RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o2.

Måndagen den 25 januari

kl. 11 f. m.

§ I -

Justerades de i kammarens sammanträden den 16 och 18 innevarande
januari förda protokoll.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. A. Östergren aflemnade följande Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

rörande upplåtelse af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms
län i och för uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse för
qvinnor och ett nytt cellfängelse för nämnda län m. m.;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 6 §
giftermålsbalken;

angående ändrad lydelse af 53 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga
stadga om skiftes verket i riket den 9 november 1866; och
angående utsträckning af nämndemäns rätt till ersättning för
biträde vid ransakningar i brottmål.

Vidare aflemnade herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen
nedanstående kongl. propositioner, nemligen:

angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. in.;

om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst;

angående upphörande af de enligt förordningen den 16 maj
1884 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman
;

angående anvisande af medel till förbättrande af tullstatens
enskilda pensionsinrättnings ställning;

angående upplåtelse af kronomark till Arvidsjaurs kommun i
Norrbottens län;

Andra Kammarem Prat. 1892. N:o 2.

U:o 2.

Mindagen den 25 Januari.

angående upplåtelse till Vesterås stad af vissa delar af kronolägenheten
Kungsängen;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Johanna
Köhler från Kopparbergs län;

angående efterskänkande af kronans rätt till en del af danaarfvet
efter aflidne målaremästaren Carl August Nilssons jemväl aflidna
hustru Florentina Gustafva Stare;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
bergsmannen Per Gustaf Bergström från Sala stad;

angående nedsättning under innevarande år i tullen å vissa
slag-af spanmål m. m.; samt

angående med Frankrike afslutad konvention om delvis förlängning
af de den 30 december 1881 afslutade handels- och sjöfartstraktater
mellan de förenade rikena Sverige och Norge samt
Frankrike;

och yttrade herr statsrådet härvid:

Jag tillåter mig uttala den önskan, att sistnämnda kongl. proposition
måtte snarast möjligt komma under behandling, enär det
vore af vigt i och för konventionens ratificering.

Herr statsrådet aflemnade härefter ytterligare följande kongl.
propositioner, nemligen:

angående förändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen;

angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären; med

förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 58 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet;

angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
äfvensom

Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse om förordnande af en statsrådsledamot
att utöfva den befattning med riksdagsärender som
enligt § 4(5 af riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet.

Uppå derom af herr talmannen — under åberopande af den
vid öfverlemnandet af Kongl. Maj:ts proposition angående med
Frankrike afslutad konvention om delvis förlängning af de den 30
december 1881 afslutade handels- och sjöfartstraktater mellan de
förenade rikena Sverige och Norge samt Frankrike åt herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet uttalade önskan — framstäld
proposition beslöt kammaren enhälligt att nu genast remittera
den ifrågavarande kongl. propositionen till bevillningsutskottet.

De öfriga kongl. propositionerna äfvensom den kongl. skrifvelsen
bordlädes till nästa sammanträde.

§ 3.

Remiss af
statsverkspropositionen.

Föredrogs Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
statsverkets tillstånd och behof; och anförde dervid:

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

Herr Lyttkens: Det är nu tjugufem år sedan det nya statsskickets
införande och det hade då kanske ej varit utan'' skäl att
taga i betraktande, huru det i mångt och mycket gestaltat sig
under detta nya statsskick. Det vore vid denna kong], proposition
mycket att säga om de höga silfror, som i densamma äro upptagna
för att ingå i budgeten, och det vore äfven mycket att säga om
den skolreform, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i denna kongl. proposition framlagt under åttonde
hufvudtiteln för att komma till Riksdagens kännedom. Om alla
dessa ämnen blir det dock tillräckligt både tid och tillfälle att tala,
då de åter förekomma i kammaren efter vederbörlig utredning i
utskott. Men det är en ännu vigtigare fråga, som framkommit i
denna kongl. proposition och som vi kanske icke framdeles få ett
så osökt tillfälle att behandla som nu vid denna remiss. Jag menar
härmed den under tredje hufvudtiteln på sidan 17 förekommande
strofen, så lydande:

»’Då deremot departementet för det inre i sitt betänkande,
hvilket kongl. norska regeringen i det väsentliga biträdt, förklarat
sig icke dela den af mig uttalade uppfattning om nödvändigheten
af gemensamma beskickningar för de förenade rikena, ehuru departementet
antagit det obehöfligt att vid behandlingen af nu föreliggande
budget inlåta sig på pröfningen af detta spörsmål, anser
jag visserligen, lika med departementet, att, då denna fråga ej
föreligger, anledning saknas att nu ingå i någon närmare behandling
af densamma; dock kan jag ej underlåta att här uttala den
bestämda åsigt, att gemensamma beskickningar hos främmande
magter med nödvändighet påkallas af den mellan rikena bestående
förening;, och att ett upphäfvande af berörda gemensamhet ej är
med unionens bestånd förenligt.’»

»I hvad herr ministern sålunda anfört instämde det sammansatta
statsrådets öfriga svenska ledamöter.

»Norska statsrådsafdelningen hänförde sig till norska regeringens
betänkande och anmärkte i underdånighet, att den icke funne det
vid förevarande tillfälle påkalladt att närmare inlåta sig på det
af h. exc. utrikesministern senast berörda spörsmål, men att den
likväl gent emot ett så bestämdt uttalande funne nödvändigt att
betona, att, enligt statsrådsafdelningens uppfattning, i unionen
mellan de tvenne rikena icke ligger något hinder mot att hafva
särskilda beskickningar hos främmande magter, och att eu upplösning
af den i sådant hänseende hittills bestående gemensamheten
icke är oförenlig med unionens bestånd.»

Det är naturligtvis icke för mig möjligt att bedöma huruvida
eller uttala någon bestämd åsigt, om det varit absolut nödvändigt
att nu framdraga denna fråga och att »på detta sätt framlägga den
för Riksdagen, så att den nu kunde komma under diskussion här.
Det hade kanske varit bättre, om denna fråga fått dröja, till dess
något bestämdt yrkande kommit från Norge. Men å andra sidan är det
möjligt — och jag vågar vara af den öfvertygelsen — att det är bättre,
att den nu framkommit, på det att svenska representationen må få

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tillfälle att uttala sig, huruvida den är af samma åsigt som det
svenska statsrådets ledamöter i deras till statsrådsprotokollet gjorda
anförande eller om den delar de af de norska statsråden uttalade
åsigter i frågan.

För min del erkänner jag villigt, att norrmännen i allt och
så mycket som möjligt böra vara likstälda och stå i jemnbredd
med oss svenskar. Vi äro tvenne brödrafolk, innerligt förenade
genom alla möjliga, både naturliga och samhälleliga förhållanden,
och vi böra vara såsom tvenne bröder i enighet och sämja uti alla
lefnads- och samhällsförhållanden. Jag är mycket villig att medgifva,
att norrmännen hafva rätt att fordra att i allt och så mycket,
som är möjligt, stå i full jemnbredd med oss svenskar, och jag erkänner
villigt, att norrmännen hafva rätt att fordra, att de ministeriella
frågorna blifva pa bättre sätt konstitutionelt behandlade än
hvad i nu gällande grundlag föreskrifves. I)et är deras rätt att
fordra och äfven vår rätt att fordra, att de ministeriella frågorna
blifva mer konstitutionelt behandlade än grundlagen i detta hänseende
föreskrifver. Jag är fast öfvertygad om, att vi alla önska,
att en förändring i grundlagen i denna rigtning måtte komma att
ju förr dess hellre genomföras. Men jag kan ej annat än gifva
herr statsrådet och chefen för utrikesdepartementet rätt deruti,
att, om de båda rikena komme att hålla hvar sina särskilda beskickningar
hos främmande magter, detta »ej är med unionens bestånd
förenligt», tv i och med detsamma vi upphäfva den gemensamhet,
i hvilken de båda rikena stå inför utlandet, hafva vi tagit
det första och vigtigaste steget till unionens upplösning, som skall
blifva eu oundgänglig följd af ett sådant steg, och jag anser unionen
så vigtig, nyttig och nödvändig för de båda brödrafolken, att
icke något sådant steg bör tagas, som kan föranleda sådan rubbning
i de unionella förhållandena, så, att unionens upplösning deraf
kan blifva eu följd; derför vill jag som min mening uttala, att det
af herr utrikesministern till statsrådsprotokollet dikterade yttrandet
är fullkomligt öfverensstämmande med min och jag, vågar säga det,
alla norskvänliga svenskars åsigt. Det går ej an att rifva i tu
unionen, och derför vill jag här ännu en gång hafva sagt, att jag
till alla delar gillar herr utrikesministerns omförmälda yttrande.

I detta anförande instämde herr Gyllensvärd.

Herr Mankell yttrade: Jag skall be att få yttra mig i det
ämne, som väl bör vara det egentliga föremålet för denna diskussion,
nemligen statsregleringen. Jag hade i början ej ämnat att derom
vidare orda. Jag har så många gånger förut, i synnerhet i Första
Kammaren, uttalat mina åaigter om det nya systemets statsregleringar,
att desamma torde vara temligen kända. Emellertid är
denna statsreglering af den beskaffenhet, att jag icke kunnat motstå
frestelsen att beledsaga dess remiss med några korta anmärkningar.

Yi mötas nu för första gången under nya statsskicket af den
betydelsefulla siffran af 100 millioner och derutöfver. Ännu vid

Mimdagen den 25 Januari.

