RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:44

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 44

Onsdagen den 18 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o So, angående statsregleringen för åt
1893; och

bevillningsutskottets betänkande n:o 24, i anledning af väckt
motion angående särskild tilläggsbevillning till betäckande af minskning
i statsinkomster, föranledd af ändringar i vissa delar af tullbevillningen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 65, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvarsdepartementet; och
n:o 68, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse n:o 75 till Konungen angående val
af suppleant för fullmägtige i riksbanken i anledning af uppkommen
vakans;

dels till Riksdagens förordnande, n:o 76, för kamroraren m. m.
Carl Erik Ekgren att vara suppleant för fullmägtige i Riksbanken;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 16, angående förslag till ändrad lydelse af § 51 regeringsformen
;

n:o 17, angående bankovinsten;
n:o 18, om afskaffande af jus patronatus;
n:o 19, om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen ;
n:o 20, om ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunal8tyrclse
på landet den 21 mars 1862;

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 44.

1

N:o 44,

2

Onsdagen den 18 Maj, e. m.

n:o 21, angående förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16,
22 och 28 riksdagsordningen;

n:o 22, angående ändrad lydelse af § 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

n:o 23, angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningara
hållande;

n:o 24, om lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum;

n:o 25, angående ifrågasatt ändrad lydelse af § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet; samt

n:o 26, om tillägg dels till § 70 i så väl förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 som förordningen om
kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11
juni 1862.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse!'' till Konungen:

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark samt
om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m.;

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hemmanet
Frestorp n:o 2;

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar
län;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Kungsörs kungsladugård i Vestmanlands län; samt

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik AnderssoD.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 7.18 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjernå.

Torsdagen den 19 Maj.

3

N:o 44.

Torsdagen den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 84, angående
beviljande af särskild godtgörelse åt de i bevillningsutskottet
anstälde tjenstemän.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse n:o 83, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om de
från marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares
pensionsrätt.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse n:o 85, till Konungen angående utfärdande af en
särskild ordningsstadga för hafsfisket vid rikets vestkust.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 81, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra
införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret, biföll kammaren
hvad utskottet i memorialet hemstält.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial n:o 82, med anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut angående utskottets utlåtande n:o 75 i fråga om anordnande
af en förbättrad post- och personförbindelse mellan Sverige
och kontinenten.

N:o 44.

4

Om rätt för
postsparbankens
styrelse
att utgifva
räntebärande
obligationer.

Torsdagen den 19 Maj.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 83.

Vid föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets sistlidne
dag bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckta förslag
om åtgärder för spridande inom landet af svenska statens obligationer,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hcmstält.

Vid föredragning af bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande 120 punkten af utskottets betänkande n:o 9 angående tullbevillningen,
godkändes den i memorialet föreslagna voteringsproposition.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
betänkande n:o 24, i anledning af väckt motion angående särskild
tilläggsbevillning till betäckande af minskning i statsinkomster, föranledd
af ändringar i vissa delar af tullbevillningen, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 17
och 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt
förslag om ändring i förordningen angående en postsparbank för riket
den 22 juni 1883.

Friherre Leijonhufvud, Sten: Jag skall icke vara mångordig

nu i Riksdagens sista timmar, i synnerhet som utskottet afslagit min
motion och ingen reservation är bifogad, men jag anser mig dock
böra yttra några ord i frågan dels för att den icke i all tysthet skall
begrafvas och i all synnerhet derför att jag hoppas, den i en annan
form måtte framkomma vid en följande riksdag.

Egentligen stöder utskottet sitt afstyrkande på det af fullmägtige
i riksgäldskontoret afgifna yttrande: »att om postsparbanken bemyndigades
att utgifva räntebärande obligationer, en statsskuld skulle
uppkomma, hvars förvaltning icke stode under Riksdagens inseende
genom riksgäldskontoret». Jag tror, att den saken vore ganska lätt
arrangerad, så att riksgäldskontoret kunde hafva sin hand med deri
och Riksdagen sålunda utöfva inseende och kontroll öfver statsskulden.

Sedermera anför utskottet, att utgifvandet af ifrågavarande
obligationer »i viss mån skulle täfla med den riksbanken och de en -

5

N:o 44.

Torsdagen den 19 Maj.

skilda bankerna medgifva sedelutgifning». Jag tror icke detta, åk Om rätt för
dessa mindre obligationer äro räntebärande; och man kan icke förQ''PUn^styrelse
ställa sig, att den mindre bemedlade, som lägger sig till med dessa att utgifva
obligationer, skulle vara sä tanklös att släppa ut dem i vexling eller räntebärande
i handeln, då han sålunda skulle förlora dessa sina mindre besparin- obligationer.
gar, som lian gjort sig mödan att samla. . _ (Forts.)

Beträffande att förvaltningsapparaten skulle blifva för vidlyftig,
tror jag, att den i afseende å postsparbanken mycket väl kunde ordnas,
så att den icke blefve för densamma betungande. Då man vet
att i förordningen om sparbanker säges, att böckerna skola lemnas
in årligen, tror jag tvärt om, att det skulle blifva en lättnad, om den
finge lemna ut obligationer och räntan å dessa belopp uppbäras på
förut för obligationsinnehafvarne angifna tider.

Då jag såg utskottets ärade ordförandes namn under betänkandet,
kom jag att tänka på hans yttrande vid ett föregående_ tillfälle, att
den förnämsta besparingen består i att tillvarataga det lilla. Det är
just detta lilla jag i min motion åsyftat att få tillvarataget på sådant
sätt, att det icke genast kommer ut i rörelsen, utan blir såsom en
fond för dessa, lrvilka jag tror äro i lika stort behof af de mindre
obligationerna, som de stora kapitalen kunna hafva anledning att begagna
sig af de större. Jag bar intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemstält.

Eöredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 17
och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af
väckta förslag dels om ändring i gällande instruktion för Riksdagens
revisorer i hvad som rörer deras befattning med statsverket, dels om
antagande af instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, bankooch
riksgäldsverken.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle momentvis företagas till afgörande och mom. a) sålunda, att
först paragraferna i den af utskottet föreslagna instruktion hvar för
sig föredrogos, derefter rubriken och sist utskottets i momentet gjorda
hemställan.

Ifrågasatt ny
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

Mom. a).

Utskottets förslag till instruktion för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgäldsverken.

§ I Herr

Nyström: Mot det föreliggande förslaget måstejag göra

följande invändningar. Först och främst synes det mig icke fullt
rätt att framlägga ett så pass vidlyftigt, så pass vigtigt och framför
allt så pass tvistigt förslag nu ett par dagar innan Riksdagens afslut -

N:o 44. 6 Torsdagen den 19 Maj.

Ifrågasatt vy ning. Många af kammarens ledamöter hafva farit hem, och de, som
^ör^Biksda ^ro <Ivar» hafva må hända icke lust att intränga så mycket i detta föriiens
revisorer s^ags detaljer eller gifva det en sådan granskning, som nödigt vore.
af stats-, Också har man ju rätt att säga, att det icke är någon synnerlig
banko- och brådska att nu bifalla motionärernas yrkande.

r,ksgäldsver- Mitt andra skäl mot det föreliggande förslaget är detta, att man
(Forts i ^er samrrianfört saker, som icke höra samman, i det man gör den
'' förändring att i en stadga föra tillsammans föreskrifter för revisionen
af statsverket och föreskrifter för revisionen af Riksdagens verk. Det
har redan förut framhållits, att dessa två revisioner till sin natur äro
ganska olika. Redan den omständigheten, att den ena gäller Riksdagens
verk och den andra statsverket borde vara skäl nog att hålla
dem skilda; ty Riksdagen har i alla tider med mycken noggrannhet,
ja, man kan säga med en viss jalousi, bevakat, att dess verk icke
skulle i något afseende sammanblandas med statsverket, och nu vill
man i afseende å revisionen göra en sådan sammanblandning. Men
icke nog med detta, utan såsom vid ett föregående tillfälle för några
dagar sedan visades är sjelfva revisionsförrättningen en annan, då det
gäller Riksdagens verk än då det gäller statsverket. Det är åtskilliga
funktioner, som äro öfverlåtna åt revisionen för Riksdagens verk, som
icke finnas och icke kunna finnas för statsverket, särskildt dessa, som
afse att vissa förseelser skola upptagas till laga beifran, att det skall
rådgöras med fullmägtige i vissa frågor, att det skall göras erinran
mot fullmägtiges åtgöranden m. m. m. m. Dessa föreskrifter visa,
att revisionerna äro af skild art, och det finnes sålunda icke skäl att
sammanblanda dem, så mycket mindre skäl som man väl kan säga,
att i detta hänseende de nuvarande föreskrifterna icke visat sig ofördelaktiga,
utan tvärt om. Det finnes med ett ord intet skäl att ändra
detta.

Innan jag öfvergår till den vigtigaste af de föreslagna förändringarna,
vill jag äfven påvisa, att i de olika paragraferna, 27 till antalet,
äfven vidtagits en mängd andra förändringar, afvikelser från det
nu bestående, som kunnat förtjena en annan pröfning än den, som
nu kan komma dem till del, och som kunna utgöra skäl att yrka
förslagets förkastande. Men det vigtigaste skälet är dock detta, att
den nya förordningen har från revisionen öfver statsverket borttagit
det utmärkt goda hjelpmedel, revisionen nu har genom stadgandet i
5 §, der det säges, att en af statskontorets ledamöter skall förordnas
att med nödiga upplysningar gå revisorerna till hända. Denna sakernas
ordning, närvaron af detta ombud för regeringen, närvaron af
denne medlem från statskontoret är af oskattbar vigt och hjelp för
statsrevisionen och allra närmast för ordförandena i de olika afdelningarna.

Jag ber herrarne tänka sig huru det går till. Under pågående
revision är det någon af revisorerna, som, så att säga, »fastnar» på en
fråga, som han åtminstone för tillfället icke kan reda. Han har då
intet vidare att göra än vända sig om på stolen och fråga den närvarande
ledamoten från statskontoret om råd, och i 2 fall af 3, vågar
jag säga, upplöser denne genom ett enkelt påpekande hela frågan,
häfver tvekan, och saken är utredd inom mindre tid. än jag behöft

Torsdagen den 19 Maj. 7 N:o 44

för att berätta den. Detta är ett praktiskt sätt att reda saken, och Iftåg åsatt ny
nu vill man ersätta denna praktiska och förnuftiga ordning j-”* jsiksåa skrifverier;

revisionen skulle nemligen alltid hafva den förträffliga gens revisorer
åtgärden att tillgå att kunna genom skrifvelser till vederbörande, till af stats-,
hans excellens statsministern m. fl., möjligen med. många omgångar banko- och
få den upplysning, som man med nuvarande praktiska ordning får så n
att säga på stående fot. Det är högeligen märkvärdigt, att då för en tg ^

gång i vårt statslif man hittat på en verkligen praktisk anordning,
hvarigenom man kan undvika skrifverier och omgångar, så är det
just denna anordning man vill afskaffa och ersätta med något annat
och sämre. Den värsta invändningen är dock, att om denne .rådgifvande
medlem från statskontoret icke finnes närvarande i revisionen,
så blir det nog i de flesta fall ingen användning af denna vidlyftiga
apparat med skrifvelser till regeringen m. m.; utan i stället framkomma
omogna revisionsanmärkningar, och detta är det värsta , af
allt, anmärkningar, hvilka skulle undanröjts genom en enkel påminnelse
af den närvarande ledamoten från statskontoret. Nu vill man
afskaffa honom och sätta i hans ställe antingen en hop skrifverier
eller, om dessa på grund af tungroddhet och vidlyftighet icke komma
till stånd, en mängd omogna revisionsanmärkningar, som. Riksdagen
och statsutskottet i sin tur skola hafva besvär med att aflifva. Detta
kan icke anses vara någon fördel. Och jag får säga, att då saken så
står och då hela denna anmärkning mot den nuvarande ordningen
torde komma deraf, att den ene af motionärerna i revisionen blef
oense med den rådgifvande medlemmen från statskontoret, så synes
mic så väl upphofvet till reformyrkandet som skälen derför vara
alldeles otillfredsställande. Man har sagt — hvilket herrarne äfven
torde inse — att närvaron af en sådan ledamot från statskontoret är
som närvaron af ett lefvande lexikon; detta är också i sjelfva verket
den bästa beskrifningen på hans verksamhet, han är ett lefvande
lexikon, som gifver upplysningar och förekommer en massa arbete,
som annars skulle taga mycken tid. I de flesta fall komme hans fiånvaro
att åstadkomma mycket allvarsamma olägenheter.. Jag anser således
den föreslagna förändringen vara en gifven försämring. Nu vet jag
ganska väl hvilka skäl som citerats för denna motion. Man. har. sagt,
att 1885 års Riksdag beslöt samma sak så när som på cn oväsentlig olikhet,
hvarigenom frågan föll. Men det har blåst många vindar sedan 1885,
och för min del tror jag, att sjelfva statsrevisionen fått en annan typ
sedan dess, och de skäl, som då anfördes, kunna icke gälla nu. Hvilka
voro för resten dessa skäl? Att den nuvarande anordningen strider
mot 72 § riksdagsordningen, der det talas om en enda instruktion.

Jag hemställer till kammaren, om icke här föreligger ett kollektivt
uttryck, likasom då det kollektivt talas om »fullmägtig», »riksdagsman»
med flera dylika uttryck. Från den sidan kan således intet
skäl hemtas. Sedan komma beqvämlighetsskälen. Man kan trycka
på cn gång hvad som gäller gemensamt för alla tre revisionerna.

Mine herrar, då det blott är fråga om att bespara ett antal ord, som
man kan trycka på några rader, kan detta skäl icke väga tungt.

Äfven förhandlingarne från föregående tillfällen, då frågan var före,
påminna för öfVigt om att ganska allvarsamma invändningar gjorts

N:o 44.

Torsdagen den 19 Maj.

Lf fmmansIä re“eJ som äro skilda, revisionen af stats*
för Riksda- veike* och revisionen af Riksdagens verk. Jag kan således icke inse,
geni revisorer™ någonting ar att vinna genom en sådan sammanblandning Och

UnU-Xk ''T?01'' allt betraffar att borttaga den rådgifvande ledamoten

ringmur- £*“ ar dctta en gifven förlust, som kommer att för ken.

svara, fördröja och försämra revisionsarbetet.

(Forts.) Kanske borde jag, innan jag slutar, upptaga det skäl, som en af

motionärerna anfört, då han, efter att först hafva påmint om, att revisorerna
ega, i stället för den nuvarande enkla utvägen, detta utmärkta
sätt att i händelse de behöfva muntliga eller skriftliga upplysningar
begära af hans excellens statsministern »befallning till
vederbörande om de äskade underrättelsernas meddelande», derjemte
äfven talar om, att revisorerna skola vara fria och oberoende af denne
medlem från statskontoret. Naturligtvis äro revisorerna lika fria och
oberoende, som de böra vara. I)et kan naturligtvis icke vara fråga
om något annat beroende, än det, som ligger i att följa ett godt råd
* „tl1llf.allen revisorerna anse sig böra i något ämne begära ett
sådant af ledamoten från statskontoret. I andra ärenden äro de sjelfklart
fullkomligt oberoende af honom. Man kan således icke med
n“.g0,t. , §s ®kal saga, att hans närvaro förminskar revisionens sjelfständighet.
Och då. således, herr talman, efter mitt tycke hela förf-u-L
a-r en försämring i flera afseenden och i intet afseende någon
orbattnng, ber jag att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Tamm: Den förste talaren anmärkte, att detta förslag kom
så sent. Detta beror helt enkelt derpå, att konstitutionsutskottet,
såsom kammaren vet, hade ett förslag att behandla, der det gälde en
omstöpning af hela statsrevisionen eller att få precis hvad den föregående
talaren tyckte skulle blifva så bra; detta förslag gick nemligen
ut på att skilja revisionen af statsverket från öfriga revisioner.
Derpå svarade dock Riksdagen nej. Först då detta blifvit afgjordt,
har man kunnat företaga detta betänkande, och sedan kommo tullvotenngarne
som ytterligare bidrogo till dröjsmålet.

Jag tror icke, att man kan säga att, såsom jag tror den föregående
talaren uttryckte sig, förslaget har kommit omoget fram.
Det ar dock en gång behandladt af Kongl. Maj:t och framlagdt af
honom; det bär vidare under ganska het sinnesstämning och ganska
ifrig debatt blifvit i denna kammare genomgånget, och det förslag,
som nu föreligger, är detsamma som Första Kammaren då antog.

isserligen må det hafva blåst olika vindar sedan 1885, men man
kan verkligen fråga: skall Första Kammaren nu hafva så ändrats, att
en skall förkasta ett förslag, som då efter ganska noggrann profning
antogs f Dessutom vill jag framhålla, att felet i de gamla instruktionerna
ingalunda ar, att de äro tre, utan felet är, att man för att få
någon enhet i huru revisorerna skola handhafva sin revision får
plocka den ena saken här och den andra der i de olika instruktionerna.
Någon egentlig förändring af betydenhet har icke vidtagits
i de nuvarande bestämmelserna, men uppställningen är klarare, redigare,
lattfattligare och som sagdt, i enlighet med Första Kammarens
beslut vid 1885 års riksdag

O

Torsdagen den 19 Maj.

