RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 18.

Tisdagen den 15 mars.

Kl. 72 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. in. A. Östergren aflemnade Kong! Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till lag angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Den kong! propositionen bordlädes till nästa sammanträde.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

.Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för hongl.
justitiedepartementet den 14 mars 1892.

Häradsköfdingen Daniel Gottlieb Restadius hade aflenmat fullmagt,
utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 23 sistlidne februari
hållits i Borås, Alingsås och Ulricehamns städer, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 januari
år 1894; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form
utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten framstält
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till
kammaren öfverlemnas för att hållas häradshöfdingen Restadius till
hända.

In fidem

Albert Petersson.

Andra Kammarens Prot, 1892. N:o 18.

1

N:0 18. 2

Tisdagen den 15 Mars.

Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöts, att den
ifrågavarande fullmagten skulle till herr Restadius återställas.

I sammanhang härmed anmälde herr talmannen, att herr Restadius
denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts sedan
senaste sammanträdet på kammarens bord hvilande propositioner till
Riksdagen:

angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp för
statsverkets räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen; och

angående försäljning af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen
mark, samt om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet
till häst m. m.

§ 5.

Efter föredragning vidare af herr N. Linders i senaste sammanträdet
afgifna motion, n:o 186, hänvisades densamma till behandling
af kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2; och
statsutskottets utlåtande n:o 6.

Härefter föredrogos, hvart efter annat, statsutskottets nedannämnda
memorial:

n:o 29, med förslag till voteringsproposition i anledning af kam- .
rarnes skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om beviljande af
vederlag till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i
förbrutet gods;

n:o 30, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om beviljande af
vederlag till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel
i förbrutet gods; och

n:o 31, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till Luleå—G eib vara-banan.

De af utskottet i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner
blefvo af kammaren godkända.

Tisdagen den 15 Mars.

3 N:o 18.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. A. Johansson
i Strömsberg under tio dagar från och med den 21 dennes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtande n:o 21. i anledning af väckt motion angående
tillägg till ej mindre förordningen om landsting den 21 mars
1862 än äfven stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i
anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande
ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda mål samt till
stämmningsmän.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
två gånger bordlagda.

§ io.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,51 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

N:o 18. 4

Onsdagen den 16 Mars.

Onsdagen den 16 mars.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Justerades det i kammarens sammanträde den 9 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående anordnande af en förbättrad postoch
personförbindelse mellan Sverige och kontinenten.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i gårdagens sammanträde
aflemnade proposition till Riksdagen, med förslag till lag angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, hänvisades densamma
till behandling af lagutskottet.

§ 4.

Pöredrogos och bordlädes för andra gången

lagutskottets utlåtande n:o 21 och Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 11.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets utlåtande
n:o 20, i anledning af väckta motioner om ändringar i strafflagen
den 16 februari 1864.

Ang. tillägg
till 4 kap.
strafflagen.

Punkten 1.

Herr O. Olsson från Stockholm, med hvilken herrar Fridtjuv Berg
och Edvard Wavrinsky förklarat sig instämma, hade föreslagit, »att
Riksdagen måtte såsom § 13 besluta följande tillägg till kap. 4 strafflagen
:

5 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

För den, som blifvit dömd till fängelse eller straffarbete, skall
från strafftiden afdragas den tid, lian i och för ransakningen och före
det slutliga utslaget suttit häktad, dervid, om han gjort sig skyldig
till straffarbete, den tid han suttit i ransakningsfångelse skall till straffarbete
öfvergå i öfverensstämmelse med den i 4 kap. 6 § strafflagen
stadgade grund, att emot två månaders ransakningsfångelse svarar en
månads straffarbete och så vidare, hvarvid gäller, att, om vid sådan
öfvergång af straff brutet månadstal uppkommer, half månad räknas
till femton dagar».

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid punkten fans fogad en reservation af herr Manicell, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån
ransakningstiden för den, som blifvit dömd till fängelse eller straffarbete,
måtte kunna från strafftiden afdragas och, om sådant funnes
böra ske, derom för Riksdagen framlägga förslag.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Mankell, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Den
ärade motionären har föreslagit ransakningstidens afdragande, enligt
vissa grunder, från den slutligen ådömda strafftiden. Mig synes,
att han härför anfört goda skäl, och att hans yrkande blott innebär
en enkel gärd åt humanitetens, rättvisans och billighetens grundsatser.
För en hvar, som känner beskaffenheten af vårt fängelseväsende,
bör det icke vara obekant, att ransalmingshäktet är ett straff,
som är nästan lika hardt som det slutligen ådömda straffet i cellfängelse,
vare sig detta blir enkelt fängelse eller början till straffarbete,
äfvensom att på detta sätt ransakningstiden i sjelfva verket
kommer att innebära en förlängning af det ådömda straffet, som
icke är i lag afsedd.

Motionären har i sin motion skildrat följderna häraf. Ej så få fall
lära kunna anföras, huruledes anklagade frivilligt påtagit sig mindre
brott, hvartill de icke känt sig skyldiga, för att undvika den långvariga
vistelsen i ransalmingshäktet. Men i synnerhet förekomma många fall,
der man af samma skäl underlåtit att klaga öfver en dom, som förmenats
vara orättvis.

Dessa följder hafva väsentligen förvärrats genom den på senare
tiden skärpta häktningsrätten. Redan genom 1864 års förordning
hade deuna rätt blifvit i väsentlig mån utsträckt. Men den utvidgades
ytterligare genom 1878 års förordning, enligt hvilken nästan hvarje
arbetare, som icke har fast bostad eller fast anställning, på de lösaste
misstankar kan häktas. Följden häraf har återigen blifvit den, att de
häktades antal väsentligen tilltagit, och man kan säga, att i det stora
hela häktningstiden blifvit betydligt förlängd.

Mot dessa missförhållanden lärer nu icke något annat hjelpmedel

Ang. tillägg
til 4 kap.
strafflagen.

(Forts.)

N:0 18. 6

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. tillägg
till 4 kap.
strafflagen.
(Forts.)

kunna upptäckas, än det af motionären föreslagna. Emellertid kar
lagutskottet afstyrkt hans förslag i detta hänseende.

Det ärade utskottet har visserligen icke bestridt det »menniskovänliga
syftet» i hans motion, och utskottet har icke heller förnekat,
att gamla lagkomitén och. den första lagberedningen ifrågasatte att
förkorta strafftiden med ransakningstiden. Men utskottet har dock
mot motionen anfört åtskilliga skäl, som jag nu vill lemna i sitt
värde. När man icke vill en reform, är det vanligtvis mycket lätt
att upptorna skäl på skäl, som utgöra hinder för densamma. Men
när opinionen för reformen är mogen, finner man naturligtvis, att dessa
skäl på en gång blåsa bort lika lätt, som de blifvit funna.

Utskottets väsentligaste skäl synes mig emellertid hafva varit det,
att en god domare alltid kommer att fästa afseende vid den allt för
långa ransakningstiden, om en sådan förekommit, och i öfverensstämmelse
dermed förmildra straffet. Härpå må dock svaras, att eu god
domare icke alltid är att påräkna, och att den subjektiva åsigten hos
domarena kan vara mycket olika. I alla händelser är säkert, att eu
god lag är bättre än en god domare.

För min del skulle jag icke ha tvekat att godkänna motionärens
förslag, sådant det af honom är affattadt, då jag är fullkomligt öfvertygad,
att, för den händelse Riksdagen skulle ha fattat beslut i denna
rigtning, Kongl. Maj:t, innan han sanktionerat ett sådant förslag, skolat
i detsamma vidtagit de ändringar, som möjligen varit af behofvet
påkallade. Emellertid vill jag gerna erkänna, att motionärens förslag
kan vara i behof af jemkningar. Frågan är ny och tål tvifvels utan
att ses ifrån flera synpunkter. Det är ju möjligt, att man kan komma
till det resultatet, att en viss ransakningstid, t. ex. 14 dagar eller en
månad, bör förflyta, innan något afdrag å strafftiden kommer i
fråga o. s. v. Jag vill äfven göra rättvisa åt de betänkligheter, som
utskottet framkastat.

Det är i följd derutaf, som jag tagit mig friheten påyrka en
skrifvelse, som är hållen i så försigtiga ordalag, att den icke gerna
bör på något håll kunna väcka anstöt. Mer än väl inser jag visserligen,
att, om nu denna ärade kammare skulle lemna sitt bifall till eu dylik
skrifvelse, detta i allt fall blott komme att utgöra eu opinionsyttring,
då det väl är temligen säkert, att Första Kammaren i alla händelser
afslår förslaget. Andra Kammarens önskningsmål börja nu i allt högre
grad antaga karakteren af blygsamma opinionsyttringar gent emot
Första Kammaren och regeringen. Och så lärer det val''förblifva, till
dess minoriteten i denna kammare bemannar sig och instämmer med
majoriteten i anslagsvägran samt sålunda framtvingar tidsenliga reformer.
Emellertid utgör detta icke något skäl, hvarför icke denna kammare
skulle, så ofta den finner skäligt, uttala sådana opinionsyttringar.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, ber jag, herr
talman, att få föreslå och anhålla om proposition å följande yrkande:
»att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån
ransakningstiden för den, som blifvit dömd till fängelse eller straffarbete,
måtte kunna från strafftiden afdragas och. om sådant finnes
böra ske, derom för Riksdagen framlägga förslag».

7 N:''o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

Herrar Wavrinshj och Berg från
herr Mankell.

Vidare anförde:

Stockholm förenade sig med Ang. tillägg

till 4 kap.
strafflagen.
(Forts.)

Herr Olsson från Stockholm: Herr talman, mine herrar! Jag
kunde mycket väl inskränka mig till att endast instämma i den
senaste talarens anförande. Men då han icke omnämnde de skäl, på
grund af hvilka utskottet kommit till sitt slutliga omdöme, skall jag
dock taga mig friheten att yttra några ord.

Det påstås här i lagutskottets betänkande, att mot mitt förslag
gör sig gällande den betänkligheten, att den af mig påyrkade lagbestämmelsen
skulle åstadkomma ett »ihärdigt nekande», för att den
häktade på det sättet skulle kunna fördröja ransakningen. Mot detta
påstående vill jag såsom min åsigt framhålla, att jag icke tror att
något sådant skulle komma att ega rum.

Lagutskottet påstår vidare, att ransakningshäktet icke skulle kännas
så obehagligt som straffängelset. Det är ett påstående, som jag. icke
heller tror hålla streck. Visserligen kan den, som intagits i ransakningshäkte,
få åtnjuta vissa fördelar, som ej kunna stå till buds i strafffängelset.
Men det är fördelar, som i sjelfva verket icke tillkomma
alla. Ty det finnes en samhällsklass, som i ransakningshäktet icke
har att vänta bistånd eller besök. Den samhällsklassen har således
icke någon fördel af att genom nekande förlänga ransakningstiden.
Hvad återigen beträffar den samhällsklass, som möjligen skulle tänkas
hafva den fördelen, håller jag för min del före, att det icke kan vara
så behagligt att begagna sig deraf, enär de som så handlade skulle
blifva utsatta för nödtvånget att oftare intällas inför allmän domstol,
hvilket, då opinionen uttalar sig emot en person, just icke bör kännas
angenämt.

Hvad återigen beträffar den omständighetefi, att den sakfålde
till äfventyrs kunde komma i en bättre ställning än den, som icke
kunnat sakfållas, så vill jag icke förneka möjligheten häraf. Men om man
också ser saken från den synpunkten, torde man komma till det
resultatet, att Riksdagen och regeringen böra låta sig angeläget vara
att åstadkomma en förändring äfven i detta hänseende.

Lagutskottet anser vidare, att detta är en fråga, hvilken domaren
har att vid straffmätningen egna all nödig hänsyn, och utskottet är för
sin del också öfvertygadt, att denna uppfattning delas och tillämpas
af de lagskipande myndigheterna i landet. Låt vara att så är fallet:
men hvarför då icke lika gerna antaga eu lag, hvarefter alla domare
ha att rätta sig? Med all aktning för vår domarecorps, är jag dock
öfvertygad, att, då de icke ha någon bestämd lagparagraf, som säger,
att de skola döma så och så, de icke alla der vid lag kunna döma lika.
För öfrigt anser lagutskottet, att tillvaron af en sådan föreskrift till
äfventyrs någon gång skulle utöfva ett obehörigt tvång på den fria
pröfningsrätt, som bör vara domaren i slika fall förbehållen. Jag
deremot anser, att något tvång i det fallet icke blifvit ifrågasatt,
åtminstone icke genom min motion, ty då skulle jag ha framlagt ett
förslag, som möjliggjort, att någon ersättning lemnades, om strafftiden

>'':0 18. 8

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. tillägg skulle bli för kort i förhållande till den långa ransakningstiden. Men
ItlagZ. Sådant har jag icke åsyftat.

(Forts) , JaS skali Jcke uppehålla mig längre vid frågan, utan vädjar till
denna kammares humanitetskänsla, och anhåller, att den måtte tillse,
att en sådan lagändring, som jag ifrågasatt, kommer till stånd. Jag
oer derför, herr talman, att få instämma i den af herr Mankell vid
betänkandet fogade reservation.

Herr L ili en berg: Det är val uppenbart att, om ett stadgande i
det syfte motionen afser skulle införas, det icke kunde gå i annan
rigtning än den, som gamla lagberedningen angifvit i sitt förslag till
straffbalk, eller att, om någon utan eget förvållande eu längre tid
suttit i ransakningshäkte, detta skulle vid straffmätningen betraktas
såsom en förmildrande omständighet. Naturligtvis kan man i strafflagen
intaga en dylik ^bestämmelse, men orsaken hvarför detta icke skett
var den, att, när 1864 års strafflag antogs, man fann, att, då man
icke kunde uppräkna i lagen alla de omständigheter, som i allmänhet
vid ett brott verkade försvårande eller förmildrande, det vore rådligast
att derifrån afstå. Derför afvek man från det af gamla lagberedningen
framstälda förslaget, hvilket upptagit åtskilliga försvårande och förmildrande
omständigheter, som i allmänhet skulle vara gällande och
deribland äfven _ den omständighet, som jag nyss nämnde. Men då,
som sagdt, det icke var möjligt att uppräkna alla sådana omständigheter,
ansågs nämnda förslag icke vara lämpligt, enär det lätteligen i
praktiken kunde leda derhän, att en domare icke toge hänsyn till
andra försvarande eller förmildrande omständigheter än dessa, som
vore uppräknade såsom exempel. Derför ansågs det rådligast att icke
införa något härom i strafflagen, utan i stället vid de särskilda brotten
uppräkna de försvårande eller förmildrande omständigheter, som dervid
kunde göra sig gällande i vissa hänseenden.

Jag tror mig för öfrigt kunna försäkra, att åtminstone i allmänhet
det betraktas såsom en anledning till mildring i straffet, att den tilltalade
utan eget förvållande någon längre tid hålles i ransakningshäkte.

På grund af de skäl jag anfört anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Ölsund: Utskottet säger i motiveringen:
»Till en början ma erinras, att införande af en lagbestämmelse af
den. generella innebörd, som utmärker det af motionären föreslagna
tillägg, skulle medföra en allt för stark frestelse för ransakningsfånge
att medelst ihärdigt nekande eller allehanda undanflykter fördröja
ransakningen, helst ett fortsatt vistande i ransakningsfängelset utan
tvifvel måste te sig mindre motbjudande än vistelsen i straffängelset».
Detta, mine herrar, synes mig innebära skäl nog för att utskottets
förslag må godkännas. Yi hafva åtskilliga prof derpå, att personer
kunna sitta i häkte hela år under ett ihärdigt nekande; och skulle
dessa hafva reda pa att den tid, de tillbringa i ransakningsfängelset,
finge afräknas från strafftiden, skulle de neka äunu ihärdigare. Detta
kunde ju i manga fall föranleda till ökade utgifter för staten, som
likväl icke blefve andra än de verkligt brottslige till fördel, och som

9 3S:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

derför ingalunda bör förekomma. Jag yrkar derför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr grefve Hamilton: Jag är fullkomligt ense med lagutskottet
deri, att motionen icke bort i oförändradt skick tillstyrkas. Deremot
kan jag icke finna att de skäl, som anförts för att icke bifalla motionen
i den inskränktare omfattning, som en reservant ifrågasatt, äro
tillfyllestgörande. Och denna min uppfattning har ej heller rubbats
af hvad lagutskottets ärade vice ordförande nyss här anförde. Det
finnes nemligen enligt mitt förmenande ett verkligt skäl, hvarför det
kunde vara önskvärdt, att just denna förmildrande omständighet särskilt
omnämndes i lagen. I allmänhet är ju förhållandet det, att man
med eu förmildrande omständighet vid ett brott menar en omständighet,
som hänför sig antingen till brottets beskaffenhet eller till yttringarna
af den brottsliga viljan. Genomgår man de olika slag af förmildrande
omständigheter, som äro i lagen omnämnda, finner man att
detta är det för dem gemensamt karakteristiska. I gamla lagberedningens
förslag upptogs äfven bland grunderna för straffmätningen eu
definition, innehållande, att med förmildrande omständighet vid ett
brott i allmänhet bör afses en omständighet, som hänför sig antingen
till brottets beskaffenhet eller till yttringarna af brottsligheten i viljan.
Men här är fråga om någonting, som icke har att göra med brottets
beskaffenhet eller yttringar af den brottsliga viljan. Domaren kan
derför känna sig tveksam om huruvida det förhållande, att en person
utan egen förskyllan längre tid suttit i ransakningshäkte, bör betraktas
såsom en förmildrande omständighet. Och att domstolarne verkligen
äro tveksamma derom, synes bestyrkas af att herr vice ordföranden i
lagutskottet nyss yttrade, att han »trodde», att domare »i allmänhet»
taga hänsyn dertill. Jag tror mig veta, att högsta domstolen alltid
tagit hänsyn dertill. Men ovisst är, om så i allmänhet sker. Detta
bestyrkes äfven i viss mån deraf, att det aldrig torde förekomma, att
den omständigheten att en person utan förvållande längre tid suttit
häktad åberopas i ett utslag såsom en förmildrande omständighet. Jag
vågar bestämdt påstå, att detta icke förekommit. Derför synes det
vara skäl att upptaga just denna allmänna förmildrande omständighet
i lagen. Utländska lagar hafva ock i allmänhet funnit detta lämpligt.
Den danska såväl som den norska lagen ha sådana bestämmelser. Den
danska lagen har till och med gått så långt att, i fall brottet är sådant,
att det blott kan beläggas med enkelt fängelsestraff, domaren
kan förklara, att straffet helt och hållet bortfaller och får ersättas
med den tid vederbörande suttit i ransakningshäkte. Jag skall derför,
herr talman, anhålla att få yrka bifall till den af herr Mankell vid
betänkandet fogade reservation.

Herr Höjer: På de af herr Mankell och grefve Hamilton anförda
skäl ber jag att i största korthet få instämma i herr Mankells yrkande,
så mycket hellre som jag af lagutskottets motivering finner, att strafflagen
i förevarande hänseende behöfver ändras och fullständigas.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till

Ang. tillägg
till 4 kap.
strafflagen,
(Forts.)

K:0 18. 10

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. utlägg utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
strafflagen. ^err Mankell framstälda yrkande; och fann herr talmannen

(Forts.) c „ ™rra vara med öfvervägande ja besvarad. Då motio nären,

herr Olsson, likväl begärde votering, bief nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

o Den, som bifaller lagutskottets hemställan i 1 punkten af dess
utlåtande n:o 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vmner Nej, har kammaren bifallit det af herr Mankell under
öfverläggningen framstälda yrkande.

Omröstningen visade 141 ja mot 59 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Ang. ändring Funlcten 2.
af 15 och

23 kap. I fråga om vissa delar af 15 och 23 kap. strafflagen hade i sär strafflagen.

skilda inom Andra Kammaren väckta motioner föreslagits:

af herr Jan Eliasson i Sknttungeby, i motion n:o 24,

»det Riksdagen beslutar,

att i 15 kap. strafflagen, som handlar om brott mot annans frihet,
må intagas eu bestämmelse af följande lydelse:

Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom, att han, i
afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång, förmår
någon att afstå lofligt arbete, eller hindrar dess utförande, dömes
till straffarbete från och med 6 månader till och med två år; samt

att, om denna framställning vinner bifall, den ifrågasatta bestämmelsen
intages under § 24 och de nuvarande 24 och 25 88 förändras
till §§ 25 och 26»;

samt af herr N. Fetersson i Runtorp, i motion n:o 121,

»att Riksdagen ville besluta den ändring i så väl 6 som 7 §§ i
23 kap. strafflagen, att dessa paragrafer erhålla följande lydelse:

§ ö.

Den, som gjort sig skyldig till ansvar efter 5 § och efter 2 §
eller 3 §, ehvad det är gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs,
vare ej för ansvar fri, äfven om han inför rätten kan styrka, att borgenärerna
i konkursen blifvit till fullo förnöjda.

ll N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

§7 Ang. ändring

af 15 och

Brott, som i 2 eller 3 § omförmälas, ehvad de begåtts af gälde- 8trafflagen.
nären eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5 § (Forts )
omförmäles, må åtalas af allmän åklagare eller af malseganden.»

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet,

att Riksdagen ville, i anledning af herrar Eliassons och N. Peterssons
motioner, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § samt 23 kap. < § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § samt 23 kap. 7 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 kap. 24 §.

Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än målsegande.

23 kap. 7 §.

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär eller,
efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, hvarom i 5 § förmäles,
må ej åtalas af allmän åklagare, der ej brottet af målsegande till sådant
åtal angifves. Brott, som i 3 § sägs, må ej af annan än målsegande
åtalas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts,
dels, beträffande herr J. Eliassons motion:

af herr Lilienberg, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall
till densamma;

af herr Manicell, som ansett, att motionen icke bort gifva anledning
till det af utskottet framstälda förslag samt att detsamma i alla
händelser varit olämpligt; samt
af herr Wester;

dels ock, beträffande herr N. Peterssons motion:
af herrar Bergström, Fröberg, grefve Klingspor, Hasselrot och
Claeson.

För afgifvande af yttrande angående sättet för föredragning af
ifrågavarande ärende hade ordet begärts af:

Herr Lilienberg, som nu i sådant afseende yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att vid föredragningen af 2:dra punkten i detta betänkande
måtte iakttagas den ordning, att först föredrages utskottets förslag
till ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen, derefter förslaget

No 18. 12

Onsdagen den 16 Mars.

^ andrm^n förän^ing af 23 kap. 7 § samma lag, vidare ingressen till lag23
\ap forslaget och slutligen rubriken.

strafflagen.

(Forts.) Den af llerr. Lil.iepberg sålunda gjorda hemställan bifölls af kam maren

Sedan till följd häraf till en början föredragits utskottets förslag
till lydelse af 15 kap. 24 anförde:

btou Hedin: För någon kort tid sedan föreliade kammaren till
behandling ett lagutskottets utlåtande rörande en af den ärade representanten
från Södra Tjust väckt motion, i hvilken motionären på det
allra tydligaste ådagalade motsägelserna mellan bestående författningar
angående bevis, som åt prest utfärdas angående personers frejd. Han
hade deri uppvisat det, lindrigast sagdt, obehagliga dilemma, uti hvilket
presterskapet härigenom är försatt i sin embetsutöfning. Det kan
b®sHidas?_ att han adagalagt behofvet af en lagförändring eller
lagförklaring i detta afseende. Men utskottet fann då icke skäl att,
såsom det hette, tillstyrka Riksdagen att »på enskild motionärs hemställan»
vidtaga någon åtgärd i den antydda rigtningen.

deremot later det annorlunda. Nu är enskild motionärs framiramstållnmg
fullt lika god som en proposition från Kongl. Maj:t, och
detta ehuru behof af den lagförändring, lagutskottet ifrågasatt, absolut
icke pa någor sätt visats vara för handen.

Detta förfarande kan nu sägas blott höra till utskottets små nyckfulhieter,
vid hvilka det icke är värdt att länge uppehålla sig — och
jag skall heller icke göra det. Värre äu denna nyckfullhet är det
uppenbara trots, som utskottet visat mot de grundlagsbestämmelser,
hvilka utstaka gränserna för lagutskottets befogenhet. Grundlagen har
sagt i 53 § regeringsformen, att lagutskottet skall »utarbeta», och i 42 §
riksdagsordningen, att det skall »meddela utlåtande» öfver ärenden,
som från kamrarne till utskottet remitteras, beträffande bland annat
, . ''^sfrågor. Utan tvifvel kan det finnas någon menings skiljaktighet

angående graden af den rörelsefrihet, som enligt de citerade
paragraferna tillkommer utskottet. Men det torde icke kunna finnas
mera än en mening derom, att lagutskottet tydligen enligt grundlagen
icke eger att till kamrarne inkomma med lagändringsförslag rörande
sauana äienden, hvilka icke i något afseende beröras i de förslag, som
olif vit från kamrarne till utskottet remitterade. Det är emellertid just
detta, som är händelsen här. Lagutskottet har till alla delar afstyrkt
motionen n.o 24, men i stället tagit sig den friheten —"ja, om någonsin
är detta uttryck: »tagit sig friheten» här korrekt — att dels motionera
om^ en atalsrätt, om hvilken motionären i sitt yrkande icke
tramstält något förslag — om han ock i motiveringen gjort eu antydan
att han skulle finna en sådan atalsrätt lämplig — och dels äfven
derutöfver föreslagit, att denna åtalsrätt skulle utsträckas till alla
otverträdelser utaf den 22 § i 15 kapitlet af strafflagen.

