RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 16.

Tisdagen den 8 mars.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 1 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt vid hållet talmanssammanträde
derom fattadt beslut, gemensamma omröstningar i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut så väl i fråga om afgjorda
delar af statsregleringen som äfven angående vissa delar af tullbevillningen
komme att ega rum fredagen den 18 innevarande mars.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens hord hvilande propositioner till Riksdagen:

angående försäljning till Åkers bruksegare af kronolägenheten
Djekneängen i Södermanlands län;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter sjömannen
Nikolaus Alfred Österberg;

angående upplåtelse af kronomark till Gellivara kommun i
Norrbottens län; och

angående upplåtelse af vissa kronolägenheter till utvidgning
af Uplands regementes mötesplats.

§ 4.

Till konstitutionsutskottet hänvisades herr E. Normans i senaste
sammanträdet aflemnade motion, n:o 181.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 16.

N:o 16.

Tisdagen den 8 Mars.

Angående „ -

remiss af en s

motion.

Vid föredragning dernäst af herr S. A. H. Stjernspetz’ motion,
n:o 182, om beviljande af anslag till krigsfartygs byggande, begärdes
ordet af

Herr Elowson, som yttrade: Jag vågar för min del hysa
vissa tvifvel om grundlagsenligseten af att remittera den af herr
Stjernspetz väckta motionen. Enligt föreskrifterna i riksdagsordningens
§ 55 är det en bestämd och begränsad tid, inom hvilken
motioner, som tillhöra ständigt utskottsbehandling, skola till Riksdagen
ingifvas. Dervid äro dock i grundlagen gjorda några undantag,
hvilka äro noggrant specificerade. Sedermera är motionsrätten
i afseende å tiden utvidgad, med hänsyn dertill, att det under
Riksdagen kan inträffa någon händelse som föranleder motions afgifvande
eller att en motion står i sammanhang med något beslut,
som i kamrarne blifvit fattadt. Nu är det eu mycket liberal tolkning
af denna senare utvidgning, som gjort sig gällande i Riksdagen.
Om under Riksdagens lopp en kongl. proposition blifvit
aflemnad, anser man att detta kan vara anledning till att väcka
eu motion, som i viss mening supplerar den kongl. propositionen.
Nu har herr Stjernspetz stält sin motion i sammanhang med den
kongl. propositionen som är afgifven angående statsverkets tillstånd
och behof. Det synes mig som om denna proposition enligt § 34
riksdagsordningen är något skild ifrån öfriga kongl. propositioner,
som kunna under Riksdagens lopp aflemnas. Det föreskrifves
nemligen i den nämnda paragrafen, att denna proposition skall till
kamrarne aflemnas samtidigt med Riksdagens öppnande. På grund
deraf anser jag, att denna proposition icke kan falla under de bestämmelser,
som skulle medgifva att efter den lagstadgade motionstidens
utgång väcka motioner. Skulle så vara, att man finge under
riksdagens fortgång väcka motioner med afseende å de ärenden
som finnas intagna i statsregleringspropositionen, så blefve väl
motionstiden obegränsad till riksdagens slut, alldenstund det i
denna statsregleringsproposition förekommer så många ärenden af
den mest skilda beskaffenhet.

Då jag hyser dessa tvifvel, har jag velat underställa kammarens
pröfning, om det är rigtigt att remittera den nu framlagda motionen.
För att sätta kammaren i tillfälle att afgöra detta, hemställer jag,
herr talman, om afslag å remiss åt den ifrågavarande motionen.

Herr Lasse Jönsson: Jag är till största delen förekommen

af den föregående talaren i afseende å motiven för remissvägran
i föreliggande fall. Jag anser, att om motionsrätten skulle utsträckas
så långt som nu är i fråga, måste 55 § riksdagsordningen
sägas vara af noll och intet värde. Här finnes icke någon »inträffad
händelse» eller eljest något, som kunnat gifva anledning till
att motionären nu skulle framkomma med ett förslag, sådant som
det föreliggande. Det är så länge sedan den kongl. propositionen
om samma ärende, som motionen gäller, blef framlagd, att den

Tisdagen den 8 Mars.

N:o 16.

redan är behandlad i statsutskottets afdelning. Jag kan för min Angående
del icke inse, att den nu föreliggande motionen står i så nära remiss af en
sammanhang med denna proposition, att detta skulle berättiga ett
undantag från gällande regel. Jag yrkar derför, herr talman, att
kammaren måtte vägra remiss.

Herr Stjernspetz: Då det under innevarande riksdag lemnats
ett prejudikat med afseende å remiss af motioner — i fall det kan
kallas »prejudikat» — och då en billighet torde tala för remiss
till vederbörligt utskott äfven af den af mig väckta motionen, så
förstår jag icke, huru kammaren- skulle kunna vägra en sådan remiss.
Min motion står uppenbarligen i omedelbart sammanhang,
icke blott med Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof utan äfven med det till Riksdagen
öfverlemnade förslaget till ny värnpligtslag; den står i precis
samma förhållande till de kongl. propositionerna rörande försvarsverket,
som de motioner, hvilka, som bekant, här i kammaren
väckts efter motionstidens slut och dock blifvit remitterade till
vederbörliga utskott. Det är i förlitande på, att samma kammare
under samma riksdag icke kan fatta olika beslut i likartade frågor,
som jag vågat väcka denna motion, ehuru jag visserligen eljest
kunnat hafva mina tvifvelsmål med afseende å att få den remitterad.
Och om en motion lemnas åtta dagar eller längre tid efter
den egentliga motionstidens slut, det torde icke spela någon roll,
ty det finnes ju icke några som helst bestämmelser i det hänseendet.
Hvad mig personligen heträffar, torde det afgifna läkarebetyget
visa, att jag af sjukdom varit urståndsatt att tidigare väcka
motion, något som jag eljest skulle hafva gjort. Detta är min personliga
ursäkt. Men jag anhåller, att kammaren, i öfverensstämmelse
med förut fattadt beslut, måtte medgifva motionens remitterande
till statsutskottet.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen
propositioner dels på motionens remitterande till statsutskottet och
dels på dess läggande till handlingarne, såsom varande för sent
väckt; och fann herr talmannen den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd, i följd
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill att herr Stjernspetz’ föreliggande motion, n:o 182,
skall såsom för sent väckt läggas till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit motionens hänvisande till
statsutskottet.

N:o 16.

Tisdagen den 8 Mars.

Omröstningen visade 142 ja mot 24 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 6.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:

statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 25, 26 och 27; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.

Herr E. A. Zotterman aflemnade en motion, n:r 183, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande
statens medverkan för döfstumundervisningens ordnande,
och yttrade härvid:

Herr talman! Hå de tre motioner i döfstummefrågan, som
förut hafva väckts i denna kammare, nemligen 1875 af herr Hjelm,
1876 af herr Abraham Rundbäck samt 1888 af herr Elowson, samtliga
remitterats till första tillfälliga utskottet, hemställer jag, att
äfven denna motion måtte dit remitteras.

Vidare afgafs en ny motion af herr Lasse Jönsson, n:o 184, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i gällande bestämmelser
rörande placering af indelta manskapets besparingar.

De sålunda afgifna motionerna bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial och utlåtande n:o 3, angående afskrifning
ur räkenskaperna af åtskilliga fordringar, tillhöriga riksbankens
afdelningskontor i Göteborg, Malmö och Jönköping;

n:o 4, om afskrifning ur afdelningskontorets i Luleå räkenskaper
af en fordran;

n:o 5, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Östersund
räkenskaper af dess fordran för 5 stycken vexlar;

n:o 6, om eftergifvande af riksbankens mot P. A. Jonsson i
Himmelsberga på grund af ett laga kraftvunnet utslag egande
krafrätt; och

n:o 7, i anledning af väckt motion om ett årligt understöd
till förre boktryckaren i riksbankens sedeltryckeri K. J. W.
Berglund;

Tisdagen den 8 Mars.

N:o 16.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af herr Oskar Nyländers motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i gällande bestämmelser rörande
syner å indelta arméns soldattorp; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om införande af engelska språket såsom obligatoriskt läroämne
vid rikets folkskolelärareseminarier och fasta folkskolor.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrifvelse^
nemligen:

från lagutskottet:

n:o 10, till Konungen, i anledning af väckt framställning angående
formen för vissa vexelmåls behandling; och

n:o 11, till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande upprättande af förslag till klockareoch
organisttjenst;

från statsutskottet:

n:o 12, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor; samt

från sammansatta stats- och bankoutskottet:

n:o 13, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags-
och riksbankshus; och

n:o 14, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i samma ämne.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,8 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Onsdagen den 9 mars.

Kl. 11 f. m.

§ i Justerades

protokollet för den 2 innevarande mars.

§ 2.

Jemlikt förut fattadt beslut företogos nu val af dels tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontor
jemte deras suppleanter och dels sex suppleanter för
desse valmän. Efter valförrättningarnes slut befunnos hafva blifvit
utsedde:

till valmän:

Herr N. P. 13. Lindgren
» J. W. 13. Wälldén

med 197 röster.

» 197 »

» 119 »

» 119

» 119 »

» 119

» 119 »

» 119

» 119 »

» P. Andersson i Högkil
» J. II. Andrén
» M. Arhusiander
» TV. Boström i Bodbyn
» J. Bromée
» C. W. Collander
» H. Eriksson i Elgered
» P. Er sson i Vestlandaholm
» K. A. Gumcelins
» A. Henricson
» M. M. Höjer
» G. Jansson i Krakerud
» J. P. Jansson i Saxhyttan
» J. Johnsson i Bollnäs
» A. V. Ljungman
» A. W. Nilson från Lidköping
» N. Nilsson i Skärhus

» E. Olsson i Kyrkebol

» A. Persson i Mörarp

» E. Svensson från Karlskrona

» G. E. Thermcenius

» 119
» 119

» 119

119 »

och » P. Truedsson

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

samt till suppleanter:

Herr	C. A. Älexanclerson	med	187	röster,
»	C. Gethe	»	118	»
»	A. Halm	»	118	»
»	J. P. Dahlberg	»	118	»
»	J. A. Lundström	»	118	»
och »	J. Persson från Arboga	»	118	»

Ordningen mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal
röster, blef genom lottning bestämd, sådan den finnes här ofvan
angifven.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående
paragraf omförmälda val.

§ 4.

Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde väckta
motioner hänvisades:

herr E. A. Zottermans motion, n:o 183, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 1; och

herr Lasse Jönssons motion, n:o 184, till tillfälliga utskottet
n:o 4.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

bankoutskottets memorial och utlåtande n:is 3, 4, 5, 6 och 7;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8;
samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.

§ 6.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande
n:o 25, angående föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning.

N:o 16.

Angående
anslag till
Luleå—Gellivara-banan.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Pimsten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

... . Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till Kongl. Mai:ts
förfogande ställa ett belopp af 4,000,000 kronor, att i mån af behof
lyftas för att .användas, till Luleå—Gellivara-banans försättande i
fullständigt, skick och till inköp af rullande materiel för densamma
äfvensom till ersättande af de för banan under år 1891 häfda
utgifter.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte på det sätt bifalla
Kongl. Maj :ts ifrågavarande proposition, att Riksdagen till Kongl.
Mauts förfogande stälde ett belopp af 2,800,000 kronor, att i mån
åt .behof lyftas i riksgäldskontor!, för att användas till komplettermgsarbeten
å Luleå—Gellivara-banan och till inköp af rullande
materiel för densamma äfvensom till ersättande af de för banan
under år 1891 häfda utgifter.

I en vid punkten fogad reservation både deremot herrar vice
talmannen A. P. Danielson och M. Petersson i Runtorp yrkat, att
Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, att Riksdagen till Kongl. Maj:ts förfogande stälde ett
belopp af 1,200,000 kronor, att i mån af behof lyftas i riksgäldskontoret,
för att användas till kompletteringsarbeten å Luleå—
Gellivara-banan och till inköp af rullande materiel för densamma
äfvensom till ersättande af de för banan under år 1891 häfda
utgifter.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman! Då vi så nyss
beviljat ett anslag af 4,000,000 till jernvägars byggande i Korrland,
b vilket jag icke heller motsatt mig, då jag är öfvertygad om att
detta behöfdes, så synes mig, att man icke borde besinningslöst nu
anslå ytterligare vare sig 4,000,000 eller 2,800,000 såsom utskottet
bär föreslagit.

Såsom af betänkandet synes, hafva jag och vice talmannen
reserverat oss mot utskottets hemställan, såsom jag tror, på fullt
goda skäl. Jag brukar icke besvära kammaren med uppläsning af
handlingar, men måste nn göra det för atfc bespara mig att omsäga
hvad som redan står i utskottets betänkande.

.. Utskottets motivering synes mig nemligen gifva ett så godt
stöd. för vår åsigt att nedsätta beloppet till 1,200,000 kronor, att
r,10^ ge:fna kan anföra något bättre för saken, än hvad utskottet
sjelf sagt i motiveringen för sitt förslag. Det heter der: »Hd

Onsdagen den 9 Mars, f. ra.

N:o 16.

utskottet sålunda anser Luleå—Gellivara-banan böra intaga eu
undantagsställning i förhållande till statens öfriga banor och anordnas
i öfverensstämmelse dermed, då den blifvande trafiken å
banan för närvarande icke torde kunna med någon grad af visshet
beräknas, enär gellivaramalm ännu ej vunnit eu stadgad marknad,
och då nödig varsamhet torde bjuda, att ej större kostnader nu
nedläggas på banan, än som af trafiken med nödvändighet påkallas,
har utskottet ansett, att banans kompletterande utöfver hvad trafikens
ändamålsenliga bestridande och nödig trygghet fordrar bör
uppskjutas, till dess erfarenhet vunnits om trafikens blifvande
omfattning.» Detta är ju så tydliga och klara skäl, att jag tycker
att en hvar, som vill sätta sig in i förhållandena, måste blifva
öfvertygad, att det icke behöfves 2,800,000 kronor för banans
kompletterande eller försättande i sådant skick, att hon kan uppfylla
det med densamma afsedda ändamålet. Jag styrkes ytterligare
i denna min åsigt af den omständigheten, att redan innan
staten köpte denna bana, transporterades malm på henne, sådan
hon då var. Sedan har staten nedlagt öfver en half million kronor
på banans kompletterande, och om man nu dessutom, i enlighet
med hvad i reservationen framhållits, lemnar 350,000 kronor till
ytterligare kompletteringsarbeten, bör väl ingen kunna påstå annat,
än att banans ändamål, d. v. s. transporterandet af jernmalm, skall
kunna uppfyllas.

Ehuru jag icke borde sysselsätta mig dermed, vill jag dock
säga, att jag tycker, att, hvad Kongl. Maj:t begärt för komplettering
af denna bana i likhet med andra statsbanor, d. v. s. med stationshus
och byggnader utefter hela linien, är alldeles orimligt, då alls
icke någon persontrafik kan här ifrågakomma. Eftersom jag haft
äran att se denna bana, så kan jag tala om, att man kan resa på
densamma en 8—10 mil utan att se en menniskoboning eller ens
någon menniska, och då kunna herrarne föreställa sig, hvilken
persontrafik der kan komma att ega rum. Det kan icke blifva
fråga om något annat än transporterande af jernmalm. Men då,
såsom jag nyss yttrade, detta kunnat gå för sig förut, innan banan
köptes, och då efter köpet på banan redan blifvit nedlagdt mer
än en half million, samt vi nu vilja dertill anslå ytterligare öfver

300,000 kronor, så synes det mig, som om all Rättfärdighet vore
uppfyld. Då nu härtill kommer, att det visat sig, att under den
tid, staten haft banan, den gått med förlust och en förlust, som
icke är så obetydlig, är det då skäl, frågar jag, att staten för att
få det nöjet att transportera jernmalm åt vissa bolag skall göra
sådana uppoffringar? Det tycker jag är orimligt, innan man fått se
tiden an något bättre.

En annan fråga skulle kunna uppstå, och det är, hvarför man
icke kan hafva lika hög frakt för malm på denna bana som på
andra statens banor. På Luleå—Gellivara-banan betalas knappt 4
kronor för 100 tons, då deremot på andra banor betalas 5 kronor,
ja ända till 5 kronor och 60 öre. På andra banor sättas fraktprisen
så, att banorna skola kunna bära sig, men här får staten
icke allenast icke ett öre åter af hvad den nedlagt på inköpet,

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

utan den får icke ens driftkostnaderna ersatta. Det är verkligen
icke rätt att anslå penningar i onödan. Man får se tiden an och
se, huruvida trafiken på banan kan utveckla sig så, att staten kan
få åtminstone driftkostnaderna betäckta och om möjligt några öre
i ränta.

Dessa skäl synas mig, för så vidt man icke har för afsigt att
i onödan drifva upp budgeten för året eller ytterligare öka statens
skuldsättning, vara så tydliga och klara, att de borde förmå Riksdagen
att stanna vid det belopp, som reservanterna föreslagit,
nemligen 1,200,000 kronor.

Jag för min del hade visserligen velat gå ännu längre, allden-stund
jag trott, att man med god vilja kunnat slippa alldeles
från något särskildt anslag till komplettering af denna bana. Såsom
herrarne veta, bygger man för närvarande i båda ändpunkterna
af den bana, som skall löpa upp till Gellivara-banan, och bar der
manskap och materiel; och då hade man ju blott behöft taga
arbetare och materiel derifrån för att verkställa de reparationer,
som kunnat vara af nöden, hvarigenom man naturligtvis kunnat
inbespara ännu mycket mera. Men för att icke vara allt för
knusslig och ställa till oreda samt för att allt skall kunna gå sin
gilla gång, utan att derför penningar onödigtvis utgifvas, så bar
jag gått med på det förslag, som i reservationen finnes framstäldt.
Jag både visserligen, säger jag ännu eu gång, trott, att man med
god vilja kunnat reda sig anslaget förutan, men då det lär beböfvas
några lokomotiv och större malmvagnar, och då statskontorets
förskott af 550,000 kronor måste betalas, så får man väl lof att
hafva något anslag. I sådant fall bör dock det af reservanterna
föreslagna beloppet vara tillräckligt, hvarför jag ber att få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag
i den vissa tron, att man icke skadar jernvägsbyggandet i Norrland
genom att gifva denna mindre summa, utan att man gör allt, som
för närvarande behöfves.

Herr Persson i Mörarp: När Riksdagen för ett par år sedan
beslöt att inköpa Luleå—Gellivara-banan — en åtgärd som jag för
min del icke gillade, enär jag ansåg, att Riksdagen icke då bort
fatta ett sådant beslut — så skedde det väl dock i den afsigten,
att banan skulle trafikeras, om det nemligen vore möjligt att
kunna samla någon trafik. Men, mine herrar, jag är rädd, att man
genom bifall till reservanternas förslag skulle ställa så till, att det
icke blefve möjligt att få banan i det skick, som erfordras för en
trafik af den beskaffenhet, om hvilken bär är fråga, nemligen för
transport af särdeles tunga produkter. Hvad åter den af regeringen
gjorda framställningen beträffar om 4 millioner till komplettering
af ifrågavarande jernväg, anser jag, i likhet med herr Petersson i
Runtorp, densamma vara så öfverdrifven, att Riksdagen icke bör
bifalla den. Derom har ej heller i statsutskottet några skiljaktiga
meningar varit rådande. Utskottet har derför i bestämda och efter
min mening tydliga ordalag uttalat, att ifrågavarande statsbana
bör intaga en undantagsställning i förhållande till statens öfriga

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

banor och anordnas i öfverensstämmelse dermed, d. v. s. att banan
skall försättas endast i sådant skick, att man visserligen har nödig
trygghet i afseende å den trafik, som kan komma att ega rum, men
icke ens tillnärmelsevis i samma skick med afseende å byggnader
och utstyrsel i öfrigt som statens öfriga banor.

Jag kan icke annat än beklaga, att jag icke från reservanterna
hade ett kraftigt stöd för min mening, att staten icke borde inköpa
ifrågavarande jernväg, den gång, då det var fråga om inköpet,
ty då hade vi sannolikt icke i dag behöft tvista om anslag till
banan.

