RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:42)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 42.

Tisdagen den 17 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 11 i denna månad bord-O» deri troslära.
utlåtande n:o 51, i anledning af väckt motion om ändrade be- tära, hvari
stämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap lj*p}cair™fca
mellan vissa olika trosbekännare, skola uppfostras. kännare skola

uppfostras.

Friherre Klinckowström: Innan jag yttrar mig öfver det nu

föreliggande lagutskottets betänkande n:o 51, anser jag mig böra nämna,
att jag är född och uppfödd i den evangeliskt-lutherska trosbekännelsen
och hoppas, vill Gud, att förblifva städse i samma tro och kyrkosamfund
så länge jag lefver. Jag har således icke bär något personligt intresse
att försvara eller bevaka. Men när jag med uppmärksamhet genomläser
lagutskottets nu föreliggande betänkande, så finner jag mig pinligt berörd
deraf, att utskottet föreslår, det Riksdagen skall uppträda i denna
fråga på en gång såsom anklagare och domare och, hvad värre är, enligt
mitt förmenande, utan att låta den anklagade, som här, så vidt jag förstår,
är den romersk-katolska kyrkan, få sig förklara och försvara. Detta
är, såvidt jag kan förstå, oförenligt med svenskt rättsmedvetande, och
mig synes, att det icke är rigtigt handladt.

Hvad nu beträffar det ifrågavarande betänkandet, så börjar detsamma
med ett aftryck i vissa delar af den motion, som herr Björnstjerna
vid senaste riksdag aflemnade i frågan, och till hvilken kan
refererar sig i den helt korta motion, han vid denna riksdag i frågan
aflemnat, och som i sak är ett förnyande af hans vid förra riksdagen i
ämnet väckta motion. Jag vill här endast upptaga några få punkter
till besvarande af hvad i nämnda motion nu i lagutskottets referat
förekommer. På sidan 3 säger utskottet: »till stöd för sin berörda framställning
anförde motionären, hurusom utan tvifvel mången jemte motionären
med oro och bekymmer följt den katolska propagandans verksamhet
i vårt land och att det torde vara hög tid att genom lagbestämmelser
så ordna, att den romersk-katolska kyrkan i Sverige icke
längre finge i visst fall tillvälla sig en privilegierad ställning gent emot
andra trosbekännelser, i främsta rummet mot den evangelisk-lutherska,
som utgjorde vår statsreligion och ännu lyckligtvis med värme omfattades
af det ojemförligt största antalet af landets inbyggare». Den katolska
propagandans verksamhet härstädes är icke på långt när så stor,

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 42. 1

N:o 42. 2 Tisdagen den 17 Maj, e. in.

Om den tros- gom den lutherska beträffande katolikers öfvergång till den lutherska
barn’af tissel ^ran- Bevis derom lemnar den mängd af kontrovers-skrifter och prisolika
trosbe- belönta afhandlingar mot den katolska läran, som här förekommer. För
kännare skola (ifrigt lärer aldrig någon katolik som anmält sig till öfvergång blifvit
uppfostras, bortvisad; det katolska presterskapet deremot bortvisar ofta protestanter
(Forts.) och gör ingenting för att locka dem.

Vidare säger utskottet på samma sida 3: »Allmänt bekant vore
nemligen, att det katolska presterskapet i Sverige vid hvarje äktenskap
mellan en katolik och en lutheran eller annan trosbekännare ovilkorligen
affordrade båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse, att alla barn af
deras äktenskap skola döpas och uppfostras i den katolska läran. Detta
påbud tillämpades här med största stränghet, så att något undantag derifrån
numera icke torde medgifvas, under det ännu för några tiotal år
sedan det stått föräldrar fritt att bestämma öfver sina barns religion».
Det är icke, mine herrar, det katolska presterskapet, utan 1873 årslag,
som af lagutskottet här på första sidan har blifvit citerad i hvad den
rör nu ifrågavarande fråga, som föreskrifver ett skriftligt äktenskapsförord
rörande barnens religiösa uppfostran. Derförutan bör väl märkas
att alla barnen måste uppfostras uti lutherska läran. Föräldrarne äro
icke fria i detta hänseende i Sverige. När nu katolska presterskapet
uppmanar kontrahenter vid blandade äktenskap, som vilja uppfostra
sina barn i katolska läran, att de måste iakttaga lagens föreskrift, att
icke försumma den skriftliga öfverenskommelsen, och när till och med
detta presterskap icke sammanviger sådana kontrahenter enligt katolsk
r itus, så handlar det uteslutande enligt svensk lag och icke annorlunda.
De kontrahenter, som icke ämna uppfostra sina barn i katolska läran,
behöfva intet förord. Men icke skall motionären vilja tvinga katolska
prester att sammanviga sådana kontrahenter, enär de hafva att anlita
antingen det lutherska presterskapet eller magistraten, der civiläktenskap
kan ega rum. Här finnes intet tvång.

Vidare citerar lagutskottet på samma pagina 3 sålunda: »Ett så dant

lagbud af påfven i Horn hade vi hittills stillatigande underkastat
oss, och detta i ett land, som framför hvarje annat kunde i denna stund
berömma sig af att vara protestantiskt». Dertill får jag svara att icke
påfven i Rom har stiftat ifrågavarande lag, utan svenska statsmakterna
är 1873, och icke har man »hittills stillatigande underkastat sig påfvens»
utan svenska lagens påbud. Enahanda äktenskapsförord, som det öfverklagade,
fans dock bär i Sverige brukligt långt före 1873. Det var
nemligen öfverståthållareembetet, som utfärdade dylikt förord, »till framtida
efterrättelse».

Utskottet citerar vidare på samma pag. 3 motionärens yttrande:
»Skulle det så fortfara, kunde den dag motses, då Sverige komme att
inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att vi äfven i politiskt
afseende finge samma svårighet att bekämpa som andra länder, der ett
liknande förhållande inträdt och der påfveväldet utgjorde en magt i
staten, för hvilken landets regering ej sällan nödgats böja sig. Förden
troende katoliken gälde nemligen påfvens bud i främsta rummet och

Tisdagen den 17 Maj, e. in. 3

konungens blott i det andra» (ja, i tros-saker, och det är som sig bör).
»Också hade det i en urkund, som blifvit uppläst vid det grundläggande
af en ny katolsk kyrka i Stockholm, som då nyligen egt rum, hetat,
att: »grundstenen lades under summus pontifex Leo XIII:s och konung
Oscar II:s regering». För hvarje svensk, som ej bekände den romerska
läran och med motvilja såge en italiensk prelat intaga främsta platsen
i vårt land, borde detta innebära en allvarsam varning». Jag får dertill
svara följande: Månne motionären gillar t. ex. den nuvarande

franska regeringens handlingssätt, skolorna och alla barmhertighetsanstalters
mot föräldrarnes och de olycklige hjelpbehöfvandes invändningar?
Vid grundläggningen af en ny katolsk kyrka i Stockholm hette
det: »Grundstenen lades under summus Pontifex Leo XIII:s och

konung Oscar II:s regering». »Med motvilja» — menar motionären
— »såge hvar och en svensk lutheran en italiensk prelat intaga främsta
platsen». Men här är ju fråga om en katolsk kyrka — och då finner
jag det rigtigt att summus pontifex bör vid ett sådant tillfälle få stå
före den protestantiske svenske konungen.

Lagutskottet säger vidare: »Mången såge ingen fara i det nuva rande

förhållandet och förebure att katolicismen gjort blott ringa framsteg
i vårt land. Nekas kunde dock ej, att under de senaste decennierna
katolska kyrkor och skolor öppnats å flera orter, både här och i
Xorgc, äfven der ingen katolsk befolkning funnes. Nyligen hade t. ex.
tomt inköpts till en katolsk kyrka i Vadstena. Från dessa skolor, der
ingen religionsundervisning finge meddelas åt andra än till katolska kyrkan
hörande barn, visste man likväl, att vid flera tillfällen döttrar af
lutherska föräldrar utgått som katoliker». Motionären omnämner att
både här och i Norge hafva katolska kyrkor öppnats, till och med i Vadstena.
Detta är icke fullt sanning. Det är sant att af vördnad för
det svenska helgonet den heliga Brigitta, vid hennes 400-åriga jubileum,
eu utländing har köpt en tomt i Vadstena, men meningen dermed
lär, såvidt man nu vet, vara, att der inrätta ett hospital. »Bevislig!
vore att personer, hvilkas öfvergång vore allmänt bekant, likväl
icke låtit utskrifva sig ur den lutherska församlingen», fortfar lagutskottet
citerande. Ett ä två dylika exempel lära förefinnas, men någon
fara för propagandans oroväckande verksamhet kan jag åtminstone ej
deri finna. Samma qvarstående i den lutherska kyrkans böcker förekommer
med de tusentals baptister, metodister, frälsningsarmens officerare,
som bibringa just till följd deraf sina separatistiska läror åt tusentals
barn af statskyrkans medlemmar.

Motionären har slutligen erkänt, att de katolska sjuksköterskorna
vunnit mångas hjertan, men han tror, att deras afsigt kunde icke vara
någon annan, än att draga själar öfver till den katolska kyrkan. Nå
väl, då motionären icke kan anföra ett enda exempel derpå, får man
antaga att dessa sjuksköterskor icke hafva till afsigt med sin verksamhet
att draga själar till den katolska kyrkan, och hvad mera är, de äro
strängeligen förbjudna att börja samtal med de sjuke i religiösa
frågor.

N o 42.

Om den troslära,
hvari
barn af vissa
olika trosbekännare
skola
uppfostras.
(Forts.)

N:o 42.

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om man med uppmärksamhet genomläser isynnerhet motionärens
hårnål visso. mo^on senaste riksdagen och äfven lagutskottets nu föreliggande

olika trosbe- betänkande, så finner man, att de syfta derhän, så vidt jag har kunnat förstå,
kännare skola att katolska kyrkan här gör hvad man kallar en synnerligen verksam
uppfostras, propaganda, för att draga öfver själar från den protestantiska till den
(Forts.) katolska kyrkan. Han har såsom bevis för denna den katolska kyrkans
oupphörliga, stora verksamhet i denna rigtning anfört en afhandling af
dåvarande komministern i Ödestugu, sedan utnämnde kyrkoherden i
Hallaryd C. G. Prinsell, hvilken afhandling kallas: »Protestantismens

tillbakagång och förfall och de hufvudsakligaste orsakerna härtill». Ur
denna broschyr har motionären öst sina flesta upplysningar rörande
propagandans verksamhet i de flesta europeiska länder, och jag tror äfven
i nordamerika. Det förhåller sig ganska rigtigt såsom motionären uppgifver
efter denna broschyr, men det är i främmande länder. Hvad
deremot beträffar propagandan i vårt fädernesland, så förhåller sig dermed,
så som jag strax skall visa, på ett helt annat sätt. Den så
kallade propagandan är på långt när icke af hvarken den vidd eller det
omfång, som motionären tyckes föreställa sig. Om vi gå till de officiella
siffror, som äro angifna i den svenska allmänna statistiken, så finna
vi för årtiondet 1860 till 1870, att då funnos här i Sverige 573 romersk-katolska
katoliker och 1880 var antalet 810 enligt de officiella
uppgifterna. Enligt de uppgifter, som jag särskilt skaffat mig,
funnos vid detta sekels början, mine herrar, i Sverige 1,500 katoliker,
och nu 1892, enligt den sista uppgift som finnes, är deras antal mellan
12- och 13 hundra, hvaraf i Stockholm 843. Man ser således, att under
nära ett sekels lopp har katolikernas antal, långt ifrån att ökas, tvärt om
minskats i Sverige. Den katolska församlingen i Stockholm, och äfven
katolikerna i de öfriga delarne af Sverige kunna indelas i tre olika
grupper. Den första gruppen utgöres af dem, som äro födda katoliker,
den andra af dem, som hafva inflyttat från främmande länder och den
tredje gruppen är egentligen den, som den så kallade katolska propagandan
skulle hafva eröfrat, den utgöres af svenskar, som från
den evangelisk-lutherska läran öfvergått till den romersk-katolska.
Det antal, hvarmed den katolska kyrkan och församlingen här i
Stockholm, som dock är den ojemförligt största i landet, ökats årligen,
har under flere af de senare åren bestigit sig till 20 personer, icke
mer, och denna tillökning af 20 personer är icke i tredje gruppen, utan
tillhör alla tre de grupper, jag nyss haft äran omnämna. Hvad jag
nu nämnt, det är de officiella statistiska talen, men det må tillåtas mig,
liksom motionären, att få samla och redovisa för åtskilliga uppgifter i
samma brochyr, der han hemtat sina upplysningar om propagandan i
främmande länder. Han kan ju icke annat än anse denna källa säker
äfven beträffande de uppgifter, densamma lemnat för Sverige, när han
begagnat den i fråga om främmande länder. Nåväl, hans uppgifter
rörande denna fråga, rörande katolikernas så kallade propaganda, öfverensstämma
i det närmaste med de officiella uppgifter, som jag nyss omnämnde
för 1880. »I Sverige synes», säger Prinsell, på pag. 26 i sin

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 5 Sf:o 42.

broschyr, »den kyrkliga upplösningen hafva gripit omkring sig mycket Om den trosvidare.
Utaf landets 4,555,668 invånare, år 1880, voro 4,544,434
lutheraner och 21,234 andra religionsbekännare, hvaraf de talrikaste bnp- o]/ika trosbetisterna
enligt svenska kyrkans böcker utgjorde 7,676 (i egna böcker kännare skola
hade de upptagna 288), metodisterna 1,591, judar 2,993, separatister uppfostras.
448, mormoner 414. Detta är de af Prinsell citerade officiella siffrorna. (Forts.)
»Men», säger han, »dessa officiella siffror äro dock mycket för låga.