N:o 44.

Den hufvudsakliga anmärkning mot antagandet, som nyss fram -Ifrågasatt ny
stälts, är borttagandet af bestämmelsen angående statskommissariens
närvaro i statsrevisionen. Dervid anfördes af den föregående talaren gens revisorer
en sak, som kunde hafva varit skäl att låta bli, nemligen att orsaken af stats-,
till motionens framkomst skulle vara den, att motionären personligen banko- och
vore missbelåten med den för statsrevisionen tillförordnade ledamoten rtksgaldsverfrån
statskontoret: att döma om den ene eller andre motionärens

inre motiv i frågan höfves icke; motionen föreligger och skall endast
sakligt bedömas; den nu berörda punkten har dessutom redan gått
igenom två skärseldar, Kongl. Maj:ts och Riksdagens pröfning, och
mot borttagande af statskoinmissarien gjordes vid föregående behandling
af ärendet inga anmärkningar. Jag skulle för min del vara ändå
mera benägen att taga bort denna ledamot från statskontoret, om
jag trodde, att han utöfvade ett sådant inflytande och var af så
oskattbart värde, som den föregående talaren nämnde, ty skulle man
kunna säga, att han är så värdefull, måste han utöfva ett sådant
tryck, som icke bordo inom revisionen förekomma. Jag har sjelf
suttit inom denna revision och sjelf sett motsatsen; jag erinrar mig
ingen gång, som han togs i anspråk. I statsutskottet fans under
en tidföljd en dylik ledamot från statskontoret, men statsutskottet
undanbad sig en person, som der befans vara till föga gagn och
som under sådana förhållanden fruktlöst förnötte sin dyrbara tid.
Statskontoret behöfver, såsom vi se af de ständigt återkommande ansökningarne
om förstärkning i arbetskrafterna, alla de arbetskrafter
det har; hvarför då taga bort denne ledamot från statskontoret, då
han i revisionen icke är nödvändig? Beträffande att det skulle vara
så beqvämt att hafva honom att tillgå, för att revisorernas anmärkningar
ej skulle vara omogna, så må väl revisorerna sjelfva se sig
för och Riksdagen se till att de ej insätta så omogna personer, att
de behöfva en custos morum. Jag tror det vore bättre, om revisorerna
litade mera på sig sj elfva än på statskommissarien, och att
det skulle vara svårare att undvara honom här än i statsutskottet,
kan jag icke finna. Jag tror således icke, att man på grund af denna
förändring behöfver hysa någon fruktan, att statsrevisionens arbete
skall i någon mån försämras. Jag anhåller derför om bifall till utskottets
förslag.

Herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, tillkännaga*'', att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

(Forts.)

, Herr Bergström: Äfven jag, för min del, har åtskilliga anmärkningar
emot det sammansatta utskottets förslag till instruktion
för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken. Dessa
anmärkningar äro af den vigt, att jag icke kan i oförändradt skick
antaga utskottets förslag. Det lönar sig dock föga att, i detta skede
af Riksdagen, söka tala för och genomdrifva de ändringar i förslaget,
hvilka jag, för min del, skulle vilja göra för att kunna antaga detsamma.
Utskottets betänkande har kommit så sent, att kammaren
verkligen icke har annat val än att antingen bifalla detta förelag

N:o 44. 10 Torsdagen den 19 Maj.

Ifrågasatt vy oförändradt eller ock att förkasta det. Detta säger jag icke såsom
ifB*TK-k°d nåSot klander emot utskottet; jag blott konstaterar ett faktum. Utgevs
revisorer fottets ordförande har ju nöjaktigt redogjort för anledningen till,
af stats-, att detta förslag så sent framkommit. Jag är dessutom öfvertygad
banko- och om, att flertalet af kammarens ledamöter, med den brådska, som nu
riksgäldiver- varit rådande, icke haft tillräcklig tid att studera detta betänkande;

att reP^?ra På den kunskap, som man kan ega i denna fråga
( o s.) ifrån förhandlingarna år 1885, synes m’g vara väl dristigt.

Utskottets ordförande sade, att Första Kammaren vid 1885 års
Riksdag antagit ett förslag ungefär sådant som det föreliggande. Det
är dock icke förhållandet. Kammaren antog visserligen särskilda
delar af ett förslag, som blifvit utarbetadt af en komité, framlagdt
af regeringen och tillstyrkt af sammansatt stats- och bankoutskott,
men kammaren gjorde åtskilliga ändringar deri, och sedermera försökte
det utskott, som haft att behandla ärendet, att åstadkomma
ett sammanjemkningsförslag mellan de beslut, som Första Kammaren
och dem, som Andra Kammaren fattat. Men detta sammanjemkningsförslag
strandade i Första Kammaren, emedan de ändringar och jemkningar,
som utskottet till Första Kammarens fördel föreslagit, voro
mycket obetydliga, hvaremot utskottet i de väsentligaste punkterna
icke tagit någon hänsyn till denna kammares åsigter, utan biträdt
Andra Kammarens.

För min del instämmer jag i den förste talarens åsigt om lämpligheten
deraf, att den nuvarande bestämmelsen i 5 § af instruktionen
för revisorerna af statsverket får stå qvar. Jag kan nemligen icke
dela herr P. Anderssons i Högkil åsigt, att den af Ivongl. Maj:t förordnade
ledamoten af statskontoret på något sätt kan inkräkta på
revisorernas frihet. Jag tror att det äfven ifrån regeringens synpunkt.
är vigtigt, att detta stadgande inflyter i den omredigerade instruktion,
som utskottet föreslagit.

En annan anmärkning, som Första Kammaren gjorde i fråga om
17 § af komitéförslaget, var den, att revisorerna, om de beslöte sig för
att göra en resa i landsorten och besöka något embetsverk, borde
derom göra anmälan hos statsministern eller, om denne vore tjenstledig,
hos statsrådets äldste i tjenst varande ledamot. Detta blef
också Första Kammarens beslut. Men till detta beslut tog sammanjemkningsförslagct
icke någon hänsyn, utan i detta bibehölls samma
lydelse af paragrafen som förut. Nu hör jag till dem, som i hög
grad betvifla lämpligheten och behofvet för revisorerna att resa land
och rike omkring. Jag tror icke, att detta medför någon väsentlig
nytta. Jag tillät mig att år 1885 karakterisera dessa resor mera såsom
förlustelse- och gästningsresor, än såsom medförande någon egentlig
nytta. Men så länge revisorerna få betaldt för dessa resor, lär väl
ingen kunna hindra dem att resa. Hvad man dock kunde fordra, det
är, att de icke träda in uti ett embetsverk och göra undersökningar,
med mindre Kongl. Maj:t dertill lemnat sitt samtycke. Vår nuvarande
talman, som år i885 var vice talman, yttrade då några behjertansvärda
ord, som jag skall be att få uppläsa. Dessa ord lydde:
»Jag kan icke underlåta att erinra, att det är en vigtig grundsats,
som, enligt mitt förmenande, kammaren icke bör släppa, att Riks -

Torsdagen den 19 Maj. 11 N''° ‘*‘*‘

dagens delegationer icke hafva med annan myndighet att. göra än Ifrågasatt ny
regeringen, och att de icke böra hafva en i lag stadgad rättighet att *»*
direkt vända sig till statens embetsverk eller embetsman. Denna revisorer
grundsats är redan erkänd i den nuvarande instruktionen för revi- aj stats-,
sorerna och äfven hvad utskotten beträffar i 46 § riksdagsordningen.» banko- och

Jag tillät mig år 1885 omtala ett ledsamt fall, som inträffat vid riksgäld^-1873 års revision, då, på grund af rådande praxis, man af under- ,

ordnad embetsman hade infordrat befästningsplanerna för Ivarlsborg. v

Denne var nog beskedlig att lemna statsrevisorerna dessa,, och en af
revisorerna satte sig ned för att kopiera dessa befästningsplaner.

Tror man, att något sådant kan passera i ett annat land än vårt.
Bestämmelser, som hindra sådant, böra verkligen inflyta i instruktionen.

Jag kan icke heller finna annat, än att det är med revisorernas
e<mt intresse förenadt, att det står i instruktionen, att om de skola
resa omkring i landet, böra de derom genom statsministern underrätta
Konungen, på det han må kunna gifva sina embetsman befallning,
att tillhandagå revisorerna med upplysningar. Jag kan icke
förstå annat, än att det råder en stor brist på öfverensstämmelse
emellan å ena sidan § 15, som lyder:

»Finna revisorerna sig för sina göromål behöfva af någon Konungens
embetsman eller af något statens verk eller inrättning inhemta muntlig
eller skriftlig upplysning, begäre genom sin ordförande hos statsministern
eller, om denne är tjenstledig, hos statsrådets äldste i
tjenst varande ledamot Konungens befallning till vederbörande att
meddela den äskade upplysningen»,

och å andra sidan § 8, som har följande lydelse:

»Revisorerna ega att, om de finna sådant för behörigt fullgörande
af den dem åliggande granskningsskyldighet erfordras, samfält eller
genom någon sin afdelning eller genom särskildt utsedde delegerade
företaga besök hos eller resa till allmänt verk eller inrättning inom
eller utom hufvudstaden.»

Här talas icke i denna senare paragraf om någon anmälan till
statsministern, så att han kan föranstalta om någon befallning ifrån
Konungen till vederbörande embetsman att lemna revisorerna de
upplysningar, om hvilka talas i 15 § Jag får förklara, att om heir.ai
revisorer gorå Örebro äran af ett besök och komma upp på mitt
embetsverk, skola de få gå omkring och se på lokalerna, men begära
de någon upplysning eller någon muntlig, förklaring, hvarom §

15 handlar, och jag icke har fått någon befallning att meddela revisorerna
erforderliga upplysningar, så svarar jag: »Så och så ser lokalen
ut, men vidare inlåter jag mig icke med herrarne».

Jag kunde hafva än flera anledningar till anmärkningar, men jag
vidblifver mitt yttrande, att man icke kan på en flygtig kännedom
om detta vigtiga betänkande bifalla detsamma. Då, såsom sagdt,
det icke är tid att genomföra de förändringar i instruktionen, som
borde införas, är det lämpligast att hela betänkandet afslås, och för
att vinna detta yrkar jag afslag på den nu föredragna första punkten.

1 detta anförande instämde friherre Klinckowström.

N:o 44.

12

Torsdagen den 19 Maj.

Ifrågasatt ny
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Herr Tamm: Det, som af den siste talaren yttrades, tror jag
icke var med förhållandet öfverensstämmande. Han sade nemligen,
att det förslag,, som år 1885 antogs af Första Kammaren, innehöll
helt andra ändringar än det nu föreliggande, men gå vi igenom all
dessa paragrafer, så skola vi finna, att § 2 ändrades i enlighet me
Första Kammarens beslut, § 3 ändrades i enlighet med Första Kammarens
eller, såsom man rättare kan kalla det, herr Bergströms beslut,
emedan han dikterade hvart enda beslut i denna fråga. I § 8
är förhållandet samma. I § 15, som utgjorde kärnpunkten, om hvilken
striden 1885 stod, har äfven herr Bergström dikterat beslutet. Det
finnes emellertid en punkt qvar, som icke öfverensstämmer med
Första Kammarens efter herr Bergströms diktamen antagna beslut,
och det är § 17, som rör af revisorerna beslutade resor. »Om revisorerna
besluta resa till utom hufvudstaden beläget verk eller inrättning,
som hör till den dem åliggande revisionen, böra revisorerna
derom^göra anmälan.» Det är denna §, som står emellan det beslut,
som Första Kammaren år 1885 fattade och det, som nu föreligger.
Men det är en betydlig skilnad mellan då och nu, som också anmärktes
under diskussionen, deruti att den 15 § är ändrad i enlighet
med Första Kammarens beslut, hvilket icke var fallet i 1885 års

sammanjemkningsförslag. Ty der står precis såsom en garanti mot
revisionens ingrepp på Kongl. Maj:ts förvaltningsområde det, som af
den föregående talaren omnämnes. Vidare innehåller den 8 § en ny
garanti att hvarje beslut om en sådan resa skall beslutas in pleno
och framställning derom göras af ordföranden. Det är således icke
någonting i detta afseende, som går emot Första Kammarens beslut.
Herr vice talmannens yttrande under den förra diskussionen, hvilket
den siste talaren uppläste, rör icke § 17, utan det rörde § 15, som
nu blifvit ändrad i öfverensstämmelse med Första Kammarens beslut
och mening. Om den 17 § finnes i hela protokollet blott ett enda
yttrande, och det var af kammarens dåvarande vice talman, hvilken nu
sitter här såsom talman, och han förklarade, att han vid den 17 §
fäste mindre vigt än vid den 15 §. För öfrigt hafva de passerat
igenom alldeles samma skärseld, och det var just på herr Bergströms
yrkande, som Första Kammaren då fattade sitt beslut och vidhöll
det, när kammaren förkastade sammanjemkningsförslaget. Detta förkastades
på den grund, att icke sammanjemkningen, som då leddes
af friherre Åkerhielm, tog Första Kammarens beslut i § 15. Nu är
detta taget och förhållandet är således, att i nu föreliggande förslag
till instruktion uteslutande hänsyn tagits till Första Kammarens mening
och beslut år 1885. Det skulle således vara den 17 §, hvarom
tvifvel skulle uppstå. Denna paragraf'' rör, som sagdt, revisorernas
resor. Men när nu ett beslut att företaga en resa icke kan fattas
annat än in pleno, och när vidare det står i § 15: »Finna revisorerna
sig för sina göromål behöfva af någon Konungens embetsman eller
af något statens verk eller inrättning inhemta muntlig eller skriftlig
upplysning, begäre genom sin ordförande hos statsministern eller,
om denne är tjenstledig, hos statsrådets äldste i tjenst varande ledamot
Konungens befallning till vederbörande att meddela den äskade
upplysningen», tyckes faran att utesluta § 17 i 1885 års förslag så -

p. p

Torsdagen den 19 Maj.

13

som efter nu vidtagna förändringar onödig, icke vara så stor, hvilket ju
ytterligare praktiskt bekräftas och bestyrkes af det emottagande, som
vi hörde nyss skulle komma revisorerna till del vid besök i Örebro.

Hvad slutligen sakförhållandet vid dessa resor, som omtalas i §
17, beträffar, kan jag knappast fatta, hvarför revisorerna skola hafva
rätt att utan vidare besöka alla inrättningar inom Stockholm, men
vara nödsakade att begära tillstånd, då deras besök gäller embetsverk,
som ligga utom Stockholm. Dessa resor kunna, enligt mitt förmenande,
icke tagas bort. De förefinnas redan i § 7 i instruktionen
för riksgäldskontoret. Således, äfven om detta förslag till instruktion,
som i utskottets betänkande föreligger, förkastas, vinnes ingen
garanti mot dessa besök, ty 7 § blir ju då den gällande. Herrarne
kunna icke uträtta någonting i detta afseende, man må antaga paragrafen
eller icke, resorna stå qvar i alla fall. Jag skall i detta fall
be att få tillägga, att dessa resor dock icke varit så alldeles onyttiga,
ja, herrarne veta sjelfva, att resor ofta kunna vara nyttigare än
sammanträden, derpå hafva vi ett färskt exempel fiån Kailsborg.
Jag tror dessutom, att dessa resor mången gång kunna åstadkomma,
att anmärkningar förfalla och, om det förut funnits någon misstro,
ofta genom ett besök denna blifvit undanröjd och derigenom äfven
många omogna anmärkningar inbesparats. Jag kan emot herr Bergström
1892 stödja mig på herr Bergström år 1885 och Första Kammarens
beslut.

N:o 44.

Ifrågasatt vy
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Herr Fränekel: Jag tillät mig begära ordet i denna fråga, då

jag deltagit i dess behandling inom det sammansatta utskottet, och
då jag anser att, ehuru tiden är långt framskriden, det icke torde
vara någon svårighet för kammaren att bilda sig ett omdöme om,
huru vida den förändrade instruktionen bör antagas eller icke. Jag
kan icke ställa mig på den ståndpunkt, som den näst siste talaren
gjorde, att jag af beqvämlighetsskäl och derför att denna fråga,såsom
synes, måst framkomma så sent, skulle vara berättigad att. icke
låta den få den grundlagsenliga behandling, som den har rättighet
att få, hvilket naturligtvis icke kan anses vara fallet, om man icke
vill granska densamma. Dertill anser jag den vara så mycket mer
berättigad, då ju ett förslag i detta fall redan förelegat, och jag kan
sålede^ icke finna det vara något skäl, såsom här sades, att vilja utan
vidare afslå den förändrade instruktionen, derför att tiden skulle vara
för långt framskriden för en behandling af densamma.