, Detta är en alldeles ny tolkning af lagutskottets rättigheter. Annorlunda
har detta utskott förfarit förr. Utskottet, som nu tillerkänt sig
en mycket vidsträckt eller rättare sagdt en alldeles oinskränkt motionsrätt,
åtminstone hvad angår strafflagsfrågor, har förut frånkänt sig all
motionsrätt och förklarat, att det icke ansett sig ega att framställa

13 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

ett lagändringsförslag i ett ämne, deri motion icke blifvit väckt, ickeAng. ändring
ens i sådana fall, der följdrigtighetens fordringar skulle föranleda en och

lagändring i samband med en annan lagändring, hvarom motion är straff[ågen.
väckt. Om ett exempel derpå från förliden riksdag skall jag bedja att få
erinra herr talmannen. Då förelåg till lagutskottets behandling en
motion, afseende att den bestämmelse i kyrkostämmoförordningen skulle
upphäfvas, hvilken stadgar, att tiden för besvärs anförande hos domkapitlet
öfver kyrkostämmas beslut och lika så för besvär, som ifrån
lappmarks-för samling ingå till Konungens befallningshafvande, är
dubbelt så lång i de tre nordligaste länen som i det öfriga riket.

Det förelåg, som sagdt, då ett förslag, att denna undantagsbestämmelse
skulle upphäfvas, och att således besvärstiden skulle blifva lika
der som inom de öfriga delarne af riket. Bland skälen mot detta förslag
anförde utskottet, att följdrigtigheten skulle kräfva, att man då
äfven ändrade, om jag nu minnes rätt, 75 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, deri samma dubbla besvärstid stadgas för mål,
som gå från lappmarks-fcomjwM» till Konungens befallningshafvande,

»men», yttrade lagutskottet, »härom föreligger icke någon framställning»,
antydande utskottet härmed, att, äfven om det velat i öfrigt
tillstyrka den väckta motionen, det i brist af någon utskottet tillkommande
motionsrätt icke kunnat på egen hand ens göra framställning
om ett sådant af följdrigtigheten fordradt tillägg till det som i hufvudsak
föreslagits i motionen. Sådan har lagutskottets uppfattning varit
förut, men i stället för att således som förr frånkänna sig sjelft all
motionsrätt, har utskottet nu uppenbarligen tillerkänt sig motionsrätt
i strafflagsfrågor, af hvilket skulle följa, om denna tolkning vore rigtig,
att motionsrätt skulle tillkomma lagutskottet äfven i alla andra
lagfrågor, ty någon skilnad gör grundlagen icke i fråga om lagutskottets
rätt beträffande kriminallag och all annan allmän lag. Detta,
herr talman, om den formella sidan af lagutskottets tillvägagående.

Jag skall nu anhålla att få säga några ord om sjelfva sakfrågan.

Motionären har — jag citerar sid. 7 af motionen n:o 24 — afgifva
en trosbekännelse om sin rättsuppfattning, hvilken lyder sålunda,
att det »förefaller honom vara icke endast eu rättighet, utan
äfven en pligt för statsmagterna att betrakta arbetsinställelsers upphofsmän
såsom brottslingar mot annans frihet.» Jag skall taga mig
friheten att något belysa denna sats. För någon tid sedan gick genom
svenska pressen under rubriken »upprörande misshandel» en berättelse
af följande lydelse:

»Under rubriken »Barbarisk bruksbokliållare» omtalar EskilstunaKuriren
ett fall af nästan otrolig råhet, hvartill en bokhållare vid
Forssa bruk i Östra Vingåker gjort sig skyldig. Enligt en brefskrifvare
till nämnda tidning hade eu 14-årig pojke, som brukade passa
upp på bokhållaren å brukskontoret, tagit sig det orådet före att smaka
på bokhållarens konjak. Till straff för denna förseelse blef pojken
först grundligt uppiskad. Men ej nog dermed. Följande dag pryglades
han å nakna kroppen så förfärligt med rotting, att hela ryggen
blef formligen flådd, och den arme gossen sedan hvarken kunde sitta
eller ligga, utan måste stå på sina knän under de gräsligaste plågor.

Under exekutionen var gossens moder utanför dörren och tick

>’:o 18. 14

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring höra sonens hjertslitande klagorop, hvilket tog henne så hårdt, att hon
a{315ka°Ch insJuknade- Tillkallad läkare har funnit bådas tillstånd högst betänkstrafflågén.
ock gossen i fara att aflida af misshandeln.

(Forts.) Hos bruksbefolkningen — jag ber få fästa herr talmannens upp märksamhet

på denna slutstrof — framkallade händelsen en sådan förbittring,
att samtliga arbetarne nedlade arbetet, fordrande tyrannens
afskedande, men genom förvaltarens mellankomst återupptogs arbetet.

Något rättsligt åtal mot den brottslige bär ännu icke afliörts».

Denna berättelse lästes i en stockholmstidning den 15 februari 18911
och var hemtad ur Eskilstuna-Kuriren. Det vare långt ifrån mig, herr
talman, att klandra arbetarne, som läto förmå sig att återgå till arbetet.
Säkerligen hade de sådana giltiga skäl, som tanken på hustru
och barn; men om dessa arbetare trots möjliga vådliga följder af en
fortsatt arbetsinställelse hade fullföljt den, så vågar jag påstå, att de
skulle, varit värda alla hederligt tänkande menniskors tack och beundran.
Motionären åter säger, att man bör betrakta arbetsinställelsers upphofsmän
såsom brottslingar mot annans frihet. Den således, som i ett fall
af anförda beskalfenhet hade sökt öfvertala sina kamrater eller, för
att begagna motionärens ord, »locka» dem att fullfölja arbetsinställelsen,
skulle enligt motionärens åsigt svenska samhället hafva icke blott
rättighet, utan äfven pligt att betrakta såsom brottsling och döma till
från sex månaders till två års straffarbete.

Motionären har två mått för svensk rättvisa: ett mått för arbetsgivare
och ett helt annat för arbetare. För arbetare, som göra sig
skyldiga till att öfvertala sina kamrater att inställa arbetet för att
derigenom framtvinga rättelse af sådana upprörande missbruk som det
nyss omförmälda — för dem har han intill två års straffarbete. Men
för arbetsgivare, som med hot om afsked tvingar arbetare att utträda
ur en fackförening, för denne vill han icke att lagen skall stadga
något ansvar, och lagutskottet — det föreslår mot arbetarne allmänt
åtal, men det vill icke att allmän åklagare skall ingripa mot arbetsgivare
i sådant fall som det nänmda.

Jag torde få erinra herr talmannen om, att i oktober förlidet år
afskedades trettio arbetare vid en fabrik i Stockholms närhet, emedan
de tillhörde och trots den pression, som utöfvades från arbetsgifvarens
sida, icke ville utgå ur eu fackförening. I fabriksordningen var bestämd
fjorton dagars ömsesidig uppsägningstid. När arbetsböckerna
voro inlemnade på kontoret, begagnade arbetsgivaren tillfället att rifva
ut gällande fabriksordning och häfta in en ny, der bland andra förändringar
bestämmelsen om denna uppsägningstid var struken. Det
var, såsom jag nänmde, trettio arbetare som afskedades, sedan man
länge försökt att med hot om afsked förmå dem utgå ur fackföreningen.

Således allmänt åtal och intill två års straffarbete för arbetare,
som genom öfvertalande eller, efter motionärens ord, genom »lock»
förmår sina kamrater att vidtaga eller fullfölja en arbetsinställelse,
men tullskydd till belöning åt arbetsgivare sådana som de sist anförda.
Det är motionärens och lagutskottets bidrag år 1892 till den
sociala frågans lösning.

Herr talmannen har utan tvifvel observerat, att en del — jag tror

Onsdagen den 16 Mars.

15 N:o 18*

dock icke någon större del — af arbetsgivare i Frankrike velat be- ändring
gagna sig af sin ställning såsom sådan för att omintetgöra de rättig- a^l3kaoch
beter och förmåner, som genom syndikatslagen (loi sur les sijndicats slr''affiagén.
professionnels) af den 21 mars 1884 blifvit arbetarne förlänade, genom (p0rts.)
hot om afsked, om de icke utträdde ur ett sådant syndicat professionnel.

År 1890 antpgs ett tillägg till artikel 1780 i code civil, hvarigenom
stadgades eventuel skadeständsskyldighet, i händelse af brytande af
arbetskontrakt, och jag har sedan dess inhemtat af franska tidningar,
att flera domstolsutslag ådagalagt att förevarande tillägg till artikeln
1780 icke varit ett tomt ord i förhållande till arbetsgifvare, som begagnat
sig af sin ställning för att genom hot och tvång förmå arbetare
till utträde ur en sådan, förening, som afses uti lagen af 21 mars
1884. Det oaktadt har likväl ifrågasatts att stadga äfven straffpåföljd
af böter eller fängelse. Detta är föreslaget i ett lagförslag, som efter
sin upphofsman plägar benämnas förslaget Bovier-Lapierre, och hvilket
har blifvit voteradt af deputeradekammaren. Efter min förmening
är det väl knappast tvifvelaktigt, att detta strafflagsförslag, detta förslag
om straff lagssanktion utöfver skadeståndsbestämmelsen i den reformerade
artikeln af code civil, som jag nyss nämnde, snart nog kommer
att antagas, låt vara i en förmildrad och modifierad form, af
franska senaten.

Jag yttrade nyss, att motionärens rättvisa har två mått, ett för
arbetsgifvare och ett för arbetare. För den händelse att hans uppfinningsgåfva
äfven framdeles kommer att blifva rigtad på förbättringar
i den svenska lagstiftningen, skulle jag vilja tillåta mig att hemställa
till honom att taga under öfvervägande frågan om ansvar och åtal
med anledning af öfverträdelse af eu bestämmelse i näringsfrihetslagstiftningen
och af en bestämmelse i legostadgan. Med den förra
afser jag bestämmelsen i 17 paragrafen 2 mom. af 1864 års näringsfrihetsförordning,
hvilken lyder: »Näringsidkare skall vid sina biträdens och
arbetares behandling och sysselsättning fästa behörigt afseende å deras
helsa och arbetsförmåga». Den senare i § 6 af legostadgan stadgar:

»Husbonde åligge tjenstehjon med försvarligt underhåll och tjenligt
husrum förse». När jag fäster uppmärksamheten på dessa bestämmelser
och anhåller att motionären, i fall han återkommer till nu förevarande
ämne, täcktes taga under öfvervägande den fråga, som jag
nämnde, om ansvar för och åtalsrätt vid öfverträdelse af dessa lagstadganden,
gör jag det med anledning af en nyligen timacl händelse, som
äfven torde kunna betraktas som en lämplig illustration till motionärens
förslag att statsmagterna skola betrakta arbetsinställelsers upphofsmän
såsom brottslingar. 1 Eskilstuna Tidning förliden månad
lästes: »För den gräsligaste vanvård har en person i vårt samhälle i
mer än två månader varit utsatt. En trettiofyraårig arbetare, A. T.

Karlsson, sedan 2 år anstäld hos fabrikanten Larsson i n:o 17 Köpmangatan,
blef fyra veckor före jul sängliggande af en böld i underlifvet.

Han inhystes i ett oeldadt kontor i ett uthus på gården och har allt
sedan dess legat der i den gräsligaste smuts och utan tillsyn eller
läkarevård. En anhörig upptäckte händelsevis förhållandet för några
dagar sedan, läkare tillkallades och den stackars karlen befans i det
mest beklagansvärda skick, sårig öfver hela underlifvet och förtärd af

N:o 18. 16

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring smuts. I dag skulle eu åkare föra honom till fattigvården, men kar23
köp ^rne'' so.m tått siS värfvet anförtrodt, flydde för den förfärliga stankeli.
strafflagen. Emellertid Kar man nu lyckats flytta honom till fattigvården, och det
(Forts.) tillstånd, hvari man funnit honom, trotsar all beskrifning. Hans kropp
är så nedsmutsad — han har bland annat lidit af diarrhe — och full
af sår, att man endast med den största möda kan göra thonom så ren,
att en ordentlig läkarebesigtning är möjlig.»

»Vi hoppas att vederbörande allvarligt beifra denna samvetslösa
och upprörande likgiltighet för en medmenniskas lif och välfärd. I
»sjukdieten» lär dessutom — Hemskt att omtala — bränvinet spelat
eu hufvudroll. Till och med i dag lär den stackarens lidande stillats
med den förderfbringande drycken».

En annan Eskilstuna-tidning, som anför detta, säger: »så långt
Tidningen», d. v. s. dess kollega, och tillager sedan för egen del: »Vi
ha hos stadsläkaren och fattigvården gjort oss underrättade om den
arme vanvårdades tillstånd och funnit ofvanstående uppgifter i allo
bekräftade», hvarefter denna tidning äfven kommer med en beskrifning
om saken. I ett följande nummer har man den alldeles upprörande
rapporten om den af vederbörande läkare verkstälda besigtningen och
slutligen har jag ett tidningsurklipp, som meddelar, att det för icke
många dagar sedan blifvit slut på den arme arbetarens lidanden, i
det att döden då instälde sig. Om motionären skulle få rätt i det
påstående, han uttalar på sid. 7, att staten skulle betrakta såsom brottslingar
arbetsinställelsers upphofsman, skulle således äfven enligt den
mera begränsade formulering, han i sjelfva klämmen gifvit åt sitt förslag,
den arbetare, som sökt locka och öfvertala andra att med anledning
af något sådant vidtaga och fullfölja en arbetsinställelse, straffas
med sex månaders till två års straffarbete. Nej, den arbetaren borde
i stället för sina öfvertalningsförsök belönas och de likaledes, som följde
honom åt.

Motionären representerar en klass, ett samhällslager, som i århundraden
har varit pinadt och förtryckt af adel och kungliga embetsman.
Den tiden är visserligen gången nu. Men den är icke så aflägsen,
att icke äfven de bland oss, som icke ännu äro alldeles lastgamla,
kunna minnas revolterande qvarlefvor af det öfversitteri, som då kunde
utöfvas af allt hvad som räknade sig här i landet till herremännens
klass. Jag för min del har från mina barnaår qvar sådana minnen
och de torde hafva i sin mån bidragit dertill, att jag står i''de politiska
led, som jag tillhör. Om motionären aldrig sjelf sett någonting sådant,
har han väl åtminstone hört talas derom af trovärdige män och
läst ett och annat derom i svenska historien. Hvarifrån kommer då
hos honom detta öfvermod mot den nuvarande underklassen, som med
hardt arbete i sitt anletes svett förtjena!’ sitt tullbeskattade bröd, när
arbete finnes att tillgå, och som deremellan får svälta? Annorlunda
än han talade en gäng här en representant för de mindre jordegarnes
klass; annorlunda talade han om de svenska arbetarne. Men — det
synes, som om afståndet vore omätligt emellan Skåne och Uplaud; och
det förefaller mig ibland, som om icke ens jernvägen skulle hafva lyckats
att förkorta detsamma.

Helt nyligen skref en af Europas berömde lärde män, en af det

17 K:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

franska universitetets illustrationer, Ernest La visse, till studenterna i Ang. ändring
Gent: »Tvenne problem påtvinga sig den nuvarande civilisationen, som af2315k°ch
måste lösa dem eller förgås; det är den sociala rättvisans problem, och s(raffiågé„.
det är den internationella rättvisans problem». Yi, herr talman, hafva ^orts.)
manande anledningar lika väl som alla andra nationer att dagligen
och stundligen besinna i synnerhet det förstnämnda utaf dessa problem;
väl också det sistnämnda, ehuru vårt ord derutinnan väger mindre.

Yi hafva manande anledningar att icke rygga tillbaka för detta
problem; men det är visst, att man icke bidrager till lösningen, utan
att man bidrager till förvärrandet af den sä kallade sociala frågan genom
sådana lagstiftningsåtgärder, som lagutskottet här ifrågasatt. Och som
detta skulle blifva den oundvikliga följden utaf eu sådan åtgärd, tillåter
jag mig, herr talman, att vädja till kammaren, anhållande att
kammaren måtte förkasta lagutskottets förslag i den föredragna punkten.

I

Med herr Hedin instämde herrar Gustafsson, Fjällbäck, li er g
från Stockholm, Johansson från Stockholm, Wavrinsky, Nordenskiöld,
Hammarlund, Höjer, Ekman, Nydahl, Hromée, G. Ericsson från
Stockholm, Olsson från Stockholm, Aulin, Norberg, Bomberg, Linder,
Hammarström, Holm, Lovén och Wallis.

Herr Manke 11 yttrade: Herr talman, rnine herrar! Den nuvarande
22 § i strafflagens 15 kapitel lyder såsom bekant sålunda:

»Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare straff
särskildt belagd är.» Ehuru denna paragraf i följd af sin ställning och
sitt sammanhang med de föregående och efterföljande paragraferna
hufvudsakligen tyckes vara rigtad mot öfverordnades öfvergrepp emot
underordnade, har den dock på senare tider med framgång blifvit tillämpad
emot sådana arbetare, som försökt att inverka på strejkbrytare eller
hindra andra arbetare, som velat arbeta under strejk, att gorå det.

Och på grund af samma paragraf ha ganska stränga straff blifvit
ådömda. Jag påminner mig särskildt, att för några år sedan straffades
eu arbetare i Norrland med 8 månaders arbete, emedan han tagit en
strejkbrytare i armén. Och man skulle kunna anföra många sådana
fäll, som på senare tid inträffat.

Detta har emellertid icke synts den ärade motionären tillräckligt,
utan han har dessutom föreslagit en särskild paragraf, hvilken skulle
lyda som följer: »Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom,
att han, i afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller
tvång, förmår någon att afstå lofligt arbete, eller hindrar dess utförande,
dömes till straffarbete från och med 6 månader till och med 2
år.» Detta förslag har dock synts -sjelfva lagutskottet något för starkt.

Oaktadt bästa vilja har utskottet icke kunnat tillstyrka detsamma. Men
utskottet har dock försökt att hjelpa motionären på trafven, så godt sig
göra låtit, och i följd deraf föreslagit något, som han blott flygtigt
antytt i sin motivering, men ej alls föreslagit, nemligen att åtalsrätten
för ifrågavarande förbrytelser, hvilken nu är inskränkt till malseganden

Andra Kammarens Vrot. 18f)2. N:o 18. 2

N:o 18. 18

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring sjelf eller beror på hans angifvelse hos allmänna åklagaren, utan
af ia och gifvelse skulle få tillkomma den sistnämnde.

an -

«f

strafflagen. I likhet med den föregående talaren är jag fullt öfvertygad, att
(Forts.) lagutskottet här öfverträdt sin befogenhet. Utskottet har städse under
de två år, jag haft äran tillhöra detsamma, med största noggrannhet
iakttagit att ej i sina utlåtanden inblanda något, som icke uttryckligen
af regering eller motionär blifvit föreslaget. Men i detta fall har gjorts
ett undantag. Och detta undantag är, så vidt jag kan finna, helt och
hållet, stridande mot 42 § i riksdagsordningen, som uttryckligen föreskrifver,
att lagutskottet icke får yttra sig öfver någonting annat än
de förslag, som blifvit till detsamma hänvisade. Af samma paragraf
framgår tydligt, att lagutskottet är det enda bland de fem ordinarie
utskotten, som saknar förslagsrätt.

Redan på detta skäl anser jag, att man med fullt fog kan yrka
afslag å lagutskottets ifrågavarande betänkande. Men jag tror, att
derför äfven kunna anföras ganska grundade sakliga skäl.

Det enda skäl, som lagutskottet kunnat förebringa för sitt förslag,
har varit ett löst framkastadt påstående utaf motionären, att arbetande
skulle genom rädsla hindras att sjelfve augifva eller genom åklagareu
låta åtala förbrytelser af här åsyftad beskaffenhet. Men derför har
utskottet icke kunnat förebringa ringaste bevisning. Utskottet har icke
kunnat anföra ett enda fall till stöd för nämnda påstående, utan det
har tagit saken gifven, sådan den af motionären blifvit framstäf.

Säkert är emellertid, att, om ett sådant förslag som det nu föreliggande
antoges, det skulle innebära ett ibland de gröfsta ingrepp,
man kau tänka sig, mot arbetarnes föreningsfrihet, af hvilken strejlcfriheten
bör anses såsom en lika oantastlig och lika helig yttring som
någon amnan. Det synes temligen gifvet, att, om en sådan åtalsrätt
skulle tillåtas allmänna åklagaren, den i främsta rummet komme att
rigtas mot strejkledare. Med de bevisningsmetoder, med polisvittnen
o. s. v., som nu af underdomstolarne på många ställen godkännas,
skulle det blifva ganska lätt att få strejkledare dömda enligt denna §.
Och äfven om de icke kunde öfverbevisas och fållas till ansvar, skulle
de dock få sitta häktade och således vara beröfvade sin frihet just under
den vigtigaste tiden af strejken, då den bäst behöfde sammanhållas.
På så sätt skulle förmodligen de flesta strejker blifva mycket svåra,
om icke omöjliga, att utföra. A andra sidan skulle allmänna åklagaren
med sin åtalsrätt säkerligen blunda i afseende på arbetsgifvarne, när
desse försökte att med våld och hot inverka på arbetarne.

Detta förslag innebär således enligt min åsigt ett ibland de farligaste
kränkningar af arbetarnes sjelfbestämningsrätt och frihet, som
på senare tid blifvit försökta. Derför instämmer jag i alla afseenden
med den senaste talaren i obetingadt yrkande om afslag.

Herr Wester: Herr talman! ''Förste talaren på stockholmsbänken
har med vanlig skärpa och talang försvarat den åsigt han uttalat eller
att den här föreliggande motionen bör afslås. Han har egentligen
rundt sig emot motionären och ganska skarpt kritiserat åtskilliga uttryck
i hans motion. Det tillkommer icke mig att svara derpå. Men
något af hvad han sagt måste jag taga upp till bemötande.

Onsdagen den 16 Mars. 19

Han liar hufvudsakligen framhållit den del af motionen, deri motionären
föreslår, att straff skall tillämpas på den, som genom lock eller
öfvertalning har sökt att afhålla menniskor från arbete. Jag tillåter
mig deremot fästa kammarens uppmärksamhet uppå, att lagutskottet
icke tillstyrkt motionen i den delen, utan att lagutskottets tillstyrkan
går i helt annan rigtning, hvadan vi, efter min uppfattning, kunna
lemna allt ordande om, huru vida öfvertalande eller lock bör beläggas
med skaft eller icke.

Vidare har han särdeles kraftigt framhållit, att nu åsyftade lagförändring
skulle vara rigtad mot strejkers upphofsmän. Men detta
synes mig icke vara förhållandet. Det hänger nemligen så tillsammans:
motionären har yrkat strängare ansvar på den, som genom hot eller
tvång förmår en arbetare att afhålla sig från ett lofligt arbete, för att
på det sättet hålla strejken vid magt och göra den mera effektiv. Det
är detta och endast detta, som legat till grund för lagutskottets tillstyrkande,
sådant det nu föreligger. Det är ingalunda fråga om straff
för den, som sätter strejk i gång, utan det gäller att straffa det obehöriga
ingripande i den personliga friheten, som består deruti, att eu
person med hot eller våld tvingar en annan att underlåta ett arbete,
som är nödvändigt för honom för att föda sig och sin familj. Efter
lagutskottets uppfattning är första vilkoret för friheten, att hvar och
eu skall få bestämma sjelfständigt öfver sina handlingar. Han skall
icke tvingas att uraktlåta någonting, som han anser rätt och, åt sig
sjelf lemnad, vill utföra.

Motionären har föreslagit ett särskildt stadgande, och ett mycket
hårdt sådant, i afseende på straffet. Lagutskottet har, såsom herrarne
se, icke funnit beköfligt att i lagen införa något dylikt särskildt stadgande,
emedan utskottet anser, att den nuvarande 22 § i 15 kap., såsom
redan blifvit upplyst, innefattar tillräckligt klara bestämmelser
för att man skall kunna ådöma straff för dem, som bryta i det hänseendet.
Således har icke föreslagits något tillägg eller någon skärpning
till skada för arbetaren, såsom här blifvit framhållet.

Frågan gäller: skall man upprätthålla hvars och ens frihet att
bestämma öfver sin egen arbetskraft och sin egen vilja, eller skall man
låta svenske medborgare underkastas det tvång, det hot och det tyranni,
som veterligen tinnes — jag vågar påstå det, om än det icke blifvit
lagligen bevändt? Skall man gifva den redbare, ordentlige och
laglydige arbetaren till spillo för dem, som finna sin uträkning vid att
sätta strejker i gång och uppehålla dem? Skall man göra det, då i
många, ja, i de flesta fall, dessa strejkledare icke hafva med arbetet
att göra, utan komma från andra orter, uppmana till strejk och sjelfva
icke lida derigenom, men låta hundratals personer, qvinnor och barn,
lida nöd för att de skola nå det mål, de eftersträfva och anse önskvärdt?
Jag hyser den öfvertygelse, att man icke bör och ej heller
skall göra detta.

