RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 17.

■. - ’ '' '' f{ H ,'' ■ , . v ;) <» •

- >■ G .i •, JM* ■''■}■''''i1 j ! - .■‘■i t iT ?:'' i • •'' • . "T. ,i: >*! ei ■ V’*d

Lördagen den 12 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 5 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående försäljning af viss, kronan tillhörig, i hufvudstaden
belägen mark, samt om beredande af nytt kasernetablissement för
lifgardet till häst m. m.; och

angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp
för statens räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen.

De kongl. propositionerna begärdes på bordet och bordlädes
till nästa sammanträde,

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets memorial
n:is 29, 30 och 31.

§ 4.

Till afgörande företogs härefter bevillningsutskottets memorial
n:o 3, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 2 angående vissa
delar af tullbevillningen.

Punkterna 1—10.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

I punkten 11, som härefter föredrogs, gjorde utskottet till en
början en anmälan.

Andra Kammarens Prof. 1892. K:o 17.

H:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

I fråga härom anförde:

Herr Hedin: Herr talman! När jag först uti bevillnings utskottets

betänkande n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen,
å sid. 24 fann, att bevillningsutskottet hade uti 22 punkten,
b föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att tullen å fläsk, andra slag, måtte för tiden till innevarande
års slut upphäfvas», så blef jag synnerligen betänksam, då detta efter
ordalagen såg ut, som om utskottet föreslog Riksdagen att föreslå
Kongl. Maj:t att tillegna sig magt öfver tulltaxan eller utsträcka sin
ekonomiska lagstiftningsrätt till tullagstiftningen, hvilken väl lärer
tillhöra Riksdagen allena; men jag fick en annan uppfattning utaf
utskottets möjliga mening, då jag längre fram å sid. 35 i samma
bevillningsutskottets betänkande n:o 2 i den redogörelse, som reservanterna
från Andra Kammaren där lemnat för det bemedlingsförslag,
hvilket de hade understält Första Kammarens ledamöter i utskottet,
under punkten 4 läste: »att utskottet i förening härmed tillstyrkte
en anhållan till Kongl. Maj:t, att ifrågavarande förändringar i tulltaxan
jemväl för innevarande år blefve snarast möjligt tillämpade».
Derutaf trodde jag mig kunna sluta, att såväl utskottet uti 22 punkten,
b som reservanterna under punkten 1, litt. g och under punkten
16, litt. b med uttrycket: »anhålla hos Kongl. Maj:t» icke hade menat
någonting annat, än att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anmäla
sitt beslut i ämnet och anhålla, att Kongl. Majst ville utfärda föreskrifter
om snarast möjligt skeende tillämpning utaf Riksdagens
sålunda fattade beslut, att följaktligen ordet »anhålla» såsom jag
nämnde till ett par af bevillningsutskottets ärade ledamöter, finge
anses vara ett förkortadt uttryck för den mening, som jag nyss
nämnde. När jag nu emellertid, herr talman, vid den nyss föredragna
punkten i memorialet n:o 3 finner, att utskottet för Riksdagen anmäler,
att, då kamrarne stannat i olika beslut om den sålunda ifrågasatta
skrifvelsen, som skulle innehålla denna anmälan, frågan om en
sådan skrifvelse måste anses hafva förfallit, då återkomma mina
betänkligheter med ännu större styrka. Ty deraf torde framgå, att
med detta skrifvelseförslag i sjelfva verket icke var afsedt att för
Kongl. Maj:t anmäla ett beslut och anhålla om dess verkställighet och
tillämpning under innevarande år, utan att skrifvelsen skulle i sjelfva
verket innebära en anhållan, att Kongl. Maj:t skulle, derest han täcktes
finna för godt, utöfva tullagstiftningsrätt här i landet. Detta är en
mycket betänklig sak, och det synes mig, som om man härvid kommit
in på en väg, som kan vara farlig. Jag har derför velat uttala min
mening om detta förfaringssätt till kammarens protokoll.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall anhålla att få till kännagifva,

att äfven i utskottet en viss tveksamhet gjorde sig i
detta hänseende gällande, då dessa förslag till voteringspropositioner
blefvo genomgångna och granskade. Sekreteraren hade ursprungligen
satt upp förslaget i den form, att man skulle votera äfven om
den skrifvelse eller anmälan, den föregående talaren nyss nämnde.
Men då upplystes, att utskottet redan förlidet år, då Andra Kam -

Lördagen den 12 Mars. 3 N:o 17.

maren för sin del beslutit att tullen på potatis skulle upphäfvas, och
att man skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om beslutets tillämpande redan
under samma år, gått till väga på det sättet, att utskottet beslöt
att denna skrifvelse ej skulle Höra till voteringspropositionen, utan
att man skulle votera blott om tullsatsen. Vi hafva således i år
följt samma regel, som utskottet följde förlidet år beträffande uppsättande
af likartade voteringspropositioner. Nu kan det ju sättas
i fråga, huruvida man, beträffande den nedsättning, som skulle enligt
Andra Kammarens beslut ega rum under detta år, har en sådan rått,
som den föregående talaren velat gifva åt Riksdagen. Förhållandet
är ju, att Riksdagen faststält statsregleringen för innevarande år,
och att alltså de ändringar deri, som skulle kunna ega rum genom
en eller annan bevillningsafgifts nedsättande eller bottagande, icke
kunna företagas, utan att Kongl. Maj:t lemnar sitt bifall härtill.

Kongl. Maj :t har emellertid särskilt i fråga om nedsättning i tullen
å spannmål och mjöl för innevarande år inkommit till Riksdagen med
förslag i sådant syfte. Detta förslag har Riksdagen visserligen icke
antagit i oföråndradt skick, utan vi hafva nyss i stället, såsom herrarne
veta, godkänt en voteringsproposition, hvari uppstälts till gemensam
omröstning de olika beslut, som kamrarne i detta afseende fattat.

Jag kan således icke föreställa mig, att utskottet i detta fall, särskilt
hvad rörer kli och de båda artiklar, som förekomma i ett par följande
punkter, nemligen i punkterna 12 och 15, kunnat gå till väga på
annat sätt, än utskottet gjort. Om jag också i viss mån skulle dela
den föregående talarens uppfattning om Riksdagens uteslutande rätt
att bestämma om bevillningar, så tror jag dock, att vi icke kunna
gå så långt, som han i detta afseende tillåtit sig antyda. Jag får
derför nu hemställa, att kammaren måtte godkänna utskottets åtgörande
i detta fall.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition, lades utskottets ifrågavarande anmälan till handlingarna.

_ Den af utskottet i förevarande punkt föreslagna voteringsproposition
godkändes af kammaren.

Punkten 12.

Jemte det den af utskottet i början af denna punkt gjorda anmälan
lades till handlingarna, blef den af utskottet föreslagna voteringspropositionen
godkänd.

Punkterna 13 och 14.

De föreslagna voteringspropositionema godkändes.

Punkten 15.

Den af utskottet gjorda anmälan lades till handlingarna, hvarjemte
den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

N:o 17. 4

Lördagen den 12 Mars.

Punkterna 16—22.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

lagutskottets utlåtande n:o 20 och

Andra Kammarens fjerde tilllfälliga utskotts utlåtande n:o 10.

§ 6.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos bankoutskottets me o

morial:

n:o 3, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga fordringar,
tillhörande riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö
och Jönköping;

n:o 4, om afskrifning ur afdelningskontorets i Luleå räkenskaper
af en fordran;

n:o 5, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Östersund
räkenskaper af dess fordran för 5 stycken vexlar; och

n:o 6, om eftergifvande af riksbankens mot P. A. Jonsson i
Himmelsberga på grund af ett laga kraftvunnet utslag egande krafrätt.

§ 7.

Om ärligt un- Härefter föredrogs bankoutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
derstöd åt af väckt motion om ett årligt understöd till förre tryckaren i riksfÖrIn
iViks-'' bankens sedeltryckeri K. J. W. Berglund.

tryckeri iL t/. Uti ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr E. J. Ekman
w. Berglund, väckta motion, n:o 88, hade hemstälts, att Riksdagen matte ^bevilja
åt förre tryckaren vid riksbankens sedeltryckeri Karl Johan Wilhelm
Berglund ett årligt understöd af 400 kronor att utgå af riksbankens
medel; och hemstälde med anledning häraf utskottet, »att förre
tryckaren i riksbankens sedeltryckeri Karl Johan Wilhelm Berglund
må af bankens medel tilldelas ett årligt understöd af två hundra
kronor, att från och med innevarande år med 50 kronor i hvart qvartal
till honom under hans återstående lifstid utbetalas.»

Häremot hade reservation afgifvits af herr J. A. Sjö, med
hvilken instämt herrar J. P. Nilsson i Käggla och A. Göransson,
och som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Sjö: Såsom herrarne torde finna af betänkandet, har

jag reserverat mig mot det slut, hvartill utskottet kommit rörande

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

denna fråga, nemligen att Riksdagen måtte bevilja 200 kronor i pen- Om årligt unison
åt förre sedeltryckaren Berglund. Med anledning häraf skall
jag äfven be att få angifva de skäl, som föranledt mig att afgifva-7 ren { riks.
reservationen. bankens sedel Ifrågavarande

Berglund var, såsom af handlingarna framgår, tryckeri K. J.
antagen af en tryckeriföreståndare, hvilken hade sedeltryckeri påw- Berglund.
ackord med riksbanken, och alltså af honom både antagen såsom 1 or
tillfällig arbetare och äfven aflönad. Riksbanken har till följd deraf
icke haft vidare att skaffa med denne arbetare, hvarför något skål
heller ej kunat förefinnas att gifva honom någon pension. Riksbankens
fullmägtige hafva derför också tre särskilda gånger afstyrkt
gjorda framställningar om erhållande af pension till honom. Bankoutskottet
har afstyrkt samma framställningar två gånger, och 1887 års
Riksdag afslog en då väckt motion i samma syfte, utan att ens en
enda röst afgafs för bifall till motionen. Det skulle derför vara
mycket besynnerligt, om Riksdagen nu bifölle samma framställning
på de motiv, som utskottet i sitt betänkande här framhållit, nemligen
barmhertighets- och fattigdomsskäl. År det verkligen meningen, såsom
utskottet här uttalat, att riksbanken i detta fall skulle utöfva ett
barmhertighetsverk genom det ifrågavarande fattigunderstödets beviljande,
så tror jag att det vore rigtigare i fall fullmägtige då toge
af de medel, som för välgörenhetsändamål stå till deras förfogande.

Det har nemligen för senaste räkenskapsåret utgått, såvidt jag kan
erinra mig, 15,000 ä 16,000 kronor från riksbanken till sådana ändamål.

Hade fullmägtige ansett sig pligtige till välgörenhet mot nu ifrågavarande
person, i fall han gjort skäl härför och dertill varit berättigad,
är jag förvissad att de, såsom en god husbonde egnar och anstår, äfven
gifvit detta understöd.

Yi måste tänka oss, att i fall vi nu skulle bevilja pension åt
en sådan person, som hår är i fråga, så skulle ju konseqvensen häraf
blifva, att hvar och en, som tjenstgjort för en ordinarie tjensteman
vare sig denne varit vaktmästare, bokhållare, kassör kamererare eller
sedeltryckare, vore berättigad, sedan han tjenstgjort en viss tid och
derefter kanske varit från tjensten 12—15 år, att med samma rätt
som Berglund göra anspråk på pension och säga: nu är jag fattig
och i behof af pension samt har tjenstgjort ungefär samma tid, som
en föregående person, åt hvilken Riksdagen förut beviljat pension.

Jag kan för min del icke vara med om att på sådant ätt uttänja
pensionsrätten. Pensionsstaten är stor nog för riksbanken ändå;
den uppgår till 60,000 — 70,000 kronor årligen, och detta belopp är
ju i och för sig en ganska aktningsvärd summa.

Det är med anledning af hvad jag här anfört, som jag nu tager
mig friheten att yrka afslag å utskottets ifrågavarande hemställan.

Herr Björkman: Äfven jag skall be att få yrka afslag å ut skottets

hemställan.

Man kan ju säga och tänka att vi åro hårda i sinnet, då vi icke
vilja bevilja det ifrågasatta understödet. Men när Riksdagen förut
och icke längre tillbaka än år 1887 rörande samma person, som nu är i
fråga, afslagit en liknande framställning, så hoppas jag, att Riksdagens

N:o 17. 6 Lördagen den 12 Mars.

Om årligt un- Andra Kammare äfven denna gång vidhåller sitt förut fattade beslut.
förreeka- nu fatta ett annat beslut i denna fråga skulle, såsom den före J°ren

i rikt? gående talaren sagt såväl i sin reservation som nu i sitt anförande,
bankem sedel- vara en stor inkonseqvens.

tryckeri K\ J.

TF. Berglund. Herr Gumaalius: Det är alldeles rigtigt, att den framställning,

(Ports.) gom hår är gjord, saknar lagligt underlag, ty personen i fråga har
naturligtvis icke någon laglig rätt att få det föreslagna understödet.
Men utskottets flertal och deribland äfven flertalet af dess ledamöter
från denna kammare har dock ansett, att skålen för ett bifall till
motionen, i den mån utskottet tillstyrkt densamma, varit öfvervägande.
I motionen föreslås, att Berglund skulle åt sig få anvisadt ett årligt
understödsbelopp af 400 kronor, och motionären har i detta afseende
stödt sig derpå, att Riksdagen år 1882 beviljade en Berglunds kamrat
enahanda belopp. Utskottet har emellertid icke beträffande beloppets
storlek velat gå så långt, som motionären föreslagit, utan åt
den nu ifrågavarande personen, som är mycket likstäld med den
nämnda kamraten, hvilken mot bankofullmägtiges afstyrkan år 1882
beviljades ett årligt understöd af 400 kronor, endast föreslagit hälften
af detta belopp eller 200 kronor. Förhållandet är, såsom de af
herrarne, hvilka haft tillfälle att läsa igenom betänkandet, behagade
finna, mycket likartadt mellan de båda f. d. sedeltryckarne Frölund
och Berglund. Att de blefvo skilda från sin tjenst på riksbankens
sedeltryckeri, berodde ju på ett riksdagsbeslut, att enkronesedlarne
skulle indragas, och personalen blef då för stor. De fingo dock under
någon tid något arbete der. Derefter kommo de på hvar sitt annat
tryckeri, men sedan blef såväl den ene som den andre af dem sjuk.
För den ene söktes som sagdt en pension af 600 kronor år 1882;
Riksdagen beviljade 400 kronor. För den andre begärdes flere gånger
pension. Framställningen afstyrktes af bankofullmägtige fortfarande,
likasom den framställning som gjordes 1882. På samma sätt har
ock statsutskottet många gånger afstyrkt beviljandet af hvarjehanda
anslag, men kamrarne hafva dock funnit skäl bevilja
dem. Ty kamrarne hafva rättighet att taga andra hänsyn än statsutskottet
å sin sida och bankofullmägtige å sin sida. Det har anförts
mot Berglund, dels att han dröjt länge med att begära pension, dels
att han sökt förut utan framgång. Att han dröjt länge gör ju åtminstone
en besparing för bankoverket, och det bör således icke
gerna läggas honom till last. Han har icke sökt pension förr än han
befunnit sig i tryckande ekonomiska omständigheter, hvarpå nu föreligger
rotemans intyg. Hans ställning synes, såsom af handlingarna
framgår, icke hafva varit så dålig år 1887, då han sökte pension och
fick afslag. Han har sedermera under årens lopp förtärt hvad han
haft. Nu föreligger betydligt kraftigare skäl än förut, och det skälet,
att 1887 års Riksdag på då föreliggande grunder icke ansåg sig böra
bevilja ifrågavarande anslag, har till stor del förlorat sin giltighet,
såsom saken för närvarande står. Han har dessutom bifogat ett
läkarebetyg, och deri står, om jag icke minnes orätt, att han lider af
pneumonia cum cavernis. Flertalet af herrarne torde veta hvad det
är och således inse, att han under sådana förhållanden antagligen icke

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

kommer att hafva lång lifstid qvar. Jag skulle vilja tillstyrka, att Om ärligt unkammaren,
i likhet med hvad den 1882 beslöt i ett likartadt fall, ger der stöd åt
åtminstone hälften af hvad den då gaf åt hans ungefär likstälde reoVwL-0
kamrat och således beviljar hvad utskottets öfvervägande flertal, efter banken sedelag
hafva tagit noggrann kännedom om handlingarna i målet, ansett tryckeri K. J.
sig höra tillstyrka. Det handlar verkligen om ett mycket litet belopp, w- Berglund.
antagligen för en ganska kort tid. (Forts.)