Går jag nu till sjelfva hufvudfrågan, är det väl alldeles odisputabelt,
att ''det, på sätt redan komitén och äfven Kongl. Maj:t i sitt
förslag motiverat, skulle vara af stor fördel att få eu gemensam instruktion
för de ifrågavarande tre verken. Det torde för donna kammare
vara af så mycket större vigt, att en sådan instruktion ju förr
-dess hellre kommer till stånd, på det att icke en sådan oegentlighet
måtte komma i fråga, som senast här behandlades, att nemligen skilja
revisionen af riksbanken och riksgäldskontoret från revisionen af
statsverket, hvilket jag anser vara orätt att göra. — Om således en
gemensam instruktion bör åstadkommas, hvad är det då för en förändring,
som varit ifrågasatt, som skulle vara så farlig att utan vidare

N:o 44.

14

Tprsdagen den 19 Maj.

ken.

(Forts.)

Ifrågasatt ny antaga? Här har redan påvisats, att förslaget i sina grunddrag öfverftr^Riksda-
ensstämmer med Kongl. Maj:ts förslag, och de ändringar, som blifvit
gens revisorer äro, som motionären äfven säger, i full öfverensstämmelse

af stats-, med det förslag, som Första Kammaren redan antagit. Den enda
banko- och skilnad, som i detta fall förelåg år 1885, var att man hade en annan
rt S^iej,SBer'' redaktion af 15:de paragrafen. Men denna paragraf är nu redigerad
så, som Första Kammaren, på förslag af herr Bergström, antagit den.
I detta fall kunna således inga olägenheter möta. Dessutom är § 17
utesluten och den finnes icke heller i den nu gällande instruktionen.

En annan tvistepunkt är frågan om ändring i afseende på statskommissariens
närvaro vid revisionen. Det torde dock vara tvifvel
underkastadt, huru vida detta må fortfarande kunna anses såsom en
fördel eller ens behöfligt, då Kongl. Magt i det förslag, som han, på
grund af komiténs utlåtande, afgifvit till Kiksdagen, har ansett denna
fråga böra lösas på det sätt, som nu skett, att nemligen, om revisorerna
i detta fall liksom i andra önska något biträde, skall detta begäras
på samma sätt som ifrån de andra embetsverken. Om detta
således fortfarande anses af behofvet påkalladt, kan det ske, men
endast i den form, som finnes föreskrifven uti instruktionen. Ehuru
jag för min del, under det år jag haft äran att vara statsrevisor, funnit
att hans närvaro var nyttig, kan jag dock icke finna, att den är
absolut nödvändig, så att den icke skulle kunna begäras på samma
sätt som i andra fall.

En annan olägenhet, som opponenterna i dag framhållit, är att
revisorerna skulle vara berättigade att företaga resor. Jag kan icke
finna annat, än att äfven de föregående instruktionerna medgifvit
revisorerna detta. De hafva under "åtskilliga år företagit så beskaffade
resor. Hvad nyttan af dessa resor beträffar, har jag ju alldeles
för liten erfarenhet i ämnet, men af hvad jag hört af föregående revisioner
och äfven på grund af min egen erfarenhet, tror jag, att det
vore ett mycket stort tillbakagående, om man förbjöde revisorerna
att, inom vissa gränser, företaga dessa resor på sätt hittills skett.
De olägeuheter, som den föregående talaren påvisade, att revisorerna
möjligen skulle inställa sig på ett ställe utan att vara vederbörligen
anmälda och der röna ett så beskaffadt mottagande, att de icke finge
se hvad de önskade, torde just vara ett korrektiv mot att de icke
vidtaga så beskaffade resor åt sådant håll, der de icke få hvad de
önska utan att vara vederbörligen anmälda. Jag kan således icke
underkänna behofvet af att dessa resor, inom vissa gränser, företagas,
då all möjlig trygghet för Övergrepp af revisorerna i detta fall redan
förefinnes i instruktionen, att nemligen dessa resor icke få beslutas
annat än in pleno, hvadan icke någon revisor kan efter egen smak
göra visiter å revisionens vägnar.

Se vi vidare på frågans läge, sådan den föreligger i afseende på
Andra .Kammarens önskningar, är det odisputabelt, att en instruktion
för revisorerna, sådan den nu föreligger och deri medgifvande blifvit
gjordt i afseende på Första Kammarens önskningar rörande 15 paragrafen,
synes hafva all utsigt att vinna Andra Kammarens bifall. Då
skulle således en verklig instruktion, förberedd på detta sätt, dels
genom komiténs och dels genom Kongl. Maj:ts förslag och med de

Torsdagen den 19 Maj. 15 N,°44-

förbättringar, som från Första Kammaren beslutats, nu kunna vinna
Riksdagens bifall. Alla skäl tala väl då för, att man icke af ett så ^ ^jksdaunderordnadt
motskäl, som här framhållits, bör förkasta hela förslaget. gers revisorer
Det vore orimligt begärdt, att kammaren skulle i en så lång instruk- af stats-,
tion som denna fatta beslut, i fall icke ärendet blifvit så många banko- och
gånger förut grundligt och på det lämpligaste sätt behandladt. Men 11 s^en
då så är förhållandet, tillåter jag mig på de skäl, jag nu anfört, att (Forts)
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergström: Väl är jag icke i tillfälle att lemna någon

statistisk redogörelse för huru många ledamöter af 1885 års riksdag
ännu sitta qvar i kammaren, men jag är öfvertygad om att det är
ett fåtal, och det hjelper således alls icke att åberopa förhandlingarna
vid nämnda riksdag. Om jag kunde fråga en hvar af de nu närvarande
kammarledamöterna, om de läst igenom den diskussion,
som då egde rum, skulle de säkerligen alla ärligt svara nej. Ingen
har genomläst den, utom möjligen utskottets ledamöter. Hvad tjenar
det då till att tala om förhandlingar, hvilka egt rum för 7 år sedan?

Jag vill icke karakterisera detta åberopande såsom det borde karakteriseras.

Utskottets ärade ordförande tillät sig att göra mig den stora äran
att flera gånger tala om att jag dikterade för kammaren det och det.

Men, mine herrar, jag dikterade ingenting, utan blott framstälde mina
ändringsförslag. Jag hade goda medkämpar, hvilka dels understödde
mig och dels kommo fram med sjelfständiga anmärkningar.

Den siste talaren har icke reda på hvad som passerade år 1885,
det framgick tydligen af hans yttrande. Då stadgades det i förslaget
till instruktion, att om Riksdagens revisorer ville göra någon resa,
skulle de, »der så lämpligen kunde ske», derom göra anmälan hos
Kongl. Maj:t. Då tyckte man ännu att anständigheten bjöd att man
anmälde det hos Kongl. Maj:t, och på yrkande af två ledamöter af
Första Kammaren (jag tror till och med att de båda sutto i utskottet)
beslöt kammaren att utesluta dessa ord »der så lämpligt kan ske».

Kammaren ansåg, att det alltid kunde ske och kammaren beslöt att
dessa ord skulle utgå. Men då qvarstod revisorernas skyldighet att,
när de ville göra resor i landsorten, derom göra anmälan hos Kongl.

Maj:t, och det finnes ett mycket giltigt skäl för det. Ty såsom jag
nämnde, skrifver Kongl. Maj:t till embetsmännen och befaller dem
att i hvad på dem ankommer tillhandagå revisorerna med upplysningar,
men utan en sådan befallning finnes uti instruktionen icke
någon bestämmelse, som berättigar revisorerna att kräfva någon handräckning
af embetsman. Hvad denna paragraf, angår, så vidhöll
kammaren, när sammanjemkningsförslaget framkom, sitt beslut eller
den redaktion, som kammaren gifvit åt paragrafen. Således skulle
ovilkorligen för en resa i landsorten knifvas anmälan hos Kongl.

Maj:t. Detta beslut fattades till och med på yrkande af dåvarande
vice talmannen, vår nuvarande högt ärade talman. Denna sak får icke
förefalla allt för obetydlig. Det är verkligen nödvändigt att uppehålla
grundsatsen, att Riksdagen och dess delegationer icke annat än i nödfall
sätta sig i omedelbar förbindelse med statens embetsmän. Det

N:o 44.

16

Torsdagen den 19 Maj.

Ifrågasatt ny blir eljest ett sammanblandande af den lagstiftande och verkställande
får TRiksda- niaotcn'' kan icke finna annat, än att det redigaste och bästa är

gens revisoreralsla förslaget; herrar motionärer kunna ju nästa riksdag taga
af stats-, upp sitt förslag igen. Utskottet kan då komma in med sitt betänka-
o cA kunde i god tid, så att man får tillfälle att studera det och föreslå
rt/csgaiasver- <]e ändringar, hvilka man önskar, men vid dess nuvarande skick tror
(Forts'' ^et va, a n‘^£ot obetänksamt af denna kammare att bifalla ett

sådant förslag, hvarom endast en flygtig kännedom kunnat vinnas.

Jag förnyar mitt yrkande om afslag.

Herr Törnebladh: Då jag deltagit uti 1884 års komité för

behandlingen af detta ärende, har jag ansett mig också böra yttra
några ord i förevarande fråga.

Jag erkänner, att det är en olägenhet, att frågan kommit så sent
fram ler Riksdagen, och det är mycket möjligt, såsom den siste ärade
talaren sade, att åtskilliga och kanske rätt många af kammarens ledamöter
finnas, hvilka icke hunnit genomläsa betänkandet. Ja, det är
nu något, som verkligen inträffar under riksdagarne, och i synnerhet
i slutet af dem. Jag undrar, om vi förra året skulle hafva sagt. att
vi icke ville taga lagutskottets förslag till sjölag, derför att åtskilliga
af kammarens ledamöter icke läst det, hvad den ärade ordföranden
i lagutskottet då skulle hafva sagt, och emellertid togs det, utan att
en diskussion ens så lång som den, hvilken egnats åt det förslag,
som nu är före, egde rum.

För öfrigt må anmärkas, att Riksdagen sjelf behandlat frågan
förut, att den behandlats af regeringen år 1885, nu, liksom dåf af
utskott och, åtminstone med hänsyn till den sena tiden, temligen
grundligt af kammaren.

Att det skulle vara en sammanblandning uti detta forsla» mellan
revisionerna af statens verk och af Riksdagens verk, är i<Tke fullt
rigtigt. Det är ingen annan sammanblandning än den, som »rundlagen
sjelf i och genom stadgandet om revisions förrättande hargjort.
Tvärt om är här skildt så mycket som möjligt, och man behöfver icke
uti instruktionen för revisorerna af riksbanken och riksgäldskontoret
söka efter, huru statsrevisorerna skola bära sig åt, när de skola revidera
eller hvilka skyldigheter och rättigheter i vissa fall äro förenade
med denna revision, såsom nu är fallet, ty nu förefinnes i detta
afseende en verklig sammanblandning. Genom detta förslag blefve
det, såsom sagdt, ingen annan förening än den, som grundlagen sjelf
stadgar, men eu skilnad så till vida, att de gemensamma bestämmelserna
förekomma för sig och de särskilda för sig.

Vidare ber jag få nämna, att hvad det beträffar att göra anmälan
om tillämnade resor, har jag ingenting deremot, tvärt om tror jag,
att det stadgandet mycket väl kunde stå qvar, men följden af att
det icke står der, är helt enkelt den, att om revisorerna komma till
ett verk och icke gjort en dylik anmälan, eger det verket, om det
så vill, att stänga revisorerna ute. Detta är verkets fullkomliga rättighet.
Vilja icke revisorerna utsätta sig för donna risk,-är det ju
en helt enkel sak att göra anmälan och begära föreskrift för vederbörande
att mottaga revisorerna och gå dem till hända. Att det skulle

Torsdagen den 19 Maj. 17 N:o 44.

blifva någon fara, att Riksdagens delegationer skulle komma att ut - Ifrågasatt ny
•öfva något inflytande på eller träda i omedelbar beröring med sta- instruktion
tens verk, kan jag icke inse. Ty dels ligger korrektivet häremot i q ens revisorer
författningarna, och dels torde herrarne veta, att sådant sker helay af stats-,
riksdagen igenom och att statens verk och inrättningar äro ytterst kanka- och
tacksamma för att få sätta sig i omedelbar beröring t. ex. med stats- riksgäldsverutskottet.
Statsutskottet vänder sig visserligen icke till den förord- ***''
nade regeringsledamoten, när det hemställer om att få gå och se (Forts-)
t. ex. på Karolinska institutets byggnader eller något dylikt, helt
enkelt derför, att denna långa omväg vore opraktisk. Men är det
■så, att revisorerna skulle vilja göra något Övergrepp, qvarstår alltid
den motsvarande rättigheten på andra sidan, att vägra revisorerna
tillträde, så att jag tror att man hvarken i det ena eller andra afseende!
har någonting att frukta.

Hvad beträffar den tillförordnade ledamoten af statskontoret, vill
jag erinra derom, att precis samma stadgande har funnits förut rörande
statsutskottet. Detta stadgande har blifvit borttaget utan att,
så vidt man kunnat se, någon olägenhet uppstått, och min erfarenhet
från de två revisioner, jag deltagit i, är den, att ombudet mycket
väl skulle kunnat hafva varit frånvarande, utan att någon skada uppstått
för revisionen — det kan ju vara olika vid olika tillfällen. Det
var också regeringens åsigt 1885.

Hvad det nu angår att förhasta sig, så kan jag fullkomligt gå
in på att under den hetsjagt, som råder mot slutet af riksdagen, det
kan vara svårt att besluta sig för det ena eller andra, men min öfvertygelse
är den, att om vi icke nu taga detta förslag, få vi aldrig ett
så godt förslag, ett så moderat förslag och ett, som så tillfredsställer
Första Kammarens önskningar i afseende på revisionen, som det nu
ifrågavarande.

Jag anhåller om bifall till paragrafen.

Herr Cederberg: En högt ärad talare har yttrat, att kammaren
nu år 1892 är icke densamma som kammaren 1885, derför att största
delen af kammarens nuvarande ledamöter icke tillhörde kammaren
1885. Detta kan vara lägligt, men den ärade talaren från Örebro,
han sjelf måtte väl vara densamme nu som 1885. Denne talare anmärkte
då, mig veterligt, icke något i afseende på borttagandet af
bestämmelsen rörande den ledamot från statskontoret, som är närvarande
vid revisionen. För egen del var jag, då frågan i denna
del behandlades inom utskottet, ytterst tveksam, huru vida det kunde
anses lämpligt att utesluta honom eller icke. Då jag sjelf icke egde
någon erfarenhet härom, sökte jag att från de ledamöter af utskottet,
hvilka hade varit medlemmar af statsrevisionen, derom erhålla kännedom.
De flesta voro ense derom, att han var obehöflig för ärendenas
gång, men en utskottsledamot påstod motsatsen, nemligen att han
var oundgängligen behöflig. Samme ledamot fick dock för några
dagar sedan här i kammaren af den förste talaren i ordningen det
vitsordet, att han var den minst nitiske bland statsrevisorerna, under
det att jag tror att samme förste talare å sin sida erhöll det vitsordet,
att han var alldeles för mycket nitisk. Jag anser mig derför icke

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 44. 2

N:o 44. 18 Torsdagen den 19 Maj.

Ifrågasatt ny berättigad att anse någon af dem såsom auktoritet i frågan, de hafva
förmoda- neutrali.serat hvarandra, om jag så får uttrycka mig. Hvad nu såuens
revisorer ^edes frågan om denne statskontorsledamot beträffar, anser jag för
af stats-, min del temligen konstateradt, att han icke är för revisorerna bebanko-
och höflig och att han kan ersättas med tillhjelp af den utväg, som på
r‘ S^keniV r Srur)d af 15 § i den föreslagna instruktionen står revisorerna till buds.

(Fort») ^ °r ifrigt vore det väl egendomligt, om detta års Första Kammare
skulle hafva en så motsatt åsigt mot 1885 års Första Kammare, att
man nu skulle alldeles komplett gå ifrån hvad som då beslöts. Det
skulle, fruktar jag, se ut som en nyck, och kanske vore det så också.
Jag medgifver, och den ärade talaren från Örebro har äfvenledes
påvisat, att Första Kammaren 1885 beslöt i afseende på den paragraf,,
hvilken nu har n:o 8, ett tillägg, hvilket för närvarande icke finnes
der, men detta är icke en ändring i sak, utan endast en redaktionsförändring;
ty det är alldeles gifvet, såsom samme talare äfven påpekat,
att om revisorerna besluta en resa och komma till ett embetsverk
utom Stockholm och der begära upplysningar utan att de, i
enlighet med 15 § skaffar sig rätt dertill, kan embetsverket stänga
sina portar för revisorerna, om det så vill.

Det är således enligt mitt förmenande alldeles onödigt, att detta
stadgande, som man nu håller på, finnes i 8:de paragrafen, ty det
finnes faktiskt i den 15:de. I öfrigt instämmer jag uti hvad herrar
Fränekel och Törnebladh yttrat och anhåller om bifall till den föredragna
punkten.