Redan år 1864 skola baptisterna i Sverige haft 6,400 bekännare och
år 1884 räkna de, enligt deras egna uppgifter 25,277 bekännare i Sverige.
Metodisterna anslås till 12,000 samt separatisterna till 40,000.
Mormonerna uppgåfvos till 2,150 år 1885». Det är besynnerligt synes
mig, att när motionären talat om propaganda och lagutskottet upptagit
hans anmärkningar i denna fråga och gillat dem, att icke då lagutskottet
och motionären talat om den vida talrikare propaganda, som
eger rum af de så kallade separatisterna af alla klasser. Den är, synes mig,
mycket vigtigare, och mycket farligare, dessa separatisters propaganda för att
rycka själar från den evangelisk-lutherska läran, än den ringa så kallade
propaganda, som skulle utöfvas af den romerska kyrkan. Jag förmodar,
då således den katolska propagandan, såsom jag nyss haft äran visa,
är så högst obetydlig, att det måste vara dess art och beskaffenhet,
som har försatt motionären och efter honom lagutskottet i den förskräckelse
öfver deu senare propagandan, som yttrat sig på många håll
i utskottets betänkande. Det är väl troligtvis derför, att åtskilligt, hvad
motionären och lagutskottet kalla bättre folk, lär hafva öfvergått till
den katolska läran. Det är sant, att det finnes några personer af de
så kallade bättre lottade samhällsklasserna, som hafva beslutit sig för
att öfvergifva den religion, hvari de äro födda och döpta, och öfvergå
till den katolska läran. Men, mine herrar, det tyckes mig, som om det
borde i kristlig mening vara alldeles likgiltigt, om de öfvergående äro
rika, mäktiga, högt aktade män, eller om de tillhöra de fattiga och
arbetande klasserna, tv vi böra väl påminna oss evangelii yttrande, att
de yttersta skola blifva de främste och de främste de ytterste, och
komma väl ihåg evangelii liknelse om den rike mannen och Lazarus.

Jag har sysselsatt mig med den statistiska delen af denna så kallade
katolska propaganda. Men det är väl nödvändigt att litet göra
sig reda för, hvarför dessa öfvergångar, isynnerhet i främmande länder,
men, jag medgifver det, äfven här, fastän sparsamt, förekomma, dessa
öfvergångar till katolska läran. Rör mig är det alldeles klart, att det
är af en helt annan grundorsak, än den, som kanske mången tror vara
den rätta. Jag har länge lefvat i kanske den mest katolska större stad
i Europa, nemligen Österrikes hufvudstad; jag har nära studerat förhållandena
der. Jag hade der anhöriga af mitt namn, som voro beklädda
med höga presterliga värdigheter, med hvilka jag umgicks, och
jag har fått den bestämda öfvertvgelsen, att om den katolska religionen
har något, som drager i’ synnerhet de fattiga och förtryckta till sig, så
är det de katolska medlemmarnes, främst presterskapets och äfven de
vanliga församlingsledamöternas stora kristliga barmhertighet. Det är,

K:o 42.

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

°lärae”hvari mine llerral\ något så karakteristiskt för denna lära, hvars dogmer jag
barn ’af vissa ic^e lnlata på, emedan deremot kan mycket sägas, men hvad

olika trosbe- trosnit och kärleksfull barmhertighet mot alla nödlidande, vare sig mokännare
skola raliskt eller lekamligt nödlidande beträffar, är den prisvärd och förundransuppfostras.
-vara, och säkert är, mine herrar, att i det fallet har vårt protestantiska
( orts.) presterskap mycket att såsom embetsmän lära åt de katolska presterna.

Den som sett dom uppträda i de fattiga hemmen, huru de besöka de
sjuka och lidande, huru de lugna deras sinnen och hjelpa dem lekamligen,
han skall ock gifva mig rätt deri, att det är något, som man
maste hafva följt med, för att fullt kunna inse och uppskatta.

Katolicismen har ock det företrädet framför de protestantiska kyrkorna,
att den katolska kyrkan är on och allmän i hela verlden, den
är icke inskränkt till vissa länder, utan den hjelp, det bistånd och understöd,
som lemnas, utgår från hela den katolska verlden till de ställen,
der nöden är störst och behofvet att hjelpa mest ömmande. Det är det,
som gör den katolska kyrkan så stor i mitt tycke och så verkligen
med kärlek och tacksamhet sedd af de fattige och förtryckte.

Motionären har i några ord gjort rättvisa åt de så kallade sjuksköterskorna
inom katolska kyrkan. Ja, mine herrar, man kan icke nog
prisa deras uppoffrande och menniskoälskande barmhertighet mot de
nödlidande och nödstälde. Se vi i stort så innehåller hela den katolska
verlden 153,800,000 menniskor och den protestantiska verlden samrnanlagdt
72,700,000 menniskor, således ungefär hälften af den katolska.
Se vi på dessa sjuksköterskor, som förrätta det största barmhertighetsverk
inom församlingarne, så räknar den katolska verlden 190,000 stycken,
då deremot den protestantiska i allt endast kan uppvisa ett antal
af 6,000. Egentligen borde det i den protestantiska verlden finnas
hälften af 190,000, således 95,000 sjuksköterskor, men i stället finnas
der endast 6,000. Detta bevisar, att den katolska verlden i just det,
som kanske är det vigtigaste i den kristna sedeläran, nemligen barmhertighet
mot nästan, star långt före oss protestanter. Jag har sjelf
behöft dessa systrar vid svåra epidemiska sjukdomar på mitt landtgods,
och I kunnen icke föreställa eder, mine herrar, med hvilket nit, hvilken
uppoffring och kärlek de hafva skött de sjuke, då läkarne omöjligen
kunnat na^ dessa. Pa landsbygden, såsom I veten, mine herrar, kommer
läkaren på besök på en qvarts timme, gör sina ordinationer och reser
sin väg. Der ligga de fattige i sina hem, blifva allt sjukare och do.
Det var under den difterisjukdom, som sistlidne vinter härjade i Stoekholrns
län. Två gånger skickade jag ut sjuksköterskor, och jag kan
försäkra, att de räddade lifvet på flere af de fattiges barn. De gingo
till dem tre, fyra gånger om dagen och besörjde penslingen, som vid
nämnda sjukdom är det vigtigaste. Tusentals exempel kunna anföras
på deras menniskokärlek. Och hvad hafva de för ersättning? En ringa
penning, nödvändig för deras uppehälle. Hvad som blir öfver skänka
de åt de fattige, och de göra mycket godt derigenom.

Jag kan icke sluta kapitlet om det katolska presterskapet, utan att
nämna, att de af dem, som verka i de s. k. missionsländerna, icke hafva

N:o 48.

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

något bestämdt underhåll utan lefva af de gåfvor, som med dem lika Om dm t™-troende kristna medlemmar af den katolska församlingen lemna dem. ^ vjS8a
De hafva icke något annat, hvarmed de uppehålla sig, och ändock racka trosbe de

till att bistå de fattige. De kunna i kristlig barmhertighet icke gm-kännare skola
dast fullt jemföras med, utan öfvertäflä vida våra prester. uppfostras.

Det är några stora frågor, som behandlats af motionären och af ( 0 s*)
lagutskottet, som jag anser mig böra närmare taga i betraktande. Utskottet
har kastat ut en fras från den romersk-katolska katekesen. Jag
tror icke att jag misstager mig om, att det är utskottets ^vördade ordförande,
som hittat denna godbit. Han trodde väl, att, da jag var barbar,
jag icke skulle få reda derpå, men lyckligtvis finnes katekesen i
ordagrann tysk öfversättning, och jag har denna öfversättning i min
hand. Den latinska frasen lyder: extra ecclesiam milla salus. I utskottets
betänkande står: Denna kyrka, som vid sidan af lärosatsen:

extra ecclesiam milla salus etc. Denna sats vill lagutskottet öfversätta
med: utom kyrkan ingen frälsning. Utskottet får förlåta mig, om jag
påminner om en händelse, som timade med apostelen Philippus, och
som står beskrifven i Apostlagerningarne kap. 8: 27—30 vers. Aposteln
gick på vägen mellan Jerusalem och Gaza och der träffade han en den
ethiopiske drottning Candaces kamrerare, som satt på sin vagn och läste
profeten Esaias’ profetia om vår frälsares lidande och död. Aposteln
frågade då: »förstår du ock hvad du läser?» Jag nödgas framställa till
lagutskottet och i synnerhet dess vördade ordförande: förstår han också
hvad han läser? Jag tviflar derpå och skall nu gå att redogöra
härför.

Det är icke nog, mine herrar, att känna till denna naket stående
fras. Man bör också känna dess betydelse och mening, såsom den katolska
kyrkan utlagt densamma. Jag började såsom I, mine herrar,
torden påminna eder, med att säga, att det var mig pinsamt att finna,
det lagutskottet icke gifvit den anklagade, som dock °är den romerskkatolska
kyrkan, tillfälle att genom sina härvarande malsmän fa förklara
de frågor, i hvilka utskottet behöft vinna upplysning. Hvad nu beträffar
omförmälda fras: utanför kyrkan ingen frälsning, så får jag nämna

följande: Hvarje kristligt dop, äfven protestantiskt, upptager katolska

kyrkan såsom tillfyllestgörande för att blifva medlem af sistnämnda
kyrka. Således tillhör herr Bergström enligt katolska kyrkans utläggning
genom dopet den katolska kyrkan. Följande anekdot känner troligtvis
herr Bergström: Plus IX skref till kejsar Wilhelm I och kal lade

honom min son. Kejsaren formaliserade sig öfver benämningen.

Då förklarade påfven, hvarför han användt den, och gjorde det genom
nvssberörda utläggning af förenämnda fras. — Vuxne, kristligt döpta
medlemmar af annat kristligt trossamfund komina^ till himmelen (enligt
katolska kyrkans lära) om de aldrig begått en svår synd.

Men äfven om en dylik kristen begått en svår synd, måste han
mottaga det så kallade botens sakrament för att återvinna den förlorade
nåden. År detta honom omöjligt (t. ex. emedan han utan egen skuld
är okunnig om skyldigheten att bikta), sa fattas honom i hvarje tall

N:o 42. 8 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om den tros- det säkraste medlet till frälsning. Dock är äfven för honom himmelen
barn''af ^vissa iC^e ^sluten, *7 genom en fullkomlig ånger, det vill säga genom en ånger,
Olika trosbe- som framgår ur den högsta bevekelsegrunden, den rena kärleken till
kännare skola Gild, blir äfven utan emottagandet af botsakramentet synden utplånad
uppfostras, och den heliggörande nåden återskänkt, under det att med sakramentet
(Poits.) de mindre fullkomliga motiven, hoppet om himmelen och fruktan för
helvetet, äro tillräckliga.

Huru står det då till med de vuxne, som aldrig blifvit döpta och
som hafva svårt syndat? De äro i liknande belägenhet som de protestanter,
hvilka efter dopet begått en dödssynd, det vill säga de måste
uppväcka en fullkomlig ånger. Denna ånger ersätter för dem dopet,
liksom den för protestanterna ersätter botsakramentet, och kallas derför
begärsdopet; vidare kunna de genom martyrdöden erhålla det så kallade
blodsdopet. Begärsdopet så väl som blodsdopet förskaffar i vidsträcktare
mening medlemsrätt till den katolska kyrkan, förlänar den heliggörande
nåden och öppnar himmelen.

