RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:1)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 1.

Sedan Kongl. Maj:t genom Öppet nådigt bref den 23 september
1392 kallat ledamöterna af Riksdagens båda kamrar att, för behandling
af förslag om ett bättre ordnande af rikets försvarskrafter,
måndagen den 17 nästpåföljande oktober sammanträda i Stockholm
till urtima riksmöte, samt de af kamrarnes ledamöter, byilka efter
senast förflutna lagtima riksdag blifvit nyvalde, fått sistnämnda
dag till statsrådet och chefen för justitiedepartementet aflemna
sina fullmagter till granskning jemlik! § 2 riksdagsordningen; så,
och efter det berörda granskning försiggått, sammanträdde Riksdagens
Första Kammare i den uti Riksdagens bus för kammaren
anordnade samlingssal

Tisdagen den 18 oktober

kl. 11 f. m.

Herr Reuterswärd framträdde till talmansbordet och yttrade:
Mine herrar! Till den urtima riksdag, hvartill vi genom Konungens
bud blifvit kallade, helsar jag Första Kammarens samtlige
ledamöter välkomna.

Anledningen till den utomordentliga åtgärd Kongl. Maj! vidtagit
att sammankalla denna riksdag känna vi alla, och vittnar
den om Konungens aldrig hvilande omtanke för landets ära,
frihet .och-sanna väl.

I vår klanderlystna tid, der den ädlaste handling icke får sitt
fulla erkännande, var det ju att vänta, att röster skulle höjas för
att förringa vigten och nödvändigheten af att snarast bringa till
afgörande landets vigtigaste fråga, som tyvärr icke kunnat nå en
lycklig lösning under alla de lagtima riksdagar, som den stått på
dagordningen.

Frågans slutliga afgörande lägges nu åter i svenska folkets
representanters hand, och på deras mer eller mindre fosterländska
åskådning och beslut kan det komma att bero, huruvida vårt kära
fosterland må anses värdigt att fortfarande få räknas bland Europas
fria och sjelfständiga stater.

Första Kammar ens Prot. vid urtima riksdagen 1802. N:o 1.

N:o 1.

Tisdagen den 18 Oktober.

Svaret härpå, synes det mig, kan icke bli mer än ett, synnerligast
från denna ärade kammare, hvars fosterländska tänkesätt
äro höjda öfver allt tvifvel; derför, i fall olika meningar komma
att här uttalas, gäller striden huruvida icke försvaret borde byggas
på en ännu starkare grund än den Kongl. Maj:t kommer att föreslå;
men till de herrar, som så önska, vågar jag ställa en vördsam
uppmaning, den nemligen, att i afgörandets stund icke förkasta det
göda för att söka nå det oupphinneliga bästa.

Vårt svenska folk är fredsälskande och önskar ingenting högre
än att få lefva i fred med hela verlden, men vi få derför icke
vara vanmägtiga eller fega nog, om det gäller att försvara våra
ärfda fri- och rättigheter, och icke låta någon främmande magt få
trampa våra heligaste intressen under sina fötter.

För att gifva tillbörlig kraft åt dessa våra önskningar hoppas
jag att vi kunna trygga oss vid den försvarsplan, som Kongl.
Maj:t låter framlägga och hvars hufvudgrunder vi redan känna.

Ja; måtte denna riksdags beslut skänka frid och välsignelse
åt Konung och fosterland.

Jag förklarar nu detta sammanträde öppnadt.

Sedan herr ordföranden derefter intagit talmansplatsen, tillkännagaf
herr ordföranden, att han, på grund af bestämmelsen i
1 § 2 mom. af kammarens ordningsstadga, dels anmodat kanslisekreteraren
friherre A. Alströmer att, till dess sekreterare blifvit
utsedd, föra kammarens protokoll, dels ock för tillfället anstält
kanslibiträden och vaktbetjening till erforderligt antal.

Upplästes följande till äldste ledamoten i kammaren öfversända
handlingar:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl.
justitiedepartementet vid urtima riksdagen i
Stockholm den 17 oktober 1892.

Sedan till följd af stadgandet i 32 § riksdagsordningen herr
statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet anmodat tre
bland fullmägtige i riksbanken och tre bland fullmägtige i riksgäldskontoret
att närvara vid den granskning af riksdagsmannafullmagter,
som jemlikt riksdagsordningens nämnda paragraf denna
dag borde ega rum, så infunno sig nu å anvisad lokal inom kongl.
kanslihuset, af fullmägtige i riksbanken, herrar ordföranden bland
nämnda fullmägtige, f. d. statsrådet m. m. P. J. von Ehrenheim,
vice ordföranden, kanslirådet m. m. friherre A. H. E. Fock och
ledamoten af Riksdagens Första Kammare m. m. L. O. Larsson
samt, af fullmägtige i riksgäldskontoret, herrar ordföranden bland
dessa fullmägtige, generaldirektören m. m. F. A. Anderson, vice
ordföranden, statskommissarien m. m. P. Samzelius och ledamoten
af Riksdagens Andra Kammare, bergebruksidkaren J. Johansson.

Tisdagen den 18 Oktober.

N:o 1.

Vid den granskning af ingifna fullmagter för ledamöter i
Första Kammaren, som härefter företogs, anmärktes, att i några
fullmagter förekomme mindre afvikelser från det i 10 § riksdagsordningen
föreskrifna formulär, såsom att i en fullmagt tiden för
valets hållande angifvits med uttrycket »denne dag», i en fullmagt
ordet »härigenom» uteslutits framför ordet »befullmägtigad», samt
i. några fullmagter framför underskrifterna insatts orden »på landstingets
vägnar»; men som dessa afvikelser icke syntes vara af beskaffenhet,
att derigenom meningen förändrades eller eljest otydlighet
föranleddes, ansågos dessa fullmagter, i likhet med dem,
emot hvilka anledning till anmärkning icke förekommit böra godkännas;
och skulle öfver hvad sålunda förekommit, protokoll meddelas
Första Kammaren; hvarjemte förteckning å de kammarens
ledamöter, hvilka inför herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
uppvisat sina fullmagter, skulle tillika med fullmagterna
till kammaren öfverlemnas.

In fidem
Albert Petersson.

Förteckning å ledamöter af Riksdagens Första Kammare,
hvilka den 17 oktober 1892 inför chefen för Kongl. justitiedepartementet
uppvisat sina fullmagter:

Stockholms stad

Jönköpings län

Kalmar län, norra delen

Kalmar län, södra delen
Blekinge län

Christianstads »

» »

Malmöhus »

» »

Hallands »

Göteborgs och Bohus »

Elfsborgs »

» »

Vermlands »

» »

Örebro »

Generalmajoren Oscar Magnus Björnstjerna.

Landtbrukaren Per Magnus Söderberg.
T. f. domänintendenten Johan Gustaf
Almqvist.

Godsegaren Axel Fagerholm.
Öfverdirektören Albrecht Theodor
Odelberg.

Rektorn Johan Anders Sandberg.
Expeditionschefen Grefve Hans Hansson
Wachtmeister.

Godsegaren grefve Johan De la Gardie.
Landtbrukaren Nils Svante Håkansson.
Landtbrukaren Per Bondesson.
Landtbrukaren Jöns Åke Sjölin.
Kontraktsprosten Carl Fehrman.
Landshöfdingen Grefve Gustaf Fredrik
Snoilsky.