Lagutskottet har här glitt till mötes motionären på det sätt, att
det utsträckt åtalsrätten. Enligt nu gällande lag kunna de brott, som
omnämnas i 22 §, icke åtalas af allmän åklagare, med mindre än att
målsegare angifver dem. Nu har lagutskottet föreslagit den ändring,
att sådana brott skulle kunna åtalas af åklagare äfven utan angifvelse.

ILO 18.

Ang. ändring
af 15 och
23 kap.
strafflagen.
(Forts.)

N:o 18. 20

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring Skälet till förändringen är, att man befarar och till cell med kan nära
%3Lu0£ anse ^ vara v’ss^ arbetare, som så blifvit tvingade, icke våga
strafflagen, angifva det. Detta kan sägas vara konstateradt — oaktadt allt hvad
(Forts.) som ar sagdt på motsatta sidan, att det icke förhåller sig så — så vida
man nemligen har rättighet att anse det vara konstateradt, som bekräftats
af trovärdigt folk, eller att arbetare velat återgå till arbetet, sedan
en strejk varat en tid, men icke vågat af fruktan för sina kamrater
eller för dem, som ledt strejken. Då eu arbetare icke vågar återgå
till arbetet, icke vågar återupptaga ett fullkomligt lofligt arbete, som
han haft, tro herrarne att han då vågar angifva den person, som tvingat
honom, och derigenom utsätta denne för straff? Tro herrarne icke
att hans fruktan för den fysiska eller moraliska misshandel, han sjelf kan
få vidkännas, är så stor, att han icke vågar göra angifvelse? Derom
kan icke råda något tvifvel.

Det har ock af talaren på stockholmsbänken sagts och betonats,
att genom denna förändring skulle man skärpa lagen, så vidt den anginge
arbetsklassen, men icke så vidt den rörde arbetsgifvare. Detta
är, efter min uppfattning, ett fullkomligt misstag. Som jag sagt, bär
lagutskottet icke föreslagit någon skärpning i straffbestämmelserna rörande
dessa brott. Det har ansett att 22 § är fullt tillräcklig; och det
har endast hemstält, att deri omnämnda brott böra ställas under allmänt
åtal. Om en arbetsgifvare gör sig skyldig till sådant brott, som
deri omnämnes, d. v. s. med våld eller hot tvingar någon att något
underlåta eller göra, är han förfallen under samma paragraf och hemfallen
till samma åtal. Det är således fullkomlig likställighet. Det
beror icke på, om personen är arbetsgifvare eller arbetare; det beror
allenast på, om han begått brott eller icke.

Af detta torde herrarne finna, att jag anser nu ifrågavarande brott
böra ställas under allmänt åtal, på det att vi må kunna befordra den
allmänna frihet, som är nödvändig för vårt välbefinnande. Men som
herrarne se af betänkandet, har jag dock reserverat mig. Det kommer
sig deraf, att lagutskottet föreslagit, att under allmänt åtal skulle stå
alla brott, som omnämnas i 22 §. Men under denna paragraf subsumeras
eu mängd brott, deribland åtskilliga af jemförelsevis obetydlig
beskaffenhet, och jag har tvekat om det kunde vara — jag vill icke
säga rätt, men skäl att utsträcka den allmänna åtalsrätten så långt.

Här har blifvit framhållet, att lagutskottet gått utöfver sin befogenhet,
då det föreslagit detta lagstadgande. Jag kan icke neka, att
jag tycker detsamma. Och för att kunna få rättelse härutinnan -—• såvida
nota bene man vill hafva eu lagförändring i den rigtning lagutskottet
föreslagit eller med syfte att skydda de redbare arbetare, som vilja
arbeta —• anhåller jag, herr talman, att få yrka ärendets återremitterande
till lagutskottet.

Häri instämde dels herrar Svensson från Karlskrona, Falk, Sjö,
Anderson i Hasselbol och Näslund, dels ock, beträffande herr Westers
yrkande, jemväl herr Pehr son i Törneryd.

Herr B ii lo tv anförde: I den motion herr Eliasson väckt är det
ett ganska stort kraf han ställer på lagstiftningen, då han i vår lag

21 Nso 18.

Onsdagen den 16 Mars.

vill införa ett nytt slags fri hetsbrott. Han nämner till att böria med, Ang. ändring
att våra förfader icke kände de farliga strejker, som i vår tid förekomma.
Men med något slag af strejker sysselsatte ^ sig dock våra strafflagén.
förfäder någon gång. Det var då de gingo allmänt från arbetet och (p0rts.)
stälde till bondeuppror. Dessa slutade visserligen med att man då
halshögg åtskilliga af anförarne, och det är kanske detta mönster,
ehuru i förmildrad form, som herr Eliasson följer, då han vill hafva
två års straffarbete för ledare af strejker. Men säkert är, att ledarne
för den tidens strejker, om de ock fingo plikta med lifvet för sina
sträfvanden, i ett eller annat hänseende gåfvo anledning till att dessa
bondeuppror bevarade vår urgamla frihet i norden och gjorde det möjligt
för oss i denna kammare att protestera mot nya försök till våld
och orättvisor.

Då herr Eliasson vill, att arbetsinställelsernas upphofsman skola
betraktas såsom brottslingar, så tänker jag mig t. ex., att ett visst
slag af strejk kunde utbryta i hans egen by, Skuttungeby. Landtbrukarne
der kunde t. ex. komma öfverens om att höja priset på sin
spanmål med 2 kronor per 100 kilo och besluta en strejk — nemligen
att icke sälja sin spanmål, om de icke finge detta pris. Man skulle
kunna såga,'' att detta ginge i syfte att »åstadkomma allmän skada».

Icke vore det rätt att sätta in Skuttungeborna i fängelse på två års
straffarbete derför!

Nu har arbetaren icke spanmål att sälja, men han har sin arm,
sin arbetskraft. Och då någon arbetare uppmanar öfriga arbetare att
taga högre betaldt för sin arbetskraft eller att inställa arbetet, så vill
herr Eliasson, att uppmanaren skall sättas inom lås och bom.

På många sätt i vår tid kämpa de olika samhällsklasserna för
sina olika intressen, arbetarne på sitt sätt, allmogen pa sitt sätt, millionärerna
på sitt sätt. Dessa senare bilda visserligen icke arbetareföreningar
eller fackföreningar, men de bilda millionringar, kafferingar
och sockerringar till allmänhetens skada. Men aldrig bär jag hört
att herrarne yrka på, att dessa millionärer skola hafva två års straff*
arbete.

Miue herrar! Det fäns eu tid, då bonden ingen magt hade i
vårt land, en tid, då adeln våldsamt regerade, så våldsamt, att dess
magt omsider vardt bruten. Så kom presteståndet och regerade på
samma sätt, till dess tiden bröt äfven detta stånds magt. Adeln tog
med våld, ty den påstod, att det var »ridderligt», presterna togo med
list, ty de påstodo, att det var »Gudi behagligt». Så kom borgareståndet.
Det hade ingenting att taga, derför att det icke fans något
mer att få. Nu har bondeståndet fått magten. Det var en gång, nemligen
när det nya representationsskicket infördes i vårt land, som man
gladde sig öfver, att Sveriges aktade bondestånd fick ökad magt. Nu
frågar jag: skall detta fjerde stånd också missbruka sin magt och få
gå tillbaka till ett Waterloo såsom de andra samhällsklasserna fått
gorå? Nu rigtar denna samhällsklass, som har magten, sitt vapen
mot en samhällsklass, som hårdt kämpar för sin tillvaro. Denna samhällsklass,
det fjerde ståndet, väljer in i Första Kammaren dessa
herrar, hvilka säga nej till alla yrkanden på reformer. Denna fjerde
samhällskass skickar nu ut sina vedetter, som väcka motioner om in -

Kso 18. 22

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring skränkning i städernas representationsrätt, sedan städerna börjat välja
23 \åc]t fl;isillnade representanter; den skickar ut motionärer, som föreslå nedstrafflagen,
sättning af arfvodet för stockholmsrepresentanterna; den skickar ut
(Forts.) motioner emot arbetarnes sjelfbestämningsrätt. Herr Eliasson vill hafva
hårda straff på denna sistnämnda samhällsklass, när den vill kämpa
för sina intressen. Han vill begagna alla medel. Då icke de egna
medlen hjelpa, vill han ha de allmänna åklagarne hetsade på detta
femte stånd, som nu rycker fram. Han vill hafva ledarne inom lås
och bom. Men klokt blir det kanske för honom sjelf, att han ser till
att han icke bränner fingrarne på det låset.

Jag yrkar afslag så väl på utskottets som på motionärens hemställan.

Herr Månsson: Jag begärde ordet, när den förste talaren yttrade
sig, och visste då icke att ledamoten af utskottet, herr Wester,
redan förut hade begärt ordet i samma syfte som jag. Jag behöfver
derför nu icke vara mångordig, utan kan nära nog alldeles instämma
med honom och yrka återremiss till utskottet.

Dock ber jag att få tillägga några ord. Det kan väl icke förnekas^
hvad som verkligen är förhållandet, att dessa strejker, dessa
arbetsinställelser hafva väckt ett uppseende bland oss, som manar lagstiftaren
att tillse, om det icke under sådana förhållanden kan göras
något deremot. Det är väl — då vi ju litet hvar sträfva efter att
vinna så mycken frihet som möjligt — det är väl då icke hvarken
rått eller klokt, att arbetarne icke skulle få hafva sin frihet i fråga
om sitt arbete. Detta är hvad motionären velat påpeka och man får
icke, såsom här skett, klandra honom derför. Låt vara att han gått
något långt i sitt yrkande, så tror jag dock man måste erkänna, att
hans motiv äro synnerligen talande och behjertansvärda. Han har
uttryckligen betonat, att det icke varit hans afsigt att klandra alla
arbetsinställelser eller att söka minska friheten för arbetaren, utan det
är sjelfsvåldet, våldet emot arbetaren, som han velat förekomma. Och,
mine herrar, jag tror att vi litet hvar hafva något att tänka på i det
hänseendet, och att vi böra se till, att arbetarens frihet verkligen
skyddas. Yi veta att det gått så till på många ställen, att de icke
fått utöfva denna sin frihet, utan de som velat arbeta, de som ansett
att aflöningen varit skälig och förhållandena drägliga, de hafva icke
fått gå till sitt arbete, utan hindrats derifrån med våld och hot. Detta
är något, som ingen kan godkänna, han må vara aldrig så stor frihetsvän,
ty sådant är icke något rätt sätt att försvara friheten. Jag vill
verkligen ha frihet. Jag vill att arbetarne skola vara fria; och derför
vill jag att vi skola gorå något i den rigtning, som motionären föreslagit.
Men jag vill icke gå så långt som han, att en öfvertalning
skall straffas, ty gerna må ju den ene arbetaren prata för den andre,
sa mycket han vill, blott det icke blir förenadt med våld eller hot.
Men sä snart det öfvergår dertill, så anser jag att lagstiftningen måste
ingripa, för att skydda den laglydige arbetaren. Detta skydd har han
visserligen redan nu, under förutsättning att han törs gå och anmäla
den brottslige. Men, mine herrar, vi veta, under hvilket tryck arhetarne
sta; de äro rädda för den hämnd, som kan följa, om de våga

23 Hso 18.

Onsdagen den 16 Mars.

beifra våldet eller botet. Derför anser jag att det ligger något he-Ang. ändring
rättigadt i hvad motionären föreslagit. kap,''

Jag får säga att det gjorde på mig ett besynnerligt intryck, da strafflagen.
■jag hörde den förste talaren läsa upp sina tidningsreferat för oss. (Forts.)
Hvad historien om pojken, som blef så förfärligt misshandlad, angår,
så måtte väl en sådan gerning vara både straffbar och få af allmän
åklagare åtalas; och hvad angår mannen, som fick ligga en så lång
"tid utan vård och tillsyn, så faller väl detta i första rummet under
fattigvårdsförordningeu och kan enligt min mening ej jemföras med
hvad här nu är i fråga. o ..

Man måste förvånas öfver, att den talaren med sådan känsla citerade
dessa tidningsartiklar såsom fullt tillförlitliga'', då samme talare
för så kort tid sedan förnekat hvad tidningarna skrifvit. Vid det ena
tillfället är allt rätt som tidningarna säga, men vid ett annat tillfälle,
när det så passar sig, är intet deraf rätt. För min del skulle jag
önska, att vi så litet som möjligt trakterades med sådana der tidningsnotiser,
som alstras af korrespondenter, hvilka skrifva för förtjenstens
skull. Jag för min del låter mig icke på ringaste vis påverkas af dem.

Han talade också om afståndet mellan Skåne och Upland och
hänsyftade dervid på en skånsk riksdagsman, som under ståndsriksdagarne
i bondeståndet uttalat sig i liknande frågor. Men förhållandena
voro annorlunda då än nu. Med den kännedom jag både om
denne riksdagsman, kan jag försäkra, att han försvarade intet sjelfsvåld.
Det är min öfvertygelse att både han funnits här nu, sa skulle
han obetingadt stält sig på samma ståndpunkt som jag.

Jag vill intet sjelfsvåld; jag vill frihet. Derför förenar jag mig
med herr Wester i yrkandet om återremiss, på det att utskottet ma
kunna göra något åt saken.. Ty längre, än utskottets rätt tillåter, vill
jag icke gå. Jag instämmer i yrkandet om återremiss.

I detta yttrande instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Sjöberg,

Svensson i Rydaholm, Peterson i Boestad och Eliasson i Oktorp.

Herr grefve Hamilton: Jag har begärt ordet, derför att det

synes mig fara värdt, att denna fråga kommer att afgöras såsom eu
stämningsfråga. Den är dertill alltför vigtig. Om kammaren blott
vill betrakta saken helt kallt och lugnt, hvarken entusiasmeras alltför
mycket eller harmas alltför mycket, är jag öfvertygad att kammaren
lätt skall finna, huru olämpligt detta förslag är.

Lagutskottet har föreslagit, att det i strafflagens 15 kap. 22 §
omnämnda lagstridiga tvång i hvarje fall skall hemfalla under allmänt
åtal, utan angifvelse. Jag vågar påstå, att eu dylik atalsrätt vore både
skadlig och derjemte, mine herrar, äudamålslös.

1864 års strafflag gör i ett ganska stort antal fall ett brotts bestraffande
beroende på, om den förorättade sjelf yrkar straff vare sig
vid domstol genom eget åtal eller genom angifvelse hos allmän åklagare.
Grunden dertill torde vara flerfaldig. Stundom anser sig staten,
såsom uppehållare af det allmänna rättstillståndet, icke hafva något
omedelbart intresse af den brottsliga handlingens bestraffande, såsom
exempelvis vid enkel skadegörelse a annans egendom. Stundom har

>'':o 18. 24

Onsdagen den 16 Mars.

Al"af “*ru..icke lägga brottet uncler allmänt åtal af hänsyn till den

23 °kåp. förorättade, för hvilken sakens offentliggörande kan innebära större
strafflagen. lidande, än sjelfva brottet förorsakat, såsom t. ex. vid ärekränkning
(Forts.) ocb äktenskapsbrott. Stundom har man ock undantagit ett brott från
allmänt åtal, emedan målsegandens uppträdande bildar första beviset
för att ett brott verkligen föreligger, t. ex. vid våldtägt. I åtskilliga
fall kunna flere af dessa grunder samverka.

Hvad nu angår. det särskilda slag af brott, som här är i fråga,
eller rättsstridigt tvång, torde det visserligen icke kunna bestridas,
att staten kan ega intresse i bestraffandet af åtskilliga hit hänförliga.
gerningar. Icke minst är detta händelsen med sådana brott, som här
närmast afses, eller åtgärder, genom hvilka, vid inträffad strejk, till
arbete villige arbetare medelst våld eller hot tvingas att afhålla sig
från arbete och att mot sin vilja deltaga i strejken. Ur denna synpunkt
lärer derför icke vara något att invända mot brottets beifrande
af allmän, åklagare utan angifvelse af målseganden. Men denna synpunkt
är icke den enda, som bör få göra sig gällande, det gifves äfven
andra synpunkter, från hvilka frågan måste skärskådas, och detta med
lugn besinning.

Lagutskottet börjar sin motivering med orden »utskottet delar
motionärens förtrytelse öfver de upprörande kränkningar» etc. En
sådan der »helig harm» är för lagstiftaren mycket vansklig. Det är
vanskligt att lagstifta under intrycket af en stämning. Man forte des
då lätt till betänkliga ensidigheter.

Det torde väl icke vara så alldeles utan anledning, som rättsstridigt
tvång enligt gällande lag icke utgör föremål för offentligt
atal i annat fall, än då målseganden sjelf påkallar sådant åtal. Om
två personer under hot om våld förmå en absolutist att af fruktan för
stryk dricka ett. glas Öl, så har .enligt 15 kap. 22 § strafflagen ett
straffbart rättsstridigt tvang obestridligen egt rum. Detta tvång torde
icke kunna sägas vara af den art, att staten bör ingripa för att få det
straffadt,. men det skulle dock, enligt utskottets förslag, falla under
allmänt atal. Många andra fall kunde anföras, der staten har lika
litet intresse af att åtala som i detta, men enligt utskottets förslag
skulle alla dessa komma under offentligt åtal utan angifvelse. I och
för ..sig gjorde nu denna oegentlighet mindre, om förslaget i öfrigt ej
erbjöde några vådor och om verkligen det afsedda ändamålet vunnes.
Men andra vigtiga synpunkter måste här komma i betraktande.

Likasom det i fråga om en ärekränkning kan för den förorättade
medföra långt större obehag, att ärekränkningen genom åtalet ytterligare
vinner offentlig spridning än sjelfva angreppet förorsakat, likaså
kan i ma liga fall af rättsstridigt tvang brottets dragande under offentligheten
för målseganden kännas mycket svårare än sjelfva tvånget. I
detta hänseende torde endast behöfva erinras om sådana fall, som att
personer af rädsla för misshandel eller andra obehag låta sig tvingas
till handlingar, hvilka ställa vederbörande i en löjlig dager eller rent
utaf äro moraliskt förkastliga. I dessa fall synes det så naturligt, att
åtals anställande göres beroende af den förorättades vilja, att man
knappast kan första, huru utskottet kunnat med fullkomlig tystnad

25 Ji:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

förbigå denna synpunkt, så framt man icke funne förklaringen i den Ang. ändring
af utskottet'' såsom skäl för dess förslag åberopade »förtrytelsen». _ _ a}23

Men denna synpunkt är icke den enda och ej heller den vigti- strafflagen.''
gaste för bedömande af de verkliga vådor, som ett antagande af lag- (Forts.)
utskottets förslag skulle medföra. Det är nogsamt liändt^ och så allmänt
erkändt, att man icke behöfver tveka att här framhålla det, att
åklagaremagten i vårt land är anförtrodd åt personel^ hvilkas bildning
och omdömesförmåga i allmänhet icke stå i rätt förhållande till deras
svåra och grannlaga uppgift. Så mycket angelägnare bör det derför
vara att icke utsätta den enskilde för risken att tillskyndas lidande
till följd af ovist nit från åklagaremagtens sida. Denna synpunkt
förefaller mig åtminstone så vigtig, att redan den ensam bör vara afgörande
vid bedömandet af lämpligheten och tidsenligheten af lagutskottets
ifrågavarande förslag.

Men härtill kommer ytterligare, mine herrar, att det nu framlagda
förslaget är af den beskaffenhet, att det mål, som utskottet vill vinna
dermed, alldeles uppenbarligen icke kan dermed vinnas.

Jag skall bedja att få framställa ett exempel. Vid eu fabrik har
hälften af arbetarepersonalen nedlagt arbetet, hvaremot den andra
hälften, som funnit en strejk ändamålslös, vill fortsätta med arbetet.

Genom ett kraftigt hot lyckas det den strejkande hälften att genomdrifva
arbetets fullständiga nedläggande. På grund af 15 kap. 24 §
strafflagen, ändrad enligt lagutskottets förslag, åtalar allmänna åklagaren
några af strejkens ledare för brott mot samma kapitels 22 §.

Hvad ‘ skall då bevisas? Jo, att personer, som velat arbeta, tvingats
genom hotet att afstå derifrån. Det är alltså icke nog, att hotet blir
bevisadt; detta hot skall derjemte visas hafva framkallat arbetets nedläggande.
Ett »post hoc» — ett efter detta — gör icke till fyllest,
det fordras ett »propter hoc», eller med andra ord, frågan kommer att
gälla menniskors inre motiv. Denna fråga är löst, om åtalet tillkommit
efter angifvelse af den eller dem, som blifvit genom hotet tvungne.

Det är visserligen sant, att i den af allmänna åklagaren anhängiggjorda
rättegången målsegandena, de hotade, skola höras och att domstolen
dervid är i tillfälle att söka erhålla nödiga upplysningar. Men
skall domstolen verkligen lyckas deri?

Utskottet håller före, att »fruktan för hämnd eller andra under
trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet förhindra
eu angifvelse, som eljest icke uteblifvit». Alldeles detsamma torde förhållandet
blifva med eu angifvelse, som förflyttas till sjelfva rättegången.
Till en början komma så väl de anklagade som målsegandena
att förneka tillvaron af hot. Detta blifver emellertid bevisadt.

Då komma målsegandena att yttra sig ungefär på följande sätt: »ja,
men det hotet var ej så farligt, det brydde vi oss icke om; nej, vi
ville ej skilja oss från våra kamrater».

Hvar skall allmänna åklagaren nu finna länken i sin bevisning?

Utan målsegandens vilja kan brottet helt enkelt icke konstateras, och
sa länge målseganden icke vill säga, att han blifvit tvungen, kan icke
något straff inträda. Utan målsegandens biträde kan det, om utskottets
förslag ginge igenom, lika litet som nu vara möjligt att vinna
målet.

N:o 18. 26

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring ■ Derför, herr talman, är det, som jag vill yrka afslag å utskottets
af do och hemställan.

strafflagen. . Hvad det skulle tjena till att återremittera frågan, förstår jag
(Forts.) icke, och jag förstår icke heller den ärade representantens för Halmstad
mening, då han, som icke kunde bestrida, att framställandet af detta
förslag varit grundlagsstridig!, likväl ansåg, att frågan borde lösas just
på det sätt, som i detta förslag ifrågasättes, eller genom en utsträckning
af åtalsrätten. Om utskottet icke nu eger föreslå någon utsträckning
af åtalsrätten, kan väl den ärade utskottsledamoten icke vilja
återremittera ärendet i syfte att utskottet ännu eu gång skall föreslå
något, som han sjelf anser vara grundlagsstridig!.

Jag skall bedja att få yrka afslag.

Herr Alexanderson: Herr talman, mine herrar! Jag anser en
ändring af ifrågavarande lagbestämmelse i af lagutskottet föreslaget
syfte ingalunda vara något tilltalande .och icke heller ledande till det
af motionären åsyftade målet. I hufvudsak skulle jag kunna förena
mig i grefve Hamiltons yttrande, ty han har efter hvad jag kan tycka
på ett klart och tydligt sätt visat, huru orimligt förslaget är.

För min del är jag visst icke öfvertygad om, att allmänna åklagare
i allmänhet hafva de betingelser,''som behöfvas, för att kunna
på ett fullt opartiskt sätt lösa de praktiska krafven i förevarande fall.
Jag vill derför icke vara med om att gifva dem åtalsrätt i så vigtiga
saker, så vida de dertill icke blifvit anmodade. Jag håller till och°med
före, att deraf kunna uppstå de betänkligaste följder, till exempel om de
lägga sig i förhållandet emellan arbetsgivare och arbetstagare. Då
målseganden här vid lag kanske vet med sig att han sjelf mycket väl
kan reda sig, skulle ett ingrepp i otid af myndigheterna rent af kunna
skada. Dessa, förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare äro
nemligen enligt min uppfattning af så grannlaga, ja rent af delikat
natur, att jag visst icke vill åt allmänna åklagaren inrymma den rätt,
som här ifrågasättes, utan jag tror att dessa frågor mellan arbetsgivare
och arbetstagare bäst lösas på det så att säga patriarkaliska sättet. Endast
undantagsvis torde målseganden behöfva underkasta sig risken att
påkalla myndigheternas hjelp, och då medgiver honom lagen ju redan
nu en sådan rättighet, men alldeles icke bör det enligt min åsigt vara
lagbestämdt, att allmän åklagare skall sjelfmant ingripa i dessa frågor.

Då jag sålunda icke kan instämma med utskottet, och då jag icke
tror, att Riksdagen för närvarande har den omsigt i frågan, som kräfves
för att kunna deri fälla det lyckligaste och bästa utslaget, så skall
jag för min del, herr talman, yrka afslag å så väl utskottets hemställan
som motionen.

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag har, såsom herrarne torde
finna, reserverat mig mot utskottets betänkande i denna del och ansett,
att herr Eliassons motion bort afstyrkas.

I fråga om huru vida lagutskottet vid framläggande af sitt förslag
har öfverskridit sin befogenhet instämmer jag i den förste talarens
yttrande.

Hvad sjelfva saken beträffar är jag alldeles förekommen af grefve

27 K:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

uyss hållit, An9- ändring
af 15 och

Hamilton, och efter det utmärkta anförande, som han
återstår för mig blott obetydligt att säga.

