RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 7.

Fredagen den 12 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3o e. m.

Herr Adelsköld anmälde, att lian instält sig vid riksdagen.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande lagbestämmelser rörande
stämning.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående afsöndring af jord från
häradshöfdingebostället 1 mantal Wassmolösa n:o 5 i Kalmar län.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 10 innevarande februari bordlagda utlåtanden
nås 11—14, äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden
nås 4—7.

Föräta Kammarens Prof. 1892. N:o 7.

N:o 7. 2

Lördagen den 13 Februari.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kong!, propositionen.

Protokollsutdrag härom justerades.

Kammaren åtskildes kl. 2.37 e. m.

In liden!

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 13 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades protokollet för den 6 innevarande februari.

Upplästes två inlemnade läkarebetyg af följande lydelse:

Ledamoten af Första Kammaren herr Johan Lundin är till följd
af bröstkatarr efter influensa ur stånd att lemna sin bostad för närvarande.

Stockholm den 11 februari 1892.

Edv. R. Petersson,
legitimerad läkare.

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, herr ryttmästaren
m. m. Axel Sjögréen, till följd af nyligen genomgången influensa,
förenad med en svår lungkatarr, är så kraftlös och svag, att han
tills vidare är oförmögen att deltaga i Riksdagens förhandlingar,
det varder härmed på heder och samvete intygadt.

Eksjö den 10 februari 1892.

Aug. Wiborgh,
regementsläkare.

3 N:o 7.

Lördagen den 13 Februari.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvud titel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna;

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; och

n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet; samt

lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckt förslag om
upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslå»
skola tvefaldt utskrifvas.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Alin...........................*

„ Almgren, F. A...............................................

» Andersson, P. J.........................................

» Bengtsson.......................................

„ Billing .........................................

„ Björnstjerna...........................................

„ Ceder ber g..................................

„ Ekdahl ..........................................................

„ Flack..................................................

„ von Hedenberg

„ Helander .......................................................

, Jeans son ...........*...........

„ Kajerdt............................................................

„ Kerfstedt ...................................................

grefve Klingspor, P. O. L.....................................

friherre Leijonhufvud, Sten....................................

herr Lithander
„ Nyström
„ Sandberg

„ Sjölund............................................................

„ Stridsberg.........................................................

„ Wallberg .......................................................

, Weinberg .........................................................

„ Widmark........................................................

med 74 röster,

N:0 7. 4

Lördagen den 13 Februari.

Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva
blifvit till suppleanter för dessa valmän utsedde:

friherre Gripenstedt ,.		......................med	59 röster,
herr Nisser.................		...................... Tf	59 »
„ von Möller ........		..................... V	58 ,
„ Benedicks...........		...................... V	58 ,
grefve Hamilton ........	.........................	...................... n	58 „
herr Torelius..............		..................... n	58 „ ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika röstetal, blifvit genom
särskilda lottningar bestämd.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
10 och 12 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar,

n:o 12, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande,

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Yesterås stad af vissa delar af kronolägenheten Kungsängen,
och

n:o 14, i anledning af tre af Kongl. Maj:t afgifna propositioner
angående efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 10
och 12 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 4, i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse dels af
38 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875, dels ock af 86 § utsökningslagen, samt

n:o 5, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse
af 5 § 2 mom. i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862, 57 § 1 mom. i förordningen om kommunalstyrelse
i stad nämnde dag samt 40 § 1 mom. i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

5 N:0 7.

Lördagen den 13 Februari.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 ock 12 innevarande februari
bordlagda utlåtande n:o G, i anledning af dels genom framställning
af justitieombudsmannen dels genom motion väckta förslag
om ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18
september 1862.

På framställning af herr talmannen beslöts, att detta utlåtande
skalle sålunda företagas till afgörande, att först föredroges paragrafvis
den af utskottet föreslagna lag, derefter lagens ingress och rubrik
samt sist utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af 102 § konkurslagen.

Godkändes.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af 140 § konkurslagen.

Herr Hasselrot: Såsom kammaren torde hafva sig bekant, stad gar

1862 års, likasom derförut gällande konkurslag, att rätten skall
utse god man för gäldenärs hustru, hvarjemte 1862 års konkurslag
tillägger den bestämmelse att, för den händelse rättegångsdag icke
infaller inom en månad före inställelsedagen i konkursen, domaren
eger att tills vidare utse sådan god man, med skyldighet likväl att
anmäla detta förhållande å nästa rättegångsdag för rätten, som definitivt
förordnar god man. Härutinnan har justitieombudsmannen nu
föreslagit den ändring, att god man för gäldenärs hustru skall förordnas,
endast då hon det begär, och emot detta förslag har jag, för
min del, ingenting att anmärka.

