtning. Jag tror också,
att det finnes många delade tankar inom kammaren om hvad som
är klokt att göra i detta fall. Många anse, att det vore bättre att
bibehålla den grund, som nu finnes i förevarande hänseende i riksdagsordningen,
och på sätt herr Lilienberg föreslagit söka en begränsning
i den form, hans motion innehåller. Från åtskilliga synpunkter, särskilt
ur formuleringssynpunkt sedt, är det lättare att komma till
rätta med en sådan ändring, än om man skulle fastslå antalet i båda
kamrarne, specielt i den Andra, mellan landsbygden och städerna.
Men jag måste å andra sidan äfven bekänna, att jag mycket fruktar
för, att ett sådant förslag, som i denna motion framstälts, icke har
stor utsigt att varda Riksdagens beslut. Jag tror nemligen icke, att
Första Kammaren skall kunna förmås att antaga ett sådant förslag,
hvarigenom denna kammares tillväxt skulle på visst sätt minskas med
eu fjerdedel mot hvad förhållandet nu är.

Icke heller är det enligt mitt tycke rätt väl stäldt, att den begränsning,
man söker införa för Andra Kammaren, specielt der kommer
att träffa endast de relativt större städerna, under det att de
mindre lemnas qvar i orubbadt bo att steg för steg i tidens längd fä
större antal representanter. Jag tror således, att när sjelfva den grunsats,
som ligger i detta till kammarens pröfning nu framlagda förslag,
formulerats något bättre och man afhjelpt den oegentligheten, att
man ökar den ena kammarens styrka och minskar den andras, ett
sådant förslag måste kunna tilltala pluraliteten inom Riksdagen. Jag
skulle derför lifligt önska, att denna kammare ville vare sig antaga
herr Yahlins reservation, såsom den är formulerad, eller någon annan
motsvarande, deri antalet stadsrepresentanter fastslås till 80, såsom
fallet är i denna reservation. Jag skall för tillfället instämma i det
yrkande herr Vahlin gjort, emedan jag tror, att det kan vara likgiltigt,
om detta eller motsvarande yrkande, herr Ljungmans eller herr Nils
Svenssons, antages. Hufvudsaken är i alla dessa tre förslag densamma,
nemligen att antalet representanter för städerna föreslås ökade med 5,
hvarigenom magtställningen mellan Första och Andra Kammaren icke
rubbas med mer än en man i stället för 6. Formuleringen anser jag

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

5 N:o 21.

icke vara mera bunden för kommande Riksdag, vare sig man tager
det ena eller andra af dessa förslag. Hufvudsaken är blott, att man
slår fast siffran. Jag skall, som sagdt, instämma i herr Vahlins
yrkande.

Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.

Herr Falk: Herr Talman! Då herr statsrådet och chefen för

justitiedepartementet på förmiddagen hade ordet, yttrade han vid bemötandet
af den förste talaren att, enligt statsrådets förmenande, ingen
förebråelse kunde med fog rigtas mot regeringen derför, att den framlagt
ett förslag, som af båda kamrarne förut vore godkändt. Detta
låter åtminstone i mina öron — kanske äfven för andras — något
underligt. Jag hade nemligen vågat tänka, att regeringens pligt vore
att icke allenast gå till mötes en tillfällig majoritets önskningar, utan
ock att taga tillbörlig hänsyn till minoritetens rätt. Jag behöfver icke
påminna om, att den majoritet, som vid fjorårets riksdag antog det
då föreliggande och nu i någon mån förbättrade förslaget, åtminstone
i denna kammare icke var så synnerligen stor. Minoriteten var så
pass betydande, att regeringen i detta förhållande bort finna skäl att
närmare granska det förslag, som den nu framlagt, endast i så måtto
förbättradt,1 att de grofva formella brister, hvaraf förslaget led, för
närvarande äro i någon mån afhjelpta. Man kunde också hafva väntat,
att regeringen möjligen borde ega bättre förutsättning för att till
denna vigtiga frågas lösning kunna åstadkomma ett lämpligare och
grundligare öfvertänkt förslag än hvad riksdagen under den korta tid
den är samlad, öfverhopad med massor af göromål, kan medhinna.
Ingendera delen har gjorts. Regeringen har blott lagt fram det gamla
förslaget, sedan det behörigen putsats upp. Mig synes, att, då det är
fråga om något så vigtigt som att helt och hållet slopa de grunder,
på hvilka vår närvarande riksdagsordning hvilar, och införa något
alldeles nytt, nemligen en fixering af representanternas antal, man haft
rätt att fordra, att regeringen framlagt de bevis, som tala för en dylik
förändring. Något sådant har emellertid regeringen icke ansett
nödigt eller nyttigt. I sitt anförande, vid det tillfälle då denna fråga
understäldes Hans Maj:ts pröfning, yttrade herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet ingenting i afseende på skäl och bevis, utan
säger endast: »detta förslag synes mig hvila på rättvisa grunder och
vara egnadt att fullständigt förekomma ej allenast öfverbefolkning i
Riksdagens kamrar utan äfven rubbningar i förhållandet mellan kamrarne
och mellan landsbygdens och städernas representanter i Andra
Kammaren.» —- »Det synes mig!» Det är mycket, som »synes» här
i verlden, så för den ene som för den andre. Mig synes, att det
hade behöfts annan grund för en sådan omhvälfning än helt enkelt
ett: »det synes mig.»

Det är två punkter i herr statsrådets anförande, på hvilka, herr

Ang. ändring i
gg 6 och 13
riksdagsordningen.
m. m.

(Forts.)

N:0 21. 6

Onsdagen den 23 Mars, e. na.

Ang. ändring i
6 och 13
riksdagsordningen
m. m.
(Forts.)

talman, jag skall anhålla att få fasta kammarens uppmärksamhet. Herr
statsrådet yttrar, att »emot förslaget har val blifvit anmärkt, att representationsrätten
för de till valkretser indelade mindre städerna skulle
mer och mer inskränkas till förmån för de större städerna», men sådant
är icke att befara. På det att det icke må kunna sägas, att man
på fri hand konstruerar upp något, skall jag hell? enkelt begagna de
vid betänkandet fogade bilagor rörande folkmängden, som äro uppgjorda
på herr statsrådets begäran, och med stöd af dessa bilagor
konstatera, att yttrandet: »sådant är icke att befara» föga öfverensstämmer
med det resultat, hvartill man kommer vid granskning af dessa
siffror. Först och främst skall jag be att få fästa uppmärksamheten
vid det förhållandet, att det för närvarande finnes 16 städer, som
hafva så att säga sjelfständig representationsrätt. De skicka sjelfva
en eller flera representanter till Riksdagen. Denna rätt afklippes genast
för två af dem, städerna Kalmar och Söderhamn. Men icke nog
dermed. Tre andra städer: Eskilstuna, Kristianstad och Halmstad,
hvilka på grund af folkmängdsförhållandena äro fullt berättigade att
till nästa val utse hvar sin riksdagsman, skulle äfven beröfvas denna
rätt. — Således summa 5. — Detta är det första, som visar, att man
verkligen kan befara, att de mindre städerna kunna komma att lida
genom förslagets antagande.

Derefter bör påpekas ett annat förhållande, som ock‘framgår af
bilagorna. Om detta förslag antages, skola med beräkning af 1890
års folkmängd de mindre städerna, som icke hafva sjelfständig representationsrätt,
sammanföras i 31 särskilda valkretsar. Detta för de
78 mindre städerna relativt fördelaktiga förhållande blir dock icke af
lång varaktighet, ty tabellbilagorna visa, att detta tal af 31 valkretsar
redan år 1900 har nedgått till 28, år 1910 till 26 och år 1920 till 23.

Det synes verkligen vara en rätt väsentlig minskning att på 30
år gå ned från 31 till 23. Tycke och smak äro olika, men för mig
synes just det vara att befara, att de små städerna komma att kringskäras
i sin representationsrätt. Ett annat förhållande kommer ock
att i hög grad inverka och ofördelaktigt inverka på de mindre städerna,
det nemligen att folkmängdsökningen i de större och i de små
städerna är så väsentligen olika. Af beräkningarna öfver ökningen
under de sista 30 åren finner man, att de större städernas folkmängd
ökats med icke mindre än 129 procent och de små städernas sammanräknadt
med endast 77. Detta förhållande skall, säger jag, i sin
män bidraga till att ju längre detta förslag, sedan det antagits, får
fortfara att tillämpas, dess mera skall det inskränka de små städernas
representationsrätt. Jag anser mig härmed hafva bevisat, att herr
statsrådets mening, att det icke vore att befara någon nämnvärd inskränkning
för de små städerna, icke håller streck.

