RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 36.

Måndagen den 9 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om ledigheter inom kammaren,
hvilka skola innan nästa lagtima riksdag genom val fyllas.

Fortsattes föredragningen af konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 66
och 72 regeringsformen samt §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen
äfvensom motion om ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen.

2 punkten.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 72 riksdagsordningen.

Herr Berg, Gustaf: Som kammaren behagade finna, har Förslag till
konstitutionsutskottet i den nu föredragna punkten föreslagit den ändrad
förändring af 72 § riksdagsordningen, att revisionen af stats■ J^riLda s
verkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och S ordningen*
förvaltning, hvilken revision nu är gemensam för alla dessa institutioner,
skall sönderfalla i två särskilda revisioner, hvaraf den
ena, bestående af 12 revisorer, skall granska statsverkets och den
andra, bestående af 6 revisorer, skall granska riksbankens och
riksgäldskontorets förvaltning. Revisorernas antal skulle således
ökas från 12 till 18. Och dessa båda revisioner skulle arbeta hvar
för sig utan gemensamt samarbete dem emellan.

På samma gång jag mot detta utskottets förslag ber att få
åberopa de motiv, som finnas anförda i den af herrar Bergius
och Alin afgifna och af mig biträdda reservation, skall jag emellertid
be att till dessa motiv få lägga en allmän synpunkt,
från hvilken jag anser att denna fråga bör betraktas. Jag ber
Första Kammarens Prof. 1892. N:o 36. 1

N:o 36. 2

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till att dervid få betona, att det gifves äfven andra, mer specilydelsfaf
fella synpunkter, som icke böra lemnas nr sigte. Men jag har
§ 72 riksdags- anledning antaga, att dessa synpunker blifva under denna deordningen.
hatt upptagna af andra med revisionsarbetets detaljer mera sak(Forts.
) kunniga. I förbigående torde jag få påpeka, att fördelningen af
arbetet mellan dessa båda revisioner icke torde vara synnerligen
tillfredsställande. Sambandet mellan riksbanken och riksgäldskontoret
torde vara mindre än sambandet mellan statsverket och
riksgäldskontoret, hvadan det torde finnas skäl att, om en fördelning
af revisionen skulle ske, göra fördelningen på annat sätt, än det
nu föreslagna.

För att komma till den generella synpunkt, som jag nyss
antydde, är frågan den: livilket tillvägagående vid revisionen
kan vara det rigtigaste? Det ena tillvägagåendet är nemligen
det, att revisorerna inlåta sig på en i detalj gående siffer-, bokförings-
och verifikationsgranskning. Det andra tillvägagåendet
deremot det, att revisorerna hufvudsakligen fästa sig vid en generel
granskning och öfversigt af förvaltningens hufvudgrenar. Vill
man det förra alternativet, då medgifves alldeles obetingadt, att
det nuvarande antalet revisorer icke är tillräckligt. Skall man gå
till väga i enlighet dermed, då bör antalet ökas. Jag är dock
öfvertygad, att, om det ökas till 18, skall man snart komma till
insigt om att det bör än ytterligare ökas. Detta tillvägagående
synes emellertid mig icke vara det rätta. Siffer- och verifikationsgranskningen
kan anses vara fullbordad redan innan statsrevisorernas
arbete börjar. Den har egt rum i kammarrätten och
på flera andra ställen. Revisorerna höra derför enligt min mening
icke fördjupa sig i detaljer. Göra de det, kunna de komma
till det resultat, att de icke se skogen för idel träd. Revisorerna
måste skilja hufvudsak från bisak, de måste veta att begränsa
sitt arbete till sjelfva hufvudsynpunkterna. De måste rigta sin
uppmärksamhet på möjligen befintliga felaktigheter i den totala
organisationen eller delande deraf och föreslå sättet för afhjelpandet
af dessa felaktigheter. Endast genom ett sådant fullgörande
af det åt dem gifna uppdrag kunna revisorerna anses
hafva fullgj ort den politiska funktion, som verkligen ligger i det
uppdrag, som blifvit åt dem anförtrodt. Men för en sådan revision,
ett sådant tillvägagående, .som det sista af mig angifna
alternativet innebär, är jag för min del öfvertygad om, att det
nuvarande antalet revisorer är fullt tillräckligt. Och det skall
fortfarande vara det, om icke revisorernas granskningsresor utsträckas
än längre än hvad nu är förhållandet.

Jag skall slutligen be att få påpeka, hurusom under 1891 års
riksdag väcktes motion, innefattande hemställan om tillökning i
revisorernas antal. Detta förslag blef af konstitutionsutskottet afslaget,
utan att ens någon af Första Kammarens ledamöter i utskottet
häremot reserverade sig. Utskottet ansåg nemligen, att

Måndagen den 9 Maj, e. m. 3

någon tillökning icke borde förekomma, och blef utskottets hemställan
godkänd icke endast af Första, utan äfven af Andra Kammaren.
Häruti ser jag ännu ett skäl att vördsamt yrka afslagg
å utskottets förslag i den nu föredragna punkten.

Herr Rudebeck: Min erfarenhet såsom statsrevisor är naturligtvis
icke stor, men den är dock någon. Jag har eu gång
haft det förtroendet att vara revisor. Och jag kan icke annat
än uttala den mening, att det är mycket svårt, om ens möjligt,
för statsrevisorerna att medhinna det magtpåliggande värf, som
åligger dem, äfven utan att ingå i en minutiös granskning, som
icke kan anses tillhöra dem.

Inom* utskottet framhöll jag den åsigt — hvilken jag fortfarande
hyser — att bäst vore, att förändringen ginge i den retning,
att tiden för revisionsarbetet utsträcktes. Det lemnades
mig emellertid upplysning om att svårigheter skulle möta för en
sådan åtgärd, såväl för att låta revisionen börja tidigare, än den
enligt lag skall göra, som för att låta den fortgå efter den tid,
då den enligt nuvarande bestämmelser skall sluta. Under sådant
förhållande, och då jag icke inom utskottet kunde vinna understöd
för min mening, öfvergaf jag densamma. Och då finnes,
enligt mitt förmenande, icke någon annan utväg till förbättring
än att öka antalet revisorer. Äfven i fråga härom var jag vid
öfverlaggningen inom utskottet så till vida skiljaktig, att jag ansåg,
att antalet borde ökas med fyra. Denna min mening understöddes
af en utaf utskottets ledamöter, men då de af öfrige
ledamöter, som ville förändring i nu antydda syfte, höllo på siffran
6, ville icke vi två genom att motsätta oss en sådan förändring
åstadkomma splittring.

Det har sagts, att oegentligt vore att hafva särskilda revisorer
för granskningen af riksbanken och riksgäldskontoret. Jag
kan för min del icke tro annat än att det vore fördelaktigt. Det
kan väl icke förnekas, att den del af revisionen, som afser granskning
af riksbanken och riksgäldsverket, fordrar hos de valda vissa
förutsättningar och vissa qvalifikationer, som äro i väsentlig mån
olika dem, med hvilka man kan vara tillfredsstäld hos de revisorer,
som skola utföra det öfriga arbetet. Derför föreställer jag
mig, att det skulle vara till afsevärd nytta och till stort gagn, om
vid val af revisorer valdes särskilda revisorer för granskningen
af riksbanken och riksgäldskontoret.

Såsom jag i början nämnde, har jag icke deltagit i mer än
en statsrevision och kan således icke yttra mig om, huru det i
allmänhet brukar dervid gå till; men jag förmodar, att det vid
hvarje revision går till på lika sätt, och i sådant fall blir det en
af de afdelningar, på hvilka revisionen fördelar sig, som får detta
plus att granska riksbankens och riksgäldskontorets förvaltning,

N:o 36.

Förslag till
ändrad
lydelse af
72 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 86. 4

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Fördag till och det är verkligen ett så stort plus, att det väl krafvellydelse
af samma tid att behandla och bedöma som det öfriga arbetet.

§72 riksdags- Jag kunde icke under revisionens gång lösgöra mig från
ordningen, den uppfattning, som jag mycket snart fick, att det icke var
(Forts.) möjligt att på ett fullt nöjaktigt sätt eller så, att man sjelf kunde
känna sig tillfredsstäld med arbetet, utföra detsamma.

Under sådana förhållanden anser jag det verkligen vara
af behofvet påkalladt, att antalet revisorer ökas. Om jag också,
såsom jag nämnde, anser, att eu ökning med ett mindre antal
eller 4 vore tillräcklig, vill jag emellertid, hellre än att icke
någon ökning sker, och då jag nu icke vill framställa något särskildt
yrkande, fortfarande ansluta mig till den mening, som
blifvit pluralitetens inom utskottet; och yrkar jag för den skull
bifall till densamma.