N:o 2.

den sista statsregleringen under frihandelsregimen, nemligen den
som uppgjordes för 1888, uppgick budgeten blott till 84 millioner.
Sedan bär den stigit med lavinens snabbhet sålunda, att den redan
1889 växt till 87 millioner, 1890 till 92 millioner, 1891 till 94
millioner, 1892 till 97 millioner och nu, om denna statsreglering
skulle godkännas, till 100 millioner.

Vi hafva således nått den länge, såsom det synes, efterlängtade
och eftertraktade, runda och trefliga siffran af en etta med
åtskilliga nollor efter. Att finansministern vågat detta steg, förvånar
mig emellertid alls icke, då den sista Riksdagen var så utomordentlig
frikostig, att den beviljade icke allenast de 96 millioner,
som han fordrade, utan derutöfver 1 million, så att statsregleringen
då, såsom nämndt, uppgick till 97 millioner. Emellertid har derigenom
skett, att budgeten under de 5 år, det nya systemet varit
rådande, vuxit med icke mindre än 16 millioner, en siffra, för hvars
uppnående förut fordrats 20 år.

Det har inträffat hvad frihandelsvännerna nogsamt förespått,
nemligen att i lifsmedelstullar skulle ligga en lockelse till ett
ohejdadt slöseri med statsmedlen, som icke kunde motstås. Och
detta oaktadt har icke något vigtigare statsändamål blifvit uppnådt,
som icke på andra vägar lika väl kunnat nås. Deremot har
den utlofvade välmågan förbytts i stigande nöd hos massorna, under
det att af de nya tullarne endast ett ringa fåtal haft någon nytta.

Men det har äfven inträffat en annan sak, som frihandelsvännerna
äfven förespått, nemligen att den tidpunkt skulle komma,
då statsinkomsterna, på grund af massornas minskade köpkraft i
följd af den allmänna dyrheten, så småningom skulle utsina och
nya skatter, särskildt tyngande förbrukningsskatter, skulle behöfvas
icke allenast för statsregleringens ordnande, utan äfven för
den ofta ifrågasatta afskrifningen och likaledes för en eventuel
suspension af lifsmedelstnllarna.

Det finansiella grunddraget i det nuvarande statsregleringsförslaget
är, att omkring 2,000,000 kr. i inkomster försvunnit för
afskrifningen af 20 procent, men deremot minst 2,000,000 kr. i utgifter
tillkommit, hufvudsakligen för militära ändamål. Den skilnad
eller den lucka, som härigenom uppkommit, har finansministern
föreslagit skola fyllas med de tullar å industri- och lyxartiklar,
som blifvit möjliga efter handelstraktaternas uppsägning, och som
han beräknat till ett belopp af omkring 4,000,000 kr. För min del
betviflar jag högeligen, att detta belopp verkligen skall inflyta,
och i alla händelser utgör det eu ny förbrukningsskatt, som åtminstone
till vissa delar träffar mycket ojemnt och särskildt de
obemedlade klasserna.

Uti statsregleringen finnes icke angifvet, på hvad sätt den
lucka af 4 å 5 millioner skall fyllas, som måste uppkomma genom
suspensionen af lifsmedelstullarne under innevarande år. Jag vågar
antaga, ehuru jag icke vet det, att den skall fyllas genom flen
föreslagna ölskatten samt genom eu förhöjd stämpel- och hvitbetssockerskatt,
allt förhöjningar, som vid föregående riksdag voro

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:0 2.

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

ifrågasätta. Emellertid utgöra alla dessa skatter förbrukningsskatter,
hvilka måste drabba de obemedlade klasserna hårdt.

Såsom stockholmsrepresentant har jag nyss undertecknat en motion,
som afser total afskrifning af lifsmedelstullarne, hvarigenom
en minskning i statsinkomsterna af minst 8,000,000 kr. skulle uppkomma.
När jag det gjort, har jag också känt mig skyldig att
angifva, på hvad sätt denna lucka skulle fyllas, och jag vågar i
sådant afseende erinra om hvad jag vid remissen af förra årets
statsverksproposition yttrade angående möjligheten och, såsom jag
tror, nödvändigbeten af att upphöra med byggande af statsbanor
med anslag samt att i stället återgå till det gamla sättet att
bygga dem med lånemedel. Derigenom skulle vinnas för nästa
statsreglering omkring 4,000,000 kr. utan att man derför behöfde
upphöra med de norrländska statsbanornas byggande. Jag vill
äfven erinra om hvad jag då yttrade angående möjligheten af en
tilläggsbevillning, och jag tror, att vi förr eller senare måste taga
vår tillflykt till en dylik. Sålunda skulle det belopp af 8,000,000
kr., som möjligen skulle behöfva fyllas genom lifsmedelstullarnes
totala afskrifning, erhållas. Jag kommer innan motionstidens slut
att framlägga förslag om dessa förändringars vidtagande; ty äfven
om vår önskan om lifsmedelstullarnes totala borttagande icke skulle
komma att vinna Riksdagens godkännande, kan det vara bra, att
två sådana förslag ligga på bordet, då jag är öfvertygad derom,
att vi förr eller senare måste taga vår tillflykt till dylika utvägar.

Genom dessa åtgärder skulle möjligen statsregleringen för 1892
och 1893 komma att gå i hop, men en gåta har det varit, åtminstone
för mig'', huru det skall gå med 1894 års statsreglering. För
densamma finnes intet annat öfverskott än den l1/, million, som
skulle återstå på 1890 års öfverskott, samt de 36,000 kr., som finnas
qvar för senaste året. Men, såvidt jag kan se, uppkommer det
oaktadt en brist af 4 å 5 millioner. Huru denna lucka skall fyllas,
derom innehåller den kongl. propositionen ingenting. Det hade
dock varit väl, om Riksdagen fått en vink härom, och det förefaller
mig märkligt, huruledes finansministern och regeringen, med
en sådan brist för ögonen, kunnat våga föreslå eu så hög statsreglering
som nu varit fallet.

Mine herrar! Allt detta manar i alla fäll för nästkommande
statsreglering till den strängaste och noggrannaste sparsamhet och
försigtighet, och jag tager mig derför friheten att uppmana statsutskottets
herrar ledamöter från denna kammare att i möjligaste
mån befrämja denna sparsamhet. Jag vägar äfven varna för ett
allt för stort förlitande på de kompromisser, som kunna komma att
föreslås från Första Kammarens sida. och vill erinra om den sorgliga
erfarenhet vi i afseende derå hade vid föregående års riksdag
med hänsyn till anslagen till sjökrigsmateriel. Öfver hufvud har
jag alltid trött, att det för denna kammares utskottsledamöter vore
en vida klokare politik att säga rent nej, än att ingå på kompromisser,
som städse innebära eftergifter, men icke alltid nållas.

Måndugen den 2Ö Januari.

N:o 2.

Hvar sparsamheten skall anbringas, vill jag nu icke inlåta
mig på. Det vore visserligen lockande att angifva de särskilda
anslagspunkter, der besparingar skulle kunna göras. Men jag tänker,
att i det hänseendet denna kammares utskottsledamöter skola finna
det rätta. Jag förmodar emellertid, att dessa besparingar förnämligast
komma att ega rum på militärstaten och på skolstaten.
Med särskildt afseende å militäranslagen ber jag få erinra om mitt
bestämda förnekande af nödvändigheten af en särskild stamtrupp
för Norrland, och detta på grund af de ständigt ökade jernvägskommunikationer,
som tilldelats dessa landsdelar. Jag har i det
hänseendet icke ändrat åsigt och kommer i år liksom i fjol att
motsätta mig denna åtgärd, och jag ser i densamma intet annat
än en förevändning att få stammen ökad, men intet behof för
Norrlands försvar.

Slutligen ber jag att få förorda sparsamhet icke endast såsom
en i sig sjelf vacker dygd och såsom framkallad af omsorgen om
att icke öka skattebördan för de obemedlade klasserna, eller genom
den hotande finansiella faran, utan jag ber äfven få framhålla nödvändigheten
af sparsamhet såsom en politisk häfstång. Jag ber i
det afseendet få erinra om, hvad jag vid föregående riksdagar
yttrat vid dechargedebatten, nemligen att, då statsrådens ansvarighet
inför Riksdagen, som utgör grundpelaren i hela vår statsförfattning,
till följd af Första Kammarens hållning visar sig fullkomligt
illusorisk, det, så vidt jag kan se, icke finnes någon annan utväg
för Riksdagen eller för Andra Kammaren, om icke denna kammare
skall nedsjunka till blott ett bihang till den första, än att befrämja
den sparsamhet, som ligger i anslagsvägran — icke den sparsamhet,
som silar mygg och sväljer kameler, utan hvilken ligger i eu
systematisk anslagsvägran mot den minister eller det statsråd, man
vill träffa, — en synpunkt, som jag antager skall träda allt mera
i förgrunden, hvilka politiska eller nationalekonomiska åsigter man
än i öfrig! må hysa.

Chefen för kongl. finansdepartementet, herr statsrådet frih. von
Essen: Herr talman! Mine herrar! Det kan icke tillkomma mig
att vid detta tillfälle upptaga kammarens tid med något långt
yttrande angående statsregleringen, men jag kan icke underlåta
att i några punkter inlägga en gensaga mot den siste ärade talaren
och lemna eu eller annan upplysning, som måhända kan anses
berättigad.