Jag kommer nu till den andra punkten. Herr statsrådet har till
stöd för det föreliggande förslaget åberopat 1890 års konstitutionsutskotts
betänkande. De ord, som jag nu kommer att anföra, äro så -

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

7 N:0 21.

ledes icke ursprungligen yttrade af lierr statsrådet, utan af 1890 års Ang. ändring i
konstitutionsutskott. Konstitutionsutskottet säger nemligen: »Det ^k6d°cfl j''J

hade anmärkts, att det väl kunde tänkas att städernas sammanlagda lingen m. m.
folkmängd kunde komma att öfverstiga en tredjedel af hela rikets och (Forts.)
att i detta fall ifrågavarande proportion mellan landets och städernas
representationsrätt vore uppenbart origtig», men häremot invänder utskottet
det och det och det och säger till slut: »att den tidpunkt, då
det förutsatta fallet kunde antagas komma att inträffa, för den skull
syntes i alla händelser vara så aflägsen, att det ej vore nödigt eller
lämpligt att nu för detsamma stifta lag.» Det håller verkligen icke
heller streck, det är icke en så kolossalt aflägsen tidpunkt, då detta
kommer i fråga. Då jag yttrar mig om folkmängdsförhållandena, räknar
jag, såsom jag redan sagt, uteslutande med stöd af herr statsrådets
egna tabeller. Af dem visar sig, att 1890 beräknades städernas
befolkning uppgå till 18 procent af hela rikets befolkning, men redan
30 år derefter skulle städernas befolkning uppgå till 30 procent. Då
frågas: kan jag vid ett sådant förhållande annat än antaga, att det
icke behöfves mer än ytterligare några få år för att städernas befolkning
skall växa till 35 procent och sålunda öfverstiga den omtalade
tredjedelen, hvilket förhållande skulle vara så aflägset, att det icke
tjenade att tänka derpå. Får man icke anse detta vara en brist i
förslaget — ja, då vet jag icke hvad man skall kalla för brist, när förslaget
icke ens beaktar de lärdomar, det egna statistiska materialet
gifver. Huru svårt, för att icke säga omöjligt, det är att åstadkomma
något verkligt godt med denna fixering af antalet representanter, märker
man allra bäst i det beryktade — jag höll på att säga så, och
nog blir det beryktadt, om det kommer att antagas — sjunde momentet
i § 6. Det är ett sådant vidunder, att om man vågade bjuda
en utländsk riksförsamling derpå, skulle det säkerligen mottagas med
ett löje, ty ett grundlagsstadgande må väl anses böra vara af den beskaffenhet,
att det klart, tydligt och med korta ord säger hvad meningen
är; således motsatsen till detta sjunde moment. Jag erkänner
villigt, att när en dylik fixering skulle ske, hade verkligen herr statsrådet
intet annat att göra, det måste bli sådant det är. Men detta
bevisar bäst, hur hardt när omöjligt det är att åstadkomma en duglig
och respektabel lag, grundad på fixering. Det har funnits en röst i
Konungens råd, som protesterat mot detta förslag, som är och förblir
en kraftåtgärd gent emot städerna, och många år skola icke förgå,
innan det med full klarhet visar sig, att denna röst var den enda, som
der förde den sanna utvecklingens och den sanna politiska klokhetens
talan.

Herr Ljungman: Under förmiddagens debatt fälde herr Höjer
det yttrandet, att detta nu föreliggande kongl. förslag skulle vara
ursprungligen framstäldt af professor Rydin utaf partihänsyn. Jag
tror, att han häruti misstagit sig ganska mycket. Vid 1887 års maj -

N:0 21. 8

Ang. ändring i
§é G och 13
riksdagsordningen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

-riksdag blef af herr Ehrenheim i en reservation till ett utlåtande i
ämnet från konstitutionsutskottet framlagdt ett förslag till begränsning
af städernas representationsrätt. Detta förslag var ytterst moderat och
godkändes af Första Kammaren, men afslogs i Andra Kammaren med
några fa rösters öfvervigt. Under debatten om detta förslag framstälde
professor Rydin hufvudgrunderna till det förslag, som nu föreligger
i den ltongl. propositionen. Detta gjorde han enligt min öfvertygelse
af god vilja och icke af partihänsyn. Han gjorde det för att
skydda städerna mot oupphörligen återkommande försök att minska
deras representationsrätt, ty det är alldeles gifvet, att om det moderata
förslag, som då förelåg, blifvit grundlag, så hade det icke dröjt
många är, innan motioner framlagts om ytterligare inskränkningar i
i denna rätt. Han ansåg sig gagna städerna genom den föreslagna
fixeringen, och visst och obestridligt är väl att, om fixeringen kommer
till stånd och varder grundlag, så skall man också slippa de många
ständigt återkommande motionerna om ändring i §§ 6 och 13 riksdagsordningen.

Det svåraste felet, man haft att anmärka vid förevarande förslag,
är, att det minskar Andra Kammarens representantantal och Andra
Kammarens magtställning i förhållande till Första Kammaren. Men
detta fel förelåg icke, då förslaget först väcktes, ty då var såväl Andra
Kammarens som städernas representantantal vida lägre än nu.
Hvad heträffar förevarande förslag, torde med hänsyn till utsigterna
för dess framgång vara nödvändigt att öka ledamotsantalet för Andra
Kammaren, ty med mindre så sker, tror jag icke, att förslaget har
utsigt att vinna bifall vid 1894 års riksdag. Jag anser derför att
man bör bifalla herr Kils Svenssons motion för att derigenom angifva
den rigtning, i hvilken man vill hafva förslaget förbättradt för att
vid eu kommande riksdag godkänna detsamma. Det kong!, förslaget
har klandrats och påståtts vara ett *vidunder» i afseende på sin formella
beskaffendet. Äfven om denna beskyllning är mycket öfverdrifven,
kan det icke nekas, att Kongl. Maj:ts förslag i formelt hänseende
kunde varit mycket bättre än det är. Men om detta kongl.
förslag är underhaltigt i formelt hänseende, så är det tilläggsmoment,
majoriteten i konstitutionsutskottet vill införa vid § 13, ännu sämre,
och jag kan derför icke rösta för en reservation, som går ut på att
gilla alla de svagheter i formelt hänseende, som konstitutionsutskottets
majoritet bjudit på i sina betänkanden n:is 3 och 4, utan vill
hellre rösta för det förslag, som, på samma gång det höjer ledamotsantalet
för Andra Kammaren, äfven antyder de förbättringar i formen,
som äro önskvärda. Hvad nu beträffar den omständighet, som utgör
föremål för detta tilläggsmoment, eller det förhållande, som kan inträffa,
att städernas befolkning kommer att öfverstiga en tredjedel af hela
rikets befolkning, så var det fråga om att afhjelpa den deraf härrörande
orättvisan redan vid ] 888 års riksdag, men försöken ledde icke
till något resultat, emedan professor Rydin vid sitt arbete derför sökte

Onsdagen den 23 Mars, e. in.

9 No 21.

lösa denna svårighet genom ett tillägg smoment. Om man sätter sig Ang. ändring i
rigtigt in i saken, skall man snart finna, att på det sättet kan man ^ 6 och
icke lösa frågan och att hvilket förslag till ett sådant tilläggsmoment, m

man an kommer med, sa blir det icke i formelt hänseende tillfreds- (Forts)
ställande. Ville man göra ett försök, skulle det lyda ungefär på följande
sätt: »Så snart städernas befolkning öfverstiger en tredjedel af
hela rikets, skola, i stället för hvad i föregående moment stadgats,
följande bestämmelser gälla» — och sedan fick följa en alldeles ny
uppsättning af lika många moment, som den ursprungliga paragrafen
innehåller. Denna senares bestämmelser skulle nemligen upphöra att
tillämpas, då folkmängden i städerna stege öfver en tredjedel af hela
rikets. Men detta sätt att lösa frågan är ej fullt lämpligt och tager
sig illa ut. Ett vida bättre resultat vinner man, om man bifaller hvad
herr Nils Svensson föreslagit i sin motion och i den ursprungliga
paragrafen ändrar de tre första momenten och i dem inarbetar hvad
man önskar i stället för att till paragrafen foga detta tilläggsmoment.

