RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 37.

Onsdagen den 11 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 4 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 6 a, i anledning dels af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte liufvudtiteln gjorda framställningar angående anslagen
till lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt till sjöbeväringens
vapenöfningar, dels ock af Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående
förhöjning i sistnämnda anslag;

n:o 73, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel; och

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor
och mindre folkskolor, äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor; samt

bevillningsutskottets memorial n:o 12, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af utskottets betänkande
n:o 9, angående tullbevillningen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Första Kammarens Prot. 1892. N:o 37.

1

N:0 37. 2

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
höjer anslaget till indelta arméns och Ver mlands fältjägarecorps’
vapenöfningar, nu 1,322,300 kronor, med 177,700 kronor till

1,500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, beslutit
höja anslaget till indelta arméns och Vermlands faltjägarecorps’ vapenöfningar,
1,322,300 kronor, med 77,700 kronor till 1,400,000 kronor.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja—120;

Nej-—19.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 278, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 72 ja och 151 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 192 ja och 170 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
för beredande af ökade tillgångar till anskaffande af förbrukningsammunition
till det nya geväret m. m. höjer anslaget till försvarsverket
till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departement
med 200,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 11 Maj, i. m.

3 N:0 37.

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, beslutit
att, för beredande af ökade tillgångar till anskaffande af förbrukningsammunition
till det nya geväret m. m., höja anslaget till försvarsverket
till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departement med

100,000 kronor.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja—117;

Nej—21.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsäudt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 279, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 58 ja och 165 nej, samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 175 ja och 186 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, enligt Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, med godkännande af förslaget, att sammanlagda inqvarterings-
och servisersättningen till underofficerare med vederlikar, som
för närvarande äro berättigade till dylik ersättning, må, utan ändring
af servisersättningens nuvarande belopp, bestämmas att från och med
innevarande års början utgå till underofficerare med vederlikar vid i
Stockholm förlagda, ej till Stockholms garnison hörande regementen
och corpser med 200 kronor, till dylika tjensteman vid i Göteborg
garnisonerade regementen och corpser med 190 kronor 50 öre och till
öfriga till inqvarteringsersättning berättigade underofficerare och vederlikar
med 96 kronor, höjer anslaget till inqvarteringskostnader, nu

113,000 kronor, med 20,000 kronor till 133,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, beslutit,
att, med godkännande af förslaget, att sammanlagda inqvarterings- och

N:0 37. 4

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

servisersättningen till underofficerare med vederlikar, som för närvarande
äro berättigade till dylik ersättning, må, utan ändring i servisersättningens
nuvarande belopp, bestämmas att från och med innevarande
års början utgå till underofficerare med vederlikar vid i Göteborg
garnisonerade regementen och corpser med 140 kronor och till
öfriga utom Stockholm och Göteborg förlagda, till inqvarteringsersättning
berättigade underofficerare och vederlikar med 70 kronor, för år
1893 höja anslaget till inqvarteringskostuader, nu 113,000 kronor, med

10,000 kronor till 123,000 kronor.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja—117;
Nej—22.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 280, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 90 ja och 133 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 207 ja och 155 nej; hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kong! Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, för fortsättande af befästningsarbetena vid Karls
borgs hufvudfästning och på Vaberget äfvensom till anskaffning af
pansarlavetter till de för befästningarna å sistnämnda plats erforderliga
kanoner på extra stat för år 1893 anvisar 200,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, till fortsättande
af befästningsarbetena vid Karlsborgs hufvudfästning och å
Vaberget, på extra stat för år 1893 anvisat ett belopp af 150,000
kronor.

5 N o 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja—123;

Nej—16.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 281, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallet med 126 ja och 97 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 249 ja och 113 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit åt Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
för expropriation af mark och öfriga för uppförande af ett
permanent fäste i trakten af Tingstäde å Gotland nödiga förberedande
arbeten på extra stat för år 1893 beviljar ett belopp af i00,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har, enligt utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke af Riksdagen bifallits.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja—83;

Nej—53.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 282, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 69 ja och 155 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 152 ja och 208 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

N:0 37. 6

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Anstäldes jemlik! 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 6, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringspropositionen:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, till fortsättande af generalstabens topografiska
arbeten på extra stat för år 1893 anvisar ett belopp af 90,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, till fortsättande
af generalstabens topografiska arbeten på extra stat för år
1893 anvisat ett belopp af 75,000 kronor.

Efter voteringssedlarnes öppnande befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:

Ja—103:

Nej—34.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 283, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 52 ja och 171 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 155 ja och 205 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Widmarks under
gårdagen bordlagda motion, n:o 37, angående pension åt kronolänsmannen
O. A. Gawells enka och barn.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 51.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

7 N:o 37.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 9 och 10 i denna
månad bordlagda memorial n:o 17, angående ny aflöningsstat för tjenstemän
och vaktmästare vid Tumba bruk, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 9 och 10 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 18,
i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken, äfvensom
i aflöningsstaten för samma bank.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

4 punkten.

Lades till handlingarna.

5—15 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 7 och 9 ''i
denna månad bordlagda betänkande n:o 11, i anledning af väckt motion
om nedsättning i portot för lokalbrefkort, biföll kammaren hvad
utskottet i betänkandet hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 6 och Om större bo7
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt ^fage^mar
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning ro-,iejar aj
rande större bolags förvärf af jordegendomar i vissa delar af landet landet m. m.
m. m.

Herr Berg, Lars. Herr talman! Jag har ansett mig pligtig
att till föreliggande betänkande vidfoga en reservation, på den grund,

N:0 37. 8

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

£*, föw «;att “otioDeD- somp redai1 blifvit af Andra Kammaren bifallen, berör
jordegendomar en fraga> som ar, af synnerlig vigt för Norrland, nemligen den på se■i
visso de/ar afDare tider timade stora förändringen och omflyttningen af eganderätlandet
m. m. ten till en stor del af den norrländska jorden, och emedan jag anser
(Forte.) att denna fråga kräfver att allvarligt beaktas och närmare utredas’
Dessa förändringar i eganderätten till jorden hafva framkallat undantagsforhållanden,
som sakna motstycke i det öfriga riket och som måhanda
äro en del af Eder, mine herrar, obekanta, hvarför jag tillåter
mig erinra, att de framkallats deraf, att storartade inköp af skogar
och jorddomäner under de sista 30 å 40 åren pågått för några
fa enskilda firmors och bolags räkning, hvarigenom jordbruket och
odlingen på dessa områden i allmänhet afstannat och den fasta jordande
befolkningen minskats. Ännu fortgå dagligen och stundligen
dessa omfattande jordförvärf för några fås räkning särskildt i de norrländska
skogstrakterna — hvilka såsom I, mine herrar, kännen omfatta
den hufvudsakliga delen af Norrland — med undantag dels åt
ett bälte vid kusten om fyra å fem mils bredd, der duglig skog icke
egentligen finnes eller är föremål för spekulation och hvarest odlingen
är utvecklad, och dels af fjellskogarne, hvilka dock i Jemtland och
Herjedalen jemväl kommit i enskildes ego samt blifvit föremål för
spekulation och afverkning. Inom Norrbottens län hafva skogsköpen
haft mindre omfattning än i det öfriga Norrland, i följd af der pågående
afvittring. Förhållandena antyda emellertid, att dessa köp skola jemväl
för framtiden öfver allt fortgå i oförminskad omfattning. Och om
så sker, är naturligt, att en stor, kanske hela denna del af dessa
norrländska trakter kommer att öfvergå på få händer, att den sjelfegande
allmogeklassen försvinner och efterträdes af arrendator^-, åbor
eller underlydande med ännu osäkrare ställning. Likaså måste''häraf
blifva en följd — hvilken enligt min mening är den menligaste —
att odlingen och framåtskridandet i jordbruket alldeles afstanna. Gifvet
är, att en egare, som köpt jorden för skogsbruk eller exportintresse,
icke har vilja, utan till och med ofta förlust och skada att bedrifva
jordbruk. Och en följd af en sådan ändring i eganderättsförhallandena
maste, om den fortgår, medföra att odlingen upphör, att
de störa odlingsbara vidderna få ligga obegagnade, obefolkade och i
ödesmål. Exempel och bevis på dessa förhållanden finnas redan i
alla län, men särskildt i ett par, nemligen Herjedalen, som redan,
man kan säga i sin helhet, med obetydligt undantag öfvergått i några
las hander, antingen under full eganderätt eller med långvarig nyttjanderätt
genom arrendekontrakt till skogen, samt Vesterbottens län,
der ungefär halfva lappmarken kommit i några, egentligen ett par
egares hander och den öfriga delen af sagda lappmark är på lång
arrendetid förvärf vad.

i- Det är således eu, såvidt jag förstår, allvarlig fråga, som föreligger.
Och hvarje vän af jordbrukets framåtskridande synes böra
vara betänkt pa medel mot de angifna missförhållandenas följder.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

9 N:0 37.

Att bondeståndet försvinner och efterträdes af arrendatorer, är Om större boen
företeelse, som särskildt i detta århundrade framträdt i de flesta,a,js. af

länder. Många hafva orsakerna härtill varit. Men såvidt jag kun-''Ovissa delafaf
nät utröna, är det hufvudsakligen två orsaker, som dertill bidragit, landet m. m.
nemligen antingen mycket höga eller ock mycket låga jordvärden. I (Forts.)

vissa rika länder, såsom t. ex. England, har jordvärdet stigit så, att
jordegaren har mycket större inkomst, om han säljer jorden, än om
han fortsätter att bedrifva jordbruk. Köparen åter i dessa länder
köper jorden såsom ett annat lyxföremål utan afseende på ränta eller
afkomst eller med mycket ringa hänsyn härtill. Han köper för nöjet
eller det stora anseende eller andra förmåner, som innehafvet af jord
förlänar. Hos oss i Norrland är, så vidt jag känner förhållandet, motsatt.
Jorden står här i lågt värde. Det är helt naturligt, att i dessa
trakter, der inegorna äro inskränkta och ligga under ett kargt och
hardt klimat, der byggnaderna äro enkla och jordens afdikning ringa,
hvad som hör till sjelfva jordbruket är af lågt värde, så lågt, att det
icke i minsta mån hindrar hela hemmanets förvärf uteslutande såsom
skogsegendom. Dessa skogsegendomars värden hafva för öfrigt de
nuvarande egarne icke sjelfva kunnat på lämpligt sätt tillgodogöra
sig. I sin fattigdom, i saknad af kapital hafva de icke medel att
verkställa nödig upprensning af flottlederna. De sakna ofta medel
till de stora afverkningskostnaderna och öfriga förlag. Och för att
kunna tillgodogöra sig skogsegendomen hafva de således i allmänhet
icke annan råd än att afhända sig eganderätten till hela sin egendom,
hvartill frestelsen snart blifver dem öfvermägtig.