Motionären åter har ifrågasatt, att den rätt, som hittills tillkommit
domstolen, att förordna god man för gäldenärs hustru, skall från
domstolen skiljas samt helt och hållet öfverlemnas åt domaren. Emot
detta förslag har jag först och främst den principiella anmärkning, att
derigenom inskränkes nämndens hittills varande rätt och befogenhet.
Emot hvarje steg i en sådan rigtning hyser jag stora betänkligheter.
Jag tror, att lagstiftaren icke bör minska omfånget för nämndens
verksamhet, utan tvärt om göra allt för att vidmagthålla det välförtjenta
förtroende, hvarmed nämndemans-institutionen hittills varit omfattad,
och hvilken, som jag hoppas, fortfarande skall komma den till del.

Det är emellertid icke uteslutande af denna principiella grund jag
motsätter mig den föreslagna förändringen; jemväl af praktiska hänsyn
anser jag mig böra göra detsamma. Motionären säger, att, då
1862 års konkurslag öfverlemnar hela konkursförfarandet, der inga
rättstvister uppkomma, åt domaren, som eger utfärda förordnande för
rättens ombudsman äfvensom för gode män i konkursen och syssloman,
det synes honom underligt, att icke den enkla åtgärden, att förordna
god man för gäldenärens hustru, jemväl uppdroges åt domaren.
Jag tror för min del, att 1862 års lagstiftare haft göda skäl för den
skilnad, de i detta hänseende gjort. Domaren är, vid konkurssakers.

Ändrad lydelse
af 140 §
konkurslagen.

N:o 7. 6

Ändrad lydelse
af 140 §
konkur slagen.
(Forts.)

Lördagen den 13 Februari.

behandling, egentligen protokollsförande. Han utser icke gode män
och syssloman i konkursen, det göra borgenärerna. Domarens för
dem utfärdade förordnande utgör blott ett bevis om att de blifvit valde
af borgenärerna. Endast för det speciella fallet, att vid första förhöret
ett fåtal borgenärer kommit tillstädes och dessa icke bevakat
några större fordringar, har domaren tillerkänts rätten att jemte de
af borgenärerna utsedde gode männen förordna annan man att i förvaltningen
deltaga. Men äfven detta förordnande är endast tills vidare.
Dä borgenärerna komma tillsammans på inställelsedagen, är
det dem det uteslutande tillkommer att välja syssloman. Domaren gifver
endast ett förordnande, som innefattar bevis om valet. Förhållandet
med förordnande af god man för gäldenär hustru är ett annat. ®Åtgärden
är visserligen, såsom motionären säger, mycket enkel, men
derför är den icke mindre vigtig och betydelsefull. Hustruns rätt
och möjligheten för henne att i konkursen utbekomma hvad henne
lagligen tillkommer, gent emot borgenärerna, är i väsentlig grad beroende
på dugligheten och lämpligheten af den gode man, som förordnas
henne till biträde. Det förordnande, som rätten utfärdar, är sålunda
icke endast bevis om, att den, som är förordnad, är af hustrun föreslagen,
utan det åligger rätten jemväl dervid att pröfva den föreslagnes
lämplighet och duglighet -—• och det är härutinnan som den väsentliga
skilnaden ligger. Den pröfning, som ett sådant förordnande
alltså förutsätter, skulle emellertid, såvidt jag förstår, utan väsentliga
praktiska olägenheter kunna öfverflyttas från rätten till domaren, om
den ordinarie domaren städse skötte sitt domareembete, enär denne
i regeln har en temligen stor personalkännedom. Det är emellertid
ej sällan förhållandet, att någon yngre jurist får i uppdrag att förvalta
domsagan utan att ega synnerlig kännedom om förhållandena i domsagan.
Denne, som kanske icke egde någon personalkännedom, skulle
då ensam definitivt bestämma hvem som skall vara god man för
hustrun och se till hennes rätt. Jag tviflar på, att han skall kunna
fylla detta uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Samma person har
såsom ordförande i häradsrätten en annan ställning, ty der har han
nämndens råd och upplysningar att lita till, och man kan, under sådana
förhållanden, förvänta, att Men utsedde personen blir så välvald
och så lämplig, som förhållandena det medgifva.

Motionären säger vidare, att »30 års tillämpning af lagen har
lärt mig, att bestämmelsen väl kan åstadkomma besvär och oreda,
men alls intet gagn.* En nästan lika lång domareerfarenhet har lärt
mig motsatsen. Någon oreda har jag icke funnit uppkomma af nu
gällande bestämmelser. Besväret är icke heller nämnvärdt. Det inskränker
sig dertill, att för de fall, då domaren tills vidare förordnar
god man, han antecknar detta på en promemoria och, vid nästa sammanträde,
anmäler förhållandet för rätten. Detta är väl icke något
besvär att tala om. Samma åliggande har domaren för öfrigt i många
andra fall. Om det erfordras en person att bevaka bortovarandes
eller omyndigs rätt vid bouppteckning, då skall domaren förordna en
sådan person tills vidare, och anmäla detta förhållande för rätten,
som vid nästa sammanträde definitivt förordnar god man eller för -

7 N:0 7.

Lördagen den 13 Februari.

xnyndare. Alldeles analogt dermed är förordnandet af god man för
gäldenärs hustru.