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Hedin, Hansson i Solberga och Olsson
från Stockholm.

Herr Nilsson i Käggla yttrade: Det fins ett gammalt ordspråk,

som säger: »den envise vinner». Tvenne gånger förut har ifrågavarande
person begärt pension, men misslyckats. Bankoutskottet har
lika med fullmägtige ansett, att någon rätt till pension eller understöd
från riksbanken för förre sedeltryckaren Berglund i intet afseende
kan åberopas eller göras gällande. Och jag undrar verkligen, hvart det
skall leda, om man skall den ena gången efter den andra bevilja pension
åt personer, som icke varit i statens tjenst. Vi må återföra i värt minne,
hvad vi gjort för erfarenhet beträffande nionde hufvudtiteln. Man
har vid dess diskuterande oändligen hört det resonnement, att enkan
efter den och den mannen har fått pension, och derför bör äfven
enkan efter en annan tjensteman erhålla sådan. Min tro är, att om
detta får fortfara, så komma personer i oändlighet, tusen och åter
tusen, med samma anspråk. Berglund har aldrig varit i riksbankens
tjenst, utan endast haft arbete hos en riksbankens sedeltryckare, hvilken
senare ej heller vant bankens tjensteman annorlunda, ån att han på
ackord verkstält riksbankens sedeltryckning. Jag tror, att denna
kammare bör afvisa dylika framställningar, och tager mig derför friheten
yrka afslag på utskottets betänkande.

Herr Månsson: Det är sant, att den ifrågavarande personen

två gånger förut inkommet till Riksdagen med liknande framställningar,
och att dessa blifvit afslagna af Riksdagen. Men saken ställer
sig något annorlunda nu än den gjorde då. Ty i motionen hafva nu företetts
intyg ifrån såväl läkare, att han är sjuk, som ifrån roteman, att han
år medellös, orkeslös och urståndsatt att arbeta. Det är förhållanden,
som icke förut varit påvisade. Detta gör, att saken framstår i ett
annat ljus än förut. Jag får säga, att det vid behandlingen af detta
ärende inom utskottet var för mig omöjligt att ställa mig på en bestämd
negativ grund, då jag tog denna omständighet i betraktande
och jemförde denne Berglund med hans kamrat Frölund, som samtidigt
arbetade i riksbankens tjenst. De hafva stått sida vid sida af hvarandra
i öfver 30 år i riksbankens tryckeri. Den ene, Frölund, kom
genast vid den tidpunkten då enkronesedlarne indrogos — det var
nemligen då som de blefvo afskedade, emedan det icke fans arbete
för dem — och begärde att få understöd; det beviljades honom äfven.

Den andre, Berglund, gjorde icke det. Han tänkte: jag skall reda
mig sjelf så länge jag kan. Så fick han plats på ett annat tryckeri,

lf:o 17

Om årligt understöd
åt S
förre tryckaren
i riksbanken»
sedeltryckeri
K. J.
W. Berglund.

(Forts)

Lördagen den 12 mars.

der han arbetade och försörjde sig. Emellertid blef han urståndsatt
att längre kunna sköta denna sin plats. Han befann sig i dåliga
omständigheter; han framstälde då till Riksdagen begäran om understöd,
och det är nu tredje gången som detta ärende förelägges Riksdagen.
När jag jemför dessa båda personer, hvilka, som sagdt, stått
sida vid sida med hvarandra i ungefär 30 år, så synes det orätt, att
den ene fått pension, under det den andre icke skulle få någon sådan.
Den senare måste tänka: Riksdagen har gifvit företräde åt min kamrat
och icke gifvit mig något. Då dertill kommer, att mannen år
sjuk och fattig, synes det som om det vore en gärd af billighet och
rättvisa, att vi såsom ett barmhertighetsverk gifva honom något understöd.
Det är icke fråga om något stort belopp. Utskottet har icke
tillstyrkt så mycket som är begärdt eller så mycket som lians kamrat
fick, utan endast hälften. Det är blott 200 kronor det gäller.
Jag tycker verkligen, att om vi någon gång skulle gifva något understöd
eller utöfva något barmhertighetsverk, så borde det väl vara i
denna sak. Att det skulle ytterligare komma många sådana fall, har
man icke anledning att säga. Det var blott dessa två, som blefvo
fria, då enkronesedlarne drogos in. Således kan man icke taga ettbeslut
i enlighet med utskottets förslag såsom ett prejudikat eller
deri se någon fara för framtiden. Det är under sådana förhållanden
och i tanke att staten, såsom en god husbonde, bör vara mån om dem,
som troget tjenat i dess tjenst så många år — låt vara att det icke
direkt är i statens tjenst — som jag anser att vi borde bevilja detta
lilla understöd på 200 kronor, hvarför jag också yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Thermcenius instämde häruti.

Herr Andersson från Malmö: Jag kan verkligen icke förstå,
att icke flere inom utskottst, i synnerhet bland ledamöterna från denna
kammare, reserverat sig mot utskottets beslut i denna fråga. Jag
kan icke finna, att några sådana skäl för den gjorda framställningen
blifvit anförda, vare sig nu eller i utskottets betänkande, att man
derför skulle bevilja denna person understöd eller pension. Jag vill
hemställa till de herrar, som vilja rösta för bifall till denna framställning,
hvilken svensk medborgare man hädanefter skall kunna
neka pension, då han blifvit sjuk och gammal, om man hyllar sådana
principer, hvilka blifvit uttalade i betärkandet och under diskussionen.
Såsom det synes af utskottets betänkande, har hvarken denne
sedeltryckare eller hans principal någonsin varit i statens tjenst, utan
principalen är en person, som åtagit sig ett visst arbete för riksbankens
räkning, och detta arbete bor han låtit sina arbetare verkställa.
Om t. ex. snickaren, som gjort dessa bänkar, eller tapetseraren, som
lagt på mattorna hår på golfvet, komme in till Riksdagen och anhölle
om understöd eller pension åt sina arbetare, undrar jag om icke dessa arbetare
skulle vara lika berättigade dertill som denne sedeltryckare. Den
nästföregående talaren yttrade, att personen i fråga vore orkeslös och fattig
och i behof af detta understöd. Jag har vid ett par tillfällen, då det
varit fråga om enkor och barn efter män som verkat i statens tjenst, varit

Pf:o 17.

Lördagen den 12 Mars,

med om att bevilja understöd just för deras fattigdoms skull, men att Om ärligt unbevilja
understöd till denne är väl någonting helt annat. Han bär
aldrig varit i statens tjenst, och om han är fattig och orkeslös, så är''7 ren i
det kommunens skyldighet att bidraga till hans uppehälle likasom bankens seieltill
andras, som äro i samma ställning som denne. Jag kan, herr tryckeri K. J.
talman, icke finna, att något skal föreligger, hvarför man skulle göra Tt • ^er^luni''
ett undantag för denne person, i synnerhet som bankofullmägtige (For s''-)
icke hafva tillstyrkt bifall till denna framställning. Jag kan derför
icke förorda densamma, utan anhåller om afslag på utskottets hemställan
och bifall till den afgifna reservationen.

Herr Sjö: En utskottsledamot har yttrat, att det icke kan komma
flere Eedeltryckare och begära pension eller understöd i likhet med
ifrågavarande person, men jag anser mig böra erinra honom, att det är
just i följd af ett något så när liknande fall som denne sedeltryckare
kommit och begärt pension. Man behöfver icke heller vara långsynt för
att se, att om vi bevilja denna pension helt säkert flere skola komma efter
honom och säga: den och den fick pension, fastän han hade blott haft
tillfälligt arbete för riksbanken och varit borta derifrån i flera år;
der kom nemligen en framstående riksdagsman och väckte motion om
pension åt honom, och motionen bifölls och han fick pension. Jag
försäkrar, att det icke är för summans storlek, utan för principen, som
jag uppträder mot den föreslagna pensionen. Det är farligt att slå
in på en sådan väg, som här är fråga om, och pensionera både likt och
olikt, både den som gjort sig förtjent och den som icke gjort sig
förtjent.

Vice ordföranden i utskottet yttrade: att Berglund var i samma
predikament som hans kamrat Frölund, hvilken 1882 erhöll pension men
jag ber att få anmärka, att det dock var någon skilnad. Frölund hade
tjent i 34 år och varit anstäld som maskintryckare; han hade varit
mycket pålitlig och dugtig i alla afseenden och kunde sägas hafva ådragit
sig sjuklighet och minskad synförmåga under det han tjenade som
arbetare. Man ser till och med, att ifrågavarande Berglund säger i
en ansökan till bankofullmägtige, att hans kamrat blifvit förbigången
vid en befattnings tillsättande och derför af Riksdagen erhållit pension.

Men vare sig han varit berättigad dertill eller icke, så bör väl ej
Riksdagen, om den har gjort ett fel, derför göra flera.

En ledamot i utskottet från Skåne sade, att han vore med om
beviljandet af en pension, derför att det intygats att Berglund vore
fattig och sjuk, och att dessa intyg blifvit utfärdade af läkare och
roteman. Det är godt och väl, att man är så ofantligt mjuk, att man
viker för sådant; men då det är fråga om fattigunderstöd och läkarevård,
trodde jag att den ärade utskottsledamoten lika vål som jag
hade reda på, att det är kommunen och icke Riksdagen, som skall träda
emellan. Vore det så, att han vore verkligen berättigad till understöd,
skulle ingen kunna motsätta sig det, och allra minst skulle jag vilja
göra det. Jag yrkar emellertid fortfarande afslag.

Herr Göransson: Det har anförts af en ledamot från utskottet,

att här ifrågavarande belopp vore så obetydligt; det gälde endast 200

N:o 17. 10 Lördagen den 12 Mars.

^Hcrrtöd1 åt"’kronof- Det fr icke mot beloppets storlek jag reserverat mig, utan
färre trycka-mot ®Jel”a principen. Jag anser det nemligen vara principielt orätt
ren i riks- bevilja pension till en person, som icke är på något sått dertill
bankens sedel- berättigad. Jag anser sådant kunna leda till ganska betänkliga följder
tryckeri K. J. för framtiden. Nu hafva fullmägtige enligt mitt förmenande på gan‘(YoZT
’ska goda gnmder afätHkt Berglunds begäran om understöd, men utskottet
anför såsom skäl för bifall dertill den omständigheten, att man
särskilt torde vid pröfningen af förevarande fråga böra taga i betraktande,
att vid tiden för Berglunds anställning inom riksbankens
tryckeri funnos inrättade flera tryckarebefattningar å stat, hvilka, om
Berglund erhållit någon af dem, medfört lön och pensionsrätt, och utskottet
anser således, att han bör få pension derför att han icke erhöll
någon af dessa tjenster. Det tycker jag är ett besynnerligt skäl.
Vidare säger utskottet, att, med erkännande af hvarje god husbondes
skyldighet att sörja för sina arbetare, Berglund bör hafva pension
eller understöd. Men jag kan icke anse att riksbanken har varit
Berglunds husbonde, utan det har varit sedeltryckaren. i hvars tjenst
han varit anstäld. Han har varit husbonden och icke riksbanken,
och på den grund kan jag icke finna, att riksbanken har några skyldigheter
mot Berglund. Om det är en af statens tjensteman, som har
tjenare, kan väl icke staten kännas skyldig att understödja dessa tjenare,
om de komma i behof af understöd. Hvart skulle det leda?
Jag kan visserligen förstå, att det skulle kännas beqvämt för Stockholms
kommun att få skjuta ifrån sig sina fattig på staten eller Riksdagen,
men att det är rätt vågar jag bestrida. För öfrigt är pensionsstaten
så tillräckligt hög förut, såsom man kan se om man kastar en
blick på nionde hufvudtiteln, att jag anser det vara skäl att tänka
på återhållsamhet i detta afseende. Det kaq vare alldeles tillräckligt
att gifva pension åt dem, som dertill äro berättigade. På grund häraf
ber jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Biilow: Att tryckaren Berglund ick varit anstäld i statens
tjenst, rår han icke för, ty för det arbetet han utfört finnes ingen
tjenst på stat. Men säkert är, att han under många år för statens
räkning med stor noggrannhet och pligttrohet utfört detta arbete,
som i hög grad fordrar ordentlighet. En arbetare, som efter 30 års
arbete är fattig, bör väl icke af sin principal lemnas helt och hållet
glömd. Derför yrkar jag bifall till utskottets tillstyrkan till motionen.

