RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 38.

Onsdagen den 11 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskot- 0m ähta ma''
tets .den 29 och 30 sistlidne april bordlagda utlåtande n:o 47, i an-kfg*MuZtden
ledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande äkta7''”'' °
makars egendomsförhållanden.

l:a punlcten.

Herr Claeson: Genom tre särskilda i olika rigtningar gående

motioner har, kammaren fått sig ålagd en så allsidig pröfning som
möjligt af det vigtiga spörsmålet, huru egendomsförhållandena äkta
makar emellan böra vara ordnade. En motionär, herr Nils Hansson
i Berga, påyrkar fullständig egendomsgemenskap, en, herr Höjer,
med hvilken några andra af Andra Kammarens ledamöter instämt,
äskar fullständig egendomsskilnad och en, grefve Hamilton, vill till
det från regeln om egendomsgemenskap redan befintliga undantag
lägga ytterligare ett sådant.

Lagutskottet har afstyrkt alla tre motionerna, ehuru man torde
kunna säga om utskottets ställning till grefve Hamiltons ofvannämnda
förslag, att utskottet skänkt detsamma sitt hjerta men icke sin hand.

Jag har gifvit båda delarne åt förslaget om fullständig egendomsgemenskap
såsom regel, enär vi genom bifall till detta förslag skulle,
qvarstående på egendomsgemenskapens snart sagdt urgamla grund,
nå fram till en följdriktighet, som den nuvarande lagstiftningen saknar,
och befria lagen från en undantagsbestämmelse, som enligt min
tanke innebär en orättvisa och i nutida förhållanden icke har samma
laga ursäkt, som den kunde anses ega i gångna tiders förhållanden och
åskådningssätt.

Förslaget om fullständig egendomsskilnad har inom utskottet
biträdts endast af en ledamot, herr Mankell, och jag tror icke, att
det här i kammaren har att påräkna stora sympatier. Mig synes det
ock uppenbart, att, utom de praktiska svårigheter, som skulle blifva
en följd af en sådan lag, den skulle neddraga äktenskapets karakter,
då gemensamhet i jordiska egodelar år en af de omständigheter, och
en icke ovigtig sådan, hvilka skilja förhållandet äkta makar emellan
från de lösa förbindelser, som skola utgöra ett slags surrogat för
äktenskap; och jag är viss, att, vare sig man ser saken från etisk
Första Kammarens Prof. 1892. N:o 38. 1

N:o 38.

Om akta makars
egendomsförhållanden.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

eller ekonomisk synpunkt, ett borttagande af denna skilnad skall företräde
avis alstra ondt. Emellertid bär uti en på föranstaltande af
föreningen för gift qvinnas eganderätt utgifven brochyr, som tillstälts
mig och förmodligen äfven andra riksdagsmän, framstälts såsom
önskningsmål, att man skulle vända ut och in på de nuvarande förhållandena
så, att man skulle göra egendomsskilnaden till regel och
föreskrifva, att de makar, som ville hafva egendomegemenskap, skulle
vinna detta genom äktenskapsförord. En sådan tanke måste dock
synas den praktiske juristen mycket orimlig. Den med rätten för
en hvar, som önskar det, att från egendomsgemenskap undantaga all
sin egendom eller viss del deraf, nu förenade skyldighet att betinga
sig detta genom äktenskapsförord medför för den jemförelsevis förmögne,
som nu kan vilja begagna sig af en sådan rätt, så ringa
besvär och kostnad — kostnaden är ungefär 10 kronor — att det
icke kan verka afskräckande i de få fall, då det nu kan ifrågakomma;
men, om man af de många tusental af makar i små omständigheter,
hvilka, såsom sed och lag varit sedan århundranden tillbaka, önska
hafva sin lilla egendom gemensam, skulle fordra äktenskapsförord för
att ernå detta naturliga önskningsmål, så komme det att blifva en
på den stora allmänheten lagd verklig tunga, hvars befogenhet dessa
makar lika litet som jag skulle kunna inse.

Hvad som nu sagts mot fullständig egendomsskilnad såsom regel
synes mig gälla i viss mån äfven motspartiel sådan såsom regel;
och vilja vi icke taga den nya grunden, egendomsskilnad, utan bibehålla
den gamla, egendomsgemenskap, så synes mig intet rigtigare
än att, på sätt herr Nils Hanssons motion afser, stärka denna grund,
tv en fast ställning på en god grund är bättre än en skef och haltande.

Jag sade, att nämnda skefhet i den nuvarande lagstiftningen
innebär en orättvisa, och, ehuru sanningen häraf synes ligga nära till
hands, vill jag dock taga mig friheten anföra ett par exempel. En
man, som eger fastighet till ett värde af t. ex. 20,000 kronor, gifter
sig med en qvinna, som eger värdehandlingar till ungefär samma
belopp. Efter ett kort äktenskap dör mannen barnlös, och hans
bröder eller kanske aflägsnare arfvingar komma då och taga icke
blott den af mannen införda fastigheten utan äfven hälften af de
värdehandlingar, qvinnan fört i boet, så att, fastän lagen i allmänhet
föreskrifver, att qvinnan skall hafva hälften i boet, får hon af detta
bo, till hvilket hon tillskjutit lika mycket som mannen, endast V4,
och hennes ställning blir knappare och brydsammare, än om lagen
varit rättvisare och klokare än den i detta afseende är. Ett annat
exempel. En man, som är egare till en liten hemmansdel, vård 2-å 3,000 kronor, gifter sig med en hemmansegaredotter, som ärft ungefär
lika mycket, men vid arfskiftet tagit utlösen för fastigheten
och således infört penningar i boet. Båda makarne arbeta gemensamt
på den lilla hemmansdelen, men förmå icke af den draga större
afkastning, än att till hemmansdelens förbättring och till makarnes
lifsuppehälle så småningom åtgår det lilla kapital, hustrun förde i
boet. Så dör mannen och hans arfvingar komma och taga hela återstoden
af det i sjelfva verket gemensamma boet, och enkan får gå

N:o 38.

OnsFredagen den 11 Maj, e. m.

som sparfven från axet och kanske falla fattigvården till last. Men, Om äkta masäga
någre, kunna icke dessa olägenheter åtminstone i någon mån bars egendom*
afhjelpas derigenom, att man från egendomsgemenskap äfven undantager
stadsfastighet? Nej, mine herrar! Det skulle endast förvärra
det onda, enär det skulle betydligt öka antalet fall af orättvisor och
oegentligheter af nyss anmärkta slag, då det sällan torde inträffa, att
den ena makan inför i boet landtfastighet och den andra stadsfastighet,
men synnerligen ofta, att den ena har fastighet af endera slaget
och den andra lösegendom till ungefär samma eller större värde.

Detta har också påvisats inom högsta domstolen vid granskning af
ett sådant förslag; och högsta domstolen framhöll vid samma tillfälle,
att genom bifall till detta förslag blefve qvinnans ställning snarare
försämrad än förbättrad, hvilket synes vara en naturlig följd deraf,
att qvinnan i fråga om försörjningsförmåga i regel är mannen underlägsen,
och att särskildt en efterlefvande enka vanligen har svårare
att försörja sig utan egodelar än en enkling. Är detta högsta
domstolens antagande en sanning, hvilket jag tror det vara, så följer
deraf, att, om egendomsgemenskapen utsträckes till fastighet å landet,
qvinnans ställning bör förbättras lika väl som den skulle försämrats,
i händelse det andra förslaget blifvit lag.

I min skriftliga reservation har jag framhållit, att förnämsta
orsaken till den undantagsbestämmelse, hvilken jag önskar borttagen,
torde vara det i förflutna tider hela lagstiftningen genomgående bemödandet
att med alla till buds stående medel hålla fast egendom å
landet så orörlig och ostyckad som möjligt; och jag har äfven påvisat,
att alla lagbestämmelser i den rigtningen så småningom borttagits
utom den ifrågavarande. Jag vågar på den grund säga, att
herr Nils Hanssons förslag icke, såsom man är benägen att påstå,
går i reaktionär rigtning, utan är en fortsättning på det reformarbete,
som 1845 tog sig uttryck i beslutet, att qvinnan skulle i giftorätt
få hälften af det gemensamma boet i stället för en tredjedel, samt
sedermera i bördsrättens borttagande och mera sådant, så att det ena
stycket efter det andra af den på ofvannämnda åskådningssätt byggda
lagstiftning så småningom borttagits.

Man har äfven sagt, att för jordegaren är jordbruksfastigheten
hans reelaste egendom och att den derför icke borde ingå i det gemensamma
boet. Har detta förr ofta varit en sanning, så har det
nu öpphört att vara det; ty nu år säkert mången gång den egendom
af annan art, som den ena makan inför i boet, af lika stort
värde som den jordbruksfastighet, hvilken den andra makan för med
sig, och i synnerhet torde i de små förhållandena på landsbygden
detta ofta vara fallet.

Jag beklagar, att inom lagutskottet den mening, jag förfäktar,
vunnit understöd af endast tre ledamöter, mig inberäknad. Det är
mig då så mycket kärare att kunna åberopa, att samma mening offentligen
framburits af en på lagstiftningens och lagskipningens område
så framstående auktoritet som herr f. d. presidenten Berg, och jag
skulle mycket hafva missförstått innebörden i de yttranden, som afgåfvos
i högsta domstolen vid granskningen af det ofvannämnda förelaget,
om jag icke vågade hoppas, att, i händelse ett sådant förslag

N:o 38.

Om äkta ma■
härs egendomsförhållanden.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

som det af mig nu förordade komme under granskning af högsta
domstolen, det skulle vinna deneammas gillande.

Nu kan man såga, att, då ett annat förslag redan antagits af
Andra Kammaren, det nu ifrågavarande icke kan nu blifva Riksdagens
beslut. Detta är visserligen en sanning, men jag tror dock,
att” det för rigtningen af detta reformarbete är ganska vigtigt, hvilket
beslut Första Kammaren fattar. Jag tror nemligen, att vår nuvarande
grund är så ohållbar genom den Achilleshäl, som man har
deri, att ärfd eller före äktenskapet förvärfd fast egendom å landet
är undantagen från egendomsgemenskap, att, innan vi fått bort den,
vi oupphörligen få reformförslag i motsatt rigtning. Men ju mera
vi närma oss egendomsskilnaden, desto lättare komma vi slutligen dit.
För den allra största delen af befolkningen i vårt land är dock detta
åskådningssätt synnerligen främmande, och förhållandena hos oss äro
så olika° en del andra länders, att man icke kan af exemplet från
Amerika eller det ännu färskare från England sluta sig till, att denna
nya princip skall vara gagnelig för oss eller passa oss.