Att utskottet icke bestämt sig för herr Nils Svenssons förslag kommer
sig helt enkelt deraf, att utskottets majoritet hade klart för sig,
att den icke ville ändra något det allra minsta i det kongl. förslaget,
utan att detta skulle autagas absolut oförändradt, och då fann man
ingen annan möjlighet att tillgripa än att komma med ett tilläggsmoment,
och då det icke lät sig göra att utarbeta ett i formelt hänseende
tillfredsställande sådant, hade majoriteten ingen annan utväg än
att söka undandölja bristerna och svagheterna i detsamma. Jag vill
icke förneka, att på förslaget nedlagts mycket arbete, men svårigheterna
äro icke lösta. Då förhållandet är sådant, anser jag att det
kongl. förslaget i hvad det rör § 13 icke bör antagas sådant det är,
och då jag anser att man bör angifva den rigtning, i hvilken paragrafen
bör omarbetas för att den af kammaren skall kunna gillas,
ber jag för min del få yrka bifall till herr Nils Svenssons motion.

Hur § 13 enligt denna motion skulle komma att te sig, efter det
åtskilliga förtydliganden egt rum, torde framgå af följande förslag till
ändrad lydelse af samma paragraf:

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett. Af dessa
ledamöter skola, så länge städernas folkmängd icke öfverstiger åtta
tjugutredjedelar af hela rikets, åttio utses för städerna och etthundrafemtio
för landet, men då städernas folkmängd öfverstiger nämnda
andel af hela rikets, så många utses för städerna., som dessa tillsammans
ega fulla tvåhundratretliondedelar af rikets folkmängd, och
återstoden för landet.

2. A landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas

No 21. 10

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring t
§§ 6 och 13
riksdagsordningen
m. m.
(Forts.)

köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
autal det uti mom. 1 föreslcrifna antalet riksdagsmän för
landet, skola, för ernående af det bestämda antalet riksdagsmän, de
folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar,
som hvardera välja en riksdagsman. Ofverstiger domsagornas
antal det uti mom. 1 föreslcrifna antalet riksdagsmän för landet, skola,
i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra
och hafva minsta sammanlagda folkmängden, förenas två och två till
en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller ofverstiger det tal,
som erhålles, då det tal, som angifver folkmängden i rikets alla städer,
delas med det tal, som enligt mom. 1 angifver antalet riksdagsmän
för städerna, väljes efter stadens folkmängd en riksdagsman för
hvarje gång förstnämnda tal fullt ingår i stadens invånarantal.

Städer, med mindre folkmängd än nu är sagdt, ordnas, så vidt
lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande
af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för uppnående
af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

4. Fördelningen enligt mom. 1 af antalet ledamöter i Andra
Kammaren mellan landet och städerna, då städernas folkmängd öfverstiger
åtta tjugutredjedelar af hela rikets, äfvensom indelningen af
de i mom. 2 och 3 omförmälda valkretsar sä ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd berättigar dem
att utan förening med annan stad välja riksdagsman, bestämmes, efter
ofvan angifna grunder, hvart nionde år af Konungen. Den ordning,
som sålunda fastställes, vinner ej tillämpning förr än vid de val,
hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping
eller annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier, räknas i fråga om
riksdagsmannaval fortfarande till landet, till dess ny valkretsordning
varder faststäld.

Herr Andrén: Jag hade icke ämnat att taga till ordet i denna
fråga, men efter herr Kils Peterssons i Runtorp yttrande i förmiddags
har jag ansett det vara min pligt att bemöta honom. Han yttrade,
att vi stadsrepresentanter borde taga detta kongl. förslag, ty
göra vi det icke, så få vi antagligen längre fram ett, som är mycket
sämre för oss, och han förklarade sig sjelf villig att framlägga ett förslag,
der dessa afsigter skulle realiseras. Jag kan naturligtvis icke
svara för någon annan än för mig sjelf, men jag är öfvertygad, att jag
representerar mer äu en stadsrepresentants åsigt, då jag förklarar att
vi icke låta skrämma oss på det sättet. Liksom han handlar efter sin
öfvertygelse, handla vi efter vår, och det är vår öfvertygelse, att detta
förslag är olämpligt, som gjort, att vi förut röstat deremot och att vi
äfven nu komma att göra detsamma. Vid detta kongl. förslag finnes
en massa statistiska tabeller. Dessa tabeller hafva i dag varit föremål
för en granskning, som hufvudsakligen gått i skämtsam rigtning. Det

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

11 N:0 21.

förundrar mig icke, ty de kunna verkligen blifva föremål för skämt. Ang. ändring i
Jagr vill dock icke för ögonblicket närmare ingå derpå, men en all- och
variig anmärkning anser jag det vara mm pligt att gorå. ningen m m.

Herr justitieministern har beräknat, huru stor folkmängden skall (Forts)
vara åren 1900, 1910 och 1920. Han har härvid tagit till utgångspunkt
folkmängden i städerna under de sist förflutna trettio åren, och
sedan har det räknats med enkel regula-de-tri. Het kan nu vara
mycket godt och väl; men icke är det sagdt, att samma faktorer
komma att fortsätta att verka under nästa trettio år, och, ännu mindre,
att de då verka på samma sätt, som de gjort under de gångna trettio
åren. Jag tror, att man med temligen stor säkerhet kan påstå, att
den hastiga folkmängdsökning, som under de senaste decennierna försiggått
i våra städer, har berott mer eller mindre på tillfälliga omständigheter
och icke på förhållanden, som kunna antagas blifva konstanta.
Det är alldeles tillräckligt, om herrarne se på vår hufvudstad
Stockholm, på dess massor med hus, som sakna inbyggare. Dessa
byggnadskrascher, som man haft och som man ytterligare väntar, tro
herrarne, att de icke betyda någonting? Tro herrarne, att folkmängdsökningen
i Stockholm kommer att fortgå i oändlighet i samma proportion
som hittills? Jag har också erfarenhet från den stad, jag tillhör.
Befolkningen der ökas, men den ökas till stor del genom utfattiga
individer. Detta kan icke fortsätta i oändlighet. Förr eller
senare visar sig arbetslöshet eller dylikt, och förr eller senare måste
denna immigration till städerna sluta, eller åtminstone kan den icke
fortgå på samma sätt som hittills. Här man stödjer sig på faktorer,
som man kan påstå vara bestämdt och oafbrutet verkande på samma
sätt under en längre tid, då kan en dylik beräkning vara på sin plats.

Men vill väl någon med fullt allvar påstå, att så är förhållandet här?

Jag anser denna anmärkning vara alldeles tillräcklig att bryta stafven
öfver dessa statistiska beräkningar, och jag tror, att vid närmare eftertanke
de flesta af dem, som försvara desamma, antagligen skola instämma
i min åsigt.

Mången har nog gjort sig den frågan: hvarför har detta förslag
framstälts, hvarför har detta förslag med sådan energi understödts
både i den dåliga form, som det hade under förra riksdagen, och uti
den relativt bättre form, som det nu har? Jo, hemligheten är den,
det är icke en politisk fråga, utan en ekonomisk fråga, som här spelat
hufvudrollen. Hela historien är den, att det gäller att skaffa ett stöd åt
det nya ekonomiska system, hvarmed Sverige hugnades år 1888. Det är
derför, som man vill åstadkomma en nedsättning i städernas representantantal.
Jag vill dervid blott fasta herrarnes uppmärksamhet på
ett enda litet faktum, som tillräckligt illustrerar detta förhållande.
Förra fredagen voterades uti gemensam omröstning om lifsmedelstullarne.
Som herrarne veta, var det med obetydlig röstöfvervigt, som
tullnedsättning beslöts. Jag frågar nu, mine herrar: om detta kongl.
förslag då varit upphöjdt till lag och om de svenska städerna då

N:o 21. 12

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring i haft blott 75 representanter i riksdagen i stället för 81, hurudan tro
?? 6 och I3 herrarne, att utgången i tullfrågan då hade blifvit? Vi kunna komma
ningen rn in öfverens om, att utgången då hade blifvit den, att protektionisternas
(Forts) ekonomiska system stått orubbadt. Åtminstone hade man då icke
lyckats att åvägabringa den modifikation deri, som vi nu till vår
glädje sett inträda. Men om Riksdagen skulle komma att antaga detta
förslag, huru skall det då komma att gå i de gemensamma voteringarna
om några år? Det vill jag lemna osagdt. Emellertid är det
enligt mitt förmenande olämpligt att antaga ett förslag, hvilket hufvudsakligen
är byggdt på dessa ekonomiska grunder — kanske har här
äfven något annat spelat eu roll, som herrarne hört omtalas i detta
sammanhang, nemligen »röda spöket» och »rädsla för radikalismen»
och dylikt; den saken har blifvit aftardad tillräckligt förut, och jag
vill icke nu uppehålla mig dervid.

Då jag vill rösta för ett bättre i brist på något ännu bättre, får
jag förklara, att jag kommer att rösta för herr Yahlins reservation,
hvarigenom åtminstone någon rättvisa sker och hvarigenom städerna
undgå att blifva beröfvade de representanter, som de nu hafva och
som icke hafva förtjenat att nödgas lemna sina poster.