-Jag vill då först påpeka, hvad äfven han har anfört, att det brott,
som omnämnes i 15 kap. 22 § strafflagen, är af den mest mångskiftande
beskaffenhet. Derunder komma brott, som är ganska svåra,
och förseelser, som äro högst obetydliga, men alla äro de af den beskaffenhet,
att de äro, om jag så får säga, rent privata, och alla äro
de också sådana, att de icke kunna af åklagaren åtalas, utan att denne
af målseganden får noggranna uppgifter om brottet; får han icke detta,
så står han redlös.

23 kap.
strafflagen.
(Forts.)

I likhet med den föregående talaren tror jag, att det ofta kunde leda
till skada och förtret, om en åklagare af missförstådt tjenstenit ingrepe
i dylika frågor. Här är sagdt, att en målsegande mången gång icke
skulle våga göra angifvelse, då han varit föremål för ett sådant brott,
.som omnämnes i 15 kap. 22 §. Men då vill jag säga, att vågar
han icke göra en sådan angifvelse, så vågar han icke heller lemna
åklagaren de upplysningar, som för denne äro nödvändiga, om han
skulle kunna utföra åtalet.

På grund af detta och framför allt på grund af hvad grefve
Hamilton nyss anfört, ber jag få yrka afslag å så väl utskottets hemställan
som herr Eliassons motion.

Herrar Kardell och Nordin förenade sig med herr Lilienberg.

Herr Erickson i Bjersby: Herr talman! Jag har icke begärt
ordet för att bemöta hvad som blifvit sagdt mot föreliggande förslag,
ty detta har eu ledamot af lagutskottet i hufvudsak redan gjort, men
som jag deltagit i det slut, hvartill utskottet kommit, så anser jag
mig skyldig att angifva de skäl, som föranledt mig dertill.

Ingen kan gerna förneka, att de strejker eller stora arbetsinställelser,
som på sista tiden blifvit allt mer och mer vanliga i vårt land, i
de flesta fall varit alldeles oberättigade och medfört ekonomiska förluster
för så väl arbetsgifvarne som de strejkande sjelfva samt åstadkommit
ganska sorgliga följder äfven i socialt hänseende. Erkännas
bör väl också, att det icke alltid varit på arbetarnes eget initiativ
strejker uppstått, utan att oftast, genom påverkan af främmande alldeles
utanför saken stående personer, dylika arbetsinställelser kommit
till stånd. Det har med andra ord varit de så kallade strejkledarne
eller agitatorerne, de må nu sträfva för hvilket mål som helst, och
livilka icke i någon män hafva varit berörda af förhållandena på
arbetsplatsen, som satt i scen dessa sorgliga tilldragelser, hvilkas
olyckliga följder de måhända icke på förhand beräknat och inför livilka
de troligen skulle studsat tillbaka, om de på förhand noga hade betänkt
dem. Men då så är, bör då icke lagstiftningen åtminstone försöka
vidtaga någon åtgärd, hvarigenom dessa personer, hvilkas åtalande
den enskilde af lätt begripliga skäl i allmänhet icke vågar begära,
kunna erhålla det straff, hvartill de enligt lag gjort sig skyldiga och
hvaraf de äro väl förtjenta; och bör icke lagstiftningen söka skydda
arbetarne för det olidliga tryck desse agitatorer ofta i strid mot åt -

X:o 18. 28

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring minstone en stor del af arbetarnes egen villa på dem utöfva? Jo.
%i\a.Ch U^an tvifvel!

strafflagm. Här är icke fråga om att i någon mån inskränka arbetarnes frihet,
(Forts.) u^an tvärt om att gorå deras egen fria vilja så mycket som möjligt
gällande. Enligt min åsigt går också motionärens förslag i den rigtningen.
Utskottet har emellertid, såsom förut blifvit sagdt-, icke funnit
skäl att förorda motionen oförändrad. Utskottet har gått en annan
väg för att vinna motionens syfte, hvarom dock motionären sjelf gifvit
en antydan, nemligen genom utsträckning af den allmänna åklagarens
åtalsrätt. De brott, som i motionen afses, finnas redan nu i allmänna
strafflagen belagda med straff, ehuru de icke höra under allmänt åtal,
och_ derför har utskottet nu föreslagit, att de skola utan föregången
angifvelse kunna åtalas af allmän åklagare. För min del kan jag icke
finna annat, än att utskottet härutinnan handlat rätt. Det har icke
varit af »entusiasm» eller »helig harm» utskottet framkommit med sitt
förslag, utan utskottet har ansett, att förhållandena för närvarande äro
sådana, att det varit en ren nödvändighet att framlägga detsamma.

Man har här invända att utskottet genom framläggande af detta
förslag öfverskridit sin befogenhet. Jag vågar icke att säga hvarken
ja eller nej härtill, men jag är för min egen del visst icke öfvertygad,
att utskottet derutinnan öfverskridit sin befogenhet, ty då utskottet
sagt, att de brott, som motionären omnämner, finnas upptagna i 15
kapitlet 22 § strafflagen, hvilken paragraf, såsom herrarne veta, är
mycket kort och lyder sålunda: »tvingar någon, utan laga rätt, eller
med missbruk af sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra,
tåla eller underlåta», vet jag icke, huru man skulle kunna med afseende
å allmänna åtalsrätten skilja mellan i paragrafen allmänt nämnda
brott så, att de af motionären omnämnda kunde af allmän åklagare
utan angifvelse beifras, men icke de öfriga.

Man har vidare sagt, att allmänna åklagaremagten svårligen har
den bildning eller den kompetens, som fordras för att uti ifrågavarande
fall rätt utöfva sin befattning. Häremot påstår jag, att våra åklagare
för närvarande äro tillräckligt insigtsfull och fullt kompetenta att
anhängiggöra åtal angående så väl här ifrågavarande brott som andra.

Ytterligare har man sagt, att man ingenting vinner med detta
förslag. Allmänna åklagaren skulle nemligen ofta icke få kännedom
om brottet och svårligen kunna leda det i bevis, med mindre den förfördelade
lemnade honom upplysningar derom, hvartill denne skulle
finnas af fruktan för hämnd lika ovillig som att till åtal formligen
angifva förbrytelsen. Jag ber herrarne vara förvissade derom, att ingen
åklagare åtalar i dessa fall utan att han på förhand vet, att han kan
leda brottet i bevis. Tydligt är också, att äfven om målsegaren har
lemnat åklagaren uppgifter om brottet, målsegaren dock har en mycket
tryggare ställning och mindre behöfver frukta hämnd, derest allmän
åklagare åtalar brottet, än om målsegaren sjelf är nödsakad att angifva
det för att erhålla åtal.

För ruin del har jag icke något emot att bifalla utskottets hemställan,
men då här yrkats återremiss, och jag icke genom en sådan
anser frågans ställning försämras, kan äfven jag vara med om återremiss.

29 >'':o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

Den förste talaren på stockholmsbänken — hans anförande må Ang. ändring
hafva varit huru elegant som helst — sväfvade ut på andra områden, a^/5k"ch
som icke hörde till saken, och åberopade till stöd för sin mening straffiag''e„.
händelser, som timat här och der. Dessa förhållanden hafva dock (Fort3)
intet sammanhang med eller inflytande på den fråga, som här föreligger.

Jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss.

Herr Manke 11: Herr talman! Jag har blott begärt ordet för
att framställa en fråga till min högt ärade medbroder i lagutskottet,
herr Wester. Han har föreslagit återremiss. Emellertid har lian tilllika
medgifvit, att han icke kan understödja motionen. Äfven har
han medgifvit, att han icke kan vara med om lagutskottets förslag till
utvidgning af åtalsrätten. Och slutligen har lian erkänt, att lagutskottet
i denna fråga icke har någon som helst förslagsrätt. Hvad
skall då vid återremiss det stackars lagutskottet göra?

Herr Hedlund: Herr talman! Jag är för min del ingalunda''

den, som underkänner betydelsen af de förhållanden, mot hvilka man
här vill lagstifta. Man vet, att under de stora engelska strejkerna på
1850-talet uppstod på vissa orter ett verkligt skräckvälde, hvilket
utöfvades mot dem, som icke ville foga sig efter de strejkandes bestämmelser,
och hvilket, efter hvad som kom i dagen, förorsakade
offren svåra lidanden. Mot detta uppstod eu allmän mening, så stark,
att den hotade bortsopa hela fackföreningsrörelsen. Men hvad gjorde
man så i England? Man lagstiftade icke genast på grund af fraser
och en upprörd sinnesstämning, utan eu komité tillsattes för att ordentligt
undersöka saken. Denna gjorde äfven eu grundlig och omfattande
undersökning och bragte dervid upprörande fakta i dagen. Dess bättre
kunde fackföreningarnas ledare fria sig från medskyldighet i detta
skräckvälde; det hade utgått från underordnade. ■— Först efter det
denna ordentliga undersökning väl blifvit verkstäld, lagstiftade man.

I England, som eger så rik erfarenhet på detta område, har man
stannat vid att för moralisk påtryckning — ordet taget i sin allra
vidsträcktaste mening — icke borde finnas något straff, medan deremot
våld och hot äro straffbara.

Hos oss åter föreligger icke den minsta undersökning om förhållandena.
Man läser i tidningar af olika färg de mest olika uppgifter
om samma sak. Det förefaller derför som om man, innan man
går att lagstifta på sådana områden som dessa, väl borde taga reda
på, hvad som verkligen och faktiskt föreligger. För min del har jag
i tidningar af olika färg följt med strejkrörelserna och jag vågar
uttala den meningen, att om en sådan undersökning egde rum, så
skulle de fantasibilder, flere i denne kammare uppgjort för sig, lyckligtvis
betydligt reduceras. Särskildt ur denna synpunkt och äfven på
grund af hvad föregående talare anfört, skall jag för min del bedja
att få på det kraftigaste påyrka, att man icke skrider till lagstiftning
på så lösa grunder, som i detta afseende ännu förefinnas. Tillika
får jag yrka afslag på begäran om återremiss, såsom en oförklarlig
åtgärd, när sjelfve den ledamot af kammaren, som föreslagit återremiss,
ogillat, att utskottet dragit in frågan om åtalsrätten, och när å andra

>7:o 18. 30

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring sidan man icke gillar motionärens eget förslag. Jag kali under sådana
23 förhållanden icke inse, hvartill återremiss skulle tjena.
strafflagen. Jag yrka1’ afslag å utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Wester: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
af grefve Hamiltons anförande och för att bemöta några af hans
yttranden. Han sade först, om jag förstod honom rätt —- jag hörde
icke rigtigt hvad han sade, så jag reserverar mig, om jag .missuppfattat
honom — att det icke vore någon fara att göra åtal för det brott,
hvarom här är fråga, beroende på målsegarens angifvelse, då i alla fall
målsegaren, så snart sådant brottmål förekomme, måste uppträda inför
domstol och yttra sig. Vore han rädd för angifvelse, vore han äfven
rädd att yttra sig, eller, rättare sagdt, skyr han icke att yttra sig,
skyr han icke heller att angifva. Men det är dock enligt min åsigt
en väsentlig skilnad häremellan. Uppträder han såsom angifvare, är
han att anse såsom omedelbar upphofsman till det straff, som kan
drabba den tilltalade, men om han deremot blott blifvit kallad till
domstol såsom målsegare för att gifva upplysningar, så finnes ännu
den känslan hos vårt folk, att det är en skyldighet att vid domstol
tala om hvad man vet. Jag vill sålunda påstå, att det är eu stor
skilnad mellan att uppträda såsom angifvare och såsom målsegare, när
man tager hänsyn till vederbörandes fruktan.

Vidare har han sagt, att våra åklagare i allmänhet icke ega full
förmåga att bedöma, om och när de böra anställa ett åtal, och derför
vore det vanskligt att lemna dem åtalsrätt. I det fallet är jag af
olika tanke med honom. Aklagaremagten i allmänhet är fullt qvalificerad
att bedöma, om och när åtal bör ske. Men det beror icke
endast härpå, ty vi böra komma i håg, att när allmän åklagare uppträder
såsom sådan, vet han med sig den påföljd, som drabbar honom,
om åtalet finnes icke vara berättigad^ Under alla förhållanden åligger
honom i sådant fall den ersättningsskyldighet, som kan komma i fråga,
och är åtalet alldeles obefogadt, står han tjenstemannaansvar.

Han bör således icke blifva ifrigare att uppträda utan angifvelse
än efter angifvelse, snarare tvärt om, ty blir det efter angifvelse åtal,
står angifvaren risken och skall gälda möjliga ersättningar, men sker
åtal utan angifvelse, ligger denna skyldighet på åklagaren. Detta,
tror jag, är eu tillräcklig hämsko att hindra åklagaren från att göra
sig skyldig till, såsom blifvit yttradt, »ovist tjenstenit-».

Äfven har han sagt, att den föreslagna förändringen icke skulle
tjena till något och att man icke genom densamma skulle vinna det
mål, som åsyftas, derför att, om arbetarne äro rädda för att göra eu
angifvelse, så äro de också rädda för att tala sanning inför domstolen
och uppgifva huru vid brottets föröfvande tillgått, så att det blefve
svårt att få något rigtigt bevis. Ja, det kali talaren nog hafva rätt i,
men detta är en annan sak, ty der vid lag komma vi in på bevisningen.
i ehuru här endast är fråga om åtalsrätten. Det kan visserligen
hända, att arbetarne draga sig för att tala sanning inför domdomstolen,
men det har icke alls något att göra med den fråga, som
här föreligger, huru och på hvad sätt åtal skall anhängiggöras vid
domstol. Med detta anser jag mig äfven hafva besvarat vice ordföran -

Onsdagen den 16 Mars.

31 N:o 18.

dens i lagutskottet yttrande, att det icke skulle tjena något till att^»?- ändring
låta allmänna åklagaren göra åtal, emedan, om målsegaren icke ville a^23lok°ch
göra angifvelse, han ej heller ville tala om, huru saken verkligen för- straff"aPgen^
hölle sig. Detta må, såsom jag redan sagt, i viss mån vara sant, men (Forts-)
jag vill. dervid påpeka, att i många fall och just i afseende på de
brott, om hvilka här är fråga, nemligen att hindra folk från att arbeta
och förmå dem att strejka, går det så öppet och offentligt till, att
det, åtminstone i de flesta fall, icke är svårt för åklagaren att få bevis.

Eu talare på södermanlandsbänken har sagt, att man icke borde
lemna denna åtalsrätt åt allmän åklagare, emedan förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare vore af så delikat och privat natur, att det
icke borde blifva föremål för den offentliga magten. Men, herr talman,
här är icke fråga om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,
utan mellan arbetarne inbördes. Något annat är icke ifrågasatt än att
kunna till straff befordra den, som tvingar annan att upphöra med
lofligt arbete.

Slutligen har till mig framstälts fråga, huru jag kunnat yrka
återremiss efter hvad jag yttrat. Det har blifvit sagdt, att jag icke
velat vara med om motionen. Ja, detta är rätt, så vidt motionen
afser lock och list. Det har vidare sagts, att jag icke skulle vara med
om att gifva åklagare åtalsrätt. Men detta är icke rigtigt, och jag
tror mig tillräckligt tydligt hafva uttalat, att jag önskar en sådan
åtalsrätt. Vidare har man frågat, hvad jag velat med återremiss, då
jag äfven medgifvit, att utskottet öfverskridit sin konstitutionella befogenhet.
Derpå vill jag svara, att jag ansett att utskottet öfverskridit
sin befogenhet icke deruti, att det hemstält om åtalsrätt för
allmän åklagare för det brott, hvarom motionen talar, utan deruti att
det utsträckt allmänna åtalsrätten till alla de brott, som subsumera
under 15 kap. 22 § strafflagen. Och jag har önskat återremiss, för
att utskottet skulle blifva i tillfälle att framställa förslag till förändring
i syfte, att det brott, som nu specielt är föremål för öfverläggning,
skulle falla under åtalsrätten, men icke de brott, som för öfrigt höra
under den nu ifrågavarande paragrafen.

Herr Eliasson i Skuttungeby: Herr talman, mine herrar! För
egen del vill jag tro, att den förste talaren till stor del gått ifrån
ämnet. Ty hvad är här egentligen fråga om annat än lagutskottets
förslag? jag skall för öfrigt icke alls befatta mig med de tillvitelser,
som af honom gjordes mot mig.

Det har från många håll talats om det höga straff, som föreslagits.

Jag behöfver i detta fall endast åberopa nu gällande 22 § i 15 kap.
strafflagen, som äfven bestämmer straffarbete i högst 2 år för sådant
brott, hvarom här är fråga.

Derefter skall jag anhålla att få fästa uppmärksamheten derpå, att
utskottets hemställan icke afser att förändra eller skärpa de förut stadgade
straffbestämmelserna, utan endast och allenast afser en tillåtelse
för allmän åklagare att anhängiggöra åtal. Det förefaller mig lindrigast
sagdt underligt, att man skall vara så rädd derför. Det förefaller
mig också nära uog misstänkt, att man skall söka bibehålla undanflykter
från en lags tillämpning på det, som efter gällande lag är

N: o 18. 32

Onsdagen den 16 Mars.

af 15 och
23 kap.
strafflagen,
(Forts.)

Ani?• ändring straffbart. Det är likväl många brott ocli förseelser, som nu få af allmän
åklagare beifras, utan att deröfver någon klagan försports, och
jag kan derför icke inse billigheten och rättvisan i, att för agitatorer
undantag skall ega rum från den principen, att lika brott krafvel'' lika
straff.

Om man skulle räkna efter, hvad arbetarne förlorat på misslyckade
strejker, skulle summorna gå till millioner. Arbetsgifvarnes förlust genom
hänsynslösa arbetsinställelser är äfven stor. I stället för att gagna,
hafva strejkerna allra oftast skadat arbetarne; de hafva gjort dem fattigare
än förut och på samma gång äfven mera beroende af kapitalet
och arbetsgifvarne. De enda, som möjligen haft gagn af strejkerna,
hafva varit ledarne, och dessa synas derför vara arbetarens värsta
fiender, då de hindra honom från att beträda eller fortsätta på eu väg,
som möjligen kunde förbättra hans ställning, och då de begagna sig af
hans lättrogenhet för att inbilla honom, att arbetsgivare äro det sämsta
folket i samhället. Man kan icke dölja för sig, hurudan ställningen
är. Man har sett uppgifvas, att strejkbrytare hotats med alla möjliga
äfventyr, och man har sett, att strejkledare, fastän de öfverträdt strafflagens
stadgande!!, och ehuru de fälts vid underdomstol, dock blifvit
vid hofrätt frikända på grund deraf, att brottet åtalats af annan än
målsegare. Man kan äfven förutsätta, att många enfaldiga men kanske
mera omtänksamma arbetare af påtryckning vid en arbetsinställelses
början låtit sig förledas till deltagande i densamma, ja kanske till och
med tvingats, men af fruktan för hämd icke våga till beifrande angifva
sådant brott, hvarom 15 kap. 22 § i strafflagen handlar; och man kan
antaga, att hindrandet af annans arbete kan i åtminstone några fall
hafva till följd ökade fattigvårds- och fångvårdskostnader, för att icke
nämna statens utgifter för militär- och polisbevakning. Månne då ej
tiden är inne att vidtaga någon förändring, och månne det icke är
nödvändigt för samhället, att allmän åklagare får sjelfmant åtala brott
af denna art?

Eu (jfter min tanke beaktansvärd omständighet är, att man i våra
dagar ifra!*, talar och skrifver så mycket för arbetarens rättigheter och
bästa, men samtidigt motsätter sig vidtagandet af åtgärder, som kunna
tjena till hans värnande i sådana fall som de ifrågavarande, och för
min del kan jag icke annat än tveka, om häri ligger konseqvens. Man
vill gifva arbetaren politisk rösträtt; man ifrar för hans ålderdomsförsäkring
och hans skyddande för olycksfall på arbetsgifvarnes bekostnad,
och man fordrar statsmagternas bistånd dertill, men när det
ifrågasattes det allra minsta skydd åt arbetaren för strejkagitatorers och
ledares åtgöranden, då fordras det, att den förolämpade arbetaren ensam
skall ega rätten att angifva eller åtala. Jag måste bekänna, att
jag står lindrande och spörjande vid sådana företeelser.

Statsmagterna hafva ålagt arbetaren många skyldigheter. Till dessa
höra, att han skall försörja sig sjelf och de sina, hålla barnen till
skolgång och betala utskylder till stat och kommun etc. etc. Kan han
fullgöra dessa skyldigheter, om han af andra hindras från att arbeta?
Det går icke. Men är det då annat än billigt, ja fullt rättvist, att
hans arbetsrätt genom lag skyddas bättre än hvad hittills egt rum?
Det lärer väl icke kunna förnekas, att arbetsinställelserna i vårt

33 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

land mer och mer tilltagit. Det torde ej heller kunna bestridas, att Ang. ändring
strejkernas ökande icke skett endast och allenast på initiativ af arbe- ^ och

tarne: och erkännas måste, att statsmagterna icke vidtagit några åt- Raffla gen.
gärder för att minska strejkerna i antal och omfattning. När så är, (Forts.)
torde man vara berättigad att fråga, om de strejker af hundratals arbetare,
som uppkommit och fortgått i flere månader under tider, då
arbetsbrist på många andra ställen varit rådande, åstadkommit någon
verklig nytta för fäderneslandet och dess arbetare, och om dessa strejker
icke verkat mera ondt än godt såväl i sedligt som ekonomiskt hänseende.
Tänker man på, huru det skulle se ut i landet, om alla dess
kroppsarbetare nekade att verkställa arbete, så kan man gerna icke
föreställa sig annat, än att samtlige arbetare skulle tvingas antingen
till uppror och våld eller till nöd och elände. Bör det då icke vara
statsmagternas rätt att ingripa? Bör det icke vara en pligt att mera
skydda arbetaren än strejkuppviglaren? Den åtgärd, som utskottet
föreslagit, är icke något stort steg. Det kan icke vara för tidigt, att
förut omnämnda lagrum 28 år efter dess antagande tillämpas på alla
lika straffbara.

Nu har det sagts, att den ifrågasatta lagförändringen skulle medföra
ingrepp i föreningsrätten, och man påstår, att sådant skall vara
till skada för samhället. Jag tillåter mig med anledning deraf fästa
uppmärksamheten på, hvarthän det skulle leda, om all föreningsrätt
tolererades. Hvad skulle man väl säga, om föreningar bildade sig för
att offentligt bedrifva höga och äfventyrliga spel, genom hvilka den
ene efter den andre bragtes i fattigdom? Hvad skulle den allmänna
tanken vara, om föreningar skulle uppstå med mål att tigga, supa och
sins emellan anställa slagsmål. Man kan ju säga, att dylikt icke rör
någon annan eller samhället, och då borde äfven sådana föreningar ega
skydd af lag, men det hafva de icke. Mig förefaller det, att föreningar,
som hafva till mål att skada sig sjelfva och andra, äfven på samma
gång skada staten, och om så är, torde lagförändringen vara till gagn
för både arbetarne och samhället.

Det har äfven sagts, att förändringen skulle framkalla ett obehöfligt
tjenstenit hos allmänna åklagarne. Jag tillåter mig i anledning
deraf bekänna, att jag har en bättre tanke om rikets tjenstemän än
de, som uttalat dylika åsigter. Deras klander skulle möjligen vara
befogadt, om det galt förhållandena för 50 eller flera år tillbaka; men
nu, sedan tidningarna anställa mer än behöflig kritik, så höra godtyckligheterna
hos allmänna åklagarne till undantagen. Min erfarenhet är
också, att nu för tiden de mål, som af dåliga advokater eller genom
deras bemedling anhängiggöras vid domstolarne, äro hänsynslösare än
de, som komma från allmänna åklagare, och således kan jag icke finna,
att förändringen skall åstadkomma sådana svårigheter, som blifvit förutspådda.

Af dessa skäl skulle jag vara föranledd att yrka bifall till utskottets
förslag, men då jag sport, att äterremiss blifvit beslutad i Första
Kammaren, skall jag nu icke tillåta mig något yrkande.

Herr Hedin: Motionären började sitt anförande nyss med att säga,
att han trodde, det jag gått ifrån ämnet. Jag väntade få höra någon

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 18. 3

N:o 18. 34

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring uppgift om på hvad sätt eller i hvad afseende jag aflägsnat mig från
%i1\°ch ‘löt föreliggande ämnet, den ifrågavarande punkten i lagutskottets"hemstraffiagen.
ställan, men derom stod ingenting i motionärens papper, och följden
(Forts.) blef, att jag lemnades i okunnighet derom.

Jag får då sluta mig till, att han tänkte något liknande med den
ärade ledamoten i lagutskottet här midt öfver, som för en stund sedan
både ordet och uppenbarligen icke tyckte om de jemförelse^ jag gjort.
Det ursäktar jag mycket gerna, att han icke tyckte om dem, men jag
ursäktar honom alldeles icke, att han helt obefogadt förklarade, att
dessa jemförelse!'' icke hörde till ämnet, utan att jag aflägsnade mig
derifrån. Ty han angaf icke något enda skäl för detta påstående, och
han skall i alla evigheters evighet icke kunna angifva något skäl derför.
Jag skall be att få förklara saken något litet.