Herr Boström, Filip: Då jag under åtskilliga år deltagit
i statsrevisionens arbeten, skall jag tillåta mig yttra några ord.
Med den erfarenhet, jag har om dess arbete, kan jag icke neka
till att riksbankens revision har behandlats tämligen styfmoderligt.
Förhållandet är nemligen, att revisorerne dela sig på tre
afdelningar, af hvilka den tredje har att behandla riksbanken och
riksgäldskontoret jemte ärenden, som höra under sjette hufvudtiteln.
Tänker man på denna hufvudtitel, finner man såsom alldeles
gifvet, att, om herrar revisorer ville egna tillbörlig tid åt
revisionen af t. ex. jernvägstrafikstyrelseu och hvad dertill hörer,
detta arbete skulle taga ganska ansenlig tid.

Ehuru jag således anser, att en förändring bör ske, tror jag
icke, att den af utskottet föreslagna förändringen är lycklig. Jag
tror nemligen icke, att eu särskild revision, bestående af tre ledamöter
från hvardera kammaren och arbetande alldeles för sig
utan gemensamhet med den andra revisionen, skulle medföra ett
lyckligt resultat. Tre revisorer komma att stå mot tre. Och revisionens
uttalanden skola icke få den vigt, som när behandlingen
sker i plenum.

Jag tillåter mig att gorå en liten erinran mot det sätt, hvarpå
revisorerna under de sista åren skött sina resor. För min del
har jag varit ganska tveksam, huruvida dessa resor böra utsträckas
så, som under de sista åren varit förhållandet. Ostridigt
är, att de taga bort ganska mycken tid, och de företagas i
allmänhet vid den tidpunkt, då pleniarbetena pågå. Jag tror, att
ganska lyckligt vore, om dessa resor inskränktes något, ehuru jag
å andra sidan erkänner, att åtskilliga af dessa resor varit ganska
fruktbringande.

För min del kan jag således icke vara med om den förändring,
som af utskottet föreslagits, utan ber jag att få instämma
i den reservation, som af herr Bergius m. fl. blifvit afgifven.

Måndagen den 9 Maj, e. in.

5 N:0 36.

Deremot tror jag, att lämpligt vore, att eu förändring i ar- Förslag till
betsordningen egde rum, så att den afdelning, som har att be- ,ufalseaf
handla riksbanken och riksgäldskontoret, icke derjemte tick så g riksdagsmycket
af statsverket på sin part. Ty jag är fullt öfvertygad,'' ordningen.
att den icke kan göra granskningen så utförlig, som menin- (Forts.)
gen är.

Jag tillåter mig att yrka bifall till den af herr Bergras med
flera afgifna reservation

Herr Nyström: Jag har sökt följa med de invändningar,
som gjorts mot utskottets förslag, och skall nu i min tur be att
få bjuda några skäl för det resultat, hvartill utskottet kommit.

I första rummet synes mig, att man har full rättighet att
säga, att den revision, som gäller riksbanken och riksgäldskontoret,
är af väsentligen annan art än den andra, och att således
fullgoda skäl finnas för att hithörande revisorer skola väljas särskild!
och arbeta särskild!. Hvad som först skiljer denna revision
från den andra är, att riksbanken och riksgäldskontoret äro
Riksdagens verk och icke statens verk. Det är en väsentlig skilnad.
Riksdagen har ju —- med erfarenhet från gångna tider och
utan tvifvel på goda skäl — med en viss stränghet velat hålla
sina inrättningar skilda från statsverkets. Med tanke härpå har
också utskottet ansett angeläget att hålla de olika revisionerna i
sär — statsverkets revision för sig samt riksbankens och riksgäldskontorets
revision för sig. Redan det nämnda synes peka
på, att det finnes en förnuftig grund att skilja de båda revisionerna
åt.

Vidare kan man säga, att qvalifikationerna hos dem, som
revidera riksbanken och riksgäldskontoret, böra vara i viss mån
andra än hos dem, som revidera statsverket. Det kan icke nekas,
att för dem, som skola revidera riksbanken och riksgäldskontoret,
behöfvas särskilda egenskaper — något matematik bär,
någon kännedom i lefvande språk der, för att de må kunna följa
med protokollen och sätta sig in i de särskilda meddelandena från
utländska finansmagter, men framför allt någon insigt i bankfrågor
eller finansfrågor, hvilket man ju i allmänhet icke förutsätter
hos dem, som skola revidera statsverkets olika afdelningar.

Revisionen af riksbanken och riksgäldskontoret är vidare af annan
art derutinnan, att enligt reglementet revisorerna för dessa institutioner
under vissa förhållanden hafva en säregen andel i förvaltningen
I instruktionen för riksbankens och riksgäldskontorets revisorer
finnes mer än eu paragraf, som visar, hurusom revisorerna skola
ingripa på ett sätt, som icke kan ifrågakomma, när det gäller statsverkets
revision. Förutom att de skola granska räkenskaperna och förvaltningen
samt föreslå åtgärder, som i detta fall anses nödiga,
skola de äfven till laga beifran befordra förseelser af tjenste -

N:o 36. 6 Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till männen; de skola rådgöra med fullmägtige, de skola pröfva och
lydelse ^af afSöra besvär m. in., allt funktioner, som äro för riksbankens och
§ 72 riksdags- riksgäldskontorets revision ungefär likartade, men som naturligtordningen.
vis icke kunna återfinnas, då det gäller statsverkets revision.
(Forts) Riksdagen har tydligen ifrågasatt, att dess förtroendemän, revisorerna,
i hvad gäller riksdagens egna verk, skola samverka med
fullmägtige på ett sätt, som naturligtvis icke kan ifrågakomma
vid statsverkets revision.

Detta är nu de allmänna grunder från rationel synpunkt,
hvarför de olika förrättningarna höra vara skilda åt, och det såväl
hvad personerna som arbetssättet angår. Men om jag nu
skall gå något längre, synes man kunna begära, att jag påvisar,
att det nuvarande tillståndet är bristfälligt, ja odugligt, och att
det man sätter i fråga att få i stället skall medföra väsentliga förbättringar.

Två af de föregående talarne hafva redan antydt, att det
nuvarande tillståndet är bristfälligt, men de hafva knappast gifvit
frågan den relief, som den förtjenar, och som tacksamt vore att
här framhålla. Då revisorerna fördelat sig i tre afdelningar och
den tredje afdelningen, bestående af fyra personer, dragit sig tillbaka
för att fördela arbetet, finner den framför sig en lista öfver
alla de verk och inrättningar, som skola revideras: öfverståthållareembetet,
kommerskollegium, kartverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
in. fl. — en hel del mycket vidlyftiga — och i
slutet af listan stå landsböckerna och jernvägarne. Jag skulle förmena,
att de sistnämnda i och för sig vore en lagom uppgift för
fyra personer under två månaders tid. Men det är icke nog med
detta. Dertill komma, såsom extra, riksbanken och riksgäldskontoret.
Allt detta skola de nu reda. Ja, det går också derefter.
Man skall först och främst besinna, att alla dessa revisioner,
jag nämnde, särskild! landsböckernas och ännu mera jernvägarnes,
under de senare åren vuxit till dimensioner, som man
förut icke kunde ana, och när revisorerna komma till riksbanken,
vänta dem der hela trafvar af böcker — jag menar nu icke de
speciella räkenskaperna, utan endast sådana, som innehålla större
öfversigter — och dessa böcker äro så många och så vidlyftiga,
att åtskilliga af dem icke ens blifva uppslagna, än mindre genomgångna,
än mindre granskade. För att emellertid komma
till någon uppfattning af riksbankens styrelse och förvaltning —
hvad får man göra? Jo, man får lita på mellanhänder, på af
tjenstemännen utarbetade öfversigter och listor. Att kontrollera,
det dessa öfverensstämma med böckerna, kan icke komma i fråga.
Nog är, att man hinner gå igenom listorna. Detta är icke någon
revision. Det är ett gyckelspel att kalla detta revision.

Kommer så till en liten omständighet — inventeringarna.
Om de skulle ordentligt verkställas, huru lång tid skulle icke de

Måndagen den 9 Maj, e. in.

