RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:5)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 5.

Måndagen den 21 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogs å nyo särskilda utskottets den 16 och 17 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående förbättrad bärordning äfvensom i anledning
af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle på det sätt föredragas, att hvarje med romersk
siffra betecknad afdelning skulle förekomma för sig och att afd. I
skulle företagas till afgörande sålunda, att de med vanliga siffror
utmärkta punkterna föredroges hvar för sig, och att inom hvarje
punkt de särskilda med bokstäfver betecknade momenten likaledes
förekomma hvart för sig, samt att derefter skulle behandlas, det af
utskottet i ingressen föreslagna vilkor och sist utskottets hemställan.

Afd. I.

Punkten 1.

Mom. a).

Herr Ahelin: Det förslag till förbättrad härordning, hvilket

innefattas i Kongl. Maj:ts till denna Riksdag aflåtna nådiga proposition,
företer, såsom det särskilda utskottet ‘uttrycker sig, »bilden af
en i alla sina detaljer fullt genomförd organisation», och innebär
utan all gensägelse väsentliga förbättringar i det förslag, som förelåg
till afgörande vid detta års lagtima riksdag. Men om jag än villigt
och med nöje erkänner detta samt upprigtigt önskar framgång åt
förslaget, kan jag dock icke bortse från dess svagheter och än mindre
lemna utan anmärkning en och annan bestämmelse deruti och i
det föreliggande utskottsbetänkande!, för hvars påtagliga följder jag
icke vill bära ansvaret. Förslagets svagheter äro en frukt af den
behandling försvarsfrågan under senare tiden rönt och hafva svårligen
kunnat, i det skede frågan nu befinner sig, i allo undanrödjas.
Den sig alltjemt förrådande benägenheten att lyssna till och acceptera
från en rnägtig fraktion inom Riksdagen utgångna, om än

Fänta, Kammarens Knot. vid urtima riksdagen 1802. N:o 5. 1

Angående

förbättrad

härordning.

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

omotiverade och oberättigade fordringar har steg förstegledttill eftergifter,
hvilka försvårat en följdrigtig lösning och ett tillfredsställande
ordnande af den stora fosterländska angelägenheten. Äfven vid
denna riksdag, då regeringen, såsom det velat synas, sagt sitt sista
ord eller gått så långt nedåt i fordringar, som den ansett med
ändamålet förenligt, har likväl det särskilda utskottet accepterat
så beskaffade anspråk, som jag angifvit, och såmedelst försvagat
Kongl. Haj ds förslag samt stält regeringen uti valet emellan förslagets
fullständiga fall eller ett återtagande af dess nyss uttalade
bestämda fordringar. Så i fråga om det äfventyrliga förslaget att
åt godtycket öfverlemna, om den indelte soldaten skall förblifva
bofast eller icke.

Så i fråga om den föreslagna högst betänkliga åtgärden att åt
de värnpligtige tilldela en aflöning intill 50 öre per dag, och så
äfven i fråga om en del organisationsåtgärder, hvilka hvar i sin
mån verka försvagande på förslaget. Och har väl detta varit nödigt?
Jag tviflar derpå. Ser man sig nemligen å det håll, hvarifrån
anspråken på eftergifter utgått, nödgad underkasta sig regeringens
fordran på cn utsträckning af den så mycket fruktade allmänna
värnpligten, och finner man sig ega utsigt att vinna den lifligt
åtrådda förmånen af grundskatternas och indelningsverkets afskrifning,
hvithet i ena och andra hänseendet nu synes vara fallet, så
icke låter man saken falla på en eller annan mindre omfattande
och jemförelsevis mindre kostsam organisatorisk förändring; men
så länge man finner en tacksam jordmån för sina prutnings- och
jemkningsförsök, skola de alltjemt återkomma. Men hvad blir följden
häraf? Jo, faller äfven detta förslag, så har man gifvit på
hand nya eftergifter, hvilka skola skickligt användas för att uppställa
nya fordringar på sådana, och så allt framgent intill dess
att föga annat återstår af förslaget, än 90 dagars öfvade värnpligtige
utan erforderliga kadrer och utan tillräckligt befäl, men med eu
högt uppdrifven 4:de hufvudtitel, af hvars slutsumma ungefär 1/6
åtgår att liqvidera rust- och rotehållarne för ett dem rättsligen
åliggande men icke längre kontraktsenligt utgående besvär. Sjelfva
denna liqvidation i förening med grundskatternas afskrifning, eller
åtgärden att från egare af viss jord på andra samhällsklasser öfverflytta
tungan af en dessa egare rättsligen åliggande skatt, synes
mig orättvis och, i betraktande af den korta tid, som afses för afskrifningen,
betänklig. Jag inser visserligen och erkänner, att denna
åtgärd är numera en nödvändighet för att vinna någon förstärkning
af försvaret; men den samhällsklass, som fordrar detta såsom vilkor
för sitt medgifvande till en förbättring af försvaret och derjemte,
såsom nn är fallet, vid sidan häraf, uppställer fordran på att icke
behöfva kontraktsenligt utgöra det åliggande, för hvars fullgörande
till statens fördel de eftersträfvade förmånerna blifvit honom erbjudna,
har, när han genomdrifver eu sådan fordran, enligt mitt
sätt att se saken, icke blott missbrukat sin magt, utan begår ett
fel, som drabbar hans eget anseende och hvilket icke afhjelpes
dermed, att man tilldelar beväringen eu aflöning, som, på samma
gång den omöjliggör all vidare utveckling af försvaret, måste komma

Måndagen den 21 November, f. in.

N:o 5.

att ingifva landets ungdom eu helt annan än upphöjd tanke om
dess förpligtelser mot fosterlandet.

Af hvad jag yttrat framgår, att afskrifningen af grundskatterna
och indelningsverket i det sammanhang och på de vilkor, som ifrågasattes,
upphäfvande! af föreskrifterna om den indelte soldatens bofasthet,
samt tilldelandet af den högre dagaflöningen åt de värnpligtige,
tillhöra de bestämmelser, för hvilkas följder jag icke vill
bära ansvaret. Till sådana bestämmelser kommer härförutom en
på det rent organisativa området, nemligen den som afser de båda
indelta skånska kavalleriregementenas sättande på vakans och
truppens anskaffande genom värfning. Då jag så nyss som vid
senaste riksdagen motiverat mitt ogillande af detta förslag, vill
jag icke längre uppehålla mig dervid, endast erinra, att intet hinder
möter att gifva den indelte kavalleristen samma utbildning som
den värfvade, eller att åt remonteringen vid det indelta kavalleriet
gifva samma garantier för erhållande af goda hästar, som vid remonteringen
af det värfvade, och då återstår alltid, till ovedersäglig
fördel för det indelta kavalleriet, att det, omgärdadt som det är
af grundlags helgd, alltid kan och måste hållas fulltaligt, då det
deremot är tvifvel underkastadt, om det ifrågasatta nya kavalleriet
skall kunna till afsedd erforderlig styrka ens uppsättas.

Af de svagheter jag antydt vidhäfta Kongl. Maj:ts förslag
synes mig otillräckligheten eller den knappa tillgången på underbefäl
vid infanteriet vara den mest heaktansvärda och med hänsyn
bland annat till dess antagliga följder mycket att beklaga. Så särskild!
önskvärd! det varit, att denna svaghet blifvit undanröjd, och
så önskvärdt det vore att den kunde undanrödjas, så, och då jag
finner att detta i frågans nuvarande läge icke låter sig göra, vill
jag icke låta den omständigheten eller befintligheten af andra något
mindre väsentliga svagheter i det kongl. förslaget för mig vara ett
hinder att godkänna samma förslag.

Betänkligare förekomma mig i synnerhet två utaf de af utskottet
föreslagna förändringar i Kongl. Maj:ts förslag. Jag syftar härvid
på de två jag redan angifvit, eller de som röra den indelte soldatens
bofasthet och den högre dagaflöningen för de värnpligtig^, mot
hvilka förändringar jag på skäl, som blifvit anförda i särskilda härom
afgifna reservationer, härmed nedlägger min protest.

Men utom dessa förslag till väsentliga ödesdigra förändringar
i den kongl. propositionen har utskottet ifrågasatt ännu andra, dem
jag icke kan gilla. Förslaget att af de 4 kompanier, eller den
bataljon fästningsartilleri, hvilken skulle förläggas vid Karlsborg,
indraga 2 kompanier, leder icke blott till ett förryckande af eu
väl genomtänkt organisation, utan till ett icke oväsentligt försvagande
af sjelfva försvarsplanen. Detta vapens dubbla uppgift såsom
både positions- och fästningsartilleri gör det till en synnerligen
vigtig länk i försvaret, och man borde då icke vid ett tillfälle sådant
som detta, då beskaffenheten af vårt försvar för eu lång tid
framåt afgöres, undertrycka ett förslag, som afser att fylla så vigtiga
ändamål.

Utskottets förslag att vakanssätta do två indelta sqvadronorna

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående
förbättrad
härordning.
(Forts.)

vid Jemtlands hästjägarecorps och uppsätta manskapet vid dessa
liksom vid de ifrågasatta 3 nya sqvadronerna genom värfning, skulle,
en gång genomfördt, leda till den obestridligen stora fördelen af
likformighet i sättet för truppens anskaffning, aflöning och utbildning
m. m. Men med den uppfattning jag har om svårigheten att
medelst värfning anskaffa manskap till erforderlig numerär, synes
mig, som om försigtigheten bjöde att sluta sig till Kongl. Maj:ts
förslag, hvarigenom man alltid har visshet om att åtminstone erhålla
två fulltaliga sqvadroner.

Utskottets uppfattning om obehöfiigheten af en särskild kavalleriinspektör
kan jag icke dela. Det ligger i öppen dag, att den, som
skall utöfva inspektion öfver ett vigtig! vapen, och till hvars utlåtande
hänskjutas, bland andra frågor, äfven vigtiga befordringsfrågor
inom vapnet, bör vara frigjord från de band, hvarmed han,
derest han är austäld vid eu viss corps, måste känna sig vid denna
fästad, hvarförutom billigheten bjuder, att kavalleriofficerscorpsen
eger en uteslutande för medlemmar inom sig afsedd högre aflönad
plats med högre grad att tjena såsom belöning och utmärkelse åt
den, som ådagalagt framstående egenskaper inom vapnet samt visat
nit och skicklighet i tjensten.

Hvad utskottet föreslagit i afseende på förändringar uti intendenturen
och fältläkarecorpsen finner jag icke leda till fördel för saken.

Hvarför utskottet icke, såsom statsutskottet vid lagtima riksdagen
gjorde, upptagit förslaget om upprättande af en eller flera
volontärskolor, kan jag icke rätt fatta. I uppskofvet med frågans
afgörande nu ser jag ett högst betänkligt omen för dessa skolors
tillkomst.

Af hvad jag yttrat torde framgå, att jag endast i ett enda fall,
nemligen det som afser underlöjtnantsbeställningarnas vid Svea och
Andra lifgardesregementena tillsättande endast på förordnande,
kunnat dela utskottets mening, i hvad den gått ut på förändringar
i Kongl. Maj:ts förslag. Öfriga af utskottet föreslagna förändringar
leda nemligen till ett förryckande eller försvagande hvar i sin mån
af organisationen, och då jag förutser, att den af dessa, som rubbar
grunden för indelningsverket — hvilken institution jag anser vara
det enda möjliga fasta stödet för en sä beskaffad organisation som
denna — blifver af Riksdagen antagen, huru mycket hellre skulle
jag icke då vilja lemna min röst för ett härordningsförslag i nära
öfverensstämmelse med det till 1875 års Riksdag afgifna! Men då
detta numera, sedan tillgångarna i grundskatter och indelningsverk
blifvit eftergifna, enligt mitt förmenande icke längre står att vinna,
och då under rådande tendenser ett uppskof med frågans afgörande
skulle leda till en mindre lycklig lösning af densamma, anser jag
häraf och af flera andra skäl det vara af vigt, att Kongl. Maj:ts i
mångt och mycket förtjenstfulla förslag nu blifver antaget.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Friherre Klinckovvström: Under de sista 13 riksdagar jag
deltagit i Första Kammarens öfverläggningar har det vant en sorglig
pligt för mig att motsätta mig de många förslag till landtför -

Måndagen den 21 November, f. m.

Jf:o 5.

svarets omdaning, hvilka utgått dels från Kongl. Maj:ts regering,
dels från enskilde motionärer inom Riksdagen. Alla dessa förslag
kafva nemligen förordat upphäfvande af vår indelta armé, och det
har varit grundorsaken, hvarför jag icke kunnat med min röst biträda
desamma. Det var först vid 1891 års riksdag, som Kongl.
Maj:t afgaf en nådig proposition, hvilken förordade högst betydliga
och vigtiga förbättringar i vårt försvarsverk, dervid lemnande oberörd
frågan om stamtruppens organisation. Detta förslag, som 1891
afslogs, återkom vid 1892 års lagtima riksdag och förkastades,
såsom bekant, med högst få röster. Det lemnade, som sagdt, frågan
om stammens organisation oberörd, och derför ansåg jag mig kunna
med godt samvete förorda dessa förslag både 1891 och 1892.

Vid denna riksdag har Kongl. Maj:t återkommit med en proposition,
som i högst väsentlig grad förbättrar vårt försvarsväsen
och upptager såsom stam för de beväringsskyldige bibehållande af
den indelta armén. Det är enligt mitt förmenande den enda rätta
väg, på hvilken eu förbättring af vårt försvarsväsen under nuvarande
förhållanden kan ega någon utsigt till framgång, och derför
är det för mig en glädje att kunna med min röst biträda detsamma.
Jag har visserligen många anmärkningar att göra mot
åtskilliga delar af den kongl. propositionen äfvensom mot åtskilliga
af det särskilda utskottets tillägg till densamma, men, mine
herrar, jag har ansett att alla dessa mina anmärkningar böra icke
uttalas, på det att jag icke måtte med mina anmärkningar förrycka
eller möjligen i någon mindre mån bidraga till förslagets fall,
hvilket vore högeligen att beklaga. Det finnes ju icke något
menskligt förslag, som icke kan blifva utsatt för anmärkningar,
och äfven för rättmätiga sådana, men i den fråga, som nu föreligger,
anser jag att man måste se till det hela, och de anmärkningar
som äro berättigade kunna ju till stor del under en framtid
föranleda till att de fel, som möjligen nu förekomma, blifva afhulpna,
hvadan man icke, som ordspråket säger och som här med
så goda skäl kan tillämpas, bör utkasta barnet med badvattnet.
Jag anser tvärtom att svenska folket och Riksdagen såsom dess
ombud böra vara särskild! tacksamma mot Kongl. Maj:t och dess
regering, mot chefen för landtförsvarsdepartementet och mot generalstaben,
hvilken i sina detaljer utarbetat detta förslag, för all
den möda de användt och det värde, som ligger i förslaget, och
som jag hoppas skall bidraga att i högst väsentlig mån öka vår
möjlighet att försvara oss mot yttre våld och inre fiender, om de
skulle uppträda. Det är blott eu sak rörande det särskilda utskottets
tillägg som jag vågar vänligen bedja Första Kammaren
noga besinna, innan den deröfver afgifver må hända eu förkastelsedom.
Det är nemligen förslaget rörande ökad dagaflöning för de
värnpligtige under deras krigsöfningar. Som bekant är denna aflöning
nu 20 öre, oberäknad! slituingsersättning, och utskottet har
ökat den till 50 öre.

Två af denna kammares reservanter hafva framställ åtskilliga
anmärkningar mot denna utskottets åtgärd.

Ja, mine herrar, man kan visst hafva principiella och teoretiska

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

meningsskiljaktigheter i detta afseende, men jag heder eder, mine
herrar, vara öfvertygade derom, att om Första Kammaren afslår
denna tillökning i dagaflöningen, blifver det måhända en anledning
för Andra Kammaren att förkasta förslaget, och det vore i
högsta grad ledsamt, i fall något sådant för en så obetydlig anledning
skulle inträffa.

Jag vill icke alltför mycket förlänga diskussionen i denna
punkt, men jag har likväl slutligen ansett mig pligtig att allvarligt
och upprigtigt tillråda mina politiska vänner, synnerligast inom
Andra Kammaren, att icke låta illvilliga misstydningar, enskildt
agg eller partihat inverka på deras beslut att bifalla det nu föreliggande
förslaget, hvarigenom 4 vigtiga önskningsmål kunna
ernås, önskningsmål, som de sedan många år haft inskrifna på
sitt program, nemligen: fäderneslandets bättre försvar och, i högre
män än hittills, befrielse från grundskatternas sekelgamla orättvisor;
aflyftande af indelningsverkets bördor från den skattskyldiga
jorden och slutligen bibehållande af vår indelta armé, som i militäriskt,
finansielt och politiskt hänseende är den bästa grund att
bygga på vid omdaning af vårt härväsen och det pålitligaste stödet
för vår lagbundna konungamagts fortvaro.

Jag vet icke om jag vidare kommer att deltaga i öfverläggningarna
om denna fråga, det beror på hvad vändning den kommer
att taga; men jag har derför velat yttra mig på sätt jag gjort öfver
frågan i dess helhet och önskar allvarligt framgång åt Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Ekman: Jag vet icke rätt, om det är vid denna punkt
jag bör yttra mig för att inlägga min protest emot det förslag i
dess helhet, som nu föreligger till vår behandling. Men jag har
hört de förre talarne yttra sig på sådant sätt, att jag antager det
nu bör ske, och vid liknande tillfällen har en rättighet varit kammarledamöterna
medgifven att uttala sig om ett helt organisationsförslag
redan vid första punkten.

Först skall jag be att få förklara, att jag icke har tagit till
ordet för att framställa något yrkande, tv jag vet allt för väl, att
det i denna kammare icke skulle tjena till något; men jag har
begärt ordet, derför att det ligger vigt uppå för mig sjelf att till
protokollet få anföra åtskilliga skäl, hvarför jag anser, att det nu
föreliggande förslaget om ordnandet af härväsendet kommer att
för framtiden medföra olycksdigra följder. Jag har deltagit i alla
Riksdagars förhandlingar om försvarsväsendet sedan den nya riksdagsordningen
infördes, och jag lemnade min röst för aflåtandet
af den skrifvelse, som 1873 års Riksdag beslöt och i hvilken Riksdagen
uttalade sig angående grundskatterna och försvarsväsendet.
För min del står jag ännu qvar på samma ståndpunkt, men märkvärdigt
är det, att åtskilliga, som nu vilja gifva sin röst för det
föreliggande förslaget, anse, att detta sker i öfverensstämmelse med
de åsigter, Riksdagen uttalade år 1873. Kär man hör sådant yfftras
vågar jag verkligen tro, att de som göra det glömt nämnda skrifvelses
innehåll, och då åtskilliga af denna kammares ledamöter

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

icke torde kafva läst kvad 1873 års skrifvelse innehåller är det
skäl att derom upplysa. Den kar under senare riksdagar ofta blifvit
oninämd i kammarens öfverläggningar, men jag kan icke påminna
mig, att den blifvit uppläst, ock derför vill jag nu i minnet
återföra, kvad som verkligen tilldrog sig vid 1873 års riksdag ock
kvad denna mycket omtalade skrifvelse innekåller. Sedan Riksdagen
först talat om det samband, som fins mellan grundskatter
ock indelningsverk, samt vidare talat om de förändringar i krigföringen,
som skett ock som för vårt land påkallade en förkättring
i ordnandet af vårt kärväsen, slutar skrifvelsen med följande
s. k. kläm: »På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då till
nästa Riksdag lärer vara att från Eders Kongl. Maj:t förvänta förslag
till ny organisation af landets försvarsväsen, antagligen grundad
på en vidsträcktare tillämpning af den allmänna värnpligten,
får Riksdagen, som ansett, att en kefälsstam bör bildas ur_ de
värnpligtiges led mot den ersättning af statsverket, som kan blifva
erforderlig, ock att således den indelta armén icke vidare blifver
hvarken lämplig eller behöflig för åstadkommande af ett för landets
sjelfständighet betryggande ock efter våra förhållanden lämpadt
försvar, i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes, under förutsättning att en sådan arméorganisation varder
af Konung ock Riksdag antagen, i sammanhang med ofvannämnda
förslag, i nåder föreslå stadganden, genom hvilka, efter en måttstock
af tre procent årlig afskrifning, ej mindre rustnings- ock
roteringsbesvären med deraf härflytande kostnader komme att efter
kand minskas ock slutligen försvinna, än äfven grundskatterna uppköra,
mot det att jordbruksfastighet åsättes bevillning efter samma
grunder, som gälla för all annan fastighet; börande den antagna
arméorganisationen träda i verkställighet först sedan nämnda stadganden
om rustnings- ock roteringsbesvärens samt grundskatternas
afskaffande likaledes blifvit af Konung och Riksdag antagna.» Det
torde vara för en kvar, som med uppmärksamhet följt uppläsningen
af hvad denna skrifvelse innehåller, temligen klart, att det
nu föreliggande förslaget icke kemtar det ringaste stöd af innehållet
deruti. Faktiskt upphörde den äfven att ha någon betydelse
år 1885, då den första afskrifningen af grundskatter och indelningsverk
skedde. Det är således enligt min åsigt — derest man vill
gå in på den väg nu är föreslagen — icke värdt att vidare tala
om 1873 års skrifvelse och do förpligtelser den numera skulle kunna
innehålla. Det bör ej heller ske derför att åsigterna under de 19
år, som förflutit sedan 1873 års riksdag, mycket torde hafva förändrats.
Och det är kanske sannolikt, att majoriteten i Riksdagen
nu hyser den uppfattning, stridande mot den 1873 års Riksdag uttalade,
att det är bättre att organisera vårt härväsen med bibehållande
af indelningsverket och längre öfvad beväring. Det är dock
eget med det nu föreliggande förslaget, att när man talar med personer
om detsamma, så liar åtminstone jag icke träffat någon enda,
som icke hyst åtskilliga betänkligheter deremot. Men ändå säga
de: »vi äro benägna att antaga detta förslag, ty det är i alla fall
bättre än hvad vi för närvarande hafva. JMå ja, det kan ju vara

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

ett skal för dem, men krigsministern har i sitt anförande inför
Konungen förklarat, att det mål vi ständigt skola hafva för ögonen
att sträfva efter, det är ordnandet af härväsendet på grundvalen
af allmän värnpligt. Och huru det skall vara möjligt att
slutligen komma till ett sådant mål genom antagandet af det förslag
som nu föreligger, det är, får jag säga, för mig alldeles ofattligt.
Jag kan ej heller förstå hvarför man icke, när man har den
uppfattning, att det är dit man skall sträfva, vill göra ett försök,
om det icke skulle kunna ske utan den nu föreslagna omvägen.
Jag ser en ledamot af kammaren, som ruskar på hufvudet och
säger, att det är omöjligt. Och många säga så, men jag är fullt
öfvertygad derom, att i tall föregående regeringar hade, sedan förslaget
af år 18(5 föll, kommit tillbaka med samma förslag eller
med ett annat med de modifikationer, som af den erfarenhet, man
under de kommande åren vunnit, gjorts behöfliga, men likväl uppgjorts
på grund åt allmän värnpligt, så hade vi i närvarande
stund haft en sådan organisation. Och jag vågar uttala den öfvertygelsen,
att om regeringen nu med samma energi, som den visat
för genomdrifvandet af det föreliggande förslaget, velat verka för
genomdrifvande af en härordning grundad på allmän värnpligt, så
kanske det ej hade gått vid denna riksdag, kanske ej heller vid
nästa, men att det går, derom vittnar det intresse i landsorten för
ett ändamålsenligt ordnadt försvarsväsen, som nu allmänt gifvit
sig till känna. Jag kan omnämna, att i den provins, der jag har
min verksamhet, har jag vid flera tillfällen under de sista tiderna
talat med allmogemän, som yttrat: hellre 10V2 månad med allmän
värnpligt än de 90 dagarne! Denna åsigt börjar på att allestädes
göra sig mer och mer gällande, och jag är fullt öfvertygad om, att
i fall man ville använda den kraft, som regeringen är i tillfälle
att använda, för att genomdrifva ett sådant förslag, skulle det
icke vara omöjligt. Då nådde man det eftersträfvansvärda målet
utan att behöfva göra en uppoffring af nära 10 millioner kronor
för att få ett förslag, som, om jag nu skall karakterisera det efter
kostnaderna, är 3J/2 millioner kronor bättre än det vi för närvarande
ha. Detta är efter min uppfattning ett besynnerligt sätt att
gå till väga, och det vittnar åtminstone ej om något begär att hushålla
med statens medel, när Riksdagen slår in på en sådan väg.

Emot sjelfva förslaget har jag att gorå egentligen tre anmärkningar,
som enligt min åsigt äro af den beskaffenhet, att de göra det
omöjligt att från detta göra öfvergång till allmän värnpligt. Den första
anmärkningen är den, att genom de bestämmelser, som äro föreslagna
i afseende på indelningsverket, fastläser man detta. Jag har
hört, att åtskilliga röster skola vara vunna för detta förslag derigenom
att man i orter, der den nuvarande uppskattningen af rotehållen
lemnar en vinst åt rotehåilarne, gjort framställningar till representanterna,
att de skola förorda förslaget för att vinsten må komma
orterna till godo. — Det är vidare föreslaget, att kostnaderna för
indelningsverket skola efter viss tids förlopp åter uppskattas och
uppskattas af en nämnd, i hvilken ordföranden och en ledamot
tillsättas af Konungens befallningshafvande, en ledamot af lands -

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

tinget — som vi veta lia rust- och rotehållarne ganska stort inflytande
på tillsättningen af landstingen — och slutligen två ledamöter
tillsättas af rust- och rotehållarne. Att en sådan komité
ej värderar kostnaderna för lågt, det kan man vara öfvertygad om;
och i samma mån som värderingarna ökas, i samma mån ökas
svårigheten att från indelningsverket öfvergå till allmän värnpligt.
— En annan betänklighet, som jag hyser mot förslaget, ligger
i den föreslagna dagaflöningen. Utom att det enligt min åsigt
är fullkomligt origtigt att lemna någon dagaflöning, principielt
sedt, så kan det ju nog vara möjligt, att landet kan komma ut
dermed, så länge öfningarna ej räcka längre än 90 dagar, men
detta var ju ej målet, utan en öfvergång. Målet måste således
blifva de 101/., månaderna. Tror någon, att vi kunna stå ut med
att betala en dagaflöning under 10 V2 månad efter samma måttstock?
Jag tror det icke. — Och slutligen, när det är fråga om
att vidtaga åtgärder för att ordna vårt försvarsväsen, skola vi ej
glömma, att försvaret skall utföras af hären och flottan. Och är
det hufvudsakliga målet, hvarför vi skola ordna vårt försvar, det
att kunna upprätthålla en neutralitet, så är det väl flottan, som i
första hand skall hindra en fiende att göra oss skada. Jag tror
derför, att i sammanhang med framläggandet af ett förslag rörande
härväsendets ordnande, hade det varit klokt — jag vägar säga
nödvändigt — att på samma gång framlägga ett förslag, hvarigenom
åt flottan gifvits ett årligt byggnadsanslag af minst 2 millioner
kronor, så att vi inom den tid, som är afsedd för öfvergången till
fullständig tillämpning af härordningen, kunde ha en flotta, som
åtminstone kunde räkna 12 eller 14 pansarbåtar af ungefär Sveas
och Götas cert och många minbåtar. Det lär väl icke vara så lätt
att på förhand kunna bedöma, hvar en fiende ämnar landsätta sina
trupper, och man kan således ej vara beredd att på hvarje punkt, der
landstigning kan ske, ha en tillräcklig styrka till hands att hindra
honom. Då vore det nödvändigt att ha en flotta, som kunde utskära
en fiendes transporter, och denna åtminstone så stor, att vi
ej behöfde riskera, att den minsta af våra grannar kan blockera
våra hamnar och bränna våra städer. Den saken är emellertid
alldeles förbigången. Det är ju möjligt, att man tänkt, att det kommer
sedan, och det föreställer jag mig hafva varit tanken. Men är
man säker på, att Riksdagen då kommer att gifva pengar dertill?
Hvar skola pengar tagas i främsta rummet till täckande af de omkring
10V2 millioner kronor, som erfordras, när allt är ordnadt, för
att ersätta grundskatterna och indelningsverket och den ökade
kostnaden för härordningen? Månne ej lösen för de närmast förestående
riksdagsmannavalen kommer att bli iakttagande af den
största sparsamhet? Det tror åtminstone jag för min del. När
grundskatte- och försvarsfrågorna äro borta, är det ej någon annan,
om hvilken valmännen komma att samlas, än just frågan om sparsamhet.
Då kommer att tillses, hvar indragningar kunna ske
hellre än att nya skatter pålägges, och jag är öfvertygad om, att
byggnadsanslag till flottan komma att röna mycket motstånd. Det
kan ju hända, att det kan gå i gemensamma voteringar, men säkert

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. in.

Angående

förbättrad

härordning.

(Ports.)

är det ej. Och det är mycket annat, som behöfs, åtskilligt materiel
för härväsendet och dylikt. Om det så kommer att gå som jag
befarar, sä frågar jag: hvad ha vi då vunnit med antagandet af
föreliggande förslag"? Vi ha fått en organisation på papperet men
ej i verkligheten; och det är det sämsta af allt.

Jag har nu angifvit de betänkligheter jag hyser mot’förslaget.
Jag vet allt för väl, att jag är i en minoritet här i kammaren.
Men jag har ansett det vara min skyldighet mot mig sjelf att angifva
mina betänkligheter, på det att i en framtid, när domen skall
fällas öfver det beslut, som vid 1892 års urtima riksdag fattats,
det åtminstone må synas, att varnande röster höjts för följderna af
det förslag, som det nu är fråga att antaga.

Herr Stråle: Högeligen betviflar jag, att någon af de herrar
och män, som biträdde Första Kammarens beslut år 1873 om den
s. k. kompromissen, kunde föreställa sig, att vi 19 år derefter skulle
befinna oss i den ställning till den högvigtiga frågan om försvaret
för vårt land, som vi nu göra. Måttliga anspråk på en försvarsorganisation
tillfredsställer ju den kong!, propositionen, något försämrad
af det särskilda utskottet. Men, mine herrar, vid 1873 års
riksdag beräknade man, att grundskatteafskrifningen borde ske
under så lång tid, att deraf föranledd minskning i statsverkets inkomster
skulle bli mera omärklig. Nu åter skall afskrifningen ske
brådstörtadt och betinga höjd bevillning, arfsskatt m. m. Det medgifves,
att frågan genom 1885 års beslut kommit i en förändrad
ställning. Dock torde härvid böra erinras, att svenska statsverkets
tillstånd 1885 befann sig i en vida fördelaktigare ställning än nu.
— Med fog kunna åtskilliga anmärkningar göras mot utskottets förslag.
Jag vill dock inskränka mig till att endast anmärka en, som
är af större betydelse, nemligen den höjda aflöningen till beväringen.
För en förkastelsedom öfver denna del af förslaget vill jag
nu endast åberopa, hvad som af reservanter och äfven här i dag
redan blifvit uttaladt, och vill icke upprepa skälen för min uttalade
mening. Emellertid hör man från trovärdigt håll med mycken
bestämdhet förklaras, att på ett bifall till denna högre aflöning är
utgången af försvarsfrågan vid denna riksdag beroende. Hvad
skall då en varm vän af fosterlandets försvar göra, en vän, som
ej likt den senaste ärade talaren vågar hoppas, att på lång tid
under fredslugn den allmänna värnpligten kan införas? Hvad
kan han gorå annat än finna sig i nödvändigheten? Jag tillåter
mig dock dervid uttala min tillfredsställelse öfver, att den betydligt
liöjda beskattning, som ett bifall till den nu föreliggande försvarsorganisationen
påkallar, hufvudsakligen kommer att drabba
samhällets mera burgna klasser.

Herr Tamm: Sedan mitt inträde i svenska riksdagen år 1885

har jag hvarje gång dessa frågor förekommit ansett mig pligtig att
nedlägga mitt nej i voteringsurnan; i dag lägger jag dit ett ja, och
detta vill jag icke att det skall ske under en tyst voteringssedels
täckmantel.

Måndagen den 21 November, f. m.

lf:o 5.

Då jag första gången, så vidt jag minnes, år 1890 framstälde
de vilkor, under hvilka en lösning af frågorna skulle kunna af min
röst biträdas, yttrade jag till kammarens protokoll: »jag vill å ena
sidan sätta försvarsfrågan d. v. s. arméorganisationen och på den
andra grundskatternas fullständiga afskrifning med deraf följande
skattereglering, men vi måste se frågan ärligt i ögonen och om
vi verkligen skola aflyfta dessa på viss förmögenhet bestämda
skatter tillse, att vi också öfverflytta dem på förmögenheten och
icke på svagare skuldror». Aro nu dessa mina stötestenar genom
föreliggande förslag undanröjda?

Jag kan instämma med talaren på östgötabänken, att jag med
honom ifrigt önskat, att förslaget skulle varit bygdt på allmän
värnpligt, men då jag å ena sidan ej kan vara blind för de svårigheter,
ett genomdrifvande af ett sådant förslag under existerande
förhållanden skulle möta, och vidare för mig hägrar den strid och
kamp, som under många år deraf skulle framkallas, samt å den
andra jag finner det nu framlagda arméförslaget icke blott såsom
alla hittills vara endast försök till partiella förbättringar i försvaret,
utan en fullständig och väl genomtänkt organisation, vågar jag
icke att förskjuta det goda för hoppet att vinna det bästa.

Den .andra stötesten, som legat i min väg, har varit skattefrågan.
Äfven i den vidhåller jag min städse uttalade åsigt, att
denna frågas hela behandling och hopkoppling med försvarsfrågan
inom svenska riksdagen varit af olycksbringande art; den har mer
än någon annan der födt fram och rotfästat den farliga anda, som
kan betecknas med de orden: politisk magt får och kan begagnas
till egen ekonomisk fördel. Jag är ock öfvertygad, att denna långa
strid, och den lösning denna fråga nu antagligen går till mötes,
kommer att sträcka sina verkningar långt fram i tiden; jag befarar
att den kommer att blifva ett mägtigt vapen mot den svenska
jordegareklassen, i hvars hand den politiska magten hittills legat

— ett vapen, som möjligen kommer att kosta den dess politiska
magtställning. Häremot har jag kämpat så länge jag kunnat, men

— förlorat; nu finnes i mina ögon endast ett sätt att i någon mån
mildra dessa verkningar; det är att konseqvent och följdrigtigt utföra
den af Kongl. Maj:t framlagda finansplanen genom att öfverflytta
denna skattebörda till sitt fulla belopp på förmögenheten.
Hvad det kostar ligger nu tydligt och klart framför oss, så att vi
med fullt öppna ögon kunna se hvad här gäller.

Visserligen skulle jag gerna sett, att, om så vore möjligt, denna
skatteöfverflyttning nu samtidigt kunnat fastslås, och det tviflet har
äfven framkastats, att denna plan icke kommer att fullföljas. I
detta fall får jag bekänna, att jag hellre felar af för mycket förtroende
än af för mycken misstänksamhet, då jag åtminstone hyser
den fasta öfvertygelsen att, när den verkliga lösningens dag kommer,
såväl Kongl. Maj:t som denna kammare skola veta att infria
de löften, som genom ett bifall till de kongl. propositionerna i
dessa dagar afgifvas.

På dessa grunder och i denna tro skall grundskattefrågan icke
längre för mig utgöra ett hinder att bifalla ett härordningsförslag,

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

som är fullständigt och genom hvars genomförande vi kunna hoppas
betrygga Sveriges sjelfständighet och oberoende.

Herr vice talmannen: Motvilligt emottog jag det uppdrag,

kammaren lemnade mig att ingå såsom ledamot i det särskilda
utskottet — motvilligt, icke derför att min varma känsla för försvarets
ordnande hade svalnat och icke derför att jag ansåg Kongl.
Maj:ts förslag vara sådant, att ej fullt skäl funnes att arbeta för
detsamma, utan derför att jag kände hela tyngden af det ansvar,
som vid behandlingen af dessa så synnerligen vigtiga frågor skulle
hvila på eu ledamot i det särskilda utskottet. Men sedan jag tagit
plats i utskottet, har jag, likasom mina kamrater der, sökt arbeta
för förslagets framgång, så långt vi kunnat och så vidt vi förstått.
Och jag vågar hoppas, det kammaren skall finna, att det förslag,
som från utskottet framkommit, är ett godt förslag och att de förminskningar
i Kung! Maj:ts förslag, som ligga i utskottets, ej
äro af den betydenhet, att förslaget derför bör falla, utan att snarare
dessa äro egnade att lösa försvarsfrågan vid denna riksdag.
Man bör nemligen betänka, att det är ej Kongl. Maj:t ensam, ej
är en kammare ensam, som har frågans lösning i sin hand, utan
först när båda kamrarne och Ivongl. Maj:t kunna ena sig om ett
förslag, blifver försvarsfrågan löst.

Jag kan väl fatta, att den man, som började debatten här och
som städse tänkt sig försvaret bygdt på indelningsverkets grund,
med vemod ser, hurusom det för honom och så många kära indelningsverket
i någon mån fått vika åt sidan. Men med synnerlig
glädje finner jag dock, att han likasom säkert öfriga vänner af indelningsverket
nu kommer att afstå en dol af sina önskningar för
att gemensamt med andra vänner af vårt försvar söka arbeta på
detta förslags framgång. Det är nemligen så, att, om vi försvarsvänner
fortfarande bryta oss sönder i olika fraktioner, då skall
sannolikt försvarsfrågan aldrig lösas.

De förändringar, som utskottet tillåter sig föreslå i afseende
å Kongl. Maj:ts förslag och som den föregående talaren påpekat,
afse — för att nu helt kort genomgå dessa — dels kavalleriinspektören.
Detta är ingen förbättring, det medgifver jag, men jag vill
nämna, att samtidigt har utskottet fått fram något, som fattades i
förslaget i våras, nemligen aflöning för den 6:te fördelningens stab,
och detta anser jag vara vida vigtigare för försvaret i dess helhet,
på samma gång genom dess inrättande en ömtålig fråga blifvit
bragt ur verlden.

kivad angår utskottets förslag i afseende å Jemtlands hästjägarecorps,
har jag icke röstat för detsamma på grund af skäl,
som den förste talaren anförde. Men lika litet som jag inom utskottet
bidragit till en sådan lösning af frågan, lika litet har jag
velat hindra densamma genom någon min reservation, emedan det
föreföll mig, att man borde så vidt möjligt skjuta å sido sin egen
uppfattning i mindre väsentliga punkter, och nekas kan icke att,
om den ökade värfningen visar sig vara praktiskt utförbar, en stor
och afsevärd militär fördel skulle vinnas deruti, att detta rege -

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

mente komme att få eu homogen sammansättning och. en homogen
utbildning.

I ''afseende å fästningsartillericorpsen å Karlsborg, erkänner
jag dess betydelse för försvaret, men frågan derom sammanhänger
icke så nära med organisationen i öfrigt, att den bör tilläggas en
alltför stor betydelse, och jag ber få fästa uppmärksamheten derpå,
att när utskottet afstyrkte denna corps’ förstorande till fyra kompanier
och bibehöll de två, som redan finnas, har utskottet likväl
ordnat ett fullständigt truppförband och skilt detta artilleri från
fältartilleriet. I framtiden, när statsmagterna så finna lämpligt,
kunna de ju låta uppsätta de återstående kompanierna. Truppförbandet
är enligt utskottets förslag redan nu ordnadt.

Den punkt, som den föregående talaren mest fäste sig vid,
var frågan om beväringens dagaflöning. Det är naturligt, att för
den som suttit i utskottet, deltagit i behandlingen af dithörande
finansiella frågor och funnit hvilka stora belopp, ett bifall till föreliggande
förslag erfordrar, kan hvarje förökning af dessa belopp
icke vara tilltalande. Motbjudande blir den nu ifrågavarande ökningen
af dagaflöningen, om den skulle öka svårigheterna att fortgå
vidare på den allmänna värnpligtens grund, men så som utskottet
tagit denna sak, hvithet framgår af motiveringen, torde så icke
vara fallet. Jag delar nemligen fullkomligt den föregående talarens
mening derom, att de 90 dagarnes öfning för de värnpligtige
innebär ett tyngre offer än 10 V., månaders skulle utgöra, emedan i
förra fallet den värnpligtige ryckes från sin sysselsättning och rubbas
i sin verksamhet under en del af ett tjensteår och sålunda gör
en ej ringa ekonomisk uppoffring, hvilket han icke gör, i fall han
så att säga träder i statens tjenst ett helt år, hvarunder han fritt
åtnjuter föda, kläder och undervisning af staten. Det är ock en
väsentlig skilnad på den undervisning och den utveckling, som
kan ernås under 90 dagar, och den som under 101/,, månaders
tjenstgöring kan bibringas. Från den senare skolan utgår den
värnpligtige helt annorlunda förberedd och rustad att möta lifvets
kraf, än han kan blifva under dessa 90 dagar. Af dessa skäl har
utskottet ansett sig kunna medgifva en ökning af beväringens
dagaflöning. Jag ber härvid få betona att man gjort det, icke för
att gifva en ersättning för arbetet, utan för att ersätta den ekonomiska
uppoffring som fordras. Dessutom ber jag få bemärka en
högst väsentlig skilnad mellan förslaget härom i år och det som
förelåg förra året. Nu afser förslaget att på mötesplatsen utdela
endast eu del af dagaflöningen, eller det belopp, som redan nu
utgår, och återstoden erhålles först efter slutade öfningar, då manskapet
återkommit till hembygden. Man har talat om principer,
men principen bröts redan 1885, då beväringens dagaflöning höjdes
utöfver den till trupp vanligen utgående, nemligen från (j till 20
öre. Då bröts principen, och frågan är, sådan den nu föreligger,
blott eu penningefrågu, och redan 1891 medgaf kammaren, visserligen
på något olika siitt, att ifrågavarande aflöning skulle höjas
till 50 öre.

Den förste talaren fäste sig äfven vid, att utskottet icke till -

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

styrkt Kongl. Maj:ts förslag i afseende å volontärskolorna, men
detta skedde icke på sakliga, utan endast på formella grunder.
Chefen för generalstaben uttalar såsom sin åsigt, att bland anslagen
borde uppföras kostnaden för en underbefälsskola till. Kongl.
Maj:t föreslår, att, i den mån sådant kunde kräfvas af en förbättrad
härordning, en eller flera volontärskolor må få sammandragas; anslaget
är förslagsanslag, att lemna regeringen ett sådant carte
blanche tror jag derför icke kan vara formelt rigtigt. Dessutom
fordras enligt min tanke en grundligare utredning än nu lemnats
angående ordnandet af dessa skolor, och jag tror det icke varit
lämpligt, om utskottet i detta hänseende framträdt med initiativ.

Då jag. nu kommer till den förändring i intendenturcorpsen,
som utskottet föreslagit, ber jag få anmärka, att ingen förändring
i organisativt hänseende af utskottet föreslagits, som i någon mån
skulle kunna hindra denna corps att fullgöra de värf, som åligga
densamma enligt Kongl. Maj:ts förslag. Utskottet bar endast
reglerat om löneklasserna, och jag tror att en granskning af utskottets
förslag skall gifva vid handen, att detta icke innebär
någon orimlig fordran.

Jag kommer till sist till den anmärkning, som må bända för
mången är den svåraste: att utskottet gått in på friare aftal vid
knektekontraktens uppgörande. Kongl. Maj:t föreslår, att rotehållare
må ega frihet att lemna soldaten bostad jemte kåltäppa och
planteringsland i stället för torp. Utskottet har på grund af en
motion gått något längre och för sin del hemstält, att Riksdagen
måtte medgifva, att aftalsfriheten må utsträckas derhän, att kontant
lön äfven skulle kunna få lemnas, dock med det tillägget, att, om
soldaten så fordrar, bostad skall åt honom upplåtas. Jag tror icke
att man derigenom skadar indelningsverket. Om man utan olägenhet
kan underlätta bördan för dem, som hafva att fullgöra skyldigheterna,
genom att tillåta, att det mer än nu må lämpa sig
efter olika förhållanden i olika trakter, så kommer man onekligen
att göra det mindre motbjudande. Så länge indelningsverket
skall finnas qvar, och en väsentlig del af organisationen bygges
derpå, synes mig hvarje åtgärd, som gör detsamma mindre tungt,
mindre impopulärt, vara en god åtgärd.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att beröra ett
yttrande af en föregående talare. Liksom denne ärade talare —
på östgötabänken — deltog jag i 1873 års kompromiss, ehuru icke
såsom ledamot i statsutskottet, ''blott såsom ledamot af kammaren.
Jag tror dock icke att man bör i dess namn fordra något, som
torde få för närvarande anses outförbart. Roten till kompromissen
var insigten af att försvaret måste ordnas och stärkas, och jag tror
mig hafva främjat dess mening, då jag arbetat för detta förslag.
Han frågade, hvarför man icke gång på gång lagt fram 1875 års
förslag, och han var säker på att detta slutligen skulle lyckats
vinna framgång. Han tror ock att ett härordningsförslag, bygdt
på den rena värnpligtens grund, under nästa eller närmast kommande
riksdagar skulle kunna gå igenom. Jag vågar icke dela
hans mening; jag tror icke att vi ännu äro mogna för den all -

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

manna värnpligten. Jag är visserligen en varm värnpligtsvän,
men jag är en ännu varmare vän af att få försvarsfrågan tillfredställande
löst. Under vårt arbete i utskottet har jag haft tillfälle
se, huru mycket som fattas och som måste ordnas, och detta kan
och bör icke skjutas upp för att vi möjligen skola kunna i framtiden
få igenom en värnpligt å 10Y2 månader i stället för de 90
dagar, som nu föreslås. Jag tror att detta är det mål, som vi möjligen
i framtiden kunna nå, men jag tror ingalunda att detta förslag
kommer att lägga hinder i vägen derför. Jag tror tvärtom,
att vi kunna sägas främja ett försvarssystem bygdt på den allmänna
värnpligtens grund derigenom att vi nu antaga föreliggande förslag
med dess 90 dagar, ty dessa komma antagligen att visa sig vara
tyngre börda än en årslång värnpligt.

Talaren sade vidare, att det förslag som nu föreligger skänkte
3 ]/2 millioners bättre försvar — jag svarar derå, att det visserligen
är omkring denna summa dyrare än det vi nu ega, men att ökningen
i försvarskraft är vida högre, än hvad detta belopp innebär.
För att styrka detta tror jag man bör erinra sig, huru försvaret
nu är ordnadt? Fördelningarna äro nu olämpligt förlagda och
olika starka; vid en mobilisering måste trupper Hyttas öfver från
den ena till den andra fördelningen, och en långsam och olämplig
mobilisering blefve häraf en följd. Somliga fördelningar äro utan
artilleri, och detta i sin helhet alltför fåtaligt, ingeniörtrupperna
otillräckliga, och af träng hafva vi endast 2 bataljoner, hvilka ej
kunna mobilisera nödiga trängformationer, och intendenturcorpsen
saknar organisation och är för fåtalig. Vår armé består till största
delen af i endast 42 dagar öfvad beväring, men huru skulle dessa
förhållanden förändra sig, om föreliggande förslaget ginge igenom?
Beväringen skulle få en öfning på 90 dagar; steget är visserligen
icke stort, men af eu högst väsentlig betydelse. Fördelningarna,
då 3/4 af infanteriets trupp är beväring, skulle blifva verkliga
militära enheter med ordnad intendentur och bestående af samtliga
vapenslag. Armén skulle väsentligen svälla ut, så att i stället
för att nu kunna mobiliseras 70 lj2 bataljoner infanteri, skulle
kunna mobiliseras 79; af kavalleri skulle fortfarande kunna mobiliseras
40, och i stället för att 28 batterier fältartilleri nu kunna
mobiliseras, kommer detta antal att ökas till 38, och derigenom
komma vi att närma oss hvad som numera i afseende på proportionen
mellan artilleri och infanteri anses nödvändigt. Ingeniörtrupperna
komrne att genom tillägg af nya park-kompanier ökas;
trängen svälla ut från två till 4 bataljoner, så att den kan vid
mobilisering fylla sin uppgift. Slutligen kommer en intendenturcorps
att inrättas, som nu egendomligt nog saknas i vårt land,
der aldrig landtvärnets sorgliga öde borde vara glömdt. Generalstaben
har sedan länge arbetat på fullständiga mobiliseringsplaner
för armén, men för fältförvaltningen har hittills icke någon mobiliseringsplan
kunnat uppgöras, och då slutligen nödig decentralisation
saknats, har arméns underhåll fördyrats. Jag tror icke att
man kan kalla detta förslag svagt eller dåligt.

Den föregående talaren på östgötabänken anmärkte i fråga

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående
förbättrad
härordning.
(Forte.)

om roteringsbördans omvärdering, att denna skulle komma att öka
kostnaden. Jag vill icke förneka att så kommer att blifva händelsen,
men jag kan icke finna någon obillighet häri. Grundskattebördan,
förut fixerad, afskrifves. Rättvisa torde då fordra, att icke
rust- och rothållsbesväret så anordnas, att ett nytt sådant kan
komma att uppstå i stället för det man nu vill till fullo ersätta.
Något annat sätt att förekomma detta än genom periodvis återkommande
värderingar torde ej finnas. Då den ärade talaren anmärker
att den nämnd, som enligt utskottets förslag skulle få sig
värderingen anförtrodd, genom sin sammansättning lätt kunde
framkalla allt för höga värden, vill jag svara, att värderingen
genom nämnden endast afser uppgörandet af förslag, att afgörandet
ligger i Kongl. Maj:ts hand, som naturligtvis fattar sitt beslut
först efter vederbörandes hörande.

Han framhöll vidare, att förslag nu bort framläggas angående
flottan. Att så nu icke skedde, dertill anser jag skälet vara det,
att flottan redan fått sin organisation. Han anmärkte ytterligare,
att ett visst belopp årligen bort samtidigt med detta förslag anvisas
för flottans nybyggnader. Gerna såge jag, att Riksdagen
fattade ett sådant beslut, men jag vågar påstå, att nu icke är lämpligt
tillfälle att framkomma med förslag derom. Det är nu endast
fråga om landtarméns organisation, icke om några anslag till
materiel.

Den ärade talaren slutade sitt anförande med en antydan, att
om förslaget ginge igenom, skulle lösen sedan blifva — den största
sparsamhet och slutligen: hellre indragningar än nya skatter ifrågakomma.
Han tilläde, att möjligen skulle man kunna drifva igenom
anslag till ett eller annat pansarfartyg på de gemensamma voteringarnas
väg. Jag frågar, om det icke är den vägen, som vi alltid
hafva gått, och då han till sist påstår, att vi genom förevarande
förslag endast skulle vinna en organisation på papperet, svarar
jag: nej, hvad vi nu söka vinna är något, som skall visa sig vara
icke en organisation på papperet, utan en verklig försvarsorganisation.
Att anslag icke kunna bindas dervid, är naturligt, då
sådant icke öfverensstämmer med svenska förhållanden. Jag anhåller
att kammarens ledamöter behagade stödja det särskilda utskottet
i allt hvad det föreslagit, och att de olika fraktionerna
måtte sluta sig tillsammans för att nu vinna en länge efterlängtad
lösning af försvarsfrågan.

Herr Wieselgren: Den ärade talaren på östgötabänken omnämnde
några drag från sin erfarenhet under de senaste dagarne;
han hade talat med många riksdagsmän och funnit dem alla hysa
stora betänkligheter mot det föreliggande förslaget, men han hade
äfven funnit,, att alla det oaktadt slutligen kommit till den uppfattningen,
att de måste rösta för bifall till detsamma. Han har
icke talat med mig; i sådant fall hade jag emellertid icke utgjort
något undantag från den allmänna regeln. Jag skulle hafva sagt
honom, att mina betänkligheter till största delen äro desamma,
som dem han sjelf hyser; men jag skulle det oaktadt hafva kommit

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

till samma slutsats som de personer, med hvilka lian rådfört sig.
Möjligen låg i hans anförande en viss anklagelse mot alla så beskaffade
ledamöter i denna kammare, en anklagelse för bristande
ståndaktighet och följdrigtigbet; men jag tror, att man i detta af
honom iakttagna allmänna tillvägagående kan läsa något annat —
det nemligen, att vi samt och synnerligen nu känna oss förpligtade
att afstå från striden för våra enskilda meningar, då vi ju
hafva talat så länge i denna fråga, att det nu måste vara tid på
att sluta med talet och börja med handlingen. Jag tror, att vi
alla i fråga om hvad som lcunde hafva gjorts, och vid klander af
hvad gångna tiders regeringar gjort eller försummat att göra,
måste erkänna, att hvad än i detta stycke kan vara hefogadt, är
det dock nu för sent att tala om den saken. Fattar man verkligheten
sådan den föreligger, kräfver den af oss ett bestämmande
under de förutsättningar, som äro dagens; och det är under nu
förevarande förhållanden som vi måste fatta vårt beslut, huru än
våra enskilda uppfattningar af tidigare tillvägagåenden kunna vara.

Den ärade talaren erinrade oss om den framtid, då vi skola stå
till doms inför våra efterkommande och för dem, som skola skrifva
vår tids historia. I min egenskap af att vara representant för en
stad måste detta hans yttrande särskildt beröra mig. Jag vet ju
mycket väl att den stora tilldragelse, af hvilken dessa dagars tilldragelser
äro en följd, ett oundvikligt korollarium, jag menar 1865
års representationsreform, numera ses i ett helt annat ljus än förr.
Städernas representanter för den tiden, borgareståndet, prisas visserligen
icke numera för hvad de då genomdrefvo, de få uppbära
anklagelser för kortsynthet, för bristande insigt af hvad framtiden
skulle bära i sitt sköte samt oförmåga att fatta egentliga innebörden
af den reform, som, efter deras egen mening, hufvudsakligen
bars fram af dem; man fäller öfver dem den domen, att de
icke varit sin ställning vuxna. Det kan komma den dag, då mot
städernas nuvarande representanter skall kunna rigtas samma anklagelse.
Våra beslut i de föreliggande frågorna kunna medföra
sådana följder, att särskildt den stadsrepresentant, som röstar
ja för de framlagda förslagen, kan komma att helsas med ganska
bittra omdömen, derför att lian icke förstod att bedöma städernas
ställning till de reformer, till hvilkas genomförande han bidrog.
Jag vill då, liksom den ärade talaren på östgötabänken för sin
egen skull uttalade sin mening till dagens protokoll, äfven uttala
min. Då jag biträder de beslut, hvilka i utskottsförslagen tillstyrkas,
är jag icke ett ögonblick blind för de följder, som deraf kunna
för de svenska städerna uppstå. Om jag skulle kunnat göra mig
blind derför, skulle det icke hafva räckt längre än till den dag,
då det nu hvilande grundlagsförslaget angående inskränkning af
städernas representationsrätt af båda kamrarne beslöts. Tv detta
beslut sade städernas representanter så tydligt som möjligt, att
bland de stora ekonomiska samhällsintressen, som röra sig i svenska
Riksdagen, det icke skall vara möjligt för de intressen, som hufvudsakligen
uppbäras af de svenska städerna, att göra sig gällande
gent emot det stora, sammanslutna klassintresse, som uppbäres och

Första Kammarens 1‘rot. vid urtima riksdagen tSl>2. N:o 5. 2

Angående

förbättrad

härordning,

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Ports.)

förfäktas af majoriteten i båda kamrarne. Jag inser detta, och det
kan val ..göra mitt sinne tungt, men det kan icke påverka mitt
beslut. Öfver alla klassintressen i landet står nemligen ett annat
intresse: fosterlandets, dess kraf på de offer, som fordras för folkets
bestånd, för dess sjelfständighet och oberoende. För detta måste
alla betänkligheter gifva vika; jag vågar, jag vill icke i förevarande
fall låta mina på klassintressen fotade betänkligheter, huru
befogade de än må vara, göra sig gällande; utan kommer jag för
min del att ansluta mig till den mening, för hvilken nyss den
ärade talaren på uplandsbänken gjorde sig till tolk, då han sade,
att han hellre ville fela genom att tänka för högt än genom att
tänka för lågt om den eller de Riksdagar, som skola afveckla följderna
af de reformer, vi i dag gå att besluta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna
punkten.

Herr Falk, Helmer: Herr talman, mine herrar! Det torde
kunna sägas, att det härordningsförslag, som nu föreligger och
öfver hvithet Riksdagen går att fatta beslut, utgör en frukt af den
omsider mognade öfvertygelsen, att ingen annan arméorganisation
kan i vårt land ifrågasättas med någon utsigt till framgång än
den, som hvilar på systemet stam och beväring, och att ingen
annan stam kan åstadkommas för hufvudstyrkan af hären än den
indelta. Då jag i mer än 20 år varit genomträngd af denna öfvertygelse
och efter måttet af mina krafter sökt göra den gällande,
är det klart, att jag med stor tillfredställelse skulle mottaga Kongl.
Maj:ts på denna grund hvilande proposition, hvilken kan betecknas
såsom det fullständigaste förslag i denna rigtning, hvilket varit
för Riksdagen framlagdt sedan 1871 års — med hvilket förslag det
nu föreliggande också erbjuder ganska många jemförelsepunkter,
hvad den militära delen af detsamma angår. Tv värr är det icke
samma förhållande med det nuvarande förslagets finansiella del, ty
i sådant hänseende är skilnaden emellan de båda förslagen himmelsvid.

Min tillfredsställelse är dock i ej ringa grad grumlad genom
åtskilliga detaljer i Kongl. Maj:ts förslag, hvartill nu äfven kommit
några från utskottets sida, hvilka detaljer stå i skarp motsats till
förslagets hufvudgrunder och efter min mening i väsentlig mån
minska förslagets värde samt till och med innebära stora faror för
hela organisationens bestånd. Jag syftar härvid förnämligast på
de punkter i förslaget, i utskottsbetänkandet upptagna under 6:o)
och 7:o), hvilka röra vakanssättning af de skånska husar- och
dragonregementena samt indragning af vissa nummer vid det indelta
infanteriet — förslag, som Kongl. Maj:t upptagit från statsutskottets
utlåtande vid senaste riksdag.

Hvad först beträffar vakanssättningen af de båda indelta
skånska kavalleriregementena och deras förvandling till värfvade,
har jag så nyligen och så fullständigt derom uttalat mig, att jag
icke nu vill taga kammarens tid i anspråk med ett återupprepande
af mina skäl. Jag tror ock, att jag kan tryggt hänvisa till

Måndagen den 21 November, f. in.

I*:o 5.

mitt yttrande den 6 sistlidne april, ty jag kan icke finna, att mina
då anförda skäl blifvit på något sätt vederlagda, hvarken i den
kongl. propositionen eller i utskottets betänkande; den fullständiga
bristen på motivering å båda ställena är tvärtom påfallande och
såsom mig synes betecknande.

Jag vill således inskränka mig till att såsom ett hufvudomdöme
säga, att den föreslagna förändringen är overkställbar på
den grund som ifrågasatts, eller åtta års värfningstid. Om värfningstiden
förkortas, skulle detta visserligen underlätta, men alldeles
icke betrygga förslagets genomförande, och kostnaderna skulle i
alla händelser komma att betydligt öfverstiga de beräknade. Det
är visserligen möjligt att under de första åren, då rekryt-kontingenten,
på grund af det indelta manskapets qvarstående, blefve
obetydlig, det skulle kunna lyckas att anvärfva denna kontingent;
men för hvarje år skulle rekryt-kontingenten komma att stiga,
svårigheterna att värfva skulle ökas, och slutligen skulle den tidpunkt
inträffa, då det ej längre vore möjligt att anskaffa den erforderliga
års-kontingenten. Skulle så tillstöta ogynsamma omständigheter,
såsom t. ex. krigstillstånd eller till och .nied blott
fara för krig, skulle värfningen ögonblickligen stoppa. År det då
skäl att afsåga sig en under alla förhållanden säker tillgång på
rekryter för att i stället anlita en källa, som otvifvelaktigt måste
utsina, då den bäst behöfves?

Till hvad jag anfört förut skall jag bedja att få endast lägga
ett enda nytt skäl, hvarför jag anser att värfningen skall visa sig
omöjlig.

Kongl. Maj:t har beräknat den årliga rekryt-kontingenten för
de båda regementena till 264 man. Denna beräkning är otvifvelaktigt
för låg, ty den stödjer sig på en åttaårig värfningstid,
hvilken, såsom jag sagt, skall visa sig oanvändbar. För att emellertid
icke kunna beskyllas för afvoghet mot förslaget, skall jag
taga denna siffra för god. I Skåne äro emellertid förlagda 2:ne andra
värfvade regementen, hvilka också skola rekryteras, nemligen Kronprinsens
husarregemente och Yendes artilleriregemente.