Om det tillkommer honom eller mig att afgifva yttrande om någon
sak, hvilken som helst, t. ex. den här boken eller det der bordet,
så kan det i viss mening sägas, att han och jag aflägsna oss från ämnet,
om vi, i stället för att blott tala om det der bordet eller den bär
boken, anställa jemförelser mellan denna bok och en annan bok, mellan
detta bord och ett annat bord. Det kan sägas i viss mening, att det
är en afvikelse från ämnet, men man har icke hört, åtminstone har
icke jag gjort det, att det skulle vara en obehörig afvikelse från ämnet
annat än i det fall, att dessa jemförelser icke skulle innebära någon
upplysning i afseende på den sak, om hvilken vi närmast hade att
yttra oss, som var denna bok eller detta bord.

Om den ärade talaren, som jag förmodar, icke har något emot denna
sats, så att vi få taga deD såsom en för oss båda och vårt blifvande
resonuement gemensam utgångspunkt, så ber jag att få tillämpa detta
på hvad jag yttrat i mitt första anförande.

Jag har gjort jemförelser. Hvilka jemförelser? Icke kan väl det
vara en jemförelse, som icke hör till saken eller som innebär ett obehörigt
afsteg från saken, när jag jemförde den nuvarande lagen och
lagutskottets förslag till ändring deri med den förändring, som för några
år sedan antogs i Frankrike uti en förut citerad artikel i Code civil
eller med lagen »Loi sur les syndicats professionnels», som redan en
gång har varit af franska deputeradekammaren voterad. Det kan omöjligen
vara ett obehörigt afsteg från ämnet.

De två andra jemförelser jag gjorde, hvad hafva de gått ut på?
De hafva gått ut på att säga: I föreslån här allmän åtalsrätt såsom vapen
mot arbetarne, I föreslån under vissa angifna förutsättningar straffarbete
från 6 månader till 2 år för arbetare, men I akten eder visligen
att föreslå vare sig allmän åtalsrätt eller någon sraffparagraf mot arbetsgifvarne,
när de göra sig skyldiga till likartade brott, nemligen att
genom hot om afsked eller hot på annat sätt tvinga arbetare att träda
ut ur föreningar, som äro lofliga enligt Sveriges lag. Det var den ena
jemförelsen.

Vidare har jag sagt: I föreslån allmän åtalsrätt såsom vapen mot
arbetarne, I föreslån straffarbete från 6 månader till 2 år mot arbetare,
men I talen icke om vare sig allmän åtalsrätt eller någon straffbestämmelse,
jemförlig med denna, när arbetsgifvarne öfverträda de

Onsdagen den 16 Mars.

35 K:o 18.

förpligtelse!-, som äro dem ålagda genom näringsfrihetsförfattningarna Ang. ändring
eller legostadgan. ”"{/ia00*

Dessa jemförelser aflägsnade sig icke från ämnet. Jag behöfver straffiågén.
kanske icke af den talaren någon lektion i logik eller någon upplys- (Forts)
ning om hvad som kör eller icke hör till ämnet.

Samme talare förklarade, att åtminstone kan icke ansåg, att lagutskottet
skulle kafva öfverskridit sin befogenhet. Jag vill då ge honom
det mycket enkla rådet att jemföra bestämmelserna uti grundlagen
om lagutskottets befogenhet med bestämmelserna om konstitutionsutskottets,
statsutskottets, bevillningsutskottets och bankoutskottets befogenhet.
Han skall då finna, att i föreskrifterna om de sistnämnda
fyra utskotten förekomma ordalag, som alldeles otvetydigt gifva åt
dessa utskott inom vissa närmare angifna gränser en sjelfständig motionsrätt,
men att icke ett ord förekommer, vare sig uti regeringsformens eller
uti riksdagsordningens föreskrifter om lagutskottet, som åt lagutskottet
förlänar en sådan myndighet. Den saken är mycket enkel och klar.

När nu den ärade medlem af lagutskottet, som för en stund sedan
hade ordet, sade, att han medgaf, att lagutskottet öfverskridit sin befogenhet,
men icke i den vidsträckta mening, som jag här påstått, så
vill jag erinra derom, att hans påstående, att det innebure ett öfverskridande
från lagutskottets sida af dess befogenhet att hafva föreslagit
utsträckning af den allmänna åtalsrätten till alla slags öfverträdelser
af bestämmelserna i 22 §, men att det icke vore något öfverskridande
att hafva föreslagit åtalsrätt för allmänna åklagaren i fråga om de förbrytelser,
för hvilka motionären önskar få en särskild paragraf uti
strafflagen — så vill jag erinra, säger jag, att detta påstående icke
håller streck. Ty då motionären icke har föreslagit någonting om allmän
åtalsrätt i sammanhang med detta förslag till n^ paragraf i strafflagen,
så har lagutskottet lika litet i detta fall som i det nyssnämnda
i fråga om utsträckning af åtalsrätten för allmänna åklagaren till alla
förbrytelser mot § 22 någon utgångspunkt i motionen, utan har här
tagit sig ett initiativ, som grundlagen icke tillerkänner det.

Under sådana förhållanden, och om här skulle vara någon, som
med återremiss menat — såsom jag hörde enskildt af den ärade ledamot
i lagutskottet, hvars första anförande jag, i förbigående sagdt, icke
var i tillfälle att åhöra —- att lagutskottet efter återremissen skulle
föreslå afgifvande af skrifvelse i den fråga, i hvilken det nu föreslagit
en lagbestämmelse att af Riksdagen antagas, så får jag säga, att det
är ett rent nonsens att på den grunden återremittera lagutskottets betänkande.
De, som vilja hafva bifall i större eller mindre mån till
motionärens förslag, de kunna ju förorda en återremiss, men de, som
icke mena detta, utan vilja hafva betänkandet återremitteradt för att
lagutskottet skulle afgifva förslag till skrifvelse om åtalsrätten, de begå,
säger jag än en gäng, ett nonsens. Ty lagutskottet har icke rätt att
afgifva förslag till skrifvelse i något ämne, i hvilket motion icke är
väckt, lika litet som det har rätt att afgifva sjelfständigt lagförslag,
när motion icke föreligger.

Herr Wester: Jag skall bedja att få säga endast några ord med
anledning af hvad som sist blifvit anfördt. Man har påstått att niotio -

N:0 18. 36

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring nären icke begärt att få någon utsträckning af den allmänna åtalsa’231°ka°Ch
rät*''en * detta fall; men detta är ej fullt rigtigt. Ty motionären bar
strafflagen. ’ s''n motivering tydligt och klart visat, att han anser saken kunna
(Forts. till eu del hjelpas derigenom, att det nu omliandlade brottet »ställes»
under allmän åtalsrätt. Och uti klämmen, rätt läst, ligger förslag derom,
ehuru motionären icke formulerat något lagstadgande i detta afseende,
men den omständigheten anser jag icke hafva.utgjort hinder för lagutskottet
att biträda motionen i den angifna rigtningen, emedan något
lagstadgande dervidlag icke är behöfligt. Hela den förändring, som
komme att ega rum, skulle ske genom att taga bort första punkten
af 24 § 15 kap. strafflagen, hvilken paragraf för närvarande lyder:
»Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej
målsegande det till sådant åtal angifver; ej heller må brott, som i
23 § sägs, åtalas åt annan än målsegande.» Och skulle sålunda paragrafen
i enlighet med utskottets förslag erhålla följande lydelse: »Brott,
som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än målsegjande.»

För öfrigt skall jag, herr talman, bedja att fä lemna den upplysningen,
att Första Kammaren redan afgjort detta ärende på det sätt,
att den återremitterat betänkandet till utskottet.

Herr Jansson i Krakerud: Jag skall först bedja om ursäkt för
att jag begärt ordet i den nu förevarande frågan, ehuru jag icke är
jurist, men då jag nu erhållit ordet, må det tillåtas mig att säga några
få ord.

Då man går att lagstifta i eu så vigtig fråga som denna, bör man
väl kunna förebringa något skäl för den önskade förändringen i nu
gällande lagparagraf. Men jag får säga, att för min del har jag ej
funnit något endä skäl, som skulle kunna föranleda mig att rösta för
bifall. Jag skulle hafva lust att fråga så väl motionären som dem, hvilka
yrka bifall till utskottets förslag, hvad det egentligen är, som nu inträffat,
alldenstund man vill beröfva arbetarne den rätt, de nu ega,
att sjelfva besluta om åtal skall väckas mot den person, som botar
dem. Man säger, att det är för att skydda deras frihet; men vill man
skydda deras frihet, skall man också skydda deras rättigheter. Om
någon på ett eller annat sätt kommer och hotar en arbetare, bör det
väl ligga i hans eget skön att sjelf bestämma, om åtal skall anställas
eller icke.

Man talar om de många och svåra strejker, som då och då utbryta.
Ja, för min del beklagar jag på det högsta dessa strejker, men jag
kan icke förstå, att den nu ifrågasatta förändringen skall kunna lägga
något hinder i vägen för eu strejk. Ty dessa strejkledare, dessa agitatorer
och socialister, som resa omkring och uppvigla till strejk, de lära
väl icke hota arbetarne, utan endast hålla föredrag för dem på ett
sådant sätt, att denna lagparagraf icke kan drabba dem.

Men jag säger än en gång, att jag icke hört något rigtigt skäl
för förslaget. Jag menar dä med skäl, att någon eller några skulle
kunna säga, att det inträffat vid den eller den strejken, att de eller
de personerna hotat de eller de arbetarne och förmått dem att upphöra
med arbetet, och att man dock icke lyckats åstadkomma något åtal
mot dem. Men något sådant skäl har här icke förebragts.

37 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

Vid den pågående Norbergs-strejken har ju åtal väckts mot dem, An,j- ändring
som der uppträdt och hotat arbetarne och förmått dem att upphöra ? h]J^
med arbetet. o strafflagen.

Jag tror således, att man kan dröja med ett lagförslag sådant som (Forts.)
detta, till dess man har bevis för att de, som hota arbetarne, icke
på grund af nu förefintliga lagparagrafer äro åtkomliga. Ty icke bör
man lägga till grund för sitt beslut, att man tror, att åtskilliga arbetare
icke vågat-angifva agitatorerna. Det är verkligen för litet skål
för att skärpa en lagparagraf, som gäller våra arbetare.

Jag skall dessutom bedja att få påminna, att man bör taga hänsyn
till att ”våra arbetare stå i en annan ställning än alla öfriga samhällsklasser,
t. ex. tjensteman, arbetsgifvare o. s. v. Dessa ha rättighet att
här vid lagstiftningen ge sina åsigter till känna, men den arbetande
klassen står i en undantagsställning. Jag tror således, att man bör
vara högst varsam, innan man stiftar sådana lagar, så att man vidgar
klyftan mellan arbetsgifvare och arbetare.

Jag har härmed velat säga, att ingen kan mer än jag beklaga
dessa strejker, och jag erkänner, att strejkledarne pläga bära sig mycket
illa åt, men jag tror icke, att man kan hjelpa det på detta vis. Jag
tror således, att man för närvarande mycket gerna kan afstå detta
förslag, ty då det icke inträffat något fall, då man kunnat säga,, att
de och de agitatorerna hotat de och de arbetarne, och man har icke
på vilkor kunnat komma åt dem enligt hittillsvarande.lagbestämmelser,
så har man intet skäl att beröfva arbetarne den rättighet, som de nu
hafva, och lemna dem i händerna på länsmännen. Så länge man icke
kan åvägabringa någon dylik bevisföring, kan jag icke rösta för föreliggande
förslag, utan tar mig friheten att yrka afslag.

Herr Lundberg: Uti 6 kap. 8 § strafflagen stadgas, att »malsegande
är den, emot hvilken brott begånget är, eller som deraf förnärmad
blifvit eller skada lidit». I enlighet härmed bör uti asyftade
fall icke allenast arbetare utan äfven arbetsgifvare anses såsom målsegare;
och då jag, särskildt i anledning häraf, tror ifrågavarande motion
vara opåkallad, jemte det jag anser, att lagutskottet i förevarande fall
öfverskridit sin grundlagsenliga befogenhet, far jag instämma uti frarnstälda
yrkanden om ogillande af så väl lagutskottets förslag som den
väckta motionen.

Herr Elowson: Det synes mig temligen uppenbart, att. lagutskottet
vid behandlingen af denna fråga på visst sätt öfverskridit sin
grundlagsenliga befogenhet. Motionären har yrkat, att uti 15 kap.
strafflagen borde intagas vissa bestämmelser, enligt hvilka i lagen
skulle införas straff för ett nytt slags frihetsbrott. Detta har afstyrkts
af utskottet, men i stället gör utskottet eu hemställan om utvidgning
af åtalsrätten. Det har sagts till försvar för detta, att lagutskottet
helt enkelt föreslagit, att ur § 24 blott skulle borttagas några ord.

Ja, det är mycket rigtigt: lagutskottet har föreslagit, att ur eu viss
paragraf skall borttagas några ord, men just genom detta borttagande
af dessa ord har åtalsrätten blifvit utvidgad, och det är häruti, som

N:o 18. 38

Onsdagen den 16 Mars.

Ang ändring enligt mitt förmenande lagutskottet icke hållit sig inom gränserna af
af23 kap sin hrrundlagseuliga befogenhet.

strafflagen. Hvad sjelfva saken angår, kan jag icke finna något giltigt skäl,
(Forts.) hvarför man skall ställa ° den allmänna åklagaren mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Uppstå några missförhållanden mellan arbetsgifvare
och arbetstagare, sa kan den förorättade anlita åklagare; han har laga
hjelp att tillgå. Men det blir någonting helt annat, om utan någondera
partens önskan allmän åklagare ställer sig mellan dem. Detta
kan föranleda många obehag, och fördenskull anser jag det vara mycket
skadligt att antaga det förslag, som lagutskottet här har framlagt.

Jag anhåller derför, herr talman, att få förena mig med den, som
yrkat afslag å utskottets föreliggande betänkande.

Häruti instämde herr Broström.

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mine herrar! Jag skall
bedja att i allra största korthet få angifva min ställning till den fråga,
som nu blifvit föremål för en så liflig diskussion. Jag vill då först
nämna, att jag känner mig mycket tveksam, huruvida man genom den
nu föreslagna åtgärden kan träffa dem, som man egentligen åsyftar,
nemligen de s. k. agitatorerna. Ty så vidt det ej kan visas, att de
användt våld eller hot af den beskaffenhet, att det faller under 22 §
15° kap. strafflagen, så är den utsträckning af åtalsrätten, som nu
ifragasättes, af noll och intet värde. För öfrigt hyser jag i likhet med
den näst föregående talaren den uppfattning, att denna fråga är af
den beskaffenhet, att man måste vara mycket försigtig, när det gäller
att i densamma vidtaga lagstiftningsåtgärder, icke minst derför, att
arbetarne, hvilka man väl genom detta förslag vill skydda — och jagtror
för min del, att motionären önskat gagna arbetarne genom sitt
förslag — hafva en skef uppfattning, som det icke är så lätt att rätta
och som gör, att de skola tro, att det här ligger något annat motiv
under.

Af dessa skäl kommer äfven jag att rösta för afslag å utskottets
hemställan.

Med herr Olsson förenade sig herrar Nilsson i Vrängebol och
Andersson i Lysvik.

Herr Petersson i Runtorp: Jag hade icke tänkt begära ordet i
deuna° fråga, men under diskussionen hafva yttranden fälts, öfver hvilka
jag maste uttala mitt beklagande. Man har nemligen här velat precisera
denna fråga såsom en arbetarefråga och påstått, att motionären
vändt sig hufvudsakligen mot arbetarne. Men jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att frågan endast gäller åtal enligt 22 §, och
der talas hvarken om arbetare eller någon annan särskild samhällsklass,
utan det heter der: »Tvingar någon, utan laga rätt, eller med
missbruk af sin rätt, genom våld och hot, annan att något göra, tåla
eller underlåta; straffes högst med straffarbete i två år» o. s. v. Det
är ju icke alls sagdt, att det skall vara en arbetare, som gör detta,
utan det kan lika väl vara en arbetsgifvare.

39 Kso 18.

Onsdagen den 16 Mars.

Jao- vet icke, hvarför man jemt skall framhålla, att man vill åt Ang. ändring
arbetare. Jag är fullt öfvertygad om, att motionären lika mycket k°°‘
ömmar för arbetarnes bästa, som de talare, som velat tolka denna strajfia,jen,
lagförändring som ett onus för arbetarne. Det är verkligen beklagligt, (Forts.)
att man jemt och ständigt skall från vissa håll framkomma med dylika
påståenden för att gjuta olja på elden och uppblåsa oenighet mellan
arbetsgifvare och arbetare. Och åtminstone borde väl detta sätt att
gå till väga vara förvisadt från Riksdagen. Jag är öfvertygad derom,
att om dessa herrar betänkt sig litet, skulle de aktat sig för att yttra
sio- så, som de gjort. Motionären har icke begärt annat än en utsträckning
af åtalsrätten; och att en sådan motion framkommit, är ingalunda
underligt, ty det är eu allmänt känd sak, att det pa sista tiden uppkommit
oegentliga och svåra förhållanden dels genom socialistiska
agitatorer, dels genom arbetsinställelser, af hvilka hvarken arbetarne
eller arbetsgifvarne haft någon uytta, men som i stället varit till stor
skada för samhället. _ . o

Detta är hvad jag ville säga om saken; jag har ej något att tilllägga,
utom det, att jag instämmer med dem, som yrkat aterremiss.

Herr von Friesen: Det tycks, som om de talare, som yrkat återremiss,
icke alls äro på det klara om hvad de dermed afse. ^ Den näst
föregående talaren yttrade, att här äfven vore fråga om sadana fall,
då en arbetsgifvare utöfvar tvång eller hot, men en ledamot från lagutskottet,
som också yrkade aterremiss, har yttrat, att här icke var
fråga om arbetsgifvares förhållande till arbetare, utan endast om
arbetares till arbetare. Hvilken af dessa två talare, som har rätt,
vet jag icke, men faktum är, att frågan om syftet med återremissen
är oklar, och jag får derför motsätta mig denna aterremiss.

Herr Petersson i Runtorp: Gent emot den siste talaren

ber jag endast att få hänvisa till den ifrågavarande paragrafen, der
det hvarken talas om arbetare eller arbetsgifvare, utan om den, som
utöfvar hot och våld, hvilken det ån ma vara. Det är den, som bör
straffas på det sätt, som i paragrafen omtalas, och det borde väl vara
klart, att han skall hafva samma straff, vare sig han är arbetare eller
arbetsgifvare, om han utöfvat hvad som i denna paragraf förbjudes.

Herr von Friesen: Ja, så förhåller det sig nog med det föreliggande
utskottsutlåtandet. Men den talare från lagutskottet, som
framstälde yrkandet om aterremiss, har tydligt sagt, att lagutskottet
icke egde befogenhet att framkomma med ett förslag sadant som det
nu föreliggande, men att det deremot egde rätt att inkomma med ett
inskränktare förslag, hvari enligt hans uppfattning fråga endast skulle
vara om arbetares uppträdande mot arbetare. Det är således klart,
att de som yrkat aterremiss icke äro för samma uppfattning, som
uttalats af den siste talaren.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels ärendets
återförvisande till utskottet för förnyad behandling och dels afslag a
så väl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen. Herr

>T:o 18. 40

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. ändring talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden, af hvilka
°23:e köp. ^ ^°rra af herr talmannen förklarades hafva flertalets mening för
strafflagen. S]S- Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu
(Forts.) uppsätta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som, beträffande lagutskottets i 2:dra punkten af dess utlåtande
n:o 20 framlagda förslag till ändrad lydelse af 15 kap. 24 §,
strafflagen, vill, att ärendet återförvisas till utskottet för ny behandling,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets omförmälda
förslag som herr Eliassons i utlåtandet omnämnda motion.

Omröstningen utföll med 135 ja och 79 nej; hvadan kammaren
beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

23 kap. 7 §

godkändes, sådan den af utskottet föreslagits.

I fråga om ingressen, som härefter föredrogs, yttrade:

Herr Lilienberg: I följd af det beslut kammaren fattat i afseende
på 15 kap. 24 § strafflagen, hemställer jag, att ingressen till lagen
måtte få följande lydelse: »Härigenom förordnäs, att 23 kap. 7 §
strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse», d. v. s. att orden
»75 kap. 24 § samt» utgå och ordet »skola» utbytes mot ordet »skall».

Med bifall till detta yrkande, godkändes ingressen med den ändring,
att orden »15 kap. 24 § samt» uteslötos och ordet »skola» utbyttes
mot »skall».

Beträffande slutligen rubriken till lagförslaget anförde:

Herr Lilienberg: Af samma skäl, som nyss anfördes i fråga om
ingressen, får jag hemställa, att i rubriken orden »15 kap. 24 § samt»
måtte utgå, så att lagen måtte komma att heta: »Lag angående ändrad
lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen».

Rubriken godkändes med den åt herr Lilienberg sålunda föreslagna
ändring.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

41 X:o 18*

Onsdagen den 16 Mars.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till definitiv förordning
angående statens upphandlings- och entreprenadväsende.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 2, i anledning af väckt motion om ändring af § 46 regeringsformen.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen i anledning
af herr Ljungmans ifrågavarande inom Andra Kammaren väckta motion
n:o 3 mätte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
följande ändring af § 46 regeringsformen:

§ 46.

Landet skall förblifva iudeladt i höfdingedömen under den vanliga
landtregeringen. Ingen generalguvernör inom riket må hädanefter
förordnas, och ej heller må landshöfding innehafva militärbefäl eller
inom det honom anförtrodda län utses till ordförande i offentlig
korporation, som har till uppgift att rådslå och besluta om för länet
gemensamma angelägenheter.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Östberg: I den motivering, som utskottet lemnat, beröres
först och främst frågan om lämpligheten af att landshöfding vore ordförande
i landsting. Angående den frågan torde meningarne vara
temligen eniga, och jag för min del tror, att det skulle hafva varit
godt, om Första Kammaren, då frågan om ändring i landstingsförordningen
der förekom till behandling, tillmötesgått den önskan,
som då gjorde sig gällande inom Andra Kammaren.

Men derjemte säger utskottet: »hvad åter beträffar de representativa
korporationer i ett län, hvilka mer direkt än landstingen afse näringarnas
administration, så förete de i anseende till arten af sin verksamhet
och sitt förhållande till länsstyrelsen en väsentlig likhet med landstingen»
; och af den anledningen borde, enligt utskottets åsigt, förbud
för landshöfding att innehafva sådana befattningar likaledes stadgas.
För min del kan jag icke förstå, att samma skäl här göra sig gällande.
Utskottet borde, synes det mig, der vid lag hafva observerat tvenne omständigheter,
dels att, under det att ordföranden i landstinget utnämnes
af Kongl. Maj:t, så eger hushållningssällskapet rättighet att sjelf!
utse sin ordförande, och dels att alla eller nästan alla landstingets
beslut skola fastställas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då deremot
eu sådan föreskrift icke förefinnes i fråga om hushållningssällskapets
åtgöranden och beslut. Jag tror för öfrigt, att hushållningssällskapen
äro ganska eniga i den önskan att fortfarande få bibehålla sin frihet
att sjelfva få utse till sin ordförande den person, som dertill må be -

N:o 18. 42

Ousdagen den 16 Mars.

finnas mest lämplig, denne må nu vara landshöfding eller icke, och
jag tror således, att det icke kan ligga något intresse i att här vid lag
åstadkomma någon förändring.

Hvad angår sista delen af utskottets hemställan, vidkommande
förslaget i den del, som afser att landshöfding icke må innehafva
militärbefäl, så är det icke någonting att anmärka mot den åsigt, som
utskottet der velat göra gällande; men då förslaget i denna del mera
är att anse såsom en följd af de andra önskemålen än såsom ett
sjelfständigt förslag, så anser jag icke, att det för den skull vore lämpligt
att åstadkomma en grundlagsförändring.

Då jag för min del anser, att det icke finnes någon anledning
till att vidtaga någon förändring i hittills gällande grundlagsbestämmelser
i syfte att förbjuda landshöfding att vara ordförande i landsting,
emedan jag tror att sådant lämpligen bör ske genom förändrade
bestämmelser i landstingsförordningen, och någon grundlagsförändring
i öfrigt är obehöflig, så skall jag, herr talman, be att få yrka afslag
å konstitutionsutskottets betänkande.

Herr Ljungman: Gent emot herr Östbergs anmärkningar ber
jag få säga, att jag anser den ifrågasatta grundlagsförändringen vara
i hög grad af behofvet påkallad. Redan den omständigheten att
regeringsformen icke innehåller något om dessa representativa korporationer,
som under senare tider utbildat sig i vårt land, borde kunna
få anses innebära tillräckligt skäl för införandet af sådana bestämmelser
i grundlagen å den plats deri, som må finnas lämpligast, att dessa
korporationer komma att intaga en mer sjelfständig ställning gent
emot länsstyrelserna, än hittills i regeln varit fallet. Att jag icke
står ensam om den uppfattningen, derpå kan jag anföra ett exempel
från eu kongl. komité, som år 1885 käft att yttra sig om och behandla
frågan om inrättande af industri- och handelskamrar, d. v. s. ett slags
representativa korporationer, som i utlandet äro allmänna, och som
man önskat att äfven här få införda, i syfte att främja industri och
handel. Det heter nemligen i § 20 af det förslag till förordning, som
af nämnda komité afgifvits: »Industri- och handelskammare väljer vid
sitt första sammanträde och sedermera årligen inom utgången af
januari månad bland sina ledamöter ordförande och vice ordförande
samt eger antaga sekreterare och nödig betjening». Vidare heter det
i § 24: »Landshöfding eger, i kraft af sitt embete, att i industri- och
handelskammares förhandlingar, men ej i besluten, deltaga».