En olägenhet erkänner jag dock uppkommer af nu befintliga
stadganden, och det är, att, när någon gång två förordnas på detta sätt
uti en konkurs, man måste lösa två förordnanden i stället för ett.
Det blir emellertid så, om man antager justitieombudsmannens förslag,
att förordnande af god man för gäldenärs hustru hädanefter icke
kommer att utfärdas i andra fall, än då hon det begär, d. v. s. i sådana
konkurser, der det finnes några tillgångar och hustrun har något
att undanskifta. Mig synes, att denna ökning i konkurskostnaderna
af en krona, som föranledes i vissa fall, af nu gällande bestämmelser,
icke skäligen bör föranleda den ifrågasatta lagförändringen.

I sammanhang härmed tillåter jag mig påpeka, att i de domsagor,
der det nya rättegångssättet är användt, kan i tingslag, der rätten
sammanträder hvarje månad, ett sådant interimsförordnande af domaren
nästan aldrig och i de tingslag, der rätten sammanträder hvar
annan månad, mycket sällan komma i fråga. Förhållandet är dock
annorlunda, der rätten sammanträder endast 1, 2 å 3 gånger om året.
Der förekomma sådana tillfälliga förordnanden naturligtvis oftare,
men i den mån det nya rättegångssättet blir allmännare infördt, minskas
också de fall, der dylika interimsförordnanden erfordras.

Frågan är liten och af jemförelsevis ringa vigt, och kammaren
kan alltså möjligen tycka, att jag onödigtvis upptagit tiden med densamma,
men den har för mig en principiel betydelse, som gjort, att
jag ansett mig skyldig att deri uttala min mening.

På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig föreslå, att, med afsteg
å herr Claesons motion och lagutskottets hemställan, kammaren behagade
godkänna det försteg i ämnet, som justieombudsmannen framlagt.

Ändrad lydelse
af 140 §
konkurslagen.
(Forts.)

Herr Claeson: Jag ber herr talmannen och kammaren vara

öfvertygade, att i min lilla oskyldiga motion föreligger intet hvarken
öppet eller förklädt attentat mot nämndemansinstitutionen. Ej heller
kan jag medgifva, att ett bifall till min motion skulle innebära en
afvikelse från någon nu gällande princip eller medföra någon den
ringaste praktiska olägenhet; derför borgar såväl trettio års egen erfarenhet
som erfarenheten hos åtskillige andra landtdomare, med
hvilka jag meddelat mig i ämnet. En afvikelse från äldre princip
egde onekligen rum 1862, då det bestämdes, att den del af konkursförfararandet,
som icke innefattade rättstvist, eller kräfde dömande,
icke behöfde handläggas af rätten, utan finge anförtros åt domaren. Det
enda, som i detta hänseende undandrogs honom, var detta förordnande
af god man för gäldenärs hustru.

Jag tror icke, att den förre talarens resonnement i afseende å
denna sak var fullt rigtigt, och vill till belysande af förhållandet
nämna de förordnanden, domaren har att utfärda vid det sa kallade
första förhöret i konkurser, till hvilket gäldenärs hustru skall kallas och
hvilket i regeln är det enda tillfälle, då man kan meddela sig med
henne om hvem hon vill hafva till god man. Domaren skall dä
nämna viss person till rättens ombudsman i konkursen samt utfärda

N:0 7. 8

Åndrad
delse af ikonhursla (Forts.

Lördagen den 13 Februari.

ly förordnaden för gode män att förvalta gäldbundna boet. Detta förl°en
or^narl(''*e a/ g°de man ar enligt den föregående talarens åsigt en be)
'' tydelselös åtgärd, enär det är borgenärerna, som utse gode männen,
och domaren endast har att utfärda förordnanden för de sålunda utsedde.
Det är visserligen sant; men det finnes ett undantagsfall, som
han också nämnde, att domaren, om han icke finner dem, som utsetts till
gode män, betryggande, eger rättighet och skyldighet att tillsätta
någon person att jemte dem förvalta boet. Jag påstår, att förordnandet
åt god man för gäldenär hustru är mycket anologt med förordnandet
af gode män för gäldbundna boets förvaltning. Hvem
utser i sjelfva verket god man för hustrun? Jo, det gör hustrun
sjelf! Domaren frågar henne: hvem vill ni hafva till god man, har
ni någon nära anförvandt, någon granne eller eljest någon person,
till hvilken ni har förtroende, som vill åtaga sig detta? Och jag
tror, att det är snart sagdt exempellöst, att hon icke får den, hon
vill hafva, eller den, som i händelse af hennes frånvaro af annan person
å hennes vägnar föreslås. Detta synes mig vara en mycket mindre
grannlaga sak och mycket mindre påkallande nämndens biträde, än
att förordna god man i den händelse domaren anser sig nödsakad att
icke godkänna dem, som utsetts att förvalta boet, och mycket mindre
grannlaga än att nämna rättens ombudsman i konkursen.