Huru går det vidare med de vuxne, hvilka icke undfått något af
dessa tre dop, men å andra sidan aldrig hafva svårt syndat? Om de
göra hvad som står i deras förmåga, så komma de säkert till tron och
till kyrkan (åtminstone i vidsträcktare meningen) och till himmelen.

Jag har på detta vis velat neutralisera den fruktansvärda fras, som
lagutskottet här från den romersk-katolska katekesen utslungat. Om
man icke sjelf förstår meningen och andan i denna för 320 år sedan
författade katekes, bör man låta upplysa sig af dem, som saken närmast
rör. ,

Det är en annan sak som också är af vigt att jag berör, emedan
den utgör, om jag så må säga, hufvudföremålet för motionen och lagutskottets
betänkande. Det är nemligen frågan om de blandade äktenskapen.
Hvad lärer nu den romersk-katolska kyrkan rörande denna
fråga? Enligt den »svenska fullständiga religionsläran för katolske
kristne» pag. 233 föreskrifves följande: När man och qvinna förklara

inför församlingens själasörjare och tvenne vittnen, att de taga hvarandra
till äkta, hvarpå pastorn välsignar deras äktenskapliga förbund,
är detta fullbordadt. Uti de länder åter, der såsom här i Sverige det
tridentinska kyrkomötets beslut icke hafva blifvit kungjorda, erfordras
icke till äktenskaps giltighet att det ingås inför församlingens pastor,
utan är det äfven i katolska kyrkans ögon giltigt, att det ingås eljest
på lagligt sätt. — Således, om en katolik och en protestant vigas afen
protestantisk prest eller om, der civiläktenskap egen rum, de förklara
inför vederbörande magistratsperson, att de taga hvarandra till äkta, så
är ett sådant äktenskap giltigt inför den katolska kyrkan. Blandade
äktenskap mellan katoliker och andra icke till katolska kyrkan hörande
kristne har denna kyrka städse ogillat och aldrig medgifvit dem annorlunda
än under vissa vilkor. Och märk väl, mine herrar, dessa vilkor
äro icke, såsom motionären tyckes föreställa sig, olika för olika länder,
utan de äro påbjudna för hela den katolska kristenheten. Dessa vilkor
äro föreskrifna, emedan den katolske maken är högeligen blottstäld för

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 9 X:o 42.

faran antingen att förlora sin tro eller att blifva likgiltig emot densamma; Om den trosemedan
barnens katolska uppfostran vanligen är bristfällig och ickebarn afhissa
sällan omöjlig; emedan den icke-katolske maken hvarken erkänner äkten- olika trosbeskapet
för ett sakrament eller för oupplösligt och således enligt sin tros- kännare skola.
lära kan skilja sig och ingå nytt gifte med annan person, hvilket är uppfostras.
otillåtligt för den katolske maken; emedan just derför ett sådant äkten- (Forts.)
skap aldrig är hvad likväl ett kristligt äktenskap skulle vara, nemligen
en trogen liknelse af Kristi innerliga och oupplösliga förbund med sin
kyrka, och emedan den äktenskapliga föreningen uti enahanda anda
och tänkesätt framför allt beror på trons gemensamhet. De vilkor, under
livilka katolska kyrkan medgifvit de blandade äktenskapen, äro: att
den katolske maken oförhindradt må kunna efterlefva sin religion; att
den är angelägen att på öfvertygelsens väg återföra sin icke-katolske
make till den sanna kyrkan och att alla barnen uppfostras i den katolska
religionen. Dessa vilkor äro gifna i påfliga förordningar af
Pius VIII, Gregorius XVI m. fl. Den katolska kyrkan är nödsakad
att bestämma dessa vilkor, så vida hon antingen icke vill vara likgiltig
i afseende på sina barns eviga förtappelse eller neka att Kristi sanna
lära allena är saliggörande.

Jag har nu kanske alltför länge tagit kammarens uppmärksamhet i
anspråk för denna fråga, men den är af större vigt för den enskilde
individen åt den katolska kyrkan, som ämnar ingå äktenskap med en
protestant, än hvad mången måhända föreställer sig. Att katolska
presterskapet affordrar ett skriftligt löftesord af dem, som anmäla sig
vilja ingå äktenskap, derest den ena kontrahenten tillhör romersk-katolska
kyrkan, det är, såsom jag här under mitt yttrande redan ett par gånger
påvisat, just i enlighet med den så kallade förordningen angående
främmande trosbekännare af den 31 oktober 1873, i hvars 6:te § nämnes
att: »Har emellan makarne träffats aftal om deras barns uppfostran

i evangeliskt-lutherska läran eller främmande troslära, som en af makarne
bekänner, vare sådant aftal gällande, så framt det blifvit före
äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och uppvisadt för vigselförrättare,
derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför hvilken
äktenskapet afslutats». Enligt denna lag är det således alldeles
nödvändigt, så vidt ett aftal af ifrågavarande beskaffenhet skall blifva
gällande, att det uppsättes skriftligen före vigseln.

Xu vill motionären och med honom lagutskottet i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t framhålla nödvändigheten af att förändra
nämnda § i 1873 års dissenterlag på ett sätt, som jag för min del tror
vara hvarken lämpligt eller tjenligt. Och, hvad mera är, jag tror icke,
att det kommer att uppfylla sitt ändamål, ty den af lagutskottet nu
föreslagna förändring i 1873 års lag, som skulle medföra eu mängd
obehagliga följder, bland andra att öppna dörren för meneds- och löftesbrott,
skall dock icke förmå den katolske presten att eldigt katolsk ritus
förrätta brudvigsel vid äktenskap, hvarvid barnen skola uppfostras uti
lutherska läran. I så fäll får väl den lutherska pastorn eller vederbörande
magistratsperson förrätta vigseln. Den katolska presten, som

If:o 42. 10 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om den tros- icke bär att befatta sig med äktenskapslysningarne annorlunda än att
barn af visso int-y£a den beträffande partens ledighet, har väl enligt lag rättighet att
olika trosbe- på grund af 3:ne oklandrade lysningar giltigt förrätta brudvigseln, som
kännare skola hvilken luthersk prest som helst. Men ingen lag förpligtar honom deruppfostras.
till. Motionens egentliga mål kan aldrig uppnås. Men deremot är jag
(Forts.) viss om att den föreslagna bestämmelsen skall sprida mycken oro,
mycken tveksamhet hos sådana personer, som hålla religionen kär. Tv,
rnine herrar, om ett blandadt äktenskap mellan katolik och protestant
icke kan enligt den katolska kyrkans föreskrift förrättas af den katolske
presten, så kan han icke till detta äktenskap gifva kyrkans välsignelse.
Och dessutom, om den katolske kontrahenten icke gjort allt hvad på
honom eller henne kan bero för att få ett löfte af den andra kontrahenten,
att de blifvande barnen skola få uppfostras i den katolska läran,
så anses det inför romersk-katolska kyrkan som en dödssynd. Samtycker
den andre kontrahenten och sedan bryter sitt löfte, då är den
katolske parten oskyldig, och den katolska "kyrkan har intet vidare
dermed att skaffa. Jag vill icke nämna något namn, men nyligen har
det i ett dylikt blandadt äktenskap mellan högt uppsatta personer, af
hvilka qvinnan var katolik och mannen protestant, händt, att, oaktadt
före äktenskapet af båda kontrahenterna lemnats löfte, att barnen skulle
uppfostras i den katolska läran, bröts löftet af mannen. Qvinnan var
således oskyldig, men mannens handlingssätt har smärtat henne och
smärtar henne fortfarande mycket.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag yrka afslag å
lagutskottets betänkande i denna fråga. Skulle mot all förmodan Riksdagens
båda kamrar gilla och godkänna utskottets ifrågavarande förslag,
så har jag den tilltro och förtröstan till vår upplysta regering, att den
icke skall fästa något afseende vid den föreslagna skrifvelsen.

Herr Bergström: Till en början tillåter jag mig erinra, huru som
denna kammare sistlidne riksdag med anledning af en motion, likartad
med den vid innevarande riksdag i frågan väckta, på tillstyrkan af ett
kammarens tillfälliga utskott biföll ett förslag om skrifvelse till Konungen
af ungefär samma innehåll som det förslag, hvilket lagutskottet nu
framlagt. Förstnämnda förslag blef utan diskussion bifallet af Första
Kammaren, men i följd af formella betänkligheter förklarade Andra
Kammaren, att enär motionen rätteligen bort behandlas af lagutskottet,
men den i Första Kammaren blifvit behandlad af tillfälligt utskott,
kunde Andra Kammaren icke taga någon befattning med frågan, utan
afsteg den gjorda framställningen. Jag är öfvertygad, att Första Kammaren,
som till väsentlig del består af samma ledamöter som vid sistlidne
riksdag, icke skall af friherre Klinckowströms långa anförande
låta förmå sig att frångå den ståndpunkt i frågan, som kammaren förut
intagit, utan bifalla utskottets hemställan, helst denna — jag säger det
i all ödmjukhet — torde hafva vissa företräden framför det tillfälliga
utskottets förslag, i det att lagutskottet så att säga generaliserat frågan
och icke tänkt uteslutande på den katolska propagandan, utan helt

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 11 N:o 42

allmänt föreslagit, att det skall vara prest af hvilken trosbekännelse Om den trossom
helst förbjudet att af blifvande makar af olika trosbekännelse kräfva
reverser eller förbindelser med afseende å barnens blifvande trosbekän- 0i^M trosbenelse.
Jag menar, att det är ett stort företräde hos detta förslag, att kännare skola
man sålunda vill skydda och bevara tros- och samvetsfriheten åt alla uppfostras.
makar af olika trosbekännelse. Den förste talaren anmärkte mot mo- (Forts.)
tionären, och jag tror äfven emot utskottet, att man uppträdt på samma
gång såsom åklagare och domare i fråga om den katolska religionen
samt i strid emot svenskt rättsmedvetande försummat att i frågan inhemta
yttrande från målsmän för samma religion. Jag kan icke förstå,
huru inhemtaude af yttrande i en riksdagsfråga från målsmän för den
katolska läran läte förena sig med svensk grundlag. Men äfven om
motionären enskildt skulle velat inhemta yttrande af föreståndaren för
den katolska församlingen härstädes, skulle han svårligen kunnat tillspörja
alla de krypto-katoliker, som finnas i vårt land om deras åsigter
beträffande motionen.

Nu har utskottet, som jag nämnt, häfdat den åsigten, att frågan
om den religion, i hvilken barnen skola uppfostras, är makarnes egen
sak, att hvarje inblandning deri af utomstående är förkastlig och att
man måste försöka att st äfja det intrång, som zelotiska prester kunna
söka göra på makarnes tros- och samvetsfrihet uti ifrågavarande afseende.
Att betrygga denna frihet synes mig vara ett mål, väl värdt
att eftersträfvas.

Den förste talaren har inlåtit sig på en mycket vidlyftig granskning
af motionärens vid sistlidne riksdag väckta motion, och under
denna granskning har han funnit tillständigt att i lagutskottets utlåtande
inlägga yttranden, som utskottet aldrig haft. Sålunda har han
påstått, att lagutskottet blifvit uppskrämdt deraf, att en mängd »bättre
folk» skulle öfvergått till den katolska läran. Jag försäkrar på ära och
tro att i lagutskottets utlåtande icke förekommer ett ord om vare sig
bättre eller sämre folk.

Den nämnde talaren sade vidare, att motionären i sin motion vid
förra riksdagen obehörigen tagit anstöt deraf, att vid invigningen af
någon katolsk kyrka i Stockholm påfven blifvit nämnd framför Sveriges
konung, samt förklarade, att han fann det helt naturligt, att katoliker
vid invigningen af en kyrka först nämnde sin »summus pontifex». Det
måtte hafva berott på någon reminiscens från hans lutherdom, att han
använde detta uttryck, tv påfvens vanliga titel är »pontifex maximus», en
benämning å den förnämste romerske offerpresten, hvilken benämning
katolikerna upptagit och tillagt sin påfve. Vi svenskar tala om vår
»summus episcopus», hvilket uttryck måtte varit det, som föresväfvat
talaren. Förblandningen är dock desto mindre att undra på, som han
här förut räknat sig sjelf till »barbarerna». — Motionären har nu stött
sig på, att pontifex maximus vid invigningen af en byggnad i Sverige blifvit
nämnd framför Sveriges konung, och förefaller det mig, icke så utan skäl.