Jag skall slutligen bedja att få sammanfatta hvad jag nu haft
äran yttra i följande slutkläm: Då kammaren ej torde hafva någon

benägenhet att till regel antaga egendomsskilnad, utan vill bibehålla
egendomsgemenskapen såsom grund, då en konseqvent lagstiftning ju
i ”allmänhet är att föredraga framför en emellan olika principer haltande,
då halfheten i den nuvarande lagstiftningen, som ej längre
kan anses påkallad af särskilda förhållanden, medför orättvisa och
oegentligheter, hvilka än mera ökas i samma mån som afvikelserna
från grunden ökas i antal, synes mig enda rätta lösningen af den på
dagordningen stående frågan om åkta makars egendomsförhållanden
vara den af herr Nils Hansson föreslagna, eller fullständig egendomsgemenskap
såsom regel, hvadan jag yrkar bifall till hans motion,
nemligen: natt Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i 10 kap. 2 § giftermålsbalken, att hvad om makars ömsesidiga
giftorätt i fast egendom redan gäller för stad måtte blifva gällande
äfven för landet.»

Herr Bergström: Såsom allmänt är bekant, eger enligt vår

trallande lag giftorätt icke rum uti ärfd eller före äktenskapet förvärfvad
fastighet å landet; deremot hafva makar giftorätt i den stadsfastighet,
som de ega, eller ega få. Denna skilnad i afseende å landtoch
stadsfastighet är i vårt land urgammal. Redan före landskapslatrarnes
tid gälde i vårt land den rättssatsen, att, såsom det heter i
konung Kristoffers landslag: »I laghum vårum giftes ej bonde i
adel jord eller hus eller odhal wattuwårka hustru surna; ej ock hon
i hans». Den historiska anledningen till detta ligger långt bort i
tiden; det var hos den germanska stammen rådande åsigt, att^ politiskt
berättigad var ingen annan än bofast jordegande man. Således
ju flere jordegande män funnos inom en ätt, desto större inflytande,
desto större politiskt anseende hade ätten, desto mera var den i
stånd att skydda sina ättemedlemmar. I staden uppkom deremot en
annan rätt. Det var de rättsbegrepp, hvilka från Tyskland, i synnerhet

Onsdagen den 11 Maj, e.. m & Nso 38.

från Liibeck inflyttande borgare förde med sig som skapade den Om äkta maregel,
att i stad makar giftes till talls halfs, vunnet och ovunnet», det“"^‘”“^
vill såga de fingo giftorätt till hälften hvar i all egendom, således (por^g ^
äfven den fasta.

Iledan lagkomitén och den äldre lagberedningen anmärkte emellertid,
att anledning att fasthålla nämnda skiljaktighet icke längre
förefunnes; och deras förslag innehåller också derför det stadgande,
att i fast egendom, som ena maken före äktenskapet egt eller sedan
ärfver, har efter lag den andra ej giftorätt. Således skalle äfven
stadsfastighet blifva enskild egendom. Den tanken, att landtfastighet
borde blifva samfäld egendom, har ofta gifvit sig uttryck inom den
svenska Riksdagen, men har aldrig vunnit någon anklang. Så till
exempel väcktes en motion i frågan vid 1862—1863 årens riksdag,
men i ett mycket utförligt utlåtande afetyrkte lagutskottet densamma,
och Riksdagen biföll lagutskottets hemställan. Vidare har samma
fråga varit före vid 1867, 1872, 1873 och 1874 årens riksdagar, alltid
med samma utgång. Slutligen vid 1884 års riksdag, då frågan om
makars egendomsförhållanden uti större utsträckning förelåg till granskning
af lagutskottet, föreslog utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att den gällande lagstiftningen måtte i uppgiga
fem punkter ändras. Den första af dessa punkter var den,
som innehöll, att »i den fasta egendom i stad eller å stadens mark,
som hustrun före eller under äktenskapet årft eller förut förvärft, må
mannen ej ega giftorätt, hvadan sådan rått icke heller bör tillkomma
hustrun i mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta
och afrad af dylik egendom varder under lösören räknad.»

Till följd af denna skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt nya lagberedningen
att utarbeta förslag till erforderliga ändringar i den gällande
lagen. Ett sådant förelag afgafs äfven af lagberedningen och
underkastades granskning i högsta domstolen.

Nu har den förste ärade talaren anmärkt, att detta af lagberedningen
utarbetade förelag icke blef gynsamt upptaget af högsta domstolen,
och han åberopade i detta hänseende ett yttrande, som skulle
hafva fälts der, att qvinnans ställning skulle genom detta lagförslags
antagande snarare försämras än förbättras. Det är sant, att åtminstone
tre af justitieråden uttalade en sådan mening, men denna grundade
de på sannolikhetsberäkningar. Det var icke mot sjelfva principen
de hade något att invända. Det af den förste talaren åberopade
yttrandet lyder sålunda: »Genom de i lista och 5:te punkterna af

Riksdagens skrifvelse omförmålda bestämmelser har visserligen omfånget
af den inkommunikabla egendomen förändrats till fördel för
de hustrur, som ega stadsfastigheter, och åt hustrur i allmänhet tilllagts
utsträckt rätt att vid bodelning erhålla vederlag för hvad af
samfälda boet till mannens enskilda fördel användts; men då enahanda
förmåner under motsvarande omständigheter tillagts jemväl
mannen, torde genom samma bestämmelser hustruns rätt. och bästa
icke kunna anses vara bättre än hittills tillgodosedda». Det var på
grund af dylika sannolikhetsberäkningar, som man i högsta domstolen
kom till den åsigt, att lagförslaget icke gagnade qvinnan.

De tvenne af den förste talaren anförda exemplen bevisa inga -

N:o 38. 6 Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Om äkta ma- lUnda, att lagstiftningen är orättvis. I det första exemplet han an förhållanden.

^ör<^e egde mannen en fastighet, och qvinnan införde i boet en myc(Forts.
) ket. betydande rörlig förmögenhet. Det orättvisa skulle då ligga
deri, att hustrun icke fick giftorätt i mannens fasta egendom, medan
mannen erhöll sådan i hennes rörliga förmögenhet. Låtom 03s nu
vända om förhållandet. Det är mannen, som för in en större rörlig
förmögenhet, och qvinnan en mindre eller större fastighet; då är det
ju så, att mannen icke får giftorätt i den af qvinnan införda fastigheten,
men hon deremot i den af mannen införda rörliga förmögenheten.
Är icke orättvisan i detta fall lika stor mot mannen, som den
i det förra, af den förste talaren åberopade fallet, var emot qvinnan ?
Det andra exemplet är af enahanda beskaffenhet. Der talas om att
mannen inför i boet en fastighet, och qvinnan utlösen för fastighet.
Hon har således icke giftorätt i mannens fastighet, men han har sådan
i det hon inför i boet såsom utlösen för fastighet. Vänd nu om
detta exempel! Låt mannen införa utlösen för fastighet, och qvinnan
en fastighet; då blir ju samma orättvisa mannens lott, som i det af
den förste talaren åberopade exemplet blef qvinnans.

Det lär vidare icke kunna förnekas, att man förgäfves strider
mot den rigtning, som röjer sig i tiden att skapa en sjelfständigare
ställning åt qvinnan inom äktenskapet, och ett af de säkraste medlen
dertill är nog att bereda henne så mycket enskild förmögenhet som
möjligt. Man må hafva så mycket man vill emot denna tidsrigtning,
men man har icke kunnat hejda den; så många brott å grundsatsen
om egendomsgemenskap i äktenskap hafva redan förekommit, till
exempel att qvinnan kan genom äktenskapsförord tillerkännas sjelfständig
förvaltning af enskild egendom, att det icke är värdt att
strida mot denna rigtning. Jag tror dock icke tiden att upphäfva
all egendomsgemenskap vara så nära, som en motionär i Andra Kammaren,
herr Höjer, syntes antaga, då han i samma kammare yttrade,
att man genom att motsätta sig ett sådant upphäfvande endast beredde
sig, såsom han smakfullt uttryckte sig, en »galgenfrist»; men
obestridligt är, att tidsrigtningen går åt det hållet.

Hvad uppmärksamhet kan Kongl. Maj:ts regering skänka åt
riksdagens framställningar, om den, efter att år 1884, efter moget
öfvervägande och mogen pröfning, hafva anhållit, att Kongl. Maj: t
ville låta utarbeta ett förslag, enligt hvilket stadsfastighet skulle
blifva enskild egendom, nu, år 1892, komme och begärde raka motsatsen
och förklarade: »Riksdagen anser, att äfven landtfastighet skall
blifva samfäld egendom».

Slutligen tror jag, att, för familjens trefnad och frid, det är
lyckligare som det nu är, än om det skulle blifva såsom den förste
ärade talaren vill. Antagom, att landtfastighet skall blifva samfäld
egendom. Den förste talaren har i sin reservation erkänt, att fall
kunna förekomma, då den make, som eger landtfastigheten, har skäl
att bevara denna som enskild egendom. Detta kan ju icke ske annorledes
än genom äktenskapsförord. Jag undrar dock, om icke den
make, som väntat sig att få giftorätt i landtfastigheten, kommer att
röna en viss förstämning, då, vid äktenskapets ingående, den blifvande
maken, som har fast egendom på landet, ställer det vilkor, att

7 StO 88.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

denna fastighet skall vara hans eller hennes enskilda ^ Intill

annorlunda smiler det sig efter nuvarande förhallanden. Enligt nu förJllandan.
gillande lag är landtfastighet enskild egendom och icke föremal för (Forte)
giftorätt; men då, vid äktenskapets ingående, den blifvande maken,
som har jordbruksfastighet, säger till den andre: ehuru lagen icke
tillerkänner dig giftorätt i denna fastighet, vill jag genom äktenskapsförord
tillförsäkra dig en sådan giftorätt, skall detta upptagas tacksammare
än det förra vilkoret, som kanske kan verka förstämmande
under hela äktenskapet. Vidare finnes för. den jordegande mannen
den utväg att genom testamente sörja för sin hustru. Aro makarne
barnlösa, kan mannen genom testamente åt hustrun öfverlåta hela sin
jordbruksfastighet och allt sitt bo. Finnes det barn, kan han gifva

henne hälften. , .