Jag har sagt, att den gamla bestämmelsen åstadkommer “besvär
och oreda”. Dermed menade jag icke besväret för domaren att utfärda
förordnande, — det är den allra simplaste sak, som är väl betald
med den ersättning af en krona, som han får derför -— utan besväret
för hustrun, som kommer tillstädes vid första förhöret och
icke får saken afgjord. Man frågar henne: hvem vill ni hafva till
god man? Och då hon så uppgifver någon person, måste man svara:
jag kan icke förordna honom, men jag skall tala vid rätten. Den
föregående talaren nämnde om svårigheten för unga domare utan
tillräcklig personalkännedom att förordna sådana gode män, om hvilka
här är fråga. Då det icke ligger på domaren utan på rätten att
förordna god man, finner jag det mycket naturligt, att en ung domare,
som håller första förhöret i konkursen, ej anser sig pligtig att
fråga hustrun, hvem hon vill hafva, så att rätten, då den framdeles
skall afgöra saken, sväfvar i djupaste okunnighet om hvem hustrun vill
hafva, och detta innebär enligt min tanke en större oegentlighet än
den, förre talaren för sig uppstält. Hustrun skall nu egentligen två
gånger komma tillstädes för denna lilla sak, den enda, som i de många
på landsbygden förekommande konkurser, der rättstvister eller pröfning
af ackordsförslag ej föreligga, hänskjutes till rätten; och icke
nog med att hon nödgas lösa två förordnanden, först interimsförordnandet
och derefter det .senare förordnandet, gode mannen tänker ofta
ej på att han skall erhålla ett andra förordnande, utan det får tillställas
honom genom annan person, måhända med särskild kostnad
för tillställandet.

I händelse justitieombudsmannens framställning vinner bifall, synes
det mig ännu oegentligare, att i de fall, då hustrun begär att
få god man — hvilka sannolikt komma att blifva få — domaren

9 N:o 7.

Lördagen den 13 Februari.

icke skall kunna genast afgöra denna enkla angelägenhet, utan nödgas
hänskjuta den till rätten. Eu annan anmärkning, som äfven erbjuder
sig, är, att det naturligtvis lätt kan hända att, om rätten sammanträder
långt efteråt och en annan person är ordförande i rätten än
den domare, som utfärdat interimsförordnandet, det senare förordnandet
kan blifva bortglömdt.

Det var detta förhållande jag åsyftade, då jag i min motion
nämnde, att den nuvarande bestämmelsen kunde åstadkomma oreda.
Öfvertygad, att ingen fara ligger uti att godkänna lagutskottets betänkande,
ber jag att få yrka bifall till detsamma.

Herr Hassel rot. Den siste talaren nämnde, om jag hörde rätt,
att erfarenheten visat, det ingen olägenhet kan uppkomma genom det
af honom framstälda förslaget. Jag tviflar på, att erfarenheten hittills
i detta fall kan åberopas, ty hittills har rätten förordnat god man.
Om någon olägenhet uppkommer derigenom, att detta uppdrag öfverlemnas
åt domaren, det kan endast framtiden utvisa.

Han sade vidare, att förordnandet i fråga .var så enkelt, derför
att man utser den hustrun föreslår. Ja, detta är regel; domstolen
gör det naturligtvis i alla de fall, då hustrun föreslår en lämplig och
duglig person, men skulle så icke vara förhållandet, åligger det domstolen
att tillse, att hustrun icke får den hon sjelf föreslår, utan en
annan, som eger de erforderliga qvalikationerna; och detta bedömande,
som ingår i ett sådant förordnande, är det som jag icke tilltror domaren
att kunna i hvarje fall på tillfredsställande sätt utöfva.