Herr Petersson i Dänningelanda: En talare från Malmö ut tryckte

sin förvåning, att icke flere reserverat sig mot utskottets förslag.
Jag skall gå något längre och uttrycka min förvåning, att utskottet
kunnat tillstyrka en sådan sak, då ifrågavarande Berglund icke ens
varit i statens tjenst och således under inga förhållanden kan anses
berättigad till pension. Från deras sida, som yrkat bifall till utskottets
hemställan, har endast anförts såsom skäl för detta yrkande, att
ban. är medellös och orkeslös. Sådana skäl skulle kunna anföras för
beviljande af pension åt hundratusentals personer i landet, hvilka
kanske gjort staten lika stora tjenster som denne ifrågavarande person,
men icke hafva någon annan att vända sig till än vederbörande

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

kommun. Så länge icke Riksdagen beviljat någon allmän ålderdoms- Om årligt «»-försörjning, får man väl icke göra något undantag för denne. Ännu
är väl icke riksdagen någon fattigvårdsanstalt eller fångvårdsstyrelse'' ™ {
eller nödhjelpskomité, af hvilken fattiga personer af en eller annan bankens sedeianledning
kunna begära hjelp. tryckeri K.J.

På de af mig anförda skål och dem, som min granne uttalat, ber w- BerSlundjag
att få yrka afslag på utskottets hemställan. (Forts.)

Herr Ekman: Herr ordförande, mine herrar! Det är nu

redan tio talare, som haft ordet i denna fråga, och fortsätta vi en
stund till, tror jag att protokollet kommer att kosta kanske lika mycket
som det här lilla anslaget till Berglund, åtminstone för första
året. Jag hade verkligen icke tänkt begära ordet, sedan vår aktade
vice ordförande i bankoutskottet nyss haft det och på ett så sakrikt
sätt motiverat bankoutskottets beslut. Men det har förekommit åtskilligt
här, som jag skall be att få besvara. Först och främst skall
jag be att få vända mig emot talaren på malmöhusbänken, hvilken
påstod, att om denna motion bifölles, skulle händanefter hvarje svensk
medborgare kunna komma och begära understöd af staten. Han påpekade,
huruledes i sådant fall de gesäller, som varit med och snickrat dessa
bänkar, och de tapetserare, som lagt på mattorna här, också skulle
kunna anses hafva fog att komma och begära dylikt understöd. Det
är ju rent af orimligt att framkomma med ett sådant påstående. Det
är att likställa hvad några personer gjort här på två, tre dagar med
hvad en person uträttat, hvilken arbetat 30 år i en affär, som dock står i
allra innerligaste förening med riksbankens verksamhet. Och jag
vill påpeka för herrarne just det, som äfven bankoutekottet i sitt utlåtande
framhållit, nemligen att denne Berglund, såvidt icke 1-kronesedlarne
blifvit indragna, utan tvifvel fått fast anställning i riksbanken,
i hvilket fall han, oafsedt om han varit sjuklig eller fattig, redan
skulle hafva fått 300 kronor sig beviljade såsom pension. Nu har
genom dessa 1-kronesedlars indragning mannen, på så sitt sätt emot sin
vilja, blifvit beröfvad sin arbetsförtjenst. Det är ingen, som kunnat
neka till, att han, hvilket äfven intyg utvisa, troget skött sin befattning
i riksbankens tjenst. Under sådana förhållanden tycker jag,
att det vore underligt, om icke Riksdagen skulle gå in på att bevilja
detta anslag, synnerligen som Riksdagen förut bevdjat 400 kronor åt
hans kamrat. Jag hade på grund deraf, att Riksdagen åt honom beviljat
400 kronor, tagit mig friheten att föreslå samma belopp åt
Berglund. Bankoutskottet har emellertid nedsatt beloppet till 200
kronor. Jag skall icke vidhålla det yrkande, jag framstält i min
motion, utan ser å Berglunds vägnar med tacksamhet, om Andra
Kammaren vill bevilja honom detta ringa anslag. Man har ofta här
beviljat, och vi hafva kanske äfven vid denna riksdag beviljat pensioner
och underhall åt personer, som icke gjort sig mera förtjente
deraf än denne Berglund. Det gäller här en fattig och sjuklig arbetare,
hvilken — säga hvad man vill — dock i trettio år hållit på
med sådant arbete, som nära berör riksbanken. Då skulle det ju vara
godt, om Riksdagen ville skänka honom denna lilla uppmuntran för
de återstående dagarne af hans lif — kanske blir det icke så långt.

N:o 17.

Om årligt understöd
åt
förre tryckaren
i riksbankens
sedeltryckeri
K. J,
W. Berglund.

(Ports.)

Lördagen den 12 Mars.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Halm förklarade sig instämma med herr Ekman.

Herr Sjö: Blott ett par ord. Den siste ärade talaren påstod,

att Berglund blifvit beröfvad sin verksamhet derigenom, att 1-kronesedlarnes
indragning skedde. Jag ber fördenskull att till bemötande
af berörda yttrande få ur betänkandet uppläsa några ord. Utskottet
säger:. »Särskilt torde vid pröfningen af förevarande fråga äfven
tagas i betraktande, att vid tiden för Berglunds anställning inom riksbankens
tryckeri funnos inrättade flera tryckare befattningar å stat,
hvilka, om Berglund erhållit någon af dem, medfört lön och pensionsrätt.
» Alltså måste väl häraf framgå, att, under den tid af 30 år som
Berglund varit sedeltryckare några af ifrågavarande platser varit lediga
att i afgåendes ställe tillsättas, men det har icke kunnat visas, att
Berglund ens sökt någon af dessa befattningar eller vid en sådan
befattnings tillsättande blifvit förbigången. Hade han sökt dem och
fått någon af dem, då hade han nu kunnat få det begärda understödet.
Nu ställer sig saken helt enkelt så: Berglund bär varit endast
tillfällig arbetare re hos en riksbankens sedel tryckare och kan
icke vara berättigad till pension. Under sådana förhållanden kan
jag icke vara med om att bevilja det begärda understödet, lika litet
som jag i utskottet emot bankofullmägtiges afstyrkande kunnat vara
med om att tillstyrka bifall till motionen.

Herr Melin: Vi torde kunna vara enige derom, att det finnes
få frågor så svåra att väl besvara som frågor om pensioner i allmänhet,
Således har det varit mycket svårt för utskottets medlemmar,
bland hvilka jag år en, att få en fullt rättvis lösning af denna fråga.
Jag har för min del kommit till den öfvertygelse, att det vore skäl
i att lemna Berglund denna lilla pension — hälften af hvad som är
begärdt - hufvudsakligen af det skäl, att hans kamrat Frölund, som
tjenat lika länge som Berglund, eller c:a 30 år, fått sig pension beviljad.
Och jag har ansett, att denne Berglund bör ha det ifrågasatta
understödet desto hellre, som han icke förr, än nöden tvingade
dertill, begärt något sådant. Det må vara sant, hvad som också
blifvit i utskottet framhållet, att han strängt taget, icke varit i riksbankens
tjenst. Men ehuru ett sådant aflöningsätt praktiseras i riksbanken,
att en tryckeriföreståndare, hvilken "på ackord verkställer
riksbankens sedeltryckning, engagerar och aflönar de arbetare han
dervid behöfver, får man icke säga, att Berglund icke gjort tjenst
åt riksbanken. Håller man strängt på formen, kan man ju emellertid
ej annat än medgifva, att Berglund icke är berättigad till pension,
Men jag hemställer till herrarne, om det vore skäl att tillämpa en
sådan stränghet, då det gäller en stackars sjuk och medellös arbetare,
som numera ej kan skaffa sig sysselsättning, men som under så lång
tid arbetat åt riksbanken och ej begärt något understöd förr, än
nöden stod för dörren. Jag tror, att vid bestämmande af pensionsfrågor,
får man en eller annan gång hellre vara liberal ån motsatsen.
Jag tror, att det just här är ett sådant tillfälle, hvarför jag

Ji:o 17.

Lörddgcn (lön 12 Mars.

också förenat
att kammaren

mig i det slut, hvartill utskottet kommit, och hoppas Om ärligt finger
sitt bifall till utskottets hemställan. färre trycka -

ren i riks Herr

Gumselius: Jag ber kammaren om ursäkt för att jagjantens sedeltagit
ordet en gång till i denna fråga. Jag skulle ej hafva gjort det, tryckeri K.J.
om det icke lästs upp några ord ur betänkandet, och det med en så- w- Berglund.
dan accentuering, att de fingo sken af att innebära något annat, ån (Forts)
hvad de verkligen innebära. Det förefaller mig, som om min skarpsinnige
och ihärdige utskottskamrat, herr Sjö, missuppfattat de ord,
som majoriteten i utskottet här satt in i sin motivering.

Han läste upp dessa ord med särskild accentuering:

»Sårskildt torde vid pröfningen af förevarande fråga äfven tagas
i betraktande, att vid tiden för Berglunds anställning inom riksbankens
tryckeri funnos inrättade flera tryckarebefattningar å stat,
hvilka, om Berglund erhållit någOR af dem, medfört lön och pensionsrått,
och att han sålunda i visst afseende kan anses vara i någon
mån likstäld med den, som genom tjensteindragningar ser sina utsigter
till framtida bergning förminskade eller tillintetgjorda.»

Jag mins ej, om han läste upp detta allt, men åtminstone en
del deraf. Dessa ord fattade han så — och sökte bringa kammaren
den uppfattningen — att det var flera sådana befattningar lediga,
när Berglund till följd af 1-kronesedlarne indragning nödgades
upphöra med sin tjenstgöring i riksbankens sedeltryckeri. Emellertid
var förhållandet icke sådant. Några dylika befattningar voro
icke då lediga. Meningen med de upplästa orden är den, att, om
man fortsatt med tryckning af l-kronesedlar, om Riksdagen icke
beslutit, att l-kronesedlarne skulle försvinna, i och med hvilket beslut
tydligen en del af arbetarne i riksbanken blefvo öfverflödiga, hvarvid
naturligtvis icke de ordinarie kunde afskedas, så hade Berglund haft
utsigt, om han hade fått stanna qvar ytterligare någon tid, att
framdeles finna någon af dessa platser ledig och i sådant fall
också kunnat söka en dylik befattning; och både han då varit den
mest qvalificerade af sökandena, hade han otvifvelaktigt fått platsen.

Men den utsigten afskars för honom genom nämnda beslut.

Hade emellertid Berglund fått en sådan plats, hade han nu
varit berättigad till en pension på 300 kronor. Det var tre, som
då hade ordinarie plats såsom sedeltryokare. Såvidt jag erinrar mig,
äro två af dem nu döda. Den tredje står ännu kvar som tryckare
och uppbär under namn af lön 310 kronor årligen på indragningsstaten
— det är, förstås, pension, ehuru det kallas lön för honom.

De tvenne andre åro, som sagdt, döde. Hade nu Berglund varit
qvar, når den ene eller den andre af dessa dog, hade Berglund nog
fått den lediga platsen, om han sökt den, och då hade han i närvarande
stund varit berättigad, om han varit af ålder eller sjukdom
hindrad att fortfarande förrätta sin tjenst, att uppbära 300 kronors
pension.

Så förhåller det sig med detta. Herr Sjö gjorde sig skyldig
till ett missförstånd, tror jag. Det var nog ingen tjenst ledig vid
ifrågavarande tidpunkt.

Hso 17.

Lördagen den 12 Mars.

Öfverlåggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt
följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i nu föredragna
utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är omförmålda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen utföll med 105 ja mot 98 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

Om ändring i I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens fjerde tillfälliga
gällande be- utskotts utlåtande n:o 8, i anledning af herr Oskar Nyländers motion
röran™synerskrivelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i gällande
å indelta ar- bestämmelser rörande syner å indelta arméns soldattorp.
mint toldat- Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte föranleda nå^on
torp. kammarens åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herr C. M.
Ekström uttalat den åsigt, att »utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om sådana ändringar i
nu gällande bestämmelser, rörande syner å indelta arméns soldattorp,
att, för giltighet af dylika syneförrättningar, Konungens befallningshafvandes
fastställelse ej må erfordras.»

Efter föredragningen af detta ärende anförde:

Herr Nyländer: Herr talman, mine herrar! Ehuru majoriteten
inom utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka min motion, och jag
således icke torde våga hysa nopp om att motionens syfte i sin helhet
skall vinna kammarens bifall, så synes det mig dock, som om
genom detta utskottets utlåtande i sjelfva verket ett ganska godt resultat
vunnits. Det har nemligen genom lemnade uppgifter blifvit
utrönt att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes resolutioner i ärenden
af ifrågavarande art vanligen icke beläggas med någon stämpelafgift,
utan att dessa fullkomligt kostnadsfritt tillställas vederbörade rustoch
rotehållare. En del landshöfdingeembeten lär dock hysa en annan
mening, och faktiskt är, att inom det län, jag har äran tillhöra, hafva
dessa resolutioner eller fastställelser, åtminstone under senare åren

Ji:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

blifvit belagda med en stämpelafgift af 3 kronor, hvilken afgift Om ändring i
genom kronobetjeningens försorg blifvit uttagen af vederbörande
rotehållare. Hvilken mening, som i detta afseende är den absolutröran^e $yner
eller fullkomligt juridiskt rigtiga, derom har man emellertid mig <t indelta arveterligt,
icke något som helst prejudikat. Så mycket är emellertid mém toidatnu
vunnet, att man fått reda på, det flertalets uppfattning år den, torPatt
ingen afgift här bör ifrågakomma; och jag håller derför för troligt, (Forts.)
att äfven inom det eller de lån, der sådan afgift ännu uttages, detta
förfaringssätt hädanefter torde komma att upphöra.

Jag skulle således kunna vara nöjd med detta resultat, som genom
min motion vunnits; men de lemnade uppgifterna hafva äfven gifvit
vid handen, att tillämpningen af Ivongl. Maj:ts nådiga bref åt den
6 December 1834, åberopad i krigskollegii kungörelse den 11 mars
1835, i hvilken det stadgas, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bör laglikmätig! förordnande meddela i frågor rörande rust- och
rotehållares åligganden, är mycket olika i olika län. Så t. ex. lemnas
i en del län ingen fastställelse alls, då vederbörande på förrättningsmännens
anmodan undertecknat syneprotokollet sitt godkännande,
och det synes som om Kongl. Maj.ts befallningshafvande då icke
ginge in på någon vidare granskning af detta protokoll, utan den resolution,
som då lemnas, innehåller endast ett förständigande för
kronofogden att tillse, att de i synprotokollet upptagna arbeten
blifva verkstålda.

I ett annat län utfärdar Kongl. Maj:ts befallningshafvande två
resolutioner; uti den ena förordnas länsmannen att förrätta synen,
och ålägges han att delgifva rotehållarne syneinstrumentet och förse
det med deras godkännande, om de gilla detsamma; i annat fall
skall han förelägga dem att inom viss tid inkomma med förklaring
till Kongl. Maj :ts befallningshafvande. Den andra resolutionen innehåller
den egentliga fastställelsen. I andra län återigen delgifver
länsmannen icke rotehållarne syneprotokollet, utan det skickas
direkt till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, genom hvars försorg
det sedan delgifves rotehållarne. På åtskilliga ställen förser länsmannen
syneprotokollet med besvärshänvisning; besvärstiden är antingen
14 eller 30 dagar, inom hvilken tid den missnöjde skall anföra
besvär hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, och efter denna tid
anser man syneprotokollet vara lagligt. Hvad besvärshänvisningen
beträffar, har jag af de mig tillhandakomna formulären inhemtat,
att i en del län lemnas besvärshänvisningen och i andra län icke.