Jacr anser, att Riksdagen bör vidblifva den ståndpunkt, som den
intog år 1884, och icke låta förrycka sig ifrån denna, tv då vet man

icke hvart vågen bår.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Claeson: Vid de två exempel, som jag nyss anförde,

måtte jag hafva uttryckt mig synnerligen otydligt, då den ärade talare,

som efter mig hade ordet, helt och hållet missuppfattat mig. Jag

sade vål i dessa begge exempel, att det var mannen, som i boet förde
in jordbruksfastigheten; men det är ju naturligt, att det lika väl kan
vara qvinnan. inom allmogeklassen händer dock nog oftare, at*: det
år mannen, ty det är säkerligen mera vanligt, att en broder utlöser
syster än tvärtom. Orättvisan är densamma, om den drabbar mannen
eller qvinnan, men verkningarna blifva i allmänhet svårare för eu
enka, än de skulle blifva för en man. Detta var det ena skälet,
hvarför jag i dessa båda exempel antog, att qvinnan var den förlorande
parten. Det andra var, att alla dessa reformförslag företrädesvis
afsett förbättrande af qvinnans ställning. Det är nog en sanning
att det icke är behagligt att göra äktenskapsförord; det har
åtminstone hittills icke varit det; men bibehåller man egendomsgemenskapens
grund, och ena maken, vare sig mannen eller qvintan,
begagnar sin rått att, der sådant kan anses lämpligt, undantaga någon
släo-tegendom, tror jag icke att man behöfver riskera, att det tages
alltför illa upp af den andra parten. Jag tror, att det blott är en
tidsfråga, när begagnande af rätten att genom äktenskapsförord understundom
undantaga egendom från gemenskapen förefaller sa naturlif
att motviljan deremot försvinner. Om det vore fullständig egendomsekilnad,
och den ena maken har mycket och den andra litet, är
det naturligtvis ingen orättvisa, att den, som gått in fattig, också gar
ut fattig, och den som gått in rik, går ut rik, lika som, om det vore
fullständig egendomsgemenskap, det icke vore någon orättvisa, å t,
fastän den ena maken infört i boet mycket mera än den andra, de
vid arfskifte få hälften hvar af boet. Jag tror icke att det vore farligt
att å detta, som jag kallar, reformarbete, som fortgått sedan år
1875, nu taga detta sista steg och yrkar förfarande bifall till herr
Nils Hanssons motion.

>'':o 38.

Om åkta ma -

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

kart egendom,, rr.. 4 ,sllutad öfverläggning gjorde herr talmannen, jem förhållanden.

der™de* förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
(Forte.) J"* u *k,ot‘et i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
derpå att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla denifrågavarande
motionen, samt förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad?

• * ^jCrr Claeson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes
justerades och anslogs en omröstningspropositon af följande^ydelee T

uMÄriTÄ11"4 lag“''*k0,,et he“,,*k 1 1 P-^e» »fritt,

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den ifrågavarande motionen.

utfalli?TålundTgen föret0g8’ och vid dess slufc befunnos rösterna hafva.

Ja—65;
Nej—13.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

3 punkten.

nrdfnr11'' a \ J111 ,en början får jag tacka lagutskottets ärade

ordförande for det han här påpekat vigten af att vidblifva 1884 års
besiut i frågan Vidare får jag uttala min tacksamhet till honom derför,
att han fäst kammarens uppmärksamhet på tidsrigtningen i denna
fråga, och att vi icke kunna, äfven om vi vilja, motsätta osa tendens
.lordrar’ attL qvi“?a“ erhåller en annan och bättre ekonomisk,
ställning än den hon hittills haft hos de respektive folken.

» . ~.et st4r, ™iä8a P3, sid- 18 1 lagutskottets betänkande, att
hållits6 1872, 1873 och 1874 årens riksdagar fram H1?’

latt. var aktenskapslagstiftning icke vore nog verksam att
skydda hustrus egendom mot ödeläggelse genom missbruk af mannens■
malsmansratt.» Det är starka ord, men ock sanna. Här står, att

™r^®7egend0f icke kan seddas ens mot ödeläggelse genom mannens
malsmansskap. Och ändå har man i 25 år, ehuru förgäfves,
sökt att bättra detta förhållande. Vi stå ännu qvar på samma^tåndpunkt
i fråga om förevarande lagstiftning för qvinnan, som vi stod»

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

N:o 88,

år 1867 och detta oaktadt frågan behandlats af alla våra högsta Om äkta majuridiska
och administrativa myndigheter, riksdagen oberäknad. Det karttgendomtår
ett ganska märkvärdigt förhållande, att vi sålunda i vårt land icke1''0’ l *
ega förmåga att lösa en fråga, som dock ganska lyckligt blifvit löst ''

i åtskilliga andra länder, om också icke i det radikala syfte, som en
af motionärerna framstäf, utan genom att söka bereda en öfvergång
ifrån mannens ekonomiska envälde, till ett, om jag så må uttrycka
mig, konstitutionelt tillstånd inom äktenskapet, hvarigenom också
qvinnans rätt på bästa möjliga sätt tillgodoses. Ingen kan gerna förbise
svårigheterna vid lösningen af en sådan fråga; men ju större dessa
svårigheter åro, dess angelägnare är det vål, att man deråt egnar
den största omsorg, och äfven om man icke lyckats på dessa 25 årr
bör man väl dock ytterligare taga itu med frågan för att söka finna
den lämpligaste utväg, på hvilken den må kunna lösas.

Det gladde mig höra den förste talarens yttrande, att grefve
Hamiltons motion egde utskottets hjerta, om också ej dess hand. Jag
önskar nu blott, att hans motion måtte lyckas vinna kammarens hand.

Då hade man vunnit, hvad jag för min del anser som det högsta
önskemålet nu, nemligen fortsättning af försöken att bringa denna
fråga till en någorlunda lämplig lösning.

Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, men vill dock
tillåta mig ett par reflexioner i anledning af qvinnans undertryckta
och underhaltiga ställning inom äktenskapet. Det är väl den största
orimlighet, att en normal moder skall vara omyndig, men hennes
21-åriga dotter myndig. Jag får också anmärka, att många qvinnor
frukta för att gifta sig, emedan deras egendom skulle handlöst gifvas
i mannens ego, utan att de finge rättighet att deltaga i vården
deraf. Jag frågar eder, mine herrar, om qvinnan under de år, som
förflutit sedan år 1884, i intelligent, moraliskt och ekonomiskt afseende
gått tillbaka? Har hon icke tvärt om, framför allt i ekonomiskt
afseende, utvecklat sig derhän, att hon nu, mera ån förut, förtjenar
att hafva ett ord med i familjens ekonomiska angelägenheter?

Jag behöfver icke fästa herrarnes uppmärksamhet på huruledes många
gifta qvinnor hafva på ett förträffligt sått skött sin ekonomi; det
torde icke heller behöfva påpekas, huruledes mannen, som också
under denna tid utvecklat sig i så väl intellektuelt som i moraliskt
och ekonomiskt afseende, genom sitt envälde vållat olyckor i familj
och samhälle. Det hör ju nästan till den dagliga oeh stundliga erfarenheten,
att mannen förstör familjens ekonomi, utan att hustrun
ens har rättighet att blanda sig deruti. Gemenligen vet hon icke
tillståndet, förrän ruinen är för handen. Och likväl äro vi män så
inkonseqventa, att vi gemenligen erkänna qvinnans större förmåga att
hushålla. Med glädje lemna vi henne vår portmonnä på en resa,
och efter resans slut prisa vi, att hon haft den om hand, emedan hon
hushållat bättre än vi skulle hafva gjort. Men då det gäller lifvets stora
resa, då bryr mången man sig icke om att låta henne veta hvad
portmonnän innehåller, förrän hon underrättas om, att den är tom.

Vi svenskar, som i många afseenden äro ett rått utmärkt folk,
hafva dock ett ord om oss, som låter ganska illa i våra öron, och jag
undrar icke deröfver. Vi kallas, på grund af vår ekonomi, af ett så

N:0 38.

Om äkta makar»
egendomsJörhållanden.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj. e. in.

arbetsamt och sparsamt folk som Tysklands »die dummen Schweden».
Månne detta epitet tillkommer männen eller qvinnorna? Då de gifta
qvinnorna icke deltaga i ekonomien, måtte de väl icke heller hafva
något ansvar derför. Det skulle således, om ordspråket eger någon
sanning, vara de dumma männen, som regera öfver de ekonomiska
angelägenheterna. I så fall vore det val skäl att vi söka bättra oss
härutinnan, i fall det, som sagdt, skulle ligga någon sanning i den
opinion, som hela verlden har om oss, att vi äro temligen dåliga
ekonomer och i alla tider varit det. Yore det icke skäl att förbättra
detta vårt rykte, derigenom att vi gåfve dem rättighet att deltaga i
våra ekonomiska angelägenheter, som vi sjelfva gerna erkänna vara
bättre ekonomer än vi, nämligen hustrurna.

Motionären grefve Hamilton hemställer, »att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville, i sammanhang
med det förslag till ändring af boskilnadsförordningen m. m., om
hvars utarbetande Kongl. Maj:t fattat beslut den 31 december 1891,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af lagstiftningen rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden,
att, på sått Riksdagen uti skrifvelse i ämnet den 7 maj 1884 ifrågasatt,
giftorätt icke må ega rum i den fasta egendom i stad eller å
stadens mark, som den ena maken före eller under äktenskapet ärft
eller förut förvärft, samt att mannen icke må hafva magt att
utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta
egendom å landet eller jord och hus i staden, äfvensom till de ändringar
af lagstiftningen i öfrigt, hvilka häraf finnas påkallade.»

Ett lika modernt stadgande, som det här föreslagna, har ingått
i den norska lagstiftningen. I Norges lag af år 1888 förekommer, i 2,
3 och 5 kapitlen, en bestämmelse, hvarigenom mannen icke har rättighet
att utan hustruns samtycke bortgifva, afhända, pantsätta eller
borthyra fast egendom på landet. Vidare finnes i den norska lagen
stadgadt om lifförsäkring och lifränta äfvensom åtskilligt annat till
förmån för henne. Då nu Norges folk redan år 1888 fann en sådan
lag tillämplig och det icke haft några olägenheter deraf, föreställer
jag mig, att man nu utan olägenhet skulle kunna göra motsvarande
förändringar i den svenska lagen.

