RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:12

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 12.

Onsdagen den 24 februari,

kl. 7 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 17 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till fortsatt behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 7,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet; dervid i ordningen först
förekom

Pimsten 6.

Mom. a).

Bifölls.

I fråga om mom. b), innefattande utskottets hemställan, att en Ang. anslag
af herr A. V. Ljungman inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 165, för anståi-.
i hvad den afsåg anvisande af ett anslag å ordinarie stat för anstäl- l«r‘de af l,,«
lande af två fiskeriinspektörer, icke måtte till någon åtgärd föranleda, ^13 et™e‘^e "
anförde

Herr Ljungman: Ehuru jag icke har något att invända mot
det slut, hvartill utskottet kommit, anser jag mig dock böra nämna
några ord för att förklara, hvad jag med senare delen af min motion
åsyftat, och äfven tillägga något med hänsyn till den utgång, motionen
fått vid behandlingen i Första Kammaren.

Då de skrivelser, Riksdagen förut under senare åren afgifvit i
syfte att främja fiskerinäringen, tillkommit på grund af hemställanden
från statsutskottet, ansåg jag, att min motion också borde behandlas
af samma utskott; och derför måste jag till motionen foga ett anslagsyrkande.
Jag hade dervid att välja mellan å ena sidan den Vanliga

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 12. 1

N:o 12. 2

Onsdagen den 24 Februari, e. ra.

Ang. anslag
för anställande
af två
fiskeriinspektörer.

(Forts.)

utvägen att begära anslag till utredning och å andra sidan ett anslags
uppförande på ordinarie stat. Att jag icke välde det förra, berodde
derpå, att Andra Kammaren så nyligen som år 1890 starkt uttalat sig
emot utredning genom eu komité.

Jag hade också ett annat syfte med detta förslag. Beträffande
statens fiskeritjenstemän ville jag nemligen antyda, huru förfaras skulle
för att vinna önskadt resultat, i händelse man ville främja fiskerinäringen
genom att anställa sådana tjensteman, och vidare nödvändigheten
af att, om flere ordinarie fiskeritjenstemän tillsättas, de måtte
göras likstälda både sins emellan med hvarandra och med den förut
befintlige fiskeriiuspektören, så att man sluppe en förderfbringande
centralisation under en fiskerihierarki med en allenastyrande chef och
flere möjligast osjenständigt stälde underordnade.

Emellertid är ej mycket förloradt derigenom, att Riksdagen afslagit
motionen; ty faktiskt hafva de skrifvelser, som under senare åren
aflåtits angående fiskerinäringen, icke till åsyftad åtgärd föranledt.
Riksdagen skref år 1878 och begärde förbättring af fiskerilagstiftningen.
Eu komité blef nedsatt och denna leinnade ifrån sig ett arbete, af
hvilket man icke torde kunna hemta mycket. Det har heller icke
föranledt till någon vidare åtgärd. År 1889 fingo vi deremot en administration
för rikets sötvattens- och östersjöfisken, som är en betydande
försämring af hvad som fans förut. Man må hafva huru stor
uppfinningsförmåga som helst och man må anstränga denna huru
mycket man behagar, så ligger ändock näppeligen inom möjlighetens
område att ens uttänka en anordning, som är mera otillfredsställande
än den, som bestämdes skola gälla för nämnda fiskeriadministration.
De skrifvelser, som Riksdagen aflat åren 1889 och 1890, hafva heller
icke ledt till nämnvärdt resultat.

Men hvad jag med min motion företrädesvis åsyftade var att hindra
åtskilligt »fiske i grumligt vatten», derigenom att de faktiska förhållandena
framläggas för offentligheten sådana de äro i verkligheten och
blifva bekanta i Riksdagen. Ty det finnes dock intet, som dessa herrar,
hvilka göra i detta slags »fiske», sky så mycket som just offentligheten.

I Första Kammaren anmärktes, att åtskilligt i de bilagor, som
jag vidfoga! min motion, icke skulle vara aftåttadt med tillräcklig
mjukhet i formen; och det vill jag i viss mån gå in på. Men det
ligger i sakens natur, att så måste vara förhållandet, enär den knappt
tillmätta tiden icke medgifvit ett utförligt referat af åsyftade fakta,
utan det varit nödigt att med användande af blott några få ord skildra
verkligheten. Ty om en person har ett revisionsuppdrag och utan
vidare helt kort anmärker, att till exempel kassabalans förefinnes
och vanvård egt rum, så kännes nog en sådan anmärkning mer obehaglig
för vederbörande, än om blott nakna fakta framlagts och det
öfverlåtits åt läsaren att sjelf draga slutsatserna; men det är obestridligen
den reviderandes icke blott rätt utan äfven skyldighet och pligt
att under den ena eller andra formen påpeka hela sanningen. Likaså
anser jag det hafva varit min skyldighet och pligt att framlägga fiskeriförhållandena
i fråga, sådana de äro. Men om tid och förmåga hade
tillåtit mig att i mina skrifter med så att säga fotografisk trohet återgifva
dessa förhållanden, sådana de äro beskaffade i verkligheten, skulle

Onsdagen den 24 Februari, e. ra.

3 N:o 12.

bilden helt visst blifvit så afskräckande, att den ofantligt mycket öfverträffat
hvad jag nu presterat. Den skulle då också säkerligen föranledt
allvarliga åtgärder till rättelse och ej blott sådana anmärkningar
som de, kvilka nu i Första Kammaren rigtats emot min motion.

Jag har för närvarande intet mer att tillägga, utan förklarar mig
nöjd med det slut, hvartill statsutskottet kommit.

Herr Fredholm från Stockholm: Jag bär icke begärt ordet för
att ingå i någon diskussion öfver det förslag, som motionären bar väckt.
Men jag bar velat begagna detta tillfälle för att i någon mån belysa,
huruledes Riksdagen genom att göra anslagen för stora bereder Kongl.
Majt en mer eller mindre okontrollerad fri disposition af besparingarna
å ansjagen till fiskerinäringens understöd.

Aren 1881—1884 utgick anslaget i fråga med 18,600 kronor och
lemnade då i medeltal en årlig behållning af 1,600 kronor. År 1884
öfverfördes några ålderstillägg till annat håll, hvarigenom anslaget
nedsattes till 17,600 kronor och lemnade under åren 1885—1889 ett
öfverskott af sammanlagdt 7,500 kronor. I den statsverksproposition,
som aflemnades vid 1889 års riksdag, anförde herr statsrådet och chefen
för civildepartementet, att flera framställningar inkommit till Kongl.
Maj:t med begäran om åtgärders vidtagande för höjande af fiskerinäringen
; och sedan han redogjort för dessa framställningar, säger han:

»Ehuru jag delar den allmänna uppfattning, som funnit sig uttryck
i omförmälda framställningar, att nemligen mera än hittills skett från
statens sida åtgärder böra vidtagas för tillgodoseende af fiskerinäringeus
intressen, kan det likväl icke komma i fråga att för alla de behof,
som i samma framställningar blifvit framhållna, nu äska anslag.»

samt derefter något litet längre ned:

»Otvifvelaktigt skall en stor del af nu gjorda framställningar vid
slutlig pröfning komma att finnas vara synnerligen beaktansvärda.»

Riksdagen hade ingenting att anmärka mot denna af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet hyllade uppfattning, utan sade
i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t:

»Hvad i statsrådsprotokollet anförts till stöd för en ökning i anslaget
synes Riksdagen till fullo ådagalägga behöfligheten af anslagets
böjning.»

»Riksdagen vill dock uttala den uppfattning att medlen i första
hand böra användas till de praktiska, behofvens tillgodoseende.»

Om man nu ser till, huru detta anslag, som år 1889 höjdes ifrån
17,600 kronor till 42,000 kronor, d. v. s. på en gång med nära 25,000
kronor, under följande året, efter Kongl. Maj:ts slutliga pröfning, användes
till de praktiska behofvens tillgodoseende, så finner man för
det första, att utaf detta så högst betydligt höjda anslag användes ej
mer än 28,000 kronor, och 14,000 kronor gingo in i besparingarna.

Med det så betydligt ökade anslaget var det i sj elfva verket endast
ett praktiskt behof som tillgodosågs genom den sjöpromenad, som
företogs i Ustersjön under 2J/2 månaders tid af en kommendörkapten
vid Kongl. Maj:ts flotta. Denna sjöpromenad kostade statsverket nära
16,000 kronor. Frågar man nu, hvilket praktiskt behof denna sjöpromenad
afsåg att fylla, så torde man i främsta rummet iå göra af -

Ang. anslag
för anställande
af två
Jisker iinspektörer.

(Forts.)

N:o 12. 4

Onsdagen den 24 Februari, e. ra.

Ang. anslag
för anställande
af två
fiskeriinspektörer.

(Forts.)

seende på att vid expeditionen voro anstälda: en fiskare från vestkusten,
som under resor långs Smålands- och Blekings-kusten lärde
fiskarena derstädes att af torsk tillverka kabeljo äfvensom att salta sill
efter skotsk metod; en timmerman, som reste långs kusten och lärde
fiskarena att inrätta sina fiskebåtar med sump; och slutligen en sillsalterska
från Marstrand, som på Hallands-kusten under 14 dagar lärde
fiskarena att salta sill, för hvilket hon i ett och allt erhöll 48,5 0 kronor.
Lägges detta belopp till hvad de andra fingo i ersättning (bräder
till fisksumparne inräknadt), så uppgår likväl kostnaden för denna del
af expeditionen ej till mer än 1,200 kronor.

Nu vill jag visst icke påstå, att dessa 1,200 kronor ej voro väl
använda; tvärt om; lika litet vill jag förneka att-icke de besök, som
kommendörkaptenen med kanonbåten aflade i 12 städer och 47 fiskelägen,
kunde medföra sin nytta. Men jag vågar påstå, att denna nytta
icke skulle hafva blifvit mindre, om han rest landvägen till dessa städer
och fiskelägen, och detta hade utan tvifvel för statsverket blifvit
betydligt billigare än att för ändamålet utrusta en kanonbåt. Det är
visserligen sant, att då skulle kan ej kunnat med Kongl. Maj:ts särskilda
tillstånd göra en afstickare till Stralsund för att derifrån sända
250 kilo lefvande torsk till Bodenbach. Men om afsigten dermed var
att få till stånd en export af lefvande fisk till Tyskland, så torde detta
ändamål, i den ringa utsträckning det nu erhöll, kunna hafva vunnits
för ett betydligt billigare pris. Antager man nemligen dagkostnaden
för kanonbåten till 125 kronor, så gör detta för resa till och från Stralsund,
med uppehåll derstädes, tillsammans tio dagar, ej mindre än 1,250
kronor. Lägger man härtill de 435 kronor, hvartill kanonbåtens omkostnader
i Stralsund uppgingo, under det den låg der och väntade på
att torskeu skulle framkomma till Bodenbach, och de 313 kronor, som
torsken kostade i frakt, derför att eu karl skulle följa med och pumpa,
på det att fisken skulle komma fram lefvande, så finner man, att omkostnaderna
för dessa 250 kilo torsk uppgå till ungefär 2,000 kronor.
Jernför man härmed kostnaden för de personer, som under ett par
månader reste kusten efter och lärde folket lägga in torsk till kabeljo
och salta sill, så torde man finna, huru ojemförligt litet nyttan af den
större kostnaden kan uppskattas till geut emot den nytta, som den
mindre kostnaden kan anses hafva medfört.

För min del tror jag icke, att det nu i korthet relaterade sätt,
hvarpå Kongl. Maj:t 1890 gått till väga för att efter profning tillgodose
fiskerinäringens praktiska behof, är det rätta sättet. Men skulle det
vara så, att fiskerinäringens utveckling icke kan på ett mindre kostbart
sätt befrämjas, då är jag öfvertygad, att fiskerinäringen för framtiden
får utveckla sig sjelf så godt den kan utan att påräkna något
understöd från statens sida; ty dertill har svenska folket under sådana
förhållanden sannerligen icke råd.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Bifölls.

Onsdagen den 24 Februari, e. in.

5 ?i:o 12.

Efter föredragning härnäst af punkten 8, deri utskottet gjort hemställan
angående i utlåtandet icke särskildt omförmälda ordinarie anslag
under ifrågavarande hufvudtitel, begärdes ordet af

Herr Fredholm från Stockholm, som yttrade: Lika mycket som
någon annan är jag angelägen, att man skall iakttaga sparsamhet
med statens medel. Men jag kan icke finna, att det målet uppnås
derigenom, att man upptager ett anslag till lägre belopp än det, hvarmed
det i verkligheten utgår.

I likhet med hvad som egt rum från och med 1890, är äfven för
nästa år i riksstaten upptaget för landtbruksstyrelsen ett årsanslag af
27,800 kronor. Utgifterna för denna styrelse belöpte sig dock under
det första året af dess verksamhet till nära 35,500 kronor. Deraf torde
dock 4,200 vara att betrakta som organisationskostnader, hvilka icke
vidare återkomma. Om man utom sistnämnda belopp ytterligare afräknar
ett ålderstillägg på 1,000 kronor, som utgår från annan titel,
står likväl qvar ett belopp af 30,000 kronor. Detta utgör faktiskt den
årliga kostnaden för landtbruksstyrelsen, och denna kostnad torde icke
kunna minskas. När sä är förhållandet, hvarför skall man då i riksstaten
fortfarande upptaga anslaget till ett belopp, som årligen måste
komma att fyllas från annat håll.

Jag tror att staten mycket väl kan betala kostnaderna för landtbruksstyrelsen
under förutsättning, att de ärenden, som blifvit denna
styrelse enligt instruktionen af den 13 december 1889 anförtrodda,
blifva med omsorg handlagda. Dessa ärenden, alla af stor vigt och
betydelse, omfatta, som herrarne torde hafva sig bekant: landtbruksläroverken,
mejeriundervisningen, statens landtbruksingeniörer, fiskeriassistenterna,
undervisare i husslöjd och landthushållning, mejeri- och
fiskeriagenter, kemiska stationer, frökontrollanstalter. Såsom äfvenledes
bekant är, hafva alla dessa ärenden förut handlagts af landtbruksakademiens
förvaltningskomité, hvarför alla dem (ända till 1890) rörande
statshandlingar förvaras i akademiens arkiv. Skola alla förut
uppräknade, för vårt lands modernäring så vigtiga ärenden nu kunna
behörigen handläggas, så torde det få anses nödigt, att landtbruksstyrelsen
har ständig tillgång till dessa handlingar, som under loppet
af ett hälft sekel afgifvits från och till Kongl. Maj:t. Det vill derför
synas mig angeläget, att dessa handlingar öfverflyttas från landtbruksakademiens
till landtbruksstyrelsens arkiv. Så har likväl ej skett, utan
hittills har landtbruksstyrelsen fått i akademiens arkiv taga afskrift af
de handlingar, som styrelsen haft behof af. Skall det fortgå på detta
sätt, lär väl följden blifva den, att hela akademiens arkiv, i hvad det
har afseende på administrationen, blir kopieradt. Detta blir icke något
billigt sätt att lösa denna fråga. Billigare vore att låta en bokbindare
dela sönder banden och binda dem hvar för sig.

Men det är äfven eu annan sak i fråga om landtbruksstyrelsen,
hvarpå jag i detta sammanhang vill fästa uppmärksamheten. Om man
tager i betraktande vigten och beskaffenheten af de ärenden, som ligga
under landtbruksstyrelsens förvaltning, så bör väl hvar och en af oss,
som har till uppgift att sätta sig in i alla dessa frågor, finna nödvändigheten
af att redogörelser för de olika under landtbruksstyrelsen

Ang. öfriga
ordinarieanslag.

N:0 12. 6

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. of viga sorterande anstalterna blifva Riksdagen meddelade på samma sättsom
ordinarie fråu a]]a öfriga förvaltande verk här i landet, nemligen i Sveriges
(FortT) officiel^ statistik. Om någon möjlighet skall finnas för Riksdagens medor
s'''' lemmar att sätta sig in i dessa frågor, så anser jag det vara en tvingande
nödvändighet att de i Sveriges officiella statistik hafva lätt tillgång
till det material, hvarpå de skola grunda sitt omdöme.

Nu är det .visserligen sant, att landtbruksstyrelsen icke försummat
att i sill årsberättelse lemna redogörelse för sin verksamhet; men denna
redogörelse har icke kommit Riksdagen till del, och för öfrigt är den
icke uppsatt i den form som alla öfriga berättelser, tillhörande den
officiella statistiken. Jag anser att detta — införandet af landtbruksstyrelsens
berättelser i den officiella statistiken — är ett så vigtigt och
nödvändigt önskningsmål, att jag icke kunnat underlåta att nu framhålla
detsamma till den kraft och verkan det hafva kärn

Jag skall bedja att få tillägga några ord beträffande reservationsanslagen.
I den tabell, som åtföljer statsutskottets utlåtande, förekomma
flera reservationsanslag för jordbruk, handel och näringar. Det
är för 6:te hufvudtiteln ett rätt märkligt förhållande, att besparingarna
på dessa reservationsanslag ingå i en särskild besparingsfond,
som heter »besparingsfonden för jordbruk, handel och näringar». Dessutom
förekommer på denna hufvudtitel, likasom på de andra, en allmän
besparingsfond. Denna hufvudtitel har således, i olikhet med öfriga,
två besparingsfonder. Under åren 1881—1990 utgjorde besparingarna
på den förstnämnda fonden i medeltal öfver 50,000 kronor. Den lägsta
besparingen var år 1887, då den gick till 32,000 kronor, och den högsta
år 1890, då den gick till 70,000 kronor. När man nu ser att på
forenämnda reservationsanslag under loppet af tio år uppkommit ett
konstant öfverskott af i årligt medeltal 50,000 kronor, då är det ju
klart, att dessa reservationsanslag äro alldeles för högt tilltagna. Det
vore för den skull önskligt, att de statsutskottsledamöter, som nästa år
komma att deltaga i behandlingen af statsregleringen, ville beakta
denna omständighet och sätta ner ifrågavarande anslag till det belopp,
som kan vara skäligt. Dermed gör man Kongl. Maj:t icke någon synnerlig
otjenst, ty de återstående besparingarna på hufvudtiteln hafva i
årligt medeltal uppgått till 134,000 kronor under en tid af tio år, och
detta synes böra räcka till, då dessutom finnes å 6:te hufvudtiteln till
Kongl. Maj:ts disposition i riksstaten uppfördt ett annat anslag, som
uppgår till 12,000 kronor, nemligen anslaget till extra utgifter.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Ang. löneför- Punkten 9.
bättring åt

bamakterna. Kongl. Maj:t både föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att
banvakt vid statens jernvägstrafik måtte kunna uppflyttas i 19:e löneklassen
enligt gällande aflöningsreglemente för ernbets- och tjensteman
samt betjente vid statens jernvägstrafik med årligt arfvodesbelopp af
600 kronor; men hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

7

12

.Onsdagen den 24 Februari, e. m.

I eu vid punkten fogad reservation hade deremot herrar grefve
G. Sparre, C. E. Casparsson, grefve E. C. A. Piper, H. P. P. Tamm,
V. N. Elcenman, O. W. Odelberg, P. G. von Hedenberg, C. Lnndeberg,
E. Fränekel, G. Eriksson i Mörviken och S. G. von Friesen
hemstält, »att Riksdagen ville på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att Riksdagen medgifver, det af jernvägstrafikmedlen
ett belopp af högst 12,000 kronor må under år 1893, efter trafikstyrelsens
bepröfvande, användas till förhöjning i vissa fall af de vid
statens jernvägstrafik anstälda banvakters löneförmåner utöfver det nu
medgifna högsta arfvodesbeloppet, med högst 60 kronor för hvarje banvakt,
som af förhöjningen kommer i åtnjutande».