7 Jiso 36.

taga — med riksbankens alla valutor och riksgäldskontorets obli- Förslag till

gationsmassor? ^delse^af

Äfven inventeringarna ske på ett sådant sätt, att man får ^ yg riksdag»-i sin hand listor öfver hvad som bör finnas i de förvaringsrum,'' ordningen.
som skola inventeras. Men naturligtvis kan det icke komma i (Forte.)
fråga att granska, huruvida dessa listor äro rigtiga. Man får lita
på dem. Man får med dem i sin hand titta på en del sedelbundtar
och myntpåsar och, i riksgäldskontoret, på hvalf, fylda
med obligationer, och sedan förmoda, att allt detta öfverensstämmer
med de listor, om hvilkas rigtighet man icke förvissat sig. Detta
är inventeringen.

Det får dock icke läggas revisorerna något till last. Tiden
medgifver nemligen icke en noggrannare revision. Det torde icke
vara för mycket — för att komma till slutyrkandet — om revisorerna
vore sex och hade två månader på sig eller ännu längre.

Jag ber att särskildt få fästa uppmärksamheten på att, hvad de
olika revisionsföremålen beträffar, de blifva fördelade på de fyra
personer, hvilka deltaga i den tredje afdelningens arbete. Det
kan således icke invändas, att det icke vore en vinst, om personerna
vore flera. Hvar och en får på sin lott en del räkenskaper,
som han skall svara för. De blifva honom för många.

Vore det flera personer, blefve det färre räkenskaper på hvar och
en, och granskningen skulle blifva bättre fullgjord. Ett plus i
personer blefve ett plus i granskningens noggrannhet.

Om nu detta således för närvarande är på ett otillfredsställande
sätt anordnadt, kan man fråga sig: vore icke det ifrågasatta
sättet i alla händelser en stor förbättring? Mig har synts,
att de invändningar, som hittills blifvit framstälda, icke äro allt
för starka. Somliga innefatta halfva medgifvanden, och den af
den förste talaren framstälda invändningen innehöll endast eu
påminnelse om att undersökningen icke borde fördjupa sig i detaljer,
utan hålla sig till det allmänna. Detta behöfver icke sägas,
ty det står i 6 § af instruktionen för revisorerna. Ej heller kan
det komma i fråga att så sker. Äfven den öfversigtliga granskningen,
med undvikande af alla detaljer, är vida öfverstigande
fyra personers krafter under två månaders tid.

Jag skall be att särskildt få taga upp en af de invändningar,
som mot utskottets förslag framstält3. Det har sagts, att så
ytterst fördelaktigt vore, att de, som granska riksbankens och
riksgäldskontorets räkenskaper, med resultatet af sin granskning
instälde sig i plenum och meddelade detta resultat åt de der väntande
kamraterna. Af hvad jag sagt torde framgå, att detta är
ett sätt att låta de fåkunnige hålla föredragning för de okunnige.

Dermed vinnes således intet. Tvärt om skulle det innefatta en
viss fördel, om de sex revisorer, hvilka äro afsedda att granska
riksbanken och riksgäldskontoret, skulle få inom sig sluta sitt
arbete. — Man har sagt, att de vore för få härför. Deras beslut

Jf:o 36. 8

Måndagen den 9 Maj, e. m.

FÖäSad‘l skullejCke få nåSot eftertryck eller någon vigt. Jag svarar derlydelee
af Pa’ , .mom t. ex. de störa bankerna finnas endast tre revisorn
riksdags- och i en del andra verk allenast två. Mig synes derför, att,
ordningen, med^ ett så begränsadt arbete, sex personer vore fullt tillräckligt
(Forts.) att åstadkomma en duglig revision, utan att derför behöfva någon
sona helst bekräftelse från ett plenum, som icke kan tillföra
dem någon som helst sakkunskap. Jag anser derför, att plenum,
långt ifrån att vara en fördel, blott tjenar till att ytterligare kasta
bort tid för de personer, som skola indelas att revidera riksbanken
och riksgäldskontoret.

.... ,Man har sagf’ att revisorerna skulle på ett annat sätt kunna

fördela sig, och att det derigenom kanske blefve bättre. Om
summan af arbetskrafter är otillräcklig, blir det icke någon förbättring,
om de fördelas på ett annat sätt. Om de öfriga revisorerna
hafva tillräckligt att göra och de fyra hafva för mycket
att gorå, kan det icke hjelpas upp genom en annan fördelning.
Ej heller kan jag se, huru revisorerna skulle kunna bättre fördelas.

Man har vidare här gjort några invändningar mot revisolernas
iesor. Här är dock erkändt af en man, som har mycken
erfarenhet om saken, att dessa resor i sjelfva verket hafva gjort
mycket godt och verkligen åstadkommit förändringar i vissa fall,
der förändringar varit önskvärda. Jag har samma mening och
anser, att den är visst icke bortkastad den tid, som revisorerna
tillbragt på sina resor, och så länge det står i deras instruktion,
att de skola granska, icke blott räkenskaperna, utan äfven förvaltningen,
ligger deri ett fullt tillräckligt stöd för dessa resor.
Om jag tänker tillbaka på den tid, jag sjelf varit revisor, och på
frukten af de derunder företagna resorna, påminner jag mig åtskilligt,
som dermed vunnits, för sjukhus, kaserner och Karlsborgs
fästning icke minst; jag minnes särskildt en resa till Norrland,
som kom att få ganska mycken betydelse för jernvägsbyggnadens
^ ekonomi, och jag vågar säga, att äfven af revisorernas
besök på centralfängelset i Stockholm åtskilligt godt har kommit. Jag
säger detta till trots för den högdragna anmärkning, som i dag
på förmiddagen kom också revisorerna till del. Hvad af dem
anmärktes, det var grundadt, och det var dessutom så hofsamt
framstäldt, att jag tror att generaldirektören snarare haft skäl att
vara tacksam, än att förhäfva sig öfver dem, som dervid
gjorde sin pligt. Jag anser, att hvad de anmärkte i detta, som
i så många andra fall, verkligen gifvit uppslag till förbättringar.
Dessutom bör framhållas, att, om ock revisorerna icke vid sin
glanskning eller sina resor finna för många skäl till anmärkningar,
sjelfva utsigten på den förestående granskningen eller det möjliga
besöket torde i manga fall hafva en gagnelig inverkan.

Man har påmint äfven om en annan sak, och den måste
med erfarenhet från förmiddagen verkligen förtjena ett särskildt

Måndagen den 9 Maj, e. m.

9 N:o 36.

omnämnande. Man har sagt, att förra året afslog denna kammare Förslag till
ett förslag att öka revisorernas antal. Ja, mine herrar, huru skall ändrad
man ställa sig? I dag på förmiddagen förekom en sak, som gifver » ^ Riksdagsen
viss tvekan. Vi två, som stälde oss till efterrättelse det beslut, ordningen.
Första Kammaren fattat i ett ärende, jag menar nu om riksbanken (Forts.)
och riksgäldskontoret, i den tro, att Första Kammaren o vilkorligt
och orubbligt skulle hålla fast vid sådant, och som med en viss
vidskeplig trohet framhöllo detta för de medlemmar af konstitutionsutskottet,
som annars skulle velat förena sig med oss, i fall
vi blott velat gifva med oss i fråga om en del mindre väsentliga,
men af Första Kammaren förra året antagna uttryck, vi, som då sade:

»nej, det kunna vi icke, ty Första Kammaren fattar sina beslut
efter noggrant öfvervägande, och hvad den beslutat ett år, dervid
håller den sedan fast», vi, som på denna grund tillbakavisade
alliancer, som eljest så lätt kunnat åstadkommas, vi hafva nu
emellertid fått baklexa. Man skall således icke räkna på att ett
beslut vidhålles. Nu försöka vi på en sak, som Första Kammaren
i fjol afslog, kanske går det oss nu bättre. Men få vi orätt i
båda fallen, då veta vi sannerligen icke hvad vi skola rätta
oss efter!

Det finnes slutligen ännu ett skäl: man har sagt, att eu
sådan fördelning skulle minska revisorernas politiska betydelse.

Det finnes många, som skulle vara ganska nöjda, om revisorernas
politiska betydelse förringades; det är dock fägnesamt, att reservanterna
icke äro med derom. Jag vill nu sluta med att bedja, att
Första Kammaren måtte bifalla utskottets förslag, ty eljest kan
det icke blifva någon ordning med revisionen. Om Första Kammaren
vill vara med om att tillsätta en särskild revision af sex
personer för riksdagens egna verk, böra dessa revisorer på två
månader kunna medhinna en verklig revision. Men hvad tjenar
det till att behålla den gamla, det är bättre att afskaffa den helt
och hållet, ty att behålla en institution, som icke medhinner arbetet
och kan vinna det ändamål, som dermed är afsedt, det
tjenar till ingenting. Antingen skall den afskaffas, eller ock sättas
i tillfälle att utföra sitt uppdrag, och som jag icke tror det vara
lämpligt att afskaffa institutionen, anser jag att den bör organiseras
så, att den kan göra någon nytta, och det tror jag kunna
ske genom bifall till utskottets förslag, hvarför jag får yrka, att
kammaren måtte bifalla detsamma.