Det har af lagutskottet, som afslagit äfven grefve Hamiltons
förelag, yttrats, »att utskottet måste finna det mindre lämpligt att,
då regeringen så nyss uttalat en från Riksdagens åsigt afvikande
mening i frågan, i det att regeringen funnit en reform af vår äktenskapslagstiftning
böra gå i en annan rigtning än den Riksdagen förordat,
ånyo aflåta en skrifvelse i förevarande ämne.» Detta är det
enda egentliga skäl, som jag kan finna utskottet hafva anfört för ett
afslag å motionen. Jag hemställer då till Kammaren, huru vida det
icke kan vara lämpligt att nu ånyo uttala de åsigter, som redan år
1884 framhöllos, och som äfven af lagutskottets ordförande blifvit
förordade. Kan det icke vara skål att betona detta än en gång
och gifva Kongl. Maj:t en, om jag så får kalla det, påstötning att
icke låta denna stora fråga blifva hvilande och så många menniskor
blifva lidande genom följderna af en ofullkomlig och orättrådig lagstiftning
i hvad som rör den gifta qvinnans eganderått. Jag anser

11 N:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m

denna fråga vara större och vigtigare än många andra och tager Om äkta mamig
friheten erinra, att för icke länge sedan tillstyrkte lagutskottet
en skrifvelse angående de patronella pastoraten, en skrifvelse, som- r,po^
gick ut på att erinra Kongl. Maj: t om en annan skrifvelse, hvilken
år 1855 emanerat. Då fann lagutskottet skäl att tillstyrka och
kammaren biföll en sådan skrifvelse. I analogi härmed borde man
väl i denna fråga, utan att på något sätt gå grannlagenheten å den
ena eller den andra sidan lör nära, kunna besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att ifrågavarande reformarbete måtte gå
i sådan rigtning, som år 1884 af Riksdagen yrkades.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få tillstyrka
bifall till grefve Hamiltons motion och afslag å utskottets hemställan.

Herr Bergström: Mig förefaller det, som om den ärade mo tionären

grefve Hamilton icke har valt den snabbaste och bästa vägen
för att främja den sak, som han hyllar, och för att hinna till det
mål, som han åsyftar. Hade han helt enkelt föreslagit, att Riksdagen
ville vidtaga den lagändring, att stadsfastighet skulle, blifva
den makes enskilda egendom, som införde den i boet, och giftorätt
således deri icke ega rum, hade det för lagutskottet varit en lätt sak
att utarbeta förslag till denna lagändring och förelägga förslaget för
Riksdagen. I stället föreslår han en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t ville öfverlemna denna fråga till lagberedningen
för att behandlas i sammanhang med frågan om boskilnad.

Om icke lagutskottet flera gånger fått, om jag så må säga, baklexa
derför, att utskottet förmenats hafva öfverskridit sin befogenhet,
skulle jag för min del, och jag tror äfven utskottets öfriga ledamöter,
icke tvekat att framlägga ett förslag, hvarigenom förklarades, att
stadsfastighet skulle härefter icke vara föremål för giftorätt, utan att
den skulle vara dens enskilda tillhörighet, som infört den i boet.

Ville man deremot nu följa den förste ärade talarens anvisning och
bifalla motionen, komme det sannerligen att dröja ganska länge,
innan en sådan reform kunde blifva genomförd, ty lagberedningen
har för närvarande att sysselsätta sig med rättegångsreformen, och
innan beredningen kan taga ihop med boskilnadsfrågan dröjer länge
nog. Först då skulle frågan om stadsfastighets egenskap af kommunikabel
eller inkommunikabel egendom blifva föremål för pröfning.

För öfrigt klandrade den förste ärade talaren detta resonnement,

»att utskottet måste finna det mindre lämpligt att, då regeringen så
nyss uttalat en från Riksdagens åsigt afvikande mening i frågan,
ånyo aflåta en skrifvelse i förevarande ämne». Jag tror, att detta
yttrande låter väl försvara sig, och det stämmer icke med kammarens
traditioner att, några månader efter det regeringen uttalat sig i en
lagstiftningsfråga, komma med en ny skrifvelse i samma ämne.

Hvad angår den andra delen af grefve Hamiltons motion, att
mannen icke borde hafva magt att, utan hustruns samtycke, förpanta
eller sälja boets fasta egendom, har eu ledamot af högsta domstolen
utförligt visat, att denna grundsats icke kan i lagen stå enstaka som
en from önskan. Hvad tjenar det till att uppställa en grundsats, om
man icke stadgar påföljd för öfverträdelse af densamma? Han har

Sso 88, 12 Onsdagen den 11 Maj, e. in om

akta ma- vidare visat, att den lämpligaste påföljden för mannens tilltag att,
förhållanden }*tan i,u8truns samtycke, sälja eller förpanta boets gemensamma fastig(Forts.
) het vore den> att hon finge r.ätt att söka boskilnad. Men stadgande
af sådan rätt måste anses inbegripet under det uppdrag, som nya
lagberedningen fått; och jag är förvissad, att den äfven skall taga
denna fråga i öfvervägande vid utförandet af det uppdrag, som KongL
Maj:t lemnat densamma, nemligen att se till, om det förefinnes anledning
att öka de tillfällen, då hustrun har rätt att söka boskilnad,
I denna del skulle således den föreslagna skrifvelsen icke tjena till
någonting.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till lagutskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats dels bifall till
hvad utskottet hemstält, dels ock af herr Jtiorg, att kammaren, med
arfslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den ifrågavarande motionen.

Derefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 och 30 nästlidne april
ler rn. m. bordlagda utlåtande n:o 48, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående sparbanker m. m.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle på det sätt föredragas, att de af utskottet i förevarande
utlåtande framstälda två lagförslag skulle hvart för sig behandlas
paragrafvis med slutmening, ingress och rubrik sist; att de särskilda
paragrafernas nummer skulle nämnas, men uppläsning af innehållet
icke ega rum i annan händelse, än att begäran derom gjordes; samt
att först sedan båda lagförslagen blifvit sålunda genomgångna, utskottets
hemställan rörande dem skulle föredragas.

Utskottets förslag till lag angående sparbanker.

1-6 §§.

Godkändes.

7 §■

Friherre Leijonhufvud, Sten: Jag instämmer i utskottets

uttalande, att den nu föreliggande lagfrågan blifvit på ett tillfredsställande
sätt löst, men jag kan icke till alla delar instämma uti eller

N:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, o. in.

gilla slutet af denna paragrafs tredje punkt, då jag anser att den Förslag till lag
deruti gjorda bestämmelsen skulle verka hämmande på sparbankens
utveckling. Utskottet har visserligen förut gjort en förändring, som "!T m''m''
år för mig ganska tillfredsställande, men här år föreskrifvet i sjunde
paragrafen: »Uti en i sparbanken förvarad liggare skall hvarje hufvudman,
der han åtager sig uppdraget, egenhändigt inskrifva sitt
namn». Jag kan icke rigtigt förstå, hvilken betydelse skall ligga deri,
att han egenhändigt skall skrifva sitt namn, då åtminstone för mig
det synes höra vara lika giltigt, om han skriftligen aflemnar ett intyg
på att han åtager sig uppdraget. Jag tänker egentligen på de sparbanker,
hvilka o nu redan äro i verksamhet, icke i städerna, men på
landsbygden. Åtminstone vet jag en sparbank, som i sin omfattning
är ganska stor, det är en häradssparbank, som omfattar många socknar
samt står under hushållsgillets kontroll, och hvars ledamöter samfåldt
äro dess hufvudman När nu ett nytt reglemente skall uppgöras,
hör gifvetvis det utgå från denna häradsgillets styrelse eller
dess ledamöter, och de sammankallas då dertill. Då är det väl möjligt
att hufvudmännen eller ledamöterna komma tillsammans, ehuru
man måste erkänna, att åtminstone på senare tider, så vidt min erfarenhet
gifver vid handen, ganska få ledamöter pläga inställa sig,
och då det är af högsta vigt, att dessa hufvudman, som nu blifvit
föreslagna enligt reglementet vare sig till 20, eller inom 20 och 50,
måtte spridas så mycket som möjligt öfver landsbygden för att deri- ,
genom kunna befordra bankens verksamhet i afseende å insättningar,
så är det gifvet, att om detta skall ske med sådan omgång, att
de först skola sammankallas och uppsätta förslag till reglemente, upprätta
stadgar m. m. och dertill inskrifva sina namn egenhändigt i
liggaren, torde kunna inträffa, åtminstone der distrikten äro vidsträckta
och det är många mil till den plats, der sparbanken har sin
verksamhet, att mången verkligt dugande kraft skulle gå förlorad för
sparbanken.

Hufvudmännen skulle på det viset lätteligen kunna komma att
bestå af ett litet kotteri af dem, som bo närmast sparbanken, livilket
jag tror icke vore nyttigt för bankens verksamhet. Punkten kan väl
möjligen synas vara icke så vigtig, men då vi komma till § 25, hoppas
jag att der få göra några erinringar i afseende på sättet att lyfta
sparbanksmedel, hvilka jag hoppas skola föranleda till en återrenriss
af den punkten till utskottet. Jag finner nemligen formerna derför
alltför tunga och att det i många fall är svårt att rigtigt få klart för
sig, huru det skall tillgå att i sparbanken få lyfta mindre belopp,
men jag förmodar, att jag icke kan yttra mig om den punkten nu.
Kammaren torde dock finna, att genom dessa vidlyftiga bestämmelser,
att personerna skola vara kända och styrka sin identitet o. s. v.,
det kan blifva ganska svårt för mången att utfå sina medel på ett
sätt, som gör sparbankens verksamhet till verklig nytta. Jag vill nu
blott påpeka, att i allmänhet går det så till, att när de mindre bemedlade
i synnerhet vilja hafva ut något belopp af sina sparbanksmedel,
uppdraga de det åt någon inom socknen, hvilken antingen
såsom ombud eller på annat sätt åtager sig det. De blott skicka sin
sparbanksbok till denna person, och lemna hvarken fullmakt eller

N:o 88.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Förslag till lag några uppgifter. Det skulle nu i de flesta fall möta ganska stora
anLrPm ''m*" 8v^righeter för de mindre bemedlade att på det viset kunna utfå sina pentFortsT
n*nSar> de ofta icke kunna komma i direkt beröring med de personer,
'' ’ som skola åtaga sig uppdraget, utan endast skicka dem sin sparbanksbok.