— Allt nog, inom detta område synes förefinnas mycken ovisshet, huru
rätteligen bör förfaras. — Härtill kommer ock den omständigheten,
att denna, jag må väl säga, onödiga omväg för att få en handling
gällande, äfven när alla parter om dess innehåll äro ense, stundom
drager ut på tiden och kan till och med understundom medföra
olägenheter för rust- och rotehållaren, i det den godtyckligt förkortar
det tidsrum, som vid synen lemnas rust- och rotehållaren för att få
behöfliga reparationer verkstälda.

Det kan nemligen hända och har också händt, att Kongl. Majrts befallningshafvande
utfärdar sin resolution endast några dagar före den dag,
som förråttningsmännen bestämt att reparationerna skola vara fullgjorda.

N:o 17.

Lördagen den 12 ilars.

ändring • Min motion åsyftar eu en liten förenkling i denna procedur,
3stämmeUer'' nem^nen att man> då alla parter äro med förrättningen nöjda, icke
rörande syner skall behöfva afvakta Kong!. Maj:ts befallningahafvandes fastställelse
åt indelta ar-för att syneprotokollet skall anses giltigt, och herrarne må väl medméns
soldat- gifva, att i sådant fall en dylik faställelse alldeles icke är af behofvet
l påkallad. Utskottet har också i sitt utlåtande medgifvit, att Konst!.
( °r s.) Maj:ts befallningshafvande sällan har anledning att ändra synemännens
förslag; och det skulle verkligen vara intressant att få veta, om det kan
visas ett enda exempel på, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ändrat ett sådant syneprotokoll, hvarmed alla parter förklarat sig
nöjda. Då vidare kronobetjeningen, d. v. s. kronofogden och länsmannen,
redan nu eger bemyndigande att förrätta andra vida mera
ansvarsfulla och magtpåliggande syneförrättningar, t. ex. vid ekonomiska
besigtningar ä prestgårdar och andra ecklesiastika boställen,
samt deras utlåtanden öfver sådana syneförrättningar icke behöfva
underkastas vidare pröfning af högre myndighet, så kan det väl ej
vara med någon risk förenadt att gifva dem ett dylikt bemyndigande
i fråga om sådana obetydliga syneförrättningar, som vid soldattorp
kunna ifrågakomma.

Herr Ekström har i sin vid utskottets utlåtande fogade reservation
anfört ytterligare skål för den af mig föreslagna förändringen,
och jag anhåller att få på grund deraf och på grund af hvad jag
nu anfört yrka bifall till nämnda reservation, som hufvudsakligen
öfverenstämmer med min motion.

Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Af det före dragna

utlåtandet torde kammaren hafva inhemtat, att det finnes i
fråga om syner å indelta arméns soldattorp meddelad den bestämmelse,
att militärbefälet, »bör inom viss stadgad tid undersöka, huru
åbon fullgör sin pligt att vårda och underhålla det honom tilldelta
torp, dock utan rättighet att förelägga rust- eller rotehållare någon
förbindelse, så framt han derå icke vill godvilligt ingå.» Om vid en
sådan syn militärbefålet samt rust- och rotehållarne äro ense om
hvilka reparationer eller byggnadsföretag, som å torpet skola göras,
behöfves intet vidare. Uppstår det deremot tvist om rust- och rotehållares
lagliga åligganden, hvilken tvist icke kan förekomma mellan
andru än militärbefälet och soldaten, å ena, samt rust - och rotehållarne.
å andra sidan, år det stadgadt, att dylika frågor »böra gå genom
Kongl. Maj:ts befalningshafvande, som, efter inhemtande af förhållandet
genom af kronobetjente och två nämndemän, i kompanifullmägtige3
närvaro, verkstäld syn, eger i målet laglikmätigt förornande
meddela.»

Då alltså laga syn å soldattorp skall företagas, så tillkommer
den på militärbefälets hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjorda
anmälan. Till följd af en dylik anmälan förordnar Kongl. Maj:ts
befallningshafvande en kronobetjent — kronofogde eller länsman — att
med biträde af två nämndemän förätta synen, med åläggande för
kronobetjenten att inskicka syneprotokollet till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för dess pröfning.

Vid eu sådan af kronobetjent och nämndemän företagen syn

Lördagen den 12 Mars.

>:o 17.

åro rust och rotehallarne berättigade att vara närvarande. De kunna Om ändring i

fifvetvis till protokollet inlägga sin gensaga mot ett från militär- gällande beefälets
sida framstäldt anspråk, som af dem ogillas, eller mot syne- stäm™el,er
männens uppfattning om för handen varande förhållanden med afsende ä^indeltaVrå
torpet. IN är sedan Kong], Maj:ts befallningshafvande fått syne- merit soldatprotokollet
tillgängligt för sin vidare pröfning, tager naturligtvis Kongl. torPMaj:ts
befallningshafvande också hänsyn till hvad som vid synen (Forts.)
förekommit. Det aligger då Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
godkänna eller ändra synen, och sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut meddelats, utskickas detsamma till vederbörande för
att tillställas rust- och rotehållarne till efterrättelse. Öfver Konungens
befallningshafvandes beslut får klagan föras hos Kongl. Maj:t i landtförsvarsdepartementet.
Instanserna i dylika synemål äro således nu endast
två, nemligen Kongl. Maj :ts befallningshafvande och Kongl. Maj:t.

Motionären anser emellertid, att Konungens befallningshafvandes befattning
med dessa syner är obehöflig i de ofta förekommande fall, då rustoch
rotehållare äro belatna med synemänncns bestämmelser; och då
vidare dertill kommer, att, såsom motionären i motionen anmärker,

Konungens befallningshafvandes beslut i dessa ärenden »vanligen ) medför
kostnad i form af lösen för resolutionen, genom hvilken kostnad
den i och för sig redan tunga roteringsbördan ökas, finner motionären.
sig föranlåten afgöra det förslag: »att Riksdagen täcktes i under -dånig skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla om sådan ändring i nu gällande
bestämmelser rörande syner å indelta arméns soldattorp, att syneprotokoll
i de fall, då ingen klagan mot förrättningen inom föreskrifven
tid framställes, må ega giltighet utan Konungens befallningshafvandes
stadfästelse». Detta är den ena punkten; och den andra: »att
åtminstone Konungens befallningshafvandes förordnande i dylika
frågor må utan afgift tillhandahållas vederbörande rust- och rotehållare.
»

Hvad nu beträffar första delen af skrifvelseförslaget, eller att
eynemännens protokoll i visst fall skulle ega giltighet, så har, såsom
kammaren behagade finna, utskottet, med undantag af en ärad ledamot,
af anförda skäl ansett, att det länder rust- och rotehållare till
fördel och ingalunda till skada, att Konungens befallningshafvande
sättes i tillfälle att i alla frågor om laga syn å soldattorp pröfva
synens beskaffenhet, helst när en sådan pröfning, enligt utskottets
uppfattning, bör meddelas utan kostnad för rust- och rotehållaren.

Utskottet stödjer sin uppfattning i fråga om skyldighet för rust- och
rotehållare att lösa expeditionen i ärendet på bestämmelsen i 10 § af
kong], förordningen angående expeditionslösen. I denna § 10 meddelas
nemligen bestämmelse om hvilka som äro skyldige att hos
embetsverken utlösa expeditioner. Dessa lösenskyldige äro: »kärande,
sökande eller klagande». Då, som jag redan sagt, ifrågavarande
syner tillkomma på militärbefälets anmälan, äro rust- och rotehållare
alltså icke kärande, icke sökande, icke klagande. Med anledning af
motionärens uppgift, att i vissa län skulle råda en annan uppfattning,
och att rust- och rotehållare inom dessa län skulle få lösa ifrågavarande
syneprotokoll, har utskottet ansett sig skyldigt att inhemta
Andra Kammaren^ /''rot. /A//P ,Y;o f], ■>

N:0 17.

Om ändring i
gillande bestämmelser

rörande syner
d indelta arméns
soldattorp.

(Forts.)

Lördagen den 12 mars.

underrättelse om huru praxis i detta fall kan vara. L tskottet har
våndt sig till vederbörande i icke mindre än tio län, belägna i de
mest skilda orter i landet, nemligen till expeditionsbafvande hos
Konungens befallningshafvande i Stockholms, i Örebro, i Vesternorrlands,
i Blekinge, i Vestmanlands, i Kronobergs, i Jönköpings, i Skaraborgs,
i Upsala samt i Göteborgs och Bohus län. Från alla dessa
tio län har det svar lemnats, att Konungens befallningshafvandes beslut
i ärende af förevarande beskaffenhet expedieras utan lösen, och detta
just till följd deraf, att rust- och rotehållare icke kunna anses lösenskyldige,
enär de äro hvarken kärande, sökande eller klagande.

Då motionären nu icke framstält annat yrkande ån om bifall till
reservationen, vill jag bemöta detta yrkande dermed, att om det blefve
så, att det skulle stanna vid synemännens beslut, utan att dessa beslut
behöfde underställas Konungens befallningshafvandes pröfning, så
inträffar just hvad motionären velat förekomma med sin motion, eller
att, om rust- och rotehållare icke äro belåtna med synemännens beslut,
de måste hos Konungens befallningshafvande öfverklaga samma
beslut; och då blifva de också skyldiga att lösa Konungens befallningshafvandes
beslut, hvarförutom den olägenhet skulle uppkomma,
att instanserna i dessa mål blefve tre i stället för, såsom nu är händelsen,
allenast två.

Om det än i något län skulle praktiseras annorlunda ån utskottet
fått reda på, så kan ett dylikt enstaka fall ej vara anledning till en
skrifvelse i ämnet. Utskottet har ansett sig icke behöfva höra efter
i flera län än som skett, helst då utskottet i fråga om lösen för
expedition af ifrågavarande slag har haft en tydlig lagbestämmelse
att stödja sig vid.

På dessa och de i utlåtandet anförda skäl yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Vårgårda: Jag kan för min del icke gilla

det beslut, utskottet kommit till, ty jag anser att motionären haft
mycket goda skål för sin motion. Må vara att man i andra län icke
betungas med att betala lösen för ifrågavande resolutioner; men hos
oss är förhållandet annorlunda. Jag har nyligen sjelf fått betala 7
(säger sju) kronor för två dylika resolutioner, och i den ort jag tillhör
är befolkningen ganska missnöjd med att man nödgas betala
sådana summor, som man förut aldrig varit van vid.

Utskottet bär sagt, att »motionärens förmenande att rust- och
rotehållare ''vanligen’ få vidkännas lösen för Konungens befallningshafvandes
förordnande eller resolution i ärendet ej kan delas af utskottet,
som tvärt om, på goda grunder, håller före, att Konungens
befallningshafvandes beslut i ärendet redan nu bör — och Vanligen''
också — meddelas utan någon kostnad för rust- och rotehållare.
Till stöd härför vill utskottet åberopa det förhållande, att, på förfråfrågan
hos vederbörande i icke mindre än 10 län, inom hvilka finnas
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, huru i fall som förevarande förfares,
utskottet fått till svar, att Konungens befallningshafvandes beslut
i ärende af den beskaffenhet, motionen afser, i dessa 10 län meddelas
utan någon afgift för rust- och rotehållare.»

Lördagen den 12 Mars,

N:o 17.

Bland dessa län kan åtminstone icke Elfsborgs län vara inbegri- Om ändring i

}>et, ty vi hafva der den tvetydiga äran eller förmånen att få betala be ösen

för alla dylika expeditioner. Då jag blifvit uppmanad att i min syner

mån söka medverka til! att denna börda borttages, så mycket hellre 4 indelta arsöm
i andra län dessa resolutioner lemnas gratis, yrkar jag afslag på mint toldatutskottets
hemställan och bifall till reservationen. torP (Forts.

)

Herr Ekström: Uti min reservation har jag angifvit hufvud dragen

af min mening i denna fråga; och skall jag nu bedja att få i
korthet framhålla de närmare skälen för min uppfattning, i hvad densamma
afviker från utskottets.

Jag vill naturligtvis icke bestrida, att vid den tid, då hittills gällande
bestämmelser angående de nu ifrågavarande synerna kommo till
stånd, dessa bestämmelser möjligen både skäl för sig. Men, linne
herrar, vi få icke lemna ur sigte, att detta var i början af 1830-talet,
således för omkring 60 år sedan och förhållandena hafva i väsentlig
mån förändrat sig sedan dess. Det hörde ju då för tiden till undantagen,
att våra allmogemän kunde skrifva eller ens läsa skrifvet. Och
att de under sådana förhållanden finge hjelp att bevaka sina intressen,
var ju både godt och väl. Nu mera har dock, som bättre är, upplysningen
bland, landets befolkning i allmänhet så förkofrats, att äfven
allmogemän känna och förstå både sina skyldigheter och sina rättigheter,
och derför hafva de nu ifrågavarande bestämmelserna lefvat
öfver sig sjelfva, hvilket ock bevisas af det af motionären upplysta
förhållande, att föreskrifterna i 1835 års kongl. skrifvelse flerstädes 1

under en lång följd af år icke blifvit tillämpade, utan att man deraf
förnummit någon den minsta olägenhet.

Detta synes också vara alldeles uppenbart, då man vet att vid
synerna å soldattorpen, som förrättas af kronofogde eller länsman med
biträde af två nämndemän, alla intressen äro representerade och bevakas
af rotehållare och soldaterna sjelfva samt af kronan genom
kompaniombudet. När då, såsom kanske i 999 fall bland tusen är
händelsen, alla parter äro nöjda med förrättningen, hvarför skall då
denna behöfva in särskild fastställelse, som hvarken gagnar eller har
något annat skäl för sig, utan blott kan vålla olägenhet för rotehållaren,
om fastställelse t. ex. låter vänta på sig, då skyndsamhet
vore af, nöden. En ensam rotehållare eller ett enigt flertal delegare
i en rote kan nog i dylikt fåll i eget välförstådt intresse genast afhjelpa
en brist, som med hvarje dag eljest blefve värre. Men i
annat fall finge man afbida synens fastställande, under det skadan
kanske mångdubblades till följd af dröjsmålet och den det närmast
rörde, eller soldaten, kanske lede skada både till helsa och egendom.