Fabriksidkaren L. J. Wingqvist.
Friherre Jonas Alströmer.
Borgmästaren Carl Oskar Moberg.
Generaldirektören Anders Richard
Åkerman.

Rektorn Teofron Adolf Säve. ''

Bruksegaren Henning Trägårdh.

N:o 1.

Tisdagen den 18 Oktober.

Vestmarilands län

Kopparbergs »
Vesternorrlands »

Godsägaren Grefve Gustaf Erik Letvenhaupt.

Kyrkoherden Carl Fredrik Pettersson.
Grosshandlaren Magnus Arhusiander.

Enligt § 2 i ordningsstadgan för kammaren anstäldes upprop
af kammarens ledamöter, hvarvid såsom frånvarande antecknades:

Friherre af Ugglas,

Hans excellens friherre Bildt,
Herr Almström,

» von Ehrenheim,

» Casparsson,

Grefve Lagerbjelke,

Herr Ekman,

» Flach,

» Abelin,

» von Strokirch,

» W ennerberg,

» Stephens,

» Östergren,

» Lothigius,

Friherre Åkerhielm, A. L. E.,
Herr Sjöcrona,

» Boström, N. J.,

» Falk, C. H.,

» Svedelius,

» Budebeck,

» Ericsson,

» Bergström,

» Billing,

Friherre Leijonhufvud, B. A.,
Herr Gilljam,

» Sjölund,

» Öländer,

Grefve Sparre,

Herr Ryding,

» Roman,

» von Stapelmohr,

» Cederberg,

» Bergman,

» Almgren, F. A.

Af ofvan upptagne, såsom frånvarande antecknade ledamöter
hade herrar Almström, Flach, Sjöcrona, Rudebeck, Billing, Ryding,
von Stapelmohr och Cederberg anmält förhinder att i dag tillstädeskomma,
hvarjemte upplästes följande ingifna läkarebetyg:

Tisdagen den 18 Oktober.

N:o 1.

Att herr öfversten m. m. H. Falk till följd af sjukdom är förhindrad
att inställa sig under de närmaste dagarne vid riksdagen
intygas.

Stockholm den 15 oktober 1892.

N. A. Edling.

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr öfverdirektören
m. m. F. Almgren i följd af akut katarrh tills vidare är förhindrad
att lemna sina rum, intygas.

Stockholm den 17 oktober 1892.

TF. F. Warfvinge,

Med. d;r.

Att deltaga i den deputation, som enligt § 33 riksdagsordningen
borde afgå till Hans Maj:t Konungen för att begära utnämnandet
af talman och vice talman, hade af herr ordföranden utsetts
följande tolf personer:

Grefve Snoilsky, såsom ordförande,

Herr Almqvist,

Friherre Alströmer,

Herr Arhusiander,

» Bondesson,

Grefve De la Gardie,

Herr Fehrman,

Grefve Lewenhaupt, G. E.,

Herr Moberg,

» Odelberg, A. Th.,

» Trägårdh,

Grefve Wachtmeister.

Sedan den utsedda deputationen härefter afgått till kongl.
slottet och efter en stunds förlopp återkommit, tillkännagaf deputationens
ordförande, grefve Snoilsky, att Hans Maj:t Konungen
behagat till talman i Första Kammaren vid innevarande riksdag
utnämna f. d. statsrådet, universitetskanslern, riddaren och kommendören
af Kongl. Maj:ts orden m. m. herr Pehr Jakob von
Ehrenheim och till vice talman kommendören med stora korset af
kongl. Vasaorden, kommendören af kongl. Nordstjerneorden, första
klassen, m. m. grefve Nils Gustaf Alexander Sparre, hvilka båda
nu åtföljde deputationen till kammaren.

N:o 1.

6 Tisdagen den 18 Oktober.

Herr talmannen, som nu intog talmansplatsen, yttrade följande
kelsningsord till kammaren:

Mine herrar! Då jag äfven vid denna riksdag fått emottaga
det dyrbara förtroendet att föra ordet inom eder högt ärade krets,
så utbedjer jag mig vid utöfning af detta mitt ansvarsfulla kall
stödet af edra insigter och eder erfarenhet.

Den fråga, som föranledt den urtima Riksdagens sammankallande,
är för oss alla sedan lång tid tillbaka väl bekant, och likaså
är det lifliga intresse, hvarmed denna fråga städse i denna kammare
omfattats. Våra protokoll bära derom oj äfaktiga vittnesbörd,
och säkert är, att detta intresse icke har minskats, utan skall äfven
vid denna riksdag visa sig i hela sin styrka. Ofvertygad om sanningen
häraf, anhåller jag att i kammarens vänskap och välvilja
få vara innesluten.

Härefter anmälde herr talmannen, att till erhållande af sekreterarebefattningen
hos kammaren endast en sökande anmält sig;
varande den ingifna ansökningen, som upplästes, af följande lydelse:

Till Riksdagens Första Kammare.

Härmed får jag vördsamt anmäla mig såsom sökande till
sekreterarebefattningen hos kammaren under innevarande urtima
riksdag.

Stockholm den 17 oktober 1892.

A. von Krusenstjerna,
Kanslisekreterare.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att genast
anställa val af sekreterare, och befans efter valförrättningens slut
dertill hafva blifvit utsedd

kanslisekreteraren m. m. Adolf Wilhelm von Krusenstjerna
med samtliga afgifna, eller 19 röster.

Herr talmannen yttrade, att han, efter samråd med Andra
Kammarens talman, finge föreslå, att Första Kammaren i morgon
onsdag den 19 i denna månad ville företaga val af dels fyra ledamöter
för att, jemte talmannen, tillsätta kammarens kansli och
vaktbetjening, dels tre ledamöter för att deltaga i talmansöfverläggningarna,
dels ock två ledamöter att hafva inseende öfver Riksdagens
kansli.

Friherre Leijonliufvud, JB. A., och herr Casparsson anmälde sin
ankomst till Riksdagen.

Tisdagen den 16 Oktober.

N:o 1.

Kanslisekreteraren von Krusenstjerna fick härefter företräda,
underrättades att han af kammaren blifvit vald till sekreterare,
och öfvertog protokollsföringen.

In fidem
Aug. Alströmer.

Herr Abelin anmälde, att han infunnit sig vid riksdagen.

Ledighet från riksdagsgöromålen till slutet af denna månad
beviljades herr Svedelius.

Herr talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. I.22 e. m.
till storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af tjenstgörande e. 0.
kongl. hofpredikanten J. A. Wissnell. Efter gudstjenstens slut
begaf kammaren sig till rikssalen, der äfven Andra Kammaren
infann sig.

Hans Maj:t Konungen öppnade Riksdagen med det iprotokollsbihanget
införda tal.

Derefter framträdde herr talmannen och yttrade:

Allernådigste Konung!

Riksdagens Första Kammare, kallad till urtima riksdag för den
vigtiga försvarsfrågans behandling, anhåller att få inför Eders Maj:t
frambära uttrycken af sin undersåtliga vördnad och upprigtiga tillgifvenhet.