Enligt generalorder den 30 juli 1888, skall det årliga rekrytantalet
vid hvarje sqvadron af Kronprinsens husarer utgöra 17,
således för 5 sqvadroner 110 rekryter, och vid hvarje åkande batteri
af Yendes artilleri'' likaledes af 22 rekryter, således för 6
batterier 132 samt för de ridande batterierna 24, eller för 2:ne
batterier 48, hvadan således hela det årliga rekrytbeliofvet utgör
290 man. Läggas nu 2(54 och 230 tillsammans, så blir det sammanlagda
årliga rekrytbehof, som genom värfning skall anskaffas, 554
man. Jag har härvid ändock icke tagit i betraktande värfningen för
flottans stam, som väl torde till icke obetydlig del pågå i de skånska
städerna. Tager jag äfven denna värfning i beräkning, torde
man tryggt kunna antaga, att i Skåne skulle årligen komma att behöfva
anvärfvas omkring 600 man. Oäfvet är, att dessa 600 rekryter
skulle komma att till största delen bestå af ynglingar, som just
inträdt i värnpligtsåldern och som föredraga att på detta sätt fullgöra
sin vapenöfningsskyldighet. Undersöker man nu förhållandet,

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

X:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

skall man finna, att för de båda skånska länen i medeltal åren
1888—1892 antalet pröfvade värnpligtige uppgått till 2,774 och de
approberade till 1,924. Lägger man till dessa 1,924 approberade
208 stamanstälde, får man ett antal af 2,132 till krigstjenst duglige
värnpligtige, men häraf skulle nu behöfva värfvas 600 rekryter.
För att detta skulle låta sig göra, måste man således antaga, att i
Skåne hvar tredje—fjerde till värnpligtsåldern hunnen och till
krigstjenst duglig man skulle vara benägen att taga värfning, något
som jag anser vara uppenbart orimligt. X u säger man må
hända, att värfningen icke skulle inskränkas endast till Skåne.
Men tror verkligen någon, att från det öfre Sverige många ynglingar
i värnpligtsåldern skola begifva sig till Skåne för att taga
värfning på åtta är med rätt till underhåll blott under skoltiden,
men sedan med en aflöning af blott 90 kronor om året och skyldighet
att bevista repetitionsöfningar och att när som helst vara
underkastade kommendering till regementets depot? Det kan jag
verkligen icke tro. Dessutom är det en känd sak, att från Skåne
icke så få ynglingar fara till Stockholm och taga värfning vid
gardesregementena. Snarare kan invändas, att mången skulle vara
benägen taga värfning före inträdet i värnpligtsåldern, hvarigenom
förhållandet mellan rekrytbehofvet och årsklassen af värnpligtige
blefve gynsammare; men då i nyss gjorda beräkning jag icke
tagit med rekrytbehofvet för de båda skånska infanteriregementena.
och detta emedan inträde vid indelt regemente vanligen betingas
af helt andra skal än inträde vid värfvcidt, och då dessa båda
regementen tillsammans torde erfordra omkring 100 rekryter årligen,
hvilka med temlig säkerhet utgå ur lista värnpligtsklassen,
då tror jag att man med full säkerhet kali påstå, att i Skåne hvar
tredje eller hvar fjerde man i värnpligtsåldern skulle behöfva taga
värfning för att rekrytbehofvet skulle kunna fyllas, hvilket ju dock
är en ren orimlighet.

Jag kan således icke se annat, än att följden af de indelta
skånska kavalleriregementenas förvandling till värfvade skall blifva,
att de nuvarande regementena försvinna, men att man stannar i
stöpet vid deras ersättande med värfvade, och att inan således Äfventyra!’
att förminska vårt redan förut allt för fåtaliga kavalleri med
nära hälften.

Hvad jag har sagt om de skånska regementena gäller äfven i
hufvudsak med afseende å vakanssättningen vid Jemtlands hästjägarecops,
som utskottet föreslagit, ehuruväl der visserligen föreligga
något andra förhållanden. Det skall naturligtvis, såsom redan
af eu talare förut blifvit erinradt, vara en stor fördel att få det
blifvande Jemtländska dragonregementet fullt homogent bestående
af 5 värfvade sqvadroner i stället för, såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
af 3 värfvade och 2 indelta sqvadroner. Ett annat skäl är, att
rustningen för Jemtland hvilar på helt andra grunder än för det
ofri g a Sverige. Hvad beträffar det öfrig» Sverige, äro till rustningen
anslagna så betydande rustnings- och augmentsräntor, att de
öfver allt äro tillräckliga att bestrida kostnaden för rustningen och
på många orter till och med lemna rusthållaren en betydande

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

vinst, men så är icke fallet i Jernband, der det icke finnes annat
understöd än ett anslag å omkring 15,000 kronor till Jemtlands
roteringskassa, ur hvilken kassa lemnas årligt understöd till manskapets
löner och till remontering, när sådan ifrågakommer. Detta
är en väsentlig skilnad, som ju åtminstone kan sägas utgöra ett
rimligt skäl för vakanssättningen i Jemtland. Men kommer rekryteringen
att bli omöjlig i Skane, blir den naturligtvis ännu mera
omöjlig i Jemtland, och resultatet blir otvifvelaktigt, att vi förlora
också de båda sqvadroner, vi för närvarande der hafva.

Jag har nu icke alls vidrört den fara, som ligger i efterskänkandet
af rustningsbesväret. Gif nemligen saken hvad namn som
helst, den innebär dock faktiskt ett efterskänkande. Ty då lindringen
utsträckes till besvärets hela uppskattade värde, och rustliållaren
således, befriad från underhåll af ryttare och häst, af kronan
i lindring mottager samma summa, som han i vakanafgift
erlägger, så har rusthållsbesväret obestridligen blifvit honom efterskänkt.
Men har en gång så skett i Skåne och Jemtland, skall
uppenbarligen anspråk komma att framställas från de rustande i
det öfriga Sverige att komma i åtnjutande af samma fördel. Denna
fara ligger i sakens natur, och, såsom herrarne hafva sig bekant,
hafva äfven vid denna riksdag motioner blifvit väckta i denna retning,
af hvilka motioner utskottet till och med ansett sig böra
tillstyrka en. Jag tror derför det kan vara skäl att taga i öfvervägande,
huru den antydda faran skall kunna afvärjas.

I nära sammanhang med indragningen af de skånska indelta
kavalleriregementena och Jemtlands hästjägarecorps står den i 7:de
punkten föreslagna öfverflyttning och indragning af nummer vid
indelta infanteriet. Den föreslagna öfver flyttning''en af 371 nummer
från de större regementena till de svagare är fullt rigtig och befogad;
frågan om en sådan öfverflyttning förekom också redan i
1871 års förslag, ehuru långt mera genomförd än hvad nu är
förhållandet. Men dessutom är det ifrågasatt, att 1,289 nummer
skulle helt och hållet indragas. I våras föreslogs till indragning
689 nummer, nu har antalet vuxit till 1,289; är det väl någon,
som kan säga, huru många skola föreslås nästa gång? För denna
indragning söker man fruktlöst efter skäl så väl i Kongl. Maj:ts
proposition som i utskottets betänkande, tv icke kan såsom ett
skäl godkännas förebärandet, att genom indragningen alla regementena
skulle blifva lika stora, eller ft 1,000 man. Sä kommer
icke ens att enligt förslaget blifva förhållandet, då Norrbottens,
Vesterbottens och Jemtlands regementen äro föreslagna att räkna
hvardera 700 nummer, Vesternorrlands regemente 500, Hallands
och Blekinge bataljoner hvardera blott 188, hvarjemte fotgardesregementena
bibehållits vid 776 mans styrka. Likheten är således
icke alls genomförd enligt förslaget. Nu säger man emellertid, att
denna likhet skulle vara så vigtig vid mobiliseringen. Men hur
skulle det komma att taga sig ut vid mobilisering? do, äfven om regementena
den första mobiliseringsdagen räknade hvardera 1,000 nummer,
skulle säkerligen redan den 10:do eller 12:te mobiliseringsdagen,
eller då mobiliseringen vore fullbordad, knappast något enda rege -

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

jV:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående
förbättrad
härordning.
(Forts.)

mente längre hafva lika nummerstyrka. Då skulle det emellertid
varit godt, om de indragna rotarne funnits qvar och man deri haft
en källa att ersätta inträffad afgång. För {ifrigt anser lag, att, då
redan nu proportionen emellan stam och beväring är sä ofördelaktig,
hvarje man af den indelta armén är väl behöflig, och det är
vid sådant förhållande sannerligen ingen likgiltig sak, att regementena
stympas genom indragning af 138 till 182 nummer.

Det är dessutom icke nog- med att indragningen, hvilken man
hallar för vakanssättning, i sjelfva verket, liksom vid de förutnämnda
kavalleriregementena, innebär ett fullständigt efterskänkande
af hela rotehållsbesväret, utan rotehållarne erhålla till och
med ett direkt premium derigenom att soldattorpen återställas till
dem. Man kan visserligen säga, att i strängt juridisk mening torpen
aldrig upphört att tillhöra de hemman, hvarpå de äro anlagda.
Men °då dessa torp, hvilka till allra största delen blifvit under tidernas
lopp uppodlade af soldaterna sjelfva, under seklers lopp hafva
varit frånskilda hemmanen och aldrig hafva tagits i betraktande
vid försäljningar, arfskiften o. s. v., är det således tydligt, att deras
återställande till hemmansegaren utgör ett ytterligare plus till den
fördel, som efterskänkandet af besväret innebär. Det är således
uppenbart, att ganska många rotehållare skola eftersträfva att komma
i åtnjutande af så stora fördelar. Hvar och en är nog mån
om sitt intresse. Men hvilka rotehållare skola, framför andra, hugnas
med denna förmån? Eller, med andra ord, hvtlkci rotar skola
indragas? Efter hvilka grunder skall indragningen ske? Jag tror
icke att härpå kan gifvas annat svar, än att detta kommer att i
väsentlig mån bero på godtycke, tv de militära skäl, som här skulle
kunna tjena till ledning, kunna endast i mycket få fall rinna någon
tillämpning. Hvad kommer således att inträffa, om ej att missnöje
gör sig gällande bland dem, som vid frågans afgörande icke
blifva gynnade, och desse komma att framställa ifriga anspråk att
få åtnjuta samma fördel som de andra. Häri ligger efter mitt
förmenande eu fara, som icke bör underskattas och hvilken icke
bådar godt för beståndet af den sakernas ordning, hvilken man
med detta förslag skapar.

I detta sammanhang ber jag att få fästa uppmärksamheten å
en omständighet, som jag ogerna framhåller, men då icke någon
föregående talare omnämnt den och kanske ej heller någon af
efterföljande skall komma att göra det, och jag ogerna vill begära
ordet under debatten mer än eu gång, anse!’ jag mig nödsakad att
nu äfven framhålla den sida af saken, som jag åsyftar, ehuru den
är eu ledsam sak att vidröra. Förhållandet är nemligen, att till
följd af den föreslagna sammanslagningen af Nerikes regemente
och Lifregementets greuadiercorps och indragning af befälsplatser
vid Vermiands fältjugareeorps och Smålands greuadiercorps ett stort
antal så vill officers- och underofficers- som andra befattningar komma
att indragas. Jag her att i detta afseende få hänvisa till den
uppgift, som förekommer å bil. XXXIV b af utskottets betänkande,
en uppgift, som så mången lätt halkar öfver. Jag vill nu alls icke
inlåta mig derpå, huruvida denna indragning i och för sig är nöd -

Måndagen den 21 November, f. in.

N:o 5.

randig eller ej, detta vill jag nu lemna helt och hållet å sido och
blott fästa uppmärksamheten på, hvilken ställning officers- och
underofficerscorpserna vid nämnda regementen komma att intaga
dertill. De befattningar, som komma i fråga att indragas, äro:

3 öfverstelöjtnanter
1 major

8 kaptener

1 regementsqvartermästare

4 d:o adjutanter
8 löjtnanter

6 underlöjtnanter
1 regementsläkare
1 bataljonsläkare
6 fanjunkare
1 bataljonsadjutant
3 regementsväblar
11 sergeanter
1 regementstrumslagare
6 fältmusikanter
43 korpraler
43 vice korpraler

sammanlagdt: 31 officerare, 2 läkare, 28 underofficerare och 86
korpraler.

Mången säger må hända, att hvad som i detta afseende föreslagits
dock icke är någon så farlig sak, men jag ber att få svara,
att hvar och en, som känner armén och vet hvad det gäller, måste
inse att här är fråga om en ytterst ömtålig punkt, ty förhållandet
är, att när ifrågavarande bestämmelser skola genomföras och indragningarna
af platser ega rum, detta icke kan ske annat än i
sammanhang med vederbörande innehafvares afgång, och följden
häraf blir, att vid de ifrågavarande truppförbanden allt avancement
kommer att en lång tid hämmas. Redan nu är avancementet i
allmänhet så långsamt, att subalternofficerarne icke uppnå kaptensgraden
och underofficerarne icke fanjunkaregraden förr än vid omkring
40 års ålder. Skall nu under en oberäknelig följd af år allt
avancement upphöra, blir detta för många, synnerligast de yngre
offieerarne och underofficerarne, liktydigt med en i väsentlig mån
förlorad framtid eller ekonomisk ofärd. Man säger nu kanske, att
af desse officerare en stor del bör kunna få plats vid t. ex. de
norrländska regementena, hvilka komma att ökas så betydligt, men
detta torde icke annat än undantagsvis kunna blifva fallet, ty för
den, som är bosatt i Vermland, Nerike eller Småland, låter det
sig oftast icke göra att flytta till Norrbotten eller Jeintland, och
har han dessutom familj, blir sådan flyttning säkerligen för honom
en omöjlighet. Det är väl möjligt, att eu och annan af de yngre
offieerarne kan företaga en sådan flyttning, men alltid förblir det
ett fåtal, som det kan. Må hända invänder man nu, att tillfälle
till placering finnes på de regementen, hvilkas befälspersonal skall
tillökas med 4 löjtnanter af 2:a klass; men en sådan placering
kan icke ske utan prejudice för regementets egna officerare, och

Angående

förbättrad

härordning.

(Fort».)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

kan således blott undantagsvis ega ruin. Detta hvad officerarna
beträffar; men hvad göra af underofficer änne? För dem är alls
ingen möjlighet öppnad till placering på annat håll, och förslaget
måste således komma att med synnerlig tyngd drabba underofficerscorpserna
vid de ifrågavarande truppförbanden. Det har blifvit
sagdt, att staten icke får vara allt för grannlaga, hafva allt för
stora konsiderationer, då det gäller stora mål, men jag vill å andra
sidan säga, att, vid genomförandet af eu sådan organisation som
den föreslagna, det är statens ovilkorliga pligt att hålla den enskilde
skadeslös, så långt ske kan, för en rubbning, hvilken han
icke i minsta mån är skulden till. Och jag vill dessutom påminna
om, att det finnes preeedensfall från föregående tillfällen, då indragningar
skett och då man ansett nödvändigt att mildra olyckan
för de regementen, som drabbats deraf. Jag vill påminna mig, att
vid Lifbeväringsregementets indragning blefvo dess officerare bibehållna
vid löner och befordringsrätt, ilen det finnes ett senare
fäll från år 1871. Kongl. Maj:t föreslog då vissa förändringar i
dåvarande Vermlands fältjägare-regemente äfvensom att Marinregementet
skulle öfverfiyttas från sjö- till landtförsvaret, och i
sammanhang dermed att -»befäl och underbefäl, hvilka blifva öfvertaliga,
må, så vidt de icke varda till andra regementen transporterade,
uppföras ä allmänna indragning sstaten», med rätt att eu mot sina
innehafvande aflöningsförmåner svarande pension uppbära. Kongl.
Maj:ts förslag rörande Vermlands fältjägareregemente blef af Riksdagen
afslaget, och, hvad Marinregementet beträffar, beslöts dess
indragning i stället för dess öfverflyttande till landtförsvaret; men
Riksdagen hemstälde i dess skrifvelse den lö maj 1871, »att befäl
och underbefäl vid Marinregementet, hvilka vid regementets indragning
icke blifva behöfliga eller till andra regementen och
corpser transporterade eller till andra allmänna befattningar förflyttade,
må vid sina, dem genom fullmagt tillförsäkrade aflöningsförmåner
och tjenstebefattningar bibehållas, såsom en för Kongl.
Maj:t disponibel befälskader, intill dess full pensionsålder är uppnådd,
efter hvilken tid de endast underkastas tjenstgöring i likhet
med dem af deras vederlikar, som erhållit afsked med full pension».

Vid 1872 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t och Riksdagen
medgaf, att officerare och underofficerare vid Marinregementet skulle
icke blott få bibehålla sina löneförmåner, utan äfven fortfarande
bibehålla befordringsrätt. Jag tror, att man i här nämnda förhållanden
kan se en förebild af hvad som i nu ifrågavarande indragning
hade kunnat och må hända bort göras.

Såsom jag sagt, har jag mycket ogerna inlåtit mig på detta
ämne, men jag har ansett det vara min pligt att fästa uppmärksamheten
derpå, i förhoppning att Kongl. Maj:t möjligen skulle vilja
till nästa Riksdag framlägga något förslag, egnadt att göra lotten
något mindre tung för tjenstemännen i fråga.

Jag ber nu att få i korthet beröra den fråga, som afhandlas i
I5:de punkten och om hvilken flere talare redan yttrat sig, nemligen
frågan om soldattorpen. Kongl. Maj:t har i detta afseende
föreslagit den ändring i gällande bestämmelser, att det måtte

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

lemnas rote- och rusthållare öppet att mot ersättning i penningar
i stället för torp med åkerjord upplåta åt soldaten torp med allenast
kåltäppa eller planteringsland. Längre gick dock icke Kongl. Maj:t.
Herr Wikstén från Yesterhotten har emellertid gått längre, och
utskottet har accepterat hans förslag, att nemligen aftalet skulle
blifva fullt fritt emellan rust- och rotehållaren samt soldaten.
Denna fråga är icke ny. Den har under loppet af fyra år på grund
af enskilda motioner förekommit vid riksdagen två gånger, nemligen
åren 1889 och 1890, och sista gången förslaget var före, afslog denna
kammare detsamma med en majoritet af 75 röster mot 35. Hvad
har sedan dess inträffat, som kan motivera förslagets återupptagande?
Så vidt jag vet, icke annat än att herr Wikstén vill så hafva det.
Om denna sak skulle mycket kunna vara att säga, men jag vill
icke göra mig skyldig till återupprepning af hvad jag förut yttrat,
utan ber att få ^hänvisa till mitt yttrande i ämnet vid 1890 års
riksdag. Jag tror icke att något enda skäl, som af mig då frambragtes
mot förslaget, sedan dess förlorat i giltighet. Jag kan
emellertid ej underlåta att nu uppläsa några ord af ett då hållet
anförande, hvilka ord, då enahanda yrkande nu föreligger, ega full
giltighet med afseende å det förevarande förslaget:

»Den indelte soldatens tjenstetid är ännu ungefär lika lång
som på den tid, då indelningsverket inrättades. Han har fortfarande
krigstjensten till sitt lefnadsyrke. Jag tror, att, så länge detta
förhållande fortfar, det är lika vigtig! nu, som då indelningsverket
inrättades, att man tillser, det den indelta soldaten har fast bostad.»

Samme ledamot af kammaren, hvilken yttrade dessa ord, har
nu haft plats i det särskilda utskottet, men jag kan åtminstone
icke åt handlingarna finna, att han hyst några betänkligheter att
tillstyrka samma förslag, som lian 1890 på ett talangfull! och om
sakkännedom vittnande sätt bekämpade. Möjligen är det herr
Wiksténs auktoritet, som har förmått honom att nu underkänna
icke blott sin egen åsigt, utan äfven Kongl. Maj:ts uppfattning,
hvilken tydligen gått ut på, att under alla förhållanden torpen och
dermed liofastheten hör bibehållas. Denna bofasthet, som är så
utmärkande för indelningsverket och som medför så ovärderliga
både militära och sociala fördelar, är man nu på väg. att.uppoffra;
men dermed rubbar man också sjelfva grunden för institutionen,
hvilket man icke haft skal att vänta af det utskott, som eljest så
väsentligt understödt Kongl. Maj:ts på denna grund hyllande förslag.
Ett borttagande af bofastheten innebär ock faror, dom ingen
hör kunna förbise eller underskatta, som är en vän af den grund,
hvarpå Kongl. Maj:ts förslag är bygdt.

Som jag nämnde, afslog kammaren för två år sedan med 75
röster mot 35 ett förslag, fullkomligt enahanda med det förevarande.
Skall utgången nu blifva annorlunda? Llir detta fallet, är det
sannerligen icke egnadt att tillvinna kammaren berömmelse för
någon synnerlig fasthet i sina åsigter.

Jag skall emellertid icke längre upptaga kammarens tid med
mina erinringar. Jag känner i grund ställningen i kammaren och
vet, att jag talar för ganska många döfva öron. Möjligen är en

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Jf:o 5.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

26 Måndagen den 21 November, f. m.

axelryckning eller ett medlidsamt löje allt bemötande, som väntar
mina anmärkningar. Men låtom oss bida tiden. Det kommer en
annan tid. då det skall visa sig, hvilka haft rätt — mina motståndare
eller jag och de med mig liktänkande. Man skall då
möjligen beklaga, liksom jag nu på det djupaste beklagar, att man
i organisationen onödigtvis inkastat de sprängämnen, hvarom jag
har talat; jag säger onödigtvis, tv det är så långt ifrån, att''de
ifrågavarande åtgärderna betingas af eller påkallas af det härorduingsförslag,
som föreligger; de stå tvärtom i den skarpaste motsats
mot de grunder, hvarpå hela förslaget hvilar, och de stå äfven
i strid, mot den omtänksamhet, som bjuder, att, i fall man, när
man vill uppföra en byggnad, icke kan förstärka grunden, man
åtminstone icke försvagar densamma och allra minst undergräfver
den. Några skäl hafva icke heller blifvit anförda, och jag fruktar
att saken i sjelfva verket är den, att de afgörande skälen äro de,
som icke äro uttalade.

Då jag emellertid icke vill dela ansvaret för ett bifall till de
ifrågavarande förslagen och då jag anser det vara en representants
pligt att utan fruktan för misshag uttala sin mening, har jag nödgats
i kammarens protokoll nedlägga mina betänkligheter, för att åtminstone
fritaga mitt minne från anklagelsen för bristande förutseende
af de faror, dem jag fruktar att framtiden och må hända
en ganska snar framtid kommer att bära i sitt sköte.

Herr talman! Jag har i början af mitt anförande betonat, att
det kong!.'' förslaget, i sin helhet sedt, går i en rigtning, hvilken
jag under eu lång följd af år ansett vara, visserligen icke den
bästa möjliga, men den enda möjliga, i hvilken försvarsfrågan kan
lösas. Oaktadt det kongl. förslagets svagheter, hvilka tillförene
blifvit berörda och bland hvilka dessutom jag särskild! vill erinra
om befriksorganisationen, organisationen af specialvapnens kadrer
och sjukvården, skulle jag likväl med största glädje hafva mottagit
detta förslag, om detsamma blott icke innehållit vissa bestämmelser,
som innebära en fara för hela organisationens bestånd. Det kan
nemligen icke förnekas, att ett vidare fortgående på den delvis
inslagna väg, för hvilken jag har varnat, kan leda till upplösning
och tillintetgörande af den egentliga kärnan i organisationen, på
samma gång som vi stå vanmägtiga vid försöket att ersätta den
med .en annan. På så sätt kan det till slut. hända, att den organisation,
åt hvilken man nu så mycket gläder sig, kommer att
öfvergå till eu mili sorg anis åt lön af mycket ringa värde. Min tillfredsställelse
är härigenom, såsom jag redan yttrat, i ej ringa mån
grumlad. Då förslaget emellertid i många afseende!! och särskildt
i fråga om ökadt antal värnpligtsklasscr och de värnpligtiges öfningstid
samt artilleriets organisation erbjuder betydande, i högsta grad
eftersträfvansvärda och alldeles nödvändiga förstärkningar af försvaret,
. vill jag icke dela ansvaret för ett afböjande af dessa förstärkningar,
äfven om de måste köpas till det höga priset af grundskatternas
efterskänkande, och jag måste alltså, trots de faror jag
påpekat och trots det motbjudande i köpeafhandlingen, i hvilken
jag fogar mig såsom en nödvändighet, men för hvilken jag af säger

Jf:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

mig allt ansvar, önska framgång åt Kongl. Maj:ts förslag; men då
jag detta gör, sker det under förhoppning att eu snart vaknande
insigt rörande den allvarsamma beskaffenheten af de faror, för
hvilka jag varnat, måtte frammana kraftiga åtgärder till dessa farors
undanrödjande eller förekommande.

Det återstår mig slutligen blott att uttala den förhoppning, att
den offervillighet för försvaret, hvarom nu så mycket talas och
skrifves, men som hittills åtminstone ganska litet omsatts i handling
— tv vid denna riksdag lärer det väl egentligen blott vara
fråga om grundskatternas afskrifning — att denna offervillighet
måtte bestå profvet, då det på allvar gäller att fylla de genom afskrifningen
uppkomna stora luckorna i statens inkomster och då
det på allvar gäller att anvisa medel till de stora kostnaderna för
organisationens genomförande, både dem, som i detta betänkande
äro synliga, och de ganska betydande, som derstädes icke äro synliga.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr statsrådet friherre Rappe: Då debatten pågår samtidigt
i båda kamrarne, är det omöjligt att vara tillstädes hvarje gång
man kunde behöfva uppträda mot en framstäld anmärkning mot
det föreliggande förslaget. Jag tillåter mig derför först och främst
anhålla att nu fä, i stället för att hålla mig endast till den föredragna
punkten, yttra mig om förslaget i dess helhet och allmännelighet;
och jag gör icke anspråk på att taga upp alla anmärkningar,
som blifvit gjorda, förvissad om att förslagets anhängare skola,
hvad detaljerna vidkommer, yttra hvad som kan behöfva här yttras.

Af det statsrådsprotokoll, som åtföljer Kongl. Maj:ts förslag,
synes, hvilka skäl förmått statsrådet tillstyrka Kongl. Maj:t att
framlägga det förslag, som föreligger. Dessa skäl kunna i korthet
så sammanfattas. Vi hafva haft den utomordentliga förmånen att
njuta en sällspord! lång fred. Tillståndet i Europa är icke sådant,
att man kan påräkna, att freden under en längre tid kommer att
fortfara. Tvärtom! För dem, som uppmärksamt gifvit akt påförhållandena,
är det väl tydligt, att ganska lätt en gnista kan framspringa,
som i en hast kan tända kriget öfver hela Europa, att
icke säga öfver hela verlden. Det är icke möjligt att hoppas att,
om kriget bryter lös, striden kan begränsas endast till de två
stater, som först börjat. Med eller mot vår vilja komma vi att
dragas med. Under sådana förhållanden är det en oafvislig pligt
att söka komma derhän, att försvarsfrågan snart löses på ett tillfredsställande
sätt. Jag går så långt, att jag säger, att don krigsminister,
som nu skulle komma fram med ett förslag, hvilket skulle
taga åratal att genomdrifva i Riksdagens kamrar, skulle begå —
jag ville nästan säga ----- ett brott. Hvad som nu är fråga om är
att få eu organisation, som kan snarast sätta oss i stånd att möta
en fara, som, kanske fortare än vi tänka, kommer öfver oss.

På hvilken grund skall då försvarsorganisationen byggas? Det
har talats om eu årslång tjenstgöring och att man bordo arbeta på
att få till stånd en organisation, byggd på denna grund. Men
linnes det någon, som verkligen tror, att vi nu eller under den

Angående

förbättrad

härordning

(Forts.)

N:o 5.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

närmaste tiden skulle kunna genomdrifva en så lång tjenstgöringstid?
Jag tänker, att deras antal är ringa, icke blott i denna
kammare utan äfven i hela vårt land, som tro, att vi för närvarande
kunna hinna till en längre värnpligtsöfning än 00 dagar.
På denna grund måste man bygga, om man verkligen vill få ett
försvar.

Men då man säger 00 dagars öfning, följer i och med detsamma
systemet stam och beväring, och så är man inne på spörsmålet
om stammen. Hurudan skall stammen vara? Uteslutande
värfvad eller både indelt och värfvad? För närvarande är stammen
både indelt och värfvad. Båda hafva sina fördelar och sina olägenheter.
Den indelta stammen har den stora fördelen, att man får
pålitligt och godt folk, som är väl aktadt i orterna och som verkligen
finnes. Olägenheten deremot är, att det icke är möjligt att
få denna stam att svälla ut i krig. Så stort antalet är under
freden, så stort är det också i krig; ett fel, som är ganska anmärkningsvärdt.
I alla arméorganisationer vill man komma derhän
att hafva en mindre styrka i fred, som kan svälla ut till ett
större antal i fält. — Den värfvade stammens fördel är, att man
genom inkallandet af liera klasser får stamantalet att svälla ut i
krig. Deremot är dess olägenhet, att antalet värfvade beror på
konjunkturen. Man kan icke värfva huru många som helst. Man
kan icke beräkna, att värfningen kan fortgå obegränsadt. Då får
man pappersbataljoner, och då man i krig har att bekämpa truppafdelningar
bestående af verkliga menniskor, duga icke pappersbataljoner.
För dem går ingen bort.

Om man således ovilkorligen behöfver en större stam, än som
genom värfning kan anskaffas, är det bättre att stanna vid det
blandade system, vi hafva af både värfvad och indelt stam, än att
öfvergå till uteslutande värfvad stam. Denna senare utgöres till
största delen af den lösa befolkningen, som icke kunnat erhålla
annan anställning i fred. Eu del ingår uti den värfvade stammen
af håg och fallenhet för krigareyrket; det är dock det mindre antalet.
Sedan volontärskolor börjat göra sig gällande, har ett antal
af våra unge män funnit fördelen af att för några år välja krigareyrket,
då de derigenom få en uppfostran, hvilken kan blifva till
gagn för deras framtid, och af denna anledning gå ej så få in i
den värfvade stammen; och jag tror visserligen, att, i den mån
denna fördel blir bekant, antalet af de i följd häraf anvärfvade
kommer att ökas. Men säkert är, att om jag vill stå på verklighetens
grund, kan jag icke stanna uteslutande vid värfningssystemet,
utan måste vända mig till den del af befolkningen, som för att
stifta familj och skaffa sig eget bo väljer krigareyrket. Det är vår
gamla indelta stam. Skall man för närvarande lösa detta problem,
stamfrågan, då organisationens grundval är endast 90 dagars öfning,
måste man behålla den stam vi för närvarande hafva, eller
så väl värfvad som indelt stam. Crenom att hafva båda slagen förminskar
man olägenheterna och får en del af fördelarne af dem
begge. Tack vare detta förhållande är icke vår stam i krigstid
af enahanda styrka som i fredstid, utan sväller rätt betydligt,

Jf:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

hvilket visat sig, sedan 1885 års förbättringar blifvit lag i vårt
land. Derpå är också den nu föreslagna organisationen byggd.

Men, säger man, det duger icke att komma med en sådan
organisation af både värfvad och indelt stam, då våra motståndare,
som kunna bota vår frihet och vårt oberoende, hafva soldater,
hvilka fått åratals öfning. Huru kan man med hopp om framgång
tänka på att uppträda mot en sådan fiende, då man sjelf förfogar
öfver en styrka, af hvilken endast en del fått samma öfning som
hans trupper, men flertalet, åtminstone hvad infanteriet beträffar,
har ganska ringa öfning? Och så sätter man sig ned vid sitt
skrifbord och teoretiserar och ådagalägger klart och tydligt att,
om också några soldater i våra truppafdelningar kunna skjuta, så
hjelper det icke upp att flertalet icke kan det, och att, om några
kunna marschera, så hjelper det icke att flertalet icke förmår det;
och dermed anser man sig hafva ådagalagt, att systemet stam och
beväring icke duger. Men allt detta visar endast, att den öfning,
som för närvarande gifves åt vår beväringsungdom, är för liten.
Detta tal är endast en sporre att snarast möjligt komma från det
nuvarande tillståndet med otillräcklig öfning och att göra ganska
stora uppoffringar för sådant ändamål, ty detta tillstånd är outhärdligt.
Det visar nödvändigheten deraf, att vi böra komma derhän,
att alla erhålla så pass tillräcklig öfning, att alla kunna
skjuta och marschera, en nödtorftig öfning, utan hvilken icke någon
kan uppträda mot en fiende. Det är just derpå dessa 90 dagars
öfning går ut. Dessa 90 dagar är en ganska kort tid, och ingen
kan lifligare än jag önska, att den kunde blifva längre. Men den
är dock tillräcklig för att dessa allmänna förberedande färdigheter
kunna bibringas alla. För en soldat äro emellertid dessa färdigheter
icke hufvudsaken. Man blir icke soldat genom deras förvärfvande,
utan dertill måste komma den militära disciplin, som
gör att befälet kau vara förvissadt om, att en gifven order blir
utförd, den krigareanda, utan hvilken den trupp, med hvilken befälet
har att röra sig, icke blifver någon ordnad trupp eller krigareafdelning,
utan blott en oordnad hop. Men denna disciplin, denna
krigareanda, kan man vinna genom att förena dessa, som äro
mindre öfvade, med dem som valt krigareyrket till sitt lefnadsyrke;
och just på detta sätt blir det möjligt att för den stora
massan af de värnpligtige kunna nöja sig med de elementära öfningarna,
då tillräckligt många finnas, som kunna göra tjenst såsom
ledare och äfven gifva godt exempel åt de andra gent emot
faran. Sådan är menniskonaturen, att då man möter faran, sluter
man sig till den, som ser den manligt i ögonen, och då flera orubbligt
gå fram i striden, följer man dem gerna. Detta är betydelsen
af stamsystemet, och detta finnes i viss mån i alla arméorganisationer.
Befälet är alltid ett slags stam. I det förslag här är före
är afsedt att erhålla ledare till större antal, och derigenom är det
möjligt att kunna använda detta system, just till följd deraf att,
såsom jag nyss nämnde, don som i farans stund, då det gäller att
uppträda mot fienden, ser de andres goda exempel, också följer
detsamma.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forte.)

Det kunde vara ganska frestande för mig att här lägga fram
en personlig erfarenhet, som ligger nära till hands. Det var just
i dessa dagar, i november månad 1870, som under senaste tyskfranska
kriget den franska nordarmén började sina operationer.
Det står för mig i lifligt minne, huru dessa trupper uppförde sig
i kriget. De hade till större delen satts upp i början af kriget,
och således haft omkring 90 dagars öfning, och hade en befälskader
ungefär liknande den, som nu här ifrågasättes. Oaktadt
denna armé hade att kämpa mot de mest krigsvana soldater, som
funnos, dem som vunno seger i fältslagen omkring Metz, visade
sig att de franska trupperna godt kunde hålla de tyska stången.
Detta är ju ett talande exempel på användbarheten af en här, sammansatt
enligt systemet stam och beväring. Visserligen blef äfven
franska armén i norr besegrad, ehuru den hade några framgångar.
Men det berodde icke på linietruppernas svaghet — de som visats
representera systemet stam och beväring — utan derpå, att man
för en stor del af franska armén nödgats tillgripa en milisorganisation,
sådan som här af en motionär föreslagits; och de på sådant
sätt bildade trupperna blefvo alltid besegrade. Den tredjedel af
armén, som var uppsatt efter systemet stam och beväring, höll
deremot alltid fienden stången. Alla motgångarna kunde med
fullt skäl skrifvas på milisens konto. Häraf torde tillräckligt klart
framgå, huruvida den armé, vi här nu skulle få, skulle vara användbar
eller icke.

Det gäller icke för oss att operera på europeiska slagfält. Det
är endast fråga om att värna hem och härd, det käraste man har.
Herrarne kunna vara förvissade om, att våra trupper under sådana
förhållanden skola göra sin skyldighet, när ögonblicket kommer.
Jemför man det material, hvaraf våra värnpligtige bestå, med
truppmaterialet i andra länder, måste man för öfrig! erkänna, att
vi äro både i fysiskt och i moraliskt afseende öfverlägsna de andra.
Den, som handterat svensk trupp, kommer snart till den öfvertygelse,
att ingen trupp är så lätt ledd och så gerna följer sitt
befäl, om detta sköter truppen väl och vårdar sig om densamma,
som just denna svenska trupp. Det är icke underligt, att utländingen,
då han ser våra unga rekryter, förstår hvarför vi kunde
utföra sådana bragder som vi gjorde i fordom tid under Gustaf II
Adolfs och Karl don tolftes ledning.

Detta angående grunden för organisationen och till svar på
anmärkningarna mot denna grund, att flen icke alls skulle vara
användbar. Om jag nu frånser öfningen och de element, af hvilka
hären består, är kärnan i det föreliggande förslaget arméns indelning
i sjelfständigt fördelningar eller divisioner. Genom detta
förslags antagande kommer en verklig sådan indelning att ega
rum, som finnes i alla andra land. Vi hafva visserligen för närvarande
också så kallade fördelningar, men dessa äro egentligen
endast inspektionsområden. I stort sedt består armén ännu, som
på 1000 eller 1700-talen, af eu rad kavalleri- och infanteriregementen
och vidare en ringa artilleristyrka för sig. Genom anordnande
af sjelfständiga fördelningar under sjelfständigt befäl till

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

erforderlig storlek kan hvarje vapenslag blifva i stånd att utveckla
hela sin kraft, på samma gång den största vexelverkan vapnen
emellan kan åstadkommas. För sådant ändamål äro fördelningarna
sammansatta af hvar och eu 12 bataljoner, 4 sqvadroner och G
batterier. Infanteristyrkan 12 bataljoner är väl vald för sitt mål.
I andra länder finnas visserligen äfven större fördelningar, men
för oss är det en fördel att icke hafva för stor styrka, då truppen är
jemförelsevis mindre öfvad och det särskildt torde vara lämpligt
med afseende å den krigsteater, på hvilken vi komma att uppträda.
Detta hvad infanteriet vidkommer. Hvad kavalleriet angår,
är sqvadronernas antal ungefär detsamma som i andra länder,
men de särskilda sqvadronerna äro något mindre än i utlandets.
Äfven artilleristyrkan skulle man kunna säga vara ungefär lika
stor som i andra länder; men då dessa hafva sina arméer delade
i corpser, hvarje corps bestående aftvå fördelningar, och dessutom ett
särskildt corpsartilleri, bestående af 6 till 8 batterier, skulle det för
oss blifva nödvändigt, om vi ville blifva likstälda med dem, att
till de 6 batterier, som här ifrågasättas, lägga ett särskildt corpsartilleri.
Men redan den utveckling af vårt artilleri, som här föreslås,
tager i anspråk så stor kostnad och är ett så stort steg framåt,
att det från den synpunkten är svårt att ifrågasätta något mera.
Det griper ofantligt djupt in i afseende å kostnaderna att öka
artilleriet. Dessutom är vår terräng — jag känner temligen väl
till den — sådan, att den icke lämpar sig för huru stora artillerimassor
som helst. Då härtill kommer, att den fiende, med hvilken
vi skulle komma att kämpa, måste föra sina trupper öfver
hafvet eller till lands på ett fåtal vägar, om icke på en enda, tror
jag att den artilleristyrka, som nu ifrågasattes, kan anses tillräcklig
och förslaget äfven i denna del tillfredsställande.

Det vigtigaste vid dessa arméfördelningar är, att de få sig tilldelade
träng och intendentur, hvarförutan hela organisationen icke
kan hållas vid lif. Dessa arméfördelningar kunna icke i hast organiseras
i krigstid. De måste finnas äfven i fredstid. Mobiliseringen
måste ske så hastigt och operationerna börja så omedelbart
efter ett krigs förklarande, att då ingen tid gifves att åstadkomma
en så vigtig organisation. Härvid spelar intendenturen den öfvervägande
vigtigaste rolen. Det är egentligen först på senare tider
vi börjat inse dess vigt; hvilket verkligen är en skam. Hvad var
anledningen till våra stora förluster under 1808—1809 års kampanj?
Icke fiendens kulor, utan till hufvudsakligaste delen bristen
på föda samt på vård och skötsel åt de sårade. Derigenom förlorade
vi massor af folk. Då nu så många år förflutit sedan dess,
borde väl denna påtagliga bristfällighet i vår arméorganisation
blifvit långt före detta afhjolpt. Men vi se motsvarande förhållanden
i andra länder. Först efter 1870—1871 års krig, som lemnade
så många lärdomar beträffande sättet att fora trupp och i
åtskilliga andra afseende!!, lärde man sig att vidtaga sådana anordningar,
att icke bristen på föda och vård skulle blifva förderfligare
än fiendens kulor. Då man nu hunnit derhän i andra land,
är det också för oss eu skyldighet att se till att, i händelse vi

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

komma att utsättas för den förbannelse, som beter krig, vi kunna
skaffa vårt folk föda och omvårdnad. I detta afseende är en val
ordnad intendentur af största vigt och betydelse. Det möter icke
oöfvervinneliga svårigheter att anskaffa lifsmedel, men den störa
konsten är att hafva så ordnadt, att man kan vara förvissad om
att dessa lifsmedel också verkligen komma trupperna till hända.
Derför behöfves intendenturen äfven i fredstid.

Dessutom är detta en stor fördel, då man för försvarets ordnande
måste offra stora summor och vidkännas betydande uppoffringar.
Man har rätt att begära, att dessa stora belopp komma
till sin rätta användning och att med dem hushållas så mycket
som möjligt. Detta kan dock icke låta sig göra med endast ett
central verk och så att säga ett sken af intendentur. För att få
nödig öfversigt öfver det hela, för att hålla noggrann kontroll öfver
alla detaljer behöfves en verklig intendentur äfven i fredstid; och
det har visat sig att, der en sådan institution blifvit anordnad,
det icke dröjt länge, innan man funnit sig ganska tillfredsstäld dermed
på grund af de besparingar i åtskilliga afseenden, som tack
vare densamma kunnat göras.

Detta är nu det hufvudsakliga i den nya organisationen. Man
har sagt, att, huru än organisationen anordnas, vår armé dock i
hvarje fall icke blifver tillräckligt stor i förhållande till motståndarnes
massor. Derpå vill jag svara, att tack vare denna organisation
kommer dock i hvarje operationsrigtning, der en fiende kan
komma att uppträda, denne fiende att mötas af en operativ enhet,
hvarigenom ett längre framryckande för honom icke är möjligt,
utan att man snart skall blifva underkunnig om, med hvilka krafter
han uppträder och hvar hans hufvudattack kommer att ske. Der
samlar man sedan hufvuddelen af armén och förhindrar medelst
det strategiska kavalleriet motståndaren att få veta, huru våra
stridskrafter grupperas, under det att vi genom samma kavalleri
skaffa oss reda på huru han fördelat sin styrka; och derigenom
kan det blifva möjligt för oss att samla våra krafter på den afgörande
punkten och der krossa fienden. Då kriget eger rum i
vårt eget land, böra vi kunna göra oss till herrar öfver de vigtigaste
strategiska punkterna och linierna redan vid krigets början,
hvithet fienden icke kan, då han icke ännu kommit in i landet.
Och dervid är det icke minst vigtigt att vi äfven med afseende
på förplägnadsanordningarna ni. m. beherska operationsteatern, att
vi genom vår intendentur hafva så ordnadt, att våra egna trupper
kunna lefva och existera, under det att våra motståndare icke eller
endast med stor svårighet kunna skaffa sig lifsförnödenheter. Det
är icke så lätt att operera i vårt land, i synnerhet med stora massor,
särskild! mod hänsyn till arméns underhåll.

Jag tror mig således vara berättigad att säga, att med eu
fältarmé så stor som den, hvilken skulle vinnas genom nu föreliggande
förslag, har allt blifvit gjordt för vårt försvar, som för
närvarande kan göras.

Men — säger man —reservtrupper saknas. Jag medgifver, att
dessa äro oundgängliga såsom besättningar och å etapplinier, och

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

om de icke finnas särskilt anordnade, måste de tagas af fälttrupperna.

Men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att dessa reservtrupper
icke varit i något härordningsförslag organiserade i fredstid,
utan hafva uppgifterna om dem erhållits endast på det sättet, att
man jemfört behofvet vid hvarje taktisk enhet med antalet officerare
oclg manskap, som finnes öfver, sedan fältarmén och depöterna
blifvit fylda, och deraf slutit sig till, huru stor styrka
reservbataljoner kunde påräknas. ,

Ingenting hindrar således att. fastän de icke stå skrifna i
ett härordningsförslag, man med begagnande af samma resurser,
så långt det räcker, äfven vid detta förslag ordnar reservtrupper
efter sig företeende omständigheter, beroende på med hvilken fiende
vi komina^ att strida, hvar och huru han kommer att attackera
o. s. v.. Kong! Maj:t har, om detta förslag antages, förbehållit sig
full frihet att organisera sådana trupper, ehuru de icke särskilt
nämnas i någon paragraf af detsamma. I alla händelser
lemnar förslaget en hel brigad ur III arméfördelningen, afsedd att
vara kärnan för dessa reservtrupper. Jag har verkstält noggranna
beräkningar i afseende på de tillgångar till reservtruppers bildande,
förslaget lemnar, och dymedelst fått konstateradt, att det medgifver
uppsättande af hvad som ungefär kan behöfvas för ifrågavarande
ändamål.

Man har äfven anmärkt, att i detta förslag proportionen mellan
stam och beväring icke skulle vara förmånlig, att det hade varit
skäl att i den organisation, der den indelta stammen är bibehållen,
öka stammen vid de regementen, som hafva mindre stam, och att
dervid taga de för närvarande största indelta regementena som mönster
och derefter ordna hären. Jag ber att få upplysa kammaren
derom, att jag äfven i detta hänseende icke underlåtit att anställa
beräkningar. Att det nuvarande tillståndet icke är hållbart, derom
tänker jag att alla äro ense. Det ena regementet är sammansatt
på ett sätt och det andra på ett annat. Det var först på grund af
1885 års förbättringar i vår organisation man kunnat göra en ordentlig
mobilisering af armén. Men då kommo också alla olägenheterna
af dessa ojemnheter i öppen dag. Man måste ställa så till,
att de särskilda regementena blefve lika. Detta skulle, om man vill
väsentligt förbättra förhållandet mellan stam och beväring, göras så
att, i stället för att minska regementena till 1,000 man, de skulle ökas
till 1,200 man, fördelade på''tre bataljoner med 400 man på hvardera.
Men härför fordrades först och främst att, förutom att sätta
upp de indragna och anslagnanumren vid regementena, en värfning
skedde i sådan skala, att man nödgades frångå den ståndpunkt,
Kong!. Maj:ts förslag intagit, eller realitetens grund, som innebär
att icke gä längre än man ansett möjligt att anskaffa folk. Dessutom
.skulle man komma till allt för stora kostnader. I fråga om
arméorganisationer i vårt land säges det ofta, att man måste rätta
sig efter allmänna föreställningssättet, och att frågan om kostnaderna
bör komma i andra rummet. Jag anser det dock vara af
mycken vigt alt icke ifrågasätta längre utsträckning af värnpligten

Första Kammareni Prat. vid urtima rik.id. 1892. N:o 5.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad,

härordning.

(Forts.)

än det låter sig praktiskt utföras, och att kostnaderna icke sättas
högre än rimligt är. Redan vid förliden riksdag förklarades i
denna kammare, att det belopp, som då ifrågasattes för förbättringarna
i härordningen, var alldeles för högt. Vid sådant förhållande
skulle Kongl. Magt svårligen vid denna urtima riksdag kunna
framlägga ett förslag, som kraft orimliga belopp. Kostnaden för
uppsättande af infanteriet på det sätt jag nyss antydt skulle emellertid
gå till ytterligare omkring en million kronor. Ser man nu
saken sådan den verkligen är, får man eu annan uppfattning af
frågan, och man får då finna sig uti att i någon män göra förminskningar
och på så sätt skaffa tillgångar, med vilkor dock -att
man får ett infanteri, som under för handen varande omständigheter
är så tillfredsställande som möjligt.

Hvad beträffar anklagelsen att, enligt detta förslag, befälet
skulle vara otillräckligt för fältarmén, så är detta icke rigtigt. _ I
detta afseende ställer sig organisationen tvärt om ganska fördelaktig.
Äfven i fråga om proportionen mellan stam och beväring i dessa
regementen "om 1,000 man stamsoldater ställer sig organisationen
bättre än enligt 1888 års förslag.

Men — säger man — vid kavalleriet har man också nedsatt den
indelta styrkan och utbytt den mot värfvad trupp. Jag tror mig
redan från början hafva gifvit full rättvisa åt så väl det ena som
det andra slaget af stam och vill således icke underkänna betydelsen
af den indelta stammen. Men om vid något vapen denna
är mindre lämplig, så skulle det vara vid kavalleriet. Det kan
nemligen icke vara förmånligt att hafva för gammalt folk i kavalleristernas
led, der man mer än annorstädes behöfver rörligt folk.
Fördelen af det värfvade systemet framträder här kanske ännu
mera i fråga om hästarne, då härigenom en större träning kan
genomföras än under nuvarande förhållanden. Man erinre sig den
fordran att kunna uthärda långvariga strapatser, som ställes på de
utländska kavallerierna, och behofvet att hos oss förfoga öfver väl
tränade hästar är derför uppenbart. I det föreliggande förslaget
är det ifrågasatt, att just den del af kavalleriet skulle, från att
hafva varit indelt, blifva värfvad, som i första hand är afsedd att
möta fienden. Det är just sjelfva kavallerifördelningen det här
gäller. Denna truppstyrka skulle vid mobilisering först vara marschberedd
och utan dröjsmål kastas mot fienden för att utröna, huru
han grupperar sina stridskrafter. Består denna truppstyrka af
kavalleri, som behöfver veckor för att bli i ordning, så kommer
den för sent, och syftet med det strategiska kavalleriet är förfeladt,
ty just i början skulle kavallerifördelningen gorå sitt gagn. Detta
är det talande militäriska skälet, hvarför man ifrågasatt, att just
dessa skånska kavallerier skulle blifva värfvade. Men dertill
kommer dessutom den fördelen, att man tillmötesgår önskan inom
en särskild ort, hvarjemte är att märka, att af alla trakter i vårt
land det i Skåne visat sig lättast att anskaffa till kavalleritjenst
lämpligt folk.

Men — säger man—i Morrland är också värfning ifrågasatt
för samtliga truppförband, äfven infanteriet, ehuru man der icke

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

har så lätt att få folk. Det må nu så vara, men skulle då meningen
vara att inrätta ett nytt indelningsverk i denna del af vårt
land? Tror någon verkligen, att sådant skulle låta sig göra? Men
denna arméfördelning, som ligger vid gränsen och således i första
hand utsattes för att möta en fiende, torde framför andra behöfva
en stam.

Jag tänker, att hvad jag nu yttrat är nog för att visa, både
att arméorganisationen kan byggas på den grund, som här är i
fråga, och att armén i afseende å sin beskaffenhet varder tillräckligt
kraftig för att under nuvarande förhållanden kunna möta ett
fiendtligt anfall.

Man har väl framkastat den tanken att vi, i stället för denna
arméorganisation, borde lägga an på att utvidga flottan. Men, mine
herrar, den utveckling af vår armé, som nu är ifrågasatt, är ju
icke större än som är absolut nödvändig för att armén skall kunna
användas. Dessa 90 dagar äro icke mer än hvad behofvet oundgängligen
klöfver. Dessutom är det icke möjligt för oss att bygga
vårt försvar uteslutande på flottan. I detta hänseende uttalar "sig
1882 års landtförsvarskomité på ett sätt, som jag tror förtjenar att
uppläsas i denna kammare. Komitén säger nemligen: »För (ifrigt
måste äfven vid den här afhandlade frågans utredande icke förglömmas,
att ett folk, som håller sin ära högt och är beredt att
uppoffra allt för sitt oberoende, det folket måste äfven betrakta
landtförsvaret såsom försvarsväsendets vigtigaste del, enär detta,
väl ordnadt, ensamt är mägtigt att tillåta ett folk att uppbjuda
hela sin förmåga till sitt försvar; och då vi säkerligen nu som
fordom vilja försvara oss till det yttersta, om vårt land beträdes
af en fiende, är detta ett ytterligare skäl att i första rummet så
omhulda landtförsvaret, att det till fullo må kunna utveckla denna
sin egenskap».

Jag har för ögonblicket icke något vidare att tillägga, än att
jag föreställer mig-, att hvad som nu är sagdt angående förslaget i
dess allmänna drag är tillräckligt för att visa herrarne, att man
vid dess utarbetande tänkt sig för både i ekonomiskt och praktiskt
hänseende, och att det derför är i hög grad önskligt, att kammaren
till fosterlandets väl besluter sig för att rösta för detta förslag.

Friherre von Krminer: Efter det uttömmande och sakrika
föredrag, som af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
här afgifvits, kan icke mycket vara att tillägga.

Jag kan dock icke. neka mig nöjet, då jag nu har ordet, att
å egna och de med mig dä samarbetandes vägnar uttrycka vår
belåtenhet öfver att se den, så att såga, »ögonblicksfotografi», som
vi i vintras under trycket af otillräcklig tid och bristande motionsrätt
uppgjorde,, nu här föreligga — för att fortsätta bilden — fullbordad
och artistiskt »utförd i olja»!

.lag har härmed redan tillräckligt angifvit min ståndpunkt och
kunde sluta.

Det är dock ingalunda blott af sagda, om man så vill, i någon
mån personliga skäl jag är anhängare af förslaget, utan dertill

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Ji:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

kommer, och såsom afgörande, ett i förslagets egen natur grundadt,
sakligt skäl. Jag är nemligen, har alltid varit, och kommer*förmodligen
alltid att förblifva af den öfvertygelsen, att systemet stam
och beväring är äfven teoretiskt rigtigt. Man talar så mycket om
den allmänna värnpligten. Men man tycks oupphörligt glömma att
vi hafva allmän värnpligt, och att denna värnpligt just i och med
systemet stam och beväring blir verkligen »allmän». Jag håller
nemligen före, att den allmänna värnpligten uppträder i ett mycket
renare skick i detta system än i ett system, grundadt uteslutande
på allmän värnpligt, der man i alla fall blir nödsakad att bilda
en, så att säga, maskerad stam genom att låta en del af de värnpligtige
öfvas och tränas högst betydligt mer än de andra.

Men jag skall nu icke vidare uppehålla mig vid denna sak,
som jag ofta berört. Till den ärade talaren på östgötabänken vill
jag blott framställa en enda fråga. Må han och andra liktänkande,
som tala om införande af ett s. k. rent värnpligtssystem i vårt
land och dermed mena, såsom han för sin del uttryckligen tillkännagaf,
ett system liknande det 1875 föreslagna, må de försöka,
likasom jag många gånger i utskottet försökt, att interpellera motståndarne
och göra dem denna fråga: Må väl, om vi skola hafva
ett på endast värnpligt grundadt system, huru många dagars öfning
viljen I medgifva? På denna enkla fråga har det varit och är det
alltid alldeles omöjligt att få ett bestämdt svar, och hemligheten
ligger deruti, att det antal dagar man vill medgifva är så litet,
att man väl vet, att det är militäriskt otänkbart att genomföra ett
sådant system. Den innersta tanken hos dem, som nu, under
flaggen »allmän värnpligt», motsätta sig det föreliggande stam- och
beväringsförslaget, är nemligen en öfning för alla åt högst 180,
kanske blott 120 dagar och utan stam. Men jag hemställer till
herrarne, hvad det skulle bli för en armé? Jag vågar påstå, att
då vore det lika så godt, att man indroge hela landtförsvaret och
hide de 28 millioner kronor årligen, som derigenom besparades,
till bildande af en stor fond, så kunde man kanske ha en milliard
i ordning att dermed vid fredsslutet betala krigsgälden.

Plär hafva äfven uttalats några detaljanmärkningar mot det
föreliggande förslaget. Dessa anmärkningar skulle jag visserligen
kunna uppskjuta att bemöta, tills man kommer till de särskilda
punkterna. Men det förefaller mig nästan, som om det glädjande
tillstånd här vore för handen, att hufvudbataljen redan vore vunnen,
och att några större skärmytslingar vid de särskilda punkterna icke
torde komma att ega rum, hvadan något lämpligt tillfälle icke
torde lemnas mig att vid dessa göra några genanmärkningar. Jag
gör dem derför på vinst och förlust.

Man har förebrått oss, att vi icke »i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag», säger man, hemstält om något anslag till volontärskolor.
Detta" är en förblandning af Kongl. Maj ds proposition i vintras
och det nu föreliggande kongl. förslaget. Då förelåg en Kongl.
Maj:ts begäran om 240,000 kronors anslag till en eller flera nya
volontärskolor. Men något sådant föreligger icke nu i Kongl. Maj:ts
proposition. Visserligen yttrar t. f. chefen för generalstaben i sitt

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

anförande, sid. G9, sedan han talat om organisationsförändringarna
vid infanteriet: »Till ofvan omnämnda ökade kostnad för de egentliga
organisationsändringarna vid infanteriet sluter sig kostnaden
för en ny volontärskola = 240,000 kronor». Men detta generalstabschefens
yttrande har icke tagit form af något bestämdt Kongl.
Maj:ts förslag. Tvärt om säges uttryckligen i statsrådsprotokollet
till Kongl. Maj:ts proposition n:o 1, sid. 50: »Beträffande förslaget
om inrättande af eu eller flera nya volontärskolor har visserligen
t. f. chefen för generalstaben ej ifrågasatt, liksom jag ej heller
finner nödigt, att under år 1893 några ökade anslag för ändamålet
ställas till Kongl. Maj:ts förfogande. Höga räknadt skulle alltså
med hesluts fattande i denna angelägenhet kunna anstå». Vid
sådant förhållande torde utskottet haft allt skäl att låta med förslag
derom »anstå», helst det skulle blifvit en ganska brokig tvistefråga,
denna angående dessa volontärskolors beskaffenhet, belägenhet,
antal, m. in., för att icke tala om möjligen uppstående undersökningar
rörande det nuvarande anslagets till volontärskolorna
användande. Jag tror således att särskilda utskottet inlagt en
verklig förtjenst, då det för tillfället undanskjutit denna tvistefråga.

Samma röster, som här ifrigt motsatte sig det förslag, som i
vintras förelåg, hafva äfven i dag, ehuru med betydligt mildrad
skärpa, uttalat sig emot det nu föreliggande förslaget, anmärkande
såsom ett af dess hufvudfel, att de skånska indelta kavalleriregementena
äro föreslagna att sättas på vakans. Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet har redan så utförligt behandlat
denna fråga, att jag inskränker mig till att blott påpeka,
att det ökade rekrytantalet icke är mer än 154. Kan det vara
tänkbart, att dessa icke skulle kunna erhållas i en provins, som
hittills alltid lemnat den största kontingenten till värfningen? Om
vi se på den tabell, sid. 210, i generalstabschefens förslag, som
angifver de olika inskrifningsområdenas bidrag till rekrytering af
arméns stammanskapsstvrka under åren 1888—1891, så finna vi,
att de skånska inskrifningsområdena härtill lemnat, i medeltal för
dessa år, 1,32 per mille af folkmängden, under det att medeltalet
för hela riket under samma fyra år var endast 0,so per mille af
folkmängden. Men, säger man, Jemtlands-sqvadronerna? Kongl.
Maj:t har icke föreslagit de två återstående Jemtlands-sqvadronernas
sättande på vakans, och detta är ju eu prisvärd försigtighet;
enär Kongl. Maj:t redan föreslagit tre nya värfvade sqvadronera
uppsättande derstädes. Det är således orätt af utskottet att hafva
gjort detta förslag. Jag hänvisar då åter till samma tabell, som
utvisar att, ehuru områdets folkmängd blott uppgår till 100,000, det
dock har under de sista fyra åren i medeltal lemnat 0,9 per mille till
stammanskaps rekrytering; således mer än nyss anförda medeltalet
i riket. Der saknas således ej håg för militäryrket. En ökning af
9 man årligen i erforderliga rekrytantalet inom området, hvilket,
såsom utskottet upplyser, är allt, som af tillägget vållas, kan således
omöjligen vara någonting förkastligt, då deremot ställes den
så högst väsentliga förbättring, som vinnes genom enheten i rogo -

Angående

förbättrad

härordning.

(Ports.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

mentets organisation. Man undrar må hända, att siffran för ökadt
rekrytantal kunnat bli så liten. Men det kommer helt enkelt deraf,
att dessa två sqvadroners manskaps- och underbefälsstyrka är 186
man och att nyuppsättningen skall försiggå under 25 år. Tänker
man, härpå, så visar det sig genast att denna siffra icke gerna kan
blifva större. Hvad kostnaden angår, är det efter upprepade undersökningar
å vederbörligt håll utrönt, att den på sin höjd bestiger
sig till 13 å 14 tusen kronor, och äfven denna kostnad är blott imaginär,
beroende på att dessa dubbelrotar i Jemtland, enligt 1885
års uppskattning, icke upptagits till mer än 300 kronor. Hade de
upptagits till samma belopp som t. ex. rusthållsrotarne vid Lifregementets
dragoncorps, så hade — på papperet — förändringen
icke föranledt alls någon ökad kostnad. Det hela är blott en bokföringsfråga.

Den allvarligast framstälda anmärkningen torde dock gälla
den af utskottet föreslagna ökningen af beväringens dagaflöning till
50 öre. -lag kunde visserligen gömma mig under ett blott citerande
af gamle biskop Brasks ord: »detta häfver jag gjort nödd
och tvungen». Men jag bekänner, att för min del finner jag icke
något så särdeles upprörande i denna förhöjning. Såsom herr vice
talmannen redan påpekat, är visserligen den ideella ståndpunkten
den, att massan af truppen skulle fullgöra sin värnpligt utan ersättning.
Men denna ståndpunkt är ju redan öfvergifven, då den redan
nu erhåller 20 öre om dagen. Uti ideelt hänseende är skilnaden
mellan 20 och 50 öre ingen. Ur praktiskt-teoretisk synpunkt åter
må tillåtas mig anföra följande räsonnement: vår armé består af,
förutom betalade officerare och underofficerare, äfven af en hel del
värfvade menige. Enligt det s. k. generalsförslaget, skulle det till
och med icke blifvit mindre än 14,000 personer, som skulle mot
penningelön anstälts. .Ta, säger man, det är ju ganska naturligt,
ty dessa officerare, underofficerare, korpraler och värfvade menige
hafva icke något annat yrke, de egna hela sitt lif åt tjensten vid
armén, och då böra de också hafva aflöning. Ja visst, de äro
också betalda hela sitt lif; först under sin tjenstgöringstid och sedan
medelst pension. Beväringen åter egnar icke hela sitt lif,
utan endast 90 dagar af sitt lif åt militäröfningar. Då är det ju
alldeles logiskt, att den också någorlunda tillräckligt betalas för
90 dagar''? De, som egna hela sitt lif, äro betalda hela sitt lif,
och de, som egna 90 dagar, få betaldt för 90 dagar. Jag kan icke
se annat, än att detta är praktiskt-teoretiskt rigtigt. Den ekonomiska
olägenhet häraf, som man anmärkt, kan jag till en del erkänna,
nemligen från statskassans synpunkt, eller i fråga om uppgörande
af statsbudgeten. Men besinnar man, att, praktiskt taget,
beväringens vapenöfning är en naturaprestation, uttagen af folket,
så ur folkets synpunkt blir det alldeles detsamma, om kostnaden
för beväringsöfningen uttages af folket hel och hållen i kontant
eller till en del i kontant och till en del i natura.