Den förste talaren har ock tillvitat utskottet att hafva falskeligen
■citerat den romerska katekesen och misstydt satsen: »extra ecclesiam

JJ:o 42. 12 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om den tros- milla salus». Han har dock icke läst rätt i utskottets betänkande. Der
barn’a/vissast^r s^- Di: Denna kyrka, som vid sidan af lärosatsen: extra

Olika trosbe- ecclesiam milla salus (utom kyrkan ingen frälsning) ställer dogmen om
kännare skola pkfyens ofelbarhet och i en i öfverensstämmelse med det tridentiska
uppfostras, kyrkomötets beslut författad läroskrift, den romerska katekesen, uttrvck(Forts.
) ligen förklara]-, att eftersom ensamt den romersk-katolska kyrkan, såsom
ledd af den Helige ande, icke kan fara vilse, följer deraf med nödvändighet,
att alla öfriga trossamfund, hvilka tillegna sig namnet kyrka,
enär de ledas af djefvulens ande, dväljas i de förderfligaste villfarelser,
maste nemligen med alla till buds stående medel sträfva att undertrycka
alla andra kyrkor.

Icke för den siste talaren, hvilken förklarat sig vara en barbar och
icke kunna latin, men för de andre ledamöter i denna kammare, hvilka
ega latinkunskap, vill jag anföra den romerska katekesens egna ord.
Det heter der i Pars luna, cap. 10:mum, qu. 18: »Quemadmodum hsec
lina ecclesia errare non potest, quum a Spiritu Sancto gubernatur, ita
ceteras omnes qiue sibi ecclesise nomen arrogant, ut quse diaboli spiritu
ducantur, perniciocissimis erroribus versari necesse est.»

Det finnes mänga i denna högt ärade kammare, hvilka känna det
gamla romarespråket, och jag vädjar till dem, om lagutskottet vid sin
öfversättning af detta citat felat i någon mån. Jag har härvid särskildt
mina ögon fästa på en utmärkt latinare, här närvarande i kammaren.

Jag vill icke ingå i några diatriber rörande den katolska kyrkans
dogmer, ehuru jag skulle kunna med utmärkta författare bevisa, att
samma kyrka hyllar dogmer, som jag är säker på att den förste talaren
icke vill kännas vid. Jag skulle dock trötta kammaren, om jag inläte
mig på några dogmundersökningar och vederläggning af hvad den förste
talaren härom yttrat.

Saken är här blott den, att man vill freda makar af olika trosbekännelser
från att hemsökas af påträngande prester, och i det fallet har
man att stödja sig vid erfarenheten från andra länder, der man funnit
nödigt att förbjuda sådana skriftliga överenskommelser eller reverser
som dem, hvarom bär är''fråga. Det är icke heller uteslutande länder
med öfvervägande protestantisk befolkning, som stadgat dylikt förbud,
utan äfven i länder, sådana som Österrike-Ungarn, som hafva en blandad
protestantisk-katolsk befolkning, har statens regering i tros- och
samvetsfrihetens intresse funnit det nödvändigt icke blott att förbjuda
zelotiske prester att tränga sig på blifvande makar och affordra dem
reverser, lian ock att belägga med straff ett sådant förfarande, om det
skulle förekomma. Jag vill icke inlåta mig derpå, huru vida i vårt land
exempel på sådan påträngande zelotism förekommit; jag vill blott säga
att det förefaller mig att hvad man i andra länder till följd af en bitter
erfarenhet gjort till skydd häremot, det kan ock göras i vårt land.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Björnstjerna: Jag får uttrycka min tacksamhet till den
förste ärade talaren, ehuru min tacksamhet skulle hafva varit ännu

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 13 N:o 42.

större, om han fattat sig något kortare. Jag uttrycker min tacksamhet Om deri trosderför
att, om någon före hans uppträdande kunnat betvifla att eu ka- barn''trissa
tolsk propaganda pågår i vårt land, så bör ingen kunna betvifla det 0iika
efter samma anförande. Jag betygar honom min tacksamhet äfven der- kännare skola
för, att det varma sätt, hvarpå han uppträdt mot förslaget, öfvertygat uppfostras.
mig att detta icke är välkommet bland den katolska kyrkans målsmän, (Forts.)
hvilket synes mig vara ett godt skäl för att bifalla detsamma. Han
uppträdde så varmt för den katolska läran, att den katolske biskopen,
om han varit här — såsom vi nyligen sett af tidningarna har det nemligen
för första gången sedan femtonhundratalet nämnts katolske biskopar
i Skandinavien, en för Sverige, en för Danmark och -en för
Norge — att, säger jag, den katolske biskopen för Sverige knappt
kunnat uppträda varmare än friherre Edinckowström det gjort. Han
tillkännagaf att, när han vistades i Wien, han mycket umgicks med
slägtingar, som tillhörde den katolska kyrkan. Det torde vara väl bekant
att nu för tiden det Klmckowströmska namnet intager en framstående
plats inom Jesuiterorden, och det torde icke heller vara obekant,
att han sjelf står mycket nära någon, som anses för en ifrig beskyddare
af den propaganda, som här bedrifves. Jag uttalar härmed icke
ringaste klander, ty det tillhör den sanna katolska trosbekännaren att
söka omvända andra till den enda saliggörande kyrkan.

Jag ber herrarne fästa uppmärksamheten derpå, att i detta förslag
finnes intet, som afser att inskränka trosfriheten på något sätt. Den
katolska kyrkan är icke ens nämnd i sjelfva förslaget, utan detta är
allmänt och lika för alla. För min egen del, så, ehuru jag skattar mig
lycklig att vara uppfödd i den lutherska läran, inser jag fullkomligt att
hvar och en bör hafva rättighet att hysa den tro, han anser vara den
bästa.

Jag påminner mig härvid ett ungdomsminne från omkring 50 år
sedan, då jag var bosatt i London. Jag sammanträffade der med en
engelsk prest, som frågade mig om det religiösa tillståndet i Sverige.

Jag skulle skryta och förklarade för honom, att vi hade så godt som
endast en religion i vårt land. Han svarade derpå, att han fann detta
mycket bekymmersamt, ty der man sysselsatte sig med religiösa frågor,
skulle alltid olika meningar uppkomma, men, när der rådde en sådan
enighet i religiösa frågor, bevisade detta likgiltighet. Och jag tror han
hade rätt.

Jag hade visst icke tänkt att här göra något utfall mot den katolska
läran, men friherre Kiinekowström har uppkallat mig, så att jag
måste åtminstone i några punkter besvara honom. Han påstod att det
just var 1873 års lag, som från det katolska presterskapet framkallat
det bestämda yrkandet att före äktenskapet en förbindelse måste af kontrahenterna
afgifvas, att alla barnen skulle blifva katoliker, och påstod
sedermera, att den katolska kyrkans välsignelse icke kan gifvas åt ett
äktenskap mellan en katolik och annan trosbekännare under andra förhållanden.
Men just deruti bedrager han sig på det allra högsta, ty
på det sättet tillämpas det här i Sverige, men icke i många andra

N:0 42. 14 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om den tros- länder och karl icke der så tillämpas. Af min motion synes att i hela
barn''afVvissa^^&li^ ocil Österrike-Ungarn lagar finnas, som strängt förbjuda sådana
olika trosbe- förbindelsers afgifvande före äktenskapet och förklara dem vara af noll
kännare skola och intet värde. Det finnes länder, som föreskrifva straff och stränga
uppfostras, straff, suspension och till och med afsättning, för den prest, som yrkar
(Forts.) på sådana förbindelsers afgifvande. Men huru är det här i Sverige?
Här hafva de katolska presterna lyckats förmå hvar och en katolik,
som gift sig med annan trosbekännare, att afgifva en sådan förbindelse,
medan dylika förbindelser äro, såsom sagd!, förbjudna i så katolska
länder som Bayern, Österrike-Ungarn, m. fl. Men icke nog härmed.
Till och med i rent katolska länder gör man undantag, så att jag har
flera exempel på personer bland mina bekanta, som blifvit vigda inom
katolska länder med förbehåll att alla barnen skulle blifva lutheraner.
En af våra diplomater vigdes med en katolik af en katolsk erkebiskop
i Ungarn under sistnämnda förbehåll. En annan diplomat vigdes i ett
annat katolskt land med samma förbehåll. Vidare har en hög svensk
militär vigts i Polen med en katolik. Det sattes icke i fråga annat än
att barnen skulle blifva, gossarne af faderns och flickorna af moderns
religion. Så flyttade han till Sverige. Hustrun dog och efter några
år förlofvade han sig med hustruns syster, men för att få tillstånd att
gifta sig med sin svägerska fordrades dispens af påfven. Det katolska
presterskapet i Sverige vägrade att skaffa en dylik dispens med mindre
han ville förbinda sig till, att alla barnen skulle blifva katoliker. Han
vände sig då till en katolsk prest i Polen som skaffade honom dispensen
utan nämnda vilkor. Som häraf framgår, är tillämpningen af det påflig»
inkräktningsbegäret vida strängare i det lutherska Sverige än i
många katolska länder. Kan detta vara rigtigt?

Talaren framhöll förtjensterna hos de katolska sjuksköterskorna.
Äfven jag har i min motion framhållit detta, men här finnes äfven ett
stort antal förträffliga lutherska sjuksköterskor, som äro lika uppoffrande
och som hafva det stora företrädet att de icke vägra, när den sjuke
så önskar, att läsa för honom ur någon af våra andaktsböcker. Friherre
Klinckowström framhöll, att de katolska sjuksköterskorna voro förbjudna
att tala med den sjuke i religiösa ämnen. Ja, så heter det.
Om den sjuke begär, att sjuksköterskorna skall läsa i den svenska psalmboken
eller en svensk bönbok, så svarar hon nej, det är henne förbjudet;
men om man begär att hon skall läsa i en katolsk andaktsbok,
så låter hon beveka sig.

Friherre Klinckowström uppgaf vidare, om jag hörde rätt, att de
katolske bekännare i Sverige förminskats i antal sedan början af detta
århundrade. Jag har icke utförliga! siffror från andra katolska församlingar
än den i Stockholm. Enligt Stockholms kommunalstatistik uppgafs
antalet katolska trosbekännare 1872 till 439 och 1889 till 829,
således nära fördubbladt på 17 år. Men icke nog med det, ty, på sätt
jag anfört i min motion, finnas många, som icke skrifvit ut sig från
svenska församlingen, men likväl öfvergått till katolicismen. Troligen
hafva flere af herrarne hört omtalas sådana fall. En högre skollärare

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

15 S:o 42.

i Stockholm, dog t. ex. för några år sedan. Man fick först, sedan han Om den trosvar
död, veta att både han, hans hustru och barn, sedan flera år voro Jara'' hvari
katoliker. Flera fall hafva inträffat vid franska skolan, der ingen reli- 0ip.a [rosbegiös
undervisning får meddelas åt andra än katoliker. Jag kan dock kännare skolauppgifva
flera flickor, som utgått derifrån såsom katoliker. Detta är uppfostras.
propaganda. Jag påminner mig, när jag en gång kom med Hans Maj:t (Forts.)
Konungen till Tromsö. Der var då nyss uppbyggd en katolsk kyrka,
ehuru, efter hvad amtmannen uppgaf, der icke fans några katoliker.

När Konungen gick förbi kyrkan, stod presten med korgossar och rökelse
i kyrkporten. Konungen gick in och frågade dervid presten om
det fans många katoliker i staden. »End nu ikke» svarade denne
»jeg har kun vseret her i to aar!