I vårt grannland Norge har ett bättre förhållande kunnat bibehålla
sig, derför att der ingrep staten ganska tidigt genom rika anslag
till flottledernas upprensning. De norska bönderna hafva i ganska
stor omfattning sina skogsegendomar i behåll och de sälja sitt
virke levereradt på flott vatten på de beqvämaste ställena i vattendragen.
Ett sådant förhållande skulle enligt min mening vara det
önskligaste. Men här i landet hafva vi icke ansett oss böra understödja
ifrågavarande näring så kraftigt. Och de små försök, som äfven
här i berörda rigtning gjorts, hafva kommit för sent.

Emellertid är tillståndet sådant, som jag nu försökt att beskrifva
det. Och jag föreställer mig, att det tillhör statsmagterna att söka
utfinna några hjelpmedel emot det onda. Innan emellertid sådana
kunna angifvas, fordras en utredning om detta undantagsförhållandes
utveckling och om den utländska lagstiftning, som man möjligen kan
hafva att gå efter. Det är nemligen för tidigt, att utan en noggrann
.statistisk utredning nu kunna säga att det är omöjligt, eller att det
icke lönar sig att häremot lagstifta, lika litet som det är möjligt att
nu med bestämdt omdöme angifva de hjelpmedel, som kunna användas.
Såsom reservant åligger det mig emellertid kanske att antyda,
hvad jag anser såsom tänkbara utvägar. Jag vill derför anföra, att
möjligen ett ganska verksamt hjelpmedel vore eu sådan ändring i

N;o 37. 10

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Om större bo- skifteslagen, att frånskiljandet af skogen från inegojorden blefve unlags
förvärf af (Jeriättad och förenklad, så att den säljande mindre jordegaren kunde
i vissa delar af behålla sin inegojord och således fortfara att vara en fast boende
landet m. m. sjelfständig jordegare, ehuru han afhände sig sin skog. Ett förslag
(Forts.) i sådan rigtning har framstälts af den s. k. jordbrukslägenhetskomitén.
Och jag skulle tro, att detta med åtskilliga förändringar skulle
kunna uträtta mycket godt i ifrågavarande hänseende. Men, mine
herrar, den hufvudsakliga olägenheten afhjelpes icke härmed, ty större
delen af den odlingsbara marken, hvilken är belägen i skogarna, förblifver
äfven med augifna hjelpmedel ouppodlad, obefolkad och i sitt
urtida ödesmål.

En annan åtgärd skulle möjligen kunna vara att söka i ett upplifvande
af den gamla i byggningabalken förut intagna bestämmelsen,
att äfven skattebonde hade skyldighet att väl häfda och vårda inegorna,
åtminstone för de nybyggen, som hädanefter upplåtas och
måhända äfven för dem, som hädanefter skatteomföras. Likaså och
då det är för kapitalets öfverinagt, som den nuvarande jordegande
allmogeklassen dukar under, kunde man ju möjligen tänka sig, att
det kanske icke vore ur vägen att i någon mån inskränka rättigheten
att från hundratals håll samla detta kapital i bolag för att förvärfva
jord. Jag vill nu icke precis hålla på en sådan åtgärd, men
den är ju tänkbar, likasom tänkbart är, att man genom ändrad bevillningsförordning
äfven skulle kunna uträtta något. Må vara, att
dessa åtgärder skulle visa sig vanmägtiga, olämpliga — en utredning
af frågan erfordras i alla händelser, derför att det förhållande, som
eger rum mellan de nuvarande store egarne och deras arrendatorer,
icke är sådant, som önskligt vore.

Öfver allt i de länder, der bondeståndet försvunnit, har man ansett
och funnit nödigt att med lagstiftningen ingripa, för att ordna
förhållandet mellan arrendatorer och jordegare i rigtning att möjliggöra
den sjelfegande och fasta befolkningens ersättande med en arrendatorsbefolkning,
som i största möjliga grad egde ekonomisk sjelfständighet
och aktningsvärdhet. Jag tror, att endast ur den synpunkten
är en utredning i högsta grad nyttig och nödig. Man skulle visserligen
kunna invända, att, liksom all lagstiftning om jord och skog, äfven
en lagstiftning i angifna ändamål skulle beröra den enskilda
eganderätten; men då det är ett statsintresse, det gäller, bör man
icke draga sig för att ingripa.

Staten har äfven fortfarande eu ganska stor rätt gent emot dessa
skogshemman. Att så är, blifver klart, när man tänker huru dessa
hemman hafva uppstått. De hafva nemligen genom afvittringen tilldelats
enskilde. Med rik och öppen hand har staten utdelat stora
och numera dyrbara skogsområden, med vilkor allenast att odlingen
bedrefves och underhölles. Visserligen har, sedan dessa hemman
blifvit skatteomförda, den juridiska rätten förfallit, men i alla fall
qvarstår, att staten genom denna sin generositet att vilja understödja

11 N:0 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

odlingen har gjort lägenheterna för efterståfvansvärda för spekulatio-Om större bonen,
hvilken satt sig i besittning af dem, men lemnat odlingarne P
många håll vind för våg. Och i stället för att ett burget hemman i vi^a delar aj
af det upplåtna nybygget skulle uppkomma, som framdeles skulle de- landet m. m.
las och bilda stora byar, hvarpå glädjande exempel flerstädes finnas, (Forte.)

så förfelas ändamålet'' med jordupplåtelsen fullkomligt genom skogshemmansköpen,
och staten går förlustig både jorden, skogen och hela
odlingen samt slutligen den sjelfständiga befolkningen. Mot sadant
synes det mig, att man har någon rätt att ingripa.

Då nu Riksdagen förlidet år aflät en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning, huru man skulle kunna bereda egna jordbruk
åt en fast, ökad befolkning, synes det mig stå i full öfverensstämmelse
dermed, att Riksdagen nu i denna för de norra orterna så
ytterst vigtiga fråga äfven aflåter en skrifvelse och begär en utredning,
huru man må bibehålla och bevara den fasta sjelfegande befolkning,
som redan finnes, och huru man, der denna upphört, må
ordna förhållandet mellan den lösa arrendatorsklassen och de nya
jordegarne. Formuleringen af Andra Kammarens beslut är enligt min
''uppfattning icke just den bästa, men i Riksdagens sista timme har jag
ansett mig omöjligen kunna föreslå någon ändring, och beslutet är i
det stora hela rätt oskyldigt, då enligt detsamma endast^ begäres en
utredning af frågan. Jag ber derför att fa yrka afslag a utskottets
förslag och bifall till reservationen.

Friherre Klinckowström: Jag hade kanske icke bort begära ordet
i denna fråga; men då jag tillhör det utskott, som behandlat densamma,
och funnit de upplysningar, som inom utskottet lemnats och
den diskussion, som der egt rum, vara af den beskaffenhet, att fragan
är relativt mycket vigtig för Norrlands framtid, så har jag icke tvekat
att i reservationen förena mig med den siste värde talaren, som i allo
är sakförståndig i denna fråga, emedan han sedan åtskilliga år tillbaka
är landshöfding i Norrbottens län och således noga känner till de lokala
och andra förhållanden, som beröra denna vigtiga fråga. Jag delar
i allo det yttrande, han nu haft, och hoppas, att kammarens ärade
ledamöter egna frågan den uppmärksamhet, som den otvifvelaktigt i
så hög grad förtjenar.

Jag vill endast lemna några sifferuppgifter, som jag sammanfört
från Andra Kammarens uttalanden i frågan, och som visa att de stora
bolag, som bedrifva träförädling i Norrlands samtliga län och i Dalarne,
hafva gripit omkring sig och ökat sin egovidd på de enskilde
egarnes bekostnad på ett sätt, som synes mig böra ingifva hvar och
eu stora farhågor. Det är visserligen sant, att man icke kan bedöma
frågan med afseende på det mantal, som bolagen förvärfvat, men säkrare
äro uppgifterna om taxeringsvärdet. Likväl, som underlåtenheten
hos åtskillige landshöfdingeembeten att uppgifva mantalet är lika för
åren 1880 och 1800, blifver jemförelsen möjlig i båda fallen. Såle -

No 37. 12

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Om större bo- des, om jag lager 1880 till utgångspunkt, hafva nämnda år i de fem
''ord/finXma/norrländska länen och Kopparbergs län af de inländska aktiebolagen
t°vi*saddaraf^T träförädling fÖrvärfvats 392 mantal med ett taxeringsvärde af
landet m. m. 19,890,000 kronor. 1890 hafva i samma sex län af bolagen förvärf(Forts.
) väte 950 mantal med ett taxeringsvärde af 49,270,000 kronor. Jemför
man de olika talen, finner man, att de stora bolagen sistnämnda
år förvärfvat nära tre gånger så mycket mantal och åtminstone två
och en half gånger så högt taxeringsvärde som det förstnämnda året.
Men dessutom tillkommer — och det har icke hvarken af Andra Kammarens
tillfälliga utskott, som först behandlade motionen, ej heller af
vårt tillfälliga utskott kunnat i någon mån utrönas, men är antydt i
herr Bergs reservation — den stora egovidd, som enskilde personer
hafva i nämnda sex län eller flertalet deraf förvärfvat sig.

Det var omöjligt för oss att ens närmelsevis sätta Riksdagen i
tillfälle att bedöma hela denna vigtiga fråga, och det är derför som
vi velat anhålla, att Första Kammaren ville biträda Andra Kammarens
beslut i frågan, som ju icke går ut på annat än att i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t ville utreda dessa så vigtiga egendomsförhållanden
och på grund deraf lemna Riksdagen de förslag, som kunna
göras till landets båtnad och välgång.

Det lider intet tvifvel — och herr Berg, som känner till de lokala
förhållandena, har vitsordat det, och den som läser Andra Kammarens
tillfälliga utskotts betänkande finner, att både Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Kopparbergs län och äfven en enskild godsegare,
sjelf ledamot i Andra Kammaren, nemligen herr Farup, hafva vitsordat
det —- att det fria sjelfständiga bondeståndet i alla dessa län har
minskats och försvagats, tack vare de stora bolagens landvinningar och
egendomsköp. Och det är fara att det slutar på ett ganska sorgligt
sätt, om det får sålunda fortfara. Det är visserligen sant som den
föregående talaren både i sin reservation och i sitt anförande här yttrat,
att hemmanen i Norrland vid afvittringen blefvo tillerkända så kolossala
egovidder, att vi knappt skulle tro sanningsenligheten deraf, om
det icke här blifvit bekiäftadt. Tre, fyra tusen tunnland per hemman
är det mindre. Det finnes hemman, som fått ända till tolf tusen, ja,
tjugutusen tunnland sig tillerkända såsom sina skogsvidder och kreatursbeten.
Att denna egovidd är allt för stor, är alldeles gifvet. Men
mig synes, att det lämpligaste sättet vore, att staten förvärfvade sig
eganderätten till jorden och ökade kronoparkerna i dessa län, för att
stäfja dessa stora aktiebolag, som säga sig vara träförädlingsbolag, och
hindra dem att kasta sig öfver och uppäta icke endast dessa skogsvidder,
utan äfven nybyggena och bondeståndet, som söker odla den
odlingsbara jorden.