Dä denne talare anmärkte, att budgeten under de senaste 1(>
åren stigit med förvånande hastighet, men att ändå icke några
vigtigare statsändamål blifvit tillgodosedda, så får jag säga, att
denna anmärkning träffar icke regeringen ensam, utan regeringen
i sällskap med Riksdagen. Penningar hafva funnits och Riksdagen
har haft magt att bevilja alla de anslag, som den funnit för godt.
Att icke största delen af de anslag, som af regeringen begärts och
af Riksdagen pröfvats och beviljats, skulle hafva beslutats för sådana
ändamål, som kunnat anses vara nyttiga och nödiga, det till -

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

låter jag mig hemställa till kammarens bedömande. Att vidare
den nuvarande minskningen af öfverskott i budgeten icke i egentlig
mening varit beroende af en minskad köpkraft hos allmänheten,
det kan icke vara för honom eller någon annan obekant, äfvensom att
det varit en dyr tid under år 1891 och att det varit öfver hela
verlden höjda räntor, hvilka alltid inverka på affärsrörelsen, att
det varit en minskning i inkomsterna af alla samfärdsmedel, post,
telegraf, jernvägar o. d., hvilket framgår deraf, att samfardsmedlen
icke nått den utveckling, som man annars kunnat vänta. Allt
detta har verkat en stagnation i affärsrörelsen och har naturligtvis
äfven inverkat något på budgetens slutliga resultat; men det
vigtigaste i detta fall, som inverkat på budgeten, torde icke vara
för herrarne obekant, nemligen minskningen i inkomsten å sockertullen,
hvilken nu uppgår till c:a 4,000,000 kr. mindre än föregående
år till följd deraf, att hvitbetssockerindustrien stigit med en
sådan hastighet och förminskat sockerimporten. Men den skatt,
som betalas för hvitbetssockertillverkningen, motsvarar ingalunda
tullen för lika qvantitet socker, utan den utgör endast en ganska
ringa del deraf. Sålunda vill jag påminna mig, och jag ber att
få erinra derom, att år 1890 betalade hvitbetssockerfabrikerna omkring
900,000 kronor i skatt; men den premie, som tillkom dem,
utgjorde omkring 2,500,000 kronor. Deri ligger den betydliga skilnaden
i afseende på inkomsten af sockertullen. Det är således icke
någon minskad köpkraft hos konsumenterna, som verkat nedgången
i tullinkomsterna. Man kan icke begära, att folk skall äta mera
socker än vanligt; de ha icke ätit mindre än förut.

Den siste talaren yttrade vidare, att om här kommer att uppstå
eu brist i 1892 års budget, hvilket naturligtvis blir fallet i
händelse af eu temporär nedsättning af spanmålstullen, huru skall
man då fylla denna brist? Jo, naturligtvis genom den inkomst,
som kan komma att inflyta genom de ifrågasatta nya tullarna på
lyxartiklar in. in., hvilka möjliggjorts genom traktaternas upphörande.
Men, sade den siste talaren, dessa nya tullar skulle
komma att drabba de obemedlade klasserna! År det då de obemedlade
klasserna, som få betala tullen på vin, på hattar, på siden
o. s. v. — allt lyxartiklar, som företrädesvis begagnas af de förmögnare
klasserna? Att det kan komma med en eller annan artikel,
som konsumeras af de mindre bemedlade, handtverkare o. d.,
kan väl ej förnekas; men det står ju Riksdagen fritt att bedöma,
huru vida eu eller annan tullsats icke bör påläggas. Jag kan sålunda
icke finna, att tullar, som måste betecknas såsom lyxtullar,
kunna anses träffa de obemedlade klasserna.

Huru vida denna nya inkomst kan täcka bristen af spanmålstullarnas
borttagande, är det naturligtvis för mig liksom för alla
andra omöjligt att bestämdt förutsäga.

Slutligen klagade den ärade talaren deröfver, att icke i den
kongl. propositionen finnes något redogjordt för huru man tänkt
sig 1894 års statsreglering. Jag trodde, att det var regeringens

Måndasren den 25 Januari.

N:o 2.

skyldighet att lägga fram statsreglering!! för 1893 — för längre
tid har man icke brukat att uppställa sin finansiella plan.

Jag her emellertid få upplysa, att den kong! propositionen om
nedsättning af grundskatterna, som i dag blifvit framlagd för Riksdagen,
verkligen innehåller en dylik kalkyl. Den ärade talaren
får der tillfälle att taga kännedom om densamma, men jag är
nästan viss om, att han icke kommer att känna sig tillfredsstäld
dermed. Det kan jag emellertid icke hjelpa.

Remiss af

stats ver ks propositionen* (Forts.

)

Herr Lilienberg: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,
att jag ansluter mig till det anförande, som vid debattens
början hölls af representanten från Halland, herr Lyttkens.

Herr Falk instämde häruti.

Herr Gustafsson: Herr talman! Det är en känd sak, att

den s. k. remissdebatten under de senare åren allt mer och mer
har förlorat i betydelse eller så att säga gått tillhaka. Däri ser
jag för min del ett bevis på våra outvecklade politiska sedvänjor,
ja, till och med ett bevis på tillbakagång i politiskt afseende. Jag
anser, att detta är det enda lämpliga tillfälle, då representanterna
kunna uttala hvad folket tänker, säga sin mening om regeringens
hållning och om dess sätt att gå till väga. Hade vi, mine herrar,
en parlamentarisk styrelse, skulle man under riksdagens lopp kunna,
när frågorna skola behandlas i detalj, uttala sin mening eftertryckligt.
Men parlamentarisk styrelse hafva vi icke. När det nya
representationsskicket genomfördes, hoppades vi, att vi skulle så
småningom steg för steg närma oss det målet; och det fans eu tid,
då det ljusnade i det afseende! Men sedan dess har det gått tillhaka,
och nu efter 25 års förlopp stå vi längre fjerran från det
målet än vid periodens början. Jag behöfver såsom ett bevis derpå
blott nämna det faktum, att sedan Riksdagen här sist sammanträdde,
hafva au fått i spetsen för vår regering en exponent för
diametralt motsatta åsigter mot hvad majoriteten här i Sveriges
folkvalda kammare hyser. Detta är bevis nog.

Regeringen räknar icke med något annat faktum, än med representationens
uttalanden. Derför är det vår pligt att begagna
vår yttranderätt här. Hundratals möten öfver hela landet, dervid
fäster regeringen intet afseende; men om vid ett tillfälle, sådant
som detta, representanterna stege fram och uttalade sin mening, då
tror jag, att regeringen skulle mera än hittills följa den fingervisning,
som lemnades om folkets önskningar. Således tror jag, att
orsaken till tillbakagången är just bristen på opposition. Det är
orsaken till att vi stå der vi stå och att reaktionen fått den magt
som den har. Ty, mina herrar, ve det folk, som låter sig förtryckas
utan att det opponerar sig, utan att det uttalar sin mening!
Jag menar icke. den tama opposition, som ger sig tillkänna
vid utskottsval eller i en tom reservation. Hvad har det för betydelse
för regeringen? Den vet dock, att den vinner i voterings -

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Fort*.)

spelet. Och när det någon gång inträffar att den tappar, så kommer
regeringen till baka ett annat år med samma förslag. Och går
det icke ensamt, så går det i sällskap med en eller annan kompromiss.

Jag säger, mine herrar, att om vi icke nu begagna oss af vår
yttranderätt, så är det verkligen icke att undra på, att det går
som det går, att regeringen handlar stick i stäf mot hvad folket
vill; att när folket begär sparsamhet, så svarar regeringen med
slöseri, och när folket begär reformer, så tiger regeringen! När
folket frän alla landsändar med milliontals röster begär lifsmedelstullarnas
afskaffande, så svarar regeringen, att den vill vara med
om att suspendera en eller annan tull under några månader blott.

Mine herrar! Jag anser att vår nuvarande regering är en exponent
af ett af svenska folkets värsta nationallyten, det nemligen,
som yttrar sig deri, att man aldrig någonsin kan förmå sig att
spara något, att om man får en liten sparpenning, så kastar man
genast ut den för alla himmelens väder. Det lytet representerar
regeringen för närvarande. Huru kan det annars förklaras, att
den, i en tid af brist i landet, söker att få budgeten att springa
upp så högt som möjligt? Af öfverskottet från 1890 har regeringen
tagit en större del, blott för att komma upp till denna jubileumssiffra
af hundra millioner kronor — kanske blott för att vara litet
så der »lin de siécle».

Jag hörde nyss herr finansministern säga, att man tager pengar,
då man har dem, och bryr sig icke om hvad som senare kommer.
Så anser jag icke en klok man, än mindre en klok regering böra
gå till väga. Man får icke tolka det ordet, att morgondagen sjelf
skall bära sina bekymmer, på sådant sätt. Nej, man bör tänka på
morgondagen, om man vill hafva någon framtid. Jag nämde, att
man tagit större delen af detta öfverskott från 1890 års statsreglering.
Hvad har man då qvar till 1894 års? Ingenting! Då
kommer man att bli tvungen att anlita nya skatter. Och hvilka
skatter det är fråga om, derom ha vi fått en fingervisning uti
den komité, som förordat ölskatten, eu skatt, som förnämligast kommer
att drabba de obemedlade.

I staten för är 1893 äro, såsom vi veta, äfven upptagna lifsmedelstullarna
såsom en tillgång. Det synes deraf tydligt, att regeringens
mening är att dessa tullar, om de än suspenderas under
1892, dock skola qvarstå under 1893. Den osäkerhet i affärs ver Iden,
som skulle däraf blifva en följd, tror jag blefve mycket olycklig
för landet. Det vore rent af att inbjuda till spekulation i denna
vara, att ställa sig i förbund med börsjobberiet. Hellre kommer
jag för min del att säga nej till eu tillfällig lindring i spanmålstullen,
än jag vill lemna fältet öppet för något sådant.