De senare riksdagarne under ståndstiden hafva efterlemnat
minnet af många betydelsefulla reformer inom flera af lagstiftningens
områden och af åtgärder för utvecklingen af landets materiella
tillgångar, som, synnerligen efter den tidens mått, väl må
kallas storartade, men frågan om ordnande och förstärkande af
landets försvar lemnades i arf åt den nya riksdagen. Redan vid
dess första sammanträde fick frågan en vida större omfattning än
den förut haft och behandlades med lifligt intresse. Den har
sedermera nästan oafbrutet varit föremål för statsmagternas omsorger,
ehuru meningsskiljaktigheterna hittills varit så stora, att
enighet icke kunnat vinnas. Att öfvertygelsen om frågans vigt
och nödvändigheten att deråt egna synnerlig uppmärksamhet i
väsentlig mån stigit, och det mera genom en stegrad uppfattning
af hvad fäderneslandets trygghet under alla förhållanden kräfver,
än genom yttre tillfälligheter, är ostridigt, och innebär en borgen,
att de förslag, som nu komma att framläggas, skola blifva pröfvade
med allvarligt bemödande att komma till ett för fäderneslandet
lyckligt resultat.

Med en varm välönskan för Konung och Konungahus anhåller
Första Kammaren att iEdersMaj:ts nåd och ynnest fortfarande få
vara innesluten.

N:o 1.

Onsdagen den 19 Oktober.

Sedan Andra Kammarens talman derpå i denna kammares
namn framfört dess undersåtliga vördnad till Hans Maj:t Konungen,
fingo talmännen hvardera af herr statsrådet och chefen för
kong! landtförsvarsdepartementet friherre Kappe mottaga nio
kongl. propositioner och en kongl. skrifvelse, hvarefter ceremonien
å rikssalen afslutades och Första Kammaren enligt beslut, fattadt
före aftågandet från samlingsrummet, åtskildes vid utgången från
rikssalen kl. 3.35 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 19 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Hans excellens friherre Bildt samt herrar Lothigius, Almström,
Bergström, Ekman och Öländer anmälde, att de infunnit sig vid
riksdagen.

Företogs val af fyra ledamöter för att jemte talmannen tillsätta
kammarens kansli och vaktbetjening; och befunnos, efter
valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Älmén ................................................... med 60 röster,

» Anderson, F. A..................................... » 60 »

» Samzelius ............................................. » 60 »

grefve Sparre ..............*.................................. » 60 » .

Företogs val af tre ledamöter för att deltaga i talmansöfverläggningarna;
och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedde:

Hans excellens friherre Bildt ..................... med 81 röster,

grefve Lagerbjelke......................................... » 81 »

herr Beuterswärd......................................... » 77 » .

Onsdagen den 19 Oktober.

N:o 1.

Företogs val af två ledamöter för att hafva inseende öfver
riksdagens kansli; och hefunnos, efter valförrättningens slut, dertill
hafva blifvit utsedde:

herr Anderson, F. A.................................... med 67 röster,

» Berg, Gustaf.......................................... > 67 » .

Föredrogos och bordlädes Kongl. Maj:ts nedannämnda, under
gårdagen på rikssalen öfverlemnade nådiga propositioner till Riksdagen
:

n:o 1, angående förbättrad härordning;

n:o 2, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885;

n:o 3, angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. m.;

n:o 4, om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst;

n:o 5, angående upphörande af de enligt förordningen den
5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och
lotshemman;

n:o 6, angående beräknande af viss andel af öfverskottet å
statsregleringarna för år 1890 och föregående år som en statsverkets
tillgång för år 1893;

n:o 7, angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885;

n:o 8, angående anslag under riksstatens femte hufvudtitel
med anledning af föreslagna ändringar dels i värnpligtslagen den
5 juni 1885, dels i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
af samma dag; samt

n:o 9, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten härmed hemställa, att kammaren för sin
del måtte besluta, att vid innevarande riksdag skall tillsättas dels
ett konstitutionsutskott och dels ett särskildt utskott, det senare
bestående af 24 ledamöter, 12 från hvardera kammaren, för behandling
af alla de under gårdagen på rikssalen öfverlemnade
kongl. propositioner jemte de i anledning af dessa propositioner
förekommande motioner, samt att utskottet måtte bemyndigas att
i fråga om riksdagskostnadernas gäldande vidtaga de åtgärder,
som vid lagtima riksdag tillkomma statsutskottet.

Om denna min framställan vinner bifall, föreslår jag vidare,
att Första Kammaren ville besluta att till hvart och ett af ifrågavarande
två utskott välja 6 suppleanter.

N:o 1.

Onsdagen den 19 Oktober.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, beslöt kammaren
för sin del, ej mindre att vid innevarande urtima riksdag
ett konstitutionsutskott skulle tillsättas, än äfven att ett särskildt
utskott, bestående af tjugufyra ledamöter, tolf från hvardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling af de nu bordlagda kongl.
propositionerna jemte de i anledning af desamma förekommande
motioner, med bemyndigande tillika för detta särskilda utskott att
i fråga om riksdagskostnadernas gäldande vidtaga de åtgärder,
som vid lagtima riksdag tillkomma statsutskottet;

och skulle jemlikt 37 § 1 mom. riksdagsordningen Andra
Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Första
Kammaren.

Vidare beslöts, att, derest kamrarne förenades om tillsättande
af ett särskildt utskott för nämnda frågors behandling och
ett konstitutionsutskott,. Första Kammaren skulle välja sex suppleanter
för sina ledamöter i hvart och ett af dessa utskott.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Upplästes ett inlemnadt sjukbetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, öfverstelöjtnanten
m. m. C. O. Bergman tills vidare är af sjukdom förhindrad
att bevista den på Kongl. Maj:ts nådiga kallelse den 17
dennes sammanträdande urtima riksdagen, intygas
Glellivara den 10 oktober 1892.

P. Nordqvist,

t. f. extra provinsialläkare.

Herr talmannen yttrade, att, sedan underrättelse från Andra
Kammaren numera ingått, att densamma fattat beslut i öfverensstämmelse
med Första Kammarens inbjudningar i fråga om tillsättande
af ett konstitutionsutskott och ett särskildt utskott, han,
efter samråd med herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå,
att Första Kammaren ville företaga val af ledamöter och
suppleanter i dessa båda utskott vid det sammanträde, som komme
att hållas nästinstundande fredag.

Detta förslag antogs.

Kammaren åtskildes kl. 12.46 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 21 Oktober.

N:o 1,

Fredagen den 21 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Grefve Lagerbjélke, friherre af Ugglas, friherre Åkerhielm, Lars,
samt herrar Billing, Roman och Boström, Nils Johan, tillkännagåfvo,
att de instält sig vid riksdagen.

Företogs val af tio ledamöter i konstitutionsutskottet; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Alin..................................................... med 108 röster,

» Bohm ................................................... » 108 »

» Berg, Gustaf...................................... » 108 »

» Bergius................................................ » 108 »

» von Strokirch........................... » 108 »

» Helander ............................................. » 106 »

» Samzelius............................................ .» 107 »

friherre Wrangel von Bréhmer.................. » 106 »

herr Billing .....*.......................................... » 105 »

» Nyström................................................ » 105 » .