Jag vill derför vid uenna punkt yrka, att dessa bestämmelser skola
blifva gällande endast när hela sparbanksbeloppet skall uttagas, och
som jag hoppas, att kammaren då skall godkänna en återremiss, yrkar
jag äfven här återremiss på den nu föredragna 7 § i det syfte
jag nu angifvit.

Herr Bergström: Motivet för det stadgande i tredje punkten

af 7 §, hvilket den föregående talaren har klandrat, är följande. Sparbankskomitén
säger nemligen: »den anordning, hvarom föreskrift i
paragrafens tredje stycke blifvit meddelad, afser, såsom lätt torde
inses, att hos hufvudmännen väcka och underhålla en känsla af
verklig och personlig ansvarighet för utöfningen af det vigtiga
värf, som blifvit dem anförtrodt.» Det är en bestämmelse, som redan
den första sparbankskomitén föreslog och som jag för min del anser
ganska väsentlig. En hvar, som blifvit utsedd till hufvudman i en
sparbank, vet mycket väl att vederbörande valmän inskränka sig till
att antingen muntligen eller genom protokollsutdrag underrätta honom
om valet, men någon förklaring af honom, att han vill åtaga sig uppdraget,
bryr man sig icke om. Det är derföre nödvändigt att man
infordrar en sådan förklaring af honom, och den skall enligt lagförslaget
lemnas genom namnteckning i liggaren. Nu kunde det ju
möjligen anses lika kraftigt, att ett sådant förklarande från hans
sida meddelas genom eu skrifvelse eller ett bref; men då den förste
talaren antydde, att när vederbörande, d. v. s. hufvudmännen, enligt
lagen skola uppgöra förslag till nytt reglemente m. m., flertalet af
dem är tillstädes, finner jag icke något hinder för dem att vid samma
tillfälle inskrifva sina namn i den liggaren. Jag tycker för öfrigt,
att stadgandet i denna punkt icke är af den vigt, att återförvisning
af punkten bör ifrågakomma.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande
af den nu föredragna paragrafen och vidare derpå, att densamma
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

8-10 §§.

Godkändes.

11 §.

Herr Törnebladh: Denna 11 §, hvilken år bland de vigtigaste
i hela lagen, gifver lätt anledning till olika meningar. För min del
villj jag icke nu göra något yrkande i frågan, men tillåter mig att begära
en upplysning, huru man rätteligen skall tolka det tredje stycket

N:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

af denna paragraf. Det heter der om borgenslån: »Utöfver tio år Förslag tilltag

må icke lån, hvarom nu är sagdt, utestå; skolande å lån af ifråga- ,p°rb“n''
varande beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning „ '' . ''
årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för hvilken '' h''
lånet beviljats, blifvit i skuldebrefvet bestämdt, der icke styrelsen
begagnar sin rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång.»

Eldigt början af detta stycke skall gäldenären antingen förbinda sig
att inom tre månader återbetala lånet — det torde väl i allmännhet
vara mycket sällan, som sparbankslån på tre månader förekomma —
eller, om detta icke skett, skall sparbanksstyrelsen förbehålla sig rätt
att, om den så finner nödigt, uppsåga lånet till återbetalning inom
tre månader.

Nu veta vi alla att sådana skuldebref, som äro stälda på återbetalning
viss tid efter uppsägning, äro mycket vanliga, och jag föreställer
mig att framdeles, såsom hittills, kommer det att mycket ofta
inträffa, att personer i sparbanker belåna reverser såsom hypotek eller
till sparbank utfärda reverser, stälda på återbetalning viss tid, hår
högst tre månader efter uppsägning. Om detta nu sker, hvad är
det då för en tid som utskottet afser med »den tid, för hvilken lånet
beviljats,» och i förhållande till hvilken afbetalningar skola göras?

Jag kan icke fatta, att det från början måste i reversen förekomma
någon sådan bestämmelse. Man kan visserligen tänka sig, att vid
den förnyade pröfning, hvilken sparbanksdirektionen är skyldig att
egna lånet, när det utestått längre tid ån ett år, reversen skulle kunna
förändras på något sätt, men äfven då qvarstår samma förhållande,
att det går an att utfärda en revers, som är stäld på tre månaders
uppsägning, och sparbanksdirektionen är i det fallet oförhindrad att
antaga den. Uppsägningslån äro synnerligen omtyckta, uppsägningslän
mot realsäkerheter äro lån, som på sista tiden tagit favör i riksbanken
i hög grad, och jag misstänker att uppsägningslån äfven med borgen
hafva bos låntagare en viss favör, och då reglementet gifver sparbanksdirektionen
rätt att lemna sådana lån, hvad är då naturligare,
än att en revers, på sådant sätt belånad, qvarstår oförändrad utan att
något der står taladt om årliga afbetalningar, ty detta finnes icke
stadgadt i 11 $. Det är visserligen antydt, att så borde vara, men
slutet af detta stycke upphäfver icke, såvidt jag kan förstå, styckets
början. Om jag misstager mig, vore det ju bra, men det vore godt
att få veta, huru man egentligen tänkt sig saken. Jag har sett att
det varit tal om paragrafen i högsta domstolen, men det talet har icke
lemnat full tydlighet i nu berörda hänseende; detsamma är förhållandet
med sparbankskomiténs betänkande och dess motiv.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Bergström: En hvar låntagare i en sparbank skall ju
till sparbanken utfärda ett skuldebref. Antingen är nu detta försedt
med borgen, eller ställer låntagaren pant af skuldebref med borgen.

Detta år lagbudets förutsättning. Den hufvudförbindelse, som låntagaren
utställer till sparbanken, det är den om hvilken förnämligast
är fråga. Ett lån får icke utestå längre ån tio år, och det skall amorteras
med ett årligt belopp, som svarar mot den tfd, för hvilken lånet

N:0 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Förslag till lag Ht beviijadt. År det beviljadt på fyra år, skall det återbetalas med
ang. sparban- en fjer(jedel om året, är det stäldt på tio år, afbetalas årligen en
F tiondedel.

Med hypoteket synes mig att man i detta fall icke har att göra.
Det är ju fråga om den förbindelse, som låntagaren utfärdat till
sparbanken, ty icke lemnar sparbanken penningar på endast ett hypotek,
utan den vill hafva en''särskild förbindelse af låntagaren, till säkerhet
för hvars fullgörande låntagaren lemnar ett hypotek.

Herr Törnebladh: Jag har ännu icke lyckats blifva klar på

meningen. Skilnaden mellan skuldebref såsom pant och skuldebref
med borgen lemnadt såsom ett slags pant — jag begagnar uttrycket
— den fattar jag väl, men om jag håller mig till ordalagen utan att
fästa mig vid hypotekslånen, så står det tydligen: »lemnas lån mot borgen,
skall, der icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda
lånet» — ja, det händer väl att han någon gång gör det, men det händer
oftare att han icke gör det — »skall bankens styrelse förbehålla
sig rätt, om den så finner nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning
inom tre månader.» Alltså, om A. utfärdar en revers till sparbanken
eller order att betalas efter tre månaders uppsägning, så har han
icke utfäst någon tid, inom hvilken betalningen skall vara verkstäld,
i vidare mån, än att han eventuelt förklarar sig färdig att återbetala
lånet, om det uppsäges. Men om det icke uppsäges, utan om lånet
står qvar år efter år, hvilken är då den afbetalningsprocent, som här
omtalas, hvar finnes den bestämd?

Herr Rudebeck: Jag skall bedja att i afseende på sista mo mentet

i denna paragraf få göra hemställan om en förändring. Der
står: »hvad sålunda år stadgadt om den tid, hvarunder lån mot borgen
eller mot pant af skuldebref med borgen längst må utestå, är icke
tillämpligt å lån, som emot dylik säkerhet varder af kommun eller
samfällighet med Konungens tillstånd upptaget.» Det är dessa ord
»med Konungens tillstånd», hvilka jag föreslår böra utgå. Anledningen
är den, att om ett härad vill upptaga ett lån, kan häradet
icke få Konungens tillstånd dertill, tv om häradet söker en dylik tilllåtelse,
blifver svaret väl, att Kongl. Maj:t »finner hinder icke möta»,
men något direkt medgifvande till lånets upptagande beviljar icke
Kongl. Maj:t. Om man nu vänder sig till en kassa med begäran om
lån för ett härad, svaras det, att det icke kan erhållas med mindre
än att Kongl. Maj:t lemnar tillstånd, och då tillståndsbeviset företes sådant
som Kongl. Maj:t affattar det, förklarar kassan sig icke kunna antaga
detsamma såsom ett tillstånd. Det är derför jag hemställer, att dessa
tre ord må få utgå, på det att ej likartad svårighet må yppas vid lån
hos en sparbank.

Oäfvet är att, på grund af kommunallagarne, lån, som der afses,
icke beviljas på längre tid, än der är stadgadt, utan Kongl. Maj:ts
tillstånd, oberoende af sparbankslagens lydelse i denna paragraf. Om
de antydda orden här utginge, kunde ingen tvekan uppstå, men i
det af mig angifna speciella fallet en svårighet afhjelpas. Derför tillåter
jag mig föreslå återremiss af momentet i nu omförmälda syfte.

17 K:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Herr Bergström: Hvad angår den första anmärkningen, tillå- Förslag till lag

ter jag mig påpeka, att detta stadgande i början af stycket har tillkommit
såsom en uppmaning till sparbankerna att sörja för att, äfven
•om de lemna ut ett lån på tio år, de dock böra förbehålla sig rått * 0 ''
att återbekomma det inom tre månader, efter uppsägning, och detta
af det naturliga skälet, att uttagningarne kunna blifva så starka, att
sparbanken blir tvungen att indrifva ett sådant borgenslån. Det kan
sparbanken icke göra, med mindre den förbehåller sig denna rätt i
skuldebrefvet, ty annars säger gäldenären: »Jag har fått lånet på tio
år.» Detta är klart som dagen, så vidt jag kan förstå.