Herr Eken man: Jag skall, med anledning af hvad den
siste ärade talaren yttrade för bifall till konstitutionsutskottets
förslag, anhålla att å min sida få anföra några ord i motsatt
rigtning.

Jag ber då först och främst få uttala den vanliga meningen,
när det gäller en förändring i grundlag, att det måste visas, att
föreslagen förändring är nödig och nyttig, och det är i det af -

N:o 36. 10

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till seendet, som jag vågar redan i början säga, att jag tror, att den
lydelse af siste ärado talaren icke har bevisat, hvad han trodde sig bevisa.

§ 72 riksdags- da§ vdl icke neka, att täflan var skickligt färglagd, men jag påordningen.
står, att teckningen var icke korrekt. Talaren sade, att revisionen
(Forts.) af riksbanken var så bristfällig, att den var »ett gyckelspel», det
vill väl säga ungefär lika med noll. Den ärade talaren har tillhört
den afdelning af revisionen, som behandlat riksbanken, och
jag får säga, att det var ledsamt, att hans erfarenhet gått i den
rigtningen, ty denna revision behöfver icke skötas så, att den
blir lika med noll. Den ärade talaren torde veta, att siffergranskningen
sker utan afseende på statsrevisionen, denna granskning
är redan gjord, då revisorerna sammanträda, särskilda tjensteman
finnas anstälda derför. Inventeringen, om hvilken han hade så
mycket att anföra, sker ju, men det är gifvet, att en inventering
af riksbankens alla sedlar, mynt och valutor icke kan ske
så, att man räknar hvarje kopparslant, utan den verkställes på
vanligt kontrollerande sätt så, att man jemför med inventarieförteckningarne
och ser till, att det finnes behörigt antal mynt,
påsar o. s. v., man räknar sedan innehållet i en och annan påse,
men icke stycke för stycke hvarje sedel eller myntstycke. Man
lår dessutom icke draga den konklusionen af hvad talaren yttrade,
att den af statsrevisionen verkstälda inventering är den enda
inventeringen, nej, i riksbanken inventeras ganska ofta. Jag ber
att få nämna, att den stora kassan inventeras årligen två gånger
af deputerade och en gång af bankofullmägtige. Den mindre
kassan inventeras eu gång i månaden af deputerade. Sålunda
ske nog inventeringar, så att kontroll icke saknas.

När man jemför förhållandet med afdelningskontoren, så har
man velat framhålla, att der är kontrollen mera skärpt, der finnas
särskilda revisorer, och för dem är föreskrifvet, att de skola uppehålla
sig vid kontoret för revisionsgöromål, vid de större 1 månad
och vid de mindre 14 dagar årligen. Men der är förhållandet,
att före dessa revisioner icke någon fullständig sådan siffergranskning
skett, som vid hufvudkontoret. Detta förhållande
trodde jag skulle vara för den ärade talaren kändt.

Här är i utskottets betänkande sagdt något, på sidan 9, om
befordrande af revisionsförrättningarnas skyndsamhet, och der omtalas
såsom en oegentlighet, att revisionen fördelar sig på afdelningar,
hvaraf den siste talaren gör den slutledningen att, då
sakerna sedermera föredragas i plenum, vet icke flertalet revisorer
hvarom fråga är. Man får icke af denna framställning draga
den slutsatsen, att det tillgår sålunda, att, när ett ärende föredrages
i plenum, det genast afgöres, och att revisionsärendena så
utan vidare expedieras. Nej, de bordläggas en gång åtminstone,
och det är tillfälle för hvarje revisor att taga del af de särskilda
ärendena. Först derefter vid nytt plenum sker föredragning till
beslut, och det är visst icke omöjligt för någon revisor att full -

11 N:o 30.

Måndagen den 9 Maj, e. in,

ständigt taga reda på hvarje ärende. Har han gjort detta, hvilket är Förslag till
hans pligt, så står han icke okunnig, såsom här nyss yttrades, utan ^eUeaf
kan deltaga i den slutliga pröfningen med noggrann kännedom om g f2 riksdagsföreliggande
fråga. Således, om någon af anmärkningen om arbets- ordningen.
sättet förut kommit till konklusionen, att det vore olämpligt att (Forts.)
fördela revisionen på afdelningar, så hoppas jag, efter hvad nu
af mig blifvit aufördt, man skall finna, att förändring i berörda
hänseende icke vore nyttig. Jag tror tvärt om, att det är ett ordentligt
och rigtigt sätt, att man förut gjort det förberedande arbetet
på afdelningar och sedermera fattar beslut i ett plenum af
hela revisionen med dess magt och myndighet.

Här är särskildt taladt något om att revisorerna skulle
kunna hafva mera tillfälle att egna sig åt sitt vigtiga arbete, beträffande
granskning både af riksbanken, riksgäldskontor^ och
statsverket, om de icke under de senare åren hade egnat sig allt
för mycket åt inspektionsresor. Vid bemötande af den anmärkningen
kan jag i hufvudsak instämma i hvad den siste ärade
talaren anförde. Jag har, för min del, den uppfattningen, att
dessa resor äro ganska betydelsefulla, och jag kan vitsorda detsamma,
som han sade, att genom dessa resor, genom den kunskap
om saker och förhållanden, som revisorerna derunder fått,
framställningar kunnat göras, som föranledt ganska stora besparingar
för statskassan. Men vidare är det icke så, att resor i
högre grad företagits af statsrevisorerna under de senare åren,
än förut.

I början af 1860-talet började statsrevisorerna att äfven vid
resor i orterna verkställa dem åliggande granskning. Sedan hafva
resor ständigt företagits af revisorerna. År 1875 — för att öfvergå
till den tid, då detta revisionssätt i större utsträckning började
användas — företogo de resor till Alnarps landtbruksinstitut,

Flyinge stuteri, Lunds universitet och hospital, Malmö centralfängelse,
jernvägsverkstäder och navigationsskola, Skara veterinärinrättning
och Svartsjö. Sedermera har förhållandet år efter
år varit ungefär detsamma, och under de senare åren har icke
mera tid användts på resor, än det år, som jag tog mig friheten
nämna, snarare mindre. Man har således under en längre tid
ansett detta vara lämpligt, och jag ber att få säga, att jag, för
min del, har den uppfattningen, att den tid ingalunda är förspild,
som användes på dessa resor.

Vid allt detta är ju ytterst fråga om hvad är det man
egentligen åsyftar med revisionen? Jag ber att i det afseendet
få fästa uppmärksamheten på hvad 6 § i instruktionen för statsrevisorerna
innehåller. Der heter det i slutmeningen: »börande
revisorerna, utan att, så vidt omständigheterna medgifva, förbigå
detaljer, hufvudsakligen granska dispositionerna, förvaltningen och
resultaten af det hela». Det har sålunda visserligen icke varit
meningen, att denna stora revision skulle ingå så i detaljer, att

X:o 36. 12

Måndagen den 9 Maj, e. m.

F°ändr ^eu s^u^e v^ta"a siffergranskningar, eller några dermed jemförlydehe
af granskningar, utan meningen är, såsom jag uppfattat den,

§ 72 riksdags . åstadkomma eu revision i stort, hufvudsakligen real reordningen.
Vision.

(Forts.) Jag kan icke heller godkänna rigtigheten af den uppfatt ning,

att, derför att revisionen icke åstadkommer en stor arbetsprodukt,
den arbetat förgäfves, eller att dess uppdrag icke skulle
vara fyldt. Jag tror tvärt om, att statsrevisionens ändamål, likasom
hvarje revisions, är att genom sin befintlighet förekomma
missbruk. Deri ligger dess stora magt och betydelse. Det går
icke an, att den är borta, men det är icke nödvändigt, att den
skall komma med många anmärkningar. Vår statsförvaltning
befinner sig lyckligtvis i det skick, att det icke är möjligt för
statsrevisionen att åstadkomma en sådan arbetsprodukt, som man
på ett och annat håll synes förvänta, och detta är glädjande för
vårt land.

Jag kan, såsom torde framgå af mitt anförande, icke finna
mig öfvertyga^ om, att det är nödigt eller nyttigt att vidtaga
denna förändring af statsrevisionen. Jag tror, att saken förhåller
sig så, att redan med det antal revisorer, som finnes, är tillräckligt
sörjdt för att en sådan kontroll skall kunna ega rum, som
man afsett med revisionens inrättande.