Man har vidare rigtat sina anmärkningar mot den sista punkten
i utskottets betänkande, nemligen mot den derstädes föreslagna
fakultativa rätten att med soldater vid indelta armén uppgöra om

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

ondast kontanta lönevilkor. Man påstår att denna ratt helt och
hållet skulle upphäfva den indelta arméns karakter. Lyckligtvis
tala siffrorna ett annat språk. Skåne har t. ex. fyra regementen,
två kavalleri- och två infanteriregementen, der icke några torp
finnas, och der följaktligen sedan lång tid tillhaka funnits rena
penningeaftal mellan rust- och rotehållarne och soldaten. Dalarne
har ett regemente, der förhållandet är enahanda. X Jemtland finnas
tvenne corpser, der samma förhållande råder. Af Sveriges trettio
regementen och corpser är det således redan icke mindre än sju,
som icke hafva torp. Det har dock icke blifvit visadt, att lios
dessa trupper icke råda samma goda anda, samma stabilitet i disciplinärt
hänseende som hos de med torp försedda.

Ja, jag tror till och med, att det icke skulle vara så ur vägen
att säga, att i den mån som soldaten befrias från besväret att
sköta ett större torp, så är han mera lättrörlig, när det gäller, och
hör hafva mindre motvilja mot att hli utkommenderad. Äfven
knekten är menniska. Har han en helt liten egendom, såsom ett
af dessa större torp, att bruka och sköta, så kan det icke vara
med något nöje som han lemnar det vind för väg.

Jag har blott anstalt jemförelse mellan antalet regementen med
och utan torp. Men går man till antalen soldater med och utan
torp, så blifva dessa ändå mera talande. I 1880 års konntés betänkande,
bihanget tab. 27, ser man, att den 1 januari 1881
funnos 20,564 nummer med torp och 6,317 utan torp. Således en
tredjedel utan torp. Men icke nog med detta, utan af dessa 20,564
nummer var det icke mer än 14,934, der soldaten verkligen brukade
och bebodde sitt torp, Somliga hade det utarrenderadt, andra
mottogo derför annan ersättning. Ett betydligt antal, 2,536, var
dessutom då vakant. Det är ju möjligt, att alla dessa 2,536 nummer
sedermera blifvit så rekryterade, att soldaterna der nu bruka
sina torp, det är möjligt, men det är icke sannolikt, utan antagligt
är, att äfven af soldaterna för dessa då vakanta, numera naturligtvis
besatta nummer ett betydligt antal icke är bosatt å torpen.

Mej, det som trycker den egna stämpeln på de indelta soldaterna,
det är, enligt mitt förmenande, icke att de hafva haft torp,
utan det är det så att säga enskilda värfningssättet, hvarigenom
de anskaffas. Dessa indelta soldater värfvas icke af en och samma
person — kronan — i stora mängder hvarje år, utan rust- eller
rotehållaren värfvar en man kanske hvart l():de, 15:de år. Det är
ju då sjelfkärt, att de skola värfvas med mer betänksamhet och
med mer hänsyn till och kännedom om deras moraliska värde.

Med ett ord, jag tror att man icke bör se saken så i svart
och tro, att den kvarstående delen af indelta armén skall komma
att förlora sin karakter genom denna rätt att med soldaten eventuel!
träffa aftal om kontanta vilkor, ty, såsom jag tager mig friheten
att upprepa, jag tror icke att hans karakter beror på, om
han är aflönad med torp eller med bostad med blott kåltäppa eller
med endast kontant lön, utan den heror på värfningssättet, och
detta kommer att qvarstå oförändradt, utom för de corpser, som
ställas på vakans. Och att vid dessa vakanssättningen, om ock

Angående

förbättrad

härordning.

(Ports.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

bärordning.

(Forts.)

värfningssättet derigenom försämras, dock, enär de höra till specialvapnen,
i stället erbjuder stora fördelar ur militärisk synpunkt,
det har många gånger förut och nu senast af herr chefen för
landtförsvarsdepartementet påpekats.

Jag behöfver dock säkert ej uppehålla herrarne med vidare
argumentation. Bataljen är nu på denna flygel af armén redan
vunnen! Måtte utgången äfven på den andra flygeln blifva lika god!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i den föredragna punkten.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före klockan 2 eftermiddagen
utfärdats till sammanträdets fortsättande klockan 7 på
aftonen.

Herr Adelsköld: Till en början skall jag be att få tillkännagifva,
det jag till alla delar instämmer i herr Carl Ekmans yttrande
utom i en enda sak, och det är i fråga om den föreslagna
50 öres dagaflöning åt beväringen. Till och med i Schweiz gifver
man de värnpligtige 45 centimer eller 32 öre i dagaflöning, och då
lefnadsomkostnaderna här äro högre och förlusten jemförelsevis
större _ för de _ mindre bemedlade värnpligtige i Sverige än i
Schweiz, har jag förestält mig, att en förhöjning af dagaflöningen
från 20 till 50 öre skulle vara af billighet påkallad. Jag har
äfven i min motion om försvarets ordnande föreslagit en sådan
aflöning för den värnpligtiga armén.

* *

Mine herrar! Jag föreställer mig, att jag icke ensam mottagit
det vackert utstyrda plakat, hvaraf jag här håller ett exemplar i
min hand. Äfven kammarens öfriga ledamöter torde förmodligen
hafva fått emottaga sådana. Och då detta plakat sålunda kan
vara att betrakta som ett upprop till Riksdagens ledamöter att
genom »manligt beslut» gorå sin pligt, d. v. s. »sans phrase» rösta
för det af försvarsutskottet visserligen icke förbättrade kongl. härordningsförslaget,
och det såväl härigenom som genom form och
utstyrsel gör anspråk på något större uppmärksamhet, så anser jag
att man icke bör underlåta att egna det en sådan.

En af de skalder, som i detta upprop höjt sin röst till besjungande
af »Röstsedeln», uttrycker sig sålunda om »moder Svea»:
»— en ädel qvinlig hamn — ack
luftig, tärd och hvit»,

»Från grafkapellets mur hon kom,
liksom hon hörde dit»;

och längre ner;

»Vid Yasagriften var det tomt:

Hen sorgsna moderns hamn
Till sina store döde gått ditin i hvilans famn.»

Skalden tycks sålunda hafva tänkt sig vår Svea såsom en
»tärd hamn», hafvande sitt tillhåll i Vasagriften under Riddarholmskyrkan.

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

Sådan skulle hon visserligen kunna blifva, men tills vidare
måste jag på det bestämdaste protestera mot denna uppfattning.

I forna tider, då krigiska bragder ärades högst af allt, bar
Svea, lik fransmännens Orleanska jungfru, burit högt Sveriges blågula
banér på Europas slagfält och i nyare tider, sedan svärdet
förbytts i plog och Bernadottska ätten genom folkets fria val uppstigit
på Yasarnes gamla tron, har Sverige, under Sveas beskydd,
gått allt mer och mer framåt i fredlig idrott, i kultur och välmåga
må hända mer än något annat land i Europa.

Och det är min förhoppning, att det skall fortgå så allt framgent.
Jag åtminstone afskyr att föreställa mig Svea såsom ett
spöke, draperadt i multnade fanor, irrande hemlös i natten omkring
Biddarholmskyrkans knutar och grafvar.

Tvärtom älskar jag att tänka mig vår skyddsgudinna såsom
en ung, fri och lefnadskraftig mö, en typ af den nordiska qvinnan,
som allt framgent skall »föra våra runor med den äran», så att
Sverige må komma främst i rang bland jordens kulturland.

Jag tror således för min del att man icke, då fråga är om att
afgöra så prosaiska och praktiska ämnen som försvarsfrågan och
regleringen af skattebördor, bör fästa allt för mycket afseende vid
skaldernas sjukliga fantasier, utan se saken sådan den verkligen
är och taga den på det praktiska sätt som den fordrar.

Yi hafva nyligen haft erfarenhet af, huru i ett annat land,
som icke ligger så långt borta, en »yrande skald» stält till mycken
oreda, då han blandat sig i politik. Detta borde utgöra eu varning,
tv jag tror att följderna blifva liknande äfven på andra
ställen, om man låter politiken ledas af poeter. Om man låter
känslan tala i eu riksförsamling, så går förnuftet vanligen sin kos.

Med ord lärer man i forntiden kunnat besvärja andar, och
spiritisterna fuska ännu med sådant, men icke lärer man med ord,
huru storslagna som helst, kunna besvärja fiender med kött och
blod, väpnade till tänderna. I öfrigt anser jag en uppmaning till
Riksdagen att fullgöra sin pligt vara obefogad. Jag vill nemligen
i det allra längsta antaga, att hvar och en riksdagsman röstar
efter sin öfvertygelse om hvad för fosterlandet är bäst och icke
låter imponera på sig af sådana .lockelser om -»deri lön som bjudes
i dag åt Sveriges allmoge», hvilket förekommer i en annan poets
bidrag till uppropet, ty sådant är hvad af de gamle Romarne kallades
för ett »pactum turpe».

* *

Det kan icke falla mig in att här förorda eller göra något
yrkande om bifall till den motion om ordnande af Sveriges försvar,
som jag afiemnat till urtima Riksdagen, ty det finnes ingen
anledning tro att den nuvarande Riksdagen är lifvad för eller vill
ingå i någon uttömmande pröfning af försvarsfrågan i sin helhet,
utan här föreligger blott ett förslag, till hvilket man skall säga ja,
om man icke vill anses som »försvarsnihilist» och »landsförrädare».
Någon granskning, huruvida försvaret skulle kunna ordnas på ett

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

T«:o 5.

Måndagen deu 21 November, f. m.

An flående
förbättrad
härordning.
(Forts.)

bättre, efter landets tillgångar lämpadt, mera tidsenligt och effektivt
sätt, är något som för närvarande icke kan komma på tal.

Jag är deremot nog egenkär att tro — att döma af den oberoende
pressen, som uttalat sig i frågan från olika synpunkter —
att, om det skulle blifva en allmän omröstning i landet mellan det
ena eller andra förslaget, det af mig framlagda, enligt hvithet försvaret
i sin helhet kunde ''på ett mera betryggande sätt ordnas inom
gränserna af nuvarande kostnader, skulle vinna en öfverväldigande
majoritet.

Att frågan emellertid under förändrade förhållanden förr eller
senare kommer upp i den form jag tänkt mig, ehuru må hända
icke innan eu ledsam erfarenhet vunnits, derom är lag fullt öfvertygad.

Jag behöfver således icke upptaga kammarens dyrbara tid
med denna min motion, men kan icke neka mig nöjet att upptaga
till kort betraktande det särskilda utskottets på 15 rader motiverade
afstyrkande af motionen.

Utskottet säger:

»Hvad först vidkommer ofvan omförmälda af herr Adelsköld
väckta motion om tillsättande af en komité för uppgörande af förslag
till ordnande af försvarsväsendet. skulle ett bifall till densamma
till en oviss framtid undanskjuta ordnandet af dithörande
synnerligen vigtiga angelägenheter. Då utskottet emellertid anser
en snar lösning af försvarsfrågan vara af största vigt, vill utskottet
icke tillstyrka en framställning, som medför ytterligare uppskof med
frågans afgörande. Efter de vidlyftiga utredningar i nämnda hänseenden,
som föregått och lagts till grund för flera för svar skomitéers
arbeten, af hvit],-a särskilt 1882 års äfven omfattade sjöförsvarets
ordnande, synas nya undersökningar på dessa områden icke
heller vara af behof påkallade. Af nämnda skål har också utskottet
ansett sig böra afstyrka bifall till motionen. Vid sådant förhållande
torde anledning icke förefinnas att ingå i en närmare pröfning
af den härordning, som motionären på de af honom framstälda
grunder ansett skulle kunna uppföras.''»

Jag får upprigtigt säga, att jag icke väntat mig en så lång
och uttömmande motivering, som den upplästa, och får derför aflägga
min tacksamhet till det ärade utskottet. Men jag tillåter
mig fästa utskottets uppmärksamhet på, att sjöförsvaret gått högst
betydligt framåt sedan år 1882, och hvad som då ansågs som utmärkt
är nu efter 10 år föråldradt. Äfven om 1882 års förslag
således på sin tid var godt, och derom är jag fullkomligt ense
med utskottet, så är det icke nu fullt tillämpligt.

Vidare tillåter jag mig erinra om, att något förslag till försvarets
ordnande såsom jag motionerat aldrig varit uppgjordt, och
ännu mindre har heller något förslag till kombineradt landt- och
sjöförsvar varit uppgjordt, granskadt och framlagdt för Riksdagen.
De förslag som förelegat hafva behandlat landtförsvar och sjöförsvar
hvart för sig utan något samband med hvarandra. Det förra

S:o 5.

Måndagen den 21 November, f. in.

har alltid ansetts vigtigast, derför att det haft utmärktare målsman
hos Konungen och derför alltid satts främst.

Hvad jag begärt är, att försvarsfrågan skall undersökas i dess
helhet, det vill med andra ord säga, att man fördomsfritt skulle
tänka sig huru anfallet komme att gestalta sig, eller huru man
bör ordna sig för att kunna upprätthålla neutralitet i krig och
dessutom skydda handeln och sjöfarten m. m., och derefter och på
grund af en sådan utredning uppgöra förslag till försvarsväsendets
ordnande i hela dess omfång.

diet har vid de krigsspel, som förts i palatset vid Gustaf
Adolfs torg och i hvilka representanter för flottan fått deltaga,
visat sig, hvilken oerhörd vigt flottan har vid landets försvar samt
huru mycket fiendtligt landstigningar skulle försvåras, om icke
förekommas, om vi egde en flotta, men ytterligare utredningar härom
lära, efter hvad man sagt mig, hafva atböjts af chefen för generalstaben.

Jag vill äfven i fråga om hären fästa uppmärksamheten på;
att icke blott föregående krigsministrar och många kloka män i
Riksdagens kamrar uttalat sig för införande af allmän värnpligt,
utan till och med vår nuvarande krigsminister, generalstaben och
andra auktoriteter hafva förklarat, att slutmålet hvarefter vi måste
sträfva vore den allmänna värnpligten.

Om så är förhållandet, hvarför i sunda förnuftets namn då
icke taga steget fullt ut och nu utan vidare »uppskof som medför
tungt ansvar» införa nämnda system. Det är äfven detta jag
afsett med min motion samt att utan ett sådant »uppskof» komma
direkt till detta mål och på samma gång åstadkomma eu högst
betydlig besparing i onödiga kostnader, hvilket måste anses vara
icke så ovigtig^ i ett land icke rikare än Sverige. Men för att få
denna organisation antagen, bär jag icke vågat tilltaga den i större
utsträckning i början och tror dessutom den föreslagna värnpligtsöfningen
tillräcklig, om man vill hålla sig neutral i krig.

Hvad jag velat är att få en fullt genomförd värnpligtsorganisation
införd. Sedermera blir det en penningefråga, om man vill
utsträcka öfningarna huru långt som helst. Organisationen finnes
och behöfver ej rubbas i sina grunder.

Hvad jag afsett är således att utan hrolcvägar komma till det
mål, hvartill alla auktoriteter ansett att vi böra komma. Skulle
Kongl. Maj ris proposition af Riksdagen bifallas, stå vi under den
»öfver gångs formation», som kommer att införas, i det närmaste lika
försvarslösa som förut.

Jag ber att såsom stöd för denna åsigt få åberopa en ansedd
militärförfattare, öfverstelöjtnanten i generalstaben Nordensvan,
hvilken i Svensk tidskrift yttrar sig sålunda:

»Systemet stam och beväring ’hvilar på det antagandet, att
stammen på något mystiskt sätt, hvilket ingen kunnat närmare
angifva och icke heller gjort sig mödan att söka utleta, skulle
öfverflytta en del af sin utbildning på beväringen’. Vidare säger
herr Nordensvan, biff truppbildningen vid de indelta regementena
lemnar mycket öfrigt att önska — och man finner att, om än

Angående

förbättrad

härordning.

CForts.

N:o 5.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

uppenbarligen något vinnes med de 90 dagarnes öfning för beväringen,
så är detta icke så mycket, att landtförsvaret dermed
kan anses ordnadt på ett betryggande sätt’.»

Den organisation jag föreslagit grundar sig till icke obetydlig
del på den, som Hans Jfaj:t Konungen 1887 föreslog i Korge och
af stortinget antogs och som naturligtvis icke föreslagits, om den
icke befunnits ändamålsenlig. Uti Korge är öfningstiden för fotfolket
114 dagar, men med ledning af upplysningar, som lemnats
mig genom korrespondens med framstående norska officerare, Indika
ansett önskvärdt att öfningstiden utsträckes till 130 dagar —
»ej minst för befälets skull» — har jag i min motion satt öfningstiden
till 130 dygn för fotfolket och i proportion längre för specialvapnen,
och då skicklighet i skjutning under nuvarande förhållanden
framför allt är vigtig, har jag föreslagit 10 dygns uteslutande
skjutöfningar för de värnpligtige i närheten af hemorterna.

Kör öfrigt har jag hört flere framstående officerare och andra
i.Korge instämma i, att man i Korge är synnerligen belåten med
sin härordning och sin här, och jag antager att »råmaterialet» här
i Sverige — våra beväringar — icke är sämre än de norske gutterne».
Detta har krigsministern äfven erkänt.

Om ock den sista stora fälttjenstöfningen i Korge icke utföll
så väl som man väntande, så "korn det sig icke af organisation
utaf hären, utan deraf, att man i Korge icke har någon bestämmelse
om tvångsafsked vid viss ålder för befälet.

Uti fältöfningarna nära Bergen, som pågingo under de allra
ogynsammaste väderleksförhållanden, voro kompanicheferna ålderstigna,
och en hade icke tjenstgjort i bataljon på 15 år.

Under sådana förhållanden må man icke undra på det mindre
lyckliga utfallet af öfningarna. Sådant har till och med liändt
icke én gång utan flera på ett annat ställe, der man hade både
ordnadt pensionsväsen och stamtrupper att leda beväringen.

Det är denna värnpligtsorganisation? med fast anstäld befälskader,
som jag i hufvudsak velat hafva införd i Sverige för att på
en gång komma till målet utan krokvägar och en tillkrånglad öfvergångsform,
som kommer att kosta oerhördt utan att »försvaret
ordnas på ett betryggande sätt». Och är denna nu föreslagna öfvergångsform
en gång faststäld, hafva rust- och rotehållarne en
gång fått välja mellan att värfva och icke värfva, hvilket för dem
måste blifva mycket fördelaktigt, då vill jag se, huru vi skola
kunna komma undan densamma, ty den är fastläst för alltid.

Eu föregående talare har mera utförligt än jag yttrat samma
åsigt, och jag instämmer häruti med honom till alla delar.

Till den af mig föreslagna organisationen finnes äfven en annan
anledning, och den är att, om man vill åstadkomma ett verkligt
försvarsförbund med Korge, så sker det lättare, om militärorganisationen
i båda landen är lika. Skulle Kongl. Maj:ts proposition,
som grundar sig på en »yrkeshär», bifallas, så är en uppgörelse med
Korge, som ställer lika skyldigheter på båda sidorna, omöjlig; ty
grunderna för försvarssystemen äro fullkomligt motsatta. På vår

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

sida en urmodig köpt yrJceshär och på den andra ett tidsenligt nationalförsvar.

Man har i en del tidningar kallat den organisation jag uppgjort
ett försvar inom pappersmurar, men jag tror att detta kan
anses som en »talemaade» lika väl som benämningen »helgjuten» om
det förslag, som nu föreligger till afgörande. _

Jag skall icke tala ett ord vidare om min motion, utan öfvergår
nu till Kong! Maj:ts förslag.

* *

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Som allmänt bekant och äfven af Hans Maj:t Konungen i trontalet
framhållits, är detta förslag »till sina grunder» detsamma som
framlagts år 1891 och vid 1892 års lagtima riksdagar».

Dessa >;grunder» hafva af dem, som äro mera sakkunniga än
jag, hlifvit vid föregående riksdagar kritiserade och bedömda så som
jag tror de kunna och höra bedömas. Jag hehöfver derför icke
uppehålla mig vid den saken, men kan i stället icke neka mig
nöjet att yttra mig om några punkter i det kongl. förslaget, hvilka
hlifvit af" utskottet ändrade och dervid visserligen ingalunda förbättrade,
och särskildt taga i betraktande en nyhet som tillkommit.

Jag börjar med denna nyhet;

Kongl. Maj:t har, af orsaker som jag icke vill yttra mig om,
föreslagit att en del kavalleriregementen skulle ställas på vakans
och värfvas, samt att en del af de indelta soldaterna skulle få torp
med endast kåltäppa i stället för sådana torp, som ingingo i Karl
den elftes indelningsverk.

Utskottet, som emellertid visat sig mera liberalt än Konungen,
har gått ett steg längre och på vederbörandes yrkande föreslagit
det medgifvande för rust- och rotehållarne, att torpen och derjemte
bofastheten, som förut ansetts mycket vigtig, må utbytas mot ett
kontant penningehelopp. Och utskottet har i sin stora ömhet om
de stackars rust- och rotehållarne icke förbehållit Konungen någon
rätt att blanda sig i denna sak.

När någon sätter sig för att uppgöra plan till eu organisation,
söker man i allmänhet att göra den så enkel till sina grunder och
i alla detaljer som möjligt, och i synnerhet är detta af allra största
vigt i fråga om militära organisationen, ty finnes deruti icke enkelhet
och reda, så kan det blifva ödesdigert.

Hvad var det som var afgörande i det tysk-franska kriget?
Jo, det var just att den tyska organisationen var så enkel och så
fullständig i alla sina detaljer.

Herr krigsministern har visserligen nyligen anfört såsom ett
talande skäl för organisationen stam och beväring, att den franska
armén var på detta sätt blandad af äldre och yngre soldater under
kriget 1870—71.

För min del vill det emellertid förefalla så, att om detta var
förhållandet, hvilket jag icke känner, så talar exemplet visserligen
icke för en sådan sammanblandning, ty fransmännen hlefvo, som
bekant, ehuru de stridde som lejon, slagna och dess arméer upprifna
och fångna. Och detta torde icke kunna tillskrifvas någon

N:o 5.

Angående
förbättrad
härordning.
(Forts.)

Måndagen den 21 November, f. m.

skilnad i tapperhet mellan de franska och tyska trupperna, utan
just organisationen, hvilken äfven i detta afseende sedermera ändrats
i Frankrike.

Herr krigsministerns bevisföring — att då de franskamilisarméerna
som af Grambetta uppbådades, sedan de reguliera arméerna blifvit
slagna under kriget 1871, visat sig odugliga, skulle såsom ett korollarium
följa, att den »milisarmé eu motionär i Första Kammaren
föreslagit» äfven vore oduglig — torde äfven tåla vid någon justering,
ty de arméer Gambetta uppbådade sändes, som bekant, direkt från
plogen i kulregnet utan erfaret befäl, hvaremot jag tagit mig friheten
föreslå en fullständig värnpligtsorganisation med fullt utbildad,
tillräcklig fast befälskader och ISO dygns öfning, eller i medeltal
mera per man än den föreslagna kongl. svenska armén med
stam och beväring skulle erhålla.

Jag har, såsom gammal militär, funderat mycket på anledningen
till den brokiga sammansättningen af det arméförslag, som nu föreligger
under behandling i kammaren; i synnerhet efter de »förbättringar»
deruti, som utskottet företagit sig, utan att jag kunnat på
något sätt klara mitt medvetande och uttyda anledningarna till de
många olika grunderna deruti.

Fn föregående talare, erkändt mycket framstående militär,
öfverste Falk, har äfven nyligen i kammaren uttalat sin förvåning
öfver denna brokighet, livilket en annan framstående militär ledamot
af denna kammare benämnt »en desorganisatorisk röra»; Men lösningen
till gåtan gafs i det föredrag, som hölls i vetenskapsakademiens
hörsal i lördags af kaptenen vid generalstaben herr
Helander, hvilket i en tidning refererats på följande sätt;

»Sedan talaren försvarat kong],, härordningsförslagets brokighet
genom att framhålla, hur man velat tillmötesgå alla partier — värnpligtsvänner,
den värfvade stammens och den indelta stammens vänner
samt milissystemets vänner — och egna1 några ord åt olyckan af det
brokiga i härorganisationen strax före är 1809, uttalade han den önskan,
att kommande tiders historieskrifvare ej måtte säga om oss, att
det saknades enhetlig plan i det organisationsförslag, som nu af regeringen
framlagts till ett älskadt fosterlands försvar.»

I min enfald begriper jag visserligen icke sammanställningen
af olyckan af det brokiga i härorganisationen strax före 1809 med
fördela,me af en ännu brokigare organisation nu, men hvad som
med fullt begriplig tydlighet framgår af anförandet, det är att man
på detta »politiskt» fina sätt velat köpa alla de olika intressena
för att på sådant sätt få igenom det kongl. härordningsförslaget
i riksdagen.

Jag tillåter mig tvifla på, att detta ur militärisk synpunkt är
fördelaktigt och således ur fosterländsk synpunkt gagneligt för
landet, och att sättet ur den högre moralens synpunkt kan försvaras,
torde af mången betvifla^; men hvad som icke kan betviflas
är, att det nog kommer att leda till det åsyftade resultatet, ehuru
jag för min del i det längsta skulle vilja tvifla derpå.

Ur dessa synpunkter betraktadt, äro de förslag som nu föreläggas
Riksdagen enligt min och mångas uppfattning de allra sämsta,

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

men »ändamålet helgar medlen», och vederbörande måtte »känna sina
Pappenheimare», som man brukar säga, ty annars både man sannolikt
icke vågat å nyo i förstorad skala framkomma med ett sådant
»ovärdigt motbjudande» köpslagande, som Kongl. Maj:ts förslag år
1891 benämnts i denna kammare. Och skulle »det störa köpet» på
detta sätt komma till stånd, så visar det, att vi kommit in på
samma spår som under frihetstiden.

Den omutliga historien har till sin rätta art stämplat denna
tid i politiskt hänseende, och jag tror att man gerna, om man
kunde, skulle vilja utrifva de blad i Sveriges historia, som skildra
frihetstidens riksdagar. Och det skulle kunna hända, att man
också i en ej långt aflägsen framtid skulle vilja ur svenska riksdagshistorien
slita de blad, som röra den 21 och 22 november 1892.

tf- tf Jag

kommer nu till eu annan fråga, som icke blifvit berörd af
utskottet, nemligen de förluster för statsverket, som skulle uppstå,
om det förslag bifalles, som utskottet framstält rörande berättigande
för rust- och rotehållare att värfva stamsoldater i stället för
att lemna dem torp, äfvensom genom »sambandet» öfver huivud
taget emellan dessa rust- och rotehållare samt staten.

Härom yttrade år 1891 en så framstående militär och ledamot
af denna kammare som general Abelin följande:

»Soldatunderhållet lemnar efter förslagets genomförande för de
flesta nummer en relativt ej oväsentlig vinst, och de flera millioner
kronor hvarmed, fjerde hufvudtiteln derefter skulle stiga, i
höjden är ej egnadt att mana dem att söka ändring i ett system, som
bereder dem sä stora positiva fördelar.»

Detta general Abelins yrkande afsåg indelningsverkets bibehållande
i dess ursprungliga form med torp och åkerjord, men genom
det förslag, som nu af utskottet fram stälts, enligt hvilket
rust- och rotehållarne skulle, ogenerade af Kongl. Maj:t, få styra
och ställa huru de behaga med det gamla söndertrasade indelningsverket
och anskaffa en del af stammen genom värfning, har förhållandet
ändrats på ett högst betänkligt sätt.

Krigsministern har nyligen uttalat såsom sin åsigt, att för
åstadkommande af värfvade trupper i större skala måste man vända
sig till »den lösa, befolkningen, ecnn saknar anställning och derför
låter värfva sig». Han tilläde dessutom, att detta skulle vara riskabelt
och föranleda oerhörda kostnader för staten.

Det fäguar mig att i åtminstone en punkt vara af lika mening
med krigsministern, och jag skall nu be att få erinra om hvad två
så framstående auktoriteter som dåvarande krigsministern general
Weidenhielm och sedermera krigsministern general Rosensvärd
yttrat i denna kammare om det värfvade systemet, till hvilket
utskottets förslag utgör uppslaget.

Krigsministern general Weidenhielm yttrade i Första Kammaren
år 1875:

»Jag tror, att man icke kan beträda, en farligare väg än att uppsätta
en stam pa värfningens grund. I England, det enda land, der

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

]*:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

ett sådant sätt att uppsätta stammen ännu begagnas och der landets
läge och maritima öfverlägsenhet, i förening med dess rikedom, göra
detta sätt ännu, möjligt, öfverflöda de militära chefernas och krigsministerns
rapporter af tallösa klagomål öfver oupphörliga deserteringar
och stigande demoralisation inom armén. En blick på vår egen
värfvade armé är i detta afseende för oss upplysande. Oaktadt befälets
bemödande och oaktadt förhöjningen af värfningspenningarne
samt det rikliga och goda underhållet, hav det varit omöjligt att upprätthålla
denna armé till ens 3/4 af den ursprungliga numerären utan
att betydligt sänka anspråken på den värfvades både moraliska och
fysiska egenskaper. Sä är förhållandet, då, det gäller några tusen man,
och må vi tänka oss, huru det skulle blifva om 80,000 man behöfde
värfvas. Det skulle vara ogörligt äfven med de största penningeuppoffringar,
om man icke på samma gång vidöppnade arméns led
för samhällets olycksbarn.

Och i en sådan stam skiäle våra söner finna sitt stöd i farans
stund och en skola under fredens dagar! En sådan stam skutte blifva
opålitlig i striden ocht en landsplåga, under freden.»

Sedermera krigsministern general Rosenswärd anförde i denna
kammare vid samma riksdag:

»De svårigheter, som redan nu finnas att upprätthålla, den lilla
värfvade stam vi nu hafva, måtte tala alldeles tillräckligt för overkstälttoarheten
af detta förslag, utom det att denna stams beskaffenhet
och sammansättning blifvit redan förut af en talare skildrade, och dertill
har jag föga att tillägga. Jag har blott vela,t nämna dessa ord,
emedan jag icke ifrågasatt, att någon inom denna kammare skulle
på allvar vilja vidhålla detta förslag.»

Och om än, mine herrar, en sådan organisation med värfvad
stam skulle låta utföra sig i fredstid, så skulle den i krigstid
blifva ytterst opålitlig, ty jag är öfvertygad om, att när kriget står
för dörren, så skall hvar och en af dessa »lösa» »mönster» och »stöd»
för beväringen göra sig så osynliga som möjligt, och till fyllande
af de luckor, som uppstå, komma nog i framtidens krig, med dess
massmord, inga andra än sjelfspillingar att frivilligt låta anvärfva
sig. Och då stå våra beväringar utan sina i fred oerhördt dyrbara
»ledare». Men vederbörande hafva nu för tillfället vunnit sitt mål,
att »fånga» det riksdagsparti som vill införa det värfvade systemet,
och detta är hufvudsaken..

Sådant kallas »politik», mine herrar.

Hvad nu sjelfva grunden stam och beväring beträffar, så skall
jag be att få uppehålla kammaren med frågan derom ett par minuter.

En sådan organisation kunde gå för sig, när beväringsinstitutionen
infördes, militärväsendet icke var så utveckladt som nu,
och man hade rätt att friköpa sig från beväringsskyldighetens fullgörande.

Det är kanske icke många af lierrarne, som minnas huru det
var stäldt med friköpningen, men jag minnes det väl.

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

Allenast man satte en karl i sitt ställe, slapp man exercera.
Ofningstiden var 14 dagar.

Nästan hvem som helst fick legas. Gamla försupna gardister,
afskedade soldater, »luffare» och vagabonder af alla slag och yrken
antogos blott de voro långa nog, hade tummarne i behåll, så att
dessa vid rättning kunde hållas vid byxlinning^, och icke alla
framtänderna voro utslagna, så att krutpatronen kunde afbitas vid
laddning.

Tjugu å tjugufem kronor betaltes i lega, och så gick man fri.

Beväringen utgjordes till följd häraf till icke så obetydlig del
af »löst folk», tv äfven bondsöner legde ej sällan för sig.

Sedan numera friköp är förbjudet, och hvar och en af landets
söner är skyldig att deltaga i dess försvar, har frågan kommit på
en annan ståndpunkt.

I lederna står nemligen nu en ej obetydlig kontingent af bildade
och intelligenta ynglingar och skulle komma att fortfarande stå
under en stam, sammansatt af de lägst stående och minst bildade
klasserna i samhället.

Införes nu tillika värfningssystemet för denna stam, skulle åtminstone
icke jag vilja ställa min son, om jag hade någon, i sällskap
med sådana »mönster» och under sådana »ledare», hvaraf en
värfvad stam, sammansatt af den »lösa befolkning» som krigsministern
antydt, skulle komma att utgöras.

Krigsministern har visserligen för en stund sedan framhållit
detta värfvade system såsom fördelaktigt, men på samma gång påpekat
dess stora kostsamhet och omöjlighet att genomföras i
stort, men har icke haft ett ord att anmärka mot utskottets förslag
att låta rotehållarne på eget bevåg införa detta kostsamma
och odugliga system, hvars ökade kostnader staten efter indelningsverkets
öfvertagande får betala.

Många med mig hafva anmärkt den »desorganisatoriska röra»,
som skall uppkomma genom detta system, och krigsministern har
erkänt dess ofantliga kostsamhet, men ändå vill man af »politiska»
skäl hafva det fastslaget för framtiden.

Krigsministern syntes vidare antaga såsom i sin ordning och
alldeles gifvet, att kriget skulle kolmila att föras uteslutande inom
Sveriges gränser.

Han har således icke alls tänkt på, att kusterna böra försvaras
i första rummet till förekommande af att kriget föres i vårt
eget land, tv detta måste vill ändå vara hufvudsaken.

Han liar försäkrat, att den armé, som nu föreslagits, skulle vara
tillräcklig för att möta ett anfall inom landet och nedgöra fienden,
sedan den, under det att den spridda armén sammandrogs, hunnit
sätta sig väl fast.

Det kunde må hända vara intressant nog att ingå i en liten
resumé öfver huru det skulle komma att gå till i ett sådant fall,
om vi icke ega någon flotta, som krigsministern synes antaga vara
öfverflödig, utan fienden utan vidare inbjudes landstiga hvar lian
behagar.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

O O.

Första Kammarens Frat. vid urtima riksd. 1892. Nu

?J:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Jag kan icke underlåta påvisa, huru det sannolikt kommer att
gå till.

Sjöförsvarskomitén af 1882, hvilken särskilda utskottet åberopat
och som således måste anses ega auktoritet från det hållet, har
ansett, att Ryssland eller Tyskland skulle med största lätthet kunna
landsätta i Sverige 60,000 ä 76,000 man och efter fjorton dagar
ytterligare en liknande styrka, Indika trupper efter hand kunde
ökas, undan för undan. Det skulle vara af stort intresse känna,
huru herr krigsministern med sin brokiga här ämnat tillintetgöra
eller tillbakaslå dessa härar.

Då svenska hären, som krigsministern antydt, inåste vara
spridd i sina sex fördelningar, skulle fienden i största lugn kunna
landsätta sina 60,000 å 75,000 man t. ex. i Södertelje och der göra
sig hemmastadd, och kort derefter landsätta 60,000 ä 75,000 man
t. ex. i Grisslehamn. Under tiden sammandrages naturligtvis den
spridda svenska hären för att kasta den fiendtliga Söderteljeafdelningen
i sjön. Men innan detta kunnat ske, hafva vi den andra
Grisslehamnsafdelningen på halsen, hvilken under tiden medan
vår armé sammandrages beqvämt hunnit taga den obefästade hufvudstaden,
utan att behöfva utsätta sig för skador af Oscar-Fredriksborgs
grafva kanoner; och sedan kan hvem som helst räkna ut,
hurudan fortsättningen blifver.

Att detta skulle blifva följden af att grunda försvaret hufvudsakligast
på landtarmén och försumma sjöförsvaret, borde hvar och
en kunna begripa.

Utanverken till en fästning äro fullt ut lika vigtiga som fästningen
sjelf, och om utanverken falla, så fäller vanligen fästningen
med. Och om man betraktar Sveriges land såsom en fästning, och
den våta graf — hafvet — som försynen lagt omkring våra kuster,
såsom utanverken, och utan strid lemnar dessa i fiendens händer,
såsom krigsministern tycks vilja, så faller fästningen — landet —
också ohjelpligt i fiendens våld.

En här måste vi ju emellertid hafva, ehuru den icke ensam är
tillräcklig för försvaret, ty en fiende behöfver, såsom jag visat i min
motion, icke landsätta en enda man, utan endast begagna sig af
blockad och brandskattning samt förstöra vår handelsflotta för att
kufva oss.

Man har uttalat den åsigt, att den indelta stammen skulle
vara »tronens», »altarets» och »lagens» bästa värn.

Jag erkänner villigt, att detta kunnat vara förhållandet,_ när
stammen var sådan som den af Karl den elfte inrättades; men rifver
man sönder den store konungens verk, sätter man i stället för den
bofasta en värfvad stam och öppnar derigenom lederna för »samhällets
lösa befolkning», dess olycksbarn, såsom Kongl. Magt, och
utskottet i ännu vidsträcktare skala, föreslagit, så betviflar jag högeligen,
att en sådan stam kan anses vara konungamagtens och
kgrl iåns bästa stöd, och det vore dessutom att beklaga, om dessa
magter skulle behöfva stödas och uppehållas af legda bajonetter.
Att en sådan stam kommer i kollision med lagen, betviflar jag

Måndagen den 21 November, f. in.

K:o 5.

deremot icke, utan tror att man på förhand kan vara alldeles
säker på den saken.

Alla tiders historia lärer, att lagen, tronen och altaret bäst
hållas i helgd genom att visa lagar stiftas, och att dessa lagar
strängt tillämpas lika för alla medborgare i samhället, att monarken
regerar så att han gör sig älskad af sitt folk och gör folket
lyckligt och belåtet, samt att kyrkans tjenare mindre ortodoxt men
mera etiskt, såsom religionsstiftaren sjelf, förkunna frälsningens
milda lära.

Vill man vidare söka genom förbättrad skolundervisning lyfta
de lägre klasserna i moraliskt och intellektuel! hänseende, så att
de sättas i tillfälle att sjelfva kunna bedöma halten af de religiösa
och sociala läror som för dem predikas; och vill man slutligen genom
allmän rösträtt åt dessa under »strecket» stående klasser
bereda rättighet att deltaga i lagstiftningen och derigenom göra
dem delaktiga i ansvaret, så behöfver man för visso icke Hägra
legda bajonetter, utan då är det folket sjelft, som »skall sömma af
sitt bästa blod en kunglig purpur varm och god» eller, med andra,
mindre poetiska ord sagdt, skall utgöra den bästa och trognaste raiden
för tronen, kyrkan och lagen.

Vår egen historia visar vanmagten hos legda krigarehopar i
Engelbrekts, Sturarnes och Gustaf Vasas dagar, då konungarne
och kyrkans furstar satte sig upp mot och förtryckte nationen.
Och den 13 mars 1809 är en bemärkelse- och åminnelsedag i dessa
ords vidsträcktaste bemärkelse.

Mine herrar! Under senaste tiden bär på allvar föreslagits
att göra den 6 november till en nationalfestdag i Sverige.

Enligt mitt förmenande borde man anse den dagen såsom en
sorgens dag, ty då föll för 260 år sedan en af våra största konungar
på Liitzens blodiga fält, men i stället anställa glädjefester den
13 mars.

Hvad jag nu yttrat torde icke komma att inverka på någon
af kammarens ledamöter vid afgörandet af den föreliggande, för
landets framtid vigtiga frågan, men jag har ansett såsom en pligt
mot mig sjelf att icke genom tystnad komma någon att tro, det
jag gillat de beslut kammaren antagligen kommer att fatta. Jag
har derför till dagens protokoll velat uttala mina åsigter, så att
de stå der för min räkning.

Det skulle kunna hända, att det i en kommande tid kan vara
nyttigt att hafva fritt och sjelfständigt uttalat sin mening i denna
för fosterlandets framtid, i mera än ett hänseende, oberäkneligt
vigtiga fråga.

Grefve Douglas: Den siste ärade talaren har på ett så grundligt
sätt sökt framhålla den kongl. propositionens många brister
och sin motions många tänkvärda sidor, att jag icke kan underlåta
att inlägga en gensaga, men eu kort gensaga, häremot, och vill
jag afstå ifrån att vidlyftigt beröra den punkt, som här föreligger
till afgörande, i synnerhet som så många tänkvärda ord derom
yttrats från mera kompetent håll.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

Att det kong!, förslaget nu äter framkommit i hufvudsakligen
samma form, ehuru i detalj betydligt förbättradt, det kan icke annat
än helsas med största tillfredsställelse af alla dem, hvilka i
regeringens orubbliga fasthet se den säkraste borgen för framgång
i denna sak, och det är egendomligt, när man från motståndarnes
sida hör regeringen klandras för att den stått fast vid samma förslag
nu under eu längre tid, ehuru det icke råkat vinna bifall hos
Riksdagens olika partier, och man på samma gång läser t. ex. i
den ärade motionärens yttrande på sid. 7 i motionen följande:
»Och denna splittring i tankarne rörande den vigtiga frågan torde
hufvudsakligen kunna tillskrifvas den sväfvande osäkerhet i åsigterua
hos vederbörande, röjande sig i de många olikartade, mer
eller mindre opraktiska förslag till försvarets ordnande, som under
senare åren varit under Riksdagens behandling».

Att regeringens härordningsförslag äfven i sina hufvudgrunder
hvilar just på de bestämmelser, som i närvarande ögonblick äro
ensamt acceptabla och hafva utsigt att gå igenom, bevisas bäst
deraf, att våra motståndare i Andra Kammaren blifvit tvungne att
upptaga icke blott de 90 dagarne, utan äfven alla bestämmelser
angående arméfördelningarna, ingeniöreorpsen, trän gen, intendenturen
och artilleriet, med ett ord allt, som i deras förslag eget
något militäriskt värde. Det är endast de bestämmelser, som
tyckas afse att omöjliggöra anskaffande af tillräckligt antal stamsoldater
under hotande krigsfara, eller sådana, som redan under
freden vilja lyckliggöra landet med en hop kringflackande soldater,
utan håg och lust. för jordbruksarbete, utan hemort eller hemortskänsla,
samt slutligen den långa öfvergångsperioden, som är afpassad
så, att Sverige just under denna öfvergångstid måste befinna
sig i ett tillstånd af desorganisation, då det gamla hunnit
ramponeras, men det nya icke hunnit få fasthet och styrka — det
är endast dessa dyrbara bidrag till vårt försvar, som äro originalidéer
i herr Olof Jonssons och hans meningsfränders förslag. Der
finnas dock dessutom åtskilliga särskilda bestämmelser, som utgöra
eu slags prydnad, tv de gifva en viss färg åt förslaget, såsom t ex.
den bestämmelsen, att för den händelse Riksdagen icke skulle
lemna Ivongl. Maj:t tillräckliga medel till stamsoldaters anskaffande,
så bibehålies Kong!. Maj:t vid rättigheten att ålägga rustoch
rotehållare att å nyo uppsätta soldater. Men å andra sidan bestämmes
samtidigt att genast i det ögonblick, den nya härordningen
införes, så upphör rust- och rotehållares skyldighet att
underhålla soldattorp. Det är föga troligt, att Kongl. Maj:t skulle
kunna begagna sig af den utväg, som sålunda blifvit honom gifven.

Att man icke kali gilla de grunder till härordning, som nu
för tredje gången föreligga, då man, såsom den föregående talaren
och motionären i Första Kammaren, i en ren milisarmé ser idealet
till härordning, det förstår jag, men att man för oss vill framhålla
de norska arméförhållaiidena såsom eftersträfvansvärda, det har jag
svårt att förstå. Ty eu sorglig tröst hafva vi dock alltid, och det
är, att det verkligen finnes ett enda land i Europa, der arméns
och flottans behof äro ännu mindre tillgodosedda än hos oss.

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Att här anföra Schweitz i detta sammanhang, det later sig
visserligen göra, men det skulle i sä fall endast vara för att visa,
huru oändligt öfverlägset det landet är i jemförelse med oss i allt
hvad som har afseende på försvaret, till att börja med i offervillighet
och nationalkänsla,, ända ner till rent praktiska förhållanden,
såsom den der i hela landet allmänt spridda skjutskickligheten.
Om det oaktadt alla civila och militära auktoriteter i Schweitz
villigt medgifva milisarméns stora underlägsenhet just i afseende
på anskaffande af reservbefäl och underbefäl, så behöfver man icke
mycken fantasi för att föreställa sig huru oduglig en sådan armé,
utan stam och fasta kadrar, skulle vara hos oss, äfven om den,
enligt motionärens välvilliga mening, skulle utrustas med den''utmärkta
utrustningspersedel, som är till så stor nytta för en soldat
i fält, jag menar den allmänna rösträtten.

För att förbereda detta ideal till härordning, föreslår motionären
en åtgärd, som är lika ny som originel, nemligen tillsättande
af en försvarskomité, förmodligen derför att vi icke haft
nog af sådana komitéer, och derför att vi hafva sä godt om tid,
eller kanske derför att vi sakna det materiel, de betänkande!!
och tabeller, den utredning, som behöfves för att bilda oss ett omdöme
i denna sak.

Att i detta ögonblick, då enighet så väl behöfves samt att
orubbligt hafva blicken fäst på närmaste målet, kasta sjöförsvaret
i benen på landtförsvaret och låta striden blossa upp igen, om
hvilkendera vapnet, som först bör tillgodoses, det är äfven clet ett
förfaringssätt, lika gammalt som erfarenheten, att det är just rivaliteten
mellan dessa båda vapen, som så ofta lagt hinder i vägen
för det enas eller andras förbättring.

Den ärade motionären jemför det kong!, härordningsförslaget
med en gammal utsliten klädespersedel, på hvilken man vill sätta
nya lappar, och påminner i sammanhang dermed om, att man före
representationsförslagets antagande också ville sätta nya lappar på
det gamla omoderna plagget, ståndsrepresentationen, meå att man
dock sedermera fått ett modernare plagg, i hvilket egaren med
heder kunde visa sig — så ungefär tror jag att orden lyda i motionen.
Jag vet icke, om detta ögonblick är så särdeles lyckligt
valdt, då vi i 27 år arbetat, och arbetat förgäfves, på en fråga,
som kan kallas för landets lifsfråga, och då Första Kammaren steg
för steg bär bragts derhän att nu stå inför det alternativet, att
antingen i många år låta landet stå på försvarslös fot eller att
köpa ett någorlunda godt försvar med efterskänkande af 7 */2 millioner
kronor af landets ordinarie inkomster och 50 öre i dagaflöning
för något, som i hvarje annat land betraktas såsom eu medborgerlig
pligt, jag vet icke, om ögonblicket dä är så väl valdt att
tala om den nya kostymens stora företräden.

Motionären talar om så mycket annat i sin motion; der talas
om utläggande af nya stadsdelar å Ladugårdsgärdet, der talas om
att man vid årskontingentens uttagande borde söka hos den svenske
värnpligtige inplanta samma ädla äregirighet, som litvade den

Angående

förbättrad

härordning.

(Ports.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

5 1

grekiske ynglingen under Greklands storhetstid. Man kali nästan
säga om denna motion, att den handlar »de rebus omnibus et
quibusdam aliis». Motionen har mera karakteren af ett partiprogram,
storslaget, visserligen, men med ett enda fel, det nemligen att det
icke finnes något parti bakom programmet. Det är kanske lyckligt
för vårt land, att det icke i detta ögonblick finnes något parti
bakom detta program.

Jag vägar uttala den förhoppningen, att utskottets förslag
måtte gå igenom i sin helhet, icke derför att utskottets förslag
skulle i militäriskt afseende vara bättre än den kongl. propositionen,
utan derför att jag mycket väl vet, att Första Kammarens
utskottsledamöter varit tvungna att, för att bibehålla enighet med
Andra Kammarens försvarsvänner, göra högst betydliga eftergifter.
Jag vågar samtidigt uttala den förhoppningen, att de eftergifter,
som redan blifvit gjorda, måtte beteckna den yttersta gräns, till
hvilken Första Kammaren kan gå i detta afseende.

Herr C asp ars son: Jag hade icke förestält mig, att hufvuddebatten
skulle förekomma under denna punkt, som handlar om
sjukvården, men det är en händelse, som ser ut som en tanke, tv
nog är försvaret sjukt, och nog behöfves det också vård; och när
jag märkte, att diskussionen koncentrerade sig kring denna punkt,
begärde jag ordet.

Då jag anser, att ett utskottsbetänkande vinner i styrka i
samma mån meningarna inom utskottet kunnat enas, har jag noga
aktat mig att uttala någon afvikande mening beträffande de förslag,
som Kongl. Maj:t framställ, och der utskottet har gjort ändringar
i dessa förslag, har jag deri tyst instämt, undantagandes i
ett par punkter, som jag ansett allt för mycket rasande. Men jagvill
icke underlåta att till kammarens protokoll uttala mina betänkligheter
i två andra punkter. Den ena rör beräkningen af
dagkostnaden för beväringsmanskapets öfningar. Nuvarande medelkostnaden,
beräknad för de fyra sista åren, har utgjort 1 krona
12 öre. Departementschefen har ansett, att den kunde nedsättas
till 90 öre. Det är sålunda en nedsättning af nära 20 procent.
Jag är icke fullt öfvertygad om, att denna beräkning kommer att
hålla streck, och de upplysningar, man derom erhållit i utskottet,
hafva icke fullt öfvertyga! mig.

Den andra betänkligheten, jag har att framställa, rör den fortfarande
bristen af befäl och i synnerhet af underbefäl. Jag har
vid två föregående tillfällen tagit mig friheten att reservationsvis
till statsutskottets utlåtande framställa min betänklighet i detta
afseende, och jag gör det fortfarande till kammarens protokoll. Jag
är icke öfvertygad, att den beräkning, som af chefen för generalstaben
i detta fall uppställs, i verkligheten håller streck. Jag tror,
att en tillökning af underbefälet skulle varit till nytta ur försvarets
synpunkt; jag tror den skulle varit påkallad ur underbefälets synpunkt,
hvilket genom de ökade öfningarna kommer att allt för
strängt tagas i anspråk, och jag tror till slut, att det varit väl -

Måndagen den 21 November, f. in.

N:o 5.

betänkt äfven ur vitat- och rolelw-UarneH synpunkt, livilka genom
deA ökade börda, som liigges på underbefälet, konime att fä svårare
alt anskaffa dugliga soldator. Jag tror således, att den besparing,
so in på detta sätt vinnes, blir eu förlustbringande besparing.

Grunden för det föreliggande förslaget är den gamla grunden:
islam och beväring», på hvilken 1805 års landtförsvarskomité byggde
sitt förslag, och som sedan uppstäldes i 18(59 och 1871 års förslag
till härordning. Efter tjuguårigt kringflackande _ på de. militära
hugskottens strandlösa haf hafva vi nu återkommit till sjelf va utgångspunkten.
Jag beklagar ur finansiel synpunkt, att man någonsin
öfvergifvit denna fasta ankargrund, tv om icke sä skett, hade
åtskilliga millioner kunnat besparas för statsverket, till nytta för
det fasta försvaret och sjöförsvaret. Jag beklagar det ur försvarets
synpunkt, ty jag tror, att hade man bibehållit denna grund, så skulle
.försvaret långt före detta blifvit ordnadt; och jag beklagar det slutligen
ur den militära auktoritetens synpunkt. Det bar för visso
icke varit uppbyggligt att åse, huru under de sista decennierna de
militära auktonteterna sökt nedbryta och förstöra förtroendet till
hvad föregående militära auktoriteter mödosamt hafva uppbyggt.
Och slutligen, när man val har lyckats med förstöringsarbetet, men
icke med uppbyggningsarbetet, har man till sist måst försöka att
lappa i hop b valman förut sökt nedbryta. Jag tror icke, att den
militära auktoriteten och respekten ha derpå vunnit.

Hvad nu angår sjelfva den kombinerade försvars- och skattefråga,
som här föreligger, så skall jag bedja att i största allmänhet
få yttra några ord om densamma. Jag erinrar mig mycket väl
från min gröna ungdomstid mitt intryck, när jag läste Kellgrens
fosterländska skådespel »Gustaf Vasa», och huru denne var stäld
i det svåra alternativet att välja emellan, å ena sidan, att kränka
och förneka sina personliga och mest berättigade känslor och å
den andra att svika sin pligt mot fäderneslandet. I min ungdomliga
oerfarenhet af den högre politikens fordringar, tyckte jag, att
det var en ruskig tillställning. Men hvad jag då inom diktens
område erfor å eu annans vägnar, det har jag vid framskriden
ålder erfarit å egna vägnar på verklighetens område hvarje gång
försvarsfrågan med dess bihang af skatteafskrifningar återkommit.
Jag har varit stäld i valet mellan, å ena sidan, att antaga hvad
jag ansett rättsligt förkastligt och finansielt oklokt och lättsinnigt
och å andra sidan att lemna fäderneslandet utan försvar. Så länge
denna fråga var en öppen fråga, har jag bekämpat den af allt mitt
hjerta, af alla mina krafter och af all mm håg, men sedan den
1885 blifvit ett fullbordadt faktum, så har jag ansett mina personliga
åsigter i det ena som det andra afseende! böra underordnas
fäderneslandets kraf; derför tiar jag både i år och i fjor biträdt
de förslag, som af Kongl. Maj:t blifvit för försvarets stärkande
framlagda. Det är nemligen så, att sårade rättsprinciper kunna
småningom läkas och ärras; förlorade statsinkomster kunna af andra
ersättas, men ett förloradt fädernesland kan aldrig ersättas, och ett
folk, som icke vill värna sin frihet och sjelfständighet, det blir

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

ett vankedradt och omsider ett förtrampadt folk. Derför har jag
frånträda de åsigter, jag förut har hyst. Yi veta icke, om morgon*
dagen tillhör oss. För närvarande åtnjuta vi yttre lugn och "inre
lugn, men beträffande det inre lugnet har "det unga radikala
Sverige redan skickat sin förtrupp till den svenska Riksdagen, och
kanske rycker snart sjelfva dess generalstab in. Jag älskar att tro,
att äfven det unga Sverige menar väl med gamla Sverige, men
deremot fruktar jag att de finansiella komplikationer, som redan
finnas, kunna ytterligare försvåras genom de politiska komplikationer,
som då kunna uppstå, och derför anser jag det bäst att
handla medan dagen är, innan natten, de politiska äfventyrligheternas
natt inträder. Derför har jag frångått min förra åsigt.
Jag har gjort det med öppna ögon, icke blind för de finansiella
svårigheter, förslaget kommer att medföra, och att vår utveckling
på andra områden, åtminstone för den närmaste framtiden, kommer
att försvåras och kanske hämmas. Men när jag det oaktadt biträder
förslaget, så gör jag det under intrycket af den djupa innebörden
i den gamla krigsmannabönen: »Gud bevare fosterlandet;
ringa är allt annat sen!»

Det är ur denna synpunkt jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Treffenberg: Jag vill ej låta debatten i denna fråga
afslutas, utan att jag fått säga några ord. Två anledningar finnas,
hvarför jag begärt ordet, nemligen dels för att delgifva kammaren
några opinionsyttringar från det län, jag tillhör, dels ock för att
få tillfälle att angifva min egen ställning till denna fråga. Jag
har nemligen ansett, att det ej skulle rätt väl anstå mig att tiga
under debatten för att sedan, först efter det den blifvit afslutad
och, såsom jag befarar, utskottets förslag segrat utefter hela linien,
i form af en reservation tillkännagifva min mening,

Hvad nu först dessa opinionsyttringar beträffar — de äro ej
många, så att herrarne skola ej bli rädda — så behöfver jag knappt
nämna, att jag ej skulle ha gjort mig till språkrör för desamma,
så vida de ej fullkomligt öfverensstämt med mina egna och. såsom
jag förmodar, alla andras önskningar, nemligen att försvarsfrågan
måtte vid denna urtima riksdag finna en lycklig lösning. Så
yttrar nu här till en början By sockens försvarsförbund med 46
undertecknade: »Yi anse väl att den största sparsamhet med statens
medel bör iakttagas, men vi fordra i fredens intresse, att
landet erhåller ett för dess trygghet, sjelfständighet och frihet fullt
betryggande försvar». Vidare bär i Stora Tuna socken hållits ett
försvårsmöte den 4 innevarande månad, och vid detta ha »de talrikt
församlade åhörarne» förenat sig om denna adress: »Yillige
till de uppoffringar, som befinnas nödvändiga för att genom ökadt
försvar betrygga fäderneslandets urgamla frihet och sjelfständighet,
uttrycka vi härmed vår lifliga önskan och förhoppning, att försvarsfrågan
måtte vid innevarande urtima riksdag vinna sin lösning.»
Och så ändtligen har jag mottagit 3 särskilda adresser af samma
innehåll från Mora församling med tillhopa BO namn af alla sam -

Måndagen den 21 November, f. m.

N:o 5.

hällsklasser. Deras resolution lyder så: »Vi, medlemmar af Mora
kommun i Kopparbergs län, vilja som vår mening uttala, att vi
anse försvarsfrågan för det närvarande vara den vigtigaste af de
stora frågor, som sysselsätta vårt folk. I öfverensstämmelse härmed
vilja vi uttala den önskan och vissa förhoppning, att den urtima
Riksdag, hvars arbete nu i Stockholm pågår och som, vi äro
derom fullt öfvertygade, djupt besinnar förenämnda frågas vigt och
betydelse, gör allt för att bringa densamma till en tillfredsställande
lösning, och vilja vi tillika förklara oss beredda att påtaga oss de
bördor och uppoffringar, som deraf blifva en nödvändig följd.»

Hvad nu min egen ställning till frågan angår, ber jag att få
erinra derom, att jag under den förra, lagtima riksdagen motsatte
mig det då framlagda kongl. förslaget, hufvudsakligen af det skäl,
att, under det detta förslag skänkte bort jordskatterna, försvarsfrågan
endast till hälften löstes, så till vida som detta förslag väl
lemnade oss någorlunda utbildade värnpligtige, men ej tillräckligt
befäl att handleda dem. Af det nu framlagda förslaget och särskilt
den sammanfattning deraf, som återfinnes i generalstabens
yttrande på sid. 127, inhemtas, att om det kongl. förslaget antages,
skulle den fasta kadern komma att ökas med dels 224 officerare,
dels 241 underofficerare och dels 476 underbefäl af manskapet; och
så antydes tillika, att ett antal af 5—800 reservofficerare möjligen
kan vara att påräkna.

Ja, den brist, som jag ansåg förefinnas i det i våras framlagda
förslaget, torde ju numera på detta sätt få anses afhjelpt, om också
den erinran måste förtjena synnerlig uppmärksamhet, som den
förste talaren här gjorde derom, att äfven nu underbefälet särskildt
vid infanteriet behöfde förstärkning. Men, som sagdt-, i det hela
är ju den af mig vid förra riksdagen anmärkta bristen afhjelpt.
Och då för öfrig!, såsom kändt är, detta förslag numera erhållit
betydande förbättringar, så att det af personer, till hvilkas omdöme
jag sätter det högsta förtroende, anses acceptabelt, har jag
ansett mig kunna äfven med min ringa röst understödja detsamma.
Jag behöfver icke säga för eu hvar, som känner mina förut uttalade
åsigter i denna fråga, att det sker icke utan tvekan och smärta.
Men äfven jag har påverkats af det allmänna svaghetstillstånd,
hvari vi befinna oss och som så ofta framhållits, så att jag är nog
svag till att förorda det kongl. förslaget, så motbjudande det än
fortfarande kännes, att här måste jordskatterna eftergifvas i en
helt annan ordning, än den jag för min del förut velat godkänna,
såsom herrarne torde minnas af den motion rörande grundskatternas
afskrifning, som vid slutet af förra riksdagen framhår® af mig
och åtskilliga andra för försvarsfrågan intresserade ledamöter af
kammaren.

Om jag således, om ock med smärta, understödjer Kongl.
Maj:ts förslag, är jag likväl fast besluten att motsätta mig utskottets
förslag i de delar nemligen, hvaruti detta skiljer sig ifrån det
förra, möjligen med undantag af den punkt, som rör underlöjtnantsgraden
vid fotgardena, hvilken punkt, efter hvad flere sakkunnige
upplyst mig om, torde kunna förordas. Men, då jag nu vet, att

Angående

förbättrad

härordning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, f. m.

Angående

förbättrad

härordning.

(Forte.) ''

det parti inom denna kammare, livilket länge varit och ännu är
vid magten och med hvithet jag sympatiserar i tullpolitiska frågor,
men från hvithet jag skiljer mig i försvarsfrågan och hvars exc.lusiva
förfarande vid sammansättningen af det utskott, som beredt
denna fråga, jag på det högsta beklagar och ogillar, då, säger jag,
detta parti redan på förhand lärer hafva beslutat, att utskottets
förslag skall in totum et tanturn gå igenom, så, och då jag icke är
fackman, är det naturligt att jag ej vill göra mig löjlig genom att
stå här och onödigtvis upptaga tiden genom att omständligt redogöra
för de grunder, hvaruppå jag motsätter mig utskottets förslag.
Jag inskränker mig alltså till det förklarandet, att jag motsätter
mig detta förslag derför, att detsamma genom upphäfvande af bofastheten
för deri indelta soldaten och genom utsträckning eif vakanssättningen
undergräfver den grund, på hvilken vår nuvarande härordning
hvilar, under det att förslaget på samma gång genom bestämmelsen
om den förhöjda dagaflöningen omöjliggör öfvergången
till en annan grund, på hvilken försvaret skulle kunna grundas. —
Jag syftar på den allmänna värnpligten. Tv det finnes ju också
och har äfven framhållits en annan grund, eller detta af en talare
förordade milissystemet; men jag ber få erinra derom, att en annan
talare, hvars sakkunskap och erfarenhet inom detta område äro
alldeles obestridliga, likasom hans goda vilja ej kan ifrågasättas,
har nyss anmärkt, att den ofelbara konseqvensen af utskottets förslag,
om det blifver antaget, är just det rena milissystemet, ett
system, som dock herr krigsministern för en liten stund sedan sade
vara »fullkomligt odugligt». Tagen och smälten den motsatsen,
mine herrar!