För mig har det blifvit mer och mer klart, att regeringen i denna
stora och för Norrlands samt Kopparbergs län så vigtiga fråga gjort
mycket för litet och icke framträdt i författningsväg så konseqvent
och så generelt, som hon bort göra. Hade det skett, hade säkerligen

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

13 N:0 37.

mycket af, om jag så får uttrycka mig, förstörelseverket rörande Norr- Om större hölands
framtid blifvit ogjordt. Jag skall endast nämna ett faktum, och (aSr®
det är, att enligt äldre författningar bolagen medgafs a fv e r k n i n g s r ä 11 {• ° ’ t g^ eiaraf
på 50 år å de skogar, de förskaffat sig. Sedermera — det är icke landet m. m.
många år sedan — nedsattes tiden till 20 år; men under den långa (Forts.)
tid rättigheten varade — 50 år — inköpte bolagen icke eganderätten men
afverkningsrätten till ofantliga skogsvidder, och detta ofog, denna
oegentlighet, om jag så får uttrycka mig, existerar delvis ännu till följd
af de äldre författningarna.

Att mycket borde rörande Norrland göras af båda statsmagterna,
men att i det fallet regeringen bör gå förut, enär hon har mera förmåga
att samla upplysningar, att utreda frågan, hvarefter hon kan meddela
Riksdagen resultatet deraf jemte de förslag, som kunna bidraga
till Norrlands väl och bästa — det synes mig alldeles klart. Och något
sådant kan icke åstadkommas utan att Riksdagen hos Kongl. Maj:t
framställer underdånig begäran derom. Jag far derför lifligt bedja
kammaren att förena sig med den andre reservanten, herr Berg, och
bifalla hvad Andra Kammaren i denna så vigtiga fråga beslutat.

Herr Widmark: Då nu de två medlemmar af det tillfälliga utskottet,
som utgjort minoriteten, hafva yttrat sin mening, må det tilllåtas
mig, som tillhört pluraliteten, att försvara utskottets betänkande.

Dervid får jag först blott förutskicka den meningen, att nuvarande
skogsförhållanden äro en gifven och naturlig följd af de stadgade
eganderättsförhållandena, som blifvit genom gällande afvittringsförfattningar
ordnade. Derigenom hafva visserligen kanske allt för stora
egoområden tillfallit bemmanen, men detta är nu en gjord sak, ett
eganderättsförhållande, som icke kan eller bör på något sätt ändras.

Då jag är af den åsigten, att intet i saken bör göras, är det först
och sist af den anledningen, att jag anser, att den nuvarande rigtning,
som är tagen, förvandling af tillfällig afverkningsrätt till verklig eganderätt,
är icke ett ondt, utan ett godt. Motivet till denna rigtning är
ju tydligt; det kan icke finnas någon annan bevekelsegrund till detta
nya inslagna sätt, än att betrygga den industri, som finnes, genom goda
skogsförvärf, och dermed bortfaller det tillfälliga, det skadliga i de
forna förhållandena, då all besittning af skog var egentligen blott tillfällig,
då man antingen blott handlade virke, eller forvärfvade afverkningsrättigheter
inskränkta till tiden, och en industri, som för orterna
är af en sådan betydelse, var så att säga tillfällig. Man kan lätt tänka
sig, hvilken skada för det skogrika Norrland det skulle vara, just om
detta tillfallighetstillstånd skulle fortsättas, och en gräns läggas för
verkligt skogsförvärf. Sålunda ser jag icke härutinnan något ondt,
utan snarare en god rigtning.

Jag kan icke heller finna, att nuvarande förhållanden äro oroväckande.
Aktiebolagen äro numera det största antalet, de flesta solidariska
bolag hafva öfvergått till aktiebolag, och inom Gefleborgs län,

N:0 37. 14

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Om större bo- der procenttalet är som störst på egendomar, som lyda under aktiens/8
förvärf n/boJag^ utgör taxeringen på jordbruksfastigheter, som egas af aktie^iltssadeluraf^0^^
icke mer än 19 procent af det hela. Är nu detta så oroväclomdet
m. m. kande, då man tillika vet, att det icke är ett bolag, så att egendomarne
(Forts.) samlas i en hand, utan att det är flera. Bland dem, som sålunda innehafva
betydliga skogsarealer, äro äfven högst väsentligen jernverk, och
vi torde alla inse, hvilken vigt för dessa verks trygga utveckling och
bestånd det ligger i att ega skog, på densamma verkligen kunna nedlägga
kostnader och arbete för återväxt, hvilket under forna förhållanden
icke kunde komma i fråga att verkställas, hvarken af jordegare,
som hade på viss tid afhändt sig nyttjanderätten till skogen, eller åt
sågverksegare eller bruksegare, som blott och bart tillfälligtvis innehade
den. Att det är det bästa och rättaste, att skogen är förenad
med de industriella verken, synes också för mig vara tydligt derutinnan,
att för olika verk fordras olika skötsel af skogen, för att frambringa
den skogsprodukt, som hvardera rörelsen behöfver. Sålunda fordras
det en helt annan återväxttid för kolning, och det är rationelt att taga
den kortare, det är rationelt att vid en trämassefabrik ställa den skog,
man eger, till everdelig besittning under den omloppstid, den fordrar,
det är rationelt, säger jag, alt äfven för sågverksrörelsen taga den omloppstid,
som fordras för att frambringa sågtimmer. Sålunda är mitt
hufvudargument, att det är eu nyttig retning, som nu blifvit inslagen,
och det vore, enligt mitt förmenande, farligast för Norrland, om den
stora rörelsens forna egenskap att vara tillfällighetsverk skulle fortsättas.

Sedermera kan det visserligen sägas, att odlingen kan hämmas,
och att den sjelfegande befolkningen skall minskas. Men äfven det,
tror jag, är att se spöken på ljusa dagen. Sådana förhållandena äro
inom Gefleborgs län, hafva dessa trävarubolag, likasom af ålder bruken,
egnat ganska stor omsorg åt jordbruket. Jag tror, att med en
förnuftig skogsskötsel det också blir nödvändigt att framgent söka det
stöd för skogens vård och bruk, som ligger i att uppmuntra besittning
på skogsområdet af sådana delar af skogsmarken, som egentligen
icke lämpa sig för skogsbruk.-

Då jag nu anser, att jordbruket i hufvudsak, såsom sådant, bör
skiljas från skogsbruket, så helsar jag med glädje ett förslag, som är
framstäldt af den s. k. hemstadskomitén, hvilken har föreslagit,
att genom införande af en ny sorts hemmansklyfning, som kallas egostyckning,
inegorna och skogen skola särskiljas och bilda verkliga possessioner
för sig sjelfva. På sådant sätt lider det icke något tvifvel,
att när nu dessa bolag hafva fått i sin ego hemman med både skog
och jord, de nog begagna tillfället att till hugade köpare öfverlåta iuegorna
med åtminstone husbehofsnyttjanderätt. Likaså är det väl också
säkert, att de lemna bort odlingslägenheter.

Det är dessutom, när man tänker på denna sak, alldeles omöjligt
att fatta och förstå, huru det skall gå till att på något sätt stäfja

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

15 N:0 37.

detta bolagens egendomsförvärf. Skall det stäfjas, så skall det väl Om större bovarst
genom någon sorts förbud af innehåll, att den får icke köpa, och förvärf af
den får icke sälja. Jag tycker, att det måste blifva ett högst egen-; viJa delar aj
domligt rättsförhållande, som man icke bör införa, och hvad utred- landet m. m.
ningen beträffar, så måste den äfven blifva ganska svår att verkställa, (Forts)
ty att utreda, hvilka fastigheter, som egas af bolag, redan det blir en
omöjlighet. Ett par hemmansegare kunna ju köpa ett hemman just
för skogsdrift, och är det då icke ett legaliseradt bolag, så är det dock
ett faktiskt bolag. Hvar skall man stanna, icke ens i statistiken kan
man finna någon ledning.

Jag skall icke längre fortsätta; jag tycker, att det är så många
skäl, som tala för det orimliga i förslaget, att jag vågar yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Treffenberg: Jag skall börja med att tillkännagifva för
herrarne, att jag är nära befryndad med en familj, som drifver sågverksrörelse
i stor omfattning i Norrland, icke blott i Yesternorrlands
län, utan ock i Yesterbottens och nu på sista tiden äfven i Norrbottens
län; allt detta till varning för dem af herrarne, som utan denna
upplysning möjligen skulle kunna känna sig frestade att tillmäta mitt
yttrande allt för öfverdrifvet förtroende.

Om man vill komma till en rigtig uppfattning om, hvad i denna
fråga möjligtvis kan vara att åtgöra från de lagstiftande myndigheternas
sida, så torde det blifva nödvändigt att, närmare än som skett i
de båda utskottens betänkanden och äfven i motionen, göra sig reda
för de mångahanda faktorer, hvilka hafva samverkat och ännu samverka
för att åstadkomma det öfverklagade förhållandet, att nemligen
sågverksindustrien, i synnerhet på senare tiden, tenderat och antagligen
fortfarande kommer att tendera till att slå under sig jordbruksfastigheter
under full eganderätt i Dalarne och vissa delar af Norrland.