Jag skall nu försöka visa, att genom bifall till reservanternas
förslag det icke är möjligt att få banan i ett sådant skick, att
man ordentligt — såsom det är statens pligt nu, sedan staten en
gång eger jernvägen — kan tillgodose den trafik, som derpå kan
ega rum. Kongl. Maj:t har, såsom framgår af handlingarna, till
grund för beräkningarna i sitt förslag haft ett af bankdirektören
G. F. Sundberg upprättadt kostnadsförslag, och det är derur jag
hemtat följande sifferuppgifter. Detta förslag upptager uti åtskilliga
poster kostnaderna för de nödiga kompletteringsarbetena till ett
belopp af icke mindre än 3,323,000 kronor. Deribland finnes ett
belopp af 754,366 kronor för jord- och stenarbeten, för banvallens
komplettering och för erforderliga afdikningar. Det är sant, att
kompletteringsarbeten blifvit utförda under de senare åren för en
kostnad af 550,000 kronor, men det lär likväl återstå så. väsentligt
mycket att göra, att det icke är möjligt, att i det skick, banan nu
är, tyngre trafik derå kan ega rum annat än under vintern, då
marken är frusen. Ty banan lärer vara så illa byggd, att det på
många ställen icke lärer finnas någon ballastning. Man har i stället
användt 2 sliprar, den ena ofvanpå den andra. Herrarne kunna
då förstå, att det skall vara nästan omöjligt, i trakter der jorden
hufvudsakligast består af s. k. myrar, som icke äro tillbörligen
afdikade, att under sommartiden å banan kunna transportera tyngre
gods. Det uppgifves vidare, att det icke finnes tillräckligt med
sliprar, utan att underbyggnaden är så klen, att skenorna plattas
af de tunga transportvagnarne, hvarigenom uppstår en ytterligare
förlust, då banan trafikeras i ett sådant skick. Den summa, som
föreslås till komplettering af ballasten, är mycket stor och måste
till väsentlig del åstadkommas, ehuru kanske icke hela beloppet
är nödvändigt. Summan uppgår till något öfver 576,000 kronor.

Ensamt dessa två belopp, som jag nu omnämnt, äfven med
åtskilliga nedprutningar, äro, som herrarne kunna finna, så stora,
att den summa, reservanterna föreslagit, icke ens tillnärmelsevis
kan täcka de kostnader, som äro nödvändiga för trafiken, alldenstund
det belopp, som återstår, när man från de af reservanterna
föreslagna 1,200,000 kronor drager en summa af 850,000 kronor —
d. v. s. dels statskontorets förskott, eller 550,000 kronor, dels 300,000
kronor för inköp af vagnar — endast utgör 350,000 kronor. Härtill
komma dessutom åtskilliga andra poster, t. ex. sliprar för 125,000
kronor, samt för anskaffande och anbringande af skarfförbindelser
och dylikt 104,744 kronor in. fl. kostnader. Banan lär äfven i

Angående

anslag till

Indeå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

detta afseende vara i ett bedröfligt skick, och naturligtvis måste
sådana arbeten å banan utföras, om man vill förekomma, att icke
omkostnaderna med hänsyn till slitningarna å materiel in. m. blifva
öfver höfvan stora.

I likhet med herr Petersson i Runtorp tror äfven jag, att staten
icke kommer att få någon ersättning åtminstone under närmaste
framtiden för den summa, som utgifvits till inköpet af Luleå—
Grellivara-banan. Men jag hemställer dock till honom, huru vida,
sedan det en gång nu är ett faktum, att staten köpt banan, man
bör ställa så till, att man icke kan mottaga gods och transportera
det. Jag för min del tror icke så bör ske.

Den motivering, som statsutskottet här framlagt för sitt beslut
att föreslå en minskning i det af Kongl. Maj:t äskade beloppet,
håller jag för min del ganska hårdt på, emedan man efter min
uppfattning der just har uttalat, huru jernvägen bör byggas och
anordnas. Om man nu ställer så till, att kamrarne i denna punkt
komma att stanna vid olika beslut i afseende på anslagsbeloppet,
så kan det komma att inträffa, att utskottets motivering vid den
gemensamma voteringen kan komma att alldeles bortfalla. Under
sådana förhållanden hemställer jag till kammaren, huru vida det är
skäl att nu vidtaga någon rubbning i det förslag, till hvilket
utskottet kommit. Sedan tror jag man med trygghet kan lemna
saken åt regeringen. Det är ju icke sagdt, att hela beloppet af

2,800,000 kronor skall utgå för ändamålet, utan blott, att om det
befinnes vara nödvändigt, får en summa användas intill ett belopp
af 2,800,000 kronor.

För min del hade jag frän början verkligen trott, att man
skulle kunnat sätta siffran något lägre. Men jag har låtit denna
min mening falla, då vi, inom den afdelning i utskottet som i
första hand behandlade ärendet, kunde blifva eniga i afseende på
motiveringen för det anslag, Riksdagen kunde komma att för ändamålet
bevilja. Sjelfva det anslagsbelopp, som derför skall uppföras,
anser jag vara.af jemförelsevis underordnad betydelse, då, som jag
förut framhållit, endast så mycket af anslaget kommer att utgå,
som är nödigt för banans försättande i det skick, som uti motiveringen
för anslaget är angifvet.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Er sson i Yestlandaholm och WallmarTc i Smedsbyn instämde
häruti.

Herr Wästfelt yttrade: Herr talman! Herrar riksdagsmän!
Sedan regeringen med öppen blick och med Riksdagens biträde
fattat det kloka beslutet att inköpa Gellivara-jernvägen, så torde
det vara . en vigtig pligt för oss riksdagsmän att här med lika
öppen blick skåda, hvad af detta stora företag kan vinnas för
fosterlandets bästa.

Vid hvarje väganläggning, vare sig det är fråga om jernväg
eller allmän landsväg, är det af högsta betydelse, att arbetet
utföres så, att man icke årligen behöfver nedlägga större eller

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

JJ:o 16.

mindre reparationskostnader på densamma för att hafva den i
farbart skick. Det är nu bevisadt, att byggnadssättet vid Gellivarabanan
varit i högsta grad bristfälligt; och försök hafva redan
påbörjats för att sätta denna bana i sådant skick, att man å densamma
skall kunna föra ned malm o. d. Men dermed är det icke
gifvet, att banan har farbarhet äfven för kommande tider; och det
är derför uti både Riksdagens och statens intresse att man nu
ser till, att banan blir fullkomligt körbar och erbjuder säkerhet
för lif och gods.

Här har framhållits, att banan icke lemnar någon ränta. Ja,
men det är icke så besynnerligt. Vid hvarje ekonomiskt företag, vare
sig det gäller bergshandtering, väganläggningar, jordbruk eller dylikt,
får man, såsom hvar och en vet, icke räkna på att få någon
inkomst under det första eller det andra året, utan får vänta derpå
någon tid. Men en hvar, som något känner till de norrländska
förhållandena, som vet, hvilka malmtillgångar och hvilka rika
tillgångar till vattenkraft för industriella anläggningar der finnas,
både i Norrbotten och Yesterbotten, måste glädja sig vid tanken
på hvad Norrland kan blifva för Sveriges rike.

Jag tror derför, att Riksdagen skulle handla mycket klokt,
om den icke droge sig till baka här, utan, sedan den en gång
kommit till den öfvertygelsen, att denna bana är af stor betydelse
för landet, också söker att fullborda verket, så att det blir sådant
som det bör vara och att det hedrar vår nation.

Jag skall derför anhålla att få till protokollet antecknadt, att
jag för min del önskar, det regeringens förslag måtte vinna Riksdagens
godkännande.

Herr Peterson i Hasselstad: För min ringa del kan jag ej

se annat, än att det skulle vara tillräckligt, om Riksdagen beviljade
det belopp för här ifrågavarande bana, som reservanterna
föreslagit. Man skulle dermed, enligt den föreliggande beräkningen,
kunna anskaffa 4 lokomotiv och 25 större malmvagnar;
och om man än sålunda icke skulle få några 175 vagnar, så tror
jag icke heller att de behöfvas nu, då ju, i enlighet med hvad som
föreslås i Kongl. Maj:ts proposition och i utskottets förslag, 25
skulle vara tillräckliga att transportera de 100,000 tons malm, som
för närvarande lära kunna komma i fråga att der årligen nedforslas.

Visserligen kan det hända, att, såsom näst föregående talare
yttrade, banan ännu kan behöfva något förbättras i följd af det
mindre goda byggnadssätt, som der användts, men när den redan
är trafikabel — den var ju trafikabel redan då den köptes, och
sedan har derför utgifvits öfver en half million — så anser jag,
att den åtminstone under nästa år borde kunna trafikeras utan
synnerligen ökade kostnader, så att man ej derför skulle behöfva
anslå ett så stort belopp, som det utskottet, tillstyrkt, utöfver
hvad reservanterna ansett vara tillräckligt. Äfven detta belopp
skulle ju för öfrigt, likasom de öfriga kostnaderna, draga ränta,
och man bör derför icke taga till mer än hvad som nödvändigt

Angående

anslag till

Luleå -GelU vara-banan.

(Forts.)

N:o lfl.

Onsdagen den 9 Mars, f. ra.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Ports.)

behöfves. Då jag alltså anser, att reservanterna hafva mycket goda
skäl för sitt förslag, skall jag bedja att få yrka bifall dertill.

Det bar nu visserligen icke mycket att betyda, om kammaren
skulle bifalla det; det kan man lätt förstå. Ty då det varit
fråga om anslag till jernvägar i Norrland, så bar alltid, om denna
kammare någon gång minskat anslagsbeloppet, det högre beloppet
dock beviljats i den gemensamma voteringen. Det är sålunda nu
icke heller stort hopp, att ett anslag, mindre än utskottets, skall
vinna Riksdagens bifall.

Jag skall emellertid, som sagdt, yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Lyttkens: En numera afliden landshöfding yttrade en
gång, att Norrlands stambanor skola blifva våra finansers graf.
Icke tror jag obetingadt på sanningen af detta yttrande; men om
det skulle gå så olyckligt, så tror jag att Gellivarabanan då blir
en spik i våra finansers likkista. Ty här rör det sig icke blott
om de summor, som nu äro föreslagna, ty de äro blott en obetydlig
del af de summor, som komma att erfordras.

Vi hörde nyss en landshöfding från talareplatsen yttra, att då
Riksdagen en gång fattat »det kloka beslutet» att inköpa banan,
så borde man nu ock sätta den i stånd, ty den vore i högsta grad
bristfällig. Hur han under sådant förhållande kan beteckna detta
köp såsom klokt, förstår jag ej — ty jag kan icke anse det klokt
att köpa eu så bristfällig bana — allra minst då man tager i betraktande
alla de anspråk på framtida anläggningar, som här göras,
och då kan man lätt tänka, att den summa, som nu begäres, blott
är en liten försvinnande del af hvad som kommer att äskas i och
för denna bana och hvad med den står i sammanhang.

I statsrådsprotokollet se vi ju blott till en del, huru stora
pretentionerna äro. Man vill icke allenast, att vi skola nu göra
banan delvis i ordning för en summa af 4 millioner kronor, utan
vi skola äfven framdeles bygga kajer, lastplatser, bryggor o. s. v.
för enskilde malmegare, som vilja utskeppa malm. Det är sålunda
icke de, som skola anskaffa upplagsplatser och anordningar för sin
malmlastning, utan det fordra de staten skall göra! Men då jag
ser sådana pretentioner framställas, och finner dem understödda af
regeringen, så fruktar jag, att det är nästan lönlöst att streta mot
strömmen, sedan nu en gång beslut om banans inköp blifvit fattadt
och detta beslut verkstäldt, som skedde utan vidare förberedande
utredningar, utan att man hade rigtigt klara upplysningar
i hvad skick banan befann sig. Det var ett äfventyrligt företag
detta; — jag vill icke söka efter ord, som skulle vara passande och
betecknande derför, men det finnes ett ord, som man skulle kunna
använda om detta sätt att utan undersökningar, utan noggranna
beräkningar kasta sig in i ett så äfventyrligt företag, och det är,
att det var obetänksamt af Riksdagen.

Men nu är det knappt lönt att vidare sätta sig emot beviljande
af föreslagna anslag, helst som under öfverläggningarna i
statsutskottet framdrogs äfven ett annat skäl för det föreslagna

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

ST:o 16.

beslutet. Det var betecknande, att ett sådant skäl kunde komma Angående
från det hållet; det kom från en i ämnet fullt hemmastadd person,
en person, hvars ställning är sådan, att han visste hvad han sade,
och visste huru det verkligen förhåller sig; och jag har sedan hört (Forts.)
samma motiv framhållas af en kanske ännu mera framstående och
sakkunnig person. Skälet var detta, att vi äro tvungna att låna
och låna mycket, ty i samma stund vi upphöra att låna, så upphör
riksbankens förmåga att hålla vår guldkassa uppe, emedan vår utförsel
icke svarar mot vår införsel och våra utländska räntor. När
ett sådant skäl kan framdragas, som tyder på en så äfventyrlig
finansiel ställning, så tyckes det mig vara bättre att söka stämma
i bäcken än i ån och icke fortsätta på denna orimliga lånebana.

Ty förr eller senare skola vi dock komma derhän, att vi äro tvungna
att upphöra att låna —• om icke förr, så när vår kredit tagit slut
genom sådana företag som detta.

Af denna orsak har jag varit emot hela saken, nita jag har
dock icke velat anteckna mig såsom reservant, ty jag ansåg, att
det icke lönade mödan, då statsutskottet med så stor majoritet
föreslagit eu om än ej så stor summa som Kongl. Maj:t begärt,
dock en ganska stor summa, samt anser denna summa aldeles nödvändig.

Vi hafva nyss här hört en ledamot af statsutskottets riksgäldsafdelning,
som har haft att förbereda denna frågas behandling, förklara,
såsom han ock gjorde i utskottet, att denna bana är i högsta
grad usel. Ja, mine herrar, jag var icke med på den beryktade
resan, som anordnades till Norrland för att riksdagsmännen skulle
blifva förtjusta i banan m. m. — hvilket också gör, att jag icke är
det —, .men jag har hört af dem, som voro med på resan, och hörde
nu ock af den siste talaren, huru bristfällig den verkligen är.

Sliprarna äro lagda direkte på mossarne utan barlast och uppruttnade
samt ligga så långt åtskilda, att skenorna svigta. Stigningen
skall på sina ställen vara sådan, att stora malmtåg icke kunna
komma upp m. m. Det lins icke ett enda stationshus vid mellanstationerna
— och det kan också vara onödigt, ty der uppe finnes
det ju icke några menniskor, ej heller lärer der finnas några skogar,
ingenting att taga upp på mellanstationerna, annat än möjligen
vid Boden; och då kan det vara onödigt att hafva några
mellanstationer, onödigt att bygga sådana och hålla folk vid dem.

Men när det nu skall vara en bana, om också blott för ändpunktens
skull, så är det dock nödvändigt, att, eftersom staten nu eu
gång fått denna olycksaliga bana på halsen, vi få ro eländet i
land, sedan vi tagit det i båten, och laga så, att banan åtminstone
blifver sådan, att vi icke köra i hjel tågpersonalen på banan. Derför
skall jag icke heller göra något yrkande om rent afslag, utan
jag kommer att rösta för det minsta af de ifrågasatta beloppen.

Hvad beträffar utsigterna till någon större malmtransport på
banan, tror jag att de äro mycket små. Enligt yttrande af en
bland det förra bolagets ledande män, förhåller det sig nemligen
så, att Gellivaramalmen för England är både öfverflödig och obrukbar.
Om den kan vara behöflig för den tyska jernhandteringen,

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-bnnan.

(Forts.)

vet jag icke, men England, det förnämsta jernproducerande land i
verlden, förklarar sig ej kunna använda denna malm, då det har
bättre malmer att på andra håll tillgå. På denna grund hade äfven
det gamla bolaget uppgifvit alla förhoppningar. Det behöfs
emellertid penningar för att sätta detta härliga företag i så pass
drägligt tillstånd, att man icke kör i hjel lokomotivförarne och den
öfriga tågpersonalen. Några passagerare får man väl aldrig på
denna bana, men äfven tågpersonalens lif äro dyrbara och böra väl
derför skyddas. För detta ändamål kunde emellertid raservanternas
anslag vara tillräckligt, och derför kommer jag, i fall det blir
votering, att rösta derför; men jag gör intet yrkande, ty den föreliggande
utredningen är så genomväfd af hvarandra motsägande
och derför antagligen origtiga uppgifter och origtiga beräkningar,
så att man knappt vet hvad man skall tro. Den ena myndigheten
säger, att det behöfs så och så mycket, den andra myndigheten
har eu helt olika uppgift. Så har å ena sidan chefen för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i eu afgifven berättelse öfver inspektion
af Luleå—Grellivarabanan antört, satt de arbeten, som å banan
återstode att utföra, vore af ringa betydelse i jemförelse med hvad
som redan blifvit gjordt», ett yttrande, som synes gifva reservanterna
ett godt stöd för deras yrkande, men å andra sidan föreligga
äfven uttalanden af andra i rent motsatt rigtning, gående ut
derpå, att all ting är dåligt och behöfver göras om, och derför vet
jag sannerligen icke hvad jag skall tro.

Jag gör som sagdt intet yrkande, men kommer att rösta med
reservanterna.

Plerr Pehrson i Törneryd: Jag skulle kunna inskränka mig

till att helt och hållet instämma i hvad herr Anders Persson i
Mörarp nyss yttrat. Emellertid skall jag, eftersom jag biträdt det
förslag, som utskottet framstält, he att få säga några ord.

Af handlingarne framgår, att den kostnadsberäkning, som ligger
till grund för Kong!. Maj:ts förslag, slutar på en summa af

3,323,000 kronor. I denna summa ingå bland annat några större
poster, vid hvilka jag her att för ett ögonblick få uppehålla mig.
Beträffande banvallen, hvilken lär vara ytterst bristfällig, såsom
äfven den siste talaren framhållit, äfvensom en hel del andra arbeten,
såsom afdikning, jord- och stenarheten etc. etc., föreslår bandirektör
Sundberg åtskilliga reparationer för en kostnad, uppgående
till ett sammanlagdt belopp af 754,366 kronor. Om man tänker
sig, att denna summa är för hög, och vill deri göra nedsättning,
hvilken man naturligtvis kan göra endast, så att säga, på måfå, så
skulle man ju kunna nedsätta densamma med 200,000 kronor, och
det är ju en ganska betydlig nedprutning. I kostnadsförslaget är
vidare upptagen en post, som heter »matjords beklädnad». Antåg,
att af denna post endast ungefär hälften skulle vara behöflig, så
skulle man af densamma kunna stryka 50,000 kronor. Vidare finnes
det i samma kostnadsberäkning en post, som heter »utgifning
af s. k. jäslera». Den uppgår till 115,000 kronor. Antager man,
att äfven denna skulle kunna nedsättas till ungefär hälften eller

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

med 50,000 kronor, så vore ju äfven det en ganska stor afprutning.
Det förekommer vidare »stängsel», om hvilken utgift utskottet i sin
motivering framhållit, att den kunde och borde inbesparas. Hela
denna post, 111,000 kronor, skulle således rent strykas. Vidare
finnes en post, som heter »nya byggnader och anläggningar». Deri
ingå bland annat nya byggnader vid Gellivara och de, som äro
föreslagna till uppförande vid Svartön, samt en större mängd byggnadsarbeten
långs hela banlinien. Denna post är upptagen till ett
belopp af 551,800 kronor. Vill man nu sätta ned denna post så,
att man af densamma stryker 500,000 kronor, så torde man hafva
i nedprutning gått temligen långt. I beräkningarne är äfven upptagen
en summa för vaktstugor, reparation af sådana och uppsättande
af andra nya byggnader; men då ringa persontrafik förekommer
på denna bana, torde äfven denna post kunna minskas
betydligt. Den är upptagen till 157,800 kronor; afprutar man deraf

100.000 kronor, så synes mig, som om man skulle kunna säga, att
äfven der har man gått fram med allt annat än len hand. Det är
vidare en post: »administration, ingeniörsarfvoden, materielens slitning
samt oförutsedda utgifter», uppgående till i rundt tal 400,000
kronor. Afprutar man äfven här ungefär halfva beloppet, eller

200.000 kronor, så utgöra dessa nu af mig föreslagna nedsättningar
tillsammans 1,200,000 kronor, men har man i alla fall för iståndsättande
af banan efter de kostnadsberäkningar i öfrigt, som verkstälts
af bandirektör Sundberg, qvar en summa af 1,950,000 kronor,
hvartill kommer 300,000 kronor till materiel och 550,000 kronor
till ersättande af de af statskontoret förskjutna kostnaderna,
summa 2,800,000 kronor. Det synes mig sålunda, som om det icke
gerna vore tänkbart att sätta ned det belopp, som utskottet föreslagit,
. allra helst som det väl icke kan hafva varit meningen att
köpa in banan för att låta den läggas i lägervall, utan att, sedan
banan blifvit statens egendom, den skulle trafikeras; och då trafiken
på banan är af särdeles tung beskaffenhet, så går det väl
icke an att hafva banvallen eller skenläggningen i dåligt skick.