Samme talare omnämnde vidare förhållandet med rättens ombudsman
och ansåg, att detta erbjöd mycken analogi med förordnandet
af god man för gäldenärs hustru. För min de! ville jag, i händelse
förändring i något hänseende skulle ske, hellre öfverlemna jemväl
förordnandet af rättens ombudsman åt rätten, än jag skulle från
rätten skilja den skyldighet den har att förordna god man för gäldenärs
hustru. Jag kan icke se annat, än att konseqvensen af herr
Claesons förslag skulle blifva, att man borde taga bort dessa förordnanden.
Skall man till god man helt enkelt förordna den hustrun
föreslår, utan pröfning, då behöfs intet förordnande, då är en fullmagt
af henne tillräcklig för ändamålet; men skall pröfning ske af
den valdes lämplighet, så fordras en dertill kompetent myndighet.

Frågan är, som sagdt, af ringa praktisk betydelse, men den har
en icke oväsentlig principiel sådan. Tager man detta obetydliga lilla
steg att minska nämndens befogenhet och öfverlemna!- åt domaren
ensam afgörandet, så ligger det icke långt borta att en annan gång
ifrågasätta att, om domaren kan pröfva lämpligheten af god man för
gäldenärs hustru, han äfven skulle kunna pröfva lämpligheten af god
man för frånvarande person i ett sterbhus, och jag vet icke, hvarför
man icke på samma grunder också kunde ifrågasätta en dylik ändring
beträffande förordnande af förmyndare. Jag tror, att man af
denna principiella grund bör motsätta sig den af motionären föreslagna
ändringen, då den alldeles icke af vigtiga skäl påkallas, och tillåter
mig fortfarande att yrka bifall till justitieombudsmannens förslag.

Ändrad lydelse
af 140 §
konkur slagen^
(Forts.)

N:0 7. 10

Lördagen den 13 Februari.

Ändrad lydelse
af 140 §
konkurslagen.
(Forts.)

Herr Claeson: Med anledning af hvad den siste talaren yttrade,
ber jag att få tillägga några ord.

Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på, att det knappt finnes
något förordnande som är betydelslösare, än detta förordnande af god
man att biträda gäldenärs hustru. Det betager henne icke rätten att
sköta sin sak sjelf eller med biträde af den hon vill derom anlita.
Godemanskapet har icke karakteren af något förmynderskap.

Jag har ej heller sagt, att förordnandet sker pröfningslöst, men
det finnes intet skäl för hustrun att. föreslå en person, som icke
är lämplig eller ej bör förordnas; och jag har ej heller hört, att något
sådant förekommit. Jag vill vidare tillägga, att under de trettio
år, jag tillämpat 1862 års förordning, icke en enda gång inträlfat,
att den af domaren förordnade gode mannen af rätten förkastats,
eller att nämnden gjort invändning mot den föreslagnes lämplighet.
Naturligtvis blir den nuvarande bestämmelsen ännu mera betydelselös,
om justitieombudsmannens förslag vinner framgång. Tv i de
flesta fall kommer hustrun då nog icke att begära hos rätten förordnande
för god man utan att för erhållande af råd och biträde af
rätten eller domaren vända sig till någon person, som står henne
till buds och till hvilken hon har förtroende, utan att denne förordnas.

Jag vågar påstå, att ifrågavarande fall icke är att likna med
förordnandet af förmyndare eller gode män, som tills vidare skola bevaka
omyndiga barns rätt, hvilket senare slag af förordnande åtminstone
i min domsaga ytterst sällan förekommer. Just i fråga om förordnande
af förmyndare har nämndemansinstitutionen sin kanske största
betydelse, och är det synnerligen angeläget, att domaren får stöd af
nämndens omdöme, enär der verklig skada kan uppstå om annan än
lämplig person tages. Jag ber att fortfarande få yrka bifall till
lagutskottets förslag.

Herr Bergström: Jag ber om ursäkt derför att jag tager till
ordet, så hes som jag är, men jag kan icke underlåta att yttra några
ord i denna fråga.

Enligt mitt förmenande är herr Hasselrots argumentering af vigt
endast i den händelse, att lagrummet hvad angår det obligatoriska
förordnandet af god man för konkursgäldenärs hustru förblifver oförändradt.
Lagrummet i dess närvarande skick stadgar, att till första
konkursförhöret skall hustrun kallas, och att god man ovilkorligen
skall förordnas för henne. Detta senare gäller, ehvad hon inställer
sig eller icke och ehvad hon i förra fallet föreslår någon till god man
eller icke. Då kan man gerna säga, att det är lämpligt, att rätten
är den, som bör förordna god man. Men nu går ju den föreslagna
ändringen ut derpå, att den lagstadgade ovilkorlig^ skyldigheten
att förordna god man för hustrun skall upphöra. Endast i det
fall, att hon inställer sig och endast i det fall att hon begär god man
för sig, bör sådan utnämnas. Då är det, på sätt motionären påpekat,
naturligt, att domaren frågar hustrun, hvem hon vill hafva till god
man, och det skall vara synnerligen starka skäl, som kunna föran -

N:o 7.