På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag att få förena
mig med reservanterna Bergius, Alin och Berg i deras yrkande
om afslag å utskottets förslag.

Herr Alin: Med anledning af vissa yttranden, som här

blifvit fälda, ber jag att få fästa uppmärksamheten på statsrevisionens
utveckling efter dess inrättande och betydelsen af denna
utveckling i konstitutionelt afseende. Såsom bekant, finnes i regeringsformen
ingen bestämmelse om en statsrevision, utan bestämmelse
derom intogs först i riksdagsordningen, Mot de bestämmelser
angående speciel granskningsrätt för statsutskottet och
inrättande af en statsrevision, som förekommo i första förslaget
till riksdagsordningen af 1810, uppträdde regeringsformens egentlige
författare Plans Järta genom en sin vän inom representationen,
eu medlem af borgarståndet, och framstälde genom honom de
anmärkningar, han hade att göra med afseende på de föreslagna
bestämmelserna och i fråga om öfverensstämmelsen mellan dem
och den nyss antagna regeringsformen. Han uppträdde, som sagdt,
både mot bestämmelsen om statsutskottets granskningsrätt, sådan
den var upptagen i förslaget till riksdagsordning, och mot inrättande
af statsrevision; och han yttrade, bland annat:

»Lika vådligt som det blefve att låta en styrelse, utan vilkor,
föreskrifna af rikets beskattande ständer, sjelfmyndigt använda
hela massan af statens medel, lika vådligt vore det att låta riksens
ständer pröfva förvaltningen af dessa medel i dess minsta detailler.

Måndagen den 9 Ma}, e. in.

13 N:o 36.

De fleste eu regerings åtgärder utföras genom något användande Förslag till
af statsmedlen. Den speciella granskningen af detta användande ändrad
skulle således leda riksens ständer i eu pröfning af regeringens ^ ^riksdagsmått
och steg, som snart öfverginge till eu sådan anarkisk öfver- '' ordningen.
förvaltning, hvaraf våra riksdagshäfder förvara för oss och våra (Forts.)
efterkommande eu varnande erfarenhet.»

Hvad han sålunda anmärkte medförde förändring i förslaget,
men medförde icke borttagande af bestämmelsen om inrättande af
en statsrevision, och orsaken dertill var utan tvifvel den långa
tid, som skulle komma att förflyta mellan riksdagarne, en tid,
som var så lång — fem år —•, att man ansåg, att det i följd
deraf behöfdes eu granskning mellan de tidpunkter, då statsut- .

skottet blef i tillfälle att förrätta sin granskning. Den synpunkten
både man förlorat, då man införde årliga riksdagar och ändock
bibehöll statsrevisionen.

Den revision, som 1810 inrättades, utsträckte, som bekant,
allt mer och mer sin verksamhet. Från statskontorets räkenskaper,
som man ju först tänkte sig att statsrevisionen skulle granska,
utsträcktes granskningen till räkenskaperna för statens öfriga penningförvaltande
verk, och revisionen har sedan sträckt sin verksamhet
vidare, från granskning af finansförvaltningen till gransk
ning af äfven öfriga förvaltningsgrenar, och i sammanhang dermed
står den utveckling, som revisionen har fått under senare tid och som
här har omnämnts, och som består deri, att revisorerna företaga resor
till olika delar af landet för att granska än den ena och än den andra
institutionen eller saken. Dessa resor hafva afsett granskning
eller besigtigande af t. ex. navigationsskolor, lägerplatser, slott, ekplanteringar,
fängelser, häkten, hospital, embetslokaler, byggnadsföretag
af olika beskaffenhet, och i sammanhang härmed kan
framhållas, att revisorerna hafva begärt och erhållit del af handlingar
och rapporter rörande sådana saker som t. ex. profskjutning
af gevär och till och med af befästningsplaner, enligt hvad
jag funnit af en diskussion i denna kammare 1885. Fn dylik
utsträckning af revisionens verksamhet synes mig icke stå i öfverensstämmelse
med de gränser, som grundlagen sjelf uppdragit
för denna verksamhet, och i det fallet vill jag särskildt vända
mig mot herr Nyström och hans yttrande, då han nämnde, att
grundlagen stadgar, att revisorerna hafva att granska icke blott
räkenskaperna, utan äfven förvaltningen. Hvad står då i 72 §
riksdagsordningen? Det heter, att revisorerna utses »för att enligt
regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning»,
hvarefter det vidare heler: »hvarje revision skall omfatta ett års
afslutade räkenskapen. Genom sistnämnda ord är väl tydligen angifvet,
hvilken sida af förvaltningen granskningen skall afse, och
denna uppfattning af grundlagens innehåll gör sig också tydligt
och klart gällande i instruktionen för revisorerna i dess 1, 2, 6

Xso 36. 14 Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till och 7 §§. Den utsträckning af revisionens verksamhet, som den
‘ddse^af *ro*:s detta har fått, har ledt dertill, att det utskott, till hvilket
§ 72 riksdags- revisionsberättelsen remitteras, statsutskottet, finner sig i följd af
y ordningen, denna remiss föranlåtet att taga upp till pröfning de olika slag
(Forts.) af anmärkningar, som statsrevisorerna gjort, vare sig de falla
under de bestämmelser i 39 § riksdagsordningen, enligt hvilka
statsutskottet skall göra anmärkning, eller icke, och häraf har
följt, att statsutskottet har inkommit med framställningar till riksdagen
om, att riksdagen med anledning af den eller den anmärkningen
skall ingå till Kongl. Maj:t med anhållan om att den eller
den administrativa åtgärden skall vidtagas, att den eller den
* embetsbefattningen, det eller det embetsverket skall indragas,

eller att t. ex. Kongl. Maj:t måtte uppdraga åt den eller den
akademien att inkomma med förslag till nya statuter o. s. v.
Jag har varit i tillfälle att påpeka en dylik framställning, då
statsutskottets yttrande med anledning af revisorernas berättelse
vid denna riksdag förekom. Att denna framställning ej var den
första i sitt slag, behöfver ej sägas, ty det är väl bekant, att
exempel på likartade framställningar kunna anföras från början
af det nuvarande riksdagsskickets tid och äfven från den föregående
tiden. Dylika framställningar, då de sålunda komma från
statsutskottet, föranleda åter, att Riksdagen kommer in på frågor
rörande administrationens detaljer, på hvilka Riksdagen alls icke
skulle komma in, eller också komma in på en annan väg än
anmärkningsvägen, nemligen den, som anvisas genom grundlagarnes
bestämmelser och motioner i fråga om underdåniga
skrifvelser, och dessas remitterande till tillfälligt utskott och om
behandlingen af dylikt utskotts utlåtanden.

Den utveckling, som statsrevisionens verksamhet har erhållit,
kan sålunda blifva eu källa till en af de största vådor, nemligen
Riksdagens inblandning i administrationens detaljer. Deri finner
jag en omständighet, som gör, att man bör, såvidt möjligt, söka
att motverka statsrevisioneus utveckling i denna rigtning och särskilt
förekomma allt, som kan bidraga att vidare befrämja en
sådan utveckling. Efter mitt förmenande skulle antagande af ett
sådant förslag, som konstitutionsutskottet här framstäf just bidraga
att befrämja utveckling i den rigtning jag framhållit. Antagandet
af detta förslag skulle nemligen faktiskt verka på samma
sätt som förökning af statsrevisorernas antal. Nu säger man att
en sådan ökning behöfves. Ja, det säges af dem, som hylla en
annan åsigt än min, rörande grundlagens bestämmelser om statsrevisionens
verksamhet. Men om statsrevisionen inskränker sin
verksamhet till att granska hvad den enligt grundlagen skall
granska, nemligen räkenskaperna, och upphör med granskningens
utsträckande till andra förvaltningsgrenar än medelförvaltningen,
då förmodar jag, att revisionen, äfven med sitt nuvarande medlemsantal,
skall befinnas kunna på ett tillfredsställande sätt upp -

15 N:o 36.

Måndagen den 9 Maj, e. in.

fylla sitt ändamål, och derför anhåller jag att få yrka afslag å
utskottets hemställan.

Herr Törnebladh: Jag skall icke tillåta mig att ingå i

någon längre utredning om hvad revisorerna hafva att göra, och
framför allt ej om hvad de icke hafva att göra. Men jag tillåter
mig att något till granskning upptaga ett par af utskottet anförda
skäl till stöd för den grundlagsändring, som blifvit föreslagen.
Det torde nemligen vara anledning att undersöka, om den grund,
på hvilken utskottet har stält sig, verkligen är hållbar.