En annan omständighet, som talar för bifall till utskottets förslag,
är utskottets motivering. Om kammaren icke skulle bifalla
utskottets förslag, och på grund deraf utskottets motivering bortfalla,
så vore detta allt annat än välbetänkt. Såsom redan är påpekadt,
är det ingalunda sagdt, att man med bifall till utskottets
förslag verkligen lagt ned 2,800,000 kronor på banan. Utskottet
har i stället sagt å sid. 13, att »det belopp af 2,800,000 kronor, utskottet
i dess ställe får föreslå Riksdagen att bevilja, torde, under
förutsättning att hvad utskottet här ofvan anfört gillas, måhända
kunnat sättas lägre, men enligt utskottets uppfattning bör Kongl.
Magt, i händelse i trafiken skulle inträda en stegring, som lofvar
blifva af mera stadigvarande natur, ega medel att kunna vidtaga
de anordningar, vare sig genom ökadt inköp af materiel eller eljest,
som af förhållandena påkallas». Således, om icke hela belojjpet
skulle visa sig behöflig! för att sätta banan i tillbörligt skick, så
har man resten i besparing. För min del tror jag visst icke så
särdeles mycket på, att det blir mycket besparadt, emedan det är

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 18. 2

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående kändt och erkändt af alla, att detta är den sämst byggda bana i hela
anslag till vårt land, bvilket ej vill säga så litet, då man medräknar äfven
vara-banan" enskilda banorna. Banan var vid inköpet i sämre skick, tror
(Forts.) '' jag, än någon visste; den var, efter hvad af handlingarne framgått,
i så dåligt skick, att det synes som att dess trafikerande kunde
vara förenadt med lifsfara för tågpersonalen. När det alltså synes
vara nödvändigt för att kunna bedrifva den tunga trafik, för hvilken
banan närmast är afsedd, att hafva banvallen och skenläggningen
äfvensom materielen i åtminstone någorlunda godt skick,
så kan jag icke finna, att det går an att gå så långt i nedsättning
af kostnadsbeloppet, som reservanterna föreslagit. Sedan de af
statskontoret förskjutna kostnaderna, 550,000 kronor, jemte de

300,000 kronorna till materielen äro disponerade, återstår det nemligen,
enligt deras förslag, ett så ringa belopp som 350,000 kronor
för att sätta banan i tillbörligt skick. Jag tror sannerligen ej, att
banan skulle kunna sättas i tillbörligt skick för detta belopp, huru
gerna jag än skulle önska det. Jag behöfver ej säga, att jag tillhör
dem, som ifra för sparsamhet med statens medel, och jag skulle
alltså, derest jag icke vore lifligt öfvertygad derom, att det belopp,
rom reservanterna föreslagit, är alltför otillräckligt, mycket gerna
biträdt deras åsigt. Men då min öfvertygelse är den, att banan
icke kan sättas i sådant skick, som erfordras, för att den må kunna
fylla sitt ändamål, med mindre belopp, än ungefär det, som utskottet
föreslagit, så bar jag icke velat taga på mitt ansvar att gå
längre i prutning än utskottet gjort. Fördelen af att kunna genom
antagande af utskottets förslag i skrifvelsen till Kongl. Maj:t bevara
den motivering, som förekommer i utskottets betänkande, är
också väl värd att beakta.

För min del anhåller jag, herr talman, om bifall till statsutskottets
förslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Alla, som
hittills yttrat sig i denna fråga, hafva, såvidt jag kunnat finna, varit
af den åsigt, att Luleå—Gellivara-banan borde åtminstone underhållas
så, att den icke blifver sämre än den för närvarande är; men
man har varit af olika meningar om det belopp, som inom närmaste
tiden bör å banan nedläggas. Detta är naturligtvis i första rummet
beroende på det allmänna förhållandet, att ett visst belopp erfordras
för att banan skall kunna bibehållas i dess nuvarande skick oafsedt
trafiken å densamma; men dertill bör läggas hvad som erfordras för
att banan skall kunna bära den trafik, som kan komma i fråga.
Kongl. Maj:t har ansett sig böra i sin proposition utgå från den
förutsättningen, att banan borde försättas i sådant skick, att den
kunde uthärda en årlig trafik af 100,000 tons jernmalm, och Kongl.
Maj:t har föranledts dertill af åtskilliga framställningar från det
bolag, som uppehåller grufdriften vid Gellivara. Detta bolag har
erbjudit sig att nedföra under år 1892 100,000 tons. Vid vissa
tillfällen har dock bolaget ansett sig kunna, åtminstone för år 1893,
erbjuda en trafik, uppgående ända till 300,000 tons. Då jernvägsstyrelsen
närmare undersökt hvad som erfordrades för en trafik af

Onsdagen den 9 Mars, f. in.

N:o 16.

100.000 tons och för en trafik af 300,000 tons, har styrelsen kommit
till det resultat, att för en årlig trafik af 100,000 tons skulle, inheräknadt
redan under 1891 nedlagda kostnader, erfordras sammanlagdt
4,000,000 kronor, och att, om trafiken komme att uppgå till

300.000 tons årligen, skulle erfordras ytterligare betydligt stora
kostnader dels för anskaffande af rullande materiel, dels också i
åtskilliga andra afseenden. Kong! Maj:t, som ansett, att man i
en fråga, sådan som denna, borde handla ytterst varsamt, har
icke haft fullgiltig anledning antaga, att redan under detta år
skulle kunna nedföras 100,000 tons, men deremot antagit möjligheten
af, att transporten under år 1893 skulle kunna uppdrifvas
derhän. Derför har också Kongl. Magt uti förevarande proposition,
om man läser den rätt, egentligen begärt ett kreditiv på 4,000,000
kronor att i mån af behof lyftas. Kongl. Maj:ts proposition går
således icke ut derpå, att hela detta belopp med visshet skall
komma att användas intill utgången af år 1893, utan detta har
gjorts beroende på den omständigheten, huruvida under tiden verkliga
garantier kunde erhållas för, att årliga transporten skulle
uppgå till 100,000 tons. Nu har det invändts, att äfven för eu
transport af 100,000 tons borde kunna vidtagas helt andra och
billigare anordningar än i sydligare delar af landet i allmänhet
vore brukligt. Det är gifvet, att i vissa afseenden så torde kunna
ske, särskilt i afseende på stationsbyggnader och dylikt. Men då
man å andra sidan besinnar, att denna bana egentligen är afsedd
för en ytterst tung trafik, bör den alltså, i synnerhet hvad beträffar
banvallen samt skenor och syllar, hafva en betydlig stabilitet. Till
följd häraf har det icke ansetts lämpligt att i väsentligare delar
frångå det af bandirektören Sundberg, hvilken är känd såsom
mycket omsorgsfull och noggrann, afgifna förslaget, och detta så
mycket mindre, som nämnda förslag blifvit af jernvägsstyrelsen i
hufvudsakliga delar gilladt.

För min del har jag i afseende på banvallens byggande ansett,
att man bör vara försigtig vid frågan om att göra några inskränkningar
i afseende å sjelfva byggnadssättet. Deremot har jag trott,
att några besparingar kunde vidtagas i afseende å planens utförande,
t. ex. i fråga om stängseln, hvilken post i bandirektör
Sundbergs förslag upptagits till circa 111,000 kronor. Just med
afseende å denna post har i den kongl. propositionen något afdrag
gjorts å det belopp, som föreslagits; men för öfrigt har i det väsentliga
Kongl. Maj:t hållit sig till jernvägsstyrelsens förslag.

Nu är det naturligtvis gifvet, att, för den händelse Riksdagen
icke skulle bevilja mera än 2,800,000 kronor, förhållandena måste
derefter rättas, och det skulle ju i så fall kunna hända, att banan
icke blefve försatt i det skick, att den mägtade bära en årlig trafik
af 100,000 tons. I så fall måste man nöja sig med den trafik man
kan få. Följden deraf åter blir förmodligen den, att de pekuniära
förhållandena under året komma att ställa sig temligen ofördelaktiga.
Under tidernas lopp kan detta emellertid utjemnas.

Det har af några föregående talare blifvit antydt, att de ytterligare
kostnaderna för banan icke komme att stanna vid 4,000,000

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Anslående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

kronor. För min del skulle jag anse det vara ytterst lyckligt, om
förhållandena blefve sådana, att man på denna bana måste nedlägga
mera än dessa fyra millioner, enär, om det komme derhän,
man kunde beräkna att verkligen få någon ränta på de nedlagda
pengarna.

För närvarande uppgå driftkostnaderna ungefärligen till 35,000
kronor i månaden, eller till ungefär 420,000 kronor per år. I
händelse å banan uppstode en årlig trafik af 100,000 tons, blefve
derigenom transportkostnaderna icke något väsentligt ökade; men
dessa 100,000 tons skulle antagligen komma att inbringa en bruttoinkomst
af åtminstone 400,000 kronor; och således borde man åtminstone
kunna beräkna, att under de första åren inkomster och
utgifter något så när skulle gå ihop, om man icke beräknar ränta
å kapitalet. Skulle man sedermera kunna uppdrifva trafiken till
mera än 100,000 tons, så komme förhållandet att ställa sig betydligt
fördelaktigare för banan, och då kunde staten också lägga ner
mera penningar å densamma för trafikens befrämjande.

Det är nämndt, att man redan nu kan nedföra malm på banan.
Ja, man kan det; men huru mycket, som kan nedföras, är för närvarande
ganska svårt att bestämma, men nog kan man antaga, att
banan ännu ej kan utan svårighet effektuera en transport af 100,000
tons. För närvarande nedtransporteras, efter hvad jag hört uppgifvas,
ungefär 200 tons per dag. Så vidt jag kan påminna mig,
gå för närvarande 4 tåg i veckan, men det skulle nog kunna anordnas
7 tåg i veckan, så att, om man beräknar, att hvart och ett
af dessa tåg skulle medföra 200 tons om dagen, man möjligen
skulle kunna komma upp till 60,000 å 70,000 tons per år. Men
deraf skulle banan troligen blifva så ansträngd, att underhållskostnaden
komme att ställa sig ganska stor; och hvem skulle betacka
denna underhållskostnad? Om icke banan är ordentligt byggd, så
får statsbanetrafiken göra det, kvilket åter kommer att inverka på
statsbanornas ekonomi i deras helhet, så att i stället för att dessa
nu gifva en årlig afkastning af omkring 6,500,000 kronor, inkomsten
af dem skulle minskas med någon summa, måhända uppgående
till ett par hundra tusen kronor. Enligt min tanke skulle
det derför vara klokt att söka ordna banan så, att den kunde bära
åtminstone den trafik, som man redan nu tyckes kunna påräkna,
eller exempelvis 200 tons per dag. Jag tror emellertid, att om
man icke beviljar mera än det belopp, som reservanterna föreslagit
det skall blifva alldeles omöjligt att få banan försatt i sådant skick,
att den skall kunna bära denna trafik.

Om det nu visar sig, att trafiken kommer att ökas, så gör
naturligtvis staten under år 1893 en förlust på att banan icke är
i fullgodt skick. Att deremot gå längre än att försätta banan i
ett fullständigt skick för trafikerande af 100,000 tons årligen, har
jag för min del icke ansett vara för närvarande skäligt.

Af det, som jag nu sagt, framgår, att Kongl. Maj:t, som visserligen
bar begärt ett anslag på 4,000,000 kronor, dock för detta år
skulle kunna reda sig äfven med det af utskottet föreslagna belopp
af 2,800,000, för den händelse Riksdagen skulle vilja stanna vid

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Is’:o JO.

den siffran. Men om anslagets siffra stipuleras under utskottets
förslagssumma, föreställer jag mig, att sådant icke kan förenas med
hvad man anser höra till god hushållning.

Den bana, hvarom här är fråga, är icke uteslutande, afsedd för
malmtransport, ehuru denna naturligen blir den vigtigaste. Åtminstone
har jag tänkt mig, när regeringen föreslog inköp af banan, att densamma
skulle väl egna sig för befrämjande af Norrlands utveckling,
och att utefter banan, hvarest ligga goda odlingsbara marker, så
framt de blifva afdikade, småningom skulle kunna uppstå en kultur,
som kunde tillföra banan inkomster, äfven om malmtransporterna
i framtiden upphörde.

Jag har, herr talman, icke något vidare att tillägga, utan hemställer,
att kammaren måtte fatta det beslut, som finnes lämpligast.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

Herr Alsterlund: En af reservanterna, herr Nils Petersson,

yttrade, att han trodde, att någon inkomst från denna bana icke
gerna kunde vara möjlig. Jag ber att med anledning deraf få
lemna några upplysningar. De, som ega jernbergen i Gfellivara,
hafva anmält sig att få transportera på banan 600 tons om dagen.
Om arbetsåret räknas till 300 dagar, skulle det göra 180,000 tons
årligen. Frakten pr ton är 4 kr. 14 öre, hvilket gör för nämnda
qvantitet eu fraktinkomst af öfver 700,000 kronor om året, som väl
måste anses som ett gynsamt resultat. Nu är förhållandet det, att nere
vid Svartholmen, banans ändpunkt vid Bottniska viken, icke kan lastas
mera än 100,000 tons om året af den anledning, att kajbyggnaderna äro
så korta, att icke mer än två fartyg i sender kunna lägga till. Det
behöfdes således att öka kajbyggnadernas längd. Vadare kan icke
uppläggas mer än omkring 100,000 tons, eller hvad som kan fraktas
på sommaren, på den landremsa, som ligger närmast intill kajen.
Men ofvanför denna landremsa ligger ett berg, det så kallade
Svartöberget, som är af den beskaffenhet i afseende på lutningsförhållanden,
att jernvägen kan anläggas upp på det samma och
som således utgör en synnerligt lämplig upplagsplats för de malmer,
som icke rymmas på området emellan berget och hamnen.
Ifrån berget, som sluttar ganska brant åt sjön måste byggas banor
ut till sjelfva hamnen i och för malmens lastning i fartygen.

Alla dessa anordningar fordra emellertid ej så obetydliga kostnader.

Här har vidare sagts: det är ju icke visadt, och man vet ju
icke, huruvida verkligen så mycket malm som 600 tons om dagen
kommer att utföras af grufegarne. Jag svarar derpå: huru skola
de kunna visa detta, om man icke bereder dem tillfälle dertill? Så
länge de icke få föra ned mera än 60,000 tons om året, är det ju
omöjligt för dem att åtaga sig en större leverans. Beviljar nu icke
Riksdagen de medel, som erfordras för att sätta banan i sådant
skick, att större malmtransporter å densamma kunna ega rum, samt
för nödiga anordningar å Svartöberget och vid den dervarande
hamnen för malmens lastning i fartygen, så kan jag för min del
icke se annat, än att den arbetar emot sig sjelf, ty staten får då
betydligt mindre inkomst af malmtransporten.

* Det har vidare sagts, att icke något annat än malm gerna

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående kan komma att föras på banan. Det är icke så. Jag känner till
anslag till förhållandena och kan intyga, att det gods, som behöfves till
vara-bcman Öfverluleå, till Edefors, till Qvickjock, till Jockmock, till Vittangi,
(Forte.) '' till Enontekis och till Pajala socknar, kommer att gå på denna
bana. Ty derigenom få alla dessa socknar betydligt närmare väg
att hemta sina lifsförnödenheter, än om de, såsom nu är fallet,
nödgas hemta dem från närmaste hamn. Så har t. ex. Vittangi
28 mil ner till Haparandas uthamn Salmis, men endast 7 eller 8
mil till Gellivara, och det är under sådant förhållande klart och
tydligt, att socknen kommer att taga sina varor öfver Gellivara.
Och på samma sätt förhåller det sig med alla de andra nämnda
socknarne, ehuru afstånden till närmaste hamn icke äro före dem så
långa som det nyss nämnda. Det kommer således att bli en ingalunda
obetydlig varutrafik uppför banan. Om herrarne tagit
kännedom om folktillväxten uppe i Norrland, hafva herrarne utan
tvifvel funnit, att den tilltager i betydligt större proportion än
här nere i landet. Detta talar för, att folktillväxten der uppe skall
blifva högst betydlig, och med ökad folkstock kommer gifvetvis
trafiken på banan att ökas. Det har äfven nämnts här, att man
tänkt sig, att synnerligast de trakter, som ligga utmed banan,
skulle komma att snart kultiveras, och jag är säker på, att så
kommer att ske. Som herrarne torde erinra sig, så nämnde för
några dagar sedan, när frågan att upplåta mark till Arvidsjaurs
kommun behandlades, herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att många ansökningar lågo inne i departementet med begäran
om att få mark utefter jernvägen för nybyggens anläggande.
Deraf se herrarne alltså, att många personer redan börjat söka få
anlägga nybyggen utefter denna jernväg, och tvifvelsutan skola allt
flere och flere ansökningar rörande såväl trakten utefter jernvägen
som öfriga delar af länet i detta syfte inkomma. I Norrbottens län kar
nemligen, som vi veta, kronan ofantliga marker, som kunna odlas och
derigenom till större fördel såväl för den enskilde som för staten användas
än om de bibehållas och användas som skogsmarker, ty ofta
äro just de marker mest odlingsbara, som hafva den sämsta skogen.

Herr talman: på grund af hvad jag här anfört, ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr N. Petersson i Puntorp: Jag hade icke tänkt att ånyo

begära ordet i denna fråga, men har så godt som blifvit uppmanad
dertill af talaren näst efter mig. Han påstod nemligen, att det
var skada, när frågan om inköp af denna bana förekom till afgörande,
att han då icke vann understöd af mig i sitt yrkande om
utslag. Jag beklagar, att det någonsin lemnades koncession å
denna bana åt utländingar, men sedan det kommit derhän, att banan
var byggd inom svenskt område, så skäms jag icke att erkänna,
att jag är så mycket svensk, att jag önskar, att Sverige måtte bevaras
åt svenskarne, och derför måste banan köpas. Det var skälet,
hvarför jag var med på att inköpa denna bana, och jag är ingalunda
rädd för att tala om det; det må stå i protokollet för min
räkning. Huru man skulle förvärfva banan, var en annan fråga.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

Men det har aldrig legat i min natur att passa på då folk kommit
på obestånd, och på exekutiv auktion tillskansa mig deras
egendom, och jag vill icke heller att staten skall handla på det
sättet. Jag är fullt öfvertygad om, att det engelska bolaget visst
icke spann silke på banan deruppe, hur dåligt det än påstås hafva
byggt den.

Medan jag har ordet, vill jag äfven säga, att de personer, som
yttrat sig om denna banas byggnad, enligt min tanke gjort sig
skyldiga till betydliga öfverdrifter. Denna bana är icke så dåligt
byggd, som man i allmänhet påstår. Att den icke kan jemföras
med statens banor, är ju klart. Men det är hvarken så långa afstånd
mellan sliperna, ej heller ligger banan så ojemnt eller är
det så starka stigningar, som man har påstått. Det fins verkligen
ingen bana ens i Skåne som ligger så jemnt som denna. Detta
är fullkomligt sant, herrarne kunna tro, hvad jag säger, ty jag
bar sjelf sett banan. Den kan nog behöfva repareras här och der,
jag märkte mycket väl, att den var slarfvigt byggd på sina ställen,
men icke är det så farligt, som man skriker om. Men det är verkligen
förhållandet, efter hvad jag förstår bedöma, att lika mycket
som denna bana byggdes dåligt, lika mycket bygger staten sina
banor öfverdådigt. Jag skall endast lemna ett exempel. Då jag
en gång i statsutskottet skulle granska en jernvägsbyggnadsfråga,
så förekom eu sak, som ganska mycket öfverraskade mig. Jag
fann nemligen, att man betalade 4 å 5,000 kronor för byggande
af banvaktstugor; vi veta alla, huru obetydliga sådana se ut. Jag
frågade då en jernvägstjensteman, huru man kunde få en sådan
liten kåk så dyr, och han upplyste, att det beror derpå att man
vid anläggande af sådana gräfver 6 fot djupt i marken och lägger
grunden med tuktad sten. Skall man nu bygga om Gellivarabanan
i samma stil, så är det klart, att det måste bli dyrt. Vill
man lägga sten i mossar, så komma nog hvarken 4 eller 8 millioner
att räcka till, derom kan man vara öfvertygad.

Huruvida den kring banan liggande trakten i framtiden kommer
att kultiveras, vill jag lemna derhän, ty derom bar jag icke
någon sakkännedom. Men nog tycker jag, att det ser mörkt ut.

Herr Lyttkens yttrade åtskilligt, hvari jag kan instämma,
bland annat det, att han var rädd för skuldsättning. Meu hans
slutresultat var icke sådant, som man efter hans föregående yttrande
både kunnat vänta. Han var rädd för att låna pengar, men han
både blifvit upplyst om att det var nödvändigt för att betäcka handelsbalansen.
Jag tycker, att när man bygger jernvägar för 4
millioner kronor uppe i Norrland — och tillägger man det af reservanterna
nu föreslagna beloppet till den nu ifrågavarande banan,
så blir det 5,200,000 kronor, hvartill ytterligare kommer hvad
staten kostar på banan till Örnsköldsvik och banan till Hernösand
— så behöfva vi alls icke hysa någon rädsla för att vi icke komma
att låna upp så mycket, som vi behöfva.