Här yttrade sig nyss eu annan ledamot af kammaren, på hvilkens
premisser jag hörde med förtjusning, men han kom till en
konklusion, som jag icke kan gilla och som jag också nu öfverlemnar
åt honom sjelf att söka förena med samma premisser. Han
förklarade nemligen i början af sitt anförande, att han satte sin
lit till krigsministerns »orubbliga fasthet», det var på den han litade
att försvarsfrågan skulle lösas. Ja, mine herrar, det gör jag också —
på den orubbliga fastheten. Men huru den låter sig förena med
ett accepterande af utskottets förslag — det får den ärade talaren
också söka här klarera.

Ja, mine herrar, jag har förut antydt, att jag ej tänkt ingå i
några detaljer. Jag slutar derför med att förklara, att jag är så
fast öfvertygad både om förderfligheten af utskottets förslag i de
tre från regeringens förslag afvikande hufvudpunkterna, som röra
aflöningen, knektekontrakten och den utsträckta vakanssättningen,
och om det djupa missnöje, som detta förslag kommer att framkalla
i landet i den mån verkningarna deraf göra sig gällande på
skilda områden, och sålunda icke blott på de rent finansiella, att
jag mycket hellre ser att det nuvarande oefterrättlighetstillståndet
bibehålies, än att man kastar sig in i de äfventyrligheter, hvarpå
utskottet bjuder, ty det är »ett skutt ut i den mörka natten».

Måndagen den 21 November, e. m. 59 N:o 5.

Efter härmed slutad öfverläggning bifpll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment föreslagit.

På framställning af herr talmannen uppsköts den fortsatta
föredragningen af utlåtandet till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kloekan 3.32 e. m.

In iidem

A. von Krusenstjerna.

Måndagen den 21 november, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Fortsattes föredragningen af särskilda utskottets utlåtande n:o 1,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad_ härordning
äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta motioner
i dithörande ämnen.

Afd. I.

Punkten 1.

Mom. b)—d).

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Punkten 2.

Mom. a)—c).

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Mom. d).

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Redan innan

den kongl. propositionen utdelades, hade jag haft tillfälle att genom
särskildt tillmötesgående taga kännedom om chefens för generalstaben
anförande, och detta satte mig i stånd att genast första
dagen af riksdagen yttra, att jag komme att rösta för Kongl.

Indragning
af lön för
kavalleriinspektören.

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Indragning

af lön för

kavalleri inspektören.

(Forts.)

Maj:ts proposition, och så är äfven fortfarande min afsigt. Dock
yttrade jag på samma gång, att jag var af en afvikande mening i
vissa delar, hvaruti jag undandrog mig ansvar för det föreslagna.
Detsamma gör jag nu i afseende på ett och annat, som utskottet
föreslagit, och deribland är just den punkt, som här föreligger.

Det kan icke förnekas, att Kongl. Maj:t kan låta inspektera
kavalleriet på annat sätt än genom en särskild kavalleriinspektör.
Han kan t. ex. göra som Karl XI, som sjelf for ikring och höll
generalmönstring samt dervid egenhändigt skar sönder utdömda
persedlar, men numera lär den svenske konungen icke gerna befatta
sig dermed. lian kan då utnämna eu öfverste och regementschef
till general i armén och förordna honom att utöfva inspektionerna,
men i så fall blir denne regementschefs eget regemente
icke underkastadt inspektion, och det är dessutom icke lämpligt
att afstånga officerscorpsen inom ett helt vapen från möjligheten
att uppnå de högsta befälsgraderna inom armén, nemligen generalsgraderna
på stat. Det återstår då icke någon annan utväg, än att
Kong!. Kaj:t gör en kavallerist till generalbefälhafvare inom något
distrikt. Sådant har händt flera gånger förr, och det kan ju
tyckas att äfven hädanefter sådant hör kunna gå för sig, då nu
en ytterligare anledning tillkomme. Men sedan fördelningarna
blifvit mera sjelfständigt och fristående enheter, hvilka hvar för
sig vid en mobilisering skola utrustas och kommenderas af samme
chef, som för befälet öfver fördelningen under fredstid, är det mindre
lämpligt att taga eu kavallerist för att kommendera och sköta
en fördelning, som hufvudsakligen består af infanteri, t. ex. fyra
sqvadroner ryttare som tillhöra hans fördelning komma antagligen
ej att göra honom något bryderi. Men infanteri- och kavalleritaktiken
äro hvarandra ganska olika och skilja sig allt mer och
mer för hvarje dag. Eu kavallerist måste hastigt bedöma omständigheterna;
att snabbt fatta sitt beslut och utföra ett skarpt anfall
är för honom hufvudsaken. Hvad man af infanteriet begär är
något helt annat; här fordras företrädesvis seg uthållighet och god
eldverkan, och den som för befälet öfver detta truppslag hör i
främsta rummet hafva en säker blick för infanteriets rätta användande.
Jag tror det derför hvarken vara rätt eller klokt att beräkna,
att någon af dessa platser som fördelningsclief skall besättas
med en kavallerist. Jag vill icke förneka, att män funnits och
finnas, som förena alla de olika egenskaperna och äro dugliga både
såsom infanteri- och kavallerichefer, men säkert är icke, att så
äfven komme att blifva förhållandet. Jag tror derför icke, att utskottets
förslag är berättigad!, så mycket mindre, som det icke
finnes någon armé i hela Europa, som saknar en kavallerigeneral.

Att få någon förändring till stånd är emellertid icke att tänka
på, men jag har velat uttala detta, på det att, då Kongl. Maj:t
finner tiden vara inne att å nyo begära anslag till eu kavalleriinspektör,
hvilket jag förmodar snart nog inträffar, man icke då
må kunna säga, att Första Kammaren enhälligt eller utan invändningar
gått in på borttagandet af ifrågavarande beställning.

Xågot yrkande har jag icke att göra.

Måndagen den 21 November, e. m.

Jiso 5.

Herr Björnstjerna. Det är för mig en sann glädje att erkänna
det förtjenstfulla arbete, som blifvit nedlagdt på den föreliggande
Kong!. Maj:ts proposition. Då jag förklarar, att jag ämnar
i allt hufvudsakligt ansluta mig dertill, sker det likväl utan
någon hänförelse och utan allt för öfverdrifna förhoppningar. Men
jag; gör det derför, att jag efter några och tjugu års fruktlösa riksdagsstrider
kommit till den öfvertygelsen, att för närvarande
eller i en snar framtid icke finnes någon möjlighet att få något
bättre iin det nu föreliggande. Ingen, som satt sig in i hvad som
i våra dagar erfordras för att med framgång kunna möta en mägtig
fiendes väl organiserade härar, kan vara blind för att hvad som
här erbjudes är mycket litet, men det är alldeles nödvändigt att
något göres, och således, för att komma ett steg framåt, vill äfven
jag förorda att detta förslag antages. Det kongl. förslaget erbjuder,
sådant det är, mycket väsentliga fördelar för armén; särskilt
fäster jag mig vid de ökade beväringsklasserna och det ökade antalet
öfningsdagar för beväringen; förbättringar som äro alldeles
nödvändiga, i fall vi skola hafva den ringaste utsigt att kunna försvara
oss. De 3,690,000 kronor, som erfordras dertill, äro väl använda
penningar, men beklagligen måste för att erhålla denna
summa till försvaret 10,400,000 kronor i nya skatter påläggas.
Komme hela detta belopp försvarsverket till godo, då kunde vi med
temligt lugn se framtiden an, och det vore för Riksdagen en hedersdag,
då dessa" anslag voterades till försvarsverket; hvar och en
kunde med skäl vara stolt, som med sin röst bidragit dertill, men
det är nu endast eu mindre del af denna summa, som kommer
försvaret till godo. Den vida öfvervägande delen, innemot 2/3 deraf
eller 6,700,000 kronor, skall användas för att köpa rust- och rotehållares
samt skattejordsinnehafvares tillstånd för oss att få försvara
vårt land. Men, säger man, dessa bördor äro ju sekelgamla
orättvisor, som böra aflyfta.?. Jag svarar med en af de förnämste
statsmän, Sverige egt på sista tiden, friherre Gripenstedt: »om en
orättvisa blifvit begången för 2 eller 3 hundra år sedan mot då lefvande
menniskor, huru tror man sig nu kunna godtgöra denna orättvisa genom
att bortskänka statens egendom till helt andra än dem, som ursprungligen
blefvo lidande och till hvilka de icke bevisligen stå i någon
skyldskap». Orättvisan har väl icke begåtts mot jorden, utan
mot menniskorna, och säkert är, att eu stor mängd menniskor, som
nu icke ega jord, men hvars förfäder voro utsatta för den öfverklagade
orättvisan, icke få någon ersättning, men få underkasta sig nya skyldigheter
och nya skatter, och lika säkert är, att en stor mängd af
dem, som nu få godtgörelse, härstamma från förfäder, som icke egt
någon-jord när denna skattlades. För några år sedan ingåfvo 7,000
österrikiska bönder en petition till österrikiska regeringen med anhållan
att liypotekslånen, som så svårt tyngde deras jord, måtto
afskrifvas. Jag ser ingen omöjlighet för att icke äfven hvpotekslånen
hos oss framdeles kunna anses såsom sekelgamla orättvisor.
Viss jord hav icke kunnat frigöra sig från hypotek» 1''ånon, och annan
jord har icke varit belastad med sådana. Voro grundskatterna för
tunga att bära, hade billigheten fordrat eu revision, och att man

Indragning

af lön för

kavalleri inspektören.

(Forts.)

K:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Indragning

af lön för

kavalleri inspektören.

(Forts.)

skulle kafva lindrat der så behöfdes, men att helt simpelt bortskänka
kronans ränta, som egentligen icke är annat än ett ouppsägbart
arrende för kronans jord, eller att skänka bort skatter, som
under sekler burits af viss jord och numera icke äro annat än
ränta på kapital, som egaren eller hans förfäder sluppit att betala
vid egendomens förvärfvande — det är icke rättvisa. Sådan ställningen
nu är, och då icke utsigt finnes att få det nödvändigaste
för ett förbättradt försvar utan att efterskänka dessa grundskatter,
vill jag underkasta mig äfven detta. Jag ber dock få fästa uppmärksamheten
derpå, att de återstående 3,200,000 kronorna af
grundskatterna, som nu äro i fråga att bortskänkas, utgöra endast en
mindre del af hvad dessa utgjorde för kort tid sedan. Af skattekomiténs
tabeller finner man, att grundskatterna i kronans ränta och
tionde voro i ständigt stigande till följd af markegångsartiklarnes
stigande värde. Sålunda anför skattekomitén, att ökningen under
15 år, eller från 1844 till 1858, uppgått till 1,048,000 kronor eller
från 4,776,000 till 6,423,000 kronor, motsvarande omkring 30 procent
eller 2 procent om året. Oaktadt tillämpningen sistnämnda år eller
1858 af skatteförenklingen samt qvarn- och sågräntans afskaffande
år 1864, fortfor kronans inkomst af ränta och tionde att stiga till
år 1870, då sammanräknade beloppet utgjorde 6,801,000 kronor.
Om inga eftergifter medgifvits, utan till följd af räntepersedlarnes
alltjemt stigande värde samma tillväxt fortfarit som åren 1844—
1858, eller omkring 2 procent årligen, borde ränta och kronotionde
1880 hafva uppgått till minst 9 millioner kronor. Skattejorden
har således redan fått så betydliga eftergifter, att man dermed borde
vara till freds utan att yrka på det helas efterskänkande.

Som den nu föreliggande punkten är den första af vigt, vid
hvilken utskottet frångått Kong!. Maj:ts förslag, så skall jag bedja
att få fästa mig något dervid.

Utskottet säger i sin motivering för kavalleriinspektörens indragande,
att utskottet »icke föreställer sig annat än att de göromål,
som för närvarande åligga denne general, må kunna utan svårighet
bestridas af någon annan högre sakkunnig militär, hvilken, mot
lämpligt arfvode, kunde vid sidan af egna ordinarie tjensteåligganden
jemväl utöfva inspektionen af kavalleriet». Jag skall då bedja
att ur tjenstgöringsreglementet för armén få uppläsa föreskrifterna
om en del af de skyldigheter, som åligga kavalleriinspektören:

»7. Inspektören för kavalleriet lyder under Konungen.

8. Han skall egna oaflåtlig uppmärksamhet åt tillståndet inom
kavallerivapnet, vaka öfver att dess särskilda behof behörigen tillgodoses
samt i detta ändamål hos Konungen genom chefen för
landtförsvarsdepartementet göra framställning om hvad han anser
kunna främja vapenslagets utveckling.

9. Han inspekterar kavalleriregementenas teoretiska och praktiska
utbildning i alla tjenstens delar, utöfvar tillsyn öfver hästarnes
vård och tillstånd, vakar öfver att gällande bestämmelser för
vapenslagets öfningar, undervisning vid dess skolor och utbildningskurser
m. m. följas, och att nödig enhet i utbildning förefin -

Måndagen den 21 November, e. m.

N:o 5.

nes de särskilda regementena emellan samt meddelar vederbörande
chefer de föreskrifter, han i dessa hänseenden finner af nöden.

Afskrift af sådana af inspektören utfärdade föreskrifter, som
skola gälla till framtida efterrättelse, lemnar han till vederbörande
fördelningschef.

10. Inspektören infordrar från kavalleriregementenas chefer
alla de upplysningar, yttranden och förklaringar, som han finner
behöfliga för sin embetsutöfning.

11. Han skall känna samtliga regementsofficerares och ryttmästares
samt såvidt möjligt äfven öfriga officerares af kavalleriet
duglighet och användbarhet i tjensten.

Vid utlåtanden öfver de förslag till regementsofficersbefordran
vid kavalleriet, som af chefen för landtförsvarsdepartementet öfverlemnas
till honom, skall han iakttaga i tillämpliga delar, hvad
angående upprättande af befordringsförslag är stadgadt.

12. Han har befäl och öfverinseende öfver ridskolan och ställer
sig härvid till efterrättelse såväl det för skolan utfärdade reglementet
som, i tillämpliga delar, hvad i mom. 2 är föreskrifvet för
inspektören för militärläroverken i afseende på militärläroverkens
verksamhet.

13. Han har inseende öfver de af staten inrättade remontdepöter.

14. På anbefald tid efter slutade vapenöfningar för året afgifver
han till Konungen inspektionsrapport.»

Vidare skall kavalleriinspektören förrätta mönstringar och leda
kavalleriofficerarnes fältöfningar m. m.

Man finner häraf, att hans verkningskrets är mycket vidsträckt
och att han för densamma är upptagen under en stor del af året, åtminstone
under hela den tid, då möten och skolor vid kavalleriet
pågå. Huru kan då utskottet påstå en sakkunnig högre militär
kunna förordnas att vid sidan af egna ordinarie tjensteåligganden
jemväl utöfva inspektion af kavalleriet? Någon annan sådan sakkunnig
person står, så vidt jag vet, icke att finna utom i någon
chef för ett kavalleriregemente. Det första, han vid ett förordnande
till kavalleriinspektör hade att göra, vore att öfverlemna sitt regemente
till sin närmaste man, och detta regemente komme att under
hela den tid, förordnandet räcker, vara utan chef. Sådana voro
förhållandena för 40 ä 50 år sedan, då jag kom i tjensten. Då
innehades den ifrågavarande lönen af en äldre general på indragningsstat,
och just det regementes chef, vid hvilket jag tjenade,
fick förordnande att utöfva inspektionen. Jag såg honom aldrig
annat än vid mönstringar och besigtningar af regementet. Sedan
dess hafva göromålen ytterligare ökats genom skolor och fältöfningar
m. m. Det är således fullkomligt omöjligt, att en chef kan
sköta sin tjenst vid regementet och på samma gång den ifrågavarande.
Huru kan man då sätta i fråga att draga in en så behöflig
tjenst? Det vore detsamma som att besluta indragningen af
eu regementschefsbeställning, om nemligen eu sådan högre militär
skall sköta de inspektören nu åliggande göromål. Lika väl skulle
man kunnat säga om en fördelningsgeneral, att hans tjenst kunde

Indragning
af lön för
kavalleriinspéktören.

(Forts.)

jV:o 5.

Indragning

af lön för

kavalleri inspektören.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

skötas af någon annan. Dessutom är det orimligt att draga in pä
eu af våra få generalslöner, tv vi hafva ett så väsentligt mindre
antal generalspersoner än i andra arméer är vanligt, derför att här
icke finnas några brigad- utan endast fördelningsgeneraler förutom
en general för hvartdera af specialvapnen. För min del hoppas
jag, att kavalleriet skall få behålla sin general. Det sades visserligen
på förmiddagen, att vid en sammankomst åt ledamöter, tillhörande
majoriteten i denna kammare, hade man beslutit att i allt
godkänna utskottets förslag. Men jag ber få fästa herrarnes allvarliga
uppmärksamhet derpå, att sä framt utskottets förslag verkligen är det
minimum, som Första Kammaren kommer att gå in på, är det tvifvel
underkastad!, om man verkligen kan uppnå sitt mål genom att beskedligt
foga sig efter utskottet och godkänna dess förslag till alla
delar. Tv åtminstone efter min långa erfarenhet i riksdagen har
jag aldrig upplefva!, att en så omfattande fråga, som rör försvaret,
genomgått Andra Kammaren, utan att man der ganska betydligt
afpruta! på fordringarna, äfven sedan Andra Kammarens ledamöter
i utskottet nedprutat dem, kanske mer än här skett. Om vi underkasta
oss och nöja oss med utskottets förslag äfven i sådana punkter,
der vi måste erkänna att Kong!. Maj:ts är vida bättre och
klokare, spår jag, att Andra Kammaren, ju flera medgifvanden vi
göra, får större mod till att göra inskränkningar. Kommer det
sedan till en sammanjemkning mellan utskottets förslag och det,
hvartill Andra Kammaren nedsatt detta, kommer sannolikt ej det
förra att antagas såsom Riksdagens beslut. Om vi deremot handla
så som vi anse rätt, och tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag i de punkter,
der vi anse detsamma hafva ett väsentligt företräde framför
utskottets, kunna vi vid en eventuel sammanjemkning hafva utsigt
att genomdrifva hvad som i sjelfva verket är ett minimum.

På denna grund får jag anhålla om afslag på den föredragna
punkten.

Friherre Gripenstedt: Utan att göra något yrkande, anhåller
jag att få instämma med de båda föregående talarne deri, att kavalleriinspektören
hör bibehållas. Jag tror visserligen icke, att kavalleristen
har uteslutande privilegium på att förstå kavalleriets
taktiska användande, men för att kunna bedöma dess utbildning
fordras ovilkorligen kavalleristens öga. Jag anser sålunda, att
kavallernnspektören ur behöflig.

Herr Boström, Filip: De af Första Kammaren insatte ledamöterna
i det särskilda utskottet kafva af åtskilliga talare både
på för- och eftermiddagen fått uppbära klander för det de biträdt
från Kongl. Maj:ts proposition afvikande förmedlingsförslag. Det
är naturligt, att de ändringar, som det särskilda utskottet gjort i
Kongl. Maj:ts förslag, icke kunna rätt konvenera majoriteten i
denna kammare, men jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet
derpå, att från den andra sidan blifvit i utskottet framstälda
åtskilliga yrkanden på inskränkningar, som skulle varit betydligt
mindre aptitliga för kammaren än detta förmedlingsförslag.

Måndagen den 21 November, e. m.

N:o 5.

Sålunda var det flere ledamöter, som vid de preleminära underhandlingarna
höllo ganska hårdt på det sjette batteriets indragning,
och det fans så mycket mera skäl till denna mening, som
statsutskottet vid årets lagtima riksdag föreslog endast 5 batterier
på hvarje fördelning. Med stöd af tillförordnade chefens för generalstaben
framställning, hvaraf framgår att detta sjette batteriet
är af en ofantligt stor inverkan på hela organisationen, förklarade
emellertid Första Kammarens ledamöter i utskottet sig icke kunna
gå in på en sådan ändring af det kongl. förslaget, som detta batteris
indragning skulle medföra, och lyckades de ock slutligen
vinna utskottets bifall för sin mening.

På samma sätt förhöll det sig också med lönen till ännu eu
fördelningsgeneral. Såsom bekant, är en sådan lön ännu icke anvisad,
då chefskapet för den fjerde fördelningen för närvarande
skötes af H. K. H. Kronprinsen. Från den andra sidan yrkades
ock, att denna generalslön ej heller nu skulle uppföras på ordinarie
stat, och vi hade ganska svårt att drifva dem ur denna position.
Jag föreställer mig också, att Första Kammaren icke skulle
velat lyssna till ett sådant förslag.

Det återstod då frågan om kavalleriinspektören. För min del
tror jag, att inspektionen skall kunna skötas på det sätt utskottet
föreslagit. Förhållandet är, att antalet regementsofficerare vid kavalleriregementena
är ganska ojemnt fördeladt. Så hafva hvardera
af skånska husar- och dragonregementena på 10 sqvadroner
4 regementsofficerare, under det öfriga regementen med blott 5
sqvadroner hafva .3 sådana. Samtidigt har Kongl. Maj:t för det
nybildade kavalleriregementet i Jemtland, om också 5 sqvadroner,
föreslagit en stat, upptagande blott en chef och en major. Man
måste ock erkänna, att den tredje regementsofficeren på kavalleribataljonerna
skulle kunna borttagas; jag tror icke att någon skall
kunna påstå, att ej så är förhållandet. Jag hemställer då till kammaren,
om man ej skall kunna tänka sig att kavalleriinspektionen
skulle lämpligen kunna så ordnas, att chefen för ett af de mindre
kavalleriregementen, som hafva tre regementsofficerare, förordnas
att sköta inspektionen mot åtnjutande af det arfvode, som på förslag
af Kongl. Maj:t anvisas af Riksdagen. Jag tror att corpsen
skall kunna under tiden ganska väl skötas af de två återstående
regementsofficerarne.

Jag anser således, att utskottets förslag icke är så alldeles
förkastligt som det här blifvit framstäldt, och tillåter mig att yrka
bifall dertill.

Herr Casparsson: Inom utskottet har jag tillkännagifvit mina
betänkligheter mot den ifrågasatta indragningen. Jag har nemligen
ansett, att rytterivapnet vore af den betydelse, att, när i
spetsen för de öfriga specialvapnen, såsom artilleriet och fortifikationen,
blifvit stäld eu general, äfven det förstnämnda vapnet
borde hafva eu general såsom högsta chef. Man fäste emellertid
min uppmärksamhet på ordalydelsen i utskottets hemställan;
der står nemligen, att Riksdagen måtte »för sin del» besluta

Första Kammarens Frat,. vid urtima riksd. 18V2. N:o 5.

Indragning

af lön för

kavalleri inspektören.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Indragning o. s. v. Dessa ord »för sin del» hafva en viss betydelse. Jag
af lön för föreställer mig, att när utskottet i dessa ordalag affattat sin heminsvektörén
s^ä^an> dermed afses, att om Kongl. Maj:t skulle för sin del finna
(Forts.) '' att kavalleriinspektörens befattning icke bör indragas, så ej heller
skall komma att ske. Detta är nemligen ett ordinarie anslag, och
jag tror derför att formen för utskottets hemställan är fullkomligt
i sin ordning, och att vi icke riskera något genom ett beslut i
enlighet dermed.

För min del har jag visserligen äfven hyst betänkligheter
emot utskottets förslag, att arfvodet åt den, som förrättar kavalleriinspektionens
tjenst, skall anvisas af Riksdagen, och ansett att det
borde öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att anvisa detta arfvode, men
naturligtvis är det icke värdi att nu tala om den saken.

Herr Björnstjerna: Till svar på den siste ärade talarens
anförande vill jag endast påminna om att Riksdagen en gång, om
jag icke misstager mig, »för sin del» beslutat att indraga presidentsbefattningen
i kommerskollegium. Det kunde gå på samma
sätt nu, om ej Kongl. Maj:t rättar sig efter hvad Riksdagen »för
sin del» besluter, så att häraf mycket obehagliga följder uppkomma.
Jag vågar derför icke fästa mig allt för mycket vid herr
Casparssons förhoppningar, att Kongl. Maj:t, oaktadt ett beslut i
enlighet med utskottets förslag, skulle i detta fall hafva fria
händer.

Herr Casparsson: Det är fullkomligt rigtigt, såsom den siste
ärade talaren nämnde, att Riksdagen år 1874 indragit presidentslönen
i kommerskollegium, men detta hindrade icke Kongl. Maj:t
för sin del från att 1875 tillförordna eu president, och denne har
sedan suttit qvar ända till sista året.

Friherre Barnekorv: I likhet med flere föregående talare
tror jag det möjligen kan vara svårt att undvara kavalleriinspektören.
Jag kan emellertid ej förstå, hvarför utskottet gjort detta
förslag, då det varit mycket enklare att indraga den tredje regementsofficeren,
som vi hört skulle på flera kavalleriregementen
kunna undvaras, och använda de sålunda tillgängliga medlen till
kavalleriinspektörens aflönande. Denna fråga kan således mycket
lätt ordnas nästa år genom en kongl. proposition, så att vi få
kavalleriinspektören tillbaka. Då jag således icke anser det nu
vara någon vidare stor fara förenad med ett beslut i enlighet med
hvad utskottet föreslagit, får jag yrka bifall till dess förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande moment yrkats dels bifall
till hvad utskottet föreslagit, dels afslag derå.

Derefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Måndagen den 21 November, e. m.

N:o 5.

Herr Björnstjerna begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad särskilda utskottet föreslagit i
mom. d) af första afdelningen, punkten 2, i sitt utlåtande n:o 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslås utskottets ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafvä utfallit sålunda:

Ja — 106;
Nej — 26.

Mom. e) — g).

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Mom. hj.

Friherre von Otter: Då jag anhåller att få göra en anmärkning
vid den nu föredragna punken, beror detta icke derpå att
jag anser frågan vara af någon synnerlig betydelse, utan emedan
jag anser, att det skulle se rätt egendomligt ut, om punkten skulle,
såsom den står, passera kammaren, utan att uppmärksamheten blifvit
fäst vid den omständighet, som jag ärnar beröra.

Utskottet föreslår i denna punkt, att Riksdagen måtte medgifva,
bland annat, att kommendantskapet å Kungsholmen må, så
snart ske kan, indragas. För att nu någon skall kunna »medgifva»
något, fordras väl i första hand, att någon annan har begärt
det, som skulle medgifvas, men beträffande de nämnda kommendantskapen
har eu sådan indragning icke blifvit begärd eller
ens ifrågasatt vare sig af tillförordnade chefen för generalstaben
eller af chefen för landtförsvarsdepartementet eller af någon annan.
Ej heller har dessa kommendantskaps indragning blifvit af Kong!
Maj:t föreslagen. Kongl. Makt har i detta afseende föreslagit, »att
Kongl. Maj:t måtte bemyndigas att till bestridande af do i den
nya staten för kommendantsstaten upptagna arfvodes- och öfriga
belopp använda de under anslagen ''till öfverkommendantsexpeditionen
i Stockholm’ och ''till kommendantskapen’ uppförda anslags -

Indragning
af Vin för
kavalleriinspektören.

(Forts.)

By stat för
kommendantsstaten.

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Ny stat för
kommendantsstaten.

(Forts.)

Ökande af
beväringsmanskapets

dagaflöning.

belopp, i den mån desamma blifva för nämnda ändamål disponibla».
Detta är hvad Kongl. Maj:t begärt, och bifall dertill tillstyrkes
äfven i den senare delen af punkten. Af hvilken anledning
utskottet deremot kommit att besluta den tillstyrkan, som
innehålles i den förra delen af punkten, är för mig ofattligt. På
grund af hvad jag anfört får jag derför hemställa, att kammaren
måtte bifalla den föredragna punkten med den ändring, att orden
från och med »att kommendantskapen» i första raden till och med
»indragas, samt» i tredje raden ur punkten uteslutas.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes utskottets förevarande
förslag med den ändring, att orden »att kommendantskapen
i Göteborg samt å Kungsholmen och Drottningsskär må,
så snart ske kan, indragas samt» uteslötos.

Punkten 3.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Här är åter
en punkt, i hvilken jag icke kan följa det särskilda utskottet. Jag
vet väl, att Första Kammaren i fjor i en hastig vändning antagit
en höjning af beväringens dagaflöning till 34 öre, oberäknadt slitningsersättningen.
Jag vet också, att kammarens majoritet i våras
varit beredd att ytterligare höja dagaflöningen till det nu ifrågasatta
beloppet 50 öre, om icke Andra Kammarens afslag å den
då föreliggande beväringslagen mellankomma Att kammaren då
stod i begrepp att fatta ett sådant beslut berodde säkerligen icke
derpå att kammaren gillade saken i och för sig, utan derpå att
kammaren trodde sig genom att bifalla höjningen af beväringens
aflöning kunna inverka på Andra Kammaren, så att den skulle
bifalla det då framlagda häroraningsförslaget. Jag förmodar derför
att kammaren äfven i år skall antaga förslaget om aflöningens
höjande till 50 öre, oaktadt allt hvad som Isan sägas deremot.
Ett anslag af så stor summa till detta ändamål är emellertid efter
min mening mycket illa använda penningar och innebär ett stort
slöseri med statens medel. Saken förändras ej heller derigenom
att förslaget kommer från den sida, der man vanligen talar om
att fjerde hufvudtiteln växer så ofantligt, och att »kostnaderna för
försvaret hålla på att blifva så stora, att vi snart icke få något
qvar att försvara». Att för höjande af beväringens dagaflöning
använda 437,000 kronor om året är, som jag sade, efter min åsigt
ett rent slöseri, och penningarne skulle mycket bättre kunnat användas
till befästningar, till fartygsbyggnad och andra försvarsändamål,
men ett sådant beslut medför äfven andra följder, som
visserligen flera gånger blifvit framhållna, men som jag anser böra
upprepas i kammarens protokoll, på det att det der skall synas, att
vi åtminstone haft ögonen öppna för hvart beslutet pekar.

En följd af beslutet kommer först att blifva, att vi icke i
längden kunna afvisa ett så billigt anspråk som det, att indelte
och värfvade soldaten bör komma i åtnjutande af samma dagaflöning
som beväringen, åtminstone under beväringens öfnings -

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m. 69

tider. För närvarande förhåller det sig så, att en indelt soldat
har endast 6 öre i dagaflöning; blott om han tjenstgör som befäl
vid heväringsöfningarna har han 25 öre. Nu kan man visserligen
säga, att den indelte soldaten har lega och torp, men samma förmåner
hade han, då han ingick i tjensten, då beväringen endast
hade 21 dagars öfningstid årligen, i stället för att den nu blir 90
dagar. Hans tjenstgöringsskyldighet har således numera mycket
ökats.

Hvad beträffar den värfvade soldaten, har han vid en del
''regementen en månadslön af 6 kronor, eller således 20 öre om
dagen, samt dessutom årlig lega af tio kronor, hvilket gör ytterligare
3 öre om dagen, eller in alles 23 öre, under det beväringen,
som går bredvid honom i ledet, får 50 öre om dagen. En indelt
soldat, som blir korpral, får 25 öre om dagen. En värfvad korpral
får 10 kronor i månaden eller 33 öre om dagen. Vid de
regementen, der det så kallade nya värfningssystemet är tillämpad!,
får soldaten en årslön af 40 kronor samt en månadsaflöning af
10 kronor, hvilket gör tillsammans en aflöning af 44 öre om dagen.
Således i hvarje fall märkbart mindre än hvad beväringsynglingen
får. Följden af höjningen af beväringens aflöning blir
tydligtvis, att alla dessa soldater komma med anspråk att också
få högre dagaflöning. Och skulle detta anspråk icke medgifvas,
blir åtminstone en säker följd att den indelte, då han tager lega,
eller den värfvade, då han tar anställning såsom rekryt, kommer
att öka sina fordringar på lega och aflöning, och att båda i hvarje
fall blifva betydligt dyrare än för närvarande. Jag kan naturligtvis
icke uppgifva summan, hvarmed försvaret på detta sätt
kommer att fördyras, men säkerligen kommer den att uppgå till
100,000-tals kronor.

Vidare är det tydligt, att värfningen kommer att betydligt försvåras.
När en värfvare nu kommer till en 20 års pojke och bjuder
honom 40 kronor i lega och dessutom några öre i dagaflöning,
är det troligt att han kommer att svara: Nej, tack! Jag skall ut
nästa år som beväring och då får jag 45 kronor för blott 90
dagars tjenstgöring. Hvarför skulle jag då taga värfning på lägre
vilkor?

Denna höjning kommer dessutom att stänga möjligheten af
värnpligtens vidare utveckling. Vi hafva visserligen hört yttras
här förut i dag, att för många ynglingar det skulle vara mindre
betungande, om det faststäldes en öfningstid af 10 månader, än
af nu ifrågavarande 3 månader. Det är mycket möjligt, att en
sådan åsigt finnes hos en och annan, men särdeles allmän tror
jag icke att den är; och äfven om den skulle så vara, kommer det
att blifva omöjligt att utsträcka öfningarna, derför att dagaflöningen
skulle växa till allt för stora summor, och att minska den eu gång
beviljade höga dagaflöningen lärer ej gå för sig. Den stora majoriteten
i Andra Kammaren kommer säkert att hålla på'' att den
bibehålies oförminskad.

Utskottet har föreslagit åtgärder att förhindra att den värnpligtige
skall strax förslösa hela sin aflöning; men icke tror jag

Ökande af

bevärings manskapets daqaflöninq.

(Forts.)

N:o 5* 70 Måndagen den 21 November, e. m.

Ökande af för min del att mycket är vunnet dermed att en del af den summa,
manskafeh SOm utgå till honom, insattes i postsparbanken, ty samma

dag aflöning. c^aS han slutat exercisen, kan han ju taga ut hvad som är insatt
(Forts.) och göra dermed hvad han behagar. Man kan icke hafva anspråk
på 22 års ynglingar, att de skola använda sina 27 kronor på ett
fullt lämpligt sätt. Detta under förutsättning att beväringen får
behålla penningarne sjelf och de icke till sist komma att stanna
hos hans husbonde.

Ännu en sak är att jag antager, att förhöjningen kommer att
återverka på löneförhållandena på landsbygden. Arbetslönerna
bli högre, ty när värfningen blir dyrare "och äfven soldatlegan
stiger, kommer detta att medföra, att äfven dränglönerna i sin ordning
stiga. Detta behöfver nu icke bekymra mig, men kommer
sannolikt att blifva en följd af beslutet.

Slutligen är det ganska otydligt, hur vidsträckt tolkning bör
ges åt beslutet. Här står »för öfningsdag». Är det meningen att
den förhöjda aflöningen skall utgå till beväringen äfven då den
sammandrages till öfning vid mobilisering, då den kan få vara
samlad ganska länge? Skall beväringen då också hafva 50 öre
om dagen, eller gäller denna lön blott för de 90 dagarne? Och
hur det skall förhålla sig, då beväringen sammandrages för krigstjenst,
derom står i förslaget ej heller ett ord.

Jag kan, såsom jag började med att förklara, icke inse annat,
än att detta är synnerligen illa använda penningar, och oaktadt
de förbindelser, som må vara gifna att vi skola antaga utskottets
förslag, kommer jag att rösta deremot i denna punkt. Jag får
derför anhålla om afslag å utskottets hemställan och bifall till
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Herr E en nick: Jag har varit mycket efterlåten mot de fordringar,
som i det särskilda utskottet framstälts, emedan det synts
mig angeläget att i hufvudsak få genomförd en härordning, som
kunde accepteras. Men i afseende å förevarande punkt har det
varit mig omöjligt att sluta mig till utskottets pluralitet. Det är
enligt min tanke rent af orimligt, att fullgörandet af en så bjudande
medborgerlig pligt som förvärfvandet af erforderlig öfning
för försvarsskyldighetens fullgörande, när denna tages i anspråk,
skall köpas med dryg aflöning. Ty den är dryg, denna dagaflöning,
då tillika tages i betraktande, att beväringsynglingen dessutom
under öfningstiden har kläder, föda, husrum och undervisning.
Köpslagande! har visserligen redan kommit mycket långt i fråga
om försvarsväsendet, men så långt bör det enligt min tanke icke
få gå, att beväringsynglingen för att fullgöra en medborgerlig pligt
skall få en aflöning, som är större än kanske mången gång dagsverkarens.
Jag motsätter mig förslaget härom och kan icke annat
än vidhålla de åsigter, som jag i utskottet förfäktat.

Friherre von Kr ro mer: Jag trodde icke i förmiddags, med
den stämning som då här rådde, att det skulle blifva någon egentlig
diskussion om de särskilda punkterna, enär man redan då gaf

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

sig in på dem, och den allmänna stämningen tycktes vara så all- Ökande af
deles bestämd för att oförändradt bifalla Kong!. Maj:ts_ och ut- ^^skapets
skottets förslag. Jag yttrade mig derför redan då om de 50 örena, ^aflöning.
men då frågan nu igen upptagits, ber jag om ursäkt, om jag måste (Forts.)
upprepa eu del af hvad jag då sade.

Man talar här om den ideella ståndpunkten. Det skulle ligga
något så ofantligt motbjudande deri, att beväringen, då han bereder
sig till den allmänt medborgerliga pligten att försvara sitt fädernesland,
skulle derför åtnjuta någon ersättning. Men, mine herrar,
det finnas ju många andra, som bereda sig till fullgörandet af en
medborgerlig militärisk pligt, t. ex. volontärer vid regementena,
och som dock under den tiden åtnjuta ersättning. De ha 150
kronors lön, utom dagaflönmg, beklädnad och underhåll, se t. ex.
generalstabschefens yttrande, sid. 69; och detta ehuru de tillika
ha utsigt att, efter sin volontärkurs, få aflönad anställning som
befäl. Dessutom är, såsom jag i förmiddags tog mig friheten saga,
den ideella ståndpunkten öfvergifven redan genom att gifva beväxingen
20 öres dagaflöning. Från den ståndpunkten finnes ingen
skilnad mellan 20 öres och 50 öres dagaflöning. _ _

Men från den finansiella ståndpunkten erkänner jag villigt, att
denna högre dagaflöning betungar budgeten med en icke obetydlig
utgift, som, då organisationen blifvit fullt genomförd, uppgår till

637.000 kronor om året. Men vi böra komma i håg, att, om denna
utgift betungar budgeten, betungar den i sjelfva verket icke svenska
folket. Ty ett af de tu! Antingen måste ett större_ belopp uttagas
genom skatt och sedermera lemnas åt beväringen i dagaflöning,
eller också måste beväringen fullgöra sin skyldighet utan dagaflöning,
och då uttages ett belopp, motsvarande dagaflöningen,_ af
beväringen in natura. För statskassan är nog denna dagaflönmg
en ökad utgift, men för landet i dess helhet är det likgiltigt, om
denna pålaga utgöres i form af ökad skatt på dem, som icke, eller
icke för tillfället exercera, eller om den utgöres utan ersättning in
natura af det årets värnpligtige.

Dessutom vill jag påpeka, att i alla arméorganisationer utgår
betalning till ett stort antal personer. Enligt det s. k. generalsförslaget
skulle dagaflöning utgå såväl åt officerare och underofficerare
till ett antal af mellan 4,000 och 5,000 som äfven åt circa

4.000 af underbefäl i lägre grad och menige. Men, säger man, det

är en helt annan sak, de egna hela sitt lif deråt och hafva intet
annat yrke. Ja väl, de egna hela sitt lif åt militärtjensten, men
de få också betaldt derför hela sitt lif, först genom sin lön, sedan
genom sm pension. Beväringen egnar 90 dagar åt tjensten och
får betaldt för 90 dagar. _

Att denna dagaflöning åt beväringen skulle försvåra värfnmgen,
har jag mycket svårt att tro. Den, som tänker taga värfning,
tänker val på de förmåner, han kommer att få under en längre
följd af är, och kan icke vilja utbyta dessa förmåner mot en dagaflöning
under eu så. kort tid soin 90 dagar, allra minst om han
får anställning såsom befäl. Det håller icke rigtigt streck att
påstå, att detta underbefäl får lägre aflöning än beväringen, ty

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Ökande af beväringen får ju endast dagaflöning, men underbefälet bar sin lön

manZplls °ch ,andr,a för,må“e£;, F°r min del skujle j?g dock ej hafva något
dagaflöning. } unuerbeiälet iinge Stimma dagaflöning som beväringen
(Forts.) under. den tid det exercerar beväringen. Detta kan ju framdeles
låta sig genomföras.

Hvad slutligen angår den tillfälliga synpunkten af utsigterna
för förslagets framgång i medkammaren, lär det väl icke vara värdi
att söka dölja för sig att, om denna punkt bär afslås, förslaget
aldeles gitvet faller i Andra Kammaren. Det är en motsägelse
att, såsom friherre Leijonhufvud gjorde, på samma gång säga, att
vi göra aetta för att tiliiredsställa Andra Kammaren, och likväl
påstå, att det icke innebär någon fördel för jordbrukarne, derför
att ökade löner åt jordbruksarbetare skulle deraf blifva en följd.
Det torde böra lemnas åt Andra Kammaren sjelf att bedöma, hvad
som är för dess kommittenter fördelaktigt, och då den nu ''anser,
att det för dem är förmånligt att beväringen får dagaflöning, så
torde detta dess vitsord böra få gälla. Allt nog! Att det är ett
vilkor för förslagets framgång i Andra Kammaren, att denna dagaflöning
af 50 öre beviljas, derom råder icke någon tvekan.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Friherre Klinekorvström: Redan på förmiddagen tog jag mig
friheten att i det anförande, jäg då hade rörande förslaget i dess
helhet, hemställa till kammaren att bevilja den tillökning till dagaflöning
åt de värnpligtige, som här af särskilda utskottet föreslagits.
Jag gör det mindre i principielt afseende än af verklig
stor benägenhet att söka vinna framgång i Andra Kammaren åt
Kongl. Maj:ts föreliggande förslag till arméorganisation, och, på
sätt en talare nyss lät förstå, är jag rädd för att, derest Första
Kammaren nu afslår denna punkt, hela förslaget må hända faller i
Andra Kammaren, hvilket skulle vara mycket att beklaga.

Jag har nu redan till stor del blifvit förekommen af friherre
von Krsemer i fråga om besvarande af de anmärkningar, som mot
denna punkt blifvit framstälda af friherre Leijonhufvud och herr
Bennich. Jag trodde verkligen. icke, att i denna fråga och vid
denna urtima riksdag herr Bennich och jag skulle börja slåss mot
hvarandra, men eftersom det nu är så illa, måste jag anmärka, att
om än hans principiella betänkligheter kunna hafva något värde,
jag dock tror att hela förslaget, som äfven han önskade få genomfördt,
möjligen kan lida skeppsbrott, mot hans vilja, på dessa hans
principiella betänkligheter. Det är visserligen en stor summa penningar,
som begäres, men om Riksdagen beviljar den, skaffar nog
Riksdagen också medel dertill. Och det är lyckligt, att utskottet
icke uppfört denna dagaflöning i värnpligtslagen, ty det hade inneburit
en mycket stor fara, och då hade må hända äfven jag nödgats
motsätta mig densamma. Men då nu frågan om dagafiöningen är
en statsregleringsfråga och ingenting annat, således en fråga, som
kan justeras och bedömas vid hvarje statsreglering och som är
underkastad den gemensamma voteringen, om kamrarne deri fatta
olika beslut, anhåller jag, på af mig nyss angifna skäl, att fä

Måndagen den 21 November, e. m.

N:o 5.

på det varmaste tillstyrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

Herr Claeson: Då jag taft äran att inom särskilda ut skottet

deltaga i den förberedande behandlingen af de vigtiga frågor,
som blifvit förelagda urtima Riksdagen, samt ansett mig icke
böra i mera än denna enda punkt anmäla min reservation, torde
det vara i sin ordning, att jag yttrar några ord, ehuru visserligen
flere föregående talare, hvilkas ord måste väga så ofantligt mycket
mera för kammaren än mina, redan uppträdt till försvar för den
åsigt, för hvilken min reservation är ett uttryck.

Mitt motstånd mot den föreslagna höjningen i dagaflöningen
stöder sig, förutom den af herr Bennich framhållna omständighet,
att den drager ned värnpligten till något helt annat än hvad
vi vilja anse den vara, på grunder, som äfven i denna realismens
tid hafva sin betydelse. Dessa grunder äro dels statsfinansiella,
dels försvarsvänliga.

Från statsfinansiel synpunkt synes det mig vara en orimlighet,
att — då Kongl. Maj:t framlagt förslag till en förbättrad härordning,
till ökade öfningar för de värnpligtige, till afskrifning af
grundskatterna och till lindring af rustnings- och roteringsbördan,
hvilket allt kommer att medföra högst betydliga kostnader, och
utskottet sett sig nödsakadt att, för att skipa rättvisa, eller så
kallad rättvisa, mellan rust- och rotehållarne, å ena, och de öfrige
grundskattegifvarne å den andra sidan, än ytterligare öka dessa
kostnader genom att tillstyrka en uppskattning hvart tionde år af
rust- och rotehållstungan och derigenom göra den föreslagna lindringen
mera effektiv — man skall härtill utan trängande skäl lägga
en summa så betydlig, att den är nära tre gånger så stor som inkomstbevillningen
af hela rikets jordbruksfastigheter, då, såsom nu
är föreslaget, den beräknas till ett öfe per ett hundra kronor af
taxeringsvärdet.

Från försvarsvänlig synpunkt åter förefaller det mig vara alldeles
uppenbart, att den ena hälften af representationen, som hittills
städse ansett sig böra på fjerde och femte hufvudtitlarne afpruta
äfven sådant, som fallit inom området af hvad man kunde
kalla ett minimum, framdeles skall för denna stora anslagssummas
skull under trycket af sina kommittenter anse sig ännu mera pligtig
att säga nej till nya anslagskraf på dessa hufvudtitlar, och
att till följd häraf den förstärkning af försvaret, som vi ovilkorligen
behöfva utöfver hvad som vinnes nu genom en förbättrad arméorganisation
och en tillräckligare öfning af de värnpligtige, kommer
att försvåras och fördröjas.

Jag tror, att de fleste af denna kammares ledamöter gifva mig
rätt i hvad jag nu sagt, och jag tror, att nästan alla kammarens
ledamöter inom utskottet hade ungefär samma mening. Men, säger
man, det är ett oundgängligt vilkor för förslagets framgång, lika
oundgängligt som grundskatteafskrifningen och lindringen i rustningen
och roteringen. Det har jag för min del svårt att fatta.
Grundskatteafskrifningen och lindringen i rustningen och rote -

Ökande af
beväringsmanskapets

dagajlönmg.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Ökande af

bevärings manskapets dagaflöning.

(Forts.)

ringen är något, som ett stort mägtigt parti inom Riksdagen
under decennier ansett såsom ett önskningsmål och som, med
rätt eller orätt, blifvit sammanbundet med försvarsfrågan så, att
det icke kan derifrån skiljas. Den förhöjda dagaflöningen åter
är något, som tillagts nu och som omöjligt kan anses som en lifsfråga
för denna del af representationen. Det synes mig orimligt,
att, då det, hvarefter jordegarnes representanter så länge och ifrigt
sträfvat, nu lägges i deras händer i fullaste mått, de skola
kasta bort det, om de icke få detta lilla plus i sina fordringar,
helst de ändock få så mycket och gifva så litet. Jag är icke af
samma mening som den talare, hvilken afslutade debatten under
förmiddagen, att, om icke förslaget om den höjda dagaflöningen
förkastas, det är bättre att hela förslaget förkastas. För min del
tror jag, att det föreliggande förslaget är så godt, att det är värdt
att antagas. Jag hör icke ens till dem, som mena att det endast
har värde såsom ett öfvergångsförslag, som snart skall utbytas mot
något annat, och jag hörde med mycken tillfredsställelse, att herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet under förmiddagsdebatten
uttalade samma mening, men jag anser likväl, att
den föreslagna höjningen i dagaflöningen skall medföra så stora
olägenheter, att det är välbetänkt att icke antaga denna detalj af
förslaget, öfvertygad som jag är, att hela förslagets fall ej behöfver
följa deraf.

På dessa grunder ansluter jag mig till dem, som yrka afslag
å utskottets förslag i denna punkt.

Herr Sjölin: Jag är af en annan åsigt beträffande denna

fråga än den siste talaren och åtskilliga med honom. Jag tror,
att ett bifall till denna punkt är af ganska stor vigt för att få
frågan i sin helhet att gå igenom. Herrarne torde nog veta, att
Andra Kammaren fäster mycken vigt vid den nu föreliggande frågan,
och att den allmänna opinionen äfven fäster mycken vigt vid
densamma. Vi veta alla, att det största motståndet mot denna
frågas lösning kommit från allmogen inom landet, från de mindre
bemedlade. Kan man nu möta dem med det svaret: ni få skälig
ersättning för den tid ni uppoffra för värnpligtstjensten, så kommer
en stor del af det missnöje, som finnes, att förfalla; och mig
synes, att det vore mycket godt, om förslaget kunde blifva sådant,
att icke den allmänna opinionen finge skäl att klandra detsamma.

Det har sagts, att om denna dagaflöning beviljas, skulle utgifterna
derigenom ökas ganska betydligt. Ja, det är sant, men
det är också sant, att denna aflöning kommer förnämligast de mindre
bemedlade till godo; och jag tror för min del, att det är välbetänkt
handladt, om vi ställa det så, att de få en förmån genom
detta förslags antagande. Vi veta för öfrigt, att både nu och förut
vid riksdagen framkommit motioner, i hvilka föreslagits högre dagaflöning
än hvad utskottet här tillstyrkt; och jag tror mig bestämdt
kunna säga, att om denna punkt nu afslås i Första Kammaren,
kommer hela förslaget att falla i Andra Kammaren. Då jag af
innerligaste öfvertygelse önskar förslagets framgång, vill jag på

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

det varmaste förorda, att utskottets förslag i denna punkt af kammaren
antages. Utskottets ledamöter från denna kammare hafva
i detta afseende gått till väga på ett mycket klokt och praktiskt
sätt, ty om de icke föreslagit dagaflöningen till femtio öre, föreställer
jag mig, att en reservation i sådant syfte skulle afgifvits
af samtiige ledamöter från Andra Kammaren i utskottet. Jag her
att få erinra om, att, såsom herrarne veta, motioner i Andra Kammaren
afgifvits i syfte att få bestämmelsen om dagaflöningen införd
i värnpligtslagen. Skulle nu Första Kammaren bestämma
dagaflöningens belopp till endast tjugu öre, så tror jag icke att
man kan få Andra Kammaren med sig i den frågan.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Reuterswärd: Att, såsom en föregående talare, varmt

vilja förorda denna punkt, kan jag icke åtaga mig, ty den är principielt
origtig och strider mot den allmänna värnpligtens idé, äfven
om den värnpligtige benämnes beväring. Jag har också intill de
sista dagarne varit absolut bestämd att rösta för afslag å densamma.
Men nu har det blifvit mig positivt bekant — och jag säger detta
med ett stort utropstecken — att, om Första Kammaren afslår
denna punkt, komma alla öfriga punkter i förslaget att falla i
Andra Kammaren. Det är således, mine herrar, med 637,000 kronor
om året, som vi skola köpa Andra Kammarens bifall till förslaget,
och när det är fråga om att köpa och bevara vår fosterjords frihet
och sjelfständighet, då måste de ekonomiska betänkligheterna falla;
och derför uppmanar jag nu eder, mine herrar, att bifalla utskottets
förslag i denna punkt.

Herr Berg, Lars: Herr talman! De skäl, som af många

talare såväl på förmiddagen som nu i eftermiddag anförts prof
dagaflöningen till beväringen, kunna, enligt mitt förmenande, icke
på den direkta vägen vederläggas, ty denna dagaflöning måste,
såsom den siste talaren nämnde, för -visso anses principvidrig och
olämplig. Likväl har särskilda utskottet, så när som på tvenne
röster, hvilka här yttrat sig, ansett sig pligtig^ att förorda en sådan
aflöning. Det måtte således för visso vara ett synnerligen vigtigt
skäl, som föranledt detta tillstyrkande. Och ett sådant finnes
också, lika enkelt som talande. Det är nemligen den förklaringen
af våra försvarsvänner i Andra Kammaren, att de icke lämna ingå
på någon del af den kong!, propositionen, såvida icke denna dagaflöning
såsom ett hufvudvilkor äfven härvid beviljas. De förmena,
att hos den stora massan af vårt folk finnes en stor obenägenhet
för ökad värnpligt; att der skall resa sig ett häftigt motstånd
mot dessa ökade öfningsdagar, samt att det således för att
mildra detta motstånd och äfvenledes för att ersätta rubbningar
i den sämre lottade beväringsynglingens näring är nödvändigt
att bevilja honom någon kontant ersättning. Säkert är också, att
den ättioåriga freden hos vårt folk kommit känslan af pligten att
offra något för fosterlandets försvar att domna och iusöfvas i säkerhet,
och det är denna anledning, likasom ock att det för den fatti -

Ökande af

bevärings manskapets dagaflöning.

(Forts.)

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Ökande af gare delen af de värnpligtige icke kan vara — såsom utskottet
bevärings- säger — opåkalladt att de under den första tiden få någon ersättdagci
flåning njng> som föranledt utskottet att förorda densamma. Jag har också
(Forts.)'' biträdt detta förslag från den synpunkten, att denna aflöning
längre fram i tiden säkerligen kan borttagas, om icke förr, så då
en längre utsträckning af värnpligten varder nödvändig. Sedan
erfarenheten hunnit visa, hvad denna värnpligtsöfning i verkligheten
innebär, och sedan fruktan derför försvunnit, då är det ock
stor sannolikhet för, att äfven dessa våra vänner, som nu fordra
dagaflöningen såsom vilkor, skola erkänna att den framdeles kan
borttagas och upphäfvas. För öfrigt, mine herrar, hafva vi icke
denna fråga i vår hand, ty lika litet som det är oss möjligt att
hindra grundskatternas och indelningsverkets efterskänkande, lika
litet förmå vi, som vilja stärka försvaret, att förhindra denna dagaflönings
beviljande. . Vi måste böja oss för den afgörande pluraliteten
inom medkammaren.

För att nu bestämma sitt votum i denna dagaflöningsfråga,
synes man böra för sig utreda den frågan, huruvida det icke blott
är nödigt utan ock nyttigt att ingå på denna ytterligare uppoffring?
Att denna är nödig har nyss antydts, och för att ådagalägga att
densamma jemväl är nyttig och väl värd att medgifvas, behöfver
man blott framställa den fråga, hurudan vår ställning skulle blifva,
om i den närmaste tiden freden brötes och kriget utbröte öfver
våra gränser? Vi veta alla, att vi icke ega en tillräckligt talrik
och tillräckligt öfvad armé att skicka mot fienden. Anfaller han
oss derjemte på flera sins emellan aflägsna orter, så kan det icke
ens bli fråga om ett försök till -motstånd vid de aflägsnaste
gränsprovinserna. Det skulle således vid sådant olycksfall — det
Gud afvände — vid första mobiliseringen nu uppstå eu sådan villervalla
och en sådan panisk förskräckelse, att man icke hade annat
att göra än att söka köpa eller tigga sig till fred, och under sådana
förhållanden veta vi väl, att det endast kunde blifva fråga
om huru många provinser den freden skulle kosta oss.

A andra sidan erbjuder oss det kongl. förslaget en fältarmé,
hvilken är ungefär lika talrik som den de föregående förslagen
uppstält, och hvilken, om icke fullt så öfvad som önskligt vore,
dock blifver så väl rustad, att den kan med hopp om framgångupptaga
kampen emot en fiende, livarhelst denne intränger öfver
våra gränser, af hvilka den norra fått till sitt försvar en hel ny
arméfördelning. Under sådana förhållanden synes mig någon
tvekan att bifalla förslaget icke kunna uppstå. Åtminstone för oss,
som bo i gränsprovinserna, är valet icke tvifvelaktigt. Läget och
de förhållanden som omgifva oss, särskildt bristen på alla försvarsåtgärder,
påminna oss nemligen ofta om den fara, som sväfvar öfver
våra hufvuden. Medan vi arbeta och sträfva för utbredande af
svensk kultur vid de yttersta gränserna, tränger sig helt naturligt
den frågan på oss: gagna vi fäderneslandet och våra efterkommande,
eller är det för fienden vi arbeta? Det är tydligt, att sådana tankar
måste framkalla oro och förlama arbetet. Bevis på denna oro har
jag ofta mottagit bland annat i form af adresser i försvarsfrågan,

N:o B.

Måndagen den 21 November, e. m.

af hvilka jag ber att få bringa de 2 senast emottagna, medan jag Ökande af
nu liar ordet" till Riksdagens kännedom. Den ena adressen är från ™™sUp!ts
vår nordligaste gränsstads, Haparandas, invånare, hvilka deri faggjiönmg.
bedja mig framföra dels deras tacksägelser till regeringen för dess (Forts.)
fosterländska beslut att framlägga försvarsfrågan på en urtima riksdag,
dels deras vördsamma bön till denna kammare och Riksdagen
att behjerta fäderneslandets nöd genom att skänka sitt bifall
till den kongl. propositionen; dessutom förklara de, att de gerna
och villigt underkasta sig alla de offer, som med ett starkare försvar
kunna komma i fråga. Den andra adressen, från försvarsvänner i
Råneå socken, är af ungefär samma innehåll. Sedan denna dagaflöning
nu blifvit satt som ett oeftergiflig! vilkor för försvarsfrågans
lyckliga lösning, står och faller landets lifsfråga med dess
bifall eller afslag. Men eu lösning af försvarsfrågan enligt förslaget
skall för oss medföra icke blott den angifna materiella förstärkningen
i vår värnkraft, utan den gäller äfven en annan, ehuru mera
immateriel, förstärkning af vår ställning såsom sjelfständigt folk,
nemligen vårt anseende hos de europeiska nationerna. Dessa kunna
nemligen icke fatta, hurusom Sveriges folk, med sin forna frihetskärlek
och tapperhet, nu icke skulle vara villigt att underkasta sig
ens de föreslagna bördorna, som dock äro mindre än alla andra
folk utan knot pålagt sig. Vi skola genom antagande af nu föreliggande
förslag till förstärkning af landets försvar för visso höja
aktningen för oss hos de europeiska folken och, jag må tillägga,
äfven hos oss sjelfva.

Det är med denna uppfattning som utskottet handlat så som det
gjort. Det har fått uppbära skarpt klander derför att det icke användt
sin »motståndskraft, ståndaktighet och seghet mot oberättigade anspråk».
Men ett sådant handlingssätt skulle visserligen hastigt
hafva löst frågan, men på ett sätt, som skulle gjort denna urtima
Riksdags hela arbete rent negativt. Det är för att undvika detta
som utskottet tillstyrkt den nu ifrågasatta dagaflöningen och som
jag yrkar bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Grefve Klingspor: Då flere talare redan yttrat sig i samma

rigtning, torde det vara onödigt, att jag, som står på samma ståndpunkt
som de, också uttalar min åsigt i denna fråga. Men då jag
tillhört särskilda utskottet, anhåller jag att få säga några ord.

Det kan visserligen, såsom den förste ärade talaren nämnde,
synas obefogad! att gifva beyäringsynglingen förhöjd dagaflöning,
då han derjemte får undervisning i färdigheter, som sedan i det
medborgerliga lifvet komma honom väl till godo.. Och ehuru således
den principiella synpunkten af frågan kan ingifva vissa betänkligheter,
så har dock, såsom herrarne behagade .påminna sig,
denna princip blifvit godkänd redan vid 1885 års riksdag. Derigenom
har frågan blifvit reducerad till en ren penning ef ro ga, och
såsom sådan spelar den ingen rol. Då don dessutom är satt som
ett oeftergiflig! vilkor för försvarsfrågans framgång,, och jag, för.min
del, lifligt önskar att donna fråga nu måtte vinna Riksdagens bifall,
så yrkar äfven jag bifall till utskottets förslag i donna punkt.

N:o 5.

Ökande af

bevärings manskapets dana

flåning.

(Forts.)

Måndagen den 21 November, e. m.

Friherre von Otter: För min del, kan jag i denna fråga

icke deltaga i något beslut, hvarigenom, enligt mitt förmenande,
framgången af den stora fosterländska fråga, som nu föreligger,
skulle kunna äfventyra^. Af detta skäl skulle jag också önska, att
någon votering i denna punkt icke ens måtte komma i fråga, emedan
jag, i likhet med flere andra talare här, tror att det är af mycket
stor vigt att denna punkt bifalles.

Men då jag säger detta, kan jag icke underlåta att be att få
till protokollet antecknade de betänkligheter, som jag i alla fall
hyser mot den föreslagna dagaflöningen. Flere talare hafva visserligen
förut framhållit desamma, men jag vill ytterligare betona dem.

Det första skäl, som talar mot deDna höga dagaflöning, är att
det säkerligen derigenom blir alldeles omöjligt att sedermera genomföra
den härordning, grundad på allmän värnpligt, som man önskar,
ty skall det då äfven betalas 50 öre under hela den tid öfningarna
pågå, så växer denna utgift till en så hög summa, att det blir mer
än som kan vara rimligt. Men om man åter, såsom somliga hålla
före bör ske, i sammanhang med öfningstidens utsträckning, skulle
vilja nedsätta dagaflöningen igen, så fruktar jag, att detta också
skulle verka förhindrande på frågans framgång, ty man vill naturligtvis
på andra sidan behålla dessa femtioöringar.

Det andra skälet, hvarför jag hyser betänkligheter mot denna
höga aflöning, är det menliga inflytande, som den måste utöfva på
den värfvade delen af armén och flottan. Ty det kan väl icke
bestridas, att hafva värnpligtige, som tjena allenast för att fullgöra
sin medborgerliga pligt, rättighet att uppbära 50 öre om dagen för
denna tjenst, så måste äfven den, som uteslutande egnar sig åt
krigaryrket, hafva rätt att få denna dagaflöning, och det veta vi,
att hvarken vid armén eller flottan fins någon i den lägsta lönegraden,
som har så hög dagaflöning som 50 öre. Den vexlar mellan
20 och 30 öre. Följden af den nu föreslagna dagaflöningen måste
således blifva den, att man skall begära högre aflöning till den
värfvade delen af armén och flottan, hvarförutom värfningen kommer
ått försvåras.