Herr Alin: I fall saken läge på samma sätt som den låg den
här dagen 1885, skulle jag mycket väl kunna förstå de anmaningar,
som ställas till kammaren att icke frångå den åsigt kammaren förut
uttalat i frågan, men vi äro nu sju år längre fram i tiden och detta
torde ega något inflytande på den föreliggande frågan, nemligen ur
den synpunkten, att kammarens ledamöter nu i allmänhet icke äro så
inne i frågan, som då sammanjemkningsförslaget 1885 framkom. Herr
Törnebladh har framhållit att saken är så val utredd: ett komitéförslag,
eu kongl. proposition, ett sammansatt utskotts betänkande,
diskussion i kamrarne, och så till sist detta utlåtande. Ja, mine
herrar, allt det der är godt och väl, om nemligen kammarens ledamöter
varit i tillfälle att genomläsa och begrunda alla dessa handlingar.
Förhållandet är dock, att detta utlåtande låg på våra pulpeter
först i förgår, och hvad innehåller det? Jo, föga mer än hänvisning
till de handlingar som förelågo och de förhandlingar, som egde rum
år 1885. Under sådana förhållanden förefaller det mig något underligt,
att mau kan säga något sådant som att ett beslut som skulle innebära,
att kammaren förkastade förslaget för att besinna sig derpå,
skulle, då det ställes i motsats till hvad som skedde 1885 kunna påstås
vara dikteradt af en nyck. Hvad angår herr Fränckels tal om
förslagets »grundlagsenliga» behandling, så har väl icke någon satt
i fråga, att.det skulle behandlas på annat än grundlagsenlig! sätt. Förslaget
har blifvit behandladt af utskott, utskottets utlåtande har blifvit
i vanlig ordning bordlagdt, är nu föremål för diskussion, hvarunder
yrkande dels om bifall, dels om afslag blifvit framstäldt, allt i full

Torsdagen den 19 Maj.

19

N:o 44.

(Forts.)

öfverensstämmelse med grundlagens föreskrifter. För öfrigt ber jag Ifrågasatt ny
att i allt väsentligt få instämma med hvad som blifvit sagdt af herrar
Nyström och Bergström. Men ja<r vill tillägga ännu något. ^e)r)S revisorer

Det är visst icke endast vid uteslutandet af den paragraf, som af stats-,
angår statskommissarien, eller af den bestämmelse, som fans i det banko- och
förra förslaget och enligt hvilket revisorerna skulle hos statsministern riksgäldsvergöra
anmälan när resa skulle företagas, som jag fäster mig vid. Äfven
positiva bestämmelser finnas, hviika jag anser vara af så stor betydelse,
att kammaren ej bör så här på stående fot vara med om att
gå in på dem. Dervid är först och främst att märka den 8 §, som
legaliserar de resor, mot hviika så mycket blifvit anmärkt och med
afseende på hviika det väl torde kunna sägas, att ingenting har i
högre grad bidragit att leda revisionen in på områden, hvarest den
grundlagsenlig! ej har någonting att skaffa, och derigenom ledt vårt
konstitutionella lif in på vägar, som kunna komma att visa sig vara
af mycket förderfbringande art. Jag ber att i sammanhang härmed
få påpeka en förändring i nu gällande bestämmelser, som är af sådan
betydelse, att jag har svårt att fatta, huru utskottets ärade ordförande
kunde säga något sådant som att hvad här föreslås är hufvudsakligen
hvad som står i den nuvarande instruktionen och att det är egentligen
i formelt hänseende, som de föreslagna ändringarna hafva någon
betydelse. Uti 2 mom. af 7 § i nu gällande instruktion för statsrevisorerna
heter det så här: »finna revisorerne något af Riksdagen
faststäldt anslag vara öfverskridet eller draget till annat ändamål, än
det af Riksdagen föreskrifna, eller ock något i öfrigt vid förvaltningen
att erinra, så skola de sådant allt i samma berättelse anmärka
och fullständigt utlåtande i ämnet afgifva.» Allt detta står i en
punkt. I motsvarande paragraf af det nu föreliggande förslaget (§ 16)
står: »I denna berättelse skall äfven anmälas: a) om revisorerne
finna något af Riksdagen faststäldt anslag vara öfverskridet eller
draget till annat ändamål än det af Riksdagen föreskrifna; b) hvad
i öfrigt är att erinra vid statsförvaltningen.»

Derigenom att punkten sålunda är uppdelad i moment och genom
att man utbytt ordet »förvaltningen» mot »statsförvaltningen», har
man enligt min åsigt i stadgandet lagt in en helt ny betydelse. Såsom
ordet »förvaltningen» förekommer i nu gällande stadgande, afser det
tydligen att beteckna medelförvaltningen, men så som det förekommer
i det nu föreslagna moln. b), har det tydligen icke denna betydelse,
utan betecknar hela statsförvaltningens stora område och kommer
derigenom att ytterligare leda revisionen till och legalisera dess verksamhet
på områden, der revisionen icke enligt grundlagens 72 § har
någonting att beställa.

Jag ber för öfrigt att få påpeka den förändring, som är föreslagen
i afseende på stadgandet i nu gällande 1 §, hvilket lyder så:
»Riksdagens revisorer skola tillse, det dem i behörig ordning tillhandahållas
l:o de för år afslutade, af föregående revisorer icke granskade
räkenskaper öfver alla medel, af hvad beskaffenhet som helst,
ordinarie eller extra ordinarie, som genom allmänna bidrag tillkommit

eller genom traktater med främmande magter riket tillflutit----»;

i det nu föreliggande förslaget heter det: »de för år afslutade, af

N:o 44. 20 Torsdagen den 19 Maj.

Ijrågasatt ny föregående revisorer icke granskade räkenskaper jemte tillhörande
för rRiksda- samrnapdrag öfver alla medel, som tillkommit genom allmänna bidrag
gens revisorer e^er tätt statens verk och inrättningar annorledes influtit.» Detta är
af stats- eu bestämmelse af det allmänna innehåll, att jag tror man bör vara
oc^-’ mycket betänksam, innan man låter dem inflyta, då derigenom skulle
n sgaldsver- medgifvas statsrevisorerna ovilkorlig rätt att infordra räkenskaper
(Ports) a{igående t. ex. en enskild donation till ett statens verk eller inrättning,
äfven om gifvaren uttryckligen förbehållit sig, att den skall
stå under den ifrågavarande inrättningens uteslutande förvaltning och
inseende.

Den tid, man haft att granska det föreliggande förslaget, har varit
så knappt tillmätt, att det väl kan tänkas, att deremot finnes åtskilligt
att anmärka utom hvad nu blifvit framhållet. Men i alla händelser
synes mig det som redan är anmärkt af föregående talare och nu af
mig vara af den art, att jag hemställer, huru vida ej kammaren i
denna sena riksdagstimme, och då bänkarna ävo så fåtaligt besatta
som nu, bör noga besinna sig, innan den beslutar sig för en sådan
åtgärd som antagandet af detta förslag. För öfngt, mine herrar,
hvilken olycka inträffar, om vi ej antaga det? Vi hafva den nu
gällande instruktionen att tillämpa, och anser man det angeläget att
ersätta denna med en ny, kan ju saken tagas upp igen vid nästa
riksdag.

Jag instämmer med dem som yrkat afslag.

Herr Ekenman: Kammaren torde efter den långa debatt, som
egt rum och under hvilken blifvit sagdt så godt som allt, som låter
säga sig både för och emot saken, vara trött på frågan, hvarför jag,
af skyldig uppmärksamhet mot kammaren, skall försöka fatta mig
helt kort.

Jag ber att få säga, att äfven jag var, då denna fråga förekom
i det sammansatta utskottet, ganska tveksam. Man bör också, enligt
min mening, vara mycket varsam, då det gäller förändringar af lagar
och förordningar. Ja, man bör i allmänhet gå till väga med försigtighet,
då det gäller att ändra något bestående.

Hvad som under debatten här tyckes hafva utgjort hufvudfrågan,
är, huru vida fortfarande bör inrymmas plats i revisionen åt kronans
ombud, statskommissarien. När jag nu vid de senaste årens statsrevisioner
haft tillfälle att arbeta tillsammans med en i det afseendet
synnerligen framstående och utmärkt man, hvilken på allt sätt varit
revisionen till gagn och nytta, är min tvekan äfven af denna anledning
ju lätt förklarad. Då jag emellertid erinrade mig, att frågan
redan år 1885 af Riksdagen blifvit behandlad, genomgick jag protokollen
från förhandlingarue då, och jag måste erkänna, att sedan jag
genomläst dem och särskildt den ärade representantens för Örebro
län särdeles utmärkta anföranden, kunde jag icke längre vara tveksam
om, att jag borde frånse mindre betänkligheter och so saken mera i
i stort och söka efter hvad som kunde vara erforderligt och nyttigt.
Jag tror också att hvar och eu tvekande, om han gör sig besvär att
läsa igenom dessa rent af ypperliga anföranden, måste komma till
samma resultat som jag. Här är ju också icke fråga om att skapa

Torsdagen den 19 Maj.

21

något nytt och öfverlemna någon större magt åt revisorerna. Visserligen
icke! Här är egentligen fråga om att på ett mera lättfattligt
och lämpligt sätt sammanföra förut spridda stadganden. Detta är
frågans hufvudsakliga innebörd, och om man vill hafva gemensam
instruktion för revisorerna af statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret,
är det svårt att inrymma denna bestämmelse om statskommissarien.
Då frågas: är det nödvändigt att eu sådan person är närvarande
i revisionen? Ja, att det är nyttigt att man har en sakkunnig
man, som lemnar upplysningar, derom kan icke vara mer än en
mening, men om det är nödvändigt att han tillsättes i denna form,
det öfverlemnar jag åt kammaren att bestämma. Sålunda egentligen
detta: hvilket är mest nödvändigt: antingen att en gemensam instruktion
utfärdas eller att kronans ombud vid revisionen af statsverket
bibehålies. Kongl. Maj:t har sjelf i sin nådiga proposition till Riksdagen
år 1885 borttagit rätten för kronan att i revisionen för statsverket
hafva detta ombud.

Det föreliggande förslaget får ej heller fattas såsom en enskild
ledamots motion, ty det har ju från början varit Kongl. Maj:ts proposition,
uti hvilken Första Kammaren vidtagit vissa ändringar. Sådant
förslaget sedermera af denna kammare antagits, föreligger det,
och frågan gäller nu om det bör åter antagas. Förberedande arbeten,
mycket grundliga förarbeten, äro gjorda, och efter det har man
kommit derhän, att man ansett det vara lämpligt.

Jag ber att med dessa ord få säga, att jag fått den uppfattning,
att den föreliggande instruktionen mycket väl kan och bör antagas
af kammaren äfven denna gång, ty några förändrade förhållanden
hafva uti här ifrågavarande hänseende icke inträffat, sedan Första
Kammaren år 1885 antog förslaget, som då afböjdes af Andra Kammaren,
hvilken nu åter synes vilja foga sig efter Första Kammarens
då uttalade mening.

N:o 44.

Ifrågasatt ny
instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko- och
riksgäldsverken.

(Forts.)

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag erkänner
mig vara bland dem, som icke haft tid att sätta sig på nytt in i denna
fråga. Jag har varit inne en gång i densamma, men mycket deraf
har nu fallit mig ur minnet. Jag har emellertid att emot det föreliggande
förslaget uttala en och annan betänklighet. Det är, säger
man, endast fråga om att sammanföra åtskilliga i nu gällande instruktion
förekommande spridda stadganden. Men vid ett dylikt sammanförande
är det svårt att undvika förändringar, dessutom är det
icke alldeles gifvet att man är så nöjd med nu befintliga bestämmelser,
att man icke möjligen kunde önska en och annan förändring,
och då är skäl se till att ändringarna gå i den önskade rigtningen.
Det är sagdt att, genom detta förslag skulle man legalisera revisorernas
resor. Redan deri ligger, enligt min uppfattning, ett fel. Man
har talat om deras rätt att resa till verk och inrättningar, naturligtvis
för att granska och se till hvad der kan vara att anmärka; men så
vidt jag förstår, lyda dessa helt och hållet under den verkställande,
ej under den lagstiftande magten. Redan der ha vi ett inträngande

f>å den verkställande magtens område, som jag tror icke är skäl att
egalisera. Om det kanske också icke är af någon större betydelse

N:o 44. 22 Torsdagen den 19 Maj.

Ifrågasatt ny för ögonblicket, kan dock förhållandet gestalta sig annorlunda, och
för TRiksda- när. ,man st^tar lag, måste man taga sådant i betraktande, ty det är
gens revisorer möjligt och alldeles icke osannolikt att förhållandena kunna ändra
af stats-, sig. . Här kunna inom Riksdagen uppstå politiska partier (jag talar
b-knk°i~d°Ch nU ^°ke °m Protekti°nister och frihandlare) sådana vi se i andra
n S^^en$Ver länder, och om då oppositionen tillsätter denna statsrevision, skall
(Forts) ^en no2. Inec^ rrfsigt på allt möjligt sätt chikanera och söka komma
åt regeringen vid de revisionsresor, hvilka företagas till orterna.
Det kali hända, att de möta en barsk embetsman, som visar af dem ;
sådana hafva funnits och finnas i den stund som är. För icke så
många år sedan, då jag jemte några andra revisorer besökte Myntet,
emottogos vi af en gammal dugtig embetsman, känd för sina egenheter.
Han började med att gifva oss en allvarlig tillsägelse att vi ej
finge ta^a något med oss derifrån! Och till ytterligare visso släppte
han ej in mer än en del af revisorerna omsider i verkstäderna.
En sådan barsk tjensteman skulle kanske stänga dörren för revisoserna,
derest han fann besöket obefogadt; och tänk då hvilken uppståndelse
först bland revisorerna och sedan vid Riksdagen! Jag
finner det vara ett fel hos förslaget att det lemnar möjlighet dertill.
Då tror jag det är bättre, att man anmäler sig hos Kongl. Maj:toch
är ense med honom, än att resa utan att vara sams med Kongl.
Maj:t och regeringen.

Att taga bort från revisionen den biträdande statskommissarien,
finner jag icke heller vara rådligt. Man säger visserligen, att gamla
statsrevisorer kunna reda sig lika bra sådant biträde förutan, men
med afseende på sjelfva statskontoret blir det nog ganska besvärligt,
om revisorerne hädanefter börja, för erhållande af erforderliga upplysningar,
vända sig än till en, än till en annan af tjenstemännen,
och detta under den tid på hösten, då dessa hafva särskilt brådt
för statsregleringens uppgörande. Detta skulle åstadkomma mycket
mera villervalla inom statskontoret, som säkerligen hellre för 2 månader
afstår en tjensteman, hvars ordinarie befattning under tiden får
skötas af en vikarie, än det utsätter sig för ständiga afbrott i alla
kontoren för besvarande af begärda upplysningar och utredningar.
Bättre då att till deras förfogande står en särskild tjensteman, som är
hemma i allt och kan svara på allt, hvarför jag också tror, att det
är vida klokare att bibehålla det nuvarande förhållandet.

Jag har icke något yrkande.

Herr Nyström: Blott ett par ord till genmäle. Särskildt vill
jag fästa mig vid hvad den näst siste talaren sagt, emedan han såsom
ordförande i revisionen otvifvelaktigt i dessa frågor har mera vitsord
än de fleste. Han har sökt förorda den förändring, som nu föreligger
i utskottets förslag, emedan den icke innehåller något nytt, utan endast
en sammanfattning af spridda nu gällande stadganden. Men
deremot skulle kunna sägas, att i de fall, der den utgör en sammanfattning,
är denna af tvifvelaktigt värde, men å andra sidan innehåller
förslaget högst väsentligt nytt, såsom herr Alin påpekat.
Det innehåller sålunda en sammanfattning af tvifvelaktigt värde och
mycket nytt, som är opröfvadt, hvarför det icke kan vara något skäl

Torsdagen den 19 Maj. 23 N;o 44-

att antaga ett sådant förslag. Deremot vill jag hålla fast vid stats-Ifrågasatt ny
revisorernas ordförandes vitsord om nyttan af att en medlem af statskontoret
är närvarande i revisionen, och han gaf i likhet med de “eM repjsorer
flesta revisorer det amplaste erkännande åt det gagn denne tjenste- af stats-,
man giort revisionen, hvilket må tjena till svar på herr Cederbergs banko- och
invändningar i afseende härå. riksgäldsver Vidare

ber jag få säga, att då utskottets ordförande förmenade '' .

att, eftersom denne statskontorsledamot i revisionen åtspordes så ^ s-''

mycket och hade en så stor verksamhet, hans inflytande kanske vore
för stort och han derför borde aflägsnas, så är det ju detsamma som
att säga, att om ett lexikon är så godt, att man ofta rådfrågar det
och drager nytta derutaf, bör det kastas ut ur rummet.

Vidare varnade han mot att revisorerna skulle komma med omogna
anmärkningar. Jag vill då säga, att det är just vår mening också,
och det är i väsentlig mån för att förekomma dessa, som man just
anser det lämpligt, att denne sakkunnige person finnes tillstädes för
att genom sina upplvsningar möjligen förekomma dylika obefogade
anmärkningar. Man säger, att revisorerna böra sjelfva förskaffa sig
de upplysningar de behöfva på andra håll, men det är detsamma
som att sätta en långväga åtgärd i stället för en kort och praktisk.

Herr Fränekel har visserligen sagt, att revisorerne kunna hos
Konungen begära en sådan rådgifvare, men det skulle endast blifva
ett njtt tvisteämne, huru vida man skall göra en dylik framställning
eller icke, och i hvarje fall måste det väl anses fördelaktigast att
hafva den saken undangjord förut, och hvad angår den sålunda antydda
utvägen, så vill jag citera herr Törnebladhs yttrande: »denna
långa omväg är opraktisk».