Herr Brodin: Om man granskar det kongl. förslaget, finner

man, att dess motivering är stödd på statistiska tabeller, som äro vid*
fogade den kongl. propositionen. Dessa statistiska tabeller äro så
hopkonstruerade, att, om man granskar dem, man finner, att omkring
30 år härefter invånarantalet i Sveriges städer uppgår till inemot
hälften af landsbygdens invånarantal. Jag hemställer, om ett sådant
antagande kan synas rimligt. Om nu Sveriges städer få fritt utveckla
sig, och deras folkmängd ytterligare tillväxer under en följd af år, så
måste ändock naturligtvis till sist en reaktion inträda och deras invånarantal
komma att nedgå igen. Säkert är, att ökningen icke kommer
att blifva så stor, som dessa tabeller gifva vid handen. Afan behöfver
ingen räkning alls för att komma till det resultatet, att de beräkningar,
som ligga till grund för dessa statistiska tabeller icke hålla streck
och således icke heller den grund, hvarpå hela den kongl. propositionen
är byggd.

Att genomföra en förändring i städernas representationsrätt på
de grunder, som åberopas i den kongl. propositionen, anser jag icke
vara rigtigt. Man bör i första rummet tillse, huru det ställer sig, om
man jemför den statistik, som man har och som man vet vara verklig.
Yi veta, att städerna vid representationsreformens genomförande erhöllo
ett större representantantal än landsbygden på grund af det
större ekonomiska intresse, som man ansåg vara representeradt i städerna
äfven med afseende å de klasser, som förut varit vid ståndsriksdagarne
representerade. Alldenstund valbarheten har blifvit bestämd
på grund af en viss inkomst, och det ekonomiska intresset sålunda
sammanblandats med valbarhet och valrätt, är det ju fullt rigtigt, att

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

13 N:0 21.

man äfven tager dessa fakta i betraktande. Hvad säger då statistiken
i dessa fall? Hafva städerna förändrat sig med afseende å sitt ekonomiska
intresse, med afseende å sitt större bidrag till statsverket för
dess allmänna behof eller i andra afseenden, som kunna komma i fråga
att bär beaktas? Om man anställer jemförelser med ledning af den
statistik, som finnes att tillgå, visar sig detta ej vara förhållandet. Om
man jemför de statistiska uppgifterna alltifrån det första år, då land
och stad äro åtskilda i statistiskt afseende, åtminstone i de statistiska
tabeller, som jag kunnat erhålla, eller från år 1879 — här äro ju
ändå 11 år att jemföra — finner man, att år 1879 var värdet af jordbruksfastighet
å landsbygden 2,101,377,019 kronor, under det att motsvarande
fastighetsvärde i städerna uppgick till 41,187,899 kronor
eller 2 procent af landsbygdens. Städernas jordbruksfastighet representerade
sålunda ungefär 2 procent af hela rikets jordbruksfastighet.
Enligt 1888 års statistik var det samma förhållande. Jag nämner ej
siffrorna, men procenttalen visa samma förhållande. Sålunda har derutinnan
icke städernas större ekonomiska intresse blifvit sämre. Om
man deremot ser på annan fastighet, så var år 1879 taxeringsvärdet
å densamma: på landsbygden 198,696,770 och i städerna 670,556,596.
Städerna hade sålunda det året 77 procent af all annan fastighet i
riket. År 1888 voro motsvarande siffror för landsbygden 277,506,390
och för städerna 1,040,443,040. Städerna hade således då 79 procent.
Sålunda visar det sig i detta fall, att städerna under den tid, som
förflutit mellan nämnda år, ökat sitt ekonomiska intresse till det allmänna
hela. Om jag sedan öfvergår till uppskattad inkomst af kapital,
rörelse, näring, lön eller pension, så visar sig, att densamma år 1879
å landsbygden uppgick till 92,637,601 kronor och uti städerna till
181,604,538 kronor. Städernas intresse här vid lag var således 66 procent
af det hela. Under 1888 var taxeringsbevillningen af inkomst:
å landsbygden 755,872 kronor och i städerna 1,809,207. Städerna
representerade således här vid lag 70,5 procent af det hela. Hvad sedan
beträffar bevillningsafgifterna för särskilda förmåner och rättigheter, så
ha dessa i städerna stigit från 78,5 procent år 1883 till 82 procent
år 1888. Ser man på de ekonomiska intressena, finner man sålunda
intet skäl, som talar för en nedsättning af städernas representationsrätt,
sådan den i 1866 års riksdagsordning blifvit bestämd.

Det är en annan sak, som man också bör taga i betraktande,
ehuru det icke finnes någonting i lag stadgadt derom. Det kan ju
hända, att valmännens antal i städerna i förhållande till deras folkmängd
relativt minskats, under det att förhållandet på landsbygden
varit ett annat, och att på den grund städernas representationsrätt
bör nedsättas. Om vi granska statistiken i detta afseende, finna vi,
att år 1872 voro de valberättigade i procent af folkmängden: på landsbygden
5,7 och i städerna 5,3; år 1875: på landsbygden 5,9 och i städerna
5,9; år 1878: på landsbygden 5,9 och i städerna 6,6; samt 1887:
på landsbygden 5,8 och i städerna 6,2. Sålunda visar det sig, att an -

Ang. ändring i
§§ 6 oeh 13
riksdagsordningen
m. m.
(Forts.)

N:0 21. 14

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring 1
|| 6 och 13
riksdagsordningen
ro. ro.
(Forts.)

'' talet valman i städerna under loppet af dessa år ökats emot på landsbygden;
och finnes derför icke, med hänsyn till valmännens antal,
någon förutsättning för, att det är rättvist och billigt att nedsätta städernas
representationsrätt.

Naturligtvis ha städerna också sin stora andel i andra bevillningar
än de här förut nämnda, såsom tullar och sådant. Jag vet, att det
inkastet möjligtvis kommer att göras här vid lag, att landsbygden har
sina grundskatter och andra onera, och att dessa äro mycket mera
betungande. Jag skall då be att få erinra, att dessa grundskatter
funnos äfven vid nuvarande representationsskickets införande, att sedermera
eu del af dessa grundskatter blifvit afskrida, och att
den återstående delen är på förslag att afskrifvas. Det torde blott
vara en tidsfråga, när dessa grundskatter helt och hållet blifva afskrida.
När så sker, hvem är det väl då, om icke städernas invånare, som
mest drabbas af de skatter, som måste påläggas i stället för de afskrifna
grundskatterna? Om man då ser till: hvad ha städerna fått
i utbyte emot detta? De ha väl erhållit någon uppmuntran? Ja, de
ha fått den uppmuntran, att de s. k. bränvinsförsäljningsmedlen, som
de ha haft sig anslagna för vissa ändamål och för sina allmänna utgifter,
blifvit till en del afskrida. Och mången är det, som önskar,
att en fortfarande afskrifning deraf skall ske. Likaledes ha röster höjt
sig för att den tolag, som städerna ha sig tillförsäkrad för vissa utgifter,
äfven skall afskrifvas. I en kongl. proposition har framhållits,
att det finnes möjlighet att afhjelpa den brist, som kan uppstå till
följd af grundskatteafskrifning m. m., genom införande åt en ny
stämpelskatt.

Jag hemställer till herrarne: hvem kommer denna skatt att i synnerhet
betunga om icke städernas invånare? Dessutom har framhållits,
att man skulle kunna åstadkomma en ölskatt, hvilken naturligen
äfven hufvudsakligen kommer att drabba städernas invånare.
Det är således afskrifning af inkomster, som städerna hafva att motse.
Hafva då städernas representanter genom sitt uppträdande inom Riksdagen
gifvit anledning till landsrepresentanternas fordran, att stadsrepresentanternas
antal skall inskränkas?

Om man söker utreda denna fråga, finner man, att städernas representanter
under många år för det mesta varit uteslutna från eller
i mycket ringa del blifvit ihågkomna vid tillsättande af ledamöter i
utskotten. De hafva således icke kunnat taga någon verksam del i
de förberedande arbetena eller utöfva något inflytande derå. De hafva
dessutom varit i en sådan minoritet, att de icke kunnat väsentligen
inverka på frågorna vid deras behandling inom kamrarne; och jag
frågar derför: huru man kan anse dem hafva förverkat sin nuvarande
representationsrätt?