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Kongl. Maj:t
har under denna punkt föreslagit, att banvakternas aflöning skulle
kunna höjas från 540 kronor, som utgör det högsta belopp, hvartill en
banvakt nu kan komma upp, till 600 kronor, d. v. s. det bär begärtsf
att det skulle kunna tilläggas banvakten ett belopp af 60 kronor utöfver
det, som nu är honom högst tillförsäkradt. Det är visserligen
dermed icke sagdt, att alla banvakter, som finnas, skulle i och med
detsamma som detta förslag bifölles af Riksdagen få sina löner höjda
med 60 kronor, utan der vid lag, liksom i allmänhet är fallet med aflöningen
för embets- och tjensteman samt betjente vid jernvägen, äro
aflöningsförhållandena bestämda i vissa klasser, så att en embets- och
tjensteman eller betjent i allmänhet börjar i en lägre klass och så
småningom kan komma upp i en högre, allt efter som hans befattning
må vara af mer eller mindre vigt eller ock i förhållande till den tid,
han tjenstgjort. Om således Andra Kammaren skulle vilja bifalla den
kongl. propositionen i denna punkt, föreställer jag mig, att resultatet
i det stora hela ändock icke skulle blifva stort annat än hvad uti den
vid utskottets betänkande fogade reservationen framhållits. Der är
nemligen föreslaget, att ett belopp af högst 12,000 kronor måtte användas
till förhöjning i vissa fall af banvakternas löner, med högst 60 kronor
för hvarje banvakt.

Statsutskottets pluralitet har afstyrkt framställningen hufvudsakligast
på den grund, att en lönereglering för embets- och tjensteman
samt betjente, som sortera under jernvägsstyrelsen, skulle vara att
förvänta. Naturligt är ju, att det kan vara lämpligast att se en sådan
lönereglering i sin helhet, men banvakterna äro dock, om man ser på
den aflöningsstat, som faststäldes 1874, satta i den lägsta aflöningskategorien.
Deras aflöning varierar enligt nu gällande lönereglemente
emellan 240 och 540 kronor och till denna löneklass räknas jemväl
notisbärare och telegrafbud. Jag vill hemställa, huruvida icke banvakternas
befattningar i vigt och betydelse öfverträffa dessa senare,
hvilka dock äro stälda i jembredd med banvakterna.

Vi inse nog alla, huru vigtigt det är att vid dessa befattningar
hafva att påräkna fullt pålitligt folk, och till denna omständighet
måste naturligtvis jernvägsstyrelsen taga hänsyn. Det är derför denna

Ang. löneförbättring
åt
banvakterna.
(Forts.)

N:o 12. 8

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. Umeför- styrelse i sina årliga förslag till arfvodesstat icke vågat föreslå det
bättring åt lägsta aflöningsbelopp, som är i reglementet uppfördt.

”''(''I" ter”a'' Som bekant är, fastställes jern vägsstaten hvarje år af Kong]. Maj:t.

0113'') Jern vägsstyr elsen inkommer med förslag, livilket underställes Kongl.
Maj:ts pröfning. Uti detta förslag upptages huru många tjensteman
och betjente, som äro erforderliga för jernvägen, hvarjemte föreslås,
att så och så många skola få det lönebeloppet, så och så många ett
annat.

Jernvägsstyrelsen har med afseende å dessa banvakters aflöning
funnit sig böra följa vissa grunder med hänsyn till möjligheten för
styrelsen att få dugligt folk för den aflöning, som af styrelsen ifrågasattes.
Så har den funnit sig icke kunna erhålla dugligt folk å bandelarne
norr och öster om Ljusdal samt i Stockholm, med mindre än
att till dessa banvakter genast från början betalas den högsta aflöningen
eller 540 kronor. Det må gerna tyckas, att jernvägsstyrelsen här vid
lag gått för långt, men jag för min del är öfvertygad, att styrelsen
handlat fullt rigtigt, ty min tanke är, att vi icke skulle vilja riskera
våra lif genom att för ett lägre pris anskaffa banvakter af mindre
pålitlig beskaffenhet, äfven om derigenom jernvägsstaten kunde nedbringas
med några tusen kronor.

Ä öfriga bandelar åter har jernvägsstyrelsen ansett sig kunna erhålla
dugligt folk för en aflöning af 420 kronor, hvarvid den regel
tillämpats, att dessa banvakter efter 3 år uppflyttats till närmast högre
löneklass med ett arfvode af 480 kronor och efter ytterligare 10 år till
ett arfvode af 540 kronor. De uppkomma således efter 13 års tjenstgöring
i nuvarande högsta löneklassen.

Dessa grunder har nu Kongl. Maj:t tacite godkänt vid aflöningsstatens
fastställande hvarje år.

Banvakternas antal är ganska stort, och det kan sålunda icke förnekas,
att denna fråga har eu viss ekonomisk betydelse. För närvarande
uppgår deras antal till 1,538, och förmodligen har statsutskottet
tänkt sig, att hvar och en af dessa banvakter skulle få en förhöjning
af 60 kronor, i hvilket fall man skulle komma upp till en summa af
ej mindre än 92,280 kronor, hvilken summa naturligen förefallit något
afskräckande. Men förhållandet är ingalunda — hvilket framgår af
de grunder, som hittills följts — att jernvägsstyrelsen i ett enda andedrag
velat föreslå en dylik förhöjning, och än mindre är det antagligt,
att Kongl. Maj:t i ett slag skulle velat förhöja lönerna för alla banvakter
med 60 kronor.

De, som verkligen äro i behof af denna löneförhöjning, äro, enligt
min tanke, banvakterna i Norrland, hvilkas antal uppgår till ungefär
300 eller något mera. Inom Stockholms stad, der deras antal icke är
större än 10, kan man också säga, att de äro i behof af något högre
aflöning än på andra håll. De, som företrädesvis äro i behof af denna
löneförbättring, synas således vara omkring 300.

Genom bifall till den reservation, som är af flere utskottsledamöter
afgifven, skulle följden kunna blifva, att ungefär 200 uppflyttades till
en högre aflöning, och för min del har jag aldrig tänkt mig, att man
på ett enda år skulle kunna uppflytta flere. Jag har förestält mig,
att man å ena sidan borde taga hänsyn till förhållandena i Norrland

pnsdagen den 24 Februari, e. m.

9 H:o 12.

och följaktligen låta banvakterna derstädes erhålla någon förhöjning,Ang. Unefsroch
å andra sidan hade jag tänkt mig, att de banvakter, som hafva
en större familj att underhålla och en längre tjenstetid att åberopa,
måhända äfven borde komma i åtnjutande af en dylik förmån. 01 s''

Allt detta inneslutes i reservationen, och derför tror jag för min
del, att Kongl. Maj:t skulle finna sig tillfredsstäld, om densamma bifölles.

Nu vill jag icke förtiga, att jemte de aflöningsförmåner, som utgå
i penningar, andra förmåner komma banvakterna till del. De hafva
nemligen beklädnadsersättning med 8 kronor i månaden d. v. s. 96
kronor per år, så att en banvakts aflöning i kontant för närvarande
kan stiga till 636 kronor om året. Dessutom har han fri bostad och
vedbrand. Banvakten är skyldig att på de linier, der han skall arbeta
om dagen, tjenstgöra 14 timmar och, der han skall arbeta om natten,

10 timmar. Dagvakten varar från klockan 5 på morgonen till klockan
7 på aftonen, och nattvakten från klockan 7 på qvällen till klockan
5 på morgonen. I allmänhet är det så ordnadt, att han har skyldighet
att fullgöra denna tjenstgöring under en vecka dag för dag, hvarefter
under följande vecka, om han haft nattvakt, denna utbytes mot tjenstgöring
af eu annan.

På grund af hvad jag nu anfört, förefaller mig således temligeu
gifvet att, äfven om den öfriga löneregleringen skulle vara nära förestående,
banvakterna dock befinna sig i en sådan ställning, att man
så fort som möjligt bör tillgodose deras rättmätiga kraf på behjertande
från vederbörandes sida. Jag vill nämna, att redan för ett par år
sedan inkom en framställning från jernvägsstyrelsen i detta ämne,
hvilken dock icke föranledt proposition till Riksdagen.

Jag anhåller följaktligen, att kammaren ville behjerta denna angelägenhet
och icke låta banvakterna vänta längre än som är nödvändigt.

I reservationen är endast ifrågasatt en löneförhöjning för ett år, på
det att frågan om banvakternas lönevilkor må kunna upptagas till
slutlig pröfning i samband med lönéregleringen i dess helhet.

Herr Jonsson i Hof. Det har förefallit utskottet något egendomligt
att, under det Kongl. Maj:t befalt jernvägsstyrelsen att till
september månad detta år inkomma med förslag till fullständig lönereglering
för alla banvakter vid statens jernvägar, Kongl. Maj:t dock
nu har brutit ut eu del af denna lönefråga och framlagt den för
Riksdagen i sådant skick, att de förklaringar, som nyss lemnats af
departementschefen, mer än väl tarfvas, för att man skall kunna veta
hvad man med den kongl. propositionen egentligen afsett. Här begär
Kongl. Maj:t, att banvakterna skola kunna uppflyttas i 19:de lönegraden
och att arfvodesbeloppet för dem sålunda skulle höjas med 60
kronor. Såsom vi se af den kongl. propositionen, finnas icke mindre
än sex löneklasser för banvakter upptagna i reglementet. Ingen
kunde då veta, om icke med förslaget åsyftades en uppflyttning uppåt
hela raden af dessa löneklasser igenom, med 60 kronor, i all synnerhet
som det på ett ställe i den kongl. propositionen säges, att, då vissa
banvakter skulle kunna komma upp till 600 kronor, detta icke ute -

N:o 12. 10

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. löneförbättring
åt
banvakterna.
(Forts.)

■slöte tanken på, att samma uppflyttning skulle kunna ske hela vägen
igenom.

Nu hafva vi emellertid fått veta att detta icke varit meningen
med det kong], förslaget, utan endast att en del banvakter skulle
komma i åtnjutande af den ifrågasatta förhöjningen; och detta har
motiverats dermed, att i vissa trakter af vårt land denna förhöjning
vore mera behöflig till följd af lifsförnödenheternas dyrhet och klimatiska
förhållanden än på andra ställen.

I det bifogade statsrådsprotokollet upptagas, som sagdt, sex löneklasser
för dessa banvakter, men jag har i den stat, som är faststäld
för år 1891, icke kunnat upptäcka mer än tre löneldasser, nemligen
420, 480 och 540 kronor. Nu är förhållandet, att i hela sjette distriktet
finnes ingen banvakt med mindre aflöning än 540 kronor och i
femté distriktet är det blott några få, som hafva 480 kronor, men det
stora flertalet har 540 kronor. I de öfriga distrikten äro banvakterna
fördelade i löneklasser på icke allenast 540 och 480 kronor, utan äfven
på 420 kronor. Det är sålunda 120 kronors skilnad emellan de svagast
aflönade banvakterna i de andra distrikten och aflöningen i sjette
och största delen af femte distriktet. Låt nu vara att lefnadskostnaderna
i vissa fall ställa sig något högre der uppe i Norrland än på
andra håll, så vill jag ändå fråga, om icke denna skilnad på 120 kronor
mer än väl motväger skilnaden i lefnadskostnaderna på de olika
ställena. Jag tror sålunda, att, om man skulle bifalla vare sig reservationen
eller ett något mera vidsträckt yrkande, det icke alls skulle
blifva mera rättvisa löneförhållanden än för närvarande, utan de som
nu hafva 420 kronor i de andra distrikten skulle då med skäl kunna
klaga, att de blefve för mycket eftersatta emot dem som skulle få
denna löneförhöjning.

När vi dessutom kunna vänta ett förslag till fullständig lönereglering
för alla banvakter till nästa år, så undrar jag, om det är rigtigt
förståndigt och klokt att nu utbryta denna detalj och derigenom möjligen
åstadkomma större oegentligheter än som nu äro för handen.
Det förefaller mig, som om så ovilkorligen skulle inträffa i fråga om
de banvakter, som hafva lägre belopp än 540 kronor i andra distrikt.
Jag tror alltså att, huru man än bedömer frågan om behöfligheten af
en förhöjning för banvakterna i allmänhet, den omständigheten väl
dock icke lärer vara tillräcklig för att motivera en förändring i denna
enda detalj.

Det vore också önskligt, om man i blifvande kongl. propositioner
i den ena eller andra frågan kunde få sakerna litet mera utredda, så
att man icke behöfde muntliga upplysningar under öfverläggningarna,
för att man skall kunna fatta innebörden af de kongl. propositioner,
som föreläggas Riksdagen. Jag tror, att äfven denna synpunkt kan
förtjena att tagas i betraktande, då kammaren går att fatta sitt beslut
i denna sak, och att ett afslag på det kongl. förslaget synes mig vara
det bästa svaret på ett sådant förfarande.

Jag yrkar derför afslag på Kongl. Maj:ts förslag och bifall till
utskottets hemställan.

Onsdagen den 24 Februari, e. in,

ll Nso 12.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Det var en Ang. lonef or sak.

lag ej kom att nämna, då lag sist hade ordet, nemligen att ban- båttrin9 åt
vakterna, jemte oinga tomt namnda iormaner, äfven halva den, att _ .

till deras små lägenheter vanligen hör någon jord; — jag törs icke '' or s''^
säga huru mycket, men i allmänhet torde den icke gå upp öfver ett
kappland. Jag vågar, som sagdt, icke bestämdt säga det, men i alla
fall är det en obetydlighet.

Emellertid är förhållandet, att i mellersta och södra delarne af
Sverige kunna banvakterna hafva någon liten inkomst af denna jordlapp,
men i de nordliga delarne af riket är förhållandet ofta motsatt.

Hvar och en som rest i Norrland vet, att banvaktsstugorna der uppe
ofta ligga inne i de djupaste trakterna, omgifna af myrar och kärr,
och följden deraf är att skörden ofta slär fel. Dessa jordlappar medföra
emellertid eu liten inkomst för banvakterna i mellersta och södra
Sverige framför deras kamrater i de nordligare delarne, och detta torde
i viss mån utjemna den skilnad, som herr Olof Jonsson i Hof funnit
emellan aflöningen för banvakterna i de norra och de södra delarne
af riket.

Derjemte vill jag erinra om, att banvakterna hafva naturliga tillfällen
— åtminstone om de äro slöjdkunniga — att ibland kunna sysselsätta
sig med utöfvande af slöjd; de kunna utöfva skomakeri eller
snickeri eller dylikt och dermed betjena allmänheten i orten. Detta
är för banvakterna i mellersta och södra delarne af riket af en viss
betydelse i deras ekonomi. Men i de nordliga delarne af landet föreställer
jag mig att de hafva bra ringa nytta deraf. Der kunna de
väl hafva någon, men dock högst obetydlig biförtjenst på detta sätt.

Dessa båda förhållanden, föreställer jag mig, böra kunna utjemna
skilnaden mellan de aflöningsförmåner, som nyss påpekats.

Herr von Friesen: Hvarken utskottet eller den ärade talare,

som här yrkat bifall till utskottets förslag, har, så vidt jag kunnat
finna, bestridt behofvet af den löneförbättring, som här ifrågasatts.

De skäl, som anförts mot att nu bevilja sagda löneförbättring, äro enligt
min uppfattning mera af formel natur, nemligen dels det skälet
att en mera omfattande lönereglering för hela jern vägsstaten förestår
inom den närmaste framtiden, dels att den utredning, som lemnats i
statsverkspropositionen, icke är tillfredsställande.

Hvad nu beträffar det första skälet, nemligen att eu allmän lönereglering
för jernvägstrafikens personal snart förestår, så torde nog
en sådan lönereglering vara att vänta, enär Kongl. Maj:t redan den
31 december 1891 anbefalde jernvägsstyrelsen att före den 1 september
1892 inkomma med förslag till ny aflöuingsstat för jernvägstjenstemän
och betjente. Men detta skedde, såsom jag nämnde, den 31 december
1891. Det oaktadt har Kongl. Maj:t den 13 januari 1892, således endast
fjorton dagar derefter, kommit med en framställning, att särskild!
för vissa banvakter skulle, utan afvaktan på den allmänna löneregleringen,
en löneförbättring få inträda från och med början af 1893.

Detta i och för sig synes mig visa, att det behof, hvarom här är fråga,
är ett verkligt och djupt kändt behof. Det bar kunnat tränga sig
fram till Kongl. Maj:t ocli förmått Kongl. Maj:t att taga dessa under -

N:o 12. 12

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. löneför- ordnade personers parti och för deras räkning föreslå en särskild lönebattnng
åt förkättring, oaktadt en allmän lönereglering förestod.

Dessa förhållanden, om hvilka här är fråga, äro icke först nu beaktade.
De bragtés på tal redan 1889, då jernvägsstyrelsen föreslog
en förbättring uti aflöningen för de banvakter, som lefde under de
hårdaste vilkoren; således för mer än två år sedan. Då kunde icke
Kongl. Maj:t fästa afseende vid framställningen. Sedermera har eu
petition från banvakterna inkommit. Det var klart, att, när jernvägsstyrelsen
behjertade deras behof, men utan framgång, de sjelfva skulle
finna det angeläget och lämpligt att göra sig påminta. Och nu har
ändtligen Kongl. Maj:t äfven upptagit deras sak, så att en proposition
i ämnet blifvit till Riksdagen afiåten. Det förefaller mig då vara,
efter noggrant bepröfvande, till fullo konstateradt, att ett verkligt
behof här föreligger, värdt vårt behjertande.

När så är förhållandet, hemställer jag huru det skulle taga sig ut,
om på grund af formella skäl nu ett afslag gåfves af Riksdagen. Man
bestrider icke behofvet, men man säger, att vederbörande icke hafva
gått rätt till väga, och att vi derför skola afslå den gjorda framställningen.
Men det är val dock vi här i kammaren, som i främsta rummet
äro satta att tillvarataga just underordnade personers intressen,
och icke skola vi väl skjuta skulden från oss på en formel brist, utan
då behofvet verkligen finnes, skola vi afhjelpa detsamma.

Icke heller synes det mig, att man här bör skylla på bristande
utredning från Kongl. Maj:ts sida, ty det är hardt, om personer, som
icke hafva med denna sak att skaffa, af sådan anledning skulle få sitta
emellan.