Jag har velat påminna om detta och hvad herr Alin yttrade
derom, att i det föreliggande förslaget finnes mycket både nytt och
opröfvadt, och framför allt, att det man haft tillfälle pröfva är alldeles
säkert ganska ofördelaktigt.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Då jag vid 1885 års riksdag,
hvarom nu så mycket talats, i egenskap af ordförande i det sammansatta
stats- banko- och lagutskottet deltog i behandlingen af den
kongl. propositionen angående förändrade bestämmelser i instruktionen
för Riksdagens revisorer som då förelåg, torde det kanske förunnas
mig att, om än så pass sent på dagen som nu, få taga till
orda för att söka förklara, huruledes jag för min del kommer att i
den föreliggande frågan afgifva min röst. Jag var då likasom nu
lifligt öfvertygad om att dessa egendomliga svenska konstitutionella
garantier, som 1809 års män åt oss uttänkt, tillkommit efter mogen
pröfning af män, utaf hvilka många sett frihetstidens sjelfsvåld och
vådor och nästan alla mindes suveränitetens hårda tryck. Under
denna tid tillkom vårt granskande och dömande konstitutionsutskott.

Då förbehöll man Riksdagen rätt att sjelf förvalta riksbanken och
rikets gäld, man förordnade vid sidan af Konungens väktare af lagskipningen,
justitie kansleren, en riksdagens justitieombudsman, och
man tillsatte en Riksdagens revision. Jag hyser fortfarande samma

N:o 44.

24

Torsdagen den 19 Maj.

^instruktion kärlek, ^ deT ?g.end°mliga svenska konstitutionella garantier och
för Iiiksda- ror . em Va,''a lyckligt funna och att många folk kunna afundas osa
gens revisoreratt V1 ega dem. Just derför vill jag ogerna se dem förryckas från
af stats- hvad de vant ämnade att vara, och jag kan lika litet nu som 1885
nksqäldsver- ,■ nnaJ,. ,at,t] något 8käl föreligger att i den nuvarande instruktionen
ken. T11. H^sdagens revisorer göra sådana ändringar, att dessa revisorer

(Forts.) derigenom icke längre skulle få vara hvad de äro afsedda att vara,

revisorer och siifergranskare samt anmärkare, der bokföringen dertill
gilver anledning, utan en politisk institution; men att funktionera
såsom någon Riksdagens politiska delegation, har varit en för denna
institution fullkomligt främmande uppgift och som de män som införde
den i vårt statsskick ingalunda föresatt sig. Derför tror jag

också, att om än en och annan gång en af revisorerne företagen resa
eller besigtning af. embetsverk icke kan hafva varit till skada, utan
mer an en gång till gagn, är det ej gifvet, att det är en fördel att
sä till sagandes genom instruktionens ordalydelse uppmuntra till slika
resor, och bestämdt anser jag fortfarande, att det vore lämpligt och
11g^1gb ätf fattande af beslut om dessa resor sker endast i samlad
Revision, d. v. s. vid revisionens plena, och blott företagas sedan
Konungen genom sin högste embetsman i vederbörlig ordning fått
del af revisorernas tillämnade besök.

Hvad åter angår den ändring man tänkt sig genom att borttaga
de upplysningar som kunna lemnas af en förordnad embetsman, vanligen
en i räkenskaper och administrationens kugghjuls gång väl
förfaren statskommissarie, kan jag ej finna att det kan vara skal att
utesluta denne upplysande sakkunnige ledamot af revisionen, lika
litet som det torde för enskilda revisorer vara oangenämt att af eu
verkställande direktör, kontorschef eller kassaförvaltare få erhålla
muntliga upplysningar; ty hvar och en revisor, som rätt fattar sitt
■värf, skall ej blott anmärka, utan han skall anmärka först efter noggrann
och omsorgsfull granskning af förhållandena. Det kan ej skada
att upplysningar finnas att tillgå, utan fast hellre bör detta vara till
verklig fördel för en revisor.

Jag skall ej vidare uppehålla kammaren, utan endast sluta med
hvad jag började att säga, att jag med den förkärlek jag hyser för
våra egendomliga svenska konstitutionella former ej vill vara med
om att besluta en rubbning uti eu af dessa vigtiga garantier, och då,
så vidt jag förstår, ett oförändradt bifall nu, utan den grundliga
pröfning man under andra förhållanden skulle kunnat egna detta
ärende, ej torde böra lemnas samt en återremiss näppeligen bör beslutas,
måste jag förena mig med dem, som yrkat afslag på det föreliggande
förslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande
af den nu föreslagna paragrafen och vidare på afslag derå; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen, hvilken återtagit ledningen af kammarens förhandlingar,
hemstälde att, som § 1 i föreliggande förslag nu blifvit

25

N:o 44.

Torsdagen den 19 Maj.

afslagen, öfriga paragrafer icke måtte uppläsas utan endast numret
å hvarje paragraf vid föredragningen angifvas.

Denna hemställan bifölls.

§§ 2—27 och rubriken.

Ifrågasatt ny
''instruktion
för Riksdagens
revisorer
af stats-,
banko-, och
riksgäldsrerken.

Afslogos.

(Forts.)

Utskottets i förevarande moment gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
förslagets särskilda delar fattade beslut.

Mom. b.)

Herr Alin: Med anledning af det beslut kammaren nyss fattat
i afseende på den föreslagna instruktionen hemställer jag om afslag
å den nu föredragna punkten.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, afslog kammaren
hvad utskottet i det nu föredragna momentet hemstält.

Mom. c.)

Herr Alin: Jag ber att med afseende å denna punkt få göra
samma yrkande som vid den föregående.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren utskottets
i förevarande moment gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 17 och 18 i denna Om införande
månad bordlåda betänkande n:o 19, i anledning af väckta motioner ajfeJj*°¥*£™
om införande af progressiv beskattning.

Friherre Barnekow: Då punkterna 1 och 2 stå i omedelbart
sammanhang med hvarandra, hemställer jag att dessa punkter behandlas
gemensamt.

På gjord proposition beslöt kammaren, att förevarande betänkande
skulle sålunda företagas till afgörande, att först föredroges
1 och 2 punkterna i ett sammanhang samt derefter 3 punkten.

1 och 2 punkterna.

Herr Claeson: Då ingen inom utskottet tillstyrkt bifall till

min motion i oförändradt skick, skall jag icke heller tillåta mig yrka
bifall till densamma, men då den i andra punkten föreslagna skrif -

N:o 44. 26 Torsdagen den 19 Maj.

Om införande vqIsen delvis är föranledd af min motion, torde det vara i sin ord DS

yttrar näSra ord om denna motion och det resultat,
, v hvartill utskottet kommit.

Sedan många år tillbaka har jag varit lifligt öfvertygad, att en
väl afvägd arfskatt hör till de lämpligaste skatteformer, som finnas,
och att det är ett stort fel af oss, att vi hittills i så ringa grad begagnat
oss af en så rättvis och lämplig skatteform. Emellertid hafva
under en följd af år strömmat till statsverket så rikliga tillflöden af
skatter, som tillkommit af andra hänsyn än finansiella skäl, att någon
anledning att föreslå nya skatter af hvad slag som helst icke förefunnits.
Så aflat emellertid vid sistlidne riksdag Kongl. Maj:t en
proposition, deri föreslogs ett fullständigt ordnande af värnpligten
jemte fullständig afskrifning af rustnings- och roteringsbördor samt
grundskatter, ocn i sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrade
herr chefen för finansdepartementet, att han tänkt sig, att de ökade
utgifter, hvilka skulle blifva en följd af bifall till dessa förslag, skulle
till väsentlig del tagas dels af Öl- eller maltskatt och dels genom
höjning af stämpelskatten. Hvad ölskatten beträffar, anser jag för
min del, att, då vi redan nu hafva synnerligen stora konsumtionsskatter,
man kan draga i tvifvelsmål, om det är rätt att utan trängande
behof pålägga en sådan skatt, som dessutom blefve svår vid
tillämpningen. Hvad återigen stämpelskatten beträffar, tror jag, att
denna skatt, så vidt den innefattar skatt på den allmänna rörelsen,
icke tål vid någon anmärkningsvärd ökning. Deremot var förslaget
om ökad arfskatt en tanke ur min egen själ, som jag med stort nöje
omfattade, och, då sedermera Kongl. Maj:ts förslag om bättre ordnad
värnpligt föll, till en del på den grund, att man fruktade, att de nya
bördorna skulle hufvudsakligen drabba de mindre bemedlade, beslöt
jag att väcka nu ifrågavarande motion.

Jag ansåg, att Andra Kammaren sannolikt misstänkte att finansministerns
löfte icke skulle kunna realiseras derför, att Första Kammaren
vore obenägen mot en progressiv arfskatt af någon betydenhet,
och jag antog förty, att förslaget om ökad värnpligt skulle stärkas
genom mitt förslag, om det gick före eller åtminstone kom samtidigt
med det förra. Jag ansåg mig då desto hellre böra föreslå,
att denna, arfskatt blefve i någon mån progressiv, som det icke låter
förneka sig, att, sedan en väsentlig del af våra statsinkomster utgöres
af tullar på förnödenheter af allehanda slag, de rikaste i landet, som
hafva den största skatteförmågan och således äfven den största skattepligten,
. i mindre mån, än som motsvarar deras stora inkomster, bidraga
till beskattningen, och vederlag för en sådan orättvisa ju borde
beredas. Jag trodde äfven, då jag väckte detta förslag, att, om ock
det icke komme att bifallas, såsom förhållandet nu blifvit, det jemte
den kritik, som det underkastades i Riksdagen, skulle blifva till god
ledning för Kongl. Maj:t vid affattande af det förslag, hvilket Kongl.
Maj:t sagt sig ämna framlägga.

Detta har nu i viss mån förfelats derigenom, att utskottet icke
underkastat förslaget någon detaljerad granskning.

Huru ringa arfskatten än för närvarande är, ansåg jag mig dock
icke böra föreslå någon ökning för de mindre sterbhus, der behåll -

Torsdagen den 19 Maj. 27 N:o 44.

ningen icke uppginge till 10,000 kronor i ogift eller till 20,000 Om införande
kronor i gift persons bo, och jag ansåg mig äfven höra höja progressionen
så långsamt, att det nästa steget, en procent åt behållningen, cpor^s \
skulle gälla ända till 100,000 kronor i det ena och 200,000 kronor i
det andra fallet och att sedan höjning icke skulle ega rum med mer
än en procent för hvarje 100,000-tal kronor i det ena och hvarje
200,000-tal kronor i det andra fallet. Jag fann mig böra tillse å ena
sidan, att förhöjningen icke började så sent, att den endast i få fall
vunne tillämpning, och å den andra, att jag icke ginge för långt i
fråga om densammas användande. Mig synes, att man svårligen kan
tillvita mitt förslag att icke vara nog moderat, men måhända kan
invändas, att, då jag anser denna progressiva skatt så rättvis och
lämplig, jag icke bort stanna så snart med progressionen. Ja, denna
invändning är jag nästan färdig att sjelf göra, ty det var verkligen
ursprungligen min mening att fortsätta med progressionen, så att
efter ytterligare 100,000 kronors behållning skatten skulle utgöra
4 °/0, och efter än ytterligare 100,000 kronor 5 °/0, med fördubbling
i de fall, der bröstarfvinge ej lefde efter en gräns, öfver hvilken jag
icke trott det vara klokt att gå. Hvarför jag nu icke gick så långt,
var, att jag icke ville derigenom möjligen göra förslaget mindre antagligt
för Första Kammaren, och tillika måhända gifva personer anledning
att kringgå förslaget genom att redan i sin lifstid bortgifva
en del af sin förmögenhet. Mot denna fara finnes dock ett mycket
godt korrektiv deruti, att menniskan icke vet huru lång lifstid är
henne beskärd, och att hon icke gerna gifver ifrån sig sin egendom
medan hon lefver, åtminstone icke till andra än sina barn, och de
fleste torde väl på dödsbädden icke hafva lust, äfven om de dertill
ega förmåga, att låta sin sista handling vara en affär, som går ut på
att lura staten. Detta beträffande mitt förslag.

Hvad nu åter angår utskottets förslag om progressiv inkomstskatt,
tror jag, att ganska goda skäl finnas mot ett sådant förslag.

Det förnämsta felet vid progressiv inkomstskatt är, att, medan den
progressiva arfskatten träffar nettobehållningen, det samlade kapitalet
träffar deremot den progressiva inkomstskatten bruttobehållningen,
hvilken ofta icke står i något rigtigt förhållande till nettobehållningen
och den deraf beroende skatteförmågan. En person med en inkomst
af till exempel 5,000 kronor, till hvilken han tidigt och utan
stora kostnader kommit, som lefver billigt och under enkla, vilkor
samt har ingen eller ringa familj att försörja, kommer ofta vida lättare
ut med den nuvarande skatten, än en person med dubbla inkomster,
hvilka kommit sent efter en lång följd af år först med dryga
utgifter och sedan med små inkomster samt deraf föranledd skuldsättning,
och som kanske har stor familj att draga försorg om samt
i öfrigt lefver i den ställning, att han är nödsakad till stora utgifter.

Det skulle således lätt blifva en verklig orättvisa, om man började
progressionen förr än vid en ganska hög inkomstsiffra. Derpå
har man svarat: »sätt då siffran så hög som till exempel 25,000 eller
50,000 kronors årlig inkomst, då måtte de väl tåla vid en progression.

Ja, det skulle jag också kunna vara med om, derest det blott gälde
enskilda personer; men för alla dessa aktiebolag, exempelvis åtsku -

N:o 44.

28

Torsdagen den 19 Maj.

?ÄmSSoga,rrnoä|jSb0ala§’ hv-ilka icke förmä att !emna större afkastning än
Ibeskattning. ^ ,e,®r . ? lo ä ^et r sig sjelft störa aktiekapitalet, hvilket till stor
(Forts.) f. tlllskJutlts. af. personer med ringa förmögenhet, skulle enligt min
åsigt progressiv inkomstskatt kännas allt för tryckande.

Vidare har utskottet föreslagit en olika beskattning för olika
slag af inkomst. Jag förstår icke utskottets hemställan i det afseende
annorlunda, än att inkomst af kapital skulle skatta högre än inkomst
af arbete,, och den tanken tilltalar mig mycket, men äfven der
mota stora svårigheter. Dels är ofta inkomsten en förenad produkt
åt arbete och kapital, utan att det är lätt att säga till huru stor del
nvartdera bidragit, och dels borde väl det mindre kapitalet undantagas
från den högre beräkningen. I allt fall möter i dessa två sista
punkter det, att, under det förslaget om progressiv arfskatt är så enkelt
att det icke torde möta några svårigheter att redan till nästa riksdag’
framlägga förslag i den rigtningen, de båda andra frågorna äro så svårlösta,
att det torde behöfvas årslånga utredningar, innan något fullständigt
förslag kan framläggas, och vi hafva sett alldeles tillräckligt
i hvilken grad lösningen af frågor i Riksdagen försvåras och försenas
derigenom, att de sammankopplas med hvarandra, i synnerhet om
fragorna äro olikartade och om man sammankopplar det enkla med
det mycket invecklade.

• v .ker derför att få yrka bifall till den framställning, hvarom
i bevillningsutskottet åtta ledamöter från denna kammare i afgifven
reservation förenat sig, eller

Datt Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Makt anhålla att
derest 1 och för ett fullständigt eller bättre ordnande af vårt försvar
eller för annat statsändamål förhöjning af nu befintliga eller införande
af nya skatter skulle, erfordras, Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huru vida icke för ofvanberörda ändamål arfskatten skulle
k"nna i vidsträcktare omfattning än hittils tagas i anspråk, samt i
sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslå» till ändrade
bestämmelser i afseende å arfskattenD.

Friherre Leijoxhufvud, Broder Abraham: Jag är villig att

erkänna, att i principen både arfskatt och progressiv inkomstskatt
äro berättande. Men en sak är principen, en annan sak är möjligheten
att med rättvisa tillämpa principen i praktiken. Och ja» tviflar
på, att vi.för närvarande under den korta tid vi hafva att°tänka
på saken äro i stånd att göra oss klart, hvarthän införandet af ifrågavarande
besk.attningsformer skulle leda och hvilka svårigheter som
med deras tillämpande äro förenade. Om vi nu besluta oss för att
rörande .ifrågavarande sak skrifva till regeringen, kunde det hända,
att regeringen kommer fram med förslag, som "i praktiken skola visa
sig allt utom lämpliga.

Hvad den progressiva inkomstskatten beträffar, veta vi, att den
vid tillämpningen möter svårigheter. Den leder till, att menniskor
skola söka att på allehanda så kallade lagliga vägar undandraga si»
samma skatt. Jag vill påminna om en del saker, som vid tiUämp3-ningen af berörda beskattningsform måste tagas i betraktande. Först
och främst måste man hafva rättighet att fordra, att skulderna skola

Torsdagen den 19 Maj. 29 N:o 44.

afräknas från inkomsterna. Detta är ju en naturlig sak, men redan Om införande
tillämpningen deraf är mycket svår, till exempel i fråga om fastig ■“''Glättning
hetsinteckningar. Ett stort hus representerar en större inkomst än ett ~ ,

litet och skulle således uppföras till en procentvis högre skatt, men
ett stort hus kan vara mycket intecknadt — ända upp till skorstenen

— under det att ett litet hus kan vara föga intecknadt. Men huru
skall man få reda på, till hvilket belopp ett hus verkligen är intecknadt?
Bankerna hafva icke rättighet att uppgifva, hvilka inteckningar,
som hos dem äro deponerade. Och begär man gravationsbevis
och rättar sig derefter, kan det hända, att man tager i beräkning en
mängd inteckningar, som ligga hemma hos husegaren i hans skåp.

