RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1892:14
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1892. Andra Kammaren N:o 14.
Onsdagen den 2 Mars.
Kl. 11 f. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 24 nästförflutne februari.
§ 2.
Efter föredragning af herr Nils Svenssons i Olseröd i gårdagens
sammanträde bordlagda motion, n:o 179, hänvisades densamma
till konstitutionsutskottet.
§ 3.
Föredrogos och behandlades för andra gången:
lagutskottets utlåtanden n:is 14, 15, 16 och 17; samt
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.
§ 4.
Till behandling förekom bevillningsutskottets betänkande Ang. vissa
n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen. delar af tull
I
proposition n:o 8 af den 13 nästlidne januari hade Kongl. bevillning en.
Maj it, under åberopande af bilagdt protokoll öfver finansärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen, att de enligt tulltaxan af
den 16 oktober 1891 bestämda tullsatser för spanmål, omalen,
råg och hvete, samt malen, mjöl, alla slag, för tiden till innevarande
års slut måtte nedsättas, för spanmål, omalen, råg och
hvete till 50 öre per 100 kilogram och för spanmål, malen, mjöl,
alla slag, till 1 krona 40 öre pr 100 kilogram; att beloppet af
den tullrestitution, som jemlikt § 9 mom. 1 tulltaxeunderrättelserna
medgifves vid utförsel af bröd, som af utländskt råämne
tillverkats inrikes, för nyssnämnda tid måtte nedsättas till 1,3 öre
per kilogram; samt att den förändrade tullsatsen å mjöl äfvensom
nedsättningen i tullrestitution en för bröd finge tillämpas från det
att två månader förflutit, sedan den nedsatta tullsatsen å omalen
råg och hvete trädt i kraft.
Kongl. Maj:t hade likaledes samma dag, den 13 januari,
i afgifven proposition n:o 9 — jemte det till Riksdagens
Andra Kammarens Protokoll 1892. N:o 14. 1
H:o 14. 2
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. vissa
delar af tullbevillningen.
(Forts.)
kännedom öfverlemnats det betänkande med förslag till tulltaxa,
som den 24 februari nästlidet år afgifvits af de under den 1$
juni 1888 dertill i nåder förordnade komiterade, äfvensom kommerskollegii
och generaltullstyrelsens deröfver afgifna gemensamma
underdåniga utlåtande — med åberopande af bifogadt protokoll
öfver finansärenden för förstnämnde dag, föreslagit Riksdagen att
antaga ett vid samma kongl. proposition fogadt förslag till tulltaxa,
hvilket förslag i hufvudsakliga delar öfverensstämde med
det af komiterade upprättade.
Jemte det nu omförmälda kongl.'' propositioner till utskottet
remitterats, både utskottet tillika fått till sig hänvisade en inom
Första Kammaren och sju inom den Andra väckta motioner, som
innefattade förslag till ändringar i tulltaxan.
Med hänsyn till de omständigheter, som, på sätt det vid
Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition n:o 8 om nedsättning för
innevarande år i tullen å vissa slag af spanmål m. m. fogade
statsrådsprotokoll utvisade, föranledt allåtandet af samma Kongl.
Maj:ts framställning till Riksdagen, hade utskottet funnit sig böra
utan dröjsmål till behandling företaga ifrågavarande framställning.
Med densamma hade emellertid de inom Andra Kammaren
afgifna, till utskottet remitterade motionerna n:o 16 af herrar
C. fr. Brusa och Olof Olson i Stensdalen, n:o 20 af herr Ernst
Bechnan m. fl., n:o 32 af herr A. Gumwlius, n:o 42 af herr J.
Broniée och n:o 100 af friherre W. von Schwerin befunnits stå i
omedelbart eller medelbart samband. På grund häraf och då sagda
motioner afsåge jemväl eller uteslutande tulltaxan för nästkommande
år, hade utskottet funnit sig böra i föreliggande betänkande behandla
icke blott den kongl. propositionen mo 8 utan äfven nyssomförmälda
motioner samt, i vissa delar, den kongl. propositionen
n:o 9 angående ny tulltaxa. De varuslag, i afseende å hvilka
tulltaxans bestämmelser alltså nu underkastats behandling, utgjordes
af, förutom spanmål, äfven åtskilliga andra lifsförnödenheter,
som under senare tid åsatts tull.-
Af samtliga ofvanbemälda motionärer hade yrkats upphäfvande
af tullen å de i respektive motioner omförmälda artiklar.
Sålunda yrkades tullfrihet:
för Spanmål, omalen:
råg och hvete af herrar Bruse och Olson, Beckman
m. fl., Gumselius,
Bromée.
horn och ärter » » Bruse och Olson, Beck
man
m. fl., Bromée.
hönor » » Bruse och Olson, Beck
man
m. fl.
majs och hafre » » Bruse och Olson.
Onsdagen den 2 Mars, f. in.
3 N:o 14.
för Spanmål, malen:
mjöl, alla slag, af
gryn, alla slag, »
» Bröd, andra slag ........_•...... »
» Ris ............................... »
» Potates............................... »
» Fläsk:
rökt ...... »
andra slag..................... »
» Kött, alla slag................ »
» Kreatur: nöt-, får och svin- »
» Smör, äfven konstgjordt...... »
» Ister.................................... »
» Kli ..... »
herrar
»
»
Bruse och Olson, Beckman
m. fl., Gumselius,
Bromée.
Bruse och Olson, Beckman
m. fl., Bromée.
Beckman m. fl., Bromée.
Beckman m. fl.
Bruse och Olson, Beckman
m. fl.
Ang. vissa
delar af tullbevillningen.
(Forts.)
» Bruse och Olson, Beckman
ro. fl.
» Bruse och Olson, Beckman
m. fl., Bromée.
» Beckman m. fl.
» Beckman m. fl.
» Beckman m. fl.
» Beckman m. fl.
friherre von Schwerin.
Herrax- Bruse och Olson hade hemstält, att den af dem påyrkade
tullfrihet måtte snarast möjligt träda i kraft. Ett likartadt
yrkande hade framstälts af friherre von Schwerin beträffande den
i hans motion afsedda artikel. Herr Gumcelius hade föreslagit,
att de i Kongl. Maj:ts proposition n:o 8 berörda tullsatser måtte
»så snart som möjligt och till en'' början för tiden till innevarande
års slut» borttagas samt »att mjöltullen, om den anses böra bibehållas
något längre tid än tullen å omalen spanmål, råg och
hvete, dock ingalunda får ett anstånd af två månader, utan att
den tiden i möjligaste mån förkortas». De öfriga motionärernas
framställningar hänförde sig endast till nästa statsregleringsperiod.
Förutom nu omförmälda artiklar hade utskottet ur det förslag
till ny tulltaxa, som Kongl. Maj:t understält Riksdagens pröfning,
till behandling uttagit jemväl följande, hvilka med de förenämnda
egde nära samband, nemligen: Vicker, Malt, Spanmål,
omalen, andra slag, ej specificerade, Risgryn och Rismjöl, Rötter,
ej specificerade, afbära, Oleomargarin och Ost.
Enligt tulltaxan af den 16 oktober 1891 gälde för de i
förevarande betänkande afsedda artiklar följande bestämmelser,
nemligen:
Spanmål
omalen:
a) råg, hvete, korn, majs samt
ärter och bönor..................... 100 kilogram 2 kr. 50 öre,
b) hafre och vicker .................. » > i » *
N:o 14. 4
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. vissa | c) malt, äfven krossadt____________ | 100 kilogram | 3 | kr. | — öre. |
delar af tull-bevillningen. | d) andra slag, ej specificerade | » » | 2 | » | 50 » |
(Forts.) | malen: |
|
|
|
|
| mjöl och gryn, alla slag _________ | » » | 4 | » | 30 » |
| Bröd, andra slag................................. | 1 |
| » | 4,3 » |
| Bis, oskaladt, eller Paddy__________________ | 100 » | 2 | » | 50 x |
| Gryn: |
|
|
|
|
| ris-, och rismjöl ________________________ | » » | 4 |
| 30 » |
| Kli, alla slag_______________________________________ | » » | — | » | 30 » |
| Potates, äfven krossad eller rifven | » » | — | » | 50 » |
| Rötter, andra slag (än för apotekares |
|
|
|
|
| behof) ej specificerade_______________ |
| fria |
| |
| Kreatur: |
|
|
|
|
| nöt- .......................................... | 1 stycke | 10 | » | - » |
| får _____________________________________________ | » » | 1 | » | - » |
| svin- __________________________________________ | » kilogram | — | » | 15 » |
Fläsk:
'' rökt...........
andra slag
Kött:
alla slag af fogel __________________ | » » | — » 20 |
andra slag, ej specificerade ... | » » | — » 7 |
Smör, äfven konstgjordt.................. | » » | — x 20 |
Ister ______________________________________________- Oleomargarin; tullbehandlas såsom | » » smör. | — », 20 |
Ost, alla slag.................................... | 1 | — X 20 |
Motsvarande bestämmelser i det vid den kongl. propositionen
n:o 9 fogade förslag till tulltaxa företedde endast följande olikheter,
nemligen: att tullsatsen för fläsk, andra slag, upptagits till
10 öre per kilogram; att för ätbara rötter upptagits en tullsats
af 50 öre pr 100 kilogram; att naturligt och konstgjordt smör förts
under skilda rubriker, utan förändring i tullsats; samt att, i stället
för hänvisningen rörande tullbehandlingeu af oleomargarin, en särskild
rubrik upptagits för denna artikel med samma tullsats som
för smör.
För att yttra sig angående föredragningssättet hade ordet
begärts af:
Herr Johansson i Noraskog, som nu anförde: Jag tilllåter
mig anhålla hos herr talmannen och Kammaren, att före
-
—- » 25 »
— i 20 x
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
5 X:o 14.
dragningen a£ föreliggande betänkande måtte få företagas i följande
ordning, nemligen:
l:o) punkterna 2 och 3 (gemensamt);
2:o) punkten 7;
3:o) » 6;
4:o) » 9;
5:o) punkterna 4, 5 och 10 (gemensamt);
6:o) punkten 8;
7:o) punkterna 11 och 12 (gemensamt);
8:o) punkten 13 och
9:o) » 1; samt derefter punkterna 14 och 15 och
slutligen de återstående punkterna i don ordning, hvari de förekomma
i utskottets betänkande; och utbedjer jag mig, att herr
talmannen behagade härå framställa proposition.
Ang. vissa
delar af tullbevillningen.
(Forts.)
Herr vice talmannen Danielson yttrade: Det var för mig
oväntadt, att yrkande skulle framkomma, så som senaste talaren
gjorde. Jag tycker att utskottets betänkande i allt fall är rätt mycket
tillkrångladt. Men skulle man nu bifalla det väckta förslaget,
så blefve följden den, att hvar och eu af oss blefve ännu mera
osäker om hvad man skulle komma att yrka, eller om huru man
i öfrigt borde handla. Derför synes det mig bäst, att man föredrager
utskottets förslag, sådant det föreligger, på det man icke
må blifva oviss om det sammanhang, hvari de särskilda punkterna
stå till hvarandra. Jag antager, att hvar och en af oss
läst betänkandet och gjort sig bekant med dess, så att säga, irrgångar;
men skulle man nu, på sätt här är föreslaget, der anordna
ännu flera irrgångar, så är jag förvissad, jag upprepar det,
att man skulle blifva ännu mera osäker än man redan är, om
huru man bör gå till väga.
Jag yrkar alltså afslag å den af herr Johan Johansson
gjorda framställningen.
Herr Johansson i Noraskog: Jag deremot vidhåller mitt
yrkande förnämligast af det skäl, att den föredragningsordning,
som jag föreslagit, börjar med tullsatsema å spanmål och mjöl
för år 1893 och slutar med den föreslagna nedsättningen i samma
tullsatser för år 1892. Jag anser nemligen, att det är af den
största vigt att Kammaren först och främst beslutar om tullsatserna
för nästa år och att, först sedan beslut blifvit fattadt
om dessa frågor, man öfvergår till frågan om nedsättning af
tullbevillningeu för innevarande år; och då ju mitt förslag finnes
tillgängligt i flera exemplar på kammarens bord och hos kansliet,
förefaller det mig som om detsamma icke bör vara för kammaren
obekant samt att således icke den ringaste tvekan borde förefinnas
om den ordning, i hvilken punkterna, i fall mitt för
-
N:o 14.
Ang. vissa
delar af tull
bevillningen.
(Forts.)
Ang. tullen å
spanmål,
omalen
6 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
slag antages, kommer att utgöra föremål för kammarens behandling.
Jag tager mig derför friheten att vidhålla mitt yrkande.
Herr Elowson: Herr vice talmannen behagade yttra, att
bevillningsutskottets utlåtande vore temligen svårfattligt, och der.
ger jag honom rätt; men jag ber att få fästa uppmärksamheten1
derå, att uppfattningen af samma utlåtande skulle betydligt
underlättas genom antagande af det föredragningssätt, som föreslagits
af bevillningsutskottets vice ordförande, enär detta föredragningssätt
lemnar en klar och tydlig öfverblick öfver betänkandet,
såväl i dess helhet, som i dess särskilda detaljer. Jag
sluter mig derför till det förslag, som bevillningsutskottets vice
ordförande framlagt i afseende å föredragningsordningen.
Sedan öfverläggningen angående föredragniugssättet härmed
förklarats slutad, biföll Kammaren hvad herr Johansson i Noraskog
i sådant afseende föreslagit.
I följd häraf föredrogos nu till eu början i ett sammanhang
punkterna 2 och 3, deri utskottet, beträffande år 1893, hemstält:
2:o) att spanmål, omalen, råg och hvete, måtte för tiden till
den 1 juli åsättas en tull af 1 krona 50 öre per 100 kilogram;
3:o) att för spanmål, omalen, råg och hvete, som införes från
och med den 1 juli, måtte stadgas tullfrihet.
I särskilda, vid betänkandet fogade reservationer hade deremot
i fråga om dessa punkter yrkats:
af friherre Barnekow samt herrar friherre Fock, Sederholm,
Litliander, Almström. Cavalli, Stephens. P. J. Andersson, af Buren
och Philipson, beträffande punkten 3:
att å spanmål, omalen, råg och hvete, som i landet införes
från och med den 1 juli 1893, måtte bestämmas den af Kongl.
Maj:t föreslagna tullsats af 2 kronor 50 öre för 100 kilogram;
af herrar J. Johansson i Noraskog, A. Andersson i Intagan,
Arhusiander, Collander, S. M. Olsson i Sörnäs, Bokström, G. Jansson
i Krakerud, O. B. Olsson i Maglehult och friherre TV. von
Schwerin:
att för spanmål, omalm, råg och hvete, måtte bestämmas eu
tull af 1 krona 25 öre för 100 kilogram; samt
af herr J. H. G. Fredliolm:
att spanmål, omalm, måtte för tiden från den 1 januari 1893
göras tullfri.
I fråga härom anförde:
Herr Johansson i Noraskog: Som herrarne lätt kunna
finna af betänkandet, hafva Andra Kammarens fleste ledamöter
inom utskottet enat sig om en gemensam reservation, såväl i
afseende på de nu föredragna punkterna, som äfven beträffande
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
7 \:o 14.
en hel del andra punkter af utskottets betänkande. I denna af Ang. tullen
oss gemensamt afgifna reservation hafva vi sökt så enkelt och spannmål,
tydligt klargöra de förhållanden, under hvilka densamma till- ''
kommit, att det torde vara öfverflödigt att'' här upprepa hvad or
hvem som helst af kammarens ledamöter är i tillfälle att läsa
i utskottets betänkande å sid. 35.
Vi sökte inom utskottet till att börja med att häfda den
rena tullfrihetens ståndpunkt; men förhållandena voro ogynsamma
för att kunna komma till något verkligt resultat i det hänseendet.
För att derjemte förekomma, att betänkandet skulle, genom
det sätt, hvarpå besluten i de flesta punkter tillkommit, få eu
allt för osammanhängande form, fans icke någon annan utväg
än att framställa ett förmedlingsförslag, sådant detsamma föreligger
i vår reservation. Utgångspunkten för detta förmedlingsförslag
är i korthet den, att vi hafva föreslagit hälften af nu
gällande tullsats å spannmål, såsom närmast anslutande sig till
det af utskottet under förliden riksdag framlagda förslag i afseende
på spanmåls- och mjöltullen. Då föreslogs en tullsats af
1 krona 50 öre för den omalda spanmålen, under det att för
mjölet yrkades eu tullsats af 2 kronor 50 öre per 100 kilogram.
Vi hafva utgått från samma bestämmelse angående mjöltullen,
som i fjor gjorde sig gällande inom utskottet, men vi hafva derjemte
tagit hänsyn till angelägenheten deraf att det skydd, som
den stora qvarnindustrien nu har, icke skulle, såsom i fjolårsförslaget,
undergå någon allt för känbar minskning. Det är på
detta sätt som vi kommit till siffran 1 krona 25 öre för omalen
spanmål, hvilken på samma gång är hälften af den nu gällande
tullsatsen. Jag vill för öfrigt fästa uppmärksamheten derå, att då
vi föreslagit den förändrade tullsatsen att gälla för hela året 1893,
redan deri måste ligga en bestämd fördel för Riksdagen och
särskildt för Andra Kammaren att antaga detta förslag gent emot
utskottets förslag, hvilket uppställer två olika tullsatser för samma
varuslag under samma år. Jag vill icke inlåta mig på bedömande
deraf, huruvida en sådan olikhet i tullbevilluingen må vara öfverensstämmande
med grundlagens föreskrifter i dessa fall, och vill
lemna derhän, huruvida ett sådant tillvägagående kan vara rigtigt
eller icke.
För oss har hufvudsaken varit att få tullen satt till ett belopp,
som kunde gälla för hela tiden, och det har tillika varit
vår mening att, sedan man först antagit denna tullsats för år
1893, man äfven skulle besluta, att densamma skulle tillämpas
jemväl för den återstående delen af innevarande år.
För öfrigt behöfver jag angående detta förslag endast säga,
att det visar, att vi verkligen vilja gå till mötes, och att det utmärker
sig för den moderation, som jag åtminstone anser såsom
ett nödvändigt vilkor för att komma någon väg i afseende å ett
så tvistigt ämne som tullagstiftningen. Jag tillåter mig att i
N:o 14. 8
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen å
spanmål,
o malen.
(Forts.)
detta hänseende äfven hänvisa till hvad bevillningsutskottet i
fjor yttrade om enahanda förslag till nedsättning af spanmålstullen,
som nu föreligger. Utskottet sade då, »att det skulle
snarast vara benäget att föreslå dess borttagande; men då utskottet
hyste den åsigt att vid all tullagstiftning den vigtigaste
pligten vore att undvika för starka omkastningar, som kunde
vålla rubbningar i näringslifvets jemna gång och äfventyra jemvigten
i statens finanser, inskränkte det sig till att hos Riksdagen
förorda en nedsättning i denna tull». Detta är också ungefär
hvad reservanterna gjort denna gång, och för att visa hvilken
betydelse den föreslagna tullnedsättningen har, särskildt i statsfinansielt
hänseende, skall jag tillåta mig framlägga ett par enkla
siffror. Den årliga spanmålsimporten uppgår, trots de åsätta
tullame, till i medeltal något mer än 200 millioner kg. Den nu
af reservanterna föreslagna tullsatsen af 1 krona 25 öre för 100
kg motsvarar sålunda en statsinkomst af 2 V* millioner kronor,
d. v. s. hälften af det belopp som statsverket för närvarande
uppbär i skattemedel för landets spanmålsbehof. Jag föreställer
mig att en så pass betydlig skattelindring skall från vår sida
synas eftersträfvansvärd, på samma gång man lemnar åt våra
ärade motståndare qvar hälften af det skydd, som de anse af så
stort värde för jordbruket.
Det förefaller mig sålunda som om reservanternas förslag
afsåge att så vidt möjligt »ställa kyrkan midt i byn», för att
begagna ett kändt uttryck, och vid sådant förhållande anser jag
icke behöfligt att för närvarande vidlyftigare orda om denna sak,
utan tillåter mig endast att på det varmaste hemställa, det kammaren
för sin del ville biträda hvad reservanterna hemstält i de
nu föredragna punkterna. Denna hemställan återfinnes på sid.