Här finnes i den kongl. propositionen en hänvisning äfven om
skattenedsättning, en lindring i rustnings- och roteringsbesvären.
Om här hade funnits stora tillgångar i statskassan, då kunde jag
förstått, att regeringen kommit och föreslagit eu skattenedsättning.
Men då sådana tillgångar icke finnas, hvarför föreslår man den dä,

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

och hvarför just i form af en lindring för egendomsegarne? Ville Rem‘s» V
man föreslå en lindring, så borde det väl hafva varit till förmån a^^ofKn
för de obemedlade. Betydelsen af denna skattenedsättning torde (Forts)
emellertid vara, att regeringen vill ackordera med en och annan
öfvertygelse; den är ett ytterligare steg på den köpslåendets väg,
som redan verkat så demoraliserande i vår politik. Och jag beklagar,
att vi hafva en regering, som mera räknar på menniskors
svagheter än använder sin finansiella förmåga på att söka få budgeten
att gå i hop genom sparsamhet.

Här hafva vi å ena sidan bestämda ökade utgifter, och å den
andra sidan minskade eller åtminstone ovissa inkomster. Hvad
skall deraf resultera? Min öfvertygelse är, att deraf kommer intet
godt resultat. Och jag beklagar, att regeringen icke bättre kunnat
iakttaga den sparsamhet, som är så nödvändig, och som skall bli
ännu nödvändigare, om vi lyckas, såsom jag hoppas, att få bort
denna hungerskatt. som fördömes af hela landet.

Herr Redelius: Jag har begärt ordet dels för att instämma

i det slut, hvartill den förste talaren kom, med hvilken jag sålunda
vill på detta öppna sätt instämma, och dels för att uttala en gensaga
emot ett yttrande från stockholmsbänken, af herr Mankell,
nemligen i den punkt, i hvilken han förordar ökad skuldsättning.

För min del tycker jag, att man bör gå i motsatt rigtning och
stanna på skuldsättningens bana, upphöra att låna och laga så, att
inkomster och utgifter kunna gå i hop ändå.

I den punkten tror jag man skall erinra sig, att jag mer än
en gång tagit till ordet när i kammaren, och jag har fortfarande
den uppfattningen, att det är till men för landet, om man går
vidare på skuldsättningens väg. 1 motsats mot den siste talaren
vill jag för min del härvid taga i betraktande statens (= rikets)
ekonomi i sin helhet gent emot utlandet och låta frågan om den
ene medborgarens intresse gent emot den andres vara en sak för sig.

Och i det hänseendet finner jag den beträdda skuldsättningsvägen
högst betänklig. Yi hafva nu hållit på dermed i 30 år. Den bär
nu minskats något litet de allra sista åren. Sista året lånade
man ingenting, vill jag tro, och näst föregående året mycket ringa.

Det förefaller mig vara en glädjande företeelse, och det synes mig,
som om vi kommit något så när åt rätt håll, nemligen att minska
vår skuldsättning till utlandet och i stället söka att betala våra
skulder. I stort sedt kan detta ske endast genom två medel: antingen
derigenom, att vi få exportera mera af våra produkter för
att betäcka handelsbalansen och således betala genom varor, hvad
vi af utländingen måste köpa, med varor betala våra annuiteter,
hvilka måste gå till utländingen, tv på längden går det icke att
betala genom obligationer, utan det måste ske genom varor; eller
ock genom att importera mindre. Då blir det fråga, om vi kunna
exportera mera eller importera mindre eller både det ena och det
andra. Hvad beträffar frågan att exportera mera, så synes det
vara en ganska vansklig sak, ty den exportartikel, som tynger mest

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

på handelsvågen, är våra skogsprodukter, och jag har den uppfattning,
att våra skogar icke tåla vid en ökad export, ty deras
bestånd skulle derigenom äfventyras. Ja, jag har hört röster som
påstå, att de äfventyras redan nu. Det är således ingen utsigt, att
vår export skall kunna ökas i någon högre grad. När så är, tvingas
landet att importera mindre, d. v. s. konsumera mindre af utländska
artiklar, och i stället få vi söka reda oss sjelfva med våra egna
produkter. I den rigtningen synes det mig, att våra statsekonomiska
sträfvanden böra gå, och jag har velat uttala eu gensaga
mot herr Mankell, då han nu såsom vid förra riksdagen förordade
en ökad skuldsättning. Han klandrade, som han sade, »systemet»,
för att det icke ville fortsätta att låna, men detta synes mig icke
vara någon anledning till klander, utan är tvärtom ett godt att
glädjas öfver. Men i eu annan punkt har jag nöjet att kunna instämma
med honom, nemligen då han talar om sparsamhet, och
deri tror jag, att vi litet hvar kunna vara öfverens. Äfven vill
jag gå in på hvad han yttrade om kompromiss, förutsatt nemligen,
att vi äro öfverens om hvad som menas med kompromiss. Om vi
kunna gå hvarandra till mötes i det vi si elfva anse rätt och skäligt,
vill jag icke kalla det för någon klandervärd kompromiss. Men
om man går in på att antaga något, som man icke anser vara rigtigt
och helsosamt, för att i stället få något, som man deremot
anser helsosamt och rigtigt, så kallar jag det för en dålig kompromiss.
.Tåg vill för min del icke gå med på någon sådan kompromiss,
der man antager något som man sjelf icke anser rättvist
och billigt, ty rättfärdigheten måste i alla fäll vara högsta normen
för våra sträfvanden.

Herr Thermsenius: Jag ber om ursäkt, att jag tager kammarens
tid i anspråk under några ögonblick.

Under anslagsbegäran på 6:te hufvu dtiteln gömmer sig nemligen
en liten principfråga, hvilken jag anser mig böra i detta
sammanhang bringa på tal, dels emedan den är af allmänt intresse
och dels emedan den ganska nära rör den ort, jag tillhör.

Jern vägsstyrelsen begär under nämnda hufvudtitel bland annat
anslag för »anskaffning af mark för lokomotivstall och utläggning
af ny vändskifva jemte spår» vid Hallsbergs station.

Denna station har för någon tid sedan fått sitt område planlagdt,
och Konungens befallningshafvande har för det kartlagda
området faststält byggnadsordning och helsovårdsstadga.

Den mark, som jern vägsstyr elsen nu önskar, har redan blifvit
utstakad och befinner sig inom ett område, som omfattar de bästa
byggnadsplatserna i vestra ändan af samhället. Enär vestliga
vindar äro der mest förherskande, kommer sålunda röken från lokomotivstallet
att bestryka hela stationsområdet. Anläggningen skulle
.således blifva i sanitärt hänseende mycket besvärande, om jernvägsstyrelsen
får lägga dessa byggnader på nämnda plats. Jernvägsstyrelsen
har, ty värr, icke alltid för sed att taga hänsyn till de
byggnads- och andra stadgar, som utfärdats för samhällena, och

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

efter hvad jag under hand erfarit, lär det icke heller i detta fall
vara meningen att göra det.

Då det emellertid äfven vid anläggning af jernvägens byggnader
väl bör tagas hänsyn till att man icke för all framtid tillskyndar
ett uppväxande samhälle några väsentliga olägenheter i något afseende,
äfven der dessas undvikande skulle medföra någon särskild
uppoffring från statens sida, tillåter jag mig uttrycka den önskan,
att statsutskottet vid behandlingen af denna del af Kongl. Maj:ts
proposition ville taga i öfvervägande, huruvida icke vid beviljandet
af anslag till byggnader och anläggningar vid statens jernvägar
borde och kunde fästas det vilkor, att vederbörande skulle vara
forpligtade att icke företaga dylika arbeten utan i samråd med å
orterna befintliga ordningsnämnder och på grundvalen af de för
dem gällande, af Konungens befallningshafvande faststälda stadgar.

Herr vice talmannen Daniels om Jag har endast begärt ordet
för att instämma i det yttrande, herr Lyttkens afgaf vid diskussionens
början i de delar, der han uttalade sitt gillande af ministerns
för utrikesärendena af honom citerade uttalande, och deri han erkände
uttalandet vara fullt befogadt. Jag ber att med honom få
sålunda instämma.

Häruti instämde herrar Petersson i Hamra, Lasse Jönsson,
Alsterlund, Swartling, Rosengren, Eklund, Wester, Zotterman, Williamson,
Bratt, Andrén, Skytte, Gethe, Waldenström, Brodin, Sjöberg,
Schöning och Johansson i Strömsberg.

Herr Berg från Stockholm: Jag har begärt ordet blott för

att få uttala ett tvifvel om huruvida det verkligen finnes rätt
många i denna kammare, som äro beredda att nu uttala ett på
skäl grundadt omdöme, huruvida den ståndpunkt, norska regeringen
intagit i utrikesministerfrågan, är absolut oförenlig med unionens
bestånd eller icke. Jag tror för min del, att de skola vara ganska
få, som i denna stund på samvete kunna förklara sig beredda att
afgifva ett sådant omdöme. Då så är, finner jag det i högsta grad
obetänksamt att nu härom yttra sig, och jag tror, det vore klokare
och värdigare att spara alla säkra påståenden i den vägen, till dess
ett bestämdt förslag från norska sidan föreligger. Vi behöfva icke
vara otåliga, förslaget kommer nog, och de, som i dag — efter min
mening onödigtvis — dragit fram saken, skola då kunna berömma
sig af att hafva påskyndat detsamma.

Med herr Berg instämde herrar Mankell, Wavrinsky och G.
Ericsson från Stockholm.

Herr Östberg: Med anledning af den siste talarens yttrande

ber jag endast fä nämna, att jag med full öfvertygelse och utan
all tvekan instämmer i det yttrande, som afgifvits af''herr Lyttkens.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forta.)