Dylika exempel kan jag visserligen, som bättre är, icke åberopa
från den ort jag representerar, men de sakna nog derför ej sin motsvarighet
i verkligheten. Skulle deremot någon gång skål för missnöje
med en syn förefinnas, så må ju rotchållaren klaga, då länsstyrelsen
kommer i tillfälle att vara både kontrollerande och dömande
myndighet. Ilär har visserligen af den föregående talaren invändts,
att då blefve ju rotehållarne tvungna att utlösa protokoll såsom klagande
part. Men först och främst lärer detta inträffa mycket sällan,

N:0 17.

Lördagen den 12 mars.

Om ändring i och för (ifrigt linnés ju intet som hindrar lagstiftningen att framdeles
^tämmelser befria rotehållare.»! från denna utgift.

rörande syner Jag både visserligen önskat, att motionen varit af något större
u indelta ar- omfattning. Men i den form den föreligger och med afseende å det
mént soldat- tillfälliga utskottets begränsade befogenhet, nödgas jag nu, herr talman,
*orP- inskränka mig till att yrka bifall till min reservation. Dock skall

(Forts.) jag ke att få fästa kammarens uppmärksamhet på ett formelt fel,
som jag begått vid affattningen af reservationen. Jag har nemligen
1 slutet af motiveringen sagt, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att aflåta en dylik skrifvelse, men vill jag nu rätta detta ord
»Riksdageno till »kammaren».

Herr talman, jag tillåter mig anhålla om proposition på denna
min framställning.

Herr Ivihlberg: Herr talman! Alla ledamöterna inom utskottet

voro ense derom, att stämpelbeläggning af Konungens befallningshafvandes
ifrågavarande förordnanden var oberättigad, och vi vunno
stöd för denna uppfattning deraf, att i de tio län, från hvilka utskottet
inhemtat uppgifter härom, erhölls den upplysning, att man der icke
ansett rust- och rotehållarne skyldige att betala någon stämpelafgift
för dessa Konungens befallnicgshafvandes stadfästelse^

Reservanten har detta oaktadt påstått, att det skulle vara fördelaktigt
för rotehållarne att slippa denna Konungens befullningshafvandes
granskning af syneprotokollen. Jag kan icke fatta detta, ty för
mig ter det sig ovilkorligen såsom eu fördel för rust- och rotehållarne,
då de utan någon kostnad kunna erhålla en dylik granskning. Det
har visserligen sagts, att det vore alldeles obehöflig!, derför att hvarje
rotehållare nog förstode att bevaka sina intressen och hade reda på
sina skyldigheter, men jag tror dock att sådana fall kunna inträffa,
der rust- och rotehållarne icke alltid känna till de lagar och författningar,
som angå indelningsverket, så noga, att de verkligen kunna
bevaka sin rätt, i synnerhet som det befäl, hvilket är närvande vid
synerna, alltid varmt åtager sig soldaternas rått och ofta utöfvar påtryckning
på rotehållarne för att förmå dem att göra något mera än
hvad de äro lagligen förpligtade till.

Derför anser jag att de t i viesa fall är ganska behöfligt, att en
granskning sker hos Konungens befallningshafvande, en myndighet,
som väl vet hvad rotehållarne äro skyldiga och icke skyldiga till och
som dessutom i dessa frågor är fullt opartisk.

Jag vill icke kasta någon skugga på de tjensteman, som
förrätta dessa syner, men ofta förordnas dertill helt unga män, såsom
tillförordnade länsmän, hvilka vanligen äro alldeles obevandrade på
detta område och derför ju lätt kunna begå ett misstag. Skall det
då vara till skada för rust- och rotehållarne att kunna få ett sådant
misstag rättadt, då det kan ske utan någon kostnad.

Reservanten har påpekat, att det för rust- och rotehållarne
kan medföra ett olägligt dröjsmål att behöfva afvakta denna fastställelse.
Häremot vill jag erinra, att om icke länsmannen, sedan han
fått order förrätta en dylik syn, vore skyldig att inskicka protokollet
till Konungens befallningshafvande, så vore Konungens befallnings -

Lördagen den 1''2 mars.

N:0 17.

hafvande icke i tillfälle att så noga öfvervaka, om länsmannen verkligen
fullgjort ordern. Genom en länsmans försumlighet kan sålunda
uppstå vida längre dröjsmål och större skada än den reservanten påpekat.
Om deremot syneförrättaren har skyldighet att insända protokollet
till stadfästelse, har Konungens befallningshafvande alltid möjlighet
att vaka öfver att synerna ega rum inom behörig tid.

Konungens befallningshafvande hafva, såsom vi veta, skyldighet
icke endast att tillse, att rust- och rotehållarne göra sin pligt,
utan äfven att bevaka deras rättigheter, så att de icke af vederbörande
befäl åläggas att göra för mycket. Derför äro de ock berättigade
att, sedan en sådan syn hållits, få in syneprotokollet och
granska det, innan de gifva order till vederbörande kronofogde eller
länsman, att låta verkställa de arbeten, som vid synen ådömts en
försumlig rotehållare. Huru jag sålunda ser saken, kan jag icke
finna annat än att det är till fördel för rust- och rotehållarne att
Konungens befallningshafvande bibehållas vid denna skyldighet att
granska dylika syner, och derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr Williamson: Herr talman! Jag har blifvit delvis före kommen

af den föregående talaren i hvad jag skulle yttra, men jag
vill dock tillägga Dågra ord.

Jag har sjelf en ganska lång erfarenhet i fråga om dessa saker,
enär jag såsom kompanichef varit i tillfälle att iakttaga, huru dessa
syner gått till, och jag tror a* t det vore mycket oklokt att skilja
dessa syner från Konungens befallningshafvande jrröfningsrätt. Ofta
är det icke gamla och erfarna länsmän, utan unga tillförordnade,
som skickas att förrätta dessa syner, och då kompaniombudet ofta
också kan vara en underofficer, utan någon större erfarenhet i dessa
saker, så hafva icke sällan vid byggande af nya torp eller reparationer
deraf mycket olika uppfattningar gjort sig gällande. Detta har
gjort att klagomål ofta förekommit, kvilka ledt till det resultat, att
rättelser måst i betydlig mån vidtagas af Konungens befallningshafvande.

Jag vill ock fästa uppmärksamheten på en annan sak. Hvad
skall en kompanichef göra, om icke de reparationer, som föreskrifvas
vid synen, i rätt tid verkställas? Detta inträffar ganska ofta, och
många gånger hjelper det då icke med en handskrifvelse till kronolänsmannen,
ty den, som hållit synen, kan ju hafva varit blott tillförordnad
och sedermera upphört med befattningen. Då måste man
vända sig till Konungens befallningshafvande, och detta är egentligen
den enda myndighet, som kompanichefen har att göra med. Jag
tror för min del, att det vore mycket oklokt att nu göra någon ändring
i denna sak, och tager jag mig derför friheten yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Björkman: Herr talman! Äfven jag ber att få yrka

bifall till utskottets hemställan. Jag har aldrig kimnat fatta motionärens
allvarliga mening med denna motion, och jag kan icke förstå,
huru det i många fall skulle komma att gestalta sig, om hans yrkande
bifölles.

Om and ing i
gällande bestämmelser

ro)ande syner
å indelta arméns
soldattorp.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars Om

ändring i Jag skall be att för herrarne få omtala ett särekildt fall. Det
gällande be- var en 8ynj 8Cln hölls å ett soldattorp de första dagarne i augusti för
rfrandt ''synerett år sedan, och på grund af kontraktet mellan soldaten och roteå
indelta ar- hållaren skall, såsom herrarne veta, torpet vid nästa fardag vara i
méns soldat- laga skick. Det beslöts då vid den synen, att nytt torp skulle uppt°rp.
byggas och att det skulle vara i ordning till den 14 nästkommande

(Forts.) mars. Detta var ju såsom hvar och en kan tänka sig alldeles orim ligt,

och Konungens befallningshafvande upphäfde äfven synesmännens
beslut och gaf rotehållaren en tid af två år från nämnde dag för
att göra torpet i ordning. Detta beslut blef sålunda rättadt, och det
var ett vackert drag af Konungens befallningshafvande, men derför
är det ock bäst att hafva qvar en sådan myndighet att vädja till, då
man har att göra med en despotisk kompanichef eller länsman.

Jag skall således be att få yrka bifall utskottets förslag.

Herr Ekström: Jag skall be att få till hvad jag förut sagt

lägga endast några få ord för att bemöta de siste talarne.

Hvad beträffar herr Kihlbergs påstående, om osäkerheten att de
här synerna komma att hållas i rätt tid, så kunna väl Konungens
befallningshafvande i detta liksom i andra fall öfvervaka att deras
tjenstemän göra sin skyldighet; göra de icke det, så blir det deras ensak,
och denna anmärkning har således icke någon betydelse för frågan.

Gent emot herr Williamsons yttrande, att synerna kunde blifva
dåliga och att detta då icke skulle kunna afhjelpas genom att skrifva
och söka få rättelse, vill jag erinra, att rotehåilarne eller kompanicheferna
i dylika fall kunna anföra besvär hos Konungens befallningshafvande,
som då utan tvifvel vidtager den rättelse, som omständigheterna
påkalla.

Hvad för öfrigt beträffar det af herr Björkman omtalade fallet,
så kunde äfven der rättelse hafva erhållits genom besvär hos Konungens
befallningshafvande. Det kan väl icke vara skäl att bibehålla
en olämplig lagbestämmelse blott för några få undantagsfall, hvilka
lått kunna afhjelpas på annat sätt.

Jag anhåller fortfarande om bifall till min reservation.

Herr Erickson i Bjersby: Det kan nog tyckas, att förevarande

fråga är af mindre vigt, och det är den ju egentligen också. Men
jag vågar dock påstå, att den i ett afseende är af icke så ringa betydelse,
nemligen i fråga derom, huru vida af principiella och rättsliga
grunder skall vara nödvändigt, att Konungens befallningshafvande
alltid skola fastställa det öfver syn å ett obetygligt torp hållna protokoll.
Jag anser, i likhet med reservanten, att så ej år behöfligt.
Aro parterna å ömee sidor nöjda med syneförrättningen, hvad tjenar
då någon fastställelse till? Då behöfves ej någon vidare åtgärd. Och
äro de icke nöjda, så klaga de i allt fall och måste ju då vända sig
till Konungens befallningshafvande, ty det är ju icke meningen att
beröfva Konungens befallningshafvande rätt att i första hand afgöra
saken i händelse af klagomål. Om nu äfven, såsom utskottet framhållit,
expedition i dylika mål vanligen lemnas utan lösen, så kunna
dock genom den tid, som alltid åtgår, innan Konungens befallnings -

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars

hafvande hinner meddela resolution i ärendet — förutsatt att parterna °" *•***•■
äro nöjda med synen och ej ämna öfverklaga den — vissa olägen- 9itåmmtUer
heter uppstå såväl för rust- eller rotehållaren som för soldaten, ty rårande ,yner
icke gerna kunna några reparationer verkställas, förrän Konungens a indelta arbefallningshafvande
faststält synen. Då, som sagdt en jemförelsevis mém toldatlång
tid” åtgår härtill, så kan hinder möta för reparationernas verk- ®''*’"
ställande under den för de byggnadsskyldige lämpligaste tiden. De <■ ■>

skola nemligen göras under en \is3 tid, hvilken föreskrifva vid synen.
De byggnadsskyldige kunna sålunda blifva tvungna att fullgöra
dem under (Ten brådaste tiden af året, dä arbetskostnaden är störst.

Då detta förslag icke skulle komma att skada någon, utan tvärtom
blifva alla vederbörande till gagn, för Konungens befallningshafvande
genom minskning i hans göromål — man pålägger denna
myndighet ofta nya göromål, så att det är ju bra om man någon
gåiia* kunde minska dem — och för rust- och rotehållare samt till och
med” för soldaterna af skäl jag nämnt, vet jag icke, hvarför man skall
frukta att vidtaga en så obetydlig åtgärd, som den motionären yrkat
eller en sådan som öfverenstämmer med herr Ekströms reservation.

Kan man förenkla handläggningen af en sak, utan att hvarken staten
eller enskilde derigenom lida, så bör man aldrig draga i betänkande
att vidtaga åtgärder i sådant syfte. Om en kompanichef funne, såsom
herr Williamson sade, att vederbörande icke uppfyide sina
skyldigheter att i laga tid verkställa reparationer och dylikt, kunde
han ju ingå med anmälan derom till Konungens befallningshafvande,
som i sådant fall finge infordra syneprotokollet från syneförrättaren.

Utskottets skäl för afslag anser jag temligen betydelselöst, ty har misstag
blifvit begånget vid synen, så ombesörjer nog den lidande parten
genom besvär att synen rättas, och de kostnader, som häraf uppstå,
har ju den klagande på förhand måst beräkna.

Jag kan icke finna annat, än att reservationen är med all billighet
öfverensstämmande, och yrkar derför bifall till densamma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad,^ samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af vackt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj;t med begäran om införande af engelska
språket såsom obligatoriskt läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier
och fasta folkskolor.

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande inom Andra Kammaren
af herr Chr. Biilow väckta motion n:o 9, icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan denna utskotts hemställan blifvit uppläst, anförde:

Om införande
af engelska
språket edsom
obligatoriskt
läroämne vid
folkskolelärareseminarierna
m. m.

Ilerr Biilow: Uti ingressen till utskottets utlåtande säger ut skottet,

att jag i min motion begärt att engelska språket skulle blifva

N:o 17

Lördagen den 12 Mars,

Om införande
af engelska
språket såsom
obligatoriskt
läroämne vid
folkskolelåraresemina

rierna m. m.

(Forts.)

obligatoriskt läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier och fasta
tolkskolor Jag uar dock endast begärt, att engelska språket skulle
blifva obligatoriskt läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier.
Huru dermed senare skulle ordnas i '' hskolorna, bar lag mvcket

litet yttrat mig om, ty frågan härom ligga- tydligen mycket aflägsen,
dag bär tänkt mig, att om engelska språket kunde blifva obliatoriskt
läroämne vid folkskolelärareseminarierna, så skulle det ä^då
dröja tills den generationen af lärare, som nu tjenstgör i folkskolorna,
gatt undan, innan frågan, om engelska språket vid folkskolorna skall
[ .oratoriskt eller valfritt läroämne, kan pröfvas. Denna
fråga tillhör således knappast den närvarande tideD att yttra sig om.

Utskottet har anfört, att i Norge kyrkodepartementet så ordnat
saken, att engelska språket är valfritt läroämne i rikets folkskolor
j agot mer har jag icke tänkt mig heller. Men om man ansett att
det en gång skulle blifva valfritt ämne äfven vid folkskolorna, så
fordras ju nödvändigt lärare, som kunna detta språk. Och att få
engelska språket infördt såsom obligatoriskt läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier
föranleder icke synnerligt besvär, då lärarne
der kunna undervisa i detta språk.