Vidare är det ju en ganska enkel och äfven ursäktlig sak att en
person, som arbetat ihop en förmögenhet, låter fördela densamma
mellan sig och sina barn, i hvilket fall förmögenheten kommer att
skatta för mindre än om densamma är samlad ensamt hos fadern.

— Vidare kan man ju undvika följderna af den progressiva beskattningen
genom gåfvor med varm hand samt fingerade gåfvobref, med mycket
mera som i samma sak kunde anföras, men ej nu torde behöfva framhållas.

Båda de ifrågavarande beskattningsformerna äro af den beskaffenhet
att, om de ock principielt kunna försvaras, så stora svårigheter
■möta att med rättvisa tillämpa dem i praktiken, att det ingalunda
är skäl att så här på rak arm skrifva till Kongl. Maj:t. Hvad beträffar
det af motionärerna afsedda ändamålet med den progressiva
beskattningen, så är jag för min del villig att rösta för hvarje skatt,
som är nödvändig för förbättringen af försvaret, men jag vill först
se huru försvaret skall se ut. Under närvarande förhållanden synes
det mig icke vara klokt att införa några nya skatteformer. Jag anhåller
derför om afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Wcern.

Friherre Barnekow: Ifrågavarande motioner stå i så nära sam manhang

med hvarandra, att utskottet egnat dem ''gemensam behandling.
— Hvad herr Claesons motion beträffar, har den så till vida vunnit
bifall inom utskottet, att detsamma beslutat begära en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, hvilket beslut utskottet fattat nästan enhälligt.

Motionären har sjelf uppträdt till försvar för och yrkat bifall till den
föreslagna skrifvelsen. Jag vill derför ej sysselsätta mig vidare med
denna fråga.

Deremot ber jag att få sysselsätta in i g något med den andra
frågan, frågan om progressiv inkomstskatt. Äfven beträffande denna
fråga är utskottets framställning en annan än motionärens. Motionären
har begärt en skrifvelse till Kongl. Maj:t, men utskottet har ej
velat biträda skrifvelsen, sådan motionären uppstält densamma, utan
utskottet har tänkt sig, att förslag om införande af progressiv inkomstskatt
skulle föreläggas Riksdagen först i sammanhang med frågan om
den stora skatteregleringen. Hvad menas med den stora skatteregleringen?
Det är väl kändt inom denna kammare. Dermed menas
afskrifning af grundskatterna och lindring i rustnings- och roterings -

.o 44. 30 Torsdagen den 19 Maj.

af ZilTelt bes.väre™- Utskottet har ej velat vara med om att förändra den dibeikattning.
rek*a skatte,n förr än förslag angående dessa frågor ingått, I närva(Forts)
ran . stund äro de direkta skatterna så ojemna och orättvisa, att
man icke bör gorå dem värre. Utskottet har gått ut från att en
utjemning af de direkta skatterna bör ega rum. — Oå grundskatterna
ålades jorden, fans väl knappast något annat skatteföremål än just
jordfastighet. Men i senare tider hafva uppstått åtskilliga objekt,
som lämpa sig till beskattning fullt ut lika väl som jorden Exempelvis
industrien. Industrien har gått betydligt framåt, och mån^a
grenar deraf finnas, som gifva sina idkare betydligt större behållning
än någonsin jorden lemnar. Särskildt i år hafva vi landtman varit
med om att genom antagande af förhöjda industritullar till industriidkarne
öfverflytta tre å fyra millioner kronor, som vi förut åtnjutit
i skydd genom spanmålstullen.

Äfven andra skatteobjekt finnas, såsom till exempel kapitalet.
Då skatterna ålades jorden, fäns icke något kapital i landet, åtminstone
ej i så stor myckenhet som nu. Jag vill från mina barnaår
minnas, att man talade om, att en godsegare i Skåne med mycken
svårighet kunde skaffa ihop 10,000 kronor. Nu skaffa tre studenter
ihop 10,000 kronor på en vexel inom loppet af en halftimme. Kapitalet
bör enligt min mening äfven draga en högre skatt. Jag vet
väl, att detta icke tilltalar Första Kammaren. Jag har varit här så
länge, att jag mycket väl känner till, att Första Kammaren icke är
villig att höja den direkta skatten, och jag vet mycket väl, att den
progressiva inkomstskatten emottages med ännu större ovilja. Jag
är ej heller så sangvinisk, att jag tror, det detta förslag skall antagas,
så mycket mindre som det kommit fram så sent på riksdagen. Vi
hafva i utskottet haft hufvudet så fullt med tullsatser, at° vi icke
haft tid att tänka på annat. Först sedan tullarna voro slutbehandlade
kunde vi egna våra tankar åt andra saker. Jag vet, som sagdt,
att kammaren icke är hågad att höja den direkta skatten och ännu
mindre att slå in på den progressiva vägen. Men, mine herrar, vi
höra dock betänka, att förmögenheten ligger till grund för valbarhet
till törsta Kammaren. Följaktligen är det här, som förmögenheten
borde vara, och delvis är den äfven här representerad. I går talades
här mycket om fosterlandskärlek. Det sades, att den svenska nationen
i allmänhet var så litet hågad att offra på fäderneslandets altare.
Det är sant. När vi komma hem till våra valmän och omtala de
millioner, vi offrat på vårt försvar, så tycka de, att det är stora summor,
då de tillika få höra att vi icke hafva något försvar. Här förestå
stora utgifter att offra på fäderneslandets altare. Men då frågas:
hvem skall gå i téten, hvem skall gå före de andra och offra? Jo,
de, som ega förmögenhet. I fråga om något sådant som försvaret
består fosterlandskärleken icke endast i villighet att offra lifvet, utan
äfven i håg att offra penningar. I dessa tider, då det pågår en sådan
strid i vårt land och i alla länder mellan kapitalet och arbetet, bör,
då fråga är om att offra för nyttiga ändamål, kapitalet och förmögenheten
gå före och med sitt exempel visa, att bakom ordet står en
man, som vill offra sina penningar till fäderneslandets gagn och.
nytta.

Torsdagen den 19 Maj. 31 N:o 44.

Att svårigheter finnas vid åstadkommande af en rättvis skatte- Om införande
fördelning är sant, och derför har också utskottet funnit sm icke kunna aJhe^ttn^gV
göra något åt saken samt enat sig om en skrifvelse till Kongl. Maj:t (po^s)

med begäran om utredning af denna vigtiga fråga; vigtig för framtiden
är den, ty för hvarje år, som går, skola större fordringar ställas
på, att vi skola offra af hvad vi ega. Och det må vi väl ändå besinna,
att bland oss, som åtminstone delvis representera förmögenheten,
nog fins mången, som ser för mycket på egna njutningar och
möjligheten att tillfredsställa dem. Och nog skulle vi vid många
tillfällen hafva råd att offra mera på fosterlandets altare, än vi göra.

Det är af dessa skäl, som jag vågar anhålla om bifall till såväl
första som andra momentet af utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Då jag nu såsom representant för minoriteten

inom utskottet går att yttra mig i frågan, skall jag göra det mycket
kort.

Jag medgifver, att herr Claeson hade rätt, då han mot utskottet
anmärkte, att utskottet ej ingått i någon detaljerad granskning af
hans motion, men den siste talaren, utskottets ordförande, har redogjort
för de omständigheter, som dertill varit anledningen.

Kärnpunkten i utskottets föreliggande förslag är, såsom I, mine
herrar, tordeu finna, att utskottet hemställer,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att,
derest i och för ett fullständigt eller bättre ordnande af vårt försvar
eller för annat statsändamål förhöjning af nu befintliga eller införande
af nya skatter skulle erfordras, Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, dels huru vida icke den direkta skatt, som för närvarande
utgår såsom bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna
höjas och så ordnas, att den bestämdes att utgå med viss procent
högre för den större och lägre för den mindre inkomsten eller olika
för olika slag af inkomst, dels ock huru vida icke för ofvanberörda
ändamål arfskatten skulle kunna i vidsträcktare omfattning än hittills
tagas i anspråk. I betänkandet står, att vi åtta reservanter reserverat
oss »mot utskottets hemställan under momentet, i hvad samma
hemställan afser annan beskattning än arfskattenr. Tyvärr innebära
dessa ord en liten missuppfattning, beroende derpå att vi ej sjelfve
formulerat vår reservation. Vi säde, att vi i princip icke hade något
emot en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning angående
en förhöjd arfskatt, men vi sade ej, att vi ville ställa frågan
härom i samband med frågan om ordnandet af landets försvar.

Försvarsfrågan har i sina olika skeden blifvit vriden på sned
icke oväsentligen derigenom att vid densamma fogats andra frågor.

Så äro nu frågorna om grundskatteafskrifning och förhöjning af bevillningen
för jordbruksfastighet oundvikligen fästade vid densamma,
och anspråk uttalas nu mera, att förökad värnpligt skall medgifvas
utsträckt politisk rösträtt. Om Riksdagen nu beslutar denna skrifvelse,
har derigenom kanske till försvarets ordnande fogats äfven det vilkor,
att arfskatt och progressiv inkomstskatt skola införas. För min
del tror jag det ej vara skid att foga flera frågor vid försvarsfrågan
och göra densamma ännu mer invecklad.

N:o 44.

32

Torsdagen den 19 Maj.

^fvwJrZtr.. EftCX hvad, j“g ,nämnj> borde jag yrka återremiss till utskottet,
beskattning. bor att en skrifvelse i det syfte, som herr Claeson antydt och vi
(Torts.) reservanter gillat, men, då tiden för riksdagens afsilande står för
dörren, anser jag olämpligt att framställa ett sådant yrkande och
finner mig derför nödsakad att yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Det är ett kanske allmänt kändt yttrande

af en. lärare i nationalekonomi, att den ledande stjernan för all beskattning
skall vara den, att skatterna böra åläggas de skattdragande
i mån af deras förmåga att bära dem. Jag tror också att man
i allmänhet erkänner satsens teoretiska rigtighet. Ser man emellertid
till, huru vi i vårt land praktiskt tillämpat denna grundsats,
ställer sig förhållandet egendomligt. Under det vi på grund af
inkomst af kapital och arbete till statens behof upptaga en allmän
bevillning af mellan 4 och 5 millioner kronor om året, så visar till
exempel tullens beräkning för 1893 ett belopp af 37,500,000 kronor
och bränvinstillverkningsafgiften uppgår till närmare 18 millioner
kronor. Det är härmed ingalunda min mening att uttala nå^ot klander
mot dessa sista båda skatteformer. Bränvinstillverkningsafo-iften
bär tillkommit och tid efter annan ökats, hufvudsakligen i socialt
syfte att förminska dryckenskapen och superiet i landet, och den har
härutinnan verkat nyttigt och godt. Men man kan dock ej förneka,
att de inkomster, som tillflutit staten genom denna skattetitel, väsentligt
mera tynga på de fattiga och mindre bemedlade än på de mera
burgna samhällsklasserna. Förhållandet med tullen är likartadt. Ja<r
är för min del lifligt öfvertygad om nödvändigheten af så väl lifs°
medelstullar som industritullar till skydd för vårt jordbruk och våra
näringar, och lika öfvertygad är jag, att den förhöjning i pris, som
dessa tullar förorsaka på sådana varor, hvilka produceras inom landet,
mer än väl motsvaras af de ökade tillfällen till arbete och förtjenst,
som derigenom beredas. Men trots dessa skyddstullar och trots den
ökade verksamhet inom landet, som de åstadkomma, måste en stor
mängd nödvändighetsvaror utifrån införas. För de ökade pris, hvarmed
dessa måste af konsumenterna i allmänhet betalas, derför få de
ej någon ersättning genom ökadt arbete eller förtjenst. De stora
inkomster, som på detta sätt af höjda tullar inflyta hade man, enligt
mitt förmenande, icke bort använda till statens löpande utgifter, utan
uteslutande till lättnad för de samhällsklasser, som deraf blifvit mera
betungade, såsom till arbetareförsäkring, invaliditetsförsäkring och
dylikt. Så har emellertid icke i nämnvärd mån skett, och under den
närmaste framtiden lär väl ej kunna ifrågasättas någon ändring i det
nuvarande förhållandet. Men när man under den närmaste tiden
måste se till, hvar vi skola taga nya inkomster, tror jag icke, att det
är rigtigt att fortgå på den väg, som vi hittills gått, och genom
konsumtionsskatter göra skattebördan allt för tung för dem, som
hafva relativt svårt att bära densamma, utan bör se till, att erforderliga
nya skatter så vidt möjligt är hufvudsakligen träffa förmögenheten.

Här yttrades häromdagen, då fråga var om utsträckning af allmän
rösträtt, att en sådan vore obehöflig derför, att representationen,

Torsdagen den 19 Maj. 33 N:o 44.

såsom den nu är sammansatt, fullkomligt väl vore egnad och skicklig Om införande
att tillgodose ej blott de representerade, utan äfven de orepresenterade aJ Pr°ffrfssiv
samhällsklassernas rätt och bästa. Men hafva de icke representerade " ''

klasserna något befogadt skäl till klander mot den nuvarande repre- '' ''

sentationen, så är det visserligen med afseende å beskattningsväsendet
och det sätt, hvarpå skatterna användts.

En annan talare sade vid samma tillfälle att det gick ej längre
an för det konservativa partiet att ställa sig på en negativ ståndpunkt
och säga nej till alla reformer, tvärt om borde det konservativa
partiet numera såsom i England och andra länder ställa sig i spetsen
för reformarbetet samt kraftigt påyrka sunda och nyttiga reformer.

Jag frågar då, finnes det någon reform, för hvilken de konservativa
bättre och lämpligare kunna ställa sig i spetsen, än just eu reform
af skatteväsendet? Den större förmögenheten i vårt land representeras
väl inom Riksdagen hufvudsakligen i denna kammare, och då
det är fråga om att skaffa inkomster åt statsverket för ett sådant
ändamål, som vårt försvars stärkande och utveckling, samt de utgifter,
som deraf äro en oundviklig följd, synes det mig vara synnerligen
tilltalande och synnerligen värdigt för denna kammare att
gorå ett bestämdt uttalande derom, att då ökade bördor för ett sådant
ändamål erfordras, då böra de samhällsklasser, som hafva den större
förmögenheten, villigt i första hand böja axeln under bördan. Det
är sant, att de grunder, efter hvilka den allmänna bevillningen nu
utgår, ej äro fullt tillfredsställande, och att svårigheter säkerligen
komma att möta, om den höjes, att på ett nöjaktigt sätt ordna en
förmögenhetsskatt, särdeles om den blir progressiv eller rättare sagdt
Regressiv. Men det har gått för sig i andra länder att ordna en
dylik skatt på sådant sätt, att något synnerligt klander deremot icke
höjts, och jag tillåter mig särskildt påpeka, att visserligen utgår till
staten endast 1 procent och sålunda en ringa del af inkomsten å
kapital och arbete efter de grunder, som bevillningsförordningen bestämmer,
men under många år har dock utan synnerlig klagan efter
samma grunder utgått kommunalutskylder, som kanske i medeltal
kunna upptagas för städerna till 4 ä 5 gånger och för landet till 8
å 10 gånger bevillingens belopp. Har nu detta gått för sig utan de
bedrägerier och öfriga svårigheter, hvarom här så mycket talats, så
kan det också gå an att icke obetydligt höja skatten till staten. Om
man till exempel sätter den högsta beskattningen för 50,000 kronors
inkomst och deröfver till 4 procent och sedan sänker den så småningom,
så att den som har 25,000 kronors inkomst betalar tre procent,
den som har 10,000 kronors inkomst betalar 2 procent, och
den som har 1,000 kronors inkomst betalar 1 procent, tror jag icke
att olägenheterna skulle visa sig bli synnerligen svåra. Utom den
rättvisa och billighet, som ligger i en förhöjd förmögenhetskatt, tror
jag, att dermed skall följa åtskilliga praktiska fördelar. Det är icke
ovanligt att bland allmänheten utom Riksdagen höra ett ganska hårdt
klander mot representationen derför, att don icke beviljar anslag till
utgifter, som kanske äro nyttiga, men icke nödvändiga, enär den
uppfattningen är temligen allmän, att statskassan har outtömliga förråd.

Blir det åter förhållandet, att allmänheten får i någon känbar mån

Första Kammarens Vrot. 1892. N:o 44. 3

N:o 44.

34

Om införande
af progressiv
beskattning.
(Forts.)