Dessa orsaker äro, såvidt jag förstår, af två slag, dels af inre beskaffenhet,
sådana, som ligga i sjelfva sakens natur, och dels yttre sådana,
som bero på en mer eller mindre tillfredsställande lagstiftning. Bland
de förra hafva af utskotten företrädesvis framhållits upprensningen af
flottlederna, hvilken ju i hög grad bidragit till att höja skogarnes värde
och följaktligen gjort dem begärliga för sågverksegarne och hos dem
väckt köplusten. Men utom detta finnes det åtskilliga andra förhållanden,
som verka i samma rigtning, och dem hafva utskotten till det
mesta helt och hållet förbigått, eller också endast med mycket lätt
hand vidrört. Såsom sådana vill jag bedja att få fästa uppmärksamheten
på, dels uppförandet af ångsågar vid kusterna, i stället för de
gamla vattensågarna inne i landet, dels den märkliga förbättring i sjelfva
sågmetoden, som på senare tiden inträffat, dels en mer rationel afverkning,
och dels ändtligen det bättre tillgodogörandet af aflället, som
numera eger rum. Alla dessa förhållanden hafva samverkat till att
högst betydligt öka skogarnes värde, och hvad betydelse detta seder -

N:o 37. 16

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Om större bo- mera kan hafva på köplusten hos sågverksegarne, dertill skall jäv
jord f°mdomar ke(^)a sedermera få återkomma.

i vissa delar af ^ag vill börja med ångsågarne. De hafva efterträdt de gamla
landet m. m. vattensågarne. För att no hålla oss till Norrlands elfvar, torde för
(Forts.) herrarne vara bekant, att det finnes icke mer än en enda, så vidt för
mig kändt är, af de stora elfvarne, nemligen Ljusnan, som har vattenfall
vid sitt utlopp. Vid alla de öfriga elfvarne inträffar, att det forsta
vattenfallet ligger ganska långt inne i laudet, några mil ibland, och att
elfvarne sedermera frän första vattenfallet till deras utlopp i allmänhet
äro så granda, att det icke låter sig göra för fartyg att gå upp till
första vattenfallet; det kan på sin höjd blott gå an, i fall forsen icke
är allt för strid, att transport af trävaror kan ske på pråmar. Vid
Ljusnan är också förhållandet, att der kunde en vattensåg anläggas
vid sjelfva utloppet. Men vid alla de andra var förhållandet, att innan
ångkraften upptäcktes, man måste nöja sig med vattensågar, som af
nyss uppgifvet skäl måste anläggas inne i landet. Sedermera, nätångkraften
kom till användning, började, såsom vi veta, sågverk för
ånga att anläggas vid kusterna, och då försvunno de gamla vattensågarue.
Härigenom uppstod en högst betydlig reduktion i transportkostnaderna.
Detta i sin ordning återverkade på skogsvärdena, hvilka
härigenom stegrades, likasom det förut skett genom upprensning af
flottlederna.

Vidare kommer här det andra momentet, som jag omtalade, nemligen
sågmetodens förbättring. Det veta säkerligen herrar sågverksegare,
att, såsom för mig uppgifvits, för omkring 25 å 30 år tillbaka
sägningen af hvarje stock kostade ungefär 50 öre, under det att den
nu kostar endast omkring 20 öre. Hvarför, mine herrar? Jo, till
följd af förbättringar i sågmekaniken, hvarigenom samma arbetsqvantitet
nu kan åstadkommas med vida mindre arbetskrafter och arbetstid
än förut. Äfven detta har naturligen bidragit att stegra värdet af
skogarne.

Så följer i ordningen den rationellare afverkningen. Det är kändt,
att förut, och jag förmodar, att det ännu fortgår på samma sätt på
många ställen i vårt land, apterades timret medelst yxa. Man lemnade
qvar stora stubbar, mätande ända till en och en half aln, och
topparne uttogos i allmänhet till högst 9 tum och sällan längre än till
10 tum. Nu kapar man träden och stockarne genom sågning, och
häraf har blifvit en följd, att man numera sällan för se stubbar af nyafverkade
träd längre än omkring en half fot, och att topparne uttagas
till förbrukning ned till 7 och till och med till 6 tum. Det är
ju för hvar och en tydligt, hvad äfven detta skall hafva bidragit att
höja värdet af skogarne.

Ändtligen kommer tillgodogörandet af affallet. För mig är det
uppgifvet — och jag anhåller att, om jag begår något misstag, blifva
korrigerad — att för 30, högst 40 år sedan, förekommo icke i regel
bredder under 5 tum i den sågade varan, under det att nu, enligt

Onsdagen den 1L Maj, f. m.

17 N:0 37.

hvad vi veta, uttages de allra minsta dimensioner ända ned till 3/-tX 3A Om större (totum,
och allt finner sin afsättning. Ur de korta bakarne, hvilka förut l.aa* “/

användes att nedläggas på kajer eller till ved, utklyfvas nu stäf. ÄfvenUj^ dela™/
här hafva vi en ny faktor, bidragande till stegring af skogarnes värde, landet m. m.

Genom dessa två sista af mig anmärkta omständigheter, nemligen (Forts.)
dels den bättre, rationellare afverkningen, och dels tillgodogörandet af
alfabet, har det förhållandet inträffat, att, då det förr behöfdes 18 fullmogna
träd för att åstadkomma en standard trävirke, så behöfves numera
ej mer än 12 å 13 träd. Detta endast representerar en värdeförhöjning
i skogen af icke mindre än 30 procent.

När vi nu tänka på detta allt, bör det icke förvåna, att sågverksegarne,
som insett, att genom alla dessa förbättringar, genom upprensning
af flottlederna, genom förbättrade sågningsmetoder o. s. v. skogsvärdet
betydligen höjes, icke anse med sitt intresse förenligt att vänta
att inköpa skog, till dess skogsvärdet stigit så högt, att de icke vidare
kunna något förtjena på sjelfva skogen. Detta skulle naturligen
blifva följden, om man tänkte sig, att till följd af alla förbättringarna
skogsvärdet stegrats till ett visst maximum, öfver hvilket det icke
kunde höjas. Man får derför icke undra på, att sågverksegarne passa
på i tid att köpa skog, helst med de fluktuationer, som nu i trävarurörelsen
höra till det vanliga, hvarje sågverksegare, för att kunna existera,
måste repliera på, icke blott den ofta osäkra förädlingsvinsten,
utan ock på den vinst, han har genom att ega sparad och god skog
till sin disposition. Det är sålunda på det stigande skogsvärdet, sågverksegaren
ofta under nuvarande förhållanden måste lefva. Det kan
ju icke heller vara något ur moralisk synpunkt anstötligt deri, att han
på detta sätt tillgodoser sitt eget intresse, då det uteslutande är genom
hans eget arbete, som det stegrade skogsvärdet uppkommit, och
detta värde tillgodokommer äfven andra skogsegare, staten eller enskilda.
För mig har uppgifvits, -— jag kan icke hjelpa det, jag måste
lita på uppgifter, men jag kan försäkra, att de komma från sakkunnigt
och insigtsfull håll -- att den sågverksegare, som i våra dagar
icke i regel kan skaffa sig råmaterial från egna skogar, den dukar förr
eller senare under för konkurrensen, tv förhållandet är det, att virkesprisen
på det hela ständigt nedgått och fortfarande tendera att nedgå.

I detta hänseende kunna herrarne lätt kontrollera den uppgift, som jag nu
meddelar, att i slutet af förra århundradet gälde en standard furuplankor
i London 24 pounds sterling och deröfver, under det att år 1891
för samma vara betalades i genomsnitt 8 pounds, och, för att icke gå
så långt tillbaka, utan hålla oss vid oss närmare liggande förhållanden,
ber jag att få erinra derom, att år 1874 — det var ett godt år, det
erkännes — betingade en standard från mellersta Norrland i genomsnitt
1G5 kronor, under det att priset i fjol var nere i 80 kronor.

Det är således icke underligt, att sågverksegarne finna det nödvändigt
för sin existens att köpa skog, innan, såsom jag nämnde, den stigit
Första Kammarens Prot. 1892. N:o 37. 2

N:o 37. 18

Onsdagen den 11 Maj, f. ra.

Om större bo- upp i så högt värde, att de ej kunna påräkna någon säker vinst af

lags förvärf af c{(- stegradt skogsvärde.

jor egen omar Innan jag öfvergär till frågan om den i min tanke opraktiska
landet m. m. lagstiftningen rörande skogens vard, ber jag ta uppehålla mig litet
(Forts.) vid eu annan fråga, som af utskottet beröres. Utskottet — nemligen
Andra Kammarens — erkänner, att alla sakkunnige äro ense derom,
att skogens sammanförande i stora komplexer, som besittas med full
eganderätt af kapitalstarka händer, är förmånligt för skogens rätta vård
och skötsel. Men längre fram i utskottsbetänkandet anmärkes, att det
likväl kan komma att ligga i sågverksegarens intresse att icke afsöndra
mark, utan arrendera ut den, »hvarigenom jordbruk och industri måste
utveckla sig på ofri grund, hvars egare eu gång kunna inhösta oberäkneliga
summor i arrendeafgifter och tomtlegor.» Ja, det är ju hugnande
att veta, att alla sakkunnige äro ense derom, att skogens samlande
i större komplexer är ur synpunkten af skogsvårdens intresse
något godt och eftersträfvansvärdt, hvilket också ligger i sakens natur,
enär sågverk segaren inser, att om skogen icke skötes så, att han af
dess afkastning har allt det råmaterial, som erfodras för att sågverksrörelsen
allt framgent kan bedrifvas, så blifver också hans dyrbara
sågverksanläggningar fullkomligt värdelösa. Men då nu utskottet derjemte
resonnerar så, att det är fara i att lemna skogsmarken i sågverksegarnes
händer, emedan det kunde leda dertill att, äfven om de yppersta
tillfallen erbjöde sig idka jordbruk eller att anlägga industriella verk
och inrättningar på skogsmarken, sågverksegaren endast ville utarrendera
dertill passande lägenheter, men icke lemna dem under full eganderätt,
så hvilar detta resonnement helt och hållet på obekantskap med
de norrländska förhållandena. De lägenheter nemligen, som äro odlingsbara
bestå i allmänhet af godartade myrar, eller sänka marker,
hvilka icke kunna blifva skogbärande utan afdikning. Men afdikning
af dessa vidsträckta trakter, för att bereda skogsodling, vore en klen
ekonomi, och det kan följaktligen icke ingå i sågverksegarnes intresse
att så förfara. Att här tala om tomtlegor och panellering af jorden,
är orimligt, och likaså att jemföra de norrländska vidderna med förhållandet
i England och dess hufvudstad. Der kan jordegaren profitera
af sådant, men i Norrland har man icke något dylikt att befara.

Jag vill äfven i detta sammanhang fästa uppmärksamhet på eu
anmärkning af den föregående talaren, då han nemligen talade om förhållandet
med de norska bönderna och upplyste att, enligt uppgift af
en aktad och ansedd trävaruexportör, dessa bönder rådde om sin skog
och kunde begagna konjunkturerna, då dessa voro goda, till att sjelfva
afverka och fora ned skogen till vattendragen och sedan sälja den.
Jag har dock anledning tro, att man härvid endast med en pleonasm
får tala om de norska bönderna, och att uppgiften gäller företrädesvis
om allmogen i södra Glommens flodområde. Jag har äfven hört sägas,
att också der skogen ofta är upplåten till ett slags mellanhänder mellan
allmogen och timmerköpare, hvilka mellanhänder finna sin uträk -

Onsdagen den 11 Maj, f. w.