36 af utskottets betänkande och är af följande lydelse: att för
spanmål, omalen, råg och hvete, måtte bestämmas eu tull af 1
krona 25 öre för 100 kg. Jag yrkar alltså bifall till denna
reservation.
I detta yttrande instämde herrar Lilienberg, Bil loa:. Palm,
Persson i Vadensjö, Svanberg, Nordin, Olsson i Ornakärr, Zotterman,
Atdin, Hammarström, Lundström, Åström, Nydalil, Wallmark
i Selånger, Shjtte, Gethe, Svensson från Karlskrona, Plombera,
Alsterlund, Hansson i Solberga, Ollas A. Ericsson, Persson i Tallberg,
Norman, Holm, Ersson i Vestlandaholm, Jansson i Saxhyttan,
Norberg, Ekström, Henricson, Gyllensvärd, Bruzélins och
Alex ander son.
Herr vice talmannen Danielson yttrade:
Då det är temligen klart, hvilken beslut i denna kammare
kommer att fattas beträffande denna fråga, torde det icke tjena
mycket till att nu härom inlåta sig i något meningsbyte. Men
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
9 N:o 14.
då den föregående talaren i korthet yrkade bifall till den reservation,
som han m. fi. afgifvit vid denna punkt, ber jag å min
sida att i afseende å punkt 2 få yrka bifall till utskottets hemställan,
men beträffande punkt 3 bifall till den vid betänkandet
fogade reservation, som afgifvits af eu del af Första Kammarens
ledamöter af bevillningsutskottet och återfinnes på sid. 30 samt
är af följande lydelse: att å spanmål, omalen, råg och hvete, som
i landet införes från och med den 1 juli 1893, måtte bestämmas
den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats af 2 kronor 50 öre
för 100 kg.
Jag anser, som sagdt, det icke tjena något till att inlåta
sig på att vidare debattera denna sak, och det förefaller mig
som kammaren icke skulle önska någon omfattande öfverläggning
i denna fråga. Jag skall derför för närvarande inskränka mig
till det nu gjorda yrkandet.
Med herr vice talmannen förenade sig herrar Sivartling, Eklund
från Norrköping, Petersson i Hamra, Rydberg, Ericsson i
Norrby, Anderson i Himmelsby, Larsson i Mörtlösa, Jakobson,
Sjöberg, Andersson i Hakarp, Svensson i Rydaholm, Johansson
i Strömsberg, Petersson i Boestad, Andersson i Löfhult, Jönsson
i Mårarp, Ekströmer, Petersson i Runtorp, Pehrsson i Norrsund,
Andersson i Hamra, Andersson i Skeenda, Kumlin, Andersson i
Lyckorna, Larsson i Fole, Åkesson, Williamson, Eliasson i Olctorp,
Svenson i Bossgården, Persson i Heljebol, Odell, Ersson i
Arnebo, Olsson i Frösvi och Kihlberg.
Herr Lyttkens: Jag ber endast att få instämma med herr
Johan Johansson i Noraskog och sålunda yrka bifall till hans
förslag.
Häruti instämde herrar Eriksson i Mörviken, Lundberg,
Tliermcenius, Olsson i Mårdäng, Anderson i Hasselbol, Brusa.,
Olson i Stensdalen, Nilsson i Vrängebol, Olsson i Kyrkebol,
Andersson i Lysvilc, Broström, Nilson från Lidköping, Persson
från Arboga, Jacobsen, Wittséll, frih. Peyron, Thestrup, West er,
Björkman, Edelstam, Dahlstedt, Näslund och Domeij.
Herr Persson i Mörarp: Vi hafva i dag fått eu ny be
kräftelse
derpå, att denna fråga är eu bland dem, som mest
uppröra kammarens ledamöter. Det sätt, hvarpå denna fråga
här synes komma att afgöras, förefaller mig emellertid mer än
märkligt. A ena sidan framhållas skäl för den åsigt, hvartill
man kommit, skal som enligt mitt förmenande äro fullt giltiga
och talande. A den andra sidan säger man nästan ingenting,
utan framställer endast ett naket yrkando. Jag trodde eljest, att
man från detta håll skulle söka till vederläggning upptaga de
Ang. tullen å
spanmål,
omalen.
(Ports.)
N:o 14. 10
Avg. tullen
spanmål,
omalen.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Mars, f. in.
skal, som från motsidan framkommit. Den förste talaren förklarade,
att de, som ville afskaffa lifsmedelstullarne, framlagt
detta förslag för att visa tillmötesgående, och derpå svaras ingenting.
Man yrkar endast bifall till det förslag, som afgifvits af
Första Kammarens ledamöter i bevillningsutskottet. Jag tror för
min enskilda del, att om Andra Kammaren och Riksdagen fattade
beslut i öfverensstämmelse med det af herr Johansson i
Noraskog framstälda yrkande, skulle denna fråga för en längre
tid vara borttagen från riksdagens bord, något som ur många
synpunkter kunde anses lyckligt. Ty denna fråga har mer än
tillbörligt upptagit Riksdagens tid, och alla, så väl anhängare af
som motståndare till det ena eller det andra systemet, kunna vi
vara ense om, att de förhoppningar icke blifvit uppfylda, som
förespeglades af dem, som genomdrifvit det nya systemet. Jag
vill dock icke nu inlåta mig härpå, då det icke torde vara skäligt
att upptaga denna sak till diskussion. Men jag hade hoppats
att, när vi här visat tillmötesgående, man också från den
andra sidan skulle komma oss emot på halfva vägen. Jag anser,
att reservanterna genom sitt förslag, såsom herr Johansson sade,
stält »kyrkan midt i byn», och jag hyser derför det hoppet att,
om detta förslag antages af Andra Kammaren, det också blir
Riksdagens beslut. Detta skulle, såsom sagdt, blifva till fromma
för riksdagsarbetet i sin helhet och för eu längre tid undanrödja
våra tullstrider.
Jag anhåller sålunda om bifall till det af herr Johansson i
Noraskog framstälda yrkande.
Herrar Truedsson, Petersson i Brystorp och Fall; instämde
häruti.
Hans excellens herr statsministern Boström: Jag hade önskat
att redan vid debattens början få i denna kammare yttra några
ord om regeringens ställning till föreliggande fråga, men jag har
nödgats närvara vid förhandlingarnes början i Första Kammaren,
enär min kollega, finansministern, af sjukdom är hindrad infinna
sig vid Riksdagen, och jag har derför först nu kunnat begära
ordet.
Herrarne erinra sig säkerligen alla, hvilken oro det först
väckte i vårt land, då det sistlidne sommar blef bekant, att Ryssland
skulle utfärda förbud mot export af spanmål. Vi hafva
nemligen hittills varit vana att från detta land fylla vårt hufvudsakliga
behof af främmande säd. Naturligt var också, att efter
en sådan åtgärd spanmålspriset skulle komma att högst väsentligt
stiga, och till denna stegring bidrog ytterligare såväl den enskilda
spekulationen som särskildt farhågan för ett mindre lyckligt utfall
af landets egen skörd af höstsäd. För den oro, som rådde
öfver allt, såg man talrika uttryck i tidningspressen, i petitioner
Onsdagen den 2 Mars, f. ni.
11 X:o 14.
samt på många andra sätt. Men det visade sig snart, att det
kom till stånd eu mycket stor spanmålsimport icke blott från
Ryssland, innan förbudet trädde i kraft, utan äfven från andra
länder. I följd häraf började farhågorna för allt för stor brist
på spanmål att försvinna, hvartill äfven bidrog att de upplysningar,
som tid efter annan inhemtades om utsigterna för landets
egen höstsädesskörd, gåfvo vid handen, att man icke hade
anledning befara något dylikt. Under sådana förhållanden var
det naturligt, att regeringen icke ansåg sig böra omedelbart vidtaga
någon åtgärd för befordrandet af spanmålsinförseln till landet.
Vi erinra oss också att, sedan det lyckliga utfallet af landets egen
höstsädesskörd blef till fullo kändt, sjönk genast spanmålspriset.
Men det var i alla fall ännu uppe i sådan höjd, att man ansåg
sig böra taga under ompröfning, huruvida icke eu tullnedsättning
vore att tillråda, isynnerhet som den icke kunde antagas förnärma
de anspråk, som jordbrukarne kunna ega att till skäligt pris få
afsättning för sura produkter. Det gälde då att undersöka, huru
eu dylik tullnedsättning skulle kunna komma till stånd. Den
betydliga stegringen i spanmålsprisen måste anses till väsentlig
grad bero på det exceptionella förhållande, som inträdt derigenom
att spanmålsexporten från Ryssland blifvit afstängd, och det syntes
då naturligt att inskränka de ifrågasatta åtgärderna till den tidrymd,
hvarunder detta exportförbuds verkninga]'' kunde antagas
göra sig gällande, samt öfverlåta åt nästa Riksdag att besluta med
anledning af då rådande förhållanden.
Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit har bevillningsutskottet
icke biträdt. Jag vågar emellertid påstå, att utskottet i princip
godkänt Kongl. Maj:ts förslag, enär utskottet jemväl föreslår att
nedsätta spanmålstullarne, ehuru med mindre belopp och afsedt
för längre tid än Kongl. Maj:t af sett, hvartill kommer att de ledamöter
af bevillningsutskottet, hvilka i den ena punkten dikterat
utskottets utlåtande, också hafva beträffande punkten 3 i en reservation
förordat bibehållandet för senare halfåret 1893 af nu
gällande tullsats och dervid på samma gång i likhet med Kongl.
Maj:t uttalat den åsigt, att 1893 års Riksdag nog blir i tillfälle
att taga frågan om reglerande af dessa tullsatser i öfvervägande.
Man har sagt, att eu så stor nedsättning, som Kongl. Maj:t
föreslagit, icke vore tillrådlig, derför att den skulle vålla så stora
rubbningar i spanmålshandeln och gifva anledning till spekulation.
För min del tror jag icke, att denna synpunkt bör vara afgörande
i eu fråga sådan som denna, och erfarenheten från 1888, då spanmålstullarne
infördes, visar till fullo, att spekulationen ingalunda
kan helt tillgodogöra sig en inträdande tullstegring, alldenstund
den i hög grad är beroende af konkurrensen.
I eu punkt har Kongl. Maj:ts förslag icke vunnit någon
som helst anslutning, och det är när Kongl. Maj:t föreslår, att
mjöltullen skulle inträda 2 månader efter det nedsättning i span
-
Ang. tullm
spanmål,
om alen.
(Forte.)
N:o 14. 12
Ang. tullen n
spannmål,
omalen.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Mars, f. in.
målstullen kommit till stånd. Man kar motsatt sig detta förslag,
derför att man ansett, att det skulle vara till gagn uteslutande
för qvarn industrien samt undanskjuta den tid, då den konsumerande
allmänheten komme i åtnjutande af de fördelar, som man
velat bereda densamma genom nedsättning i spanmålsprisen.
Jag kan för min del icke godkänna dessa skäl. Först och
främst är det gifvet, att samtidigt dermed att nedsättning eger
rum i tullen å spanmål, kommer också det mjöl, som förmales
af den sålunda billigare förtullade spanmålen, att ställa sig lägre
än förut, och det är alldeles klart, att dessa lägre pris måste
komma att gorå sig gällande vid försäljningen. Ett bevis derpå
har man äfven i den omständigheten, att samtliga qvarnegare
förbundit sig att vid leveranser af mjöl leverera detta billigare i
samma stund, som tullen å spanmål sänkes, oafsedt när förändringen
i mjöltullen träder i kraft. Det är icke heller fullt billigt,
att, när dessa industriidkare för sin råvara få betala tull motsvarande
3 kr. 85 öre för 100 kilogram rågsikt och 3 kr. 33 öre
för samma qvantitet bvetesikt, de skola utsättas för konkurrens
med utländskt mjöl, som vid sin införsel drager eu tull af endast
2 kr. BO öre. Men det linnes äfven ett skål af annan art, som
talar för regeringens förslag. Man kan nemligen lätt tänka sig,
att eu qvarnegare skulle finna med sin fördel förenligt, att, när
nedsättningen träder i kraft, exportera sitt mjöl till ett land, som
icke har tull derå, t. ex. till Danmark, och sedan omedelbart
åter införa det. De äro nemligen, enligt gällande författningar,
berättigade till restitution efter 3 kr. 75 öre för 100 kilogram rågmjöl
och 3 kr. 33 öre för samma qvantitet hvetemjöl, och när
mjölet omedelbart inkommer, skulle det förtullas med 2 kr. BO öre
enligt utskottets hemställan och 1 kr. 40 öre enligt Ivongl. Maj:ts
förslag. Det är visserligen klart, att icke hela skilnaden mellan -tullsatsen och restitutionen kommer att blifva qvarnegarens vinst,
ty en del deraf afgår ju till frakt, in- och utlossningskostnader
och dylikt, men så mycket återstår dock, att man kan tänka sig
en dylik affär. Skall varan åter hållas magasinerad under ett
par månaders tid i det främmande landet, så förringar detta högst
väsentligt den eventuella vinsten. Nu skulle det kunna invändas,
att det icke är antagligt, att någon vidtager denna operation, förrän
nedsättningen af mjöltullen trädt i kraft. Men dervidlag ber
jag att få fästa uppmärksamheten på ett par omständigheter. För
det första erhålles icke restitution längre än sex månader efter
det införseln egde rum, och vidare aldrig för säd, som förtullats
från nederlag. Om jag tänker mig, att nedsättning i spanmålstullen
eger rum'' den 1 april och nedsättningen i mjöltullen den
1 juni, så hemställer jag, huruvida det är antagligt, att då det
redan den 1 januari var kändt, att tullnedsättning på spanmål
skulle komma i fråga, så synnerligen mycket spanmål intagits
utan att läggas på nederlag, och då vore ju möjligheten till så
-
Onsdagen den 2 Mars, f. in.
13 Nso 14.
dana affärer i högst väsentlig män begränsad. Jag tror derför Ang. tullen
för min del, att det förslag, som Ivongl. Maj:t i denna punkt af- *panmål,
gifvit, icke saknar så all befogenhet, som utskottet antagit. På omalen.
samma gång är jag dock skyldig erkänna, att genom den mindre (lorts )
tullnedsättning, utskottet föreslagit, vådan af att låta nedsättningen
af tullsatserna å omalen spanmål och mjöl samtidigt försiggå
blifvit förminskad.
Jag vet, att man på många håll skarpt klandrat regeringen,
derför att den tagit initiativet i denna sak. Men jag hemställer,
huruvida icke, när priset på eu vara, som så allmänt förbrukas
som säd, antager en ovanlig höjd, och deröfver inlöpa många och
ifriga klagomål, det icke då är regeringens skyldighet att se till,
om klagomålen äro berättigade och hvad som kan göras för att
minska de öfverklagade förhållandena. Det är gifvet, att detta
icke var möjligt på annat sätt än genom att sänka tullsatserna.
Och då regeringen var på det klara med, att detta kunde ske
utan att skada berättigade hänsyn till jordbrukets intresse, så
synes det mig, som om det i en sådan sak var regeringens pligt
att taga initiativet.
Regeringen hade äfven en annan anledning till förslaget,
nemligen önskan att söka bereda ett närmande mellan de olika
meningar, som i tullfrågan så skarpt stått emot hvarandra, och
hvilka äfven utom de rena tullfrågorna gjort sig gällande. Så
vidt jag kan se, föreligger äfven i utskottets betänkande med till
detsamma fogade reservationer eu antydan om tillmötesgående
och sammanslutning, och är en sådan sammanslutning alltid önskvärd,
så må man väl, mina herrar, erkänna den såsom ännu mera
önskvärd i tider, så allvarliga som de nuvarande.
Jag har, herr talman, med detta endast velat angifva de
skäl, som för regeringen varit bestämmande i denna fråga. Afgörandet
ligger i Riksdagens hand, och jag skall icke tillåta mig
att deltaga i den diskussion, som tilläfventyrs härom kommer att
uppstå.
Herr Bergendahl: Då jag under sistlidne höst genom tidningspressen
erfor, att Kongl. Maj:ts regering skulle vara betänkt
på att till instundande riksdag föreslå nedsättning i gällande tullsatser
å spanmål, trodde jag för min del, att dessa rykten icke
voro rigtiga. Jag har emellertid nu Kongl. Maj:ts proposition i
min hand och af densamma finner jag, att ryktena besannats.
Kongl. Maj:t föreslår nedsättning i tullen å lag och hvete, i stället
för att, såsom jag väntat mig, tillsammans med den tullvänliga
riksdagsmajoriteteu söka bevara do nuvarande tullsatserna och
afslå de angrepp mot dessa, som man väntat tid efter annan
skulle framkomma från frihandelshållet. Af det st ad sråd sprotokoll,
som finnes bilagdt Kongl. Maj:ts proposition om nedsättning
N:o 14. 14
Ang. tullen
»panmål,
omalen.
(Kort 8.)
Onsdagen den 2 Mars, f. ro.
åi dessa tullar, inhemtas, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
anfört bland annat följande:
»Då spanmålstullar år 1888 i Sverige infördes, på sätt redan
förut skett i flertalet af Europas i jordbrukshänseende mera lyckligt
lottade länder, var åtgärden påkallad a£ de låga pris, som
jordbruksprodukterna länge betingat, och den bekymmersamma
ställning, landets hufvudnäring, jordbruket, derigenom iråkat. Det
framhölls redan vid spanmålstullarnes påläggande, att afsigten
dermed var att genom ett måttligt skydd mot utländsk konkurrens
söka åt jordbrukets alster vinna afsättning till ett, i förhållande
till produktionskostnaderna, någorlunda tillfredsställande pris.
Med fog kan icke förnekas, att den möjlighet, som genom åtgärden
beredts jordbrukaren att med förtröstan se framtiden till mötes,
verkat till jordbruksnäringens fromma, likasom ej heller att genom
samma åtgärd ökade arbetstillfällen beredts såväl omedelbart i
nämnda närings tjenst som inom åtskilliga andra näringar. I
följd af särskilda omständigheter hafva emellertid, såsom kändt,
under den senare tiden spanmålsprisen nått en höjd, som icke
varit förutsedd och som måste erkännas vara högre, än hvad för
jordbrukets skäliga tillgodoseende kan vara påkalladt.»
Herr finansministern anger derefter de pris, som varit gällande
på Stockholms och Göteborgs börser under olika tidpunkter
från det ryska exportförbudets trädande i kraft och senast den
15 sistlidne december, till hvilka pris jag tager mig friheten att
bifoga noteringarne i Göteborg den 26 sistlidne februari. Härvid
må beaktas, dels de prisförändringar, som egt rum sedan september
månad förlidet år, dels de pris, till hvilka spanmålen för
närvarande kan köpas. Af Göteborgs handelsunderrättelser inhemtas,
att 100 kilogram hvete gälde den 1 september 23 kr.,
den 15 december 20 kr. 50 öre och den 26 februari 18 kr. 75
öre motsvarande 29 kr., 26 kr. och 24 kr. för gammal svensk
tunna. Ser man sedan på rågprisen, så finner man, att vid
samma tider gälde 100 kilo råg 20,so kr., 18 kr. och 16 kr.
motsvarande 22,so kr., 21 kr. och 19 kr. per tunna. Häraf kan
inhemtas, hurusom prisen varit i jemnt fallande, och ser man
efter hvad Första Kammarens reservanter anfört, synas sannolika
skäl föreligga att prisfallet kommer att fortgå. Hvad nuvarande
priset beträffar, så betingar för dagen en tunna hvete icke fullt
25 kr. Jag hemställer till herrar producenter och till dem, som
hafva något litet reda på kostnaderna vid producerandet af hvete,
om icke 25 kr. pr tunna må anses vara ett ganska skäligt pris.
Jag tror, att en hvar, som känner vanskligheten af att odla detta
sädesslag, hur utsatt detsamma är för en mängd sjukdomar och
angrepp från insektsverlden, skall vara af den åsigten att 25 kr.
borde vara det normala försäljningspriset för att en skälig ersättning
skall erhållas för produktionskostnaderna. Beträffande rågtunnan
tror jag, att 16 kr. numera anses vara normalpris för att
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
15 Ji:o 14.
bereda landtbrukaren nödig godtgörelse. Nu gäller denna 19 kr. Ang. tullm
Kan man väl med fog kalla detta pris oskäligt? Om man går ® spannmål,
tillbaka några år och erinrar sig förhållandena under tiden när- en''
mast före spanmålstullarnes införande, så kommer man nog ihåg '''' orts''
att landtmannen då ej fick mera än omkring 10 kr. för en tunna råg.