Jag kan således icke anse, att de skäl, som här anförts, äro tillräckliga
för att motivera ett afslag ä Kongl. Maj:ts proposition. Det
är val sant, att den kongl. propositionen, sådan den föreligger, är något
obestämd och sväfvande. Man vet icke rätt hvad som åsyftas eller till
hvilket belopp den erforderliga summan kommer att uppgå. Men i
reservationen har allt blifvit till fullo bestämdt. Man vet der, med
hvilken summa man har att göra, 12,000 kronor, och man vet tillika,
att ett bifall till reservationen icke binder den kommande löneregleringen,
ty summan skall beviljas endast för ett år, nemligen 1893. Att
vidare vid kommande lönereglering detta behof kommer att behjertas
precis lika mycket som nu, derom kan man vara säker. Man behöfver
således icke heller frukta att gå vederbörandes utredning i förväg. —
Det har anförts, att vid privata jernvägar det belopp, hvartill banvakternas
aflöning uppgår, icke är så stort som vid statens jernvägar.
Det kan nog hända att så är förhållandet på vissa trakter, lika väl
som, enligt hvad den talare, som nyss hade ordet, upplyste, äfven vid
statens jernvägar banvakterna hafva mer betaldt på en plats än på eu
annan. Jag har emellertid bär i min hand några uppgifter från två
enskilda jernvägar, som just äro nära jemförliga med de norrländska
statsbanorna, det vill säga med dem, hvilka frågan här egentligen
gäller. Vid en af dessa privatbanor finnas banvakter, hvilkas aflöning
uppgår till 720 kronor för år utom husrum och vedbrand. Detta är
mer än en statens banvakt enligt reservationen skulle erhålla, ty enligt
denna skulle han erhålla högst 696 kronor jemte nämnda för -

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

13 N:o 12.

maner. Vid den andra banan åter är högsta beloppet af banvaktaflöning
692 kronor, således i det närmaste lika med det belopp, som
bär i reservationen föreslagits, eller 696 kronor. Dessa båda enskilda
jernvägar äro, som sagdt, mycket nära jemförliga med de norrländska
jernvägarne och deraf kan förklaras, att banvakternas aflöningsbelopp
der måste sättas högre än på andra ställen vid privata jernvägar. — För
öfrigt synes det mig, att den omständigheten, huru aflöningsbeloppet
är fixeradt vid de privata jernvägarne, icke behöfver hafva inflytande
på lönens belopp vid statens jernvägar.

Nu kan möjligen behöfvas en förklaring, hvarför anslagssumman i
reservationen är satt just till 12,000 kronor. Anledningen dertill är
den, att, enligt uppgifter från jernvägsstyrelsen, om behofvet skall aflijelpas
på de platser, der det är mest trängande, den summa, som
härför erfordras, skulle uppgå till ungefärligen nämnda belopp. Skulle
man utom till det trängande behofvet äfven hafva tagit hänsyn till
det antal år, hvarunder banvakterna varit i tjenst, så skulle enligt
jernvägsstyrelsens förslag beloppet hafva ökats med ytterligare 14,000
kronor. Enär emellertid denna senare summa vore afsedd mera att
bereda ålderstillägg än att lemna hjelp i för dörren stående behof,
hafva reservanterna ansett sig kunna stanna vid det mindre beloppet,
12,000 kronor, hvilket synts dem kunna bereda den för tillfället angelägnaste
förbättringen i banvakternas vilkor. Deremot kunde med ilen
andra summans beviljande möjligen anstå till den blifvande definitiva
löneregleringen. *

Om kammaren bifaller reservationen, bör den ju således hafva
fullt klart för sig hvad den besluter, nemligen att gifva eu summa af
12,000 kronor för år 1893, och den behöfver icke heller befara, att
härigenom lägges något band på en kommande lönereglering, enär, såsom
förut är sagdt, det är utom all fråga att det behof, som nu skulle
afhjelpas, framdeles också kommer att i samma omfång behjertas.
Någon fara att bifalla detta förslag finnes alltså icke. Deremot synes
det mig, i synnerhet då Första Kammaren redan bifallit reservationen,
böra ligga Andra Kammaren särdeles om hjertat att också antaga densamma,
för att sålunda tillmötesgå dessa underordnade personers billiga
fordringar.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Johansson från Stockholm Eriksson i
Mörviken, Bromée, Hammarlund, Liljeholm, Hornberg, Arhusiander,
Berg från Stockholm, Gast. Ericsson från Stockholm, Boethius, Gethe,
Nordin,Zotterman, Aulin, Waldenström, Dalstedt, friherreNordenskiöld,
Broström, Bratt, Fredholm från Stockolm, Schöning, Dahlberg, Norberg,
Wallmark i Selånger, Näslund, Bordell, Thestrup, Fjällbäck,
friherre Fock, Larsson från Upsala, grefve Hamilton, Hammarström
och Sjöholm.

Herr Ekströmer yttrade: Som väl är bekant, hafva de ifrågavarande
betjente det vigtiga åliggandet att, i första hand, vårda sjelfva banan,
att verkställa nödiga reparationer på densamma samt tillse att intet
hinder förefinnes för framgående tåg. — Trafikens regelbundna och

Ang. löneförbättring
åt
banvakterna.
(Forts.)

N:o 12. 14

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. löneförbättring
åt
banvakterna.
(Forts.)

säkra gång är således i väsentlig grad beroende af dessa betjentes nit
och påpasslighet.

Såsom af utskottets betänkande framgår, åtnjuta de för närvarande
en aflöning af lägst 240 och högst 540 kronor förutom beklädnadspenningar
och fri bostad, hvilka löneförmåner för en arbetare med så
stort ansvar och sträng tjenstgöring måste anses ganska låga, om man
jemför dem med hvad andra arbetare i jemförlig ställning åtnjuta.

Herr statsrådet och chefens för civildepartementet framställning
om förhöjning i den kontanta lönen synes alltså väl grundad. Också
har den myndighet, som haft att yttra sig i denna fråga, nemligen
kongl. trafikstyrelsen, tillstyrkt förhöjning, och utskottet sjelft synes
ej kunna förneka behofvet deraf, då det såsom enda skäl för afslaget
framhållit, att ett förslag till allmän reglering af tjenstemäns och betjentes
vid statens jernvägstrafik aflöningsförmåner är att vänta till
en kommande riksdag. Detta synes dock ej utgöra tillräcklig anledning
att längre förhålla dessa lägst aflönade betjente den af alla såsom berättigad
ansedda löneförbättringen, hvarför jag får yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Om jag finner mig föranlåten att yrka
bifall till den utaf herr von Friesen afgifna reservationen, så är det

— jag ber den ärade ledamot af statsutskottet, som nyss hade ordet,
vara öfvertygad derom — icke för att söka sak med utskottet, utan
finnas derför så giltiga och talande skäl, att ja* ej kan underlåta att
opponera mot utskottet.

Det skäl utskottet anfört för afslag skulle utan tvifvel under vanliga
förhållanden vara tillräckligt. Men icke så här, der det finnes
särskildt behjertansvärda anledningar till ett undantag från den regel,
som i utskottsbetänkandet finnes angifven. Anledningen är den belägenhet,
hvari den ifrågavarande delen af tjenstepersonalen vid statens
jernvägstrafik är försatt. Jag är förvissad, att statsutskottet icke har
förbisett dessa behjertansvärda omständigheter, men när jag fann, att
statsutskottet icke dess mindre afstyrkt Kongl. Maj:ts framställning,
gissade jag att dertill dessutom funnos andra skäl än de i betänkandet
anförda,, och jag har nyss fått en viss bekräftelse derpå äfvensom på
den gissning, jag gjorde angående skälens art och beskaffenhet. Jag
liar af de föregående yttrandena trott mig kunna sluta, att en anledning
till utskottets obenägenhet att bifalla Kongl. Majrts förslag var den

— jag begagnar visst icke något öfverdrifvet uttryck — alltför otillräckliga
utredning, hvaraf Kongl. Maj:ts framställning uti statsverkspropositionen
i denna del var åtföljd. Det var nemligen omöjligt —
det har äfven statsutskottet och chefen för civildepartementet sjelf
medgifvit — att af denna utredning eller motivering för förslaget erfara,
hvad man egentligen såsom summa betraktadt skulle bevilja genom
bifall till den kongl. propositionen.

Nu frågas: har det blifvit klarare hvad Kongl. Maj:t menat genom
den förklaring, som afgifvits af herr departementschefen? Nej, ty värr,
åtminstone icke för mig, och det skulle förvåna mig om det blifvit
klarare för kammarens ledamöter i allmänhet, ty herr departementschefen
yttrade — jag tror icke att jag misstager mig på ordalagen —

Onsdagen den 24 Februari, e. m. 15 Ji:0 12.

att, om Kong].. Maj:ts proposition i denna del bifölles, han förestå]do Ang. loneforsig,
att resultatet icke skulle blifva något annat än —■ eller må hända bättring åt
han sade att det ej skulle blifva näinnvärdt skiljaktigt från — det,
som reservanterna tänkt sig. Detta, det måste jag bekänna, går öfver ''or8''^
mitt förstånd. Det är för mig rent omöjligt att läsa den kongl. propositionen
så, att dess mening icke skulle hafva varit någon annan
än den, som finnes till penningbeloppet angifven i den af herrar von
Friesen och Gunnar Eriksson m. fl. afgifna reservationen.

Det må nu vara, att äfven ett sådant skäl till obenägenhet för
bifall till den kongl. propositionen kan hafva någon giltighet, men,
såsom redan blifvit anmärkt af min ärade vän på stockholmsbänken,
hvad anledning till missnöje man än må hafva med beskaffenheten af
utredningen i den kongl. propositionen, så bör man icke deraf låta sig
föranledas till att — jag skulle kanske kuuna begagna uttrycket —
derför straffa de ifrågavarande personerna eller den ifrågavarande delen
af jernvägsbetjeningen.

Jag skall, herr talman, fästa uppmärksamheten på ett par af de
skål, som banvakterna, enligt hvad vi läsa i bilagan till den kongl.
propositionen, anfört till stöd för sin framställning. Bland de skälen
nämnas i främsta rummet de ökade lefnadskostnaderna. Om jag icke
bedrager mig, hafva petitionärerna i sin framställning äfven angifvit
anledningen till ökningen af dessa lefnadskostnader, nemligen att genom
tullar på nästan alla lifsförnödenheter hafva »lefnadsomkostnaderna under
de senare åren så fördyrats, att banvakterna, hvilka till största delen
äro familjefäder, för närvarande icke hafva sådan inkomst, som för
deras och deras familjers nödtorftiga uppehälle oundgängligen fordras».

Det är möjligt, att statsutskottet, då denna sak icke finnes särskild!
omförmäld i motiveringen till den kongl. propositionen, bortglömt denna
omständighet. Derför anser jag nödigt att påpeka den, emedan de,
som bära ansvaret för denna lefnadskostnadernas förhöjning, naturligtvis
gerna skola vara med om att afhjelpa den sålunda antydda effekten
deraf, och vi andra, som befinna oss på en motsatt ståndpunkt, naturligtvis
också nu såsom alltid äro benägna att medverka med de förra
till ett så godt resultat.

Jag skall vidare begagna tillfället att med anledning deraf, att i
petitionen äfven framhållits de obilliga pensionsförhållandena för den
underordnade personalen vid jernvägarne, göra en erinran om ett förhållande,
som, jag vill icke säga saknar motstycke i vår administrations
historia, men som är af så synnerligen bedröflig beskaffenhet, att det
må ursäktas mig, om jag af den anledning jag nyss nämnde tager
mig friheten påpeka det, ehuru det icke står i något nödvändigt samband
med det förevarande ämnet.

Det är, herr talman, om tre månader sju år sedan Riksdagen på
grund af motioner, väckta i denna kammare af kommerserådet Johan
Sjöberg och i Första Kammaren af herr Adelsköld, ingick till Kongl.

Maj:t med eu skrifvelse af den 20 maj 1885 med anhållan, att Kongl.

Maj:t ville taga i öfvervägande frågan, om och i hvad mån förändrade
grunder för pensionering af betjeningen vid jernvägstrafiken må vara
af rättvisa och billighet påkallade, och derefter härom göra den framställning
till Riksdagen, som utredningen föranledde. Redan i de nämnda

N:o 12. 16

Onsdagen den 21 Februari, e. m.

Ang. lönefor- motionerna var framlagd en utredning, som kan betraktas såsom sällbattnng
åt g„n^. fullständig och upplysande för att vara kommen från enskilda
motionärer, men naturligtvis borde iragan tagas i otvervagande jemväl
01 s'' med hänsyn till samtliga denna pensionsinrättning tillhörande tjenstemannaklasser
och till den kostnad, som nedsättning af pensionsåldern
kunde medföra. Detta ärende öfverlemnades af Kongl. Maj:t till trafikstyrelsen
kort efter det skrifvelsen kommit Kongl. Maj:t till hända,
men sedan vill det synas, som om Kongl. Maj:t råkat glömma bort
frågan under en följd af år, ty åtminstone har jag förgäfves sökt
efter i de sedvanliga upplysningarna om Riksdagens framställningar
uti bilagorna till justitieombudsmannens årliga berättelser till Riksdagen.
Jag har sökt från 1886 och hela vägen framåt, tills ändtligen i bilagan
till justitieombudsmannens berättelse till denna Riksdag frågan omsider
dykt upp igen. Det är nu, såsom jag nyss nämnde, snart sju år sedan
frågan af Riksdagen bragtes å bane. Af den statistiska utredning,
som dels innehölls i motionerna och dels fans i de handlingar, som
öfverlemnades till statsutskottet af åtminstone den ene af motionärerna,
framgick, att med dåvarande och nuvarande bestämmelser om pensionering
af jernvägsbetj eni ngen, hvilka fordra ett sammanlagdt antal af
95 lefnads- och tjenstår, det var nästan otänkbart, att någon af de
personer, på hvilka dessa bestämmelser syfta och som befinna sig inom
dessa många betjeningskategorier, kunde komma i åtnjutande af full
pension. Det visade sig, för att blott anföra ett exempel, att de personer
inom ifrågavarande kategorier, som under en tid af 11 år dött.
icke uppnått fullt 48 lefnads- och tjenstår och således knappt mer
än hälften af hvad som fordrades.

Nu är det visst, herr talman, att icke var denna fråga mycket
konstig att utreda, och då den remitterades till jernvägsstyrelsen, hade
man anledning att tro, att denna af intresse för sina underordnade
skulle utföra Kongl. Maj:ts uppdrag så fort som möjligt, och att Riksdagen,
om det påfordrades, snart skulle hafva framställning från Kongl.
Maj:t att vänta, om nemligen något ytterligare tillskott från statens
sida skulle behöfvas för att uppehålla pensioneringen på rimliga, jag
kan säga menskliga grunder. Men det har dröjt i sju år, och jag
. förmodar, att Kongl. Maj:t icke under den tiden begagnat de utvägar,
hvaraf dock Kongl. Maj:t lärer vara i besittning, för att skynda på eu
allt för sömnaktig ocli må hända tredskande myndighet, som af skäl,
hvilka jag icke nu vill nämna, varit i så märkvärdigt hög grad ointresserad
— för att begagna ett synnerligen lindrigt uttryck — för den
fråga, som Kongl. Maj:t häusköt till den för närmare utredning. Då
petitionärerna i sin framställning till Kongl. Maj:t äfven hafva berört pensionsfrågan,
har jag ansett detta vara en tillräcklig anledning för mig
att begagna detta tillfälle i brist på bättre att fästa uppmärksamheten
på ett förfarande, som det vore önskligt att Kongl. Maj:t beslöte sig
för att icke vidare fördraga af sina underordnade myndigheter.

I öfrigt skall jag erinra om ett par små omständigheter. Det
är i den kongl. propositionen nämndt, om jag icke alltför mycket
bedrager mig, att banvakterna kunna med skäl jemföras med stationskarlarne.
Jag kan icke bedöma, hvad. af banvakterna anföres — men
jag tror att det icke är origtigt — att deras tjenstgöring är mera an -

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

17 j\’:o 12.

strängande än stationskarlarnes. Dessa sistnämnda kunna emellertid Ang. löneforkomma
upp till eu kontant lön af 660 kronor och hafva dessutom bältrin9 åt
samma naturaförmåner som banvakterna. Den grad inom maskin-ba7lvakternaafdelningen,
som väl skulle vara närmast jemförlig med banvakterna (Fort3-)
■eller lolcomotivputsarne, har 720 kronor i lön, men deremot icke enligt
hvad jag tror de ifrågavarande naturaförmånerna.

Det är visst, att om det fins eu tjenstemannaklass, hvilkens
löneförhållanden äro synnerligen otillräckliga, hafva varit små och
mycket torftiga länge och i följd af väl bekanta förhållanden blifvit
ännu otillräckligare under de senare åren, så är det banvakterna vid
statens jernvägar, och jag misstager mig säkerligen icke i min förhoppning,
att kammaren skall bifalla den af herr von Friesen in. fl.
afgifna reservationen.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Jag ber om
ursäkt att jag under denna punkt tager till orda i en fråga, som icke
direkt hör tillsammans med den, men hvad den siste ärade talaren
yttrat torde erfordra ett svar. Hans yttrande rörde frågan om förändrade
grunder för pensioneringen af betjeningen vid statens jernvägar.

Det är sant, att denna fråga väckts genom en Riksdagens skrifvelse
af 1885, och det är sant, att den då remitterades till jernvägsstyrelsen,
äfvensom att något svar derifrån ännu icke ankommit. Detta
har emellertid, efter hvad jag under hand erfarit, berott derpå, att
jernvägsstyrelsen ansåg, att denna fråga icke borde i och för sig tagas
under öfvervägande utan sammanställas med frågan om hela det öfriga
pensionsväsendet vid jernvägarne.

Nu är nästan hela statens pensionsväsende under utredning af eu
komité, som derför blifvit nedsatt och som har att undersöka allmänna
pensionsinrättningar, och jag tror mig veta, att i denna komité pågå
noggranna undersökningar äfven rörande statsjernvägarnes pensionsväsende.
Jag tror också att man börjar finna, att hela pensionsväsendet
i landet behöfver undergå en ganska skarp revision, på det att
detsamma icke skall blifva för landet alltför betungande. Jag antager,
att denna revision i första hand kommer att drabba de högre
pensionerna, och att den mindre kommer att bero på en utjemning
på andra håll, men i allt fall måste det ena ställas tillsammans med
det andra. Man har på senare tiden i Holland tänkt sig, att man
skulle organisera en enda stor pensionskassa. Hos oss deremot äro,
såsom man vet, pensioneringarne fördelade på en mängd stater och
anstalter. Jag tror för min del också att i afseende på pensionering
gäller samma grundregel som i afseende på lifförsäkring och andra
dylika försäkringar, nemligen att ju mera man fördelar riskerna, desto
lättare kan man komma till ett gynsamt resultat. Emellertid är hela
denna sak af mycket omfattande beskaffenhet. Det torde redan hafva
emanerat, att vissa af våra pensionsanstalter arbeta under ganska bekymmersamma
förhållanden, så att, ehuru man visserligen för närvarande
och kanske ännu några år kan vänta, att de skola kunna fullgöra
sina förbindelser, den tiden dock kan motses, då så icke blir förhållandet.
Det måste således ske eu utjemning i afseende å pensioneringen,
och den frågan är för närvarande, såsom jag nämnt, under utAndra
Kammarens Prof. 18V2. N:o 12. 2

N:0 12. 18

Onsdagen den 24 Februari, e. in.

Ang. löneför- redning. Jag bär endast velat lemna dessa upplysningar med anledbättring
åt njnor af hvad nyss blifvit anfördt.

banvakterna. °

(Forts.) Herr Bulow: Det skulle säkerligen icke väcka så litet uppseende,

om Andra Kammaren skulle afslå detta af regeringen begärda bila
anslag, för hvars beviljande herr statsrådet och chefen för civildepartementet
lemnat så starka skäl, och kanske, strax efter det detta anslag
blifvit afslaget, utan invändning komrne att bevilja 200,000 kronor
till utställningen i Chicago. En sådan fördelning emellan olika samhällsklasser
af de inkomster, staten fått genom ökade lifsmedelstullar,
skulle sannerligen se underlig ut. Här gäller det en betjening, som
är pligttrogen och väl vitsordad och som lefver i fattigdom. Jag för
min del yrkar bifall till regeringens framställning.