19 N:0 37.

ning i att köpa skog, för att sedermera, när det är lämpligt, utdrifva Om större bo
och sälja den till timmerköparne. Vd ^endomar

Samme talare anmärkte vidare bland andra åtgärder, som bord^ilissc^dela^af
vidtagas för att uppehålla jordbruket i Norrland, att sågverksegarne landet m. m.
borde tillhållas att vidmagthålla odlingen och nybyggnaderna vid de (Forts.)
af dem iuköpta hemmanen. Men så länge lappmarkslagen existerar och
således bondens dispositionsrätt öfver skogen är inskränkt, så fruktar
jag, att alla skärpta bestämmelser om odlings- och nybyggnadsskyldigheter
skulle ytterligare verka nedtryckande på den förut låga
köpeskillingen för bondens skog, ty det är ju gifvet att, om sågverksegaren
vet, att i och med detsamma som han köper skogen han
åtager sig nya skyldigheter, som han nu kan åsidosätta, så måste
köpeskillingen rättas derefter.

Jag kommer nu till den gällande lagstiftningen, som enligt mitt
förmenande laborerar med stora olägenheter och hvilken i hög grad
bidragit att åstadkomma det öfverklagade förhållandet, att så mycket
jord under eganderätt fallit i bolags händer. Redan en föregående
talare har framhållit de svårigheter, hvilka under den nuvarande lagstiftningen
möta för skiljande af skogen från jorden, och jag behöfver
således icke uppehålla mig dervid. Men jag skall fästa mig vid skogslagstiftningen
och särskildt den s. k. lappmarkslagen och dennas
inverkan på det äfven i utskottsutlåtandet anmärkta, i Norrland vanliga
förhållandet, att bonden delvis ärft och delvis köpt ett hemman
och måste utlösa sina medarfvingar. Han kunde göra detta och betala
sin skuld, om han endast finge sälja en del af den mogna skogen.

Men han kan icke göra det derför, att sågverksegaren, som icke vet
nät den mogna skogen blir stämplad, eller ens om den blir det, medan
skogen ännu har något värde, endast vill hafva hela hemmanet med
allt hvad dertill hörer. Härom kan dock talas pro et contra i oändlighet.
Men hvad som deremot icke kan bestridas, är följande två
fakta. Det ena rörer Norrland, der det har gått så långt, att i Vesterbottens
och Norrbottens lappmarker redan omkring hälften — och
tänk hvad det betyder — af all sjelfegande skogsmark öfvergått i bolagens
händer och den allra största delen deraf under full eganderätt.

Detta är ett sorgligt bevis på lappmarkslagens verkningar. Det andra
faktum gäller Dalarne och förklaras väl icke af lappmarkslagen,
men af den dermed nära beslägtade kongl. förordningen af den 29
Juni 1866, hvarigenom dispositionsrätten öfver skogen å vissa hemman
blef inskränkt. Ett lika sorgligt bevis på verkningarna af äfven denna
förordning håller jag här i min hand. Det är nemligen en ansökning
till Kong!. Maj:t af Sårna socknemän, att det med 1866 års förordning
förbundna utsyningstvånget måtte försvinna och ersättas med en lag,
ungefärligen motsvarande den, som gäller för Norrbottens län. Denna
ansökning hvilar ännu hos Konungens befallningshafvande, emedan
jag förut icke varit i stånd att bilda mig en fast och bestämd uppfattning
om hvad jag borde göra dervid. Icke förrän på senaste tiden

N:6 37 20 Ondagen den 11 Maj, f. m.

Ont’ starrhö har min öfvertygelse börjat mogna. Sedan jag nemligen tagit käunelags
förvärf af (]om otu en märklig broschyr om »Norrlands skogar» af docenten
tviuad^af Bowallius, bär jag trott mig kunna med godt samvete hos Kongl.
landet m. m. Maj:t förorda bifall till soeknebornas hemställan. När förslag till
tForte.)) skogstilldelningen i Sårna år 1874 skulle uppgöras, voro sockneborna
sammankallade för att höras om de ville ställa sig under det förmynderskap,
som är en följd af 1866 års förordning''. Okunnige, som de
voro om förordningens verkningar och då de icke heller hade någon
erfarenhet om verkningarna af norrbottenslagen, som utkom något
senare, nemligen den 29 september 1874, gingo de in på förslaget.
Men de hafva fatt ångra sig. Jag skall icke upptaga tiden med att
uppläsa motiveringen i denna ansökning, utan jag skall inskränka mig
till att upplysa om hvad med handlingar, som bifogats ansökningen,
bestyrkes, att nemligen af socknens hela jordtal, utgörande 104,76524/ioo
bandland reducerad inegojord, sågverksbolag och andra utsocknes-skogsköpare
allaredan hafva blifvit egare till 33,281,9/ioo handland sådan
jord med åbelöpande skog och åbyggnader, och att utöfver detta, som
utgör omkring en tredjedel af socknens hela jordtal, sedermera ytterligare
4,000 handland gått samma väg. Här i Sårna har betalats högst
10 kronor per bandland, under det att i angränsande socknar, Osa
och Elfdalen, der icke denna tvångslag existerar, med lätthet erhållits
20 kronor per bandland, och då jag sist var der uppe, uppgafs det för
mig att priset ytterligare stigit.

Kammaren torde af allt detta finna att jag anser denna fråga af
den allra största vigt. Ingen för öfrigt, som tagit kännedom om hvad
jag i ämnet skrifvit i tre föregående femårsberättelser, två för Kopparbergs
och eu för Vesternorrlands län, skall kunna misstänka, att
icke jag ömmar för den sjelfegande bondens väl och att jag icke inser
vådan af den retning, trävarurörelsen tagit i dessa bygder. Jag
anser således det vara mycket önskvärdt, om man finge en verklig utredning
af de faktiska förhållanden, som beröras i motionen och äfven
i Andra Kammarens tillfälliga utskotts betänkande. Deremot kan jag
icke begripa den minst sagdt besynnerliga afslutningen af klämmen, der
det ifrågasättes, att man skulle genom civilrättsliga bestämmelser ordna
frågor af sådan beskaffenhet, att de uppenbarligen böra regleras genom
administrativa förfogauden. Det vore rent af löjligt, om man skulle
genom allmän lag förbjuda bolag att köpa eller sälja skogsmark. Jag
kan väl icke nu föreslå något, men jag tror det icke vara otänkbart,
att man kunde hitta på någon utväg, hvarigenom syftet, som afses
med motionen, skulle kunna i någon mån vinnas. Här har af föregående
talare uppgifvits ett och annat, som ju kunde tagas i öfvervägande
för att vinna detta syfte, och åtskilligt annat kunde tilläggas.
Hufvudnyckelu till lösningen ligger uppenbarligen deruti, att sågverksegaren
och bonden hafva precis identiska intressen, i det att sågverksegaren
icke vill hafva jorden och bonden icke vill hafva skogen. Det
vore då märkvärdigt, om man icke skulle utfinna ett sätt, hvarige -

21 N o 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

nom begge dessa intressen skulle kunna tillgodoses. Men A och O är, Om större boatt
det blifver en revision af lappmarkslagen och 1866 års förordning “3®
i den rigtnmg, att utstämplingstvånget i allmänhet upphäfves och er-,- vissa delar af
sättes med en lag, som skyddar gränsskogarne, der naturligen fort- landet m. m.
farande skulle vara utstämplingstvång, men frigifver vissa mellanbälten (Forts.)
så till vida, att alla skadade och öfvermogna träd samt mogna träd
till vissa dimensioner finge tagas, men i öfrigt norrbottenslagen tilllämpas.
Jag tror, att en sådan revision skulle verka välgörande.

Någon påstod för några dagar sedan, att alla stora frågor böra,
första gången de väckas, afslås. Denna fråga är enligt mitt förmenande
en verkligt stor fråga, men jag kan icke finna, att den derför
bör afslås. Jag skulle fäst hellre för min del önska, att denna kammare
ville förena sig med Andra Kammaren i att begära utredningen,
men afböja samma kammares hemställan, »att Kong!, Maj:t ville, för
så vidt de inhemtade upplysningarna sådant föranleda, för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser, afsedda att begränsa möjligheten
för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet till hvilken utsträckning
som helst». Detta senare vill jag icke vara med om, då hvarje bestämmelse
i antydda syftet blifver overkställbar och skulle kunna kringgås.
Skulle man deremot icke kunna förena sig om en sådan lokution
som denna: »bestämmelser afsedda dels att befordra vidmagthållandet
af den sjelfegande jordbrukareklassens i nyssnämnda trakter sociala,
ekonomiska och politiska ställning, och dels att befrämja nybyggareväsendet
i samma trakter?» Jag vill icke framställa något yrkande
härom nu. Det är blott ett i hast hopkommet förslag till framställning
till Kongl. Maj:t med en så vid kappa, att derunder kan
rymmas mycket smått och godt.

Herr Clacson: Då denna motion, som har det vackra syftet

att befrämja Dalarnes och Norrlands väl, undertecknats af begge ledamöterna
i Andra Kammaren från den mig anförtrodda domsaga,
kan kammaren hafva anledning tro, att förhållandena der äro sadana,
att de gifvit anledning till den skrifvelse som ifrågasatts. Enligt
mitt förmenande är detta dock icke händelsen. Visserligen hafva de
sågverksbolag, som hafva sin verksamhet der uppe, köpt skog och äfven
jord. men det är endast ytterst undantagsvis som de köpt jord,
och det har då skett derför, att de icke kunnat få köpa skogen ensam,
såsom vid exekutiva försäljningar eller köp af fäbodeskog, från
hvilken säljarne ej velat afskilja de små inegorna vid fäboden. Men
detta har varit till fördel för befolkningen. 1 den nordligaste socknen,
hvilken nästan ensam förtjenar namn af skogssocken, har det på sista
tiden någon gång händt, att bolag köpt hela hemman, men äfven
helsingebönder köpa hela hemman der för skogsafverkning, och jag
kan icke inse, att skogsbolagens inköp af hemman der skada befolkningen
mer, än helsingeböndernas, utan snarare tvärtom. Under de
16 år, som jag varit domare der uppe, har jag blifvit förtrogen med

N:o 37. 22

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Om större bo- förhållandena, och jag har med nöje sett, att skogsafverkningsförhållan lag.

s förvärf af ,]yn„ som j början förde med sig mycket ondt, nu gå så väl, att det
jordeqendomar ....... , ° J °

i vissa delar af™ ett nöje deråt.

landet m. m.
(Forts.)