Jag är öfvertygad, att, i händelse en författning skulle utarbetas
för t. ex. hushållningssällskapen, det vore i allt både klokt och väl
motiveradt att i densamma införa sådana bestämmelser som de anförda.
Nu har emellertid någon dylik författning icke utkommit, och i följd
deraf finnes icke heller någon bestämmelse beträffande landshöfdings
ordförandeskap i eller ställning till hushållningssällskapen. Men att
det är fullt korrekt, att landshöfding icke bör vara ordförande i en
dylik korporation, det bör hvar och en få klart för sig, om han noga
tänker sig in i saken. En landshöfding har nemligen ett synnerligen
magtpåliggande uppdrag, området för hans verksamhet är så stort,
och de ärenden, som han har att handlägga, äro af så olikartad be -

43 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mara.

skaffenhet, att det fordras icke allenast stora insigter och stor arbetsförmåga,
utan äfven en stark koncentration af denna förmåga på sjelfva
embetets utöfning, för att detsamma må kunna skötas så, som sig bör.
Men det är också gifvet, att landshöfdingens sysslande äfven med andra
befattningar rycker honom bort från det magtpåliggande embete, för
hvilket han borde i främsta rummet verka.

Det bör alltså, såsom jag nyss nämnde, finnas någon bestämmelse
i grundlagen, som för med sig att dessa korporationer i verkligheten
blifva hvad de äro afsedda att vara, nemligen sjelfständiga representativa
korporationer gent emot de administrativa myndigheterna; ty det
bör vara klart för hvar och en, att en god del af denna sjelfständighet
går förlorad, derest landshöfdingen är ordförande i dessa korporationer.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8.

Slutligen företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

''Punkterna 1—3.

Biföllos.

Punkten 4.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen för uppsättande af en
fästningsartillericorps, afsedd för sjöbefästningarna vid Karlskrona,
måtte med godkännande af de för samma corps uppgjorda, vid statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvarsärenden den 13 januari 1892 fogade stater
på ordinarie stat anvisa ett förslagsanslag högst af 189,600 kronor.

Uti en inom Andra Kammaren af herr G. Eriksson i Mörviken
m. fl. väckt motion, n:o 139, hvilken utskottet, så vidt den rörde denna
punkt, ansett sig böra i detta sammanhang behandla, hade yrkats,

att alla de af Kongl. Maj:t begärda anslag på 4:de hufvudtiteln,
hvars beviljande gjorts till vilkor för afskrifning af grundskatter och
'' lindring i rustnings- och roteringsbesvären, äfvensom det i punkten 4
under 5:te hufvudtiteln begärda anslag måtte af Riksdagen bifallas
endast under uttryckliga vilkor:

a) att nuvarande rust- och rotehållet från och med år 1893 och
i mån af afgång stäldes på vakans mot erläggande af de vakansafgifter,
som motsvarade värdet af och funnes regements- eller corpsvis angifna
i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5
juni 1885, och att de inflytande vakansmedlen finge af Kongl. Maj:t

Ang. en
fästningsirtillericorps

vid Karlskrona.

X:o 18. 44

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. en användas. för det ändamål, som i af motionärerna särskildt afgifven
fästmngs- motl071, n:0 ] 38, an tyddes;

vid Karls- b) att lindring i rustnings- och roteringsbesvären, motsvarande de
krona. här ofvan angifna vakansbeloppen, tillgodokomme rust- och rotehållare
(Forts.) på sätt Kongl. Maj:t i sin till denna Riksdag afgifna proposition n:o
6 föreslagit; och

c) att grundskatterna jemväl afskrefves på sätt och under den tid
Kongl. Maj:t i proposition n:o 13 till Riksdagen hemstält.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

»att, utan afseende å herr G. Erikssons m. fl. motion i denna del,
Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas:

a) att Riksdagen för uppsättande af eu fästningsartillericorps, afsedd
för sjöbefästningarne vid Karlskrona, med godkännande af de för
samma corps uppgjorda, vid statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden
den 13 januari 1892 fogade stater (bil. A—D), på ordinarie stat anvisar
ett reservationsanslag af 189,600 kronor; samt

b) att Riksdagen medgifver, att å anslaget uppkommande reservationer
må af Kongl. Maj:t få disponeras för bestridande af kostnader
för uppförande af för corpsen erforderliga byggnader och öfriga med
organisationens genomförande förenade utgifter.»

I en vid puukten fogad reservation af herrar A. Persson i Mörarp,
P. Andersson i Högkil, G. Eriksson i Mörviken, P. Ersson i Vestlandaholm,
O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, I. Lyttkens, C. Persson i Stallerhult,
N. Petersson i Runtorp, A. P. Danielson, S. G. von Friesen och
Ollas A. Ericsson yrkades deremot

»att såväl Kongl. Maj:ts förevarande framställning som herr G.
Erikssons m. fl. motion i denna del icke må af Riksdagen bifallas».

Efter föredragning till en början af mom. a) af utskottets hemställan
anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Såsom herrarne finna af utlåtandet,
hafva samtliga ledamöterne af statsutskottet från denna
kammare reserverat sig mot utskottets hemställan i denna punkt samt
yrkat, att Kongl. Maj:ts framställning icke måtte bifallas. Jag ber
derför att nu i korthet få redogöra för de skäl, som föranledt oss dertill
och hvilka äfven delvis angifvits i vår reservation.

Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning har, såsom bekant,
närmast föranledts deraf, att marinregementet, som hufvudsakligen var
afsedt för sjöbefästningarnas försvar, indragits. Sedermera har Kongl.
Maj:t år 1872 befalt, att garnisonstjenstgöringen i Karlskrona skulle
bestridas af en kommendering från armén och är 1877 faststält en
besättningslista för sjöbefåstningarna, enligt hvilken krigsbesättningen
skulle på angifvet sätt utgå jemväl från armén. Denna uppfattning
gjorde sig också gällande i 1882 års sjöförsvarskomité, som beräknade,
att den blifvande stammen för flottan skulle vara afmätt med hänsyn
dertill, att sjöbefästningarna skulle bemannas från armén.

Onsdagen den 16 Mars.

45 Nso 18.

Sedan dess bär Riksdagen emellertid år 1887 beslutat en ny orga- Ang. en
libation af sjömanscorpsen samt att öka den af komitén föreslagna styrkan
från 2,900 till 4,000 man, eller med öfver 1,000 man. Nu äro, såsom vid Karls.
vi veta, af denna sjömanscorps 1,100 man s. k. stammanskap, hvaremot krona.
de öfriga 2,900 utgöra den egentliga sjömanscorpsen. På samma gång (Forts.)
nyssnämnda beslut kom till stånd bestämdes äfven, att af denna sjömanscorps
skulle i sinom tid 400 man utbildas till artillerister för sjöbefästningarna.
För närvarande finnas sålunda 2 fästningsartillerikompanier,
och det är afsedt att de skola blifva 4, då hela sjömauscorpsens
organisation blifvit genomförd. Reservanterna hafva nu ansett,
att då sjömanscorpsen ännu är under ombildning och man ännu icke
vunnit tillräcklig erfarenhet om den nya organisationens användbarhet
äfven för ifrågavarande ändamål, Riksdagen nu icke bör frångå det
år 1887 fattade beslutet om uppsättande af de nämnda fästningsartillerikompanierna,
uppgående till 400 man, som möjligen vore tillräckliga
för sjöbefästningarna.

Förenämnda enligt 1877 års besättningslista till sjöbefästningarnas
bemanning anvisade styrka af armén har likväl numera, enligt 1890
års mobiliseringsplan, afsetts för det rörliga försvaret af öarne och
landtfrouten vid Oscarsvärnslinierna, och derför har Kongl. Maj:t framlagt
detta förslag. Jag tror dock icke, att Riksdagen bör frångå sin
förut uttalade åsigt, att, innan ytterligare anslag i detta afseende beviljas,
den nya sjömanscorpsen bör vara fullt färdig, så att man kan
se, huruvida dessa fåstningsartillerikompanier motsvara de anspråk, man
stält på dem. Derför anser jag, att Riksdagen icke för närvarande bör
bevilja det af Kongl. Maj:t begärda belopp, som uppgår till nära
200,000 kronor.

Jag tillåter mig alltså hemställa om afslag på såväl Kongl. Maj:ts
proposition som utskottets förslag i denna punkt och yrkar bifall till
reservanternas hemställan.

Jag vill på samma gång säga, att jag anser det hären icke kan
komma att lida något synnerligt men af att en del af den i farans
stund kommer att användas vid dessa fästningar; och med nutidens
snabba kommunikationer böra befäl och manskap lätt kunna lörflyttas
dit, hvarest de bäst behöfvas. Skulle åter en fiende icke komma att
rigta sitt anfall mot Karlskrona, äro ju dessa trupper obehöfliga der.

Det synes mig sålunda som om hela denna fråga vore för tidigt väckt,
i synnerhet som den, på sätt jag nyss nämnt, framkommit innan man
fått tillräcklig erfarenhet af sjömanscorpsens verksamhet.

Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till reservanternas hemställan.

Herr Persson i Mörarp: Jag ber endast att få instämma i så väl

herr vice talmannens yttrande som i hans yrkande.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Otter: Då, såsom herr vice talmannen nyss yttrade, samtlige denna

kammares ledamöter af statsutskottet reserverat sig mot utskottets
hemställan, hade jag åtminstone väntat, att något enda rimligt skäl
skulle anförts för deras åsigt. Men icke ens det, som nyss anfördes
af herr vice talmannen, kan jag tillerkänna någon betydelse. Reser -

N:o 18. 46

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. en vanterna hafva sagt, att »innan sjömanscorpsen blifvit fullständigt uppsatt
almericorps P011, tillr.äckkg erfarenhet vunnits om den nya organisationens användvid
Karls- barhet äfven för ifrågavarande ändamål samt den länge uppskjutna

krona, vigtiga frågan om landtförsvarets ordnande blifvit löst, med uppsät (Forts.

) tandet af nya trupper vid flottan bör anstå». Hvad då först beträffar
erfarenheten, tror jag, att man redan vunnit tillräcklig sådan, och jag
vet sannerligen icke, huru man kan begära mera erfarenhet, nota bene
inom ^ de gränser man tänkt sig. Alla de årsklasser, som beräknats
att på en gång inkallas till tjenstgöring, hafva redan varit inne, och
eu årsklass är redan permitterad. Man har deraf funnit, att organisationen
är fullt tillfredsställande. Den vidare erfarenhet man framdeles
kan vinna är endast, huruvida manskapet kan komma att bestå af bättre
eller sämre folk än det nuvarande, huru det kommer att uppföra sig
under permissionstiden samt om de permitterade inställa sig vid uppbåd.
Detta är, såvidt jag förstår, det enda som återstår att vinna
erfarenhet om, men det torde icke kunna utgöra något skäl för att
afslå Kongl. Maj:ts framställning. Om sjömanscorpsen består af aldrig
så dåligt eller förträffligt folk, kan det väl icke heller inverka på frågan,
huruvida sjöbefästningarna böra hafva nödigt befäl eller icke. För
närvarande äro de i fullkomlig saknad deraf.

Hvad vidare angår reservanternas andra skäl, att, så länge frågan
om landtförsvarets ordnande icke blifvit löst, det bör anstå med uppsättande
af nya trupper vid flottan, så förstår jag sannerligen icke
meningen dermed. Mig förefaller det som om dermed menades att,
emedan landtförsvaret icke är tillfredsställande ordnadt, bör man tillse,
att icke heller sjöförsvaret blir det. Kan detta vara reservanternas
mening? Den trupp, som vi nu hafva af fästningsartillerister, saknar
helt och hållet befäl, såsom jag strax skall visa, äfven om sådant
ännu finnes på papperet. Oafsedt de anförda skälens hållbarhet finnes
enligt mitt förmenande också ett skäl, som är så talande för Kongl.
Maj:ts proposition, att jag anser, att man icke bör tveka att bifalla
densamma. Såsom vice talmannen nyss nämnde och äfven omnämnts
i den kongl. propositionen, indrogs år 1872 från flottan marinregementet,
bestående af 33 officerare, 33 underofficerare och 800 man.
Dessa voro förlagda i Karlskrona, och deras hufvudsakliga uppgift var
att i händelse af behof bemanna sjöbefästningarna, hvarjemte de uppehöllo
garnisonstjenstgöringen i nämnda stad. Enligt 1871 års Riksdags
beslut öfverflyttades emellertid detta regemente med 1872 års ingång
från sjö- till landtförsvaret för att sedermera så fort ske kunde indragas,
och de medel, som derigenom blefvo disponibla, omkring 240,000
kronor, ingingo till statsverket utan något slags ersättning till sjöfästningarnas
bemanning. Af det sålunda indragna anslaget begär
nu Kongl. Maj:t endast att få igen högst 189,600 kronor för uppsättande
af en fåstningsartillericorps samt uppförande af derför erforderliga
byggnader. Ett slags obetydlig ersättning för det indragna anslaget
lemnades visserligen derigenom, att Kongl. Maj:t bestämde, att
en mindre styrka af armén finge årligen kommenderas till Karlskrona
för bestridande af garnisonstjenstgöringen, men för fästningarnas bemanning
har ingenting gjorts. Det gick ganska långsamt med indragningen
af det gamla marinregementet, och derför hade man derifrån

47 x N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars.

under någon tid tillgång till befäl och underbefäl på sjöbefästningarna, Ang. en
men vid slutet af år 1877 ansåg Kongl. Maj:t likväl icke möjligt att s.

längre undanhålla dessa befästningar nödigt befäl och manskap och arJd
faststälde derför för dem en besättningslista af 10 officerare, 23 under- krona.
officerare och 451 man af flottan samt 40 officerare, 106 underoffice- (Forts.)
rare och 1,264 man af armén. Detta var sålunda en ganska betydlig
styrka. Om således, hvad antalet beträffar, behofvet kunde anses
vara fullt tillfredsstäldt, var detta beklagligtvis icke förhållandet i afseende
å denna personals lämplighet för det afsedda ändamålet. Hela
kontingenten från armén skulle nemligen uteslutande bestå af infanterister,
hvilka först vid behof skulle inkallas och handtera kanoner,
som de icke sett förut, om de ens sett eu fästning. Herrarne kunna
lätt tänka sig, om det är lämpligt att låta en så dyr materiel skötas
på detta sätt; karlarne må för öfrigt vara hur utmärkta som helst,
men för att kunna handtera detta vapen måste de hafva öfning deri.

Den år 1878 tillsatta försvarskomitén yttrade också, att det icke kunde
vara lämpligt att sätta infanterister till att sköta kanoner på fästningarna,
och den föreslog derför uppsättande af en särskild artilleri- _
corps för dessa befästningar, hvilken corps skulle bestå af 48 officerare,

57 underofficerare, 806 konstaplar och stammanskap samt 1,758 man
beväring, d. v. s. till hopa 2,669 man. Deraf blef emellertid ingenting;
det .fortgick på det gamla viset, så att man endast hade förenämnda
infanteritrupp för att stödja den lilla kontingenten från flottan. Så
fick det gå ända till 1890 års slut, då på grund af en annan komités,
den s. k. neutralitetskomiténs förslag det beslutades, att kontingenten
från armén skulle i stället för att tjenstgöra å sjöbefästningarna försvara
öarne, som nödvändigt måste skyddas för att fästningarna skalle
kunna hålla sig samt öfverlemna försvaret af dessa senare åt flottan.

Men huru skall flottan kunna göra detta med det ringa antal befäl,
underbefäl och manskap, som den nu har enligt 1887 års bestämmelser.

Hvad i öfrigt flottan beträffar, ber jag i sammanhang härmed fä nämna,
att enligt mobiliseringsplanen skulle det för fartygens bemanning,
tjenstgöringen å varfven samt vid flottans stationer erfordras 394 officerare,
1,157 underofficerare och underofficerskorporaler samt 6,352 man.

Till fyllande af detta behof hafva vi visserligen 160 officerare på aktiva
staten, hvartill komma ytterligare 15 i den mån officei''scorpsens tillökning
kommer att genomföras. Vidare hafva vi 98 officerare på
reservstaterna, men af dessa äro ett stort antal redan på pensionsstat,
och bland dem finnas till och med 70- och 80-åringar. Huru långt
man skulle kunna komma dermed, det kunna herrarne nog förstå, helst
ändock eu brist af 136 officerare qvarstår.

På underbefäl är äfven eu mycket stor brist.

För att fylla denna brist på befäl och underbefäl måste man taga
i anspråk äfven värnpligtige sjökaptener och styrmän — samt de högsta
klassernas sjökadetter. På så sätt har man verkligen lyckats att fylla
bristen och dessutom fått 14 officerare öfver. Men härvid är att märka,
att man icke beräknat något befäl eller underbefäl till sjöfästningarnas
bemanning, hvartill dock, enligt berörda mobiliseringsplan, skulle erfordras
49 officerare och 138 underofficerare, likasom icke heller någon

K;0 18. 48 Onsdagen den 16 Mars.

Ang. en reserv för sjuka eller af annan anledning uteblifvande tagits med i
fastmngs- beräkningen.

Ty A''aWs-S Hvad nu beträffar manskapet, sä kunde det nog vara tillfredskrona.
ställande, om icke äfven här vid lag funnes ett litet men. Riksdagen
(Forts.) beslöt förra året, att Kongl. Maj:t skulle ega rätt att årligen inkalla
ett visst antal värnpligtige till sjöfästningarna för att der utbildas till
fästningstjenst; och detta var nog godt och väl, men Riksdagen lemnade
inga medel för ändamålet. Nu är det visserligen sant, att anslaget
till sjöbeväringens öfningar är ett förslagsanslag och att Kongl.
Maj:t således kunnat öfverskrida detsamma för att få medel till manskapets
aflöning och beklädnad, men manskapet måste också hafva tak
öfver hufvudet, och för detta behofs fyllande funnos inga medel. Det
skulle ju möjligen äfven kunnat gå för sig utan anmärkning att förlägga
några fartyg till sjöfästningarna och der inlogera manskapet,
men eu sådan anordning hade blifvit så dyr, att jag icke ansett mig
kunna tillstyrka densamma, oafsedt om den blifvit föremål för anmärkning
eller icke. Jag antager nemligen, att de kostnader, som derutaf
blifvit en följd, skulle på två år hafva uppgått till sådana belopp, att
man dermed kunnat utföra de byggnadsarbeten, som i nästa punkt
blifvit föreslagna, och under sådana förhållanden ansåg jag det vara
mycket illa hushålladt att använda fartyg för det ifrågavarande ändamålet.

Då sålunda Karlskrona sjöfästningar sakna eu tillräckligt utbildad
artilleribemanning, har jag ansett det vara af behofvet högeligen påkalladt,
att en fästningsartillericorps med egen befäls- och underbefälskader
uppsättes. På grund deraf har jag från öfverkommendanten i
Karlskrona infordrat förslag på det antal befäl och underbefäl, som
ansågs oundgängligen nödigt, särskildt under fred för manskapets utbildning
och särskildt under krig, och det är dessa tvenne förslag, som
ligga till grund för den nu förevarande kongl. propositionen.

Jag skall icke vidare upptaga herrarnes tid med denna fråga,
hvars utgång inom denna kammare synes vara på förhand gifven;
men då det måhända finnes åtskilliga af kammarens ledamöter, hvilka
icke satt sig tillräckligt in i frågan, ber jag att få fästa deras uppmärksamhet
derpå, att ett afslag här vid lag innebär ingenting mer
och ingenting mindre, än att våra vigtiga sjöfästningar vid flottans
hufvudstation med sina öfver ett hundra kanoner, hvilka fästningar
kostat så många millioner och som nu först börjat komma i försvarsenligt
skick, helt och hållet äro i saknad af nödig bemanning. Om
— Kvilket Gud förbjude — ofredens dagar en gång skulle komma, så
är denna vår vigtigaste hamn lemnad utan nödigt försvar. Och hvems
är då felet? Nationen skall skylla på regeringen, men det är emot
en sådan uppfattning jag velat till protokollet reservera mig. Det är
Riksdagen ensam, som bär skulden. Och hvarje ledamot, som med sin
röst bidrager till det nu föreliggande förslagets förkastande, ådrager
sig derför enligt min tanke ett drygt ansvar.

Herr Manke 11. Till de skäl, som af reservanterna inom utskottet
blifvit anförda mot bifall till den kongl. propositionen, ber jag att få
foga följande.

49 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

Då Kongl. Maj:t till 1887 års Riksdag framlade förslag om
båtsmanscorpsens ombildning till en sjömanscorps på 4,000 man, inbegreps
i densamma äfven 400 artillerister för bemanning af sjöfästningarne
Utanför Karlskrona. Kongl. Maj:t fick då allt livad han begärde, både
anslag och manskap, och har dessutom sedermera fått en ökad dispositionsrätt
öfver officerscorpsen, hvarigenom behofvet af officerare synes
mer än tillräckligt tillgodosedt.

Sedan dess hafva blott 5 år förflutit, men icke desto mindre kommer
Kongl. Maj:t nu med en ytterligare efterräkning. Det är fråga om
att utvidga nämnda styrka af 400 artillerister till en så kallad corps,
men till en corps, som i sjelfva verket har mycken likhet med ett litet
regemente. Den skulle nemligen komma att hafva icke mindre än 3
regementsofficerare, nemligen 1 öfverste, 1 öfverstlöjtnant och 1 major,
allt förutom ökadt manskap och 500 man beväring, som särskilt skulle
inkallas och exerceras.

Hvadan detta? Jag har med mycken uppmärksamhet genomläst
den motivering herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
anfört till statsrådsprotokollet för denna anslagsfordran och som han
äfven nu här i kammaren till större delen upprepat. Men jag har
det oaktadt icke kunnat inse anslagets behöflighet. Tvärt om bär det
förefallit mig, som om man användt oändlig möda att bevisa något,
som i sjelfva verket varit svårt att bevisa. Det enda jag kunnat upptäcka,
som haft en aflägsen likhet med ett skäl, är omnämnandet
af eu mobiliseringsplan, som lär hafva blifvit uppgjord 1890, men om
hvars beskaffenhet man icke får veta någonting annat, än blott en
antydan derom, att i följd af densamma åtskilligt manskap från armén
skulle undanryckas sjöfästningarna för att användas till det så kallade
rörliga försvaret på öarne. Deremot finnes ingenting anfördt ur denna
mobiliseringsplan, som talar för en ökning af artilleriet på ifrågavarande
sjöfästningar. Och det vill synas mig vara sa mycket mindre
skäl att göra en sådan ökning, som föregående års Riksdag afslog det
då väckta förslaget om anslag till särskilda skansar på öarne, hvilka
skansar, om de kommit till stånd, möjligen skulle hafva nödvändiggjort
en tillökning af artilleriet på fästningarna.

Det nu föreliggande förslaget gifver en osökt anledning att framställa
den frågan, hvarför artilleriet på sjöfåstningarna utanför Karlskrona
egentligen skall räknas till sjöförsvaret och icke till landtförsvaret?
Med samma skäl kunde ju fordras att artilleriet på Vaxholms fästning
och dess tillhörande befästningar skulle räknas till landtförsvaret.
Likaså artilleriet på de af mig flere gånger förordade befästningarna
till spärrande af inloppet till Göteborg, hvilka väl en gång skola blifva
en verklighet. Det enklaste och naturligaste vore väl, att allt rikets
fästningsartilleri formerades på ett regemente med särskilda afdelningar
för de särskilda fästningarna, hvilket tillhörde landtförsvaret.

Den föreliggande frågan synes mig utgöra ett ytterligare bevis
för nödvändigheten af landt- och sjöförsvarsdepartementens sammanslående,
till förekommande af obehöfliga slitningar och öfverflödiga
organisationer.

Slutligen ber jag få påpeka, att här icke endast är fråga om ett
anslag af 189,600 kronor till förökande af redan befintligt artilleri,

Andra Kammarens rrot. 1892. N:o 18.

Ang. en
fästningsartillericorps

vid Karlskrona.

(Forts.)

X:o 18. 50

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. en utan _ äfven om dels ett anslag af 67,500 kronor till uppförande af
J-tUlerilorpsexercishus och ekonomibyggnader å Kungsholms fästning och vestra,
vid Käril Hästholmen, samt dels ett anslag af 46,000 kronor till sängservis och
krona, beklädnad åt den inkallade beväringen. Den summa, hvarom är fråga, upp(Forts.
) går således i sjelfva verket till mer än 300,000 kronor. Väl vore emellertid,.
om man kunde vara säker att dermed vore nog. Men ingen visshet
förefinnes om,^ att Kongl. Maj:t ej om några år kommer med eu ny
efterräkning, så att den nu ifrågasatta artillericorpsen kommer att ökas
till ett regemente. Antydningar derom finnas också i motiveringen till
statsrådsprotokollet. Det säges nemligen deri, att den år 1878 tillsatta,
komitén för uppgörande af befästningsplan för Karlskrona föreslagit
uppsättandet af eu särskild artillericorps af 48 officerare, 57 underofficerare,
806 konstaplar och stamartillerister jemte 1,758 man beväring,
således ett starkt regemente. Men jag vill då fråga: när Vaxholm
och dess vidlyftiga befästningar kan nöja sig med en bataljon och
likaså Karlsborgs fästning med en bataljon, hvarför skola då befästningarna
vid Karlskrona, livilka jag mycket väl känner till och hvilka.
ingalunda äro så vidlyftiga, behöfva en större artilleristyrka? Jo,
naturligtvis emedan Karlskrona är favoritfästningen. Fastän densamma
icke uppfyller något strategiskt ändamål och egentligen blott finnes
till för att försvara en flotta, som vi icke ega och aldrig skola få,
försöker man dock till dess förstärkande af Riksdagen pina ut så stora
anslag som möjligt, och detta fastän den i krig kommer att erfordra,
en betydande besättningsstyrka, hvilken i farans stund måste undandragas
landets öfriga försvar.