Skulle han nu under detta år med dess, såsom hans excellens
herr statsministern nyss yttrat, exceptionella priser, under mycket
exceptionella förhållanden få några kronor mera för tunnan än
beräknats, så vore detta endast en tillbörlig ersättning för de förluster
han förut ådragits genom de underpris, till hvilka han
under en följd af år nödgats sälja sina produkter; denna ersättning
bör man ej missunna honom.
Herr finansministern talar också om att någon ändring i
tullsatserna å spanmål för år 1893 icke bör nu ifrågasättas, men
att om förhållandena år 1893 blifva lika med de nu rådande, en
nedsättning i dessa tullsatser äfven då bör ske. Jag undrar om ej
dessa antydanden skola hos jordbrukaren i misströstan till framtiden
förbyta den förtröstan till densamma, som genom jordbrukstullarnes
införande ingifvits honom.
Herr finansministern anför vidare, att det ligger betydliga
qvantiteter hvete och råg inne på lager och att, så fort tulllindringen
inträdt, dessa betydande partier kunna vara att förvänta
uti marknaden till nedsatt pris. Jag vågar dock ifrågasätta,
om det är så säkert att eu tullnedsättning kommer att
verka eu motsvarande nedsättning i priset. Man har erfarenhet
af att en förhöjning af tullen icke verkat till höjande af spanmålspriset
med motsvarande belopp. Jag vågar derför också antaga
att den möjligheten förefinnes att tullnedsättningen icke kommer
att verka en motsvarande sänkning i priset. Hvem kommer
då att förtjena? Icke blir det konsumenten. Statsverket förlorar.
Det blir importören, som stoppar vinsten i sin ficka. Den vu
föreslagna tullnedsättningen synes mig för öfrigt i afseende på
spanmålsprisen för närvarande spela eu mindre rol, enär jag
såsom jag nyss sagt, ej tror, att dessa skola deraf under närmaste
tiden taga någon inverkan. Betänkligare synes mig deremot
den rubbning i det af oss så nyss införda nya ekonomiska
system, som härigenom sker, till skada icke allenast för jordbruksnäringen,
utan äfven för handelsverlden och konsumenterna,
i synnerhet de mindre bemedlade, dessa fattiga arbetare, som herrarne
så mycket tala för, hvilka senare minst af alla komma
att vinna på ostadiga ekonomiska förhållanden. På grund af
hvad jag nu aufört, kan jag således icke vara med om någon
tullnedsättning på det ena eller andra sättet eller någon suspension.
Men innan jag slutar, ber jag att med några ord få bemöta
hvad herr Beckman in. 11. anföra i motiveringen till den af dem
afgifna motionen n:o 20. Deruti yttras att de obemedlade klasserna
lefva under tryckta förhållanden af arbetslöshet och låga
N:o 14. IG
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen ä
spanntål,
omalen.
(Foits.)
löner. Mina herrar, när jag var med om och röstade för tallar,
så var det icke för att arbetsprisen skulle stiga, utan för att
arbetarne skulle kunna få arbetsförtjenst; det var för mig det
vigtigaste. Nu har emellertid inträffat, att arbetsprisen stigit,
och de hafva sålunda fått icke blott arbetsförtjenst, utan äfven
högre betalning. Det är den erfarenhet jag har från min ort, och
jag är öfvertygad att de flesta i denna kammare hafva samma
erfarenhet. Vi böra icke tänka ensamt på Stockholm och Göteborg,
som under årens lopp sugit till sig folk från landsbygden
till sina stora byggnadsföretag. Nu, då byggnadsraseriet upphört,
stå arbetarne der. Låt oss behålla våra arbetare på landet; jag
försäkrar, att der råder ingen arbetsbrist. Man bör icke bedöma
landet i sin helhet efter förhållanden, som kunna vara rådande i
några få städer, om också dessa i öfrigt visserligen hafva stor
betydenhet.
Herr talman, jag yrkar afslag på så väl utskottets hemställanden
i de nu föredragna båda punkterna, som reservauternes
förslag.
Herr Bexell förenade sig med herr Bergendahl.
Herr Waldenström: Vid utskottets betänkande är fogad
eu reservation af utskottsledamöterna från Första kammaren.
Denna reservation börjar med orden: »Den under hösten 1891
inträffade prisstegringen å spanmål är ingalunda någon ovanlig
företeelse å spanmålsmarknaden. Tid efter annan, ja man kan
nästan säga med periodisk regelbundenhet, hafva dylika prisstegringar
inträffat, oberoende af förekomsten af spanmålstullar, och
erfarenheten har gifvit vid handen, att ju snabbare och högre
prisstegringen varit, desto kortare tid har den kunnat bibehålla
sig; liksom detta i allmänhet visat sig blifva förhållandet, i samma
mån som transportmedlen vunnit högre utveckling.»
Detta är precis hvad vi frihandlare sade åren 1887 och 1888.
Då svarade man oss: »Allt det der låter nog bra i teorien, men i
praktiken duger det icke.» Huru kommer det nu till, att protektionisterna
börja sin reservation med just dessa ord?
Jag har icke kunnat instämma i det yrkande, som herr Johansson
gjorde i början af diskussionen, och det derför att jag
fortfarande anser spanmålstullarne äro orättvisa, och icke blott
det, utan äfven till skada för vårt land, till skada icke blott för
öfriga näringar utan äfven för jordbruksnäringen. Jag vet nog,
att många af herrarne anse mig tala oförståndigt, men jag har
i alla fall nu som förr den öfvertygelsen. Jag tror, att, om frihandlarne
vid denna riksdag kunnat ena sig om att yrka tullfrihet
i öfverensstämmelse med åtskilliga i den rigtningen afgifna
motioner, skulle det blifvit eu opinionsyttring, som icke kunnat
förfela att göra ett starkt intryck och få ganska vigtiga följder.
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
17 N:o 14.
Jag har icke heller kunnat instämma med hr Anders Persson
i Mörarp, då han ansåg, att man genom att »ställa kyrkan
midt i byn» visade ett tillmötesgående, som skulle aflägsna tullfrågan
från Riksdagens bord för den närmaste framtiden. Jag
tror icke, att denna fråga kan aflägsnas från Riksdagens bord, så
länge dessa tullar stå qvar. Jag vet icke heller, om den bör
aflägsnas förr.
När det var fråga om att införa tullar, sade protektionisterna,
och jag undrar, om det icke var sjelfve den nuvarande statsministern
som sade det: »Vi protektionister äro inga doktrinärer
liksom frihandlarne; vi yrka på tullar, när prisen stå så lågt,
att de äro nödvändiga, men vi äro icke emot att taga bort dem,
när sådana tider komma, att de icke vidare behöfvas till skydd
för jordbruket». Ungefär så folio orden. Nu hemställer jag till
herrarne, om icke detta tal blifvit genom de faktiska förhållandena
på det mest evidenta sätt vederlagdt. Regeringen med hans
excellens herr statsministern i spetsen har ansett, att man borde
stanna vid en tullsats af 50 öre pr 100 kg. Jag undrar, om en
sådan tullsats föreslagits för skyddets skull eller för systemets och
doktrinens skull. Det torde väl icke finnas någon bland herrarne,
som icke inser, att den der femtioöringen kommit till endast för
doktrinens skull, för systemets skull, och mera torde systemet
icke vara värdt. Reservanterna från Första kammaren hafva
yrkat på en tullsats af 1 kr. 50 öre. De säga väl icke, att det
skett för systemets skull, men det måste ovilkorligen vara så, ty
ingen af utskottets ledamöter och ingen här i kammaren finnes
väl, med undantag af herrar Bergendahl och Bexell, som icke ser,
att spanmålsprisen för närvarande äro så höga, att denna tullsats
icke behöfs för skyddets skull.
Jag skall icke tillåta mig att göra något yrkande, herr talman,
enär jag anser det vara fullkomligt onödigt. På samma
gång jag förklarar, att jag, stäld i tvånget att välja mellan det
högre och det lägre, alltid kommer att rösta för det lägre, har
jag velat säga detta såsom en reservation mot allt hvad tullar
på de nödvändigaste lifsförnödenheterna heter.
Med herr Waldenström förenade sig herrar Brodin, Melin,
von Frusen, Walldén, Manicell, Johansson från Stockholm, Olsson
från Stockholm, Wallis, J. Erikson från Stockholm, Ekman, G.
Ericsson från Stockholm, Höjer, Berg från Stockholm, Boven,
Wavrinsky, Westerberg, Forsell, Vahlin och Kardell.
Herr Månsson yttrade: Herr talman! Jag tror, att i
denna fråga, liksom i alla andra frågor, tillmötesgående från
ömse sidor är utaf vigt och betydelse, och det är derför, som
jag icke helt och hållet kan skilja mig från eu viss sympati för
det tillmötesgående, som visats utaf reservanterna i denna kam
Andra
Kammarens Protokoll 1892. N:o 14. 2
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts )
N:o 14. 18
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen
å spannmål,
omalen.
(Forte)
mare. Det måste ju medgifvas, att från detta håll visats så stort
tillmötesgående, att man ej kunde hafva anledning vänta mer
vid detta tillfälle. Jag har för min del, då jag resonnerat om
den här föreliggande frågan, sådan som den nu gestaltat sig,
icke kunnat annat än framkasta en förmodan, att regeringen
måhända bort vidtaga några åtgärder för att i något afseende
tillmötesgå de kraftiga uttalanden, som blifvit gjorda i så många
delar af landet. Jag tror, att det just var under hösten förra
året, som spanmålsprisen stego till så höga belopp. Men vi
måste erkänna, att om denna omständighet för tillfället, då detta
skedde, kunde vara något att tala om såsom skäl för nedsättning
af tullen till 50 öre, såsom här är föreslaget af Kongt. Maj:t, så
är det numera icke något att tala om, då vi ju måste erkänna,
att prisen för närvarande icke äro på långt när de, som voro
rådande på senhösten år 1891. Det är för mig omöjligt att
finna, att de skäl, som regeringen då framhöll för sitt förslag,
numera skulle qvarstå eller tala samma språk som då, och detta
förslag bör således nu tagas i betraktande på ett annat sätt än vid de
förhållanden, som då voro rådande. Här har sagts, att förslaget
framkom under för tillfället rådande exceptionella förhållanden,
och det har visat sig, att så ock var fallet, ty sedan dess hafva
spanmålsprisen blifvit betydligt lägre. Det var också detta jag
väntade, ty hvad som uppdref prisen till sådan höjd, var hufvudsakligen
exportförbudet från Ryssland. Emellertid har regeringen
tagit steget fullt ut.
Då det nu icke kan förnekas, att spanmålsprisen för närvarande
äro betydligt högre än de voro då tullarne åsattes, har
jag för min del trott och funnit det vara nödvändigt att gå ett
steg i denna rigtning, d. v. s. att sänka tullarne. För att nu
tala om tullarne för nästa år, 1893, har jag trott det vara klokare
och rigtigare att hålla sig vid en tullsats än att hafva två sådana.
Jag kan nemligen icke föreställa mig annat, än att dessa
rubbningar, som ovilkorligen skulle uppkomma i affärslifvet till
följd af olika tullsatser under den ena och den andra delen af
året, skulle så betydligt förrycka affärerna, att de skulle inverka
menligt på alla förhållanden, såväl för säljaren som för köparen.
Der skulle inträda ett ovisshetstillstånd, som under ingå förhållanden
vore att eftersträfva. Det är väl icke för många af
oss obekant, huru det förhållande, som nu varit rådande allt
ifrån den tid, då tullen åsattes, till nu, har varit ett ovisshetsoch
ett osäkerhetstillstånd, som i så hög grad åstadkommit stagnation
i alla spanmålsaffärer, att det varit till skada för hela landet.
Jag vill icke vara med om att ett sådant tillstånd kommer åter.
Jag anser det för högeligen önskvärdt, att, när vi fatta våra
beslut om tullarne det ena året, vi göra det så, att de kunna
bibehållas äfven det kommande året, så att vi blifva befriade
från skadliga rubbniugar. Jag har många gånger vid enskilda
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
19 >T:o 14.
sammanträden uttalat dessa åsigter, och jag tillåter mig att göra Ang. tullen
det äfven nu. Då jag står på denna ståndpunkt, har det natur- a
ligsvis varit med ledsnad jag funnit, att ledamöterna i bevillnings- ^ f1''
utskottet icke kunnat ena sig om en siffra, der de från ömse 0 s''''
sidor kunnat mötas, utan att det är och har varit komplett omöjligt.
När jag nu på motsatta sidan ser en del, som vilja hafva
qvar den gamla bestämmelsen om 2 kronor 50 öres tullsats, så
har jag tänkt mig, att de vore rädda för att prisen möjligen
skulle sjunka så lågt, att det är nödvändigt att hafva denna
siffra qvar. För min del kan jag dock icke anse det vara så
ytterst nödvändigt att bibehålla en fullt så hög siffra, ty jag tror,
att vi skulle hafva ett tillräckligt skydd af en något lägre siffra.
Om vi tänka på det tillfälle, då spanmålstull för första gången
under min tid beslöts i denna kammare, nemligen vid 1887 års
riksdag, så erinra vi oss, att den då sattes till 1 krona 50 öre,
och det förefaller mig, som om denna siffra skulle kunna vara
den, som bäst motsvarar behofvet. Herrarne veta, att denna
siffra rönte ett motstånd, som gjorde, att Riksdagen blef upplöst.
Emellertid tror jag, att denna tullsats, som då åsattes och bestämdes,
är den, som skulle kunna förena de flesta meningarne.
Det är nu visserligen sant och kan anmärkas mot denna min
åsigt, att man lika gerna kunde stanna vid en siffra af 1 krona
25 öre; men jag får emellertid säga, att jag anser, att denna
siffra af 1 krona 50 öre, som skulle utgöra den skranka, hvilken
skulle skänka skydd åt den svenska näringen, det svenska jordbruket,
så att köparen hellre skulle köpa utaf oss svenskar än
utaf utländingen, är den allra minsta, för så vidt vi i sådant
afseende skola hafva något skydd; ty, mine herrar, köparen har
en hel hop fördelar, som göra, att han hellre köper af utländingen
än af oss. För att ställa kyrkan midt i byn, tror jag just, att
denna siffra af 1 krona 50 öre skulle vara den lämpliga, om
man nemligen skall hafva något ‘gagn af den ifrågavarande
tullsatsen. Jag tror mig också hafva funnit, att, om man ville
visa tillmötesgående beträffande denna siffra, det icke vore omöjligt,
att detta kunde blifva Riksdagens beslut.
Det har för öfrigt så mycket talats och så mycket resonnerats
i denna fråga, att jag tror att man icke behöfver vidlyftigare
orda derom. Jag anser emellertid, att, om man ville
komma till enighet i denna sak — och jag tror mig kunna försäkra,
att det fins flere bland oss protektionister, som i denna
fråga hafva samma funderingar som jag — så borde man tänka
på, om det icke vore möjligt att böja denna siffra, som utaf
reservanterna är föreslagen, från 1 krona 25 öre till 1 krona 50
öre. Jag har, såsom sagdt, trott mig finna, att denna siffra just
är den, som skulle göra denna skranka så stark, att man lika
gerna köpte af oss svenskar som utaf utländingen.
N:o 14.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
20 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
På dessa af mig uttalade skäl, herr talman, skall jag tilllåta
mig att yrka, att tullen å spanmål, omalen, råg och hvete,
för år 1893 bestämmes till 1 krona 50 öre för 100 kilogram.
Herr Olsson i Attersta förenade sig med herr Månsson.
Herr grefve Hamilton: Herr talman! Mine herrar! Jag
vet väl, att kammaren önskar snart komma till afgörande af dessa
nu föreliggande punkter; men jag kunde likväl icke underlåta
att begära ordet efter hans excellens herr statsministerns anförande.
Det är, herr talman, underbart att se och höra, huru man
i denna fråga strider, resonnerar och håller tal, alldeles som om
här icke funnes någon föregående erfarenhet att åberopa, alldeles
som om vi aldrig haft några spanmålstullar före år 1888, alldeles
som om vi icke hade något alls att lära af den svenska tulllagstiftningens
historia.
Vår tullpolitik har alltid utmärkt sig för en hög grad af
konservatism. Det har fordrats starka agitationer, det har fordrats
lång tid för att förmå vår tullagstiftning att intaga en ny ståndpunkt,
och när detta en gång skett, har det fordrats icke mindre
starka agitationer, icke mindre lång tid för att förmå oss att
lemna denna ståndpunkt, äfven långt efter det densamma varit
af både teorien och erfarenheten utdömd. Den handelspolitik,
hvars mognaste frukt var den med 870 förbudsbestämmelser
prunkande tulltaxan af år 1771, utdömdes i princip först vid
1823 års riksdag. Men ehuru detta utdömande upprepades vid
följande riksdag i ännu bestämdare ordalag, dröjde det likväl
sedermera mer än eu mansålder, innan de sista spåren af denna
handelspolitik försvunno ur tulltaxan. När detta skedde, hade,
som bekant, den allmänna opinionen i landet med sällspord
enighet och värme länge omfattat tullpolitiska åsigter, alldeles
motsatta frihetstidens. Den rena frihandelsläran proklamerades
då af både Riksdag och regering upprepade gånger i offentliga
aktstycken, men detta oaktadt ledde denna reformifver icke
till något annat än skapandet af ett protektionistiskt system,
som sedermera i allt väsentligt orubbadt qvarstod ända till
år 1888, trots de ifrigaste frihandelsagitationer vid början af
detta tidsskede och trots icke mindre ifriga agitationer från annat
håll under den senare tiden. Och lika konservativ, som vår
tullagstiftning varit i fråga om principer, lika seg har den varit
i fråga om detaljerna i tulltaxan. I trots af att det sätt, hvarpå
tullsatserna här i landet bestämmas, synes särskildt inbjuda till
täta omkastningar, i trots af de mest vexlande konjunkturer,
i trots af de lifligaste agitationer har det dock icke varit sällsynt,
att tullsatser i våra tulltaxor qvarstått orubbade icke blott 10 och
20, utan ända till 30 och 40 år. Stabilitet har, med ett ord,
varit ett synnerligen utmärkande drag för den svenska tullagstiftningen.
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
21 N:o 14.
Med ett undantag, ett märkligt undantag, lärorikt just i närvarande
ögonblick! För spanmål, för råämnet till vårt dagliga
bröd, har stabilitet i tulltaxan icke kunnat ernås, förr än denna
nödvändighetsvara gjordes tullfri. Dessförinnan kastades vi oaflåtligt
och spasmodiskt från den ena ytterligheten till den andra,
från höga prohibitiva tullsatser öfver låga tullsatser till exportförbud
och tullfrihet och tvärt om.
Under de första 4 årtiondena af detta sekel förändrades
bestämmelserna om spanmåls tullbehandling oafbrutet. Från
år 1800 till år 1838 utfärdades i detta ämne 67 kungörelser, af
hvilka icke färre än 39 — således derå än årens antal — innehöllo
bestämmelser rörande tullafgifternas belopp. Och äfven
sedermera, då man kommit till insigt om det gagnlösa och
skadliga i dessa täta omkastningar och på grund häraf börjat
särskildt eftersträfva stabilitet jemväl på detta område, dels genom
att moderera tullarnes belopp, dels genom att i öfverensstämmelse
med hvad 1834 års tullkomité hemstält, fastställa spanmålstullarne
för längre perioder, under uttrycklig förklaring, att de skulle vara
orubbade, drefs man dock oemotståndligt, på grund af omständigheternas
magt, trots de allvarligaste föresatser och de mest
bindande löften, att åter tillgripa än exportförbud, än tullfrihet,
till dess man fann den enda utvägen ur dessa svårigheter vara
att proklamera permanent tullfrihet.
Hvarför nu detta? Hvarför har man aldrig någon längre
tid lyckats uppehålla spanmålstullarne vid oförminskad t belopp?