Trävaruindustrien är en vigtig industri, men den lär vara i rätta
händer och den är i rätta händer, då den är i sågverksbolagens, men
lämpar sig i allmänhet ej väl såsom direkt industri för allmogen. I
början af min domaretid förefans i det nordligaste tingslaget eu
ganska stor kohort af allmogemän, som gjorde i skogsaffarer, dels flera
tillsammans och dels hvar för sig. Dessa personer, hviika prejade
upp priset å skogsmarken för bolagen och prejade ned det för säljarne
samt i allmänhet förde ett omoraliskt och öfverdådigt lefnadssätt,
hvilket slutade med konkurs, hafva nu försvunnit och bolagen
köpa skog genom sina egna tjenstemän med tillhjelp af allmogemän,
som icke hafva någon egen risk, utan hafva sill aflöning på annat
sätt samt äro hygglige och aktade män. Tillståndet är sålunda i moraliskt
hänseende väsentligen förbättradt. Såsom herr Widmark anmärkte,
är det vanligt, äfven när allmogemän köpa skog, att flera
sammansluta sig till en sorts bolag, och dessa allmogemän skulle således
äfven kunna inskränkas i sin köprätt genom den ifrågasatta lagen.

Jag har velat upplysa, dels att icke sådana förhållanden förefinnas
i min domsaga, som böra föranleda så utomordentliga åtgärder
som de ifrågasatta, och dels att jag anser det lyckligt, att skogsafverkningen
kommit allt mer och mer i händerna på bolag, äfven af det
skäl att dessa sköta skogen bättre än enskilda personer. Bolagen
hafva icke intresse af att vid afverkningen gå ned till låga tumtal. De
veta, att skogen stiger i värde, om de unga träden sparas, och de
sörja för skogens återväxt. Det var eu olycka, när afverkningsrätten
uppläts på viss tid utan inskränkning i afseende ä dimensionerna.
Frestelsen var då stor att hugga ned hvar enda buske.

Jag anser vidare, att vigtiga principiella skäl tala mot den ifrågasatta
skrifvelsen och man förbiser, att den är ett tveeggadt svärd.
Man vill klippa vingarne på de stora sågverksbolagen genom att inskränka
deras rätt att köpa skogshemman, men man inser icke, att
man äfven dermed klipper vingarne på bönderna genom att inskränka
deras rätt att sälja. Följden deraf kan blifva, att, då de icke få sälja
sina hemman förmånligt till ett skogsbolag, de blifva tvungna att låta
dem gå för en spottstyfver på exekutiv auktion. Jag kali icke finna,
att det är till någon skada för bonden att sälja till bolagen, som i
allmänhet betala bra, och då de köpa både jord och skog, göra det
endast för skogens skull. Det kan icke ligga i bolagens intresse att
behålla jorden, utan de lemna den åt bönderna mot billigt arrende,
och jag är viss att, när skogen afskilts, bolagen gerna och för billigt
pris skola sälja jorden med den för hemmanets husbehof nödiga skog åt
allmogemän, för hviika möjligheten att blifva sjelfegande sålunda underlättats.

Att, när man icke kan gilla det syftemål, för hvars skull skrif -

23 N:o 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

velsen i fråga skulle aflåtas, i stället aflåta eu skrifvelse i sådan rigt- .

ning, som den siste ärade talaren antydde, kan jag icke förorda. Det^^^J
vore att onödigt besvära Kongl. Maj:t och förslaget ligger pa sidan i vissa delar af
af saken och är något annat än motionen afser. landet m. m

Jag instämmer således i yrkandet om bifall till utskottets hem- (Forts.)
ställan.

Herr Öländer: Jag skall icke yttra många ord i en fråga, som
sannolikt icke kommer att vinna denna kammares godkännande. Jag
kan icke heller undra derpå, då kammarens flertal icke känner till förhållandena
i Norrland, och jag förmodar, att Riksdagen och i synnerhet
denna kammare icke älskar att ingripa i den fria utvecklingen af
det näringslif, som skilda förhållanden på olika orter kunna framkalla.

Men, mine herrar, den gren af Norrlands näringslif, som benämnes
trävarurörelsen, har utvecklat sig i sådan rigtning, med sådan snabbhet
och i sådant omfång, att den hotar att förqväfva lifskraften hos
åtskilliga andra näringar, och i synnerhet hos den vigtigaste näringen,
jordbruket. Den föregående talaren tyckte, att denna rigtning var
mycket god och uttalade sin synnerliga glädje deröfver. Jag undrar
ej på, att vi i detta fall hafva olika meningar, då han talar ensamt i
industriens intresse och jag i jordbrukets.

Det är utan tvifvel sant, att trävaruindustrien åstadkommit mycket
godt. Den har ökat tillgången på arbetsförtjenst och framdragit
skatter, som den förutan skulle legat oåtkomliga och oanvändbara; och
om än vinsten häraf stannat i fickorna på ett fåtal, så kan icke nekas,
att trävaruindustrien varit till nytta för Norrland. Häraf följer dock
icke, att det skulle vara välbetänkt att låta jordbruket gå under till
förmån för denna industri. Men detta har redan delvis skett och kommer
säkerligen fortfarande att ske, om icke något verksamt stöd lemnas
åt jordbruket mot den alla andra intressen i Norrland uppslukande
trävarurörelsen. Ett nödvändigt vilkor — och det har ingen af de
föregående talarne beaktat — för att drifva jordbruk i Norrland är,
att tillräckligt med skog finnes föreuadt dermed. En måttlig, efter
hemmanets storlek afpassad och med skogens bestånd förenlig skogsafverkning
är nödvändig vid sidan af eller i förening med jordbruket.

Jordbruk utan skog för sådant ändamål är i Norrland nästan en omöjlighet.
Det är emellertid denna skog, som trävarurörelsen söker frånrycka
jordbruket. Det ena skogshemmanet efter det andra har vandrat
i sågverksegarnes händer och öfvergått i industriens tjenst. Och jordbruket!
Hur har det gått dermed? Jo, det har öfverlemnats till arrendatorer,
som, i saknad af skog och dermed följande biförtjenster,
kommit på obestånd och måst öfverlemna arrendet till andra, hvilka
i sin ordning öfvertagit det med samma utsigter och enahanda dåliga
resultat. Bättre blir det icke, om sågverksegarne försälja jorden på
everkllig tid utan någon del af skogen, ty utan skog — jag upprepar
det — kan icke jordbruket existera.

N o 37. 24

Onsdagen den 11 Maj, {. m.

, ... .. , , Jag känner nybyggen i Norrland, hvilkas skog redan innan ny jordegendomal

^SgeDa voro skattelösta blifvifc försålda till sågverksegare; och så
i vissa delar affart odhngsskyldigheten blifvit nödtorftigt fullbordad, så att nybygget
landet m. m. kunde skattelösas, och — hvilket var hufvudändamålet — fri disposi(Forts.
) tionsrätt öfver skogen erhållits, har odlingen öfvergifvits och jordbruket
nedlagts. Att detta förhållande icke kan vara till gagn för de
norrländska markernas uppodlande eller för de redan verkstälda odlingarnas
förbättrande eller ens för deras hållande vid magt, är tydligt.

Jag kan icke första, hvarför staten skulle vara så främmande för
en för hela landet så vigtig angelägenhet, att den icke skulle anse sig
berättigad eller skyldig att tillse, det sådana missförhållanden blefve
afhjelpta. Norrlands skogar, huru vidsträckta och omfångsrika de än
må vara, äro dock icke någon outtömlig rikedom. En år efter är
tilltagande skogsafverkning, som icke håller jemna steg med återväxten,
skall en gång tömma denna skattkammare, och om då jordbruket blifvit
tillbakasatt, om odlingslägenheter icke tillvaratagits och tillfällen till
uppodlingar blifvit försmådda, hvilken bild af ett tynande näringslit
skall icke denna för sin stora rikedom nu så mycket omordade landsdel
då erbjuda?

.Pa grund af hvad jag nu anfört, anser jag något böra göras i
motionens, syfte. Jag är dock icke nöjd med Andra Kammarens beslut,
och jag skulle gerna vilja instämma i hvad den näst siste ärade
talaren antydde, men då han icke framstält något yrkande, återstår
mig icke annat än att yrka bifall till herr Bergs reservation.

Herr. Cederberg: Jag skall bedja att så godt först som sist få
tillkännagifva att jag i hufvudsak delar den förste ärade talarens åsigt.

Det är gifvet, att man i denna fråga kan hafva olika åsigter, allt
efter som man inhemtat sin erfarenhet från de mer eller från de mindre
odlade. delarna af Norrland. Det förvånar mig således icke alls,
att herr Widmark och den ärade representanten på Dalabänken sade,
att inga olägenheter, utan tvärtom endast fördelar följt med det nuvarande
sättet för skogsmarkens upplåtande. För min del har jag
deremot min erfarenhet från de mindre odlade delarne af Norrland,
ochjag påstår, att, hvad angår dessa trakter, de olägenheter, som framhållits
af den förste talaren, äro fullt rigtigt återgifna. Jag har derför
den öfvertygelse, att det vore lyckligt, om något i den rigtning,
utskottsreservanterna föreslagit, kunde af kammaren beslutas.

Deremot har äfven jag haft vissa betänkligheter emot att tillråda
kammaren att biträda det beslut, som Andra Kammaren i ämnet fattat,
och jag. har tänkt mig, att man skulle kunna vinna samma mål, om
man vidtoge en helt obetydlig ändring i ordalagen af Andra Kammarens
beslut. De anmärkningar, som framkommit, hafva företrädesvis
rigtats emot den senare delen af detta beslut, hvilken del lyder:
»samt att Kong], Maj:t ville, för såvidt de inhemtade upplysningarna
sadant föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser,

Onsdagen den 11 Maj, i. m.

25 N:o 37.

afsedda att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jord- Om större bobruksfastighet
till hvilken utsträckning som helst». Mitt förslag är laVs förv''jrf af
nu att i stället för orden »begränsa möjligheten» måtte insättas ordendelar aj
»minska anledningen», — men att beslutets ordalydelse måtte i öfrigt landet m. m.
bibehållas oförändrad. Om man på detta sätt ändrade ordalagen i (Forts.)
Andra Kammarens beslut, tror jag, att man skulle vinna hvad med
detta beslut åsyftas, utan att någons rätt blefve trädd för nära.

Mot hvad den siste talaren anförde, anser jag mig böra rigta några
ord. Han yttrade bland annat — samma yttrande har förut förekommit,
och jag har äfven då uppträdt deremot — att jordbruk i
Norrland icke kunde existera utan biförtjenst vid skogsafverkning. Det
är dock af erfarenheten många gånger bevisadt, att jordbruk i Norrland
verkligen lean existera utan sådan biförtjenst. Sist, då samma
yttrande förekom, anförde jag såsom bevis för mitt motpåstående, att
under de ytterst svåra missväxtåren på 1860-talet de socknar i Norrländska
kustlandet, såsom Löfånger och Nysätra, der då ännu knappast
någon skogsafverkning förekom, det oaktadt icke hade det svårare
än de socknar, der skogsafverkning fans. Man anmärkte då
emot mig, att de nämnda socknarne lågo vid kusten och att förhållandena
der stälde sig annorlunda mot i de sockuar, som läge mera
aflägset från kusten. Jag vill derför nu erinra, att under samma tid
den jordbrukande befolkningen, exempelvis i Vilhelmina, der vid den
ifrågavarande tiden omkring år 1867 afverkningen icke hunnit längre
än till socknens yttersta gräns — numera förekommer visserligen utverkning
der inom större delen af socknen •— under missväxtåren
stod sig fullkomligt lika godt som befolkningen i de socknar, der afverkningen
redan var fullt utvecklad.