Företogs val af tolf ledamöter i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af förslag om förbättrad härordning m. m.; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Casparsson ............................	.............. med	123	röster,
» Anderson, F. A....................	.............. »	121	»
» Berg, Lars ............................	............. »	121	»
» Boström, Filip ......................	.............. »	121	»
grefve Sparre ...............................	........... . »	121	»
herr Claöson ..................................	............. »	120	»
grefve Spens..................................	.............. »	120	»
herr Ilasselrot ...........................	.............. »	118	»
grefve Kling spor, Philip................		118	»
herr Bennich.................................	.............. »	in	»
friherre von Krccmer......................	» .	no	»
herr Kockum..................................		89	» ,

Nso 1.

Fredagen den 21 Oktober.

Företogs val af sex suppleanter i konstitutionsutskottet; och
befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

herr Eudebeck............................................... med 95 röster,

» Andersson, G..........................	........... » 92 »
» Torelius ....................................	........... » 92 »
friherre Leijonhufvud, Sten ...........	............ » 91 »
herr Säve ..........................................	............ » 88 »
grefve Douglas .................................	........... » 86 »

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.

Företogs val af sex suppleanter i särskilda utskottet; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

friherre Klingspor, Carl .............................. med 91 röster,

herr Pehrsson ............................................... » 89 »

» Wijk ...................................................... » 89 »

grefve Snoilsky ............................................. » 87 »

» Wachtmeister .................................... » 85 »

herr Cavalli .................................................. » 76 » ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.

Kongl. prot
position ang.
förbättrad
härordning.

Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts den 19 innevarande månad bordlagda
nådiga proposition till Riksdagen, n:o 1, angående förbättrad
härordning.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Då jag i trettio
år arbetat i denna fråga, så ligger deri för mig en anledning att
redan nu tillkännagifva min ståndpunkt till det nya härordningsförslaget.

Detta förslag innehåller obestridligen ganska väsentliga företräden
framför det, som vi hade under ompröfning vid nästföregående
riksdag, ty det icke blott fyller förut befintliga luckor, utan
utgör ett genomgående organisationsförslag. Visserligen finnas i
statsrådsbetänkandet åtskilliga åsigter uttalade, hvilka jag icke
obetingadt kan underskrifva, likasom ock en och annan åtgärd föreslagits,
för hvilken jag icke vill dela ansvaret. Men det Kongl.
förslaget innehåller likväl så betydliga förtjenster, och vårt behof
af förbättradt försvar är så stort, att jag obetingadt kommer att
understödja detsamma.

Jag har velat anföra detta, på det att ingen må anse sig berättigad
att i mig se en motståndare till det nu föreliggande förslaget.

Fredagen den 21 Oktober.

Jf:o 1.

Herr Peterson, Predrik Emil: Herr talman, mine lierrar!
Jag har i dag vågat begära ordet, icke för att yttra mig öfver det
kongl. förslaget i dess helhet, utan endast för att framhålla en
i detsamma förekommande detaljfråga, hvars utgång ej torde i minsta
män inverka på förslagets blifvande öde. Beträffande dess rent
militära sida måste ju erkännas, att detta förslag i hög grad uppfyller
alla fordringar på en härordning, på samma gång det fager
hänsyn till landets naturliga hjelpkällor och på ett lyckligt och
snabbt sätt förmedlar öfvergången från det bestående. Hvad jag
emellertid här beder få fästa uppmärksamheten på och uttala mig
öfver, är en sak, som förekommer på sid. 3 i Kongl. Majt:s nådiga
proposition n:o 1, en sak som vid första påseende förefaller
(i jemförelse med det hela) skäligen betydelselös, men, som genomförd
har stor innebörd för .indelta infanteriets officerare. Der föreslås
nemligen: »att samtliga underlöjtnantsbeställningar vid Svea
och Andra lifgardet må i den ordning Kongl. Maj:t bestämmer,
tillsättas endast på förordnande». Detta motiveras på sid. 61
och 62 i förslaget och framgår häraf, att till dessa platser skulle
kommenderas officerare från indelta infanteriet för en tid af l1/,,
å 2 år, och skulle på så sätt, när denna bestämmelse hunnit genomföras
. i enligt med tillförordnade chefens för generalstaben
åsigt, hvilken äfven häri inbegriper vissa löjtnantsbeställningar
vid nämnda regementen, kunna påräknas, att cirka hälften af indelta
infanteriets officerare få genomgå denna kommendering för
att, som det heter, få ökad befälsvana. Härigenom skulle, enligt
mitt förmenande, i viss mån ske ett återuppväckande och en utsträckning
af den gamla gradpasseringen. Denna institution har
likväl ansetts obehöflig, hvarför den också för åtskilliga år sedan
borttogs. Men om. den ansågs obehöflig då, torde den vara det
ändå mera nu, då indelta infanteriets öfhingar nått en så stor utsträckning
och då genom volontärinstitutionens utveckling hvarje
infanteriofficer kan påräkna att, förutom tjenstgöringen vid sitt
eget regemente, dess skolor och utbildningskurser, åtminstone under
cirka ett år blifva inkommenderad vid sammandraget truppförband
af volontärer från olika regementen och corpser.

Men detta förslag har äfven sina olägenheter, ty då endast
halfva antalet officerare erhålla denna utbildning, skulle derigenom,
om man medräknar reservbefälet, hvarje truppförband inom sig
innesluta officerare af tre olika utbildningskategorier, ett förhållande,
som tyckes åtminstone mig strida mot enhetligheten och helgjutenheten
inom en armé, och hvars olägenheter så bjert framträdde
inom franska armén år 1870. Denna sak har ook en ekonomisk
sida. Det torde blifva ganska bekymmersamt för mången
mindre bemedlad officer att ryckas från sitt regemente till tvåårig
tjenstgöring vid garnisonen i Stockholm, der man med säkerhet
kan antaga, att deras aflöning icke skall räcka till att dermed bestrida
lefnadskostnaderna, hvarjemte utsigten till denna kommendering
skall göra, att de hvarken våga eller kunna skaffa sig någon
annan sysselsättning under mellantiden. Huru för öfrigt detta
förslag skall praktiskt utföras, derom vågar jag icke yttra mig, men

Kongl. proposition
ang.
förbättrad
härordning.

(Forts.)

N:o 1.

Kongl. proposition
ang.
förbättrad
härordning.
(Forts.)

14 Fredagen den 21 Oktober.

heder få påpeka, att då gardena endast ha sin fulltaliga styrke
inkommenderad under vissa månader af året, torde under mellantiden
ej full sysselsättning i befälsöfning kunna beredas det ofvannämnda
stora antal officerare.

Då svenska kavalleriet är på enahanda sätt som infanteriet
organiseradt, nemligen i indelt och värfvadt, borde analogt härmed
framgå, att samma bestämmelse egde rum vid detta vapen, men
detta innefattas ej i förslaget, utan det är endast den indelta infanteriofficern,
som fått denna orlofsedel, att han behöfver skaffa
sig ökad befälsvana.

Med hvad jag här yttrat, mine herrar, har jag ingalunda velat
uttala någon förhoppning, att mina åsigter skola göra sig gällande,
och jag kommer icke heller att, när denna punkt en gång skall. i
kammaren afgöras, framställa något yrkande, emedan jag för min
del icke vill lägga det minsta sandkorn i vägen för det nu föreliggande
härordningsförslagets framgång. Jag har blott ansett min
pligt bjuda att vid detta tillfälle uttala mina betänkligheter och
göra mig till tolk för dem, hvilka komma att drabbas af bördan
af denna bestämmelse.