Hvarför har det just på detta enda område ieke varit möjligt
att bibehålla stabilitet i tullagstiftningen? Endast derför, att i
spanmålstullen, i långt högre grad än i någon annan skyddstull,
springer i dagen och kommer till utbrott den olösliga konflikt,
som utgör protektionismens Achilleshäl, konflikten mellan tillverkarens
och afnämarens intressen. Med hvarje öre spanmålen
stiger i pris, växa äfven skälen mot dess beskattning i styrka,
till dess de blifva oemotståndliga. Huru lifligt öfvertygad man
än varit, att det är statens pligt att, såsom hans excellens herr
statsministern nyss uttryckte sig, bereda »skapligt pris» åt jordbrukarne,
och huru litet man än tvekat att söka åstadkomma
detta genom att lägga skatt på folkets brödföda, har man likväl,
så snart spanmålsprisen börjat stiga öfver det belopp man genom
tullen velat garantera, aldrig kunnat göra sig döf för en annan
än mera bjudande pligt, pligten att icke genom statsåtgärder öka
svårigheterna af dyr tid i landet. I gamla tider, då man hade
i friskt minne hvad hungersnöd ville säga, tvekade man icke ett
ögonblick att draga ut konseqvenserna af spanmålens tullbeskattning.
Hade jordbrukaren rätt att under brydsamma tider få
understöd af landets öfriga innebyggare, ålåg det honom, så
resonnerade man då, äfven eu motsvarande förpligtelse vid dyr
tid. Derför tvekade man icke ett ögonblick att under sådana
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.
5f:o 14.
Ang. tullen
å spanmäl,
omalen.
(Forts.)
22 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
förhållanden icke blott sätta ned tullen, utan äfven utfärda exportförbud,
på det att tillgången på spanmål icke måtte minskas.
Denna förpligtelse kände man så starkt för 100 år sedan, då
man ännu hade i friskt minne 1772 och 1783 års händelser, att
i en kongl. kungörelse af år 1794 hvarje försök att genom export
minska spanmålstillgången betecknades såsom ett ''»mot hela fäderneslandet
begånget nidingsbrott». Men äfven senare, då förhållandena^
blifvit andra, då man icke erhöll så skarpa påminnelser
om hvad brist på spanmål kan betyda för landet, har man, då
spanmålsprisen börjat stiga, aldrig kunnat dröja någon längre
tid, förrän man sett sig tvungen att föreslå spanmålstullens nedsättning
eller borttagande.
Att så äfven nu skett, endast 4 år sedan spanmålstullar
åter införts, att den kongl. propositionen härom bär samma
kontrasignation som kungörelsen om spanmålstullarnas införande,
likasom att denna kongl. proposition tillstyrkts af bland andra
ordföranden i 1888 års bevillningsutskott, det är, herr talman,
ingalunda något märkligt och oväntadt, det är endast en yttring
af den historiens obevekliga logik, som icke kan förryckas af de
klyftigaste teorier eller de sinnrikaste partikombiuationer. Det
har skett nu såsom alltid förut endast derför, att ansvaret vid att
icke låta det ske blifvit för tungt. Det har skett nu och skall
ske om och om igen, så länge spanmålstullar finnas, ja, det
skulle komma att ske, äfven om vi här i landet blefve så protektionistiskt
sinnade, att hans excellens herr statsministern måste
afstå sin plats på statsrådsbänkén till den ärade representanten
för Vadsbo södra domsaga, som nyss här visade prof på ett så
oförsonligt sinnelag. Denne ärade representant skulle då sjelf
förvånas öfver, huru snart hans nu så stenhårda hjerta skulle
smälta i excellensens bröst.
Nu har man visserligen sökt göra gällande, att det här
endast är fråga om ett exceptionelt fall. Det skall, säger man,
icke vidare förekomma sådana stegringar i spanmålsprisen. Hvad
var det man sade år 1888? Försäkrade man icke äfven då, att
några sådana stegringar icke vidare skulle förekomma? Och
likväl är man nu åter färdig att upprepa samma spådom. Dock,
det är sant, man bjuder äfven skal för sin åsigt. Både herr
finansministern och reservanterne från Första Kammaren tala
om, huruledes vi, om vi blott bibehålla spanmålstullarna, slutligen
skola komma derhän, att vi, som det heter, blifva oberoende
af utlandets åtgärder med afseende på landets förseende
med säd. Då skola prisfluktuationerna blifva mindre, med andra
ord: tullen skall bidraga att minska fluktuationerna. Jag känner
väl igen detta argument. Det är ett af de många lånen från
de tullpolitiska fejderna i Tyskland. Men, med förlof, detta är
icke ens någon teori, det är en ren fantasi. Den har icke ett
spår till stöd af erfarenheten. Hafva väl i det tullbeskattade
Onsdagen den 2 Mars, f. m. 23
Tyskland prisfluktuationerna varit mindre än i England? Eller
i Ryssland? Der är man under normala förhållanden oberoende
af utlandets åtgärder med afseende på landets förseende med
spanmål. Har detta hindrat, att prisfluktuationerna der varit lika
starka som på verldsmarknaden för öfrigt? Har det framför
allt hindrat, att der, i Europas kornbod, i närvarande ögonblick
tusentals menniskor stå inför hungersdödens möjlighet? Och i
Nordamerikas förenta stater? De äro ju äfven oberoende af utlandets
åtgärder. Men har detta hindrat, att fluktuationerna der
varit lika starka som här, och har det kunnat hindra, att jordbrukarne
i Förenta staterna nyligen genomgått eu jordbrukskris,
lika svår som den, öfver hvilken våra jordbrukare med fullt skäl
klagat? Men vi behöfva icke vädja till utlandets erfarenhet. Vi
hafva rik erfarenhet sjelfva. Kunna vi väl påstå, att under den
tid, då vi hade spån målstullar och då vårt land verkligen utom vid
inträffande hungersnöd var oberoende af utlandet, prisfluktuationerna
voro mindre än sedermera? Nej, tvärtom. Jag vädjar
till dem af kammarens ledamöter, som erinra sig förhållandena
vid den tiden, då spanmålstullarne afskaffades, eller som studerat
dessa förhållanden: Kan det väl bestridas, att, om det ock var
inflytandet från frihandelsteorierna i England, som mägtigt bidrog
till att afskaffa spanmålstullarne, dock härtill medverkade
icke mindre den svenske jordbrukarens på grund af mångårig
erfarenhet vunna öfvertygelse att, så länge man hade spanmålstull
och måste hålla på med att sänka och höja den — och att
man ej kunde undgå detta, det hade man också lärt sig — det
icke var möjligt att få stadga i spanmålsmarknaden?
Reservanterne från Första Kammaren rigta en mycket skarp
förebråelse mot Kongl. Maj:t, särskildt skarp för att komma från
det hållet. De framhålla att, derest Kongl. Maj:ts förslag om
suspension antages, skall detta åstadkomma stor och oberäknelig
skada. Ack, mine herrar, detta är endast den gamla historien
om grandet och bjelken. Den omständigheten, att suspensionen
skall upphöra det eller det datum, den omständigheten, huruvida
man skall suspendera Vr, eller 75 af tullen, det är icke detta, som
bestämmer omdömet om dessa förslag. Det för dem båda, Kongl.
Maj:ts och reservanternes från Första Kammaren, karakteristiska
är suspensionsidén: det är denna som är det betänkliga. Vi
skulle åter föras in på denna osäkerhetens väg, som under förra
hälften af detta århundrande befans så olycksbringande. Vi
skulle åter lefva i ständig ovisshet om huru inom den närmaste
framtiden spanmålstullen skulle ställa sig. Landets jordbrukare
och spanmålshandlare skulle aldrig veta, vare sig om tullen vid
suspensionstidens slut åter skulle höjas eller om, ifall detta skett,
den icke åter plötsligt skulle till större eller mindre del suspenderas.
Och jag tillåter mig betona, att det ena är fullt ut lika
olycksbringande som det andra. För den, som vill undvika
N:o 14.
Ang. tallen
å spanmål,
omalen..
(Forts.)
N:o 14. 24
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tv,Ilen
å spannmål,
omalen.
(Forts.)
osäkerhet i affärslifvet, måste det på grund häraf te sig som ett
önskningsmål, att, såsom vår grundlag förutsätter, tullen alltid
må fastställas för helt budgetår och sedan så vidt möjligt lemnas
orubbad.
Hvad nu beträffar det belopp, hvartill tullarne må anses
böra bestämmas för år 1893, hyser jag för min del visserligen
icke någon tvekan derom, att vi kunna afskaffa dem helt och
hållet. Jag har äfven motionerat derom. Jag har ytterligare
styrkts i min åsigt härom genom Kongl. Maj:ts proposition. Ty
om man i ett slag kan sänka tullen till 50 öre, så kan man
ovilkorligen äfven taga bort den. Denna femtioöring måtte väl
icke hafva någon betydelse från skyddssynpunkt eller ur finansiel
synpunkt. Dess enda betydelse är att vara ett slags minnes- och
handpenning, en erinran om forna strider och en uppeggelse
till nya. Men om det skulle vara fördelaktigt, det lemnar jag
derhän.
Jag är, som sagdt, fullt öfvertygad derom att, såsom en
reservant från denna kammare inom bevillningsutskottet framhållit,
det sällan funnits ett så lämpligt ögonblick att helt och
hållet borttaga spanmålstullarne. Det fins i sjelfva verket endast
ett skäl, hvarför man icke skulle göra det: önskvärdheten att visa
försonlighet och tillmötesgående. Det är väl sant, att hvarje
gång hittills dylika försonlighetsförslag framstälts, hafva de tillbakavisats.
Men jag är dock villig att underordna mig våra
reservanters mening och framställa ett sådant anbud en gång
till. Jag gör det under uttryckligt förklarande, att jag dermed
ingalunda anser tullen för all framtid bestämd till 1 krona 25
öre pr 100 kilogram. De, som hafva samma åsigt som jag,
komma nog, särskildt om spanmålsprisen stiga, att fortfarande
sträfva att helt och hållet få bort tullen; liksom jag är öfvertygad,
att representanten för Vadsbo södra domsaga kommer att
arbeta för att få den höjd. Men detta synes mig icke böra
hindra, att vi för närvarande å båda sidor kunna finna eu åtgärd
af försoning eller tillmötesgående ändamålsenlig. Då nemligen
utsigterna att alldeles få bort tullen nu äro så små, men
de fleste tyckas vara ense om att en nedsättning bör ega rum,
synes mig det vigtigaste vara att främja ett sådant beslut härom,
att den osäkerhet i affärslifvet, som jag nyss berörde, så mycket
som möjligt undvikes. Då detta skulle vinnas och derjemte
möjligen ett lugnare tillstånd i det politiska lifvet skulle ernås,
om vi beslöte att fastställa tullen i enlighet med herr Johanssons
med fleres betänkandet vidfogade reservation, anhåller jag
att få yrka bifall till desse reservanters förslag.
I detta yttrande instämde herrar Linder, friherre Fock
och Falk.
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
25 N:o 14.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Med de åsigter, jag hyser i tullfrågan,
kan jag icke annat än på det högsta beklaga den brist på
tillmötesgående, som flertalet af ledamöterna i bevillningsutskottet
visat i den föreliggande frågan. Jag kan nog förstå, att skälet för
den, som icke kunnat vara med om det slut, hvartill utskottet i
sitt betänkande kommit, föranled ts af ren princip som fribandlare,
och att de, som genomdrifvit suspensionsförslaget, hoppas få sitta
i orubbadt bo med det höga tullskydd, vi för närvarande hafva.
Men jag undrar, om icke dessa båda ytterlighetsprinciper äro lika
förkastliga i närvarande stund. Ty lika omöjligt, och jag vågar
påstå, lika oklokt som det vore att med ett enda penndrag stryka
öfver allt hvad tullar heter, om man än haft magten dertill, lika
oklokt är det att invagga sig i den föreställning, att man skulle
kunna få bibehålla dessa tullar oförändrade. Ty man måste väl
förutsätta så mycket förstånd hos båda partierna, att de inse nödvändigheten
af att räkna med tidsförhållandena, och dessa mana
sannerligen icke i närvarande stund till ytterligheter å någondera
sidan. För min del hade jag i det längsta hoppats, att ledamöterna
i bevillningsutskottet skulle insett nödvändigheten af ett
tillmötesgående och att något härför borde göras. Det ser emellertid
sorgligt nog ut, som om de följt den gamla satsen: allt
eller ingenting.
Då denna tullfråga varit före i kamrarne under föregående
år, hafva så många vackra ord uttalats, att jag vågar påstå, att,
i fall den minsta sanning och allvar legat till grund för alla
dessa försäkringar, att man i sina beslut endast afsåge fosterlandets
och det allmännas väl, jag för min del icke kan förstå, att
man skulle behöfva rygga tillbaka för ett tillmötesgående, utan
håller fastmera före, att man i stället borde under närvarande
förhållanden öppet och ärligt räcka hvarandra handen och söka
arbeta för att komma in på den medelväg, som reservanterna
föreslagit. Man skulle genom ett sådant tillmötesgående åstadkomma
ganska mycket godt samt särskildt äfven bryta udden af
de olyckliga tvister, som i detta hänseende under många år varit
rådande och hvilka varit till skada icke allenast för denna frågas
afgörande, utan, jag vågar påstå det, äfven vid många andra
frågor, som blifvit afgjorda här i Riksdagen, der denna eländiga
tullstrid förorsakat, att vi gått helt andra vägar, än om vi i denna
fråga stått såsom ett enigt parti.
Jag skall icke, herr talman, tillåta mig att uttala något
omdöme om hvilket af dessa ytterlighetspartier, som af mig
påpekats, har rätt. Men jag ber få uttala den förhoppning, att,
då frågan nu ånyo föreligger till afgörande, vi alla, inom såväl
det ena som det andra partiet, skola till motiv för våra handlingar
taga fosterlandets och det allmännas väl samt försöka att
gå hvarandra till mötes, hvilket för visso skulle lända till sannskyldigt
gagn och bästa för båda partierna.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
N:o 14.
Ang. tullen
i spån mål,
omalen.
(Forts.)
26 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
På grund häraf tager jag mig friheten yrka afslag å utskottets
förslag och bifall till den af herr Johan Johansson i Noraskog
med flere afgifna reservation i den föreliggande punkten.
Herr Göransson instämde häruti.
Herr Schöning: Hade jag icke begärt ordet, innan herr
Waldenström yttrade sig, så skulle jag nu kunnat inskränka mig
till att instämma i hans yttrande, men då jag fått ordet, skall
jag begagna mig deraf, men jag lofvar kammaren likväl att vara
mycket kort.
Då jag för fyra år sedan yttrade mig i denna fråga, vågade
jag säga, att åsättandet af tullar å lifsförnödenheter var orättvist
och orättfärdigt, och efter dessa år står jag på precis samma
ståndpunkt. Dessa tullar äro orättvisa och orättfärdiga, och, hvad
mera är, de beräkningar man uppgjorde vid deras införande vilja
numera icke hålla streck. Jag tror, att vi fått eu rik erfarenhet
derom, att de gagnat få, om ens någon, men skadat många.
För fyra år sedan kom jag att tala om tullarne med en
förstekammarledamot, en gammal tullvän för öfrigt. Han yttrade
då, att vi, snart sagd!, stode vid branten af samhällets undergång,
och han tilläde: »dit hafven I fört oss, herrar frihandlare»! Jag
frågar nu denne ledamot och äfven denna kammare: hvarthän
hafven I, herrar protektionister, fört oss under dessa fyra år?
År det framåt? Nej, vågar jag säga, bakåt! Fn talare har visserligen
nyss sagt, att i hans hemort har folket nu fått bättre tillgång
på arbete och äfven bättre vilkor i öfrigt. Jag vill icke
bestrida detta, men det är i så fall ett undantag från den allmänna
regeln. Tv nog lärer väl arbetslösheten för närvarande
vara mycket större än för fyra år sedan. — Jag vill emellertid
komplimentera den ärade talaren för hans konseqvens i åsigter.
Huru tro herrarne, att budgeten för 1893 kommer att gestalta
sig? Tro herrarne, att det blir något lätt arbete att uppgöra
den? Jag tillåter mig betvifla det. Men hvad jag med
visshet vet, är, att, om alla dessa många millioner kronor, som
under de senaste fyra åren betalts till statsverket i tullar, förblifvit
i folkets fickor, förhållandena icke skulle hafva varit såsom
de nu äro, då en allmän oförmåga att köpa är rådande. Herrar
protektionister lofvade oss dock, om tullar blefve beslutade, så
god tillgång på penningar, att det i landet skulle blifva eu ofantlig
köplust och köpförmåga. Jag bestrider bestämdt, att detta
inträffat. Ty icke allenast från städerna, utan äfven från landsbygden
rundt omkring i landet höra vi alla dagar talas om
arbetslöshet, brist på arbete, och att fabrikerna inställa sina arbeten
för vissa tider. Dessa tullar hafva således alldeles icke
medfört någon lycka. Hvad de deremot medfört, är, att der nöden
förut varit svår, den nu är ännu mycket svårare. Tro mig, mina
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
27 >'':o 14.
herrar, att många hem finnas, der 1 krona k 1 krona 50 öre Ang. tullen
om dagen skall räcka till att mätta många, ja, ibland ända till ® spanmål
7 & 8 munnar. Huru ett så litet belopp skall kunna räcka till °™a ''
äfven med största sparsamhet under nuvarande förhållanden, det ort8''''
lemnar jag derhän.
Men det är icke på känslighetens grund man skall tala här
i denna praktiska kammare. Frågan är nu blott, huru man bäst
skall råda bot för det onda. Skall man bibehålla tullarne? Skall
man afskaffa dem eller skall man gå den medelväg, som reservanterna
i Andra Kammaren föreslagit?
Jag bekänner öppet, att reservanternas förslag icke tilltalar
mig, i all synnerhet som jag varit med om att afgifva en motion
i eu helt annan riktning, men jag skall dock, i likhet med några
föregående talare, inskränka mig till det uttalande, att om ingenting
annat hjelper, kommer jag att rösta med reservanterna.
Herr Jansson i Krakerud: Med anledning deraf, att jag
varit med om att underteckna föreliggande reservation, skall jag
nu yttra några ord, och lofvar att dervid inskränka mig så mycket
som möjligt.
Jag var ganska tveksam, innan jag kunde besluta mig för
denna reservation, och detta hufvudsakligen på den grund, att,
innan jag reste upp till Riksdagen, jag gjorde eu resa till mitt
kommittentskap för att taga reda på förhållandena der beträffande
de nu befintliga tullarne. Jag fann då, att i de allra flesta socknarne
måste folket köpa sitt spanmålsbehof. I en af socknarne
fans en person, som genom beräkningar skulle försöka taga reda
på, huru stor skatt drabbade socknen med anledning deraf, att
priset på alla lifsförnödenheter stigit så mycket efter tullarnes
införande, och det resultat, hvartill han dervid kom, representerade
ett ganska betydande belopp. De allra fleste inom denna
ort voro dock af den åsigt, att man icke borde taga alla lifsförnödenheter
med i beräkningen, på den grund att den arbetande
befolkningen för närvarande icke kunde köpa annat än bröd till
potatisen och litet salt dertill. Herrarne kunna då förstå, att det
varit svårt för mig att vara med om en reservation, som af ser
åsättande af en tull på spanmål, uppgående till 1 krona 25 öre
för 100 kilogram. Förhållandena äro emellertid nu sådana, att
man här måste taga allt som det är; och då ställningen inom
Riksdagen är sådan, att man för närvarande icke kan hafva ringaste
utsigt, att den skall besluta hel tullfrihet på spanmål, har
jag, för att kunna tillmötesgå anspråken i denna fråga samt i
någon mån stilla oron inom nationen och i Riksdagen, beslutit
mig för att vara med om denna reservation.
Jag skall dock be att få tillägga, att jag ej kan erkänna,
att det nu, äfven från tullskyddsvänlig synpunkt sedt, längre kan
finnas några skäl för tullarnes bibehållande, och detta på den
N:o 14.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
28 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
grund, att. när de åsattes, man gick ut från det faktum, att rågen
då kostade 9 kronor tunnan, och om man skulle få 2 kronor 50
öre i tull för tunnan, priset naturligtvis icke komme att stiga
med hela tullbeloppet, men åtminstone med ett par kronor. Följaktligen
skulle rågen komma att kosta omkring 11 kronor tunnan.