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Herr Boethius förenade sig med herr Östberg.

Herr Lundberg: Jag anhåller att få hufvudsakligen in stämma

i herr Lyttkens yttrande.

Herr Linder:

Herr Hornberg: Jag skall icke taga kammarens tålamod i
anspråk för någon längre stund. Jag har endast begärt ordet för
att få yttra mig något med anledning af en passus i herr Redelius’
nyss afgifna anförande.

Herr Redelius höll nemligen derunder ett loftal öfver det sätt
att sköta statens affärer, som gör sig gällande, då man vid nedläggande
af kapital i sådana företag som jernvägar icke gör skulder,
utan genast betäcker kostnaderna med möjliga tillgångar. Hans
anförande syntes mig gifva vid handen — må hända var det icke
hans mening — men det föreföll dock så som ansåge han, att det
att göra skulder vore liktydigt med det att blifva fattigare; och
det är för att icke en sådan åsigt, här uttalad, skall få inflyta i
kammarens protokoll oemotsagd eller utan kommentarier, som jag
nu ber att mot ett dylikt likställande få nedlägga min gensaga.
Jag tror — och som jag tror är det den rådande åsigten ibland
statsekonomerna — att om man nedlägger kapital i sådana företag,
af hvilka kommande slägten skola komma att njuta direkt inkomst
eller afkastning, det är alldeles rigtigt och förnuftigt att äfven de
få deltaga i amorteringen af de deri nedlagda kapitalen, men att
deremot sådana kapital, som nedläggas i ofruktbärande företag, böra
täckas genom disponibla tillgångar, utan att man dermed betungar
framtiden.

Jag har endast velat be att få nedlägga min gensaga mot den
åsigt, som syntes mig ligga uttalad i herr Redelius’ anförande i
nämnda stycke; det var, som sagdt, endast derför som jag begärde
ordet.

Herr Jonsson i Hof: Hå den förste talaren i dag ansåg
tillfället lämpligt att framkasta den fråga, han i sitt anförande
berörde, har jag ansett mig icke kunna underlåta att till protokollet
uttala min mening om, att jag i hög grad betviflar lämpligheten
att nu vidröra den frågan. Då han emellertid har gjort det,
skall jag be att äfven få yttra några ord om sjelfva saken.

Jag skall då villigt erkänna, att jag till fullo delar herr Lyttkens
uppfattning derom, att våra beskickningar böra vara gemensamma,
och att vi böra gifva norrmännen full rättvisa i fråga om
behandlingen af de ministeriella målen, och en sådan full rättvisa,
som ger norrmännen lika stor konstitutionel trygghet, som vi sjelfva
hafva för närvarande. Men jag vill göra detta utan alla förbehåll,
utan det förbehåll, han ansåg lämpligt att inlägga i sitt erkännande,
då han ville göra det beroende af, huru långt det vore lämp -

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

ligt eller *så mycket som möjligt»; jag vill gifva dem full rätt i
detta fall, helt och hållet.

Sedermera ber jag få uttala den meningen, att jag mycket väl
kan antaga, det anledningen till norska statsrådens uttalande rörande
dessa beskickningar är att söka uti det bristande tillmötesgående,
som Kongl. Maj:ts regering har visat norska stortingets beslut och
uttalande rörande beskickningarna. Norska stortinget hade nemligen,
såsom kändt är, bestämdt beslutat hemställa om indragning
af våra beskickningar i Wien och Konstantinopel och derjemte hemstält,
huruvida icke äfven i öfrigt en och annan plats borde kunna
indragas. Derom hade emellertid hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena i protokollet rörande tredje hufvudtiteln i fjol
yttrat beträffande legationen i Wien, att det icke gifves någon
magtfråga af betydenhet, som der afgöres, som icke mer eller mindre
berör magtställningen i Europa och dermed äfven de förenade rikena.
Detta hans yttrande, jemfördt med ett annat, som förekommer längre
fram i samma protokoll, eller att man icke skall helt och hållet
blott fästa afseende vid, att man har beskickningar i sådana stater,
hvilka för oss hafva ekonomisk och kommersiel betydelse, måste
peka derhän, att hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
anser lämpligt, att brödrafolken mer eller mindre böra lägga sig i
storpolitiken i Europa. När dä norrmännen, såsom ett fattigt
folk likasom äfven vi, och hvilka derjemte i hög grad utvecklat
sig i demokratisk rigtning, icke alls anse det tillkomma oss att
föra en sådan politik, utan anse, att vi böra inskränka oss till sådant,
som är af vigt och betydelse för våra ekonomiska och kommersiella
förhållanden, måste häraf följa, att de fått den uppfattningen,
att det icke skall lyckas dem att få till stånd en sådan
utrikespolitik, som de anse höra följas, så länge gemensamma beskickningar
finnas, och de hafva sannolikt just derigenom kommit
på den tanken att söka upprätta egna beskickningar, vid hvilka
de skulle hafva rätt och befogenhet att göra hvilka indragningar
som helst.

Jag tror alltså, att man kan antaga, att anledningen, hvarför
norska statsrådet framkastat denna fråga just nu, är att söka i
detta utrikesministerns yttrande. Det torde för öfrigt bli tids nog
att yttra sig i norska frågan, när den i sinom tid framkommer.
För närvarande tror jag det varit bäst, om frågan icke blifvit berörd.

Häruti instämde herr Biilow.

Herr Hedelius: Jag ber fä svara herr Hornberg på hans anförande,
i hvilket han ville inlägga en gensaga mot hvad jag tog
mig friheten yttra angående rikets skuldsättning. Så vidt jag
fattade hans anförande rigtigt i dess helhet, så gick det ut derpå,
att det icke vore något att oroa sig öfver, om man lånade för produktiva
ändamål, och hans mening syntes mig vara den, att vi när
hos oss icke lånat för andra ändamål.

Remiss af

statsverks propositionen,

(Forts.)

N:o 2.

Måndiigen flen 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

I anledning deraf ber jag få omnämna ett par siffror. Den
ena är tagen nr kapitalkontot till rikshufvudboken får år 1890,
enligt hvilken å utgående balansen för nämnda år skulderna uppgingo
till 259,512,598 kronor och 68 öre. Den andra siffran, hvilken
jag ber att få jemföra med den förra, är hemtad ur »Bidrag till
Sveriges officiela statistik» litt. L. om statens järnvägstrafik, kongl.
jern vägsstyrelsens underdåniga berättelse för år 1890. Der uppgifves
å sid. 2 angående jernvägarnes kapital och afkastning, att
de trafikerade statsbanornas ursprungliga anläggningskostnad vid
1890 års slut var 200,451,094 kronor 44 öre. således 59 millioner
mindre än statsskulden. Detta har dock icke hindrat att jernvägarne
bokförts för ett kapitalvärde af omkring 266 millioner vid
nämnda 1890 års slut. Men dervid har det gått till, synes mig,
på samma sätt som vid den bekanta historien om stönarne, der
någon frågade, hvad stöflarne kostade, och egaren svarade, att de
kostade 18 kronor, »ty först», sade lian, »gaf jag 15 kronor till
skomakaren, och sedan har jag låtit halfsula dem för 3 kronor,
hvilket sammanlagdt gör 18 kronor».

Den ursprungliga anläggningskostnaden var 200 millioner, sedan
komma nybyggnader för omkring 37 millioner med af Riksdagen
anslagna medel, för omkring 17 millioner af trafikmedel o. s. v.
Man har reparerat och nybyggt hvad som blifvit förslitet, och
alltså hafva vi icke lånat blott och bart för att nybygga utan
äfven för att uppehålla jernvägarne. Det är derför jag vill inlägga
en gensaga mot herr Rombergs yttrande, att vi endast lånat
för produktiva ändamål. Så hafva vi icke gjort, och derför böra
vi tänka oss för, innan vi fortsätta på skuldsättningens väg.

Hans excellens herr statsministern Boström: Under den debatt,
som här pågått, hafva yttranden förekommit, rigtade mot det uttalande,
som af hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
blifvit gjordt till protokollet i sammansatt statsråd den 13 januari
detta år. Det är en tillfredsställelse för mig att kunna konstatera,
att, så vidt jag kunnat fatta, icke någon anmärkning blifvit rigtad
mot innehållet i detta uttalande, utan hafva meningarne endast
varit delade, huruvida det varit lämpligt, att det nu framkommit.
Jag tillåter mig derför påpeka att, uti hans excellens herr ministerns
för utrikes ärendena yttrande till statsrådsprotokollet den
5 december 1890, när utrikes budgeten för 1892 öfver]emnades till
norska regeringen, upptog lian till bemötande de anmärkningar,
som gjort sig gällande inom det norska stortinget om behöfligheten
af vissa beskickningar. Han yttrade dervid: »att, då i den ställning,
de förenade rikena befinna sig till hvarandra, beskickningar^
under alla omständigheter måste vara gemensamma, hänsyn för
det andra landet med fullt fog bör få väga såsom skäl, då det
gäller anslag för beskickning, som är för detta senare land af särskild
vigt». Såsom herrarne veta, fäste stortinget vid beviljandet
af utgifterna till denna budget det vilkor, att dessa beskickningar
skulle endast besättas ad interim. Under år 1891 inträffade icke

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

någon som helst ändring beträffande dessa, och när den 27 november
sistlidna år budgetförslaget för år 1893 framlades, upprepade hans
excellens herr utrikesministern i sitt anförande till protokollet
samma uttalande. Men i det betänkande, som norska regeringen
nu afgaf, tillstyrkte den visserligen detta budgetförslag, men förklarade
att den icke delade hans excellens herr utrikesministerns
uppfattning om nödvändigbeten af gemensamma beskickningar. Det
förelåg således här för första gången officielt från norska regeringen
ett uttalande, som fullständigt bröt mot den uppfattning, som hittills
inom båda regeringarne gjort sig gällande angående denna
fråga. Vid sådant förhållande kunde svenska statsrådet icke annat
anse, än att nödvändigheten påkallade, att -det gåfve sin mening
till känna. En tystnad skulle ju med visst fog kunnat anses och
tydas som ett medgifvande så väl nu som eventuelt för framtiden.
Statsrådet ansåg derför såsom sin pligt att bestämdt, öppet och
ärligt i denna fråga uttala sin mening, en pligt så väl mot sig
sjelf som mot unionskonungen och unionsfolken. Ty de hafva dock
alla rätt att fordra, att i en sådan fråga statsrådet bestämt sin
uppfattning och äfven, att det uttalar densamma.