Lördagen den 13 Februari.

leda en domare att förordna en annan god man än den hustrun begärt.
Vid sådant förhållande kan befogenheten att förordna god man
lämpligen öfverflyttas från rätten på domaren. Jag tror för min del,
att de vådor, man förespeglat såsom en följd af den föreslagna lagförändringen,
äro konstruerade och icke skola i verkligheten inträffa.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu förevarande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas med den af utskottet föreslagna lydelse,
dels ock, af herr Hasselrot, att paragrafen skulle erhålla följande af
justitieombudsmannen föreslagna ändrade lydelse: “År gäldenär, hvars
egendom till konkurs afträdes, gift; varde hustrun kallad till det förhör,
som i 39 § omförmäles. Rätten förordne ock, der hustrun det begär,
god man att henne biträda. Då rättegångsdag å landet ej inträffar
inom en månad före inställelsedagen; ege domaren, på hustruns
begäran, god man tills vidare förordna: anmäle dock förhållandet å
nästa rättegångsdag/

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på godkännande af paragrafen med
den af utskottet föreslagna lydelse vara med öfvervägande ja besvarad.

Den föreslagna lagens ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens förut fattade beslut.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 10 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning
af väckta motioner om ändrad lydelse af lagen angående byggnad
och underhåll af kyrka m. m. den 12 juni 1885, af lagen angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll åt
prestgård den 1 maj 1885 samt af lagen angående skyldighet att deltaga
i kostnad för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse
den 26 september 1884.

1 punkten.

Friherre von Kr sem er: Jag kan icke neka, att mig förefaller

det, som om motinären i de här väckta motionerna — ty jag fager
mig friheten att tala om betänkandets alla punkter på en gång, då
de ju stå med hvarandra i det närmaste sammanhang — hade rätt.

Ifrågasatt
ändring af
lagen ang.
byggnad och
underhåll af
byril a m.m.

N:0 7. 12

Lördagen den 13 Februari.

Ifrågasatt Hvarför skulle — och reservanterna herrar Bergström och Claeson
Tad?ii3an^ er^änna äfven, att det ej fins något principielt skäl derför — fastighet
byggnad "och bilaga fyra gånger så mycket som andra beskattningsföremål till
underhåll af utgifter för byggande af kyrka och dermed sammanhängande byggkyrka
m.m. nader? Dessutom är bifall till motionen ett önskningsmål för den
(Forts.) andra delen af vår representation. Flere gånger hafva liknande förslag
väckts — äfven vid förra årets riksdag — och antagits utan votering
åt Andra Kammaren. Detta är naturligtvis icke något afgörande skäl
för Första Kammaren att bifalla motionen, om kammaren för öfrigt
finner förändringen orättvis eller oriktig; men då det nuvarande, som
önskas förändradt, ej hvilar på principielt orubblig grund, finner jag
ej något skäl, hvarför Första Kammai’en skulle oaflåtligen sätta sig
till motstånd mot den från representationens andra hälft uttalade
önskan.

Det är ej heller en så obetydlig sak det gäller, ty det förekommer
mycket ofta utgifter till kyrkobyggnad och dermed sammanhang
egande företag. Så t. ex. förekommer rätt ofta utvidgning af en
gammal kyrkogård, hvarvid vanligen så förfares, att ett amorteringslån
på kort tid upptages, hvilket således skall under de närmast följande
åren återbetalas. Uttaxeringen härför drabbar då fastighetsfyrk fyrdubbelt
mot andra fyrk. Jag vet socknar i min närhet, der det till
följd af denna lag har gestaltat sig så, att då under de senaste åren
öfriga fyrkar till alla kommunala behof betalt sammanlagdt 30—32 öre
per fyrk, hafva fastighetsfyrkar för samma ändamål fått vidkännas
en motsvarande utgift af 50—52 öre. Jag kan verkligen ej finna
något skål, hvarför man skulle låta ett sådant tillstånd fortfara, då
såsom motionären anfört i fråga om andra byggnader, t. ex. skolhus
och dylikt, lika bidrag lemnas af alla slags fyrkar, och detta icke
väckt något det minsta missnöje.