Och om jordbrukarne finge denna lilla hjelp, skulle de blifva
uppmuntrade på ett sätt, som gjorde, att de sedan kunde reda
sig. Nu hafva de fått ett sådant handtag, att priset på rågen
gått upp till dubbla beloppet. Vi veta alla, att en dylik enorm
stegring af denna nödvändighetsvara väckt en sådan oro i landet,
att å ena sidan arbetarne samlas i stora grupper uttalande den
åsigt, sedan de strejkat, att så och så mycket måste de hafva i
dagspenning för att kunna existera samt att, om de icke få detta,
de måste fortsätta med strejken, ända till dess att de få den förhöjda
dagspenningen, tagande naturligtvis desse arbetare dervid
icke i betraktande, huruvida producenterna få så mycket för sin
vara, att de kunna betala den begärda förhöjningen. När man
sedan får böra herr Bergendahl säga, att 25 kronor för en tunna
hvete är just det pris våra jordbrukare behöfva få för denna
vara, och att till följd deraf vi skola bibehålla den nuvarande tullsatsen
derå oförändrad, hvarvid denne herr Bergendahl å sin sida
naturligtvis icke tager hänsyn till konsumentens förmåga att betala
detta pris, utan endast till producentens behof, på grund
hvaraf han också drager den slutsatsen, att producenten har rätt
att få minst detta belopp för en tunna hvete — då man hör
dylika ytterligheter i uttalanden, skulle åtminstone jag för min
del vilja söka åstadkomma någon moderation af dessa öfverdrifter
och bidraga till något lugn inom samhället. Jag tror derjemte, att, i
fall de herrar, som varit med om det beslut, hvilket föranledt den
oro, som nu förefinnes inom landet, vilja tänka noga på saken,
det i främsta rummet borde vara de, som skulle känna sig manade
att taga första steget till en utjemkning af de nuvarande
förhållandena genom att omfatta en försonlighetspolitik, ledande
till detta mål. Då eu sådan planka nu erbjudes att gå öfver på,
synes det mig, att man borde begagna sig deraf och härigenom
åtminstone försöka att stilla sinnena i landet, så att nationen omsider
finge utveckla sig litet mera sund! och stadigt, än som
under de senaste åren varit fallet. Jag skall derför — ehuru
jag erkänner, att det litet passar mig att gifva råd i detta fall —
be dem af herrarne, som tillhöra det motsatta lägret, att de måtte
tänka sig för mer än en gång, innan de afslå den nu föredragna
reservation.
Jag yrkar, herr talman, bifall till densamma.
Herr Andersson från Malmö: Jag har icke här begärt
ordet för att yttra mig om den nuvarande tullens lämplighet
eller olämplighet; ty den frågan har varit diskuterad såväl här i
Onsdagen den 2 Mars, f. m. 29
kammaren som annorstädes så ofantligt många gånger, att det
ej lönar sig att i dag upptaga eu diskussion derom. Jag har
endast begärt ordet för att i största korthet få tillkännagifva min
ståndpunkt i denna fråga.
Vid 1888 års riksdag, då de nuvarande spanmålstullarne
åsattes, anförde man såsom ett vigtigt skäl det, att spanmålspriset
var så ofantligt lågt. Då gälde rågtunnan endast 9 ä 10
kronor, och derför ansåg man nödvändigt att sätta någon tull å
densamma, för att vår jordbruksnäring skulle kunna bära sig.
Ett skäl, som i mångas ögon var ganska vigtigt, är ju således
numera alldeles bortfallet. Då rågtunnan är uppe i pris af 18
å 20 kronor — ja, rågen betaltes i fjor höst med ända till 26
kronor pr tunna —•, då, säger jag, är det skälet bortfallet. Och
jag skall be att få tacka herr Ivar Månsson för hans humana
och lugna uppträdande i frågan i dag och äfven derför att han
velat beakta detta skäl. Han var nemligen icke så hårdhjertad
som en talare här bakom mig, som påstod, att det var ett rimligt
pris med 25 kronor för hvetetunnan och 18 ä 20 kronor
för rågtunnan. Ja, det kan han möjligen säga, om han ser
saken helt. och hållet från producentens synpunkt. Men för konsumenten
ställer sig frågan annorlunda; ty hvartenda öre, som
hans brödkaka fördyras med, är mera känbart för honom, än det
kan vara välgörande för producenten.
Med afseende å min ståndpunkt i denna fråga får jag säga,
att jag skulle helst vilja vara med om, att tullen helt och hållet
slopades. Men då jag anser, att det vore oklokt och att man
icke skulle vinna någonting på att vidhålla ett sådant yrkande,
skall jag endast hos herr talmannen anhålla att få sluta mig
till dem, som yrkat bifall till den af herr Johan Johansson i
Noraskog m. fl. afgifna reservation. Om man går in derpå, tror
jag, att man åtminstone till någon del skall borttaga det inom
landet rådande missnöjet med tullbeskattningen.
Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Då jag förut i dag hade ordet, tillät jag mig att yrka bifall till den
reservation, som är afgifven af utskottets ledamöter från Första Kammaren
beträffande punkten 3. Men jag fick sedermera en tillvitelse
af en ärad talare, som sade, att jag ej anfört något skäl, utan blott
framstält ett naket yrkande. Detta jemte hvad som i öfrigt yttrats
har föranledt mig att nu begära ordet.
Med afseende å hvad den nämnde värde talaren yttrade
vill jag endast svara, att jag förmodar, att han hört och läst
både förr och nu, hvad som anförts såväl för som emot i denna
fråga, och då tror jag, att han också bör ha hört de skäl, hvarpå
tull vännerna stödja sig.
Jag är belåten med och tacksam för den vänliga och allvarliga
ton, som här gjort sig gällande i denna fråga. Den är
N:o 14.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Ports.)
N:o 14.
Ang. tullen
u spannmål,
omalen.
(Forts.)
30 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
verkligen allvarlig. Vi böra icke förifra oss å någondera sidan,
utan vi böra se allenast på landets bästa i detta fall. Det är
det jag vill göra, och mig synes då, att en nedsättning nu är
berättigad. Derför har jag ej heller gjort något annat yrkande
än att man må medgifva en nedsättning till 1 krona 50 öre.
Spanmålsprisen äro så höga, att vi godt kunna göra det. Vi
lära också göra det med hänsyn till tidsförhållandena. Men
oaktadt jag sålunda kan vara med om en nedsättning, anser jag
mig dock icke kunna frångå den åsigt jag alltjemt byst, att minimum
för tullsatsen å spanmål under normala förhållanden är
det gamla beloppet eller 2 kronor 50 öre. Nästa års skörd och
förhållanden i öfrigt kunna föranleda dertill, att vi mycket väl
behöfva detta lilla skydd igen. Detta är en omständighet, som
vi icke böra förbise. Om samma förhållanden förefinnas nästa
år som nu, har ju den då sammanträdande Riksdagen samma
anledning, samma skäl och samma rätt att ändra hvad som
kan vara lämpligt att ändra. Det är detta jag ville hafva sagdt,
Därnäst fäste jag mig något vid herr Hamiltons på Stockholmsbänken
anförande, och jag får verkligen säga, att för mig
utgör hvad han omnämnde intet skäl alls. Han talade mest om
förhållandena för 100 år sedan, hvilket bevisar, att han har
mycket mera läst sig in i dessa förhållanden, än han left sig in
i våra nuvarande. Han tyckes icke känna vårt näringslifs och
synnerligen jordbrukets nuvarande tillstånd. Inom de hundra
åren har, som man väl vet, ofantligt mycket förändrats. Huru
ha icke kommunikationerna under den tiden förbättrats? Nu är
det blott några dagars affär att få en mängd spanmål hitöfver
från Amerika, Det är tydligt, att förhållandena nu äro helt
annorlunda än för 100 år sedan. Och jag skulle vilja göra en
hemställan till den värde talaren, som också anförde i denna
fråga något om förhållandena i utlandet. Han nämnde England
och Amerika och flere andra länder. Om vi nu se på detta
England, som är ett frihandelsvänligt land, så har jag icke hört
någon menniska förneka, att mycken nöd och mycket elände
finnes der, ja, mycket mer än hos oss. Hvad beträffar Amerika,
som är ett i hög grad tullvänligt land, så veta vi ju, att våra
söner och anhöriga utvandra dit och bosätta sig der. Detta utgör
ett bevis på, att under protektionismens tullskyddade förhållanden
trifvas de väl och kunna förvärfva sin utkomst, ja,
äfven blifva burgna. Detta är förhållanden, som man bör beakta.
Och gör man det, skall man icke alltför mycket yrka på
tullfrihet för att få samma nöd och elände hos oss, som råder
flerstädes i England; utan man skall då vara med om en måttlig
tull, för att under skyddet deraf ett lika rikt näringslif om
möjligt må utvecklas här i landet som i Amerika. Jag anser,
att det är tullskyddet som upphjelpt Amerikas jordbruksnäring
och industri.
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
31 N:o 14.
Man säger, att tullen fördyrar våra lifsförnödenheter. Ja,
de förhållanden, som nu några månader förelegat, ha fördyrat
våra lifsförnödenheter. Men behöfver jag ej lifsförnödenheter,
hvilket yrke jag än har? Den, som sysselsätter sig med jordbruk,
förvärfvar väl icke sina lifsförnödenheter på annat sätt än
den, som arbetar i industrien.
Jag anser, att vår jordbruksnäring, denna stora näring, vårt
lands hufvudnäring, är den enda, som i stort förmår samla upp
arbetskrafter och förmår gifva alla dem, som vilja verkställa det
arbete, som förekommer i denna näring, deras utkomst och uppehälle.
Derför böra vi se till, att denna näring omhuldas, så att
dess arbetare erhålla sin utkomst och att ej alla arbetare begifva
sig till städerna. Der förefinnes, säger man, arbetslöshet, och
när så är, kan väl ej vara rimligt att öka detta förhållande. En
annan omständighet, som jag anser vara egnad att i viss
mån afhjelpa denna afsedda arbetslöshet och arbetsbrist, är jemväl
tull på industrialster. Det är nu, som vi känna, första gången
på många årtionden som Riksdagen har i sin hand att besluta
industritullar; och fä vi lämpliga sådana, anser jag, att industrien
skall komma i tillfälle att bereda arbete åt många flere än
nu. Såväl industrien som jordbruket skulle då kunna bidraga
till arbetslöshetens afhjelpande. Dessa två tullar, spanmålstullar
och industritullar, äro de enda medel, synes mig, hvarigenom man
kan skapa en bättre och tryggare framtid för vårt fosterland. Nu
talade herr Hamilton om, att för 30 ä 40 år sedan hade vi frihandel,
och att vårt land då hade en lysande period. Ja, det
känna vi afla, mine herrar, och jag vill endast erinra derom, att
under den perioden användes och föröddes det bästa vi ärft af
våra fäder, nemligen skogen. Skogarne, vårt bästa kapital, äro till
stor del borta. Landet har i detta fall blifvit i hög grad tillbakasatt
och ruineradt. Hvad hafva vi då under den perioden vunnit?
Jo, derjemte en jordbruksskuld, en i landets jord intecknad
skuld, till följd hvaraf flere, ja, tiotal af millioner årligen gå till
utländiDgen endast i räntor, det är ett arf ifrån den der perioden,
som man ansett vara så lysande och lycklig. Det är denna
erinran jag velat göra, då man i denna fråga kommit med sådana
sidoskäl, som ligga långt bort ifrån densamma. På hvad
våra förhållanden för närvarande betinga anser jag, att man kan
bygga mycket i frågans nuvarande ställning.
Det kunde äfven ytterligare sägas ett och annat, men jag
vill ej upprepa hvad som redan är anfördt. Vi äro afla temligen
inne i denna fråga. Vi ha här under många riksdagar
diskuterat den, och vi ha sjelfve läst och hört så mycket derom,
så att jag tror icke, att man kan rubba någons öfvertygelse i
denna fråga. Men hvad jag kan säga nu är, att man vid frågans
behandling denna gång glädjande nog ådagalagt mycken
aktning för hvarandras åsigter. Särskildt gläder det mig, att
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
N:o 14. 32
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
man äfven å motsatta sidan funnit ställningen sådan, att någon
tull är berättigad. Det är möjligt att motsidans män i framtiden
skola söka få bort tullarna; men det gläder mig, att ingen ännu
uttalat ett yrkande härom. Jag tror derför, att man skall respektera
våra åsigter, då vi vidhålla den uppfattningen, att en tull
på 2 kronor 50 öre är det minimum som jordbruket behöfver. Och
då man ej med skäl kan säga, att jordbrukets utveckling gått
så framåt, att det finnes öfverflöd af arbetskrafter på det hållet,
då tror jag, att de gamla skälen finnas qvar att vidhålla den
uppfattningen, som förut gjort sig gällande i Riksdagen. Det är
ett faktum, mine herrar, att jordbruksnäringen fortfarande lider
brist på arbetare. Ty ett fåtal vill egna sig åt jordbruksarbetet,
derför att det är det ovissaste af alla yrken, enär, som vi känna,
landtbrukaren ofta utsättes för alla möjliga missräkningar. Eu
landtbrukare kan ej förut beräkna, hvad han har att vänta för
väderleksförhållanden, hvad han har att vänta för skördeförhållanden,
hvad han har att vänta för prisförhållanden och arbetslöner
och mer eller mindre liknande förhållanden i afseende å sin
näring. Dessa oberäkneliga förhållanden göra, att han ej kan
stå värnlös mot sina rika grannar, som få rika skördar, hvilka
de kunna kasta in på vår lilla marknad. Under trycket af sådana
förhållanden är det nödvändigt för oss, att vi söka bibehålla
det ringa tullskydd, som Riksdagen en gång beslutit. Men
på samma gång är jag villig medgifva eu nedsättning af dessa
tullar, då förhållandena ha gestaltat sig så som de nu gjort.
Sådana äro i korthet de skäl, som för mig gjort, att
jag vidhåller mitt yrkande och anhåller om proposition på detsamma.
Häruti instämde herrar Peterson i Hasselstad, Er sson i Arnebo
och Mallmin.
Herr B ii lo w: Då herr Bergendahl här höjde sin flagga
upp, så fingo vi se, att det var »det rene fl ags. Detta på den grund,
att man icke skall göra några eftergifter. Jag trodde annars,
att ett konstitutionelt samhällsskick icke vore något annat än en
fortsatt kompromiss mellan partierna. Skall hvart parti säga nej
till det tillmötesgående som erbjudes, hvart skola vi då komma
till slut? Vi skola icke komma någonstädes. I afseende på den
ofantliga betydelsen af denna fråga hafva vi frihandlare i Andra
Kammaren trott oss böra visa oss försonliga mot våra motståndare
och söka dämpa det hat och den ovilja, som tullarne åstadkommit
i vårt land. Mina herrar, det fans en gång ett parti i vårt
land, som icke ville göra några eftergifter, det var presteståndet
som förklarade, att det icke ville gifva efter i representationsfrågan,
men det uppkom då en så stark opinionstorm, att hela presteståndet
för den snart måste gifva vika. Och det kan nu, om
Onsdagen den 2 Mars, f. m. 33
herrar protektionister icke visa tillmötesgående, komma att uppstå
eu lika stark opinionsstorm. Jag har varit med bland dem, som
vilja i denna fråga gå halfva vägen, men det ser ut, som om
det andra partiet, tullvännerna, icke skulle vilja taga ett sådant
steg och möta oss. Herr Bergendahl berättade oss, att då tullfrågan
först uppstod, var skälet det, att då var priset på eu tunna
råg 10 kr., men man önskade komma upp till 15 ä 16 kr., och
då skulle man vara nöjd. Nu har rågtunnau efter hans uppgift
stigit till 19 kr., men ändock är man icke nöjd, fastän det är
3 å 4 kronor högre, än man önskat sig; ändock vill man icke
gå till mötes och visa sig försonlig i eu fråga, som uppkallat en
stark storm inom landet. Då man höjer sin stämma inom riksförsamlingen
för ett sådant program, gör man på det hela alla
regeringar omöjliga. Vi hafva ett annat land i Europa, der partierna
höja dylika program och framkalla ständiga ombyten och
derigenom göra eu regering omöjlig. Här har regeringen lyssnat
till en allmän opinion, och sådant gör en regering gerna nu för
tiden, då det visar sig att opinionen är stark och allvarlig.
Deremot är det icke vanligt, att partierna lyssna till opinionen;
de lyssna helst till sina egna meningar och fördelar. Men på det
sättet kommer man icke fram i de stora frågorna. Skulle det
verkligen finnas någon här i kammaren, som vill påstå det vara
eu lycka att dyr tid råder i vårt land? Sådana tider hafva ofta
rådt i Sveriges land, men Riksdag och regering hafva alltid sökt
afhjelpa ett sådant förhållande, som nu trycker på de fattigare
klasserna. Jag föreställer mig, att Riksdagen i första rummet är
till för att bevaka de fattigare klassernas bästa. De rika samhällsklasserna
behöfva icke så mycket Riksdagens skydd. I dag
ser svenska folket upp till svenska Riksdagen, och det vore bedröfligt,
om denna Riksdag i dag, då vi stå hvarandra så nära,
skulle säga ett hårdt nej.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservanternas af Andra
Kammaren förslag.
Herr Lasse Jönsson: Berodde det på dessa tjugufem ören
att kunna åstadkomma på samma gång stadga och fasthet i allmänna
rörelsen som försonlighet emellan partierna, ja, då skulle
jag vara den förste att tala för detta af Andra Kammarens
reservanter afgifna förslag. Att det dock i verkligheten är fråga
om något helt annat, det kan man inse, då man hör huru som
nästan hvarenda en, som yrkar bifall till denna reservation, börjar
med att säga: »Jag skulle helst vilja hafva bort hela tullen, jag
böjer mig dock nu för nödvändigheten, men så fort det blir
lämpligt tillfälle, skall jag vara med om att stryka hela tullen.»
Det kan således icke vara tal om någon stabilitet, ty herrarne
vilja ju icke alls vara med om att någon längre tid bibehålla
tullarne. Hvad som nu föreligger kan således icke sägas vara
Andra Kammarens Prof. N:o 14. 3
N:o 14.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
N:o 14.
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
34 Onsdagen den 2 Mars, f. m.
egnadt att befordra den mycket omtalade enigheten. Jag har
ämnat yrka bifall till herr Danielsons förslag om en tull på l:so,
och herrarne yrka på 1:25; skilnaden är blott 25 öre, men så
kommer frågan om fortsättningen efter den 1 juli 1893; å ena
sidan yrkas att tullen då skulle höjas till 2:so, men å den andra
att den fortfarande skulle förblifva 1:25. Men innan dess ha vi
ju eu riksdag, och det är icke tu tal om, att icke denna tullfråga
då skall komma före både från ena och andra hållet. Innan den
tiden kan det blifva helt andra förhållanden än nu. Skulle
samma förhållanden som nu fortfarande blifva rådande, kan det
ju icke vara tal om att yrka eu förhöjning af tullen, men om
motsatsen skulle inträffa, om utländingen skulle rusa på oss med
en »öfverflödande» import och rågpriset åter går ner till 9 ä 10
kr. per 100 kilo, då kunna väl herrarne icke annat än inse, att
det skulle behöfvas samma skydd, som år 1888 bestämdes. Men
det är en sak, som nu icke egentligen föreligger, utan som kan
afgöras nästa riksdag. Herrarne må derför icke upptaga det såsom
någon gensträfvighet att vi vidhålla det förslag som kommit
från Första Kammarens reservanter. Jag yrkar bifall till det af
herr Danielson gjorda yrkandet.
Herr Östberg: Jag ber, herr talman, att med blott några
få ord få angifva min ståndpunkt till den föreliggande frågan.
Det har anförts, att tullarne under den tid, de varit gällande hos
oss, endast medfört skada så väl för landet i dess helhet som särskild!
för jordbruksnäringen. Jag vill icke inlåta mig i någon
debatt om denna sak utan endast, med all respekt för mina
motståndares åsigter, uttala såsom min uppfattning, att dessa
tullar under de 3 ä 4 år de varit gällande varit till nytta både
för landet i dess helhet och för den jordbrukande befolkningen.