Särskild t är det med afseende på ett yttrande som jag ber få
göra en erinring. Det har blifvit sagdt under debatten, att till
äfventyra läge anledningen för norska regeringens uttalande deri,
att densammas framställningar angående indragning af beskickningarne
i Konstantinopel och Wien icke ledt till någon definitiv åtgärd,
och att man deri möjligen kunde se någon benägenhet att
drifva storpolitik. Jag ber att få erinra om, att hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena i denna fråga framhållit,
att beskickningen i Konstantinopel vore nödvändig derför, att den
turkiska regeringen icke förhandlar med konsuler utan endast med
beskickningar, och att han hvad beträffar beskickningen i Wien
framdragit just det skäl, som af herr Olof Jonsson i Hof berördes,
att denna beskickning vore nödvändig ur politisk synpunkt, då
ingen fråga af vigt afgöres inom den diplomatiska verlden, utan
att utgången inverkar äfven på de förenade rikena, och att Österrike
deltager i afgörande af dylika frågor. Kongl. Maj:t har flere
gånger i sina trontal uttalat, att han står och vill göra allt för
att stå på vänskaplig fot med alla magter, och någon afsigt att
drifva någon som helst »storpolitik» förefinnes visserligen ej. Kongl.
Makt förklarade ju i sitt nyss på rikssalen hållna trontal, att ett
fredligt oberoende vore målet för hans sträfvanden. Jag känner
icke anledningen till norska regeringens yttrande, men i det förhållandet,
att den dock tillstyrkt anslaget, finner jag en anledning
antaga, att anledningen dertill icke varit den, som herr Olof Jonsson
i Hof tycktes antaga.

Härmed förklarades öfver] äggn in gen slutad; och bl ef den kongl.

Sositionen jemte de i anledning af densamma nu afgifna ytten
remitterad till statsutskottet.

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 2. 2

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne Kong! Maj:ts på rikssalen
upplästa berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista riksdags
sammanträde sig tilldragit.

§ 5.

Efter föredragning vidare af de på kammarens hord hvilan de
motioner hänvisades:

herrar O. Ericksons i Bjersby och 11. Anderssons i Nöbbelöf
motion, n:o 1, till lagutskottet;

herr A. V. Ljungmans motioner, n:is 2 och 3, till konstitutionsutskottet
och n:o 4 till lagutskottet;

herr Ollas A. Ericssons motion, n:o 5, till bevillningsutskottet;
herr M. Dahns m. flis motion, n:o 6, till lagutskottet; och
herr O. V. Vahlins motion, n:o 7, till tillfälligt utskott.

§ 6.

Hänvisades till bankoutskottet Riksdagens år 1891 församlade
revisorers berättelse angående riksbanken.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet justitieombudsmannens
till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse samt tryckfrihetskomiterades
berättelse.

Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslideputerades memorial
n:o 1, angående antagande af tjensteman i Riksdagens kansli.

§ 9-

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:

herr Chr. Biilow:

n:o 8, om ändring i gällande bestämmelser rörande den kommunala
beskattningen; och

n:o 9, om skrifvelse till Kong! Maj:t med begäran om införande
af engelska språket såsom obligatoriskt läroämne vid rikets
folkskolelärareseminarier och fasta folkskolor;

herr J. A. Johansson i Strömsberg, n:o 10, om ändring i gällande
bevillningsförordning;

herr S. J. Kardel!, n:o 11, om beviljande af ett anslag å 50,000
kronor såsom bidrag till uppförande af ny byggnad för allmänna
läroverket i Östersund;

Måndagen den 25 Januari.

N:o 2.

herr 0. Anderson i Hasselbol:

n:o 12, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till lag angående anläggning, delning och underhall
af utfarts- och byvägar;

n:o 13, om ändrad lydelse af lagen angående byggnad och
underhåll af kyrka m. m. den 12 juni 1885;

n:o 14, om ändrad lydelse af lagen angående byggnad och
underhåll af prestgård den 1 maj 1885; och

n:o 15, om ändrad lydelse af lagen angående skyldighet att
deltaga i kostnad för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse
den 26 september 1884;

herrar C. G. Bruse och Olof Olson i Stensdalen, n:o 16, om
tullfrihet för spanmål, potatis och fläsk;

herr J. Andersson i Lysvik:

n:o 17, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utsträckt
rätt för sterbhusdelegare att erhålla gemensam expedition
i lagfartsärende;

n:o 18, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till lag om byggande och underhåll af utfartsoch
byvägar; och

n:o 19, om ändring af 49 § 3 mom. i gällande bevillningsförordning
;

herr Ernst Beckman m. fl., n:o 20, om upphäfvande af tullen
ä fläsk, kött m. fl. lifsmedel; samt
m herr Joh. Ny däld, n:o 21, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändrade lagbestämmelser
i syfte att bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse om granskningen
af nksgäldskontorets tillstånd och förvaltning.

Samtliga dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes till
nästa sammanträde.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. H. Andrén under 14 dagar f. o. m. den 27 dennes;
herr J. A. Johanson i Bastholmen under 10 dagar f. o. m.
den 25 dennes;

herr P. A. M. Stjernspetz under 10 dagar f. o. m. den 26 dennes;
herr J. Erikson i Rydbohohn under 14 dagar f. o. m. den 25
dennes;

herr J. A. Westerberg under 14 dagar f. o. m. den 26 dennes;
samt

N:o 2.

Måndagen den 25 Januari.

herr J. Andersson i Wårgårda under 14 dagar f. o. m. den 6
instundande februari.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
l:o) Att herr redaktör E. Hammarlund lider af influensa och
i följd deraf tills vidare måste hålla sig hemma i sin bostad, intygas.
Stockholm den 24 januari 1892.

G. O. Lindström,

legitimerad läkare.

2:o) Att riksdagsmannen i Andra Kammaren herr rektor V:m
Nilson i följd af sjukdom är hindrad att infinna sig vid Riksdagen,
intygas.

Stockholm den 25 januari 1892.

F. W. Warfvinge,

med. d:r.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes Riksdagens år 1891 församlade
revisorers berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning.

§ U.

Här skulle antecknas, att herrar S. Arnoldsson och C. Falk
denna dag intagit sina platser bland kammarens ledamöter.
Derefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,2 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman

Tisdagen den 26 Januari.

Ji:o 2.

Tisdagen den 26 januari

kl. 2 e. m.

§ 1.

Föredrogs ett från Första Kammaren ankommet protokollsntdrag,
utvisande, att Första Kammaren för sin del beslutat att tillsätta
ett särskildt utskott för behandling af Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen angående försvarsfrågan och dermed sammanhängande
ämnen, äfvensom inbjudit Andra Kammaren att i detta
beslut förena sig med Första Kammaren.

Detta protokollsutdrag begärdes på bordet och bordlädes.

§ 2.

Föredrogos hvar efter annan Kongl. Majrts på kammarens bord
hvilande propositioner till Riksdagen; och hänvisades deraf till statsutskottet Kongl.

Maj:ts proposition rörande upplåtelse af kronolägenheten
Stenbrottet i Stockholms län i och för uppförande derstädes af ett
nytt centralfängelse för qvinno!'' och ett nytt cellfängelse för nämnda
län m. m.

Till lagutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts propositioner:

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 6 §
giftermålsbalken; samt

angående ändrad lydelse af 53 § i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga
stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Till statsutskottet hä!ivisades ytterligare Kongl. Maj:ts proposition
angående utsträckning af nämndemäns rätt till ersättning för
biträde vid ransakningar i brottmål.

Till lagutskottet hänvisades Kongl. Maj:ts propositioner:

angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den
5 juni 1885; samt

med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 58 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet;

dock under förbehåll att, för den händelse, med anledning af
derom väckt fråga, ett särskildt utskott tillsattes för behandling af
ej mindre ofvan omförmälda tvenne än äfven åtskilliga andra till
kammaren aflemnade propositioner, afseende försvarsfrågan och dermed
sammanhängande ämnen, kammaren skulle ega rätt att besluta
om öfverlemnande af nu ifrågavarande två propositioner till nämnda
särskilda utskotts handläggning.

Kongl. Maj.ts proposition angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jernvägsanläggningar öfverlemnades till behandling af
statsutskottet.

N:o 2.

Tisdagen den 26 Januari.

Likaledes hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts propositioner: angående

afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. m.; samt

angående ändring i lagen om lindring i rustnings och roteringsbesvären
den 5 juni 1882;

dock under liknande förbehåll, som förut blifvit nämndt.

Under enahanda förbehåll hänvisades till bevillningsutskottet
Kongl. Maj:ts propositioner:

om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst; samt

angående upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884
angående bevillnmgsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillnmgsafgifter af frälseegendomar och lotshemman.