Torsdagen den 19 Maj.

sjelf på debetsedeln so och direkt betala till statskassan hvad dessa
utgifter kosta, så blir nog tonen eno annan; jag tror att klandret för
sparsamhet då skall förstummas. A andra sidan finnes det många
riksdagsmän, som gerna skulle vilja medverka till en utgift, som de
finna, om också icke nödvändig, dock nyttig, men hvilka likväl anse
sig böra säga nej, emedan de veta, att medel dertill uttagas på ett sätt,
som icke tillfredsställer deras rättsmedvetande. Jag tror, att det
inom Biksdagen skulle blifva lättare att få medel till nyttiga utgifter,
om man visste, att penningarna dertill uttoges på ett sätt, som öfverensstämde
med den grundsats, hvarmed jag började mitt anförande,
nemligen så, att skatterna verkligen drabbade de skattdragande i förhållande
till deras förmåga att bära desamma.

På grund af hvad jag sålunda anfört, ber jag att få yrka bifall
till Friherre Barnekows förslag.

Friherre Barnekow: Det är icke första gången, man i denna

kammare tillvitar mig att stå för mycket på mitt eget hätta. Jag
har så många gånger hört talas om, att jag skulle få så stor vinst
på afskrifning af skatter och indelningsverk. Hvad indelningsverket
beträffar står jag på en ståndpunkt, som jag redan förut omtalat,
hvarför jag nu icke ville trötta kammaren med att ytterligare tala
derom. Hvad sedan grundskatterna beträffar, så förvånar det mig,
att den föregående talaren kunnat säga, hvad han sade, då jag
uttryckligen sagt, när det vore fråga om att afskrifva grundskatterna,
och herr Wasrn må sätta sig emot det, så mycket han vill, så går
det nog ändå, och då är det jag vill, att förmögenheten skall bidraga
äfven till detta.

Jag ber den föregående talaren om ursäkt, om jag vågar betvifla
denna kammares offervillighet, när det gäller att betala penningar.
Jag vet, huru många gånger, när det varit fråga om att
höja bevillningen, man här har sagt: tag penningar hvar ni vilja,
men icke från bevillningen.

Herr Wsern: Jag tror icke, att någon i kammaren är berättigad

att betvifla kammarens offervillighet, när det verkligen gäller att
göra något för försvaret. Jag tror ej, att det är behöfiigt, att kammaren
för någon admonition för att visa detta, men det vackra tal,
som här hölls lör försvaret, det förefaller mig lida ett betydligt afbräck
genom hvad här står i utskottets förslag, der det begäres att Kong],
Maj:t skall framlägga: »dels förslag till ändrade bestämmelser i arfskatten
dels ock i sammanhang med förslag ej mindre till fortsatt
afskrifning af grundskatterna samt lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
än äfven till deraf föranledda ändringar i grunderna för
nu gällande fastighetsbeskattning, förslag till de förändringar i bevillningsförordningen,
som för vinnande af berörda syftemål kunna
erfordras». Det är således icke blott om försvaret här talas, utan
om nya skatter, för att lemna ersättning för afskrifning af grundskatterna,
samt lindring i rustnings- och roteringsbesvären. Det är
i denna punkt icke fråga om försvaret och icke heller om allmänt
väl, utan om beredande af förmåner åt enskilda.

Torsdagen den 19 Maj. 35 N:o 44.

Friherre Barnekow: Jag skall bedja att endast få svara Åen Om införande

talare, som sade, att man ej borde till försvarsfrågan koppla ännu a/^
flere frågor än förut. Nej, deri biträder jag honom, men bär är icke oe‘“ ,”9''

fråga om att koppla dit något mer, det är icke fråga om, att säga: '' ''

under förutsättning att etc., utan jag säger endast, att det skall framläggas
på samma gång, och det derför, att det blir alldeles nödvändigt
att till ledning för regeringen säga, hvarifrån penningar skola
tagas. Här är fråga om att aflyfta 3 ä 4 millioner från förmögenheten
eller jorden; då framställer sig den frågan, hvar man skall
taga dessa medel, om man skall öfverflytta dem också på den indirekta
beskattningen eller icke. Jag tror, att det blir nödvändigt att
uttala den uppfattningen, att ungefär de medel, som äro fastkedjade
vid förmögenheten, fortfarande skola vidlåda den, och att vi ej skola
afbörda oss dem. Det har icke varit min mening, att förmögenheten
skall afbörda sig några skatter; jag vill, att de skola jemnare fördelas;
jag vill, att de skatteobjekt, som kunna draga skatter, äfven
skola göra det, och det är derför, jag tror, att Riksdagen bör uttala,
att när ifrågavarande summa kommer att lyftas från förmögenheten,
det ej är vår afsigt att lägga den på dem, som icke kunna bära
bördan. Yi veta, att när arméförslaget framlades i år, sade man att
man icke visste, hvarifrån penningar skulle tagas; det uppgafs visserligen,
att de skulle tagas än bär och än der, men något säkert visste
vi icke. Det var blott föreslaget, att 660,000 kronor skulle tagas
från jordbruksfastigheten.

jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag.

Herr Claeson: Den näst siste talaren yttrade, att vi äro väl

intresserade för försvarets stärkande, men dessa nya skatter skulle
gå till grundskatternas afskrifvande. Jag undrar, om numera många
finnas i denna kammare, som, huru gerna de skulle önska motsatsen,
tro, att vi kunna få det försvar, som är nödigt, utan denna grundskatteafskrifning,
som jag vid alla tillfällen sagt, att jag icke älskar.

Således må vi väl kunna säga, om vi lägga på nya skatter att ersätta
grundskatterna, att detta sker i försvarssakens intresse. Ja, om grundskatte-afskrifningen
måste följa med försvarets stärkande, så, om det
redan är oberättigadt att för betäckande af de utgifter, som direkt
gälla stärkande af försvaret, pålägga sådana nya skatter, hvilka förnämligast
drabba de mindre bemedlade, är det ännu mera orätt att
göra aet för efterskänkande af jordegarnes urgamla skatter, och vill
icke Första Kammaren för de förestående stora försvarsutgifterna vara
med ens om en så moderat skatt på den större förmögenheten, som
den af mig föreslagna, så hafva enligt mitt förmenande de, som i
Andra Kammaren motsätta sig försvarets stärkande af ömhet för de
mindre bemedlade, en ganska god ursäkt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de nu föredragna 1 och 2 punkterna yrkats: l:o) bifall
till hvad utskottet i båda punkterna hemstält; 2:o) af herr Clae.son,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, derest
i och för ett fullständigt eller bättre ordnande af vårt försvar eller

N:o 44.

36

Torsdagen den 19 Maj.

för annat statsändamål förhöjning af nu befintliga eller införande af
nya skatter skulle erfordras, Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huru vida icke för ofvanberörda ändamål arfsskatten skulle
kunna i vidsträcktare omfattning än hittills tagas i anspråk, samt i
sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändrade bestämmelser i afseende å arfsskatten; och 3:o) af friherre
Leijonhufvud, Broder Abraham, att kammaren skulle afslå så väl herr
Claesons i 1 punkten af förevarande betänkande omförmälda motion
som utskottets i 2 punkten af betänkandet gjorda hemställan.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa tre yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af friherre Leijonhufvuds
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 17 och 18
innevarande maj bordlagda betänkande n:o 20, i anledning af väckt
motion om införande af en progressiv värnskatt, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt med herr talmannen i
Andra Kammaren träffad öfverenskommelse, omröstning jemlikt 65 §
riksdagsordningen öfver den i bevillningsutskottets memorial n:o 23
föreslag na och af båda kamrarne godkända voteringsproposition komme
att anställas vid kamrarnes till morgondagen utsatta sammanträden.

Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 84, till Konungen, angående
åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfverskiljemynt.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

n:o 86, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning; samt

n:o 87, till fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande af
bankoreglementet.

37

N:o 44.

Torsdagen den 19 Maj.

Anmäldes och bordlädes

bankoutskottets memorial n:o 19, angående instruktion för nästa
riksdags bankoutskott; samt

sammansatta banko- och lagutskottets memorial:
n:o 3, med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om väckt
förslag angående upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å 10 kronor; och

n:o 4, angående ersättning åt utskottets sekreterare.

Justerades tolf protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
till sammanträdets fortsättande utfärdade anslagen finge nedtagas;
hvarjemte kammaren på herr talmannens hemställan beslöt, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst
bland utskottsbetänkandena på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.50 e. m.

In fidem

A von Krusenstjerna.

N:o 44.

Fredagen den 20 Maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att talmannen i Riksdagens Första Kammare herr universitetskansleren
ra. m. P. von Ehrenheim är sängliggande sjuk och sålunda
förhindrad att tills vidare infinna sig i kammaren, får jag härmed
intyga.

Stockholm den 20 maj 1882.

G. Westfelt
Lifmedikus.

Justerades protokollen för den 12 och 13 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial:

N:o 5, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckta förslag dels om
ändring i gällande instruktion för Riksdagens revisorer i hvad som
rörer deras befattning med statsverket, dels om antagande af instruktion
för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken;
äfvensom

N:o 6, angående anvisande af ersättning till utskottets kansli.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

N:o 66, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret;

N:o 67, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

39

N:o 44.

Fredagen den 20 Maj, f. m.

N:o 69, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

N:o 70, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel; samt

N:o 89, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor och
mindre folskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid
folkskolor.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrifvelse, n:o 90, till Konungen, i anledning af väckt motion om
ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti
äktenskap mellan vissa olika trosbekännare, skola uppfostras.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att åt § 8 i tulltaxeunderrättelserna
gifves följande al Kongl. Maj:t föreslagna lydelse

»1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der fartyg
af mer än 40 tons afgiftspligtig drägtighet, vare sig svenskt eller
utländskt, blifvit nybygdt, för bygd t eller repareradt, vare berättigad
att för dervid använda, från utrikes ort införda tullpligtiga materialier
och skeppsförnödenheter, som ej äro hänförliga till husgerådssaker
eller proviantartiklar, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullafgiften
under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till förberörda ändamål vid deras införsel och
angifning till tullbehandling skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna och skeppsförnödenheterna
användas, inom två år efter deras införsel till riket styrkes
vara i fullfärdigt skick;

c) att varfvets eller verkstadens innehafvare eller föreståndare,
när fartyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen aflemna!- en af
honom under edlig förpligtelse afgifven och af tvenne hans biträden,
som med arbetet tagit befattning, bestyrkt noggrann förteckning öfver
myckenheten af alla till fartyget använda olika materialier och skeppsförnödenheter,
materialförlusten vid arbetet deri inberäknad, för hvilka
restitutionen af tullafgift sökcs, jemte under samma förpligtelse afgifven
försäkran, att dessa materialier och förnödenheter äro af
utländskt ursprung, och att full införseltull för dem blifvit behörigen
erlagd, samt uppgift om tiden, då de till riket inkommit, och den
lägenhet, med hvilken införsel skett; samt

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att under -

N:o 44.

40

Fredagen den 20 Maj, f. m.

kasta sig. all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes
ort återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, sa länge de förblifva i samma fartygs bruk.»

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Andra Kammaren, beslutit,
att ifrågavarande § skall lyda sålunda:

5)1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der fartyg
mfr &11 40 . tons afgiftspligtig drägtighet, vare sig svenskt eller
utländskt, blifvit nybygdt, förbygdt eller repareradt, vare berättigad
att för dervid använda från utrikes ort införda tullpligtiga materialier
och skeppsförnödenheter, som ej äro hänförliga till husgerådssaker
.eller proviantartiklar, restitutionsvis återbekomma den erlagda
tullafgiften, eller i fall, då tullafgiften icke blifvit erlagd utan allenast,
])å sätt här nedan sögs, säkerhet för densamma stälts, njuta befrielse
från dess gäldande, under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till. förberörda ändamål vid deras införsel och
angifning till tullbehandling skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna och skeppsförnödenheterna
användas, inom två år efter deras införsel till riket styrkes
vara i fullfärdigt skick;

C) att varfvets eller verkstadens innehafvare eller föreståndare,
när fai tyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen aflemnar en af
honom under edlig förpligtelse afgifven och af tvenne hans biträden,
som med arbetet tagit, befattning, bestyrkt noggrann förteckning öfver
myckenheten af alla till fartyget använda olika materialier och skeppsförnödenheter,
. materialförlusten vid arbetet deri inberäknad, för
hvilka restitution af eller befrielse från tullafgift sökes, jemte under
samma förpligtelse afgifven försäkran, att dessa materialier och förnödenheter
äro af utländskt ursprung och att full införseltull för dem
blifvit behörigen erlagd eller af generaltullstyrelsen godkänd säkerhet
för densamma stöld, samt uppgift om tiden, då de till riket ankommit,
och den lägenhet, med hvilken införseln skett; samt

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att underkasta
sig all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

Varfs- eller verkstadsinnehafvare, som önskar anstånd med
erläggande af tullafgiften för materialier och skeppsförnödenheter,
som i detta moment afses, till dess frågan, huru vida befrielse från
afgiften må njutas, blifvit afgjord, kan, efter hos generaltullstyrelsen

Fredagen den 20 Maj, f. m. 41

derom gjord anhållan, erhålla sådant anstånd, om han för samma afgift
ställer säkerhet, som generaltullstyrelsen finner betryggande;
skolande angående tullverkets rätt att, efter utgången af den tid, för
hvilken anstånd med tullafgiftens erläggande beviljats, af sådan säkerhet
göra sig betäckt för belöpande tullafgift i tillämpliga delar
gälla de i § 31 tullstadgan meddelade föreskrifter.

2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes ort
återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, så länge de förblifva i samma fartygs bruk.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—47;

Nej—34.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 380, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 43 ja och 88 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 90 ja och 122 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverenstämmelse med nej-propositionen.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 84, angående beviljande af särskild godtgörelse åt de i
bevillningsutskottet anstälde tjensteman, biföll kammaren hvad statsutskottet
i nämnda memorial hemstält.

Vid föredragning af bankoutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 19, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott,
biföll kammaren hvad i nämnda memorial hemstälts.

Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets under
gårdagen bordlagda memorial n:o 3, med anledning af kamrarnes olika
beslut i fråga om väckt förslag angående upphörande af de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronor, lades detta memorial
till handlingarna.

N:o 44.

N:o 44.

42

Fredagen den 20 Maj, f. m.

Vid föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets memorial
n:o 4, angående ersättning åt utskottets sekreterare, biföll kammaren
utskottets i nämnda memorial gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 18 och 19 i denna månad bordlagda memorial n:o 83, angående
statsregleringen för år 1893.

1—6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om upplä- 7 punktenning
af medel

anläggningar. Herr Sandberg: De sista ord, jag i svenska Riksdagen yttrar,

måste ovilkorligen blifva ett uttryck af mitt djupt kända bekymmer
öfver vår bedröfliga finansiella ställning. Det borde numera vara
klart för en och hvar, att vi, för att hejda guldutströmningen från riksbanken
till utlandet och uppehålla myntvärdet, äro så godt som nödsakade
att alltjemt upptaga nya utländska lån. Men upptagandet af
ett sådant lån förbättrar ställningen för tillfället endast för att så
mycket mer förvärra den för framtiden, enär derigenom våra utbetalningar
till utlandet ökas med räntor och annuiteter å detta lån.
Vi hafva redan hunnit så långt, att vi årligen hafva att till utlandet gälda
öfver trettio millioner i räntor och amortering på våra lån. Ett fortgående
på denna skuldsättningens väg, hvilken för öfrigt omöjligen
kan i längden fortsättas, för oss allt närmare den afgrund, vid hvars
rand Portugal redan står.

Under de sista fyra åren har icke genom upplåning i utlandet
någon större tillökning af våra tillgångar egt rum, ty såsom en sådan
tillökning kunna omöjligen räknas de tio millioner francs, Indika
blifvit upplånade för att förverkliga det enligt min åsigt förhastade
beslutet om inköp af Luleå—Gellivarabanan, enär dessa medel ej ens
för en kortare tid kommo Sverige till godo, utan genast utbetalades
till innehafvarne af denna banas obligationer. Under dessa år har
riksbankens guldförråd sjunkit från 34 till 20 millioner. Alla af
bankofullmägtige vidtagna åtgärder för att hejda guldutströmningen
hafva visat sig föga verksamma. I Riksdagens båda kamrar hafva
uttalats hänsyftningar, att detta guldförrådets sjunkande skulle i någon
mån bero på det protektionistiska systemets seger. Dessa hänsyftningar
synas mig dock ytterst orimliga, ty aldrig har man väl hört, att
ökade tullar skulle kunna medföra ökad import och att således en
ökad utförsel af guld skulle blifva en följd af tullförhöjningarna.