Man må icke förvånas öfver att enskilda motionärer framkomma
med förslag, sådan som de förevarande, men att regeringen, som skall
vara och som man alltid hittills ansett vara det bevarande elementet

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

15 N:o 21.

inom staten, skulle upptaga denna fråga och göra den till sin samt Mnjr. ändring i
under nuvarande politiska förhållanden inkomma till Riksdagen med 20 6 och t’3
ett förslag i syfte att inskränka städernas representationsrätt, det synes ningen n? m
mig vara mera än man kunnat tro och vänta af Konung och regering, ^Fortg)
som man, enligt hvad jag nyss nämnde, ansett vara den konserverande
delen af det bestående och som man icke trott skulle vilja göra sig
till medel för partiyrau, utan i stället värna minoritetens rätt.

Då jag således är öfvertygad om, att här icke föreligga sådana
skal, som kunna utgöra rättvis anledning till antagande åt det förevarande
förslaget, skall jag anhålla, herr talman, att fa yrka afslag å
den kongl. propositionen och utskottets utlåtande.

Herr Höjer: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för

några ögonblick med anledning deraf, att jag blifvit så godt som uppfordrad
dertill af min aktade vän på bohusläusbänken, herr Ljungman.
Jag tror, att det icke är så synnerligen mycket, som i grund och
botten skiljer oss åt; han har kanske missförstått mig, och jag kanske
likaså honom. Han har vändt sig mot mig med anledning af ett
yttrande, som jag fälde vid slutet af förmiddagens debatt. Det var
dervid naturligen alldeles icke min mening att framkomma med det
barocka påståendet, att denna fråga om begränsning af städernas representationsrätt
varit en partifråga ända från begynnelsen. Jag vet
mycket väl, att frågan om inskränkning af städernas representationsrätt
är mycket äldre än tullfrågan och i sin begynnelse icke betraktad
såsom en partifråga annat än i den mening, att den var ett uttryck
af den animositet, som då var rådande hos landsbygdens representanter
mot städernas, en animositet, som jag hoppas i våra dagar hafva
mojnat af och för alltid slutat. Men den tiden, då denna fråga om
inskränkning af städernas representationsrätt först var före, vare sig
den bars fram af herr Wallenberg eller af herr Rydin, den tiden var
det Första Kammaren, som var dess afgj ordaste fiende. I detta fall
hafva tiderna väsentligen förändrats; ty nu är det Första Kammaren,
som tagit frågan om begränsning af städernas representationsrätt i
besittning såsom sitt eget oafhändeliga fideikommiss, och man behöfver
sannerligen icke vara något geni för att begripa, hvarför denna kammare
så gjort. Den vill naturligen åt städernas representanter, och detta
af två skäl. För det första, emedan städernas representanter i allmänhet
hafva den arfsynden att vara frihandlare, och för det andra derför,
att åtminstone de större städernas representanter i allmänhet taget äro
liberale män. Det synes mig, som om under de senaste tre åren denna
fråga om begränsning af städernas representationsrätt, alltsedan den
tagits om hand af Riksdagens Första Kammare, fått nöjet att göra tjenst
såsom en partifråga hos den protektionistiska och politiska reaktionen.

Det var naturligtvis endast detta jag menade med mitt anförande
vid slutet af förmiddagens sammanträde och jag vill tillägga, att Kongl.
Maj:ts regering i det afseendet, såsom naturligt är, stält sig till partiets

N:o 21. 16

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring i
§§'' 6 och 13
riksdagsordningen
m. m.
(Forts.)

förfogande. Det föreliggande kongl. förslaget bär derför en viss partikulör;
man må kalla den hvad man vill — grå eller kolsvart!

Herr Lilienberg: Efter det beslut, som kammaren fattat på

förmiddagen, då kammaren godkände den kongl. propositionen i afseende
å 6 §, är det naturligen icke rimligt att nu ifrågasätta bifall
till den af mig m. fl. afgifna motion, utan skall jag anhålla att fa
yrka bifall till herr Vahlins reservation, hvilken, såsom en talare redan
antydt, åtminstone i någon mån tillgodoser Andra Kammaren och befrämjar
den rättvisan mot städerna, att de, då deras befolkning stigit
till en viss siffra, få representanter i förhållande dertill. Jag uppmanar
dem, som stå på samma stadium som jag, att förena sig om
denna reservation.

Emellertid har en ärad representant för Bohuslän, herr Ljungman,
yrkat bifall till herr Nils Svenssons i Olseröd motion. Herr Ljungman
är således icke nöjd med herr Vahlins reservation, icke heller
med sin egen mot konstitutionsutskottets betänkande n:o 4 afgifna
reservation, utan yrkar bifall till herr Svenssons motion, hvilken dock
högst oväsentligt skiljer sig från herr Vahlins reservation. Herr
Ljungman är dessutom liksom jag en ren motståndare till det kongl.
förslaget. Jag hemställer till honom, att han måtte återtaga sitt yrkande
och i stället förena sig om herr Vahlins reservation, ty det förhåller
sig ju, såsom herr ljungman nämnde, att den lydelse af 13 §,
som i så fall skulle antagas af Andra Kammaren, aldrig kan blifva lag,
utan den måste omarbetas; det ligger således icke så mycken vigt på
redaktionen för närvarande.

Jag har icke något vidare att tillägga.

Herr Nilson från Ystad: Under den långa diskussion, som redan
pågått, hafva, så vidt jag kunnat finna, alla de skäl så väl för som
emot, som kunna inverka på denna fråga, blifvit framhållna. Jag vill
således icke upprepa dessa skäl, men på det att hvar och en inom
denna kammare må hafva klart för sig, till hvilken mening jag ansluter
mig, får jag bekänna, att, ehuru jag gerna såge en begränsning
af riksdagsmännens antal, jag icke obetingadt kan ansluta mig till det
föreliggande förslaget, utan kommer jag att förena mig med dem, som
yrka bifall till herr Vahlins reservation.

Herr Bromée: Herr talman! Då jag under diskussionen icke
förut varit i tillfälle att för kammaren tillkännagifva min åsigt i föreliggande
fråga, skall jag be att nu med några ord få göra det.

Jag anser icke nödigt att här upprepa de skäl, som bestämt mitt
votum i denna vigtiga fråga, ty dessa skäl äro redan förut kraftigt
uttalade. Jag anser det emellertid vara nödvändigt, att jag tillkännagifver
min åsigt, synnerligast som eu talare på kristianstadsbänken
på förmiddagen säde att, om voteringen öfver denna fråga finge ske

Onsdagen den 23 Mars, e. no.

17 N:0 21.

öppen, utgången helt säkert skulle blifva en helt annan, nemligen att Ang. ändring i
det kongl. förslaget helt säkert skulle obetingadt antagas. Till följd ^ ^ ^tord
åt detta yttrande anser jag mig böra för kammaren tillkännagifva, att ringorm m
jag icke kan vara med om att antaga det kongl. förslaget, hvilket jag (Forts)
anhåller, herr talman, få antecknadt till protokollet. Jag yrkar således
afslag å den kongl. propositionen och konstitutionsutskottets utlåtande
samt bifall till herr Vahlins reservation.

Herr Nordin förklarade sig instämma med herr Bromée.

Herr Bengtsson: Att den föreliggande frågan är en svår löst

fråga, veta vi alla. Allt sedan den tid, jag kom med vid
riksdagen, eller år 1885, har denna fråga hvarje år stått på dagordningen
och behandlats af Riksdagen. År 1887 och äfven vid andra
tillfällen hafva förslag i denna rigtning framstälts, som varit betydligt
lindrigare för städerna än det nuvarande, men detta oaktadt hafva alla
dessa förslag blifvit tillbakavisade.

Det föreliggande förslaget säger man sig icke kunna antaga,
ehuru det synes komma att afhjelpa många brister. — Här föreligga
nu två reservationer, en af herr Vahlin och en af herr Ljungman,
men under den diskussion, som nu pågått, hafva herrarne funnit, att
de som uppträdt i frågan icke kunna enas ens om någon af dessa
reservationer, ehuru de gå i samma rigtning. Herr Vahlin har sjelf
yrkat bifall till sin reservation, och deri har herr Olof Jonsson m. fl.
instämt; herr Ljungman har yrkat bifall till herr Nils Svenssons
motion, hvilkén han anser vara mycket bättre. Huru skall man någonsin
komma till eu lösning af denna fråga, då icke ens städernas representanter
kunna enas?

Samma förhållande egde rum i konstitutionsutskottet; der fram- ,
kom hvar och en af städernas representanter med sitt förslag, men
huru kan man tänka sig, som jag nyss yttrade, en lycklig lösning af
frågan under sådana förhållanden? Vill man rifva sönder förslaget,
ja, då kan man naturligtvis yrka bifall till alla möjliga reservationer,
men vill man verkligen frågans lösning, tror jag man bör hålla sig
till hvad i konstitutionsutskottets betänkande är föreslaget, och för min
del anhåller jag få yrka bifall till samma betänkande rörande 13 §.