Utskottet medgifver också, hvad som är sant, att i utlandet
anordnar man kurser i engelska, tyska och franska språken för lärare
i folkskolorna. Vi hafva i vårt land utmärkta kommunikationer
och lätta förbindelser med utlandet, men vi hafva med afseende å
denna fråga stannat i eftertruppen, ty till dessa lätta kommunikationer
fordras också hos bildade folk ökade kunskaper i lefvande
språk.

Jag bär nämnt engelska språket derför att, såsom vi veta, det
år lättast att lära, har en lätt grammatika.

Man säger nu, att engelska språket väl kan behöfvas i Nor<*e,
men icke så mycket i Sverige. Hvad det beträffar, tror jag att Set
åtminstone i södra Sverige behöfves mycket väl, ty våra landtbrukare
der afyttra sina produkter till England och klaga ofta öfver att de
icke kunna resa öfver till England för att sjelfva afsätta sina produkter,
utan tvingas till följd af sin bristande språkkunskap att begagna
danskarne såsom mellanhänder för sina affärer på England. Säkert
är, att man i Danmark har mycket större språkkunskap än i Sverige,
och många af våra köpmän måste, derför att de icke hafva tillräcklig
kunskap i lefvande språk, ligga i händerna på danskarne
och genom dem skaffa sig de varor de behöfva från utlandet.

På dessa nu anförda skäl tror jag, att det lilla jag begärt,
eller att engelska språket skulle blifva obligatoriskt läroämne i rikets
folkskolelärareseminarier för att, när nuvarande generation af folkskolelärare
gatt undan, kunna upptagas såsom valfritt ämne vid folkskolorna,
är af behofvet påkalladt, och jag vill derför be att få yrka
bifall till min motion.

Herr Hammarlund: Jag ber att först få fästa uppmärksamheten
derå, att motionären yrkat, såsom det uttryckligen heter
i_ motionens kläm, »att engelska språket införes som obligatoriskt
läroämne vid rikets folkskolelärareseminarier och sedan, i

No 17.

Lördagen den 12 Mars.

den mån skolärare kunna undervisa i detta språk, detsamma ock Om införande
måtte blifva ett antaget läroämne i rikets fasta folkskolor.» spfåkef''Idiom

Om med detta uttryck »ett antaget läroämne» icke afses, att 0uigatori,kt
ämnet skulle blifva obligatoriskt, ligger ingen mening uti motionen, läroämne vid
ty att fatta beslut om att ämnet får blifva »valfritt» är alldeles öfver- folkskoleflödigt,
då församlingarne redan nu måste anses hafva.en sådan frihet.

T C *1 U (* • .i _ J. L ~ _L r..ll nlr!! 1

Jag tror för öfrigt, att utskottet anfört fullgiltiga skäl för sin
afstyrkande hemställan. Så länge folkskolorna icke stå högre än
de för närvarande i allmänhet göra i vårt land, tror jag att
det är något för tidigt att tala om införande af främmande språk
vid dem. Lit oss först se till, att alla få lära sig behandla modersmålet
på rätt sätt.

Utskottet har icke bestridt, att det kan finnas enstaka platser
i vårt land, der det vore lämpligt att engelska språket gjordes till
valfritt ämne i folkskolorna, men utskottet har ansett, att man här
liksom i Norge borde öfverlåta åt de kommunala myndigheterna att
derom fatta beslut, och så vidt utskottet kunnat finna, är det ingenting
som hindrar en församling att, om den så önskar, införa undervisning
i folkskolan af ett eller annat främmande språk. Något
skäl för statsmagterna att ingripa föreligger alltså ej nu.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

ma -m.

(Forts.)

Herr Peterson i Boestad: Motionären säger i slutet af sin

motion: »Särskilt böra allmogens representanter i Riksdagen behjerta
det behof, denna motion afser att afhjelpa.!)

För min del tror jag, att denna motion är väckt åtminstone ett
hundra år för tidigt. Det är mycket lämpligare, att barnen i folkskolan
lära sig sitt modersmål någorlunda väl, än att man i undervisningen
inblandar främmande språk och genom läsning af engelska
språket uppmuntrar emigrationen.

Att här tillämpa norska förhållanden passar icke, ty Norge
har stor sjöfart på England och dessutom turistleder.

Jag yrkar afslag å motionen.

Ilerr B ii lo w: Herrarne må icke förundra sig öfver, att man

blir förlägen, når herr Peterson i Boestad drar fram det vanliga
papperet och läser upp hvad der står, ty det är så dräpande, att
man väl kan blifva försagd. Men han kan väl ändå inte begära,
min käre Peterson, att jag skall vänta i hundra år, innan jag återkommer
med denna sak, ty det händer väl att jag kommer något förr.

Hvad beträffar, att antagandet af motionen skulle befordra utvandringen,
så tycker jag att det är besynnerligt, att herr Peterson
ser något ondt i en ökad språkkunskap. Det är väl sant, att äfven
odling kan medföra något ondt, men odling år dock i sig sjelf något
stort och har alltid något stort med sig.

Jag trodde för öfrigt, att jag skulle få röna allvarligt motstånd
bland landtmännen mot min motion. Man har sagt, att det icke
vore lätt att i kulturfrågor komma fram med motioner i denna kammare.
Men det har icke alltid varit så, utan här hafva många
motioner, som rört kultur och utveckling, segrat. Vilja vi följa med

N;o 17.

Lördagen den 12 Mars.

Om införande i kultur och hafva gagn af våra kommunikationer, böra vi öka våra
{“råhet sPräbkunskaper °°b försöka hålla oss jemnsides med våra grannfolk,
Obligatoriskt särskildt med danskarne, som på alla områden gå förbi oss, derför
läroämne vid att de äro mer språkkunniga och till följd häraf taga försteget för
folkthole- oss i alla affärer och blifva våra mellanhänder.

^itrna^m^m Om jaS både lefvat i herr Petersons i Boestad hemtrakt, hade
(Forts)" .vä^ *c^e väcbt denna motion, ty der är väl behofvet icke synnerligt
stort, men i södra Sverige är det så mycket större. Just
landtmännen der hafva talat om såsom en stor brist att de icke
kunna engelska. Det kostar dem mycket, att de icke kunna resa
öfver till England, dit resan särskildt från Malmö är så lätt, och der
sjelfve förmedla försäljningen af sina,produkter. Jag är säker på,
att detta språk skulle för dessa landtman vara af större nytta ån
både bibeln och katekesen, i den utsträckning åtminstone som de nu
få läsa dem, fastän katekesen är en mer inhemsk vara, som väl
önskas tullfri utaf åtskilliga af dem, som här läsa upp papper för
oss. Men säkert år, att jag vidhåller mitt påstående i min motion.
Och segrar icke det lilla jag nu begärt, nemligen att lärarne i folkskolelärareseminarierna
skola åläggas att undervisa dem, som utgå
från seminarierna, i engelska språket, så att dessa kunna i framtiden
i sin ordning lemna sådan undervisning i folkskolorna, så tror jag
i alla fall att min motion varit berättigad.

Herr talman, jag yrkar bifall till motionen.

Härmed var öfverlåggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

§ 10.

i °§§ ““Och 6 Härefter företogs handläggning af konstitutionsutskottets utlåregerings-
tande, n:o 1, i anledning af väckt motion om ändring i §§ 5 och 6
formen, regeringsformen.

Motionären, htrr ,4. V. Ljungman, hade uti ifrågavarande inom
Andra Kammaren afgifna motion, n:o 2, hemstält, att Riksdagen måtte
antaga följande förslag till ändring af §$ 5 och 6 regeringsformen att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling, nemligen:

§ B Statsrådet

skall bestå af elfva ledamöter, bland hvilka Konungen
utnämne en att vara statsminister och statsrådets främste ledamot.
Desse ega att alla i statsrådet förekommande ärenden öfvervara. Ej
må fader och son eller bröder på en gång vara ledamöter af statsrådet.

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola åtta vara cbefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:

ministern för utrikes ärendena för utrikesdepartementet,
en chef för justitiedepartementet,

»so 17.

Lördagen den 12 Mars.

en för landtförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för armén, regerings en

för sjöförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens /£*£•
rådgifvare i kommandomål för flottan, 01 s''-*

en för civildepartementet,
en för finansdepartementet,
eu för ecklesiastikdepartementet samt
en för samfärdsels departementet.

Den närmare fördelningen af ärendena departementen emellan
bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

Utskottet hemst älde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits af
herrar Ljungman, Björkman, Boström i Bodbyn, Dahn, Johnsson i
Bollnäs, Wikstén, Hedin och Nilson från Lidköping, som ansett, att
utskottet bort med anledning af motionen hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, det
Kon^l. Maj:t, efter förnyad pröfning af frågan om lämpligaste antalet
af och benämningarna å statsdepartementen, dervid icke blott inrättandet
af ett nytt departement för samfärdseln och närstående
ärenden utan äfven förenandet af landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
till ett departement borde tagas i öfvervägande, täcktes till
Riksdagen afgifva den proposition om ändring af regeringsformens
6 §, hvartill denna pröfning kan föranleda;

samt af herr Elowson mot vissa delar af motiveringen.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Ljungman: Då, såsom herrarne kunna finna af be tänkandet,

de flesta af kammarens ledamöter inom konstitutionsutskottet
reserverat sig mot det slut, hvartill utskottet kommit, anser
jag mig vid frågans behandling här i kammaren böra yttra några
få ord.

Då departementalstyrelsen infördes år 1840 och $ 6 i regeringsformen
erhöll sin nuvarande lydelse, skedde det på Riksdagens initiativ.
Sedan dess hafva åtskilliga förslag blifvit väckta om förändring
af nämnda § i den rigtning, att man skulle erhålla ett nytt
departement antingen för samfärdsel och allmänna arbeten eller för
allmänna arbeten och näringarne, ehuru för öfrigt med alldeles liknande
syfte. Af dessa förslag år tvifvelsutan det äldsta det bästa
eller det, som framkom, innan den häftiga striden om kommerskollegii
indragning utbröt, en strid som förvirrade denna fråga.

Utskottets majoritet har framstålt den anmärkningen, att för -

N:o 17.

■-''8

Lördagen den 12 Mars.

°ss7tr/håll.a?dena nu äro annorlur|da än 1857, då Kong). Maj:ts första proregerings-
P.08ltl?.n i detta ämne för Rikets ständer framlades. Ja, det vill jag
formen, visserligen medgifva, att förhållandena äro förändrade; men jag anser
(Forts.) a*d de äro det på ett sätt, som talar för min motion och icke mot
densamma. Utskottet framhåller nemligen, att man nu skulle i statsdepartementen
fått byråer med »fackkunskap» egande personer, hvilket
skulle göra en förändring af departementsindelningen onödio-. Sexman
likväl efter, huru det förhåller sig i det departement, som frågan
närmast gäller, eller civildepartementet, så skall man finna, att byråerna
äro så få och de ärenden, som hvarje byrå har att handläbo-a, sd
olikartade, att det icke kan blifva fråga om någon egentlig »fackkunskap»,
utan endast om en i hög grad uppdi-ifven embetsmannarutin.

Vidare säge. utskottet, att regeringen i de för alla förvaltningsgrenar
inrättade centrala embetsverken erhållit en hjelp, som bör
gorå den ifrågasatta förändringen obehöflig. Om man åter i detta
aiseende ser efter, hurudana förhållandena äro, så finner man, att af
de 5 centrala embetsverk, som hafva att behandla ärenden rörande
samfärdsel eller allmänna arbeten, så funnos 4 (eller kommerskollegium,
poststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt telegrafstyrelsen)
redan år 1857 och det 5:te (eller jernvägsstyrelsen) var
under bildande. Utskottets majoritet tyckes äfven antaga, att allt
är sa väl bestäldt. da det säger i betänkandet, »att vi för behandlingen
af alla de frågor, som beröra detta intresse, redan ega särskilda
centrala embetsverk, hvilka genom chefen för civildepartementet kunna
få samtliga sina behof och önskningar hos Konung och Riksdag framstälda.
» Hår synes likväl utskottets majoritet hafva förbisett, att
de centrala embetsverk, som hafva med samfärdseln att beställa, höra
under olika statsdepartement, nemligen post- och telegrafstyrelserna
under finansdepartementet, men jernvägsstyrelsen under civildepartementet,
samt att det bändt, att olika uppfattning rörande för samfärdseln
gemensamma angelägenheter gjort sig gällande inom dessa
båda statsdepartement.

Hvad som talar mest för den motion, jag afgifvit, synes micr
dock vara den omständigheten, att samfärdseln år för år ökats i den
grad, att det allt mer och mer kräfves enhet och kraft i ledningen,
en enhet, som icke kan existera, så länge samfärdselns angelägenheter
skola vara delade mellan 2 olika statsdepartement, och så läna-e
det under dem finnas verk, som handla efter olika grundsatser. Det
samarbete, som här är så nödvändigt, lärer näppeligen kunna vinnas
på annat sätt än genom att förlägga samtliga hithörande angelägenheter
under ett och samma departement.

Utskottets flertal har vidare i utlåtandet meddelat, att det saknat
nödiga insigter för att bedöma denna fråga. Ja, helt visst är det
lika sant som beklagligt, att så är förhållandet, men det är icke
något skal att anföra mot motionen. När Riksdagen hade insigt
nog att först föreslå och derefter 1840 besluta en så stor förändring
som departementalstyrelsens införande, och då konstitutionsutskottet
senare ansett sig kunna både bedöma och behandla samt till Riksdagen
inkomma med förslag i frågan, så finner jag för min del icke

Lördagen den 12 Mars.

Ti:o 17.

något skal, hvarför icke så äfven nu kunnat ske, i synnerhet som Om ändring i
den fråga som nu föreligger, blifvit föremål för utredning i icke §§ 5 °.ch 6
mindre ån 3 kongl. propositioner och åtskilliga motioner. ^forman.

De här ifrågavarande ärendena utgöra för öfrigt den största (Forts.)
och mest betydande grupp af ärenden, som inom rikets statsförvaltning
förefinnes, utan att hafva fått en särskild egen målsman inom
Konungens råd, hvadan utskottets invändning, att det icke vore
klart, att »det företrädesvis skulle vara just kommunikationsväsendet,
som borde få plats inom det nya statsdepartementet», icke heller lär
vara befogad.