Man har vid denna riksdag talat om okynnestullar. Jag vill icke
sätta denna auslagsfordran i alldeles samma kategori. Men nog förefaller
det mig, som om gränsen vore mycket hårfin. Af alla de anslagsfordringar,
som vid denna riksdag framkommit och af hvilka många
varit af den beskaffenhet, att man kunnat hysa berättigadt tvifvel om
deras befogenhet, är denna enligt mitt förmenande säkerligen den
minst befogade.

Jag yrkar derför med godt samvete afslag å såväl Kongl. Maj:ts
proposition, som utskottets hemställan i den nu föredragna punkten.

Herr Andersson i Högkil: Herr statsrådet och chefen för
sjöförsvardepartementet nämnde, att marinregementet år 1871 fråntogs
sjöförsvaret och i stället öfverfördes till landtförsvaret. Jag ber
med anledning deraf få erinra derom, att då 1871 års Riksdag
beslöt marinregementets öfverflyttande till landtförsvaret, så skedde
detta på grund af eu kongl. proposition och emedan dåvarande chefen
för _ sjöförsvarsdepartementet förklarade att marinregementet var obehöfligt
för flottan. Herr statsrådet yttrade vidare att man nu vore i
fullkomlig saknad af befäl på sjöfästningarna vid Karlskrona. Detta
tyckes stå i ett visst sammanhang med hvad som yttras i Kongl. Maj:ts
proposition. Der talas om, att den styrka af armén, som enligt 1877
års krigsbesättningslista bestämdes för sjöbefästningarnas bemanning,,
numera måste anses olämplig för betjenande af den nya artillerimaterielen,
och det tillägges vidare, att den är olämplig i än högre
grad än flottans befäl, underbefäl och manskap. Således är flottans

51 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

befäl, underbefäl och manskap också olämpligt, ehuru icke i så^hög Ang. en
grad, som den styrka, som är tagen från armén. Om det nu förhåller
sig på detta sätt — och man kan väl icke gerna hysa något tvifvel arJd
derom, då det uppgifves i Kongl. Maj:ts proposition, och då vi nyss krona.
hört ett uttalande i samma rigtning från statsrådsbänken — så tror (Forts.)
jag orsaken till detta tillstånd icke vara att söka hos Riksdagen; utan
detta hör då andra magter till. Riksdagen beviljade hvad Kongl.

Maj:t i detta hänseende äskade år 1871, då det var fråga om marinregementet,
och man har ju erhållit upplysning om, att Kongl. Maj:t
redan år 1872 för att lemna ersättning åt sjöförsvaret vidtagit åtskilliga
åtgärder, som närmare omförmälas i Kongl. Maj:ts proposition. Riksdagen
beviljade vidare hvad Kongl. Maj:t äskade år 1887, så väl i
fråga om den nya sjömanscorpsen, som i fråga om de två fåstningsartillerikompanierna.
Om det nu, såsom det här heter, förhaller sig
så, att vi för närvarande äro i fullkomlig saknad af befäl och att vi
icke ega folk, som är lämpligt och dugligt att betjena den dyrbara
fästningsartillerimaterielen, som vi under de senare åren med så störa
ansträngningar hafva förskaffat oss, hvilken uppfattning skall man då,
herr talman, få af ledningen af vårt sjöförsvar? Icke lärer den uppfattningen
blifva sådan, att man derutaf blir synnerligen hågad att
bevilja nya och ökade anslag till sjöförsvaret.

Ser man nu på utskottets kläm i denna punkt, så skall man finna,
att den i sitt slag också är märklig. Den är dikterad af Första
Kammarens ledamöter i statsutskottet med tillhjelp af den förseglade
sedeln och visar, att Första Kammarens ledamöter i statsutskottet
beträffande denna punkt varit mera kungliga än Kongl. Maj:t sjelf.

Kongl. Maj:t har begärt ett förslagsanslag på 189,600 kronor högst,
men utskottet eller, rättare sagdt, Första Kammarens ledamöter _ i
utskottet tillstyrka i stället ett reservationsanslag. Kongl. Maj:t begär
att utaf dessa 189,600 kronor få taga, hvad som verkligen behöfs för
det ifrågavarande ändamålet, ifall Riksdagen bifaller framställningen i
denna punkt, men att hvad som blir öfver skall fa återgå till statsverket.
»Nej», säger Första Kammarens ledamöter i utskottet, »valsa
god, tag hela beloppet; vi vilja ingenting ha tillbaka»^. De af
herrarne, som tänkt sig in i förhållandet, torde medgifva svårigheten
dels af att få detta anslag förändradt, dels att, ifall reservationer
uppkomma, återfå dessa till statsverket. Detta kan endast ske genom
kamrarnes samstämmiga beslut, men om kamrarne i sådant fall besluta »

olika, kan frågan icke afgöras genom gemensam votering, och följaktligen
är det omöjligt för Andra Kammaren att få ett ord med i
laget, i fäll några reservationer uppstå.

Det är också märkvärdigt, att man här velat tillstyrka ett
reservationsanslag, helst då Kongl. Maj:t sjelf i motiveringen för denna
sak har sagt, att det är meningen att framdeles, sedan artillericorpsen
blifvit organiserad, fördela anslaget på olika ordinarie förutvarande
anslagstitlar.

När beslut år 1887 fattades om den nya sjömanscorpsen, bestämdes
också, att organisationen derutaf skulle genomföras på 8 år. Den kan
således efter mitt förmenande icke ännu vara genomförd, och derför

N:o 18. 52

Onsdageu den 16 Mars.

Ang. en synes det mig, att man bör se tiden an, till dess denna organisation
artilleri för s genomförd.

“lid tariff På grund af hvad jag bär anfört ber jag att få yrka afslag å
krona. utskottets hemställan och bifall till den af mig och af öfriga ledamöter
(Forts.) från Andra Kammaren afgifna reservationen.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har begärt ordet med
anledning af herr statsrådets och chefens för sjöförsvarsdepartementet
anförande, då han yttrade några varma ord om, att det icke vore
regeringens fel, om vi i nödens stund stå här hjelplösa. Jag får uttala
som min mening, att det icke heller är Riksdagens fel, ty vi minnas
alla, såsom ock här blifvit framhållet, sedan jag begärde ordet, att
flottans personal år 1887 ordnades i syfte, att vi skulle få eu fullständig
reform i frågan. Sjöbefästningarna funnos väl till då lika väl
som nu, och det ligger icke mer än 4 år emellan. Om Kongl. Maj:t
icke då tänkte på denna omständighet, så är det icke Riksdagens fel.
Då var det allmänt kändt och allmänt sagdt, att sjöbefästningarna
skulle bemannas från hären, och i öfverensstämmelse härmed ordnades
sjömanscorpsen. Jag hemställer nu, om det är Riksdagens fel, om Kongl.
Maj:t först nu, 4 år efteråt, kommit att tänka på, att det råder brist i
afseende på befästningarnas bemanning. Jag föreställer mig nemligen,
att när förslag till en så genomgripande reform framlägges, Kongl.
Maj:t skall egna all möjlig omsorg åt en sådan reform, vilkoren derför
och verkan af reformen i dess helhet, på det att sjöförsvaret måtte bli
fullt betryggande. Det förestälde jag mig också, att Kongl. Maj:t
hade gjort, då vi löste denna fråga. Nu kan man emellertid här se,
att Kongl. Maj:t har ändrat mobiliseringsplanen år 1890. Detta är
väl hela affären, hvarför man nu kommer och säger, att armén icke
har råd att vara af med det manskap, som skulle erfordras för sjöbefästningarnas
bemanning. Men hvad rå vi för det? Nästa år kommer
man kanske med eu ny mobiliseringsplan, och då upprepas åter samma
förhållande. Jag käft icke finna det skäligt, att Riksdagen på detta
sätt skall följa med, allt efter som Kongl. Maj:t ändrar åsigt från det
ena året till det andra, utan om man ordnat denna sak med syfte, att
hären skall bemanna dessa befästningar, så tycker jag, att Riksdagen
icke gjort sig skyldig till något fel i detta fall. Det var detta jag
velat tillägga såsom en gensaga mot den uppfattningen, att vi egent,
ligen skulle ha frångått någonting, som skulle kunna anses som en
konseqvens af våra beslut, då vi följde Kongl. Maj:ts framställningar,
ty när vi så gjorde, gjorde vi det med tillit till att frågan skulle på
eu gång ordnas, då ju dessa sjöbefåstningar, som jag nämnt, funnos
till för 4 år sedan lika väl som nu. Jag håller före, att vi böra upprätthålla
Riksdagens beslut och upprätthålla helgden af detta beslut.
Vi böra väl också först öfvertyga oss om, huruvida.denna sjömanscorps
och dessa artillerikompanier, som vi då förskaffade oss, verkligen komma
att motsvara hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen då afsågo, och icke,
förrän vi vunnit denna erfarenhet, gifva oss in på att bevilja anslag
till nya sådana värfvade corpser.

Dessa skäl har jag velat tillägga och anföra för mitt yrkande.

Häruti instämde herr Olsson från Stockholm.

Onsdagen den 16 Mars.

53 Nso 18.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Offer: Herr talman, mine herrar! Ifrån flera olika håll har här
talats om, att 1887 års Riksdag beviljade allt hvad Kongl. Maj:t i förevarande
fall begärde. Jag erkänner villigt, att så var förhållandet;
men jag ber också att få nämna, att då fans det en fulltalig
besättning för sjöbefåstningarna. Man hade der dessa 40 officerare
jemte underbefäl och manskap från armén, och så länge de funnos
der, kunde ju icke något rimligt skäl förefinnas — åtminstone från
min synpunkt — att ifrågasätta en tillökning i antalet befäl och underbefäl
eller komma fram och begära, att man skulle borttaga hela
denna kontingent och i stället sätta dit eu särskild corps; men då nu
borttagningen har skett, kan jag omöjligen hjelpa att eu betänklig
brist uppkommit.

Herr Mankell talade om, att han icke fått del af mobiliseringsplanen.
Så vidt jag vet, är den icke heller afsedd för allmänheten,
utan meningen är, att den skall hemlighållas. Detta är således skälet
till, att han icke kan ha reda på den. Den är, som nämndes, grundad
på förslag af en särskild komité, som ock på det allra bestämdaste
uttalat som sin åsigt, att icke eu infanteritrupp kunde vara tjenlig
att försvara sjöbefästningarna, utan att infanteritrupperna i stället
behöfvas på andra ställen, likaledes för försvar. I öfrig! ber jag att
för en enda gång få instämma med herr Mankell deruti, att jag tror,
att det skulle vara mycket fördelaktigt, om sjöbefästningarna komme
under landtförsvaret. Det är min verkliga åsigt. Skälet, hvarför så
icke har skett, ligger deruti, att högsta kommenderande befälhafvaren
vid flottans station skulle ha ett visst kommando öfver dem eller åtminstone
bli en mellanhand under högste befälhafvaren, och fästningarna
skulle således på visst sätt komma att lyda under hans kommando.
Frågan har varit på tal flera gånger, men man har emellertid ansett
sig höra bibehålla dem under sjöförsvaret.

Det är nog mycket möjligt, att i framtiden nya anslag till sjöförsvaret
komma att äskas. Jag tycker emellertid, att jag i det fallet
verkligen varit så måttlig, som någon kunnat vara, och icke gjort
några framställningar i detta fall, utöfver hvad %om varit absolut
nödvändigt.

Flere af herrarne hafva ansett, att man icke bör bevilja något
anslag till befäl och underbefäl, men icke sagt, huru befästningarna
skola försvaras. Är det verkligen reservanternas mening, att portarne
skola stå öppna? Det är ju klart, att en styrka på 400 man icke är
tillräcklig. Der finnas såsom jag redan förut nämnt öfver 100 kanoner;
och oafsedt den totala bristen på befäl och underbefäl, motsvara nu
befiutliga fästningskompanier endast en fjerdedel eller femtedel af
behöfligt manskap. Skälet hvarför man har större behof af befäl och
manskap för Karlskrona befästningar än för Oscar-Fredriksborg—
Vaxholm, är att verken äro större, ligga mera spridda och ha större
bestyckning.

Herr von Friesen: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet började sitt anförande med att säga, att
reservanterna inom statsutskottet icke anfört något »rimligt» skäl för

Ang. en
fästningsartilleri
orps
vid Karlskrona.

(Forts.)

>'':o 18. 54

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. en sitt afslagsvrkande. Då således herr statsrådet intagit en dylik djerf
fästnings- p0Siti0n gent emot reservanterna och ryckt fram med sitt tunga artilaTJd
!Käril-* leri emot dem, så kan han icke vänta annat än att reservanterna på
krona, ett lika djerft sätt skola svara. Det är eu mycket svår beskyllning,

(Forts.) lian framkastat, äfven om den gälde gamla män i allmänhet, den'' nemligen
att de icke anfört något »rimligt» skäl, och ännu svårare är den
beskyllningen, då den framkastas mot sådana personer, som dock erhållit
det förtroendet att vara ledamöter af Riksdagens Andra Kammare, för
att nu icke tala om, att de tillika äro ledamöter af statsutskottet.

Men ännu — jag utelemnar ordet, herr talman — är det, om,
då man säger, att icke något »rimligt» skäl blifvit framdraget, man
underlåter att anföra bevis för, att så verkligen är förhållandet.

Det första skälet, som anförts af reservanterna mot det framstälda
förslaget, är att sjömanscorpsens organisation ännu icke blifvit fullbordad.
Detta är, så vidt jag vet, icke bestridt, och hvilket inflytande fullbildandet
af sjömanscorpsen kan ha på de olika delarne af flottan, torde
icke vara lått att nu förutse. När förslaget om den nya sjömanscorpsen
år 1887 framstäldes, antog statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
att den skulle kunna lemna tillräcklig bemanning för sjöbefästningarna
vid Karlskrona. År det då icke »rimligt» att antaga,
att när den blir färdig, den skall räcka till äfven för dessa befästningars
bemanning?

Det har också anförts af reservanterna, att detta förslag står i
sammanhang med landtförsvarets organisation. Äfven detta skäl påstod
herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet icke vara »rimligt».
Han har dock sjelf visat, att det är eu åtgärd just inom landtförsvaret,
som nu har föranledt Kongl. Maj:t att komma fram med
denna proposition. Huru man efter detta rimligtvis kan påstå, att
detta förslag icke står i sammanhang med landtförsvarets organisation,
kan jag icke fatta; ty om det är föranledt af en åtgärd vidtagen inom
landtförsvaret, så måtte det väl stå i sammanhang med landtförsvarets
organisation. Jag vädjar till kammarens ledamöter, hvilketdera påståendet
är rimligare.

För öfrigt bift'' man vara mycket betänksam, när man går in på
denna fråga; denna betänksamhet finner utan tvifvel sin fulla motivering,
om man läser det yttrande, som rörande saken afgafs till
statsrådsprotokollet vid 1887 års riksdag. Der heter det uttryckligen,
på tal om det för sjöfästningarnas vid Karlskrona bemanning
erforderliga manskap, att detta manskap borde vara en del utaf den
då föreslagna — sedermera bildade — sjömanscorpsen. Vidare heter
det att statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet icke ansett
något manskap från den fasta stammen särskilt behöfva afses för
sjöfästningarna, »enär nödigt antal underofficerskorporaler och öfriga
första klassens förkandsmän för fåstningskompanierna kunna erhållas
från matroskompaniernas fasta stammanskap, artilleristafdelningen».

Om man vid 1887 års riksdag läste detta, hade man icke då den
öfvertygelsen, att genom det förslag, som då var framlagt, en tillräcklig
bemanning för sjöbefästningarna skulle vinnas? Och var icke det
förnämsta skälet till framgång af Kongl. Maj:ts förslag om sjömanscorpsens
bildande till 1887 års Riksdag det, att kostnaderna för den nya

55 :N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars.

sjömanscorpsen ungefär jemt betäcktes af afgifterna för de vakanta rotarne ? Ang. m
Hade man vetat att de beräknade afgifterna från de vakanta rotarne
skulle behöfva öfverskridas med inemot 200,000 kronor, är det då säkert vid xarhatt
man skulle hafva bifallit Kongl. Maj:ts förslag?^ Fördes då icke krona.
Riksdagen in i eu fälla, om den utaf ordalydelsen i Kongl. Maj:ts pro- (Forts.)
position ovilkorligen måste få den uppfattningen, att de ifrågavarande
behofven skulle komma att tillgodoses utan ytterligare utgifter för
statsverket, och på den grund gick med på den nya sjömanscorpsen,
men den nu, fyra år derefter, tvingas att ytterligare bevilja 200,000
kronor? Och det är att märka, herr talman, icke för något nytt tillkommet
ändamål, utan för ett ändamål, som redan var i detta statsrådsprotokoll
afsedt.

Herr talman! Jag anhåller om bifall till den reservation, som är
fogad vid detta betänkande.

Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman, mine herrar!

Vid det kompakta motstånd, som den kongl. propositionen rijnt från
Andra Kammarens statsutskottsledamöter, torde det vara mycket vanskligt
att inför denna kammare uppträda och yrka bifall till statsutskottens
förslag. Men jag skall likväl göra det, herr talman, göra det
derför, att jag är lifligt öfvertygad att denna fästningsartillericorps^är
nödvändig, vi ha dessa dyrbara fästningar vid Karlskrona, hvilka äro
bestyckade med nya, tidsenliga kanoner, och till hvilka fästningar
Riksdagen i fjor lemnade ytterligare anslag till nya kanoner. Jag tror
icke man kan tänka sig att infanteriofficerare och underofficerare från
infanteriet kunna vara lämplige att instruera manskapet i handterandet
och vården af dessa dyrbara pjeser. Vi hafva visserligen för närvarande
befäl och underbefäl från flottan till det ändamalet. Men detta
befäl och underbefäl är nödvändigt på andra håll. Vi hafva, som herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet nyss visade, icke
tillräckligt befäl och än mindre underbefäl för bemanningen af våra
fartyg och för den tjenstgöring som vid stationernas etablissement
erfordras. Det är derför som jag icke kan påtaga mig ansvaret att
med min röst bidraga till afslag å föreliggande fråga.

Den förste talaren, som yttrade sig från stockholmsbänken, påpekade,
hurusom vi alltid varit med om att bevilja anslag till dyrbara
befästningar vid Karlskrona, derför att Karlskrona vore favoritfästningen.

Detta gjorde vi, sade han, för att försvara den flotta, som vi icke ha
och som vi kanske aldrig komma att ega. — Jag tror visst icke att
fästningarna äro anlagda för att försvara fartygen utan för att försvara
de dyrbara etablissement, som förefinnas vid Karlskrona, och hvilka
äro nödvändiga för vår flottas bestånd. Jag är i motsats till den ärade
talaren öfvertygad att vi skola komma att fa fartyg. Men, som sagdt
är, jag tror icke att fästningarna behöfvas för att försvara fartygen,
utan fartygen komma nog att användas för att försvara rikets kuster.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
herr A. Perssons in. fl. i ämnet afgifua reservation.

■Nso 18. 56

Onsdagen den 16 Mars.

I fråga om mom. b) yttrade:

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall bedja att få yrka

afslag å utskottets hemställan i detta moment.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.

Ang. anslaget Punkten 5. _

till beklädnad

olh^kepps- Kong1- MaJ:t hade föreslagit, att de besparingar, som under år
gosse- ^93 kunde å reservationsanslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppscorpserna.
gossecorpserna beredas, måtte, i den mån de icke erfordrades till täckande
af öfver betalningar å detta reservationsanslag, få användas till
godtgörande af eller afbetalning å den brist, som å anslaget uppkommit,
innan detsamma erhållit reservationsanslags natur; och hemstälde
utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte af Riksdagen
Jfifallas.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar P. Andersson i
Högkil, G. Ericsson i Mörviken, S. G. von Friesen och Ollas A.
Ericsson.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Andersson i Högkil: Riksdagen har från och med år 1886
lemna! sådant medgifvande, som här å nyo blifvit ifrågasatt, nemligen
att Kongl. Maj:t skall få använda möjligen uppkommande besparingar
å ifrågavarande anslag till betäckande af den brist, som uppkommit
under den tid, då anslaget var ett »förslagsanslag högst». Under hela
denna tid hafva dock bristerna kunnat minskas endast med följande
belopp, nemligen år 1886 med 180 kronor och år 1887 med 1,716
kronor. Men efter år 1887 hafva nya brister uppkommit på reservationsanslaget,
och detta befinnes vid 1890 års slut vara öfverskridet
med mera än 34,000 kronor. I marinförvaltningens hufvudbok för sistnämnda
år finnas icke mindre än fyra särskilda konti upplagda för
detta anslag. Sålunda finnes der ett konto för »förslagsanslaget, högst»,
der bristen å detta anslag, 14,139 kronor, fortfarande balanseras; vidare
ett konto för årsanslaget, slutande med brist; ytterligare ett konto,
benämndt anslagets »besparingskonto», der man aldrig haft några besparingar
utan endast brister, som under föregående år uppkommit på
reservationsanslaget. Vid granskningen af 1889 års räkenskaper fäste
jag inom statsreVisionen uppmärksamheten på det rent af orimliga att
upplägga besparingskonto, när man icke hade några besparingar. Detta
tyckes hafva gjort att marinförvaltningen i 1890 års hufvudbok öppnat
ytterligare ett nytt konto, ett förskottskonto, dit alla samtliga bristerna
på reservationsanslaget blifvit förda.

Nu synes det mig, som om man först borde söka att kunna åstadkomma
medel till betäckande af brister, som uppkommit å reservationsanslaget.
De utgjorde vid 1890 års slut mera än 34,000 kronor och
utgöra för närvarande 42,000 kronor. Ty anslaget är äfven under år

57 N:o 18.

Onsdagen den 16 Mars.

1891 öfverskridet. När man hunnit göra så stora besparingar, att man Ang andagtit
dermed kan betacka bristerna på reservationsanslaget och dessutom''*“
har ytterligare besparingar för betäckande af bristen pa förslagsanslaget, ocjl SkeppS.
då, men först då, synes tiden vara inne för Kongl. Maj:t att begära goSseRiksdagens
tillstånd att få använda dessa besparingar till betäckande corpserna.
af bristen på förslagsanslaget. Men att Riksdagen år efter år skall (Forts.)
besluta om användande af besparingar, som icke finnas till, och som
kanske aldrig komma att finnas till, det är, efter mitt sätt att se saken,
lindrigast sagdt öfverflödigt. __

Saken har emellertid en annan och ännu mera beaktansvärd sida.

Uti § 39 riksdagsordningen är det stadgadt, att, om af Riksdagen faststälda
anslag befinnas vara öfverskridna, statsutskottet eger att vidtaga
ganska allvarliga åtgärder. Nu har statsutskottet af den kongl. propositionen
fått veta att sådana öfverskridanden egt rum, och jag har
inom statsutskottet sökt redogöra för huru med den saken rätteligen
förhåller sig samt på grund häraf yrkat, icke att statsutskottet skulle
sätta i gång eu så stor apparat som af nämnda paragraf kan föranledas,
men att statsutskottet skulle hemställa, att Riksdagen i skrifvelse anhåller,
det Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande af
jemnvigt i detta anslag och förekommande för framtiden af dylika anticipationer.
Men detta mitt yrkande afslogs i statsutskottet med 14
röster mot 10. Nu är det efter mitt förmenande af synnerlig vigt,
att icke Riksdagen genom att godkänna statsutskottets hemställan på
samma gång indirekt godkänner att ett reservationsanslag år efter år
kan få opåtaldt öfverskridas. Och detta är af dess större vigt, som
samtliga reser vationsanslageu på femte hufvudtiteln vid 1890 ars^ slut
befunnos öfverskridna med 347,000 kronor, hvartill kommer oredovisade
förskott, så att i marinförvaltningens hufvudbok upptagas »öfverbetalningar»
vid 1890 års slut till ett belopp af icke mindre än 412,000
kronor. ’

Jag hoppas att Riksdagen, i ali synnerhet Andra Kammaren, icke
skall, vare sig direkt eller indirekt, godkänna, att vederbörande på
detta sätt godtyckligt rubba den af Riksdagen faststälda statsregleringen.
Jag får derför anhålla om rent utslag å så väl utskottets hemställan
som å Kongl. Maj:ts poposition i denna punkt.