Den siste talaren nämnde, att hvad vi hehöfde göra vid Luleå,
vore att utvidga platsen för att der kunna upplägga malm. Jagvar
icke uppe på det ifrågavarande berget, men skall det planeras,

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

Jf:o 10.

Angående

anslag till

Luleå—Gellir

vara-banan.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

så att man kan gå dit upp med jernvägståg, så kommer det att
kosta betydligt. Att sjelfva hamnanläggningen är mycket dålig,
kan jag vitsorda. Den var byggd på affall från sågverk, s. k. bakar
och annat, och såg verkligen mycket ruskig ut, så att den nog behöfver
repareras. Men icke kan det vara något skäl att vidtaga
några omfattande reparationer, innan man vet, om grufegarne
kunna afsätta 100,000 eller ens 50,000 tons malm om året. Först
måste man hafva säkerhet att de verkligen komma att afsätta så
mycket,

Herr statsrådet nämnde, att den summa, som begäres af Kongl.
Maj:t endast är ett kreditiv, och att det således icke är sagdt, att
den kommer att gå åt. Men då vi hafva årliga riksdagar, kan
jag icke se, att kreditiv beböfvas, tv snart är det ju åter ny riksdag.
Har det då visat sig, att bolaget kan afsätta så mycket, som
här är sagdt, så är det ju icke någon konst att då bevilja den
summa, som kan behöfvas för att sätta banan i tillräckligt godt
skick. För närvarande åter förefaller det mig orimligt att på densamma
nedlägga så mycket penningar, som utskottet föreslår.

Det är ju icke heller omöjligt att från norsk sida kommer att
byggas eu jernväg till de stora malmbergen deruppe, ofvanför Gellivara,
och då skulle det nog komma att ställa sig mycket svårt
att få transportera någon malm från Gellivara till Luleå. Och då
vore det bra, om man icke hade begått den dumheten att lägga
nöd mycket penningar på en bana, som ingen afkastning ger.

Jag yrkar fortfarande afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr Lasse Jönsson: Vid den öfverläggning, som i denna
fråga egt rum såväl i statsutskottet som nu i kammaren, har jag
blifvit fullt öfvertygad om, att den summa, som utskottet i sitt
utlåtande föreslagit, är den rigtigaste. Vore bär fråga om att spara,
så skulle jag med nöje vara med derom. Men den sparsamhet,
som reservanterna förfäktat, det är den slags sparsamhet, på hvilken
man gör förluster. Det är alldeles på samma sätt, som om en
jordbrukare köper en egendom till väl högt pris, så att han anser
sig icke kunna få ränta på kapitalet, och sedan blir ångerköpt till
en grad, att han besluter sig för att icke sätta upp kreaturstock
eller redskap för egendomen. Han anser förlusten gifven, och det
är då ganska naturligt, att om han icke har mod att anskaffa
hvad som för egendomens drift är oundgängligt, så skall hans förlust
blifva ändå större. Hade han deremot tillräckligt med redskap
och kreatur, så är det ju möjligt, att han icke blott finge
ränta på det kapital, han derpå nedlagt, utan äfven på det kapital,
som han nedlagt i sjelfva egendomen. Så förhåller det sig äfven
här. Här vi nu en gång olyckligtvis köpt denna jernväg, så vore
det märkvärdigt, om vi skulle draga oss för att äfven ikläda oss
den nödiga driftkostnaden, så att banan må kunna bära sig. Skall
det vara sparsamhet, att man gör det omöjligt för regeringen att
sätta jernvägen i trafikabelt skick, så är det en sparsamhet, som
jag icke vill gifva mycket för.

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Det är sannerligen mycket modigt af en kamrat på kalmar- Angående
bänken att ge sig in på att bedöma banans beskaffenhet, blott derför
att han rest öfver densamma en gång, gent emot jernvägstjen- vara_ianan.
stemän på platsen, som på tjenstemannaansvar lemnat intyg rörande (Forts.)
banans beskaffenhet, lutningsförhållandena och dylikt. Det är
något, som jag åtminstone icke kan fästa afseende vid.

Det har äfven sagts, att man icke har någon garanti för hvad
de malmbrytande grufegarne vilja och kunna betala i fraktafgifter.

Jo, i januari i år är kontrakt upprättadt, hvari dessa förbinda sig
att betala 4 kr. 14 öre pr ton samt frakta ända till 60 å 70,000
tons årligen, såvida denna qvantitet kan forslas, och för min del
är jag fullt öfvertygad om, att grufegarne kunna mata jernvägen
med ända till 300,000 tons årligen. En ledamot af jernvägstrafikstyrelsen
meddelade statsutskottet den upplysning, att så länge
man icke kunde frakta ned 100,000 tons malm om året, skulle
banan icke lemna någon behållning, och kunde endast denna qvantitet
forslas ginge inkomster och utgifter ungefär ihop, men fraktades
det mindre, blefve det förlust å bandriften. Komme jernvägen
åter i det skick, att den kunde transportera 200- eller 300,000
tons årligen, skulle den lemna en behållning af 3 eller 4 procent
på det nedlagda kapitalet. Jag vill nu fråga: är det sparsamhet
att undanskjuta detta bolagets anbud, är det sparsamhet att låta
dessa millioner ligga qvar i bergen? Om man nu genom ett beslut
i dag hindrar dessa millioner komma ut i marknaden, lian detta
kallas sparsamhet? Jag tror det icke! Yi kunna då visserligen
skryta med, att vi hafva dessa millioner qvar i bergen, men vi
hafva åtminstone icke något gagn af dem, om vi nu inbespara
dessa 1,600,000 kr. _ . .. •

På grund af hvad jag nu anfört kommer jag att rösta för bifall
till statsutskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Då jag ansett det vara min
pligt såsom ledamot af statsutskottet att reservera mig mot utskottets
hemställan i denna punkt, skall jag be att nu få yttra
några ord.

Jag vill då först antaga, att vi allesammans här i kammaren
icke betrakta denna fråga såsom en lokalfråga, ty här gäller det
en jernväg, som synes mig stå oberörd af lokala intressen, hvilket
i allmänhet icke är fallet i fråga om jernvägar. Yi aro väl nemligen
alla ense om, att denna bana inköpts för att tillgodose statens
intressen, och detta är väl hufvudsalien. Yi veta äfven, att
denna jernväg hufvudsakligen är afsedd för att frakta den malm,
som brytes vid Gellivara, forslas ned till kusten samt utskeppas
för att säljas å verldsmarknaden. Yi böra sålunda enligt mitt förmenande
se frågan ur den synpunkten, huruvida hela landets intresse
blir bäst tillgodosedt på det ena eller andra sättet.

Nu har en talare beklagat, att vi inköpte_ denna jernväg, och
han önskade, att vi, som varit med derom, i stället röstat emot,
såsom han gjorde. Ja, nu ställer sig saken så, att den värde talaren
är med om mycket större uppoffringar för denna bana än hvad

N:0 16. 26 Onsdagen den 9 Mars. f. m.

Angående vi reservanter önska, och det synes mig sålunda som om vi i fråga
Luleå—Gelli- ?m denna jernväg kunde qvitta med hvarandra. För min del hyser
vara-banan. jaS den åsigt, att det var rigtigt, att staten köpte banan, men nu
(Forts.) höra vi se oss noga före, huru den skall förvaltas. I detta afseende
har man talat än hit än dit, men hufvudsaken är väl att se till,
huruvida man kan få tillräcklig malmtransport der, icke blott nu
utan allt framgent. Detta synes mig emellertid för närvarande vara
ovisst. I statsrådsprotokollet heter det: om och om, och utskottet
säger också: om och om. Allt är sålunda sväfvande och grundar
sig på lösa, muntliga uttalanden. Ty såvidt jag vet finnes icke
något aftal med desse grufegare, deri de förbinda sig att forsla så
eller så mycket malm mot den och den frakten. Det är just i
detta hänseende reservanterna önska en utredning, så att man finge
bestämd uppgift på, att grufegarne garanterade att frakta 100,000
eller 300,000 tons malm om året och upprättade kontrakt derom,
hvari bestämdes en trafikafgift, som kunde bära kostnaderna och
något deröfver. Detta synes mig böra utredas innan man nedlägger
så stora kapital på denna bana; och detta borde, synes
mig, hvar och en kunna vara med om.

Herr Lasse Jönsson tog en bild från jordbruksnäringen, och
jag vill också framställa eu sådan. Antag att någon faller på den
idén att uppföra i ödemarken en byggnad, afsedd för handelslägenheter.
Han gör lägenheterna fullt färdiga och utbjuder dem till
förhyrande, men ingen vill hyra dem och huset står der utan att
lemna någon afkastning, hvarigenom penningarne äro så godt som
bortkastade. Så är det också i detta fall, att nedlägga stora summor
för en jernväg i ödemarken — tv några hundra invånare är
ingenting att tala om i afseende å trafikförhållandena — en jernväg
hvars hufvudsakliga uppgift är att frakta malm. Om man sätter
banan i så fullgodt skick, att icke de, som skola afsyna den, kunna
framställa den ringaste anmärkning deremot, så återkommer dock
alltid den frågan: hvad får man att transportera på denna bana?
Ja, detta vet man ännu icke, men detta är just hvad vi vilja hafva
visshet om. Klokheten bjuder att icke gå fortare än att man kan
se, att man skall få åtminstone någon inkomst af banan. Vi vilja
sålunda invänta en utredning i detta afseende och låta Kongl. Maj:t
få rådrum att underhandla med grufegarne samt sedan inkomma
till Riksdagen med anmälan, att grufegarne genom kontrakt förbundit
sig att frakta något visst belopp t. ex. 100,000 eller 300,000
tons malm årligen, och att det fordras så och så mycket för att
sätta banan i fullgodt skick till sådan transport. Då^ kuude man
med visshet beräkna banans afkastning, men nu kan ju icke ens
herr statsrådet bestämdt uppgifva, huruvida 10,000, 50,000, 100,000
eller 300,000 tons malm kommer att fraktas, utan detta är en gåta,
och den vilja vi först hafva löst.

Den förut nämnde värde talaren sade äfven, att vi icke skola
förstöra det nedlagda kapitalet genom att nu draga oss tillbaka.
Hej, detta är icke heller min mening. Jag vill endast, att vi icke
skola gå fortare än att vi må kunna lugnt beräkna, att få någon
inkomst på banan, eller åtminstone att icke göra ytterligare förlust

Jf:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

på densamma. I statsutskottet förelåg en pro memoria, hvari upp- gående
gafs att, om man nu endast finge anskaffa dessa 4 lokomotiv och ÉfrfK 25

större malmvagnar, som i utskottets betänkande angifvas såsom x~ara-banan.
erforderliga, så skulle man kunna forsla 100,000 tons malm äril- (Forts.)
o-en. .Nu vilja ju äfven reservanterna lemna Kongl. Maj:t medel
till inköp af denna materiel, och då borde man väl vara nöjd dermed.
Det upplystes äfven, att derigenom att statskontoret förSkotterat
jernvägsstyrelsen 550,000 kronor för banans iordningställande,
har densamma kunnat öppnas för allmän trafik. Hvarför
skall man då misströsta? Vederbörande myndigheter hafva ju
förklarat banan trafikabel. Jag tycker då, att man har all anledning
att vara belåten.

Nu säger man, att det återstår några smärre förbättringar att
göra, och dertill vilja ju äfven vi anvisa 350,000 kronor. Då är
äfven denna lucka fyld. Hufvudsaken är, som sagdt, emellertid
att vi få en fullständig utredning af frågan. Nu vet man icke,
om grufegarne kunna sälja malmen; detta veta de icke ens sjelfva
ännu. De lära hafva sändt prof derå till England och Tyskland,
särskild! Vestfalen, men man har ännu icke lemnat något besked.

Det har också sagts, att engelsmännen förstört marknaden, emedan
de skeppade ut oren och osorterad malm, hvarför engelska köpare
nu dragit sig tillbaka. Om allt detta känner man dock ingenting
med visshet, men det måste leinnas utredning derom innan man
lägger ned på jernvägen 1,600,000 kronor mer än som hehöfves.

Det blefve endast i ränta en förlust af mer än 60,000 kronor årligen,
om vi i otid anskaffa jemväl detta kapital. Jag vill särskild! fästa
uppmärksamheten på, att under den lilla tid denna bana trafikerats
har den gått med sådan förlust, att man nödgats låna upp
penningar för att betacka driftkostnaderna. Det är första gången
som dylikt händt hos oss. Nog ha vi i allmänhet fått låna upp
penningar för att bygga jernvägar med, men i detta fall har man
måst låna för att kunna hålla banan öppen för trafik. Jag är rädd
för att fortsätta på denna väg, och derför vill jag se tiden an och
vinna de upplysningar som behöfvas. Vill nu herr Lasse Jönsson
klandra min sparsamhet i detta fall, så må han gorå det, men jag
anser mig kunna tillbakavisa detta klander och jag tror att de
skäl, som anförts för min åsigt, äro fullt så hållbara som han menar
sina vara.

Man har här äfven yttrat, att banan har svåra stigningar och
att broar behöfva läggas. Det må nu vara sagdt till den kraft
och verkan det hafva kan: äfven jag har åkt på denna bana, men
jag kunde icke upptäcka några stigningar. Om dock så är, så
sluttar banan ned mot liafvet, hvithet ju är fördelaktigt för de
tunga malmtransporterna. Några broar, hvaröfver banan går, finnas
nu icke af nämnvärd beskaffenhet. Den går öfver mossar eller
myrar och det kan blifva fråga om, huruvida banvallen der kan ega
bestånd, d. v. s. om mossgrunden är sådan att den allt framgent
kan uppbära banan. Denna sak vill jag dock icke inlåta mig på
att bedöma.

Min åsigt är sålunda, att vi böra få en utredning, hvarpå vi

Jf:o 16.

Angående
anslag till
Luleå— Gelli■
vara-banan.
(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. ro.

kunna stödja oss, innan vi anslå mer än som oundgängligen bekofves
i detta fall. . Jag har härmed velat framhålla de skäl som
föranled t mig att icke biträda statsutskottets hemställan, och jag
anser, att utskottets egen motivering kan lika väl tala för vår
reservation, som för utskottets förslag. Ty äfven utskottet är ovisst
om, hvad som verkligen behöfves, och man kan derför behöfva
fundera på saken, så att man icke förhastar sig utan får det bästa
möjliga.

Jag yrkar alltså afslag på utskottets hemställan och bifall till
min och herr Nils Peterssons reservation.

Herr Anderson i Tenhult instämde med herr vice talmannen.

Herr O. Jonsson i Hof: Sedan Första Kammaren nu med

90 röster mot 35 bifallit utskottets förslag, tror jag vi icke behöfva
länge uppehålla debatten i frågan, och jag skall icke heller göra det,
utan endast helt kortfattadt reducera herr vice talmannens yttrande
till hvad det förtjenar. Han säger att om blott banan får fyra
lokomotiv och 25 godsvagnar skall den kunna frakta dessa 100,000
tons malm som äro ifrågasatta. Men han glömmer då att det icke
är nog med, att man har rörlig materiel, utan sjelfva banan måste
också vara så beskaffad, att man kan trafikera till sådan omfattning
med denna materiel. Vill man resonnera som vice talmannen,
så skulle man lika gerna kunna säga: blott vi få 4 lokomotiv och 25
godsvagnar, så kunna vi på landsvägar eller hvar som helst frakta
en viss qvantitet malm. Ett sådant resonnement håller icke streck,
det går icke an att bryta ut hvad som passar för ens argumention
och lemna det öfriga, utan man får lof att taga det hela i beräkning,
för att skälet skall hålla stånd.

_ Jag antydde nyss att jag icke trodde frågans utgång vara tvifvelaktig
och att derför icke mycket vidare behöfde sägas. Jag skall
derför utan att vidare bemöta hvad som sagts ifrån motsidan,
endast något beröra en sida af saken som hittills icke varit på tal.

Det åberopades af en talare inom statsutskottet, att vid öfverläggningen
der vissa finansiella synpunkter gjort sig gällande när
denna fråga afhandlades, och jag får säga att man icke kan underlåta
att i ett fall sådant som detta äfven taga någon hänsyn till
sådana. Det gälde nemligen i hvad mån ett upphörande af all
den utländska inlåningen skulle hafva betydelse för vår penningeställning
i afseende på våra utländska liqvider. Jag behöfver väl
knappast säga att om landet under en följd af år indragit åtskilliga
hundratals millioner för anläggning af jernvägar o. s. v., så kunna
icke.de
portindustrier, som i sin tid kunna just medverka till att landet
förmår bära de annuiteter, d. v. s. de kapitalafbetalningar och
räntor, som äro en följd af den utländska skuldsättningen. Det
har derför sina sidor, ifall man, efter att under många år hafva
dragit in åtskilliga millioner från utlandet, med ens upphör att
draga in sådana lån. Ty då blir det alltid en tid, som för landet
kan medföra, afsevärda svårigheter i att fullgöra dessa sina utländska
liqvider. Det var ur den synpunkten, som jag inom

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

utskottet just nämnde, att ett bifall till punkten bär kunde Angående
kafva sin betydelse äfven från den sidan, emedan man kunde taga Al

för gifvet att dessa 2,800,000 kronor, derest Kongl. Maj:ts regering wra-barum.
anser sig böra lägga ned hela detta belopp under närmaste tiden, (Forts.)
då komme att tagas in från utlandet i form af lån.

Äfven ber jag få fästa uppmärksamheten på en annan ekonomisk
sida, som står i samband med just dessa finansiella betraktelser,
som jag tillåtit mig göra. Det kan nemligen icke blifva likgiltigt
från den synpunkten, om banan blir satt i ett sådant skick, att
den kan taga emot den trafik, som erbjudes, emedan den malm, som
skall brytas, antagligen kommer att exporteras och således att
hvad som för denna malm komme att erhållas på den utländska
marknaden i sin mån skall underlätta just dessa finansiella förhållanden
till utlandet.

Man får således icke alldeles förbise att äfven taga hänsyn
till dessa förhållanden, oafsedt huruvida trafikeringen i och för sig
sjelf, ifrån uteslutande svensk synpunkt betraktat, kan vara utaf
tillfredsställande art eller ej.

Skilnaden mellan reservanternas förslag och utskottets är den,
att statsutskottet vill ställa så mycket medel till Kongl. Maj:ts
disposition, att, om trafikförhållandena fordra att banan skall sättas
i ordning till en viss punkt för att kunna bära den trafik som
erbjudes, regeringen må hafva medel att göra det. Men reservanterna
deremot vilja icke anslå så mycket medel, att det är möjligt
att sätta banan i sådant skick, att, för den händelse det blir

100,000 tons malm eller mera att frakta, den kan bära en sådan
trafik.

Det är något egendomligt, särskildt af vice talmannen, att han
ställer sig på den punkt, att han hyser så litet och svagt förtroende
för regeringen, att han icke på grund af det uttalande statsutskottet
här gjort, vill öfverlemna åt regeringen att bedöma saken,
så som den efter omständigheterna kan finna lämpligt. Jag förstår
icke hans tankegång och bryr mig icke heller om att forska efter
densamma i det fallet. Men jag vill sluta med att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber om öfverseende

att jag ännu en gång tager ordet, men jag nödgas svara den siste
talaren. Då han nämnde, att han icke förstod min tankegång, så
får jag säga att det varit många gånger, som jag icke förstått hans .
tankegång, och då föreställer jag mig att vi kunna qvitta i detta fall.

Och hvad han vidrörde om förtroende till regeringen, så hör detta
icke till frågan, utan det är en sak för sig. Här gäller det att
pröfva frågan såsom riksdagsmän, att pröfva den, som .jag förut
nämnde, ifrån statens synpunkt.

Hvad han yttrade om landsvägar och landsvägslokomotiv, är
också saker som jag tror icke höra hit. Men jag vill åter erinra
den ärade talaren om att jernvägsstyrelsen förklarat banan öppen
för trafik och att den sålunda väl måste antagas vara trafikabel.

Då det tillika är känd!, att banan eger 3 lokomotiv och, såsom

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående
anslag till
Luleå—Gellivara-banan.

(Forts.)

jag tror, cirka 70 godsvagnar, och vederbörande uttalat, att man
med fyra nya lokomotiv och tjugofem nya godsvagnar bör kunna
transportera dessa 100,000 tons, som man har förhoppning på, så
kan jag tryggt våga påstå, att det förslag, som vi framlagt, just tillgodoser
transporten af dessa 100,000 tons, som herrarne anse vara
det högsta möjliga under närmaste tiden.

Jag har velat säga detta för att klargöra min tanke i detta
fall, och jag skall icke tillåta mig att vidare byta några ord härom,
då det i allt fall icke lärer lyckas mig att åstadkomma den klarhet,
som herr Olof Jonsson tycktes sakna i mitt anförande. Men jag
hoppas härmed hafva visat, att de inkast, som han gjorde, icke ha
den betydelse, som han afsåg.