Att en mycket liflig propaganda pågår inom alla protestantiska
länder, är onekligt; och beklagligtvis har den katolska kyrkan återeröfrat
större delen af Europa, Många länder, som förr varit helt och
hållet eller till största delen protestantiska, äro numera helt och hållet
eller till största delen katolska. Så är förhållandet med flere tyska
stater. I England pågår den katolska propagandan på ett sätt, för
hvilket närmare redogöres i motiveringen till min motion och särskildt
i kammarens tillfälliga utskotts utlåtande förlidet år. I Holland, som
förut var ett lika protestantiskt land som Sverige, är numera nära på
halfva befolkningen katolsk. I Danmark har katolicismen gått framåt
med stora steg. Der finnas redan massor af katolska kyrkor, anstalter
och skolor. Och nu har turen äfven kommit till Gustaf Adolfs fädernesland.
Det är icke utan att den här gör flera framsteg än mången
tror. För några dagar sedan fans i Stockholms tidningar införd eu
notis, der det stod att läsa, bland annat: »Såsom bekant är, eger
katolska församlingen i Stockholm icke endast Eugeniakapellet med
tillhörande boställslägenheter i n:o 24 Norra Smedjegatan, taxeradt
till 100,000 kr., utan äfven den till 345,000 kr. taxerade byggnadskomplexen
med dess stora trädgårdstomt i n:o 46 Götgatan.» Och
vidare heter det: »För katolska undervisningsändamål användas egendomarne
108 Drottninggatan, tillhörig sällskapet JBeneficentia och taxerad
till 250,000 kr., samt 1 och 3 Stora Badstugatan, tillhörig Aktiebolaget
Providentia och taxerad till 90,000 kr. Slutligen har Aktiebolaget
S:ta Birgitta förvärfvat egendomarne 74, 76, 78 och 80 Regeringsgatan,
12 och 14 David Bagares gata och 7 Snickarebacken med
ett taxeringsvärde af sammanlagdt 289,500 kr. Här, i närheten af
Humlegården och Johannis kyrka, skall en katolsk katedral resa sig,
kanske redan om 5 år.» Såsom jag nyss nämnde, utgjorde antalet
katoliker år 1889 829. Det tyckes att för 829 personer kunde det
vara fullt tillräckligt med två kyrkor, en på norr och en på söder, men
man ser att det nu skall byggas ännu en tredje.

Hvarför i denna motion, som ju gäller alla trosbekännare, särskildt
katolikerna framhållits, är derför att det är desse, som företrädesvis
uppträda utmanande och vilja sätta sig öfver landets lagar. Redan nu
har man, på sätt friherre Klinckowström påpekat, hos oss kommit der -

If:o 42

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om den tros- b än, att man nämner påfven Leo XIII framför konung Oscar II i
barn’afVviss °^''en^*?a dokument. Friherre Klinckowström ansåg detta rigtigt, när
olika trosbe- det galler kyrkliga handlingar. För min del måste jag på det högsta
kännare skola beklaga, att påfven i Rom får i något fall intaga främsta platsen inom
uppfostras, värf protestantiska land. Det är en stor fara, som hotar genom påfve(Forts.
) väldet, ty när den katolska läran tränger in i ett land, så blir den en
magt i staten, mägtigare än staten, och som staten har de allra största
svårigheter att bekämpa. Vi veta huru svårt man i Tyskland haft att
kämpa mot katolicismen.

Som friherre Klinckowström uppläste så mycket till beröm för den
katolska läran, så skall äfven jag be att få läsa upp något, som ju kan
vara intressant, nemligen angående det sätt, hvarpå eu ny trosartikel
proklameras i våra dagar.

»Då Plus IX år 1848 måste fly från Rom, emedan hans egna undersåter
gjorde uppror emot honom, och hade funnit en tillflykt i Gaeta,
utsände han derifrån den 2 februari 1849 eu rundskrifvelse till alla
jordens biskopar, hvari han affordrade dem deras förklaring angående
den obefläckade aflelsen. Femhundrafyrtiosex biskopar sände påfven
ett gillande svar, många af dem i så hänförda uttryck, som om verldens
frälsning berodde på, att Maria blef förklarad aflad utan synd; femtiosex
uttalade sig deremot. Att största delen af de gillande biskoparne
voro spanska och italienska obetydligheter, under det att bland de
opponerande funnos män, hvilkas varnande stämma icke borde lemnas
opåaktad, vållade ingen förlägenhet i Rom.» —- — »Andtligen dagades
den 8 december 1854. I högtidlig procession bars Pius IX in i Peterskyrkan.
» Dekanen höll nu till påfven ett tal, som jag emellertid hoppar
öfver. Derefter heter det: »Pius reste sig då och uppläste följande

decret»; Efter att vi utan uppehåll i ödmjukhet och under fasta hafva
framfört till Gud Fader medelst hans Son vår och kyrkans bön om,
att han ville styra och styrka vårt sinne genom sin helige andes kraft,
och sedan vi anropat hela den himmelska hofstaten om dess bistånd
och i synnerhet med suckar nedkallat tröstaren, anden, öfver oss, så
förklara, förkunna och bestämma vi under hans bistånd till ära för den
heliga och odelbara treenigheten, till förhärligande och pris af Guds
jungfruliga moder, till styrkande för den katolska tron och tillväxt för
den kristna religionen i vår Herres Jesu Kristi namn, i de saliga
apostlars Petri och Pauli och i vårt eget namn: Den lära — —» Här
öfverväldigades påfven af rörelse och begynte att gråta, men fattade
sig åter och fortsatte: »den lära, att den saligaste jungfru Maria i sin
aflelses första ögonblick genom ett synnerligt nådesprivilegium af den
allsmägtige Guden, med blicken fästad på Jesu Kristi förtjenst, har
blifvit bevarad för all arfskuld, är uppenbarad af Gud och skall derför
fast och beständigt tros af alla troende. Den som nu, det Gud förbjude,
vågar att tänka annorlunda i sitt hjerta, än af oss är bestämdt, han är,
det kungöra vi härmedelst, fördömd.

Detta sker i vårt århundrade. Påfven proklamerar en trosartikel
och hvar och en, som icke tror derpå, är fördömd! Man har svårt att

TisdageD den 17 Maj, e. m.

N:o 42.

i denna högmodiga och oförsonliga kyrka, denna kyrka, som under inqvisi- Om den frastionens
och autodaféernas tid marterade och brände så många tusende
trogna kristna blott derför att de icke ville rätta sig efter hvarje påfund af olilca trcosbe.
kardinaler och munkar, denna kyrka, som ännu uttalar sin förbannelse kännare skola
öfver hvar och en, som icke tror på t. ex. artikeln om påfvens ofel- uppfostras.
barhet — man har svårt, säger jag, att finna någon likhet mellan den
och den lära, full af försoning och kärlek, som predikades af Herren
Kristus, der det heter: »fördömer icke, så värden I icke fördömde!»

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält och vidare på afsiag derå; och
förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med ja
besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 16 innevarande månad Ifrågasatt änbordlagda
utlåtande n:o 52, i anledning af väckt motion om tillägg till
3 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. ang. fattig vården.

Herr Claeson: För min del kan jag icke vara med om det af

lagutskottet tillstyrkta skrifvelseförslaget, och detta af det skäl, att förslaget
är bygdt på förutsättningen af något som i verkligheten icke
finnes, utan blifvit uppkonstrueradt af lagutskottet med stöd af en eller
annan domares ofullständiga motivering af utslag rörande barnuppfostringsbidrag.
För att klargöra detta vill jag uppläsa några rader i
slutet af utskottets motivering. De lyda så:

»Utskottet finner sålunda, der faderskap ostridigt föreligger, ett af
motionären ifrågasatt förtydligande af fattigvårdsförordningens bestämmelser
icke vara af nöden, och anser det af motionären föreslagna
tillägg till 3 § i fattigvårdsförordningen derom, att den, som blifvit
dömd att erlägga bidrag till uppfostran af ett oäkta barn, hvars fader
han ansetts vara, skulle förklaras skyldig att försörja barnet, om dess
moder aflede eller vore oförmögen att lemna barnet underhåll och vård,
icke vara erforderligt, då det enligt utskottets åsigt är öfverensstämmande
med svensk rätt, att. en person, som blifvit sålunda dömd, är
skyldig i de af motionären omförmälda fall att i mån af sin förmåga
lemna ytterligare bidrag i berörda hänseende och jemväl helt och hållet
försörja barnet.

Deremot anser utskottet motionärens framställning, så vidt den
afser utsträckt tillämpning af bestämmelserna i 35 § i fattigvårdsförordningen,
nemligen jemväl å den, som endast på den grund, att han
till modern till ett oäkta barn stått i det förhållande, att han ansetts
kunna vara fader till barnet, blifvit af domstol förpligtad att försörja
detsamma eller lemna bidrag till dess underhåll och uppfostran, vara

Första Kammarens Prot. 1892. K:o 42.

N:o 42.

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

ang. fattigvården.

Ifrågasatt än- befogad,» dock----I mål rörande barnuppfostringsbidrag likasom

ordningen'' * aUa anclra mal &älleri att (lom skall grundas på lag och icke på godtycke,
och den enda lagbestämmelse, enligt hvilken domstol kan ådöma
någon att lemna bidrag till oäkta barns underhåll och uppfostran, är
8 kap. 7 § ärfdabalken, som säger, att oäkta barn skola njuta af
fader och moder nödtorftig föda och uppfostran, till dess de sig sjelfva
nära kunna. Således måste, för att en man skall kunna dömas till
barnuppfostringsbidrag, vara bevisadt att han är fader till det oäkta

barnet, men i fråga
andra mål. I motsats

om bevisningen gälla icke samma regler som i
till hvad i allmänhet är fallet, finnes i dessa mål
ingen bevisning, ej ens eget erkännande, som alldeles utesluter möjligheten
af ett annat förhållande än det, som anses bevisadt, hvadan domstolen
måste nöja sig med bevisning om sådant förhållande, att personen
på grund deraf kan vara fader till barnet. Jag har alltid ansett
det nödvändigt att såsom skäl för ådömande af uppfostringsbidrag utsätta,
att den stämde måste anses vara barnets fader. År detta icke
utsatt, så måste, för att domen skall stödja sig å lag, det vara underförstådt,
vara en länk i. motiveringen, som är tänkt fastän icke nedskrifven
på papperet. Då utskottet sjelft medgifvit, att någon lagändring
icke är nödig för det fall att en man anses vara fader till ett oäkta
barn, och någon laga skilnad emellan att anses vara fader och &tt anses
kunna vara fader till ett barn icke förefinnes, är således den föreslagna
skrifvelsen onödig, och jag anser den äfven olämplig. Genom den föreslagna
skulle nemligen legaliseras en skilnad, som är i sig sjelf oberättigad
och icke heller finnes i verkligheten.

Jag anhåller derför om afslag å utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande det nu föredragna utlåtandet endast yrkats afslag
å hvad utskottet hemstält.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om ändrade Föredrogs å nvo lagutskottets den 14 och 16 i denna månad bordutlåtande
n:o 53, i anledning af väckt motion om ändrad lagbarns
arfs- stiftning rörande oäkta barns arfsrätt.
rätt.

Herr Bergström: Såsom det tryckta betänkandet utvisar, har

jag icke kunnat förena mig med utskottet om dess hemställan, utan
yrkat afslag å motionen. Jag förnyar nu här detta yrkande jemte det
jag framställer yrkande om afslag å utskottets förslag.

8 kap. 7 § ärfdabalken, sådant detta lagrum ursprungligen
lydde, stadgade, att om man aflar barn i lönskaläge utan äktenskapslofven,
eller i hordom, eller i förbudna leder, så skola de barnen ej

Tisdagen den 17 Maj, e. in.

N:o 42.

annat arf taga, än efter egna barn och bröstarfvingar. Detta stadgande Om ändrade
var uttrycket af en gällande åsigt att blodsbandet ensamt icke grundar bestämmelser
arfsrätt, utan att endast det genom lagligt äktenskap sedliggjorda blods- lårn^arfsbandet
medförde arfsrätt. Emellertid har denna grundsats undergått rait.
någon modifikation genom kongl. förordningen den 14 april 1866. I (Forts.)
denna förordning stadgas, att med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken
stadgas derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge titan äktenskapslöften,
eller i hordom, ej må taga annat arf, än efter egna barn
och bröstarfvingar; oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap
eller i förbudna led, må, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var
kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin moder i den egendom,
som ej utgör bröstarfvinges laglott. Om man genomläser motiven
till Kongl. Maj:ts proposition angående denna lagändring och högsta
domstolens protokoll vid granskningen af lagförslaget, skall man finna,
att det blifvit uppstäldt såsom principielt vilkor för det oäkta barnets
arfsrätt, att modern skulle hafva erkänt barnet och att man derigenom
vunnit en presumtion om hennes icke tillkännagifna vilja, att barnet
skulle hafva arfsrätt lika med äkta barn i den lott, som icke är bröstarfvinges
laglott, det vill säga hälften. Och härvid har det sedermera
fått förblifva trots alla försök att få lagen ändrad.