Hvad den andra anmärkningen vidkommer, vill jag fästa uppmärksamheten
på att här icke är fråga om andra lån åt kommuner
och samfälligheter, än sådana, hvilka upptagas mot borgen. Föreskriften
gäller således icke för de kommunala lån, som upptagas utan
borgen, och hvad i öfrigt exemplet om häradslån angår, föreställer
jag mig, att om ett härad går in till KoDgl. Maj:t och begär att få
upptaga ett lån, men Kongl. Maj:t skulle svara, att hinder icke möter
för lånets upptagande, lär väl en förnuftig sparbankestyrelse tolka
svaret såsom jemförligt med ett af Kong). Maj:t gifvet tillstånd till
lånets upptagande. Formuleringen af Kongl. Maj:ts beslut i dylika
fall torde i öfrigt bero på vexlande åsigter hos olika departementschefer.
För min del får jag förklara, att jag i det uppgifna fallet,
derest jag vore departementschef, icke skulle tveka att svara: »Ni

får upptaga lånet.» Ty härad är ock en kommun, om än icke en sådan,
för hvilken komunallagarne gälla.

Jag kan således icke finna, att här behöfves någon återförvisning,
och det står ju för resten sparbanksstyrelsen fritt att lemna eller icke
lemna lånet. Men det måste betonas, att här icke är stadgadt om andra
lån än sådana, som lemnas mot borgen.

Herr Rudebeck: Jag vill blott nämna, att når sparbank lemnar
lån till ett hårad, har det åtminstone i flera fall fordrats borgen. Jag vet
det så mycket mera, som jag i dessa dagar fått i uppdrag från min
hembygd att söka anskaffa ett sådant lån och fått det svar, att mot
borgen kan sådant erhållas i en sparbank. Således förekommer det
nu för tiden, att borgen fordras för dylika lån. Hvad den andra invändningen
beträffar, vill jag erinra, att jag likaledes i dessa dagar med
ett sådant Kongl. Maj:ts tillståndsbevis, som jag nyss omnämnde, gjort
framställning hos kassor här i staden om lån för ett härad, och har derå
svarats genom direktionsbeslut, att det företedda tillståndsbeviset icke
ansetts innebära tillstånd till låns upptagande, så att kassorna på grund
af sina reglementen funnit sig förhindrade att bevilja lånet. Det är
på grund af denna färska erfarenhet, som jag tillåter mig göra ifrågavarande
hemställan och vidhåller mitt yrkande.

Herr Philipson: Man kan icke vara regeringen annat än

tacksam för det nu framlagda förslaget, likasom man måste gifva
sparbankskomitén sitt fulla erkännande för att den så väl och så
skyndsamt fullgjort sitt uppdrag. Men bestämmelsen i den nu före Första

Kammarens Prat. 1832. N:o 38. 2

N:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Förslå g till lag dragna punkten, der sparbankerna medgifvas rätt att af de mindres
ang. sparban- sparpenningar lemna ut lån mot endast borgen, den tilltalar mig icke.
her m. m. jag känner allt för väl de faktorer, som man mist räkna med för
(l*rts.) at{ den nu före]jggan(le lagen igenom, och jag har således icke
något yrkande att göra; men jag hade önskat, att i denna kammare
någon röst måtte höjas för att såga, att det varit lyckligt om i vårt
land, der ett borgenssystem råder, hvilket i intet annat land i verlden
torde hafva sin like, ett ståtande eller en begränsning kunde ske i
utlåningen från dessa banker, hvilka, efter hvad man sagt mig, i
några orter syfta att blifva lika mycket lånebanker som sparbanker.

. I-r IV.;

Herr Hasselrot: Blott ett par ord i anledning af talarens

på stockholmsbänken yttrande. Bestämmelsen »å lån, som utestår
längre tid än ett år, skall afbetalning årligen göras i förhållande till
den tid, för hvilken lånet beviljats,» innebär, att den allmänna regeln
för sparbankslån, hvilka endast få utlemnas å bestämd tid och ej ställas
på uppsägning, år den, att å dem skall., afbetalas i samma proportion
som de år, för hvilka de beviljats. År ett lån beviljadt på tre år,
så skall det afbetalas på tre år, är det beviljadt på fyra år, skall det
göras afbetalning årligen under fyra år o. s. v.

Men derutöfver förekommer den bestämmelsen, att om sparbanken
skulle behöfva sitt kapital, skall den hafva rätt att efter tre
månaders uppsägning återbekomma detsamma. Afbetalningarna skola
sålunda i regeln följa åren, för hvilka lånet är beviljadt, men derutöfver
skall sparbanken hafva rätt att taga upp hela kapitalet efter
tre månaders uppsägning.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande af
förevarande paragraf och vidare på dess återförvisning till utskottet;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

12 §.

Friherre Leijonkufvud, Sten: Jag fruktar att trötta kammaren,
men jag får lof att äfven mot denna paragraf göra en anmärkning.
Här står, att ledamot eller suppleant i styrelsen icke får låna ens mot
pant af inteckning uti fastighet, så vida det icke är jordbruksfastighet
på landet eller fastighet i stad. Då vi nu veta, att det på landet
fins många stora samhällen vid stationer, köpingar o. d., der man
kan tänka sig, att en ledamot eller suppleant i styrelsen vore fastighetsegare,
skulle han, om han behöfver låna, vara förhindrad derifrån,
ifall han vill såsom pant sätta sin fastighet. För min del tycker jag,
att det är väl långt gånget, då jag icke kan i afseende på säkerheten
se någon skilnad mellan fastighet i stad och fastighet på landet, i
synnerhet i köpingar. Jag anser, att det är så mycket större fara
med detta, som man vanligen i sådana mindre samhällen, hvilka icke
äro så talrikt befolkade, till ledamot och i synnerhet suppleant i
styrelsen väljer just bland dessa slags fastighetsegare. Det vore myc -

N:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

ket hardt, om de icke hos sparbanken kunde få belåna sin f gendom. Förslaggning
Säkerheten skall ju ändå alltid pröfvas af styrelsen. Det skulle också ansParian•
kunna hända, att med anledning af detta stadgande en ledamot eller ?''

suppleant afsade sig att vara med i styrelsen, hellre ån att gå miste or s''^
om att få det lån, han kan behöfva.

Vidare står det: »inteckning uti jordbruksfastighet å landet eller
fastighet i stad inom hälften af senast faststälda taxeringsvärdet.»

Jag förstår icke rigtigt, om »inom hälften af senast faststälda taxeringsvärdet»
innefattar såväl jordbruksfastighet å landet som fastighet
i stad. Jag förmodar, att det afser båda två, men då tycker jag,
att stiliseringen af det utaf Kongl. Maj:t framlagda förslaget är tydligare
och bättre, äfven om man vill förändra »medeltaxeringsvärdet
för de tio sista åren» till »senast faststälda taxeringsvärdet.» Jag
tycker icke, att redigeringen är så fullkomligt tydlig, att det icke
kan gifva anledning till tvekan hos en styrelse.

Sista punkten lyder: »dock att åbyggnad å egendom i stad skall,
för att inteckning i egendom må godkännas, vara brandförsäkrad i
någon med vederbörligen faststäldt reglemente försedd brandföraäkringsinrättning
inom riket». Det är nog mycket lätt, att när lånet
skall beviljas, infordrar styrelsen brandförsåkringshandlingarne och
får deraf se egendomens värde; men det fios dock icke någon föreskrift,
hvarigenom styrelsen sedermera kan ega säkerhet för, att icke
hela brandförsäkringen upphört. Värdet kan nemligen på ett eller
annat sätt förändras antingen genom att premien icke inbetalas eller
annorledes, och då fins här icke någon bestämmelse för styrelsen att
göra sig förvissad derom, att det värde, som betingat lånet och är
iemnadt såsom pant för detsamma, fortfarande eger bestånd. För
min del tycker jag, att eftersom det här i en del punkter gifves
mycket minituösa bestämmelser, det äfven borde ingått den bestämmelsen,
att låntagare skulle vara skyldig att årligen till styrelsen ingifva
sådana handlingar, som utvisade, att brandförsäkringen verkligen
fortfarande vore gällande.

Jag har icke något yrkande att göra, då jag icke har hopp om
att här skall bli något annat än antagning af lagen; men jag har velat
påpeka detta, och om jag icke, iår något understöd, skall jag icke
göra något yrkande.

Herr Unger: Början af denna paragraf lyder som följer: »lån
af sparbanksmedel må ej utlemnas mot skuldförbindelse, för hvars
uppfyllande ledamot eller suppleant i styrelsen eller i sparbanken
anstäld tjensteman i egenskap af hufvudgäldenår eller löftesman svarar,
utan så är. ..» o. s. v. Nu förstår hvar och en, som känner
motiven till detta stadgande, att meningen är, att styrelseledamot
eller tjensteman icke skall få häfta med sitt namn i skuld till sparbanken
utan den föreskrifna säkerheten. Men jag tror, att detta icke
är tillräckligt tydligt uttryckt, så att ej möjlighet fins qvar att i detta
afseende eludera lagen. Om banken t. ex. utlemnat lån mot förbindelse
af en icke styrelseledamot, men denne såsom hypotek för denna
förbindelse stält en förbindelse af en styrelseledamot, då bär lånet
utlemnats mot förbindelse, för hvilken en som ej är styrelseledamot
svarar, men för hypoteket är likväl en styrelseledamot ansvarig. Jag

r N:o 38. 20

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Förslag till lag tror derför att, om man vill utesluta möjligheten att kringgå denna
*bestämmelse, det skulle vara klokt att gifva paragrafen följande ly''Z.
m. y1 delse: »Lån af sparbanks medel må ej utlemnas mot skuldförbindelse

'' 0 s‘^'''' eller pant af förbindelse, för hvars uppfyllande---» o. s. v., om hvilket

tillägg jag tager mig friheten att härmed göra hemställan.

Herr Bergström: § 12 i Kongl. Maj:ts förslag är öfverensstämmande
med gällande rätt; den återgifver hvad 1890 års lag
innehåller. Den formulering, som herr Unger önskade, kunde möjligen
anses vara korrektare och fullständigare; men icke är denna
anmärkning så väsentlig, att man derför behöfver göra någon ändring
i lagen.