Jag glömde att säga förra gången jag hade ordet, att äfven
om vi lägga ned dessa 2,800,000 kronor på banan, så ha vi icke
ett enda öre i ränta på dessa penningar, icke ett enda öre i inkomst
utöfver trafikkostnaden. Detta ha vederbörande meddelat,
ty vi hade i utskottet en ledamot som jemväl är tjensteman i jernvägsstyrelsen,
och han beräknade, att om icke det kan erhållas
mera än 4 kronor per ton, då kan ej mera än driftkostnaderna ersättas,
och endast i det fall, att samma fraktafgifter som eljest utgå
eller 5 kronor 60 öre per ton, kan behållning uppstå. Det är sant.
Men efter hvad grufegarne säga, är det omöjligt att bryta malmen,
betala aflöningarne derför och betala en sådan fraktafgift; det kan
då icke bära sig att sälja malmen, och då kan icke heller banan i
detta afseende vinna trafik.

Allt detta och mycket mera behöfver utredas, och först derefter
kan det vara tid att vidtaga ytterligare åtgärder. För närvarande,
synes mig, är det klokast och" bäst att se tiden an.

Herr Waldenström: Herr Talman! Jag skall icke inblanda
mig i den affär, som här är i fråga. Jag skall blott i anledning
af densamma taga mig friheten att uttala den förhoppning, att
Gellivaraaffären, hvilken jag satte mig emot, när den gjordes, måtte
blifva för Kongl. Maj:t och Riksdagen en maning att hädanefter
se sig bättre för, innan de besluta att öfvertaga enskilda bolags
dåliga affärer. Någonting annat än ett sådant öfvertagande var
väl egentligen icke hela den der affären, Att den utredning, som
fråu Kong!. Maj:ts sida lemnades, var i högsta grad ofullständig,
det har den närvarande diskussionen allt för tydligt visat. Banan
var mycket sämre, än hvad den utgafs för att vara. De blomstermålningar,
som från regeringsbänken framkommo, då det här i
kammaren var fråga om köpet, voro blomstermålningar utan någon
reel bakgrund. Det tog jag mig friheten att påpeka äfven då. Emellertid
har #affären skett, och man får taga den, som man har den.
Men jag uttalar återigen den förhoppning, att det måtte lända
Kongl. Maj:t och Riksdagen till varning. Så vidt jag kan förstå
af det, som emanerat från spelet bakom kulisserna, var det en
skicklig finansman i Stockholm, som duperade både regering och
riksdag. Han var väl ock den ende, som gjorde vinst på affären
utom bolaget, som fick sälja banan!

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

Det vore mycket beqvämt, om alla, som ha dåliga affärer,
finge kasta dem på Riksdagen och Kongl. Maj:t samt kunde beveka
dessa statsmagter till att öfvertaga dem. Herr talmannen
torde hafva sig bekant, att det är icke utan, att i den tid, som nu
är, åtskilliga funderingar i den rigtningen äro å bane; och det
heter, att man skall skynda sig nu, medan man har tillfälle. Nu
skall man köpa! Om man dröjer och funderar, så blir det mycket
dyrare. Derför höra Kongl. Maj:t och Riksdagen gripa tillfället i
flygten, ty annars få de sedan bittert ångra sin försummelse! —
Detta är ingenting annat än en vanlig amerikansk humbug. När
amerikanska jernvägsbolag vilja förtjena på sin mark, så anlägga
de städer, som det heter. De lägga ut stadsplaner samt bygga
några kåkar i utkanterna af de tilltänkta städerna. Sedan annonsera
de: »Nu äro de centrala delarne i den och den nya staden
till salu. Den som vill göra en god affär och bereda sig ett eget
hem, han bör skymda sig att köpa tomt. Om han dröjer, får han
bittert ångra det». — Detta är saker, som jag tror behöfva påpekas
här.

För öfrigt tycker jag för min enskilda del, att vi hafva alls
inga garantier för att grufbolaget kan leverera vare sig 100 eller
300 tusen tons om året för nedforsling till Luleå eller sälja en
sådan qvantitet. Jag har icke från något håll hört något bevis
för detta. Om en privat bolagsman säger: »Vi tänka frakta ned

300,000 tons», hvad betyder det? En annan dag kommer det att
heta: »Vi få icke sälja dessa 300,000 tons. På Svartön ha vi icke
upplagsplats» — (jag känner det; jag är född i Luleå och känner
snart sagdt hvarenda qvadrattum derstädes) — »vi kunna icke
frakta ned mera». — Ja då stå vi der med banan.

Jag tror, att man får lof att iakttaga mycket, mycket stor försigtighet,
sedan man en gång kommit in i den olyckliga rysjan. —
Emellertid skall jag icke göra något yrkande.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Gr oll: Herr talman,
mine herrar! Med anledning af hvad den siste ärade talaren
yttrade, skall jag be att få erinra, hurusom, då Kongl. Maj:ts proposition
år 1890 framlades för Riksdagen, däruti uttryckligen tillkännagafs,
att utöfver den proponerade köpeskillingen skulle, för att försätta
banan i fullgodt skick, erfordras ytterligare åtskilliga belopp.
Sammanlagda kostnaden för banan i fullfärdigt skick beräknades då
till 11,723,000 kronor. Om nu Riksdagen här skulle bifalla hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, så skulle i alla fall kostnaden för hela banan
kompletterad icke uppgå till mer än 10,423,000 kronor. Detta är
således en kostnad, som med ett belopp af 1,300,000 kronor understiger
hvad som år 1890 beräknades. Således kan icke någon säga,
att Riksdagen år 1890 gick med förbundna ögon till fattandet af
det beslut, som nu utaf den siste talaren klandrades.

Det antyddes vidare i statsrådsprotokollet, som åtföljde Kongl.
Maj:ts proposition, att man antagligen icke under flere år kunde
påräkna någon egentlig inkomst af banan, så att äfven i det fallet
både Riksdagen klart för sig, hvad frågan gälde.

Angående

anslag till

Inileå—Gelli vcira-banan.

(Ports.)

N:o 10.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

Jag för min del känner icke till dessa förhållanden, hvarpå
den siste talaren anspelade. Jag vet för min del icke det ringaste
om, att här ha legat bakom några finansiella spekulationer ifrån
den ena eller den andra sidan. För mig har denna fråga ställt sig
såsom en rent fosterländsk fråga; jag har betraktat den ur rent fosterländsk
synpunkt, och jag tror, att den allmänna entusiasm, som
gjorde sig gällande år 181*0, äfven var utaf den beskaffenhet, att
man måste säga, att det var fosterlandskänslan som talade. Det
var denna känsla som Riksdagen då tog hänsyn till utan några
småaktiga biberäkningar. Riksdagen visste, hvad den gjorde, och
Riksdagen åtog sig konseqvenserna därutaf. Dessa konseqvenser
te sig nu möjligen något mörka i ekonomiskt afseende. Men det
har icke förespeglats Riksdagen, att inom så kort tid, som förflutit,
sedan heslutet fattades, utsigterna skulle ställa sig något ljusare,
än de för närvarande äro. Hvad som är säkert är, att denna
trafikled kommer att bidraga, till Norrbottens utveckling, det må
nu ske antingen på det sätt, att en storartad bergverksindustri der
uppstår, eller derigenom att jordbruket lyftes och dessa öde trakter
till följd häraf blifva befolkade.

Herr Eredholm från Stockholm: Herr talman! På grund af
herr statsrådets senaste yttrande kan man draga den slutsatsen,
att om Riksdagen nu beviljar det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet
4,000,000 kronor, så skulle banan kunna försättas uti ett
fullständigt skick. Med fullständigt förstår jag här ett statsbanevärdigt
skick. Jag anser det emellertid icke vara nödvändigt, att
denna bana försättes uti ett sådant skick, utan jag håller det för
alldeles tillräckligt, att den blott göres trafikabel, tills det visar
sig, att den får en trafik, som gör det nödigt att nedlägga ytterligare
kostnader på banan för att öka trafikförmågan och minska
de förluster, som äro förenade med att nu trafikera densamma. *

I afseende på banans trafiksäkerhet är åtskilligt öfrigt att önska,
såsom ju blifvit ådagalagdt, sedan en del af banan öppnats
för trafik. Emellertid ha just de värsta och svåraste bristfälligheterna
redan afhjälpts förmedels det anslag å 550,000 kronor, som
utgick under förra året. Lägger man till denna summa det minsta
af de belopp, som här äro ifrågasatta, nämligen det af reservanterna
föreslagna å 350,000 kronor, så få vi sammanlagdt 900,000
kronor. Om dessa 900,000 kronor användas uteslutande till sådana
arbeten, som afse att göra banan trafiksäker, nämligen sjelfva
terrasseringen och skenornas underbädd, så tror jag, att man skall
få eu bana, som icke är riskabel för tågpersonalens lif och lemmar,
emedan dessa arbeten i kostnadsförslaget äro upptagna till ungefär
det belopp, som, om reservanternas förslag går igenom, står till
Kongl. Maj:ts disposition. Det är uti den öfvertygelsen, att banan
icke blir riskabel att trafikera, som jag för min del vill understödja
reservanternas förslag.

Här har aldrig blifvit på något sätt styrkt, att den trafik, som
är behöflig för att banan skall kunna bära driftkostnaden, nämligen

100,000 tons, verkligen skall kunna åstadkommas. Detta är helt

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

enkelt en supposition. Yi veta knappast, om den trafikförmåga,
hvaraf banan nu är mägtig, nemligen 60,000 ton, kommer att tagas
i fullt anspråk under den närmaste tiden. Om det under detta år
skulle visa sig, att så blefve förhållandet, så kan jag icke inse,
att det skulle möta den ringaste svårighet att nästa år bevilja de
medel, som äro nödvändiga för att bringa upp banans trafikförmåga
till 100,000 ton. Jag anser derför, att man bör kunna vänta ett
år för att se, om det man hoppas och önskar verkligen kommer
att uppfyllas. Man sparar då åtminstone in räntebeloppet på skilnaden
mellan 2,800,000 och 1,200,000 kronor, det vill säga man
besparar 64,000 kronor. Detta är dock någonting, som förtjenar
att beaktas, så mycket mer som staten nu trafikerar denna bana
med en gifven förlust, ty så snart transporten icke uppgår till

100,000 ton, är hvarje ton transporterad malm förknippad med direkt
utgift för staten. Att man icke genom ränteförluster ökar
denna utgift, synes mig vara ganska önskvärdt, och då ett afslag
å utskottets hemställan icke beböfver medföra någon annan olägenhet
än att man får vänta ett år med att anslå de öfriga medel,
som kunna återstå för att komplettera banan, så anser jag, att man
bör kunna se tiden an och först göra sig förvissad om, att det blir
en sådan malmtrafik, att det verkligen lönar sig att lägga ner något
mer på denna bana.

Herr talman!. Jag skall be att få instämma med reservanterna
och anhålla om bifall till det af dem gjorda yrkandet.

Herr Persson i Mörarp: Reservanterna inom statsutskottet

ha här omnämnt, huru som lutningsförhållandena å denna bana
skulle vara så särdeles gynsamma, att icke någon kostnad för förändring
af banan i det hänseendet skulle vara erforderlig, och den
ene utaf dem, Nils Petersson, gick till och med så långt, att han
påstod, att det icke finnes någon bana alls i Sverige, icke ens i
Skåne, der lutningsförhållandena vore så gynsamma som på den
ifrågavarande banan. Med anledning häraf skall jag be att ur en af
de handlingar, som äro utdelade till Riksdagens ledamöter, nemligen
nuvarande chefens för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen berättelse
öfver inspektion af Luleå—Ofotens jernvägsanläggning, afgifveu
den 1 augusti 1888, få uppläsa endast några få rader. »Lutningarna»,
säger han, »äro ganska fördelaktiga, uppgående endast
på ett ställe, der särskild! medgifvande dertill lemnats, till 1: 60,
men öfverstiga i öfrigt icke 1 : 80».

Jag lemnar åt herrarne derhän att bedöma, huru vida dessa
lutningsförhållanden kunna anses så särdeles gynsamma med afseende
på transporten af de tunga effekter, hvarom bär är fråga.

Det är mig berättadt utaf personer, som äfven voro närvarande
vid den resa, hvarom Nils Petersson talat, att de till och med
sågo ett godståg, som i följd af dessa lutningsförhållanden icke
orkade att taga. sig väg fram, utan måste gå tillbaka. De mest
ogynsamma lutningsförhållandena lära förefinnas närmast på denna
sida om Gellivara och i stigning uppåt från Gellivara räknadt.
I betraktande af de tunga transporter, som der skola framföras,

Andra Kammarens Prut. 1892. N:o 16.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Forte.)

får man val anse förhållandena der vara ogynsamma; men för öfrigt
nedåt andra delen af banan äro nog lutningsförhållandena fördelaktiga.

Det var som sagdt med anledning af detta Nils Peterssons
yttrande, som jag ville be att få uppläsa, hvad som anfördes i
nämnda, af en statens embetsman afgifna rapport.

Herr Lyttkens: En af herrar bankofullmäktige vidhöll här,

fastän i mera moderat form, det uttalande, han förut haft inom
utskottet, att när vi upphöra att låna, det är omöjligt att hålla de
utländska räntorna ifrån oss. Detta uttalande, som nu kommer
alldeles vid sidan utaf den fråga, som här är före, har dock sitt
berättigade inflytande äfven vid denna frågas afgörande, och är af
den vigt för nationen och för hela vår ekonomiska ställning, att
det icke bör förbigås, utan att åtminstone med några ord vidröras.

Hvad är resultatet? säger den ärade herr bankofullmäktigen,
af vår stora upplåning i och för jernvägsbyggandet? Jo, vi ha
lånat så mycket penningar för att bygga jernvägar, att den genom
jernvägarne åsyftade större industriella företagsamheten icke har
hunnit växa in i den utvidgade jernvägsrörelsen, och derigenom
skulle vi för närvarande icke kunna vara i stånd att betala våra
utländska räntor utan nya lån. Men om jag fattade honom rätt,
så skulle vår industri efter hand så utveckla sig, att den skulle
kunna genom export af denna industris alster fylla den lucka, som
nu förefinnes. Han har förhoppning om att vår exportrörelse skall
på denna grund efter hand växa till. Jag är emellertid af motsatt
åsigt. Den exportrörelse, som vi hitintills hufvudsakligen _ bedrifvit,
har varit på ett samladt kapital ifrån forntiden, nemligen
våra skogar. Denna export motsvarar öfver 100,000,000 kronor om
året, och denna rörelse kan icke genom någon fabriksrörelse under
långa, långa tider, ja, kanske aldrig, uppvägas. Och hvad blir då
resultatet, om vi tänka oss följderna af detta oupphörliga lånande?
Jo, att då vår exportrörelse af trävaror kommer kanske inom den
närmaste framtiden att åtminstone i södra Sverige i betydlig män
aftaga för att kanske efterhand, om ej alldeles, irpphöra, dock så
betydligt aftaga, att den ej närmelsevis kan komma att jemföras
med den nuvarande, vi blifva ännu mindre i stånd att betala våra
räntor.

Att vi hugga och exportera mer än hvad som tillväxer, det
kan intygas af dem, som sett hur skogarne minskas.

De utaf oss, som rest genom Småland, som är eller rättare
har varit ett så skogrikt land och haft ett sådant öfverskott af utmärkt
vackra och uti verldsmarknaden högt ansedda trävaror, de
hafva haft tillfälle att iakttaga, huru som man numera ifrån jernvägarne
blott ser en del småskog och stora fält med stubbar_ efter
forna skogar. Om nu denna småskog åtminstone finge vara i fred
och växa upp, så skulle den möjligtvis kunna fylla den lucka, som
härrör från den ständiga afverkningen; men så är icke fallet._ Nej,
den hugges ned till pitprops och trämassevirke och sköflas, innan
den blifvit så gammal, att den ens burit frö; och sedan skogen är

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 10.

huggen, finnes intet frö i marken, och vi få då ljunghedar, sådana
som i Sunnerbo och i Halland; ja, öfriga delar af Småland närma
sig år från år derhän. Hvad blir då resultatet, när den ena provinsen
efter den andra upphör att exportera skog, eller kanske
tvärt om sjelf blir i behof att köpa skog från annat håll? Hvad
blir resultatet? Jo, att denna exportrörelse blir allt mindre och
mindre och vår industri af exportvaror kan ej fylla hvad som vår
skogsafverkuing kommer att minskas med och vår export blifver
då mindre än för närvarande. Men nu fortfara vi att ytterligare
låna till sådana banor, som i allra bästa fall skulle kunna förtjena
in driftkostnaden men ej till några räntor. Här är nu i dag visserligen
icke fråga om så ofantligt mycket — men 2,800,000 kronor
är dock en summa att beakta — det är detta system, som herr
bankofullmäktigen försvarar eller åtminstone söker förklara, då han
säger, att vi äro tvungna att låna för att hålla våra utländska räntor
ifrån oss; det är mot detta system, som jag anser mig böra
uppträda, och det är derför, som vi få tänka oss något för, innan
vi gifva anslag och oupphörligt låna i och för dylika anläggningar
— improduktiva anläggningar höll jag på att säga, fastän jernvägarne
i allmänhet anses vara produktiva. Denna bana blir väl
emellertid icke så produktiv, att den någonsin kan gifva driftkostnad,
ännu mindre komma att gifva ränta.

Herr bankofullmäktigen yttrade vidare, att den malm, som
deruppe skall tagas, kommer ock att hjelpa oss att betala våra utländska
räntor. Det kan vara möjligt, men när skogsafverkningen
minskas, så, äfven om hans förhoppningar härutinnan besannas,
räcker denna hjelpkälla icke till. Det är derför, jag begärt ordet,
för att uttala ett varningsord icke allenast mot nu ifrågavarande
anslag, som skall fyllas genom lån, utan äfven mot det allmänna
och det enskilda slöseri, som vi svenskar bedrifva. Det finnes knappast
någon nation, som lefver så slösaktigt i det enskilda och det
allmänna, som just vi, och detta derför att vi lita på de utländska
lånen. Och för detta slöseri med allmänna medel, som pågår, fick
Riksdagen ifrån statsrådsbänken en ordentlig tillrättavisning, då
för icke länge sedan herr Richard Gustafsson framhöll, huru vi
oupphörligt ökade budgeten. Herr finansministern svarade honom:
»ja, det är I, riksdagsmän, som öken budgeten». Han motsade icke
talet om slöseriet, men han kastade oss före, att det är Riksdagen,
som slösar i främsta rummet. — Herr talman, det är verkligen
Riksdagen, som slösar i första rummet, och den står nu i farten
att slösa bort en beaktansvärd summa, isynnerhet om den beviljar
de 4,000,000 kronor, Kongl. Maj:t begärt till denna bana.

Herr Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet med anledning
af herr Perssons i Mörarp anförande. Han rättade just det, som
jag tänkt rätta med afseende på banans lutningsförliållanden. Det
är nemligen här fråga om en lutning nedåt kusten, och detta kan
ju uppenbarligen icke vara till skada för malmtransporten, utan
tvärt om till stor fördel för densamma.

På samma gång vill jag, medan jag har ordet, hembära den

Angående

anslag till

Luleå—Gelli vara-banan.

(Ports.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående

anslag till

Luleå—Gel li var

a-banan.

(Forts.)

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

nästföregående talaren min tacksamhet, derför att han vidrörde en
för mig rom sträng». Jag måste gifva honom i allo rätt i fråga
om hans beklagande af vår misshushållning, i synnerhet hvad skogarne
beträffar. Jag har sjelf med egna ögon iakttagit detta. Jag
har verkligen icke kunnat föreställa mig, att det i detta afseende
skulle vara så eländigt som det är, i synnerhet der denna bana går
fram. Skogseldar härja och skogsafverkningen är allt annat än
normal. Så illa är skogshushållningen der ordnad, att det skulle
fordras icke årtionden utan århundraden för att någon skog der
skulle kunna vidare växa upp, i fall något sådant ens är möjligt.
Öfverallt har den ett så vanvårdadt utseende, att framtiden verkligen
måste synas sorglig. Nästan öfverallt är skogsskötseln otillfredsställande.
Det är i sanning af nöden ett kraftigt ingripande
från regeringens sida, bland annat i form af uppmaningar till enskilde,
i synnerhet de stora sågverksegarne, att bättre hushålla med
denna nationalrikedom. För öfrigt vidhåller jag mitt yrkande.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: Do) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan i hvad
den skilde sig från Kongl. Maj:ts proposition och bifall till denna
proposition oförändrad; och 3:o) afslag å utskottets hemställan i
hvad den skilde sig från herrar vice talmannens och Peterssons i
Runtorp reservation samt bifall till denna senare. Herr talmannen
upptog hvart och ett af dessa yrkanden till proposition och förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till utskottets hemställan. Votering blef emellertid begärd
och företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet om
bifall till förenämnda reservation, enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten II
af utlåtandet n:o 25,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan
i hvad den skiljer sig från den af herrar vice talmannen Danielson
och N. Petersson vid punkten afgifna reservation, bifallit denna
reservation.