Herr Dickson, Robert: Ett stort antal invånare och studen ter

i staden Lund har anmodat mig att för kammaren offentliggöra
en adress af följande lydelse:

»Fosterlandsälskande män, samlade till möte i Lunds universitets
aula, uttala samfäld! som sin mening i den stora fråga, hvilken
i dessa dagar uppfyller alla fosterländska sinnen, att det ögonblick
är inne, då efter mera än tjugu års meningsutbyte om ordnandet
af fäderneslandets försvar de olika meningarna måste enas
till handling. Sverige eger rätt att fordra detta af sin regering
och sin riksdag.

Derför uttala vi också vår glädje öfver, att Sveriges Konung
kallat det svenska folkets förtroendemän till urtima riksdag. Och
vi hysa den fasta tillit till Sveriges snart sammanträdande riksdag,
att den skall ega förmåga att lösa sin förelagda uppgift. Vi
hysa den lefvande förhoppning, att denna riksdag nu skall kröna
det stora verket af 1866 och till försvar för det då ur skilda klasser
enade folket nu uppställa den krigsdugliga folkhären.

Alla de ökade bördor, hvilka en sådan här kräfver, förklara
vi oss beredda att bära, och hoppas vi, att Sveriges riksdag skall
veta att rättvist fördela de ökade skattebördorna, då den personliga
bördan är lika för alla.

Vi se i frågan om fosterlandets försvar den första och den vigtigaste
af alla samhällsfrågor, den som beherskar alla de öfriga.»

Jag anhåller, att detta yttrande måtte få åtfölja remissen till
utskottet.

Herr Falk, Wilhelm: Jag har från ett försvarsförbund i

Orsa socken i Dalarne fått mottaga en resolution, som jag anhåller
få uppläsa.

Fredagen den 21 Oktober.

N:o 1.

»Orsa försvarsförbund, i dag samladt till öfverläggning om den
vigtiga fråga, för hvilken urtima riksdag sammankallats, vill härmed
som sin mening framhålla, att vi visserligen vilja att den
största sparsamhet med statens medel skall iakttagas, men att vi
fordra att erhålla ett för vår frihet och sjelfständighet fullt betryggande
försvar.

Vi hoppas, att den nu sammanträdande riksdagen måtte vinna
framgång i sitt arbete, och uppdraga åt vår ordförande, att å våra
vägnar framföra denna vår förhoppning till någon af ortens riksdagsmän.
Orsa den 16 oktober 1892.

För Orsa försvarsförbund:

J. A. Melkerson,
ordförande.»

Jag anhåller, att detta yttrande måtte få åtfölja remissen till
utskottet.

Herr Pettersson, Carl: Så nykommen som jag är i denna
säl, skulle jag icke vågat begära ordet för att yttra mig vid detta
tillfälle, om jag icke fått till mig öfverlemnade försvarsvänliga
resolutioner från icke mindre än fyra socknar i Dalarne, hvilka
resolutioner jag anhåller att få för kammaren uppläsa.

»Vi, medlemmar af Gagnefs församling, vilja som vår mening
uttala, att vi anse försvarsfrågan för närvarande vara den vigtigaste
af de störa frågor, som sysselsätta vårt folk. I öfverensstämmelse
härmed vilja vi uttala den vissa förhoppning att den nu sammanträdande
riksdagen besinnar denna frågas vigt och betydelse och
gör allt för att bringa densamma till en tillfredsställande lösning,
och vilja vi förklara oss beredda att, under förutsättning att nödig
sparsamhet eger rum, påtaga oss de bördor och uppoffringar, som
deraf blifva en nödvändig följd. Gagnef den 5 oktober 1892.

A Gagnefs försvarsförenings vägnar:

Olof Öström,
ordförande.»

»~\ id ett den 12 oktober inom Sundborns socken hållet talrikt
besökt försvarsmöte antogs enhälligt nedanstående resolution:

Vi, tillhörande Sundborns församling, önska att den största
sparsamhet skall iakttagas med statens medel, men vi fordra att
vi erhålla ett för vår frihet och sjelfständighet fullt betryggande
försvar.

Ä de närvarandes vägnar:

Fr. Steinholz,

v. ordförande i Sundborns sockens kommunalstämma.»

»Tisdagen den 13 innevarande oktober hölls i Wika kyrkbys
skolsal försvarsföredrag af teologie studeranden G. Eriksson från
Upsala. Efter föredragets slut beslöto de församlade, att en opinionsyttring
skulle, med afseende på den vid instundande urtima riksdag
förekommande försvarsfrågan, af dem afgifvas, och uppdrogo
de åt undertecknad att skriftligen delgifva ortens båda riksdagsmän
denna, så lydande opinionsyttring:

Kongl. proposition
ang.
förbättrad
härordning.
(Forts.)

N:o 1.

Fredagen den 21 Oktober.

Kong!,, pro- Yi, församlade Wika-församlingsbor, önska att den största sparposition
ang. samhet med statens medel må iakttagas, men vi fordra att vi erhålla

förbättrad ^ för vår frihet och sjelfständighet fullt betryggande försvar.»
bärordnmg. Wjka den u oktobJer 1892.

C. A. Brandberg,

Kyrkoherde.»

»Undertecknade, boende i Stora Skedvi socken, Dalarne, och
inseende den stora vigten af att regeringens värnpligtsförslag. nu
går igenom vid den urtima riksdagen, anhålla hos eder, herr riksdagsman,
att ni behagade med all kraft verka för att detta värnpligtsförslag
nu>går igenom, men att ni på samma gång ville tillse,
att största möjliga sparsamhet iakttages med statens medel.»

(20 underskrifter.)

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades förevarande
kongl. proposition tillika med de i anledning af densamma nu
afgifna yttrandena till särskilda utskottet.

Eöredrogs å nyo och hänvisades till särskilda utskottet Kongl.
Maj:ts den 19 i denna månad bordlagda nådiga proposition till
Riksdagen, n:o 2, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885.

Kongl. pro- Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts den 19 innevarande oktober
position ang. bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, n:o 3, angående afskrifafskrifning
af ning af de å viss jord hvilande grundskatter, m. m.
grundskatter

m- m'' Herr Forssell: Jag beklagar de skickelser, som gjort, att

grundskatternas reglering, den så länge afhandlade frågan, kommit
att under de senaste åren fullständigt, och efter min tanke utan
nöd, byta skaplynne. Från att hafva varit planlagd såsom en moderat
anlagd finansiel reform, har den nu tagit pregel af en våldsam
finansiel omstörtning. De, som år 1873 betänkte den politiska och
sociala nödvändigheten af grundskatternas reglering, betänkte, också
den finansiella nödvändigheten att göra denna skattereglering så
lindrig och så litet känbar som möjligt. Man kom också å alla
sidor lätt öfverens om medlen för att vinna detta mål. Det mötte
på intet håll svårighet att vinna bifall till en afskrifningsperiod
så lång som 37 år. Denna öfverenskommelse vidhölls också å
ömse sidor troget i nära tjugu år. Den var vidhållen i. 1883 års
stora förslag, och man kan icke säga, att den var öfvergifven ens
i de på andra grunder framstälda förslagen af åren 1877 och 1885.