Senast förevar frågan vid 1885 års riksdag, då ett högsta domstolens
utslag gaf anledning till dess återupptagande. Högsta domstolen
hade nemligen genom beslut, som den låtit anteckna i sin minnesbok,
förklarat att en i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden
qvinna, att hon hade ett oäkta barn, icke i och för sig utgjorde bevis
derom att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att detta kunde
ega, enligt förordningen den 14 april 1866, taga arf efter modern. Af
denna anledning väcktes, såsom nämndt, en motion, men denna föranledde
icke till annan Riksdagens åtgärd, än att Riksdagen i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhöll, att Kongl. Maj:t ville hos vederbörande presterskap
inskärpa vigten deraf att presterskapet sörjde derför att vid sådana
anteckningar som de ifrågavarande i kyrkoboken anmärktes, att anteckningen
skett på moderns begäran.

Ku har en motionär upptagit frågan å nyo och föreslagit en förändrad
lydelse af 8 kap. 7 § ärfdabalken. Motionären är mycket
radikal, men man kan icke neka till att han tillika är mycket konseqvent.
Han vill nemligen att hvarje oäkta barn, det må nu vara afladt
i hordom eller blodskam eller lönskaläge utan äktenskapslofven, skall
taga arf lika med äkta barn, och motiverar detta förslag med det yttrande,
att barnen icke böra lida för föräldrarnas förseelser. Deri har
han naturligtvis rätt, att det barn, som födes i blodskam eller hordom,
är lika oskyldigt som det barn, livilkct födes i lönskaläge utan äktenskapslofven.
Motionären anser det vidare vara tillräckligt, att sannolika
skäl finnas för barnets härkomst, och vill eftergifva lagens fordran, att
modern skall hafva erkänt barnet såsom sitt och till bekräftelse härpå
låtit anteckna det i kyrkoboken. Ehuru lagutskottet erkänt det konse -

N:o 42.

Tisdagen den 17 Maj, o. m.

Om ändrade
bestämmelser
rör. oäkta
barns arfsrätt.

(Torts.)

q ven ta i förslaget, liar utskottet dock skyggat för att tillämpa grundsatsen
på barn, födda i hordom och blodskam, hvaremot utskottet i
öfrigt understödt motionen. Men det är icke nog härmed. Utskottet
säger nemligen: »Vidkommande motionärens förslag att låta arfsrätt för
oäkta barn inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende
af om någon anteckning derom skett i kyrkoboken, synes detta utskottet
synnerligen behjertansvärdt.» Utskottet synes således vilja tillstädja
en circumstantiel maternitetsbevisning.

Såsom skäl för utskottets hemställan hafva åberopats dels åtskilliga
främmande länders lagstiftning och dels den omständighet, att den äldre
lagberedningen föreslagit liknande utsträckning af den arfsrätt, som bör
tillkomma oäkta barn. Det är sant att lagberedningen afgifvit ett sådant
förslag, dock icke enstämmigt. Deremot har lagkomitén alldeles enstämmigt
förordat, att lagstiftningen uti ifrågavarande hänseende måtte
förblifva vid hvad den dittills varit. Lagkomitén har således icke ens
förordat den förändring, som är åstadkommen genom 1866 års förordning.

Då lagkomiténs motivering synes mig särdeles behjertansvärd, skall
jag tillåta mig att uppläsa densamma. Den är icke mycket lång och
bör derför icke för någon längre tid splittra kammarens uppmärksamhet.
Lagkomitén säger: »Denna grundsats (att laglig arfsrätt upp kommer

endast genom lagligt äktenskap) är djupt fästad i folkets allmänna
tänkesätt, och det vore vådligt att föreslå eu ändring, som möjligen
skulle kunna missleda det sålunda rådande begreppet till mindre
aktning för ordentliga äktenskapsföreningar. Det är af högsta vigt, att
de lagar efterlefvas, som bestämma vilkoren för en tillåtlig förbindelse
emellan man och qvinna, och att äktenskapet gynnas, under det hvarje
annan, utan iakttagande af föreskrifna former, ingången förening, äfven
i sina följder, mötes af lagens ogillande. Detta inträffade ej, om samma
lag, som föreskref sättet att sluta en formlig förbindelse, förblandade
frukten af en sådan förening med den, som leder sin tillvarelse från
olofliga förhållanden. Lägger man härtill olyckan af det split inom
slägterna, som skulle födas deraf, att en person, som ej förut varit
erkänd såsom hörande till en viss slägt, kunde vid arffall der intränga
sig, och betänker man tillika de tvister, som skulle uppstå om sjelfva
härkomsten, då den ej af föräldrarna godvilligt blifvit uppenbarad; så
torde oäkta barns uteslutande från arf vara nogsamt rättfärdigadt. Händelser
gifvas, då barn oundvikligen måste lida för föräldrarnas fel.
Saknad af arfsrätt för oäkta barn må räknas deribland.»

Jag yrkar på dessa skäl afslag på utskottets hemställan.

Herr Claeson: I motsats till utskottets ärade ordförande bär jag
biträdt lagutskottets förslag för så vidt det afser, att oäkta barn, hvilka
redan nu ega viss arfsrätt efter deras moder, måtte i detta afseende
få lika arfsrätt med äkta barn. Detta är icke någon nyhet. Eu sådan
arfsrätt begärdes af den svenska Riksdagen redan för 29 år sedan.
Härpå följde kongl. förordningen deu 14 april 1866, hvarmed togs ett

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 21 N:o 42.

stort steg framåt, i det denna förordning gaf oäkta barn arfsrätt efter Om ändrade
modern framför alla andra arfvingar än äkta barn och äfven medgaf
dem arfsrätt efter modern jemte äkta barn, dock med den inskränkning barns arfs.
att arfsrätt icke eger rum i den del af qvarlåtenskapen, som är bröst- rätt.

arfvinges laglott. Det vill säga hälften af qvarlåtenskapen är undantagen, (Forts.)

så att oäkta barn deri icke hafva arfsrätt, men i återstoden dela de
äkta och oäkta barnen lika. Om således ett arf skall delas efter en
moder emellan ett äkta och ett oäkta barn, tager det äkta tre fjerdedelar
och det oäkta en fjerdedel af boet.

Denna skilnad i arfslottens storlek för äkta och för oäkta barn anser
jag i likhet med utskottet böra borttagas. Jag förebrår visst icke 1866
års lagstiftare, att de icke, då en så ny princip i en så vigtig fråga
infördes, togo steget större, än de gjorde, men jag tror icke, att det
kan visas, att under de 26 år, som förflutit sedan 1866, några af de
menliga följder inträffat, som kunnat befaras, och jag anser derför att
vi nu böra kunna taga ännu ett steg i samma retning. För denna
min mening tala dels billighetshänsyn till barnen, som icke ra för att
de kommit oäkta till verlden, och dels hänsyn till vederbörande kommuner,
som få försörja barnen, om de stå utan medel att taga sig fram.

Jag har på nära håll sett förhållanden, som äro egnade att visa det
olämpliga i den nuvarande lagstiftningen. Jag har särskildt kännedom
om ett fall, då en qvinna, som var moder till ett oäkta barn, gifte sig
med en enkling och fick barn äfven i äktenskapet. Makarne hade icke
annan förmögenhet än sin arbetskraft och medförde bada barn, han tre
och hon ett, och alla lefde tillsammans såsom en familj; då synes det
mig hårdt, att det oäkta barnet endast skall ärfva en ringa del emot
hvart och ett af modrens andra barn. .

Hvad deremot angår den andra delen af lagutskottets betänkande,
den som rörer införandet af en maternitetsbevisning, är jag fullt ense
med utskottets ordförande. Jag tror, att det är mycket lyckligt, attvi
i det fallet hafva den bestämmelse, som för närvarande finnes, hvarigenom
vi undgå en olägenhet, som plägar anföras emot oäkta barns
arfsrätt, nemligen väckandet af skandalösa rättegångar. Om den enda
tillåtna bevisningen är, att modern låtit anteckna barnet såsom sitt i
kyrkoboken, kunna sådana rättegångar icke inträffa, men eljest skulle
det lätt kunna hända att oäkta barns arfsrätt medförde en sådan följd.

Jag anser vidare, att en så vigtig rätt som arfsrätten bör grundas pa
ett bestämdt faktum och icke på sannolikhetsskäl.

Då slutmeningen i utskottets betänkande icke innehåller något om
borttagande af den nuvarande föreskriften om anteckning i kyrkoboken,
förmenade jag vid betänkandets justering, att jag ickebehöfdereservera
mig mot annat än vissa delar af utskottets motivering, men jag har
funnit att jag häri hado orätt, ty med den omfattning och den motivering
utskottet gifvit sitt skrifvelseförslag, skulle detsamma äfven innebära
en begäran om borttagandet af nämnda föreskrift och således mera,
än jag vill vara med om. Jag får derför framställa det yrkande, att
Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion, mätte i skrifvelse an -

5T:o 42.

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

bZäintht ilå11?’ att KonSL Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
rör. oäkta förslag ^ sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns
barns arfs- arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap
rätt. eller i förbudna led, berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn
(Forts.) anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var
kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Den föregående talaren anmärkte, att motionären varit mera konseqvent
än utskottet, i det han medtagit alla oäkta barn, men utskottet
uteslutit dem, som äro aflade i hordom och förbudna led. Jag anser
det dock vara bättre att handla i konseqvens med 1866 års förordning
och hålla sig inom den då uppgjorda ramen samt blott ändra den proportion,
hvari de oäkta barnen få taga arf, när de äro samarfva med
äkta barn.

Herr Annerstedt: På det af den siste talaren anförda skäl får

jag yrka afslag å utskottets betänkande. Det förefaller mig att han tydligt
utredt, att premisserna i lagutskottets betänkande och det slut, hvartill
utskottet kommit, icke stå i full öfverensstämmelse med hvarandra.
Jag vill endast ytterligare fästa uppmärksamheten derpå, att — sedan
i betänkandet visserligen uttalats att »förslaget att låta arfsrätt för oäkta
barn inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende af
om någon anteckning derom skett i kyrkoboken, synes utskottet synnerligen
behjertansvärdt» — yttrar utskottet: »Lika "med lagutskottet vid
1881 och 1882 årens riksdagar, finner utskottet i sådant hänseende eu
anteckning i kyrkoboken, äfven om den icke tillkommit på modrens föranstaltande,
i allmänhet böra göra tillfyllest, men jemväl en på annat
sätt åvägabragt juridiskt bindayide maternitetsbevisning torde icke böra
frånkännas enahanda verkan. Regler böra emellertid gifvas för eu dylik
bevisning, och viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk må af oäkta
barn framställas för att komma under beaktande.» Huru dessa regler
skulle vara beskaffade, derom innehåller likväl betänkandet icke någon
utredning. En dylik utredning är dock för visso af nöden, om man
skall fortgå på den af utskottet förordade vägen.

Da nu i utskottets hemställan icke förekommer någon antydan
derom, att bevisning af viss formel beskaffenhet skulle komma att* fordras
för ådagaläggande af ifrågavarande rättsförhållande, måste, om Riksdagen
till Kong! Maj:t aflåter en skrifvelse med det af utskottet föreslagna
innehål], följden blifva, att Kougl. Maj:t bör antaga, att enligt
Riksdagens åsigt fullständigt fri bevispröfning skulle få komma i användning
vid pröfningen af omförmälda arfsanspråk. Detta skäl synes
mig tillräckligt för att, utan att ingå i någon undersökning af frågan
i hela dess vidd, hemställa om afslag å lagutskottets betänkande. Att
åter utan närmare undersökning bifalla den af den siste talaren föreslagna
lydelsen å den ifrågasatta skrifvelsen synes mig icke vara rätt
lämpligt, då det alltid är förenadt med svårighet att, endast efter en
muntlig uppläsning och utan att hafva varit i tillfälle att hafva tagit

N:o 42.

Tiadagen den 17 Maj, e. m.

kännedom om ett i tryck tillgängligt skrifvelseförslag, afgöra frågan
huruvida en skrifvelse bör i uppgifvet syfte aflatas eller icke. rör oäkta

Jag yrkar af dessa skäl afslag på saväl utskottets hemställan som barns arfsden
siste talarens förslag. rätt -

fEVvrffl \

Herr Claeson: Jag ber att i afseende på det sist anförda få säga:

att det vore ju mycket rigtigt, om det förslag jag framstäf vore till
ordalydelsen mitt verk, men det är ordagrant hvad som står i 1866
års förordning. Det vilkor, som nu der finnes stadgadt, kommer således
att qvarstå oförändradt såsom det enda af lagen erkända bevismedlet,
eller att qvinnan låtit barnet såsom sitt eget i kyrkoboken
anteckna. Det synes mig derför som hvad den siste talaren anfört icke
bör utgöra hinder för bifall till mitt förslag, ehuru det, såsom jag sjelf
redan sagt, utgör ett bestämdt binder för bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
förevarande utlåtande derunder endast framstälts följande yrkanden
: l:o) af herr Claeson, att utskottets hemställan skulle bifallas

med den ändring, att å sista raden näst framför orden »lika med äkta
barn taga arf efter moder» tillädes meningen: »derest modern låtit såsom
sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i^ hvilken hon
då var kyrkoskrifven»; och 2:o) att hvad utskottet i utlåtandet hemstält
skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen först proposition på bifall till utskottets
hemställan i oförändradt skick och vidare propositioner enligt
nyssnämnda båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen på
afslag å utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf och sedan till
kontraproposition dervid antagits bifall till herr Claesons yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar:

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att i
sista raden näst framför orden »lika med äkta barn taga arf efter moder»
tillägges meningen, »derest modern låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven».