Omröstningen visade 101 ja men 103 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 7-

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 26,
i anledning af väckta förslag dels om statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar
och dels om nedsättning åt räntan å de till dylika
jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

Punkten 1.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 74) hade herr
A. Aulin jemte åtta andra af kammarens ledamöter hemstält, att
Riksdagen måtte såsom statsanslag utan återbetalningsskyldighet,
eller åtminstone såsom aktieteckning, bevilja Norra Södermanlands
jernvägsahtiebolag ett statsunderstöd af 300,000 kronor att utgå under
åren 1893 och 1894, men hemstälde utskottet, att motionen
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsahtiebolag.

(Forts.)

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Aulin: Herr talman! Då representanterna i denna kammare
för Södermanland beslöto att framlägga den motion, som nu
föreligger till afgörande, hade vi alla klart för oss, att det var
nödvändigt att framdraga fullgoda och talande skäl för nämnda
motion. Dessa skäl hafva framlagts dels i sjelfva motionen, dels
i motionen bifogade bilagor. Men då nu statsutskottet behandlat
motionen, har utskottet framstält saken så, som om vi hufvudsakligen
skulle stödja oss derpå, »att, då en för några år sedan sökt
koncession å en genom ifrågavarande trakt framdragen smalspårig
jernväg, hvilken skulle hafva fylt ortens kommunikationsbehof,
''af Kongl. Maj:t afslagits, såsom i motionen antages, på den grund,
att en dylik bana icke tillräckligt tillgodosåge vissa statsändamål,
det icke kunde anses obilligt, om staten nu, sedan ortens invånare
nödgats af hänsyn till det allmännas fordringar bygga en vida
dyrbarare bana, än som vore för deras behof erforderlig, understödde
denna jernvägsanläggning med ett mindre anslag utan återbetalningsskyldighet».
Detta skäl har visserligen icke, såsom utskottet
anser, för oss varit hufvudskälet; utan de skäl, som för oss
varit afgörande, finnas anförda i bilagorna på sidan 11, der kongl.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker ett anslag af 300,000
kronor till den ifrågasatta Norra Södermanlands jernväg enligt
utlåtande af den 27 februari 1891. Vidare talar chefen för generalstaben
i sitt utlåtande äfven för ett anslag af 300,000 kronor
för samma bana. Kongl. arméförvaltningen tillstyrker likaledes
ett anslag af 300,000 kronor och kongl. jernvägsstyrelsen likaså.
Men dessa myndigheter, med hvilka Kongl. Maj:t rådfört sig innan
han lemnat koncession till jernvägen, hafva uppstält eu mängd
vilkor, som måste uppfyllas för att man skirlie komma i åtnjutande
af dessa 300,000 kronor, och man finner lätt, att dessa vilkor icke
äro utaf ringa betydelse. Så säger chefen för generalstaben i sitt
utlåtande: »På grund af hvad jag anfört, får jag på det varmaste
tillstyrka nådigt bifall till ett anslag på 300,000 kronor.» Men
sedan komma vissa vilkor, som han vill hafva uppfylda:

satt mötesstationer för militärtåg anordnas på ett afstånd af
högst 14 kilometer från hvarandra;

att vattentillgång beredes, tillräcklig för en trafik af 16 tåg
om dygnet i hvardera rigtningen;

att skenorna förses med dubbla vinkelskarfjern;

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

att broarne erhålla en sådan bärighet, att lokomotiv om 36
tons vigt kunna deröfver framgå;

att bropelarne å större broar förses med sprängrör efter samma
modell som å statens jernvägar;

att vändskifvorna för lokomotiven så konstrueras, att statens
tunga lokomotiv derå kunna vändas; samt

att 50 procent af alla täckta godsvagnar förses med inredning
för manskapstransport och 50 procent för hästtransport i öfverensstämmelse
med för statens godsvagnar gällande modeller, äfvensom
att å vagnarnes yttre sida uppgift anbringas å det antal män eller
hästar, som rymmas i hvarje vagn i likhet med hvad å statens
vagnar af enahanda slag eger rum».

Dessa jemte flere andra vilkor hafva naturligtvis i väsentlig
mån fördyrat anläggningen. Då nu dessutom domänstyrelsen, hvars
utlåtande äfven blifvit infordradt, tillstyrkt koncession för jernvägen
och förklarat, att staten egar fasta egendomar invid och inom en
mils afstånd från densamma, hvilka hafva ett sammanlagdt taxeringsvärde
af 1,054,800 kronor, och dertill äfven eger Ribbingelunds
kronopark, belägen tätt intill en af de tillämnade jern vägsstationerna,
synes lätteligen, att staten sålunda är en af de allra största
jordegarne inom banans område. Då man sedan betänker alla de
fördelar, som staten förbehållit sig vid utförandet af denna jernvägsanläggning,
finner man, att det icke alls är någon obillig begäran,
att staten måtte bistå jern vägsbolaget med en så jemförelsevis
ringa summa som 300,000 kronor. Lägges dessutom härtill, att
kommuner, städer och enskilda personer hafva gjort verkligt stora
uppoffringar för att åstadkomma detta jernvägsföretag — så har
t. ex. Nyby bruk för ändamålet tecknat 150,000 kronor, Eskilstuna
stad 170,000 kronor, Strengnäs, för hvilket samhälle denna bana är
ett lifsvilkor, har uppoffrat icke mindre än 200,000 kronor och
dessutom tillsläppt nödigt jordområde åt densamma, Mariefred har
hopskjutit 100,000 kronor o. s. v. — så tyckes det verkligen, att
staten också skulle kunna bistå ett företag af så stor vigt, som
detta, med den begärda summan af 300,000 kronor. Man torde
slutligen behöfva påminna sig, att, då ett jernvägsbolag fått ett
lån af staten på 1,800,000 kronor, så finnes ingen möjlighet för
samma bolag att på andra håll få låna penningar, eftersom staten
som hypotek för sitt lån tagit de första inteckningarne i bolagets
jernväg. Häraf uppstår sålunda ytterligare svårigheter.

Jag skulle helst vilja yrka bifall till motionen i dess helhet,
men då utskottet icke tagit i betraktande, att i densamma finnas
tvenne alternativ, nemligen antingen att staten beviljar ett anslag
å 300,000 kronor, eller ock att staten tecknar aktier för samma
belopp i jernvägen, så vill jag ändra mitt förut gjorda yrkande så
till vida, att jag nu yrkar bifall till motionen med uteslutande af
förslaget om aktieteckningen.

Herrar Kumlin, Andersson i Hamra och Palm förenade sig
häruti.

N:o 16.

Onsdagen den 9 Härs, f. in.

Herr Persson i Mörarp: Utskottet tiar nog lagt märke till, Angående

att motionären framstält alternativa förslag, men det har icke för
sin del velat vara med om att tillstyrka vare sig det ena eller Norra söderandra
förslaget, som framhållits i motionen. manhmds

Beträffande nu först frågan derom, att staten skulle understödja jernvägsföretaget
med ett direkt anslag, så innebär detta förslag något, som a
Riksdagen under loppet af de senare åren i allmänhet icke velat
gå in på, nemligen att bevilja anslag utan återbetalningsskyldighet
åt enskilda jernvägsföretag. Sådana anslag hafva likväl undantagsvis
beviljats en eller annan gång, och jag skall i detta fall be att
få påminna om hvad som för sådana ändamål lemnats af Riksdagen
efter det nya statsskickets införande. Jag talar härvid icke om
hvad som i detta hänseende inträffat under ståndsriksdagarnas tid,
ty jag känner icke till anledningarna till de då fattade besluten.

Staten lemnade år 1869 direkt anslag till Oskarshamn—Nässjö
jernväg med 1,000,000 kronor, år 1872 till Karlskrona Vexjö jernväg
1,200,000 kronor, år 1875 till Dalslands jernväg 1,000,000 kronor,
år 1883 till Halmstad—Nässjö jernväg 500,000 kronor och år 1882
ett anslag på 50,000 kronor till Siljans jernväg, hvilket sistnämnda
dock icke kunde i egentlig mening anses vara statsanslag, ty i
detta fall förhöll det sig så, att det bolag, som bildats för att bygga
den stora bergslagsbanan, också hade åtagit sig att bygga Siljans jernväg
och för detta ändamål deponerat ett garantibelopp af 50,000
kronor. Bolaget byggde emellertid aldrig denna jernväg, till följd
hvaraf nämnda belopp blef förverkadt till staten, men Riksdagen
medgaf sedermera, att dessa 50,000 kronor skulle få öfverlemnas
till ett annat bolag, som derefter byggde den ifrågavarande banan.

Hvad angår anslaget till Oskarshamns—Nässjö jernväg, så veta
herrarne alltför väl, att då det beviljades förelågo särskilda synnerligen
bevekande omständigheter, som framtvingade detta anslag.

Tiden härför inföll efter det olyckliga missväxtåret 1868, då nödeu
Var så stor i Småland, att staten i alla fall måst träda emellan på
ett eller annat sätt. Riksdagen fann då, att med. det ifrågavarande
anslagets beviljande kunde två önskningsmål vinnas, nemligen å
ena sidan att afhjelpa nöden i landet och å den andra att understödja
utförandet af ett större jernvägsföretag. .

Rörande anslaget till Karlskrona—Vexjö jernväg, så veta herrarne
också, att detta beviljades derför, att staten hade så stort intresse
af att få en jernväg till Karlskrona, der flottans hufvudstation
är belägen och der följaktligen stora förråd för kronans räkning
finnas förvarade. _

Hvad angår det anslag, som år 1875 lemnades till Dalslands
jernväg, så beviljades detta naturligtvis helt och hållet för att
åstadkomma en förbindelse med Norge.

Hvad slutligen beträffar anslaget till Halmstad—Nässjö jernväg,
så lemnades detta på grund deraf, att det bolag, som åtagit sig
byggandet af nämnda jernväg, icke kunde fullborda jernvägen, till
följd hvaraf staten i detta fall såg sig nödsakad att träda emellan.

Jag tror heller icke, att staten gjorde oklokt häri, ty, om jag tilllägger
den million kronor, som lemnades till Nässjö—Oskarshamns

Jt:o 16.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. in,

jernväg, så vann man för dessa belopp en stor förbindelseled genom
, landet. °

• e.. S^a^en skulle ingå såsom aktieegare i ett enskildt jernvägs jöretag,

såsom motionären här föreslagit, är eu fråga, som utskottet
icke velat förorda. Från statsutskottets sida lärer det derför icke
hafva behöfts att framlägga några skäl för afslag af framställningen
i detta afseende. _ Antagandet af ett dylikt förslag skulle säkerligen
leda till betänkligheter i mer än ett hänseende, och jag tror att
-Riksdagen ej heller är villig att dertill lemna bifall.

Det har framhållits så väl i motionen, som nu senast af motionären,
att genom de stora och dryga vilkor, som staten betingat
sig med afseende å banans soliditet för militära trupptransporter
och dylikt, kostnaden för banans byggande blefve ojemförligt mycker
dyrare, än om banan fått byggas för att afse blott den lokala förbmdelsen.
Ja, det är en sanning, att det i detta hänseende blifvit
ökade kostnader, men dessa vilkor och bestämmelser äro i alla fall
icke af någon nämnvärd betydelse utöfver hvad staten ålagt andra
jernvägsbolag med afseende å tillgodoseende af banans transportförmåga
beträffande militära trupptransporter m. m. Jag har här
så val koncessionen för den nu ifrågavarande jernvägen, Norra
Södermanlands jernväg, som den, hvilken beviljades för Hallands
jernväg, den s. k. Vestkustbanan.

Jag skall dock icke bry mig om att nu uppläsa någon del af
de deri uppställda vilkor, men den, som vill taga del deraf, skall
finna, att dessa betingelser äro med afseende å de militära förhållandena
nära nog enahanda. Det är samma afstånd mellan mötesplatserna,
_ samma skenvigt, enahanda bestämmelser i fråga om
vattenstationer och i det närmaste samma styrka hos broarna med
hänsyn till lokomotivens tyngd och dylikt, som erfordras. Det är
alldeles icke. ett enda enskildt jernvägsbolag, som har fått lof att
underkasta sig dryga bestämmelser i sådant hänseende.

Det är slutligen också sagdt, att de enskilda samhällen, som
ifrågavarande jernväg berör, hafva fått göra stora uppoffringar
för att jernvägen skulle komma till stånd, och att billigheten torde
tala för att man här från statens sida också träder hjelpande
emellan. Ja, mine herrar, skola vi, när enskilda kommuner eller
enskilda personer inom kommunerna iklädt sig storartade förbindelser,
vare sig det gäller jernvägsanläggning eller andra företag
inom samhället, åtaga oss att träda emellan för att måhända rädda
dessa kommuner och dessa enskilde personer, som ansträngt sig i
sådan grad, då vet jag för min del icke, hvarthän man skall
komma. Jag tror icke, att det skälet bör vara verkande i något
hänseende.

Det är hufvudsakligen dessa skäl, som för utskottet varit bestämmande
vid fattande af det beslut, hvartill utskottet kommit;
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr E delstam: Den förste talaren har redan till en del

utvecklat de skäl, hvilka ligga till grund för motionen i ämnet.
Den siste talaren har åter åberopat hvad utskottet har svarat, nem -

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 16.

ligen att utskottet »icke funnit sådana skäl i denna fråga anförda,
att utskottet deraf föranledts tillstyrka Riksdagen en afvikelse från
den med ytterst få undantag följda grundsatsen, att staten icke
bör med anslag utan återbetalningsskyldighet understödja enskilda
jernvägsanläggningar». Men den siste talaren bar icke tillika fäst
sig vid hvad han sjelf såsom utskottsledamot förklarat, nemligen
att utskottet kommit till detta resultat, så mycket hellre som Kongl.
Maj:t icke gjort någon framställning i ämnet. Sålunda vill det
synas, som om utskottet skulle hafva varit välvilligt stämdt mot
det föreliggande förslaget, i fall detsamma framkommit såsom en
Kongl. Maj:ts proposition.

Jag hemställer, om icke de skäl motionärerna anfört verkligen
äro ganska talande. För några år sedan söktes koncession af flere
personer, som voro intresserade af en jernväg i norra Södermanland.
Men denna koncessionsansökan afslogs på den grund, att
det var en smalspårig bana, som då var ifrågasatt att anläggas
och att eu sådan ej kunde blifva en militärbana. När nu sedermera
invånarne i norra Södermanland velat ställa sig detta till efterrättelse
och derför inkommit med ny anhållan om koncession, förordade
chefen för generalstaben, hvilkens yttrande äfven öfver
denna ansökan inhemtades, ytterligt stränga fordringar. De med
afseende å denna bana stadgade vilkor äro nog delvis enahanda
med dem, Indika på senare tiden plägat uppställas vid meddelande
af koncession å enskilda jern vägsföretag. Men jag tror, att man
varit litet strängare i fråga om denna bana i afseende på broar och
vändskifvor. Dessa skola nemligen hafva ett sådant byggnadssätt,
att de kunna bära de tyngsta lokomotiv, som staten eger.

Generalfälttygmästare!! och chefen för artilleriet, från hvilken
utlåtande också blifvit infordradt, har särskildt fäst Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet på de stora fördelar, som statens krutbruk vid Åker
skulle få genom den nya banan. Detta krutbruk kommer sannolikt
att utvidgas numera, då staten kommer att använda det nya röksvaga
krutet — vi hafva för o närvarande icke någon fabrik, der
sådant krut tillverkas —, och Åker kommer antagligen att förblifva
statens enda krutbruk. Staten skall med hänsyn till Åkers krutbruk
hafva synnerligen stora fördelar af den nya banan, vare sig
det gäller att komma ut till Mälaren och Mariefred eller att komma
i förbindelse med stambanan.

Kongl. domänstyrelsen har likaledes framhållit, att ett stort
antal kronoegendomar komme att genomskäras af eller ligga inom
eu mils afstånd från den ifrågasatta jernvägen, äfvensom att denna
gifvetvis skall med afseende å dessa egendomar bereda staten
väsentlig fördel. Värdet af de statens egendomar, som ligga inom
en mils afstånd från banan uppgår till omkring eu million kronor;
och i soeknarne närmast intill finnas kronoegendomar för ytterligare
en half million kronor. Staten har ej bidragit med ett enda
öre till de förberedande undersökningar, som verkstälts med hänsyn
till den blifvande banbyggnaden. Staten har icke heller tecknat
några aktier.

Vore det då icke billigt, att staten såsom stor jordegare om

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jemvägsalctiébolag.

(Forts.)

deri icke ville teckna aktier, åtminstone lemnade det begärda
anslaget, 300,000 kronor? Fördeladt på två år, skulle det utgå
med endast 150,000 kronor om året. Nyss bar denna kammare
nedsatt de anslagsfordringar, som Kongl. Maj:t stält på Riksdagen,
från 8,000,000 till 5,200,000 kronor. Återstående 2,800,000 kronor
äro ju beräknade i budgetsförslaget för nästa år. Det är således
någonting, som Riksdagen kan hafva, så att säga, att draga på.

Denna bana är, efter hvad chefen för generalstaben anser, en
af de vigtigaste militära banor inom landet. Det är enligt hans
uppfattning alldeles för litet med en bana genom Södermanland,
och anser han derför, att det vore önskligt, att den ifrågasatta
banan komme till stånd. Om nu staten kan få denna bana till
stånd genom uppoffring af 300,000 kronor, tycker jag, att det ej
borde vara en så synnerligen stor uppoffring för staten att utbetala
det beloppet.

Då utskottet ej kommit att ingå i någon pröfning af våra
alternativa förslag, beder jag att få förena mig i det af herr Aulin
nu framstälda yrkandet.

Herr von Friesen, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening i fråga om motiveringen, yttrade: Jag har intet annat

yrkande att göra med afseende å heslutet i hufvudsaken än yrkande
på bifall till utskottets hemställan. Deremot har jag icke kunnat
följa den tankegång, som fått sitt uttryck i utskottets motivering.
Jag anser den icke vara fullt rigtig. Utskottet säger först, att
det icke har funnit sådana skäl vara anförda, att utskottet kunnat
tillstyrka motionen. Detta innebär, att utskottet har pröfvat
de skäl, som blifvit af motionärerna anförda; och att så verkligen
har varit förhållandet finner man äfven af det anförande, som nyss
hölls af en talare på malmöhusbänken. Men sedan säges, att
utskottet icke funnit de anförda skälen afsevärda, så mycket hellre
som Kongl. Maj:t icke funnit lämpligt att bifalla det här förslaget.
Detta synes mig vara en mycket stor inkonseqvens. Ty om utskottet
funnit skälen vara af den här angifna beskaffenheten, innebär
det, att utskottet verkligen pröfvat skälens innebörd. Men
hvad har denna att göra med det förhållandet, att Kongl. Maj:t
ej funnit lämpligt att bifalla en hos honom gjord anhållan af
enahanda art?

Det nu anförda är dock icke hufvudsakiiga skälet, hvarför
jag ber att få yrka ändring i motiveringen; utan detta är, att
det förefaller mig hårdt för en motionär, om, sedan ett förslag icke
föranledt till någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida och motionären
just på den grunden vändt sig till Riksdagen med den sak, i
hvilken Kongl. Maj:t icke velat gå till mötes, Riksdagen kommer
och säger: ni har fått orätt hos Kongl. Maj:t, och derför bör ni
också få orätt hos Riksdagen. Jag vet icke, huru detta kan stå i
sammanhang med Riksdagens pligt att sakligt pröfva de motioner,
som för Riksdagen framläggas. Den pröfningen bör verkställas;
och jag kan icke heller se, att Riksdagen är mindre i tillfälle till
detta än Kongl. Maj:t. Riksdagen har tillgång till samma upp -

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

lysningar, som Kongl. Maj:t; och att döma af vissa förslag, som
kommit från Kongl. Maj:t, är den pröfning, Riksdagen underkastat
väckta förslag, ofta att föredraga framförden, som hos Kong]. Maj:t
egt rum.

Jag ber således att få yrka bifall till min reservation, nemligen
under förutsättning att kammarens beslut blifver sådant, som
utskottet föreslagit. Jag ber således, att, först sedan kammaren
fattat sitt beslut i hufvudsaken, framställning måtte göras om den
ändring i motiveringen, som uti min reservation är föreslagen.

Herr Aulin: Herr talman! Herr Edelstam har redan nämnt

något af hvad jag tänkte att säga angående vigten med hänsyn
till statsändamål att man får jernvägen i tråga till stånd, nämligen
att staten eger Åkers krutbruk och Karl Gustafs stads gevärsfaktori.
Jag vill nu blott som ett exempel på, af huru stor vigt
denna jernväg vore för Åkers krutbruk, omnämna, att, sedan staten
blifvit egare af nämnda krutbruk, har staten fått betala för transport
af ved fiån den rekognitionsskog, som är anslagen nämnda
bruk, sex kronor per famn. Ku går den föreslagna och koncessionerade
jernvägen just igenom denna skogstrakt; och skulle således
äfven det vara ett skäl för att staten skulle bispringa företaget.