Hvad angår den förste talarens anmärkning derå, att man har
utbytt orden *fastighet å landet» mot uttrycket »jordbruksfastighet
å landet», torde detta redan vara den gällande lagens mening, ty den
talar endast om brandförsäkring för åbyggnader å egendom i stad
och fäster icke något afseende vid brandförsäkringsvärdet på åbyggnader
å landet. Berörda omständighet visar således, att man vid affattningen
af lagen den 5 september 1890 endast tänkt sig jordbruksfastigheter,
vid hvilka man ju icke tager någon hänsyn till åbyggnadernas
värde. Derför ansåg man i lagutskottet lämpligare att tydligen
utsätta »jordbruksfastighet å landet» i stället för »fastighet å landet».
Jag får upprigtigt säga, att jag icke var mycket benägen för denna
ändring, men ledamöterna från Andra Kammaren fordrade den strängt,
och då ansåg jag det vara vigtigare att gifva efter för deras fordran
än att äfventyra lagens fall i Ändra Kammaren. Det anfördes äfven
ganska talrika exempel på att just andra fastigheter å landet än jordbruksfastighet
hade några år innan inteckning deri meddelats haft
ett mycket högt värde, men sedermera sjunkit till ett värde, som
knappt svarade mot V4, V5 eller V6 af det förra. Vid sådant förhållande
fruktade man att en sparbank, som mottog såsom säkerhet eu
inteckning i annan fastighet å landet än jordbruksfastighet, skulle
kunna göra ganska stora förluster, och vid sådant förhållande öfvervunnos
mina betänkligheter mot att göra den ändringen.

Vidare yppades af friherre Leijonbufvud tvekan, huru vida »hälften
af senast faststälda taxeringsvärdet» skulle hänföras både till
jordbruksfastighet å landet och fastighet i stad. Derom torde vål
icke tvifvel råda, att det hänför sig till båda.

Slutligen gjordes af den förste talart n den anmärkning, att här
blott står, att åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning i
egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad, men att der icke
står, att sparbanksdirektionen skall se till, att denna brandförsäkring
hålles vid magt. Ja, mina herrar, har icke en sparbanksdirektion
det vett, som hvarje enskild långifvare eger, att, om han lemnat lån
mot inteckning i fastighet, som är brandförsäkrad, se till, att denna
brandförsäkring hålles vid magt, då tjenar det i sanning icke heller
till att sätta det i lagen. Mig förefaller det sjelfkärt, att en sparbanksdirektion
vet att sörja för att en sådan brandförsäkring fortfarande
är giltig; för öfrigt finnes det ju brandförsäkringar, som äro

N:0 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

beviljade för all tid. Denna anmärkning anser jag derför icke böra Förtlag till lag
föranleda någon återremiss. Jag hemställer om bifall till punkten. an£r""

Herr Öländer: Jag har visserligen af samma skäl som den före tående

talaren ej anmält reservation mot denna paragraf, men jag vill
ock ej låta denna punkt antagas utan att tillkännagifva, att jag icke
varit med om den ifrågasätta förändringen, att inteckning i fastighet

Eå landet ej skulle mottagas annat än om det vore fråga om jordruksfastighet.
Det fins ju på landet, numera åtminstone, en mängd
fastigheter, som hafva icke blott lika stort utan till och med större
värde än jordbruksfastigheter, t. ex. sågverk, fabriker, jernverk, industriella
anläggningar m. m., och det vore löjligt, om en inteckning
i sådana fastigheter ej skulle vara lika säker som i jordbruksfastigheter.
Jag har, som sagdt, ej reserverat mig och gör ej heller något
yrkande, men har velat tillkännagifva denna min mening.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu föreliggande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Unger, godkännande af paragrafen
med den ändring, att näst efter ordet »skuldförbindelse» tillädes orden:
»eller mot pant af förbindelse».

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande i oförändradt
skick vara med öfvervägande ja besvarad.

13-18 §§.
Godkändes.

19 §.

Herr Benedicks: Jag har en anmärkning att göra mot denna

paragraf, nemligen beträffande orden: »enligt senast upprättadt bokslut ;.

Denna lag har ju tillkommit eller är ämnad att tillkomma just
för att skapa säkerhet för insättningame. Jag tror för min del, att
dessa ord komma att förringa denna säkerhet, om styrelsen utgöres
af icke hederlige män. Det är tydligt, att genom dessa ord kan med
afseende på tiden beredas ett kryphål för en direktion att fortsätta
sin förlustbringande verksamhet till nästa års bokslut. Äfvenså har
fall inträffat, då bokslut uppställa, som ej varit ölverensstämmande
med verkligheten; och sålunda skall en direktion kunna fortsätta
med sin verksamhet, fastän det är dåligt stäldt.

Genom bibehållande af dessa ord kan man åstadkomma skada;
men genom deras borttagande kan man endast skapa ökadt ansvar
för styrelsen. Mitt yrkande är derför, att paragrafen godkännes med
uteslutande af orden: »enligt senast upprättadt bokslut».

Herr Bergström: Enligt mitt förmenande lår man icke kunna

bedöma en banks ställning, med mindre det föreligger ett ordentligt

N:0 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Förslag till lag bokslut; och om styrelsen af detta bokslut ser, att bankens verksam^et
^ör brytas, måste den göra det. Nu kan man väl antaga, att
fForts 1 sec*an det senaste bokslutet, i regeln bokslutet för det sist förflutna
året, upprättats, har en stor förlust inträffat, och det en så stor förlust,
att det är uppenbart, att bankens verksamhet borde afbrytas, men
att enligt paragrafens ordalydelse sparbanksstyrelsen icke derför är
pligtig att skrida till en sådan åtgärd. Stadgandet i 19 § suppleras
emellertid på ett märkligt sätt af § 22, der det heter, att om Konungens
befallningshafvande finner grundad anledning att befara förhållande,
hvarom i 19 § sägs, har Konungens befallningshafvande att
förbjuda fortsättning af sparbankens verksamhet och förordna om dess
ställande under utredning. För öfrigt är ju direktionen, för att få
visshet i detta afseende, om banken lidit så stora förluster, att dess
verksamhet bör afbrytas, oförhindrad att anordna ett nytt bokslut,
och då blir ju detta det senaste bokslutet. Det är dock en mycket
grannlaga fråga att afbryta en banks verksamhet, och förrän det
föreligger full visshet derom, bör man ej taga ett sådant steg. I
§ 20 stadgas ganska stränga civila påföljder för den sparbanksstyrelse,
som underlåter att ställa sig föreskrifterna i § 19 till efterrättelse.

Den, som genomläst bilagorna till sparbankskomiténs betänkande,
finner desamma utgöras af tvä gällande sparbankslagar, en för Danmark
och en för Norge. I dessa lagar år frågan mycket utförligt
behandlad. Den anses så grannlaga, att det skall öfverlemnas åt eu
kompromiss att afgöra, om sådan förlust lidits, att sparbankens verksamhet
bör afbrytas, eller icke. Jag tror ej, att derför att en gäldenär
gör konkurs, dermed är afgjordt, att banken skall förlora hela
sin fordran. Det beror ju på en blifvande konkursutredning. Jag
håller före, att de klandra de orden väl försvara sin plats, och jag
kan ej se, att man vinner något på att taga bort dem.

Herr Benedicks: Den senaste ärade talaren synes mig hafva

utgått från den förutsättningen, att alla sparbanksdirektioner åro hederliga.
För att komma under fund med ställningen skulle de göra
särskilt bokslut; men de ha tillfälle att komma under fund med
ställningen medelst sammandrag, såsom man gör i hvarje väl skött
bank, der man hvar dag gör afsittning på balanskontot. Det är
sant, men det är just för att förekomma förluster, och för att ej
direktionsledamöterna skola kunna dölja förlusten under föregifvande
af att något bokslut ej är upprättadt, som visar en sådan förlust.
Det är för att i möjligaste mån förekomma visitationer af Konungens
befallningshafvande och för att för densamme underlätta kontrollen,
som dessa ord böra utgå. Stå de qvar, år det ju möjligt att det ej
funnes skäl att ingripa. Men det är gifvet, att direktionon finner
sig mer bunden af en bestämmelse, der det står att så snart en förlust
har gjorts, som öfvergår fondernas belopp, bör bankens verksamhet
genast afbrytas. Mig synes alldeles tydligt, att dessa ord
»enligt senast upprättadt bokslut.» svära emot de ord, som stå i sista
meuingen, der det står, att »sparbankens verksamhet genast afbrytes».

Jag tror således, såsom sagdt, att just för att minska tillfällena
för Konungens befallningshafvande att ingripa är det skal, att dessa

>:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

ord utgå, för att derigenom öka ansvaret hos direktionens ledamöter. Förslag till lag
Jag vidhåller mitt yrkande. . n •>;>« an9- vori<m*

° _ . ■ ier m. m.

Sedan öfverläggningeu förklarats härmed slutad, yttrade herr (Forts.)
talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats dels godkännande
af densamma, dels ock, af herr Benedicks, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att orden »enligt senast upprättadt
bokslut» uteslötes.

: * i ''j i" B ( ”■ Jii.Sj 0,7 * '' .. D& :l‘ t ft tf

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande utan ändring vara
med öfvervägande ja besvarad.

20-24 §§.

Godkändes.

§.

Friherre Leijonhufvud, Sten: Om jag icke ansåge, att

denna punkt vore så vigtig, skulle jag ej hafva tagit till ordet igen.

Men då så är, måste jag besvära kammaren med några anmärkningar
emot densamma. Ordalydelsen är: »Den, som vill uppsäga eller
lyfta för hans räkning i sparbank innestående medel, skall i sparbanken
uppvisa sin motbok och, derest han icke är personligen känd,
styrka sin behörighet genom meddelande af sådana uppgifter, som
här ofvan i 23 § omförmäla-. 23 § innehåller då, att han skall uppgifva
hemvist och yrke samt, der sådant kan ske, födelseår, månad
och dag. Nu vet man i allmänhet, huru det på landet går till med
uppsägningar och insättningar. Det går nemligen i allmänhet så till,
att i synnerhet den mindre bemedlade öfverlemnar sin bok åt en
person, som har något uppdrag i banken att göra. Till följd af det
långa afståndet kan han ej sjelf infinna sig, och således kan ej uppgift
lemnas i alla dessa afseenden, som § 23 innehåller. Att med
fullmagt styrka behörighet att lyfta penningar år nog, förmodar jag.

Men att fordra fullmagt och alla dessa uppgifter, som här fordras af
dessa små backstugusittare och tjenstefolk o. d., som vid tillfälle
vilja uttaga några kronor från sin sparbanksbok, tycker jag är cn väl
drakonisk bestämmelse. Jag har här en sparbanksbok från ett härad
i Södermanland, der det i afseende på detta blott står: »Då hela beloppet,
som på en motbok innestår, på en gång uttages, skall boken
återställas, och vederbörligt qvitto på medlen lemnas. Begagnas vid
sådant tillfälle ombud för medlens lyftande, skall detsamma förete
behörig, af tvenne ojäfvige vittnen bestyrkt fullmagt». Om denna
paragraf hade innehållit detta, tror jag, att behörigheten att uttaga
vissa småsummor mycket väl skulle kunna pröfvas af styrelsen, som
lemnar ut lån. Det går väl ej så blindt till väga. Likasom i afseende
på brandförsäkringen förmodar jag, att styrelsen pröfvar hvarje sak
och lätt kan komma till insigt, om den person, som har boken i sin
hand, också är berättigad att taga ut penningar på den.