Jag tror mig också kunna påstå, att från de närmast intresserades
sida aldrig framstälts någon bestämd fordran på afskrifningstidens
förkortning. Man har från den sidan icke så mycket
betonat, att afskrifningen måtte gå fort och i störa stycken, som
att den måtte med säkerhet och oafbrutet fortgå till slutet.

Fredagen den 21 Oktober. 17 Nfo 1.

Men så kom 1891 års, i riksdagens siste timme framlagda, för- Kongl. proslag
och bjöd med ens på en afskrifning från 1892 — 6 år voro position ang.
då förflutna efter den första afskrifningen — af hela återstoden,
icke på 30 år, icke på 20 år, utan på 10 år. Härför fans i sjelfva In. m. 6
verket icke mer än en enda rimlig och hållbar grund: — önskan (Forts.)
och behofvet att i grundskatteafskrifningen placera det statsinkomsternas
öfverflöd, som man den tiden trodde sig kunna just på det
sättet göra permanent. Men nu, år 1892, befinna vi oss icke längre
i samma finansiella öfverflöd, som man trodde sig ega år 1891.

Ku kan man icke ens föreställa sig eller hoppas, att statsregleringen
skall hafva ens för detta år eller för det kommande året
något öfverskott att uppvisa. Tvärtom! Således har den enda
rimliga grunden för afskrifningstidens förkortning försvunnit.

Vid sådant förhållande borde man vara berättigad att åtminstone
uttala den önskan, att utskottet och kammaren måtte noga
betänka, hvad afskrifningstidens förkortning egentligen innebär.

Å ena sidan betyder denna förkortning för dem, som skulle hafva
fördel af afskrifningen, ganska litet. För dem är det hufvudsaken,
att afskrifningen bestämmes att oafbrutet fortgå under viss tid, till
dess grundskatten är aflyftad. Detta innebär redan en stor och
omedelbar förmån, en förmån som de nuvarande jordegarne diskontera
såsom en kapitalförökning i hemmanens värde. I jemförelse
dermed är afskrifningstidens utsträckning eller förkortning af mycket
ringa betydelse.

Men deremot får man icke underskatta vigten och betydelsen
för statsregleringen af afskrifningstidens nedsättning från 30 eller
20 år till 10 eller 12 år. Denna förpligtelse för Riksdagen att
under de kommande 12 åren hvart annat år skaffa nya inkomster
till belopp af 1 million, den kommer naturligtvis att under denna
period uppehålla ett ständigt tvisteämne mellan Riksdagens partier
och öka kifvet inom Riksdagen. Och, hvad än vigtigare är, denna
nödvändighet att oupphörligt under de närmaste 12 åren skaffa så
stora tillgångar för detta ändamål allena kommer att högst betydligt
försvåra anskaffandet af tillgångar och beviljande af anslag
för det vigtigaste af allt, militärorganisationen. Det var detta,
som betänktes af 1873 års män och af 1883 års män — de i denna
kammare så mycket förkättrade. Det var derför de uppgjorde
planen så, att grundskatteafskrifningen skulle kunna fortgå såsom
en omärklig förvissningsprocess. Det var derför de utsträckte tiden
så, att tillökningen i inkomster skulle kunna ske omärkligt och
utan känbart betungande af andra samhällsklasser. De hade minskat
svårigheterna vid grundskatteregleringen för att så mycket
säkrare möjliggöra utvecklingen af militärorganisationen.

Jag föreställer mig att 1892 års riksdag — som icke kan för
sig fördölja att det åren 1893 och 1894 skall, alldeles oberoende
af grundskatteafskrifningen, blifva ofantligt svårt att reglera staten
utan anlitande af nya skatter — bör taga i noggrant öfvervägande,
huruvida man icke kan, med fullt tillgodoseende af de intresserades
önskningar, likväl så till vida tillgodose statsverkets och
framtidens kraf, att afskrifningstidon på något rimligt sätt utFörsta
Kammarens Frot. vid Urtima riksdagen 1892. N:o 1. 2

tf: o 1.

Fredagen den 21 Oktober.

Kong!, proposition
ang.
afskrifning af
grundskatter
m. fn.
(Forte.)

sträckes. Dermed skall man endast hafva iakttagit den ursprungliga
öfverenskommelsen i denna fråga.

Medan jag har ordet anhåller jag att också få yttra mig öfver
en annan af de kongl. propositioner, som snart skola förekomma.
Den sammanhänger så nära med den om grundskatteafskrifningen,
att den bäst behandlas på samma gång som denna. Jag afser
härmed den kongl. propositionen om användande af öfverskottsmedel
till betäckande af 1893 års ökade utgiftsbehof. Denna proposition
har fört min tanke tillbaka femton år i tiden, och för dem
af kammarens ledamöter, som icke voro med den tiden, kan det
måhända icke vara utan intresse att få höra hvad som skedde
1878, och huru man då uppgjorde statsregleringen för det kommande
året. Kongl. Maj:t föreslog i proposition till Riksdagen att
för 1879 års utgifter i första rummet använda, bland annat, dels
statsregleringarnas öfverskott, till och med 1877 års slut beräknade
till 3,800,000 kronor, dels ett för år 1878 anvisadt men icke
hegagnadt kreditiv å 2,000,000 kronor, således tillsammans 5,800,000
kronor. Riksdagen biföll denna framställning och uppförde såsom
första tillgång för år 1879 5,800,000 kronor, besparingar från föregående
statsregleringar. Hvad hände nu? Jo, när efter 1878 års
slut statsregleringen för det året uppgjordes, så visade sig, att
öfverskott och brister balanserade hvarandra på det sättet, att på
det hela uppkommit en verklig brist i årets statsreglering af omkring
3,400,000 kronor. Efter åtskilliga räkningar och omföringar
visade det sig, att vid 1878 års slut funnos i fonden för reserverade
medel disponibla öfverskott att användas för 1879 års stat, uppgående
icke till 5,800,000 kronor, utan endast till omkring 2,100,000
kronor. Resten, omkring 3,700,000 kronor, var en brist för 1879
års stat, men en brist, hvarmed denna statsreglering icke slutade,
utan började. — Missräkningen var fatal. Men det fans likväl
åtskilligt, som förklarade och ursäktade missräkningen. Först
och främst hade man, då man anslog öfverskottet från 1877
till 1879 års utgifter, endast följt en gammal tradition, som
var arf från den tid, då statsregleringarnas öfverskott ingingo till
riksgäldskontoret. För det andra kunde man, då staten i januari
1878 uppgjordes och i maj samma år bestämdes, verkligen icke
beräkna, med någon säkerhet eller ens sannolihet, att det året
skulle sluta med brist, som komme att uppsluka hela öfverskottet
från 1877. Och slutligen, den då varande chefen för finansdepartementet
var mycket ung, och den omständigheten kan kanske
i någon mån förklara oförvägenheten af hans kalkyler. Men så
fick han också veta af det både enskildt och offentligt, när följande
år efterräkningen kom, och anmärkningarna voro icke obefogade.
Det var onekligt, att man vid statens uppgörande år 1878
gjort sig skyldig till ett förbiseende. Man hade icke nog uppmärksammat,
att statsregleringarna utgöra en organisk kedja, i
hvilken hvarje särskild statsreglering är en länk; hvarför en föregående
statsreglerings öfverskott måste i första rummet användas
till att fylla möjliga brister i näst följande statsreglering och således
icke är disponibelt för framtida statsregleringar, förrän sig

Fredagen den 21 Oktober.