Med afseende på hvad den ärade talaren å malmöhusbänken
nämnde om, att om än enskilde personer och samhällen få göra
stora uppoffringar för att få ett företag, sådant som det ifrågavarande,
till stånd, staten i allt fall ej i allmänhet bar anledning
att träda emellan, så vill jag endast hafva sagt, att det aldrig
varit min afsigt, att staten skulle för den skull bidraga; och jag
tror icke heller, att saken så i motionen blifvit framstäld, utan
jag åsyftade, att staten skulle bidraga derför, att staten har så
väsentlig fördel af att nämnda jernväg kommer till stånd.

Jag yrkar fortfarande bifall i enlighet med mitt förra anförande.

Herr Alexanderson: Herr talman! mine herrar! För min
del kan jag icke tro annat, än att alla, som vilja se saken opartiskt,
skola erkänna, att det är icke blott lokala intressen, som
här hafva gjorts gällande, och att något annat än blott principiella
skäl här måste komma i betraktande. Det har af statsutskottets
ärade vice ordförande omförmälts, att enskilda jernvägsanläggningar
förut haft att räkna på ganska stora statsbidrag. Jag är i tillfälle
att kunna vitsorda, att just de belopp, som han nämnde, hafva
blifvit för angifna ändamål använda, men dessutom tick dock
Karlskrona—Vexiö jernväg från handels- och sjöfartsfonden samt
ifrån fjerde hufvudtiteln 2:ne extra belopp sig anslagna af statsmedel.
Jag tror icke, att någonsin intressenter i en jernväg af
så betydlig längd som denna, hvilken är öfver 11 mil lång, framstält
så anspråkslös och skälig begäran om hjelp från statens sida.

Till en början blef man vägrad koncession på smalspårig bana,
men när man sedan fick koncession på en bredspårig, blefve koncessionsvilkoren
alldeles extra försvårade. Chefen för general -

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

N:o 16.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

staben säger också uttryckligen, såsom berrarne behagade finna af
hans utlåtande, att de äro extra fordringar utöfver de vanliga koncessionsvilkoren
och att de framstälts endast och allenast under
förutsättning att det af honom så varmt och kraftigt tillstyrkta
anslaget på 300,000 kronor skulle erhållas. Det har föreskrifvits,
att på denna jernväg skulle anordnas mötesstationer för militärtåg
på minst hvar fjortonde kilometer, men sådana stationer blifva
betydligt större och dyrare än de stationer, en lokalbana i allmänhet
behöfver. Norra Södermanlands jernväg måste nu anlägga
8 å 9 sådana dyrare stationer. — För det andra ålades jernvägen
att bereda vattentillgång för sexton tåg i hvardera rigtningen, men
som lokalbana kunde den till en början vara nöjd med endast två
tåg i hvardera rigtningen. Beträffande broar och vändskifvor bestämdes
särskild^ att de skulle vara så massiva, att de kunde bära
36 tons lokomotiv. Statens jernvägar har först under de senare
åren börjat använda så tunga lokomotiv som 36 tons och detta
endast i relativt ett fåtal af tåg. De vändskifvor staten sjelf har
äro icke på långt när öfverallt så stora och starka, som det genom
föreskrifter vid koncessionen ifrågasatts, att denna enskilda bana
skall hafva. Det är statsskäl, som kräfva dessa extra omkostnader.
Men någon den ringaste hjelp vill man icke gifva! Vidare är det
föreskrifvet i koncessionen, att alla godsvagnar skola anordnas antingen
för kavalleri- eller infanteritransporter. Är det rimligt,
mine herrar, att när man lägger det ena militära skälet till det
andra, icke taga hänsyn till hvad orten orkar med? Alla myndigheter,
som blifvit hörda, hafva på det mest ampla sätt tillstyrkt
denna vår begäran. Hvarför hör man dem, om man icke fäster
afseende vid deras yttranden. Jag tror mig ega grundad anledning
att antaga, att Kongl. Maj:t skulle gerna velat bifalla vår
begäran, om icke det varit andra politiska hänsyn, som kommit
med i räkningen. Nu stå dessa orter ekonomiskt svårt ansträngda
under bemödandet att tillmötesgå ett såsom patriotiskt ansedt,
storartadt allmänt arbete. De mägta ej att genomföra det i alla
afseenden på bästa sätt, om de icke röna något tillmötesgående
från statsmagternas sida, men väl om motionen på någotdera sättet
bifalles.

Jag har nu här i min hand ett utlåtande från major Lindequist,
som är chef för norra distriktet af statens väg- och vattenbyggnader,
deri han säger, att han anser det vore i högsta grad
nyttigt och nödvändigt för denna bana så väl för den allmänna
samfärdseln som äfven för att kunna få en billigare trafik för
framtiden, om den komme att gå öfver Mariefredsviken rakt fram.
I annat fall finge man bygga en bibana till Mariefred och derför
hålla extra tåg och en särskild personal, betingande en årlig extra
kostnad af 10,000—11,000 kronor har jag hört uppgifvas. Såsom
äfven omnämnes i motionen, har det inkommit entreprenörsanbud
på 180,000 kronor för byggandet af denna genare linie öfver Mariefredsviken,
men vi hafva lyckats få denna summa nedbragt till 170,000
kronor, under förutsättning att jernvägsbolaget skyndsamt kan besluta
sig för att framdraga jernvägen å denna vid första anlägg -

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

ningen dyrare sträcka. Major Lindequist anser, att det vore en billig Angående
anläggningskostnad för att gå öfver viken och slippa undan an- . anslag till
läggandet af en bibana. Han bar vidare gjort kalkyler — dem Söder jag

försport hafva blifvit inför statsutskottet refererade utaf en manlands
dess ledamot ifrån Första Kammaren — utvisande att, om vi byggt jernvägsen
smalspårig bana, såsom det föreslogs 1883, i stället för som nu aktiebolag.
är ifrågasatt en bredspårig, så skulle skilnaden i kostnaden upp- (Forts.)
gått till minst 1,074,000 kronor. Till hvad jernvägen redan blifvit
fördyrad kunna vi derför äfven lägga denua summa, enär jernvägsintressenterna
gerna nöjt sig med en smalspårig bana. Kongl.

Maj:t har under senare tiden bifallit anläggningar efter »Kostasystemet»,
som varit smalspåriga och haft en spårvidd af endast
0,60 meter och således icke ens så stor bredd, som det år 1883
föreslogs för denna bana eller 0,75 meter. Hade vi fått bygga en
sådan smalspårig jernväg, så skulle vi kunnat åstadkomma den
utan att falla herrarna till besvär. Men vi hafva ej fått det, och
ej nog dermed utan förutom dessa ökade kostnader å 1,100,000
kronor (eller skilnaden emellan en smalspårig och bredspårig
bana, i öfrigt lika väl konditionerade) hafva vi fått oss pålagda
alldeles extra kostnader. Mine herrar, jag undrar om icke rättvisa
och billighetsskäl tala för ett bifall, och jag ber att få förorda
bifall till det af herr Aulin framstälda yrkandet.

Häruti instämde herrar Andersson i Skeenda, Olsson i Attersta
och Pettersson i Tjärsta.

Herr Lyttkens: Det förundrar mig icke, att motionären framkommit
med en sådan motion som den ifrågavarande, tv den, som
haft något att göra med enskilda jernvägar, vet, huru påkostande
det kännes att, under det en orts innevånare, få en stambana, utan
att sjelfva kosta något derpå och utan att göra minsta uppoffringar,

Kongl. Maj:t, när det gäller en annan ort, som har lika stort behof
af stambana, men blott begär, att få för egna medel anlägga
en enskild sådan, infordrar yttrande af chefen för generalstaben
och gör till sina alla generalstabens fordringar, hur obilliga de än
må vara. I det afseendet vill jag nämna, eftersom talaren på
malmöhus-länsbänken åberopat vestkustbanan, att då vi erbjödo
staten en million i bidrag till anläggningskostnaderna, sade både
Kongl. Maj:t och Riksdagen nej. Men då vi sedan ansträngde oss
för att sjelfva bygga denna bana, yttrade chefen för generalstaben,
att denna bana vore af mycket stor betydelse i strategiskt och
militäriskt hänseende. Om det blefve krig, vore det nemligen
alldeles nödvändigt att hafva två banor, som förenade södra Sverige
med det öfriga landet, så att om den ena blefve upprifven af
fienden den andra stode öppen, samt att det vore omöjligt att på
en enda enkelspårig bana transponera nödvändigt antal trupper
och krigsmateriel, hvarför 2 banor vore nödvändiga, men att det
vore alldeles omöjligt att på en smalspårig bana eller på en annan
bredspårig dock med lätt öfverbyggnad försedd bana åstadkomma
sådana trupptransporter som behöfdes, hvarför vestkustbanan borde

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

byggas så, att den kunde uppfylla dessa ändamål. Men i stället
för att uppmuntra oss och lemna oss något bidrag för banans byggande,
så att den uppfylde ej allenast ortens behof utan äfven de
militära behofven, ålade oss Kongl. Maj:t på generalstabens förslag
att åstadkomma större terrasseringsarbeten och för att kunna med
dessa militärtåg komma öfver Hallandsås ålades vi att göra stigningarne
mindre. Hvad det beträtfar att ändra en stigning från 1
på 60 till 1 på 80 och från 1 på BO till 1 på 100, kunna nog de,
som haft med sådant att göra, tänka sig hvilka kostnader sådana
ändringar medföra. Dessutom ålades vi på generalstabens förslag
att anskaffa tyngre och större skenor och gifva banan större bärighet
och anordna militärstationer på hvar fjortonde kilometer.
Vid utförandet häraf befans det, att det icke passade sig att göra
alla dessa militärstationer i förening med de redan bestämda, utan
måste vi derför lägga särskild station härför och det på bördig
mark, då vi icke kunde åstadkomma militärstationer i följd af
banans lutningar på Hallands ås. Dessa kostnader uppgingo sammanräknade
till ofantliga belopp, och fastän de voro för ändamål
som afsågo hela Sverige, nemligen militäriska och strategiska ändamål,
lades de på personer, som redan förut hade tillräckligt att
bära, för att bidraga till annuiteterna på de jernvägslån, som blifva
upptagna för att andra orter skulle få stambanor, enär stambanorna
lemnade så dålig afkastning att den icke räckte till dessa
annuiteter utan måste genom skattebidrag åstadkommas.

Jag har äfven varit med om en annan mindre bana, som man
knappast kunde tänka sig skulle komma under generalstabens fordringar.
Men äfven der blefvo vi ålagda ganska stora uppoffringar
af strategiska anledningar och denna bana, som gick genom en
fattig bygd, måste underkasta sig dessa uppoffringar. Det kännes
verkligen mycket hårdt för en trakt att behöfva göra sådana uppoffringar
för en sak, som berör hela det öfriga Sverige lika mycket
som dem. Jag vill icke yrka på någon förändring i statsutskottets
förslag, emedan det icke är utredt, huru mycket dessa af generalstaben
föranledda förändringar för den nu ifrågavarande banan
kosta. Jag tror icke, att dessa kostnader uppgå till begärda 300,000
kronor, men vid ett flygtigt öfverslag synas de uppgå till omkring
eller öfver 50,000 kronor och den, som haft att skaffa aktieteckning
till ett jernvägsföretag, vet huru svåra de sista 50 ä 60,000 kronor
bruka vara att anskaffa. Det är icke med rättvisa och billighet
förenadt att ålägga en trakts invånare en sådan tunga öfver hvad
de sjelfva behöfva, och det vore skäl att generalstaben något litet
tänkte på detta förhållande, när den mången gång kommer med
sina stora och om än för hela landet nödvändiga pretentioner dock
för den enskilde onödiga och obilliga fordringar, och det är ej med
rättvisa förenligt att begära att de enskilda skola uppoffra sig för
en sak, som rör hela landet. Jag gör icke något särskildt yrkande,
men anser, att det icke vore obilligt, om Kongl. Maj:t, som har kassor
till sitt förfogande, från hvilka han kan lemna understöd — såsom
nu senast t. ex. egt rum med ett från handels- och sjöfartsfonden
lemnadt understöd till en bana i Skåne — äfven lemnade denna

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

bana hvad som motsvarar de ökade kostnader, som generalstaben
förorsakat och som icke äro med rättvisa öfverensstämmande, att
enskilda skola tillsläppa.

Häri instämde herr Hornberg.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., till hvilken
tid kammarens ledamöter, genom utfärdadt anslag, kallats att åter
sammanträda.

§ B.

För motions afgifvande hade sig anmält herr E. Ersson i
Arneho, hvilken nu aflemnade eu motion om tillämpning af ifrågasatt
grundskatteafskrifning jemväl å lösesumman för hemmansräntor,
som i anledning af upphörandet utaf rättsförhållandena
mellan kronan och Sala bergslag skolat uppdebiteras.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 185, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. A. WijItander
under sex dagar från och med den 11 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 e. m.

Angående
anslag till
understöd åt
Norra Södermanlands

jernvägsaktiebolag.

(Forts.)

In fidem:
Hj. Nehrman.

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernvägar.

Onsdagen den 9 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1-

Till fortsatt behandling företogs statsutskottets utlåtande, n:o
26, i anledning .af väckta förslag dels om statsbidrag till enskilda
jern vägsanläggningar och dels om nedsättning af räntan å de till
dylika jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel.

Punkten II.

I två lika lydande motioner hade herr C. Nyström m. fl.
(motion n:o 21 inom Första Kammaren) och herr C. Gethe m. fl.
(motion n:o 161 inom Andra Kammaren) föreslagit,

att Riksdagen måtte till låneunderstöd åt enskilda jernvägar
intill högst halfva anläggningskostnaden och under bestämmelser
i öfrigt, som af senast afslutade Riksdag blifvit faststälda, till
Kongl. Maj:ts disposition ytterligare ställa ett extra anslag af fem
millioner kronor att utgå före slutet af den tid, för hvilken senast
beviljade fem millioner kronor afsetts.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att
omförmälda motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Gethe: Herr talman! mine herrar! Oaktadt statsut skottets

ledamöter från denna kammare i hufvudsak enhälligt afstvrkt
bifall till den motion, jag och 14 andra ledamöter väckt om
förhöjning i låneanslaget för enskilda jernvägar, och oaktadt Första
Kammaren vid ärendets behandling i dag med 20 rösters majoritet
godkänt detta utskottets betänkande, dristar jag likväl för ett litet
ögonblick taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för att söka
vinna understöd för denna motion, som jag för min del anser vara
särdeles vigtig, då den berör angelägna intressen för flere orter
inom landet och således, i stort sedt, för hela landet.

Statsutskottet har grundat sitt afstyrkande hufvudsakligen på
två skäl. Det första af dessa är, att statsutskottet ansett, att då
föregående Riksdag, oaktadt motioner då förelågo om dylikt anslags
oeviljande till ett belopp af tio millioner, icke funnit skäl
att bevilja mer än fem millioner, så skulle, om detta års Riksdag
beviljade en förhöjning, kontinuiteten i Riksdagens beslut deraf
lida.

Det andra motivet är det, att genom ett forceradt jernvägsarbete
arbetskrafter skulle ryckas från jordbruket och andra näringar.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

N:o 16.

Hvad nu det första af dessa motiv angår, så lär väl knappast
kunna bestridas, att, då här icke är frågan om upphäfvande af ett
förut fattadt beslut utan endast om ytterligare utsträckning af detsamma,
någon våda för kontinuiteten af Riksdagens beslut icke
lär uppstå, om det verkligen kan visas, att förhållandena, sedan
beslutet fattades, ändrat sig så betydligt, att det beviljade anslagets
fullkomliga otillräcklighet blifvit uppenbar. Och det är detta
förhållande, motionärerna förmena hafva inträdt, då, såsom motionen
utvisar, enligt från vederbörande benäget erhållen uppgift till
fördelning emellan ansökningar om lån för jernvägsbyggnader med
en kostnad af sammanlagdt 12,933,500 kronor redan i början af
innevarande år af det för hela femårsperioden anslagna beloppet
fans qvar endast 2,200,000 kronor. Dessa 2,200,000 kronor voro
således i slutet af januari det enda disponibla belopp som fans
för att tillmötesgå låneanspråk till byggande af jernvägar till ett
värde af mer än 12,000,000 kronor. Härtill kommer det kända
förhållandet, att ytterligare ansökningar om lånebidrag inom den
allra närmaste framtiden äro att med all säkerhet förvänta. Statsutskottets
hufvudskäl vid förra riksdagen till nedsättning i det af
herr Gumselius yrkade anslagsbeloppet, tio millioner kronor, var
just att då ingen större lifaktighet visat sig i jernvägsbyggande.
Att en förändring inträdt torde bero dels på den omständigheten,
att behofvet af jernvägskommunikationer för de orter, som hittills
saknat sådana, med hvarje år som går gör sig allt mera känbart,
och dels att till följd af så väl nu rådande priskonjunkturer som af
förenklingar i byggnadssätt anläggningskostnaderna per banmil numera
ställa sig betydligt lägre än förr. Det är allmänt bekant,
hvilka svårigheter de jernvägsbolag varit underkastade, som måst
på enskilda händer, in- eller utomlands, upplåna erforderligt byggnadskapital
ofta till högt pris; och hädanefter lär kunna tagas för
gifvet, att utom möjligen i ett eller annat alldeles särskildt undantagsfall,
der omständigheterna äro ytterst gynsamma, intet jernvägsföretag
här i landet kommer till stånd utan hjelp genom statslån.

I detta hänseende har jag från byråingeniören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
majoren Mareks von Wiirtemberg erhållit en promemoria,
som visar att byggande af enskilda jernvägar utan bidrag
af lån från staten under senare tider betydligt aftagit och torde
framdeles alldeles icke komma i fråga till följd af de stora svårigheter,
hvari bolagen på grund af enskilda lån råkat. Dessa svårigheter
hafva varit sådana, att man hädanefter lär akta sig för dylika
lån och hellre låta bli att bygga än göra det med hjelp af
enskilda lån, som alltid blifva betydligt dyrare än statslån. — Det
visar sig af nämnda promemoria, att ännu under femårsperioden
1882—1886, då det byggdes banor för eu summa af 20,359,406 kronor,
med understöd af statslån, så byggdes enskilda banor utan allt
understöd från staten för 12,336,894 kronor. Men under sista femårs-perioden
1887—1891 byggdes banor med understöd af statsmedel
för 18,564,039, men enskilda banor utan dylikt understöd
för endast 5,827,255 kronor.

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 16.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernvägar.
(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Under sådant förhållande, och då just nu eu period, gyusam
för billig jernvägsanläggning, föreligger, vågar jag till den ärade
kammarens bepröfvande hemställa, huru vida skäl föreligger att
härvidlag strängt hålla på den åberopade kontinuiteten, när det
gäller icke el t frångående af förut bestämda grunder, utan endast
ett tillmötesgående mot ett senare uppstådd verkligt behof.

Beträffande utskottets andra motiv, den befarade bristen på
arbetskrafter för jordbruk och näringar genom det ökade jernvägsbyggande,
som skulle blifva en följd af bifall till motionen, tror
jag för min del, att denna farhåga, huru naturlig den än vid första
påsendet kan synas, skall vid närmare undersökning visa sig ega
mindre grund. Den åberopade promemorian innehåller nemligen
äfven uppgifter om längden af de banor, hvilka under de skilda
femårsperioderna byggts. Deraf synes, att under åren 1872—1876
bygdes 2,<305 kilometer enskilda banor, under åren 1877—1881 989
kilometer, under åren 1882—1886 898 kilometer och under åren
1887—1891 751 kilometer. Skulle Riksdagen nu bifalla den motion,
som vi haft äran framlägga, så skulle enligt den uppgifna byggnadskostnaden,
uppgående till omkring 20,000,000 för de jernvägar,
från hvilka ansökningar om lån inkommit, antagligen jernvägar
komma att byggas till en längd af omkring 700 kilometer under
nu löpande femårsperiod, men denna längd komme troligen att
betydligt reduceras, om endast hälften af de tio millionerna blefve
beviljad..

Häraf framgår sålunda, att, om motionen bifölles, några större
arbetskrafter för de enskilda jernvägarne ändå icke skulle behöfvas,
då det i allt fall icke skulle komma att byggas mer än hvad som
under den föregående femårsperioden egt rum, eller omkring 700
kilometer, kanske något mera, kanske något mindre.

Under sådana förhållanden hemställer jag, om den farhågan
kan vara grundad, att genom beviljande af dessa 5,000,000 jordbruket
och näringarna skulle mer än hvad som varit fallet under
de gångna åren beröfvas sina arbetskrafter.