Emellertid äro, såsom alla erkänna, förhållandena nu sådana,
att eu nedsättning af tullen bör ske. Härför talar å ena sidan
den omständigheten, att prisen äro så höga, att billighet och
rätt göra till eu pligt att tillmötesgå de yrkanden, som så länge
och så ifrigt framstälts, om eu lindring i tullbeskattningen. A
andra sidan är det en synpunkt, som också talar härför, nemligen
den omständighet, att i vårt land striderna angående lifsmedelstullar
hafva fortgått med en bitterhet och en skärpa, som efter
min uppfattning icke varit påkallade af sakens egen natur och
ej heller förekommit i andra länder, der på senare tiden tullarne
hafva höjts. Dessa båda omständigheter göra, att en nedsättning
bör ske, och det erkännes från alla sidor.
Det är egentligen endast eu fråga, der olika meningar vid
detta tillfälle göra sig gällande, i det man å ena sidan önskar
en nedsättning endast till midten af nästa år, då nu gällande
tull skulle återinträda, hvaremot man å andra sidan ansett en
permanent nedsättning vara lämplig. Skulle man se saken endast
Onsdagen den 2 Mars, f. ro.
35 N:o 14.
från den ekonomiska sidan, erkänner jag, att de åsigter, som
hyllas af ledamöterna från Första Kammaren, kunna vara fullt
rigtiga, ty nästa Riksdag har i sin hand att efter sig då företeende
omständigheter reglera tullen för det året och det nästa. Men
ser jag åter på den andra sidan, nemligen behofvet och nödvändigheten
af att få något mera lugn i afseende på denna frågas
behandling, kan jag icke annat än ställa mig på deras sida, som
önska en permanent nedsättning af tullsatserna. Jag kan derför
icke annat än erkänna det tillmötesgående, som från utskottsledamöterna
från Andra Kammaren blifvit visad, och jag är tacksam
derför. Emellertid kan man ju tveka något om det belopp,
till hvilket en nedsättning bör ske. Herr Ivar Månsson, med
hvilken jag i delta fall instämmer, har ansett, att man borde
stanna vid en siffra af l:so, i anslutning till de åsigter, som gjort
sig gällande hos ledamöterna från Första Kammaren rörande tiden
till den 1 juli 1893. Det är naturligtvis omöjligt att på objektiva
grunder afgöra, hvilken siffra som är den lämpligaste och rigtigaste.
Emellertid förefaller det mig, som om denna siffra 1:5o
skulle vara den lämpligaste sifEran att stanna vid, helst man då
möjligen kunde komma öfverens med Första Kammaren. Med
anledning häraf anhåller jag att få instämma i herr Ivar Månssons
yrkande, att nu ifrågavarande tullsats måtte sättas till 1:5 o
för hela året 1893.
Herr Gustafsson: Här hafva talats många vackra saker
om försonlighet och tillmötesgående och om möjligheten att genom
antagande af reservanternas förslag bringa tullfrågan ur verlden
eller från Riksdagens bord, som det heter. För min del tror jag
icke på möjligheten att få denna fråga bort så lätt. Jag hörde
herr Biilow säga, att det hat och den ovilja, som tullfrågan bragt
i sinnena, skulle försvinna genom detta tillmötesgående. Min tro
är, att så kan det icke gå. Denna fråga skulle kunna liknas vid
en törntagg, som man pressat in i samhällskroppen. Ej försvinner
smärtan derigenom, att man tager bort hälften af taggen och
låter den andra hälften sitta qvar. Så länge spetsen finnes derinne,
blir också smärtan qvar. Det förundrar mig, att herr Hamilton
kunde komma till ett sådant resultat som han gjorde efter sitt
anförande, deri han sade, att så länge tullen finnes qvar, kommer
det att blifva ständiga fluktuationer och annat elände. Jag måtte
höra till »presterskapet», hvilket, efter hvad herr Biilow sade, aldrig
ger med sig, ty jag vill icke vika en tum från den ståndpunkt
jag i tullfrågan intagit, allt sedan densamma kom på tal. Derför
vill jag yrka på fullständig tullfrihet, och jag gör det så mycket
hellre, som jag vill tjena några kamrater i denna kammare, hvilka
förklarade vid riksdagens början, att de aldrig skulle rösta för
annat än tullens borttagande. De skulle ju icke komma i tillfälle
att rösta för detta, om icke ett sådant yrkande framstäldes,
Ang. tullen
ä spanmäl,
omalen.
(Forts.)
N:o 14. 36
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. fallen och för att de skola komma i tillfälle att ställa sig på den sidan,
a spannmål, g]jap jag bo att få yrka bifall till mom. a) af herr Fredholms
omalen. reservation, eller att spannmål, omalen och malen, från den 1 januari
(Forts.) 1893 göreg tuUM
Herr Hammarström: Då jag undertecknat en motion
rörande den sak, som nu föreligger, skall jag be att få yttra några
ord. Man har under diskussionen framhållit de statsfinansiella och
kommersiella synpunkterna, meu jag skall be att få göra den erinran,
att en fråga sådan som denna är i främsta rummet en
skattefråga. För min del håller jag före, att det är lagstiftarens
oafvisliga skyldighet att så afväga skattebördan, att den står i
rimligt förhållande till den skattskyldiges förmåga att bära skatten.
Man vet, att lifsmedelstullen är en indirekt skatt, som hufvudsakligen
drabbar den mindre bemedlade, hvilken har minsta
förmågan att bära densamma. Då man vet, att dessa skattebelopp
uppgå till åtskilliga millioner, kan man med skäl fråga,
huru det kan vara möjligt för den fattige daglönaren att med
sin ringa skarf bidraga till sådana oerhörda skatter. För min
del vill jag icke alls vara hänsynslös mot jordbrukarne, ty jag
vet, att en stor del af dem och i synnerhet de mindre hafva fört
och föra en ingalunda behaglig, utan tvärtom en ganska sträfsam
tillvaro. Jag är nemligen mycket förtrogen med landtbrukarnes,
i synnerhet de små landtbrukarnes, förhållanden och har
sett, att de kunna hafva det mycket sträfsamt, i synnerhet om
de äro mycket skuldsatta på sina egendomar.
Men nu har erkänts från protektionistiskt håll, att för närvarande
är spanmålen uppe till ett så pass högt pris, att man
ansett, att man är ersatt för arbetet, åtminstone är det i hufvudsak
erkändt. Men det har också sagts, att det icke råder arbetsbrist
i landet, utan att lifsmedelstullarne hafva bidragit till att afhjelpa
denna brist. Jag får då upplysa, att det verkligen råder
en betänklig arbetsbrist icke endast i de större och mindre städerna
utan äfven på landsbygden, och för min del vill jag säga,
att tullarne i allmänhet och såsom sådana ingalunda hafva gagnat
landet i dess helhet. Deremot förutspår jag att, om man
vill löpa linan ut och gå på, till dess det blir omöjligt, landet
skall komma att föras in i ett tillstånd och ett förhållande,, som
skall visa sig sorgligt i längden.
Men, mine herrar, hvad som är värst af allt härutinnan
synes mig vara det, att man genom att fortfarande hålla på
dessa spanmålstullar sätter vapen i händerna på fiender till vårt
samhällsskick. Jag för min del är mycket ledsen häröfver, och
hvarje gång jag tänker härpå, blir jag vemodig. Med dessa
spanmålstullar till underlag har man så godt tåg, och jag är myc
ket ledsen öfver att detta fortfarande skall behöfva ega rum. Här
har vid behandlingen af en annan motion sagts, att man ej borde
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
37 N:o 14.
vidtaga lagföräudringar, åt hvilka opinionen i landet ej gåfve stöd. Ang. tullen
Detta må väl ej kunna sägas i fråga om afskaffandet af lifsme- a sPanmål,
delstullarne, då det ju är kändt, att opinionen emot dessa tullar
vuxit till en höjd, som kan kallas en storm, som går från Ystad ^ 0 8-''
till Haparanda.
Ehuru jag för min del anser, att lifsmedelstullarne helt
och hållet böra af skaffas, tror jag dock under nuvarande förhållanden
klokheten bjuder, att man söker, så vidt möjligt är, gå
hvarandra till mötes, och derför skall jag anhålla att få ansluta
mig till reservanternas från denna kammare förslag.
Herr Erickson i Bjersby: Oaktadt de tillvitelser för
hårdhet och brist på tillmötesgående, för hvilka herr Bergendahl
efter sitt anförande i frågan varit föremål, vill jag genast förklara,
att jag i sak delar hans uppfattning, ehuru jag af särskilda skäl
icke kommer att biträda hans yrkande. Yi böra nemligen ihågkomma,
att då Riksdagen år 1888 vid åsättande af denna tullsats
bestämde densamma till endast 2 kr. 50 öre per 100 kg.
af skäl att åtskilliga industrigrenar på grund af gällande handelstraktater
då icke kunde få behöflig! skydd, man likväl ansåg, att
jordbruket i sjelfva verket behöfde än högre tullsats, och att det
lägsta belopp, det kunde nöja sig med, var 2 kr. 50 öre. Sedan
dess äro endast tre år förflutna, och likväl vill man nu i samma
stund, man ärnar bereda industrien det skydd, den hittills måst
sakna, sänka, ja helt och hållet borttaga denna tull, just som
dess verkningar börjat visa sig fördelaktiga; ty den har i allmänhet,
jag vågar påstå det, varit icke skadlig uttn gagnelig.
Bevillningsutskottets vice ordförande nämnde i början af
sitt anförande, att ledamöterna inom utskottet från denna kammare
först förfäktat den rena tullfrihetens ståndpunkt, men att
de för att visa tillmötesgående sedermera förklarat sig vara med
om allenast en nedsättning af gällande tullsats. De hafva förmodligen
antagit, att de icke kunde taga steget fullt ut på en gång,
och att de således nu borde taga endast första hälften; men då
de förmodligen beräknat, att andra hälften snart skulle följa efter,
kan jag för min del icke räkna detta såsom något tillmötesgående.
Då jag åter nu ansluter mig till det af herr vice talmannen
framstälda förslag, gör jag det derför, att jag vill visa
tillmötesgående från min sida.
Det har sagts, att många skäl tala för nedsättning af ifrågavarande
tullsats, och det hufvudsakligaste af de skål, som
skulle betinga eu sådan, skulle naturligtvis vara, att priset på
lifsförnödenheter stigit betydligt, samt att följaktligen nedsättningen
skulle gagna den mindre bemedlade konsumenten. För närvarande
är dock priset på lifsmedel icke öfver det normala eller
det belopp, producenten måste för sin vara erhålla, och de skäl,
som fuunos för nedsättningen förliden höst och som legat till
N:o 14. 38
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. iullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
grund för regeringens förslag om suspension, hafva således sedan
dess väsentligen bortfallit. Hade förlidet års höst galt samma
pris som nu, antager jag till och med, att regeringen aldrig kommit
fram med sitt suspensionsförslag.
Hvad nu beträffar förslaget om nedsättning af ifrågavarande
tullsats till vare sig 1:5 o eller 1:2 5 per 100 kilogram, så vill
jag fråga: hvad nytta får den konsumerande allmänheten häraf?
Tro herrarne, att de, som köpa sitt bröd bakadt eller i form af
mjöl, skola få någon fördel af denna nedsättning? Jag tvifla!-härpå. Men deremot är jag förvissad om, att den kommer att
leda till osunda handelsspekulationer och till skada för producenten.
Beträffande Ivar Månssons förslag kan man också säga, att
det innebär ett tillmötesgående; och jag skulle icke hafva fruktat
att vara med om detta förslag, om icke enligt min mening deri
läge ett medgifvande, att de tullsatser, som 1888 års Riksdag bestämde,
voro gripna ur luften och allt för högt tilltagna, hvilket
jag för min del icke kan medgifva. Skulle herr Månssons förslag
blifva Riksdagens beslut, är jag förvissad om, att, huru än
priset på jordbruksalster kunde komma att falla, någon förhöjning
af den utaf honom föreslagna tullsats icke skulle kunna åter genomföras.
Men detta förhållande skulle å nyo kunna föra jordbruket
till ruin. Faran af att taga ett steg, som skulle medföra
eu så ödesdiger verkan, bör man noga betänka.
Den nu föreslagna tullnedsättningen skulle, säger man vidare,
bidraga till upphjelpande af den fattiga befolkningens ställning.
Detta påstående är ett fullkomligt misstag, liksom jag i likhet
med herr Bergendahl bestrider, att det för närvarande råder
någon arbetslöshet i landet. Jag afser här icke Stockholms
stad, ty der lärer väl vara arbetsbrist, men då man i sammanhang
med förevarande fråga talar om arbetslöshet, får man väl
tänka på landet i dess helhet. På landsbygden råder alldeles ingen
arbetslöshet, det är tvärt om synnerligen svårt för jordbrukare
att erhålla de arbetskrafter, som de behöfva för skötandet af
sin jord. Men skulle lifsmedelstullarne nu tagas bort, skulle jordbrukare
till och med förlora förmågan att aflöna några arbetare, och
således arbetslöshet äfven på landsbygden inträda. Arbetslönerna
hafva sedan 1888 års riksdag stigit ganska betydligt på landsbygden.
Huru förhållandet i detta hänseende är i Stockholm, vågar jag
icke säga, men till Stockholm är ju eu fullständig tillströmning
af arbetsfolk; här tro de sig kunna erhålla hög aflöning och
kort arbetstid. Men vi böra väl fästa oss vid förhållandet i landet
i dess helhet och icke i Stockholm och andra städer, der förhållandet
kan vara liknande det, som råder i hufvudstaden. Endast
arbetarne vilja mottaga sådant arbete, som jordbrukare
kunna lemna dem på landsbygden, få de arbete, och der behöfva
de hvarken frysa eller svälta. Man säger, att lifsmedelstullarne
äro orättfärdiga och orättvisa. Vid tullarnes införande kunde dy
-
Onsdagen den 2 Mars, f. m. 39
lika uttryck vara synnerligen lämpliga såsom agitationsmedel, men
ingen lär väl någonsin trott dem innebära den minsta sanning,
och deras upprepande nu hade man derför kunnat bespara sig.
Det tyckes för öfrigt som om det skulle komma att gå, som
man hört från frihaudelssidan förutspås: I, jordbruks-protektionister,
har man sagt, skolen få se, att spanmålstullarne icke komma
att räcka länge. Sedan väl industritullar beslutits, skall det ej
dröja länge, förrän jordbrukstullarne slopas. Och hvad hafven I
då vunnit med edra tullar och det skydd, som I efterlängtaden
så ifrigt? Jag hoppas, att denna spådom icke skall gå i uppfyllelse.
Men skulle så ske, må det då blifva frihandlarne och icke
protektionisterna, som få hafva varit orsak till vår modernärings
förande å nyo till branten af sin undergång.
Det skulle vara mycket att säga i denna fråga; men jag
vill yttra mig kort och icke längre upptaga kammarens tid. Jag
har endast velat tillkännagifva min åsigt i frågan. Lyckligast
hade dock varit, om vi vidblifvit »status quo» i denna fråga.
Jag sluter mig emellertid till det yrkande, som af herr vice
talmannen framstälts.
Herr Collander: Endast ett par ord! Här har yttrats af
herr vice talmannen, att vi skola vänta till nästa riksdag; den
skulle få afgöra, om tullen skall sänkas eller höjas äfven efter den
1 juli 1893. Ja, just från denna synpunkt vore det fördelaktigt
att icke hafva olika tullsatser för det första halfåret och för det
sista och i synnerhet, som här föreslagits, eu högre tullsats för
det sista halfåret. Det är nemligen mycket svårt för Riksdagen
att sänka en tull, men deremot lätt att höja en sådan, utan att
alltför mycket rubbande ingripa på statsregleringen. Jag ber
derför att få som min mening uttala, att, om man vill allvarligt
tänka på saken, det är bättre att hafva en enda tullsats och ej
införa nyheten af två olika tullsatser för samma år.
Jag tackar särskildt .de herrar, som vilja gå till mötes och
vara med om eu nedsättning till 1 krona 50 öre, men är det så
litet som skiljer som 25 öre, så tror jag, att herrarne för detta
år kunna gå in på reservanternas från denna kammare förslag;
sedan kunna ju tullsatserna höjas nästa år, i fall omständigheterna
då kräfva det. Jag ber att få biträda herr Johanssons förslag,
att dessa spanmålstullar måtte sättas till 1 krona 25 öre.
Herr Persson från Arboga: Den ståndpunkt jag numera
intager till den föreliggande frågan framgår tillräckligt tydligt
deraf, att jag redan förut tillåtit mig instämma i det yrkande,
som framstäldes af bevillningsutskottets vice ordförande, herr
Johansson. Det skulle derför icke hafva fallit mig in att vilja
upptaga kammarens tid med något vidare yttrande, om jag icke
dertill fått en särskild anledning. Jag har här i min hand ut
-
N:o 14.
Ang. tullen
a spanmål,
omalen.
(Forts.)
Sso 14. 40
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen
å spanmål.
omalen.
(Forts.)
drag af ett protokoll, hållet vid ett ganska talrikt besökt möte i
en af de städer jag har den äran att representera, ett möte, som
hölls den 3 januari detta år och hade till ändamål att afgifva en
protest mot de bestående lifsmedelstullarne. Det beslut, som fattades
vid detta möte, har man anmodat mig att bringa till kammarens
kännedom, och det är detta uppdrag jag härmed anhåller
att få fullgöra. Jag skall icke besvära kammaren med ett uppläsande
af mötets resolution i dess helhet, utan ber endast att få
nämna sjelfva klämmen, hvartill detta möte kom och som gick ut
på ett bestämdt kraf på de bestående lifsmedelstullarnes afskaffande.
En ärad talare på skaraborgsbänken har här åberopat erfarenhetens
vittnesbörd om de välgörande verkningarna af dessa
lifsmedelstullar. Han må hafva haft rätt i sin uppfattning, och
den må ega giltighet för den ort, som han representerar. Särskildt
är jag för min del också benägen för det antagandet, att
spanmålstullarne må hafva verkat åtskilligt godt för jordbrukarne
äfvensom för den kroppsarbetande befolkningen bland jordbrukarne.
Det ligger i sakens egen natur, att denna kroppsarbetande
befolkning är mindre beroende af tullarne än arbetarebefolkningen
i öfrigt. Kroppsarbetarne i jordbrukets tjenst torde till allra
största delen uppbära sin aflöning in natura; och således äro de
i det allra närmaste oberoende af tullarne, vare sig dessa äro
höga eller låga. Men så förhåller det sig icke med den stora
massan af arbetare i städerna och i orter med högt uppdrifven
industri. Det är nu en sådan ort eller två städer i dylikt förhållande,
som jag här representerar. Och i den resolution, hvars
innehåll man lemna! mig i uppdrag att bringa till kammarens
kännedom, har detta möte velat uttala sina stora och allvarliga
bekymmer med afseende å den nuvarande ekonomiska ställningen
bland denna befolkning.
Man kan naturligtvis säga, att ett yttrande af ett dylikt
möte föga eller intet har att betyda. Jag har dock ansett mig
pligtig att omnämna det, allra helst med anledning af ett yttrande,
som fäldes från skaraborgsbänken, att det endast skulle
vara i de större städerna, som något missnöje är till finnandes
bland arbetarne. För min del kan jag intyga, att ett lika starkt
och, som jag tror, fullt lika berättigadt missnöje med lifsmedelstullarne
är till finnandes äfven i de mindre städerna.
Det möte jag syftar på har uppstält kraf på ett fullständigt
afskaffande af lifsmedelstullarne. Eu sådan åtgärd skulle
visserligen äfven tilltala mig allra mest; men af opportunitetsskäl
har jag ansett mig böra instämma i herr Johanssons från Noraskog
yrkande, och jag anhåller, herr talman, att få vidblifva detta
mitt instämmande.
Herr Bergendahl: Herr talman, jag anhåller att få närmare
förtydliga det yrkande jag gjorde nyss. Jag underlät att i sam
-
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
41 X:o 14.
manhang med mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan
yrka bifall till den nuvarande tullsatsens bibehållande såväl för
detta som för nästa år; jag gör detta nu.
Men eftersom jag bar ordet, begagnar jag tillfället att bemöta
några yttranden. Herr Biilow talade om, att det vore rättast
att biträda en kompromiss beträffande dessa tullsatser. Jag
hemställer till herr Biilow: om t. ex. rågtunnan ett annat år går
ned i pris till 11, 12 eller 13 kronor, vill herr Biilow då också
vara med om att kompromissa för tullens höjande; jag misstänker,
att herr Biilow ej skall bli med derom.