På tredje sidan står upptagen en af Riksdagens revisorer för
några år sedan gjord framställning, som söker att framhålla, huru
svårt det är för Riksdagens revisorer att egna tillräcklig uppmärksamhet
åt granskning af riksbankens och riksgäldskontorets
förvaltning, när de 4 personer, som dermed närmast skulle hafva
att syssla, hafva mycket mindre tid att taga kännedom om riksbankens
hufvudkontor och riksgäldskontoret, än de 4 personer,
som hafva att göra med revision af hvarje särskildt riksbankskontor
i orterna. Den jemförelsen är icke fullt rigtig, i ty att,
såsom redan här har blifvit åtminstone erinradt, om också icke
så starkt betonadt, revisorerna vid afdelningskontoren hafva att,
väl oftast med något biträde, äfven verkställa sifEer- och detaljgranskning,
under det att vid riksbankens hufvudkontor den förberedande
siffer- och kontrollgranskningen fortgår hela året om,
hvarför ingen kan fordra eller bör fordra af revisorerna, att de
der underkasta sig samma arbete som revisorerna vid afdelningskontoren.

Sedan jag således visat, att sjelfva utgångspunkten för utskottets
framställning grundar sig på ett missförstånd, så tillåter
jag mig anmärka, att äfven på sidan 9 förekommer något, som
visserligen tål att ganska noga betraktas, innan man gifver sitt
erkännande deråt. Der har framhållits, hvad som äfven under
diskussionen framkommit, nemligen att det icke skulle vara någon
fördel, att revisorernas plenum sysslade med frågor om revision
af riksgäldskontoret och riksbanken, då denna revision egentligen
förrättades af en afdelning af fyra personer.

Först ber jag att få anmärka, att den praxis att anförtro
den närmaste granskningen af riksgäldskontoret och riksbanken
åt samma fyra personer icke har något stöd i gällande grundlag,
utan är en helt och hållet inom revisionen träffad anordning,
hvilken, långt ifrån att hafva egt bestånd i alla tider, är af färskt
datum. Man bar visserligen anmärkt, att om arbetskrafterna icke
äro tillräckliga, så hjelper icke fördelningen. Detta kan vara
sant, men å andra sidan är det lika rigtigt att, när det gäller
att använda arbetskrafter, som icke äro allt för rundligt tilltagna,
sjelfva fördelningen är af stor vigt. Denna kan göras på olika
sätt. Jag har deltagit i två statsrevisioner, och då fans icke denna

Förslag till
ändrad
lydelse af
t 72 riksdagsordningen.

(Forte.)

N:o 36. 16

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag Ull fördelning, som här omtalas och hvilken nu förutsattes såsom
lydelse af uågot §ifvet’ från h vilket man utgår. Det var då skilda personer,
§ 72 riksdags-som granskade riksgäldskontor^ och som granskade riksbankens
ordningen, förvaltning.

(Forts.) Det fans två afdelningar; sex revisorer hade att granska

ena hälften af statsverket och riksgäldskontoret, och sex revisorer
hade att granska riksbanken och den andra delen af statsverket,
och långt ifrån att man i plenum saknade kännedom om innebörden
och halten af de anmärkningar, som gjordes i endera afdelningen,
så förekommo i plenum ganska allvarliga diskussioner om och bestämda
bestridanden af befogenheten af anmärkningar, som gjorts
af just dem, som hade granskningen närmast sig anförtrodd.

1878 års revision företedde ett exempel på, huruledes den
afdelning, som granskat riksgäldskontorets räkenskaper, gjorde
en rätt skarp anmärkning mot afslutandet af ett lån. Detta gaf
anledning till eu liflig debatt i plenum. T vå ledamöter, som äro
här i kammaren närvarande, reserverade sig mot det utlåtande,
som majoriteten fann skäligt afgifva, och dessa ledamöter fingo
rätt, dels i förklaringen och dels i riksdagen. — Detta till bevis
att plenum icke behöfver bestå af sådana nollor, som här förutsatts
och som blott skulle taga till godo de framställningar, som de
närmaste granskarne kunnat för dem framlägga. Detta är icke
förhållandet och behöfver icke vara förhållandet. Och allra minst
bör plenum vara uteslutet, när fråga är om Riksdagens verk, der
Riksdagen i sista hand afgör. Der vid lag är det af vigt, att
många riksdagsledamöter sätta sig in i ärendenas behandling,
hvartill de böra hafva både rätt och pligt. De tolf ledamöter af
revisionen, som sitta för att bevaka Riksdagens rätt i fråga om
förvaltningen, måste känna det ansvar, som hvilar på dem, och
icke utan vidare acceptera hvad som framkastas. Det är ganska
vanligt, att i revisionen framkastas än det ena, än det andra, men
det är icke ovanligt, att sådant, som efter »promemorior» framställes,
undergår så allvarsam siktning och sållning, att det icke
kommer fram till Riksdagen.

För öfrigt vill jag erinra att, hvad Riksdagens verk beträffar,
de icke äro likstälda med statsverket, i det att Riksdagens verk
ytterligare och allvarligt granskas af bankoutskottet samt statsutskottet,
af det senare icke blott på afdelningen utan äfven i
dess plenum, — hvilka utskott, med stöd af revisionsberättelsen,
egna noggrann uppmärksamhet åt de förhållanden, som förekomma
vid dessa. Det är tydligt, att i fråga om det ena eller
andra verkets skötsel kunna förefinnas så vigtiga principfrågor,
att öfverlemnandet af deras förberedande behandling åt delegationer
af sex personer hvarken vore Riksdagen värdigt eller för
Riksdagens blifvande uppfattning af ärendet förmånligt.

Hvad inventeringen beträffar, så finnes det icke något tvång
för revisorerna att göra den efter listor. Det är lätt att gå till

Måndagen den 9 Maj, e. m

17 N:o 36.

räkenskaperna; men skall man räkna 400,000 kronor eller ett Förslag till
par millioner i femmor i dagkassan eller förvaringskassan, då får ;
man taga till flera än sex personer och kanske också litet längre g 72 riksdagstid.
Jag är visserligen af den åsigt, att det icke skulle skada, ordningen.
om antalet revisorer ökades, men hvad jag bestämdt håller på, (Forts.)
är att revisionen icke bör klyfvas i två särskilda revisioner, utan
att plenum hör få stå qvar med den magt och myndighet, som
det nu har, och den kontroll, som blotta tillvaron deraf utöfvar
derpå, att afdelniugarna göra hvad de skola göra och göra det på
rätta sättet. Jag är således i det afseendet af samma åsigt som
reservanterna, ehuru, hvad angår det framlagda förslaget om ökning
af revisorernas antal, jag icke skulle hafva något att invända
deremot.

Herr Ericsson. Då jag haft den äran att fyra år vara
statsrevisor och då öfriga kamrater i revisionen här uppträda har
jag ansett, att jag icke borde vara tyst.

Jag får bekänna, att jag icke är öfverdrifvet nöjd med statsrevisionens
arbete. Jag har funnit att det kunde göras bättre.

Och ännu mindre är jag nöjd med min egen verksamhet. Jag
har många gånger gått ifrån revisionen och sagt för mig sjelf:

»Hvad skall du vara med på sådant? Du kan icke uträtta något!»

Men när jag så kommit till närmare betänkande, så har jag insett,
att revisionen uträttat, om icke stora saker, så dock något som
kommit att upptagas af Riksdagen. Vi veta dock, att de flesta
anmärkningarne, som kommit fram, varit af ringa betydelse, och
få hafva varit af den betydenhet, att de ens vunnit statsutskottets
gillande och understöd.

Jag tror icke på nyttan af en tillökning af statsrevisorernas
antal och ännu mindre på nyttan af revisionens delning i två
afdelningar. Det har redan anförts skäl mot både det ena och
det andra. Jag har härtill icke annat att tillägga än min personliga
erfarenhet. Jag tror icke, att förhållandena skulle blifva
något förbättrade. En talare, som tycktes vara mycket nöjd med
sig sjelf, om icke alldeles med de andra revisorernas arbete, sade
att han erkände, det vi arbetade grufligt, men att resultatet likväl
kunde jemföras med noll. Så långt tror jag icke att man får
gå. Jag tror, att berörde talare verkat många nyttiga saker, men
att han också förlängt och försvårat arbetet. Det måste vara
något missnöje dermed, som gjort honom ifrig att försvara sitt
arbete. Han yttrade, att tiden vore så knapp. Ja, skulle man
gå in på att i hvarje detalj granska de volymer, som föreligga,
så försloge icke hundra revisorer. Men jag har icke betraktat
saken så. Jag har alltid suttit på den afdelning, der riksbanken
och riksgäldskontor granskats och som derjemte haft Dito hufvudtiteln
till sig hänvisad. Vi hafva alltid hunnit genomläsa
protokollen i båda verken, och boksluten hafva varit oss före Första

Kammarens Prof. 1892. JV.o 36. 2

Nto 30. 18

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till
ändrad
lydelse af
§ 72 riksdagsordningen.