N;o 42

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 37;
Nej — 35.

rwdelfen- ■ F,öredrogs o ä ny° sammansätta banko- och lagutskottets den 12 och

skilda bankers ^ denna oma_nad bordlagda utlåtande n:o 1, med anledning af väckt

rätt attutgifva m0t10n angående upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva
banksedlar banksedlar å 10 kronor.
å 10 kronor.

Herr Sandberg: Då regeringen redan är bemyndigad att, närhelst
den finner en sådan åtgärd lämplig och på de vilkor, den finner
för godt att bestämma, indraga de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å tio kronor, synes mig den nu föreslagna skrifvelsen vara, minst
sagdt, öfverflödig. Att regeringen icke ännu begagnat sig af denna
sin magt, kan omöjligen härleda sig från något annat skäl, än att regeringen
bättre än de personer, som väckt motioner i frågan och som
genomdrifvit det nu föredragna skrifvelseförslaget, inser de vådor och
svårigheter, som en indragning af de enskilda bankernas sedlar å tio
kronor under för handen varande förhållanden skulle medföra icke endast
för riksbanken, utan äfven för den allmänna affärsställningen i
landet. Huru lockande det än är att uttala sig om, hvilka följder, som
en indragning af de ifrågavarande tiokronesedlarne sannolikt skulle föra
med sig, skall jag dock motstå denna frestelse, särdeles som ett dylikt
uttalande inom denna kammare icke är på minsta sätt behöfligt. Jag
atnöjer mig med att yrka afslag på det nu föredragna betänkandet.

Häruti instämde herr Bergström,.

Herr Larsson, Liss Olof: För min del skall jag taga mig friheten
att yrka bifall å utskottets förslag.

Det är nog så, som den föregående talaren sade, att det strängt
taget är onödigt att i detta ämne skrifva till Kongl. Haj:t sedan Riksdagen
redan lagt frågan i Kongl. Maj:ts hand, men det kan väl ändå
icke anses vara alldeles öfverflödigt. Den siste talaren ansåg icke lämpligt
^att skrifva, då icke några åtgärder vidtagits för att sätta riksbanken
i stånd att åtaga sig de förpligtelser, som skulle blifva en följd af
sedelutgifningsrättens indragning på andra håll, ej heller hade andra
mått och steg tagits för att trygga den allmänna rörelsen. Om man
nu läser utskottets betänkande och klämmen, står der endast, att Riksdagen
skulle bedja Kongl. Maj:t taga i öfvervägande huruvida tiden för
nämnda indragning kunde vara inne och, så vida Kongl. Maj:t funne
några särskilda åtgärder, beroende på Riksdagen, böra vidtagas, i sam -

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 25 Jf:o 44.

manhang med indragningen, äfven föreslå Riksdagen dessa möjligen be- Om upphöhöfliga
åtgärder. Jag skall liksom den föregående talaren icke vidare
ingå på frågan; jag ber blott att få åberopa hvad fullmägtige i rätt att utgifva

banken samt utskottet derom yttrat. Jag tilltror mig icke kunna fram- banksedlar å
lägga några bättre skäl än dem bankofullmägtige anfört, och af dessa 10 kronor.
torde, såsom mig synes, framgå, att det icke är någon som helst fara (Forts.)
att göra en sådan underdånig framställning som den föreslagna. Skulle
Kong! Maj-.t icke finna, att den förtjenade afseende, lär icke heller
någon åtgärd i anledning af skrifvelsen blifva vidtagen. Då emellertid
lång tid förflutit sedan Riksdagen uttalade sin åsigt i denna fråga, synes
det mig, såsom sagdt, icke vara ur vägen att i underdånighet erinra
Kongl. Maj:t härom samt anhålla, att han måtte taga i öfvervägande
huruvida tiden kan vara inne för en sådan indragning.

Jag får således för min del yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Claeson: Då jag i det sammansatta utskottet deltagit i
detta ärendes behandling och icke kunnat biträda skrifvelseförslaget,
ber jag att få angifva skälen dertill.

Det första skälet är det, att skrifvelseförslaget är något helt annat
än hvad med motionen åsyftats. Denna gick derpå ut, att Kongl.

Maj:t skulle förordna om upphörande vid 1893 års slut af de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor. Häröfver hördes bankofullmägtige,
hvilkas majoritet icke fann den föreslagna åtgärden rådlig,
men ansåg att vid 1896 års slut den ena hälften af nämnda sedlar
kunde indragas samt den andra hälften vid slutet af år 1899. För att
det skulle kunna ske, uppstäldes dock en hel del vilkor, och vid bankofullmägtiges
utlåtande var fogad en reservation af fullmägtiges ordförande,
hvilken reservation jag för min del fann mera öfvertygande än
utlåtandet. Deremot har motionären icke ifrågasatt vidtagande af någon
åtgärd, som skulle förbereda förändringen. Nu är, såsom den
förste talaren anmärkt, frågan en gång öfverlemnad i Kongl. Maj:ts
hand. För att Riksdagen nu skall hafva anledning att å nyo skrifva
till Kong]. Maj:t, bör den åtminstone för sin del vara förvissad om att,
såsom skrifvelsen skulle innehålla, tiden nu är inne att draga in dessa
10-kronesedlar. Derom är jag så mycket mindre öfvertygad som jag
lika med bankofullmägtige och andre vederbörande anser, att det icke
kan eller bör ske förrän åtskilliga åtgärder i fråga om riksbanken vidtagits,
som ännu icke kommit till stånd och för hvilka Riksdagen hittills
icke visat någon benägenhet. Jag tror således, att både af formella
och materiella skäl man bör afslå skrifvelseförslaget, hvarför jag yrkar
afslag på utskottets hemställan.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Efter det yrkande, som den siste
talaren framstälde, skulle jag kunnat afstå från ordet, om jag icke både
ett särskildt skäl till att motivera mitt votum i den föreliggande frågan.

Jag tillhör deras antal, som med glädje skulle helsa den dag, då
det blefve möjligt för Sveriges riksbank att öfvertaga all sedelutgitning i

Ii:o 42. 26 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om upphö- landet med ett vilkor: att banken eger dertill erforderlig guld valuta.

skilda bankers ^en iaS tror lika fullt, att det kan komma att tåla länge samt kräfva
rätt att utgifva Slånga om och men, innan den dagen är inne. Det är således utebanksedlar
å slutande ur riksbankens synpunkt, som jag ser frågan. Jag har icke
10 kronor, deltagit i det sammansatta utskottets arbete, men det var tillfälle att i
(Forts.) bankoutskottet, i hvars arbeten jag deltagit, erhålla nödvändiga upplysningar
om riksbankens förhållanden och den ställning under hvilken
den för närvarande arbetar. Med hänsyn till dessa och det ytterst vigtiga
ändamål, banken har att fylla, ber jag få framhålla, att jag tror
tidpunkten visserligen icke vara inne, då detta önskningsmål, eller riksbankens
öfvertagande af sedelutgilningsrätten, skulle kunna ställas på
dagordningen. Ser man blott på de försigtighetsåtgärder och vilkor,
som bankofullmägtige hafva uppstält, finnes ett, som jag ber att få påpeka,
då man ju af mig kan kräfva, att jag fäller något omdöme om
dess värde och dess verkningar. Jag menar det vilkor, som fullmägtige
uttalat om nödvändigheten af att i bankoreglementet fortfarande
må få qvarstå rättigheten att i riksgäldskontoret och på riksgäldskontoret
draga ett belopp i svenska statsobligationer, icke mindre än 7
millioner kronor eller deremot svarande guldvaluta. Detta påpekande
af sagda vilkors nödvändighet och behöflighet är för mig tillräckligt för
att angifva, att ett beslut om upphörande af de enskilda bankernas
rätt att utgifva 10-kronesedlar sannolikt skulle medföra ett anlitande af
denna dragningsrätt på riksgäldskontoret. Nu frågar jag mig: kan det
vara lämpligt och rigtigt att, för att hastigare än eljest vinna önskningsmålet
af riksbankens uteslutande sedelutgifning, låta under en viss
tid och under vissa förhållanden kanske ända till för 7 millioner kronor
statsobligationer gå ut för att i utlandet helt tvärt, på sätt som de
sist inträffade händelserna gifva vid handen, nedtrycka de svenska obligationernas
försäljningskurs. Jag tror för min del att denna uppoffring
är för stor, för att man dermed bör köpa sig förmånen att några år
tidigare än eljest blefve fallet vinna det eftersträfvade målet. Jag inser
ej hvad nytta och gagn som skulle kunna vinnas, om Riksdagen nu
beslöte den underdåniga skrifvelsen. Detta är mitt skäl, hvarför jag
kommer att rösta mot utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Jag skall icke tillåta mig att i denna fråga

göra något yrkande. Huru bankofullmägtige uppfattat det föreliggande
förslaget, framgår tillräckligt tydligt af de tryckta haudlingarne, men
det torde dock kanske vara skäl att ytterligare framhålla, att i bankofullmägtiges
yttrande icke ligger något yrkande på, att riksbanken skulle
nu snart eller ens i den närmaste framtiden komma att åtaga sig sedelutgifningen
i dess helhet. Fullmägtige hafva härvidlag inskränkt sig
till att närmast yttra sig om 10-kronesedlarne och om de försigtighetsmått,
som skulle vidtagas i händelse indragning af de enskilda bankernas
sedlar af nämnda valör komme i fråga. Jag vill till hvad fullmägtige
derom sagt endast foga den önskan, att den tid icke måtte
blifva allt för aflägsen, då vi här i landet lära oss skilja tillgång på

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 27 N:o 42.

guld och guldvaluta från tillgång på sedlar. Det är blott allt för hög Om uppkötid
på att denna skilnad blir för allmänheten temligen klar och i^llildabankers
minst för Riksdagens medlemmar. rätt att utgifva

banksedlar å

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt 10 kronor.
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad (Forts.)
utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare pa afslag derå
samt förklarade sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Liss Olof, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad sammansatta banko- och lagutskottet hemstält
i sitt utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej; afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 12;

Nej — 56.

Vid förnvad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 12 och 16 innevarande maj bordlagda utlåtanden n:o 2, med anledning
af väckta motioner angående vidtagande af åtgärder för invexling
till pregelvärdet af skadadt silfverskiljemynt, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å ny o Första Kammarens tillfälliga utskotts den 12 och Om särskild
16 i denna månad “bordlagda utlåtande n:o 13, angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af eu särskild ordningsstadga vfå

för hafsfisket vid rikets vestkust. riketsrestkust.

N:ö 42. 23 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om särskild Herr Larsson, Liss Olof: För min del kan jag icke finna lämpsLhaför
li"t att Riksdagen skrifver till Kongl. Maj:t i en så speciel fråga som
hafsfisket vid beträffande fisket vid vestkusten. Om Kongl. Maj:t i något fall har
riketsvesilmst. rätt att lagstifta utan att Riksdagen behöfver besvära honom medskrif(Forts.
) velser, så är det härutinnan, ty här eger Kongl. Maj:t rätt att efter
vederbörandes hörande, nemligen så många som hafva intresse i frågan,
utfärda de stadgar, som för detta fiske äro erforderliga. För min del
har jag, och jag tror äfven många med mig, icke mycket begrepp om
fisket vid vestkusten och kan således ej bedöma, om det är behöfligt
att nu skrifva till Kongl. Maj:t. Men jag vet, att befolkningen sjelf
på manga orter, der fiske starkt bedrifves, tagit initiativet och genom
Konungens befallningshafvande fått erforderliga föreskrifter. Skulle någonstädes
behof uppstå att få dessa föreskrifter utfärdade af Konungen,
så står det folket fritt på vestkusten likaväl som på andra orter att derom
anhålla. För min del kan jag således icke finna något som talar för
bifall till hvad utskottet föreslagit, och tillåter mig således att yrka
afslag på utskottets betänkande.