N:o 1.

visat, huruvida det för den nästföljande behöfves eller icke. Det har
också varit glädjande att se, huru man efter 1880 tagit lärdom och
varning af hvad som skedde 1878 och 1879. Cheferna för finansdepartementet,
statsutskotten och riksdagarne hafva orubbligt vidhållit
den grundsatsen, att man af tillgängliga öfverskott icke bör
för kommande års behof beräkna och anvisa större andel, än att
man med någorlunda säkerhet kan beräkna, att återstoden skall
förslå till täckande af mellanliggande statsreglerings möjliga brister.
Det är denna grundsats, som jag, herr talman, just med stöd af
egna erfarenheter från 1878—79, vågar försvara. Nu, 1892, bör den
allra minst öfvergifvas; ty nu kan man icke anföra någon af de
ursäkter, som kunde gälla för missräkningarna vid 1878 års statsreglering.
Det, som 1878 var en förklarlig oegentlighet, skulle år
1892 vara ett verkligt fel, särskildt derför att 1892 års urtima riksdag
skall hafva att uppgöra sin tilläggsbudget för 1893 i november
månad, vid hvilken tid utskottet och Riksdagen nog kunna med
visshet se, hvad man redan nu kan med stor sannolikhet förutsäga,
eller att 1892 års statsreglering kommer att sluta med en
brist, hvilken skall till fullo taga i anspråk det nu efter 1891 års
statsreglering återstående öfverskottet af 1,308,000 kronor. Om

1892 års riksdag, det oaktadt, skulle anslå detta öfverskott till

1893 års statsreglering, så skulle följden deraf endast varda, att det
för 1893 anslagna öfverskottet befunnes vara i och för 1892 års
statsreglering förbrukadt och således vid 1893 års ingång obefintligt,
så att 1893 års nya statsreglering redan i januari månad
visade sig i detta vigtiga stycke illusorisk.

En sådan grof missräkning hör 1892 års riksdag, efter min
tanke, så mycket mindre tillåta, som denna felaktiga utväg att
fylla statens behof på intet sätt kan kallas oundviklig. De nya
behofven för 1893 kunna nemligen täckas genom en utväg, hvilken
just för ögonblicket kan kallas den både ur finansiel och ur politisk
synpunkt enda rigtiga, d. v. s. genom en tillägg sb evillning.

De fosterländska känslorna äro ju för närvarande i hög svallning
öfver hela landet, och det är denna kammares stolthet att
gifva det starkaste uttrycket för desamma. Offervilligheten för fosterlandet
har kanske aldrig varit större än i närvarande stund
och i denna kammare. Åt denna offervillighet kan särskildt denna
kammare näppeligen gifva något kraftigare uttryck än just genom
omedelbart åtagande af den direkta skatt, som företrädesvis drabbar
de mera bemedlade, d. v. s. genom en tilläggsbevillning. Derigenom
besvaras lättast alla misstankar, att denna kammare skulle
vilja undandraga de bättre lottade klasserna deras andel i de ökade
bördorna. Det behöfves ju för resten icke mera än — 25 öres ökad
bevillning för att betacka de utgifter, som för närvarande erfordras.
Det är det minsta man kan begära; det är visserligen så litet att,
om man icke gifver ens detta med glädje, så gör man sig skyldig
till ett stort fel.

Jag tillåter mig att hemställa till särskilda utskottet, huruvida
icke denna utväg vore att föredraga framför hvarje annan och
framför allt framför utvägon att anslå till 1893 års utgifter ett

Kongl. proposition
ang.
afskrifning af
grundskatter
in. m.
(Forts.)

N:o 1.

Kongl. proposition
ang.
afskrifning af
grundskatter
m. m.
(Forts.)

20 Fredagen den 21 Oktober.

öfverskott från 1891, hvilket icke kommer att finnas qvar när året
1892 gått till ända.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag anhåller att med några
ord få komplettera den senaste talarens yttrande.

Han hade två väsentliga anmärkningar mot den kongl. propositionen,
den första rörande den korta tid, Kongl. Maj:t föreslagit
för afskrifning af grundskatter och indelningsverk, den andra rörande
Kongl. Maj:ts förslag, att för det första året begagna tillgängliga
öfverskott. Jag vill först sysselsätta mig med den senaste
anmärkningen. Mitt motstånd mot hans förslag kan icke blifva
annat än ganska lindrigt i detta fall, enär, såsom synes af statsrådsprotokollet,
jag redan yttrat inför Kongl. Maj:t, att »det skulle
kunna ifrågasättas att för täckande af detta belopp redan år 1893
anlita en tilläggsbevillning å bevillningen af fast egendom samt af
inkomst». Skälet, hvarför jag icke föreslagit detta, framgår ock
af mitt yttrande till statsrådsprotokollet, der det heter: »att genom
ny beskattning upptaga medel till täckande af förefallande statsbehof,
medan för statsutgifternas bestridande afsedda tillgångar
föreligga odisponerade i statskassan, torde få anses mindre egentligt»,
och skälet, hvarför Kongl. Maj:t ansett det mindre egentligt,
ligger deri, att detta öfverskott, som Riksdagen stält till framtida
disposition, det förefans från år 1890, och den brist, som sedan
uppstod, den inträdde 1891. Sedermera ha till det nämnda öfverskottet
å c:a 1,500,000 kronor tillkommit ytterligare 400,000 kronor,
öfverförda från 8:de hufvudtiteln, och 69,000 kronor från konsulskassan,
hvarigenom hela öfverskottet blifvit 1,970,000 kronor i
jemnt tal.

Vidare har jag också till statsrådsprotokollet omnämnt, att
ehuru å statsregleringen för år 1891 i rikshufvudboken uppkommit
en brist af 661,000 kronor i rundt tal, densamma till större delen
är blott skenbar, då den hufvudsakligen uppkommit derigenom, att
åtskilliga inbetalningar, som bort till riksgäldskontoret verkställas,
icke influtit å bestämd tid, eller inom den 31 december 1891, utan
först på det nya året.

Emellertid vill jag icke förneka, att det måhända kunde vara
klokt och försigtigt, och icke skulle blifva ovälkommet för Kongl.
Maj:t, om Riksdagen ville i detta hänseende göra såsom den siste
ärade talaren föreslagit. Men här möter ett hinder, som icke bör
lemnas öbeaktadt, ehuru jag icke kan säga, om det är afgörande.
Då man 1879 upptog en särskild tilläggsbevillning för att täcka
den brist, som då förefans, så beslöt den lagtima riksdagen, att
denna bevillning skulle utdebiteras på hösten samma år och utgå
1880. Skulle nu en sådan tilläggsbevillning beslutas, så måste
utdebiteringen ske i november månad, för att bevillningen skall
kunna inflyta på nyåret 1893. Jag förmodar, att det var den ärade
talarens mening, att den skulle inflyta under 1893. I annat fall
inträffade vid detta besluts fattande alldeles detsamma, som om
beslutet fattas vid den ordinarie riksdagen 1893. Vill man be -

Fredagen den 21 Oktober.