Till statsutskottet hänvisades ytterligare följande propositioner,
nemligen:

angående anvisande af medel till förbättrande af tullstatens
enskilda pensionsinrättnings ställning;

angående upplåtelse af kronomark till Arvidsjaurs kommun i
Norrbottens län;

angående upplåtelse till Yesterås stad af vissa delar af kronolägenheten
Kungsängen;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Johanna
Köliler från Kopparbergs län;

angående efterskänkande af kronans rätt till en del af danaarfvet
efter aflidne målaremästaren Carl August Nilssons jemväl
aflidna hustru Florentina G i [stafva Stare; samt

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter bergsmannen
Per Gustaf Bergström från Sala stad.

§ 3.

Remiss af Efter föredragning vidare af Kongl. Maj :ts proposition angående
Kongl. Maf.ts nedsättning under innevarande år i tullen å vissa slag af spanmål

proposition m m pegärdes ordet af
ang. suspension °

till vissa delar #

af tullen å Herr Dieden, som anförde: Vid remissen af denna kongl. prospanmåi
m. m. position nödgas jag anhålla att få till bevillningsutskottet medsändt
ett uttalande.

De, som hafva sig bekant, att jag drifver en temligen omfattande
rågimportaffär, skola förmodligen tro, att jag med tillfredsställelse
omfattar ett lagförslag, som synes lofva mig en extra inkomst
af 2 kronor för hvarje deciton råg, som jag har på lager den
1 nästkommande januari. Men så egennyttig är jag icke. Jag befarar,
att eu lagstiftning sådan som denna skall medföra betydliga
rubbningar i vårt näringslif, och kan derför icke ansluta mig till
densamma. En hvar vet, utan att jag behöfver säga det, att jag
med glädje ansluter mig till hvarje förslag om nedsättning och ända
hellre afskaffande af spanmålstullen, men detta måste då vara af

Tisdagen den 2fi Januari

N:o 2.

varaktig, ej af tillfällig art. Jag beklagar, att Kongl. Maj:t icke
sjelf nedsatte eller borttog rågtullen, då priset på detta sädesslag
under sistlidne augusti månad höjde sig på ett oroande sätt
hvetepriset har icke under denna tid varit hvad man kallar högt. —
Nu är rågpriset äfven lägre, och hellre än att vara med om en
tullnedsättnmg för blott den tid, som här föreslås, hvarigenom
osunda spekulationer och våldsamma rubbningar i näringslifvet
skulle framkallas, hellre vill jag rösta för de nuvarande tullsatsernas
bibehållande. Helt annorlunda vore det, om det vore ifrågasatt,
att de nu föreslagna tullsatserna skulle blifva gällande för
framtiden. I sådant fall skulle jag genast hafva vant med om förslaget.
Men när man nu sänker tullsatserna så långt som till endast
50 öre per 100 kilogram, så frågas: Hvem skall hafva nytta
af denna ringa tullsats? Producenten blir det då icke, och det var
ju ändå för hans skull, som tullen åsattes. Vore det derför, frågar
jag, icke bättre att taga steget fullt ut och stryka tullen? Det
innebär dock en viss fara att bibehålla en om än aldrig så låg tullsats,
ty i kraft af 60 § regeringsformen egen Kongl. Maj:t att höja
tullen å spanmål, om han finner det lämpligt. Men om deremot
ingen tull finnes, så finnes ingenting att höja. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten derpå, att, då på 1850-talet spån målstullen afskaffades,
detta skedde utan hänsyn till gällande pris, hufvudsakligast
i afsigt att åstadkomma eu ordnad spanmålshandel i landet, hvilket
ansågs omöjligt, så länge tull var åsatt spanmalen. Och huru
mycket mindre skall en ordnad spanmålshandel kunna existera vid
sådana kastningar i tullagstiftningen, som nu äro föreslagna.

Jag vågar derför uttala den förhoppning, att bevillningsutskottet
med hänsyn till dessa förhållanden skall föreslå: helst tullens
fullständiga borttagande, men i hvarje fall, att det beslut, som
kommer att fattas, må afse framtiden och ej blott innevarande år.

Kanske bör jag i sammanhang härmed fasta uppmärksamheten
på, att korn användes till ganska stor del i form af mjöl, och på
samma sätt majs. Nu föreslås eu tullsats af 1 krona 40 öre ä 100
kilogram mjöl, alla slag, hvilket ju icke later förena sig med nu
gällande tullsatser å omalet korn och majs.

Herr Grumselius yttrade: Jag hade icke ämnat nu begära

ordet, utan blott att senare i dag väcka eu motion med anledning
af den kongl. propositionen. Då emellertid öfverläggning i denna
fråga börjat, må det tillåtas mig att redan nu nämna, att jag i
likhet med den föregående talaren delar den mening, som herr talmannen
uttalat inför tronen å rikssalen, nemligen att det medför
våda att lagstifta så, att kastningar i affärsrörelsen uppstå, alldenstund
genom sådana landets näringslif kommer att blifva lidande,
en åsigt, som uttalades af herr talmannen i denna kammares namn
och som äfven af kammaren kan anses accepterad, då herr vice talmannen
anhöll, att vi måtte för efterverlden bevara i våra protokoll
detta tal och kammaren dertill enhälligt gaf sitt bifall. Jag
antager, att vice talmannen dervid alldeles sär skild t tänkte på denna

Remiss af
Kongl.'' Maj:ts
proposition
ang. suspension
till] vissa delar
af tullen å
spanmål m. m.

(Forts.)

N:o 2.

Tisdagen den 26 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
ang. suspension
till vissa delar
af tullen å
spanmål m. m.

(Forts.)

del af herr talmannens tal, utan tvifvel den märkligaste och tyngst
vägande delen deraf.

Jag finner i den kongl. propositionen, att äfven Kongl. Maj:t
till viss grad fruktar och framhåller »skadligheten af omkastningen
i ekonomiska förhållanden», men Kongl. Maj:t har tillagt ordet »totala»;
endast »totala omkastningar» skulle vara i högre grad farliga,
och deruti skulle då förklaringen ligga, att man skall kunna nedsätta
tullen från 2 kronor 50 öre till 50 öre utan någon synnerlig
fara; men om man tar hort de återstående 50 örena, och sålunda
gör omkastningen total», så skulle detta medföra större våda. Jag
tror dock, att detta innebär öfverdrift, och kan icke fullt instämma
deri.

På följande sida i samma proposition finner jag i herr statsrådets
och chefens för finansdepartementet anförande till protokollet
ett yttrande, att den 1 januari 1893 tullen skulle återgå till det
gamla beloppet, men att, »om förhållandena år 1893 visade sig likartade
med de nu rådande, en nedsättning i dessa tullsatser äfven
då bör ske». Yi hafva sålunda i perspektiv att nu först få tullen
ändrad från för närvarande utgående 2 kronor 50 öre för 100 kg. till
50 öre och så åter få den höjd den 1 januari 1893 till 2 kronor 50 öre
för att om igen vid slutet af januari eller början af februari 1893
må hända ändras efter som omständigheterna då föranleda. Detta är
nog mycket behagligt för dem, som direkt spekulera eller spela i
spanmål och alldeles specielt för herrar qvarnegare, som hafva utsigt
att hvarje gång nedsättning vidtages få 2 månaders respit för
förmalande af den importerade utländska spanmål, som de i fosterländskt
sinnelag skaffat sig och införtullat. Men det är icke fördelaktigt
för det stora flertalet eller för affärernas stabilitet. Jagtror,
att man, på sätt den föregående talaren alternativt antydde,
bör gå Kongl. Maj:t till mötes i denna fråga och icke alls bibehålla
någon del af nu ifrågavarande tullar, utan, då Kongl. Maj:t tager
bort 4/- af tullsatserna, bör Riksdagen kunna taga steget fullt och
taga bort äfven den sista femtedelen deraf.

Om en enskild person föresloge att nedsätta dessa tullsatser så,
att endast V- af dem — blott 50 öre för 100 kilo — blefve qvar, skulle
man säkerligen beteckna denna lilla tullsats såsom en »okynnestull»;
men då Kongl. Maj:t kommer med ett sådant förslag, har det naturligtvis
några djupare motiv för sig, hvilka gifvetvis icke kunna
fattas af alla dem, som ej äro invigda i den högre politiken och
icke se saken från den höga ståndpunkt, som regeringen intager.

Jag tror alltså för min de], att vi gerna kunna taga hela steget
på eu gång och stryka bort spanmålstullen. Sjelf vill jag det så
mycket hellre, som jag varit med om att väcka en motion, att vi
vid nästa års början skola borttaga dessa och vissa andra tullar.
Jag hoppas naturligtvis, att denna motion skall vinna framgång,
och det är min utgångspunkt. Kongl. Makt kunde ju deremot icke
känna till, att sådana motioner skulle framkomma, och han har
derför utgått från status quo och föreslagit en ändring för kortare
tid samt tänkt sig, att man sedan skulle återgå till den nuvarande

Tisdagen den 26 Januari.

Jf:o 2.

tullen. Under dylikt förhållande ansåg Kongl. Makt det skäligt Remiss af
att äfven under mellantiden hafva någon tull qvar såsom ett slags Kon9l- Myn*
påminnelse, pa samma satt som man i bankers räkenskaper uppror ^.suspension
en osäker fordran å tiotusentals kronor med t. ex. en krona, för att till vissa delar
påminna sig dess befintlighet. Men då jag hyser den uppfattning, «/ tullen å
att dessa tullar i följd af väckta motioner skola afskaffa^ från nästa sPanmål m-mårs
början, och då Kongl. Maj it, såsom mig synes ganska rigtigt, (Forts.)
har sagt, att starka skäl för närvarande finnas för lindring i priset
å lifsförnödenketer, så ber jag att dessa Kongl. Maj:ts åsigter äfven
måtte få utgöra stöd för den motion, som jag längre fram i dag
skall hafva äran aflemna och genom hvilken jag söker sammanbinda
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet med ifrågavarande tullars
totala afskaffande, i det jag vill hemställa, att tullarnes afskaffande,
fullständigt, börjar så snart som möjligt.