Fn annan omständighet ber jag att jemväl få tillägga. Tror
man verkligen, att dessa penningar, som de värnpligtige få, skola
stanna i deras fickor. Vore så förhållandet, skulle jag kanske med
mera nöje vara med om detta förslag. Men jag tror icke att så
kommer att ske, och jag skulle derför önska, att utskottet gått
längre på den väg, som utskottet förordat, då det säger, att »hela
beloppet af intjenad dagaflöning icke skulle utbetalas åt de värnpligtige
under eller omedelbart efter slutad vapenöfning, hvilket
må hända skulle utsätta dem för frestelsen att snart förslösa densamma,
utan i stället större delen af dagaflöningen skulle å postsparbanksbok
insättas, samt postsparbanksboken efter slutad vapenöfning
tillställas den värnpligtige». Om utskottet i stället föreslagit,
att _ dessa penningar skulle innestå, till dess de fylt 60 år eller
dylikt, då hade man gjort dem en verklig tjenst, då deraf kunnat
bildas en pension eller lifränta, lika hög som den menige man i
lägsta tjenstegraden nu får. Man skulle kanske till och med kunna

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

gå så långt, att man sade att man på denna väg skulle kunna lösa
frågan om ålderdomsförsäkring.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag hap endast
velat få dessa mina ord till protokollet antecknade och yrkar bifall
till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Ökande af
beväringsmanskapets

dagaflöning.

(Forts.)

Herr Casparsson: Om man vill vara fullt upprigtig, måste

man gifva reservanterna rätt, och om försvarsfrågan befunne sig i
normala förhållanden, skulle jag. instämma i deras åsigt. Men
försvarsfrågan befinner sig icke i normala förhållanden. Den är
förryckt, d. v. s. ryckt ur sitt sammanhang, och när man utgått
från falska premisser, måste man finna sig i att draga ut deras
logiska konseqvenser. Har man utgått från att gifva skattejordsinnehafvarne
10 millioner kronor för ett bifall till förlängd öfningstid,
då är den konseqvensen att betala 637,000 kronor åt dem, som
i första hand skola bära tungan, icke orimlig eller ologisk. Beträffande
åter det taktiska skälet, instämmer jag med de föregående
talare från utskottet, hvilka yttrat sig om nödvändigheten att biträda
förslaget om den förhöjda dagaflöningen. Både från statsutskottet
och särskilda utskottet har jag fatt den bestämda uppfattningen,
att om detta förslag faller, drager det med sig hela
frågan, men det får jag säga, att sedan man beslutat sig för att
efterskänka 10 millioner i årliga statsinkomster, vill jag icke låta
försvarsfrågan hänga upp sig på 637,000 kronor.

Den siste ärade talaren önskade, att utskottet hade inslagit
en annan väg genom att utsträcka tiden för den förhöjda aflöningens
utlemnande. Jag och flere ledamöter inom utskottet hade
också den åsigten, att dessa penningar borde insättas i postsparbanken,
men icke finge uttagas förr än efter fullgjord värnpligt. Derigenom
skulle de jemväl få en helt annan karakter. De skulle
nemligen innebära ett erkännande från statens sida för fullgjord
värnpligt men icke en ersättning för fullgjord öfning. Denna åsigt
rönte likväl, i synnerhet från medkammarens sida, intet medhåll,
och under sådant förhållande fans ju, för att icke hänga upp hela
frågan, ingen annan utväg än att instämma i motsidans beslut.
Jag medgifver att berättigade invändningar kunna göras deremot.
Men jag tror, att, om man vill sjelfva hufvudsaken, nödvändigheten
kräfver bifall till förslaget om dagaflöning, sådant det nu
föreligger.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Boström, Filip: Äfven jag har, i likhet med flere

andra talare, haft stora betänkligheter vid beviljande af det anslag,
hvarom här är fråga. Jag har, likasom friherre Leijonhufvud och
friherre von Otter, betonat hvilken stor skilnad i aflöningsförhållandena
nu kommer att råda mellan å ena sidan de värnpligtige
och å den andra sidan stammens underbefäl och manskap. Korpralerna
hafva i dagaflöning 25 öre, vice korpralerna 10 öre och
stammanskapet 6 öre. Naturligtvis skall efter eu följd af år oafvisligt
kraf framställas på ökning af dagaflöningen till dessa befäl,

ff:o ». 80 Måndagen den 21 November, e. m.

Ökande af och de svårigheter, som hittills varit, att få hela detta befäl full manir9S''t

komma sannolikt att genom bifall till den nu föredragna
åagaflöning. Punkten än ytterligare ökas. Emellertid fingo vi vid första in (Forts.

) vändningen klart för oss att, ginge vi icke in på denna punkt,

det icke vore skäl att diskutera hela härordningsförslaget. Vid
sådant förhållande hade vi ingen annan utväg än att vara med om
det beslut, som här föreligger.

För min del hade jag tänkt mig, att en större summa än
dessa 30 öre skulle kunna konserveras till framtida behof. Jag
var mycket för den meningen, att 40 öre skulle innehållas samt
att denna dagaflöning skulle till de värnpligtige utbetalas först
efter deras utträde ur landstormen, d. v. s. efter 40 år. Summan
hade då visserligen icke blifvit så stor, men det hade ändå blifvit
eu högst betydlig skilnad, hvarvid man alltid kunde påräkna vinst
på dem, som dött eller lemnat landet. Men det var omöjligt att
få fram denna mening. Emellertid läto vi verkställa uträkning i
försäkringsaktiebolaget Skandia, huru det i nyssnämnda fall skulle
gestalta sig, och fingo till resultat ett belopp af 140 kronor, hvilket
skulle motsvara en lifstidsränta på 11 kronor per år. Men då
denna lifstidsränta icke blef högre, slopade man förslaget och förenade
sig om det nu föreliggande, hvilket jag, för min del, icke
anser vara det lyckligaste. Jag har således vid de förhållanden,
som förelågo vid detta ärendes behandling, icke kunnat ställa mig
på annan ståndpunkt äu majoriteten inom utskottet.

Här hafva både på förmiddagen och nu i eftermiddag resolutioner
af flere talare framlagts, hvilka resolutioner blifvit dem tillstälda
i och för medverkande till en lycklig lösning af försvarsfrågan.
Äfven jag har fått en sådan resolution mig tillsänd. Men
jag tror mig göra kammaren en tjenst med att icke uppläsa den,
ty det skulle ju kunna hända, att, om man fortgår på denna väg,
vi skulle i kammarens protokoll få in resolutioner, hvilka må
hända kunna vara af ganska betänklig art. Så är visserligen icke
förhållandet med denna, som jag nu fått. Den är från Strengnäs.
Deri uttalas de varmaste sympatier för det kongl. härordningsförslaget,
och undertecknarne förklara sig villige att underkasta sig
de personliga uppoffringar, som till följd af förslaget kunna komma
dem till del. Jag har endast på detta sätt velat till kammarens
protokoll göra en antydan om denna resolution och anhåller om
bifall till utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande punkt föreslagit och sedan på anslag
derå, samt förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Då herr Ekman begärde votering, uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Måndagen den 21 November, e. m.

N:o 5.

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet föreslagit i första
afdelningen, punkten 3 af sitt utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets ifrågavarande förslag.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda;

Ja — 100;

Nej — 25.

Punkterna 4 och 5.

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Punkten 6.

Mom. a).

Utskottets förslag bifölls.

Mom. b).

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har i

denna punkt intet yrkande att framställa, men jag har dock något
att anföra till protokollet, som jag önskar måtte komma till Kongl.
Maj:ts och regeringens betraktande.

I de stater, som här äro uppstälda specielt för infanteriet,
men äfven i de öfriga staterna, är på vissa ställen endast befälets
aflöning införd, men på andra ställen äfven truppen. Det är naturligtvis
meningen, att, der staten är fullständig, den skall blifva
gällande och, der endast befälet upptagits, hittills gällande stater
skola tillämpas i öfriga delar. Men nu är förhållandet, att för
närvarande utgår lönen till manskapet efter olika normer vid olika
värfvade trupper. Vid de trupper, der det gamla värfningssättet
användes, beräknas för en man en lega af 10 kronor per år samt
6 kronor i lön i månaden. Dessutom beräknas värfningskostnaden
till 50 kronor för hvarje rekryt. Detta gäller för fotgardena, Svea
artilleri och ingeniörtrupperna. Hästgardet har samma stat med
endast den ändring, att mannen har en månadslön af 7 kronor.
Enligt det s. k. nya värfningssystemet beräknas en årslön af 40
kronor och en månadsaflöning af 10 kronor per man — men inga
värfningskostnader. Uti nu framlagda stater är för artilleriet,

Första Kammarens Prat. vid urtima riksd. 1892, N:o 5. 6

Ökande af
beväringsmanskapets

dagaflöning.
(Forts.)

Anvisande af
medel för infanteriets
omorganisation.

N:o 5.

Måndagen den 21 November, e. m.

Anvisande af
medel för infanteriets
omorganisation.

(Forts.)

hvaraf Göta och Yendes regementen för närvarande värfva efter »nya
systemet», men nu tyckas skola återgå till det gamla värfningssättet,
detta senare tillämpad!, men med en månadslön af 8 kronor
per man och en värfningskostnad af 40 kronor om året per man.
Vi hafva således för närvarande tre olika aflöningssätt för man-*
skåpet, det nya, det gamla och det för Svea artilleri bestämda,
der man infört 8 kronor i stället för 6 i månadsaflöning. Detta
är oegentligt, men i en stor stad gör det icke så mycket, hvaremot,
då olika trupper ligga tillsamman på ett mindre ställe,
t. ex. vid Karlsborg, förhållandet kan medföra svårigheter. Der
ligger Göta artilleri med 8 kronor, ingeniörtrupper med 6 kronor
och träng med 10 kronor i månaden. Detta är oegentligt, och jag
vill fästa uppmärksamheten derpå, för att det på något sätt må
kunna undvikas. Hvilkendera aflöningen blir mest lockande vid
rekryteringen, kan jag ej nu afgöra, men det är en gifven sak, att
olika lön på samma ställe för ungefär samma tjenstgöring icke
kan vara lämplig.

Jag har velat anföra detta till den kraft och verkan, det kan
hafva, öfvertygad som jag är, att herr chefen för landtförsvarsdepartementet,
när han genomläser protokollet, skall fästa det afseende
dervid, som det förtjenar.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, och utskottets i
förevarande moment framstälda förslag bifölls.

Mom. c) och d).

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

På framställning af herr talmannen uppsköts den fortsatta
behandlingen af förevarande utlåtande till morgondagen.

Kammaren åtskildes kl. 9.os e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o o.

Tisdagen den 22 november, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Fortsattes föredragningen af särskilda utskottets utlåtande n:o 1,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
härordning, äfvensom i anledning af inom Riksdagen väckta motioner
i dithörande ämnen.

Afd. I.

Punkten 7.

Mom. a) och b).

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Mom. c).

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har redan
i våras i mina anföranden till protokollet af den 6 april och 18
maj uttalat mina betänkligheter mot att sätta dessa kavalleriregementen
på vakans, och min mening är nu icke att framställa något
yrkande, utan endast att komplettera hvad jag då yttrade. Det
är i sj elfva verket icke så mycket af någon särskild ömhet för indelningsverket,
som jag sätter mig emot denna vakanssättning,
oaktadt min gamla tillgifvenhet för denna institution, utan mera
af en bestämd fruktan för att bygga anskaffning af manskap på
värfning, så snart denna utsträckes utöfver vissa ganska trånga
gränser, och det har den redan här gjort.

Jag har gjort beräkningar, huru denna värfning skulle komma
att slå ut och till grund derför lagt dem, som uppgjordes af 1882
och 1883 års komité, då fråga var att ställa hela stammen på
vakans, och kommit till det resultat, att dessa två regementen,
med en årlig rekrytering af 264 man, i sjelfva verket med dessa
264 man efter 8 å 9 år, sedan hela organisationen är genomförd,
icke skulle komma upp till mer än 1,263 man, eller liktydigt
med 577 man vakante — i sanning dåliga utsigter. Dessutom
skall man betänka, att af dessa 1,263 är en stor del blott rekryter,
och dessa äro i allmänhet ej mer än 18—20-åringar.
Således hafva vi i utsigt, att en tredjedel af regementena är
vakant och en fjerdedel af återstoden äro minderårige, hvilka icke

Ombildning
af skånska
husar- och
dragonregementena.

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ombildning
af skånska
kusar- och
dragonregementena.

(Forts.)

annat än undantagsvis ega den fysiska utveckling, som behöfves
för att kunna uthärda krigets strapatser. Jag vill påminna om,
att då 1887 var fråga om införande af det så kallade nya värfningssystemet,
beräknadt på 6 års medeltjenstetid och tvångspermittering,
likasom nu, tillät jag mig säga att det icke skulle gå
för sig. Förslaget förordades varmt af en ledamot, hvilken i våras
satt såsom ordförande på utgiftsafdelningen och äfven i år varit
ledamot i utskottet. Jag yttrade, att det icke skulle komma att
gå, och det har visat sig att det icke gick. Chefen för landtförsvarsdepartementet
erkände förra året, att den nya värfningen icke
slår bra ut. Vi ha nemligen emellan 500 och 600 vakanta nummer,
till allra största delen vid de artilleriregementen, der denna
nya värfning med beräknad 6 års medeltjenstetid blef införd.
Jag kan således icke gå ifrån den betänklighet, jag har mot denna
kavalleriets förändring i Skåne, och beträffande Jemtlands hästjägare
skall jag framdeles uttala mig derom.

Jag har icke något egentligt yrkande att framställa, eftersom
jag vet att denna vakanssättning ingår såsom en hufvudsaklig
integrerande del uti Kongl. Maj:ts och utskottets förslag, men jag
har velat fritaga mig från allt ansvar i detta afseende.

Herr af Buren: Om jag icke hör till dem i denna kammare,
som äro mest missnöjda med utskottets förslag, så är jag likväl
för min ringa del långt ifrån belåten dermed, och detta uti allt
der utskottet gjort eftergifter och öfvergifvit Kongl. Maj:ts förslag.
Min otillfredsställelse daterar sig från den 21 oktober, då utskottsvalet
i denna kammare egde rum. Jag kunde då icke acceptera
flere än tre af de ledamöter, som invaldes i utskottet. De andra,
hvilka jag hade på den lista, som jag frambar till herr talmannen,
voro följande: herrar general Äibetin, landshöfding Bergström,

general Björnstjerna, öfverste Falk, kommendör von Hedenberg,
friherre B. A. Leijonhufvud, amiral von Offer, landshöfding Treffenberg
och landshöfding Wennerberg.

Med detta tror jag mig hafva klargjort min ställning till
denna fråga, och då jag icke var med om det sammanträde, som
i fredags hölls af det parti jag har den äran tillhöra, så anhåller
jag att, med afslag å hvad utskottet här föreslagit, få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr vice talmannen: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
derpå, att utskottets och Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt äro alldeles lika.

Herr af Buren: I så fall ber jag om ursäkt. Jag antog att det
var fråga om mom. d). För öfrigt bestämmer nu föreliggande
mom. c) äfven en vakanssättning, som fackmän försäkrat mig
genom bestämmelsen att värfva eller köpa kavallerister blir
svår och mycket kostsam att fylla i fredstid och omöjlig under
krigstid.

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 5.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment föreslagit.

Mom. d). Ombildning

af Jemt

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: De betänklig- häs^pgTe''
heter jag hyst beträffande kavalleriregementena i Skåne återkomma
naturligtvis i afseende på Jemtlands hästjägarecorps med den skilnad,
att de här komma i större skala i fråga om möjligheten att
anskaffa folk. Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att i Jemtland
skall efter detta förslag årligen rekryteras för

528 man roteradt infanteri, hvilket efter 18 års medel tjenstetid

gör ........................................................... 29 man

för 450 artillerister ............................................................j

» 450 dragoner..................................................................> 225 »

» 172 värfvadt infanteri.................................. j_

Summa enligt 1883 års beräkning 254 man
årligen. Antagandet af en medeltjenstetid af 8 år är alldeles
för sangvinisk och har intet stöd i erfarenheten, och kommer
ofelbart att visa stora missräkningar.

Jemtlands befolkning utgjorde år 1890 100,445, och af beväringen
1889 blefvo endast 499 man godkände; det var en svag
årsklass, och derför skulle jag vilja upptaga dem till 550. Således
skulle af dessa beväringens 550 man årligen kunna uttagas
254 man såsom rekryter, och det lär ingen menniska antaga såsom
möjligt.

A andra sidan är det icke sannolikt att kunna värfva folk i
södra Sverige för att fylla denna brist i Jernband i så stor skala,
som erfordras för anskaffande af rekryter till de jemtländska
trupperna, ty om derifrån ock kunde fås något folk, som voro villiga
att tjena de 2 första åren, hvarunder de hade hem, kläder
och föda hela året i kasern, så vore de säkert ej villiga att derefter
årligen resa dit upp för att exercera 23 dagar under hvartdera
af de följande 6 åren! Utsigten är således den, att vi icke,
såsom i Skåne, få en tredjedel vakant och en tredjedel 18—20-åringar, utan att vi få här ännu långt flere vakante.

Jag beder eder, mine herrar, bemärka, att af alla soldater äro
papperssoldater de sämste; de äro rena förrädare, de infinna sig
ej vid mobilisering; mot fienden vägra de att gå — och ändå vilja
de inbilla oss att vi kunna räkna på dem.

Jag kan icke finna detta förslag förståndigt, och dessutom har
det den olägenheten med sig, att det, genom att antagas möjligt,
uppmuntrar till utvidgning af värfningen först till resten af rytteriet
och sedan allt mer och mer, helst då vi veta, att landtmännen
i Andra Kammaren icke hafva högre intressen än att blifva befriade
från alla möjliga besvär och icke vilja tro på att försvaret
kan lida deraf, endast de sjelfva vinna derpå.

N:o 5.

.86

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ombildning På dessa grunder yrkar jag afslag på denna punkt i utskottets
af Jemnande betänkande. ‘

hästjägare corps.

(Forts.) Herr Casparsson: Jag ber få fästa uppmärksamheten på den

utredning af rekryteringsförhållandena och rekryteringsmöjligheterna,
hvilken förefinnes i generalstabschefens yttrande uti bil. 6 a).
Deraf framgår, att medeltalet per mille under de sista 4 åren af
rekryteringen för hela riket utgjorde 0,8 och i Jemtland 0,82; således
är medelsiffran der högre än för hela riket. Beträffande möjligheten
att ytterligare utsträcka vakanssättningen utöfver hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, yttrar chefen för generalstaben på sid.
78: »Skärskådar man, allt fortfarande med ledning af Bil. TI
A 3 rekryteringsförhållandena, särskild! inom de olika inskrifningsområden,
som komme att omedelbart beröras af en ytterligare
vakanssättning vid kavalleriet, lär man komma till den öfvertygelse,
att äfven ur denna synpunkt spörsmålet om en dylik ytterligare
vakanssättning icke redan nu kan upptagas, jemtlands
inskrifningsområde (med sin temligen höga permillesiffra: 0,825)
kan, såsom ofvan under ''Infanteriet’ framhölls, sannolikt icke ens
bära den nu föreslagna rekryteringsökningen både för infanteriet
och kavalleriet, utan få de nya sqvadronerna, liksom det till Jemtland
förlagda Norrlands artilleriregemente, för sin rekrytering
vända sig äfven till de öfriga norrländska områdena.»

Men hvad det vill saga, att för rekryteringen till ett regemente,
som skall ligga i Östersund, vända sig till de öfriga norrländska
områdena, derom kan man få en föreställning, då man
betänker Norrlands ofantliga utsträckning. Jag vill minnas, att
Norr- och Yesterbotten utgöra en tredjedel af hela riket. Jag tror
icke det låter sig göra att inom Norrbotten och Yesterbotten söka
rekrytera ett regemente, som skall ligga i Östersund. Jag är på
grund af dessa siffror fullkomligt öfvertygad om, att de nu föreslagna
3 sqvadronerna åtminstone till en början icke kunna anskaffas,
och att det således är ännu omöjligare att genom värfning
uppsätta 5; men skall jag välja emellan 3 sqvadroner på papperet
och 2 i verkligheten, eller alla 5 på papperet, föredrager jag naturligtvis
det förra. Jag medgifver, att det senare alternativet i organisativt
hänseende tager sig bättre ut på papperet, men här är
fråga om verkligheten. Jag förnekar visst icke, att ej jemtländingarne
kunna vara »hästkarlar», men jag tror icke att det är från
ryttaresadeln de företrädesvis älska att anställa sina hippologiska
betraktelser. Jag har dertill så mycket större anledning, som jag
påminner mig att för några år sedan såg man i tidningarna en
uppgift att Jemtlands hästjägare, för att få folk, nödgats rekrytera
inom Norge, öm detta förhållande ändrats sedan dess, känner
jag icke, men i hvarje fall äro rekryteringsförhållandena inom
Jemtland ganska svåra. Jag tror att utskottet ur taktisk eller
strategisk synpunkt tillstyrkt denna vakanssättning, men ur den
senare synpunkten ber jag att få på denna kavallerichoque mot
Kongl. Maj:ts förslag tillämpa hvad Napoleon yttrade om marskalk
Neys kavallerichoque vid Waterloo, hvarigenom han tvangs att på

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m. 87

förhand förbruka sina reserver: »Det är en timme för tidigt». Här Ombildning
är det icke en timme för tidigt, men Hägra dagar för tidigt. Det
kan inträffa, att Första Kammaren i denna fråga behöfver hafva ^eorps! e
några reserver i behåll. (Forte.)

Af alla dessa skäl har jag icke kunnat biträda utskottets förslag,
utan vidhåller hvad Kongl. Maj:t föreslagit samt i öfverensstämmelse
dermed och med afdelningens förslag anhåller om proposition
på

»att Riksdagen måtte bifalla, att Jemtlands hästjägarecorps må
ombildas till regemente, och corpsen för sådant ändamål ökas med
3 nya värfvade sqvadroner, på sätt i statsrådsprotokollet finnes
omförmäldt, dock att för en hvar af de nya regementsofficerarne
vid regementet uppföras lönetillägg för endast två tjenstehästar
med tillsammans 800 kronor samt fourrageersättning med 730 kronor.» .

Herr Boström, Filip: Vid denna frågas behandling har jag
från början stält mig mycket tveksam. Å ena sidan kan jag ej
förneka, att en brist i helgjutenhet föreligger i denna punkt af
Kongl. Maj:ts förslag, då det måste förefalla egendomligt att i en
corps af 5 sqvadroner hafva 2 indelta och 3 värfvade. A andra
sidan måste jag erkänna, att, med stöd af den utredning t. f. chefen
för generalstaben verkstält i afseende på befolkningsstatistiken
inom detta inskrifningsområde, svårigheter komma att uppstå att
här erhålla ett ökadt rekrytantal. Hvad detta antal beträffar, vill
jag fästa uppmärksamheten på att denna siffra af 9 man, som står
på sid. 21 af utskottets betänkande, är något lågt tilltagen. Förhållandet
är, att det årliga rekrytbehofvet per sqvadron vid Jemtlands
hästjägare för närvarande är 6 ä 7 man, vid de värfvade
sqvadronerna skulle behofvet blifva 12 å 13 man, således en ökning
af (i man per sqvadron, eller för 2 sqvadroner 12 i stället för
9. Det är sant, att det kommer att uppstå svårigheter att få denna
ökning af 12 man ifrån detta område, men jag tror att vid ett
sådant vapen, som kavalleriet, skall det ej blifva omöjligt att få
fyllnaden från något område söderut i landet, icke från det öfriga
(Norrland, der den befintliga tillgången af folk väl kommer att
tagas i anspråk för uppsättandet af de nya numren vid de olika
norrländska regementena.

Jag tror att denna oegentlighet i Kongl. Maj:ts förslag är så
stor, att den förändring, som utskottet tillstyrkt, kan hafva ganska
stor befogenhet.

Jag tillåter mig derför yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Den siste talaren
har, likasom utskottet, stödt sig på de beräkningar, som blifvit
uppgjorda i generalstaben angående värfning med 8 års medeltjenstetid,
och det är just dessa jag påstår vara falska och allt för
sangviniska; de stödja sig på »förhoppningarnes gungfly» och icke
något annat. De beräkningar, hvilka gjordes 1882 och 1883, voro
mera omsorgsfulla, och de stannade vid 6 år, som dock visade sig
vara felaktigt. Likväl utgingo de ifrån att allt stammanskap, som

®:o “• 88 Tisdagen den 22 November, f. m.

Ombildning tjenat endast 2 år, skulle efteråt vara skyldigt att göra 90 dygns
hästjägare-8 beväringsexercis, fördelad på 3 år, och komitén anmärkte med skäl,
corps. denna förestående beväringsexercis under de kommande åren

(Forts.) skulle vara ett kraftigt motiv, som drefve till rekapitulation. Detta
är nu. borttaget; den som tjenat i 2 år är fullkomligt fri. De
beräkningar, som gjordes 1882, voro således mycket försigtigare
gjorda än de, som nu ställas upp.

Jag tvekar icke att stämpla dessa såsom allt för sangviniska,
och när 1882 års beräkningar icke slogo in, då de tillämpats,
komma dessa ännu mindre att hålla streck. Jag upprepar detta,
för att betona omöjligheten af att på denna väg skaffa folk, i all
synnerhet i Jemtland!

Friherre von Krmmer: Jag hade redan i går, vid den första
allmänna debatten, tillfälle att anföra några af de skäl, som för
mig synas bevekande att bifalla denna punkt. Då nu, emot min
förmodan, partiel debatt om denna punkt blifvit anstäld, nödgas
jag till en del upprepa detsamma, som jag sade i går, med tillägg
af hvad jag då glömde. Man talar om svårigheten att verkställa
denna rekrytering. Men denna farhåga delas ej af chefen för
generalstaben, som på sid. 86 säger: »vid Jemtlands hästjägarecorps
torde intet hinder möta att verkställa uppsättningen af de tre nya
sqvadronerna under 5 år». När generalstabschefen hyser förhoppning,
att det ej skall möta svårighet på 5 år uppsätta de o nya
sqvadronernas 255 manskapsnummer, icke kan det då vara någon
svårighet att uppsätta de återstående två sqvadronernas 186 manskapsnummer
på 25 år? Årliga rekrytbehofvet ökas ej derigenom med
mer än circa 9 man. Hvarifrån herr Boström tagit den af honom
nu anförda siffran af ökadt rekrytbehof: »12 om året» för dessa två
sqvadroner, vet jag_ icke. Enligt upprepade gånger i utskottet från
vederbörande håll infordrade upplysningar skulle, som sagdt, ökade
rekrytbehofvet ej gå till mer än 9 om året, men jag vill icke disputera
om dessa 2 man. Kan det väl vara möjligt, att ett ökadt
rekrytbehof af 9 eller, om så blir 12, rekryter årligen skulle utgöra
ett allvarsamt hinder för uppsättningen? Man undrar må hända,
huru man kan komma till så låga siffror. Det är ju dock mycket
enkelt att förstå. Då, som sagdt, dessa 2 sqvadroner omfatta blott
186 manskapsnummer, och deras nya uppsättning fördelas på 25
år, finner man lätt, att det ökade rekrytbehofvet ej kan bli större.

Hvad kostnaden angår, tog jag mig redan i går friheten nämna,
att den visserligen på papperet visar sig blifva omkring 17,000
kronor, efter andra uträkningar 13,000 kronor mer, än om blott
de 3 sqvadronerna skulle uppsättas. Men, mine herrar, detta ännu
en gång sagdt: på papperet. Ty vid beräkningen af den ökade
kostnaden förfar man på det sättet, att man uppgifver hela kostnaden
för dessa sqvadroner, och så drager man derifrån den tillgång,
som uppstår genom vakansafgifterna, antingen de erläggas af
rotehållarne eller i motsvarande anslag från staten. Och dessa
anslag beräknas då efter den i 1885 års taxa uppgjorda värderingen
af 300 kronor för dubbelrote. Om man i stället hade värderat

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 5.

dessa dubbelrotar till 350 kronor, lika med rusthållen vid t. ex. Ombildning
Lifregementets dragoner, ginge det i hop och blefve icke någon kost- af Jemtlands
nåd alls; likasom i 1889 års förslag Kongl. Maj:t utredde, att med a[
det beräknade värdet af rusthållen skulle hela indelta kavalleriets (Forts.)
förändring till värfvadt egentligen ingenting kosta. Kostnadsökningen
finnes således endast på papperet.

Men jag kommer slutligen till det vigtigaste. Kan någon förneka
— och det tror jag ej här blifvit förnekadt — att det är en
organisativ oegentlighet af värsta slag, att ett och samma regemente
består af 3 värfvade sqvadroner, med dels på depot, dels
utackorderade hästar, fullt dresserade och skötta på ett helt annat
sätt än de indelta, samt 2 sqvadroner på gammalt sätt uppsatta,
med indelta kavallerister och med hästar, hvilka ej kunna meddelas
jemlik dressyr? Det är ju egentligen den svagaste punkten i hela
Kongl. Maj:ts förslag. Redan i vintras höjde sig också inom statsutskottet
vid behandlingen af denna fråga många röster för undanrödjande
af denna oegentlighet, men man tyckte sig hafva i det
då af statsutskottet framlagda förslaget redan vidtagit så många
ändringar i Kongl. Maj:ts förslag, att man icke vågade ytterligare
uttaga detta om ock lilla steg. Kan det vara för mycket att nu
uttaga det för att undanrödja denna, den värsta oegentlighet, som
qvarstår i det nya förslaget? Jag vågar äfven påpeka nyttan för
tillfället af ett bifall till denna punkt, ty enligt min åsigt kommer
det att ej så obetydligt bidraga till förslagets lyckliga fortsatta
— såsom man i dag kan våga säga — framgång.

Det är således både ur synpunkten af sakens egen beskaffenhet
och lätta verkställbarhet och ur synpunkten af, att kostnaden blir
så godt som ingen, samt slutligen ur klokhetens synpunkt, som
jag anhåller om bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Casparsson: Om ökningen af den siffra, som de två

indelta sqvadronernas förändring till värfvade skulle medföra vill
jag ej tvista. Från utskottet har den uppgift kommit, att den blott
skulle medföra eu ökning af 9; nu hörde vi här att den skulle
bli 12. Och har ökningen stigit så under de dagar, som förflutit
sedan utskottet afgaf sitt utlåtande, kan, om vi hålla på en tid,
ökningen nog bli ännu större. Oberoende af detta ber jag att få
fästa uppmärksamheten derpå, att när måttet är fullt, kommer den
minsta droppe glaset att rinna öfver. Och när vi nu beträffande
möjligheten att anskaffa rekryter kommit till den högsta möjliga
siffra, så betyder det intet, om det behöfs eu eller hundra man till.

Ty man får hvarken den ene eller de hundra. Enligt generalstabschefens
yttrande ha vi redan genom den föreslagna vakanssättningen
kommit till den högsta möjliga siffran, och derför har jag
den uppfattningen, att dessa två sqvadroner komma att bli en
organisation på papperet.

Herr vice talmannen: I det yttrande jag i går tog mig fri heten

afgifva, nämnde jag, att jag i denna fråga blef kullvoterad
i utskottet, men att jag för försvarsfrågans framgång ansåg mig ej

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ombildning böra reservera mig. Jag angaf då äfven mina skäl derför. Jag
hästjägare*8 anså8'' & ena sidan, att utskottet ej borde gå längre än Kongl. Maj:t
corps. €~ föresjagit i afseende å de trupper, som skulle medelst värfning anförts.
) skaffas, men å andra sidan erkände jag den stora militära fördelen
af att Jemtlands hästjägare skulle få en homogen sammansättning
och en homogen utveckling. Den stora fördel, jag såg i detta,
utgjorde ytterligare ett skäl, hvarför jag ej reserverade mig mot
utskottets beslut. Jag ställer mig nu på samma ståndpunkt här.
Olägenheten å ena sidan är den något ökade värfningen, och i det
hänseendet tror jag att vi kunna komma öfverens, derom, att om
antalet erforderliga rekryter årligen är 9 eller 12 — vi skola komma
i håg, att det blott är berältningssiffran det gäller — kan detta
icke utöfva något synnerligen stort inflytande. Å andra sidan motväges
denna större värfning, enligt min åsigt, af obestridliga militära
fördelar.

Egentligen begärde jag dock ordet med anledning af en talares
yttrande, att vi skulle försöka behålla några, »reserver» för senare
uppgörelser. Jag tror icke, att den politiken är rigtig. Jag är
nemligen öfvertygad om, att hvarje afsteg från utskottets förslag
kommer i medkammaren att verka till hjelp för dem, som motsätta
sig Kongl. Maj:ts förslag, och äfven ur denna synpunkt önskar jag
nu bifall till utskottets förslag. Dessutom om kammaren önskar,
att ej i medkammaren hela kavalleriet sättes på vakans, så bör
kammaren, synes mig, besinna, att ett afsteg från utskottets förslag
snarare främjar ett sådant beslut i medkammaren än tvärt om. Och
slutligen böra vi ej glömma, att frågan ännu ej hunnit långt. Det
första slaget har visserligen stått, och om än de som hafva understödt
Kongl. Maj:ts förslag äro flere än de som i våras understödde
statsutskottets förslag, hafva dock de, som nu röstat för Olof Jonsons
förslag, varit lika många som de, hvilka gjorde detta i våras.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Grefve Spens: Jag erkänner villigt, att organisationen af

Jemtlands kavalleriregemente skulle blifva vida bättre, om äfven
dessa båda sqvadroner stäldes på vakans. Men jag har reserverat
mig deremot af farhåga, att denna vakanssättning skulle ytterligare
försvåra rekryteringen inom Jemtlands folkfattiga inskrifningsområde.
Baron Leijonhufvud har redan omnämnt, hvilken stor rekrytering
der kommer att behöfvas. Ku säger man, att det årligen
erfordras blott 9 eller 10 man till, och att dessa höra lätt kunna
anskaffas. Man har uppgifvit nämnda siffror under förutsättning
att afgången från de nuvarande hästjägaresqvadronerna skulle bli
ungefärligen lika under hvartdera af de 20—25 år, som för ornformeringen
äro beräknade. Den nuvarande styrkan af de två sqvadronerna
utgör 180 man, ej 170 som baron von Krsemer nämnde,
och dessutom 6 volontärer. Dessa 180 hästjägare äro afsedda att
ersättas med endast 170 man, och skulle sålunda de nya sqvadronerna
bli något svagare än de gamla. Men det är gifvet att, om
och då ifrågavarande vakanssättning medför fördelar för rusthållarne,
kan densamma lätteligen komma att försiggå vida hastigare än

Tisdagen den 22 November, f. m. 91

man nu tänker sig. Det kan ju nemligen hända, att, för vinnande
af dylik förmån, öfverenskommelse om tidigare afgång kommer att
ega rum mellan rusthållare och hästjägare. Sådana överenskommelser
kunna bli ganska talrika under den närmaste tiden, derest
ny upptaxering af rustnings- och roteringsbesvären skulle komma
till stånd förr än utskottet afsett, och i hvilket fall som helst
torde de flesta hästjägare försvunnit, innan ny uppskattning kommer
att ega rum. Jag tror således, att rekrytbehofvet under de närmaste
åren skulle bli betydligt större än som nu förutsattes.. Det
är då möjligt, genom den förkärlek hvarmed unge män vilja bli
kavallerister, att man inom afsedd tid får Jemtlands kavalleri i
sin helhet uppsatt, men detta kan komma att menligt återverka på
de andra vapnen. Och skulle derigenom uppsättningen af Norrlands
artilleriregemente blifva försvårad eller fördröjd, vore det
illa; ty vi veta väl, att detta artilleriregemente är för Norrlands
försvar af den största vigt. Mig synes derför frågan om Jemtlandssqvadronernas
vakanssättning vara för tidigt väckt, och förenar jag
mig med herr Oasparsson i det yrkande, som af honom blifvit
framstäldt.

Herr Fagerholm: Såsom rusthållare vid Smålands husar regemente

har jag i Andra Kammaren försökt göra mig underrättad
om, hvilket beslut denna kammare kommer att fatta i anledning
af A. Perssons och P. Pehrsons reservation. Jag har blifvit fullt
öfvertygad om, att Andra Kammaren kommer att besluta, att äfven
Smålands husarregemente skall sättas på vakans, och detta på den
grund att hästarne ej bli behandlade på det sätt som önskas. Derför
råder jag herrarne att afstå utskottets förslag för att derigenom
sedermera kunna ha något, som vi i denna kammare möjligen skola
behöfva som ett verkligt bytesmedel. Jag yrkar afslag å utskottets
förslag.

Friherre Leij onhufvud, Bro der Abraham: Jag ber om ursäkt,
att jag å nyo begärde ordet, men jag har endast några ord att tillägga
för att visa, huru värfningen slår ut. En tabell å sid. 153 i generalstabens
betänkande visar afgången af stainanstälde frän de värfvade
regementena under loppet af 14 år, från 1873 till 1886. Under
dessa 14 åren har hela nummerstyrkan afgått, tv numera tjenar ej
en obefordrad nummerkarl så länge. Men det visar sig af denna
tabell, att 82,3 procent afgått under de första 6 åren, och deraf kan
man sluta sig till, huru ringa förhoppningarna äro att uppnå en
medeltjenstetid af hela 8 år för stamsoldater! De officerare och
underofficerare, som äfven ingå uti tabellens beräkning, kunna med
skäl anses vara temligen lika fördelade på alla 14 åren och utgöra
i alla fall ett ringa fåtal af hela antalet. Medeltjenstetiden enligt
nämnda tabell är endast 4 ’/4 år. Deraf kan man finna, huru stor
utsigten är för en värfning med medeltid af 8 år. Det visar, att
en medeltjenstetid af 8 år åtminstone för närvarande är rent omöjlig.
Det är sant, att man nu ej vill ha soldater, som gå i garnisonstjenst
lång tid. Men man önskar att de skola rekapitulera en å

N:o 5.

Ombildning
af Jemtlands
liästjägarecorps.

(Forts.)

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ombildning två gånger. Det oaktadt visar sig, att inom de sex åren äro 82
ahäsfiilandS Pro.cent försvunna. Men benägenheten för rekapitulation minskas
aScorps.e ärligen — det är den allmänna erfarenheten. Det är ett ytterligare
(Forts.) s^äl för hvad jag sagt, att värfningen är för sangviniskt beräknad,
och. att den lilla värfningsprocent som upptagits är för knapp.
Följden blir, att när det börjar bli vakanser, så har man inga andra
resurser än att öka årsvärfningen, om folk kan fås, och dermed
rekrytskolorna samt kostnaden m. m. eller också tillgripa åtgärden
att sätta ner stammen, såsom vi nu göra vid artilleriet. Men håller
man på med det länge, så fins slutligen ingenting qvar.

Herr Reuterswärd : Här tyckes frågan vara den: skall Första
Kammaren i denna punkt uttala sitt sista ord i frågan, eller skall
man begagna den politiken att ha frågan till ett bytesmedel. Jag
tror, mine herrar, att de, som vilja gå lika långt som utskottets
förslag, handla klokast och kammaren värdigast att nu säga sitt
sista ord och sedan icke vika från detsamma. Derför röstar jag i
denna fråga med utskottet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande moment yrkats: l:o) att
utskottets förslag skulle bifallas; 2:o) af herr Casparsson, det kammaren
ville besluta, att Jemtlands hästjägarecorps må ombildas till
regemente, och corpsen för sådant ändamål ökas med tre nya värfvade
sqvadroner, på sätt i statsrådsprotokollet finnes omförmäldt,
dock att för en hvar af de nya regmentsofficerarne vid regementet
uppföras lönetillägg för endast 2 tjenstehästar med tillsammans
800 kronor samt fourrageersättning med 730 kronor; samt 3:o) att
utskottets förslag skulle afslås.

Derefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham, begärde votering,
i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition dervid antagits
bifall till herr Casparssons yrkande, uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet föreslagit i mom. d)
af första afdelningen, punkten 7, i sitt utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner, Nej, bifaller kammaren, att Jemtlands hästjägarecorps
må ombildas till regemente, och corpsen för sådant ändamål ökas
med tre nya värfvade sqvadroner, på sätt i statsrådsprotokollet

Tisdagen den 22 November, f. m. 93

finnes omförmäldt, dock att för en hvar af de nya regementsofficerarne
vid regementet uppföras lönetillägg för endast 2 tjenstehästar
med tillsammans 800 kronor samt fourrageersättning med 730 kronor.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 37;

Mom. e)—i).

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Punkterna 8—14.

Hvad utskottet föreslagit bifölls.

Punkten 15.

.Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag anser visserligen,
att en sådan eftergift med afseende å soldatkontrakten
som den här ifrågasatta under nuvarande förhållanden strängt
taget är nödvändig. Ty numera torde soldaterna obestridligen
komma att fordra högre aflöning för att inträda i tjenst, då till
följd af den utsträckta tiden för beväringsexercisen de komma att
blifva längre tid än förut borta från hem och torp, hvartill kommer
att beväringens dagaflöning blifvit väsentligen höjd, hvilket äfven
i sin mån kommer att bidraga att stegra soldaternas anspråk i
fråga om deras lönevilkor. För öfrigt är det nog så, att man redan
nu faktiskt måste afvika från de ursprungliga kontraktens bestämmelser
så till vida, att då vid rekryteringen de unga männen
begära mera än deri ursprungligen blifvit utfäst, och man nödvändigt
måste skaffa soldater, man också måste betala mera. Kustod!
rotehållarne hafva väl äfven på sina ställen, der sådant varit
ömsesidigt fördelaktigt, å sidan om kontrakten gjort upp med soldaterna
att de skulle afstå från torpen.

En sådan ändring som den, hvarom nu är fråga, anser jag således
nu mera vara oundviklig.

Dock har jag velat yttra några ord i frågan och vill till en
början påminna om, att genom den föreslagna eftergiften ingalunda
borttagits det vilkoret, att kontraktet emellan rust- eller rotehållaren
och soldaten måste granskas af befälet och i vissa fall godkännas
af Konungens befallningshafvande. Det vore ytterst vådligt
att lemna detta aftal fullt fritt, ty om så vore, kan man taga för
gifvet att det i många fall skulle inträffa, att en ung rekryt, som
är angelägen att få platsen — han vill t. ex. gifta sig — kommer
att afspisas med muntliga löften, för hvilkas uppfyllande ingen
säkerhet finnes. Bestämmelsen i fråga är emellertid icke borttagen
och måste derför anses stå qvar.

N:o 5.

Ombildning
if Jemtlands
hästjägarecorps.

(Forts.)

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

Vidare kan det icke döljas, att stadgandet bidrager till indelningsverkets
fullständiga afskaffande, då det derigenom kommer
att förlora ett af sina bästa stöd, ty i samma mån lönen mera allmänt
kommer att utgå uteslutande i kontanta penningar, blir den
opinion allt mer rådande, som säger: »Hvarför skola rust- och rotehållarne
hafva besväret med att anskaffa soldaterna och ligga i
förskott med betalningen åt dem; det är nog godt och väl att de
få igen af kronan hvad de lägga ut, men det är i alla fall en onödig
omväg. Det vore mycket bättre, om soldaten finge betaldt af
kronan direkt». Denna ändring med afseende å kontrakten kommer
således att såsom en oundviklig konseqvens medföra, att indelningsverket
mer och mer får gifva vika, och bildar sålunda öfvergången
till den värfvade stammen, hvilken jag anser vara förkastlig.

Såsom förhållandena nu äro, kan jag emellertid icke annat än
yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Gasparsson: Då kammaren tyckes besluten att obetingadt
antaga allt hvad utskottet föreslagit, tjenar det icke till
något att göra invändningar mot förslag, som af utskottet tillstyrkts.
Jag vill dock i denna punkt inlägga en gensaga.

För många år sedan åsåg jag en föreställning af s. k. dissolving
views, jag tror det är öfversatt: »sammanflytande bilder».
Till en början ser man på väggen, eller duken, en bild med tydliga
och skarpa konturer. Efter en stund börja konturerna att
oscillera, färgerna sammanflyta och bilden öfvergår slutligen till
en oredig massa. Men efter ännu någon stunds förlopp antager
massan allt fastare former och slutligen framträder på samma grund
en fullständigt ny bild.

Det är en sådan dissolving- vierv, som utskottet här framstält.
Om detta förslag antages, hvad återstår då af den indelte soldaten?
Det blir staten, som i sista hand får öfvertaga hans aflönande.
Bofastheten öfvergifves, och det är blott rust- och rotehållarnes
rekryteringsskyldighet, som är qvar. Men jag är fullt öfvertygad
att, sedan dessa grundprinciper blifvit öfvergifna, konturerna af den
indelta stammen skola börja oscillera och helt och hållet sammanflyta,
så att äfven rekryteringsskyldigheten kommer att bortfalla,
och då har man i stället den värfvade stammen.

Såsom resultat af grundskatternas och indelningsverkets efterskänkande
få vi således till slut nittio dagars öfningstid och en
värfvad stam.

Jag tror för öfrigt att, i detta fall åtminstone, om Första Kammaren
bifaller hvad Kongl. Maj:t föreslagit, och Andra Kammaren
hvad utskottet föreslagit, en sammjemkning mellan dessa beslut
skall gå ganska lätt för sig. I afdelningens förslag i fråga om
förevarande punkt var den frasen inskjuten, att medgifvandet skulle
lemnas »i vissa fall, der bofastheten icke äfventyrades». Denna fras
var emellertid insatt blott i motiveringen, men icke i klämmen.
Man fann då i utskottets plenum, att dessa ord »i vissa fall» voro
mycket ovissa, enär det icke blifvit alls bestämdt hvad dermed

Tisdagen den 22 November, f. in.

N:o 5.

menades, ock frasen ströks derför. I händelse kamrarne skulle i
denna punkt stanna i olika beslut, kunde man dock tänka sig
sammanjemkningen ske på det sätt, att i punkten intoges en bestämmelse
derom, att rättigheten i fråga vore medgifven allenast,
der bofastheten icke äfventyrades. En sådan bestämmelse skulle
åtminstone bevara sjelfva principen af bofasthet.

Jag inser emellertid, att det icke är värdt att här framkomma
med något från utskottets tillstyrkan afvikande förslag, hvarför jag
blott vill hafva till protokollet antecknadt, att jag icke kan förena
mig om utskottets förslag och att jag reserverar mig mot kammarens
beslut, hvars beskaffenhet jag förutser.

Herr Falk, Helmer: Jag tillkännagaf visserligen i går, att
jag icke vidare ämnade att uppträda i debatten, men då den fråga,
som nu föreligger, är af utomordentligt stor vigt och ligger mitt
hjerta nära, har jag velat yttra några ord för att såmedelst samla
ännu några strån till den stora stacken af bevis för det okloka och
vådliga i detta utskottsförslag. Hå jag emellertid flere gånger
förut utförligt yttrat mig i denna fråga och äfven i gårdagens debatt
vidrört den, vill jag icke nu å nyo upptaga skälen emot den
föreslagna förändringen, utan begränsa mitt anförande så mycket
som möjligt.

Det är utom allt tvifvel, att förhållandet emellan rust- eller
rotehållaren och soldaten behöfver regleras och ändras. Men detta
skulle utan synnerlig svårighet kunna ske, om man blott ginge till
verket med god vilja, någon pietet för institutionen och med tillräcklig
kännedom af hithörande förhållanden. Svårigheterna skulle
då visserligen icke vara oöfvervinneliga. Möjligen är det ock behofvet
af en sådan reglering, som föranledt Kongl. Maj:ts proposition.
Det är emellertid att beklaga, att, då Kongl. Maj:t rört vid
detta ämne, det stannat vid en halfhet, ty det är en halfhet att,
om man vill åstadkomma eu reglering, blott utbyta skyldigheten
för rotehållaren att lemna soldaten torp med åkerjord mot torp
med planteringsland eller kåltäppa. Det innebär dessutom en halfhet,
att icke definierats hvad som menas med »planteringsland»
och »kåltäppa». Som det nu är, kan ju den ene dermed mena ett,
den andra ett annat. Förslaget borde, efter min åsigt, ovilkorligen
hafva bestämt det minimum af jord, som skulle kunna utgöra ett
planteringsland eller en kåltäppa. Jag antager vidare, att det är
samma behof af en reglering, som förestafva! utskottets förslag och
tillstyrkan af herr Wiksténs motion, men då utskottet härvid har
gått så långt, att det lossat på alla band och öppnat på vid gafvel
dörren för godtycke och maktspråk, så har det i hög grad skjutit
öfver målet och skapat, icke eu reglering utan ett liflös, der väl i
regel rätten torde komma att stanna på den starkares sida.

I sitt förslag har utskottet väl tillgodosett rotehållarens intresse,
det är sant; men det tinnes äfven eu annan part, som saken rörer,
nemligen soldaten, och Indika garantier har utskottet föreslagit för
tillgodoseende af haris intresse? Jag tror att utskottet blir skyldigt
svaret på denna fråga. Utskottet synes dessutom alldeles hafva

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.

(F orts.)

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f, m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

glömt att det finnes en tredje part, samhället, staten, som har ett
betydande intresse af huru ifrågavarande angelägenhet blir ordnad
och som torde böra hafva ett ord att säga med afseende å ordnandet
af en statsinstitution, sådan som den hvarom här är fråga. Jag
tror verkligen, att man vid betraktande af utskottets tillvägagående
och den tanke, som synes ligga till grund derför, eller rubbande
af indelningsverkets grundval, har något skäl att erinra sig konung
Davids ord: »Den stenen, som. byggningsmännerna förkastade, är
en hörnsten vorden», ty det lärer ej kunna förnekas, att den grundval,
hvarpå vårt härväsende så länge hvilat och enligt Kongl. Maj:ts
förslag äfven- fortfarande skall komma att hvila, under seklernas
lopp utvecklat sig till en samhällsordningens hörnsten, och en sådan
kan man icke bortkasta, om man icke har någon annan att
sätta i stället, hvilket jag icke tror här vara fallet.

Nu säger man, att det här är öfverdrifter, och att saken i
sjelfva verket icke är så farlig, ty det är ju icke sagdt att, om utskottets
förslag bifalles, soldattorpen skola försvinna. Det blir ju
blott tillåtet för rotehållaren att till soldaten utgifva allenast kontant
lön. Detta är sant, men jag frågar om det finnes någon här i
kammaren eller utom- densamma, som kan garantera att torpen
icke blifva borttagna? Men, säger man, en garanti finnes deri, att
förslaget innehåller den inskränkning, att soldaten har rätt att
efter uppsägning erhålla torp. Jag är dock fullt öfvertygad att

denna garanti är blott illusorisk, tv jag tror vi kunna komma öf verens

om att, sedan rotehållaren en gång satt sig i besittning af
torpet och användt detsamma för sina ändamål, det skall blifva
ganska svårt för soldaten att återvinna detsamma. Jag tror icke
att det skall lyckas i många fall. För öfrigt har en reservant i
utskottet, herr Casparsson, antydt att det finnes ett mycket lätt
sätt att alldeles kringgå den ifrågavarande bestämmelsen, nemligen
att i kontraktet intaga bestämmelser om så stort afdrag på
lönen, i händelse han skulle begära torp, att något sådant aldrig
skulle kunna komma i fråga. Man bestämmer t. ex., att i sådan
händelse lönen skall minskas med t. ex. 100, 110, 120 kronor. Vidare
finnes ett annat sätt att nå samma mål, nemligen att vid si dan

af det officiella kontraktet upprätta ett särskildt kontrakt, enligt
hvilket rekryten förbinder sig att aldrig begära torp. Sådant
har man mer än en gång sett.

Här har af en talare blifvit sagdt, att han förmodade, att stadgandena
om Konungens befallningshafvandes skyldighet att fastställa
kontrakten, och att de skola granskas af kompanichefen, icke
skulle blifva upphäfda genom den förevarande bestämmelsen. Jagtror
icke heller detta, men förhållandet är af ytterst liten vigt, ty
hvarken Konungens befallningshafvande eller kompanichefen kan
säga ett ord om kontraktet, i fall soldaten förklarar sig nöjd, och
då torde dessa myndigheters granskningsrätt icke mycket hjelpa
mot sådana kontrakt som dem, hvarom jag nyss nämnde.

Under den tid jag haft äran tillhöra Första Kammaren, och
äfven under den långa tid förut, hvarunder jag med uppmärksamhet
följt allmänna angelägenheter, har jag bevittnat mänga försök

Tisdagen den 22 November, f. m.

N:o 5.

att rubba indelningsverket. För hvarje gång har man alltid sagt:
detta betyder icke något, systemet står alltid qvar ändå. Jag har
i denna kammare vid ett föregående tillfälle tillåtit mig att använda
den bilden, att med afseende å indelningsverket förfares på
samma sätt som man gör med en kronärtskocka. Man plockar det
ena bladet efter det andra och för hvarje gång säger man »det gör
ingenting», men till sist står man vid bottensatsen, här representerad
af bofastheten. Tager man så bort äfven bottensatsen,
då är kronärtskockan förbrukad, och blott några odugliga blad
återstå. På samma sätt med bofastheten; upphäfves denna, så
kommer en stund, då af indelningsverket blott återstår en oduglig
ruin. Hvad skall väl sedan framväxa ur denna ruin? Jo, säger
saugvinikern, en härordning, uteslutande grundad på »den allmänna
värnpligten. Nej, mine herrar, visst icke! Det är icke den allmänna
värnpligten, som växer fram, utan en stam efter herr Olof
Jonssons mönster, en sådan, som en nyligen afliden f. d. ledamot
af Riksdagen fullt rigtigt betecknat såsom en »proletärstam»
och som i denna kammare af framstående militärer och statsmän
erhållit vitsordet att vara »opålitlig i striden och en landsplåga
under freden», en stam för öfrigt, hvars konturer redan i motiveringen
å första bladen af __detta betänkande skymtar för våra ögon
vid framtidens horisont. År det eu sådan stam Första Kammaren
vill hafva? Jag hoppas kammaren icke vill vara med om dess införande,
utan att kammaren i stället vill konservera den stam,
hvarpå den härordning hvilar, som kanske redan om några timmar
vunnit Riksdagens godkännande, gifve Gud, till lycka och välsignelse
för vårt kära fädernesland. Men skulle Första Kammarens
beslut blifva annorlunda, måste jag säga, att ändamål och medel

stå i den skäraste, den mest oförenliga och oförklarliga motsats

11 0,-0
mot hvarandra.

Jag hoppas nu åtminstone att i denna fråga slippa höra de
varningar, som under gårdagens debatt så ofta uttalades och hvarifrån
vi ej heller denna dag varit alldeles fria, gående derpå ut,
att Första Kammaren icke skulle följa sin öfvertygelse och göra
hvad kammarens flertal anser vara rätt och klokt, utan framför
allt akta sig att gifva Andra Kammaren någon anledning till
missnöje. Skola sådana skäl allt framgent åberopas, kan man med
skäl fråga, hvad Första Kammaren skall göra här? Då vore det
så godt först som sist att alldeles lägga ned sina röster, hellre än
att blifva ett viljelöst eko af de opinionsströmniugar, som i Andra
Kammaren så ofta framkallas af en enda oansvarig motionär.
Detta är icke den ställning, som grundlagen anvisat Första Kammaren.

Jag anhåller om utslag å utskottets hemställan, i hvad. den
skiljer sig från herr Casparssons reservation, och bifall till denna
senare.

Friherre von Kracmer: .Efter det häftiga föredrag vi nu

hafva hört, torde det tillåtas mig att få komma med några lugnande
ord. Jag vill då, innan jag vänder mig mot den siste ta Företa

Kammarens Prat. vid urtima riksd. 1SH2. N:o .>. 7

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

N:o 5.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Ports.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

laren, först hemställa till den näst föregående, den aktade ledamoten
af utskottet herr Casparsson, om icke de dissolving views,
som han för oss tecknat, må hända till största delen äro sådana der
bilder, som göras då man målar den behornade på väggen. Icke
blifva val ändå följderna af ett beslut enligt utskottets hemställan
sådana, som han förespegla!? Hvarför skulle nödvändigtvis stammen,
om man inför kontant aflöning äfven för de indelte soldaterna,
blifva förvandlad till en vanlig värfvad stam, i den bemärkelse
detta ord brukar användas, t. ex. då man talar om gardesregementena?
Jag kan icke finna den minsta anledning att antaga
något sådant. Indelningsverket kommer att till allra största
delen bibehållas, det är blott betalningssättet, som kan komma att
något förändras. I vissa landsorter hafva sedan lång tid tillbaka
rust- och rotehållarne på grund af häfd ansetts ega rättighet att
lemna soldaten endast kontant betalning, under det att i andra
landsorter aflöningen lemnats dels i kontanta penningar, dels i
hemkall och en obetydlig jordrymd, som kallas för planteringsland
eller kåltäppa. Slutligen finnes ännu ett aflöningssätt, det
allra kista, då soldaten endast har jord. Kongl. Maj:t har nu föreslagit,
att rättigheten att lemna den in natura utgående aflöningen
endast i planteringsland eller kåltäppa måtte utsträckas äfven till
de orter, der så hittills icke förfarits. Utskottet bär utöfver detta
Kongl. Maj:ts förslag blott tagit ett ytterligare litet steg och föreslagit,
att, äfven der detta hittills icke varit öfligt, rust- och rotehållarne
måtte hafva rätt att träffa aftal med soldaten om allenast
kontant aflöning, dock med det försigtiga tillägg, att derest karlen
under sin tjenstetid skulle tillkännagifva, att han vill hafva torp —■
och detta skulle väl endast komma att ske på grund af påstötning
från befälet, som ansåge, att karlen t. ex. för upprätthållande af
sin karakter behöfde erhålla fast bostad, så att häri icke vandrade
från den ena lägenheten till den andra — han också skall få ett
torp inom ett år från laga fardag efter tillsägelsen. Icke kan man
väl rimligen begära att, om soldaten säger till på onsdagen att han
vill ha torp, rotehållare!! skall ge honom ett på torsdagen, utan
man måste gifva rotehållaren tillräcklig tid att bygga upp eii stuga
och afgärda ett mindre torp.

Ku säger man, att kostnaderna kunna uppgöras så, att rättigheten
för soldaten att begära torp blir illusorisk. Man kan bestämma
vilkoren, t. ex till 150 kronor i ett för allt, men föreskrifva
att, om han fordrar torp, 120—130 kronor skola afgå. Men, rnine
herrar, hitom oss icke drifva saken till orimligheter. Man får väl
icke tänka sig, att legningen tillgår så, att derför ligger till grund
blott samtal emellan rust- eller rotehållaren och eu rekryt, som
förutsattes vara enfaldig och beskedlig. Hå var kanske förhållandet
för 20—30 år sedan; ej nu. Formelt är det visserligen blott
fråga om aftal emellan rust- eller rotehållaren och rekryten, men
ingalunda så i praktiken. Rekryten ingår icke något kontrakt,
med mindre han förut inhemta! sin blifvande kompanichefs utlåtande,
och sedan skall kontraktet granskas icke blott af befälet,
utan äfven af Konungens befallningshafvande. Skulle dervid så -

Tisdagen den 22 November, f. in.

N:o 5.

dana orimliga stadganden, som blifvit antydda, finnas vara intagna
i kontraktet, blir detta utom allt tvifvel ogilladt, och rotehållare!!
förständigad att hålla sig inom rimliga gränser och bestämma ett
afdrag, motsvarande verkliga värdet af den jord, som kunde komma
att upplåtas.

För öfrigt är det af vigt att denna punkt nu bifalles, emedan
ett afslag derå utan tvifvel skulle i stora landsorter, der redan nu
är häfdvunnet att soldaten aflönas kontant, uppfattas såsom början
till eu inskränkning i denna rättighet.

Bofastheten äfventyras, säger man vidare, och dermed skulle
den indelta arméns särskilda karakter vara upphnfd. . Jag ber
dock att ännu en gång få påpeka, att af Sveriges 30 indelta regementen
och corpser det redan finnes sju, som icke hafva några
torp, och jag har aldrig hört talas om, att icke dessa senare regementen
och corpser skulle ega samma stadga och pålitlighet som
de med torp försedda.

Men icke nog dermed; om man går till detaljsiffror, finner
man af 1881 års komité» förslag, tab. 27, att den 1 januari 1881
voro med torp försedda 20,564 rotenummer, men att af dessa icke
mer än 14,934 verkligen bodde på torpen. Vid o,094 nummer
funnos inga torp. Kan man då tro, att om någon förändring skulle
ske i dessa siffror, så att några flere af soldaterna blefve utan torp,
det skulle förändra den indelta arméns karakter? Enligt mitt förmenande
heror den indelta arméns karakter och stora pålitlighet
icke på torpen; d. v. s. om man dermed menar bofastheten, så
bidrager torpet visserligen till karakteren, men det är ett af föregående
komitéer tillräckligt utredt faktum, att den omständigheten,
att den indelte soldaten icke bor på det till roten hörande torpet,
utgör icke bevis för att han icke är bofast. I de allra flesta fall
har han då annan fast bostad, vare sig i egen stuga eller hos föräldrar
eller annan målsman. Jag tror vidare, att, förutom bofastheten,
värfningssättet, det så att säga enskilda värfningssättet, i
väsentlig mån trycker sin stämpel på den indelte soldaten. Värfningen
sker icke genom officiella värfvare vid mer och mindre
tvetydiga tillfällen, folksamlingar o. d., utan af rust- eller rotehållareu
efter lugn besinning, en gång hvart 10:de, 15:de eller 16:de
år, och rust- eller rotehållare!! är naturligtvis intresserad af att i
sitt granskap få en arbetsam och pålitlig karl. Det är detta som
gör, att den indelte soldaten, äfven der han sedan lång tid tillbaka
anvärfvats mot ersättning af kontant lön, visat sig icke vara
annorlunda eller sämre än de, som äro med torp försedde.

Herr Falk har bittert klandrat Koiigl. Maj:ts förslag för dess
halfhet, .lag tror det var så uttrycket föll sig. Jag förstår icke,
hvad lian menar, om icke möjligen att det kong!, förslaget håller
den gyllene medelvägen, ett sätt att gå till väga, som annars icke
brukar klandras. — Vi hafva icke någon bestämmelse om hvad
som bör förstås med kåltäppa och plantcringsland, menade lian.
lian har både rätt och orätt härutinnan. För eu stor mängd soldater
bär ju denna föreskrift tillämpats sedan lång tid tillbaka,
men fråga bär ändå icke uppstått om hvad som menas med detta

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

N:o 5.