Jag vill vidare erinra derom, att när skattebönder i Norrland på
sina hemman upplåta jord åt hvad man här nere kallar torpare —-det ordet begagnas icke i Norrland, och man tycker deruppe icke rigtigt
om ordet, men för lätthetens skull vill jag använda det -—- det
ytterst sällan händer att det följer skogsanslag med jorden, men dessa
torpare reda sig dock lika bra som de nybyggare, hvilka börja med
skogsanslag. — Vidare händer det, att nybyggare utan tillstånd sätta
sig ned på kronoparker och der börja odla; de plikta härför, men de
fortsätta dock att odla; dessa hafva intet skogsanslag, utan lefva helt
och hållet på sina odlingar.

Bevisa nu icke dessa af mig anförda förhållanden, att jordbruk
kan reda sig i Norrland utan skogsanslag? Det vore väl, om man ändtligen
en gång öfvergåfve den motsatta åsigten, hvilken, efter hvad jag
anser, är komplett falsk.

Jag ber att få yrka bifall till Andra Kammarens beslut med den
af mig nämnda förändring, att orden »begränsa möjligheten» utbytas
mot orden »minska anledningarna».

N o 37. 26

Onsdagen den ] 1 Maj, f. ra.

Om större bo Herr Hasselrot: Det är såväl af utskottet konstateradt som af
lags förvärf «/ajja föregående talare medgifvet, att skogens sammanförande till större
i vissa delar af komplexer, som med full eganderätt besittas af kapitalstarka händer,
landet m. m. är förmånligt för skogens rätta vård och skötsel. Således tror jag, att
(Forts.) vi alla kunna vara derom ense. Det är icke heller öfver detta förhållande,
som motionären klagat, utan öfver den olägenhet, som deraf
följde, nemligen att bolagen i sammanhang med att de skaffa sig skogskomplexer,
komme att underlägga sig jordbruksfastighet i allt för stor
utsträckning.

Anledningarna härtill äro mångahanda. En af de väsentligaste är,
att man numera icke får upplåta afverkningsrätt på 50 år, utan endast
på 20 år. Detta har nemligen haft den verkan, att sågverksegare och
de stora bolagen, Indika behöfva en fast och säker tillgång på skog
för afverkning, nödgats köpa hemman i deras helhet, dervid de emellertid
fast mycket litet afseende vid jordbruksfastigheten, utan hufvudsakligen
tänkt på skogen. I regel hafva de ock vid dessa öfverlåtelser
lemnat föregående innehafvare!! af hemmanet brukningsrätten af
jorden på mycket billiga vilkor, vanligen, efter hvad för mig uppgifva
från med förhållandena väl förtroget håll, mot att han erlägger
skatter och utgör onera för fastigheten samt bidrager med något arbete
i skogen. Men det lär nu vara så, att dessa förutvarande hemmansegare
icke trifvas i sin förändrade ställning. Sedan de blifvit
arrendatorer, förlora de ofta allt intresse för jordbruket och låta detta
förfalla. De sätta knappast plogen i jorden och låta byggnaderna
förfalla; och det säges, att på detta sätt icke blott enstaka hemman
utan hela byar fått falla i ödesmål.

Om nu något sätt kunde påfinnas, hvarigenom en förbättring i
dessa förhållanden kunde vinnas, vore det visst skäl att vidtaga någon
åtgärd i sådan rigtning.

Men går man till botten af saken och ser efter hvad som kan
göras, så finner man först och främst, att motionären och med honom
Andra Kammaren såsom den enda utvägen ifrågasatt en begränsning
af möjligheten för bolagen att underlägga sig jordbruksfastighet till
hvilken utsträckning som helst. Denna utväg kan jag dock icke rekommendera.
Om mot förmodan en sådan bestämmelse skulle blifva
lag, kunde den kringgås på så många sätt, att jag icke derpå behöfver
fasta uppmärksamheten.

Den talare, som här yttrat sig till förmån för reservationen, har
påpekat andra utvägar såsom möjliga. En utväg skulle vara att upplifva
de gamla bestämmelserna i byggningabalken om att tillsyn skulle
ske deröfver, att husen hållas vid makt, odlingar göras och dikning
verkställes. Jag tror, att denna utväg vore lika opraktisk som den
förra. Icke med våld, icke med lagbud kan man tvinga sågverksegare
och bönder att sköta hemmanen såsom de böra.

Vidare ifrågasattes, att desse jordbrukare skulle försättas i mycket
bättre vilkor genom införandet af ett slags arrendelag. Man skulle

27 N:o 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. rn.

nemligen i lag meddela bestämmelser om skyldighet för jordegaren Om större bonit
ersätta byggnader och förbättringar i jordbruket samt i öfrigt g^''jordegendomar
nom lag närmare bestämma förhållandet emellan jordegare och ärren- • v{ssa delar af
dator. Jag tviflar dock äfven på, att denna utväg skulle vara af mycken landet m. m.
praktisk nytta. En sådan lag skulle utan tvifvel leda till så mycket (Forts.)
trassel, att bolagen skulle hellre alldeles underlåta att upplåta lägenheter
till brukare än underkasta sig lagens bestämmelser.

Så vidt jag kan se, finnes det endast ett sätt, hvarpå bot i någon
män kan rådas mot det onda, nemligen att ändra gällande författningar
derhän, att jordbrukslägenheterna kunna säljas och besittas särskilda
från skogen. Om en jordegare kunde sälja skogen och bibehålla åt
sig jordbruksfastigheten, blefve han fortfarande egare af den jord, han
brukar, och han skulle då hafva helt annat intresse för dess skötsel.

Och med detta jordbruk kan han mycket väl, såsom den siste talaren
påpekade, hafva sin bergning utan skogsafverkning, blott han har nödig
hemskog till sin jord.

En lagändring, sådan som den nu nämnda, tror jag således skulle
vara såväl gagnelig som den enda åtgärd, hvilken, såvidt jag förstår,
är möjlig att vidtaga för det norrländska jordbrukets betryggande uti
ifrågavarande hänseende. Att aflåta en skrifvelse _ till Kongl. Maj:t
med begäran om ändrade bestämmelser i sådan rigtning, anser jag dock
vara onödigt, emedan förslag dertill redan föreligger hos Kongl. Maj:t,
afgifvet af den komité, i hvilken jag har äran att vara ledamot.

Jag tror derför att då kammaren icke kan godkänna Andra Kammarens
beslut och ej heller kan gifva en antydan om andra åtgärder
än sådana, i fråga hvarom förslag redan ligger under ompröfning hos
Kongl. Maj:t, det icke är skäl att nu aflåta någon skrifvelse alls.

Jag skall slutligen tillåta mig, att då en föregående talare påyrkat
såsom ett oeftergifligt vilkor, såsom A och O, att lappmarkslagen och
1866 års förordning ändras sålunda, att uti lappmarkerna skogsafverkningen
— med undantag för vissa skyddsskogar — blifver fri inom
vissa dimensioner, nedlägga min protest emot hvarje åtgärd i sådan
rigtning. Jag tror, att intet skulle vara farligare för skogens framtida
återväxt inom lappmarkerna än ett borttagande af det nuvarande utsyningstvånget.
En fri utverkning skulle möjligen komma att leda till
större vinst för eu tid, men den dermed förenade risken för framtiden
skulle vara allt för stor.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Gahn: Jag har närmast begärt ordet med anledning af ett
uttalande, som här blifvit gjordt, att om ett bolag förvärfvade stora
skogskomplexer, sådant skulle motverka jordbruket i trakten. Hen
erfarenhet jag har — och jag har skött skogar af mycket stor omfattning
_ är, att skogsegaren har det största intresse af att uppmuntra

jordbruket, ty för att sköta skogen rätt och deraf uttaga den inkomst,
som kan erhållas, fordras tillgång på arbetskrafter och framför allt på

N:o 37. 28

Onsdagen den 11 Maj, f. ni.

Om större bo- dragare. Man gör naturligtvis afverkningen mycket billigare, om det
logs förvärf af f}nnes tillgång på arbetare och dragare på nära håll, än om både arbe^visstTdelaraf
*are oc^ dragare måste skalfas från aflägsna trakter. Jag tror derför
landet m. ro. att i Norrland såsom öfver allt eljest kommer att hos sågverksegare
(Forts.) med stora skogskomplexer utvecklas intresse för uppmuntrande af den
jordbrukande klassen, hvilken betjenar honom med både arbetskraft och
körslor. Att så hittills icke skett, torde hufvudsakligen bero af att
afverkningsrätten vanligtvis upplåtits på viss tid och man då på en
gång tagit ut timmerskogen, men allt eftersom sågverksegarne i större
omfattning blifva egare af skogen och intresset för en rationel skogsskötsel
dermed utvecklas, torde enligt min tanke sågverksegaren mer
och mer få intresse af att befordra jordbruket.

Man har visserligen anmärkt, att befolkningen i Norrland skulle
vara obenägen att på arrende mottaga jordbruk, men detta kunde ju
hjelpas, om, på sätt här blifvit föreslaget, i lag medgåfves att skilja
skogen och jordbruksfastigheten vid försäljning. Att så icke nu går
för sig, har länge varit en stor olägenhet i vårt land, i synnerhet för
införandet af en förbättrad skogsvård. Huruvida vid ett sådant åtskiljande
en del af skogen bör lemnas qvar i förening med jorden,
beror på de lokala förhållandena.

För min del tror jag, att denna väg, en förändrad lagstiftning i
fråga om hemmansklyfningen, är den enda, hvarpå man kan råda
bot på missförhållandena med afseende å det norrländsk., jordbruket,
och då jag anser, att eu skrifvelse, sådan som den af Andra Kammaren
beslutade, i syfte att inskränka friheten att köpa och sälja, icke
är lämplig, får jag yrka bifall till utskottets förslag och afslag å såväl
å reservationen som å de modifierade förslag i samma rigtning, hvilka
blifvit framstälda.