Häruti instämde herrar Erickson i Bjersby och Anderson i Himmelsby.

Herr Thestrup: Jag har endast begärt ordet med anledning af
yttranden, som i förmiddags fäldes af tvenne anhängare af det kongl.
förslaget. För bemötande af de anmärkningar, som mot detsamma då
framstälts, yttrade en af motsatta partiets representanter, att de brister,
som förut funnits hos förslaget, blifvit afhulpna genom den behandling
detsamma undergått i högsta domstolen. Någon sådan behandAndra
Kammarens Prot. 1892. N:o 21. 2

N:o 21. 18

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring i
|| 6 och 13
riksdagsordningen
ro. m.
(Forts.)

ling har detta förslag emellertid icke undergått och sådan erfordras
som bekant icke heller. Deremot vet jag väl, att öfver det förut
hyllande förslaget, som vid senaste riksdag af båda kamrarne antogs,
hördes högsta domstolen, och att det var på grund af dess utlåtande
som Kong!. Maj:t sedermera fann sig förhindrad att å förslaget meddela
sanktion.

I fråga om de nu föreliggande förslagen vore jag mest villig och
benägen att sluta mig till den af stadsrepresentanterna framlagda
motionen. Men då i det skede, hvari saken nu kommit, föga utsigt
till framgång derför torde förefinnas, skall jag nöja mig med att
biträda herr Yahlins reservation.

Herr Stjernspetz: Äfven jag har uppkallats af en talare på
skånebänken, som yttrade i förmiddags, att hau önskade en öppen
votering i kammaren. Jag skall söka för honom förklara, hvarför så
många af oss icke yttra sig i denna fråga. De fleste af oss önska
visserligen en inskränkning af städernas representanter. Men det af
Kongl. Maj:t framlagda förslaget är oss dock ett något för surt äpple
att bita i. Den tillfredsställelse, som vi derigenom kunde få, att se
antalet af städernas representanter något begränsadt, motsvaras af så
stora olägenheter för Andra Kammaren, att jag vågar påstå, att den,
som tager detta förslag oförändradt, han förr sviker än befordrar sina
valmäns verkliga politiska intressen. Vi få väl icke vara så ifriga
att inskränka städernas representationsrätt, att vi på samma gång
äfven afhugga all möjlighet för Andra Kammaren att i framtiden få ett
större inflytande på ärendenas ledning, då vi veta, att dét största motståndet
mot denna kammares önskningar icke numera åtminstone är
att finna hos stadsrepresentanterna, utan just hos denna Första Kammare,
hvars magtställning det kongl. förslaget vill öka. Det omgör
alldeles grunden för hela representationen. Den är så genomgripande
denna förändring, att den helt och hållet omkastar den grund, som
lades, då representationsreformen genomfördes. Och hvar och en, som
ej vill kasta öfver bord denna grund, han bör besinna sig mer än eu
gång på att antaga det kongl. förslaget. När t. ex. förslag om grundskatternas
afskrifning varit före, hvilket ju obestridligen är eu skatteregleringsfråga,
om hvilken således gemensam omröstning borde ega
rum, då har Första Kammaren alltid vägrat sådan gemensam omröstning,
oaktadt grundlagens tydliga bud. Har det t. ex. varit fråga om
rösträttsreformen, då har Första Kammaren afslagit till och med det
minimum af fordringar, som alltid legat Andra Kammaren om hjertat.
På samma sätt har det varit, när fråga varit om en reform af den kommunala
rösträtten. Så äfven med bankfrågan. Och man borde icke
behöfva räkna upp alla de frågor, som genom Första Kammarens motstånd
blifvit olösta, ty de äro allt för väl kända!

Detta är orsaken till att jag — på samma gång jag hyser sympatier
för det kongl. förslaget — likväl skulle anse mig svika mina

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

19 N:0 21.

valmäns intressen, om jag röstade för det. Derför vill jag öppet tillkännagifva,
att jag kommer att afgifva min röst emot detsamma. För
att emellertid komma ett stycke på väg, instämmer jag i herr Yahlins
reservation.

Jag tror för öfrigt, att vi icke borde visa oss så särdeles angelägna
att inskränka städernas representation. Första Kammaren är
nog angelägnare derom än vi, det framgår tydligt af utgången der i
dag. Tjuder sådana förhållanden förefaller det mig besynnerligt, om
Andra Kammaren till på köpet skulle behöfva göra högst betydliga
uppoffringar för att uppnå detta föga angelägna önskemål. Det borde
i stället vara motsatsen eller att, vid en sådan inskränkning af städernas
rättigheter, Andra Kammaren i stället fordrade någon ökning
i sin magt vare sig i fråga om den kommunala rösträtten eller i andra
afseenden. Icke behöfva vi väl gifva »påbröd» till, när vi egentligen
blott gå Första Kammarens ärenden.

Jag ber att fa instämma i herr Vahlins reservation.

Herr Norberg instämde häruti.

Herr Ny da hl: Jag har begärt ordet för att få till kammarens
protokoll antecknadt, att jag icke kan biträda Kongl. Maj:ts, af konstitutionsutskottet
tillstyrkta proposition i oförändradt skick. Jag
ömmar icke för städerna, om jag också å andra sidan icke mot dem
hyser någon misstro eller afvoghet. Ty deras representanter här i
kammaren hafva ju i hufvudsak samma politiska program och samma
intressen som den mehingsgrupp jag sjelf tillhör. Men jag kan icke
vara med om en grundlagsändring, som går ut på att stärka Första
Kammarens magtställning gent emot den Andras. Det torde bland
alla verkligt frisinnade i vårt land vara allenast en mening derom, att
utvecklingen af förhållandet mellan Första och Andra Kammaren borde gå
i en alldeles motsatt rigtning, hvilket den också, lemnad åt sig sjelf, visat
tendenser att göra. Att ifrågavarande förslag är ett attentat mot demokratien
inom Riksdagen, i synnerhet mot städernas frisinnade representanter,
det kan ingen, som aldrig så litet satt sig in i förhållandena,
vara i ovisshet om. Frågans hela historia är ett vittnesbörd
derom. För min ringa del skall jag aldrig gå reaktionens ärenden,
vare sig i denna eller någon annan fråga. Min åsigt om huru det
missförhållande bäst bör afhjelpas, som förauledt de upprepade framställningarna
om eu begränsning af representanternas, särskilt stadsrepresentanternas
antal, har jag tillkännagifvit genom att instämma i
herr Lilienbergs in. H. motion. Naturligtvis hade jag helst sett, om
den vunnit kammarens bifall; men då jag väl inser, att man måste
slä bort all tanke derpå, skall jag ansluta mig till herr Yahlins reservation.
Jag gör det icke så synnerligen gerna, ty äfven i den är
den onaturliga fixeringen bibehållen. Men den är dock för Andra
Kammaren förmånligare än Kongl. Maj:ts förslag. Jag yrkar derför

Ang. ändring i
§§ 6 ock 13
riksdagsordningen
in. in.
(Torta.)

N:0 21. 20

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring i
§g 6 och 13
riksdagsord
ningen m. m.

(Forts.)

afslag på 13 § i utskottets förslag och bifall till herr Vahlins formulering
deraf.

Herr Ljungman: Med anledning af herr Lilienbergs yttrande
ber jag få fasta uppmärksamheten derpå, att min reservation är fogad
vid betänkandet n:r 4, för att belysa det förslag till tillägg till § 13,
som utskottsmajoriteten i samma betänkande afgifvit, och alldeles icke
för att tjena såsom ett motförslag till den föredragna §. Det är en
egendomlig inkonsekvens, hvartill många talare i afton göra sig skyldiga,
då de klandra Första Kammarens beslut, på samma gång som de
yrka bifall till herr Vahlins reservation, trots det att denna reservation
ingenting annat innehåller än ordagrant hvad Första Kammaren
beslutat med den enda förändring, att talen 225 och 75 blifvit utbytta
mot talen 230 och 80, hemtade från herr Nils Svenssons i
Olseröd motion. Det förefaller mig då lämpligare, att kammaren ansluter
sig till det förslag, som har utgått från denna kammare, ett förslag
som afser att lösa svårigheterna, icke att undanskjuta dem.

Jag vidhåller således mitt yrkande.