Hvad utskottet vidare yttrar i afseende derå, att jag i mitt
förslag till förändring af § 6 regeringsformen uteslutit det nu befintliga
stadgandet, »att bland de 3 statsråden utan departement minst
2 böra hafva förvaltat civil beställning», så vill jag endast påpeka,
att detta är ett gammalt förslag. De kongl. propositionerna af 1868
och 1885 hafva båda föreslagit denna uteslutning, och det a det
enkla skälet, att denna bestämmelse i sjelfva verket är temligen betydelselös
och af så ringa värde, att den snarare är till hinder än till
gagn. Ser man efter i statskalendern, huru ofantligt både många
och olikartade samt föga betydande civila beställningar som nu finnas,
så blifver genast klart, att bestämmelsen i fråga icke innebår någon
den ringaste garanti vare sig för insigter och erfarenhet eller för att
besvårsmålen skola blifva bättre behandlade, om denna bestämmelse
qvarstår än om den uteslutes.

Utskottets majoritet slutar med att framhålla, att det skulle
föranleda åtskilliga kostnader, om motionen bifölles. Ja, det kan
icke bestridas, att, för den händelse motionen bifölles utan förändring
och blefve grundlag, det kunde medföra åtskilliga kostnader; men
dessa skulle i alla fall blifva ringa i jemförelse med de förmåner,
äfven i ekonomiskt hänseende, som en bättre anordning i afseende å
den högsta ledningen af samfärdselns offentliga angelägenheter skulle
medföra.

Ty det är gifvet, att om man med verklig framgång vill vara
sparsam för att hindra skattebördornas ökande, men med de nu utgående
skatterna åstadkomma största möjliga resultat, så måste initiativet
dertill komma från regeringen, som inom sig behöfver sakkunniga
personer för att kunna anordna de olika grenarne af förvaltningen
på bästa sätt. Emeyertid föreligger i detta fall en möjlighet,
såsom reservanternas förslag utvisar, att kunna vinna det
resultat, som närmast åsyftas, äfven utan att öka antalet af departementen
eller öka kostnaderna. Men då godkännandet af ett sådant
förslag som det föreliggande alltid skulle innebära en förändring i
statsregleringen, så kan det vara en fördel, att en proposition i ämnet
kommer från regeringen, och att således initiativet tages af densamma,
hvarför också de flesta af kammarens ledamöter i utskottet uti till
utlåtandet, fogad reservation hemstält, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t måtte anhålla, det Kongl. Maj:t, efter förnyad pröfning
af frågan, täcktes till Riksdagen afgifva den proposition om ändring
af regeringsformens (i §, hvartill denna pröfning kan föranleda. Jag
ber derför, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

Om ändring
§§ B och 6
regeringsformen.

(Forts.)

» Herr Hedin: Jag skall också, herr talman, anhålla, att kammaren
måtte fatta sitt beslut i enlighet med det förslag, som blifvit
framstäldt af åtta reservanter från denna kammare.

Såsom kammaren af reservationen behagade inhemta, hafva
dessa reservanter icke tänkt sig, att det skulle blifva nödigt att öka
antalet medlemmar i statsrådet derför, att ett nytt statsdepartement
blefve inrättadt, utan de hafva tänkt, att man väl skulle kunna bibehålla
det nuvarande antalet, derest man skrede till den redan förut i
denna kammare ifrågasatta och enligt min tanke högst nyttiga åtgärden
att sammanslå de båda försvarsdepartementen cch ställa dem
under en enda persons ledning, hoppandes j*g för öfrigt, att den
förändringen, när den en gång kommer att ske, måtte draga med sig
en annan förändring, att det blir en civil i stället för en militär försvarsminister.
Yi reservanter hafva derför tänkt oss, att antalet af
7 departement icke skulle behöfva ökas, men deremot att genom en
nödig ändring i grundlagen en bättre fördelning af regeringsärendena
skulle kunna åstadkommas.

Utskottet har i sitt utlåtande hufvudsakligen fästat uppmärksamheten
vid civildepartementet, men deremot såsom det synes mig
nästan helt och hållet glömt bort, att det finnes ett annat departement,
som i ännu högre grad kräfver, att en utsöndring derifrån
sker af ärenden, som icke passa rätt väl tillsammans med dem, som
utgöra hufvudmassan af till detta departement hörande regeringsangelågenheter.
Det år nemligen ecklesiastikdepartementet, under hvilket
en så oändligt stor mängd af olikartade ärenden äro förenade.

När utskottet säger — och det tyckes vara ett af utskottets
hufvudskål — att svid regeringsärendenas behandling regeringen i de
nu på alla förvaltningens grenar inrättade centrala embetsverken
eger en hjelp, som» etc., så har utskottet der upplyst om någonting,
som hittills varit obekant för samtliga svenska rikets inbyggare.

Hvad kan det vara för ett centralt embetsverk, som skulle stå
ecklesiastikdepartementet till tjenst och vara det till hjelp vid behandlingen
af undervisningsväsendets ärenden, hörande till mångfaldiga
grenar från och med småskolorna der nere ända upp till
universiteten, från och med de allmänna läroverken till de tekniska
högskolorna o. s. v. — hvar finnes detta centrala embetsverk, som
der går regeringen till hända? Jag vet det icke; utskottet deremot
måste veta det, och det skulle hafva varit en dyrbar upplysning för
oss andra att få höra något derom. *Det år alldeles säkert, att utanför
den majoritet af utskottet, som dikterat detta utlåtande, finnes icke
en menniska i Sverige j rike, som vet hvar detta embetsverk verkligen
finnes, och ecklesiastikdepartementet behöfver utan tvifvel lika väl
som civildepartementet få ärenden utsöndrade från sitt nuvarande
verkningsområde.

Vidare bör man icke fördölja för sig, att om civildepartementet
blir af med ungefär de ärenden, som den ärade motionären tänkt
sig förlagda till ett nytt samfärdseldepartement, så skulle man inom
civildepartementet finna utrymme för behandling och bearbetning af
de frågor, som utan tvifvel under de närmaste decennierna, under
det närmaste halfva eller hela seklet komma att tränga de flesta andra

N:o 17.

Lördagen den 12 Mars.

ärenden i bakgrunden, nemligen arbetarlagstiftningens mångfaldiga,Om
mångartade, mycket invecklade och svåra frågor. regerings makt

utskottet säger, att initiativet i frågor som den förevarande /ormen.
helst bör komma från regeringen, eå har utskottet mot sig den prak- (Forts.)
tiska erfarenheten allt ifrån vår grundlags stiftande. Såsom motionären
nyss nämnde, så tillkom den nuvarande organisationen af statsrådet
på Riksdagens initiativ. Det kan vara skäl ^t litet närmare påminna
sig, huru dermed gick till. Frågan om förändring i statsrådets
organisation, sådan som denna blifvit stadgad af 1809 års grundlagsstiftare,
daterar sig från 1823 års riksdag. Det första initiativet är
ett förslag, som då framstäldes af ett särskilt utskott, som hade att
behandla frågan om reorganisation af styrelseverken, detta med anledning
af dels motioner och dels ett genom en kongl. skrifvelse till
Riksdagen öfverlemnadt och till särskilda utskottet remitteradt betänkande
af en särskild komité. Med anledning af de förslag till
grundlagsändringar, som framlades af detta särskilda utskott, utarbetade
konstitutionsutskottet redan 1823 i hufvuddrag det förslag till
ny organisation af statsrådet, som sedermera blef antaget 1840.
Förslaget kom nemligen igen på konstitutionsutskottets initiativ 1834
i något förändradt skick, hvilade så till 1840—41 års riksdag, antogs
då af samtliga 4 stånden, framlades för Kongl. Maj:t till sanktion;
och denna organisation, den tog Kongl. Maj:t fullfärdig, fullt utarbetad
ur Riksdagens hand och gaf den sin sanktion.

Sedermera, är det månne på Kongl. Maj:ts initiativ, som den
enligt mångas uppfattning synnerligen vigtiga förändring genomfördes,
hvarigenom vi fingo statsministersembetet — en sorts konseljpresident
— här i landet? Nej, visst icke. Dess införande ifrågasattes
flere gånger i Riksdagen, och slutligen blef det också en enskild
motionärs af konstitutionsutskottet förordade förslag till grundlagsändring,
som 1876 framlades för Kongl. Maj:t och vann sanktion.

Och det var äfven Riksdagens initiativ, som 1885 ledde till den ombildningen
af den ministeriella konseljen.

Såsom statsrådet organiserades 1809 af Riksdagen utan Kongl.

Maj ds hjelp, så gjordes det sålunda om år 1840, efter att i Riksdagen
1823 och 1834 derom väckts förslag utan någon Kongl. Maj:ts hjelp;
och de två ytterligare förändringar, mer eller mindre vigtiga, som
jag nyss nämnde, hafva ock utgått från konstitutionsutskottets och
Riksdagens initiativ. Utskottets nämnda skäl väger alltså i sjelfva
verket i mina ögon mycket litet. Och med sådana prejudikat för
sig bör Riksdagen icke i följd af öfverdrifven anspråkslöshet eller i
följd af lika öfverdrifven tilltro till Kong]. Maj:ts högre förstånd och
visdom uthålla sig från att göra, hvad Riksdagen sjelf finner vara
rigtigt.

Nu begäres ju för öfrigt i denna reservation intet mer, än att
Kongl. Maj:t måtte taga frågan i förnyadt öfvervägande. Det synes
mig i alla händelser, som om Riksdagen hade faktiska skäl både att
bifalla förslaget och att göra det utan att dermed anse sig hafva gått
Kung!. Maj:ts initiativrätt för nära.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

K:o 17.

Ang, ändringar
i landatingsförordningen.

Lördagen den 12 Mars.

I detta yttrande instämde herrar Höjer, Gumcelius. Lindert
Anderson i Hasselbol, Olsson från Stockholm och Nilson från Lidköping.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen
gaf propositioner, dels på . bifall till utskottets hemställan och dels
på afslag derå <Jch bifall till reservanternas yrkande; och fann herr
talmannen den senare propositionen hafva flertalets röster för sig.
Som votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som, med afslag å konstitutionsutskottets hemställan i nu<
föredragna utlåtandet n:o 1, bifaller den af herr Ljungman m. flL
vid utlåtandet afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 109 ja
mot 76. nej; hvadan kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens
innehåll.

§ IL

Föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 18, i anledning af väckta
motioner om ändringar i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Punkten 1.

Bifölls.

I punkten 2 hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr J. Eliasson i Skuttungeby väckt motion, n:o 23, om ändring
i §§ 3 och 9 af ofvanberörda förordning icke måtte af Riksdagen
bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Eliasson i Skuttungeby: Herr talman, mine herrar!

Lagutskottets nu föredragna utlåtande, hvaruti utskottet afstyrker bifall
till min motion angående tillägg i landstingsförordningen, har
gifvit mig anledning att deremot framställa några betänkligheter.

Gällande föreskrifter om val af landstingsmän bestämma, att sådana
val skola ske i städer, der stadsfullmägtige ej finnas, af allmän
rådstuga, och å landet, der häradet utgöres af en enda kommun, vid

Lördagen den 12 Mars.

N:o 17.

kommunalstämma. Dessa val kunna efter min uppfattning icke få,Ang ändrinannan
benämning än omedelbara. Det föreskrifves ock, att i stad s"r l,lands''
med stadsfullmägtige skola dessa välja landstingsmän, och att i härad "

eller tingslag, som innefattar flera än en kommun, skola landstingsmän (Forts)
väljas af valmän som å kommunalstämma blifvit utsedde. Besynnerligt
synes det mig, om dessa sist nämnda val icke skola hänföras under
benämningen medelbara. Underligt förefaller det mig ock, att
landstingsmannaval i städerna kunna kallas endast omedelbara, ehuru
de verkställas på två olika sätt. Skilnaden emellan de val som verkställas
af stadsfullmägtige och dem som eke af landsbygdens
valmän är ju icke större, än att i förra fallet, eller då det väljes
i stad, hafva stadsfullmägtige på samma gång fått andra uppdrag, då
deremot landsbygdens valmäns rätt är inskränkt till endast landstingsmannavalet.
Det må sägas hvad som helst derom, men en berättigad
tvekan kan man dock ha, om ett val till landstingsman af stadsfullmägtige
kan kallas omedelbart, då det är ostridigt, att stadsfullmägtige,
för att vara valberättigade, af allmänna rådstugan blifvit dertill
förut valde, och man äfven måste taga i betraktande, hvilka — staden
eller dess fullmägtige — som landstingsman har att representera.

Som bekant innehåller 9 § af landstingsförordningen bestämmelser
om att vid medelbara val en andra omröstning skall företagas i de
fall, der vid den första bestämd röstöfvervigt icke erhållits. Man kan
icke gerna antaga annat, fin att lagstiftarens mening med denna bestämmelse
varit att ej åt slumpen eller lottningen öfverlemna afgörandet
af så vigtiga val, när det kan undvikas. År sådan åtgärd nödig
för landsbygdens valmän, hvilka för inånga härad äro ganska få
— i Upsala län finns ett härad med endast 4 valmän —, så borde
den vara lika nödig för städernas fullmägtige, hvilka till antal skola
utgöra minst 20. Om utskottets tolkning af hithörande föreskrifter
skulle följas, så får icke inom stadsfullmägtige en andra omröstning
företagas, äfven om alla fullmägtige rö3tade på hvar sin; men för
landsbygdens färre valmän äro två omröstningar nödiga, då splittring
uppstår. Det är dessutom för mig alldeles oförklarligt att, om landstingsförordningen
vore så tydlig som utskottet förmenar, den 9 § tilllämpats
i så många år och i många städer samt vunnit landstingens
godkännande. Jag kan icke annat än stå undrande och spörjande
vid sådana förhållanden.

Stöd för min åsigt, att stadsfullmägtiges val af landstingsmän
kunna kallas medelbara, har jag dessutom trott mig finna i eu akademisk
afhandling med titel: »Studier öfver det nuvarande svenska landstinget,
af Hugo Blomberg», hvilken i fråga om formaliteterna vid
landstingsmannaval anför: »Vid de medelbara landstingsmannavalen
deremot röstas per capita af valmännen, elektorer eller stadsfullmägtige,
och alltid med slutna sedlar.» Detta är visserligen ingen lag,
men det är ett uttalande af vetenskapsmannen och forskaren, hvarpå
jag icke kan neka mig att fästa afseende.

Det är en annan omständighet, hvarpå min uppmärksamhet blifvit
fästad, och som kanske torde förtjena tagas i betraktande för flora än
den, som äfven föreställer sig det värsta. Efter hvad jag förut nämnt,

Andra kammarenu Prål. 18112. JV:o H. 3

N:o 17.

Ang. ändringar
i landsting
sjör ordning
en.

(Forts )

Lördagen den 12 Mars.