Herr Lytt k ens: Då nu två ledamöter af kammaren yttrat
sig i saken, den ene såsom representant för handelscorpsen och den
andre från frihandlarnes sida, torde det vara nödigt att se frågan
äfven från jordbrukarnes synpunkt. Jag får då för min del säga,
att jag anser detta förslag vara det för landtbruket olyckligaste af
alla dem, som hittills framkommit. Ty hvad blir väl följden, om man
nu nedsätter dessa tullar endast till den 1 januari 1893? Jo, att det
under september, oktober, november och december månader i år kommer
att importeras så stora qvantiteter spanmål — ty den vinst
af 2 kr. å tullen per 100 kilogram, som man hoppas göra derpå,
blir synnerligen lockande — att det sedan kommer att vålla svårighet
för jordbrukarne att få sälja sin spanmål, ty det är säkert,
att antingen behof finnes eller ej, så skall dock en oerhördt stor
import af spanmål eg a rum för att tjena på blifvande förhöjningar
af tullen. Derjemte kommer det, i fall sådana omkastningar skola
blifva regel och vana, att vålla så stor osäkerhet i all handel och
vandel med denna vara, så att det skall blifva nära nog ruinerande
för de flesta af dem, som hafva dermed att göra.

För min del anser jag icke dessa tullar medföra något gagn
för jordbruket i dess helhet, och jag vill derför förena mig0 med dem,
som yrka på, att desamma helt och hållet borttagas. Åkerbruket
står äfven med dessa tullar i en ganska svår ställning, ty landtmannen
får betala tull på allt möjligt, som han behöfver af industrialster;
och det skall nog besannas hvad numera aflidne Karl
Ifvarsson en gång sade, nemligen att jordbruket får ingen hjelp af
dessa tullar, ty införas spanmålstullar, så komma industritullarne i
ännu högre grad i gång, och vid första missväxt skall sedan ett
sadant skrik på lifsmedelstullarnas borttagande uppkomma, att de
måste bort, och hvad har då jordbruket gjort för vinst? Det har
fått tullar på allt, som det måste köpa, men får ingen ersättning
för egen del, och till att få industritullarne nedsatta till hvad rätt
och billigt är får landtbrukaren liten eller ingen hjelp.

Jag anser det derför bäst och klokast att nu icke behålla någon
del af spån mål stull äril e utan låta dem helt och hållet försvinna
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 2. 3

N:o 2.

Tisdagen den 26 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
ang. suspension
till vissa delar
af tullen å
spanmål m. m.

(Forts.)

och i sådant fall se till, att icke industritullarne taga en allt för
protektionistisk tendens eller blifva mer än skäligt betungande
för åkerbruket.

Enligt min åsigt skall, såsom nämndt, denna kongl. propositions
antagande sålunda endast medföra skada för jordbruket, och detta
i mycket hög grad, ty genom det systemet att ena tiden hafva
hög tull och så nedsätta den för några månader med */« af dess
belopp för att sedan åter höja den med uttalande af möjligheten
att efter en tids förlopp åter nedsätta den, detta skall göra all
ordnad och sund affärsrörelse i spanmålshandeln alldeles omöjlig,
och det blifver åkerbrukaren, som värst kommer att lida deraf, ty
under sådana förhållanden blifver han för sin vara alltid missbjuden
och kan ej få sälja när han bäst behöfver eller när hans tid
tillåter tröskning, men fördyrandet genom industritullar af de
varor han behöfver köpa, det får han ständigt behålla. Jag föredrager
framför allt stadga i såväl tullagstiftningen som i de lagar,
som beröra vårt näringslif, så att ej en vild spekulation skall uppstå
genom osäkerheten i dessa lagar, ty deraf lida alla.

Sedan öfver läggningen härmed förklarats slutad, blef den ifrågavarande
kongl. propositionen jemte de i anledning af densamma nu
afgifna yttranden hänvisad till behandling af bevillningsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts skrifvelse
till Riksdagen med tillkännagifvande att Kongl. Maj:t förordnat
statsrådet m. m. Sven Herman Wikblad att under innevarande riksdag
utöfva den befattning med riksdagsärenden, som, enligt § 46
af riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet;

och skulle underrättelse om denna skrifvelses innehåll meddelas
vederbörande utskott samt de ledamöter, som hafva inseende
öfver Riksdagens kansli.

§ 5.

Föredrogos de vid gårdagens sammanträde aflemnade motioner .
och hänvisades:

herr C. Biilows motioner, n:o 8 till lagutskottet och n:o 9 till
tillfälligt utskott;

herr J. A. Johanssons i Strömsberg motion, n:o 10, till bevillningsutskottet
;

herr S. J. Kardelis m. fl:s motion, n:o 11, till statsutskottet;
herr O. Andersons i Hasselbol motioner, n:is 12, 13, 14 och

15, till lagutskottet;

herrar C. G. Bruses och O. Olsons i Stensdalen motion, n:o

16, till bevillningsusskottet;

herr J. Anderssons i Lysvik motioner, n:o 17 till tillfälligt
utskott, n:o 18 till lagutskottet och n:o 19 till bevillningsutskottet.

Tisdagen den 26 Januari.

N:o 2.

I fråga om herr E. Beckmans m. flis härefter föredragna mo- Remiss af
tion, n:o 20, om upphäfvande af tullen å fläsk, kött m. fl. lifsmedel KonäL Maja*

- n r r r>rnnnsntinn

begärdes ordet åt

proposition
ang. suspension
till vissa delar

Hem Kardell, som yttrade: Jag anhåller att få instämma i «/ tullen å
herr Beckmans motion och her, att detta mitt instämmande måtte sPanmal m- "*•
få åtfölja motionen vid dess remitterande till bevillningsutskottet. (Forts.)

I samma motion instämde vidare herrar N. Boström i Bodhyn,
Norman, Zotterman, Aulin, Alsterlund, Jansson i Saxhyttan, Bulow,
Lilienberg, Lilljeqvist, Liljeholm, Arhusiander, Forsell, Wester, Berg
från Eksjö, friherre Feyron och Edelstam.

Den ifrågavarande motionen remitterades härefter till bevillningsutskottet.

Slutligen hänvisades till lagutskottet herr J. Nydahls motion
n:o 21.

§ 6.

Hänvisades till statsutskottet Riksdagens år 1891 församlade
revisorers berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning.

§ 7.

Döljande nya motioner afgåfvos, nemligen af:

herr P. Andersson i Högkil, n:o 22, om upphäfvande af § 5 i
instruktionen för Riksdagens revisorer i hvad som rörer deras befattning
med statsverket;

herr J. Fliasson i Skuttnngeby:

n:o 23, om ändrad lydelse af §§ 3 och 9 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862; och

n:o 24, om införande i 15 kap. strafflagen af bestämmelse angående
straffpåföljd i vissa fall för den, som hindrar annan från
lofligt arbete;

herr A. Kihlberg, n:o 25, om tillägg till § 3 i gällande förordning
angående fattigvården;

herr P. G. Beter sson i Bry storp:

n:o 26, om bibehållande vid hittills utgående belopp afvakansafgifterna
för soldatrotarne inom Hellestads f. d. bergslag; och
n:o 27, om ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen;
herr Chr. Bill o tv, n:o 28, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning i fråga om lämpligheten af hofrättens öfver
Skåne och Blekinge förläggande till Lund m. m.;

herr A. Larson i Slättäng, n:o 29, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i syfte, att den posttjenstemän tillkommande rätt att uppbära
afgift för expedition af lösväskor må utbytas mot direkt löneförbättring
ur statskassan;

herr F. Fredholm i Saleby, n:o 30, om ålderstillägg åt häradsskrifvaren
i Skara fögderi Israel Walter Melén;

N:o 2.

Tisdagen den 26 Januari.

herr A. Hedin, n:o 31, om beviljande af ett förslagsanslag för
offentliggörande af den s. k. öfverskottsplaceringskomiténs arbeten;

herr A. Gumcelius, n:o 32, om afskaffande af tullen å omalen
spanmål, vissa slag, samt å mjöl.

Samtliga motionerna bordlädes.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

l:o) Att borgmästaren Bertrand Lindgren, som lider af influenza,
af denna anledning är förhindrad att vistas ute och deltaga
i riksdagsarbetet, intygas. Stockholm den 26 januari 1892.

Thorbjörn Htvass.

Med. d:r.

2:o) Att ledamoten af Riksdagens Andra kammare, lektor
N. Linder är genom sjukdom (influenza) hindrad att tills vidare
bevista riksdagens sammankomster intygas. Stockholm den 26
januari 1892.

(Jarl Janson.

Legitimerad läkare.

och 3:o) Ledamoten af Riksdagens Andra kammare Anders
Gustaf Olsson, Frös vi, som lider af influenza, är oförmögen att lemna
sin bostad, intygas. Stockholm den 24 januari 1892.

J. Budberg.

Legit. läkare.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. A. Molander
under 12 dagar f. o. m. den 29 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4o e. in.

In fidem
Hj. Nehrman.

Stockholm 1892. Kungi. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.