Herr Hedin: Jag ber att få aflägga min tacksamhet för de upplysningar,
som erhållits från statsrådsbänken och hvilka i sanning voro
alldeles — förskräckliga. Skall frågan om eu rimligare bestämmelse
rörande sammanlagda antalet lefnads- och tjenstår för jernvägsbetjeningens
rätt till full pension, skall, säger jag, den frågan göras beroende
af komitéutredningar, förslag och sammanhängande beslut rörande
eu ombildning af hela pensionsväsendet i Sveriges rike, då är
jag öfvertygad, att jag skulle behöfva åtminstone 95 lefnadsår till för
att upplefva den dag, då jag finge se resultatet af den motion, jag
hade den äran. att tillsammans med herr Johan Sjöberg underteckna
år 1885. Derför tillåter jag mig att hemställa till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet, att han måtte ju förr dess hellre vara
betänkt uppå att förmå vederbörande till åtminstone någon provisorisk
eller öfvergångsåtgärd för reglerande af dessa förhållanden, som för
närvarande äro rent omöjliga. Till slutet af nästa århundrade är det
verkligen otrefligt att vänta för dem, som redan väntat så länge.

Herr Biilow: Jag skall bedja att få återtaga mitt förra yrkande och
ansluta mig till reservanternas förslag samt yrka bifall till detsamma.

Herr Swartling: Jag auhåller blott att med anslutning till det
af herr von Friesen gjorda uttalandet få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Petersson i Runtorp: På grund af hvad utskottet i sitt
utlåtande anfört skall jag bedja att f''å anhålla om bifall till utskottets
hemställan. Här har framhållits, att Andra Kammaren borde bättre
se den fattiga jernvägsbetjeningen och särskilt banvakterna till godo.
Ja, det skulle icke jag heller vilja sätta mig emot, om man blott kunde
visa, att dessa betjente hade för litet betaldt för sitt arbete. Men huru
många af deras vederlikar tro väl herrarne hafva så bra betaldt för sitt
arbete som dessa personer, som sitta med 600 å 700 kronors lön och
dessutom hafva fri bostad och fri vedbrand? Huru många svenska arbetare
hafva sådana förmåner? Jag tror således alls icke, att nöden är
så stor, som här framhållits, och då är det väl icke så farligt för dem
att vänta, till dess aflöningen blir reglerad. Och — vidare vill jag

Onsdngen den 24 Februari, e. m. 19 J(:0 J2.

erinra om en annan sak. Huru många banvakter finnes det icke vid-*»?. löneförde
enskilda jernvägarne, som få nöja sig med mindre aflöning? Men bättring åt
skulle nu staten börja att höja lönerna åt sina banvakter, blefve säker- hanvakternaligen
följden den, att äfven dessa andra komme och fordrade högre (*ort8-)
aflöning, och det torde icke vara så lätt för de enskilda jernvägarne
att tillmötesgå dylika anspråk, då många af dem hafva svårt nog att
reda sig ändå.

Jag tror derför icke, att faran är så stor, som man här sökt framhålla,
utan att dessa banvakter väl kunna vänta, till dess man får se,
huru den föreslagna regleringen kommer att taga sig ut, då man får
söka sammanjemka förhallandena på det ena och det andra området.

Man kan verkligen icke anse, att det är så farligt stäldt med en sådan
arbetare som en banvakt. Han är i alla fall intet annat än en bonddräng,
men han kan dock få gifta sig, har 6 å 700 kronor om året,
fri Bostad och fri vedbrand, och det har icke någon vanlig statkarl
eller arbetare. Men dessa banvakter hafva icke audra kunskaper än
vanliga arbetare.

Det är alltså icke så farligt med dem, och jag yrkar derför bifall
till utskottets förslag.

Herr Elowson: Det synes mig vara nödigt att i denna sak skilja
mellan de formella och de materiella skäl, som kunna anföras för eller
emot. Jag erkänner villigt, att statsutskottets majoritet kunnat gifva
skäl af formel giltighet för sitt beslut i frågan. Men jag tror icke,
att dessa formella skäl böra tillerkännas synnerligen stor betydelse uti
detta fall.

Det har anmärkts förut, att utredningen skulle vara'' ofullständig,
och att det derför vore något förhastadt att nu gå gå iti i en detaljfråga,
då man snart har att vänta en fullständig utredning. Det har
också sagts, att om man gånge in på det föreliggande detaljförslaget,
skulle man kunna utsätta sig för att vålla det missförhållandet, att
skilnaden mellan aflöningsförmånerna för den ene och för den andre
banvakten blefve för stor. Men denna sistnämnda fara — den enda,
som skulle kunna hafva någon betydelse — undanrödjes enligt mitt
förmenande helt och hållet, om kammaren bifaller reservationen, sådan
den^ här är formulerad. Den afser nemligen endast ett anslag för år
1893, livilket skulle fördelas enligt vederbörande myndigheters pröfning
och så, att den banvakt, som komme i åtnjutande deraf, skulle
erhålla ett belopp af högst 60 kronor. Det kan således vara i deuna
myndighets skön att se till, att icke alltför stor olikhet skulle kunna
uppstå mellan de aflöningsförmåner, som tillkomme banvakterna på
den ena eller den andra orten.

Da jag således uti denua fråga, der det gäller underordnade
tjenstemän, icke kan biträda de formella skälen, utan måste hålla mig
till de materiella, som tala för beviljande af denna löneförbättring åt
dem, så anhåller jag att få sluta mig till dem, som biträdt herr von
Friesens yrkande.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan

N:o 12. 20

Onsdagen den 21 Februari, e. m.

Ang loneför- och dels på afslag derå och bifall i stället till reservanternas hembanvakterna
s^ban. Herr talmannen fann den senare propositionen vara besvarad
""(FortT^'' me(^ öfvervägande ja, men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
^ 01 3‘ justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som, med afslag å statsutskottets hemställan i nu föredragna
9:de punkten af utlåtandet n:o 7, bifaller den af herrar grefve Sparre
m. fl. vid punkten afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställan.

Omröstningen utföll med 119 ja och 65 nej; och både kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkterna 10—16.
Biföllos.

Ang. anslag Vid föredragning af punkten 17, angående anslag till aflöningar
till aflöningarm. vid Ultuna landtbruksinstitut, begärdes ordet af

ra. ra. vid

Ultuna landtbruksinstitut.

Herr Fredholm från Stockholm, som yttrade: Då denna fråga
behandlades vid sistlidne riksdag, stannade, såsom herrarne torde
minnas, begge kamrarne i olika beslut rörande den framtida organisationen
af Ultuna landtbruksinstitut. Vid sedermera företagen gemensam
omröstning beslöts med 217 nej mot 136 ja att uppföra det
begärda anslagsbeloppet af 29,000 kronor allenast å extra stat.

De skäl, som dervid voro hufvudsakligen bestämmande, kunna,
tror jag, sålunda sammanfattas:

att man icke hade sig något bekant, huru en rent vetenskaplig
undervisning i landtbruk skulle med bibehållande af den föreslagna
organisationen kunna vinnas;

att undervisningen icke blefve lika vid begge instituten;
att det icke var utlofvadt, att organisationen skulle göras i öfverensstämmelse
med den af landtbruksläroverkskomitén utarbetade plan,
hvarför man icke hade säkerhet för, att lärareplatserna skulle blifva
väl besatta och läroämnena de olika lärarne emellan väl fördelade;
samt att slutligen de föreslagna lönerna icke vore väl afpassade.
Mot ett försättande af det föreslagna anslaget på extra stat anförde
herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet under
diskussionen, »att om anslaget öfverflyttas från ordinarie till extra
stat, skulle förhållandena till Ultuna derigenom blifva till den grad
lösa, att det blefve nästan omöjligt eller åtminstone förenadt med

21 Jöo 12.

Onsdagen den 24 Februari, e. m.
störa svårigheter att få organisationen genomförd på det sätt man nu Ang. anslag

tänkt sig.» till aflöningar

Då jag förmodar, att den sedan dess vunna erfarenheten gifvit™?'' 77
herr statsrådet anledning att frångå denna sin uttalade mening, vill brucin,7m''
det synas mig deraf följa, att omorganisationen måste genomföras på (Forts.)
ett annat sätt, än hvad man förra året tänkte sig. För denna kammare,
som alltid lifligt intresserat sig för jordbrukets bästa, skulle det
utan tvifvel vara angenämt att få veta, huru Kongl. Maj:t nu tänker
genomföra organisationen. Derom har icke kunnat vinnas någon upplysning
i statsverkspropositionen. Måhända kan det för en och annan
synas, som om det icke vore nödigt, att man nu finge kännedom om,
huru Kongl. Maj:t tänker genomföra organisationen, då Kongl. Maj:t
ännu har 4 år till sitt förfogande.

Det gifves likväl ett särskilt skäl, hvarför det vore önskligt att
få denna organisationsfråga genomförd så fort som möjligt, det skälet
nemligen att år 1898 kommer genom enskild donation att blifva tillgängligt
ett belopp af ej mindre än en million kronor, afsedda för inrättande_
af ett nytt landtbruksinstitut i riket; och jag kan icke föreställa
mig annat, än att man redan långt förr, än den tiden inträffar,
börjar tänka på, huru man skall planlägga detta nya institut. Det
skulle då kunna hända, att denna organisationsplan komme att ställa
sig i någon kollision med bibehållandet af Dltuna landtbruksinstitut.

För den ^ skull är det angeläget, att detta institut blir så snart som
möjligt på ett tillfredsställande sätt organiseradt.

Vidare anförde:

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: De af den
siste ärade talaren anförda ord, som jag under eu diskussion i denna
fråga vid förra riksdagen skulle hafva yttrat, afsågo, så vidt jag nu
kan påminna mig, det förhållandet, huru vida hela anslaget skulle ställas
på extra stat, och hvilken fråga Riksdagen afgjorde på det sätt, att
den bestämde att 20,000 kronor skulle stå qval" på ordinarie stat och
29,000 kronor, eller den begärda förhöjningen, uppföras på extra stat.

Sedermera har det således varit fråga, huru Kongl. Maj:t skulle kunna
röra sig med detta belopp, och då har det tänkts, att den hittills
varande organisationen skulle förblifva orubbad till den 1 november
detta år. I stället för att öfvergångstiden, hvarunder den nya organisationen
skulle^ genomföras, enligt Riksdagens medgifvande kunde
utsträckas till 5 år, hafva åtgärder sålunda vidtagits för organisationens
trädande i kraft redan nämnda den 1 november. Hvad som sålunda då
skulle genomföras, är ordnandet af undervisningsämnena och lärarnes
antal, i öfverensstämmelse med den plan, som af Riksdagen faststäldes
under förra året. Denna nya organisation upptager 4 lektorer och 4
adjunkter, och ämnena hafva fördelats på dessa 4 lektorer och dessa 4
adjunkter på sätt, efter inhemtande af vederbörandes yttranden,
bär ansetts vara lämpligt. Då emellertid en del af anslaget är stäld
pa extra stat, har Kongl. Maj:t genom ett beslut, jag vill minnas
under sistlidne december, bestämt, att dessa platser icke skola definitivt
tillsättas, utan tills vidare uppehållas på förordnande. Då Riksdagen

N:o 12. 22

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. anslag i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t föreslagit bestämt tiden
till aflönmgarföj. organisationens genomförande till fem år, har Kongl. Maj:t icke
t/lTuna ''il‘ndt-ye^ redan nu under första året definitivt genomföra organisationen,
bmksinstitiu. så att den skulle blifva i absolut öfverensstämmelse med den ursprung(Forts.
) liga planen, utan tänkt sig att under några år kunde inhemtas erfarenhet
om, huru organisationen lämpligast borde på ena eller andra
sättet ordnas, samt att under tiden platserna borde endast på förordnande
tillsättas. Således skulle några år komma att återstå till organisationens
genomförande år 1897, hvilken tid sammanfaller temligen
nära med den tid, då, enligt den siste talarens förespeglingar, för detta
ändamål skulle komma att stå till disposition — måhända icke till
Kongl. Maj:ts utan till någon annans — ett belopp af eu million
kronor. Det vore naturligtvis ytterst ensidigt, om något dylikt skulle
komma att inträffa; och det är måhända icke någon, som deråt skulle
glädja sig mera än jag, som varmt ifrar för allt, som kan befrämja
jordbrukets bästa.

Herr Fredholm från Stockholm: Då jag nyss hade ordet, trodde
jag mig icke behöfva närmare angifva det ändamål, för hvilket den af
mig omnämnda millionen var donerad. Men på det ingen missuppfattning
i det hänseendet skall göra sig gällande, ber jag få upplysa,
att den afser upprättandet af ett nytt landtbruksinstitut i Kristianstads
län. Det donerade beloppet kan sålunda icke för något annat ändamål
användas.

Då herr statsrådet och chefen för civildepartementet behagade
upplysa, att den nya organisationen af landtbruksinstitutet vid Ultima
skulle vara genomförd i november detta år, tager jag för gifvet, att
Kongl. Maj:t kommer att för nästa Riksdag framlägga förslag om det
nu på extra stat utgående anslagets uppförande på ordinarie stat.
Deremot är jag icke alldeles säker på, att jag rätt uppfattat herr statsrådets
mening, då herr statsrådet behagade meddela kammaren, att
organisationen skulle genomföras i öfverensstämmelse med den plan,
som förelädes förra årets Riksdag.

Jag har nemligen fattat herr statsrådets mening på det sättet, att
afsigteu är att bibehålla ett så högt rektorsarfvode som 2,000 kronor,
att icke låta den botaniska disciplinen förestås af en lektor, och att
icke tillgodose adjunkterna med något ålderstillägg; eller med andra
ord, att bibehålla planen för organisationen i oförändradt skick med
alla de brister, som utgjorde det förnämsta skälet för att förra årets
Riksdag ansåg sig icke böra uppföra anslaget på ordinarie stat.

Om jag icke misstager mig i denna min uppfattning, befarar jag,
att nästa års Riksdag icke skall befinnas mera villig att godkänna en
sådan organisation, än hvad förra årets Riksdag var. Utan tvifvel torde
följden deraf blifva den, att nu omhandlade anslag kommer att till
stor skada för institutet för framtiden bibehållas på extra stat, för så
vidt Riksdagen icke finner anledning att dermed vidtaga någon annan
åtgärd.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Punkten bifölls.

Onsdagen den 24 Februari, e. ra.

23 N:o 12.

Punkterna 18—20.

Biföllos.

Punkten 21.

I fråga om mom. a), angående anslag till bestridande af kostna-^"?- bidrag till
derna för allmänna landtbruksmöten, anförde: bestridande af

Kostnaderna

Herr Fredholm från Stockholm: Jag tror icke jag misstager mig, landtbmksorn
jag antager att herrarne alla äro ense om att genom statsbidrag möten.
befrämja de allmänna landtbruksmötena. Men när man nu finner, att
storleken af statens bidrag till ett sådant möte kommer att gå upp till
100,000 kronor, så torde man kunna ifrågasätta, om icke denna kostnad
skulle kunna något nedbringas, utan att några menliga följder för
mötena derigenom uppstå.

Onekligen är den största utgiftsposten vid dessa möten den för
byggnader. Vid det 16:de allmänna landtbruksmötet i Stockholm uppgick
denna kostnad till 106,000 kronor. Vid det 15:de i Malmö var
visserligen kostnaden för byggnaderna betydligt lägre; den uppgick då
icke till mer än 40,000 kronor, men dervid är att märka, att de för
detta pris uppfördes endast på vilkor att entreprenören efter mötets
slut skulle få återtaga dem. De 40,000 kronorna utgjorde sålunda
egentligen endast hyra för den vecka, mötet pågick.

Med afseende så val å storleken af denna byggnadskostnad som
derå att mötena återkomma hvart femte år och då endast vara en
vecka, ligger det nära till hands att antaga, det byggnadskostnaden
för hvarje möte skulle kunna betydligt nedbringas, om byggnaderna
efter deras begagnande å ett möte nedtoges och bevarades för att
å nyo uppföras å ett följande möte. Några praktiska svårigheter för
att ordna saken på detta sätt kunna ej möta, då man redan länge härifrån
exporterat flyttbara byggnader af mera komplicerad beskaffenhet
än de, hvarom här är fråga, icke blott till kontinenten utan äfven till
Brasilien, Argentina och Kina.

Jag tror, att hvad jag nu haft äran nämna kan vara förtjent af
en närmare utredning af dem, som hafva med landtbruksmötena att
bestyra, och om det dervid skulle visa sig, att besparing på detta sätt
kunde vinnas, så torde Ivongl. Maj:t tillse, att den ifrågasatta reformen
äfven blir genomförd, hvilket icke bör möta någon svårighet, då det
kan göras till vilkor för statsbidragets utfående.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Bifölls.

Punkterna 22—24.
Biföllos.

12. 24

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. anslog
till svenska
mosskulturföreningen.

Punkten 25.

Kongl. Maj:fc både föreslagit, att Riksdagen måtte till understöd
åt svenska mosskulturföreningen på extra stat för år 1893 anvisa ett
anslag af 10,000 kronor.

I en inom Första Kammaren väckt, till utskottet remitterad motion,
n:o 27, hade åter herrar C. O. Bergman, J. W. Spånberg och Casper
Ehrenborg hemstält, att det till understöd åt svenska mosskulturföreningen
utgående belopp måtte ökas från 10,000 till 15,000 kronor.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, men med afslag å herr Bergmans m. fl. i ämnet väckta
motion, måtte till understöd åt svenska mosskulturföreningen på extra
stat för år 1893 anvisa ett anslag af 10,000 kronor.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr J. Anderson i Tenhult: Då man känner den gagnande
verksamhet, som den svenska mosskulturföreningen utöfvar inom vårt
land, och man vidare känner, hvilka ofantliga vidder af mossar och
sänka marker, lämpliga för kultur, som finnas inom landets alla provinser,
och då dertill kominer att i gränsen af mitt kommittentskap
finnes en mosse med ett ytinnehåll öfverstigande 40,000 tunnland, så
bör ingen förtänka mig, att jag är missbelåten med det föreliggande
förslaget. Skall denna förening kunna fylla sin bestämmelse, så måste
den komma i åtnjutande af kraftigare understöd från statsverket, än
som hittills varit fallet. Sker icke detta, så måste en del af föreningens
verksamhet upphöra.

Jag skall derför, herr talman, hemställa om den ändring i utskottets
hemställan, att det föreslagna beloppet, 10,000 kronor, höjes
till 15,000 kronor.

Häruti instämde herr Svensson i Rydaholm.

Herr Göransson: Det torde anses vara förmätet af mig att uppträda
och yrka förhöjning af ett anslagsbelopp, Rom så väl Kongl.
Maj:t som statsutskottet med sällspord enighet föreslagit. Jag hör
visst icke till dem, som säga ja till hvarje anslagsfordran, utan tvärt om
vill jag iakttaga den största sparsamhet med statens medel. Men i
den nu föreliggande frågan anser jag, att det skulle blifva eu förlust
för landet, om man sparade allt för mycket. Det lärer nemligen icke
kunna förnekas, att mossodlingen är af synnerlig vigt och betydelse för
vårt jordbruk. Utskottet har äfven erkänt detta, då det säger: »Ehuru
utskottet fortfarande erkänner mossodlingens stora betydelse för vårt
jordbruk» o. s. v. Dessutom har landtbruksstyrelsens chef yttrat, att
han vid inspektion af föreningens verksamhet funnit föreningen motsvara
det förtroende, staten genom anvisande af frikostiga bidrag till
understödjande af föreningen visat sig hysa för densamma. För öfrigt
har äfven landtbruksstyrelsen, såsom vi veta, förordat ett högre anslag,
nemligen 15,000 kronor eller samma summa, som motionärerna begärt,

Onsdagen den 24 Februari, e. in.