100

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Fort».

planteringsland. I alla fall saknas icke i knektekontrakten bestämmelser,
hvarigenom det skulle i händelse af tvist kunna utrönas.
I Södermanlands regementes knektekontrakt är t. ex. föreskrifvet,
att den minsta jordrymden, som soldat må hafva att
bruka, är två spannland jord. .Der hafva vi sålunda ett mått. —
Samme talare påstod vidare, att vi här hade eu begynnande upplösning
af hvad som återstår af den indelta armén. Jag tror
tvärt om, att vi ännu under lång tid skola få bibehålla den återstående
delen af indelningsverket och den indelta armén, men jag
fruktar, att denna armé har skäl att tillropa den ärade talaren:
»Gud bevare mig för mina vänner; med mina fiender skall jag
nog komma till rätta!» Säkert är, att om man drifver saken
till sin spets och icke på minsta sätt underlättar det mellan
rotehå.llaren och soldaten bestående förhållandet, gör man det
började upphäfvande! af indelningsverket till akut. Lättar man
åter, i sådana mindre frågor som denna, bördan för rotehållaren,
då kan den återstående delen af indelta armén bibehållas
ännu en lång tid, och bästa beviset för att han misstagit sig i
sin förmodan är, att man både i utskottet och i Andra Kammaren
hört eu förkastelse af utskottets förslag motiveras deraf, att det så
att säga skulle »fastlåsa» indelningsverket. Det är så långt ifrån,
att det utgör en förstörelse deraf, att det är det enda praktiska
sätt att för en längre tid bibehålla hvad som återstår. Jag säger
icke för all framtid, tv hvilka menskligt inrättningar bestå i all
framtid? Visar det sig i framtiden, att vi kunna öfvergå till
lottning, vanlig värfning eller något annat sätt för stammens anskaffning
eller till eu ren värnpligtsarmé, så kan det ju vara framtidens
sak. För ögonblicket tror jag, att vännerna till indelningsverket
icke kunna göra något klokare än att undanrödja några af de
mest stötande förhållanden, som nu trycka rust- och rotehållare.

Slutligen vågar jag ännu en gång påminna om ålderspresidentens
yttrande vid den föregående punkten: att det icke är skäl
för Första Kammaren — jag ber om ursäkt, om jag icke lyckas
citera ordagrant — att gifva exempel på att börja bryta sönder
utskottets förslag, ty då kunde lätteligen detta exempel vinna
mångfaldigad efterföljd på ett nära beläget rum. Hålla vi deremot
tillhopa såsom eu man, kunna vi hoppas, att dylika tendenser,
äfven om de af några mägtiga röster påyrkas i Andra Kammaren,
dock ej skola hafva framgång, hvarjemte vi slippa de alltid mycket
kinkiga sammanjemkningarna, clå allt kan gå sönder och lätteligen
»eu liten tufva kan välta ett stort lass». — Det är ur synpunkten
af den indelta arméns rätt förstådda intresse och,ur synpunkten
af sakens framgång, som jag anhåller, att Första Kammaren ville
fortsätta såsom hittills och bifalla utskottets förslag oförändradt.

Friherre Le ijon hufvud, Sten: Jag har icke förut besvärat
kammaren med något anförande i fråga om det föredragna betänkandet,
men då jag vid denna punkt tager till orda, ber jag att
till protokollet äfven få intaget, att jag i det allra väsentligaste
förenar mig med och gillar det af Kong!. Maj:t framlagda för -

Tisdagen den 22 November, f. in.

101

N:o 5.

slaget samt äfven till vissa delar ds förändringar, som det särskilda
utskottet föreslagit, dock med reservation i de punkter, som
vidrörts af talarne på uplandsbänken, i hvilkas yttranden jag instämmer.
I afseende på den föreliggande punkten är jag visserligen
mest porterad för Kongl. Maj:ts förslag, men anser det dock
icke fullkomligt tillfredsställande. Det är visserligen sant, att
detta förslag medgifver en lättad uppgörelse mellan rotehållare!!
och soldaten, då inom de provinser och distrikt, der roten förut
försett soldaten med jord, frihet tillförsäkras dem att ingå öfverenskommelser,
hvarigenom jord icke behöfver följa med. För min
del karakteriserar jag soldatens största värde såsom indeit deri,
att han är bofast. Nu föreslår Kongl. Maj:t, att han skall hafva
torp med planteringsland eller kåltäppa. Utskottet går längre och
föreslår, att det må vara dem medgifvet att öfverenskomma om
en kontant lön, dock med rätt för soldaten att, då han så fordrar,
inom fardagsår komma i åtnjutande af torp. Denna bestämmelse
är för mig fullkomligt illusorisk, då vanligen den rotehållare, som
ej lemnar torpet åt soldaten, upplåter det till någon annan. Kommer
soldaten tillbaka och begär att få besitta torpet, är hans rätt
faktiskt icke betryggad genom denna bestämmelse, tv man kan
knappt tänka sig att roten eller rotehållaren skall kunna vara
beredd att inom ett år gifva soldaten torp, så vida dermed menas
hvad jag anser dermed höra förstås: en bostad, belägen för sig
sjelf, der planteringsland kan beredas. För min del hade jag
ansett vara rättast att, då kontrahenterna medgifvits rätt att fritt
träffa öfverenskommelse, man förklarat och bestämt att soldaten
skall vara bofast. Bofasthet kali ju erhållas på många sätt, och
derför kan äfven bestämmas att karlen skall hafva minst 1 rum
och kök med fri vedbrand, som gör att han, när han så vill, kan
bosätta sig och bilda familj. Är en sådan öfverenskommelse
träffad med Konungens befallningshafvandes och befälets goda minne,
så kan äfven soldaten sätta bo, hvad stund han behagar. Naturligtvis
skulle icke enligt min tanke upplåtandet af bostaden sättas
i samband med laga fardag utan med tiden för tjenstehjons flyttande.
Helst skulle jag sett, att dylik bostad tilierkännes soldat
vid antagandet, men då sådant möjligen kan anses obehöflig!, torde
det andra alternativet anlitas, eller att bostad upplåtes vid flyttningstid
för tjenstfolk på landet, efter derom 1/2 år förut af soldat
gjord tillsägelse.

Jag har velat uttrycka dessa mina åsigter till den verkan det
hafva kan; jag förmodar det icke kommer att hafva någon verkan,
då någon återreiniss nu icke kan komma i fråga; om proposition
på mitt förslag vill jag icke heller anhålla, så vida jag ej vinner
understöd, men jag har i alla fall velat framföra denna min åsigt,
då jag icke fullkomligt gillar vare sig Kongl. Maj:ts eller utskottets
förslag.

Herr B en nick: Det torde icke vara för kammaren alldeles
obekant, att jag under hela min riksdagstid, så ofta anledning att
yttra mig i dylika frågor gifvits, förklarat mig vara eu varm vän

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.

(Forts.)

Jf:o 5.

102

Tisdagen den 2 2 November, f. m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontralcten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

af indelningsverket. Jag tiar vid alla tillfällen stridt för denna
fosterländska och för vär trygghet dyrbara inrättning, men detta
har icke hindrat mig att i utskottet biträda det nu framlagda förslaget.
Det förefaller mig nemligen synnerligen märkvärdigt, att,
under det i vidsträckta delar af vårt land den indelte soldaten aflönas
kontant, det skulle vara farligt att undantagsvis medgifva
rotehållare!! och soldaten i andra delar af landet, der soldataflöningen
hufvudsakligen utgöres af torp, att kunna träffa aftal
om kontant aflöningssätt, såsom utskottet föreslagit. Jag vet icke,
hvarför det skulle vara farligt att legalisera så beskaffade aftal,
då uet visat sig under eu lång följd af år, att sådana ändock uppgöras
under hand. Det är väl bekant att i trakter af vårt land,
der vanligen torp upplåtes åt soldaten, många fall förekomma, då
soldaten undanbeder sig torpet, emedan han icke kan eller vill
sköta jordbruk. Han finner det vara större uträkning för sig att
såsom arbetare slå sig ned på någon punkt utom roten men inom
kompaniets område, der han bättre kan finna sin utkomst. Detta
förslag legaliserar något som sker hvarje dag, och jag känner speciel
anhängare af torpidén, som sjelfva aftalat med sin soldat att
han icke skall hafva torp, icke ens bosätta sig på landet, utan i
någon stad eller köping, der större och säkrare arbetsförtjenst är
att finna. Att medgifva sådana aftal, som dock icke kunna träda
i kraft, med mindre först och främst soldaten, såsom en myndig
man, och rotehållare!! derom äro eniga, samt dessutom befälet och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande gilla detsamma, kan efter min
tanke icke på något sätt rubba indelningsverket. Litar man hvarken
på soldatens omtanke för eget väl eller på befälets och Konungens
befallningshafvande.? bevakande af det allmännas rätt och fördel,
hvad skall man dä lita på? Jag tror, att man här rifvit upp en
storm i ett vattenglas, och jag kan icke följa med vännerna af
indelningsverket, som jag eljest så gerna sluter mig till.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Stråle.

Friherre Barnekow: Om jag med konservatism menar ett
bevarande element, så är det alldeles förträffligt att sådant finnes,
men jag fruktar att om de, som bekänna sig till konservativa
åsigter, blefve för starkt representerade, skulle vi snart hafva
stillestånd i stället för framåtskridande. Jag vill påminna om
behandlingen af skjutsfrågan 1878. Då stredo de konservative
allmänt derför, att den icke skulle gå igenom, ty de resande skulle
icke få skjuts, och dessutom skulle det blifva så förfärligt dyrt,
men de besegrades och skjutsfrågan gick igenom. För några dagar
sedan begärde jag skjuts från eu station och fick då en liggfjeders--vagn med fotsack samt förspänd med goda hästar, och allt detta
kostar mig några öre på debetsedeln. Men jag tänkte som så:
hade de konservative i Riksdagen fått råda den gängen, så hade
jag som förr fått åka i rapphöna utan fjedrar. Jag tror, att det
med föreliggande fråga förhåller sig som den gången. Det är min

103

>’:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

gamle motståndare, som äfven nu uppträdt, hvars uppfattning är
så olika med min, derför att han i denna fråga ser framtiden för
mörk. Han kallade indelningsverket med i torp bosatte soldater
en samhällspelare, från hvilken man nu plockade bort den ena
biten efter den andra, så att snart skulle ingenting återstå. Men
om det är en pelare för samhället, skulle vi i vår provins icke
hafva någon pelare, ty hos oss finnas få soldater med torp, och
jag tror, att vi stå på lika säkra ben som det öfriga Sverige. Jag
skall bedja få omtala, huru det gått till i Skåne. Der råder för
närvarande ett sådant förhållande som här sättes i fråga till införande.
Jag känner särskild! ett ställe, som har att hålla o soldater,
3 kavallerister och 2 infanterister. Enligt kontrakt är deras
lön 140 kronor, men begär karlen torp, afgå 100 kronor, tv rust- och
rptehåliaren vill icke att de skola begära torp. Hvad har nu inträffat?
Äto dessa karlar, som man befarar, lösdrifvare? En är hemmansegare.
Den andre och likaså den tredje eger hus och jord. den
fjerde är torpare, som gör arbete till gården, men den femte har
kontant lön och tjenar som dräng. Vid detta nummer har karlen
visserligen varit rörlig och qvarstår som soldat vanligen icke mer
än 3 ä 4 år, men det är ju en fördel, tv derigenom får man flere
i reserven. Jag tror derför, att den ärade talarens farhågor äro
onödiga härvidlag. Han ansåg, att detta förslag endast bevakar
rotehållarens intressen, men så är icke förhållandet, tv den soldat,
som har kontant lön, kan vara lika bra som den som har torp.
Olägenheten med torp är, att detta afiöningssätt tvingar 21-års
karlar att bilda familj och slå sig ned på ett torp. Den som har
kontant lön väntar ofta att ''skaffa sig familj tills han kan skaffa
sig egen bostad. Men vidare tror jag äfven, att statens intresse
är bevakadt, särskild! hvad karlens duglighet beträffar. Tv just
bland de icke bofaste eger större omsättning rum, och möjlighet
finnes derigenom att få flera soldater öfvade. Dessutom har jag
i denna fråga icke samma uppfattning som många af kammarens
ledamöter. Först och främst är jag icke någon så varm vän af
indelningsverket. Jag tror, att dess tid är förbi, och att det sett
sina bästa dagar. Jag tror, att detta förslag icke går ut på att
bibehålla indelningsverket, utan derpå, att systemet stam och beväring
tills vidare antages, men derför att man anser staten hafva
svårare skaffa karl i stammen, lägger man det på rust- och rotehållaren.
Jag tror icke, att förslaget är egnadt att bibehålla indelningsverket,
och derför är jag för det.

På grund af hvad jag anfört skall jag bedja att få yrka bifall
till utskottets förslag i föreliggande punkt.

Herr Sjöcrona: Jag får till en början bekänna, att jag icke
rätt förstår, hvarför denna, i mitt tycke temligen underordnade
fråga blifvit, så att säga, sammankopplad med den stora arméorganisationsfrågan.
Det är gifvet, att den ifrågasatta modifikationen
i knektekontrakten icke i någon män kan tillföra försvaret
någon ökad styrka, och, så vidt jag minnes, har bifall härtill hittills
icke uppstälts såsom vilkor för den stora frågans ordnande.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Torts.)

N:o 5.

3 04

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

Säde den nu föreliggande frågan fått behandlas för sig sjelf, fristående,
så hade ledamöterna i denna kammare kunnat derom afgifva
sin röst utan trycket af medvetandet, att om man nu afsloge
detta, skulle det kunna verka skadligt för den stora frågans
utgång. Men sedan jag uttalat detta, skall jag bedja för min del
få stiga, att jag icke_ hyser några betänkligheter att bifalla hvad
utskottet bär föreslagit. I Skaraborgs län finnes, såsom herrarne
torde hafva sig bekant, ett betydligt antal ryttare- och soldattorp,
uppgående till 2,000 eller kanske flera, och jag har derför under
12 års tid handlagt en ofantlig mängd mål angående förhållandet
mellan rotehållare och soldat i fråga om torp. Det bär icke gått
en enda månad, då jag icke eu eller flera gånger på framställning
af vederbörande cheisembete godkänt överenskommelser mellan
soldat och rotehållare om utarrendering till den senare af torpet,
hvilket visar, att både soldaten önskar vara fri från torpet och
rotehållaren vill arrendera det. Å andra sidan har under den
sista tiden ofta förekommit, att chefsembetet ansett sig pligtigt att
rent af tvinga soldaten till att bo på sitt torp. blu är jag för
min del visserligen en mycket varm vän af den indelte soldatens
bofasthet, men jag kan icke finna att man skall drifva detta så
långt, att 18 till 20 års pojkar skola tvingas att bo på torp, om de
icke hafva någon fördel'' deraf, utan kanske till och med skada,
då de t. ex. hafva god anställning såsom drängar eller på
annat sätt eller, såsom det någon gång inträffat, till och med
hafva någon egen liten hemmansdel att bo på. Man har sagt, att
bestämmelsen om, att soldaten skulle få torp ett år efter tillsägelse,
kan blifva illusorisk, ty afdraget kunde bestämmas så, att
han omöjligt skulle kunna fordra diet. Deremot skall jag bedja
få erinra, att denna liksom alla andra ekonomiska.frågor beror på
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Aro omständigheterna
sådana, att rekryten har tillfälle att någorlunda sjelf bestämma
vilkoren, på hviika han vill tjena, och önskar att efter
ett eller annat år få torp för att bilda familj, så lärer han väl
stalla sina vilkor så, att lian kan få torp. Aro omständigheterna
motsatta, ^ så lära lagbestämmelser i alla fall icke hjelpa. Vidare
vill jag fästa uppmärksamheten på, att här i utskottets kläm icke
står: »mot öfverenskommet afdrag», utan det står: »mot afdrag å
lönen till det belopp, som i kontraktet för sådant fall är bestämdt».
Skulle således afdraget i kontraktet vara bestämdt så orimligt
högt, att man tydligt ser meningen vara, att soldaten aldrig skall
begära att få torp, eger rekryteringsförrättningen, som består af
Konungens befallningshafvande och chefsembetet, att hädanefter
såsom hittills vägra att antaga eller godkänna detta kontrakt.

Vidare har man sagt, att bestämmelsen skulle vara illusorisk
derutinnan, att rotehållaren icke skulle kunna inom ett år skaffa
torp. -Tåg vill erinra, att det naturligtvis icke är meningen att
genom lagbestämmelsen tillskapa torp i de landsändar, der sådana
icke finnas. Men i andra landsdelar måste rotehållaren, då han
vet sig vara skyldig på anfordran lemna torp, åtminstone i de
flesta fall bibehålla detta, såsom varande så att säga stamrotens

105

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

och utrotens gemensamma egendom. Jag har derför kommit till
den öfvertygelse, att man utan våda kan något lätta på det förmynderskap,
som vederbörande befäl på grund af knektekontraktens
bestämmelser om torp kan utöfva och som någon gång
till och med skulle kunna utöfvas i vidsträcktare omfattning, än
nyttigt är. Af sådan anledning yrkar jag bifall till utskottets
hemställan under ifrågavarande punkt.

Herr Gaspars son: Min ärade vän på elfsborgsbänken sade,

att jag hade på väggen målat eu bild, utrustad med attributer,
hvilkas närmare beskaffenhet jag icke anser nödigt att nu återgifva.

Jag vill dock fästa hans uppmärksamhet derpå, att min ärade
vän på kristianstadsbänken gaf fullkomlig rätt åt mina farhågor i
nämnda hänseende. Han ansåg nemligen, lika med mig, att utskottets
förslag pekade i rigtning mot den värfvade stammen.
Jag hade kanske således icke så orätt som den förste ärade talaren
förmenade. Det är icke på den kontanta lönen jag hänger upp
mig. Om lönen utgår i penningar eller i naturaprestationer, må
vara en smaksak. Det är bofastheten jag håller på; och derom
tinnes ingenting nämndt i utskottets förslag. Det är ju möjligt,
att saken kan i tillämpningen komma att gestalta sig litet bättre,
än man af utskottets betänkande har anledning antaga, och att
Kongl. Maj:t kan meddela sådana bestämmelser, att utskottets förslag
i detta afseende icke kommer att . verka sä förstörande, som
man kan befara.

Herr Pettersson, Fredrik Smil: Här har af en talare

framhållits, att manskapet vid flera af de svenska indelta regementena
saknar torp, och att det icke är sämre för det. Derom vill jag
visst icke disputera. Jag vill endast såsom en förklaringsgrund till
detta goda förhållande framhålla, att dessa regementen händelsevis
äro förlagda i sådana bygder, der tillfälle till god arbetsförtjenst
i allmänhet tinnes, nemligen i Dalarne, vissa delar åt Helsingdand
och Skåne med flera ställen. Der finnes tillfälle till arbetsförtjenst
året rundt, i de förra provinserna genom skogsafverkning,
i den senare genom många industriella anläggningar och företag.
Men huru skall det komma att gå i de stora delar af landet, hvarest
sådan arbetsförtjenst vintertid icke förekommer, utan der soldaten
måste begifva sig ut långa vägar för att förvärfva sitt uppehälle.
Härigenom kommer han att undandragas befälets tillsyn,
och hvad som just karakteriserar indelta armén, nemligen en mellan
vapenöfningarna bofast stamtrupp, försvinner. Skulle den föreslagna
förändringen gå igenom, tror jag att det skulle blifva dödsstöten
för don lilla rest, som ännu finnes qvar af indelningsverket
såsom organisation betraktadt. Jag tillhör visserligen dem, som
lifligt inse, att denna organisation numera icke tillfredsställer de
militära krafven på eu tidsenlig härordning. Men jag hade dock
önskat det eu annan död, än att så här riksdag efter riksdag blifva
sönderstyckadt; detta indelningsverk, som under nära M00 år, i
hvad på det ankommer, utgjort trogen vakt för Sveriges försvar.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

Ä:o 5.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

106 Tisdagen den 22 November, f. m.

Man-har sagt, att vi borde göra en eftergift med hänsyn till
rösterna i medkammaren, och tlere talare hafva relaterat exemplet
från gårdagen beträffande den höjda dagaflöningen, då vi, såsom
orden folio, gjorde ett betydligt köp. Men då var det endast en
penningefrfiga, som det gälde. Nu åter en principfråga, och derför
kan jag för min del ej gå in på någon dagtingan.

Jag får derför på det Ulligaste ansluta mig till den åsigt, som
framhållits af herr Casparsson och åtskilliga med honom.

Friherre von Krzsmer: Jag ber herr talmannen och kam maren

om ursäkt för att jag ännu en gång begärt ordet, men
det var den siste talarens yttrande, som uppkallade mig. Det
förefaller mig nemligen i hög grad orimligt att tala om regementen,
som äro förlagda i orter, »der tillfälle till arbetsförtjenst finnes».
De omgå orterna inom landet skulle således icke lemna tillfälle
till arbetsförtjenst? Den ärade talaren måtte icke vistats någon
längre tid på landet, om lian tror att i dessa utvandringens tider
tillfälle till arbetsförtjenst icke öfverallt, eller nästan öfverallt, finnes.
Förhållandet är tvärtom, att man under skördetiden och alla
de andra bråda tiderna får leta med ljus och lykta för att få folk. Tillfälle
till arbetsförtjenst saknas således icke och nästan ingenstädes.

Nu eu annan sak! Man kan ej nog, både i vintras och nu,
under dessa diskussioner, oupphörligt förklena den värfvade stammen.
Jag har sjelf erkänt, att jag antager, att det tryckes eu
mera, så att säga, stadig stämpel på den indelta stammen genom
att den anskaffas medelst de 20,000 indelningshafvarnes värfning.
Men må man icke heller bryta stafven öfver den på annat sätt
värfvade stam, som vi hafva. Jag har sjelf 22 år tillhört ett sådant
regemente; och jag vågar försäkra, att om ofncerarne gått
före, skulle den stammen följt med hvart som helst. Särskildt
har man sagt, att, derest oroligheter inom riket skulle utbryta, den
värfvade stammen icke skulle vara att lita på.

Jag her att få berätta herrarue en liten skizz!

Det var 1879 den 27 maj. Andra gardet hade haft morgonexercis,
hvarefter dess första bataljon hade gått på vakt. Ingen
hade minsta aning om, att något förestod.

Kl. ''/2 6 e. m. slog ned som eu bomb i kasernen order om att
eu fältbataljon skulle samma natt afgå till Norrland!

Ett par kompanier voro på målskjutning vid Kaknäs. Deras
befälhafvare erhöllo order l/2 7, och kompanierna ilade hem i forcerad
marsch. De öfriga officerarne, spridda, efter slutad förmiddagsexercis,
här och der i staden, kallades genom skyndande hud.

Kl. 3/4 ^ fide truppen order, l/2 12 på natten slogs ställning
och en half timme senare var fältbataljonen ombord på ångbåten
Thule vid norra Blasieholmshamnen.

Bataljonen kommenderades af dåvarande majoren Gösta Lagerberg
och kaptenerna Rudheck, Dmvel och Winroth och 6 subalterner.

Resan gick utan anmärkning, utom att gardisterna, heta efter
exercis, marsch och hastig utrustning, höllo på att dricka ut ångbåtens
hela vattenförråd.

107

N:o 5.

Tisdagen deu 22 November, f. in.

Skarp ammunition utdelades andra natten, då Älnösundet passerades.
Ankomsten till Sundsvall skedde andra morgonen kl. o,
då alla kommenderingar genast utgingo och derefter fortforo till
den dag, då landshöfdingen gjorde upp med de strejjiande.

Den gången stod bataljonen under gevär i 35 timmar, den
mesta tiden i regn, utan att någon sjuknade.

Under hela kommenderingen var truppens uppförande öfver
allt beröm. Men så hade den också sina små njutningar. Eu af
kaptenerna har nemligen berättat mig, att gardisterna på hans
posteringar voro särdeles trakterade af att de tingo äta så mycket
smör och färsk fisk.

Den 11 juni återkommo till Stockholm af den 300 man starka
kommenderingen 299 man friska — en hornblåsare hade dött af
lunginflammation.

Jag har tagit mig friheten berätta denna lilla episod, emedan
jag slutligen icke förmådde utan invändning höra detta oupphörliga
talande om den värfvade stammens förkastlighet, och att, som
sagdt, den särskildt ej skulle vara pålitlig vid inträffande oroligheter
inom riket.

Angående den nu föredragna punkten har jag icke annat yrkande
att göra, än att vi måtte fortsätta med den goda praxis vi
hittills vid behandlingen af detta betänkande följt, nemligen att
icke bryta sönder utskottets förslag. En särskild anledning till
denna önskan, som jag nu för andra gången uttalar, har jag deri,
att, om jag icke fatt alltför otillförlitliga uppgifter från medkammaren,
utskottets förslag i punkten 7, den afgörande punkt, der
fråga är om de två skånska kavalleriregementenas sättande på
vakans, Jemtlandssqvadronerna m. m., sannolikt kommer att oförändrad
antagas, och detta ehuru yrkande kommer att framställas
om hela kavalleriets vakanssättning. När ett så vackert förfaringssätt
synes vara på väg att göra sig gällande i medkammaren, är
det då skäl, att vi börja gifva motsatt exempel, nemligen exempel
af förslagets sönderbråkande? Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag i den föredragna punkten oförändradt.

Herr Falk, Helmer: Blott ett par ord med anledning af

några anmärkningar, som mot mig fram stälts.

Friherre von Kraemer har sagt, att jag i denna fråga står på
så konservativ grund, att jag icke vill vara med om någon ändring
i indelningsverket. Det är möjligt att orden icke folio alldeles så,
men det var åtminstone kontentan af hans anförande, och han ansåg
att indelningsverket hade skäl på mig tillämpa ordspråket:
»Gud bevare mig för mina vänner». En sådan förebråelse borde
verkligen icke rigtas mot mig, som började min framställning med
en förklaring, att jag önskar en reglering mellan rust- och rotehållaren
och soldaten i syfte att all anledning till tvist dem emellan
måtte bortfalla. Två gånger i denna kammare har jag vid föregående
riksdagar äfven uttryckligen och ifrigt yrkat på en sådan
reglering. Men jag vill hafva eu reglering, som hvilar på fast och
lagbestämd grund och tillgodoser båda parternas intressen och icke

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

?t:o 5.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

108 Tisdagen den 22 November, f. m.

lem nar fritt tält för godtycket. Jag kan icke föreställa mig, att
friherre von Kroomer velat misstyda mina ord, men antingen måtte
lian i sådant tall icke hört mig, ehuru han stod här i min omedelbara
närhet, eller också icke förstått mig.

Äfven några andra anmärkningar hafva framstå!ts mot mig,
Indika måst framkalla ett smålöje på mina läppar, och dervid kunde
det gerna stanna. Men jag vill dock särskild! upptaga en anmärkning
af en talare på skånebänken, friherre Barnekow, som
rigtades mot mitt yttrande, att indelningsverket under tidernas lugn
utvecklat sig till en samfundsordningens hörnsten, som icke kunde
ostraffadt borttagas utan att ersättas af en annan hörnsten. Herr
friherren förmenade, att t. ex. samfundet Skåne icke skulle sakna
»samfundspelare», såsom han uttryckte sig, äfven om indelningsverket
borttoges. Jag trodde likväl, att då man talar om en statsinstitution,
såsom utgörande en samfundsordningens hörnsten, det
skulle, utan vidare utläggning, kunna begripas att man menar samfundet
Sverige och icke några lokala provins- eller sockensamfund.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: En föregående ärad talare
har, vid bemötande af ett yttrande jag haft angående den brist på
arbetsförtjenst, som vintertid är rådande i stora delar af vårt land,
kommit att, tack vare sin rika fantasi, uttala sig något vid sidan
af den föreliggande saken; och har hans anförande, då frågan ju
endast gäller indelte soldatens torplägenheter, mest haft till mål
att beskrifva en öfning, som Andra gardet företagit för ett antal år
sedan. Det enda som något berörde föreliggande fråga — en jordbruksangelägenhet
— var, då han beskref den rika tillgången på
jordbruksalster i Norrland.

Jag lemnar emellertid denna de! af hans anförande å sido och
vill endast svara på hans anmärkning, »att under sommaren och
skördetid är brist på arbetskrafter». Ja, detta vet jag mycket väl,
men under eu stor del af denna tid kan den indelte soldaten ej
påräknas till sådant arbete, enär han då är upptagen af sina vapenöfningar.
Men det är under den långa vintern, som arbetslösheten
på många orter inträder och stora skaror arbetslöst folk draga in
till städerna. Det är just för att icke de indelta soldaterna skola
nödgas öka dessa arbetslöses antal, som jag vågat uttala mig öfver
önskvärdheten af bofasthetens bibehållande.

Herr Larsson, Diss Olof: Jag skall anhålla att få yttra
Hägra ord. För min del kan jag icke finna annat, än att man
mycket öfverdrifver den fara, som skulle ligga deri att man lossar
på banden i fråga om torpkontrakten. Ätt jag icke hyser någon
fruktan härför, kan bero derpå, att jag tillhör eu provins, som icke
är i åtnjutande af välsignelsen af dessa torp. Jag ihågkommer ett
yttrande från 1882 års stora försvarskomité, af hvilken jag var
medlem. Då jag så ofta hörde talas om detta torpsystem och dess
välgerningar, frågade jag flera gånger såväl militärer som andra,
hvilka framhöllo torpsystemet, såsom något alldeles oundgängligen
nödvändigt för vårt försvar: Nä, huru förhåller det sig då med

Tisdagen den 22 November, f. m.

109

N:o 5.

vårt regemente, såsom jag kallade det, Dalregementet, det måtte
väl vara rigtigt dåligt i jemförelse med andra? Men alltid fick
jag till svar, till hvem jag än vände mig: Nej, Dalregementet är
ett bra regemente, och dess soldater äro dugtiga soldater. Således
äro åtminstone dessa soldater icke sämre än andra, fastän de icke
hafva torp.

För att hafva något att stödja sig vid uti ifrågavarande hänseende
infordrade komitén uppgifter från de särskilda regementena,
huru många af de effektiva numren inom hvarje regemente, som
hade torp, huru många af dessa, som begagnade sina torp, huru
många, som saknade fast bostad o. s. v. Jag har här i min hand
ett sammandrag af den utredning, som verkstäldes af komitén, och
deraf visar sig bland annat, under rubriken »soldater med effektiva
nummer med torp, hvilka de icke bruka och bebo», att icke
mindre än 2,956 man då hade torp men icke brukade dem. Det
är följaktligen icke alldeles nödvändigt att vara torpare för att vara
duglig soldat. Jag skall icke besvära kammaren med att räkna
upp siffrorna för de olika regementena. Jag tager blott Dalregementet,
der jag känner förhållandena och som ligger mig närmast.
Summa summarum af de effektiva numren utgör 1,047. Ingen af
dessa hade torp. Under kolumnen »Icke egande stadig bostad»,
upptagas summa 36 man. Alla de öfriga hade stadig bostad. Af
dem hade icke mindre än 544 — mer än hälften — egen fastighet,
egen jord. De andra hade arrendejord, egna hus på egen mark
utan jordbruk, o. s. v. Det var således icke flere än 36, som saknade
fast bostad. Vid de regementen, der soldaterna hade torp,
var procenten af dem, som saknade fast bostad, nästan lika stor.
Och för min del tror jag, att om soldaten har egen jord och eget
hem, såsom vid det regemente jag nyss nämnde, han lika villigt
och med samma kärlek till fosterlandet och det egna hemmet som
soldaten med torp går i striden för fäderneslandets försvar.

Jag tror således icke, att det ligger någon fara i att lossa detta
band och gifva den frihet utskottet föreslagit, hvarför jag förenar
mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag i den nu
föredragna punkten.

Friherre Klingspor: Jag tror, att det särskildt i norra Sverige
fins trakter, der det är svårt att upprätthålla indelningsverket,
emedan man på grund af särskilda förhållanden icke kunnat hålla
hela numerären fulltalig. Å dessa orter har följaktligen indelningsverkets
upphäfvande framstälts såsom ett mycket talande kraf. Äfven
i södra Sverige se vi, att önskningarna i detta afseende äro nästan
enhälliga. Under sådana förhållanden tror jag det vara nödvändigt
att medgifva friare aftal vid uppgörelse mellan rotehållare!!
och soldaten, hvilket vore ett tillmötesgående, som mångenstädes
skulle medföra stora fördelar men på intet håll framkalla några
afse värda olägenheter. Man har talat om vigten af soldatens bofasthet,
och den kan ju ingen förneka. Men jag tror, att äfven med det
friare aftalet bofasthetens fördelar skola kunna bevaras, emedan
det, enligt mitt förmenande, hos soldaten mera skall framkalla ett

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

positivt sträfvande att skaffa sig eget.hem och härd, än då han
sitter på roten. För den unge soldaten är det förenad^ med störa
olägenheter att taga emot torpet, emedan han derigenom tvingas
att vid allt för unga år skaffa sig familj, hvarförutom den tjenstgöring,
han de första åren är underkastad, är för honom mycket
oläglig, då han derigenom dragés från torpets vård — allt saker,
som göra det till en börda för honom. Jag tror, att man skall
lättare fä soldat, om han får rätt att uppgöra kontraktet på sätt
utskottet föreslagit. Då soldaten, enligt detta förslag, skall få rätt
att mot ett visst afdrag af lönen erhålla bostad, så skall deruti
ligga en uppmuntran för honom att genast från begynnelsen skaffa
sig eget hem, så snart hans ålder och förhållandena i öfrigt detta
medgifva. Har han fått eget hem, kommer man ju lätt ifrån de
svårigheter, som eljest vanligen uppstå att skaffa, afskedade soldater
eller soldatenkor bostad. Den farhåga, som framhållits, att han
skulle hafva svårt att skaffa sig arbetsförtjenst, torde icke vara
välgrundad, tv han skall, såsom en skicklig och duglig arbetare,
alltid blifva eftersökt. Jag tror således, att de af utskottet här
föreslagna bestämmelserna till lättnad i öfverenskommelserna mellan
rotehåliaren och soldaten äro mycket fördelaktiga och af beskaffenhet
att kammaren utan fara kan acceptera dem. På grund häraf anhåller
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande klockan 7 e. m.

Herr "Vildmark: På senare tider har inom Helsingland ut bildat

sig en sed vid soldaters anskaffande, som jag anser kunna
vara upplysande för den fråga, som nu är för handen. Der har
nemligen blifvit brukligt, att vid öfverenskommelse mellan rustoch
rotehåliaren och rekryten, i stället för lega, jord och torp, eu
penningesumma bestämmes i ett för allt, hvilken skall innestå hos
rust- och rotehåliaren och hvaraf rekryten eget åtnjuta räntan till
dess lian skaffar sig egen fast egendom, då kapitalet åt honom
utbetalas. Genom - detta sätt att gå till väga kan således eu ung
man, som fager lega, verkligen förvärfva sig fastighet för hela lifvet.
Här se vi ett fritt aftal, som utbildat sig vid sidan af kontraktet,
och jag tror att liknande förhållande egt rum i andra landsändar.
Derför tror jag icke heller, att det kun vara farligt att bifalla hvad
särskilda utskottet bär tillstyrkt, hvartill jag fördenskull yrkar bifall.

Herr Wieselgren: Friherre von Kraainer uppdrog eu myc ket

vacker tafla för att försvara de värfvade regementena, och han
hade ju fullt skäl att göra det, då hans »minne» i detta fall väl icke
kan möta bestridande från något håll; det var ju alltsammans faktiskt
hvad han anförde. Men jag vill påminna om, att samma
sak kan ses från olika sidor; och jag tror, afl om Stockholms stads
polismästare vore bär, skulle han mot den tafla, friherre von Kraemer
uppdrog, kunna teckna en annan, som skulle intyga, att Stockholms
värfvade regementen varit eu ganska svårregerlig insats i

Tisdagen den 22 November, f. m.

111

N:o 5.

det stockholmska samhällslifvet. Han är emellertid icke här. Men
i hans ställe kan dock äfven jag hafva att anföra erfarenheter, som
möjligen lägga skugga öfver den tafla, hvilken ville visa endast
den ljusa sidan af den värfvade stammen. Fångvården har nemligen
sin dryga känning af denna värfvade stam. I den embetsberättelse,
som för sistlidet år afgafs af vederbörande tjensteman
vid kronohäktet på Långholmen, omförmäler han, att det året icke
mindre än 108 fångar å häktet varit eller voro värfvade soldater.
Deremot hör det till det ytterligt sällsynt^ att någon indelt soldat
gästar Sveriges fängelser. Detta må gälla något; och jag har ansett,
att, vid likpredikningarna öfver det gamla vördnadsvärda indelningsverket,
det kan vara en pligt att hugfästa äfven denna
sida af saken. Jag måste dock göra den värfvade stammen den
rättvisan att nämna, hurusom, då jag för ett antal år sedan begärde
ett öfverslag angående personalen i den då talrikast befolkade
kronoarbetsstationen, jag fann att ungefär 50 procent af dervarande
kronoarbetskarlar hade tillhört värfvade regementen; men att vid
senaste mönstringen på nämnda station detta antal sjunkit högst
betydligt, nemligen till blott något mer än 25 procent. Detta visar
ju en tendens till det bättre, så mycket mera glädjande som jn
den indelta stammen nu skall komma att i icke ringa mån undanträngas
af värfvad stam. Jag önskar blott, att denna senares förbättrande
allt mer måtte fortgå; det skulle vara en för fosterlandet
i sanning lycklig sak. Men jag ber att få betona, att jag härmed
icke fält någon dom öfver beskaffenheten af de element, som
ingå i deri värfvade stammen; ty jag tror, för min del, att man
vid bedömandet af dem måste räkna med de olika omständigheter,
under hvilka den värfvade och indelte soldaten framlefva sitt lif.
Den senare är icke på långt när så utsatt för frestelser till fall
som den värfvade soldaten, hvilken ju är förlagd i städer, i vanligen
stora städer och således i frestelsernas brännpunkter. Deri
ligger, om icke en ursäkt, så åtminstone eu förklaring å dessa
värfvade soldaters ofta inträffade fall. Men de sträfvanden, som
sökt underlätta desses kamp för eu utveckling till det bättre, hafva
tydligen allt mer förmått göra sig gällande, och då jag hoppas att
så skall allt vidare fortgå, är det mig mindre svårt, än det annars
skulle varit, att, såsom jag i går meddelade kammaren, med uppoffring
af flerahanda betänkligheter äfven i denna punkt rösta för
bifall till utskottets föreliggande förslag, »det enda, som skall vara
möjligt att genomdrifva».

Herr Treffenberg: Jag hade icke tänkt att uppträda i denna

fråga. Men då eu föregående talare här framhållit det stora procenttalet
af bofasta soldater vid Dalregementet, oaktadt soldaterna
der icke hafva torp, så har jag ansett mig pligtig att nämna, att
detta förhållande lätt förklaras af den kända omständigheten, att
jordstyckningen der är särdeles vidt utbredd, i synnerhet i öfre
delen af Dalarne, hvarigenom naturligtvis bosättningen underlättas
för soldaterna. Jag ansluter mig till herr Casparssons reservation.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Ports.)

N:o 5.

112

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
fForts.)

Friherre von Krasmer: Då jag nyss hade ordet, gafjagmig

in på den vanskliga konsten att förutsäga. Jag hade dock den
gången lycka med mig! Må hända är det redan för kammarens
ledamöter bekant, men om så icke är, kan jag underrätta herrarne
derom, att Andra Kammaren utan votering nu bifallit den sjunde
punkten angående kavalleriet. Frågan är således nu så godt som
i sin helhet afgjord, såvida vi icke här — det Gud förbjude — gifva
exempel ätt börja bryta sönder resten af utskottets betänkande.

Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets förslag i den
nu föredragna punkten.

Herr vice talmannen: Jag kan icke neka till, att då jag

hörde talaren på biekingebänken nämna huru han önskade att
utskottet vore sammansatt, jag inom mig önskade, att hans önskan
blifvit kammarens val, tv då skulle jag haft nöjet att få höra desse
högt aktade personer försvara ett utskottets förslag, troligen mindre
godt än nu föreliggande, och jag hade sjelf sluppit att vara med
i utskottet. Detta i förbigående.

Den nu föreliggande punkten anser jag vara, för vinnande af
resultat, en af de vigtigaste i hela härordningsförslaget. Här har
man å ena sidan sagt, att denna punkt rigtar eu dödsstöt mot indelningsverket
och å den andra sidan, att vi, genom att antaga
den, fastslå indelningsverket. Jag tror icke, att, någonderas påstående
är grundadt på verkliga sakförhållandet, utan att förslaget i
dylikt hänseende är fullständigt neutralt. Jag föreställer mig, i
motsats mot föregående talare, att medgifvande af större frihet vid
soldatkontrakts uppgörande icke är en fördel blott för rote- och
rusthållare, utan äfven i lika mån för soldaterna. De af dessa
senare, som endast hafva bostad med kåltäppa, äro hänvisade att
försörja sig genom sitt arbete och önska ordnadt för sig i afseende
å bostaden så, som bäst lämpar sig för deras arbete. Deraf följer,
att de i de flesta fall helst önska att sjelfva få välja sin bostad. I
den bygd, der jag i många år bott, har jag trott mig finna eu allt
mer utpreglad önskan hos soldaten att icke erhålla torp. På min
egendom f. ex. har den ene soldaten lemnat sitt torp och arrenderar
en gård. Den andre soldaten, åt hvilken vi både hyrt bostad med
kåltäppa, bad att få slippa bo der, emedan han både god arbetsförtjenst
i socknen bredvid, och detta nekade vi honom naturligtvis
icke. Fn tredje soldat, tillhörande eu grannsocken, innehar ett af
mina torp. Flere har jag bort uttala, att soldaterna önska att fä
ordna sina bostadsförhållanden så som det bäst passar för dem.
Ställa vi nu så till, att båda parterna friare kunna öfverenskomma,
tror jag, att man icke dermed skadar indelningsverket, att man till
dess fromma endast "ifver det en mera tidsenlig form, i hvilken
det kan fortlefva, till dess. hvilket jag hoppas icke skall dröja allt
för länge, vi kunna utbyta detsamma mot allmän värnpligt. Denna
min mening ber jag att få stödja genom en uppgift nf generalstabschefens
förslag. Jag tror dessutom att bofastheten i eget hem befrämjas
genom friare aftal, och jag finner detta bestyrkt genom
denna uppgift, som återfinnes på sid, 67 i nyssnämnda förslag.

Tisdagen den 22 November, f. m.

113

Jf:o 5.

Af 6,059 soldater hade 5,603 egen hostad, af hvilka 761 hade bostad
på arrenderad jord, 1,784 på egen jord eller sådan, i hvilken
soldat egde del, 496 i eget hus på annans grund och 1,103 hos
föräldrar, som egde eller arrenderade jord. Hela antalet af dem,
som icke egde stadig bostad, utgjorde 456. Såsom ytterligare belysande
min åsigt, vill jag äfven åberopa några siffror från samma
utlåtande beträffande kavalleriet. På förenämnda sida säges nemligen,
att af de statistiska uppgifterna (för år 1887) framgår, »att,
ehuru under de sju åren 1880 till 1887 174 ryttare af de 949, som
under först nämnda år bebodde sina torp, afflyttat från desamma,
antalet af ryttare utan stadig bostad samtidigt sjunkit från 264 år
1880 till 188 år 1887». Jag tror att detta talar för den rigtning, i
hvilken utskottets förslag går.

En talare sade här nyss, att han hoppades att en hvar vid
fattande af sitt beslut endast måtte taga hänsyn till hvad han ansåg
»rätt och klokt». Jag instämmer med honom och betonar lika
båda orden. Ja! Låtom oss göra både hvad som är rätt och hvad
som är lclolct!

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatlcontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

Herr Cederberg: Af äldre riksdagshandlingar framgår, huruledes
jag för ett par år sedan motsatte mig en jemkning af soldatkontrakten,
i den rigtning som nu är föreslagen. Skälet, hvarför
jag då motarbetade den, var dock uteslutande det, att jag, i motsats
mot hvad herr Sjöcrona yttrade, ansåg, att denna fråga borde
afgöras i sammanhang med öfriga delar af försvarsfrågan och icke
för sig ensam. Från den ort, der jag hemtat min erfarenhet i
föreliggande fråga, är det mig väl bekant, att rekryteringen skall
underlättas, om den nu föreslagna jemkningen i soldatkontrakten
beslutas, och jag finner för öfrigt icke någon anledning att nu
motsätta mig denna, utan kommer tvärtom att, derest omröstning
eger rum, likasom i de föregående punkterna med mitt ja bidraga
till antagande af utskottets förslag.

Herr af Buren: Blott några ord med anledning af herr

vice talmannens yttrande. Den oöfvervinneliga kraft, som besjälar
hvar och en, som känner sig stark uti sin rätt, denna kraft och
denna magt tror jag har i någon mån fattats utskottet. Jag tror,
att om utskottet från denna kammare haft den sammansättning, som
jag föreslagit, man icke en tum skulle hafva afvikit från Kong!
Maj:ts förslag, och jag tror, att Andra Kammaren under sådana
förhållanden lika villigt hade antagit detta som utskottets nu föreliggande
förslag.

Herr Abelin: Då genom de beslut, som Riksdagen otvifvel aktigt

går att fatta, det synes mig uppenbart, att den indelta institutionen
för eu lång tid framåt skall komma att bibehållas och
fortfarande som hittills utgöra det väsentligaste stödet för vårt
försvar, så anser jag det ock vara af största vigt att åt institutionen
bevaras de egenskaper, som gifva den sin stora betydelse

Första Kammarens Vrot. vid urtima rik sd. 1892. N:o 5.

N:o o.

114

Tisdagen den 22 November, f. m.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Ports.)

såväl i socialt som i militäriskt hänseende; och då detta icke gerna
kan blifva fallet, om utskottets förslag antagas, sä, och då jag icke
kan föreställa mig, att man genom att afslä denna punkt riskerar
att kullkasta hela härordningsförslaget, ansluter jag mig till dem,
hvilka yrkat utslag å utskottets föreliggande förslag. Man har från
flera håll framhållit, hurusom en stor mängd torp vid indelta
armén stå obebodda och deruti sett en anledning till att sluta sig
till det förslag, som här är i fråga. Men jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att det anmärkta förhållandet hufvudsakligast beror
af tillfälliga omständigheter, och att eu stor del af dessa nummer
äro sådana, som tillhöra nyss antagna rekryter, hvilka under den
tid de genomgå skolorna hvarken vilja eller ens kunna bebo sina
torp, men som, så snart skolåren äro slut, i allmänhet bosätta sig
å desamma. Jag beklagar, att, då regeringen funnit skäligt att
upptaga denna fråga, deri icke till Riksdagen framlagt ett förslag
till slutlig reglering af den indelta institutionen. Material dertill
har visst icke saknats, och jag är öfvertygad att, på samma
gång en sådan reglering gifvit institutionen en ökad militärisk betydelse,
den skulle med tillfredsställelse upptagits af alla dem, som
af institutionen på étt eller annat sätt beröres.

Herr Anderson, Albert: Det förefaller mig, som om de

ärade talare, hvilka motsatt sig utskottets förslag, öfverdrifvit betydelsen
af det föreslagna stadgandet. Jag anhåller att få fästa
uppmärksamheten derpå, att, då utskottet föreslagit frihet för rustoch
rotehållare att träffa aftal med soldaten, följande tillägg dervid
gjorts: »dock med rättighet för soldaten att efter ett år, räknadt
från näst efter derom gjord framställning inträffande laga
fardag, erhålla torp med kåltäppa eller planteringsland mot afdrag
å lönen till det belopp, som i kontraktet för sådant fall är bestämdt».
Legokontraktet uppgöres mellan rust- och rotehållaren
och soldaten, och det är underkastadt godkännande af militärbefäl
och landshöfding. Jag kan nu icke se annat, än att, om i allmän
författning införes en bestämmelse derom, att soldaten skall ega
rätt att få bostad med kåltäppa eller planteringsland, sådant också
måste intagas i legokontraktet. År det så, att soldaten behöfver
en fast bostad, så kan han mycket väl få den på grund af den bestämmelse,
som utskottet här föreslagit. Numera finnas dock, såsom
här förut blifvit anfördt, många flera tillfällen än förr för soldaten
att skaffa sig bostad.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Falk, Helmer: Det är hvarken för mig eller dem, som
stå på min sida, på minsta sätt obekant hvad den siste talaren
påpekade, eller att det i utskottets förslag fins en bestämmelse,
som gifver soldaten rätt att efter skedd uppsägning inom viss
tid erhålla torp. Men jag har alldeles nyss påpekat, att denna
bestämmelse af flera skäl är rent illusorisk, och anser mig nu icke

Tisdagen den 22 November, f. m.

115

N:o 5.

behöfva åter upprepa hvad jag för några minuter sedan sagt. Jag
skall emellertid tillägga ännu ett skäl, hvarom jag genom den
.siste talarens anförande blifvit påmint. Det står, att soldaten efter
uppsägning har rätt till torp. Nå väl, hvithet torp får han? Det
gamla torpet, som i århundraden tjllhört indelningsverket och som
soldaten under tidernas lopp uppodlat, är redan af rotehållaren
användt till annat ändamål. Således lärer han visst icke återfå
detta. Han riskerar följaktligen att såsom torp nödgas mottaga
hvilken stenbacke som helst, som han då får ärau att bryta upp
och odla för rotehållarens räkning.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att utskottets förslag
skulle bifallas, dels ock, af herr Falk, Helmer, att utskottets förslag
skulle bifallas med den ändring, att slutorden »eller ock till
soldat utgifva allenast kontant lega och lön» o. s. v. utelemnades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse
:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet föreslagit i första
afdelningen, punkten 15, af sitt utlåtande n:o 1, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, bifalles utskottets ifrågavarande förslag med den
ändring, att slutorden »eller ock till soldat utgifva allenast kontant
lega och lön» o. s. v. utelemnas.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej - 24.

Herr Casparsson: Mot det fattade beslutet anhåller jag att

få anmäla min reservation.

Punkten 16.

Utskottets förslag bifölls. .

Det af utskottet i ingressen föreslagna vilkor.

Ändring i
bestämmelserna
om
soldatkontrakten
vid
indelta
armén.
(Forts.)

Ji:o 5.

116

Tisdagen den 22 November, f. m.

Vilkor för
härordningens
förbättrande.

Herr Wsern: Då detta är första gången som dessa i föreva rande

betänkanden städse återkommande vilkor till afgörande föredragas,
anser jag det vara råtta tidpunkten för mig att säga, att
jag icke under förutsättning af dessä vilkors godkännande kunnat
deltaga i kammarens beslut om ett älskadt fosterlands försvar. Jag
tiar derför i afseende derpå ingen förtjenst, ingen berömmelse,
men jag frikalla!- mig också från ansvar för följderna af vilkoren.
Jag bär redan liera gångar förut angifvit min ståndpunkt vis avis
afskrifning af grundskatterna. I den mån statsverkets tillgångar
medgifva det, önskar jag den lifligt — dock icke derför att de äro
följder af sekelgamla orättvisor, utan derför att de äro så ojemnt
fördelade, att den börda de årligen medföra i många fall icke kan
sägas blott vara en statsverket tillhörig del af jordens afkomst,
utan ofta fordras ett betydligt arbete af jordegaren för att han skall
kunna komma ut med grundskatten. Afskrifningen af grundskatterna
har således icke i och för sig skrämt mig, utan det hastiga
och våldsamma sätt, på hvilket afskrifningen enligt förslaget skall
ske. Jag har ansett det omöjligt att afskrifningen kan genomföras
på den korta tid, som föreslagits, utan att stora skatter påläggas
den icke-jordegande delen af befolkningen till förmån för de
klasser, som äro jordegare, och hvilka önska, att deras jordvärde
skall höjas, samt derför varit så enträgna att uppställa detta vilkor.
Man kan då fråga mig, om jag icke anser rikets försvar värdt
stora uppoffringar. Jo, visst, men icke på sådant sätt, att just derigenom
grofva orättvisor måste uppkomma, helst när detta efter
mitt förmenande varit onödigt, så att i sjelfva verket uppoffringarna
ske alldeles ändamålslöst. Möjligt är, att förslaget eljest
icke så snart fått det erforderliga antalet röster, men om regeringen
och Första Kammaren visat fasthet, så skulle den åsigten ofördröjligen
trängt sig fram, att afskrifningstiden kunde bestämmas
längre och den slutliga afskrifningen uppskjutas till en senare tidpunkt,
blott denna blefve bestämd, utan att derigenom något väsentligt
af jordegarne förlorades. Uppoffringen skulle då blifvit utjemnad,
mindre känbar och icke så orättvis, som nu blifver händelsen. Jag
delar i detta fall fullkomligt den åsigt, som vid remissen af Kongl.
Maj:ts propositioner af presidenten Forssell uttalades, att det är antagandet
af eu lag för afskrifningen, som för vinnandet af jordegarnes
syften måste vara det väsentliga, och deremot tiden af mindre vigt.
Hade derför regeringen och Första Kammaren fast vidhållit den
längre tid för afskrifningen, som man för 1891 tänkte sig, så skulle
den i Andra Kammaren herskande jordegareklassen mycket snart funnit,
att den genom förkastande af förslag derom blott till skada för
sig sjelf fördröjde antagande af lagen, klan hade då icke behöft att,
såsom nu blir fallet, anlita och äfven för framtiden hänvisa till konsumtionsskatter,
hvilka tyngst träffa dem, som hafva små inkomster.

En kanske ännu mera allvarsam sak är, att sådana anspråk på
förmåner för eu viss klass tillgodoses och blifva af Första Kammaren
godkända. Jag fäster uppmärksamheten derpå, att, underdel
att ingenting kan vara rigtigare, än att kamrarne i de gemensamma
utskotten sammanjemka sina olika meningar i alla de fall,

117

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

der fråga är om särskilda förslags större eller mindre lämplighet,
så måste det deremot vara förkastligt att för vinnande af något
syfte — detta må vara än så efterlängtadt — öfvergifva sin mening
om hvad som är rätt eller orätt. Man bör då icke vika från sin
öfvertygelse utan hellre låta saken anstå till ..dess att antingen
den ena eller andra kammaren finner, att den i sin uppfattning
om rätt och orätt gjort ett misstag eller ock utvägar utfinnas att
vinna det efterlängtade syftet, utan att efter någondera kammarens
åsigt orättvisa eller orättfärdighet behöfver ske.

När deremot någondera kammarens — säg Första Kammarens
— ledamöter ingå eu kompromiss om hvad som hör bedömas
såsom rätt eller orätt, då kunna de, som ifra för den andra kammarens
åsigt, icke underlåta att för sig sjelfva tänka, Ätt det med
talet om orätt eller orättvisa ju icke kan vara så farligt, ty om
det varit allvarligt menadt, så hade den Första Kammarens ledamöter
icke kunnat gå in på det, enär de genom kompromissen
åtaga sig lika ansvar med Andra Kammarens ledamöter. Då här
är fråga om en våldsam omstörtning af beskattningsförhåilandena
till enskildes fördel på andras bekostnad, så är det ett exempel,
som förefaller mig ytterst betänkligt. Detta betänkande har ytterligare
haft två å tre liknande punkter, deri åsigterna varit olika,
men der man gifvit vika, derför att man velat få frågan fram, och
alltså äfven fått finna sig i hvad man icke ansett vara rätt. Så
var förhållandet t. ex. i fråga om dagaflöningen. I afseende derå
framstälde friherre von Krsemer den åsigten, att det vore likgiltigt
huru bördan af öfningarna toges ut, vare sig genom naturaprestationer
af beväringsynglingarne eller genom aflöning derför på det
allmännas bekostnad. Hall tycktes således anse exercisen såsom
en på en viss klass, nemligen beväringsynglingarne, i form af naturaprestation
ålagd skatt, men deremot ersättning derför i hög
dagaflöning såsom en på alla klasser hyllande och således utjemnad
börda. Den senare skulle då vara rättvisare än den förra.
Jag är af motsatt åsigt, jag kan icke inse annat än att, när en
hvar skall i sin ungdom öfva sig för att förvärfva erfarenhet, och
när detta repeteras för åldersklass efter åldersklass, så kan ingenting
vara mera allmängiltigt eller rättvisare. Tiden måste anses
vara för alla lika dyrbar. När man deremot talar om att statsutgifter
ske på det allmännas bekostnad, så måste man för bedömande
af rättvisan fråga, hvarifrån statsverket får medel till dessa
utgifter. Jo, genom eu beskattning, som förutsattes vara allmän
och rättvis, men ty värr i många fall icke är det eller kan vara
det. I föreliggande fall måste inträffa, att de, som icke hafva någon
dräng, måste betala förhöjda skatter för att sätta husbönder
som hafva drängar i beväringsåldern i tillfälle att genom föregående
aftal med dessa försäkra sig om dagaflöningen till ersättning
för den oliigenhet, som drängarnes frånvaro under exercistiden
medfört. Den fattige får således betala skatt, för att den burgne
eller förmögne skall erhålla eu fördel, och detta anser jag orättfärdigt.

Jag fruktar att dessa exempel blifva prejudikater för fortgående

Vilkor för

härord ningens

för bättrande.

(Forts.)

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

Vilkor för

härord ningens

för bättrande.

(Forts.)

på en bana af kompromisser -i frågor om rätt och orätt, hvilka jag
ogillar och för hvilka jag frikallar mig från ansvar. Medan jag
har ordet, ber jag få säga några ord med anledning af ett yttrande
af chefen för landtförsvarsdepartementet. Han sade, att han trodde
det ett stort europeiskt krig vore förestående, och att vi med lock
eller pock skulle indragas deruti. En tidning har återgifvit detta
så, att han användt uttrycket »med eller mot vår vilja». Jag är
fullt öfvertygad om, att han dermed icke velat säga annat, än att
vi kunde blifva indragna i krig utan afseende på vår egen vilja.
Men dessa ord »med lock eller pock» gåfvo mig anledning
till eftertanke. Om man betonar dessa ord, hvad betyda de?
År det tänkbart att vi skulle kunna'' indragas i krig med lock?
Hvad vill det säga? Jo, vi skulle gifva oss i krig för att vinna
någon fördel, som man lofvade oss, en landvinning eller ett protektorat
öfver ett stambeslägtadt folk eller något‘dylikt. Skulle
anbud af detta slag göras, ber jag Gud bevara oss från att lyssna
på sådana frestelser. Vår isolerade ställning är vårt bästa försvar,
och jag kan icke annat än af hjerta! önska, att ökade vapenöfningar
aldrig måtte leda till något som underlättar, att vi genom
lock skulle förledas att lemna denna ställning och frivilligt låta
oss indragas i krig.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag får bekänna, att jag
icke kan rätt klart fatta den ärade talarens mening i ett afseende.
Anser han det vara orättfärdigt under alla förhållanden att grundskatterna
afskrifvas eller endast i det fallet, att afskrifningen sker
på kort tid? Såsom det vill synas mig, så anser han att, om det
verkställes på längre tid, så är det icke orättfärdigt, men att, om afskrifningen
egen rum på kortare tid, så är det orättfärdigt. Man skulle
således kunna uppgöra en graderad skala, enligt hvilken skulle
kunna bestämmas, om och i hvad mån en sådan afskrifning är
orättfärdig eller icke är orättfärdig. Då 1873 års kompromiss ingicks,
bestämdes det att afskrifningen skulle genomföras på 37 V->
år. En ärad talare här midt emot mig har sagt, att 1873 års skrifvelse
icke uppfvlts. Men clen är icke bruten, den är förändrad
och grundskatterna satta på amortering genom 1885 års riksdagsbeslut,
enligt hvilket en afskrifning af BO procent skedde samtidigt
med 12 dagars ökning i beväringens öfningstid. Dessa
frågor stäldes i samband med hvarandra. Det är nu detta man
funnit låta så illa, men Riksdagen har beslutit det och Riksdagen
har haft full rätt att besluta det. De, som komma efter oss,
kunna säga, att Riksdagen handlat orätt, men de hafva icke någon
rätt att säga det den handlat orättfärdigt. Man kan säga att det
var ett misstag i ekonomiskt afseende, men Riksdagen hade rätt
att handla som den gjorde. När så skedde 1885, kan det äfven
ske hädanefter. Och sådana skatteomflyttningar, som här äro
i fråga, skola då ske endast i fullföljd af Konungs och Riksdags
föregående beslut. Hade man kunnat bestämma afskrifningstidens
längd i den män statens tillgångar det medgifvit, då hade man
kunnat göra denna tid längre. Man både då bort göra afskrif -

119

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

ningen i den mån tullinkomsterna flödade rikligt, men då hade
säkerligen klagomålen från den talaTen och andra blifvit ännu
starkare. »Skola vi heskattas med tullar», hade man sagt, »för att
betala grundskatterna? Nej, vi skola söka andra skattekällorl»
Men de flöda icke af sig sjelfva, man måste först pålägga dessa
nya skatter. Då grundskatterna afskrifvas, får man lof att beräkna
att med de skatter, som påläggas, den brist, som uppstår i statsregleringen,
skall varda ersatt. Jag har förestält mig att, när
man kommer till ett utförande af afskrifningen, man måste bestämma
sig för att ersätta de afskrifna grundskatterna med vissa
andra skatter. Vid 1891 års riksdag och 1892 års lagtima riksdag,
då det var fråga om denna afskrifning, funnos ännu sådana tillgångar
i utsigt i statskassan, att man icke behöfde fastställa en
särskild plan "för täckandet af dessa utgifter, men sedan dess har
tillflödet minskats. Och då af ledamöter i båda kammarne starkt
påyrkats, att direkt beskattning borde företrädesvis användas, så
bär Kongl. Maj:t icke haft något emot att uppgöra en plan i den
rigtningen.