Herr Månsson: Jag ber särskildt få tacka talaren på göte borgsbänken

derför, att han anförde ett par skäl, som synas mig
tala för i stället för emot min mening. Han sade, att städerna
icke komma att växa framdeles, såsom de gjort under senare tider.
Det är precis min åsigt. Jag tror icke heller, att städerna hädanefter
komma att växa så fort som under de senare åren, ty det vore onaturligt.
Men om så är, då komma ju städerna att stå qvar i det fördelaktiga
stadium att fa välja en riksdagsman på 12,000 invånare,
medan landsbygden endast får välja en på omkring 30,000. Städerna
fa således framdeles som förut behålla sin nuvarande utmärkta ställning.
Detta tycker jag således var ett magnifikt argument för mig.

Vidare sade samme talare, att det icke är rättvist som det nu är,
utan eu ändring måste ske. Men så sade han: huru skulle det sett
ut med tullfrågan, som hängde på några få röster, om detta förslag
då varit antaget? Således menar han, att hade icke det nuvarande
orättvisa representationssystemet funnits, så hade det icke gått som
det gick med tullarne. År det då verkligen hans mening, att man
skulle bibehålla ett system, som han sjelf erkänner vara orättvist,
blott för att vinna det mål man åsyftar? Jag kan icke finna, att detta
argument talar för den sak han vide ha fram. Ty rättvisa skall väl
dock i främsta rummet få råda.

Det har vidare sagts, att det föreliggande förslaget icke är bra,
utan att vi skola taga ett annat, som är bättre. Ja, detta förslag är,
såsom herr Ljungman sade, precis lika med Första Kammarens beslut
med undantag af en mindre sifferförändring, nemligen detta märkvärdiga
femtal, som skulle komma till i denna kammare och på hvilket
tal hela rikets väl och ve skulle hänga. Jag tror icke, att detta gör

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

21 No 21.

saken hvarken bättre eller sämre, men hvad som är vigtigt är, att Ang. ändring i
vi hålla oss till hvad både vi och Första Kammaren besluta, ty skola $ 6 octi 13
vi nu bryta med det, som vi förut bestämt, och för tredje gången lingen mTm
fatta ett nytt beslut, då rifva vi sönder alltsammans. (Forts)

Det må ursäktas mig, men jag tillåter mig verkligen tro, att det
icke är det der femtalet som det nu gäller, utan syftet är att rifva
omkull förslaget. Hufvudsaken är utan tvifvel att få denna kammare
att fatta olika beslut med den första och på så sätt fa ett uppskof,
och den som vinner tid vinner allt. Jag hemställer derför, att de,
som allvarligt önska sjelfva saken, nu måtte rösta för bifall till Kongl.

Maj:ts förslag.

I detta yttrande instämde Herrar Boethius, Ericsson i Norrby,
Andersson i Hakarp, Peterson i Boestad och Andersson i Lyckorna.

Herr Petersson i Runtorp: Jag hade icke tänkt begära ordet,
ty det lär väl icke löna sig mycket att tala något om sjelfva saken,
då man nog icke derigenom kan inverka på någons beslut, men jag
skall dock be att få säga några ord.

Det talas oupphörligt om att vi vilja göra städerna så mycket
orätt och skada dem samt minska Andra Kammarens magt. Detta är
icke sanning, men herrarne kunna väl icke begära, att det i all tid
skall fortgå på samma sätt som det hittills utvecklat sig efter representationsförändringens
antagande. Det är så allmänt kändt och erkändt,
att det icke mera behöfver upprepas, att en förändring måste
ega rum, och när en sådan skall ske, då blir frågan: huru skall den
då verkställas? Kan man nu säga att städerna hafva lidit orätt, då
deras representanters antal blifvit höjdt från 55, såsom det var i början,
till 75 såsom det är nu? Då riksdagsordningen antogs, förhöllo
sig städernas representanter till landsbygdens såsom 5 till 13, eller
med andra ord såsom 50 till 130. Genom det nya förslaget skulle
städerna vinna så mycket, att de nu skulle få 75 i stället för 50, och
landet endast 150 i stället för 130, och med rimliga och måttliga anspråk
borde herrarne icke begära mera. Det är således icke till nackdel
för städerna, och i allt fall tror jag icke att lagen skall få någon
så lång framtid, innan den kommer att ändras. Jag råkade tala om
att min enskilda åsigt var likadan som den, hvilken uttalades från
stockholmsbänken, nemligen att det borde vara lika valrätt mellan stad
och land, och härför fick jag en tillrättavisning från eu ärad talare
på göteborgsbänken. Detta sade jag dock icke för att, som han påstod,
skrämma någon, utan derför att det enligt min åsigt är det enda
rätta, och jag vågar påstå, att detta måste påyrkas i framtiden och
kommer nog äfven att då genomföras. Detta kan dock icke gå för
sig på en gång, utan det nu förliggande förslaget är blott ett öfvergångsförslag.

Herrarne skola icke vara så stränga i detta fall och tro att vi

N:o 21. 22

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring 1
6'' och 13
riksdagsordningen
m. in.

(Forts.)

■ vilja städerna något ondt; nej, jag vill att städerna och landet skola
arbeta gemensamt för fosterlandets val, men hvad som är rimligt, det
bör man vara nöjd med. Nu säger man att förslaget skall affattas
på det eller det viset, men jag tror att detta blott är de obotfärdigas
förhinder för att vinna tid, ty hufvudsaken är, såsom man nog kan
genomskåda, att få bort detta förslag. Men hvad är det för en fara
med att taga detta förslag, ty det bindrar ju icke att man dessutom
kan framlägga ett nytt förslag för att hvila till grundlagsenlig behandling.
Då har man emellertid äfven detta förslag att välja på, och
derför anser jag, att det icke är någon annan råd än att nu bifalla
utskottets hemställan, hvartill jag alltså yrkar bifall.

Herr Schöning: Herr talman, mine herrar! Att yttra sig i

denna fråga torde väl från partisynpunkt icke tjena mycket till, men
jag förmodar dock, att städernas representanter skola hafva lika mycken
rätt som landsbygdens att deri taga till orda.

Vi veta, att för två år sedan väcktes af en enskild person motion
om fixering af riksdagsmännens antal, och det var äfven då liksom
nu städerna, som skulle sitta emellan. Jag hade trott att, då nu ett
förslag härom kom från regeringen, det skulle vara baseradt på rättvisa
mot så väl städerna som lafidet, och hade man velat fixera
antalet ledamöter i Andra Kammaren till 225, så hade det gått mycket
väl för sig att minska landsbygdens representanter från 147 till 145
och städernas från 81 till 80, då summan blefve 225. Men det ser
ut som om den ställning, som städerna nu intaga med sina 81 representanter,
skulle betraktas såsom någon slags stöld från landet, ehuru
jag trodde, att detta var baseradt på grundlagen lika väl som vab
förhållandena på landet.

Det lönar sig väl icke mycket att tala vidare i denna sak, men
jag skall dock be att få säga några ord till representanten Lasse Jönsson
från Sandby. Han yttrade nemligen, att hans kommittenter voro mer
eller mindre oroliga öfver städernas växande magt och ökningen af
antalet stadsrepresentanter. Jag vill då svara herr Lasse Jönsson, att
kommittenterna i städerna äfven kunna vara oroliga, då de se, att landsbygden
vill för dem kringskära den magt, som de enligt grundlagen
ega och med hvilken vi, för närvarande 81 stadsrepresentanter, sitta
här i Andra Kammaren.

Att här vädja till någon känsla af eftergifvenhet lär väl tydligen
icke gå, ty jag bär förgäfves väntat både under förmiddagen och eftermiddagen
att fa höra en enda representant från landsbygden säga,
att det dock är städerna, som genom detta förslag skola blifva lidande.
Men Ivar Månsson i Trää, han har varit den rätte och sanne kämpen
för det andra partiet. Hvad gör det att kasta om några siffror. Att
taga 6 från städerna och deraf lemna 8 till landsbygden, under det
kammarens hela antal minskas med 8? Detta gör precis 175 och 50,
och då hafva vi det precis, som Ivar Månsson vill hafva det. Han

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

23 N:o 21.

torde emellertid då ursäkta, att jag, och jag tror hvarje stadsrepresen- Ang. ändring i
tant, kanske med undantag af den på upsalabänken, som nyss in- ^.^ocA
stämde med Ivar Månsson från Träa, äfven vilja hålla på vår rätt,
att äfven vi vilja se till, att vi återvända till våra hembygder med (Forts)
ofläckade visir.

Jag hade egentligen icke tänkt yttra mig i denna sak, men jag
har velat begagna mig af den rätt, som tillkommer hvarje svensk medborgare,
som deltager i en församling, att uttrycka sin mening.