Måhända skall någon undra öfver, att just jag förordar motionen
och motionärens och reservanternas i utskottet åsigt; ty det kunde
ju hända, att någon af herrarne erinrar sig, att jag vid 1885 års
riksdag var motionär just i denna fråga och föreslog den lydelse,
som med några obetydliga tillägg och ändringar sedermera blef lagen
af den 12 juni 1885 angående byggnad ocho underhåll af kyrka m. m.
Men förhållandena voro då annorlunda. Aret förut hade nemligen
Riksdagen bifallit ett förslag om att tingshus och häradsfängelse skulle,
i stället för det gamla sättet, underhållas genom bidrag per fyrk,
hvilka skulle utgå fyrdubbelt af fastighetsfyrk mot annan fyrk.
Samma år, jag väckte mitt förslag, förelåg hos Riksdagen en kongl.
proposition om att byggnadsskyldigheten angående prestgård skulle
ordnas på samma sätt. Under sådana förhållanden var det naturligtvis
ej möjligt att komma med förslag att det gamla sättet att underhålla
och nybygga kyrka skulle utbytas mot det enda principielt vigtig»
eller att alla fyrkar skulle bidraga med samma belopp, utan för att
åtminstone komma från det gamla tillståndet, då det skulle byggas
dels genom naturapraestationer från fastigheter, dels genom dagsverken
af matlag, föreslog jag, såsom sagdt, att förhållandena i afseende på
åbyggnad af kyrka m. m. skulle ordnas på samma sätt som i de

13 N:0 7.

Lördagen den 13 Februai-i.

dermed närbesläktade lagarne. — Sedan dess hafva dock nu sju år Ifrågasatt
gått, och jag kan icke se något skäl, hvarför man ej nu skulle kunna
taga steget fullt ut. Likaväl som alla fyrkar bidraga lika till andra byggnad och
byggnader för kommunens behof, så fins, enligt min åsigt, intet upp- underhåll af
tänkligt skäl, hvarför de icke skulle göra det till kyrkobyggnad och m.

dermed sammanhängande företag. '' or s''

Vanligen anför man såsom ett bevekande motskäl, att det kan
t. ex. vara en jernvägstjensteman, som nyss inflyttat till socknen, der
just ett sådant företag är å bane, och han skall då bidraga lika mycket
som de mera stadigvarande sockneborna till nybyggnaden eller reparationen
af kyrkan, utvidgningen af kyrkogården o. s. v. Sedermera
tänker man sig, att han året derpå flyttar till en annan församling,
och sedan ytterligare till en station i en tredje församling, och —
man kan ju tänka sig eu genomgående otur — på alla ställen kommer
just lagom för att få lika med de mera stadigvarande socknemännen
bidraga till en dylik kommunal utgift. Men, mine herrar,
detta kan ju lika väl träffa in på en skolhusbyggnad, och jag har ej
hört någon klaga öfver det. Vill han vara försigtig kan han ju höra
sig för, om på den nya stationen föreligga just sådana der förhållanden.
Dessutom anhåller väl ingen om förflyttning, utan att dermed
är förenad ekonomisk fördel, som då ersätter den mindre olägenhet
han får genom att bidraga till kommunala behof i samma mån, som
ofri ga socknebor. Detta är visserligen alldeles ett undantagsfall, och,
till på köpet, ett föga troligt, men jag har med några ord velat uppehålla
mig dervid, emedan det så ofta plägar anföras.

Slutligen ber jag att få påpeka, att utgången i Andra Kammaren
tyckes äfven vid denna riksdag vara gifven, då sex af nämnda kammares
ledamöter i lagutskottet reserverat sig och yrkat bifall till
motionen.

Jag tår således till en början i den nu föredragna punkten yrka
bifall tfll den väckta motionen eller, hvilket är detsamma, till reservanternas
förslag.

Friherre Klinckowström: I likhet med den senaste ärade

talaren nödgas äfven jag uppträda mot det slut, hvartill lagutskottet
i denna fråga kommit. Jag finner de skäl, som motionärerna framstäf
för yrkande på en förändring i de närvarande skatteförhållandena
beträffande byggnad och underhåll af kyrka, prestgård, tingshus och
häradsfängelse vara så talande och öfvertygande, att det förvånar mig,
att lagutskottet ej deråt egnat större uppmärksamhet, än som här
skett, då utskottet blott gjort sig den ringa mödan att hänvisa till
ett lagutskottets beslut vid 1888 års riksdag och deri instämt. Likväl
säger ^utskottsbetänkande! vid just denna riksdag, “att skäl väl
kunna åberopas för en ytterligare utjemning af den kommunala byggnadsskyldigheten
och att, derest fråga vore om en lagstiftning i ett
alldeles nytt ämne, nutida förhållanden icke skulle föranleda till en
sådan fördelning.*

Detta synes mig vara ett instämmande i motionärernas syfte.

N:0 7. 14

Lördagen den 13 Februari.

Ifrågasatt Att på det ringa skäl, som här sedan framkommit, underkänna niotioändring
af närernas begäran, finner jag verkligen både origtigt och oförklarligt.

imnadVch .. Vidare'' saner 1888 års lagutskott, med hvilket det nuvarande in underhåll

af s^mt, att som en ny organisation af vårt rättegångsväsen är att förkyria
m. in. vänta, så vore det ej skäl att nu göra någon förändring i detta orätt(Forts.
l visa skatteförhållande förr, än denna organisation är framlagd af
regeringen, dervid man emotser, att den här ifrågavarande beskattningen
skulle i vissa afseenden helt och hållet öfvertagas af staten.
Reorganisationen af vårt domstols- och lagväsen har nu fortgått så
länge och kommer troligen att fortgå så länge, att vi nog litet hvar
hunnit gå ur tiden, innan någon förändring derutinnan kommer att
ega rum.