S:o 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Förslag till lag Jag vill ej längre uppehålla kammaren. Men för att få detta
ang. sparban- stadgande bättre har jag velat få i punkten endast intagna orden:
ker m. m. Jjieja beloppet af», så att punkten skulle lyda: »Den, som vill upp(Forts.
) gäga ej]er ]yfta ]ieja beloppet af för hans räkning»... etc., hvarpå
jag anhåller om proposition.

Herr Falk, Wilhelm: Det låter på den siste talarens anfö rande,

som ansåge han, att man borde få lyfta medlen i sparbanken
utan fullmagt. Men så lättvindigt bör man väl icke ställa till, att,
om en person kommit öfver en sparbanksbok, han blott på den får
lyfta penningarne. För min del anser jag denna paragraf vara alldeles
rigtig och yrkar bifall till densamma.

Herr Bergström: Det är dess värre en mycket allmän före ställning,

att en sparbanksbok är att jemföra med ett orderpapper
eller ett papper till innehafvaren, och att således blotta innehafvet
af en sparbanksbok berättigar till att uttaga derå innestående belopp.
En sådan uppfattning kan ju hvarken lagstiftaren eller lagskiparen
godkänna; följden af en dylik uppfattning skulle ju blifva den, att
om någon lyckats stjäla en sparbanksbok, å hvilken ett betydligt belopp
vore innestående, och han vände sig till sparbanken, vcre han
ovilkorligen berättigad att utfå beloppet. Men så kommer rätte egaren
fram och visar, att boken är stulen, och anställer ersättningstalan
emot sparbanken, som nog då får å nyo utbetala beloppet. Det är
just för att fästa sparbanksdirektionens uppmärksamhet på det farliga
i att betrakta en sparbanksbok såsom ett orderpapper, som bestämmelsen
är tillkommen. Jag tror ej, att det är så svårt att styrka sin
behörighet, på sätt i denna punkt föreslagits. Det står der, att första
gången man gör insättning å en sparbanksbok skall man uppgifva
sitt namn, hemvist och yrke. Ja, det vet väl hvar och en, hvad han
heter, hvar han bor och hvilket yrke han har. Vill han nu genom
annan taga ut ett belopp, uppgifver han för denne: »jag heter så och
så, jag bor der och der, och mitt yrke är det och det; gå nu med
denna sparbanksbok till sparbanken och styrk, medelst återgifvande
af nämnda förhållanden, att ni är berättigad att innehafva denna
bok; så får ni penningarne.» Och så kan man ju för öfrigt begagna
fullmagt. Jag föreställer mig, att en omtänksam sparbanksdirektion
låter trycka blanketter till fullmagter och häfta vid boken, hvilka
fullmagter sedan kunna begagnas. De mindre sparbankerna känna
i regeln så väl till folket, att de mycket lått kunna bedöma, om de
utan fara för sig kunna utlemna penningar åt annan person än den,
på hvilken boken lyder. Det klandrade stadgandet är icke ett ©vilkorligt
lagbud, som blindt skall lydas, utan kan lämpas efter omständigheterna.
Men är det fråga om ett stort belopp, bör en sparbanksstyrelse
vara försigtig och verkligen pröfva, om det är styrkt, att
den, som vill lyfta penningar, äfven är berättigad dertill. Jag tror
ej, att det år lämpligt att i denna del af lagen göra ändring. Detta
lagrum år mycket nödvändigt för att undanrödja den felaktiga föreställningen,
att en sparbanksbok är att jemföra med ett löpande

Onsdagen den 11 Maj, e. in. 25

fejdebref, hvars innehaf berättigar hvem som helst att få ut de
penningar, hvarå skuldebrefvet lyder.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i fråga om den nu föredragna paragrafen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af friherre Leijonhufmd, Sten. att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att näet efter ordet: »lyfta»
insattes orden: »hela beloppet af».

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden: och
förklarades propositionen på paragrafens godkännande i oförändradt
skick vara med öfvervägande ja besvarad.

26 §.

Herr finger: Detta stadgande, att medel, som för gift qvin nas

räkning innestå i sparbank, må af henne, äfven utan mannens
samtycke, uppsägas och lyftas, år ganska vigtigt, och det synes märkvärdigt,
att i denna lag kunnat inflyta ett stadgande, som går så
mycket in på det civilrättsliga området, som detta gör. Om en ogift
qvinnas. alla tillgångar blifvit insatta i en sparbank och hon sedan
gifter sig, får mannen icke disponera öfver dessa medel, blott derför,
att de stå i en sparbank; han kan således icke ens få sin lagliga
giftorätt i desamma. Detta synes vara ett väl allvarsamt ingrepp på
lamiljeråttens område. Nu förmodar jag, att med detta stadgande
egentligen afsetts medel, som hustru efter sitt äktenskap kunnat
disponera och insatt i en sparbank. Yore detta tydligen uttryckt,
då vore mindre att säga om stadgandet, än nu, då der generelt talas
om medel, som för gift qvinnas räkning innestå i sparbank. Jag
tror, att det skulle vara klokt att taga bort detta stadgande och
låta momentet lyda så: »Omyndig, som uppnått 15 år, må utan särskild
tillåtelse af målsman, förfoga öfver egna medel, dem han sjelf
å motbok insatt.»

Herr Falk, Wilhelm: Jag för min del tycker, att det vore

ganska obilligt, om man skulle beröfva gift qvinna rätt att disponera
öfver de medel, som hon insatt före giftermålet, eller som någon
annan insatt för hennes räkning. Hon bör väl hafva så mycken rätt,
att hon får disponera öfver dessa medel. Jag anser stadgandet
lämpligt och yrkar bifall till paragrafen.

Herr Bergström: Riksdagen har redan 1883 antagit en förordning
angående en postsparbank för riket, hvari förekommer alldeles
samma stadgande, som man nu vill hafva bort. Sparbankskomitén
har motiverat detta stadgande på följande eätt: »De i denna
paragraf föreslagna bestämmelser hvila på presumtionen att medel,
som för gift qvinnas räkning i sparbank innestå, åro antingen genom
hennes eget arbete förvärfda eller eljest undantagna från mannens
förvaltning.»

Regeln är för öfrigt icke af civilrättslig natur, den afser blott

Första Kammarens Prot. 1802. N:o 38. 3

N:o 38.

Förslag till lag
ang. sparbanker
m. m.

(Forts.)

N:0 38.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Förtlag till lag att trygga spprbanken mot ersättningskraf, i händelse den utlemnar
a”kerPmr}>m'' ^ q^innan, utan mannens samtycke, medel, som innestå på hennes
(Forts) ^ok. Gör mannen anspråk på att förvalta dessa medel, är ingenting,

'' som hindrar honom att stämma hustrun till domstol och påstå, att

de innestående medlen icke äro sådana, hvarpå den nämnda presumtionen
passar in, utan sådana, hvilka icke äro undantagna från mannens
förvaltning. Derjemte kan han söka att få förbud för sparbanksstyrelsen
att till hustrun utbetala medlen förr, än processen är
slutad och af hustrun vunnen. Regeln år, som sagdt, icke privatråttslig,
den år, om jag så får säga, en instruktion för sparbanksdirektionerna,
huru de i vissa fall kunna och böra handla, utan att
derigenom utsätta sig för svåra ersättningskraf.

O O o

Herr Unger: Jag vill endast erinra, att den presumtion,

hvarpå ifrågavarande bestämmelse uppgifvits hvila, ganska ofta icke
är för handen, hvadan den presumtionen icke är någon god grund
att bygga på.

Såsom ett fullständigande af mitt förelag vill jag tillägga, att i
händelse det skulle antagas, borde sista momentet i paragrafen lyda:
»I det fall, hvarom i denna paragraf förmäles, må medel ej från
sparbank utbetalas till målsman utan den omyndiges samtycke.» Orden
»till mannen utan hustruns eller» skulle således utgå.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf yrkats dels
godkännande af densamma, dels ock, af ‘herr finger, att paragrnfen
skulle antagas med följande förändrade lydelse: »Omyndig, som uppnått
femton år, må utan särskild tillåtelse af målsman förfoga öfver
egna medel, dem han sjelf å motbok insatt. I det fall, hvarom i
denna paragraf förmäles, må medel ej från sparbank utbetalas till
målsman utan den omyndiges samtycke».

Derefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande utan ändring
vara med öfvervägande ja besvarad.

i '' t ui

27—34 §§, slutmeningen, ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets förslag till lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker
och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen af
de särskilda lagförslagen fattade beslut.

Onsdagen den 11 Maj, o. m. 27 N:o 88.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 och 30 eistlidne april Om dtalsrått i
bordlagda memorial n:o 49, i anledning af kamrarnes återremiss af Jråga om vista
utskottets i andra punkten af dess utlåtande n:o 20 öfver väckta mo- e ‘ r0
tioner om ändringar i strafflagen den 16 februari 1864 gjorda hemställan
beträffande 15 kap. 24 § samma lag.

Herr Almström: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på
en ofullständighet, som enligt min tanke vidlåder lagutskottets förslag.
Enligt detta skulle allmänna åklagaren endast ega rättighet
att åtala förbrytelser, torn afse att genom våld eller hot hindra annan
från fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit. Den skulle
icke sträcka sig till förbrytelser, hvilka begås mot arbetare, som söka
erhålla arbete eller som vilja fortsätta arbete, som de icke genom
särskild öfverenskommelse åtagit sig att utföra. Då lagutskottet
emellertid föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, antager jag, att
Kong!. Maj:t fullständigar det förslag, som här har gjorts, och har
icke något yrkande att framställa.

Herr Öländer: Det är gifvet, att lagutskottet icke kunde gå
utöfver motionen, och motionen var i sig sjelf temligen ofullständig.

Då derför lagutskottet föreslagit en skrifvelse, har utskottet gjort det
i den önskan, att Kongl. Maj:t måkända skulle vilja supplera de
ofulletändigheter, som i förslaget finnas, så att ett förslag mer ändamålsenligt
än motionärens, skulle kunna erhållas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9,14 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.