26 N:o 12.

och -detta anslag har redan af Första Kammaren blifvit beviljadt. Jag
tycker då, att det skulle se litet besynnerligt ut, om nu Andra Kammaren
skulle afslå motionen och bestämma sig för det mindre beloppet.
Jag föreställer mig, att denna kammares ledamöter dock vilja gälla
som lika varma förespråkare för vårt jordbruk som Första Kammarens.

För öfrigt är det i utskottets betänkande visadt, att mosskulturföreningen
laborerar med skulder, som enligt beräkning vid 1893 års
början skola komma att utgöra ett belopp af 2,900 kronor. Det kan
väl icke vara rätt, att de personer, som stält sig i spetsen och arbeta
för denna vigtiga sak, som helt säkert i framtiden kommer att blifva
af ofantlig betydelse för vårt jordbruk, skola nödgas göra stora uppoffringar
för densamma. Jag anser mosskulturen vara ett ganska
vigtigt statsändamål och tror att starka skäl föreligga för, att staten
griper in nu och lemnar ett kraftigt stöd åt denna förening, ’som
sträfvar efter att taga vara på de slumrande millioner, som finnas i
våra mossar. Jag yrkar på dessa grunder afslag å så väl Kongl. Maj:ts
som utskottets hemställan och bifall till motionärernas förslag, att Riksdagen
måtte till understöd åt svenska mosskulturföreningen för år 1893
anvisa ett anslag af 15,000 kronor.

Med herr Göransson instämde herr Olsson i Mårdäng.

Herr Persson i Stallerhult: De talare, som före mig haft ordet
i denna fråga, hafva yrkat bifall till motionärernas framställning. Detta
bar föranledt mig att begära ordet för att yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag ber att dervid fä foga några erinringar.

Om man granskar de siffror rörande mosskulturföreningens verksamhet,
som äfven i år framlagts för Riksdagen, och ser till, huru det
af motionärerna tillstyrkta anslaget, 15,000 kronor, skulle komma att användas,
så skall man finna, att till aflöningar och reseersättningar skulle
utgå 14,600 kronor, under det att endast 10,500 kronor skulle komma
att användas till kulturförsöksverksamheten. Detta synes mig icke
vara ett rimligt förhållande.

Då föregående år ett statsanslag af 6,000 kronor begärdes, beräknades
föreningens öfriga inkomster till 26,440, men då nu i år en höjning
af statsanslaget till 15,000 kronor äskades, upptog föreningen i
de gjorda beräkningarna sina öfriga inkomster af årsafgifter, prenumerationsafgifter
och dylikt till endast 17,200 kronor, således till ett
belopp, som med ej mindre än 9,240 kronor understeg hvad som för
det föregående året beräknats, detta oaktadt föreningen påstått, att
dess verksamhet för hvarje år omfattas med allt större deltagande från
allmänhetens sida. Endast på detta sätt kunde föreningen motivera
sitt behof af anslagsförhöjning. Och gå vi vidare, så finna vi, att föreningens
egna inkomster under 1893 äro beräknade att uppgå till
22,700 kronor, sålunda i rundt tal 4,000 kronor mindre än under år
1891. Detta synes mig vara något, som förtjena!- att beaktas vid anslagets
beviljande. För min del kan jag alldeles icke gilla detta sätt
att anställa beräkningar, och anser att något skäl icke förefinnes att
bevilja högre anslag än de 10,000 kronor, som Kongl. Maj:t har
begärt.

Ang. anslag
till svenskaj
mosskullurföreningen.

(Forts.)

N:o 12. 26

Onsdagen den 24 Februari, e. in.

Ang. anslog
till svenska
mosskulturJöreningen.

(Forts.)

Jag hemställer derför om bifall till statsutskottets förslag, halhet
öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts, och jag tror verkligen, att man
bör akta sig för att vara allt för frikostig mot denna förening.

Herr Jonsson i Hof: Jag anser det fullt rigtigt, att staten kraftigt
understödjer denna förening med de vetenskapligt praktiska rön,
som der göras. Men statsutskottet, som väl icke bör hoppa på och
bevilja alla anslagsfordringar, som framställas af enskild motionär, ansåg
sig icke kunna tillstyrka beviljandet af hvad Kongl. Maj:t underlåtit
att ’ upptaga i sin proposition. År det emellertid så, att kammaren
tror, att det är skäl att redan nu bevilja dessa 15,(XX) kronor, som utskottet
afböjt, emedan det icke ansett detta högre anslag behöflig!, så
skall jag för min del icke känna mig särskild! ledsen deröfver.

Herr Waldenström: Det var mycket märkvärdigt att höra herr

Olof Jonsson så ofantligt medgörlig, som han nu var. Det syntes alldeles,
som om han tänkte så här: »såsom medlem af statsutskottet är
jag tvungen att försvara dess hemställan, men nog är det min hemliga
önskan, att kammaren afslår den och bifaller motionen». Jag tror
knappt, att jag i detta fall uppfattat herr Olof Jonsson orätt.

Att jag intresserar mig för denna fråga, har sill speciella anledning
deri, att Gefleborgs läns landsting, hvaraf jag är medlem, och
Gefleborgs läns hushållningssällskap mycket intresserat sig för saken.
Inom länet finnas nemligen stora och vida mossar, som det vore eu
välsignelse att kunna göra fruktbärande.

Utskottet påpekar, att anslaget till denna förening i fjol fördubblades,
och derför anser utskottet, att det icke är skäl att öka på det
redan i år. Detta kan jag icke finna vara något skäl alls, utan är
det så, att behofvet växer år ifrån år, så anser jag för min del, att
äfven anslaget bör ökas. Jag kan icke finna annat, än att det är en
glädjande företeelse, att mosskulturföreningen har utvidgat sin verksamhet
på sådant sätt, att ett ökadt, statsanslag är af behofvet påkalladt,
och att så är, tager jag för gifvet, då jag läser, hvad som anföres
i motionen.

Jag har, som herrarne veta, icke varit med om, att man med lifsmedelstullar
skall stödja och hjelpa jordbruket, ty jag har ansett en
sådan åtgärd skadlig för landet i dess helhet. Men ett förslag sådant
som det nu föreliggande har jag alltid sett med stort nöje och kommer
att göra det äfven hädanefter. Jag tycker ock, att Riksdagen bör
rent af med glädje gripa efter hvarje tillfälle att höja kulturen inom
vårt eget land, ty det är utan tvifvel den rätta vägen att bringa landtbruket
i sådant skick, att det kan bestå i konkurrensen med utlandet.
Nu vill jag icke, att herrar protektionister skola blifva förtörnade
öfver detta mitt yttrande och för den skull afslå motionen. Det är
bara min personliga mening jag uttalat.

Jag ber emellertid att få tillstyrka bifall till motionärernas förslag;
jag tror icke, att Riksdagen skall behöfva ångra, om den bifaller
detsamma.

27 N:0 12.

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Herr Lyttkens: Det är klart, att en sådan förening som moss kulturföreningen

behöfver pengar, och att denna förening gjort nytta
och gagn, derom är jag öfvertygad. Men jag kan icke vara med om
att höja anslaget ensamt på framställning derom af enskilda motionärer.
Jag är fullt öfvertygad om, att regeringen pröfvat frågan så
noggrant som möjligt och iakttagit all den frikostighet gent emot
denna förening, som ansetts med statens ändamål öfverensstämmande.
Och när Kong!. Magt då ansett 10,000 kronor tillräckliga, för att föreningen
skall kunna fullgöra sina funktioner på ett tillfredsställande
sätt, så kan jag icke vara med om att anvisa ett anslag, högre än det
som .Kongl. Maj:t har begärt, och öfverlemna beloppets fastställande åt
enskilda motionärers hugskott, hvilkas motiv ju kunna vara bra, men
kanske också mindre bra. Jag är fullt öfvertygad om, att Kongl.
Maj:t gått föreningens önskningar till mötes så mycket som det är af
nöden, och kanske litet till ändå, och yrkar derför bifall till Kongl.
Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag och afslag å motionen.

Herr von Friesen: Äfven jag skall yrka bifall till utskottets

förslag. De skäl, som tala för detsamma, äro dock icke så obetydliga,
som här påståtts. Statens bidrag till föreningen är hufvudsakligen afsedt
för dess kulturförsöksverksamhet samt för utgifvandet af dess tidskrift.
Nu har icke omnämnts, att utgifterna för kulturförsöksverksamheten
skulle ökas, men deremot meddelas, att utgifterna för föreningens tidskrift
skulle komma att växa med 2,000 kronor, under det att den af
motionärerna begärda förhöjningen i anslaget är 5,000 kronor. Mig
förefaller det, som om tidskriftens utgifvande icke skulle vara den mest
praktiska eller den mest angelägna af de åtgärder, som föreningen vidtager
för främjande af sitt mål. Det synes mig också, som om föreningen
skulle hafva nytta af att utveckla.sig något långsammare, än
hvad som tyckes vara meningen, då anslaget, som förra året höjdes
från 5,000 till 10,000 kronor, redan nu skulle erhålla en ytterligare
förhöjning från 10,000 till 15,000 kronor. Det synes mig, som om en
något försigtigare utveckling af eu anstalt sådan som denna skulle
vara ändamålsenlig. Jag ber alltså, att särdeles då de behof, för hvilka
väl anslaget egentligen är afsedt, icke visat sig kräfva den af motionärerna
önskade anslagsförhöjningen, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag är boende icke långt från

den ort, der denna förenings styrelse har sin verksamhet, känner jag
ganska väl till icke blott föreningens verksamhet utan äfven dess behof.
Och jag är fullt förvissad derom, att derest styrelsen icke får
det anslag, som motionärerna föreslagit, nemligen 15,000 kronor, så
blir det alldeles nödvändigt för den att nedlägga en del af den verksamhet,
som den hittills utöfvat, och detta skulle vara till stor skada
för det hela.

Jag ber derför, att kammaren måtte behjerta den gjorda framställningen
och bevilja de begärda 15,000 kronorna.

Herr Bexell: Jag tager mig friheten yrka bifall till motionen.
Jag har haft tillfälle att se och bedöma, hvad denna förening kan

Ang. anslag
till svenska
mosskidturföreningen.

(Forts.)

>:o 12. 28

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. anslag uträtta; och jag tror, att motionärerna bättre än regeringen kunna
ull svenska bedöma, hvad föreningen behöfver. Af denna anledning yrkar jag som
föreningen. sagdt biiall till motionärernas förslag.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma, i hvad den skilde
sig från motionärernas yrkande, och bifall i stället till motionen. Herr
talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 25:te punkten af utlåtandet
u:o 7, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit den af herrar C. O. Bergman m. fl. i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 121 ja mot 42 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 26—29.

Biföllos.

Ang. anslag I punkten 30, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, i enför
Sveriges lighet med Kongl. Maj ds i ämnet gjorda framställning, att Riksdagen
deltagande i måtte på extra stat för år 1893 ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
uTaCh™gon anslag af 200,000 kronor, att användas dels för deltagande i 1893
års utställning i Chicago och dels till understöd åt teknici för att besöka
nämnda utställning.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Hedin: Jag skall endast anhålla om en i högsta måtto
obetydlig modifikation i utskottets hemställan. Dess syfte är så klart
och tydligt i sig sjelft, att jag icke skall besvära kammaren med någon
motivering. Jag anhåller, att i sista raden, der det heter: »och dels
till understöd åt teknici för att besöka nämnda utställning», kammaren
måtte besluta att efter »teknici» inskjuta orden: »och arbetare». Jag
tror, herr talman, att saken talar för sig sjelf, och jag ämnar derför
icke besvära kammaren med någon motivering af mitt yrkande.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gaf propositioner först på
bifall till utskottets hemställan oförändrad och derefter på godkännande
af herr Hedins ändringsförslag; och förklarade herr talmannen sig anse

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

29 K:o 12.

svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.

Votering begärdes. Emellertid lemnades ordet, på begäran, å nyo till

Herr Hedin, som nu yttrade: Då det från dera båll har sagts
mig, att mitt tillägg icke skulle hafva utsigt att blifva bifallet, så vill
jag, för att icke onödigtvis besvära kammaren, om än med blödande
hjerta, taga tillbaka mitt yrkande på votering.

Efter af herr talmannen i sådant afseende förnyad proposition,
bifölls utskottets hemställan i oförändradt skick.

Efter föredragning vidare af punkten 31, angående anslag till Ang. anslag
främjande af svenska alsters afsättning i utlandet, anförde tm främjande

af svenska

Herr Fredkol m från Stockholm: Det anslag, hvarom nu är fråga firning
beviljades första gången vid 1887 års riksdag. I den nu till denna utlandet.
Riksdag afgifna statsverksproposition föreslås, att detta anslag skall fördelas
på följande sätt, nemligen: för uppehållande af fiskeriagenturen
i norra Tyskland 5,000 kronor; för mejeriagenturen i Manchester 8,500
och till Sveriges allmänna exportförening 6,500 kronor. Här kan man
visserligen tycka, att 6,500 kronor för befrämjande af en så vigtig sak
som vårt lands export är eu mycket liten summa. Detta anslag är
emellertid endast hvad man ser; hvad man deremot icke ser, det är,
att Kongl. Maj:t derjemte årligen beviljat denna exportförening ett
anslag af 35,000 kronor, som utgått från manufakturlånefonden. I allt
har denna förening på detta sätt under de sista fem åren fått i understöd
öfver 230,000 kronor, d. v. s. i medeltal 45,000 kronor årligen.

Jag vill vid detta tillfälle icke framställa några anmärkningar mot
storleken af dessa anslagsbelopp, men deremot vill jag fästa uppmärksamheten
på, att § 1 i exportföreningens stadgar är af följande lydelse:
»föreningens ändamål är att genom lämpliga anordningar i Sverige
och i utlandet bereda sina medlemmar nya eller ökade tillfällen till
afsättning af inhemska produkter och industrialster». Jag betonar särskild!
ordet sina, enär deraf synes framgå, att inga andra än exportföreningens
egna medlemmar hafva rättighet att komma i åtnjutande
af de upplysningar, som föreningen kan lemna. Detta framgår också
alldeles tydligt af de cirkulär, som föreningen tid efter annan utfärdar.

Det vill nu synas mig, att, då staten lemnat så stora bidrag till denna
förening, som 230,000 kronor på fem år, man skulle kunna göra anspråk
på, att föreningen arbetade icke blott för sina egna medlemmar,
utan att dess verksamhet äfven kunde komma andra landets industriidkare
till godo och icke endast föreningens egna ledamöter. Förhållandet
är så mycket anmärkningsvärdare som, om man något granskar
denna förenings räkenskaper, man då skall finna, att medlemmarne af
föreningen under de 4 första åren tillskjutit endast något öfver 59,000.
kronor i inträdes- och årsafgifter, och att föreningens tillgångar vid
1890 års slut uppgått till icke mindre än 64,000 kronor. Föreningen
har sålunda arbetat hela denna tid utan att behöfva använda ett enda
öre åt de medel, som ledamöterna för befrämjandet uteslutande af egna
intressen sammanskjutit ; staten har bekostat alltsammans.

i\:0 12. 30

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Jag har ansett mig böra fästa kammarens uppmärksamhet på
dessa förhållanden för den händelse kammaren framdeles skulle finna
sig föranlåten att med anledning af påpekade omständighet vidtaga
någon åtgärd.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Ang. anslag Punkten 32.

till uppehål lande

af regn- Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till uppehållande
''förbindelse'' en regulier ånghåtsförhindelse medelst sydsvenska ångfartygsaktiemeiian
Sven- bolaget tillhöriga ångbåtar under åren 1892, 1893 och 1894 mellan å
ges vestkust ena sidan de hamnar vid Sveriges vestkust samt å andra sidan de
och England. engels]ca hamnar, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, ställa
till Kongl. Maj:ts förfogande ett sammanlagdt belopp af 150,000 kronor,
att på af Kongl. Maj:t stadgade vilkor användas till godtgörelse af
den förlust, som för bolaget kunde å nämnda företag uppstå, samt att
till utgående under år 1893 af berörda belopp å extra stat anvisa
50,000 kronor.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lasse Jönsson: Inom statsutskottet var jag af en annan
åsigt än utskottets flertal i denna sak, men på grund af någon missuppfattning
kom jag icke att anmäla min reservation mot utskottets
hemställan. Jag vill derför nu gifva till känna, att jag önskar bifall
till Kongl. Maj:ts proposition om subvention åt det sydsvenska ångfartygsaktiebolaget.
Jag vill nu icke upptaga kammarens tid med att
uppräkna de skål, som för denna sak anförts af Kongl Maj:ts befallningshafvande
och hushållningssällskapen i Kristianstads, Malmöhus
och Hallands län, men jag vill framhålla något, som icke förut blifvit
påpekadt, nemligen att om denna trade från Sverige direkt till England
icke funnits, hade ovilkorligen vårt land varit förklaradt smittadt
af mul- och klöfsjuka, såsom Danmark nu är. Men nu hafva vi gått
fria derifrån, emedan vi haft denna trade.

Min tro är, att om i följd af bristande understöd eller uppmuntran
denna ångbåtsförbindelse komme att upphöra, skulle det icke dröja
länge innan vårt land förklarades smittadt af nyssnämnda sjukdom,
och detta skulle medföra stor förlust för oss. Utskottet säger visserligen,
att, om sydsvenska bolaget indrager denna trade, kommer ett
engelskt bolag att i stället upptaga densamma; men detta synes mig
.vara eu dålig tröst, ty säkerligen komme detta bolag att betydligt
höja taxan för varubefordringarna. Utskottet förmenar också, att om
sådan stegring uppkomme, skulle det framkalla konkurrens åtminstone
från dansk sida, hvarigenom frakterna skulle hållas inom rimliga gränser.

Det torde i alla fall vara mindre angenämt, att trafiken på denna
trade skulle öfvergå ifrån svenska till främmande händer. Då man i

Onsdagen den 24 Februari, e. in. 31 >’:o 12.

alla andra länder uppmuntrar sjöfarten, kan jag icke finna annat, än Ang. anslag
att äfven vi borde uppmuntra denna näring genom subventions lem- m "PPehålnande.
Det är mycket troligt, att understödet icke behöfver blifva^fV^f?*-"
så stort, som nu begärts af Kongl. Magt, men vägrar Riksdagen hvarje förbindelse
bidrag till denna linie, sa blir det enligt min tanke slut med den- mellan Svensamma.
ges vestkust

På dessa skäl tager jag mig friheten yrka afslag på utskottetsuch En0landhemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition. (Forts.)

•Chefen för civildepartementet, herr statsrådet G rol 1: I likhet med
den siste talaren anser jag denna fråga vara af stor betydelse. Detta
ångfartygsaktiebolag har alltsedan är 1877 arbetat på att afsätta våra
landtmaunaprodukter från de sydligaste länen, Smålands tre län och
en del af Halland. I bolagets ansökan om subvention har uppgifvits,

Indika stora qvantiteter dylika produkter blifvit genom bolagets försorg
exporterade. Med den utveckling, som mejerihandteringen i vårt
land tagit, ligger det naturligtvis stor vigt på, att vi kunna afsätta
dess produkter på lämpligt sätt. År 1863 exporterades för första
gången smör ifrån Sverige till England. Det var en sändning på
165 skålpund, och för det smöret erhölls då ett pris af 63 öre pr skålpund
fritt i Göteborg. År 1890 uppgick vår smörexport till ett värde
af mellan 27 och 28 millioner kronor. Större delen, eller ungefär
hälften af denna export, torde gå öfver Göteborg. Men den andra
hälften går öfver de sydliga städerna Malmö, Landskrona och Helsingborg.
En del går öfver Danmark. Men en del går direkt till England.