är det i många städer som 9 §:s iöreskrifter blifvit vid landstingsmannavalen
följda, och jag föreställer mig det icke vara så lätt för dessa
att utan en lagförändring frångå förut följd praxis. Hvad kan då
inträffa? I den ena staden välja fullmägtige på ena och i annan stad
på andra sättet. Vid fullmagtsgranskningen vägrar landstinget sitt

godkännande af det på ena eller andra sättet hållna valet. Land dinget
ar ingen tydlig lag i ty fall att rätta sig efter; men det har pröfnings-
och beslutanderätt. Då klagomål emot landstingets beslut i sådana
fall icke är tillåtet, så måste ju en villervalla uppkomma. Det
förefaller mig derföre vara en nödvändighet att få lagbestämmelsen
om medelbara val så klar och tydlig, att den icke kan tolkas på mer
än ett sätt.

Fortfarande hyser jag den åsigten, att landstingsförordningen i
fråga om val af landstingsman i städerne, der stadsfullmägtige finnas,
har tolkats och kan tolkas olika. Och då mitt hufvudsyfte med motionen
år undvikandet af långvariga debatter vid landstingens fullmagtsgranskning
samt en oviss utgång deraf, och enär min motion icke
afser annat än att få ett tydligare uttalande i lag om de formaliteter,
som af stadsfullmägtige böra vid landstingnamansval iakttagas, vågar
jag, som fått mig bekant, att i Första Kammaren, hvarest frågan nu
år under behandling, återremiss skall sättas i fråga, äfven här yrka
återremiss.

Herr Lilienberg; Inom lagutskottet vore alla ense derom, att
då man jemförde stadgande^ i vissa paragrafer i landstingsförordningen,
särskilt §§ 3 och 5, med hvarandra, så vore det uppenbart, att landstingsmannaval,
som förrättas af stadsfullmägtige, vore att betrakta såsom
omedelbara val. Till stöd för denna tolkning kan särskildt åberopas
3 §, deri det heter, »att val af landstingsman för stad skall verkställas
efter de för val till kommunalbefattningar derstädes gällande föreskrifter»;
och såsom vi veta, verkställas också valen till kommunalbefattningar
af stadsfullmägtige. Men utskottet fick ett ytterligare stöd
för sin uppfattning, att landstingsförordningen härutinnan vore tydlig
och klar, af allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande vid
1859—60 års riksdag, då Kongl. Maj:t till Riksdagens yttrande framlade
det förslag till de nya kommunallagarne, som var uppgjordt af
dertill särskildt förordnade komitérade. Nämnda utskott yttrar sig
på följande sätt: »Den nya kommunalinstitutionen, landstinget, som för
hvarje län skall ega att rådslå och besluta om dess gemensamma
angelägenheter i afseende på den allmänna hushållningen, jordbrukets
och andra näringars förkofran, kommunikationsväsendet, helsovården,
undervisningen o. s. v., består enligt de komitérades förslag af representanter
från länets samtliga såväl städer som härad eller tingslag.
Städernas representanter väljas omedelbart af allmän rådstuga eller
stadsfullmägtige, landets åter i allmänhet medelbart inför häradsrätten
genom elektorer från de särskilda kommunerna, men om någon sådan
omfattar ett helt tingslag, väljer den omedelbart». Man ser häraf,
hurudan uppfattningen var då, innan denna lag tillkom och under de
förberedande förhandlingarna angående densammas antagande, och

N:0 17.

Lördagen den 12 Mars.

som iae; nämnde ansåg utskottet, att denna tolkning äfven vann stöd Ang.ändrinaf
sjelfva forfattningen. tingsförord ningen.

Jag hemställer derför om bifall till lagutskottets afstyrkande (Forts.)
förslag.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

I denna punkt hemstälde utskottet, att herrar Ollas A. Ericssons
och D. Perssons i Tällberg motion, n:o 144, med förslag till ändringar
i vissa delar af ifrågavarande förordning, icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Herr Ollas A. Ericsson yttrade: Jag skall för närvarande taga
mig friheten att yrka återremiss af utskottets i denna punkt afgifna
betänkande. Jag gör detta i syfte dels att få ett fullständigt svar på
de i motionen gjorda framställningarna och dels att utskottet måtte
komma i tillfälle att åtminstone förskaffa sig kännedom om huru många
motioner, dess betänkande egentligen omfattar. .Det synes nemligen
som om utskottet i föreliggande punkt icke varit på det klara i det
afseendet. Vår motion innefattar tvenne alternativ. Det ena af dessa
alternativ har utskottet i sin motivering helt och hållet tappat bort,
under det att utskottet i klämmen gifvit vår framställning rang af
Höra motioner. Ett dylikt förfaringssätt är åtminstone icke för mig
tillfredsställande.

Beträffande utskottets motivering i öfrigt skall jag för närvarande
icke inlåta mig derpå, utan först sedan utskottet lemnat ett ordentligt
svar på vår framställning skall jag försöka att hålla en vidräkning
med dess utlåtande. _ _

För närvarande inskränker jag mig alltså till att yrka återremiss
och anhåller, att Kammaren måtte till detta yrkande lemna sitt bifall.

Herr Lilienberg: Som kammaren torde finna, har jag varit

skiljaktig i fråga om den motivering, som utskottet anvåndt för att
komma till sitt afstyrkande utlåtande; men jag har varit ense med
utskottet i det slut, hvartill utskottet kommit.

Jag anser, att det omedelbara valsättet har ett gifvet företräde
framför det medelbara, när det gäller politiska val. Äfvenså tror jag,
att det kan hafva företräde framför det medelbara valsättet, när det
gäller val till landstingsmän. Jag tror derföre att motionen har framtiden
för sig, men jag anser densamma vara för tidigt väckt. Så
länge nemligen vi icke hafva den kommunala rösträtten på landet
begränsad, skulle enligt min uppfattning icke vinnas mycket med
bifall till motionen.

Hvad städerna beträffar, så får jag säga, att jag delar utskottets
uppfattning, att stadsfullmägtige äro en valkorporation, väl så bra som
den allmänna rådstugan, om ock efter annan röstgrund, när det gäller
att välja stadens medlemmar i landstinget, men med landet är det

N:o 17. 36 Lördagen den 12 Mars.

Ang. ändnn- annorlunda. Sålänge den kommunala rösträtten der icke är begrän^tingsförord-
sad> har denBa omständighet till följd en stor likgiltighet för Ironiningen.
munala angelägenheter. Man kan derför lätt tänka sig, att om motio (Forts)

närens förslag vore lag, så kunde det inträffa, att endast några få,
som hafva ett större fyrktal, komme att bestämma öfver landstingsvalen.
A andra sidan är det betänkligt att, när inom vissa valdistrikt
finnas några få, men mycket stora kommuner vid sidan af
en eller flera smärre, borttaga det tillfälle till en satnmanjemkning
mellan olika meningar, som för närvarande förefinnes, då valet sker
genom elektorer.

Jag anser, som sagdt, denna fråga vara för tidigt väckt, enär
dessförinnan den kommunala rösträtten först bör begränsas; men sedan
en gång detta skett, tror jag frågan kan hafva en framtid för sig.

Herr Erickson i Bjersby: Äfven om den föreliggande

motionen återremitteras till utskottet, lärer icke motionären herr°Ollas
A. Ericsson kunna påräkna ett fullständigare svar, än han redan
i utskottets nu föreliggande betänkande fått. Utskottet har ingalunda,
såsom han ville göra troligt, förbisett det ena af motionärernas alternativa
förslag, utan utskottet har svarat på begge förslagen. Om
nämnde motionär läser igenom första och fjerde stycket i utskottets
uttalande i frågan, så skall han finna, att han der fått svar på båda
alternativen, om än utskottet talat i något allmänna ordalag och icke
direkt vändt sig mot hvart och ett alternativ eärekildt. Utskottet
har falat om det omedelbara valsättet och sagt, att detta enligt utskottets
åsigt för närvarande är olämpligt. Nu afse ju motionärernas
båda alternativa förslag införande af det omedelbara valsättet, och
då måtte väl utskottet hafva besvär åt begge förslagen.

Hvad är det som motionärerna vilja? Ilufvuclsyftet med deras
förslag är ju att, då det låter tänka sig, att det inom ett valdistrikt
finnes en mycket stor kommun och derjemte några mindre, minska
det afgörande inflytande på valet, som den större kommunen nu
eger, äfvensom att minska det inflytande på valets utgång, som inom
vissa distrikt kan utöfvas af de högst uppskattade. Jag tror dock
icke, att detta mål genom den af motionärerna föreslagna åtgärden
kan nås, utan snarare att resultatet kommer att blifva motsatt. Jag
vet ej, huru förhållandet i detta fall är i den landsdel, motionärerna
representera, men hvad andra delar af riket angår skulle man, om
man bifölle motionen, hoppa ur askan i elden. >Så länge den kommunala
rösträtten icke är begränsad, leder icke motionärernas förslag
till den af dem åsyftade påföljden; och man skulle till och med
kunna påstå, att dess genomförande ej vore lämpligt, förrän saken
så ordnats, att vid val till landstingsman hvar och en väljande hade
blott en röst, huru högt han än vore taxerad, i enlighet med hvad
nu är förhållandet vid val till ledamot af denna kammare. Vore
saken så ordnad, kunde det nog vara lämpligt att införa omedelbart valsätt
vid val äfven af landstingsmän, men om, med bibehållande af den nu
varande kommunala rösträtten, motionärernas förslag bifölles, så skulle
kommunerna — jag upprepar det ännu en gång — komma i sämre
ställning än den nuvarande. Jag har ej heller i min ort hört några

No 17.

Lördagen den 12 Mars.

klagomål öfver det nuvarande sättet för landtingsmannaval. Elektorerna
för de olika kommunerna utses på de ordinarie kommunalstämmorna
i mars månad, hvilka oftast åro ganska talrikt besökta,
emedan på dem äfven flere andra vigtiga ärenden förekomma. Och
då således vid elektorsvalen de röstberättigade äro talrikt tillstädes,
kan ju flertalet, eller de lågt upptaxerade, öfverrösta ett fåtal med höga
fyrktal, i fall skiljaktiga meningar skulle uppstå om, hvilka borde väljas.
Blir åter enligt motionärernas förslag det omedelbara valsättet infördt,
så är det ej eå säkert, att de små röstegarnes inflytande kan i lika
grad göra sig gällande. Ty efter det i första rummet satta alternativet
skulle, om vid valet absolut röstöfvervigt icke ernåddes, nytt
vul ega rum å extra kommunalstämma, och så blefve förhållandet
antagligen i de flesta fall. Men huru många af de små röstegarne
skulle väl komma dit? Det skulle nog bli endast ett litet fåtal, ty de
skulle ej anse det löna mödan att för andra gången begifva sig till
stämman, då brukspatron X. eller brukspatron Z. antagligen komme
dit och öfverröstade dem.

Utskottet har, så vidt jag kan förstå, anfört eå goda skål för
afstyrkande af motionärernas framställning, att man utan vidare kan
bifalla dess hemställan, och jag yrkar derför, herr talman, bifall till
utskottets förslag och afslag å så väl motionen som det under öfverläggningen
gjorda yrkandet om återremiss.

Häruti instämde herr Feterson i Boestad.

Herr Mankell: Jag vill blott nämna, att jag delar den af herr

Lilienbcrg uttalade åsigt, att denna motion måhända är något för
tidigt väckt, men att jag gerna skulle instämma i densamma, om
man kunde hafva någon utsigt för att den kommunala rösträtten på
landet blefve ändrad.

Herr Ollas A. Ericsson: Jag vill endast gent emot talaren på
smålandsbänken framhålla, att sedan utskottet i sin motivering förkastat
det omedelbara valsättets allmänna tillämpande på landet, så
säger utskottet i slutet af andra stycket på sid. 11 i sitt betänkande
följande ord: xde omval, som enligt förslaget deraf blefve en följd
inom de särskilda kommunerna, skulle vidare, invecklade som de
blefve, försvåra valets afsilande samt antagligen icke obetydligt öka
det antal fall, i hvilka landstingsmannaval öfverklagas.» Här har således
utskottet i sin motivering ingått i särskild kritik rörande det
första alternativet i vår motion. Men konseqvensen hade också då
bort fordra att utskottet behandlat äfven det senare alternativet,
dervid utskottet måhända icke kunnat undgå att sjelft omintetgöra de
svårigheter, som utskottet framhållit.

Det var endast detta jag ville påpeka för den ärade talaren.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag är af alldeles samma åsigt som

motionärerna i fråga om nödvändigheten af förändrade bestämmelser
för lundstingens bildande; men så länge icke den motion vunnit Riks -

Ang, ändring
gar i landsting
fjor ordningen.

(Forts.)

N:0 17.

Ang. ändringar
i land»-tingsföror dningen.

(Forts.)

Lördagen den 12 Mars.

dagens bifall, som jag framburit två riksdagar å rad, nemligen i
fråga om begränsning af den kommunala rösträtten, så anser jag det
vara vådligt att antaga motionärernas förslag; emedan följden deraf
säkerligen skulle blifva den, att inom många valdistrikt en enda röstberättigad
skulle kunna tillsätta alla de laudstingrsmäo, som inom
distriktet för hvarje gång skulle väljas. Jag anhåller således, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 19, i anledning
af väckt motion angående framläggande af förslag till lagbestämmelser
i syfte att förfalskning af lånehandiingar måtte förekommas.

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande inom Andra Kammaren
af herr N. Hanson i Berga afgifna motion, n:o 95, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Hanson i Berga begärde ordet och yttrade: Då lagutskottet,
ehuru med erkännande af min motions syfte, likväl afstyrkt
bifall till densamma af bland andra det skäl, att välordnade penningeanstalter
numera icke lära underlåta att vid beviljandet af lån emot
namnsäkerheter eller diskontering af vexlar ofördröjligen underrätta
vederbörande löftesmän eller vexelgäldenärer om ett dylikt förhållande,
och. den åtgärd, jag i min motion åsyftat, således numera är på väg
att införas, skall ja», under förhoppning, att det må bli en nödvändig
regel för långifvande penningeanstalter i landet att förebygga dylika
alltför ofta upprepade bedrägerier, låta mig nöja med det slut, hvartill
utskottet kommit, och skall sålunde, herr talman, icke göra något
yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 13.

Herr N. Linder aflemnade en motion, n:o 186, om skrifvelse till
Kong!. Maj:t med begäran om modersmålets upptagande bland ämnena
i den muntliga mogenhetspröfningen vid de högre allmänna
läroverken.

Denna motion bordlädes.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. Olson i Stensdalen under 6 dagar fr. o. m. den 12 dennes,
och herr L. Persson i Heljebol fr. o. m. den 14 t. o. m. den 16 dennes.

Lördagen den 12 Mars.
§ 15.

N:0 n

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion
om ändring af § 46 regeringsformen, och statsutskottets utlåtande
n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Dessa ärenden skalle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag;
skildes kl. 2,28 e. m.

hvarefter kammarens ledamöter åtIn
fidem

IIj. Nehrman.