Herr Biilow talade vidare om, att man skulle taga hänsyn
till allmänna opinionen. Det är emellertid ganska svårt att veta,
huru allmänna opinionen i landet i förevarande fall är beskaffad.
Härom lärer herr Biilow ej ha några statistiska uppgifter att
nu förete.
Äfven nämnde herr Biilow, att Riksdagen skall skydda de
fattige, men icke de rike. Jag tror, att det är Riksdagens skyldighet
att skydda både de fattige och de rike såväl som dem
frågan här närmast gäller, eller arbetsgifvarne; kunna ej dessa
existera, så kunna ej heller arbetarne göra det.
För öfrigt ber jag att få säga såväl talaren på malmöbänken,
herr Andersson som de andra föregående talarne, hvilka
beskylt mig för hårdhjertenhet, att jag tror mig kunna försäkra,
att jag ömmar lika mycket för arbetsklassens bästa som någonsin
herrarne.
Herr Sjö: Här har talats så mycket vackert om tillmötesgående
och försoning i denna fråga, och jag undrar icke alls derpå.
Äfven jag vill vara med om tillmötesgående och försoning, och
såsom bevis derpå vill jag åberopa, att, dä jag sist yttrade mig
här i kammaren rörande tull på spanmål, stälde jag mig äfven
på den sida, som intog en moderat hållning derutinnan. Jag
vill äfven göra detta nu, då jag kommer att biträda ett yrkande,
som förut är gjordt här, nemligen om en konstant nedsättning af
spanmålstullen till 1 krona 50 öre. När jag detta gör, gör jag
det af det skäl, att jag icke kan biträda vare sig reservanternas
ifrån Första Kammaren inom bevillningsutskottet gjorda reservation
eller Kongl. Maj:ts förslag. Om vare sig det ena eller andra
af dessa förslag bifalles, är jag bestämdt öfvertygad om, att innan
de högre tullsatserna inträdt, skall spekulationen hafva nått en
sådan höjd, att importen af spanmål skall fylla nästan alla magasin
inom landet, och den inhemska spanmålens pris derigenom falla
i icke oväsentlig grad för den jordbruksidkande befolkningen.
Det skulle således alldeles motverka hvad man nu anser böra
göras till gagn för jordbruket.
När jag, som sagdt, icke kan vara med om sådan spekulation
som två tullsatser på ett år, som det blifver, i fall reservan
-
Ang. tullen
å spanmål,
omalen.
(Forts.)
N:o 14. 42
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen
å spanmål.
omalen.
(Forts.)
ternas från Första Kammaren inom utskottet förslag bifalles, och
då jag derjemte erinrar mig osäkerhetstillståndet under de värsta
tullstriderna åren 1886, 1887 och 1888 och huru stort öfverflöd
det då ingick af spanmål, samt till följd deraf priset föll till ett
fabulöst lågt värde för att sedan återigen stiga, skola icke herrarne
förvåna sig öfver, att jag nu har anslutit mig till ett medlingsförslag,
och hoppas, att man skall kunna sluta sig omkring
detsamma från båda hållen. Man skulle i så fall få ett fast belopp
af 1 krona 50 öre pr 100 kilogram, såsom nu är föreslaget.
Jag önskar derjemte, att vi litet hvar må medverka till betryggande
af en lycklig och rik framtid åt ett älskadt fosterland.
Göra vi detta, så skola helt visst striderna i förenämnda fråga,
som nu en längre tid pågått, sluta till nytta och gagn icke allenast
för riksdagsarbetet, utan äfven till nytta och gagn för de
sammanjemkningar i öfrigt, som möjligtvis i andra frågor kunna
komma till stånd inom landet.
Herr Olsson från Stockholm: Då herr Waldenström upp
trädde,
instämde jag i hans yrkande; men jag föranleddes att begära
ordet för att besvara herr Bergendahi, som sade, att Riksdagen
och regeringen hade skyldighet att tillse, att producenterna
skulle få så stora fördelar som möjligt. Om man icke tänker
alls på konsumenten, hvart skall då producenten taga vägen?
Jag är af den öfver tygel sen, att de så kallade protektionisterna,
efter hvad de nu visat, icke vilja vara tillmötesgående mot frihandlarne.
Så kommer då den fattigare befolkningen, sorgligt
nog, att fortfarande få vidkännas följderna af denna skyddstull.
Jag vill vidare bemöta några talare, som yttrat sig om arbetsbristen
i landet. Arbetslöshet råder för närvarande icke blott
i de större städerna, utan äfven i de mindre.
Dessutom ha vi Norrland att tänka på, som har ganska
svårt att få tillräckligt för att gifva näring åt sina invånare.
Jag ber att få ansluta mig till hvad som förut blifvit yrkadt
af herr Waldenström.
Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf proposition
å hvart och ett af de utaf herr Johansson i Noraskog, herr
vice talmannen, herr Månsson, herr Bergendahi och herr Gustafsson
framstälda särskilda yrkanden, och förklarade herr talmannen
sig anse propositionen på bifall till herr Johanssons yrkande
hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes.
I följd häraf upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen,
å nvo de återstående yrkamJena, af livilka det som
afsåg bifall till herr vice talmannens förslag nu förklarades hafva
flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering; i följd hvaraf och sedan till kontraproposition
i denna votering antagits bifall till herr Gustafssons yr
-
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
43 N:o 14.
kände, nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i voteringen angående punkterna
2 och 3 i bevillningsutskottets betänkande n:o 2 antager
det af herr vice talmannen framstälda yrkande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Fredholm vid
betänkandet afgifna reservation i mom. a.
Omröstningen visade 168 ja mot 47 nej; och erhöll alltså
propositionen för hufvud voteringen följande lydelse:
Den, som beträffande punkterna 2 och 3 i bevillningsutskottets
betänkande n:o 2 bifaller den af herrar Johansson i Nötskog
m. fl. afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr vice talmannen
under öfverläggningen framstälda yrkande.
I hufvudvoteringen röstade 131 ledamöter ja och 84 nej,
hvadan kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
Enligt den af kammaren antagna föredragniugsordning förekom
nu •punkten 7, deri utskottet hemstält:
att för spanmål, omalen, korn, majs, ärter och hönor måtte,
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, bestämmas en tull af 2
kronor 50 öre för 100 kilogram.
I den af herr Johansson i Noraskog m. fl. vid betänkandet
afgifna reservation hemstäldes deremot i afseende å denna punkt,
att äfven för ifrågavarande slag af spanmål tullen måtte bestämmas
till 1 krona 25 öre för 100 kilogram.
Ang. tullen
i spanmål,
omalen.
(Forts.)
No 14.
44
Onsdagen den 2 Mars, i m.
Ang. tullen I fråga härom anförde:
å spannmål,
omaZen. Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af den ut
''
0 s'' gång föregående votering erhållit, och med åberopande af de
skäl, som anförts af utskottsreservanterna från denna kammare,
tillåter jag mig yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
den af mig med flere afgifna reservationen, eller att för spanmål,
omälen, korn, majs, ärter och bönor måtte bestämmas eu tull af
1 krona 25 öre för 100 kilogram, och anhåller jag om proposition
å detta mitt yrkande.
Herr vice talmannen Danielson: Jag ber att få yrka bi
fall
till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen till proposition
upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren herr Johanssons
m. fl. i reservationen framstälda yrkande.
Punkten 6.
Bifölls.
I punkten 9, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:
att för spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade, måtte,
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, bestämmas en tullsats af 2 kronor
50 öre för 100 kilogram.
Herr Johansson i Noraskog och hans medreservanter hade
deremot hemstält att ifrågavarande tullsats måtte bestämmas till
1 krona 25 öre för 100 kilogram.
Herr Johansson i Noraskog erhöll ordet och yttrade: Jag
tillåter mig att äfven i denna punkt yrka bifall till reservanternas
hemställan, så att den föreslagna tullsatsen bestämmes till 1 krona
25 öre per 100 kilogram.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det af herr Johansson
framstälda yrkande.
Ang. tullen Härefter föredrogos i ett sammanhang punkterna 4, 5 och 10,
* malenderi skottet i afseende å år 1893 hemstält:
4:o) att spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte för
tiden till den 1 juli åsättas eu tull af 2 kronor 80 öre för 100
kilogram;
5:o) att för spanmål, malen, mjöl och gryn af råg och hvete,
måtte för tiden från och med den 1 juli stadgas tullfrihet; samt
10:o) att för spanmål, malen, mjöl och gryn af andra slag än
råg och hvete, måtte för tiden från och med den 1 juli bestämmas
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
45 N:o 14.
den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats, 4 kronor 30 öre för 100 Ang. tullen
kilogram. a s^a^a^’
I ofvanförmälda af friherre Barnekow m. fl. afgifna reser- ™ ''
vation hade deremot i fråga om punkten 5 yrkats: ^ 01
att tullen å spanmål, malm, mjöl och gryn af råg och hvete
måtte för tiden från och med den 1 juli 1893 bestämmas den af
Kongl. Maj:t föreslagna tullsats af 4 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Herr Johansson m. fl. hade åter i sin reservation yrkat:
att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte bestämmas
en tullsats af 2 kronor 50 öre pr 100 kilogram.
Ordet begärdes af
Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: För att icke
upptaga kammarens tid, ber jag att äfven i detta fall få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag
i dessa punkter, eller att »för spanmål, malen, mjöl och gryn,
alla slag, måtte bestämmas en tullsats af 2 kronor 50 öre per
100 kilogram», och anhåller jag om proposition på detta mitt
yrkande.
Herr vice talmannen Danielson anförde: Jag skall be att
få yrka bifall till utskottets hemställan i punkten 4 och bifall
till reservationen i punkten 10.
Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställanden,
i hvad de skilde sig från herr Johanssons m. fl. i deras reservation
framstälda yrkande, biföll kammaren sistnämnda yrkande.
I punkten 8 hemstälde utskottet:
att malt, äfven krossadt, måtte åsättas den af Kongl. Maj:t
föreslagna tullsats, 3 kronor per 100 kilogram.
Herr Johansson m. fl. hemstälde deremot i meranämnda
reservation, att ifrågavarande artikel måtte åsättas en tull af 1
krona 50 öre för 100 kilogram.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Johansson i Noraskog: Äfven i denna punkt skall
jag tillåta mig att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till en tullsats af 1 krona 50 öre i enlighet med den. af mig
m. fl. afgifna reservationen.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll hvad herr Johansson
m. fl. uti sin reservation vid denna punkt hemstält.
Härefter föredrogos i ett sammanhang punkterna 11 och 12,
deri utskottet beträffande år 1893 hemstält:
N:0 14. 46
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullen
å spanmål,
malen.
(Forts.)
Ang. tullrestitution
för bröd.
ll'':o) att för bröd, andra slag, måtte för tiden till den 1 juli
bestämmas en tull af 2,8 öre per kilogram; samt
12:o) att för bröd, andra slag, som införes från och med den
1 juli, måtte stadgas tullfrihet.
Beträffande punkten 12 hade friherre Barnekow m. fl. uti
sin reservation yrkat:
att å bröd, andra slag, som införes från och med den 1 juli
1893, måtte bestämmas den af Kongl. Maj-.t föreslagna tullsats
af 4,3 öre för 1 kilogram;
hvaremot herr Johansson m. fl. hade uti sin reservation
i fråga om punkterna 11 och 12 hemstält, att för bröd, andra slag,
måtte bestämmas en tull af 2,5 öre per kilogram.
Beträffande detta ämne anförde:
Herr Johansson i Noraskog: I öfverensstämmelse med
förut fattade beslut tillåter jag mig att i afseende å dessa punkter
framställa samma yrkande, som reservanterna gjort, eller att för
»bröd, andra slag, måtte bestämmas en tull af 2,5 öre per kilogram».
Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få yrka
bifall till den af Första Kammarens ledamöter i utskottet vid
punkten 12 afgifna reservation.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll det
yrkande, som innefattades i herr Johanssons m. fl. reservation.
Beträffande tullrestitution för bröd hemstälde utskottet i punkten
13 »att Riksdagen måtte besluta, att för bröd, andra slag,
som tillverkats inrikes af utländskt råämne och under 1893 före
den 1 juli utföres, skall under de vilkor i öfrig!, som i 9 § 1 mom.
tulltaxeunderrättelserna stadgas, restitutionsvis af tullmedlen utbetalas
2,5 öre per kilogram».
Friherre Barnekow m. fl. hade rörande detta ämne i sin
reservation hemstält, att till punkten måtto fogas ett nytt moment,
så lydande
»13
b) att för bröd, andra slag, som, tillverkadt inrikes af
utländskt råämne, efter den 1 juli 1893 utföres, skall, på sätt
Kongl. Maj:t föreslagit, restitutionsvis af tullmedlen utbetalas 4
öre per kilogram.»
I herr Johanssons m. fl. reservation åter hemstäldes:
»att Riksdagen måtte besluta, att för bröd, andra slag, som
tillverkas inrikes af utländskt råämne och under år 1893 utföres,
skall under de vilkor i öfrigt, som i 9 § 1 mom. tulltaxeunderrättelserna
stadgas, restitutionsvis af tullmedlen utbetalas 2,3 öre
per kilogram.»
Efter föredragning af punkten anförde:
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
47 N:o 14.
Herr Johansson i Noraskog: I denna punkt skall jag
också tillåta mig att på grund af de förut fattade besluten yrka
afslag å utskottets hemställan och deremot anhålla, att Riksdagen
i öfverensstämmelse med den af mig med flere afgifna reservationen
måtte besluta, »att för bröd, andra slag, som tillverkats
inrikes af utländskt råämne och under 1893 utföres, skall under
de vilkor i öfrigt, som i 9 § 1 mom. tulltaxeunderrättelserna
stadgas, restitutionsvis af tullmedlen utbetalas 2,3 öre per kilogram.
»
Herr Romberg: Innan vi definitivt bestämma denna tull
restitutionssiffra,
så torde det kanske vara af nöden att först
dels söka komma öfverens om, hvem som skall vara berättigad
att komma i åtnjutande af denna så kallade restitution,
dels göra oss reda för, hvad meningen med restitutionen egentligen
är.
Till en början tror jag då, att vi alla kunna anses vara
öfverens derom, att med tullrestitution menas tullafgiftens återställande
till den, som erlagt densamma.
Såsom herrarne torde erinra sig, rådde emellertid vid den
debatt rörande lifsmedelstullar, som förra riksdagen egde rum här
i kammaren, en viss olikhet i åsigten om hvem det är, som egentligen
betalar tullen. Herrar Bexell, Jonsson i Fröstorp och Jönsson
i Gammalstorp höllo styft på, att vi skulle medge, att det
var den utländske säljaren, som betalade tullen. Möjligen finnes
det flere i kammaren, som hysa samma åsigt. Det synes mig,
som om desse herrar nödvändigt måste anse, att tullrestitution
alltså skulle innebära, att då en importerad vara föres ut ur
landet igen, man skall taga och skicka tillbaka till utländingen
den af staten uppburna tullafgiften och säga: »Se här, var så
god; här äro pengarna tillbaka, som ni erlade i tull! Yi skola
icke ha dem; ty vi åto icke sjelfva upp hvad vi köpte af er den
der gången.»
I utskottets betänkande är nu, hvad jag kan finna, intet
nämndt om, hvem det är, som skall hafva restitutionen, men af
sammanhanget kau man sluta sig till, att utskottet menat, att
det skall vara exportören, som skall åtnjuta restitutionen, om
han nemligen är samme man som importerat varan. Den saken
får man väl alltså också taga för gifven.
Men nu uppstår en annan fråga: Hur mycket skall då
billigtvis återgäldas till denne re-exportör, då varan i hans hand
undergått eu mer eller mindre omgestaltande bearbetning och
behandling, innan han åter för ut den? Det kan ibland vara
ganska qvistigt att afgöra, och det synes mig, som om det slut,
hvartill utskottet härvidlag kommit, tyder på, att det icke varit
någon bagare med i utskottet, som der kunnat bevaka sitt och
sina yrkesbröders intresse. Frågar man efter hvilka de grunder
Ang. tullrestitution
för bröd.
(Forts.)
N:o 14. 48
Onsdagen den 2 Mars, f. m.
Ang. tullrestitution
för bröd.
(Forts.)
äro, på hvilka utskottet stödt sin beräkning rörande storleken af
ifrågavarande tullrestitution, så finner man af sid. 16 i utskottets
betänkande, att utskottet såsom norm uppstält det antagandet,
att af 100 kilogram mjöl kan beredas 90 kilogram torkadt bröd,
och, säga reservanterna, tullrestitutionen bör i så fall utgå med
2,3 öre pr kilogram, d. v. s. 2 kronor 30 öre pr 100 kilogram.
Hvad kommer då att ske? Jo, bagaren, som har bakat bröd af
100 kilogram mjöl, och som för dessa 100 kilogram betalat 2
kronor 50 öre i tull, och som följaktligen, då han exporterar
detta bröd, borde få tillbaka, hvad han erlagt i tull — ty det
var ju meningen, att han genom tullrestitutionen skulle hållas
skadeslös för den för råvaran erlagda tullen — enligt föreliggande
förslag får tillbaka icke ens så mycket som 2 kronor 30
öre; ty detta skulle ju vara tullrestitutionen för 100 kilogram bröd.
Alen så mycket bröd erhöll han icke vid bakningen. Detta, menar
utskottet, skulle vara en fullkomligt rättvis beräkning. Vilja
vi närmare precisera, huru affären för bagaren komme att ställa
sig, så blir resultatet följande. Till 90 kilogram bröd erfordrades
ju 100 kilogram mjöl. Till 100 kilogram bröd skall det således
gå åt något mer än 111 kilogram mjöl. För dessa 111 kilogram
mjöl, för hvilka bagaren enligt kammarens beslut sjelf skulle få
betala tull efter 2 kronor 50 öre pr 100 kilogram d. v. s. omkring
2 kronor 80 öre, skulle han nu, enligt föreliggande förslag,
vid export endast ega att uppbära en restitution af 2 kronor 30
öre. Jag hemställer på grund deraf, huruvida icke det af reservanterna
föreslagna restitutionsbeloppet måste bero på något förbiseende,
ty enligt nämnda förslag komme bagaren uppenbarligen
att af sin arbetsförtjenst förlora omkring 50 öre för hvarje
100 kilogram torkadt bröd, som han exporterade.
Jag upprepar än en gång mina siffror. .För 100 kilogram
mjöl får man betala i tull 2 kronor 50 öre. Äfven förutsatt att
deraf kunde beredas 100 kilogram bröd, så skulle bagaren för
detta parti endast få 2 kronor 30 öre i tullrestitution och således
förlora 20 öre. Men nu åtgå till 100 kilogram bröd ytterligare
11 kilogram mjöl och något dertill, och sålunda måste hans förlust
bli ännu större. Den tull han bevisligen fått erlägga för
det mjöl, som åtgår till 100 kilogram bröd, uppgår i sjelfva verket
till omkring 2 kronor 80 öre (noga räknadt 2 kronor 78 öre,
i jemn! tal, alltså 2 kronor 80 öre).
På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall
till herrar Johanssons in. fl. reservation, men med den förändring,
att siffran 2,3 öre ändras till 2,8 öre.
Herr Johansson i Noraskog: Jag vill icke förneka, att
den siste ärade talaren kan ha rätt i sina beräkningar, äfvensom
deri, att han ansåg felräkningen bero derpå, att vi icke i utskottet
haft någon bagare, som kunnat lemna oss nödiga upplys
-
Onsdagen flen ‘dalars, f. in. 4<»
ningar. Detta senare åtminstone är fullkomligt rigtigt. Men det
anmärkta felet vidlåder äfven Kongl. Maj:ts proposition n.-o 8,
då deri föreslås, att vid en mjöltull af 1 krona 40 öre pr 100 kilogram
den ifrågavarande restitutionen vid utförsel skulle sättas
till 1,3 öre pr kilogram. Kongl. Maj:t har nemligen gjort på
samma sätt som utskottet och beräknat 90 procent af den stadgade
mjöltullen såsom lämplig restitutionssiffra. Det är just
denna princip och grundsats, som utskottet äfven följt. Är sålunda
något fel begånget af utskottet, har utskottet icke gjort
värre än Kongl. Maj:t sjelf gjort. Det synes dock vittna om
behöfligheten af att, når Kongl. Maj:t nästa gång gör sådana
beräkningar, lian tager någon bagare till hjelp för att få den
rätta sifEran. Såsom förhållandena emellertid nu äro, anhåller
jag, att reservanternas siffra antages, och är, som sagdt, något
fel begånget, måste detta anses höra till »systemet» och icke
läggas oss till last.