Nu föreslår statsutskottet att upptaga nya lån af tillsammans
nära 6 millioner kronor. I Riksdagen har ofta yttrats, att lån af oss
endast upptagas för produktiva ändamål, men hur se här de ändamål
ut, för hvilka den föreslagna upplåningen skulle göras? En million
kronor skall lemnas såsom låneunderstöd åt enskilda jernvägsbyggna -

Fredagen den 20 Maj, f. m. 43 N:o 44.

der och 1,175,000 kronor såsom lånebidrag för anläggning af jernväg Om upplåmellan
Hernösand och Sollefteå. Det skulle vara intressant att .veta$™fges.
huru stor fordran staten för närvarande har för oguldna annuiteter anläggningar.
å de lån, staten redan utlemnat till enskilda jernvägar. För (Forts.)
min del tror jag, att denna statens fordran uppgår till betydliga
belopp, och om det får fortgå som hittills, att sådana lån lemnas
äfven till jernvägar, i fråga om hvilka man kan hafva föga eller
intet hopp, att de någonsin skola gifva någon inkomst utöfver driftoch
underhållskostnaden, så torde ändamålet,_ hvarför lånen lemnas,
med skäl kunna anses som temligen improduktivt. Beträffande understöd
åt Hernösands—Sollefteå—banan har jag förut uttalat min bestämda
öfvertygelse, att en sådan jernväg i en relativt föga befolkad
trakt och förlagd, som den är, vid sidan af en segelled, omöjligen
skall kunna gifva någon inkomst utöfver drift- och underhållskostnaden.

I nästa punkt i det nu föredragna betänkandet föreslår statsutskottet,
att 3,800,000 skola upplånas för der omnämnda ändamål.

Af dessa anslag skulle möjligen 1 million kronor, som skola lemnas
till utveckling af statens telefonväsende, kunna anses vara afsedda
för ett produktivt ändamål, men hvad angår de 2,800,000 kronor,
som skola användas till kompletteringsarbeten å Luleå—Gellivarabanan,
har jag mina stora tvifvel om produktiviteten af detta anslag.

När en jernväg blir byggd emellan Gellivara och Ofoten, hvilket
endast torde vara en tidsfråga, särdeles som concession redan blifvit
meddelad åt en jernväg från Gellivara i rigtning mot Norska gränsen,
så lär nog Luleå—Gellivarabanan blifva af föga eller intet värde.

I mina yngre dagar var det vanligt, att om en stad eller socken
— man hade då ännu icke börjat använda det främmande, genom
Pariserkommunen, ohygglig i åminnelse, vanfrejdade uttrycket kommun
_ behöfde bygga en kyrka, ett skolhus eller ett fattighus, så antingen
byggde man hvad som erfordrades med egna uppoffringar, eller
också drog man sig fram med hvad som förefans, huru bristfälligt
det än var. Nu har man för sådana fall en enda utväg, som utan
betänkande tillgripes, nemligen att upptaga lån. Det är med verklig
fasa, jag i tidningarna läser förteckningarna öfver alla de kommuner,
som’ fått Kongl. Maj:ts tillstånd att skuldsätta sig än för det ena, än
för det andra ändamålet, ofta nog för jern vägsanläggningar, hvilkas
rentabilitet är, minst sagdt, högst tvifvelaktig. I min hemort ser jag
varnande exempel på, huru hårdt kommunerna tryckas af lån, upptagna
för jcrnvägsbyggnader.

Ser jag vidare på enskilda personer, så är anblicken lika tröstlös.

Att arbeta så litet som möjligt och njuta så mycket som möjligt,
synes vara dagens lösen. För att tillfredsställa denna ohejdade njutningslystnad
lånar man, så länge sådant kan ske, hvarefter man, fÖl
att kunna fortsätta samma lefnadssätt, ofta nog tillgriper bedrägerier
och förfalskningar. Af kärnan af vårt folk, de små jordegarne, hafva
en stor del genom hypotekslånen blifvit förvandlade till landtbor
eller arrendatorer åt utländingen. Frukten af deras arbete kommer
ej dem sjelfva eller vårt land till godo, utan skördas af utländska
kapitalister.

N:o 44.

44

Fredagen den 20 Maj, f. m.

JiZ afmLi 7 , ^in. bestlimda öfvertygelse är, att utan bättre allmän och enskild

för jernväg*- hushållning, gå vi, hastigare än någon tror, till mötes undergången af
anläggningar. ekonomiska oberoende. Och huru det sedan går med vår polifForts.
) tiska sjelfständighet, kommer nog framtiden att på ett bedröfligt
sätt visa.

Nu under riksdagens sista dagar och då alla i förevarande betänkande
omförmälda anslag redan blifvit beviljade, kan jag icke
framställa något yrkande.

Herr Törnebladh: Jag hade icke tänkt deltaga i diskussionen

i denna fråga. Jag har med flit tegat vid den föregående punkten,
ehuru jag vid densamma var af principielt motsatt åsigt mot den,
utskottet omfattat. Men med anledning af den siste ärade talarens
yttrande ber jag att få säga några ord.

Det är temligen gifvet att, om staten åtager sig att bidraga till
enskilda jernvägsanläggningar, hvilka icke kunna lemna afkastning
förr än längre fram, det vore orätt att belasta ett, två eller tre års
budget med sådana medel. Man kan ju hysa olika meningar om
rentabiliteten af dessa jernvägsanläggningar, och dertill bör man vid
sakens afgörande taga hänsyn. Men har man en gång beslutit sig
för att lemna lån, så har man dermed erkänt ändamålet såsom godt
och anläggningen såsom ett statsekonomiskt företag. Det är då icke
skäl att lägga kostnaden med ens på de skattdragande, allra minst i
närvarande stund, ty våra exportkällor äro ju nu mindre gifvande än
förr, under det att både importen och annuiteterna spela en icke
obetydlig roll. Jag behöfver i fråga om exportförhållandena endast
erinra derom, att, om också trävarurörelsen vid slutet af förra och
början af detta år tog favör, det dock icke nu är något synnerligt
uppsving, i densamma. Våra jernaffärer lemna icke så synnerligen
ljusa utsikter. Frakterna äro temligen låga. Och förbudet för kreatursinförsel
i England måste utöfva ett mindre gynsamt inflytande på
förhållandena i södra delarne af landet, åtskilligt annat att förtiga.
Det vore då mindre lämpligt att man, idel nöjd med att af skattemedel
bekosta statsjernvägarnes fortsättande i Norrland, skulle lägo-a
denna börda af nära sex millioner, som nu är i fråga, äfven på den
löpande budgeten. Jag får dock säga, att jag icke tror att förhållandena
varit så mörka under den senare tiden, som den siste talaren antog.
Enligt hvad i statsrådsprotokollet för finansärenden, då försvars- och
grundskattefrågorna förevoro, meddelas, hafva sjutton millioner under
de senare åren användts till att bekosta våra jernvägsanläggningar i
Norrland. Om jag beräknar värdet af de obligationer, som bTifvit
återköpta från och med 1888 till början af år 1891 från utlandet till
Sverige och hvilka således kommit i svenska händer, så torde dessa
obligationer kunna uppgå till minst femton millioner. Detta belopp
är temligen lågt beräknadt. Jag tror det är något högre, men det
är svårt att härom göra någon noggrann beräkning.

Hvad beträffar kommunallånen äro dessa i åtskilliga smärre landsoch
stadskommuner, särskildt sådana, som deltagit i jornvägsbyggnader,
uppfört skolhus och så vidare, till allra största del placerade
i kassor inom landet.

45

N:o 44.

Fredagen den 20 Maj, f. m.

Statens upplåning liar icke spelat någon så särdeles stor roll i Om upplåjemförelse
med åtskilliga andra upplåningar. Statsskulden går ju till ning af medel
omkring 260 millioner. Men räknar man tillsammans alla de l&n anläggningar.
som utom staten, hypoteksbanken, vissa större bankanstalter, såsom (portg)
inteckningsbolag, de större kommunerna med flere hafva, så torde
summan af 260 eller 250 millioner, lågt taget, böra tredubblas. Huru
mycket häraf, som tillhör den utländska marknaden torde vara svårt
att afgöra, men det är helt visst rätt betydligt. Klart är att, om man
så småningom skall öfvergå till systemet att icke låna från utlandet,
hvilket vore särdeles önskvärdt, så förutsätter detta, såsom den siste
talaren rigtigt anmärkte, en mycket god hushållning och icke blott
en god allmän hushållning utan, måhända framför allt, en god enskild
hushållning, ty på förhållandet mellan export och import samt annuiteter
beror ju styrkan af vår guld- och guldvalutatillgång, eller det
förhållande, hvari vi komma att stå till utlandet i penningeväg. Gifvet
är att alla öfvergångar i det fallet, som äro tvära, skada icke blott
för ögonblicket, utan äfven för framtiden, och skulle man gå längre
och icke nu låna för dessa jernvägsanläggningar m. m., så skulle man
säkert göra allmänna rörelsen en otjenst, som vore vida betänkligare
än bördan af de annuiteter, som genom ifrågavarande 6 millioner
skola tynga på budgeten, äfven om dessa medel komme att upplånas
i utlandet, hvilket är sannolikt under nuvarande ränteförhållanden,
då den inhemska marknaden vid 4l/2 proc. inlåningsränta väl ej erbjuder
synnerligt godt tillfälle för placering af statens obligationslån.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

8—12 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1.46 e. m.

In {idem

A. von Krusenstjerna.

N:o 44.

46

Fredagen den 20 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

n:o 85, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontor;

n:o 86, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontor; och

n:o 87, angående den nya riksstaten; äfvensom
bevillningsutskottets betänkande och memorial:
n:o 25, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande;

n:o 26, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen
af förslag i fråga om en frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund; samt

n:o 27, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 19, i anledning af väckta motioner om
införande af progressiv beskattning.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositioner
af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom
i Konstantinopel hörande bodlägenheter;

n:o 91, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, rörande upplåtelse
af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i och för
uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett
nytt cellfängelse för nämnda län m. m.;

n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anordnande
af en förbättrad post- och personförbindelse mellan Sverige
och kontintenten;

n:o 93, angående beräkningen af statsverkets inkomster;
n:o 94, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor;
samt

n:o 96, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp.

47

N:o 44»

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 98, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

n:o 99, angående förhöjning af af bevillningsafgiften för spelkort;
n:o 100, angående vilkoren för försäljning af bränvin samt
n:o 101, angående stärapelafgiften.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

n:o 27, om lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn
å vissa så kallade folkbanker och med folkbanker jemförliga penninge
inrättningar;

n:o 28, angående statsregleringen:

n:o 29, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885;

n:o 30, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarna;

n:o 31, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret; n:o

32, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;

n:o 33, angående statregleringen; samt

n:o 34, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 7.15 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 44''

48

Lördagen den 21 Maj.

Lördagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1.30 e. in.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Vid föredragning af statutskottets nedannämnda, under gårdagen
bordlagda memorial:

n:o 85, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 86, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret; samt
n:o 87, angående den nya riksstaten,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta stats- och
bankoutskottets sistlidne dag bordlagda memorial n:o 5, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande n:o 3, i
anledning af väckta förslag dels om ändring i gällande instruktion
för Riksdagens revisorer i hvad som rörer deras befattning med
statsverket, dels om antagande af instruktion för Riksdagens revisorer
af stats-, banko- och riksgäldsverken.

Vid föredragning af sammansatta stats- och banko-utskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 6, angående anvisande af
ersättning till utskottets kansli, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda memorial hemstält.

Vid föredragning af bevillningsutskottets sistlidne dag bordlagda
betänkande n:o 25, med förslag till den af Riksdagen faststälda
bevillningssummans utgörande, biföll Kammaren hvad utskottet i
detta betänkande hemstält.

49

N:o 44.

Lördagen den 21 Maj.

Föredrogos och lades till handlingarna bevillningsutskottets nedannämnda,
under gårdagen bordlagda memorial:

n:o 26, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen
af förslag i fråga om en frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk
frihamn vid Öresund; samt

n:o 27, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande n:o 19 i anledning af väckta motioner om
införande af progressiv beskattning.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

n:o 35, om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur
mot skada af hundkreatur;

n:o 36, angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;

n:o 37, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning; n:o

38, angående kreditivsummorna;

n:o 39, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

n:o 40, angående förhöjning af bevillningsafgiften för spelkort;

n:o 41, angående vilkoren för försäljning af bränvin;

n:o 42, angående stämpelafgiften; samt

n:o 43, angående åtgärder för invexling till pregelvärdet af
skadadt silfverskiljemynt.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 102, till Konungen, angående tullbevillningen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 95, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret;
och

n.-o 97, med ny riksstat.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 103, till Konungen, angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst.

Första Kammarms Prof. 1892. N:o 44.

4

N:o 44.

60

Söndagen den 22 Maj.

Tillkännagafs, att Kongl. Maj:t låtit genom offentligt anslå»
bjuda och kalla Riksdagens samtlige ledamöter att måndagen den
23 innevarande månad, efter förrättad gudstjenst, sig å rikssalen
infinna för att enligt 36 § riksdagsordningen af Kongl. Makt i nåder
hemförlofvas. J

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. I.55 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Söndagen den 22 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m
leddes af herr vice talmannen.

och dess förhandlingar

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

för iUÄg.beO,ttft0:dll“de’ Ritsd“Se»s *>"1* till

n:° angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;

n:o 45, angående tullbevillningen;

n:o 46, angående anslag till Luleå-Gellivarabanan ■

n:o 47, angående utveckling af statens telefonväsende;

n:o 4o, angående statsregleringen; och

n:o 49, om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari
barn lodda uti aktenskap mellan vissa olika trosbekännare, skola
uppfostras; ’

hvarefter protokollsutdrag härom justerades.

Kammaren åtskildes kl. 2,40 e. m.

In fidem

f A. von Krusenstjerna.

Måndagen den 23 Maj.

51

N:o 44.

Måndagen den 23 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Upplästes en inkommen dödsattest, så lydande:

Att ryttmästaren B olivar Magnus Fredrik Carl Vilhelm Hallenborg,
boende i Grand Hötel i Stockholm, afled derstädes den 22 maj
1892 kl. 9,30 f. m. i en ålder af 64 år, 3 månader, 4 dagar; intygar
härmed

Stockholm den 22 maj 1892.

Dödsorsak: Primär: Akut lunginflammation
(Pneumonia acuta).

B. M. Bruzélius.

med. professor.

På framställning af herr vice talmannen beslöt kammaren att i
skrifvelse till Konungen anmäla den genom berörda dödsfall uppkomna
ledighet inom kammaren; hvarefter ett uppsatt förslag till
ifrågavarande skrifvelse upplästes och godkändes.

Herr vice talmannen och kammarens ledamöter afgingo kl. 10,50
f. m. till Storkyrkan, der riksdagspredikan hölls af komministern i
storkyrkoförsamlingen A. O. I. Kiellman-Göranson. Efter gudstjenstens
slut begaf kammaren sig till rikssalen, der jemväl Andra Kammaren
infann sig. Sedan herr statsrådet och chefen för civildepartementet
Groll uppläst Kongl. Maj:ts nådiga förordnande för hans
excellens herr statsministern Boström att å Kongl. Maj:ts vägnar afsluta
riksdagen samt herr vice talmannen i Första Kammaren och
herr talmannen i Andra Kammaren framfört kamrarnes undersåtliga
välönskningar, och riksdagsbeslutet blifvit af herr statsrådet och chefen
för civildepartementet uppläst, förklarade, å Kongl. Maj:ts vägnar,
hans excellens herr statsministern 1892 års lagtima riksdag vara afslutad.

N:o 44.

52

Måndagen den 23 Maj.

Efter det kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet
och der intagit sina platser, framträdde grefve Sparre till talmansbordet
och yttrade:

1892 års riksdag är nu afslutad, men, innan vi åtskiljas, har ja«-att frambära till eder, mine herrar, en afskedshelsning och önskar
jag äfven sjelf uttala några afskedsord.

Kammarens vördade talman under nu afslutade riksdag har ännu
icke efter sin sjukdom återvunnit helsa och krafter nog för att kunna
här närvara. Han har derför anmodat mig att frambära sin helsning.
Han har uppdragit åt mig att uttala sin djupt kända tacksamhet för
den vänskap och det förtroende, som under nu afslutade riksmöte
kommit honom så rikt till del. Han sänder eder sina bästa välönskningar
och anhåller att han måtte blifva bevarad i vänlig hågkomst.

Sedan jag sålunda utfört detta uppdrag frambär jag mitt uppstiga
tack för åtnjuten vänskap, visadt öfverseende. Hvarje bevis
derpå kommer att af mig i tacksamt minne bevaras. Och slutligen
anhåller jag att få förena mina välönskningar för eder med dem, som
jag nyss å herr von Ehrenheims vägnar uttryckt.

Detta tal besvarades af herr JBennich i följande ordalag:

Med varmaste tacksamhet hafva kammarens ledamöter emottagit
sin högt värderade talmans genom eder, herr grefve, framburna afskedshelsning.
Vi beklaga djupt anledningen till hans frånvaro, som
tillskyndat honom lidande och beröfvat oss tillfället att i afskedets
stund omedelbart betyga honom de känslor af oskrymtad vördnad
och tillgifvenhet, hvilka besjäla oss alla. Vi bedja eder, herr grefve,
till honom framföra uttrycken af dessa känslor och af vår lifliga förhoppning,
att då kammaren å nyo samlas, återfinna talmansklubban
i hans bepröfvade hand.

Till eder, herr grefve, som nu och flera gånger tillförene med
oveld och rik erfarenhet från talmanstolen ledt våra förhan dlin o-ar,
bringa vi ock ett hjertligt tack, under upprigtig tillönskan af lycka
och trefnad under hvilan efter edert för denna gång afslutade, ansträngande
riksdagsarbete.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,25 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. SYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1892.