Men nu, mine herrar, skall jag något gifva med mig, ty jag har
en svag karakter. Jag ville vara med om att sätta ner städernas representantantal
till 80 och höja de värda representanternes från
landet till 150 och således förena mig med hr Vahlin, i hvilkens reservation
summan representanter sättes till 230.

Herr Boethius: Jag har redan vid föregående riksdag antydt

min ställning till denna fråga, men efter den vädjan, som gjordes till
mig, anser jag det vara en skyldighet för mig att förklara, hvarför
jag kommer att rösta för ifrågavarande förslag. Orsaken är, såsom
jag förut sagt, den, att jag anser, att om man uppskjuter lösningen af
denna fråga, så kommer den lösning, som ändock en gång skall ega
rum, att blifva ändå ofördelaktigare för städerna. Den lösning, som
nu erbjudes, innebär dock en viss rättvisa. Den bibehåller ungefär
den nuvarande magtställningen.

På grund häraf och just af omtanke för mina kommittenter — om
också icke jag kan påräkna bifall af dem alla — anser jag mig kunna
rösta så som jag ämnar eller för antagande af den 13 § oförändrad.

Herr Thermsenius: Herr Schöning yttrade nyss, att han saknat

uttalande från någon landsortsrepresentant, att denne icke vore med
om detta förslag derför, att det icke gick ut från nuvarande förhållanden
och att det innebure en orättvisa, som skulle drabba städerna,
derest detsamma antoges till lag. Jag vill då till hans tröst göra det
uttalandet, att just med denna uppfattning såsom utgångspunkt, kommer
jag att rösta mot det kongl. förslaget och för bifall till hr

Vahlins reservation.

Herr Olsson från Stockholm: Herr talman! Jag kan icke uraktlåta
att framhålla, att, om i dag Andra Kammaren skulle fatta samma
beslut som Första Kammaren, valmännen måste komma att vakna
upp ur den slummer, som hittills gjort sig gällande, ty de skola dä
finna, att den magtställning, som Andra Kammaren nu intager, delvis
blifvit densamma frånröfvad. De skola då fråga, hvad tjenar det till
att offra så stora kapital å ett blifvande riksdagshus, som då icke behöfves,
då man inskränker antalet riksdagsmän?

Herr Larsson från Upsala: Jag skall icke blifva lång, men
en meningsfrände i flere andra frågor, och på hvilken jag sätter

N:0 21. 24

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

Ang. ändring i
6 och 13
riksdagsordningen
in. m.
(Forts.)

högt värde, har sagt, att om det vore öppen omröstning, skulle man
få veta hvar styrkan ligger. Jag anser såsom eu skyldighet att ingå
på hans förslag. Jag skall derför rösta öppet och gifva min mening
till känna både för kammaren och för mina kommittenter. Jag skall
gå längre än till den nu föreliggande paragrafen och säga, att
lika ärligt som jag röstade ja för § 6, lika ärligt skall jag rösta nej
för § 13.

Jag skall icke nu anföra några skäl för dessa mina åsigter. Allt
hvad jag i sådant afseende skulle kunna säga är här förut sagdt och
bättre äu jag kan göra det. För att ytterligare klargöra min ställning
vill jag med anledning af den ärade representantens på nerikesbänken
yttrande, att den kongl. propositionen vore ett surt äpple att bita
uti, säga, att om man väntar till nästa år, är ingen tid derigenom
försuten, men äpplet torde då blifva mera moget och delikat.

Jag kan således icke rösta för det kongl. förslaget.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr talman, mine herrar! Jag
har icke tänkt yttra mig i sjelfva saken.

Det förundrar mig icke, att stadsrepresentanterna vilja försvara
den rätt, de nu hafva, fastän jag tycker de borde vara nöjda med det
förslag, som nu föreligger. Men jag har begärt ordet med anledning
af ett yttrande af en representant på örebrobänken. Han sade, att
den, som röstade för Kongl. Maj:ts förslag, sveke sina valmän i stället
för att befordra deras gagn. Jag vill icke, att detta yttrande skall
stå utan anmärkning eller protest, hvarför jag härmed protesterar mot
detsamma.

Jag gratulerar den talaren, i fall han kom ned till de trakter, jag
tillhör, och förde ett sådant språk eller fålde sådana yttranden. Han
skulle då nog icke så lätt komma ifrån desamma eller förblifva
utan svar.

Herr Petersson i Dänningelanda: Jag skall icke förlänga diskussionen,
utan endast tillkännagifva, att jag ansluter mig till hvad
herr Jöns Bengtsson i Gullåkra anfört och yrkar bifall till den kongl.
propositionen och utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall be att få till protokollet
anteeknadt, att jag kommer att rösta för bifall till den kongl propositionen
och förevarande paragraf, sådan som den föreligger i utskottets
betänkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yttranden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner:
l:o) på godkännande af Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag;
2:o) på antagande af det förslag, som innefattades i herr Yahlins
reservation i denna del; 3:o) på bifall till herr Svenssons i Olseröd

25 N:0 2L

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

motion; och 4:o) på afslag å Kongl. Maj:ts förslag. Herr talmannen
förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Vahlins reservation
vara besvarad med öfvervägande ja; men som votering begärdes, blef
nu, sedan till kontraproposition antagits yrkandet om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med afslag å Kongl. Maj:ts, af
konstitutonsutskottet i dess utlåtande n:o 3 tillstyrkta förslag till ändrad
lydelse af 13 § riksdagsordningen, antager till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling det förslag till lydelse af nämnda §,
som innehålles uti den af herr Vahlin vid berörda utlåtande fogade
reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antagit Kongl. Maj:ts omförmälda förslag.

Sammanräkningen af rösterna visade 116 ja och 100 nej; och
hade kammaren alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Härefter föredrogs Kongl. Maj:ts i utskottets utlåtande n:o 3
tillstyrkta förslag till ändrad lydelse af § 15 riksdagsordningen; och
yttrade dervid

Herr Vahlin: Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag i § 15.

Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes.

Efter föredragning vidare af § 16, sådan den af utskottet i öfverensstämmelse
med KoDgl. Maj:ts proposition föreslagits, anförde

Herr Vahlin: Jag skall be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag äfven i § 16.

Äfven denna § blef af kammaren godkänd.

Audra Kammarens Prof. 1802. N:o 21.

N:0 21. 26

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

§§ 22 och 28.

Godkändes jemväl, sådana de af utskottet i enlighet med Kongl.
Maj:ts proposition föreslagits.

Slutligen föredrogs ''punkten 3 i utskottets utlåtande n:o 4, deri
utskottet, för den händelse Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag antoges
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, hemstält, att Riksdagen
måtte till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande tillägg till den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse af § 13
riksdagsordningen:

5. Uppgår städernas folkmängd till mer än en tredjedel af folkmängden
i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän,
tvåhundratjugufem, utses för landet och för städerna efter förhållandet
mellan folkmängden å landet och i städerna. Det antal
riksdagsmän, som sålunda bör utses för landet och för städerna, bestämmes
af Konungen vid fastställande af den i mom. 4 omförmälda
ordning, dervid i öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3 skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Herr Ljungman erhöll ordet och yttrade: Med anledning af det
beslut, kammaren vid behandlingen af § 13 nyss fattat, torde det vara
klart, att kammaren bör afslå utskottets hemställan i denna punkt;
och jag ber att få framställa yrkande derom.

Med bifall till detta herr Ljungmans yrkande afslog kammaren
utskottets ifrågavarande hemställan.

Utskottets öfriga i såväl utlåtandet n:o 3 som utlåtandet n:o 4
gjorda hemställanden förklarades vara genom kammarens redan i ämnet
fattade beslut besvarade.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 5,
i anledning af väckt motion om ändring af § 60 regeringsformen.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr N. Jönsson i Gammalstorp under 14 dagar fr. o. m. den 26 dennes;
» C. J. Jakobson » 8» » »26»

Onsdagen den 23 Mars, e. m.

N:o 21.

herr C. F. Petersson i Dännin gelanda

under 8 dagar fr. o. m. den 26 dennes;

» L. F. Oden » 6 » » » 28 »

» O. Larsson i Mörtlösa » 6 »26 »

och herr A. Hansson i Solberga » 4 » »‘ » 26 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,10 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

N:o 21. 28

Torsdagen den 24 Mars.

Torsdagen den 24 mars.

. i . • ■1 i ». (j

Kl. Vs 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 17 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. no. friherre F. von Essen aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

med förslag till vissa ändringar i nådiga förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891;

med förslag till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn
å vissa så kallade folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar;
och

angående ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om de från
marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pensionsrätt.

De kongl. propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 5.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,43 e. m.

In fidem
Ej. Nehrman.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.