Herr Berg, Lars: Jag skall bedja att först få bemöta ett ytt rande

af en talare, hvilken fann, att den nuvarande rigtningen till
förvärf af stora skogsegendomar vore synnerligen god och välgörande.
Det skulle ju möjligen kunna erkännas, att från skogsbrukets och sågverksindustriens
synpunkt den nuvarande rigtningen kan vara teoretiskt
nyttig, men om man ser saken från statens och öfriga näringars
synpunkt, är förhållandet ingalunda sådant. Äfven från trävaruindustriens
synpunkt har det visat sig, att förvärfvet af stora skogsegeudomar
icke är ovilkorligen påkalladt af industriens behof eller sakens
natur. Denna industri har icke blott kunnat ega bestånd, utan börjat
och uppblomstrat på basis af korta afverkningskontrakt, och det är
först på senare tider, som förvärfvet af skogsmarken under full eganderätt
har börjat ega rum. Det är icke heller från synpunkten af
skogens bevarande så alldeles säkert, att samlandet af skogsområdena
på sågverksegarnes händer är för skogsbeståndet så synnerligen betryggande.
Det är icke så länge sedan, som de fleste af desse industriidkare
sjelfve ansågo, att deras industri vore tillfällig och dess lif

29 N:0 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

kort. Under den tid jag var i industriens tjenst, tog jag del af dess Om större boutveckling,
och såsom bevis på sanningen af hvad jag sagt, tjenar den^^omal
omständigheten att, oaktadt det på den tiden var lika vanligt som i vissa delar af
lagligt att förvärfva afverkningsrätten på 50 år, många sågverksegare landet m. m.
icke brydde sig om att skaffa sig kontrakt på så lång tid, utan (Forts.)
ansågo för sig fördelaktigare att förvärfva kortare afverkningsrättigheter.
Ja, det största och äldsta sågverksbolaget i Norrland har till
och med försålt eganderätten till sina af ålder egande hemman och
endast behållit afverkningsrättigheter på viss tid. Nu hafva åsigterna
visserligen blifvit annorlunda, bolagen söka i allmänhet konsolidera
sig, och detta anses ju innebära någon säkerhet för skogens bestånd,
men åsigterna kunna å andra sidan snart slå om och bolagen komma
att återgå till det gamla sättet för skogsafverkningens bedrifvande,
så att en mera intensiv och mera planmessig afvikning — en fullständig
afdukning och förädling — blifver det slutliga målet, såsom förhållandet
var i början. Hittills kan någon skogsvård icke sägas hafva
ifrågakommit vid dessa bolags-skogar och utsigterna dertill för framtiden
äro äfven små.

En talare har anfört, att dessa förvärf af stora skogsegendomar
icke skulle utgöra något hinder för eu fortsatt odling, emedan den
odlingsbara marken hufvudsakligen utgjordes af ängar och myrar, på
hvilka icke någon skogsodling kunde ske. Men utom att sådant kanske
kunde vara tänkbart, har erfarenheten visat, att afsöndring af sådana
marker sällan sker och i allmänhet icke är till fördel för skogsegaren.
Det förhållande, att jorden alltmera öfvergår i ett fåtal bolags
händer och att bondeståndet allt mera försvinner, innebär således
otvifvelaktigt ett upphörande af all vidare utveckling åt landets uppodling
i dessa skogstrakter.

Eu ärad talare sade vidare, att staten borde träda emellan och
söka sjelf förvärfva ifrågavarande skogsegendom i Norrland. Detta
skulle endast kunna vara till nytta, för så vidt nemligen staten afskilde
den odlingsbara marken från skogen och uppläte sådan mark
till odling, men skulle staten handla i likhet med sågverksegarne och
behålla allt såsom skogsmark, vore det nästan lika onyttigt, om jor
den komme i statens ego, som om den förblifver i enskildes händer.

Jag ber att få begagna tillfället att erkänna, att många af dessa
sågverksbolag och sågverksfirmor hafva vårdat sig om sin jordegendom
lika väl och i vissa fall bättre än de bönder, som förut egt
jorden, och att i många fall arrendatorerna blifvit med patriarkalisk
omvårdnad omfattade, i synnerhet vid de gamla bruken, hvilka nedlagt
bruksrörelsen och helt och hållet öfvergått till att idka sågverksrörelse.
Vid sådana bruk finnas gamla goda traditioner, och der är
tillståndet merendels godt. Men vid de nyare bolagens egendomar
är det i allmänhet så, att arrendatorerna blott hafva muntliga
aftal. De sitta på hemmanet i dag och skiljas derifrån i morgon.

Följden af detta osäkerhetstillstånd är, att arrendatorerna sjunka i

N:0 37. 30

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Om större bo- medborgerlig ställning och att både jordbruket och arrendatorerna
lagg förvärf af jeraf taga skada. Jag tror således, att det skulle vara till synnerligt
i vissa delar a/SaSn> om den föreslagna utredningen skedde, äfven ur den synpunklandet
m. m. ten, att man erhölle en grund för ordnande af arrendeförhållandena
(Forts.) på de redan till de stora bolagen öfvergångna egendomarne.

Det har blifvit anmärkt, att motionären icke antydt några praktiska
förslag till frågans lösning. Jag tog mig friheten förra gången
jag hade ordet att antyda åtskilliga utvägar, och jag skall nu be att
få angifva ännu en, som jag tror vara af mycken praktisk betydelse.
Förhållandet är nemligen, att äfven bolag tillerkänts rätt att å statens
jord anlägga och ega nybyggen samt att å dylika varda antagna såsom
ständiga åboar. Denna rätt har begagnats i mycket vidsträckt
omfattning, och derigenom hafva ofantliga jordområden tillfallit ett
fatal stora bolag. Ehuru detta förhållande strider mot lagens både
anda och mening, eger detsamma rum öfver allt. Jag anser nu, att
det skulle vara till synnerlig nytta, om den förändringen härutinnan
komme till stånd, att endast enskilde personer, men icke bolag, hade
rätt att besitta nybyggen och varda såsom ständiga åboar derå antagna.

Såsom jag förut nämnt, är jag icke fullt nöjd med formuleringen
af Andra Kammarens beslut, men på grund af den långt framskridna
tiden af Riksdagen har jag icke vågat försöka formulera det annorlunda.
Nu har emellertid af herr Cederberg framstälts ett ändringsförslag,
hvilket jag anser innebära en väsentlig förbättring, det nemligen
att orden »begränsa möjligheten» måtte utbytas mot orden
»minska anledningen».

Jag ber derför att fa förena mig om hans förslag samt yrka afsteg
på utskottets hemställan och bifall till försteget i min reservation
med den ändrade formulering, som af herr Cederberg angifvits.

Herr Widmark: En föregående talare har fullständigt ådagalagt,
i hvilken hög grad skogen i Norrland dag för dag stiger i värde.
Detta förhållande tyckes mig vara en ytterligare anledning att betänka
nödvändigheten af att denna nationalrikedom tages i särskild omvårdnad.

Här har blifvit åtskilligt taladt om, huru mycket bättre det vore
för jordbruket, om jorden odlas af eu sjelfegande befolkning, än om
den innehafves af en arrendatorsklass. Jag tror dock, att det äfven
kan vara till nytta för jordbruket att arrenden finnas, och säkerligen
har jordens upplåtande på arrende mången gång varit till fördel, såsom
utgörande ett medel för en klok och sträfsam man att förskaffa
sig arbete och uppehälle genom jordbruk. Det finnes redan i vårt
fädernesland hela socknar, hvilka i verkligheten egas af en enda person,
hvilken arrenderar ut det mesta af sin jord. Jag har aldrig hört
några klagomål öfver denna arrendatorsklass, och jag kan icke förstå,

31 N:0 37.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

hvarför samma slag af jordbrukare skola blifva af sämre beskaffenhet Om större bo i

Norrland än annorstädes. . ''jordegendomar

Såsom jag förut yttrat, anser jag det vara af största vigt, att \ viss9a delar af
skogsbruk och jordbruk särskiljas, men de behöfvas båda bredvid hvar- landet m. m.
andra, för att stödja och hjelpa hvarandra. Skogshandteringen och (Forts.)
skogsodlingen har behof af jordbruket vid sin sida, och detta förhållande
utgör en borgen för, att sammanförandet af stora skogspossessioner
icke skall hämma odlingens framsteg, i all synnerhet om det
förslag om rätt att skilja jorden från skogen, som blifvit framlagdt af
en komité, skulle komma att blifva lag. Då denna utväg, så vidt jag
kunnat finna, är den enda möjliga, hvarigenom man kan förbättra den
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och utveckla en sjelfegande
jordbrukareklass, är det naturligt, att jag anser, att någon
skrifvelse icke behöfver aflåtas till regeringen, hvilken redan har under
ompröfning lagförslag i sådan rigtning.

För öfrigt innehåller det framlagda skrifvelseförslaget en stor
oegentlighet, i det att deri endast begäres uppgift om den jordbruks*
fastighet, som är i bolagens händer, men icke om den fastighet, som
eges af enskilda. Skulle det verkligen vara någon skilnad, om de
stora possessionerna vore i enskilda personers händer? Jag tror, att
ett sådant förhållande skulle vara vida farligare, ty den mångsidigare
behandling, som i bolag egnas förekommande frågor, leder i allmänhet
till en bättre uppfattning, än som förefinnes hos enskilda. Jag anser,
att en sådan oegentlighet, som den nu påpekade, icke bör förekomma
i en Riksdagens skrifvelse.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Friherre Klinckowström: Då jag, liksom herr landshöfding
Berg, afstår från att yrka bifall till Andra Kammarens beslut oförändradt
och, liksom han, förenar mig med dem, som önska bifall till
samma kammares förslag med den lilla förändring, som af herr Cederberg
föreslagits, tillåter jag mig yrka bifall till det sistnämnda förslaget.

Herr Öländer: Äfven jag anhåller att få afstå från mitt förra
yrkande och förena mig med dem, som yrkat bifall till herr Cederbergs
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock, af herr Cederberg, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle biträda Ändra Kammarens i ämnet fattade
beslut med den ändring, att orden »begränsa möjligheten» utbyttes
mot orden »minska anledningarna.»

N:o 37. 32

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller, hvad Första Kammarens tillfälliga utskott hemstält
i utlåtandet n:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut med den ändring, att orden
»begränsa möjligheten» utbytas mot orden »minska anledningarna.»

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunuos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—70;
Nej—38.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 30 sistlidne april
och den 3 innevarande maj bordlagda memorial n:o 50, i anledning af
kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande n:o 12, öfver väckta
motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot
skada af hundkreatur, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämuda, den 29
och 30 sistlidne april bordlagda memorial och utlåtande:

n:o 45, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets i 3 punkten
af dess utlåtande n:o 32 i anledning, bland annat, af Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 gjorda hemställan beträffande § 27 mom. 2 i nämnda
lag, och

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

33 N:o 37.

n:o 46, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 60
och 65 §§ utsökningslagen den 10 augusti 1877,

biföll kammaren hvad utskottet i berörda memorial och utlåtande
hemstält.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.16 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1892.

N:o 37.

3