N:o 1.

stämma, att utdebiteringen skall ske pä hösten 1893, då kan detta Kong!,, probestämmas
vid den lagtima riksdagen samma år. Kan det åter position ang.
ske, hvarom jag icke kan yttra mig, att detta beslut, om det fattas afskrifning af
af den urtima riksdagen, skall medföra utdebitering i höst och 91U^ smatter
uppbörd strax på nyåret, då vore dermed en fördel vunnen. Men (pörts")

i’ag betviflar, att utdebiteringen och uppbörden kunna ske så
tastigt. Jag betonar, att jag mycket gerna vill gå den ärade talaren
till mötes, men man måste fästa sig vid de invändningar,
som kunna förekomma. Man kan ju ställa uppbörden på en något
framskjuten tid följande år, hvilket förut har skett.

Hvad för öfrigt beträffar den statsreglering, som förestår med
hänsyn till de föreslagna stora utgifterna, så medgifver jag, att
det är ganska allvarsamt att lägga så stora bördor på de skattdragande.
Men bekymret är icke så tungt, att det icke kan bäras,
då man ser tillbaka på statsregleringar, som varit lika svåra, ja
vida svårare. 1878 togos t. ex. för att betacka statskontorets utgifter
icke mindre än 10 millioner kronor från riksgäldskontor!

Ku hör jag att eu riksdagsman i Andra Kammaren lärer framhållit
faran af att på riksgäldskontor anvisa 2 1j2 millioner för
löpande utgifter. Käran af ett sådant lyftande i riksgäldskontoret
är dock så skenbar, att den icke kan anföras såsom bevis på någon
vådlighet för finanserna för närvarande. Förhållandet är blott, att
man drager på ett kreditiv till bestridande af utgifter, hvilka betäckas
af inkomster, som inflyta nästföljande år. Sådant har händt
många gånger förut i högre grad än nu. Detta har jag velat
nämna, något ur sammanhanget måhända, men då man anfört
denna lyftning såsom ett bevis på dåliga finanser, så har jag tilllåtit
mig beröra äfven denna fråga.

Den ärade talaren framhöll särskildt, att 1873 års kompromiss
innebar tanken på en längre afskrifningstid för grundskatterna.

Det är sant, och som jag var med om denna kompromiss, så har
jag ock ansett, att det vore önskvärdast, om man kunde få göra
afskrifningen på en längre tid. Många talare hafva så starkt betonat
detta, att man icke kunnat annat än fästa sig vid deras
starka uttryck. Man har till den grad bundit sig vid denna åsigt,
att man ansett det rent af orättfärdigt att frångå densamma. Hvarför
det dock skett, ber jag att med några ord få förklara. Försvarsfrågan
har länge varit den vigtigaste af våra samhällsfrågor,
den måste lösas till hvad pris som helst, och då det varit fråga
om att vinna något för försvaret, har det varit nödigt att göra
eftergifter. Så skedde 1885, då afskrifningen sattes i förhållande
till ökningen af beväringens öfningstid. Det har sin rättsgrund endast
deri, att så snart en ökad öfningstid pålagts folket, så hafva
rust- och rotehållare ansett sig böra befrias från något af sin tunga.

Grundskatterna hafva ju ansetts stå i så nära sammanhang
med dessa besvär, att de hafva stälts i förbindelse med hvarandra.
Så har det gått till, man har funnit det nödvändigt att
dessa två saker, försvarets stärkande och afskrifningen, stälts i
beroende af hvarandra. Och när nu 1885 den beslutade ökningen
af beväringens öfningstid satts i förbindelse med en afskrifning

N:o 1.

Kongl. proposition
ang.
af skrifning af
grundskatter
m. m.
(Forte.)

22 Fredagen den 21 Oktober.

af 30 procent på en gång, ansåg man bäst, då man 1891 ville
hafva öfningstiden ytterligare ökad, att äfven föreslå en fullständig
afskrifning på kort tid. Sedan vill jag fråga: när 1891 års försvarsförslag
ändock beklagligtvis afslogs, kunde det då varit möjligt,
med något hopp om framgång, att framlägga ett sådant försvarsförslag
som det nu förevarande, och säga, att nu taga vi tjugu års
afskrifningstid. Med hån hade troligen en sådan framställning
mottagits.

Således, huru mycket jag än skulle finna det lämpligare, om
man finge förlänga afskrifningstiden, så tror jag dock, att man
endast har att säga: det hade varit Ira, men det är omöjligt.

Herr Forssell: Jag ber att få förebygga ett missförstånd.
Det har icke ett ögonblick varit min tanke, att den tilläggsbevillning,
hvarom jag talat, skulle uttaxeras nu i år för att uppbäras
nästa år. Dertill finner jag icke någon anledning, förutom att det
skulle naturligen vara ytterligt svårt att verkställa något sådant.
Det har alls icke varit någon tanke på statskontorets kassaställning,
som föranledt mitt yttrande. Som ''vi veta, fyllas kassabehofven
mycket lätt, i fall någon tillfällig brist förekommer, genom
förskott från riksgäldskontoret. Detta ordnas på förträffligt sätt,
och något tvifvel angående statskontorets förmåga att med kassa
sköta statsverkets förbindelser har man icke rätt att hysa.

Mitt yrkande afser blott, att när för 1893 upptages en ny utgift
i staten, så skall man ock i staten för samma år upptaga eu
reel och verklig tillgång; om denna tillgång inflyter i kassan under
året 1893 eller i början af 1894, det gör ingenting. Det förhåller
sig ju så med hela den i 1893 års stat anslagna bevillningen,
att denna inkomst, ehuru anvisad till 1893 års utgifter, icke inflyter
förr än i februari, mars eller april 1894, och då kan tilläggsbevillningen
dela samma vilkor. Min tanke har icke varit någon
annan, än att en tilläggsbevillning skulle bestämmas, att utgå i
sammanhang med den för 1893 redan bestämda, under 1894 utgående
bevillningen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, hänvisades
den kongl. propositionen jemte de i anledning deraf nu afgifna
yttrandena till särskilda utskottet.

Vid förnyad föredragning af Kongl. Maj:ts nedannämnda, den
19 i denna månad bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen:

n:o 4, om ändring i förordningen den 3 juni 1892 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst,

n:o 5, angående upphörande af de enligt förordningen den 5
oktober 1889 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och
lotshemman,

Fredagen den 21 Oktober.

N:o 1.

n:o 6,_ angående beräknande af viss andel af öfverskottet å
statsreglerin garna för år 1890 och föregående år som en statsverkets
tillgång för år 1893,

n:o 7, angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885,

n:o 9, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet,

hänvisades dessa propositioner till särskilda utskottet.

Föredrogs och lades till handlingarna Kong!. Maj:ts den 18 i
denna månad å rikssalen aflemnade nådiga skrifvelse till Riksdagen
om förordnande af eu statsrådsledamot att under innevarande
riksdag utöfva den befattning med riksdagsärenden, som
jemlikt § 46 af riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet;
och skulle underrättelse om denna nådiga skrifvelses innehåll
genom utdrag af protokollet meddelas vederbörande utskott
samt de ledamöter, som hafva inseende öfver Riksdagens kansli.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herrar Nisser,
Brehmer och Pettersson, Carl, under fjorton dagar från denna dag
samt herr af JBurén under fjorton dagar från och med den 24 innevarande
månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1.36 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.