För öfrigt tror jag för min del, att den öfverklagade bristen
på arbetskrafter inom jordbruket och näringarna beror på många
andra orsaker än ensamt jernvägsbyggandet. Jag ber blott att i
sådant afseende få erinra om den betydliga emigration, som nu
eger rum från landet; och i dess siffror är dock icke inbegripen
den massa arbetsfolk, som lemnar sina hemorter för att söka arbetsförtjenst
på andra håll inom landet eller i grannländerna, der emigrationen
icke så noga öfvervakas och der många personer, hvilka
aldrig blifva uppskattade i några statistiska uträkningar, söka sig
tillfällig arbetsförtjenst under några månader. Jag kan sålunda
icke tro, att beviljande af detta anslag till låneunderstöd åt enskilda
jernvägar skall utöfva någon nämnvärd inverkan i det befarade
afseende! på arbetsförhållandena inom landet; men i ett annat afseende
kommer det ovilkorligen att inverka, nemligen sålunda, att
många af dem, som nu måste söka arbete på främmande orter,
skulle genom jern vägsarbetets fortgång i samma skala som hittills
kunna få förtjenst och sysselsättning inom landet.

Onsdagen den 9 Mars, e. in.

N:o 16.

Statsutskottet har slutligen ansett, att motionärerna icke förebragt
giltiga skäl för den motionerade ökningen af den vid senaste
riksdag lemnade anslagssumman. Under hänvisande till motionen
beklaga vi, att der anförda skäl icke lyckats vinna något afseende.
Jag skall icke trötta kammaren med deras återupprepande, men
vill endast fästa uppmärksamheten derpå att, så som vilkoren för
åtnjutande af statsunderstöd i form af lån numera äro bestämda,
staten aldrig bör kunna göra någon förlust på dessa lån, då de ej
öfverskrida hälften af anläggningskostnaden, och första prioritet i
banorna erhålles. De jemförelsevis mindre förluster, som staten
lär hafva gjort på dylika lån, lära väl också inskränka sig till en
eller annan bland sådana äldre banor, der låneunderstödet utgick
med -/x af anläggningskostnaden. Då sålunda frågan endast gäller,
att staten skall såsom låneförmedlare underlätta de enskilda
orternas bemödanden att förskaffa sig tidsenlig samfärdsel med
rikets öfriga delar, och detta med minsta möjliga, ja knappt
någon risk för staten, samt på grund af hvad jag nu haft äran
anföra, får jag, herr talman, yrka bifall till den af mig samt herrar
Lilienberg, Edv. Svensson, Hornberg, Arnoldsson, Nils Svensson,
Nyländer, Magnus Andersson, I. A. Johansson, Collander, Carl
Johansson, Bexell, Ekströmer, Eklund och Anders Larsson afgifna
motionen n:o 161.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Häruti instämde herrar Bomberg och Svensson från Karlskrona.

Herr Anderson i Tenhult yttrade: Herr talman! Inom landet
råder på många håll ett stort och lifligt intresse för att få nya
enskilda jernvägar till stånd, och stora uppoffringar för detta ändamål
göras på skilda orter, icke minst i min hemort. Der är det
nu fråga om att bygga flera nya jernvägar, nemligen en från Jönköping
i nordostlig rigtning öfver Grenna-trakten till Gripenbergs
station vid östra stambanan, eu annan också från Jönköping öfver
Månsarp till Vaggeryds station på Nässjö—Halmstads jernväg och
slutligen eu tredje från Månsarp öfver Mo, Kind och Halland till
Varberg, hvilken sistnämnda jernväg får en längd af 147 kilometer.
Dessa tre jernvägar äro redan utstakade och ritningar och
kostnadsförslag uppgjorda, så att arbetet skulle kunna börjas när
som helst, om man blott vore viss på att kunna få något statslåneunderstöd.
Enskilda personer och kommuner hafva visserligen
tecknat stora summor, men erhålles intet statsbidrag, så lära
dessa jern vägsföretag icke kunna komma till utförande.

Det är icke sfi länge sedan Riksdagen stälde några millioner
kronor till Kongl. Maj:ts förfogande för att utlånas till jernvägsbyggnader.
Såsom vi’ af föregående talare hafva hört, äro dessa
penningar redan till största delen tagna i anspråk, och till hvad
som återstår, äro många ansökningar på rätt stora belopp ingifva.
Dessutom är jag viss om, att ännu flera ansökningar om lån till
jernvägsbyggnader skola inkomma under den närmaste tiden. En
dylik ansökning har blifvit mig tillskickad, med anmodan att framlemna
densamma, och jag vet, att eu annan ledamot i kammaren

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jemn ägor.

(Forts.)

fått sig tillsänd en liknande ansökning. Då staten på dylika lån
icke kan göra någon förlust och dessutom har full ränta på sina
pengar, anser jag för min del, att Riksdagen bör på detta sätt
bereda möjlighet för enskilde att kunna bygga jernvägar.

Att jag för min del är intresserad för de af mig omnämnda
jern vägsbyggnader, bör ingen förtänka, då de af mig omnämnda
jernvägarne skulle komma att gå inom mitt kommittentskap på en
sträcka af 12 mil.

Då, såsom sagdt, staten icke kan lida någon förlust på dylika
lån, skall jag be att få yrka afslag å utskottets betänkande och
bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Herr Gummlius: Herr talman! Vid några riksdagar, in ledande

femårsperioder, har jag haft tillfälle att dels i förslag här
i kammaren, dels i motioner göra hemställan om beviljande af tio
millioners lån, hvardera gången för en tid af fem år, att utgå med
två millioner om året. Hufvudsyftet med dessa förslag har varit
dels att befria Riksdagen från den, jag vågar säga det, demoraliserande
inverkan, som jernvägsstriderna, särskild! i slutet af 1860-talet och början af 1870-talet, visade sig hafva på Riksdagen, och
hvilket verkade förryckande på riksdagsarbetet och på många riksdagsmäns
ställning. Man fördes tillhopa i gyttringar till förmån
för jernvägar på olika håll. Man fick lära sig att i viss mån köpslå
med hvarandra, så att personer sökte främja anläggande af
jernvägar, hvaraf de hade bra litet gagn, för att få hjelp till jernvägar,
hvarför de intresserade sig. Detta var det ena skälet.

Det andra skälet var, att man ville förebygga det icke så
många skulle ligga och trassla på lånemarknaden för att försöka
få lån för den ena eller andra jernvägen.

Till en början beviljades tio millioner kronor för femårsperioden,
och då gick det bra, men sedan började man i utskottet och
vid riksdagen med nedprutningar, och lånebeloppet nedsattes.
Men det förefaller mig, då jag ser tillbaka på den gångna tiden,
som nedprutningen hufvudsakligen haft den påföljd, att man fått
inkomma till Riksdagen direkt med begäran om lån än för den
ena och än för den andra jernvägen, och så har man fått göra
undantag. Man har väl sluppit de gamla kombinationerna, men
Riksdagen har i alla fall måst taga enskildes framställningar i
öfvervägande och i det stora hela beviljat ungefär de belopp, som
förut anslagits för perioden. Så inkommo till exempel ansökningar
för hallandsbanorna och många andra direkt till Riksdagen, i strid
med den princip man uppstält, men såsom en nödvändig följd af
att det anslagna beloppet varit för litet. I fjol tog jag mig friheten
väcka ett förslag om beviljande af en tiomillioners fond för
fem år, men Riksdagen beviljade endast fem millioner, och man
ser redan nu att detta belopp helt visst blir otillräckligt. Tager
Riksdagen icke saken i sin hand och hjelper icke Riksdagen med
sin kredit, komma bolagen att söka lån här och der inom landet
och ännu mer utom landet, och detta kommer icke till gagn för
rikets kredit.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

N:o 10.

Jag tror derför, att det hade varit rigtigast, om Riksdagen i
fjol stält 10 millioner till Kongl. Maj:ts förfogande för ifrågavarande
femårsperiod. Och när nu här väckts förslag från flera
håll om ett anslag af 5 millioner till komplettering af det, som
lemnades i fjol, anser jag mig böra tillstyrka bifall till det förslaget.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag skall be att få yrka bifall

till statsutskottets förslag på följande skäl.

Då det icke är längre sedan än vid sistlidne riksdag, som det
bestämdes, huru stort belopp Riksdagen ville lemna såsom låneunderstäd
till enskilda jernvägar, så synes det mig vara mindre
välbetänkt att redan nu, således blott ett år derefter, vidtaga eu
ändring i detta beslut. Det är efter mitt förmenande alldeles nödvändigt,
att vi söka så vidt möjligt är hålla Riksdagens beslut i
helgd. När Riksdagen i fjol beslöt sig för att denna lånefond
skulle bestämmas till 5 millioner kronor, var, såsom vi veta, denna
fond anvisad för den innevarande femårsperioden. Icke var det
då meningen, att någon ändring häri skulle komma att göras under
dessa 5 år. Det synes mig derför vara rent af besynnerligt,
att motionärerna nu i år framlagt ett dylikt förslag.

Den förste talaren här har sökt visa, att, för den händelse motionärernas
förslag skulle bifallas, byggande af jernvägar i landet
skulle komma att pågå under de närmaste åren i samma utsträckning
som dermed fortgått under de senaste. Jag tror dock icke,
att man får bedöma saken ensamt ur den synpunkten; jag tror att
man i så fall dömer den något ensidigt. Man hör i stället efter
mitt förmenande taga i betraktande all jernvägsbyggnad här i landet,
och vi veta då alltför väl, att under den senaste tiden jernvägsbyggandet
i Norrland fortgått i större utsträckning än förut.
Förhållandet torde derför redan nu vara sådant, att, med den utsträckning
den enskilda jernvägsbyggnadsverksamheten har, landet
nedlägger lika mycket arbete och lika mycket kapital på jernvägsbyggnader
för närvarande som förut och ändå litet till.

Det har också sagts, att staten icke skulle behöfva göra någon
särskild uppoffring genom de ifrågasatta understöden. Ja, derom
kunna meningarna, tror jag, vara minst sagdt delade. Det skulle
vara godt om staten icke beliöfde göra särskilda uppoffringar, utan
blott vis å vis de enskilda jernvägarne med sitt understöd stode
såsom låneförmedlare, men jag tror icke, att det är så väl bestäldt
— det vore godt om det vore det.

Mig förefaller det antagligt, att vi i den närmaste framtiden
skola få bevittna, att staten gör förluster på åtskilliga lån, som
den beviljat till enskilda jernvägar, och jag är viss om, att för
den händelse man utöfvat den stränghet mot enskilda jernvägar,
som rätten bjudit, man redan nu skulle kunna framlägga klara
och tydliga bevis på, att staten gjort uppoffringar eller förluster,
och jag tror, att sådana, som icke blifva obetydliga, förestå från
olika delar af landet.

Detta synes mig tala för varsamhet i detta hänseende; och
jag kan icke finna huru det kan vara möjligt, att man redan nu

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernväqar.
(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernvägar.
(Forte.)

begär, att Riksdagen skall göra en förändring i ett beslut, som
Riksdagen fattat så nyligen som sistlidna år.

Det är på dessa i korthet anförda skäl, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Nyländer: Herr talman, mine herrar! Lätta och tidsenliga
kommunikationer höra ju numera till tidens kraf. Man
kan ej rigtigt, såsom, man säger, följa med sin tid eller den utveckling,
som numera på alla områden gör sig gällande, om man
är så bosatt, att man endast med största svårighet kan komma i
beröring eller förbindelse med andra orter. Det synes mig derför
ingalunda förunderligt, att på många håll förslag framkomma och
ansträngningar göras för att genom jernvägar komma i samband
med öfriga redan befintliga jern vägsnät; och om staten då räcker
en hjelpsam hand, synes mig detta vara fullt rigtigt.

Nn äro emellertid en del orter så lyckligt lottade, att de i
detta hänseende blifva af staten fullt tillgodosedda utan några
som helst direkta uppoffringar från befolkningens sida. Andra
orter åter måste underkasta sig stora uppoffringar, men hafva icke
så stora anspråk på staten. De våga endast hysa den anspråkslösa
förhoppningen att från staten få luna penningar mot fullgod
säkerhet och på de vilkor, som Riksdagen sjelf kan finna för godt
att bestämma. Det kan således enligt mitt förmenande icke vara
någon som helst risk för staten att bevilja dessa lån, utan det
vore blott ett tillmötesgående, en handräckning åt den enskilda
företagsamheten, en hjelp för åtskilliga orter att komma i åtnjutande
af samma fördelar, som andra lyckligare lottade orter redan
ega. Rättvisa och billighet synas mig derför fordra, att man tillmötesgår
dessa billiga anspråk och gör detta genom att låta den
för detta ändamål afsedda lånefonden blifva tillräckligt stor, ej så
liten, att det med densamma afsedda ändamålet icke vinnes.

Af motionen finner man, att för närvarande i lånefonden endast
omkring 2,200,000 kronor finnas disponibla för de 4 återstående
åren af innevarande femårsperiod, och att till erhållande af andelar
i denna återstod äro anmälda ansökningar om understöd af tillsammans
nära 13,000,000 kronor. Af detta framgår för mig klart
och tydligt, att denna, fond är för liten.

Det skäl, som utskottet anfört för afslag å den ifrågavarande
motionen, synes mig icke bevisa obehöfligheten af en tillökning i
denna lånefond utan snarare tvärtom. Det vore ju också en god
sak, om man genom att möjliggöra byggandet af enskilda jernvägar
kunde på samma gång i någon mån minska den arbetslöshet, hvaröfver
mångenstädes klagas. Och för öfrigt, då Riksdagen för hvarje
af de under senaste åren beviljat 5 å (j, ja, under innevarande år
nära 7 millioner kronor för nybyggnader och iståndsättande af
jernvägar i de norrländska markerna, så frågas: hvarför skall man
då neka en så billig begäran, som att anvisa medel till Mweunderstöd
åt enskilda jernvägsföretag, om hvilkas rentabilitet, behöflighet
och störa gagn Kongl. Maj:t ju i hvarje fall gör sig fullt förvissad,
innan låneunderstödet ur fonden beviljas? Då jag vidare

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

tror mig veta, att man inom många orter i landet lifligt önskar
framgång åt denna motion och med spänd väntan emotser det beslut,
som kammaren i afton kommer att fatta, ber jag, herr talman,
att på det kraftigaste få yrka bifall till motionärernas förslag.

Herr Hornberg: Jag ber att med ett par ord tå bemöta de
argument, som från blekingebänken blifvit anförda såsom skäl för
afslag å vår motion om beviljande af ytterligare fem millioners
anslag till låneunderstöd åt enskilda jernvägsföretag. Det första,
som anfördes, var, att Riksdagen genom ett bifall till motionen
skulle frångå ett en gång fattadt beslut och sålunda visa sig inkonseqvent.
Jag ber då att få fästa den ärade talarens och kammarens
uppmärksamhet på, att — hvithet äfven är framhållet i
motionen — det icke här alls är fråga om att begå någon inkonseqvens.
Riksdagen stödde sitt beslut i fjol på det antagande, att
de fem millioner, som då till lånefond anslogos, skulle visa sig
fullt tillräckliga för att fylla de behof, som då syntes föreligga på
grund af de låneansökningar, som då voro inlemnade. Men nu
hafva dessa förhållanden och förutsättningar blifvit så förändrade,
såsom redan af ett par talare påpekats, att den af Riksdagen förut
vidhållna åsigten om lånefondens tillräcklighet icke längre håller
streck. Under sådana omständigheter kan det ej kallas inkonseqvent,
att Riksdagen precis på samma grunder, som den förra
gången beviljade 5 millioner kronor, nu också anslår ytterligare 5
millioner, emedan behofven visat sig kräfva denna tillökning. Således
kan jag icke gå in på herr Pehrsons i Törneryd yttrande,
att Riksdagen skulle begå eu inkonsekvens, ty — jag säger det
ännu en gång — precis på samma grunder, som 5 millioner kronor
förra gången beviljades, precis på samma grunder kan man
äfven nu besluta anslå ytterligare 5 millioner kronor.

Vidare sade herr Pehrsou i Törneryd, att det kunde vara att
befara, att staten skulle göra förluster på till enskilda jernvägsföretag
utlemnade lån. Men jag ber att härvid få påpeka, att det
ju icke är fråga om att bevilja dessa lån utan vidare och i blindo.
Det är regeringen, som har utlemnandet af dessa lån om hand och
som har på sitt ansvar att pröfva hvarje särskild ansökan om låneunderstöd.
Det kan således icke blifva fråga om något beviljande
utan föregåugen pröfning, huru vida tillräcklig säkerhet kan erbjudas.

För min del har jag icke i ringaste män funnit mig rubbad i
den öfvertygelse jag hade, då jag undertecknade motionen, genom
de båda argument, som jag här sökt bemöta, och på grund deraf
får jag, herr talman, fortfarande vidhålla mitt instämmande i det
yrkande, som blifvit gjordt om bifall till motionärernas förslag.

Herr Holmgren: Talaren på elfsborgsbänken framhöll bland
andra skäl för bifall till motionen eller motionerna den omständigheten,
att Riksdagen anslagit så stora summor till jernvägsbyggnaderna
i Norrland. För mig utgör detta förhållande deremot
ett skäl till afslag å motionerna och bifall till utskottets hemställan.
Jag anser derjemte, att, då sistlidne Riksdag beslöt att

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernväqar.
(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Angående
låneunderstöd
åt
enskilda
jernvägar.
(Forts.)

beloppet af ifrågavarande understöd åt enskilda jernvägar skulle
uppgå till 5 millioner kronor för nuvarande femårsperiod, .Riksdagen
nu icke bör frångå detta beslut. Skulle det emellertid visa sig,
att låneunderstöd utöfver det af sistlidne Riksdag beviljade anslaget
i något fall vore af behofvet påkalladt, så kan ju Riksdagen då
särskildt pröfva en sådan fråga, men för närvarande anser jag, att
utskottet haft fullgoda skäl för sitt afstyrkande, hvarför jag skall
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Swartling: De skäl, som i motionerna blifvit anförda
för ökande af fonden för låneunderstöd åt enskilda jernvägar, synas
mig så goda och talande, att jag, med stöd af dem och med stöd
af hvad för öfrigt under debatten blifvit yttradt, ber att få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till motionärernas förslag.

Herr Petersson i Boestad instämde med herr Swartling.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå
och bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt IT af
utlåtandet n:o 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit de i ämnet väckta motioner.

Voteringen utföll med 1,30 ja mot 47 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 3.

Bifölls.

§ 2.

Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 27, angående
ändring i föreskrifterna rörande befattningen med tryckta riksdagshandlingars
emottagning, vårdande och utdelning.

§ 3.

Likaledes bifölls Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
härefter föredragna utlåtande n:o 7, i anledning af väckta niotio -

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

N:o 16.

ner om ändringar i kongl. förordningen angående handeln med
vin och maltdrycker den 24 oktober 1885, och skulle detta beslut,
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af väckt
motion om ändring i §§ 5 och 6 regeringsformen;

statsutskottets memorial n:o 28, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i anledning af vissa frågor rörande anslagen
under riksstatens sjette hufvudtitel; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 18, i anledning af väckta motioner om ändringar i förordningen
om landsting den 21 mars 1862; och

n:o 19, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till lagbestämmelser i syfte att förfalskning af lånehandlingar
måtte förekommas.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter
åtskildes kl. 8,5 e. m.

kammarens ledamöter

In fidem
Ilj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 10.

N:o 16.

Fredagen den 11 Mara.

Fredagen den 11 mars.

Kl. y2 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 4 dennes.

§ 2.

Efter föredragning af herr E. Erssons i Arnebo på kammarens
bord hyllande motion, n:o 185, hänvisades densamma till behandling
af statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 1.

§ 4.

Härefter företogs till afgörande statsutskottets memorial n:o 28,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af vissa
frågor rörande anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel.

Punkten 1.

Lades till handlingarne.

Punkten 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 5.

Eöredrogos men blefvo å nyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 18 och 19.

>T:o 16.

Fredagen den 11 Mars.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

n:o 29, med förslag till voteringsproposition i anledning af

kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om. beviljande
af vederlag till länsmannen C. Gr. Svenonius för mistad
åklagareandel i förbrutet gods;

n:o 30, med förslag till voteringsproposition i anledning af

kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om bevil jande

af vederlag till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad
åklagareandel i förbrutet gods; och

n:o 31, med förslag till voteringsproposition i anledning af

kamrarnes skiljaktiga beslut rörande anslag till Luleå—Gellivarabanan; bevillningsutskottets

memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af bevillningsutskottets''
betänkande n:o 2 angående vissa delar af tullbevillningen;

lagutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af väckta motioner
om ändringar i strafflagen den 16 februari 1864; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till definitiv förordning angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag;
åtskildes kl. 2,47 e. m.

hvarefter kammarens ledamöter
In fidem

Hj. Nehrman.