Herr Nyström: Det synes mig verkligen, att detta ärende är så
utomordentligt väl utredt genom de två betänkanden, som föreligga från
såväl Första som Ändra Kammaren, att det förvånar mig, att någon
opposition rest sig mot detsamma. För mig är detta alldeles tillräckligt
skål att icke upptaga tiden med annat än att påvisa att här gäller
att fa en ordningsstadga för ett fiske, som väsentligt skiljer sig från
insjö- eller Östersjöfisket, dels på grund af naturliga förhållanden, dels
derför att det här är fråga om ett fiske, der det endast undantagsvis
kan blifva fråga om fiskerätt och fiskeegare. Det är gifvet, att ett fiske,
som är sa afvikande från alla andra fisken, nödvändigt krafvel- en ordningsstadga
för sig; och då utskottet gått derhän att endast förutsätta
en ordningsstadga och icke afser att få fiskeriförordningen ändrad,
synes mig detta vara något som kunde beviljas. Jag yrkar bifall.

Herr Wieselgren: Den ärade talare, som yrkade afslag å utskottets
förslag, stödde sin framställning endast på sin åsigt om att
förevarande förslag endast rörde ortintresset, och ansåg att orten kunde
tala för sig sjelf; men da jag anser att här är fråga om ett riksintresse,
finner jag det alldeles icke olämpligt, att Riksdagen uttalar sin mening.
Enligt min öfvertygelse är utskottets förslag väl grundadt, och derför
ber jag att få förena mig i yrkandet på bifall till detsamma.

Herr Kerfstedt: Då den förste talaren nämnde, att han icke hört
att från den fiskeidkande kustbefolkningens sida några kraf på en sådan
här ordningsstadga blifvit framstälda, tager jag mig friheten underrätta
honom om, att sådana kraf försports från flera fiskerikomitéer, som arbeta
just för att bereda fiskerinäringen den lättnad och trygghet, som
den så väl behöfver. Inom dessa komitéer har år efter år, sedan det
stora sillfisket började, den önskan uttalats, att en ordentlig stadga

Tisdagen den 17 Maj, e. m. 29 Nio 42.

måtte utfärdas för det pågående fisket, liksom det skedde på sexton- och Om särskild
sjuttonhundratalen, och dessa stadganden utfärdades på den tiden af
Kongl. Maj:t. På grund häraf har motionären, med hvilken såväl hafs fisket vid

sta. som Andra Kammarens utskott, som haft denna fråga under om- riketsvestkust.
pröfning, instämt, ansett det vara på tiden, att Kongl. Maj:t utfärdade
en sådan förordning. Jag tager mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: Blott ett par ord. Jag vill vissticke
säga, att en sådan ordningsstadga som här talas om icke kan behöfvas,
men jag har velat uttala, att jag bar det förtroendet för Kongl. Maj:t,
att om orten uttalar sin önskan i detta fall, så, om detta pröfvas nödigt,
utfärdar Kongl. Maj:t en sådan stadga Riksdagens bön förutan. Men
att orten skulle behöfva göra en påtryckning på Kongl. Maj:t genom
Riksdagen, af hvars ledamöter, som jag antager, flera, lika som jag, icke det
ringaste förstå sig på vestkustfisket, för att få en sådan stadga,det är det,
som jag icke funnit rigtigt, emedan jag är öfvertyga^ att Kongl. Maj:t
skulle fästa allt tillbörligt afseende vid en framställning just från den
ort, der de sakkunnige finnas.

Jag har endast velat uttala detta, emedan jag skulle anse, att jag
skulle göra mig löjlig, om jag skrefve till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t skulle utfärda en ordningsstadga i en fråga, som jag
alldeles icke begriper, eller vet om en sådan stadga är behöflig. Visserligen
har jag sett en mängd uppsatser om fisket i Bohuslän den ena
virrigare än den andra, men af dessa blir man ej klok på saken i fråga.

Jag vidhåller yrkandet på afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält och
vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 13 och Om befrielse
16 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 14, angående skrifvelse för svenska
till Konungen i fråga om befrielse för svenska fartyg från konsulatafgifts
erläggande och ombildning af konsulatväsendet. m, m

Herr Björnstjerna: Jag erkänner att det icke gerna kan vara

möjligt att bifalla motionen sådan den är uppstäld. Motionären hemställer,
»att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om icke de svenska
fartygen kunde befrias från erläggande af konsulatafgiften». Utskottet
bär gjort mycket rätt, som framhållit, att frågan är unionel, och att
således svenska fartyg icke kunna blifva befriade från konsulatafgifter,

Nio 42. 30 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

Om befrielse utan att norska fartyg äfven blifva det. Sedermera fortfar motionären:
fartyg^från >>sam^ at^ äfven *aga i betraktande, huruvida icke en ombildning af konsulatkonsulatafgift
väsendet kunde ske i sådant syfte, att flera aflönade konsulat upprättades
m. m. och besattes med lämpliga personer af svenske eller norske män». • En(Forts.
) ligt min öfvertygelse skulle eu mycket vidsträcktare utredning beträffande
konsulatväsendets lämpligaste ordnande erfordras, men jag anser
icke, att denna punkt om upprättande af flera aflönade konsulat är af
så framstående betydelse, att den bort särskildt framhållas. Jag har
begärt ordet, icke för att yrka annat än bifall till utskottets förslag, så
mycket mer som utskottet på två ställen framhållit, att frågan rör båda
de förenade rikena och derför bör gemensamt undersökas för båda
rikena. Men i betraktande af det tryckta läge, i hvilket den svenska
sjöfarten befinner sig, liksom den norska, har jag icke velat att Första
Kammaren skulle fatta sitt beslut, utan att åtminstone någon yttrade
ett ord till förmån för lättnad i de afgifter, som nu betunga vår sjöfart.
Enligt min öfvertygelse är det af mycken stor vigt att få dessa fartygsafgifter
nedsatta. Detta är äfven hvad målsmännen för den norska
sjöfarten i främsta rummet påyrka och dernäst i andra rummet afskaffande
af en del öfverflödiga vice konsulat, till hvilka afgifter nu utan
gagn måste betalas. Dessa två punkter skulle jag vilja framhålla som
väsentliga, nien icke inrättandet af flera ganska kostsamma aflönade
konsulat. Önskligt vore, om ett sådant uttalande från den svenska
Riksdagens sida hade kunnat komma, hvarigenom våra vänner i Korge,
idkarne af handel och sjöfart, hvilka hafva alldeles samma intresse som
deras svenska yrkesbröder, kunde finna, att den svenska Riksdagen är
villig att tillmötesgå deras önskningar i detta fall, särskildt med afseende
på konsulatafgiftens nedsättande. Jag tror detta skulle vara af
stor vigt och bidraga till att man i Korge vore mera angelägen att
bibehålla gemensamt konsulatväsende. Från Sveriges förnämsta sjöstäder
hafva, som bekant, framställningar till Kongl. Maj:t ingått, framhållande
det gemensamma konsulatväsendets företräden, hvilken gemensamhet
i representation gent emot utlandet verksamt gynnat den utveckling
de förenade rikenas handelsflottor uppnått och bidragit till det
anseende och förtroende de båda nationernas flaggor tillvunnit sig.

Liknande åsigter hafva från olika delar af Korge offentliggjorts,
från handels- och sjöfartsföreningar i Kristiania, i Drammen, Kristiansand
och många andra norska städer. Det hade varit önskligt, om
något uttalande från den svenska Riksdagen kommit, hvarigenom dessa
sjöfartens intressenter och representanter i Korge sett, att de hade godt
hopp att vinna den svenska Riksdagens understöd i de önskningar, som
af dem blifvit framstälda. Så sent som det nu är vid riksdagen, torde
det likväl icke vara värdt att söka komma fram med något yrkande i
denna rigtning. Jag kan således endast beklaga att ett sådant uttalande
icke blifvit gjordt, men vet icke, huru det nu skulle gå till att
få det.

Herr Sjöcrona: Då den siste ärade talaren ickeframstäldenågot

N:o 42.

Tisdagen den 17 Maj, e. m.

yrkande, kan jag inskränka mig till att liksom han fästa uppmärksam- Om befrielse
heten derpå, att motionären i sin motion endast yrkat: /o> srereste

»att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kong! Maj:t konsulatafgift
anhålla, det Kong!. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om icke de sven- m. m.
ska fartygen kande befrias från erläggande af den med 6,35 öre per (Forts.)
registerton utgående konsulatafgiften; samt att äfven taga i betraktande,
huru vida icke en ombildning af konsulatväsendet kunde ske i sådant
syfte att flera aflönade konsulat upprättades och besattes med lämpliga
personer af svenske eller norske män.»

Båda dessa önskningsmål äro ju hvad man kallar penningfrågor.

Vill man anvisa de medel, som erfordras, kunna begge önskningsmålen
mycket lätt vinnas. Men de stå i strid med hvarandra i så måtto, att
om man afskaffar eller nedsätter konsulatafgiften, beröfvar man staten
en inkomst, som är erforderlig för att kunna aflöna konsulaten, och
tillsätter man flera aflönade konsuler, än som nu finnas, tager man derigenom
i anspråk medel, som just beredas genom konsulatafgiften. Det
oaktadt har utskottet sagt, att begge de i motionen framstälda önskningsmålen
äro förtjenta af synnerlig uppmärksamhet, och utskottet har
kommit till det slut att föreslå kammaren, att motionen icke må till -någon åtgärd föranleda, endast af det skäl, att utskottet anser, att Kongl.

Maj:t redan har anledning att taga dessa frågor i öfvervägande. Yid
sådant förhållande kan man ju säga, att det just icke är stor skilnad
mellan ett tillstyrkande af bifall och ett sådant afstyrkande, som utskottet
gjort, så att här gäller den satsen att »nej kan ofta ja betyda».
Således inskränker sig frågan egentligen till detta: har Kongl.

Maj:t redan anledning att taga de framstälda önskningarna i öfvervägande
eller har han det icke? I afseende härå ber jag endast få erinra,
att 1888 års Riksdag hos Kongl. Maj:t anhöll om utredning om hvad
som kunde göras för upphjelpande af sjöfartsnäringen, och att, sedan
Kongl. Maj:t i anledning deraf tillsatt en komité, denna komité ir,fordrade
yttranden från vederbörande, deri bland annat af dessa ytterligare
framhölls behofvet af att afskaffa eller väsentligt nedsätta konsulatafgiften.
Derom har nu sjöfartsnäringskomitén yttrat sig och på anförda
skäl ansett sig för närvarande endast kunna tillstyrka vissa jemkningar
i bestämmelserna om konsulatafgiften. Häröfver hafva vederbörande
myndigheter afgifvit yttrande, och frågan ligger nu under Kongl. Maj :ts
pröfning. Skulle Kongl. Maj:t dervid finna skäl att endast föreskrifva
de ifrågasatta jemkningarna, står det ju vederbörande motionär eller
hvaije annan ledamot inom Riksdagen, som intresserar sig för saken,
fritt att då väcka motion om fullständigt afskaffande af konsulatafgiften.
Sjöfartsnäringskomitén har i sin motivering äfven yttrat sig om anställande
af aflönade konsuler och dervid bestämdt uttalat sig för systemet
af lönade konsulat. Man kan således med skäl säga, att äfven
denna fråga ligger under Kongl. Maj:ts pröfning.

Dessutom har utskottet fäst uppmärksamheten derpå, att, då genom
do förhandlingar, som för närvarande pågå i Korge, frågan om hela
konsulatväsendet i vidsträcktare omfattning, än motionen afser, kommit

N:o 42. 32 Tisdagen den 17 Maj, e. m.

srSf under ?0Dgl: MaJ:ts pröfning, bär Kong]. Maj:t derigenom anledning att
fartyg från *aga (raSan i öfvervägande äfven från svensk synpunkt. På dessa skäl
iomulatafgift ^ror jag? &tt utskottet haft fullgod anledning till det slut, hvartill utm.
m. skottet kommit; och hvad angår utskottets motivering, håller jag före,
att densamma innehåller allt hvad utskottet under för handen varande
förhållanden kunnat och bort säga i anledning af motionen. Jag skall
således tillåta mig, herr talman, att yrka, att kammaren måtte godkänna
utskottets betänkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9.51 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, VICTOE PETTERSONS BOKTRYCKERI, 18 92.