Det är naturligtvis för oss en fördel, så som vår mejerihaudtering
utvecklat sig, om vi kunna göra vårt smör kändt direkt på den engelska
marknaden, så att det icke behöfves mellanhänder. Nu har ifrågavarande
bolag arbetat och sträfvat under många år. Det har gjort
det ända till år 1890, som det tyckes, med behållning; men under
åren 1890 och 1891 har det gått med förlust, och den förlusten är
icke ringa. Bolaget har under dessa år, eller åtminstone år 1891, haft
tillfälle att för sina båtar förvärfva andra verksamhetsområden, der
det, i stället för att gå med förlust, efter all anledning kunnat förvärfva
ganska stor vinst. Men bolaget, som ifrån början bildats i afsigt
att till England utföra landtmaunaprodukter ifrån de sydliga länen,
ansåg det vara sin skyldighet att söka fortfarande uppehålla denna
trade, och derför har det med förbiseende af egen fördel fortsatt sin
verksamhet. Det insåg emellertid, att det icke länge skulle kunna hålla ut
med detta, om det icke under dessa bekymmersamma år kunde vänta
något understöd af statsmedel, och det vände sig derför till Kongl.

Maj:t, och frågan föreligger nu hos Riksdagen. Om detta bolags verksamhet
upphörde, skulle i alla fall landtmaunaprodukterna i de sydliga
länen åt Sverige söka sig ut, men det komme antagligen att medföra
större kostnader för producenterna, och således skulle behållningen
på landtmaunaprodukter blifva mindre.

Utskottet bär ansett sig böra uteslutande ur jordbrukets synpunkt
betrakta denna fråga; och dervid har utskottet kommit till det resultat,
att hela förslaget bör afstyrka^. För min del tror jag visserligen,

N:o 12. 32

Ang. anslag
till uppehållande
af regulier
ångbålsförbindelse

mellan Sveriges
vestkust
och England.
(Forts.)

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

att det kan finnas åtskilliga andra synpunkter i denna sak, men jag
vill tills vidare hålla mig vid den utgångspunkt, som utskottet haft.
Utskottet börjar med att säga, att de svårigheter, som bolaget råkat
ut för, troligen äro af mera tillfällig art. Men, säger utskottet, de
iråkade svårigheterna »kunna öfvervinnas genom uthållighet och ändamålsenliga
åtgärder». — Hvilka de ändamålsenliga åtgärderna skulle
vara, har utskottet icke upplyst om. Men till uthållighet har utskottet
uppmanat bolaget, d. v. s. bolaget skulle underkasta sig betydliga uppoffringar
under flera år, i stället för att det kanske på andra håll
skulle kunna vinna afsevärda fördelar. Utskottet tyckes emellertid
tveka, huruvida bolaget skulle acceptera uppmaningen att hålla ut, och
utskottet har derför anvisat andra utvägar för jordbruket, huru det
skulle blifva tillgodosedt, i fall icke bolaget ville stå risken. Så
har utskottet sagt, att i fall icke detta bolag håller ut, kommer det
kanske något annat svenskt bolag. Det är möjligt. Men utskottet
har icke visat, att ett annat bolag för närvarande skulle vilja underkasta
sig dessa uppoffringar. Det synes mig också, som om utskottet
skulle varit något tveksamt äfven derom, huruvida verkligen ett annat
svenskt bolag skulle vilja utsätta sig för dessa äfventyr. Ty utskottet
säger vidare, att, skulle det befinnas, att det icke är något svenskt
bolag, som vill åtaga sig denna risk, så behöfver icke jordbrukaren
ändå vara orolig. Ty då kommer nog Wilson-linien att upptaga bolagets
trafik. Wilson-linien har underkastat, detta bolag en svår konkurrens,
och genom denna konkurrens har detta bolag till en viss grad
blifvit försatt i den ställning, hvari det nu är. ]Slu är det temligen
naturligt att, om det blir en utländsk linie, denna kommer att se endast
på sina egna fördelar, och att jordbrukarne troligtvis få underkasta
sig vissa uppoffringar för att kunna få sina produkter exporterade.
Men detta synes också utskottet ha tänkt sig, och derför gifver också
utskottet anvisning, huru hjelpen skall åstadkommas. I fall, antyder
utskottet, det utländska bolaget skulle blifva för stramt, d. v. s. taga
för höga frakter, så böra icke jordbrukarne oroa sig för det. Ty då
kommer nog ett annat utländskt bolag och konkurrerar, och utskottet
hänvisar till »det forenede Dampskibsselskab». Följden skulle blifva,
att våra jordbrukare i södra delarne af riket skulle blifva beroende af
konkurrensen emellan två utländska bolag. Men jag föreställer mig,
att de båda utländska bolagen skulle snart komma öfverens om, huru
de borde behandla jordbrukarne i sydliga delarne af riket. De skulle
nog slå sig tillsammans och bestämma frakter, som vore för dessa bada
bolag tillfredsställande och lönande. Den, som slutligen, så vidt jag
kan se, blefve lidande på allt detta, det vore det svenska jordbruket
i Skåne, Blekinge, Småland och eu del af Halland.

I detta fall förefaller det mig, som det verkligen skulle vara nog
talande skäl att frångå den åsigt, som man i allmänhet naturligen bör
hafva, eller att icke staten skall ge sig allt för racket in på att understödja
enskilda bolag. Men när detta enskilda bolag befrämjar ett
intresse, som för eu stor del, af landet är af den betydelse, som kär
är i fråga, sä tror jag att man gör klokt i, om man frångår den allmänna
äsigten. Det är detta jag velat framhålla för kammaren till
det beaktande, som kammaren sjelf kan finna det förtjena.

Onsdagen den 2i Februari, e. m.

33 N:o 12.

Jag vill derjemte nämna, att i mejeriagentens i England uttalande Ang. anslag
i sin berättelse år 1890 angående mejerihandteriugen framhålles i tiU uPPehålkraftiga
ordalag hvilken stor vigt, som ligger på, att vi ha eu direkt “litr ångbåtlinie
på England. Man kan särskilt nu tänka sig, under de förhål- förbindelse
landen, som för närvarande existera, att denna linie kan få en myc- mellan Sveriket
stor betydelse. Vi veta, att för närvarande är export från Dan- ves vest^ust
mark till England stängd för kreatur, och vi böra således, om vi hålla och Er,a andt
den ifrågavarande linien uppe, kunna påräkna, att den kan bli för vår v
kreatursexport af framstående betydelse.

Man har sagt, att denna export icke vidare är af så stor betydelse,
derför.att kreatursexporten numera börjat draga sig åt Tyskland. Det
är visserligen sant, att det börjats en dylik export på Tyskland på senare
tiden. Men naturligtvis är det bättre för oss att ha två sådana
afsättningsort^- som England och Tyskland, än att blott hafva en af
dem. Jag tror derför, att det vore i det svenska jordbrukets intresse,
om den ifrågavarande linien kunde uppehållas.

Herr Dieden: Herr talman! Då jag går att uttala mig i denna

fråga, bör jag kanske först upplysa derom, att jag råkat blifva egare
af x/4 aktie i det sydsvenska ångbåtsbolaget, lydande på 450 kronor.

Dertill inskränker sig mitt personliga intresse i saken. Jag var förr
intresserad i detta bolags verksamhet, derför att jag skeppade korn till
Newcastle med dess ångbåtar. Men sedan spanmålstullen kom, kar
inlandet fått betala högre pris, och dessa skeppningar hafva upphört,
hvilket också åstadkommit minskning i dessa ångbåtars fraktinkomster.

Det är dock mindre om bolaget här bör talas än om den nytta, södra
Sverige har af denna förbindelseled. Bolaget kan reda sig på annat
sätt. Eu af dess ångbåtar har redan uthyrts till Amerika mot timecharter
för 650 pund i månaden, och för eu annan ångbåt föreligger
just nu ett anbud af 700 pund i månaden, hvilket nog till slut antages,
i fall subvention vägras. Det är dock hardt för ett bolag, som varit
det första att öppna direkt väg för södra Sveriges landtmainjaprodukter
till den förnämsta afsättningsorten och derigenom beredt det svenska
smöret tillfälle att kunna säljas under eget namn, att nödgas afbryta
den verksamhet, för hvilken bolaget bildats — det kommer sannolikt
derhän — endast i saknad af stöd från det allmännas sida, då sådant
i behofvets stund nu begäres inom eu mycket beskedlig begränsning,
i jemförelse med de subventioner, som af andra stater i dylika fall
beviljas. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott och landshöfdingeembetena
i de sydliga länen såväl som kommerskollegium och herr
departementschefen hafva uttalat så goda skäl för denna subvention,
att det är mig alldeles ofattligt, att statsutskottets majoritet icke behjertat
dessa. Bohuslän har ju icke något intresse åt förbindelseleden
emellan Skåne och Newcastle, så att jag förstår icke, hvarför myndigheterna
der blifvit hörda. Hade i stället .vederbörande inom de småländska
länen, Blekinge, ja, till och med Östergötland fått uttala sig,
så skulle nog ett dylikt uttalande gått i gyusam rigtning. Man säger,
att om sydsvenska ångbåtsbolaget upphörde med denna verksamhet,
torde det med visshet kunna antagas, att YVilson-bolaget skulle komma
att uppehålla den nuvarande förbindelseleden. Men Wilson-bolaget har

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 12. 3

N:o 12. 34

Onsdagen den 24 Februari, e. ra.

Ang. anslag
till uppehållande
af regulier
ångbåtsför
bindelse
mellan Sveriges
vestkust
och England.

(Forts.)

ingå kreatursbåtar för eu trafik som denna, der absolut ingen annan
frakt kan erhållas än landtmannaprodukter, och resultatet af sydsvenskabolagets
försvinnande från denna trade blefve nog, att trafiken som
förr finge gå öfver Danmark. Kreatur kunde dock för närvarande icke
skickas öfver Danmark till England, så länge kreatursimportförbudet i
England består. Deremot kan man kanske invända, att det forenede
Dampskibsselskab nog under sådana omständigheter kunde komma afsätta
in ångare på direkt fart mellan Skåne och England. Men om
danska båtar nu öfverflyttades till att föra boskap från Sverige till
England, torde det nog hända, att äfven import från Sverige till England
blefve förbjuden, ty fartygen kunde anses vara smittade. Detta,
vore för hela vårt land i sanning en ödesdiger följd af denna subventionsvägran.
Men låtom oss antaga, huru otroligt det än är, att förstklassiga
utländska båtar blefve insatta på traden och att exporten
komme att gå obehindradt; skulle vi icke med vemod se den svenska,
flaggan försvinna äfven från denna route? De flesta af eder, mine
herrar, som under de senare årtiondena rest mellan Skåne och Danmark,
ha nog känt eder missmodiga vid att se trafiken i Öresund ombesörjas
uteslutande af utländska ångare, och mer än en gång har
klander uttalats öfver, att icke enskilde personer i Skåne bildat bolag
för att upptaga kampen om trafiken i Öresund med det mägtiga danska
bolaget. Dock är det lätt insedt, hvem som i den kampen skulle
komma att ligga under.

Då nu utsigt finnes att genom ett ringa stöd från statsverket fortfarande
upprätthålla denna betydelsefulla förbindelseled mellan våra
förnämsta jordbruksdistrikt och den vigtigaste marknaden för jordbruksalster
och behålla den under svenska flaggan, böra vi icke då,
bevilja det lilla anslag, som här begäres? Utgången af en fråga, som man
anser sig icke ha direkt med att göra, som förefaller vara af begränsad
och lokal betydelse, bryr man sig ju oftast icke mycket om; men afser
den ett vilkor eller ett medel, som är oundgängligt för en stor landsdels
ekonomiska utveckling, då måste den tillerkännas en nationel betydelse,
då blir denna likgiltighet icke försvarlig; nej, då måste frågan
upptagas och behandlas ur synpunkten af nationel solidaritet, af benägenhet
och förpligtelse att å ömse sidor bistå hvarandra; och den
känslan utgör i sjelfva verket ett litet folks bästa kraft.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! De två före gående

talarne ha sökt att kasta sig öfver de motiv, som utskottet begagnat
för sin afstyrkande hemställan, såsom i deras mening icke hållbara.
Ja, det är ju möjligt att så är. De motiv, som herr statsrådet
har anfört för sin hemställan, hafva icke godkänts af oss, och likaledes
torde herr statsrådet icke godkänna våra motiv, när de utmynna i ett
annat resultat. Jag tror emellertid, att icke utskottet borde klandras
allt för mycket för de anvisningar, utskottet här lemnat, emedan ju en
utaf de auktoriteter, som herr satsrådet åberopat till stöd för sin framställning,
nemligen Hallands läns hushållningssällskap, sjelf har anvisat
dessa utvägar, och då trodde vi, att vi skulle vara i vår goda rätt, om
vi vågade åberopa samma sak.

35 >:o 12.

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Jag skall nu försöka att få saken litet mera klar än hvad jag Ang. anslag
tror, att den för närvarande är, och ber då att först få hänvisa ''till m uPPehålstyrelsens
för bolaget ansökan till Kongl. Maj:t. Den säger, att detta''?”?
bolag har bildats till allra största delen af jordbrukare i både Halland förbinddsé
och Skåne. Denna uppgift antager jag således vara korrekt, då den mellan Sven-]
blifvit framhållen af vederbörande sjelfva. Der säges också på flera 3es vesikust
ställen, att det ligger eu ganska stor''vigt och betydelse på, att Skånes och En9land/
alster få transporteras med dessa båtar, ty derigenom blir frakten bil- (Fort8-)
ligare och varorna bättre vårdade, så att de komma fram i ett bättre
skick och på grund deraf betinga ett högre pris. Alla dessa uppgifter
tror jag vara rigtiga och korrekta, ty de ha ju, som sagdt, lemnats af
vederbörande intressenter sjelfva. Men om det då så är, att exporten
af landtmannaprodukter från de södra provinserna genom denna linie
har de fördelarne, att frakterna bli lägre än hvad som i annat fall
skulle kunna ega rum, och att varorna skulle komma fram i ett bättre

tillstånd och således betinga ett högre pris, så vill jag fråga: hvarför
har då under hela denna länga tid så stor del utaf de varor, som just
bolaget skulle exportera på England, likväl gått öfver Danmark? Är
det. sant, att varorna betinga ett högre pris derigenom, att dessa ångbåtar
utföra dem, och att, om dessa båtar icke funnes, frakterna skulle vara
högre, så skulle häraf följa, att danskarne icke skulle kunna konkurrera
med detta bolag, ty annars är icke uppgiften rigtig. Ett af dessa
tva faller ovilkorligen, huru man än resonnerar. Herr statsrådet har
i sin proposition angifvit åtskillig statistik, eller, rättare sagdt, det är
kommerskollegium, som angifvit densamma, och den rör hela Sveriges
export på Storbritannien utaf en del angifna varor. Utaf den statistiken
blir man emellertid icke särdeles klok på fakta i denna fråga, d. v. s.
på vigten och storleken af den export, som går från de tre angifna
skanska städerna till England, i jemförelse med hvad som exporteras
från hela det öfriga Sverige. Jag skall derför bedja att något få
komplettera dessa uppgifter, så att det kanske blir litet mera klarhet
äfven i det hänseendet.

Ifrån de tre städerna Malmö, Helsingborg och Landskrona har
enligt kommerskollegii statistik under år 1890 exporterats 3,317,311
kilogram fläsk, 172,554 kilogram kött, 123,640 kilogram svin, 7,239,007
kilogram smör och 43,398 kilogram ost; vidare 27,784 stycken nötboskap
jemte 916 stycken ungnöt och 29,072 stycken baggar och får.
Men af siffrorna öfver exporten framgår äfven, ätt Sveriges utförsel på
Danmark — jag är alldeles öfvertygad om att på ett eller annat undantag
när, som härvidlag ingenting väger, denna export på Danmark
just har utgått från de tre skånska hamnarne i fråga; det ligger så i
sakens natur, att man icke behöfver betvifla det — under samma år
utgjort öfver 2 millioner kilogram fläsk, hvarför det således, när detta
afdrages, återstår en export från de tre skånska städerna af 1,261,224
kilogram fläsk. Åt kött har från Sverige gått öfver på Danmark mera
än hvad dessa tre skånska hamnar hafva exporterat, och således måste
man antaga, att i det fallet intet alls gått öfver på England från de
nämnda hamnarne. Vidare har på Danmark exporterats af svin 21,466
kilogram, af smör icke mindre än 3,639,135 kilogram, af nötboskap
22,565 stycken, samt utaf baggar och får 23,781 stycken. När man

N:o 12. 36

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. anslag nu räknar ifrån dessa exportsaker såsom säkerligen utgångna från dessa
till uppehål- ganska hamnar, så återstår det icke större export på England än
lautr &n låtr 1,261,784 kilogram fläsk, 3,599,872 kilogram smör, 5,219 stycken nöt''fårhindelse
boskap och 5,291 stycken baggar och får jemte 42,121 kilogram° ost.
mellan Sven- Dessa siffror visa ju, att trots den präktiga anordning, som denna ångges
vestkust båtsliuie har åstadkommit i afseende på fraktbeloppen och i afseende
°ch England. eQ gQ(j kondition af varorna, detta allt dock icke har kunnat hejda
(Forts.) cjen (bjjgka konkurrensen, utan att något mer än hälften af det från
de tre skånska städerna exporterade smöret jemte allra största delen af
boskapen har gått öfver på Danmark. Naturligtvis har en del af
denna boskap sedermera gått öfver på Tyskland och en annan del
kanske gödts i Danmark och sedermera exporterats på England. Den
direkta exporten af dessa landtmannaprodukter är emellertid icke större
än hvad de här angifna siffrorna utvisa.

Se vi nu till, hur exporten af dessa varor ställer sig från Göteborg,
som ju säges vara försedt med så dåliga båtar i jemförelse med denna
linie, så visar det sig, att från Göteborg har nästan exporterats dubbelt
mera fläsk än ifrån de tre skånska städerna till England och ungefär
dubbelt mera smör än ifrån samma tre skånska städer; från Göteborg
var nemligen exporten under år 1890 2,218,845 kilogram fläsk, 67,502
kilogram ost, 3,800 stycken.nötboskap, 595 stycken baggar och får, 17,096
kilogram kött samt 7,360,206 kilogram smör, således mer än dubbla beloppet
gent emot exporten af smör från de skånska städerna på England.
När man sammanställer dessa förhållanden, måste man komma till den
öfvertygelse, att hvad som till stöd för framställningen i dessa handlingar
åberopats, lider af det stora felet, att förslagsställarne sjelfva
gjort sig skyldiga till motsägelser; och det är i detta fall ett ganska
betänkligt omen. Jag tror för öfrigt icke, att man behöfver taga upp
tiden särdeles länge med behandlingen af denna fråga, och till min
glädje är genom Första Kammarens beslut i denna punkt en ganska
stor fara undanröjd. Man har sagt, att det är det allmännas pligt att
'' träda emellan, när vissa affärer icke gå bra, och att det nu ifrågavarande
företaget är af den beskaffenhet, att landet i sin helhet bör
träda emellan för att understödja företaget. Ja, vill man hylla den
principen och slå in på den vägen, att staten såsom den starkare skall
hafva skyldighet att hålla under armarne de affärsföretag, som icke gå
bra, då tror jag, att vi komma ganska långt, och jag undrar, huru
länge landets finanser skola stå ut dermed. — Jag säger, att det varit
med glädje, jag hört, att Första Kammaren redan bifallit utskottets
betänkande i denna punkt, och jag hoppas, att vi icke allt för ofta
skola hafva att motse sådana framställningar som denna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i den föreliggande
punkten.