Jag hemställer om bifall till reservanternas från Andra Kammaren
förslag i denna punkt oförändradt.
Herr vice talmannen Dauielsou: För att få en öfverensstämmelse
med de yrkanden, som förut blifvit gjorda af det
parti, jag tillhör, skall jag be att äfven i denna punkt få yrka
utslag å utskottets hemställan och bifall till den reservation, som
vid punkten afgifvits af friherre Barnekow m. fl.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag har endast begärt ordet
med anledning af herr Rombergs yttrande, i hvilket ban behagade
nämna mitt namn och således inblanda mig i den diskussion,
som här föres. Han gjorde detta på grund af ett uttalande,
som jag vid ett annat tillfälle skulle hafva haft i fråga
om hvem som betalar tullen, exportören eller importören. Jag
vill då säga, att jag aldrig sagt, att det konstant skulle vara
exportören som betalar tullen, utan jag har endast sagt, att förhållanden
kunna inträffa, då det blir han, som i verkligheten
faktiskt får vidkännas större delen af tullen. Den saken tror
jag icke vidare behöfver förklaras för denna kammares ledamöter,
ty de äro nog i allmänhet icke så enfaldiga, att de icke
begripa det.
Herr vice talmannen Danielson: Då jag blifvit gjord
uppmärksam derpå, .att det för att få en närmare öfverensstämmelse
med de förut gjorda yrkandena äfven måste yrkas bifall
till utskottets förslag, så tillåter jag mig att göra den förändringen
i mitt förra yrkande, att jag anhåller, att herr talmannen
behagade framställa proposition på bifall till så väl utskottets
hemställan som reservanternas förslag.
Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 11.
S:o 14.
Ang. tullrestitution
för bröd.
(Forts.)
4
N:o 14.
50
Onsdagen den 2 Mars. f. m.
Ang. tullrestitution
för bröd.
(Forts.)
Ang. nedsättning
af tullen
å spanmål
in. in.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de olika yrkandena,
biföll kammaren herr Johanssons med fleres reservation
i denna punkt.
I punkten 1, som nu föredrogs, hemstälde utskottet:
»att Kongl. Majds till Riksdagen aflåtna proposition mo 8
må på det sätt bifallas:
a) att den enligt tulltaxan af den 16 oktober 1891 bestämda
tullsats för spanmål, omalen, råg och hvete, må för tiden
till innevarande års slut nedsättas till 1 krona 50 öre pr 100
kilogram;
b) att den enligt samma tulltaxa för spanmål, malen, mjöl
och gryn, alla slag, bestämda tullsats må för nyssnämnda tid ned
sättas till 2 kronor 80 öre pr 100 kilogram;
c) att beloppet af den tullrestitution, som, jemlikt § 9 mom.
1 i tulltaxeunderrättelserna medgifves vid utförsel af bröd, må,
likaledes för tiden till innevarande års slut, nedsättas till 2,5 öre
pr kilogram; samt
d) att den förändrade tullsatsen å mjöl och gryn äfvensom
uedsättningen i tullrestitutionen för bröd skall tillämpas från
och med den dag, då den nedsatta tullen å omalen råg och hvete
träder i kraft.»
Herr Johansson i Noraskog erhöll ordet och yttrade:
Som herrarne kunna se af utskottets betänkande, hafva vi
i denna punkt, reserverat oss mot utskottets hemställan, men i
det syfte, att Riksdagen måtte ingå med en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan, att de förändringar i tullsatserna för spaumål,
omalen och malen, som af Riksdagen beslutas för 1893,
äfven måtte för 1892 tillämpas. Då emellertid Första Kammaren
i hufvudsak bifallit utskottets förslag, skall jag be att med frånträdande
af det, som i reservationen blifvit hemstäldt, få yrka i
fråga om punkten 1, att siffran 1 krona 50 öre i mom. a) måtte
förändras till 1 krona 25 öre; att siffran 2 kronor 80 öre i
mom. b) bestämmes till 2 kronor 50 öre, samt att i mom. c)
siffran 2,5 öre ändras till 2,3 öre.
På grund af hvad jag nu yttrat, skall jag derför anhålla
om bifall till utskottets hemställan i denna punkt, men med de
ändringar i afseende å siffrorna, som jag angifvit.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det af herr Johansson
nu framstälda yrkande.
Onsdagen den 2 Mars, f. ni.
51 - »o 14.
Punkten 14.
Utskottet hemstälde i denna punkt:
att för ris, oskaladt eller paddy måtte stadgas den af Kong!.
Maj:t föreslagna tullsats, 2 kronor 50 öre per 100 kilogram.
I motsvarande punkt af herr Johanssons in. fl. reservation
hade ifrågavarande tullsats föreslagits till 1 krona 25 öre för 100
kilogram.
Herr J. Johansson i Noraskog. I öfverensstämmelse med
de af kammaren förut fattade besluten tillåter jag mig att yrka bifall
till reservanternas förslag, »att för ris, oskaladt, eller paddy
måtte stadgas en tullsats af 1 krona 25 öre för 100 kilogram»,
och anhåller jag om proposition på detta yrkande.
Med afslag å utskottets hemställan, i hvad den skilde sig
från herr Johanssons m. fl. reservation, biföll kammaren denna
reservation.
Punkten 15.
Utskottet hemstälde:
»att tullen å gryn, ris-, och rismjöl bestämmes i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag till 4 kronor 30 öre pr 100 kilogram.»
Deremot hade ifrågavarande tullsats i herr Johanssons m. fl.
reservation föreslagits till 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Herr J. Johansson i Noraskog yttrade: Äfven i denna punkt
ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den
af reservanterna föreslagna nedsättningen i tullen å gryn, ris-,
och rismjöl till 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Det i herr Johanssons in. fl. reservation vid denna punkt
framstälda yrkande bifölls.
I punkten 16 hemstälde utskottet:
a) »att tullen å kli måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
bibehållas vid 30 öre pr 100 kilogram; samt
b) att friherre von Schwerins motion, för såvidt den afser
tiden före nästkommande års ingång, icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.»
Herr Johansson m. H. hemstälde deremot i sin reservation:
a) att för kli måtte bestämmas tullfrihet; samt
b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att tullen å kli måtte för tiden till innevarande års slut upphäfvas.
Ang. nedsättning
affallen
å spanmål
m. m.
(Forts.)
N:o 14. 52
Onsdagen den 2 Mars, f. in.
,, .prr J- <Johansson i Nötskog yttrade: Jag tillåter mig att
aspanmål mec* ^ropande af de skäl, som af reservanterna blifvit anförda, yrka
m. m. afslag å utskottets hemställan och bifall till reservanternas hem(Forts.
) ställan, att »för kli måtte bestämmas tullfrihet; samt att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att tullen å kli
måtte för tiden till innevarande års slut upphäfvas».
Vidare anfördes ej. Reservanternas hemställan bifölls.
Ang. tullen å Beträffande artikeln potates hemstälde utskottet i punkten 17:
potates. a) att för potates, äfven krossad eller rifven, måtte bestäm
mas
tullfrihet; samt
b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att tullen å potates måtte för tiden till innevarande års slut
upphäfvas.
Deremot yrkade friherre Barnekow m. fl. i sin reservation:
a) att å potates, äfven krossad eller rifven, måtte i enlighet
med hvad af Kongl. Maj:t föreslagits, bestämmas en tullsats af
50 öre för 100 kilogram; samt
b) att herrar Bruses och Olsons motion om tullfrihet äfven
för innevarande år å potates, äfven krossad eller rifven, måtto
af Riksdagen lemnas utan afseende.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr vice talmannen Danielsou: Jag anhåller att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den å sid. 32
mot utskottets beslut i dessa två punkter afgifna reservation.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag är icke ense med utskottet
i denna punkt. Det kan visserligen synas som om denna
fråga skulle vara af ringa betydelse, åtminstone för närvarande, men
jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att borttagandet af
denna tullsats kan under vissa förhållanden få eu mycket menlig
inverkan på den inhemska potatesproduktionen, samt stärkelseindustrien.
Såsom herrarne måhända veta, har under de senare
åren inom Blekinge län uppförts en mängd stärkelsefabriker, äfvensom
inom andra delar af landet, såsom Vestergötland, uppförts
fabiiker, och det skulle kunna hända, att de, derest denna tullsats
borttoges, korame att lida mycken skada i synnerhet under
år, då i Tyskland erhållas goda potatisskördar, emedan tvenne
större stärkelsefabriker invid Stockholm för afverkning af hufvudsakligast
utländsk potates redan ha uppstått och flere möjligen
skulle komma att uppstå. Jag har ansett mig böra omnämna detta,
all den stund jag fått mottaga tvenne skrivelser undertecknade af
icke mindre än 29 fabrikanter inom denna industrigren i Blekinge
Onsdagen den 2 Mars, f. m. ö;j jf:o 14,
län. Jag vill icke upptaga kammarens tid med uppläsande af Ang. tullen
dessa skrifvelser, men har ansett det vara min skyldighet att un- PotaUs.
derrätta kammaren om, att målsmännen för denna industri, hvilka (Forts-)
tillika äro potatesproducenter, anse tullen för dem vara af stor
betydelse.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra ber jag att få
yrka bifall till reservanternas förslag, att tullen å potates''bestämmes
till 50 öre för 100 kilogram såsom hittills.
Herr J. Johansson i Nötskog: Jag skall i motsats till
de båda föregående talarne hemställa om bifall till utskottets förslag,
och jag gör det så mycket hellre som, säga hvad man vill,
potatesen ändå måste räknas till våra mest oundgängliga lefnadsiörnödenheter.
Da så är förhållandet och tullen derjemte enligt
mitt förmenande mera skadar än gagnar potatesodlarne, så tillåter
jag mig anhålla om bifall till utskottets hemställan i denna punkt.
Härmed var öfver läggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.
I punkten 18 hemstälde utskottet, att för rötter, ej specificerade,
ätbara, måtte bibehållas tullfrihet, hvaremot frih. Barnekow
och hans inedreservanter yrkat, att ifrågavarande artikel måtte
asättas en tullsats af 50 öre för 100 kilogram.
Härom yttrade nu:
Herr vice talmannen Danielson: Jag yrkar äfven här
bifall till den af törsta Kammarens ledamöter afgifna reservation.
Herr Johansson i Noraskog: Jag skall deremot anhålla
om bifall till utskottets hemställan. Det är här fråga om eu af
de nya tullsatser, som tullkomitén behagat föreslå och Kongl.
Haj11 täckts acceptera. Jag tror, att den, mera än de flesta andra
af de föreslagna nya tullsatserna, är af beskaffenhet att böra af
Riksdagen afvisas. Jag hemställer alltså om bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Då tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande betänkande till kl. 7 e. m:, då detta
sammanträde, enligt utfärdadt anslag, kommo att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,7 e. in.
*
In fidem
Hj. Nekrnum.
Onsdagen den 2 mars.
Kl. 7 e. in.
§ 1.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 2.
Ang. vissa Till fortsatt föredragning anmäldes bevillningsutskottets be
delar
af tull dukande, mo 2, angående vissa delar af tullbevillningen, dervid
bemllnmgen. j orcjuingen först förekom
(Forts.) 6
Punkten 19, som bifölls.
Punkten 20.
Utskottet hemstälde i denna punkt, att tullsatsen å kött,
andra slag, ej specificerade, måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
bibehållas vid gällande belopp, 7 öre per kilogram.
I den af herr Johansson in. fl. vid betänkandet fogade
reservation yrkades deremot, att för ifrågavarande artikel måtte
bestämmas tullfrihet.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Johansson i Noraskog: Beträffande denna puukt
ber jag att, med hänvisning till hvad Andra Kammarens utskottsledamöter
i ämnet i sin reservation yttrat, få yrka afslag på
utskottets hemställan och bifall till det af oss framstälda förslag,
att för kött, andra slag, ej specificerade, måtte bestämmas tullfrihet.
Import af kött eger egentligen rum endast till Stockholm
och de norra orterna, och att åsätta tull å denna vara vore således
att ålägga dessa orter en särskild beskattning, hvilket vi
för vår del anse både onödigt och öfverflödigt. Jag hemställer
sålunda om bifall till reservationen.
Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren reservanternas yrkande.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
'' 55 N'':n 14.
Biföllos.
Punkterna 21 och 22.
Ang. vissa
delar af tullbevillningen.
(Forts.)
Punktuel 23.
.
I denna punkt hemstälde utskottet, att tullen å nötkreatur
måtte, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, bibehållas vid It)
kronor per stycke.
Reservanterna, herr Johansson in. fl., yrkade deremot, att
för nötkreatur måtte bestämmas tullfrihet.
Herr Johansson i Noraskog erhöll ordet och yttrade:
I afseende å den nu föredragna punkten tillåter jag mig hemställa,
att kammaren behagade, med afslag å utskottets förslag,
bifalla reservanternas yrkande, att för nötkreatur måtte bestämmas
tullfrihet.
Med afslag å utskottets hemställan biföll kammaren reservanternas
yrkande.
I punkten 24 hemstälde utskottet, att tullsatsen för får
måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, bibehållas vid 1 krona
per stycke; hvaremot herr Johansson och hans medreservanter
yrkade, att ifrågavarande tullsats måtte borttagas.
Herr Johansson i Noraskog yttrade: Äfven i denna
punkt tillåter jag mig yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till reservanternas förslag, att tullsatsen för får måtte
borttagas.
Vidare anfördes icke. Kammaren afslog utskottets hemställan
och biföll reservationen.
Punkten 25.
Utskottet hemstälde, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag,
tullen å svin måtte sättas till samma belopp som för närvarande,
15 öre per kilogram.
Herr Johansson in. fl. yrkade deremot i sin mefanämnda
reservation, att jemväl tullen å svin måtte borttagas.
I fråga härom anförde
Herr Johansson i Noraskog: Då kammaren nyss beslutat
tullfrihet för fläsk, andra slag, skulle det blifva äu mera oegentligt
att bibehålla tullen å lefvande svin, och jag tillåter mig
derför yrka afslag på utskottets hemställan i denna punkt och
bifall till reservanternas förslag, att tullen å svin måtte borttagas.
Wto 14. 56
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Avg. vista
delar af tullbevillningen.
(Forts.)
Utskottets hemställan afslogs, och reservationen bifölls.
Beträffande artikeln smör, naturligt, hemstälde utskottet i
punkten 26, att tullen å nämnda artikel måtte, på sätt Ivongl.
Maj:t jemväl föreslagit, bibehållas vid 20 öre per kilogram.
Herr Johansson m. fi. yrkade i sin reservation, att nu gällande
tull å smör, naturligt, måtte borttagas.
Herr Johansson i Noraskog begärde ordet och yttrade:
Jag skall icke trötta kammaren med att upprepa de skäl,
reservanterna anfört för sin hemställan i fråga om deDna punkt,
utan inskränka mig till att yrka, det kammaren ville, med afslag
å hvad utskottet hemstält, bifalla reservanternas förslag derom,
att nu gällande tull å smör, naturligt, måtte borttagas.
Det af herr Johansson sålunda framstälda yrkande bifölls
af kammaren.
Punkten 27.
Utskottet hemstälde, att tullsatsen för smör, konstgjord, måtte.
på sött Kongl. Maj:t föreslagit, bestämmas till samma belopp som
det nu gällande, 20 öre per kilogram.
Herr Johansson och hans medreservauter deremot yrkade,
att jemväl tullen å ifrågavarande artikel måtte borttagas. "
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Johansson i Noraskog: I full öfverensstämmelse med
det nyss fattade beslutet om borttagande af gällande tull å
naturligt smör, tillåter jag mig hemställa, att kammaren ville afstå
hvad utskottet i denna punkt föreslagit och i stället bifalla
reservanternas yrkande, nemligen att tullen å konstgjord smör
eller margarin jemväl måtte borttagas.
Vidare yttrades ej. Reservationen bifölls.
I punkten 28 hemstälde utskottet: att, i enlighet med hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, i tulltaxan måtte å vederbörligt ställe införas
eu så lydande rubrik:
»Oleomargarin.................. 1 kilogram 20 öre.»
I motsvarande punkt af herr Johanssons m. fl. reservation
yrkades åter: att, med afslag å hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående
tull å oleomargarin, i tulltaxan måtte å vederbörligt ställe
införas en så lydande rubrik:
Oleomargarin...................................... fritt.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
57 N:o 14.
Herr Johansson i Noraskog yttrade: I denna punkt hafva Ang.
reservanterna hemstält, att, med afslag å hvad Kongl. Maj:t föreslagit
angående tull å oleomargarin, i tulltaxan måtte å veder- ''■
börligt ställe införas eu så lydande rubrik: ''
Oleomargarin........................................ fritt.
Då denna hemställan står i full öfverensstämmelse med kammarens
nyss fattade beslut om borttagande af tullen å konstgjordt
smör eller margarin, anhåller jag om proposition på detta vårt
yrkande.
Med afslag å utskottets hemställan biföll kammaren reservationen.
Punkten 29.
I denna punkt hemstälde utskottet: att, i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag, gällande tullsats för ister, 20 öre per kilogram,
måtte bibehållas oförändrad.
Förenämnde reservanter yrkade åter, att för ister måtte bestämmas
tullfrihet.
• ‘ ‘ - *'' .v 1 O'' . 1 . . ’
Ordet begärdes af
Herr Johansson i Noraskog, som anförde: Då tullen å
ister synes rimligtvis böra följa tullen å artikeln fläsk, alla slag,
och kammaren nu beslutat tullfrihet å denna artikel, hemställer
jag, att kammaren, i öfverensstämmelse dermed, måtte bifalla
reservanternas yrkande, att för ister måtte bestämmas tullfrihet.
Vidare yttrades ej. Reservationen bifölls.
Punkterna 30—32.
Biföllos.
Punkten 33.
Lades till handlingarne.
§ 3.
I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande, n:o 18,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda
kontor.
Punkterna 1—4.
Lades till handlingarne.
Andra Kammarens Prof. Ar:o 14.
5
N:o 14. 58
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Punklen 5.
Bifölls.
§4.
Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande, n:o 1 i anledning af verkstäld granskning af fullmögtiges
i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder
för utförande af det dem gemensamt lecflnade uppdrag i fråga
orh uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.
§ 5\
Likaledes bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
härefter föredragna utlåtande n:o 5, med anledning af väckt motion
om utsträckt rätt för sterbhusdelegare att erhålla gemensam expedition
i lagfartsärenden.
Detta beslut skulle, jemlikt föreskriften i p3 § 3 mom.
Riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
§ 6-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr C. A. Andersson från Malmö, under 10 dagar fr. o. m. den 4 d:s.
» frih. W. von Schwerin » 8 » » 4 »
i O. Mehn » 5 » > 5 »
* J. F. Schöning » 5 » » 4 >
» E. Ersson i Arnebo » 5 » » 4 »
§ >■
Till bordläggning ainnäldes statsutskottets utlåtanden:
n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtande till Gefle stad af den så kallade Fredriksskansholmen;
n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af åtskilliga kronan tillhöriga, till begagnande, af
artilleribatteriet i Iiernösand upplåtna byggnader och lägenheter;
n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från häradshöfdingebostället 1 mantal Vassmolösa
n:o 5 i Kalmar län.
n:o 22, i anledning af väckt motion om bibehållande vid
hittills utgående belopp af vakansafgifterna för soldatlotarne inom
Hellestads f. d. bergslag;
n:o 23, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag
till länsmannen C. G. Svenoniu3 för mistad åklagareaudel i
förbrutet gods; och
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
59 N;o 14.
n:o 24, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag
till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel
i förbrutet gods.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.
. § 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 7,2 7 e. m.
In fidem
Hj. Néhrman.
Rättelse
i Andra Kammarens protokoll n:o 6.
Sid. 6, rad. 5 nedifr., står: föredrogos, hvart för sig, lagutskottets
utlåtanden
läs: föredrogos, hvart för sig, och biföllos
lagutskottets utlåtanden
i Andra Kammarens protokoll n:o 12.
Sid. 38, rad. 1 nedifrån, står: ära
läs: fara.