Herr Hedin instämde häruti.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Otter: Herr talman, mine herrar! Jag vill fästa uppmärksamheten

på, att beklädnadsanslaget, 287,500 kronor, är uteslutande afsedt för
nya sjömanscorpsen, hvilken nu är i det allra närmaste uppsatt. — Jag
talar endast om dem af eorpsen, som äro i tjenstgöring. De permitterade
skola naturligtvis icke beklädas af staten. — Men derjemte finnas
2,509 båtsmän, som skola beklädas i mån, som de inkallas till tjenstgöring;
och det är alldeles uppenbart, att hvad som är afsedt ensamt
för sjömanscorpsen, icke kan räcka till att bekläda alla båtsmännen.

Jag vill gerna medgifva, att försigtigheten hade bjudit, då jag år 1887
framlade organisationsförslaget, att jag då fäst något afseende äfven
härvid. Men jag var då, liksom nu, fullkomligt öfvertygad om, att

N:o 18. 58

Onsdagen den 16 Mars.

gosse corpserna.

(Forts.)

m b^ÉZLbeklädnadskostnaden . skulle jemna ut sig så småningom, i den mån
it sjömanlfom båtsmannen afginge Och det är alldeles uppenbart att så äfven
och skepps- kommer att ske, om än till en början öfverbetalning är oafvislio-. Ett
nnsse- annat skal, hvarför jag icke hade försigtigheteu att göra hemställan
om ett särskilt öfvergångsförslag, var att den anmärkningslusta, som
nu pa sista, tiden yppat sig, icke hade börjat då. Såsom jag minnes,
lans, när Jag mottog chefskapet för sjöförsvarsdepartementet år 1880,
en brist pa öfver 100,000 kronor på beklädnadsanslaget. Genom lämpliga
anordningar har jag emellertid lyckats nedbringa denna brist till
fjorton tusen och några hundra kronor; och jag är fullkomligt öfvertygad
om, att äfven denna brist skall småningom utjemnas.

Hvad beträffar de öfriga bristerna på anslag under femte hufvudtiteln,
sa lära de i sinom tid komma före och behöfva derför icke nu
vidröras.

Herr vice talmannen Danielson: I denna punkt har jao- en
annan mening än den talare, som yrkat utslag å Kongl. Maj:ts proposition,
och tror att man godt kan bifalla densamma. Som herrarne
se är _ det blott eu liten brist som återstår från den tid, då anslaget
ännu icke hade reservationsanslags natur. Nu är det alldeles som herr
statsrådet och chefen, för sjöförsvarsdepartementet sagt, att genom att
gorå mindre uppfordring af båtsmän — som egentligen icke äro till
någon nytta — besparingar skulle uppkomma, och då skulle man få
denna lilla brist ersatt.

Skulle nu Riksdagen afslå hvad Kongl. Maj:t begärt, så tror jag
icke att man har något annat att göra än bevilja medel till att betäcka
bristen, emedan regeringen för länge sedan fått decharge i dessa frågor.
Pa, annat sätt lär det väl da icke vara möjligt att komma ifrån denna
brist. Men just genom att bifalla Kongl. Maj:ts förslag anser jag, att
man slipper att betala beloppet, enär man kan komma ifrån det genom
att göra besparingar pa båtsmanshållet genom mindre utgifter för
båtsmännens beklädnad m. in. Jag tror således att det är ”klokt att
bifalla hvad utskottet i denna punkt hemstält, och anhåller jag derför
om bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Enligt min tanke borde det icke vara

klandervärd^ om Riksdagen bättre än förr såge till, att grundlagens
bud blefve uppelda, att statslag]eringen icke blefve trädd vid sidan.
Jag måste anse detta snarare vara något berömvärdt. Jag kan således
icke ga in på den asigten, att, då man önskar att sådana anslag,
hvilka till sin natur icke kunna öfverskridas, icke heller måtte blifva
öfverskridna, en sådan önskan har sin grund i någon »anmärkningslusta».
Jag anser det helt enkelt vara Riksdagens pligt att tillse detta.

Hvad särskildt detta nu förevarande anslag beträffar, så yttrades
i statsrådsprotokollet till _ 1887 års Riksdag, att då icke större antal
manskap, än som för stationerna och fartygen vore erforderligt, hädanefter
skulle vara i tjenstgöring, statsrådet ansett att anslagen till beklädnad
och naturaunderhåll icke skulle behöfva i följd af''organisationen
undergå någon förhöjning. Men icke kunde man då tänka sig, att
under detta yttrande skulle ligga, att vid behof ett reservationsanslag,

59 >'':o IS.

åt sjömansoch
skeppsgossecorpserna.

(Forts.)

Onsdagen den 16 Mars.

tvärt emot ett sådant anslags natur, skulle få öfverskridas, åtminstoneAng antog*
tänkte jag mig icke detta, då jag vid 1887 års riksdag var med

sjömanscorpsens ombildning. __ . , ,

Här är omtaladt, att besparingar skulle kunna göras genom minskad
uppfordring af båtsmän. Ja väl. Men å andra sidan måste anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll i dess ställe ökas, i det behofvet
af daglönare vid varfven sålunda blir större. Derom är icke något
att sä»a, ty anslaget till flottans nybyggnad och underhåll har i sjelfva
verket3 ökats i mindre grad, än hvad enligt bil. D till femte huivudtiteln
i 1887 års statsverksproposition skulle blifva förhållandet. Jag
har således ingenting att anmärka vare sig mot att antalet uppfordrade
båtsmän minskas eller deremot att i stället anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll successivt ökas; .men jag vill betona, att deri i
sjelfva verket icke ligger någon besparing. Att säga att besparingar
å beklädnadsanslaget kunna uppkomma, genom hvilka den gamla bristen
kan betäckas, det är ju således på sätt och vis rigtigt, ty på det anslaget
kunna verkligen besparingar uppstå; men i det hela blir det

icke någon besparing. , t ,,

Det är något egendomligt att böra talas om öfverskridande åt ett
anslå», som kallas förslagsanslag högst. Detta ord högst må val innebära,
”att det icke kan öfverskridas. För mig bär detta vant tillräckligt
skäl till att biträda herr Anderssons i Högkil reservation, hvartill jag
anhåller att få yrka bifall.

Herr vice talmannen Danielson: Jag bär begärt ordet med

anledning af herr von Friesens yttrande angående de hundratusen
kronor, som varit anslagna till aflöning åt daglönare vid varfven, i
den män båtsmanshållet minskats. Detta står ej i något samband
med nu ifrågavarande anslag. Ty år 1887 beslöt Riksdagen bifalla
Kongl. Maj:ts förslag just i det hänseendet, att ett hundra tusen kronor
skulfe stå till Kongl. Maj:ts förfogande att, i den mån båtsmanshållet
minskades, få användas till aflöning af daglönare vid varfven. Detta
är ett anslag för sig. Det är nu fråga om en gammal rest, som uppkommit,
innan detta anslag blef reservationsanslag. Men då vi hört
nämnas från statsrådsbänken, att det genom minskad uppfordring af
båtsmän är utsigt för att kunna betäcka bristen, tycker jag att det
vore skäl att bifalla Kongl. Majits förslag. Hvarför skulle dessa gamla
båtsmän betungas med att uppkallas till tjenstgöring, då de ingenting
väsentligt kunna uträtta till flottans bästa? Just denna omständighet
talar för bifall till förslaget, och vill jag för min del yrka bifall till
utskottets tillstyrkande hemställan.

Herr Hedin: Regeringsformen stadgar iö2§: »Sedan statsverkets
behof blifvit af Riksdagen pröfvade, ankommer det på Riksdagen att
en deremot svarande bevillning sig ataga samt tillika fastställa, huru
särskilda summor deraf skola till särskilda ändamål användas och dessa
summor under särskilda hufvudtitlar uti riksstaten anslå.» 65 § i
samma grundlag stadgar, att dessa medel, d. v. s. de i föregående 64 §
omtalade — så val rikets ordinarie statsmedel och inkomster som hvad
pii sätt omförmäldt är under namn af extra ordinarie utlagor eller

-N:0 18. 60 Onsdagen den 16 Mars.

till beklädnad Ilningar till statsverket af Riksdagen anslås — »må icke annoråt
sjömans- lunda användas, än faststäldt blifvit; varande statsrådets ledamöter
och skepps- ansvarige, om de låta afvikelse derifrån ega rum utan att till protocorpllrna.
kolle* föreställning deremot göra».

(Forts.) , Huru eif öfverskridande af de af Riksdagen faststälda anslag betraktas
af grundlagen inhemtas ock af 2 mom. i 39 § riksdagsordningen,
der det heter: »Skulle, mot Riksdagens beslut, de till någon
hufvudtitel anslagna summor befinnas dragna till andra ändamål än
dem, som under samma hufvudtitel höra, eller något af Riksdagen
faststäldt anslag befinnas öfverskridet, skall utskottet — det är statsutskottet
— hos kamrarne göra anmälan mot den embetsman, som en
sådan anordning kontrasignera!, hvarefter förfares enligt 106 och 107 SS
i regeringsformen.

Öfverskridandet af ett anslag, herr talman, är alltid på samma
gång en öfverträdelse af grundlagen. Det är illa, märker man nu, att
Riksdagen någonsin blundar för sådana saker, men det borde kunna
förlåtas Riksdagen, om den har tänkt, att Kong], Maj:ts rådgifvare
allesammans, icke ens chefen för sjöförsvarsdepartementet undantagen,
skulle finna sig, oafsedt alla anmärkningar och särskilda uppmaningar
från Riksdagen, vara förpligtade att efterkomma grundlagens bud. Nu
finner man, att han ansett det vara alldeles oskadligt att öfverskrida
statsanslagen och på samma gång öfverträda grundlagen derför, att
han icke hade . aning förr om den »anmärkningslusta», som på sista
tiden uppkommit. Det är ett märkligt erkännande. För öfrigt vill
jag tillägga, att för öfverträdelser af grundlagen kunna icke anföras
antagliga skal; man må kalla dem ursäkter. Om Riksdagen så låter
leka med sig, är det icke mycket bevändt med dess budgetsmagt, icke
mycket bevändt med den politiska magt, som af budgetsmagten beror.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Otter: Jag vill blott såsom ett svar på den nästföregående talarens
anförande yttra ett par ord.

Kongl. Maj:t har år efter år just på det skäl, att det under vissa
förhållanden varit alldeles omöjligt att hålla beklädnadsanslaget inom
behöriga gränser, föreslagit att det skulle erhålla reservationsanslags
natur; men Riksdagen afslog detta gång på gång. Jag frågar: när
det icke finnes tillräckligt med penningar, skall man då låta folket gå
oklädf eller hvad skall man göra? Jag skulle visserligen begära
förhöjning i anslaget, om jag trodde, att det vore behöfiigt. Men jag
ansei, såsom jag yttrat redan förut, att detta ej är af nöden, emedan,
sedan organisationen genomförts, anslaget utan tvifvel skall visa si°-fullt tillräckligt.

Herr Hedin: Det finnes ett suveränt medel i detta fall, och det
är att rätta mun efter matsäcken, att icke använda mera folk, än mall
har råd att aflöna. Huru mycket penningar, man har att disponera,
det far man se efter i budgeten, hvarefter man sedermera får se till,
hur långt de räcka till.

Onsdagen den 16 Mars.

61 N:0 18.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber om ursäkt, att jag å nyo Ang. anslaget
tager till orda. — Jag vill icke kasta mig in i denna konstitutionella *-^a0rf”“rf
dispyt, som kär pågått, utan endast påpeka, att vi under fyra eller
fem riksdagar käft samma kemställan före. Frågan är således nu icke gosseny,
ty den kar, som sagdt, återkommit år efter år till Riksdagen, ock corpserna.
Riksdagen kar för kvarje gång medgifvit, att kesparingarna å anslaget (Forts.)
skulle få användas till betäckande af den brist, som å anslaget uppkommit
och nu är 14,139 kronor 68 öre.

Jag kar blott velat meddela denna upplysning, på det att ingen
måtte tro, att här föreligger något nytt. •

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Utter: Med afseende å den af herr Hedin förordade radikalkuren ber
jag få nämna, att det finnes en faststäld tur- och uppfordringsrulla,
enligt hvilken båtsmännen skola uppfordras i ock för deras utbildning,
ock flottans öfriga manskap kan icke försättas ur tjenstgöring. Det
kar också uppfordrats ett bestämdt antal båtsmän under den gamla
tiden. Men som förhållandena nu äro, så kan man göra såsom herr
Hedin föreslagit, ock det torde väl äfven komma att ske framdeles.

Herr Hedin: Med anledning af hvad vice talmannen nyss anförde
vill jag säga, att det väl knappast finnes några andra än de, som blott
varit med de sista riksdagarne, kvilka icke förut veta, oberoende af
hans upplysning, att fråga om oregelbundenheter i femte hufvudtiteln
visst icke är något nytt. De äro, såsom kär om dagen äfven eu ledamot
från Första Kammaren erkände i ett af Riksdagens utskott, kroniska.
Ock de äro så kroniska, dessa oregelbundenketer, att de gå tillbaka
åtminstone till första tiden af min riksdagsmannaverksamhet. Jag kar
minne af dem från statsrevisionen under de första åren på 1870-talet.
-—• Yi veta sålunda, att saken icke är ny, men att detta skulle innebära
något ursäkt, det är något, som jag icke förmår inse.

Herr Andersson i Högkil: Man kan ju kafva olika åsigter om
samma sak. För min del har jag i denna fråga en åsigt, som står i
uppenbar strid mot den, som nyss uttalades från statsrådsbänken. Det
är icke de orsaker, som af statsrådet omnämndes, kvilka här äro bestämmande,
utan det är många andra faktorer, som dervid medverkat.
Talet om anmärkningslusta är enligt mitt förmenande ett synnerligen
klent skäl att anföra under sådana omständigheter, och det är ännu
klenare, när det anföres från statsrådsbänken.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr talmannen
gaf, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets kemställan ock dels på afslag derå; ock fann herr talmannen
svaren kafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Votering begärdes, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och
anslag af en så lydande omröstningspropositiou:

?J:o 18. 62

Onsdagen den 16 Mars.

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 5:e punkten af dess
utlåtande n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit nämnda hemställan.

Voteringen visade 99 ja mot 86 nej, hvadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Ang. anslaget Punkten 10.
till sjökarteverket Kongl.

Maj:t hade föreslagit, att reservationsanslaget till sjökarteverket,
nu 60,000 kronor, måtte höjas med 10,000 kronor till 70,000
kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att, med afslag å Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, anslaget till sjökarteverket måtte i 1893 års
riksstat uppföras med oförändradt belopp af 60,000 kronor.

I fråga härom anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Offer: SåsoA herrarne finna af statsrådsprotokollet äro de reserverade
behållningarna å detta anslag nästan alldeles uttömda, och att icke
redan i_ år uppstått brist har berott derpå, att mätningsförrättarnes
antal minskats, att expeditionen förkortats samt en del ganska nödiga
reparationsarbeten uppskjutits. Att det förut kunnat uppstå några
reserverade behållningar å det ifrågavarande anslaget kommer sig
deraf, att under år 1885 instäldes mätningarna till följd af dåvarande
stora rustningar helt och hållet, hvarigenom en betydande behållning
uppstod, med hvilken man under de senare åren kunnat reda sig.
Hädanefter, då några besparingar icke vidare finnas att tillgå, blir det
omöjligt att kunna fortgå såsom hittills med mätningen, så framt icke
Riksdagen beviljar den af Kongl. Maj:t begärda ökningen i anslaget.

Onsdagen den 16 Mars.

63 Jf:0 18.

Såsom i utskottsbetänkandet är nämndt, äro sjökorten öfver större Ang. anslaget
delen af Bottniska viken mindre tillförlitliga. Vid de mätningar, som utl
tid efter annan här blifvit gjorda, hafva en massa grund, som förut ‘

icke funnits upptagna på kartorna, blifvit upptäckta. En mängd grund- 0
stötningar hafva också der årligen förekommit, bvilka hvar för sig i
medeltal kostat mera penningar, än det nu är fråga om. Hvad som
äfven i hög grad talar för nödvändigheten af anslagets höjande är, att
sjömätningsfartygen äro i det tillstånd i afseende å maskiner och pannor
m. m., att de ovilkorligen måste undergå stora reparationer, hvilka
icke kunna verkställas med mindre än att den begärda ökningen i
anslaget beviljas, eller ett och annat års mätningar helt och hållet
inställas. Redan innevarande år har den ändring gjorts i afseende å
dessa expeditioner, att i stället för två större fartyg har nu endast ett
skickats ut, hvarjemte mätningsförrättarnes antal minskats från åtta
till fem. På detta sätt har det hittills varit möjligt att hålla sig inom
anslagets gränser. Men jag hemställer i sjöfartens intresse, om det nu
icke vore skäl att bevilja dessa af Kongl. Maj:t här begärda 10,000
kronor såsom ökning i anslaget. Mätningarna hafva nu pågått i
många år. Norrifrån har man hunnit till Kalix eller litet söder derom,
söderut från Oregrund till Geile. Allt det andra är ännu icke kontrollmätt,
hvartill än torde erfordras flera tiotal år. De sjökort, som nu finnas
öfver Bottniska viken, äro upprättade i början af detta århundrade,
hvarför man icke kan Vänta, att de skola vara så synnerligen tillförlitliga.

Jag hemställer om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lasse Jönsson: Jag skall endast i korthet yrka bifall till
utskottets förslag.

Det säges på ett ställe i den kongl. propositionen, att det finnes
råd för att det nu ifrågavarande anslaget skall räcka till. Genom att
ytterligare med tvenne förminska mätningsförrättarnes och i förhållande
dertill äfven besättningarnes å sjömätningsfartygen antal, skulle sålunda
inkomsterna och utgifterna åter kunna ställas i behörigt skick.

Det har jemväl blifvit upplyst, att med det anslag, som här redan
finnes, kunna mycket väl dessa förrättningar fullbordas. På grund
häraf hafva vi också inom utskottet varit eniga om att afstyrka det nu
framlagda kongl. förslaget, å hvilket jag derför nu ber att få yrka
afslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Punkterna 11—16.

Biföllos.

Punlcten 17. Ang. anslag

till fasta och

Till fasta och tillfälliga minförsvaret hade Kongl. Maj:t på extra
stat för år 1893 äskat ett belopp af 150,000 kronor; men hemstälde

N:o 18. 64

Onsdagen den 16 Mars.

Ang. anslag utskottet, att Riksdagen måtte till fasta och tillfälliga minförsvaret på
stat för år 1893 anvisa 100,000 kronor.

f ÖV SV Cl 7*G t

(Forts.)'' Herr Svensson från Karlskrona erhöll ordet och yttrade: Det
anslag, som af Kongl. Maj:t är begärdt för det fasta och tillfälliga
minförsvaret, synes mig vara särdeles behjertansvärdt. Uti detta anslag
ingår 50,000 kronor till anskaffning af så kallade handminor.
Dessa handminor äro afsedda att användas vid ett tillfälligt minförsvar.
De äro särdeles lämpliga för detta i följd af sin konstruktion
och sin lätthet att kunna utläggas med fartyg, som ej äro derför särskilt
apterade. Yi kunna använda dessa minor till försvar af sådana
inlopp, der vi hvarken hafva befästningar eller syftstationer. De hafva
äfven en annan fördel. De äro ämnade att föras å våra fartyg; och
om ett sådant efter eu strid behöfver gå in för att tillfälligt reparera
eller för att lemna besättningen andrum, så kunna de omgifva sig
med handminor till försvar för eu fiendtlig öfverrumpling. Dessa minor
äro således i allo fördelaktiga. Jag ber att få återkalla i de herrars
minne, som för ett par veckor sedan voro närvarande på flottans varf
i Stockholm, då chefen för vårt fasta minförsvar der visade äfven
handmiuor, det föredrag han då höll. Deraf framgick, huru ändamålsenliga
dessa minor äro. I den kongl. propositionen är visserligen
sagdt, att icke något omfattande försök blifvit gjordt med dessa minor.
Men af samma proposition framgår, att, sedan några handminor först
pröfvats och undergått några mindre förändringar, de sakkunnige vid
derefter förnyad pröfning yttrat sig, att dessa minor befunnits så
tillfredsställande, att några vidare försök dermed icke ansåges erforderliga.

Herr talman! Jag skall bedja att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition och afslag å utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Det kan ju hända, att sådana upplysningar
kunnat erhållas från andra håll, som bevisa att dessa minor äro förträffliga,
men i den kongl. propositionen uttalas derom sådana tvifvel
och framhålles så behofvet af ytterligare försök, att vi som icke äro
fackmän måste blifva tvifvelaktiga om dessa minors beskaffenhet. Det
står på sid. 31 i den kongl. propositionen, att »tiden och de till buds
stående medlen icke medgifvit så detaljerade försök som med densamma
bort ega rum, och då hvarken minans antändningsmateriel
eller förstörelseverkan kunnat praktiskt utrönas, borde — enligt departementschefens
mening — ytterligare och mera omfattande försök
med dylika minor anställas, innan tillverkning deraf i större utsträckning
egde rum». Det är ju således alldeles tillräckligt tydligt uttaladt
af Kongl. Magt sjelf, att han icke anser sådana undersökningar
vara verkstälda, som göra det fullt rådligt att företaga någon större
tillverkning af dylika minor. Då är det klart, att vi i utskottet icke
kunnat annat än anse, att man bör se tiden an och att nya försök
må göras, som kunna öfvertyga oss om denna minas beskaffenhet, så
att man derpå kan bygga ett bifall. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 16 Mars.

66 N:o 18.

Punkterna 18—20.
Biföllos.

I punkten 21 hemstälde utskottet, att under förutsättning af bifall
till hvad utskottet i punkt 4 af föreliggande utlåtande hemstält,
en af Kongl. Maj:t gjord framställning om beviljande af ett anslag på
extra stat för år 1893 af 67,500 kronor för uppförande af exercishus
och ekonomibyggnader å Kungsholms fästning och Vestra Hästholmen

Ang. anslag
till fasta ock
tillfälliga minförsvaret.

(Forts.)

icke måtte af Riksdagen bifallas

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Då detta anslag på sätt och
vis inbegripes i utskottets hemställan under mom. b i fjerde punkten,
så är det klart att ett rent bifall här är obehöfligt, vare sig nämnda
mom. blifvit afslaget eller bifallet. Men då vi föreslagit att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan i punkt 4, hafva vi ansett nödvändigt
att äfven i denna punkt reservera oss, och jag vill derför
yrka bifall till reservationen, ehuru den icke är satt i något sammanhang
med innehållet i utskottets kläm. Häraf följer att jag, med hänsyn
till kammarens beslut i fjerde punkten, anhåller om rent afslag å så väl
Kongl. Maj:ts förslag som utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren afslog så väl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

I fråga om punkten 22, deri utskottet tillstyrkt bifall till Kongl.
Maj:ts framställning om anvisande å extra stat för år 1893 af 46,000
kronor till sängservis och beklädnad för 500 man värnpligtige, yttrade:

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få anhålla om afslag
på utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan afslogs.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Andersson i Intagan under 14 dagar fr. o. m. den 23 dennes,

» J. P. Nilsson i Käggla » 14 » » » 22 »

» II. Eriksson i Elgered » 14 » » »21 »

§ io.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att herr kronofogden J. O. Domeij i följd af maglidande är oförmögen
att deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas. Stockholm den
15 mars 1892. C. Th. Scholander.

Legit. läkare.

Andra Kammarens Prat. 1S92, N:o IS.

5

N:o 18. 66

Onsdagen den 16 Mars.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

Konstitutionsutskottets utlåtanden

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen; och
n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 6 och
13 riksdagsordningen, äfvensom väckt motion om tillägg till det uti
Kongl.. Majits proposition n:o 28 framlagda förslag till ändrad lydelse
af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen; samt

Statsutskottets memorial och utlåtande

n:o 32, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel; och

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 4,12 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Torsdagen den 17 Mars.

67 N:o 18.

Torsdagen den 17 mars.

Kl. half 3 e. m.

§ 1.

Efter föredragning af Kong! Maj:ts på kammarens bord hyllande
proposition till Riksdagen angående anordnande af en förbättrad postoch
personförbindelse mellan Sverige och kontinenten, hänvisades densamma
till behandling af statsutskottet.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 3 och 4.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän träffad
öfverenskommelse hemstälde herr talmannen, det kammaren ville besluta,
att omförmälda utlåtanden skulle å föredragningslistan för onsdagen
den 23 dennes uppföras, n:o 3 främst bland två gånger bordlagda
ärenden och n:o 4 näst efter n:o 3.

Den af herr talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren.

§ 3-

Till afgörande företogs härefter statsutskottets memorial n:o 32,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel.

Punkterna 1—4.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 5.

Bifölls.

§ 4.

Föredrogs, men blef å nyo bordlagdt statsutskottets utlåtande n:o 33.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Andersson i Hakarp under 14 dagar fr. o. m. den 29 dennes,

» N. Åkesson » 12 » » »22 »

Jf:o 18. 68

Torsdagen den 17 Mars.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

Lagutskottets utlåtanden

n:o 22, i anledning af väckt motion om tillägg till 20 kap. 1 §
ärfdabalken;

n:o 23, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5
mom. 1 i förordningen om kyrkostämma m. m. i Stockholm den 20
november 1863;

n:o 24, i anledning af väckt motion om afskaffande af jus patranatus;
och

N:o 25, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,5 0 e. in.

In fidem

Ej. Nehrman.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1892.