Herr Dalin: Ångbåtslinier af den beskaffenhet som den, hvilken
här föreligger till behandling i dag, äro enligt min uppfattning så att
säga fortsättningar af de inre samfärdslinierna öfver hafvet till främmande
land, med livilka de sätta oss i förbindelse. Anslag till dylika
linier få således icke betraktas som anslag för vissa näringar, utan för
näringslifvet i sin helhet. Det är anslag för samfärdseln, för dess

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

37 N:0 12

utveckling; anslag, som man kali försvara med samma skäl som man Ang. anslag
försvarar anslag t. ex. till att bygga jernbanor i Norrland, om hvilka
hvar och en vet, att de icke bära sig. Men vi bygga dem dock. ‘ångbåt*
Hvarför? Jo, derför att de afse att främja ett stort statsändamål, att förbindelse
de äro till landets gagn, till dessa provinsers utveckling. Så är ock i mellan Sveridetta
fall fråga om ett anslag för utvecklingen af en regelbunden sam- ?es ™sllcust
färdsel med ett land, der vi hafva den största afsättning för våraoc (F0''.''
produkter. Man kan fråga sig: behöfvas för oss reguliera ångbåtsturer or a''
eller trader? Ja, helt visst. Nästan alla sjöfartsidkande länder i vår
verldsdel hafva inrättat sådana och äfven subventionerat dem. Icke
allenast stormagterna utan till och med stater, som icke ens äro hvad
man kallar sjelfständiga, såsom Finland, bevilja anslag för dylika reguliera
trader. Så har t. ex. Finland för uppehållande af en trade mellan
Finland och Spanien beviljat 200,000 mark årligen under 5 år. Dessutom
hafva anslagits medel till ganska stora belopp för att åstadkomma
en trade just sådan, som den nu ifrågavarande till England i och för
export af finska landtmannaprodukter. För den reguliera förbindelsen
mellan Hängd och Stockholm anslår finska statsverket 45,000 kronor,
hvarjemte svenska postverket lemnar samma finska bolag 5,000 kronor
i postsubvention. Vårt brödraland Norge anslår mellan 7- och 800,000
kronor för dylika trader mellan å ena sidan Norge och å den andra
England, Amerika etc. Angående ett annat land, Italien, som först
på 1860-talet blef en politisk enhet, tog detta land förut emot främmande
produkter nästan uteslutande genom främmande fartyg, som
afhemtade Italiens produkter. Der har numera en betydande sjöfart
utvecklats genom hufvudsakligen ett klokt subventionssystem. Det är
ett misstag att tro, att dessa subventioner äro afsedda för anuat än
samfärdseln och näringslifvet i sin helhet eller att, om vi nu fatta
beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition, hvilka bolag som helst
då skulle kunna uppfatta ett dylikt beslut såsom prejudikat för dem
att derför kunna hafva pretention på statsanslag. Nej, dessa anslag
åt reguliera ångbåtsförbindelser afse utvecklingen af samfärdseln såsom
hufvudändamål. Men, kan man säga, om vi behöfva dylika dylika
reguliera trader, kan det då ej vara likgiltigt om de inrättas af utländingar
eller svenska bolag? Den'' frågan är redan besvarad. Hade
icke denna svenska trade, som inrättats för lo år sedan, kommit till
stånd, hade vi troligtvis icke ännu haft prima svenskt smör i den engelska
marknaden. Det vet ju hvar och en, att så länge det svenska
smöret gick öfver Danmark och med danska båtar, så var det nästan
alltid sekunda, under det att det danska var prima vara. Men sedan
vi börjat exportera vårt smör sjelfva och med svenska båtar till afsättningsorten,
står det svenska smöret i engelska marknaden lika högt
som det danska. För det närvarande tillfället är det, som hvar och
en vet, eu ren lycka, att vi hafva inhemska ångbåtsförbindelser med
England, ty det är icke tvifvel uuderkastadt, att vår kreatursexport
på England nu skulle varit stängd, om den gått med danska båtar.

Dessutom är det mycket säkert, att, om det forenede Damskibsselskab
och Wilson-bolaget skulle öfvertaga den export, som hittills besörjts af
sydsvenska ångtärtvgsaktiebolaget, dessa bolag skulle slå sig ihop och
bilda en s. k. ring, som höll priset ojemförligt högt. Och hvem skulle

N:0 12. 38

Onsdagen den 21 Februari, e. m.

Ang. anslag betala det? Jo, såsom vi hörde från statsrådsbänken, det svenska jordlandeaVre^u-
''3ru^£e^ 0°b ^e svenska jordbrukarne. Men, säger man, hvarför kan
hier ångbåts- icke detta. bolag bära sig? Dylika regulier trader hafva dock svårare
förbindelse att bära sig än andra. Deras fartyg skola gå på bestämda tider; om
mellan Sven- de icke ens äro lialflastade skola de gå, och det snabbt för att vara
och En länd *ramme vi(* det bestämda marknadstillfället, ty eljest försämras lätt
°C (FortsT ''smöret ^ sekunda vara och kreaturen förlora i vigt och i pris; kort
'' 01 S''J sagdt: de- måste gå i alla väder.

* Herr Jonsson yttrade någonting om, att det var så mycket svenskt
smör, fläsk och mejeriprodukter, som transporterades till Danmark med
danska båtar. Ja, det är sant. Men förhållandet är det, att de svenska
slagterierna utefter Öresundskusten egas af danskar, och det är
danska båtar, som ombesörja trafiken i sundet mellan de svenska städerna
och Köpenhamn. Och att danskarne, hvilkas nationalkänsla är,
som man känner, starkt utvecklad, skicka sina produkter med sina
landsmän först till Köpenhamn och så vidare öfver till England är ju
ganska naturligt. Från den 30 maj 1891 transporterades 2,274 tons
fläsk från slagterier i Malmö och Helsingborg af Öresundsbåtarne till
Köpenhamn för vidare export på England. Det representerar eu frakt
— efter 18 kronor per ton—af 40,932 kronor. Hade nämnda slagterier
varit i svenskars ego, så hade produkterna helt naturligt gått med de
svenska båtarne. Kreatursuppköpare, som resa upp åt landet till Småland
och Östergötland att uppköpa kreatur, äro i allmänhet också danskar,
så att det är icke att undra på, att en massa af dessa produkter gått
och går öfver Danmark. Men att ett rätt betydligt antal såväl kreatur
som andra landtmannaprodukter gått med sydsvenska ångbåtsbolagets
båtar, finna vi bland annat af uppgifterna på sid. 47, hvaraf svnes, att
intill 1890 års slut med bolagets ångfartyg öfverförts 134,984 nötkreatur,
80,093 får och 652,742 drittlar smör.

Eu subvention af dylika reguliera trader har äfven stor betydelse
för sjöfarten i och för sig. På detta sätt har »det forenede Dampskibsselskab»
utvecklat sig från en ringa början till hvad det nu
är. Det har haft dessa understöd för vissa reguliera trader. Sedan
har det b3Tggt och köpt in allt flera fartyg; somliga hafva gått med
förtjenst, andra icke, men sällskapet har på grund af statsunderstöd
lätt burit eu tillfällig förlust och utvecklat sig ofantligt. Den, som
känner danskarne så väl som vi, som bo dem nära, vet, att det är ett
folk så praktiskt och affärsdugligt, att om man undantager Israels barn,
lär det svårligen finnas något folk, som i dessa afseenclen kan mäta
sig med dem. Och danskarne fortfara att subventionera vissa trader
för sitt mägtiga bolag. Och det är icke heller för ro skull som subvention
lemnas åt utländska trader med deraf följande utveckling af
ett lands sjöfart i allmänhet. De frakter, som såväl i Danmark som
i Norge intjenas, äro mycket betydliga i jemförelse med fraktinkomsterna
för värt land. Norge kan i utländska frakter intjena ett belopp motsvarande
behållningen af vår hafre- och trävaruexport, öfver hundra
millioner kronor. Hvar och en inser således lätt, hvilken stor nationalekonomisk
roll en utvecklad sjöfart spelar, och hvad betydelse dessa utländska
frakter hafva på vår handelsbalans med utlandet. Jag tror
derför visst icke att det är någon ära att gifva subvention åt dylika

39 >'':o 12.

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

trader för vår export (som bär är fråga om). Tvärtom. Vi äro nära Ang. anslag
nog det enda sjöfartsidkande land i Europa, som icke gör det. ^IdTafTeu
är att märka, att, om en trade mellan Göteborg och England kan j“"r Yngbåtlbära
sig bättre än den från södra Sverige, så kan det förklaras deri- förbindelse
genom, att den förras fartyg kunna medtaga äfven trä, jern och andra mellan Scenprodukter.
Men från skånska hamnar är det endast jordbruksproduk- 9*‘
ter, kreatur och smör, som kunna exporteras. Detta spelar eu ganska00 ”®an
stor roll med afseende på båtarnes inkomster. (. or s.

Man bar sagt, att detta bolag har under de första åren någorlunda
burit sig. Ja, det är sant. Affären har burit sig, dock icke såsom
man skulle önskat. Men det är hopade omständigheter, som gjort,
att nämnda exportaffär sedan icke burit sig. Då det föreslås i Kongl.

Maj:ts proposition, att bolaget icke skall få mer än nätt och jemnt
ett måttligt understöd, och då, så snart affären kommer att bära sig,
den icke får någon del af det beviljade anslaget, hvilket i sådant fall
dragés in, så kan jag icke förstå, hvarför man sätter sig emot Kongl.

Majffs förslag, hvartill jag för min del yrkar bifall.

Herr Åkesson instämde med herr Dahn.

Herr Collander: Då denna fråga under förliden sommar utsändes
till vissa hushållningssällskap för yttrandens afgifvande, så värdi intrycket
deraf, att här förelåg ett rederiföretag, som man önskade stödja
genom subvention från statens sida. I det hushållningssällskap, jag
tillhör, ansågs det vara en falsk väg, på hvilken man sålunda ville
slå in, och jag för min del vill icke vara- med om något slags subvention
till fartygs- eller rederinäringen i och för sig för att hålla den
uppe, ty eu subvention är endast berättigad, då det gäller att öppna nya
önskvärda förbindelselinier, som ett fartygs- eller rederibolag ansett sig
icke kunna öppna, derför att de icke bära sig. Herr Dahn frågade nyss:
hvarför skall man icke kunna lemna subvention fråm statens sida till
en ångbåtslinie nere i Skåne, för att få en regulier förbindelse, då
man lemnat motsvarande understöd åt Norrland genom statsbanor?

Men då man jemför dessa förhållanden, finner man, att Norrland har
svårt att få jern vägskommunikationer till billigt pris, som kunna bära
sig genom trafiken; och derför måste man der göra uppoffringar från
statens sida. Men i Skåne föreligger redan en förbindelse med afsättningsorten,
hvilken är af den beskaffenheten, att man anser sig kunna
begära ett understöd derför på den grund, att frakterna äro för billiga.

Hade det varit för höga frakter, hade man kunnat säga: det är skäl
att staten träder emellan för att bereda jordbrukarne lättnad, så att
frakterna blifva sådana, att de möjliggöra utförseln af varorna med
förtjenst. Man säger visserligen, att det förnämligaste skälet är, att
det skulle vara en svensk linie. Ja, då synes det vara i sin ordning,
att om dessa, som utföra landtmannaprodukter, finna, att det är af
stor vigt att få sina varor till afsättningsorten under den svenska
flaggan eller med det svenska bolagets båtar, som hafva särskild^ väl
sörjt för transporten, så böra de betala högre frakt till bolaget i fråga
för att att erhålla den förmånen, i stället för att betala billiga frakter
med båtar från Danmark eller England. Detta synes mig vara rätta
vägen. Jag tror derför, att det vore en farlig väg att under de förhållanden,
som föreligga, lemna statsunderstöd. Här väcktes för några

>'':o 12. 10

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. anslag år sedan ett förslag, att staten skulle gifva en subvention åt eu linie
lande aVre a.me^an Sverige och Sydamerika. Ja, det var åtminstone något, som
for*ångbåts- man kunde tala om, emedan det der kanske kunde vara omöjligt att
förbindelse få en regelbunden linie till stånd utan alltför stora uppoffringar. Det
mellan Sveri- var kanske icke något rederibolag, som var villigt att ordna eu sådan.
och En fond ®ar deremot, der eu gammal linie redan förefinnes, föreligger icke det
°C (FortsT* ^au kar upplyst, att detta ångbåtsbolag kan få lönande syssel 01

s'' sättning på annat håll. Frågan gäller således icke att komma detsamma
enskildt till hjelp. Jag vill derför i likhet med statsutskottet
yrka afslag på Kongl. Maj:ts framställning och hoppas, såsom herr
Olof Jonsson i Hof, att dylika förslag icke mera måtte framkomma.

Herr Persson i Vadensjö: Som man vet, bildades detta bolag år
1878, då vår kreatursexport stod högt på England, och djuren betalades
med högt pris, så att vi kunde erhålla 5 kronor lispundet lefvande
vigt hemma. Det var då ett mycket högt pris. Det visade sig också,
att, så länge denna konjunktur stod på England, gingo dessa båtar
åtminstone så, att de buro sig, ehuru de icke lemnade aktieegarne
någon större utdelning. Sedan dess hafva konjunkturerna gått ned på
England, så att vi på senaste tiden måste skicka våra varor af ifrågavarande
beskaffenhet till Tyskland. Men under den tid, bolaget arbetat,
under hvilken göddjuren så småningom försvunnit ur marknaden, hafva
mejeriegarne för sina produkter försökt skaffa sig marknad på England.
Vi veta alla, huru mycket man önskade sig detta före den tiden. Då
önskade hvarje svensk landtbrukare, att det kunde komma derhän, att
vi hade egen marknad på engelskt område. Detta hafva vi inejeriegare
under tiden förskaffat oss. Vi hafva förvärfvat oss den engelska
marknaden och gjort det med sådan glans, att vi på den till alla delar
stå lika högt som dauskarne. Jag hade förra året tillfälle att uppehålla
mig i England en månads tid. Det var för mig ett nöje att se,
att våra svenska produkter nått den höjd, som de verkligen gjort. Jag
beklagar, om man nu genom att vägra eu så ringa summa som den
ifrågavarande — jag vill icke säga en »spottstyfver», men icke är väl
anslaget så enormt stort — skulle sätta icke blott Skåne utan hela
södra Sverige i en sämre ställning; ty från Stockholm och söderut gå
produkter den vägen. Hvad som ligger vester om Katrineholm går
till Göteborg, men hvad som ligger söder derom går söderut. Det vore
olyckligt, om man stälde så till, att hela den landtbruksidkande befolkningen
i södra Sverige komine i en sämre belägenhet, så att våra landtmannaprodukter
skulle gå tillbaka på danskt område, och vi sålunda
såsom förut med mycken grämelse skulle nödgas se, huru våra bästa
mejeriprodukter stämplades med »danish» och de sämsta med »swedish».
Innan bolagets båtar komrno i gång, kunde vi icke få någon marknad
på England. Men sedan denna åugbåtsförbindelse bragts till stånd,
kunna icke våra vänner danskarne stämpla våra produkter, särskildt
vårt smör, utan de komma fram i tillbörligt skick.

Utskottet har menat, att vi i alla fall icke skulle blottställas med
afseende på exporten af våra produkter, ty de kunde ju föras öfver
Göteborg. Man är så vänlig, då man säger: Ni kan begagna vägen
öfver Göteborg. Men herrarne böra dock betänka, huru det skall gå,

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

41 N:o 12.

om man t. ex. måste sända sitt smör en varm sommardag och det sedan Ang. anslag
får stå på kajen i Göteborg 7 å 8 timmar, innan det transporteras Plandetfhre''u
en ångbåt; bvilket värde får det väl då, när det kommer fram på den IngV&uengelska
marknaden? Nej, mine herrar, så är icke mejerihandteringen förbindelse
att leka med. Och jag upprepar å nyo: denna fråga gäller icke allenast mellan Sverien
provins, Skåne, utan hela södra Sverige. cA*Erland

Herr Olof Jonsson nämnde ett och annat angående slagterierna,00 <fisan ''
angående fläsket, men om han på den i betänkandet anförda tabellen 01 Så

litet närmare tager i betraktande den enorma höjd, till hvilken exporten
af fläsk stigit från år 1886 till 1890, så får han redan en aning
om det gagn, som dessa båtar under tiden åstadkommit. Man måtte
väl kunna förstå, att det icke kunde vara tal om, att något fläsk kunde
utföras från de skånska städerna, då de första slagterierna byggdes.

Som herrarne veta, anlade Filip Y. Heyman — hvilken dessutom har
sju stora slagterier i Danmark — på grund af exportförbudet, enligt
bvilket ingå lefvande svin finge utföras, ett slagteri i Malmö. Så gjorde
ock konsul Hansen i Helsingborg; dessa voro de första slagterierna.

Den senare har ock ett stort slagteri i Köpenhamn. Det är klart, att
hans leveranser från slagteriet i Köpenhamn, der han endast slagtade
svin från södra Sverige, skickades på den engelska marknaden såsom
danska produkter. Så länge vi måste på detta sätt ligga i danskarnes
händer, är det eu helt naturlig sak, att vi icke kunna reda oss.

Här nämndes vidare, att det var hufvudsakligast jordbrukare, som
bildat detta bolag. Ja, nog tror jag, att, om man räknar rätt, så äro
dessa de flesta aktieegarne. Men om man gör afseende på aktiekapitalet,
så är det köpmän, som ega största delen deraf. Mejeristerna på
landet äro icke några kapitalister, men hvar och eu har tagit eu liten
aktie, för att detta bolag måtte komma till stånd; och derför har man
aldrig hört dem knota öfver, att de aldrig fått någon utdelning. Men
det är klart, att de kapitalister, som i bolåget insatt sina penningar,
tycka, att det är hårdt att fortsätta år efter år och icke hafva den
ringaste inkomst på sitt kapital utan i stället få göra utgifter; i synnerhet
som de äro erbjudna mycket höga frakter för sina båtar på annat
håll. Man måste väl kunna begripa, att dessa jordbrukare vid bolagsstämmor
icke kunna kommendera kapitalisterna och säga: ni skola
fortsätta förbindelsen, fastän ni förlora penningar på affären. Men då
är det helt naturligt, att de kunna ega rätt att fordra, att jordbrukarne
skola betala ersättningen. Det är derför som det vore hardt, om ett
anslag som detta skulle afslås, i hvilket fall vi icke hafva någon annan
utväg än att åter vända oss till våra vänner i Danmark, hvaraf åter
kominer att följa, att mejeriegarne få vara nöjda med mindre betalning
för sina produkter. Men då mejeriegareu fick nöja sig med att få mindre
betaldt, kunde han icke betala de höga prisen till sina leverantörer,
utan måste sänka prisen, och således kom det att kännas af hela
svenska landtbruket. När man derjemte tar i betraktande deri stora
skuld Sverige har till utlandet, kan man förstå, att vi måste försöka
att sälja våra produkter till utlandet för så högt pris som möjligt.

Herrarne veta alla, att till och med det sista året, då man skrapade
i hop i lådorna för att betala våra annuiteter och räntor, det ändå
icke hann till, utan vi måste låna två millioner från Landmandsbanken

X:o 12.

Ang. anslag
till uppehållande
af regulier
ångbåtsförbindelse

mellan Sveriges
vestkust
och England.

(Forts.)