Två reservanter, herrar Bergström och Claeson, hafva blott reserverat
sig af formella skäl. Men äfven skälen till dessa herrars reser vation

finner jag vara af ganska svag beskaffenhet, och de sluta sin
reservation i formelt hänseende dermed, att “om man än icke kan
med bestämdhet påstå, att just denna fördelning är den principielt
råtta", d. v. s. att alla andra skatteföremål skola blott betala en fjerdedel
niot jordbruksfastighet, så finna de dock “skäl tala för densammas
bibehållande". Jag beklagar, att jag finner herr Bergströms namn
såsom reservant under en så beskaffad reservation, iag finner det ei
likt honom.

Men jag skall icke förlänga diskussionen, utan vill endast på det
varmaste förorda bifall till motionen och kommer att i fråga om den
nu föreslagna första punkten begära votering.

Herr Claeson: Den förste ärade talaren begick ett misstag, då
han sade, att jag och lagutskottets ärade ordförande, hvillra afgifvit
en gemensam reservation, skulle deri hafva erkänt principerna i det
föreliggande förslaget. Tvärt om, vi hafva i mindre mån än utskottets
majoritet erkänt dessa principer. Vi hafva blott, under framhållande
af det principielt rigtiga i hufvudsak i den nuvarande fördelningen af
bördan, tillika yttrat, att sjelfva talet \ icke kan principielt sägas vara
rigtigare än t. ex. j eller i:del. Men detsamma gäller i hvarje annat
liknande fall. Dock förmodar jag, att Riksdagen sökt följa en rigtig
princip i sina föregående beslut i denna fråga. Den gamla principen
i detta fall var, att hela kostnaden låg uteslutande på jorden. Detta
ändrades 1885 till det nuvarande, och de skäl, hvilka Riksdagen då *
uttalade, ansågo lagutskottets ordförande och jag ännu vara gällande,
och dessa skäl hafva blifvit åberopade till stöd för vårt uttalande,
som, i fråga om slutet, öfverensstämde med åsigten hos samtlige utskottsledamöterna
från denna kammare. Om det var riktigt 1885, tror jag
också att det är fullt rigtigt nu.

Samme talare omnämnde en klass af tjensteman, som särskildt
skulle blifva svårt betungade af den ifrågasatta förändringen, nemligen
jernvägstjenstemännen. Men, mine herrar, de blefve icke de enda,
utan alla, hvilka oftare än fastighetsegarne bytte vistelseort. Det
skulle i lika hög grad drabba t. ex. kronobetjeningen och jägeribetjeningen.

15 N:o 7.

Lördagen den 13 Februari.

För min del anser jag, att det var ett klokt förmedlingsförslag
detta, som fick sitt uttryck i 1885 års förordning, tillkommet som det
var efter långvariga meningsbrytningar och på skäl, som torde ega
sin giltighet ännu i dag. Att så snart ändra en sålunda tillkommen
lag, utan att nya förhållanden påkalla det, är blott egnadt att försvåra
andra reformer, för hvilka fordras ömsesidigt tillmötesgående. Jag
tror ej, att hvad nu föreslagits innebär en bättre och rättvisare fördelning
af skyldigheten i fråga, än den nu föreskrifna, och anhåller
således att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Öländer: Den föregående talaren gjorde sig skyldig till

ett misstag, då han sade, att alla utskottsledamöterna från denna
kammare tillstyrkt, att motionen skulle afslås. Jag deltog också i
förhandlingarne, inen jag röstade för motionen. Jag reserverade mig
ej, ty jag ansåg det öfverflödigt och onödigt i denna kammare, enär
jag visste, att motionen här ej egde några sympatier. Jag hade af
sådan anledning ej heller tänkt yttra mig i denna fråga eller yrka
bifall till motionen, men då ett sådant yrkande redan blifvit från annat
håll framstäldt, ber jag få instämma deri.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på den nu föredragna punkten yrkats dels bifall till hvad
utskottet hemstält, dels ock, af friherre von Krcemer, att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta
motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinckowström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 1 punkten af sitt
utlåtande n:o 7, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 63;
Nej — 13.

N:o 7. 16

Lördagen den 13 Februari.

2 och 3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid föredragning af lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
lagbestämmelser rörande stämning, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Larsson, Liss
Olof, under fjorton dagar från och med den 15 innevarande månad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.33 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1892.