Nu är frågan, hvarför afskrifningen tagits på så kort tid. Det
härleder sig från hvad som 1891 förelädes Riksdagen. Att, när
då så skett, sedan skjuta fram afskrifningens utförande till en
framtid, hade icke kunnat befordra den stora frågans lösning. Men
hvarför skedde det 1891, frågar man. Jo, derför, att man med
friskt minne af hvad som skedde år 1885 ansåg nödvändigt att
snarast möjligt komma att få en längre öfningstid för beväringen.
För att inom kort tid komma upp till 90 dagar kräfdes det, att
man uppgjorde afskrifningsplanen i öfverensstämmelse med 1885
års beslut, emedan dessa frågor stodo med hvarandra i oupplösligt
samband. Tror den ärade talaren, att man 1885 vunnit framgång
åt det förslag, som då framlades, om man icke kunnat ställa i utsigt
en snar afskrifning? Men att sedan skulle med hopp om
framgång kunnat föreslås en ökad afskrifningsperiod vid denna
riksdag, det tror jag icke den ärade talaren kan påstå. Talaren
står emellertid fast vid sin ståndpunkt på den grund, att han anser
förslaget stridande mot sitt samvete och att det är orättfärdigt.
Derför må ingen klandra honom. Det må gå med förslaget och
med fäderneslandet huru det vill, blott jag står fast vid hvad jag anser
rätt. Min uppfattning om hvad som är rätt med afseende å förslaget
är emellertid icke densamma.

Detta har varit hvad jag velat yttra i denna sak, och jag skall
i fråga om beskattningsgrunderna åter taga till ordet på sin tid.

Herr Waern: Chefen för finansdepartementet har rigtigt återgifvit
min åsigt, då han sagt att jag anser afskrifningen höra ske
i den mån man dertill eger tillgångar. Redan innan försvars-och
skattefrågorna blifvit sammankopplade, var det min åsigt, att
grundskatterna borde afskrifvas, när så stora öfverskott förefunnes,
att man utan andras betungande kunde göra det. Men dermed
är det icke förenligt att gå så brådstörtadt till väga som här föreslagits.

Vilkor för

härord ningens

för bättrande.

(Forts.)

N:o 5.

120

Vilkor för

härord ningens

för kättrande.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, f. m.

Jag kan icke säga annat, än att jag anser statsverkets inkomster
vara i tilltagande, såsom ju också visat sig vara förhållandet,
på sätt finansministern i anföranden vid detta års lagtima
riksdag utvecklat. Jag ansåg derför att afskrifningen borde
komma i vikst beroende af utvecklingen af statsinkomsterna. Man
hade härför år 1873 antagit 371/2 år. Denna beräkning var icke illa
gjord. Men när man år 1885 eftergaf 30 procent, hade man verkligen
så störa inkomster, att jag ansåg det icke kunna göra så
mycket att tiden då så till vida förkortades. Och hade Kong!.
Maj:t nu föreslagit tiden till 20 eller 25 år, så skulle jag icke
hafva sagt att det varit orättfärdigt, emedan en årlig förlust af
300,000 kronor eller mindre skulle hafva blifvit i budgeten på det
hela utjemnad. Jag hör visst icke till dem, som säga att grundskatterna
höra behållas derför att statsutgifterna i framtiden
komma att stiga. _ Men då man nu tagit tio år såsom afskrifningstid,
är det tydligt att man måste göra en ganska våldsam och
häftig omstörtning af skatteförhållandena, och då syftet dermed är
att öka jordegendomarnes värden för att i vederlag få egarnes röster
för det framstälda förslaget, så anser jag detta orättfärdigt. Detta
är nu min åsigt och derefter måste jag handla. Jag betviflar
visst icke, att finansministern skall finna utvägar i afseende å dessa
nya skatter.

Finansministern yttrade, att om man oböjligt fasthölle en mening
och aldrig ville ingå på eftergifter, så kunde åtskilligt sättas
på spel, t. ex. fäderneslandet. Jag tror icke att, om man fast
följer sin öfvertygelse och säger ut sin ärliga mening, fäderneslandets
undergång deraf blir följden. Men det exempel man nu
gifvit derpå, att stora frågor skola afgöras och framgången deraf
köpas genom eftergifter åt en viss herskande klass, kan leda till
mycket betänkliga följder. Vi hafva vid denna riksdag sett tre
eller fyra dylika eftergifter eller kompromisser göras, och skulle
detta sätt att vinna framgång åt stora frågor framgent följas, så
fruktar jag att fäderneslandets ofärd uppkommer deraf. Jag vet
icke hvilket som är olyckligare, ett korrumperadt eller ett besegradt
folk, men lutar till den åsigt, att det korrumperade är det
olyckligare.

Herr Reuterswärd: Sedan nu den siste talaren har hållit
en moralpredikan för oss, sagt sin tanke och gifvit kammarens
ledamöter en lexa för att de följt sin öfvertygelse och klokhetens
bud, för att rädda fäderneslandet ur det oförsvarliga skick, hvari
det befinner sig, så få vi finna oss deri. Men jag fruktar, att han
något missförstått herr krigsministerns yttrande i ett par punkter.
Herr krigsministern _ sade ingalunda, att ett krig stod för dörren,
han säde, om jag icke hörde miste eller minnes orätt, att tillståndet
i de europeiska staterna, ja, inom hela verlden är sådant,
att en liten gnista kan framkalla eu stor eld. lian sade vidare,
att om ett europeiskt krig utbryter, så kunna vi blifva deri inblandade
— jag vet icke, om han begagnade uttrycket »med lock
eller pock», jag tror det ej, men han menade uppenbarligen icke

Tisdagen den 22 November, f. m.

121

N:o 5.

annat, än att vi med eller mot vår vilja kunde blifva inblandade
deri. Den siste ärade talaren frågade, hvad herr krigsministern
menade med ordet »lock». Ja, det uttrycket »med lock eller pock»,
om orden folio sig så, är ju ett vanligt uttryck, när fråga är om,
att någon med eller mot sin vilja måste gå in "på en sak. Något
annat menade han icke, och ingalunda var det hans mening, att
vi skulle låta locka oss till krig, derom är jag förvissad.

Herr Wtern: Jag är mycket ledsen att å nyo hafva blifvit
uppkallad. Men allt hvad den siste talaren sagt, har jag sagt
förut. Jag sade, att jag var fullt öfvertygad om, att chefen för
landtförsvarsdepartementet icke med yttrandet »lock eller pock»
eller »med eller mot sin vilja» menade annat än: utan afseende
på vår vilja, men jag tilläde, att om man betonade ordet »lock»
och dermed menade hvad jag dermed förstod, så gaf yttrandet
anledning till den reflektionen: Gud bevare oss för att i detta afseende
låta oss lockas af andra.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes det af utskottet
i ingressen föreslagna vilkor.

Utskottets i förevarande afdelning gjorda hemställan.

Bifölls i de delar, hvari densamma icke genom kammarens
förut fattade beslut afgjorts.

Afd. II— V.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo särskilda utskottets den 16 och 17 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af ej mindre
Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa
delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner
om ändring i samma lag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att detta utlåtande
skulle punktvis föredragas och 4 punkten på det sätt, att deri
förekommande lagförslag först företoges paragrafvis till afgörande
hvarefter skulle förekomma till behandling det af utskottet i ingressen
föreslagna vilkor och sist utskottets i punkten gjorda hemställan.

1—3 ■punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

4 ''punkten.

Utskottets förslag till ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885

Vilkor för

härord ningens

för bättrande.

(Forts.)

N:o 5.

122

Tisdagen den 22 November, f. m.

§ ?■

Herr Billing: Herrarne kanske ursäkta mig, om jag, ehuru

alls icke sakkunnig, - en gång under dessa dagars debatter begär
ordet, i synnerhet som jag icke skall upptaga tiden mer än en
mycket kort stund.

Den, som har i går och i dag med uppmärksamhet följt diskussionen,
har icke kunnat undgå att lägga märke till, att det är i
synnerhet två saker, som hafva utmärkt densamma. Den ena är
den, att mot det föreliggande förslaget hafva gjorts kritiska anmärkningar
af den beskaffenhet, att äfven den, som försvarat förslaget,
måst medgifva, att de i allmänhet varit befogade. De, som
hafva framstält dessa anmärkningar, hafva således uppenbarligen
varit representanter för många inom vårt land.

Det andra, som har utmärkt diskussionen, är att kritici allesamman
i hufvudsak dock hafva slutat med att, oaktadt de gjorde
sina anmärkningar, dock icke yrka afslag utan bifall till det föreliggande
förslaget, dag tror, att när de gjorde detta, hafva de
varit representanter för en annan, mycket större skara af landets
invånare. Det, som utmärker det nu föreliggande förslaget framför
alla förut framlagda, är nemligen icke minst det, att det nu föreliggande
har samlat omkring sig i landet en opinion, mycket större,
mycket allvarligare och mycket mera varm än den, som har omgifvit
något af de föregående förslagen. Således, då det nu är en
förhoppning, att den stora frågan skall afgöras, föreligger den stora
fördelen, att den afgöres i öfverensstämmelse med och uppburen af
en mycket stor opinion i landet.

Den kritiska stämningen har med allt skäl gjort sig gällande
i den föregående diskussionen, men nu — jag ställer mig såsom
representant för dem, som icke varit eller äro så kritiskt stämda,
tydligen på den grund att de sakna förutsättningarna för att kunna
kritisera — har det förekommit mig, som om en gång under dessa
dagars debatt borde gifvas uttryck åt den förhoppning, med hvilken
man i landet motser afgörandet af denna fråga. Det förekommer
mig som om man icke här blott skulle erkänna bristerna, utan
äfven gifva uttryck åt, att det är dock en välsignad sak och en
glädje, om vi få frågan afgjord sådan den nu föreligger. Uttryck
åt den känslan kan man gifva utan att vara sakkunnig, vare sig
i afseende på ärendets militära eller dess finansiella sida, och jag
har begärt ordet för att gifva uttryck åt den känslan.

Det här föreliggande härordningsförslaget har redan gjort vårt
folk en ganska stor tjenst; det har verkligen skakat litet på oss,
så att sömnaktigheten har litet gifvit vika. Det är en stor förmån
för ett folk att åtminstone för eu tid få lemna en hop små ämnen
och samla sina tankar, sina hjertan och sina känslor omkring en
stor sak, särskild! om den störa saken är fosterlandet. Nu må
vara, att detta förslag kunde varit bättre, men det folklager, som
samlat sina förhoppningar omkring förslaget, det granskar icke
dettas detaljer, utan tror att det är gagneligt för fosterlandet. Den
skaran har i dessa dagar, mer än kanske på ett hälft sekel, känt

Ändringar i
vämpligtslagen.

Tisdagen den 22 November, f. m. 123

hvad det ordet fosterland» betyder, har känt och lärt detta; detta
är en stor vinst.

Det må tillåtas mig att i detta ögonblick uttala den önskan,
att tillämpningen af den lag, vi gå att antaga, måtte än ytterligare
bidraga till att stärka känslan för och kärleken till fosterlandet.
Jag menar, att när dessa v.ärnpligtige ställas under större öfning,
skola genomgå allvarligare skolor, det är högligen önskvärd!, att
dessa öfningar och skolor så ordnas och skötas och att arbetet der
så utföres, att det härordningsförslag, om hvars antagande vi nu
hafva förhoppning, blir mera värderadt i framtiden, än hvad det
nu är, då det ses blott i förhoppningens ljus; att undervisningen
inom dessa värnpligtsskolor måtte göra öfningen mera värderad,
först och främst af de värnpligtige, så att de känna, att de hafva
gagn och välsignelse af dessa öfningar, och vidare äfven af deras
föräldrar, så att de kunna se, att deras söner icke under dessa öfningar
taga skada, utan i stället göra eu vinning.

Ingen må undra på, om många fruktat för en utsträckt vapenöfning.
Den, som har bedröfligt minnen från garnisonsstäderna och
sett åtskilligt från garnisonslifvet, kan icke undra öfver, att man
har fruktat aft utsätta sina söner för detta lits faror. Jag tillåter
mig uttala den önskan, att tillämpningen af denna lag måtte grundligt
betaga det svenska folket fruktan för att lemna sina barn till
vapenöfning.

Jag ber att få tillägga ännu ett ord. Det är en punkt i utskottets
betänkanden, åt hvilken jag icke kan underlåta att skänka
mitt lifliga bifall. Det är den, att den särskilda kostnaden föreslagits
att utgå genom tilläggsbevillning. Jag talar icke om det
finansielt kloka i detta förslag, det förstår jag icke mycket, men
hvad jag förstår, det är, att det är helsosamt för vård folk att, då
det nu kräfves en särskild! stor kostnad för försvaret, folket också
tydligt känner, att denna kostnad, denna afgift bringa vi till vårt
fosterlands försvar. Yi hafva ännu aldrig under vår tid känt,
hvad det vill säga att göra någon verkligt känd personlig uppoffring
för vårt fosterland. Det har icke känts i hjertat, att när jag
betalt skatt, har det varit för fosterlandets försvar. Jag tror, att
det ligger något uppfostrande i att få känna, att denna skatt gifves
för det syftet. Jag önskar att folket måtte — säkert är att det bör
-— känna det så, som om denna skatt vore ett tack till Gud för
80-årig fred, ett tack till Gud för att, om vårt land än kan lida
af många svårigheter, det dock är ett välsignadt land.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den nu föredragna
paragrafen.

§ 3 inom. 1, §§ C, 27 och 2S samt § 33 inom. 2 och 3.

Godkändes.

Ji:o 5.

Ändringar

vårnpligts lagen.

(Forts.)

§ 34.

Friherre von Otter: Det senare af de två upplästa mo -

K:o 5.

Ändringar ;
värnpligtslagen.

(Fort».)

124 Tisdagen den 22 November, f. m.

menten är ett nytt stadgande, som Kongl. Maj:t föreslagit i denna
lag. Såsom skäl för detta nya stadgande tiar anförts önskvärdheten
att för hären åtkomma en del tekniskt bildade personer och
sådane, som åtnjutit undervisning af särskild beskaffenhet, såsom
i läkarekonst, veterinärkonst m. m. Det må icke förmenas mig,
om jag vid behandlingen af denna punkt vill söka att för flottan
bereda samma fördel, som denna § är afsedd att bereda armén.
Det är bekant, att den sjöfarande befolkningen i vårt land icke begagnar
sig af sådana skolor som universitet och högskolor, emedan
de alla gå till rikets navigationsskolor. För att kunna tjenstgöra
såsom maskinist på sjögående fartyg fordras att hafva genomgått
navigationsskola. Vidare är det icke obekant, att vid mobilisering
erfordras ett ofantligt stort antal maskinister utöfver det antal,
som är anstäldt vid flottan. Om nu, på sätt här är föreslaget i
fråga om universiteten och högskolorna, det äfven bestämdes, att
de, som aflagt examen vid någon navigationsskola, skulle vara
skyldige att under beväringsticlen räknas till första uppbådet, så
skulle härigenom eu högst väsentlig fördel beredas flottan, och då
jag tror mig veta, att i medkammaren ett liknande förslag kommer
att framställas, så anhåller jag att få till kammaren göra den hemställan,
att kammaren måtte medgifva, att näst efter ordet »högskola»
få inflyta orden »eller som aflagt examen vid någon af
rikets navigationsskolor».

Jag anhåller om bifall till den föredragna punkten med det af
mig föreslagna tillägget.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag tror icke,

att det är skäl göra någon förändring. Jag erkänner obetingadt,
att den önskan, friherre von Otter uttalade, är beaktansvärd, men
jag ser icke, att det finnes någon lag om hvad som menas med
högskolor. Dermed måste då, enligt min tanke, förstås sådana,
som meddela undervisning utöfver det mått, som folkskolan och
det allmänna läroverket lemna. Således falla under den benämningen
alla högre specialskolor, och för öfrigt måste rättigheten
att bestämma, hvilka skolor som äro högskolor, tillkomma Kongl.
Maj:t. Han kan sålunda äfven bestämma, att navigationsskolorna
räknas dit, ehuru de icke bära namn af högskolor. Som sagdt,
jag tror icke att det är skäl att röra vid denna punkt, utan att
det är bäst att antaga lagen sådan den är.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Bennich: Jemte det jag helt och hållet instämmer med

den siste ärade talaren, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att redan i § 27, 2 mom. punkt b) finnes en föreskrift om
att »värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då
han fyller 21 år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst
4 år och deraf under minst 12 månader haft anställning i utrikes
sjöfart eller ock, efter inskrifning å sjömanshus, såsom eldare eller
maskinist under minst 1 år varit i dylik befattning använd, befrias
från all öfning i fredstid med skyldighet likväl att för åtnjutan -

125

K:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

det af sådan befrielse tillhöra flottans reserv under hela sin värnpligtstid».

Vidare innehåller § 34 1 mom., att »den, som innehaft anställning
vid härens eller flottans stam eller vid härens eller flottans
reserv under sammanlagdt minst två år, anses hafva fullgjort sin
heväringsöfning, men skall efter afgången från sagda anställning,
så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår i heväringen, tillhöra
dess första uppbåd».

Här är således på två ställen i lagen föreskrifvet, huru desse
dels vid sjömanshus inskrifne och dels i flottans reserv anstälde
skola komma att tillhöra första upphädet under hela sin tjenstetid.
Tillägget i § 34 2 mom. afser endast de vid universitet eller
annan statens högskola minst 2 år inskrifne. Det förekommer mig,
som om det vore öfverflödigt att göra en förändring, sådan som
den förste ärade talaren påyrkade, och jag vågar tillägga, att det
vore oförsigtigt. Jag tror, att lagen bör tagas sådan den är. Skulle
det framdeles visa sig, att någon brist möjligen förefinnes i fråga
om desse sjömän, som genomgått navigationsskolan, så lär den lätt
nog kunna afhjelpas, men i närvarande stund vore det oklokt att
vidtaga någon ändring i förslaget.

Häri instämde herr Reuterswärd.

Friherre von Otter: Om det vore sä, som herr Bennich sade,

att alla de, som genomgått en navigationsskola, vore berättigade
att blifva befriade från all öfning i fredstid och följaktligen lomme
att tillhöra flottans reserv, då vore ett sådant förslag, som jag framstäf,
onödigt. Men detta är icke förhållandet. Många af dem,
som genomgått en navigationsskola, äro icke så qvalificerade, att
de kunna befrias från öfning i fredstid, och då förfaller hans argument.

Hvad friherre Leijonhufvud sade kan hafva goda skäl för sig,
om man tror, att uttrycket »högskola» kan tolkas på detta sätt.
Men jag tror icke, att navigationsskolorna kunna gå under benämningen
högskolor, och derför tror jag ock att ett sådant tillägg
som jag föreslagit skulle vara af verklig vigt.

Herr von Hedenberg: Ehuru jag i hufvudsak är öfverens

med friherre von Otter i afseende på hvad han föreslagit, och äfven i
eu annan punkt, nemligen under § 27, 2 mom., ämnat göra en anmärkning,
så har jag likväl icke ansett mig kunna göra det af
det skälet, att det icke är fullt lämpligt, att man här, med den
flyktiga behandling som saken kan få. bör göra ändringar i en
lag. Jag har en vidlyftig utredning i afseende på frågan om maskinister
o. s. v., som komma under den rubrik, hvilken § 27, 2
mom. punkt b) afser, men jag föreställer mig, att såväl detta som
åtskilligt annat, för det fall att 90 dagars öfningstid blir bestämd
för de värnpligtige, skall komma under behandling framdeles, då
en gång denna fråga hinner blifva utarbetad. Jag har intet yrkande.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

N:o 5.

Ändringar

värnpligts lagen.

(Forts.)

12G Tisdagen den 22 November, f. m.

i Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag ber att endast
få tillägga ett ord i afseende på det formella. Detta är en
lagändring, men som motion derom ej väckts, kunna vi väl ej företaga
den till behandling, utan det blir nödvändigt att uppskjuta
frågan och väcka den i form af motion vid en kommande riksdag.
För närvarande äro vi, enligt min åsigt, förhindrade att upptaga
förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på utskottets förevarande förslag till ändrad lydelse
af § 34 i värnpligtslagen yrkats, dels att förslaget skulle godkännas,
dels ock, af friherre von Otter, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring i mom. 2, att näst efter ordet »högskola) tillädes
orden »eller som aflagt examen vid någon af rikets navigationsskolor».

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af utskottets förslag
till ifrågavarande paragrafs lydelse vara med öfvervägande ja besvarad.

§§ 36, 39 och 52.

Godkändes.

Det eif utskottet i ingressen föreslagna vilkor.

Herr Bennich: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på ett
litet förbiseende, som utskottet gjort sig skyldigt till i denna slutkläm.
Det står på näst sista raden om § 27: »sådan den lyder i
lagen den 22 maj 1891». INu har man upptäckt, att § 27 äfven
genom en lag af den 27 maj 1892 undergått en förändring, och
derför tillåter jag mig hemställa, att de sista raderna måtte erhålla
följande lydelse: »§ 27, sådan den lyder i lagen den 22 maj

1891 och i lagen den 27 maj 1892». Det blir således blott en hänvisning
jemväl till den förändring af § 27, som lagen den 27 maj

1892 stadgar.

Herr Annerstedt: Under förutsättning att —• så som af den
siste talaren nämnts — genom lagen 1892 endast ändring i en del
af 27 § vidtogs, är det väl ej rigtigt i språkligt afseende att säga
»§ 27, sådan den lyder i lagen den 22 maj 1891 och i lagen den
27 maj 1892». Ty § 27 har ej någon fullständig lydelse i någon
af dessa lagarne. Det förefaller mig som borde man utesluta orden
»§ 27, sådan den lyder i lagen den 22 maj 1891». Det är nemligen
i lagstiftningsarbetet ej ovanligt, att när man ofta lappat på
en § och man sedan en gång skall upphäfva densamma, så gör
man det sålunda, att man upphäfver uttryckligen paragrafen utan
att nämna de i föregående författningar gjorda ändringar deri. Jag
hemställer derför att proposition måtte göras derom, att de sista

127

N:o 5.

Tisdagen den 22 November, f. m.

raderna måtte lyda: »dels ock att § 1, § 3 mom. 1, §§ 6, 27 och Ändringar
28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34, 36, 39 och 52 i berörda lag värnpligtsskola
erhålla följande förändrade lydelse:» (Forts)

Herr talmannen: Jag ber att få fästa uppmärksamheten

derpå, att för närvarande till behandling föreligger endast det vilkor,
hvarunder utskottet i ingressen till förevarande punkt hemstält,
att Riksdagen måtte fatta beslut beträffande ändringar i värnpligtslagen.
Vid uppläsningen har emellertid af misstag råkat
medfölja äfven ett stycke af utskottets hemställan, hvari de delar
af värnpligtslagen omnämnas, som skulle upphäfvas eller ändras.

Hvilket beslut kammaren'' bör fatta i afseende på denna del åt utskottets
hemställan, torde emellertid kunna tagas i öfvervägande,
sedan kammaren beslutit angående nämnda vilkor.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes förevarande af
utskottet föreslagna vilkor.

Utskottets hemställan i å punkten.

Herr Bennich: Jag höjer mig för den ärade lagkloke mannen
på motsidan af rummet och är mycket nöjd, om kammaren behagade
utesluta såväl hänvisningen till lagen den 22 maj 1891
som till lagen den 27 maj 1892 och sålunda antaga den enklare
redaktion, hvilken herr Annerstedt föreslagit.

Herr von Krusenstjerna: I analogi med hvad herr Anner stedt

föreslagit om uteslutande på näst sista raden af hänvisning till
lagen den 22 maj 1891 tillåter jag mig hemställa, att å femte
raden ofvanför uteslutes hänvisning till lagen den 5 mars 1886.

Der står, »dels att paragrafen 53 i värnpligtslagen den femte juni
1885, sådan nämnde paragraf lyder i lagen den 5 mars 1886».

Det synes mig som denna rad hör utgå, och jag hemställer derom.

Herr Törnebladh: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten

på, att det är skilnad mellan de första orden, som nu äro i fråga
att utesluta, och de af herr Annerstedt påpekade, ty de första angå
en paragraf, som kommer att upphäfvas, de senare en paragraf, som
otvifvelaktigt skall ersätta en annan, och det är en väsentlig skilnad.
Jag tror, att herr Annerstedts förslag är rigtigt.

Herr Reuterswärd: Jag tager mig friheten föreslå, då ti den

nu är långt framskriden och ett uppehåll måste göras innan
vi åter sammanträffa, att herr talmannen ville afbryta sammankomsten
på förmiddagen och att vi finge fundera på saken till
eftermiddagen, då de herrar, hvilka sitta i utskottet, kunna komma
med ett positivt förslag, så att vi slippa återremittera punkten.

Om herrar jurister slå sina hufvuden i hop, så undangöra de den
saken på mindre än en qvart.

N:o 5.

128

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 22 November, e. m.

Sedan öfverläggningen angående herr Reuterswärds förslag förklarats
slutad, beslöt kammaren att till aftonsammanträdet uppskjuta
den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande.

Kammaren åtskildes kl.''3.i5 e. m.

In fidem

A. von Krusen.stjerna.

Tisdagen den 22 november, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och denna dag.

Fortsattes behandlingen af särskilda utskottets utlåtande n:o 2,
i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 än
äfven väckta motioner om ändring i samma lag.

Utskottets hemställan i 4 punkten.

Herr Annerstedt: I samråd med ordföranden i särskilda

utskottets andra afdelning, och då lämpligt synes vara att göra så
liten ändring som möjligt i den föredragna punkten, vågar jag
vördsamt hemställa, att sista raderna i förevarande punkt må erhålla
följande förändrade lydelse: j§ 27, sådan den lyder enligt
lagarne den 22 maj 1891 och den 27 maj 1892, skola» o. s. v.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets förevarande
hemställan med den ändring, att i ingressen orden »§ 27,
sådan den lyder i lagen den 22 maj 1891» utbyttes mot orden »§
27, sådan den lyder enligt lagarne den 22 maj 1891 och den 27
maj 1892».

Vid förnyad föredragning af särskilda utskottets den 16 och.
17 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter m. m. äfvensom inom riksdagen i ämnet väckta motioner,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Tisdagen den 22 November, e. m.

129

jV:o 5.

.Föredrogs å nyo särskilda utskottets den 16 och 17 innevarande
november bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af Kongl.

Majrts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären den 5 juni 1885 äfvensom inom riksdagen
väckta motioner i samma ämne.

På framställning af herr talmannen beslöts, att utlåtandet
skulle punktvis företagas till afgörande och 1 punkten på det sätt,
att den af utskottet deri föreslagna lag föredroges paragrafvis, samt
att derefter skulle till behandling förekomma det af utskottet i ingressen
föreslagna vilkor och sist utskottets i punkten gjorda hemställan.

Ändring
af Jagen om
lindring i
rustningsoch
roteringsbesvären.

§ 3.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Vid de före gående

tillfällen, då fråga varit om rustnings- och roteringsbesvärens
omvärdering hvart tionde år, har jag alltid motsatt mig på
det bestämdaste, att en sådan omvärdering skulle komma att ega
rum. Jag har nemligen ansett, att det icke funnes några skäl,
som tillräckligt tala för saken. Deremot motsåg jag, att sjelfva
omvärderingen skulle, derest den utfördes noggrant, komma att
medföra mycken omständlighet, hvarjemte jag fruktade, att den
skulle blifva eu källa till onödiga utgifter för kronan. Det vore
nemligen svårt att hindra att värderingen, hur samvetsgrant den
än blefve utförd, komme att utfalla till kronans nackdel. Vid en
sådan förrättning skall det säkerligen inträffa, att om endast en
enstaka rust- eller rotehållare fått på något sätt större tunga än
som motsvarade hans uppskattade utgift, så skall han ifrigt uppträda
och öfva ett bestämmande inflytande på värderingen, hvaremot
de, som redan fått uppbära full ersättning och i det hela
haft det bra, komma att tiga. Jag motsåg således, att hvarje omvärdering
skulle medföra betydligt ökade ersättningar till rotehållaren
och nya kostnader för kronan, och jag delar fortfarande den
åsigten, att förrättningarna skola hafva denna verkan.

Förhållandena hafva emellertid nu något ändrats genom den
nyss beslutade ökade aflöningsn åt beväringen, hvilken har gjort
honom till den dyraste soldat i Europa och som kommer att i sin
mån återverka på den indelte soldatens löneanspråk. Det är derför
billigt, att, då rust- och rotehållare!» får betala högre lega och
lön, han ock får ersättning af staten för den ökade utgiften, sedan
nu staten åtagit sig att ersätta roten eller rusthållet för allt hvad
soldaten kostar. Härtill kommer, att man måste fästa afseende
vid det, sjunkande penningevurdet.

Jag vill således icke motsätta mig förslaget, och jag gör detta

Första Kammarens Frat. rid urtima ri/esd. 1892. N:o 5. ()

1 punkten.

Den af utskottet föreslagna lag.
§§ 1 och 2.

Godkändes.

N:o 5.

130

Tisdagen den 22 November, e. m.

Ändring
af lagen om
lindring i
rustningsocli
roteringsbesvären.

(Ports.)

så mycket mindre, som på grund af de i dag fattade besluten det
blifvit ett omotsägligt faktum, att indelningsverket ligger i själatåget.
Detta kan icke förnekas, om man ser saken sådan den är.
Jag tror derför knappast, att, om än kanske en omvärdering kommer
att ske år 1903, någon sådan skall ega rum 1913.

Det beslut, vi fattat och Andra Kammaren, såsom det är att
hoppas, äfven kommer att fatta, skola visserligen leda till eu ganska
betydlig förstärkning af vårt försvarsväsen, och detta är mycket
glädjande; men vi få icke föreställa oss, att dermed allt är färdigt
och att försvarsverket fått en definitiv''organisation. Detta är långt
ifrån fallet. Det jubel, som nu troligen kommer att höras i landet
och deraf vi på förmiddagen här hört något genljud, kommer
säkerligen om några år att följas af först kritiker och anmärkningar
och derefter nya häftiga strider angående organisationen, och
då kommer det att gälla indelningsverkets sista tillvaro. Indelningsverket
är ock redan nu så urhålkadt, att deraf knappast är
qvar mer än skalet. Det blir derför numera icke så mycket frågan
om upprätthållandet af hvad deraf finnes qvar, som om hvad som
skall följa derefter. Att frågan äfven blifvit på detta sätt betraktad
af t. f. chefen för generalstaben, synes af hans yttrande sid.
169 i utlåtandet till Konungen, der det heter: »Ehuru inga mi litära

skäl tala för en öfvergång från här föreslagna förbättrade
härordning till en härordning enligt 1883 års förslag, hvilket är
det tredje af de fullständiga härordningsförslag, som under de senaste
årtiondena blifvit utarbetade på grund af offentligt uppdrag,
skulle dock eu dylik öfvergång, derest den ifrågasattes, låta sig
utan svårighet verkställa». Vidare säger han ock på samma sida,
att en sådan öfvergång från den af honom föreslagna härordningen
till en sådan under andra former äfven skulle kunna ske
ganska lätt. Jag anser nu, att det i stället för »inga militära skäl
tala för» bort hafva hetat »alla möjliga militära skäl tala emot».
Det är emellertid troligt, att de citerade uttrycken blifvit valda
för att icke slå den starka fraktion för hufvudet, hvars önskningar
gä i rigtning af 1883 års grunder. Utskottets betänkande är visserligen
skrifvet i så försigtiga och beskedliga ordalag, som det
varit att vänta i år, men det antyder dock eu half möjlighet om
eu sådan öfvergång. Jag fruktar, att man der skall läsa mellan
raderna ett godkännande af att utvecklingen framdeles skall komma
att leda till eu värfning, utsträckt till hela stammen.

Ku kommer visserligen denna öfvergång icke att ske förr än
jag för länge sedan är "borta, så att saken strängt taget icke behöfver
vara mig till bekymmer, men jag har velat försöka att kasta
blicken något framåt för att visa, att vi nu icke hafva skäl att
jubilera allt för mycket.

Hvad sjelfva den föreliggande frågan angår, har jag icke något
väsentligt att invända mot utskottets förslag, utan må rust- och
rotehållarne för mig få sin värdering hvart tionde år, äfven om
den kommer att kosta staten och kronan eu hel hop.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och den förevarande
paragrafen godkändes.

Onsdagen den 23 November.

131

N:o 5.

§§ 4-13.

Godkändes.

Bet af utskottet i ingressen föreslagna vilkor.

Godkändes.

Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom de beslut kammaren förut fattat.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af särskilda utskottets den 16 och
17 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af de enligt förordningen den 5 oktober 1889 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter utgående
bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman, samt

n:o 6, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående anslag
under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af föreslagna
ändringar dels i värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels i lagen
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären af samma
dag,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 7.40 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 23 november.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande särskilda
utskottets den 18 och 19 innevarande november bordlagda utlåtande
n:o 7, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts propositioner
n:o 4, om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, och n:o 6, angående beräknande
af viss andel af öfverskottet å statsregleringarna för år
1890 och föregående år som en statsverkets tillgång för år 1893,
än äfven inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.

If:o 5.

132

Onsdagen den 23 November.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

1 punlden.

Herr Ekman: Genom kamrarnes sammanstämmande beslut

i fråga om grundskatternas afskrifning ocli ordnandet af härväsendet
har nu, oaktadt de varnande ord, som innehöllos i 1873 års
skrifvelse, att afskrifningen af grundskatterna borde ske med iakttagande
af stor varsamhet, en ganska hastig afskrifning blifvit bebestämd,
och på samma gång har genom Riksdagens beslut uppstått
skyldighet att anskaffa penningar till ordnande af ett härväsende,
som i förhållande till dess effektiva styrka kommer, om
jag icke misstager mig, att visa sig vara dyrare än härväsendet i
något annat europeiskt land, med undantag af England. Det är
emellertid nu en afgjord sak. Jag vågar tro, att såväl i den enskilda
som allmänna hushållningen är det utan exempel, att man
fattar beslut om stora utgifter utan att på förhand hafva klart för
sig, hvarifrån medel skola tagas till desammas bestridande. Detta
har emellertid här egt rum. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har visserligen, enligt hvad statsrådsprotokollet utvisar,
uppgifvit, huruledes han för sin del tror, att medel skola
kunna anskaffas till fyllande af de förestående behofven. De sätt,
som af honom blifvit omnämnda, hafva icke för Riksdagen varit
alldeles främmande, ty redan förut hafva i Riksdagen väckts motioner
om att anskaffa ökade tillgångar för statsverket genom införande
af årsskott, af stämpelskatt o. s. v. Men ingen kan säga,
att dessa frågor föreligga för Riksdagen utredda. Ingen kan säga,
huru dessa nya skatter skola komma att verka.

De särskilda punkterna i detta betänkande hafva så stort sammanhang
med hvarandra, att jag icke gerna kan yttra mig om den
nu föredragna första punkten utan att äfven beröra de följande.
Jag tvekar ganska mycket att nu förklara, att det är på den af
finansministern antydda väg som de medel höra anskaffas, hvilka
fordras för fyllande af de förestående behofven.

Att jordbruket, som blifvit lindradt genom grundskatternas
afskrifning och indelningsverkets ersättande, nu hör få vidkännas
eu högre beskattning än den, som förut hvila! på detsamma, kan
icke anses vara annat än med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
ehuru äfven härvidlag, när man tager skatte- och frälsejorden
tillsammans och säger att den ena skall betala lika mycket
som deri andra endast af det skäl, att de förhållanden längesedan
upphört, hvilka förenledt att frälsejorden fick en fördelaktigare
ställning än skattejorden, man enligt min tanke begår ett icke så
oväsentligt misstag, tv det torde vara för något hvar bekant, att
vid all egendomshandel frälsejord betingat högre pris än skattebörd,
och att under de sista 40 ä 50 åren inköp af frälseränta skett
i ganska stor utsträckning just för att derigenom befria den jord,
som förut häftat för sådan ränta, från skyldigheten att utbetala
densamma. Den egare af sådan jord, som gjort en dylik utgift,
får nu dela lika med den jordegare, som har dryga grundskatter
på sill jord, men genom Riksdagens beslut befriats derifrån. Jag
medgifver gerna, att det skulle inveckla skatteförhållandena myc -

Onsdagen den 28 November.

133

H:o o.

ket, om man skulle göTa någon skilnad mellan skatte- och frälsejord
och derför torde det icke finnas annan utväg än den, som
här af särskilda utskottet föreslagits, att all jord skall beskattas lika.
En ringa tröst är det för dem, som äro egare af frälse- och säteriegendom,
att de få i förhållande till egare af annan jord betala
något mindre kommunalskatter än dessa, ty det betyder i alla fall
i det stora hela ganska litet. Detta har jag blott velat nämna för
att visa, att den form af beskattning af jord, som de nu föreslagna
besluten innebära, äfven om den måste accepteras, dock icke kan
sägas vara fullt rättvis.

Hvad nu de öfriga skatteformerna vidkommer, är det egentligen
för tidigt att uttala sig om dem, innan man fått se någon
utredning. Någon önskan att de erforderliga medlen, till ersättande
af minskad inkomst genom grundskatternas försvinnande
och till täckande af ökade utgifter för härväsendet, skola anskaffas
genom några vissa af de skatteformer, som herr finansministern
antydningsvis omnämnt, tror jag derför att man väl hör akta sig
att uttala. Det låter mycket bra att saga, att den, som får ett
arf utan att han sjelf bidragit att bilda den ökade tillgång, som
genom arfvet tillfaller honom, icke bör hafva svårt att betala eu
hög skatt till staten för den tillökning i förmögenhet, som han
genom arfvet vinner. Men jag skall be att få fästa uppmärksamhet
derpå, att det visserligen är en mycket lätt sak att utgifva
denna skatt, i händelse arfvet tillfaller honom i kontanta penningar
eller lätt säljbara obligationer eller aktier. Men det är
icke sagdt, att detta blir förhållandet, om arfvet tillfaller honom
i en stor egendom eller en stor industriel affär, som kunnat drifvas
fördelaktigt under den föregående egarens tid på grund af
det förtroende och det anseende för duglighet att sköta eu sådan,
som han hade, ty det är icke alldeles gifvet att detta förtroende
öfverflyttas på arftagaren. Yi hafva ganska ofta sett vid sådana
ombyten af egare till en dylik affär, huruledes den, som tillträdt
densamma, icke blott måst till det allra yttersta anstränga sina
egna krafter, utan äfven nödgats begära understöd af andra för
att erhålla det erforderliga förlagskapitalet till affärens bedrifvande.
Under sådana förhållanden är det nog ock förenadt med
ej ringa svårighet att äfven erlägga eu hög skatt, eller bevillning,
till staten.

Hvad inkomstbevillningen i {ifrigt beträffar, är jag den förste
att erkänna billigheten deraf, att de mindre bemedlade böra vara
derifrån mest möjligt befriade. Men om man sedermera fordrar,
att af de mera bemedlade skatten till staten skall utgöras efter
eu progressiv skala, kräfves verkligen en noggrann utredning,
innan man kan afgöra, i hvilken mån en dylik progressiv beskattning
kan, utan allt för stora olägenheter för de beskattade, tilllämpas.

Vidkommande stämpelskatten bär utskottet sagt, att deri bör
med mycken varsamhet tillämpas, då vi ännu äro ovana vid denna
beskattning här i landet; och deri gifver jag utskottet fullkomligt
rätt.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

N:o 5.

134

Onsdagen den 23 November.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

Att vi slutligen i skogsmedlen kunna ega en tillgång till
fyllande af en del af behofven, tror jag också; och det är ju rätt
lyckligt, så länge trävarukonjunkturerna ännu medgifva erläggande
af hög köpeskilling för den utverkning, som sker på kronans
skogar och hvarigenom staten tillskyndas väsentlig inkomst.

Af hvad jag nu yttrat följer, att jag icke kan motsätta mig
den föreslagna förhöjningen af bevillningen för jordbruksfastighet,
ehuru jag, som sagdt, icke finner den i alla afseenden fullt rättvis,
samt att jag tror, att stor betänksamhet bör iakttagas, innan
man besluter sig för de antydningsvis föreslagna skatteformerna.

Jag vill äfven begagna detta tillfälle att fästa uppmärksamheten
på något, som, i fall tidningsuppgifterna om diskussionen i
Andra Kammaren rörande den fråga, som vi i dessa dagar haft
att behandla, icke äro origtiga, är ganska betecknande. Det har
nemligen blifvit yttradt, att man antoge — det vill säga den talare,
som fälde yttrandet, talade för sin del, och jag föreställer mig,
att åtskilliga stodo bakom honom i den uppfattning han tillkännagaf
— den föreliggande frågan endast under den förutsättning, att
de medel, som erfordrades för att fylla statens minskning i inkomster
i följd af grundskatternas afskrifning och dess ökning i
utgifter för härväsendet, anskaffades på det sätt, som antydningsvis
föreslagits, med frihet för de minst bemedlade från ökad inkomstskatt
och med progressiv beskattning; hvarjemte han tilläde,
att om detta icke kunde ske, skulle han säga nej till alla vidare
anslag för militära ändamål. När jag förra gången yttrade mig
här i kammaren, uttalade jag den förmodan, att om urtima Riksdagen
i hufvudsak antog förslagen om skatteatskrifningen och
härväsendets ordnande, skulle sedermera en period af stor sparsamhet
komma att inträffa, och ingen säkerhet förefinnas att erhålla
de ytterligare anslag, som erfordras för att den beslutade härordningen
skulle kunna kallas effektiv. I detta nu af mig citerade
anförande från medkammaren tycker jag just att det ligger ett
bevis för rigtigheten af den uppfattning jag tillät mig uttala; men
jag hoppas, att tacksamheten för de stora eftergifter, som blifvit
lemnade åt jordbruket, det vill säga åt rust- och rotehållarne, icke
skall hinna försvinna så hastigt, att icke, om regeringen vill
— hvad jag anser vara dess ovilkorliga skyldighet — begagna
tl.en närmaste tiden till att försöka anskaffa sådana anslag, som
äro oeftergifligen nödvändiga för ordnande af försvarsväsendet, det
skall blifva möjligt att genomdrifva desamma. Jag har velat
yttra detta nu vid detta tillfälle, emedan jag anser, och det måste
ju hvar och en anse, att vårt försvar icke kan blifva nöjaktigt,
utan att här och flotta operera tillsammans. Om vi med vapenmagt
skola uppehålla vår neutralitet, måste vi skaffa oss något
större materiel på vattnet än den vi nu hafva, tv eljest torde en
fiende kunna landsätta sina trupper nästan hvar han behagar,
utan att vi kunna vara nog förutseende att veta hvar det kommer
att ske, så att vi kunna möta honom och samla tillräcklig styrka
att drifva honom tillbaka. Ett land, omflutet af vatten, såsom

135

N:o 5.

Onsdagen den 28 November.

vårt, måste ovilkorligen hafva eu flotta af sådan beskaffenhet, att
den kan uträtta något vid ett dylikt tillfälle. Vi hafva icke mer
än två färdiga sjödugliga båtar, den tredje står på stapeln; och
vårt minväsende är i hög grad otillräckligt.

Det har blifvit sagdt af hans excellens herr statsministern, om
icke tidningarna refererat orätt, att vår flotta fått sm organisation.
Ja, det är mycket sant, den har fått sin organisation. Men just
derför är det" angeläget, att denna flotta äfven får den materiel,
som behöfves för att den för flottan beslutade organisationen skall
kunna verka något. Det är enligt min tanke högst nödvändigt,
att ett fast byggnadsanslag gifves åt flottan, åtminstone under de
år, som åtgå för ett fullständigt genomförande af härorganisationen.
Då kunna vi hafva hopp om att få så pass många båtar och ett
så pass utveckladt minväsende, att en liendes transport kali blifva
störd och att, om en fiende vill tvinga oss att göra gemensam sak
med sig eller tilltvinga sig en fast fot på vårt land, vi då icke
behöfva möta honom först på fasta landet och der söka drifva
honom tillbaka, hvilket kanske skulle blifva ett fåfängt försök
äfven med den förbättrade härorganisation, som nu blifvit be -

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

Jag anser det vara så mycket nödvändigare att nu framhålla
detta, som det visat sig under alla de närmast föregående nksdagarne,
att just den femte hufvudtiteln är den, som alltid fått
låta pruta med sig. Jag tror icke, att marinförvaltningen i allmänhet
begärt för mycket; men att chefen för sjöförsvarsdepartementet
vant den, som i fråga om att begära anslag af ''Riksdagen
varit mest eftergifven, tror jag icke skall kunna af någon förnekas
hafva varit fallet. Detta är äfven ett skal, hvarför jag ansett det
vara angeläget att säga hvad jag nu sagt.

Sedan jag nu yttrat detta, skall jag icke vidare, om icke
diskussionen dertill gifver anledning, begära ordet. Jag slutar
med att tillstyrka bifall till den förhöjning af bevillningeu för
jordbruksfastighet, som af utskottet föreslagits.

Herr statsrådet friherre von Essen: Då ett stort beslut blifvit
fattadt, brukar det vara så, att alla goda krafter förena sig: om
att söka bringa det till utförande på bästa möjliga sätt. Jag säger
särskilt alla goda krafter; och jag är förvissad derom, att knappast
någon man i denna kammare, vare sig motståndare till förslaget
eller befrämjare af detsamma, icke kan räknas till dem,
som förena sig om att bringa till lösning alla de frågor, som beröras
af de beslut, som fattats. Jag hade icke heller väntat annat
af den föregående talaren, än att han, huru mycket han än kunde
vara motståndare till det beslut, som fattats, dock, sedan detta
skett, skulle vara den förste att befrämja dess framgång. Det
visste jag på förhand och jag är honom derför tacksam. _ _

Då jag nu första gången, efter det dessa vigtiga frågor blifvit
afgjord a,'' har äran att yttra mig i denna kammare, torde det tilllåtas
mig och icke anses förmätet, att jag hembär kammaren
mitt upprigtiga och vördsamma tack för uessa beslut, Indika jag

N:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

136

Onsdagen den 23 November.

många af -

anser komma att blifva för vårt land så gagnande i
seenden. Jag anser, att kammaren härigenom gjort ett mycket stort
offer, icke derför att kammarens ledamöter medgifvit att deras
söner må undergå längre värnpligtsöfningar — mången anser kanske
tvärt om detta vara en fördel — icke heller derför att kammarens
ledamöter komma att få underkasta sig stora uppoffringar
afseende, utan egentligen derför att mången måst
öfvergifva sina förut fattade meningar i en eller annan punkt och
låta sin enskilda öfvertygelse i ett eller annat afseende vika undan
för att vinna det stora, för fosterlandet vigtiga målet. Dermed
har jag icke^ velat klandra någon, som ansett sig höra fasthålla sin
ståndpunkt i alla afseenden vid detta tillfälle.

Det mottagande, finansplanen redan från början rönte inom
Riksdagen, syntes vara sådant, att det ingaf mig goda förhoppningar
om att hufvudgrunderna derför skulle blifva gillade. Ett
ökadt skäl till dessa förhoppningar bär jag trott mig finna deri,
att utskottet i hufvudsak upptagit dessa grunder. Jag kan således
för närvarande icke göra annat fin anhålla att få höra deras
mening inom denna kammare, hvilkas åsigt i ett eller annat afseende
afviker från Ivongl. Maj:ts och utskottets. Sådant kan
nemligen blifva till ledning för de kommande beräkningar och utredningar,
som Kongl. Maj:t i följd af de nu fattade besluten nödvändigtvis
måste låta verkställa. 1 detta afseende kan det vara
till ganska stort gagn att höra de olika meningarna bryta sig mot
hvarandra. Jag vill blott anhålla, att, om eu eller annan skatteform
anses vara företrädesvis önskvärd eller användbar, förkärleken
för något visst skatteslag icke mätte drifvas allt för långt, så att
icke Ivongl. Maj:t åt uttalanden inom Riksdagen möjligen ledes
till att i fråga om en eller annan skatteform, t. ex. artsskatten,
föreslå en så stark progression att, om Kongl. Maj:ts förslag antoges
af Riksdagen, hos dem som mest drabbas af skatten uppstår
ett så starkt missnöje, att inom några få år ständiga stridigheter
uppstå och ändringar och jemkningar måste vidtagas. Jag
vill icke motsätta mig progression i arfsskatten eller beräkning af
lägre eller högre skatt i förhållande till skyldskapen till arflåtaren
o. s. v., om blott icke progressionen drifves allt för starkt
fram, så att berättigadt missnöje deraf kan uppstå. Detsamma
gäller i fråga om stämpelskatten, der så många olika skatteobjekt
finnas att välja på.

Jag har egentligen icke något att besvara i den föregående
talarens anförande, men vill dock erinra, att det icke kan begäras,
att Kongl. Maj:t skulle för denna Riksdag framlägga fullständiga
och noggranna utredningar, som kanske fordrat år, innan de hunnit
verkställas. De beslut, som nu komma att fattas, blifva ju i
allt fall icke bindande för kommande Riksdagar, emedan i dessa
ämnen hvarje Riksdag besluter för sig, oberoende af föregående
Riksdagars beslut. Det har derför ansetts önskligt, att Kongl.
Maj:t fingo höra Riksdagens tanke om den nu gjorda framställningen,
så att Kongl. Maj:t kunde se till, huruledes Riksdagens

Onsdagen den 23 November. 137

uttalade önskningar kunde i en kommande framställning i dessa
ämnen tillmötesgås.

Den föregående talaren vidrörde de olika skatteformer, som
ifrågasattsoch vill jag anhålla att få beträffande dem lemna några
upplysningar. Körande den skattefråga, (inkomstskatten) som närmast
ligger för handen, pågår för närvarande utredning, och ett sammandrag
är under utarbetande rörande den utländska beskattningslagstiftuingen,
sådan den senast tillämpas i de olika länderna. Särskild!
i Preussen pågår sedan 1891, om jag så får säga, en revolution i
skatteväsendet, som kan blifva af största intresse för oss, derest
någon större förändring af vår fastighetsbeskattning skulle ifrågakomma.

I afseende å skogsmedlen, som den ärade talaren äfven berörde.
vill jag nämna, att man under de närmaste åren påräknat
väsentligen förökade inkomster af dessa medel under förutsättning
att de prisförhållanden, som nu råda, skola fortfara. Det är ju
möjligt, att de kunna förändras till ett sämre, men i stort sedt
hafva de dock icke fallit på nära en mansålder, hvadan vi med
ganska stor säkerhet kunna påräkna att de i längden skola hålla
sig uppe. Jag vill särskild! fästa uppmärksamheten på skogsmedlens
stora betydelse. Den beräkning, som här är framlagd,
och enligt hvilken dessa medel skulle komma att lemna 4 millioner
kronor, afser endast den närmaste framtiden och är grundad på
den afverkningsplan, som nu är gällande. Men det har kommit
under min observation, hvilken stor betydelse det skall hafva för
skogsinkomsten, när man en dag börjat afverka sådana trakter,
som undergått verklig skogskultur. Man har ännu icke sett det
i Sverige, men vi skola inom en icke aflägsen framtid få erfara
detta. I mellersta Sverige har en verklig skogskultur länge pågått,
och resultat deraf hafva redan visat sig. När afverkningen
en gång träffar sådana trakter, skall inkomsten af dem bli två-,
ja tredubbel mot hvad den nu är, der ingen skogskultur eget rum.
Mycket stora inkomster skola statens skogar i framtiden lemna,
helst som vi känna att dessa skogar i denna stund uppgå till nära
4 millioner hektar. Största delen deraf ligger, det medgifver jag,
i norra Sverige, der man ej kan tillämpa min nyss uttalade åsigt.
Såsom exempel kan jag nämna Omberg. Der är den vackraste
skogsväxt jag här i landet vet, meno der har också en rationel
skogskultur bedrifvits sedan år 1857. A denna trakt är återväxten
så hastig, att man beräknat en 80- å 90-årig afverkningstid, hvarförutom
man påräknat eu mångdubbelt större inkomst af skogen
an förut, beroende äfven derpå att virkesmassan är betydligt större
på eu sådan areal, der skogskultur bedrifves.

Bland de utredningar, som nu pågå och som ligga nära skogsförhållandena,
är äfven den, som rör frågan om beskattningen af
skogen såsom inkomstkälla. Denna fråga har blifvit utredd af
eu komité, vederbörande myndigheter hafva yttrat sig deröfver,
och den ligger för närvarande på finansministerns bord i afbidan
på sin lösning, som dock är synnerligen svår. Vore det möjligt
att åstadkomma eu inkomstbeskattning af jorden, dä vore denna

N:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

N:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

138 Onsdagen den 23 November.

fråga snart löst, ty kunde man förändra den nuvarande fastighetsbevillningen
till inkomstbeskattning, då vore det naturligtvis mycket
lätt att få skogen beskattad så som vederborde, hvilket den på
långt när icke är, och de, som tala om att vi borde hafva en progressiv
inkomstbeskattning, måste också inse nödvändigheten att
få inkomstbeskattning på jorden. Men så många olägenheter äro
härmed förenade, att jag nu icke vågar yttra mig om möjligheten
att genomföra en dylik beskattning. I Tyskland har det visserligen
gått för sig. Men här i landet råda inånga olika förhållanden
mot der. Bland annat är det en omständighet hos oss,
som gör det synnerligen svårt att införa en inkomstbeskattning på
jorden, nemligen den, att det i mycket vidsträcktare mån än i
Tyskland fins små, styckade hemmansdelar, hvilkas inkomster det
är mycket svårt att uppskatta.

Tillika vill jag nämna, att hvitbetssockerproduktionen icke kan
fortgå så fri som den nu är, utan lärer allt få släppa till litet
mera i skatt.

Ett annat förslag har jag äfven bragt så nära sin fullbordan,
att endast korrekturläsningen återstår, nemligen frågan om ölskatten.
Jag vet, att många icke tycka om den. Men en sak
har tillkommit, som må hända skall göra denna ölskatt mer aptitlig
för en del riksdagsmän, nemligen frågan huru man skulle
kunna göra svagdricka fritt från skatt och derigenom göra denna
dryck ännu billigare för den stora allmänheten.

Jag skall icke längre trötta kammaren, utan anhåller endast
att få rekommendera föreliggande betänkande till kammarens välvilja.

Herr Ben nick: Den förste ärade talaren började sitt anfö rande

med en erinran derom, att den beskattning, som af särskilda
utskottet, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition, är
föreslagen på jordbruksfastighet, icke vore rättvis, emedan den
träffade de egendomar, hvilka tillförene i följd af sin natur varit
befriade från dylika avgifter, men icke i motsvarande mån berörde
de egendomar, hvilka genom grundskatternas afskrifning och eftergifter
i rustning och rotering fått ett högre värde och dermed erhållit
eu verklig present. Otvifvelaktigt är visserligen, att dessa
olika egendomar icke blifvit och icke kunnat blifva lika behandlade.
Men bär är ju icke heller fråga om annat än en skattereglering.
Om viss art af egendom hittills varit befriad från grundskatter,
så är det ju uppenbart att staten icke kan umbära den
inkomst, som af grundskatterna å andra egendomar inhemtats. Man
måste således fördela denna inkomst på andra skatteföremål, och
eu sådan skattereglering kan uppenbarligen aldrig genomföras med
mindre än att förut skattefria föremål få vidkännas någon uppoffring
till förmån för dem, som varit hårdt beskattade. Jag tror
icke, att någon kan gorå upp eu reglering af skatteväsendet i vårt
land utan att, om man så vill, skenbara, orättvisor skola träffa den
ene eller den andre, förut från skatt befriade.

139

Ji:o 5.

Onsdagen den ?3 Norember.

Vidare behagade flen ärade talaren, till stöd för sina anmärkningar,
åberopa yttranden, som skulle hafva blifvit fälda i A.ndra
Kammaren om angelägenheten af progressiv beskattning. Så beskaffade
yttranden och yrkanden härja utskottet i detta betänkande
både upptagit och besvarat. Men utskottet bär undvikit att bestämdt
uttala sig till förmån för en progressiv beskattning på inkomst
och förmögenhet, emedan frågan om och huru en dylik beskattning
skulle tillämpas måste föregås af eu utredning, hvilken
hittills helt och hållet saknats. Jag tror icke, att man i detta
utskottets finansförslag, sådant det nu föreliggger, kan spåra något
bemödande att missleda eller förleda till beslut, hvilka. kunna
komma att verka annorlunda än till en så mycket som möjligt rättvis,
billig och efter en hvars förmåga att bära skatterna lämpad
reglering de olika samhällsklasserna emellan. Det är otvifvelaktigt,
att före tillämpningen af dessa olika skatteformer, som i utskottets
betänkande endast äro principielt berörda, erfordras omsorgsfulla
och fullständiga utredningar, och detta har också utskottet uttalat.
Derför har också utskottet endast hemstält, att Riksdagen måtte
uttala vissa allmänna grunder för skatteregleringen och anhålla
hos regeringen, att den ville verkställa de utredningar och framlägga.
de förslag, som efter sådana utredningar kunna befinnas vara
lämpliga, nödiga och nyttiga.

Hvad talaren bär’ yttrat angående hela försvarsväsendet och
behofvet af större anslag till flottan och mera sådant kan visserligen
i och för sig vara mycket beaktansvärdt, men jag antager,
att detta alls icke hör till'' den nu föreliggande frågan. Ty bär
gäller frågan endast att bereda tillgångar till betäckande af dels
de eftergifter, hvilka Riksdagen redan beslutat, dels de utgifter för
försvaret, hvilka Riksdagen också beslutat, och i det afseendet tror
jag att utskottet gått till väga med den försigtighet, som man haft
rättighet att fordra, då saken ännu befinner sig på eu ganska
outredd fot.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.

Herr Clauson: Då herr statsrådet och chefen för. finans departementet

lörklarade sig önska, att man nu yttrade sig i anledning
af det föreliggande betänkandet, och då.bland de föreslagna
skattearterna det särskildt är en, hvilken så intresserat mig,
att jag, såsom bekant torde vara, vid sistlidne riksdag väckte förslag
i ämnet, så torde det tillåtas, mig att säga några ord.

Herr statsrådet sade sin mening vara, att de de nu föreslagna
skatterna icke skulle på en gång, utan, så att säga, bitvis och i
män af behof påläggas. Jag tror, att detta är riktigt hvad eu förhöjning
af den direkta bevillningen angår. Men i fråga om artsskatten
tror jag icke, att ett sådant förfaringssätt är lämpligt. Då
vi med bättre samvete kunna pålägga denna skatt än de flesta
andra, anser jag, att den bör från början göras så verksam, som
kan anses ändamålsenligt, och icke så, att vi ämna år etter år höja
den och sålunda gorå den till föremål för ett ständigt experimenterande.
En särskild anledning att önska ett verksammare an''\an -

K:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Ports.)

140

Onsdagen den 23 November.

dande af arfsskatten har jag i herr finansministerns mycket rigtiga
yttrande, att den vore en supplementärskatt till den direkta inkomstbevillningen.
Då denna sistnämnda skatt, så rättvis den än kan
synas, drabbar mycket ojemn! och tyngre för den ene än för den
andre, hvilket åter i regeln icke är fallet med arfsskatten, så tror
jag det vara synnerligen lyckligt, om vi genom denna skatt slippa
att för mycket höja den direkta bevillningen.

Om det nu tillätes mig att granska det förslag, som framlades
vid 1883 års riksdag och som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tagit till ögonmärke vid framläggande af finansplanen,
så vågar jag påpeka några oegentligheter deri. Det första, som
stött mig för hufvudet, är att i sådana sterbhus, der barn efterlefde,
ingen förhöjning i den procent, hvarefter skatten borde utgå, skulle
ske sedan behållningen uppgått till 10,000 kronor, och i sådana
sterbhus, der inga efterlefvande barn finnas, ingen dylik förhöjning''
efter eu behållning af 5,000 kronor, då skatten skulle utgöra 3 kronor
för hvarje hundra kronor af behållningen. Jag tror att, om man
vill hafva progressiv arfsskatt, man icke kan kalla det progressivitet,
att ett sterbhus, der behållningen är 5 eller 10 tusen kronor, betalar
efter samma procenttal som ett annat, der behållningen är hundratusentals
kronor eller mera. Man har visserligen göda skäl att taga
arfsskatt efter högre procent, när bröstarfvingar ej finnas, än eljest,
men det synes mig dock oegentlig! att, då man tager skatt af så
små sterbhus, som endast hafva eu behållning af 5 å 6 tusen kronor,
och der t. ex. moder, syskon eller syskonbarn lefva efter, taga den
0 gånger så stor som då bröstarfvingar finnas. Man torde i sådant
fall icke böra taga den mer än dubbelt så stor, hvaremot må hända
är lämpligt, att en tredje skala uppställes för de fall, då endast
aflägsnare slägtingar efterlefva, och " " ''

gånger så stor som i

att man då tager skatten tre

de fall, då bröstarfvingar lefva efter.

I sammanhang härmed vill jag nämna, att jag icke kan gilla
den mening, som uttalas i utskottets betänkande, "sid. 20, att vid
skattens uttagande tillbörligt afseende bör fästas vid antalet delägare
i stel öhuset. Jag sökte fa bort denna sats, men fick vid voteringen
i utskottet det olyckliga talet 13 emot mig, under det de öfriga 11
voro för min åsigt.

Om ock denna af utskottet uttalade mening kan synas i viss
mån tilltalande i fråga om de sterbhus, der barn lefva efter, bär
den alls intet slitil för sig i öfriga fall, och det torde vara af största
vigt, äfven för att åt arfsskatten bibehålla dess egenskap af en lätt
tillämplig beskattningsform, att fasthålla den hittills följda grundsatsen
att sterbhuset beskattas såsom ett helt, vare sig man betraktar
skatten förnämligast såsom eu supplementärskatt eller såsom

eu skatt på egendom, som

öfvergår

sterbhusdelegarne anses såsom ett gemensamt helt

från en till annan, hvarvid

Herr Björnstjerna: Detta betänkande är åtföljdt afen reservation,
som förefaller mig ganska beaktansvärd. Den är af herr C. A.
Bokstöm, med hvilken herr W. B. ^Vester instämt. Der står visserligen,
att den tillhör sjette punkten, men den berör egentligen

141

N:o 5.

Onsdagen den 23 November.

motiveringen, och medan herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
är här närvarande, skall jag taga mig friheten att
något närmare beröra densamma.