42 Onsdagen den 24 Februari, e. m.

i Köpenhamn. Det är goda skäl att tänka på detta, och det är derför,
mine herrar, som jag ber er tänka på denna sak mer än en gång. Det
är icke något anslag, som kan kallas halsbrytande, och om man kunde
bland jordbrukarne sammanskrapa eu sådan summa, vore det godt, men
herrarne veta, med hvilket besvär detta skulle vara förenad!. Innan
frågan afgöres, ber jag herrarne än en gång tänka på saken och icke
försvåra afsättning^ af dessa landtmannaprodukter från hela södra
Sverige. Konjunkturerna hafva varit tryckta för landtbruket och inkomsterna
små, derför är det så mycket mer möda och arbete att skaffa
sig inkomster, och derför bör man icke vara hård. Herrarne kunna
lätt inse anledningen, hvarför danskarne hafva kommit så långt före
oss. Det är de ofantliga uppoffringar, danska staten gjort för att fä
sina landtbrukare in på den engelska marknaden. Då man ser det,
kan man lätt tänka sig hvad vara landtbrukare, som aldrig fått ett
öres understöd, haft att utstå för att komma så pass långt som man
gjort. Här har nämnts någonting om faran af att staten skulle komma
att få öfvertaga alla möjliga trader. Mine herrar, det är verkligen
icke så farligt. Skall ieke Kiksdagen i hvarje fall pröfva saken. För
min del skulle jag, om det gälde eu lika vigtig sak för norra Sverige,

som denna är för södra Sverige, icke draga det minsta i betänkande

att rösta derför. Herrarne från Göteborg tyckas tänka som så: när
vi kunna reda oss från Göteborg, kan nog södra Sverige också reda
sig. Men man måste tänka på, att, förhållandena äro helt olika. Göteborg
är eu mycket stor stad; och någon sådan stad hafva vi icke i
södra Sverige. Och hvilka förbindelser har icke Göteborg och hvilken
export är det icke, som kommer in der från hela landet, och hvilka
returfrakter kunna icke tagas in till en sådan stad. Måhända kan det
om ett eller annat år inträffa, att gödkreaturen gå upp i England till

sina gamla pris, men man vet, att England dels på grund af bri stande

fodertillgångar och dels på grund af att klöfsjuka uppträdt på
flera ställen under detta år i kolossala massor nedslagtat sina kreatur.
Detta gör, att vi icke alls under detta år kunna exportera våra gödkreatur.
Men det kan hända ett annat år, att dessa kreatur gå upp
i pris i England, och då behöfver icke sydsvenska ångfartygsaktiebolaget
något anslag. Innan frågan afgöres, vill jag be herrarne ännu
en gång tänka på saken och icke vara för hårda mot svenska landtbrukarne.
Det verkar icke endast för stunden, det verkar icke endast
på mejeriegarne utan äfven på hvarenda jordbrukare, ty han skall sälja
sina produkter till mejeriegarne. Det är detta jag ber herrarne tänka
något på.

Häruti instämde herrar Truedsson och Andersson i Lyckorna.

Herr von Friesen yttrade: Kunde man tro, såsom den nästföregående
talaren, att detta anslag på 150,000 kronor skulle hjelpa att
reglera Sveriges penningställning till utlandet, vore det hög tid på att
bevilja detsamma. Men jag kan icke annat än tycka, att den föregående
talaren alldeles för mycket blåst upp den fråga, det här gäller.

Jag kan icke finna, att exporten af landtbruksprodukter från södra
Sverige skulle komma att upphöra att vara direkt, derför att detta

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

43 N:o 12,

anslag vägrades. Hvarför har detta bolag begärt understöd af staten? Ang. anslag
Jo, derför att det råkat ut för konkurrens. Det är tydligt, att, om tiU upi>midet
konkurrerande utländska bolaget blefve ensamt, skulle det finnaåLbåtsänuu
mer med sin fördel öfverensstämmande att besörja den direkta förbindelse
exporten, än om det — såsom nu — tvingas att konkurrera med detta mellan Soerisvenska
bolag. 9es festkust

Men, säger man, om detta utländska bolag blir ensamt, kommer och^n9landdet
att höja frakterna för mycket, och äfven om det finge konkurrens orts''^
med ett annat bolag, vare sig svenskt eller utländskt, blefve saken ej
bättre, ty de båda bolagen skulle komma att bilda en ring för att
hålla frakterna uppe. Då frågas, hvarför kan icke lika väl det nuvarande
svenska bolaget bilda ring med det utländska? Svaret binda,
att detta bolag icke vill hålla frakterna höga. Men hvarför har
det svenska bolaget kommit och begärt detta understöd? Jo, derför
att det anser, att frakterna äro för låga. Jag kan för min del icke
finna hvad det är för sammanhang i detta resonnement, som här föres.

Jag tror, att, om vi gifva oss in på dylika affärsspekulationer, som
man här försökt, komma vi in på ett område, som icke borde höra till
Riksdagen. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har antydt,
och som jag tror med skäl, att detta utskottets betänkande icke
bär den pregel af saklig utredning, som eljest är utmärkande för betänkanden
från statsutskottet. Utskottet har inlåtit sig på spekulationer.
Men det är lätt förklarligt; det gäller en spekulationsaffär. När
man har att yttra sig i eu spekulationsfråga, måste man väga .chance
mot chance, alldeles som då det kursas i affärer. Jag beklagar, att
ett misstag insmugit sig i utskottets betänkande, der det står, att ett
bolag i Göteborg haft att konkurrera med Wilsonbolaget, Det Wilsonbolaget
lär icke vara det bolag, som nu existerar under detta namn,
utan ett äldre svenskt bolag, som ej mer finnes till. Huru skall man
emellertid kunna ha reda på alla dessa enskildheter? Och hvad allt
hade man icke att pröfva, om man skulle sakligt afgöra en sådan fråga?

Man borde pröfva, huru detta bolags affärer skötas. Man borde veta,
hvilken som är den drifvande kraften i bolaget; man borde också veta,
hvilken fördel denne har af detta bolag; man borde veta, på hvithet
sätt kolningen vid bolaget tillgår; man borde veta, på hvilket sätt
provianteringen tillgår; man borde veta, hvilka som äro aktieegare i
bolaget, om dessa hafva andra fördelar af bolagets drift, än utdelningen
på aktierna; om, såsom nyss antydts, det är kapitalister, exportörer,
som hufvudsakligen äro aktieegare i bolaget. Det är klart, att aktieegarne,
om de tillika äro exportörer, vilja hafva låga frakter; men
derjemte vilja de nu ock, att för utdelningen på aktierna staten skall
betala mellangiften.

Det har sagts, att utländingen ofta subventionerar bolag. Ja, det
är sant, men han gör det på ett förståndigare sätt än här är föreslaget.
Åtminstone vet jag, att Danmark subventionerar på det sätt, att, när
exporten uppgår till 24,000 tons, då fåll- bolaget ej något understöd af
staten; men understiger exporten 24,000 tons, då får det understöd.

Här åter begäres, att staten skall ersätta bolagets förlust. Jag frågar
herrarne: huru vill man utreda, om förlust uppstått. Hvilka omständigheter
allt måste man icke taga i betraktande, när man skall se till,

N:o 12. 41

Onsdagen den 24 Februari, e. in.

Ang. anslag huru stor den är? Och här begäres dessutom, att staten skall ikläda
till uppehål- sjg garanti för, att aktieegarne skola få 5 procent på sina pengar.
^°lier ångbåts- Oen föregående talaren nämnde, att aktieegarne icke egentligen skulle
förbindelse vara dessa fattige jordbrukare, utan att aktierna skulle till största delen
mellan Sven-innehafvas af kapitalister. Här är således af Kongl. Maj:t framlagdt
ges reslust fgr Riksdagen ett förslag, att Riksdagen skall garantera kapitalisterna
och England. ^ procenj. ränta på deras pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gust. Ericsson från Stockholm instämde i detta yttrande.

Herr Persson i Vadensjö: Herr talman, mine herrar! Jag vill
med blott ett par ord erinra den ärade talaren på stockholmsbänken,
att han missförstått mig, då han säger, att min mening var att reglera
penningställningen i landet. Jag vill underrätta den ärade talaren om,
att jag nämnde, att vi behöfva sälja våra produkter till så höga pris
som möjligt, och att man då bör hålla sig fri från alla mellanhänder.
Jag vill också erinra om en sak, som man vet af erfarenhet, att om man
går direkt till marknaden och säljer sin vara, så får man i behåll mera
penningar, än om den skall gå genom mellanhänder. Det var endast
den penningregleringen jag nämnde om.

Vidare påstod herr von Priesen, att man kan icke bevilja ett sådant
anslag, som ifrågavarande, utan att man först vet, hvem som är
öfverredare, hvilka som äro aktieägare och hvem som sköter maskinen
och ångpannan och gör dem rena. Jag mins icke allt hvad det var;
men emellertid var det en hel del. Men jag skall be den ärade talaren
erinra sig, att det ej är mer än en dagsresa till Malmö, der rederiet
bor. Der ligga bolagets böcker till påseende; och ingenting nekas i
det afseende!;. Det är icke ett sådant bolag, som har några hemligheter.
Ingenting hålles fördoldt. Man kan icke stå här i kammaren
och räkna upp, hvem som ar maskinist och hvem som putsar maskinen
och pumpar vatten, hvem som är korrespondentredare och allt detta. Jag
kunde icke förmoda, att den ärade talaren skulle gå så långt uti detalj.

Jag skall emellertid icke uppehålla frågan längre för denna gång,
utan blott bedja att fortfarande få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Friesen: Jag nämnde icke, att den föregående talaren
hade sagt, att detta anslag skulle reglera pcnningställningen inom
landet, utan jag påstod, att han hade sagt, att det skulle reglera
penningställningen i förhållande till utlandet. Och detta vidhåller
jag. Det var deremot jag vände mig, och det gör jag fortfarande.

Samme talare har hänvisat Riksdagen att fara ned till Malmö och
se på bolagets böcker. Ja, det borde vi, men då kunna vi icke afgöra
frågan i afton. Och således har han gifvit tydliga skäl för, att vi
icke i afton kunna annat än bifalla utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. Derunder både yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall till Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse röst -

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

45 Kjo 12.

öfvervigt förfinnas för den förra meningen. Votering blef emellertid Ang. anslag

begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så ly- tlll uPPe}lal''

dande voteringsproposition: Uer ånghå,s.

förbindelse

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 32:dra punkten af mellan Sveriutlåtandet
n:o 7, röstar - ^“,kust,

t och England.

Ja’ (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å omförmälda hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 127 ja mot 35 nej; hvadan kammaren bifallit
utskottets hemställan. •

Punkterna 33—35.

Biföllos.

Efter föredragning af punkten 36 angående anslag till anord- Ang. anslag
nande af fabriksinspektion, anförde: tlU anord''

Herr Fredholm från Stockholm: Mången anser, i likhet med <;<>«.
hvad jag gör, att fabriksinspektionen är af den största vigt och betydelse
; och det är derför lätt förklarligt, att man med någon otålighet afvaktat
den tidpunkt, då man skulle få kännedom om, huru denna inspektion
verkat. Men ehuru fabriksinspektörerna nu varit i full verksamhet
öfver ett och ett hälft år, föreligger dock icke någon berättelse öfver
hvad de uträttat. För min del finner jag detta anmärkningsvärdt, då
jag omöjligen kan inse, hvarför vi i detta hänseende skulle vara »mindre
lyckligt lottade än andra af naturen mera gynnade länder».

För att med ett exempel belysa, huru dermed förhåller sig, skall
jag bedja att allenast få anföra, att Holland genom lag af den 5 maj
1889 — således endast tio dagar förr än Riksdagens skrifvelse till
Kongl. Maj:t afgafs om inrättande af fabriksinspektion här i landet
— inrättade en fabriksinspektion, der, liksom bär, bestående af tre
fabriksinspektörer. Dessa fabriksinspektörer började sin verksamhet
den 1 mars 1890 och afgåfvo berättelse om första året af sin verksamhet
den 30 april 1891, hvilken berättelse då utdelades till nederländska
riksdagen. Något hinder för oss att uti detta hänseende efterlikna
Holland förefinnes åtminstone ej i brist på medel för publikation.
Ty utom det att det i här förevarande punkt omförmälda anslag,
16,800 kronor, innefattar utom lönemedel ett belopp utgörande
1,800 kronor för skrifbiträden och liknande utgifter, förefinnes det en
besparing i anslaget för år 1890 på 4,000 kronor.

*

Herr Hedin: Jag skall begagna tillfället att fästa herr departementschefens
uppmärksamhet på ett förhållande, som ådragit sig myc -

N:o 12. 46

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Om anslag ken uppmärksamhet i landet; och den uppmärksamheten har icke varit
Unande Taf ^ör vederbörande förmånligt slag. Jag kan val säga, att den varit
fabrLiJpek- detsamma som allmänt ogillande.^

tion. För hvar och en, som har någorlunda kännedom om vår industri (Forts.

) ella statistik, och som tillika tagit kännedom om den af Riksdagen och
Ivongl. Maj:t stiftade skyddslagen för arbetare samt till äfventyrs inkemtat
kännedom om tillståndet i afseende på de hygieniska förhållandena
i våra fabriker, sådant det lagts i dagen genom de undersökningar,
som för några år sedan företogos af arbetareförsäkringskomitén,
för hvar och en som har någon kännedom om allt detta, är det fullkomligen
sjelf klart, att tre inspektörer i vårt vidsträckta land omöjligen
kunna hinna att under ett år uträtta mer än eu ganska ringa
del af hvad de i sakens intresse borde uträtta, så vida man icke hos
dem får förutsätta rent af öfvermenskliga krafter, som icke varit
sporda sedan sagotiden. De torde till och med knappt hinna uträtta
en tiondedel af hvad de enligt lagstiftarnes mening borde utföra, och
hvad det förefintliga behofvet borde göra önskligt. Men då så är förhållandet,
är det i hög grad besynnerligt, att man kunnat finna lämpligt
att från denna verksamhet draga en af fabriksinspektörerna för
att insätta honom i eu kongl. komité, hvilken har att undersöka och
afgifva förslag om exploiteringen af Trollhättans vattenkraft, ett uppdrag,
som, efter hvad jag kunnat fatta, lär vara temligen vidtomfattande,
förutsätta mycket arbete och många undersökningar. Det lär
val icke vara omöjligt att för den plats, som nu beklädes i denna komité
af en af de tre fabriksinspektörerna, finna någon annnan tekniskt
bildad person, någon annan ingeniör här i landet.

Jag anhåller vördsamt, att herr departementschefen behagade taga
denna erinran i benäget öfvervägande. Säkert är att han skulle göra
saken och landet eu stor tjenst samt Kongl. Maj:t icke någon otjenst,
om han droge försorg om, att detta obehöriga uppdrag för en fabriksinspektör
med det första möjliga komme att upphöra.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkten 37.

Bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

§ 3-

Ang. ändrad I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 12, i anlagstiftning
i ledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för
i/nn9/,: °i"‘ hemdjur mot skada af hundkreatur.

skydd för hem- 0

djur mot skada 4 Ordet begärdes äf:

af hundkrea tur.

Herr Andersson i Nöbbelöf, som yttrade: Då jag erhållit un derrättelse

om, att Första Kammaren återremitterat detta ärende till

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

47 ?f:o 12.

utskottet, skall jag anhålla, att Andra Kammaren äfven måtte gorå ändrad
detsamma, på det frågan måtte undergå en förnyad behandling i ut- la93l‘ftn>na «''
skottet och återkomma till Riksdagen i ett mera fullständigt skick.ajfc^jr“,.°^m.
Frågan är af den vigt, att den icke bör falla; och derför yrkar ja g,djur mot skida
att äfven denna kammare måtte återförvisa ärendet till utskottet. af lmndkrea tur.

Herr Wallmark i Smedsbyn: Då herr Hans Andersson redan (Forts.)
sagt hvad jag ämnat yttra, afstår jag från ordet.

Herr Lilienberg: Med anledning af hvad herr Hans Andersson
och motionären i ämnet anfört och vrkat ber jag få förklara, att jag
icke har något emot frågans återförvisande till utskottet för förnyad
behandling. Må den således gå tillbaka dit.

Härmed var öfverlägggningen slutad,
utskottet.

§ 4.

Ärendet visades åter till

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 13, i anledning
af väckt motion om afskaffande af prygelstraffet i fängelserna.

§ 5.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts ut- Ang. ifrågalåtande
n:o 1, i anledning af herr N. Nilssons i Skärhus motion om*““ ordnande
skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ifrågasatt ordnande af trafikför-fl
bindelsen mellan Sverige och Tyskland. lan Sverige och

Tyskland.

Utskottet, som på framstäld förfrågan erhållit det meddelande,
att en kongl. proposition till Riksdagen uti ifrågavarande ärende vore
att förvänta, hemstälde af sådan anledning, att motionen icke måtte
föranleda någon Andra Kammarens åtgärd.

I fråga härom anförde:

Herr Nil sson i Skärhus: Då syftemålet med min motion blifvit

i alla detaljer vunnet, har jag icke något yrkande att framställa.

Herr Hedin: Herr talman! Jag nödgas fästa kammarens uppmäksamhet
derpå, att det dock kan vara vågadt att bifalla utskottets
hemställan. Utskottet uppgifver visserligen, att en kongl. proposition
i förevarande ämne är att förvänta, men om denna förutsättning
icke skulle uppfyllas, uppstår den frågan, hvilken kan besvaras olika
från olika håll: kan detta ärende vid denna riksdag upptagas å nyo
genom väckande af ny motion, då frågan redan blifvit en gång af
kammaren behandlad och afslagen? Jag vågar derför yttra den mening
— jag skall dock icke göra något yrkande i den rigtningen, såvida
jag icke vinner understöd från annat håll — att det vore rigtigast
att tills vidare återremittera betänkandet till utskottet för att
någon tid hvila på utskottets bord, på det att utskottet måtte komma

N:o 12. 48

Onsdagen den 24 Februari, e. m.

Ang. ifråga- i tillfälle att åter inkomma med ärendet till Riksdagen, sedan det visatt
ordnandega{. sj„ huruvida den i motiveringen gjorda förutsättningen kommer
ÄÄatt »träffa eller icke.

lan Sverige och

Tyskland. Herr Nilsson i Skärhus: Jag tror mig från säker källa veta, att

(Forts.) en kongl. proposition i förevarande ämne är att förvänta; och detta
föranleder mig att icke göra något yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr M. Andersson i Stigen under 5 dagar fr. o. in. den 25 dennes,

» P. Waldenström » 3 » » » 27 »

» H. Andersson i Nöbbelöf » 10 » » »2 mars,

§ 7-

För motions afgifvande hade sig anmält herr P. Truedsson, hvilken
nu aflemuade en motion om ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 178, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 9.

Herr talmannen anmälde, att herr M. Andersson i Löfhult, hvilken
allt hitintills varit af sjukdom hindrad att bevista kammarens sammanträden,
numera anländt till hufvudstaden och denna dag intagit sin
plats bland kammarens ledamöter.

9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11,42 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Fredagen den 26 Februari.

49 N:o 12.

Fredagen den 26 februari

kl. half 3 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående pension å allmänna indragningsstaten
för adjunkten vid universitetet i Upsala L. Edman.

§ 2.

Efter föredragning vidare af herr P. Truedssons i senaste sammanträdet
afgifna motion, n:o 178, hänvisades densamma till konstitutionsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890.

Detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 5-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Broniée under
9 dagar från och med den 29 dennes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,39 e. m.

In fidera

Ilj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 12.

4