Reservanten har framhållit det orätta deri, att den föreslagna
bevillningen för inkomst af i jordbruksrörelsen nedlagdt kapital
och arbete endast skulle utgå med ett öre per 100 kronor af taxeringsvärdet
i stället för att, såsom all annan bevillning af inkomst och
arbete, utgå efter viss procent af den behållna inkomsten. Jag
skall söka visa, huru det skulle utfalla, om, på sätt herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet antydt, inkomstbevillningen i
allmänhet skulle ökas med 100 procent, men i fråga om jordbruket,
denna bevillning för i rörelsen nedlagdt kapital och arbeteo skulle
utgå med endast 1 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet. År 1890
utgjorde folkmängden i städerna i rundt tal 899,000, på landsbygden
3,885,000 invånare, städernas invånare utgjorde således omkring
23 procent i jemförelse med landsortens. Inkomstbevillningen från
städerna utgjorde 2,076,000 kronor och från landsbygden 949,000
kronor. Fördeladt på folkmängden, kommer således redan nu på
hvarje stadsinvänare en inkomstbevillning af omkring 2 kronor
25 öre men på hvarje landsortsinvånare endast omkring 25 öre.
På hvarje stadsinvänare belöper sig följaktligen för närvarande
omkring 5 gånger så hög bevillning för inkomst som den, hvaraf
landsbon drabbas. Skulle, såsom nyss är nämndt, bevillningen af
annan inkomst höjas i rundt tal med 100 procent, men bevillningen
för inkomst och förmån af i jordbruksrörelsen nedlagdt kapital och
arbete utgå med allenast 1 öre för 100 kronor af jordbruksfastighetens
taxeringsvärde, eller med inalles 220,000 kronor, komme
hvarje stadsinvänare att på sin lott få i inkomstbevillning omkring
å kronor 50 öre, men hvarje landtbo endast omkring 70 öre.
I denna räkning har jag icke kunnat fråndraga de 500,000 kronor,
hvarmed finansministern ansett att den ökade inkomstskatten skulle
understiga den nuvarande bevillningen, emedan denna skatt icke
skirlie drabba de lägst beskattade. Skälet hvarför jag icke kunnat
frånräkna detta belopp har varit det, att jag omöjligen kunnat finna,
huru stor del af denna lindring tillkom å ena sidan städernas och
å andra sidan landsbygdens invånare, men då den kommer beggedera
till godo, bör häraf icke förorsakas någon väsentlig skilnad i
de af mig nämnda bevillning,sbeloppen, nemligen för stadsbon kr.
4: 50 och för landsbon 70 öre. En sådan beskattning blefvo
emellertid så mycket obilligare, som omkring -j. af de nya skatterna
skola utgå till ersättning för grundskatter och indelningsverk samt
följaktligen komma landsortens invånare, direkt till godo, medan
städernas invånare deraf erhålla intet. I Kongl. Maj:ts proposition
beräknas de nya skatterna belöpa sig till 10,400,000 kronor, hvaraf
skulle till rust- och rotehållare samt till skattejordsinnehafvare
utbetalas eller komma dem till godo 6,700,000 kronor årligen. Då
förefaller det mig billigt, att de. som åtnjuta dessa stora fördelar,
också i högre mån, än bär är föreslaget, få bidraga till betäckande
af statens utgifter för samma ändamål. Reservanten har nu endast
föreslagit ett tillägg i motiveringen af mycket oskyldig beskaffenhet.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

h’:o 5.

142

Onsdagen den 23 November.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

densamma tills vidare böra godkännas.»
begärt att till denna mening få foga dessa ord

Men äfven detta har icke vunnit utskottets bifall. Utskottet säger
följande: »Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna

det ur principiel synpunkt oegentligt, att den inkomstbevillning,
som ålägges egarne af jordbruksfastighet, uttages genom åsättaude
allenast af en högre bevillning för sådan än för annan fastighets
taxeringsvärde, men då under närvarande förhållanden afgörande
praktiska skäl tala för en sådan anordning, har utskottet ansett

Reservanten har endast
dock att vid deri

förestående revisionen af bevillningsförordningen torde böra tagas
i öfvervägande, huruvida icke ändring härutinnan må kunna åstadkommas».

Jag har icke något yrkande att göra. Men såsom representant
för Sveriges folkrikaste och största stad, som ojemförligt mer än
något annat samhälle skall komma att drabbas af en sådan skatt,
har jag velat upptaga frågan, och jag hoppas, att hvad jag här
anfört måtte från herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
sida tagas i betraktande, när frågan kommer under regeringens
behandling.

Herr Samzelius: Hå herr statsrådet och chefen för kongl.

finansdepartementet vädjat till kammarens bästa känslor för utförande
af de vigtiga beslut, som denna kammare och äfven medkammaren
i väsentliga delar redan fattat, så är jag förvissad, att
han icke gjort det förgäfves. Men då han tillika uppmanade, att
man vid detta tillfälle skulle yttra de betänkligheter, som man
till äfventyrs kunde hafva vid vissa skattetitlar för beredande af
tillgångar, så, enär jag något sysselsatt mig med studier i det
ämnet, torde det tillåtas mig att för några ögonblick taga kammarens
tid i anspråk; och jag hoppas, att kammaren så mycket hellre
tillåter mig det, som jag icke förut vid denna riksdag begärt
ordet.

Jag skall då först kasta mig in på den väsentligaste af de
föreslagna skatterna, nemligen inkomstskatten, som är eu gammal
skatt, men som ansetts kunna höjas eller uttänjas redan vid denna
riksdag. Inkomstskatten är i och för sig icke populär. I den
mån demokratisk styrelse råder i olika stater, har man nemligen
sökt göra sig qvitt denna skatt. I Amerikas förenta stater har
man två gånger vid utomordentliga behof infört inkomstskatter,
men man har afskuddat sig dem så fort som möjligt. I .Frankrike
har man försökt införa inkomstskatter 1848 och vid tre till fyra
andra tillfällen, senast efter de stora olyckor, som Frankrike hade
att genomgå i kriget mot Tyskland. Då gick man så att säga med
ljus och lykta för att uppsöka skatteföremål och kom då äfven till
inkomstskatterna. Men Thiers förklarade, att om sådana skatter
infördes, skulle han nedlägga presidentskapet, ty de skulle framkalla
så stort missnöje, att han icke ville ansvara derför, och nu
finnes icke någon allmän inkomstskatt i Frankrike, oaktadt man
der har mera än i Sverige behof af inkomster. Man har likväl
3 procents skatt på valeurs mobilieres, d. v. s. på kuponger till -

Onsdagen den 23 November.

143

N:o 5.

hörande aktier i åtskilliga företag m. m., men icke på franska stats- Ändring »;
papper, hvilka, i olikhet med hvad förhållandet är i England, fortfarande
äro, till uppehållande af statskrediten, från inkomstskatt aJMning af
befriade. Äfven i England är inkomstskatten den mest impopu- egendom
lära af alla skatter. En kommission derstädes förklarade enhäl- samt af inligt,
att denna skatt hade tre stora fel l:o) att den var allt för inqvi- komst.

sitorisk, 2:o) att den blef orättvis i tillämpningen, och 3:o) att den (Forts.)

bidrog att framkalla bedrägerier. I detta land infördes den emellertid
redan år 1798, dock ursprungligen endast såsom en tillfällig
krigsgärd. Sedermera har man flere gånger varit betänkt på att
afskaffa den. men har ännu icke kommit dertill, ehuru skatten har
stundom nedgått så, att den vissa år utgjort .0,83 till och med 0,4i
procent, eller till belopp, väsentligen understigande vår nuvarande
inkomstbevinning till staten. 1806 var den dock 10,i procent, under
Krimkriget 6,8 procent. Äfven i England har man suckat öfver denna
skatt. I IMorge har man nyligen infört en sådan skatt, som man —
ja°- vet icke om deri ligger något tilltalande — kallat vensterskatt.

I Tyskland har man på senare tiden gjort allt för att införa.progressiv
beskattning. I fjor infördes en i viss mån progressiv inkomstskatt.
Man började med en inkomst af 900 mark, motsvarande 800
kronor, och derför betalades 6 mark, eller 2/, procent. Man fortgår
sedan i progression till 4 procent, och nu i dagarne pågår der en
väldig strid om ytterligare tillägg på kapitalet, hvilket förslag dock
icke mottagits med odeladt bifall, utan tvärt om med missnöje från
nästan alla sidor. Jag anser mig derför böra varna för att .basera
vårt skattesystem på stora inkomstskatter, tv det är farligare i
samma mån som inkomsterna i allmänhet äro små och svåråtkomliga.
I England åter kan man uttaga sådana skatter derför att
der äro så stora förmögenheter, och att inånga icke kunna undandraga
sig skatten, emedan den är lagd bland annat på statspapper,
som äro inregistrerade på viss person. Men här kan man svårligen
ålägga eu sådan skatt, ty största delen af statsskulden är placerad
utomlands, och vid upptagande af flera statslån har dessutom
den klausulen i låneprotokollet tillagts, att försträckningen lemnades
under förutsättning, att icke någon inkomstskatt skulle drabba
obligationerna, tv derigenom skulle äfven utländingarne. blifva
underkastade skatt till en främmande stat. Detta har ock.inträffat
i andra länder, t. ex. i Italien, der man har uppdrifvit inkomstskatten
längre än i något annat land, ty der är den för närvarande .16,2
procent, och der har man äfven lagt den på inkomst af statsobligationer,
hvilket har haft till följd, att utländingarne icke vidare
vilja köpa deras papper, och om de köpt dom, hafva papperen
fallit så i kurs, att för närvarande deras 5 procents obligationer
noteras jemförelsevis ganska lågt. Om den oerhörda inkomstskatten
vore borta, skulle de naturligtvis noteras på annat sätt. I
Ryssland begick man det löftesbrottet, att man lade på statspapper
eu inkomstskatt; det höll på att gifva anledning till. brytning
med andra magter, och man hade svårighet att på åtskilliga börser
i utlandet kunna få de ryska papperen noterade. I Österrike liksom
i åtskilliga kantoner i Schweitz, har man ock gjort flera mer

N:o 5.

144

Onsdagen den 23 November.

Ändring i eller mindre misslyckade försök med inkomstskatt. Några kanlnq0ående9be-
toner tafva uppdrifvit inkomstskatten oskäligt och dertill gjort den
vulning af Pr°öressiv- Det kan vara lärorikt nog för dem, som hos oss yrka
fast egendom på samma tillvägagående, då erfarenheten visat, att kapitalisterna,
samt af in- som i detta jernvägarnes tidehvarf hafva lätt att ombyta vistelseort,
7;o»is« utflyttat från de kantoner, der man hårdast beskattat dem, till
kantoner, der inkomstskatten varit ringa iller ingen. Och i
schweiziska tidningar läser man ofta annonser, der lägenheter
utbjudas särskild! för kapitalister, indika inbjudas att å viss ort
nedsätta^ sig, emedan de icke der betungas af någon inkomstskatt.
Kapitalet låter icke behandla sig huru som helst. Katt
användt är det ock en nyttig faktor i samhället och för dess utveckling.
I Preussen synes man redan hafva skördat en sorgligerfarenhet
af den hänsynslösa lag mot kapitalet, som i fjor stiftades,
tv enligt hvad i diskussionen i dessa dagar uppgifvits i preussiska
landtdagen hafva en mängd tyska kapitalister, som förr spridt
arbete och välmåga omkring sig, sett sig nödsakade att utflytta till
andra länder, som tagit emot dem med öppna armar och nöjt sig
med deras bidrag till samhällets behof endast i form af kcnsumtionsskatter,
hvari rikedomen vanligen i hög grad deltager.

När inkomstskatten icke går högre än till 1 procent eller till
och med något deröfver, tror jag icke att den har någon menlig
följd. Inkomstskatten är för öfrigt så gammal hos oss, att jag icke
skulle vilja att den borttoges. Jag skulle dock icke heller vilja
att den mångdubblades, utan anser, att man bor iakttaga en viss
måtta dermed. Det är äfven för närvarande af billighet påkalladt,
tv många klasser träffas företrädesvis deraf, som gerna
åtaga sig offer för ett starkt försvar, men — jag måste tillägga
det — må hända icke lika gerna för afskaffande af de gamla jordskatterna.
De offer, som kräfvas bär, blifva ock större än vid
dylika regleringar i allmänhet, tv här gäller det icke blott ökade
utgifter, utan äfven minskade inkomster. Jag såg med svidande
hjerta, att dagafiöningen bestämdes till så högt belopp som 66 öre,
jemte fri mat, fritt husrum och fria kläder med undantag af de
så kallade småpersedlarne, som beväringsynglingarne sjelfva mot
ersättning bekosta. Det gör 240 kronor utom berörda förmåner,
och, såvidt jag vet, är det icke någon annan magt, med undantag
möjligen af England, som aflönar sina värnpligtige på detta sätt.
Men då jag varit och fortfarande är eu varm vän af att få en reglering,
har det fått passera för mig, ehuru det, såsom jag nyss
nämnde, varit med svidande hjerta som jag gått in derpå. Den
största betänkligheten ligger dock icke i penningutgiften, utan i
neddragande till legodagsverken af den högsta medborgerliga pligt,
för hvars fullgörande jag år 1848, då jag sjelf exercerade beväring,
var beredd att offra lif och blod — ett offer som den tiden icke
syntes osannolikt, ehuru det då icke utkräfdes. Jag anför detta,
icke såsom den ringaste anledning till egen berömmelse, tv jagfullgjorde
endast min pligt, utan såsom ett bevis för den ideella
uppfattning jag hyste om beväringsskyldigheten redan vid den tid,
då lega af annan person i sitt ställe var lagligen medgifven och

Onsdagen den 23 November. 145

äfven i rikt mått begagnades af personer i urin dåvarande ställning.
. En betänklighet mot den höga aflöningen ligger äfven deri,
att de öfverdrifvet höga kostnaderna komma att lägga ett svårt
hinder mot vidare utveckling af beväringsinstitutionen, i den mån
det framdeles kan varda erforderligt.

För att nu öfvergå från inkomstskatten, vill jag nämna något
om stämpelskatten. Den har varit föremål för finansiella beräkningar
och förslag för flera år sedan. Vi voro då liksom nu i
behof af ökade inkomster, och eu finansminister — jag tror han är
närvarande här i kammaren — höll då många vältaliga föredrag
och visade behöfligheten af att öka denna inkomstskälla. Man medgaf
det, men när man skulle bestämma skatteföremålet, så sades
det upprepade gånger: rör icke vid det, utan gå till något annat.
Slutligen fastnade man vid ordensbrefven — man skulle lägga skatt
på fåfängan, hette det — och vid prosttitlarne, och dervid fick det
stanna. Men hvad hade det till följd? Jo, Kongl Maj:t förordnade,
att ingen var skyldig att lösa ordensbref, och i stället för
att de förut gåfvo eu måttlig inkomst, blef den nu nästan ingen.
Det är ett par om året, som lösa ordensbref. Prosttitlarne inbringa
icke heller mycket. Men nog finnes det föremål, som lämpligen
kunna beläggas med ny stämpel. Fransmännen hafva i det fallet
visat en uppfinningsförmåga, som är märkvärdig. . De hafva t. ex.
stämpelbelagt bagagemärken, qvitton ä hotellräkningar m. m. Men
det är ett tätt befolkadt land, och att här utsträcka stämpelbeläggningen,
är nog af flera skäl svårt, men för eu fyndig finansminister
tror jag dock, att det finnes många håll, der man på detta
sätt kan bereda ökade inkomster.

Hvad arfssJcaitcn beträffar, tror jag äfven att Jet kan vara
billigt att någon sådan införes här i landet, tv derigenom kan man
icke egentligen säga, att någon lider. Man får litet mindre arf,
än man påräknat, men deröfver har man icke att beklaga sig. Att
gorå denna skatt progressiv i något högre grad, tror jag dock icke
är lämpligt, men deremot höra aflägse slägtingar få'' betala mera,
än nära slägtingar. Likväl tror jag icke, att eu sådan skatt bär i
landet kommer att inbringa särdeles mycket, tv allmogen har för
sed att i lifstiden öfverlåta sina egendomar på barnen och taga
s. k. födoråd, och när de sedan do, visar bouppteckningen nästan
ingenting. Kär åter förmögenheten ligger t. ex. i aktier och obligationer,
vidtager man stundom i de" sista ögonblicken åtgärder
för att med kallnande hand bereda öfverflyttning af förmögenheten,
utan att arfvingarna skola behöfva drabbas af någon "arfsskatt,
detta till och med nu, då det icäe är fråga om annan skatt än
den låga karteringen af bouppteckningen. Jag tror derför icke,
att arfsskatten skall inbringa så synnerligen mycket.

Deremot har lag mera förtroende för skogurne, och så skola
vi väl slippa att hygga jeruvägar, då vi äfven slippa ifrån anslagen
dertill.

Kär Frankrike fick betala sina milliarder och afträda land till
Tyskland, var det icke hjelplös!, utan redde sig mycket bra. Ku
är det hos oss lyckligtvis icke eu sådan anledning, utan här är

Farstu Kammarens Prat. vid urtima ridsd. 1692. N;u 5.

N:o ."i.

Atuhdny i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

N:o 5.

140

Onsdagen den 23 November.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt eif inkomst.

(Forts.)

det egentligen endast fråga om förflyttning af förmögenhet från ett
håll till ett annat. Det är beväringen och jordegarne, som här
vinna på affären, och vi andra, som förlora, men det är blott en
öfverflyttning från vissa medborgare till andra, så att landet i sin
helhet blir lika rikt, eller lika fattigt, som förut, och det kommer
derför för visso icke att duka under. Jag tror således, att saken
mycket väl skall reglera sig.

Jag vill äfven tillstå, att jag icke i utskottets förslag kan
spåra någon tillstymmelse till progressiv beskattning eller sådana
våldsamma åtgärder, som man vid stora regleringar stundom med
bästa vilja i verlden icke kan undgå. Att det skall komma att
kännas tungt i många fall, är gifvet, men om man vill saken, så
måste man ock vilja medlen, och derför kommer åtminstone icke
jag att beklaga mig öfver hvad som skett, utan tror, att efter dessa
långvariga strider är det bäst att komma till ändtligt slut, om ock
detta slut icke är idealet af mina egna önskningar. Jag har nemligen
under frågans tidigare skede ifrigt arbetat för att en billig
lösen skulle erläggas för dessa jordskatter, hvilka vid köp och
arfstägt verkat såsom räntor. För den, som i framtiden skall skrifva
historien om arftagarne till det stånd, som, stundom förtryckt, lidit
och kämpat samt visat sig mägtigt af stora offer för fäderneslandet,
skulle det känts angenämt, ja rent af upplyftande, om dessa
arftagare, komna till magten, icke dukat under för samma frestelser,
som så ofta bemägtigat sig starka politiska partier. På öfvertygelsens
väg har jag ännu icke kunnat komma längre — oaktadt
jag af lätt begripliga skäl hyser de välvilligaste känslor för nämnda
arftagare — än att jordbrukets bördor, hvilka onekligen är o mycket
tunga, bort lättas, i den mån statens öfriga inkomster det medgifvit,
utan att nya eller högre bördor derför pålagts andra samhällsklasser.
Jag inser dock nogsamt, att på detta sätt skulle för
frågans lösning erfordrats en så lång tid som en annan än vigtigare
fråga — jag menar naturligtvis försvarsfrågan — omöjligen kunde
medgifva. De historiska förhållanden, som framkallat eu olika
och ojemn jordbeskattning, hafva för länge sedan upphört. De aggande
känslor, som deraf framkallats, måste ock undanrödjas.
Skilnaden mellan herrejord och bondejord måste utplånas, så att
enighet mellan den vigtiga klass, som eger och besitter den svenska
jorden, må till fullo kunna uppstå. Derigenom, äfvensom
genom försvarsfrågans lösning, vinnes enighet i det inre, styrka
och sjelfständighet i förhållande till yttre magter. För att nå ett
sådant vigtigt mål har jag ansett mig böra offra en del af ruin
egen öfvertygelse. För fäderneslandet är intet offer för stort. Jag
är glad att i min ringa mån kunnat medverka till ett beslut, som
sent skall glömmas och icke bör af efterverlden för hårdt bedömas,
då det blifvit framtvunget af den ädlaste känsla, som besjälar ett
folk — fosterlandskärleken.

Något yrkande har jag ej att framställa.

Herr Anderson, Albert: Dä den förste ärade talaren hade

ordet, befann jag mig på så långt afstånd, att jag icke fullt kunde

Onsdagen den 23 November. 147

uppfatta allt hvad lian sade. Jag hörde dock att han talade om
frälseräntor och, såvidt jag icke missuppfattade hans yttrande, ansåg
han, att äfven i fråga om dessa skulle genom den nu ifrågasatta
åtgärden en orättvisa vara begången. Emellertid är förhållandet
det, att de hemmansegare, som hafva utgjort frälseränta till
ränteegaren, få i stället betala den till staten, om också med afkortadt
belopp. Om frälseegendomarne kan man väl ändå icke
säga, att de i allmänhet lida på den skattereglering, hvarom nu
är fråga, ty dessa egendomar hafva att utgöra kronotionde samt
rustning och rotering, och dessa bördor få de eftergift]a. De, som
lida på regleringen, äro säterierna och alla skattskyldige, som icke
hafva jordbruksfastighet. För min del får jag säga, att jag anser
den afskrifning, som nu är besluten, väl hastig, ty den åstadkommer
otvifvelaktigt ganska våldsamma rubbningar, men det är för
det störa målets skull, förbättrandet af vårt försvar, som jag jemte
många andra har underkastat mig det.

Hvad nu arf''sskatten angår, så anser jag, för min de], att mycken
varsamhet bör iakttagas vid dess påförande, och skall den gå
till något högre belopp, sä är det, enligt mitt förmenande, alldeles
nödvändigt, att man tager hänsyn till antalet delegare i sterbhuset.
Det kan finnas sterbhus med 100,000 kronors behållning, der det
endast är en arfvinge, under det att i ett annat sterbhus med
samma behållning finnas tio arfvingar. Då har naturligen den ensamme
arfvingen bättre förmåga att erlägga skatten, än de tio hvar
för sig. Såsom här har blifvit anmärkt, har eu motion blifvit
väckt om progressiv inkomstskatt. 1 sitt betänkande har utskottet,
om också icke direkt, afböjt förslaget derom, enär en progression
i afseende på inkomstskatten svårligen låter sig verkställas, utan
att allt för stor orättvisa i många fall begås. En ärad talare bär
jemfört inkomstskatt för jordbruk med inkomstskatt för andra beskattningsföremål,
och jag rnedgifver villigt, att han har rätt, men
jag anhåller att få påpeka de särskilda omständigheter, som förekomma
vid tillämpningen af denna inkomstbeskattning på jordbruket.
Äfven jag har förut ansett, att jordbrukarne borde underkastas inkomstbeskattning,
i likhet med andra, som skatta för inkomst, men
jag har funnit att sådant vid tillämpningen möter svårigheter. Jordbrukaren
för i allmänhet icke bok. Det är svårt att få en landtman
att inse, att förmånen af fri bostad och tillgången till åtskilliga
förnödenheter, som han icke behöfver köpa, böra uppskattas
i penningevärde, till grund för bevillning® utgörande. Då han,
som sagdt är, i allmänhet icke för bok, skulle det ofta inträffa att,
om han uppskattas för högt, han icke har någon utväg att visa.,
att han icke haft den inkomst, till hvilken lian taxerats. Resultatet
af taxeringen blefve troligen i de bestå fall, att lian komme
att uppskattas för lågt. För ett antal år sedan skedde en bearbetning
af 1879 års taxeringslängder, hvaraf framgick, att antalet
jordbrukare, för Indika fastigiietsbevillningon understeg .8 kronor,
utgjorde omkring 5550,000, antalet, för Indika bevilIniugen var 55
till 5 kronor, 21,500 och antalet af dom, som både bevillning till
högre belopp, 18,500. Do jordbrukare, som crlade fastighotsbevill -

Ti:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

Ji:o 5.

148

Oasdagen den 23 November.

Ändring i ning med mindre än 3 kronor och sålunda kade fastigheter med
föror dm ngen Inec[ ett taxeringsvärde understigande 10,000 kronor, skulle sanno””åSf6
af'' i händelse de förpligtades att utgöra inkomstbevillning efter

fast egendom samma grunder som andre, hvilka skatta för inkomst, komma i åtsamt
af in- njutande af den lindring, som i bevillningsförordningen är medkomst.
gifven de lägst beskattade. Jag är derför öfvertygad, att om man

(Ports.) skulle införa eu ren inkomstskatt på jordbruket, likasom på andra
beskattningsföremål, så skulle man få litet eller intet. Det blefve
hufvudsakligen de större jordegarne, som finge betala, men de äro
ej så många, att inkomsten för statsverket skulle blifva af någon
större betydelse.

Medan jag har ordet vill jag nämna, att utskottet, såsom af
dess utlåtande framgår, också något bär vidrört honsumtionsskatterna
och i det afseende! yttrat, att vid anskaffande af tillgångar
till bestridande af de ökade kostnaderna för försvaret äfven anlitandet
af konsumtionsskatter i en eller annan form icke lärer
kunna undvikas. Det är gifvet, att mycken varsamhet måste iakttagas
i fråga om påläggande af förmögenhetsskatter och konsumtionsskatter,
så att proportionen dem emellan icke allt för mycket
rubbas. Om och när eu konsumtionsskatt skall införas, anser jag
maltskatten vara den, som bör komma i första rummet. På bränvin
hafva vi en ganska hög beskattning, nemligen på tillverkningen
50 öre per liter cell på försäljningen 15 öre, eller sålunda tillsammans
05 öre per liter. Öl är hittills fritt från skatt, och jag tror
det icke endast ur synpunkten af statens inkomster, utan äfven ur
andra synpunkter vara nödvändigt, att man inför eu maltskatt.

Herr Reuterswärd: '' Så gerna jag än skulle vilja gå den
ärade finansministerns önskningar till mötes genom att meddela
honom de upplysningar, som jag möjligen skulle kunna vara i tillfälle
.att lemna rörande det sätt, hvarpå de blifvande skatterna böra
utgå för att fylla den brist, som uppkommer genom de nu fattade
besluten, så måste jag dock säga, att jag ännu, då frågan icke
varit före, ej tänkt så mycket på denna sak, att jag nu kan afgifva
något yttrande derom. Jag är dock öfvertygad, att vi alla,
som varit med om och lifligt önskat de stora förslagens framgång,
äro beredda att draga konsekvenserna af de fattade besluten, likasom
jag ock är öfvertygad, att alla, hvilka med samma glädje
som jag motsett denna dag, skola gerna — så vidt man gerna vill
betala skatter, hvilket just icke är något nöje i allmänhet — erlägga
de skatter, som nu blifva nödiga. Jag är äfven öfvertygad,
att ^ herr finansministern skall samvetsgrant uppgöra sin plan,
om han än icke i alla delar kan fä kammaren på sin sida, då det ju
måste gälla att fördela dessa skatter på flera beskattningsföremål,
för att de skola blifva så rättvisa och billiga som möjligt. Herr
finansministern omnämnde i sitt yttrande åtskilliga skattetitiar,
som lian ansåg vara lämpliga, och de återfinnas också i den kong!,
propositionen, men han glömde eu, som jag skulle vilja rekommendera,
det är den största delen af bankovinsten, om icke dess
hela belopp, tv det är eu tillgång, som vi gerna kunde taga, utan

Onsdagen den 23 November. 149

att riksbankens ställning derigenom på något sätt skulle komma
att sväfva i fara, och det är en inkomst, som hittills ganska litet
begagnats, men som det torde blifva nödvändigt att hädanefter flitigare
använda.

För öfrigt vågar jag icke framställa någon särskild art af beskattning
såsom mer eller mindre angenäm, och allra minst tror jag,
att herr finansministern får lita på hvad vi nu säga, eller får taga
det såsom Första Kammarens mening, ty här kommer icke Första
Kammarens mening att inhemtas; vi hafva icke med denna sak
att skaffa förr än nästa riksdag, och då få vi se, hvad Kongl.
Maj:t föreslår och hvad bevillningsutskottet föreslår, och när vi
hafva något positivt att hålla oss till, skola vi nog uttala vår
mening. Hvad vi här säga gagnar derför egentligen icke till mycket,
utan skulle jag anhålla om, att vi finge öfvergå till andra
frågor.

Herr Törnebladh: Ehuru jag till fullo delar den nästföregående
talarens uppfattning derom, att hvad i afton säges icke har synnerlig
effektiv betydelse, så skall jag dock taga kammarens uppmärksamhet
för några ögonblick i anspråk med afseende på en särskild
punkt. Hvad från talarestolen nyss nämndes derom, att bankovinsten
bör kunna lemna eu ganska god tillgång för framtiden,
nr fullt rigtigt.

Det torde icke skada riksbankens ställning, om eu större del
af bankovinsten än hittills komme statsverket till godo för att läcka
dess löpande utgifter. Hvad jag för öfrigt har att säga rörer hufvudsakligen
sjette punkten, men då diskussionen omfattat skattefrågan
i dess helhet, kan det ju vara lämpligt att redan nu säga det.

Det är nemligen en särskild skatteform, som här har blifvit
framhållen, dels af statsrådet och chefen för finansdepartementet
och dels af utskottet. Det är särdeles glädjande, att båda hafva
öfverensstämt derutinnan, att, vid tillämpningen af denna hos oss
temligen nya skatteform, den största varsamhet bör iakttagas. Jag
menar stämpelskatten. Utskottet säger på sid. 29 följande: »Rigtigt
har emellertid enligt utskottets mening dervid betonats, att, då
de å detta område ifrågasatta nya skattearter äro främmande för
vårt folks vanor, synnerlig varsamhet bör iakttagas vid deras ininförande.
I sjelfva verket synas desamma utskottet böra. i förhållande
till förut behandlade skattetitlar tilldelas eu mera tillbakaskjuten
ställning, så att de åtminstone icke i någon mera afsevärd
grad skulle komma till utsträckt tillämpning förr än på ett
senare stadium af skatteregleringsperioden. Vid anlitandet af
ifrågavarande skatter anser utskottet också hänsyn böra tagas dertill,
att de så anordnas, att de företrädesvis träffa sådana affärstransaktioner,
som i allmänhet förekomma bland de förmögnare»
o. s. v.

Jag skall icke fortsätta uppläsandet, men skulle särskild! vilja
framhålla vigten af, att denna anmärkning noga behjerta», så mycket
mera som i den finansplan, som blifvit utvecklad af finansministern,
det förekommer ett uttryck derom, att inrikes vexlar

N:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

N:o 5.

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

150 Onsdagen don t?3 November.

möjligen skulle i första rummet drabbas af deu nya stämpelskatten.
Jag tillåter mig icke att deremot gorå någon bestämd gensaga. Jag
erinrar blott derom, att det kan vara skäl att mycket noga betänka
sig, innan man lägger, om icke en sådan tunga så dock ett
sådant besvär på'' den inrikes vexelrörelsen, ty det förhåller sig så
bos oss, att den inrikes vexelrörelsen håller på att arbeta sig till
att blifva ett verkligt kreditbruk, sådan den redan förut är i utlandets
kulturstater. Att man derstädes bär för det behof, som
afsetts med ifrågavarande beskattning, ansett sig kunna utan olägenhet
lägga afgifter på deri redan utvecklade affärsrörelsen med
inrikes vexla^ är naturligt. Iden något olika ställer sig förhållandet,
om denna beskattning träffar ett affärsbruk, som är under uppnötning.
Om det nemligen måste anses för våra kreditförhållanden
förmånligt, att den inrikes vexelrörelsen, rätt hedrifven —jag
talar ej om no kom m o d a t i on s p app er — får en sådan utsträckning,
att derigenom den sunda krediten underlättas och den osunda försvåras,
sfi är det klart, att detta kreditbruk utan tvifvel också i
sill intill återverkar på allmänhetens hushållning och vanor i öfrig!.

Det torde vara alldeles säkert, att förmågan för oss att bära
de uppoffringar och bördor, som äro förenade med de vigtiga beslut
kammaren fattat, i väsentlig män bero på de enskildes bruk
och vanor i afseende på sparsamhet och varsamhet i hushållningen,
om jag så må säga. Och allt hvad som kan tjena till att reglera
de enskildes möjlighet att bära ökade skatter måste naturligtvis
från statens sida uppmuntras.

År det sant, att eu val ordnad inrikes vexelrörelse på förmånligt
sätt inverkar på krediten, så bär deri också sin betydelse
för folkets kreditbruk och vanor i allmänhet. Och i de enskildes
tillgångar och skatteförmåga hafva vi ju våra yttersta skattekällor,
Indika staten sedan tillgodogör sig pa olika sätt. Jag har ansett
mig bära säga detta, icke så mycket derför att det skulle vara
något nytt, utan för att, då det gäller att skaffa sig nya'' skalteobjekt,
man bör noga tänka derpå, att man icke genom att gå för
mycket åt ett eller annat båll motväder hvad som å andra sidan
kan direkt inverka på och är förmånligt för utvecklingen af folkets
skatteförmåga i allmänhet.

Herr Björnstjerna: Som här framhållits svårigheten att

ålägga fastighet på landet inkomstbevinning för i jordbruksrörelsen
nedlagdt kapital och arbete lika med flen, -som drabbar annan inkomst,
vill jag endast framställa en utväg att i detta afseende bereda
likställighet. Jag anser härvid flen väg kunna följas, som redan
blifvit af chefen för finansdepartementet förordad, då lian föreslagit
att bevillningen för jordbruksfastighet skulle utgå med G öre för 100
kronor af taxeringsvärdet, men för annan fastighet med endast 5
öre för 100 kronor af taxeringsvärdet, då af jordbruksfastighetsbevillningen
det sjette öret skulle enligt hans förslag motsvara den
inkoms(bevillning, som betalades för afkastningen af i jordbruksrörelsen
an vänd! kapital och arbete. Om det möter allt för stora
svårigheter att på annat sätt rättvist beskatta sådan inkomst af

151

N:o 5.

Onsdagen den 23 November.

jordbruksrörelse, skulle ju detta möjligen kunna sko genom att i
detta ändamål lägga på jordbruksfastighet, i stället för ett öre, 2
eller 3 öre ökad fastighetsbevillniug.

Medan jag har ordet vill jag’för öfrigt uttala, att jag på det
varmaste instämmer i det förslag, som framställts derom, att bankovinsten
skulle i främsta rummet komma i fråga för fyllande af de
nya skattebehofven. Jag minnes mycket väl när i maj månad
detta år, då Riksdagen behandlade frågan om bankovinstens användande
och bibehöll halfva vinsten för att läggas till bankens
ofri ga tillgångar, att riksbanken hade, om jag icke misstager mig,
eu oanvänd sedelutgifningsrätt af 35 millioner kronor. Hvad banken
då kunde vinna på att få ytterligare en och eu half million i
sedlar att'' lagga till sina öfrig» tillgångar, det kan jag icke förstå.
Bankovinsten är det första, man bör anlita.

Slutligen instämmer jag med finansministern i afseende å maltskatten.
Jag anser denna skatteform vara särdeles lämplig.

Friherre Klingspor: Då herr Björnstjerna i sitt anförande

antydt, att lian anslöte sig till den uppfattning, åt hvilken reservanterna
herrar Bokström och Wester gifvit uttryck i sin reservation
mot föreliggande betänkande; och ingen gensaga blifvit deremot
framställd, "ber jag att få yttra några ord, på det att icke föreställningen
må blifva den, att kammaren i sin helhet godkände
samma uppfattning.

All oro, att icke inkomst af jordbruksfastighet skulle blifva
beskattad, torde vara obefogad, ty, efter hvad jag erfarit från kompetent
håll, afsåga vid ifrågavarande beskattnings påläggande just
att deri skulle vara eu inkomsts skatt och icke eu fastighetsskatt, och
det är endast den rubrik, under hvilken denna skatt uppföres, som
kan gifva anledning till vilseledande uppfattning om skattens verkliga
natur. Åtkomsten af jordbruksfastighet beräknades till 3 procent
af taxeringen, och efter denna inkomstberäkning åsattes skatten.
Jag vet icke något skäl, hvarför j er degaren skulle underkastas
särskild skatt för fastigheten. Jag skulle då också underkastas
skatt för att jag eget- aktier eller annan egendom. Det är tydligen
för afhornsten af hvad jag eger, som jag skattar. Samma är förhållandet
med jordbruksfastighet. Man bär beräknat den afkomst,
som jordegaren kan deraf hemta, och denna afkomst är lagd till
grund för bevillningen. Det finnes således inkomstbevillning för
fastighet.

Sedan komma andra frågor, såsom om inkomsten är rätt'' beräknad.
I g 17 af bevillningsförordningen bar i afseende härå
den ändring föreslagits, att man skulle beräkna afkastning©» af
fastighet till sex procent i stället för hittills tre procent. Jag tror
icke att det är någon, som inbillar sig att fastighet lemmar sex
procent. Denna beräkning har emellertid icke någon större betydelse—
då den bär blott after beräknandet af bevillningsafdraget
— och jag skall dervid icke uppehålla mig. Ökningen kärn lör
öfrigt vara befogad på grund af föregående bestämmelser. Hvad
jag deremot ber att få påpeka är, att i nämnda reservation fram -

Ändring i
förordningen
angående bevillning
af
fast egendom
samt af inkomst.

(Forts.)

X:o 5.

152

Onsdagen den 23 November.

Ändring i hålles, att den särskilda inkomstskatten icke syntes träffa det stora
fierhllets af näringsidkare, jordbrukarnes, inkomst. Det är ju uaturvillning
af att bevillningen skall stå i viss proportion till fastighetsvär fast

egendom det,. men detta måste väl också vara tillräckligt, och torde icke
samt af in- fastigheter i allmänhet lämpa sig för någon progressiv beskattning.
jcomst. För att lugna de herrar, som representera städerna och hvilka
(gorts.) framhållit att den största delen af bevillningen efter andra artikeln
kommer från städerna och icke från landsbygden, erinrar lag derom,
att detta är naturligt på grund af de olika grupperingar af näringsidkare
i städerna mot på landsbygden, der de fleste hänvisas endast
till jordbruket, hvarförutom kapitalet, hvar det än befinner
sig, söker sin placering i de stora industri- eller affärsföretagen,
och dessa som regel ha sitt säte i städerna. Och är det fråga om
skatteförmåga, så tror jag att dessa små hemmansegare, som sitta
med fjerdedels eller åttondedels hemman, hafva ganska svårt att utgöra
de för dem ganska betungande skatterna. De få ofta sälja
sina kreatur, sin sista tunna spanmål, för att komma ut dermed.
De tryckas säkerligen hårdare af sina skatter än skattskyldige i
liknande ställning i städerna.

Vidare tror jag mig kunna med visshet säga att, om jag köper
en fastighet för ett visst värde, till exempel 100,000 kronor, i stad
eller köper en för samma belopp på landet, så är med all säkerhet
den sammanlagda beskattning, som jag underkastas till staten och
kommunen, tre gånger sa stor på landet som den är i staden. Jag
räknar härvid icke småstäderna, ty der äro förhållandena för mycket
vexlande, utan jag jemför sådana städer som Stockholm och Göteborg
med landsbygden i mellersta Sverige. Den beqvämlighet,
som man för dessa skatter får i städerna, torde vara öfvervägande
stor i jemförelse med den, som erbjudes på landsbygden. ’ Jag
påstår derför att de skatter, som äro och enligt utskottets förslag
blifva pålagda oss jordbrukare, äro så dryga, att reservanternas och
herr Björnstjernas önskan att derutöfver" skaffa oss nya skatter är
icke blott opraktisk, utan skulle äfven leda till mycken orättvisa
för såväl de små som de stora jordbrukare.

Jag har endast velat gorå detta inlägg i frågan, emedan jag
anser saken vara af vigt. dag har icke något yrkande att göra.

Herr Wieselg-ren: Jag skall endast bedja att få understryka
ett yttrande, som fäides beträffande önskvärdheten af maltskatt. Vi
stå nu i samma ställning, hvari våra föregångare i representationen
stodo vid 1856 års riksdag. Den sedligt intresserade opinionen
i landet hade då länge fordrat en annan lagstiftning för och beskattning
af bränvin än den, som dittills vant gällande. Men genomförandet
häraf hade fördröjts, till dess ett stort statsfinansielt
intresse kom före, och då åstadkoms ändtligen hvad man sä länge
fruktlöst eftersträfvat. Jag tror att vi nu stå i samma ställning
beträffande maltdrycksbeskattningeu. Och jag ber att få lifligt instämma
med dem, hvilka uttalat sig för införandet af denna beskattning
- jag gör det af många och talande skäl.

Onsdagen den 23 November.

163

N:o 5.

Grefve Haxnilton: Jag bär hitintills icke begärt ordet och Ändring i

dermed uppehållit kammarens tid under denna riksdag, icke der- förordningen
för att jag gillar de beslut kammaren fattat, utan derför att jag “^{^ing T
vetat, det afslagsyrkande icke skulle hafva varit till något gagn. fast egenciom
Jag bär sålunda icke kunnat inse lämpligheten af att öfva stam- samt af insoldat
utöfver den åldersgräns, vid hvilken han ej mer är lämplig Tcomst.
att utstå fältlifvets mödor, och föreställer jag mig att de fattade (Forts.)
besluten komma att leda till oberäkneliga kraf på svenska folkets
skatteförmåga.

Ur skattesynpunkt kan man emellertid icke vara annat än
finansministern tacksam för de vackra tankar han uttalat i afseende
å anskaffandet af medel till täckande af utgifterna för afskrifningen
af grundskatterna och lindringen af indelningsverket;
skada blott att påtänkta så kallade förmögenhetskatter icke redan
nu kunna fullständigt ersätta grundskatter samt rust- och rotehållen.

Jag har begärt ordet för att understödja friherre Klingspor i
hans fruktan, att landsorten icke skulle tåla vid större beskattning
än redan påtänkts till staten. Framför mig ligga uppgifter som visa,
att i ett härad i Skåne, och detta icke bland de mest betungade,
samtliga skatter utgå med 1,5 procent af taxeringsvärdet och utgöra
Öl kronor per bevillningskrona. Jag vill fråga, om icke dessa
skatter kunna vara tillräckliga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

2—4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

5 punkten. Angående

tillägg sb evill Herr

Sandberg: Så väl i den kongl. propositionen som i ning för ar

särskilda utskottets betänkande ordas icke så litet om, att de me- 1893.

del, som erfordras för betäckande af de nya utgifterna, framför allt
skola uttagas genom direkt beskattning af samhällets mera bemedlade
medlemmar. När så är, kan det icke annat än förefalla
mig besynnerligt, att utskottet vill från tilläggsbevillning befria
endast sådana personer, hvilkas taxerade inkomst icke uppgår till
800 kronor. För min del kan jag icke anse någon tillhöra de
mera bemedlade, som icke eger minst 2,000 kronors årlig inkomst,
och jag skulle derför önska, att alla, som icke hade denna inkomst,
blefve befriade från tilläggsbevillning. Deremot har jag mindre
betänkligheter för införande af progressiv inkomstskatt, enär det
enligt mitt förmenande icke lär kunna bestridas, att eu person,
som har 10,000 kronor i årlig inkomst, har lättare för att betala
150 kronors bevillning, än den, som har halfva denna inkomst, har
att erlägga 50 kronors bevillning. Jag vågar emellertid icke på -

N:o 5.

154

Onsdagen den 23 November.

Angående
tilläggsbevillning
för år
1893.
(Forts.)

yrka en så utsträckt befrielse från tilläggsbevillning för inkomst
som intill 2,000 kronor, men jag önskar, att särskilda utskottet
måtte sättas i tillfälle att ännu en gång taga i öfvervägande, om
icke det från tilläggsbevillning fria inkomstbeloppet kunde sättas
högre än 800 kronor.

Jag begagnar också tillfället att uttala såsom min mening,
att jag på grund af erfarenhet från min ort har mycken betänklighet
mot införande af ökad och progressiv arfsskatt. För att komma
ifrån den föreskrifna stämpeln på Bouppteckningar hafva förmögna
personer redan nu, före sin bortgång, utdelat sin egendom åt sina
barn, och ett sådant tillvägagående skulle säkerligen ännu oftare
användas, om progressiv arfsskatt infördes. Den sämsta skatteform
är väl den, som lätt kan eluderas och som således icke blir effektiv.

Såsom kammarens ärade ledamöter sannolikt erinra sig, har
jag under flere riksdagar både inom bankoutskottet och i kammaren
yrkat, att hela bankovinsten skulle öfverlemnas till statsverket
för att derigenom minska behofvet af nya låns upptagande.

Herr Bennich: Bedan inom utskottet var det under all varlig

öfverläggning, huruvida utskottet skulle kunna tillstyrka att
flera kategorier af de lägst beskattade, såsom de, hvilka skatta för
en inkomst af intill 1,200 å 1,800 kronor, skulle kunna få någon
lindring i tilläggsbevillningen, men det befans vid närmare undersökning,
att en så beskaffad olika graderad lindring skulle leda till
så väsentliga förvecklingar vid tillämpningen, att den vinst, som
skulle beredas dessa lägre beskattade, då de hade öfver 800 kronors
inkomst, på intet vis motsvarade de oegentligheter och missförhållanden,
som skulle åtfölja en sådan anordning, som den siste
ärade talaren tyckes afse. Jag kan följaktligen icke på något vilkor
understödja hans förslag i detta hänseende; men jag kan ännu
mindre understödja hans förslag derom, att kammaren skulle till
utskottet öfverlemna att ytterligare inkomma med något förslag i
fråga om huru långt befrielsen från denna tilläggsbevillning skulle
utsträckas.

Det är ju alldeles nödvändigt att Biksdagen nu bestämmer,
till hvilken gräns befrielse från tilläggsbevillning skall ega rum,
och icke uppskjuter denna fråga, af hvilken uppenbarligen beror
bestämmandet af denna bevillnings belopp. Jag tror att utskottet
förfarit ganska rigtigt, när det föreslagit befrielse allenast för den,
som icke har mera än 800 kronors uppskattad inkomst.

Herr Sandberg: Det skäl, hvarför jag framstält mitt yrkande,

är framför allt det, att de vackra ord, som både regeringen och
utskottet utalat derom, att de mindre bemedlade borde erhålla befrielse
från den ifrågasatta skatten, blifvit föga motsvarade i verkligheten.

På grund af hvad herr Bennich sagt, skall jag fixera en bestämd
summa, under hvilken skattefrihet bör i detta fall eg a rum,
öfvertygad att Andra Kammaren genast skall vara med derom.

155

N:o 5.

Oudagen den 23 November.

Jag föreslår att denna summa, i stället för att utgöra 800 kronor,
sättes till 1,200 kronor.

Herr Hasselrot: Endast ett par ord för att bemöta den

siste ärade talarens förslag.

Det har, på sätt äfven af herr Bennich antydts, i utskottet
varit på tal att medgifva skattefrihet såväl för de skattskyldige,
hvilkas inkomst understege 1,200 kronor, som för dem, hvilkas inkomst
icke uppginge till 1,800 kronor. Detta hade emellertid
det emot sig, att olika bevillningsafdrag förekomma just vid dessa
inkomstbelopp. Om man tager till exempel eu person, som har
1,100 kronors uppskattad inkomst och nu har 450 kronors. afdrag,
samt å andra sidan en person med 1,200 kronors taxerad inkomst
som endast eger tillgodonjuta 800 kronors afdrag, så skulle, om
den senare men ej den förre ålades erlägga tillftggsbe vulning, skilnaden
mellan dessa gruppers skattskyldighet blifva så. stor, att
man icke lämpligen kan sätta gränsen der. Likartad! blir förhållandet,
om man skulle bestämma gränsen vid 1,800 kronor.. Men
det finnes ett annat skäl, som gör att Andra Kammarens majoritet
sannolikt icke vill sätta gränsen högre än vid 800 kronor. Det
är nemligen icke möjligt att sätta någon gräns i detta fall fall för
jordbruksfastighet; och det kan med fullt skäl sägas, såsom också
inom utskottet påpekats, att den mindre jordbrukaren, som får erlägga
tilläggsbevinning, om hans fastighet är än så ringa, icke
står i bättre ställning än den, som skattar för 800 kronors inkomst.
Då ingen lindring kan ske för jordbruksfastighet, bör man icke
sätta lindringen för högt för den, som skattar för inkomst. Jag
tror således att den siffra, som utskottet föreslagit, är den som
mest lämpar sig för befintliga förhållanden.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats dels bifall
till hyad - utskottet hemstält, dels ock, af herr Sandberg, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att orden
»800 kronor» utbyttes mot »1,200 kronor».

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

6 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af särskilda utskottets den 18 och
19 innevarande november bordlagda utlåtande n:r 8, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet, biföll kammaren livad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Angående
tillägg sb evillninq
för år
18!)d.
(Forts.)

N:o 5.

156

Fredagen den 25 November.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9.06 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 25 november.

Kammaren sammanträdde kl. 3.30 e. m.

Justerades protokollen för den 17 och 18 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets nedannämnda
memorial:

n:o 9, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets utlåtande n:o 4, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885, äfvensom inom Riksdagen
väckta motioner i samma ämne; samt

n:o 10, med förslag till bestridande af kostnader vid urtima
riksdagen 1892.

Kammaren åtskildes kl. 3.42 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 2fi November, f. m.

157

N:o 5.

Lördagen den 26 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes särskilda utskottets utlåtande n:o 11,
angående den extra statsreglering för år 1893, som föranledes af
innevarande urtima riksdags beslut, samt rörande de för nämnda
statsreglering erforderliga bevillningar.

Vid föredragning af särskilda utskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 9, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen om
lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, äfvensom
inom Riksdagen väckta motioner i samma ämne, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Föredrogs särskilda utskottets under gårdagen bordlagda memorial
n:o 10, med förslag till bestridande af kostnader vid urtima
riksdagen 1892.

Angående
kostnader vid
urtima
riksdagen.

Herr Casparsson: Jag anhåller att få till särskilda utskottets
nu föredragna utlåtande framställa några erinringar.

Såsom kammaren behagade finna, föreslås det af utskottet, att
en summa af 700 kronor måtte ställas till disposition af talmannen
i Första Kammaren och 2,200 kronor till disposition af talmannen
i Andra Kammaren för att fördelas mellan de extra notarier och
kanslister, som under senare delen af innevarande månad inkallats
i tjenstgöring hos kamrarne. Dessutom finner man, att det fasta
antalet notarier i Första Kammaren varit fyra och i Andra Kammaren
sex, hvartill såsom extra biträden inkallats i Första Kammaren
fyra och i Andra Kammaren tolf notarier. Visserligen kan
det icke bestridas att, oberäknad! de privata diskussioner, som
bruka försiggå här i kammaren, det talas mycket mera i Andra
Kammaren än i denna, men jag tror dock icke, att der talas tre
gånger så mycket som här. Men saken är den, att Andra Kammaren,
som är sparsam i allting annat, är frikostig när det gäller

N:o 5.

158

Lördagen den 26 November, f. m.

Angående
kostnader vit
urtima
riksdagen.
(Forts.)

att få anföranden väl uppsatta, och jag tror, att den, som haft
erfarenhet om anförandenas återgifvande i båda kamrarne, icke skall
neka, att de bättre återgifvas i medkammaren, hvilket torde bero
derpå, att antalet notarier der är nästan dubbelt så stort som här.
Jag har t. ex. hu fått ett anförande, der mina yttranden visserligen
äro återgifna, men så kaleidoskopiskt, att jag får ganska mycket
besvär att ordna in dem på sina rätta ställen. Dessutom har jag
fått mig pådiktadt något, som jag aldrig sagt. Jag skall citera
detta ställe. * Här står nemligen i slutet: siden när jag det oaktadt
biträder förslaget, så gör jag det under intrycket af den djupa innebörden
i gubbens bön: »Gud bevare fosterlandet!» Hvarifrån den
»gubben» kommit, vet jag sannerligen icke. Jag har icke tänkt på
och ännu mindre tält om någon »gubbe», och tidningsreferenterna,
som arbeta under ytterst försvårande omständigheter, ha icke heller
haft att förmäla om någon gubbe, utan rigtigt återgifvit mina ord.
Då jag tillhörde Andra Kammaren, hände det ibland, att jag förebråddes
att behandla allvarsamma saker väl skämtsamt. Men i
Första Kammaren har jag i allmänhet sökt att vara allvarsam och
högtidlig. Men då man får till lits dylika rigtiga »gubbar», då är
det mig omöjligt att allvarligt behandla dem.

Jag har intet yrkande att till herr talmannen framställa. Men
till kammarens protokoll ber jag att få framställa det yrkandet, att
arbetskrafterna i Första Kammarens kansli för framtiden måtte bli
bättre tillgodosedda. Huruvida det skall ske qvantitativt eller
qvalitativt, derom tillåter jag mig icke något yttrande.

Häri instämde herr Hasselrot.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande memorial hemställ

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats tillsammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Upplästes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 1, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående förbättrad
härordning;

n:o o, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m.;

n:o 5, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upphörande
af de enligt förordningen den 5 oktober 1889 angående
beviilningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter utgående
bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman; samt

Lördagen den 26 November, e. m.

159

N:o 5.

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af föreslagna
ändringar dels i värnpligtslagen den 5 juni 1885, dels i lagen angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären af samma dag.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag

Kammaren åtskildes kl. 2.12 e. m

In fideni

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 26 november, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885; och

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 7.os e. m.

In fl dem

A. von Krusenstjerna

N:o 5.

100

Söndagen den 27 November.

Söndagen den 27 november.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Uid föredragning af särskilda utskottets under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 11, angående den extra statsreglering för år
1893, som föranledes af innevarande urtima riksdags beslut, samt
rörande de för nämnda statsreglering erforderliga bevillningar, biföll
kammaren hvad utskottet i berörda utlåtande hemstält.

Derefter justerades ett protokollsutclrag härom.

Herr talmannen yttrade: Jag får tillkännagifva, att till kammarens
förfogande öfverlemnats 100 inträdesbiljetter till rikssalen
vid riksdagens afslutande; och hemställer jag, att fördelning af
nämnda biljetter må få ske i enlighet med hvad som bestämdes
den 17 januari 1887, dock med den ändring, att de fyra biljetter,
som nu tillkommit utöfver det antal, hvilket fans att tillgå i januari
1887, må tilldelas kammarens ledamöter från följande fyra
län med afseende å deras representantantal, nemligen Östergötlands,
Kalmar, Kristianstads och Elfsborgs län, så att för hvart
af dessa län afsättes en biljett utöfver det antal, som i januari
1887 bestämdes för representanterna från länet, samt att, beträffande
Kalmar län, hvars representanter sålunda skulle erhålla 5
biljetter, tillika må iakttagas, att 3 af dessa biljetter tilldelas ledamöterna
från länets södra de! och 2 åt ledamöterna från den norra
länsdelen. Vidare föreslår jag, att biljetterna för hvarje län
eller länsdel må öfverlemnas till dess främste närvarande representant,
som sedermera får ombesörja biljetternas fördelning mellan
vederbörande.

Hvad herr talmannen sålunda hemstält och föreslagit bifölls.

Upplästes och godkändes särskilda utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 7, ej mindre i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner
n:o 4, om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående be -

Söndagen den 27 November.

161

N:o 5.

vinning af fast egendom samt af inkomst, och n:o 6, angående
beräknande af viss andel å öfverskottet å statsregleringarna för år
1890 och föregående år som en statsverket tillgång för år 1893,
än äfven angående den extra statsreglering för år 1893, som föranledes
af besluten vid det urtima riksmötet, samt rörande de för
nämnda statsreglering erforderliga bevillningar; och

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.

Protokollsutdrag derom blef härpå justeradt.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar
af riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående förbättrad härordning;

n:o 4, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885;

n:o 5, angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. m.;

n:o 6, angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885;

n:o 7, om upphörande af de enligt förordningen den 5 oktober
1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman; n:o

8, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner om ändring
i förordningen den 3 juni 1892 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, och angående beräknande af viss andel af
öfverskott å statsregleringarna för år 1890 och föregående år som
en statsverkets tillgång för år 1893;

n:o 9, angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet; och

Första Kammarens Frot. vid urtima riksd. 1892. K:o ö.

N:o 5.

162

Måndagen den 28 November.

n:o 10, angående den extra statsreglering för år 1893, som
föranledes af innevarande urtima riksdags beslut.

På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
utfärdade anslagen till sammanträdets fortsättande på aftonen finge
nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3.33 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Måndagen den 28 november.

Kammaren sammanträdde kl. 10.30 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen äfvensom protokollen
för den 21 innevarande månad.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. IO.50
f. m. till storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af pastor primarius
F. A. Pehr. Efter gudstjenstens slut hegaf kammaren sig
till rikssalen, hvarest jemväl Andra Kammaren infann sig.

Sedan Hans Maj:t Konungen tillstädeskommit och tagit plats
å tronen, framträdde herr talmannen och yttrade:

Allernådigste Konung!

Efter slutadt värf frambär Riksdagens Första Kammare inför
Eders Maj:t uttrycken af sin undersåtliga vördnad och upprigtiga
tillgifvenhet.

Måndagen den 28 November.

163

N:o

De beslut, som fattats vid denna riksdag, äro utan tvifvel
de vigtigaste och betydelsefullaste, som förekommit sedan den nya
riksdagsordningen började att tillämpas. Hvarje fosterlandsvän
måste på det lifligaste önska, att dessa beslut skola lända till ett
älskadt fosterlands trygghet och båtnad, likasom alla goda krafter
skola förena sig i bemödandet att medverka till en lycklig utveckling
af de förändrade förhållanden, som genom besluten komma
att inträda.

Med en varm bön att Gud måtte bevara Konung och fädernesland
innesluter sig Första Kammaren i Eders Kongl. Maj:ts
nåd och ynnest.

Andra Kammarens talman framförde derpå i denna kammares
namn dess undersåtliga välönskningar, hvarefter riksdagsbeslutet
blef af hans excellens herr statsministern Boström uppläst. Derpå
höll Hans Maj:t Konungen det i protokollsbihanget intagna tal
och förklarade det urtima riksmötet afslutadt.

Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet
och der intagit sina platser, framträdde herr von Elirenheim
till talmansbordet och yttrade:

Detta märkliga urtima riksmöte är nu afslutadt; men innan
vi skiljas åt, anhåller jag att till kammaren få säga några afskedsord.

För kammaren har det varit en tillfredsställelse att bidraga
till de vigtiga beslut för försvarets stärkande, som blifvit fattade
vid denna riksdag, och med afseende på den ställning, i hvilken
frågorna tid efter annan kommit, har det visserligen varit välbetänkt
att låta alla så större som mindre betänkligheter falla för
vinnande af målet.

Man skulle kunna föreställa sig, att två så stora frågors afgång
från dagordningen skulle der lemna ett tomrum, men det är
långt ifrån att vara händelsen. Sjelfva besluten framkalla många
och .nya vigtiga frågor, och dessutom är samhällsutvecklingen nu
för tiden sådan, att oupphörligen gamla frågor tränga sig fram
med ökade anspråk och att dertill komma nya frågor, många sådana
så nya, att äfven gamla riksdagsmän hemta föga lättnad i
sitt arbete af sin erfarenhet. Jag hoppas att vid dessa frågors behandling
denna kammare alltid skall i sanning komma att intaga
den plats, som grundlagen anvisat den.

Mine herrar, årets största högtid, fridens och glädjens högtid,
julen, nalkas. Jag beder att få önska eder alla eu god jul och är
öfvertygad, att denna önskan finner genklang i allas hjertan. Med
den har jag en vördsam anhållan att framställa, att fortfarande få
vara innesluten i kammarens vänskap och välvilja.

N:o 5.

1G4

Måndagen den 28 November.

Detta tal besvarades af berr Reuterswärd i följande ordalag:

Herr statsråd!

Då nu berr statsrådet nedlagt talmansklubban, sagt oss edert
farväl och dermed hemförlofvat oss från denna vigtiga urtima
riksdag, så anhåller jag att å Första Kammarens vägnar få till
eder, berr statsråd, hembära våra vördnadsfullaste tacksägelser och
vår erkänsla för det utmärkta sätt, hvarpå ni ledt våra öfverläggningar
och hjelpt oss att föra denna stora fråga till seger.

Kär vi för en och en half månad sedan samlades här, var det
med känslor blandade af fruktan och hopp, fruktan för att den
störa fosterländska frågan med dess invecklade beskaffenhet åter
skulle falla, men å andra sidan hoppades vi på, att den allt mera
och mera vaknande fosterlandskänslan inom landet skulle så uppvärma
hvarje riksdagsmans hjerta, att i afgörandets stund segren
skulle blifva vår.

Frågan, denna stora fråga, var dessutom genom Kongl. Maj:ts
omsorger så väl och i sina detaljer så fullständigt utredd, att man
vågade hoppas att få mottaga förslaget såsom en mogen frukt af
mångårig sträfvan. Ja, prisad vare Gud, som öppnat våra ögon
och värmt våra sinnen, så att vi kunnat se och känna frågans
innebörd och vigtiga betydelse för vårt fosterland.

Eder, herr statsråd, i egenskap af Första Kammarens talman
lyckönskar jag att främst få sätta edert namn under det riksdagsbeslut,
hvilket utan tvifvel är det vigtigaste, som någon af oss
lefvande har bevittnat.

Herr talman, jag begagnar ännu denna benämning, derför att
jag betraktar den korta tid, som återstår till den lagtima riksdagens
sammanträde, blott såsom ett medgifvande af vår talman
att få tjenstledighet från riksdagsgöromålen under loppet af sex
veckor. Det är derför som jag är öfvertygad om att jag uttalar
Första Kammarens upprigtiga mening samt innerliga önskan och
förhoppning, att vi, när den tiden kommer, få den glädjen återse
eder såsom Första Kammarens talman, en plats, hvilken ni beklädt
med samma ära och värdighet som edra företrädare.

Och till sist, herr talman, ett tack och farväl! Gud välsigne
eder och skänke eder frid, likasom vi nedkalle Guds frid och välsignelse
öfver Konung och fosterland.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. I.15 e. m.

In liden!

A. ron Krusenstjerna.

Måndagen den 28 November.

165

N:o 5.

Rättelser

i Första Kammarens protokoll n:o 5, herr H. Falks anförande.

Sid. 20 rad. 2 och följande uppifrån står: antalet pröfvade värnpligtige
uppgått till 2,774 och de approberade till
1,924. Lägger man till dessa 1,924 approberade
208 stamanstälde, får man ett antal af 2,132 till
krigstjenst duglige värnpligtige;

läs: antalet pröfvade värnpligtige uppgått till
3,674 och de approberade till 2,t>56. Lägger man
till dessa 2,556 approberade 354 stamanstälde, får
man ett antal af 2,910 till krigstjenst duglige värnpligtige.

» 20 » 7 uppifrån står: hvar tredje — fjerde;

läs: hvar 4:de eller 5:te.

Första Kammarens Prof. vid urtima riksd. 18U2. K:o d.