(Forts.)

lagda och granskats. Naturligen har det beträffande riksbanken
varit en mycket summarisk granskning, ty vi hafva icke genomsett
långa listor på de särskilda dagkassorna, utan det generella
bokslutet. Det fordrar icke många dagar att ganska noga gå
igenom detsamma. På samma sätt har det förhållit sig med
riksgäldskontoret.

Hvad inventeringarna beträffar, så vet åtminstone icke jag,
huru man skall kunna göra det noggrannare än att räkna hvarje
obligation och skuldförbindelse. Att revisorerna sjelfva icke göra
upp listorna härför, utan låta tjensteman göra det, kan väl
icke betyda något. Icke kunna alla tolf behöfva göra upp
listorna. Men vill någon granska dem, så är det icke något
hinder derför.

Hvad resorna angår, är det eu annan sak. Jag har ett par
gånger opponerat mig mot allt för långa reser. Man reste t. ex.
förliden revision från Stockholm till Gotland, från Gotland till
Norrköping, från Norrköping till Göteborg, från Göteborg till
Skara, från Skara åter till Stockholm; Eskilstuna for man temligen
nära förbi, men gjorde i stället en särskild tur dit, för att
se på gevärsförändringen. Äfven om man träffar på god förtäring
under vägen, tycker jag, att resorna kunde inskränkas. Jag
har t. ex. under den tid, jag varit statsrevisor, varit två gånger
i Göteborg, den ena gången under 2 och den andra under 1 dag.
Om revisorerna också icke gå i hvartenda fånghus och lukta,
så tror jag att de kunna berga sig ändå, då det är andra vederbörande,
som resa hela riket omkring och inspektera. Jag tror
då, att det vore lämpligare att gå ikring här i Stockholm. Dertill
behöfvas inga långa resor, och det är något jag vill rekommendera
åt dem, som komma efter mig i revisionen. Här ha gjorts
anmärkningar om eu mängd saker. Jag vill t. ex. nämna
landtmäterikontoret för att få fästa uppmärksamheten derpå, att
det dithörande arkivet, som innesluter kanske de dyrbaraste
skatter vi ega, är så oförsvarligt illa förvaradt, att det icke är
skyddadt mot eldsvåda. Revisorerna gjorde härom anmärkning,
men statsutskottet ansåg det icke förtjena vidare åtgärd.

Jag säger detta derför, att jag icke vill taga på mig förebråelsen
att vi icke göra något. Jag påstår dock, att statsrevisorerna
kunna göra mycket mera, men när man börjar kl. 11 och
vanligen slutar kl. 2 och ändå kan hafva mycket bestyr ute i
staden under tiden, så kan man då icke säga, att man arbetar
ryggen af sig. Deruti ligger det och icke i det att revisorerna
blott äro tolf, ty om alla tolf arbetade, om också icke 8-timmars
arbetsdag, så kunde mycket mera uträttas. Man behöfver dock
icke gå igenom alla luntorna. Revisorerna hafva i en mängd af
år oförtrutet sysselsatt sig med folkskoleinspektörernas reseräkningar,
och sådant upptager tid. Eu statsrevisor höll på nästan
en hel månad dermed.

19 N:o 36.

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Min erfarenhet är att revisionen kunde göras bättre och Förslag till
äfven anordnas bättre, men den nu föreslagna ändringen skulle at

blott blifva eu försämring. Ju flere kockar, dess sämre soppa, g 72 riksdags

Jag skulle måhända kunna roa berrarne ännu en stund, ordningen.
men jag vågar icke tro, att jag skulle kunna tillägga något mera (Forte.)
af värde, och jag skulle derigenom endast förlänga diskussionen;
jag slutar nu derför med att yrka afslag å utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall

icke länge upptaga kammarens tid.

Jag har också varit statsrevisor ett par gånger, just under
de år, då revisionen började utvidga anspråken på sin befogenhet,
nemligen åren 1863 och 1866. Min uppfattning var då densamma,
som här förut blifvit framhållen af herr Alin, att statsrevisionen
. började öfverskrida det område, som enligt grundlagens
anda egentligen tillhörde den. Men nu har ett sådant öfverskridande
fått häfd af fleråriga prejudikat för sig, så att derom ej
är lönt tala, men väl att tillse, att ej öfvergreppen fortgå längre
än som skett.

Det är ganska sant, att vilja revisorerna gå in i alla detaljer
af räkenskaperna, då är och blir, hur man ställer det, tiden
otillräcklig. Der lågo hela golf fulla med böcker och verifikationer
från ensamt ett statsdepartement, och att flygtigt titta i dem var
ju bortkastad tid. Om ock revisionen varade året om, och det vore
dubbelt så många revisorer som för närvarande, skulle det vara
omöjligt att på det sätt, som nu åsyftas, medhinna en fullständig
revision.

Lyckligtvis kan icke revisionen utsträcka tiden för sin verksamhet
längre än den nu räcker, ty då skulle man icke hinna
få berättelsen färdig i rätt tid, och att öka revisorernas antal vill
jag icke vara med om för att ej heller på den vägen öka frestelsen
för revisionen att utvidga området för sin granskning utöfver
dess rätta gränser. Men jag tror, att revisionen skulle kunna
blifva mycket verksammare, om .Riksdagen först och främst såge
bättre efter hvilka den väljer till revisorer och icke, såsom nu,
ofta valde personer utan sakkännedom, blott derför att de önska bli
valda. När det blir fråga om revision af riksbankens förvaltning,
så är ej att vänta eller begära, att den, som är alldeles ovan vid större
räkenskaper och bokslut, skall kunna utföra eu verksam granskning.
En person, som aldrig haft mod bankaffärer att göra, kan
sitta ett halfår och titta i böckerna och skall ändock icke kunna
göra en förståndig anmärkning. På samma sätt med riksgäldskontoret.
Hvad förstår en person om dess skötsel, hvilken aldrig
haft något att skaffa med utländska lånoaffärer ocli vexlar?

När jag var ledamot af revisionen, kommo också ofta medrevisorer
och sade: »Kom och hjelp oss; vi förstå oss icke alls
på det här.»

N:o 36. 20

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till
ändrad
lydelse af
§ 72 riksdagsordningen.

(Forte.)

Således, det första vilkoret för eu verksam revision är att
personer väljas, som ega sakkunskap, ty eljest komma revisorerna
icke att uträtta något, om än deras antal blefve aldrig så stort.

Ett annat vilkor är, att man låter samma person tjenstgöra
som revisor ett par år i rad, ty då får han åtminstone så småningom
någon erfarenhet. Detta sätt har också numera börjat
att temligen allmänt praktiseras.

Om de båda utvägar, jag nu antydt, blefve fullständigt
anlitade, tror jag revisorerna skulle hinna med hvad de hafva att
göra. Att få en öfversigt öfver riksbankens och riksgäldskontorets
räkenskaper och skaffa sig eu förståndig uppfattning huru
verken skötas, det tror jag går för sig ganska snart för erfarne
män. Och om revisorerna icke skulle hinna gå in i granskning
af sådana småsaker, som då för ett par år sedan anmärktes, att
man vid Karlberg bundit eu bok för dyrt, så vore väl ingen
vidare skada skedd.

För öfrigt skulle jag vilja rekommendera åt revisorerna att
icke hafva anspråk att hvarje år gå igenom hvarje del af räkenskaperna
i detalj, utan de kunde ett år taga t. ex. trafikstyrelsens
räkenskaper, ett annat år fångvårdsstyrelsens o. s. v., men granska
dessa grundligt. De öfriga räkenskaperna kunde de taga mera
summariskt. Hölle de på på detta sätt några år, skulle de på
fem, sex år hinna noggrant genomgå hela statsverkets räkenskaper
samt få eu god inblick i alla förhållanden. Och ett sådant
tillvägagående skulle naturligtvis icke utesluta att, om något särskilt
förhållande påkallade uppmärksamheten på ett eller annat
ämne, äfven taga det under granskning.

Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Herr Nyström: Mitt svaromål kan blifva ganska kort, ty

de anmärkningar, som framkommit emot utskottets förslag, hafva
alla gått på samma melodi. Revisionen bör ej inlåta sig på eu
detaljerad granskning, den skall ej räkna hvarje obligation, hvarje
kopparöre, heter det, ty då hinner revisionen naturligtvis icke
med hvad den skall. Men, mine herrar, hvem har någonsin
ifrågasatt att revisionen skall ingå i en så detaljerad granskning,
eller på ett så rent af absurdt sätt fullgöra sitt uppdrag, som här
framstälts. Jag påstår deremot och är beredd att bevisa att, äfven
om revisionen i enlighet med gällande instruktion och förrättningens
egen natur hölle sig till en mera öfversigtlig granskning,
tiden icke skulle räcka till för revisionen att åstadkomma något
dugligt arbete. Härmed har jag visst icke sagt, såsom eu ärad
talare återgifvit mina ord, att revisionens arbete är alldeles bortkastadt,
att resultatet deraf är lika med noll. Nej, då jag i ett
par år haft äran vara ordförande på den ena af reyisionens afdelningar,
vill jag icke gå så långt i sjelfförnekelse och bestrida
att vi uträttat någonting alls. Men revisionen har icke uträttat

Måndagen den 9 Maj, e. m.

21 N:o Sfi.

så mycket, som ligger i sjelfva begreppet revision och som Riks- Förslag till
dagen haft rätt att vänta. Det hjelper icke, jag upprepar det, ändrad
detta talet om detaljerna, allraminst då man fått blicken öppen § fy2 liksdags
för att revisioner i allmänhet böra vara hvad jag tillåtit mig kallas ordningen.
»realrevisioner» — icke sifferrevisioner — det vill säga granska (Forte.)
förvaltningens gång och medlens användande jemte deras redovisning.
Problemet är att också här åstadkomma just en sådan
realrevision, men med de arbetskrafter, som nu finnas, räcker tiden
ingalunda till.

Hvad jag nu anfört är svar på yttrandet af herr Ekenman,
hvilken trodde, att jag ansåge resultatet af revisionens arbete vara
lika med noll. Det är fullt klart, att det bör vara en realrevision
och en öfversigtlig granskning, men som nämndt tiden räcker
ändå icke.

Herr Alins anmärkningar gingo ut på att med historiska
skäl påvisa, att revisionen för närvarande hölle på att gå öfver
sin befogenhet och inkräkta på områden, der revisionen icke hade
något att skaffa. Denna anmärkning vill jag lemna obesvarad,
ty frågan huruvida revisorerna öfverträdt sin befogenhet och om
inskränkning af deras magister, den föreligger icke nu. Här är
alldeles icke fråga om att förändra revisionens ställning eller
uppdrag. Den förevarande frågan är så mycket mer oberoende
af den utaf herr Alin upptagna, som här blott är tal om att göra
revisionen kraftigare med afseende å Riksdagens egna verk. Hvad
dessa angår, behöfver man ju icke vara rådd för att göra någon
inkräktning på den andra statsmagtens område. Och beträffande
revisionen af statsverket är icke någon ändring nu ifrågasatt.

Antingen herr Aliu har rätt eller icke, så inverkar detta icke på
den föreliggande saken, och jag behöfver således ej upptaga hans
yttrande till besvarande. Det gäller som nämndt här blott Riksdagens
egna verk, och dermed förfaller hans anmärkning.

Herr Alin anförde citat ur stadgandena rörande revisionen
för att visa, att den skulle vara egentligen en granskning af räkenskaperna.
I instruktionen för revisorerna heter det dock, att revisorerna
»böra, utan att, såvidt omständigheterna medgifva, förbigå
detaljerna, hufvudsakligen gfanska dispositionerna, förvaltningen
och resultaten på det hela». Detta är något annat än eu
blott räkenskapsgranskning.

Om revisorernas resor är tillräckligt taladt och tillräckligt
svaradt, så att jag behöfver ej orda vidare om dem.

Hvad herr Törnebladh påminde om, afsåg en annan tid.

Det arbetssätt, som då brukades, har numer blifvit öfvergifven
förmodligen på fullgoda skäl. Jag kan blott säga, att om man
på hans tid brukade eu sådan halfvering af rovisionen, som han
uppgå!'', det sättet måtte befunnits ännu mer otillfredsställande
än det nuvarande, eftersom man öfvergifvit det och i stället upptagit
den nuvarande anordningen. Och nog tyckes dot mig att

Sj<> 30. 22

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till
ändrad
lydelse af
§72 riksdags
ordningen.
(Forts.)

om de fyra revisorer, som nu skola granska riksgäldskontorets,
riksbankens och eu del af statsverkets förvaltning, icke medhinna
denna granskning, samt de öfriga revisorerna också äro öfverlastade
med göromål, saken ingalunda vore lijelpt dermed att
man fördelade revisorerna på blott två afdelningar i stället för
på tre, såsom för närvarande sker.

Vidare får jag säga, att hvad som sker vid revisionen af
afdeluingskontoren icke varit utgångspunkten för utskottets yrkande,
men utskottet har häri funnit en parabel, och den tycker jag är
ganska rigtig. Om man vid afdelningskontoren, med den personal,
som der finnes, behöfver två månader för revisionen, så hjelper
det icke att säga att der förekommer äfven siffergranskning; ty
två revisorer som med biträde revidera ett afdelningskontor hafva,
äfven om de dervid måste företaga siffergranskning, ett ojemförligt
lättare arbete än fyra personer, som skola jemte sjette hufvudtitelu
granska räkenskaper och förvaltning vid riksbankens hufvudkontor
och vid riksgäldskontoret.

Icke vill jag säga, att de i plenum sittande ledamöterna af
revisionen äro nollor derför, att de vid föredragning in pleno af
ett ärende, som de ej handlagt, nödgas lita på dem af kamraterna,
som haft detta ärende till sin särskilda uppgift. Man kan nemligen
icke begära, att de öfriga revisorerna, öfverhopade som de
äro med annat arbete, skola hinna sätta sig in äfven i frågor, i
hvilkas behandling de icke deltagit. De öfriga, som intet veta,
måste, som jag sagt, lita på de fyra, hvilka ganska litet veta.

Jag måste säga, att om det tillsattes sex personer, hvilka
finge uppdrag att uteslutande syssla med värfvet att granska riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltning, och desse finge två
månader på sig att intränga i undersökning af ärendet, så skulle
deras arbete blifva af mycket mera värde för Riksdagen och mera
upplysande för statsutskottet än hvad nu är händelsen, då granskningen
är uppdragen åt fyra personer, hvilka dessutom äro upptagna
af många andra värf och hvilkas anmärkningar måste i
plenum föredragas. Om sex personer uteslutande sysselsätta sig
med denna granskning, medför ock detta större trygghet, än om
arbetet utföres af fyra, låt vara att dessa skola meddela sina
upptäckter åt ett plenum af åtta andra.

Herr Ericsson sade, att det var som det kunde med arbetet
inom revisionen. — Jag vill gifva herr Ericsson det betyget, att
han var bland de minst flitige.

Friherre Leijonhufvud föreslog, att man skulle taga eu grupp
af embetsverk ett år och en annan grupp ett annat o. s. v. samt
för öfrigt hvarje år blott skumma öfver de andra. Jag tror nu
först och främst, att ett sådant tillvägagående knappast fullt öfverensstämmer
med instruktionen för revisorerna. Men för öfrigt
finnes nu icke ens tid för revisionen att sätta sig ordentligt in i
något, utan man måste »skumma» öfver allt.

Måndagen den 9 Maj, e. m.

23 N:o 86.

Tillståndet är för närvarande så otillfredsställande, att revisionen
knappast har rätt att kallas revision. Riksdagen har icke
af dess arbete den ledning för sitt omdöme, som den har rätt
att fordra. Jag är deremot säker på, att om en sådan fördelning
komme till stånd, att Riksdagens egna verk finge sina egna revisorer,
ett verkligt godt arbete skulle kunna åstadkommas, på hvilket
Riksdagen kunde bygga. Revisionen af statsverket skulle också
vinna på att skiljas från revisionen af Riksdagens verk. Vinst
skulle således uppstå å ömse sidor.

Jag anser, att den moderna revisionen, realrevisionen, är en
vigtig handling, och jag önskar, att resultatet af revisionens arbete
skall vara sådant, som Riksdagen eger rätt att komma i åtnjutande
af.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr SamzeHus: Jag skall icke i vidare mån förlänga

diskussionen, men då jag låtit anteckna å betänkandet, att jag
icke kunnat biträda utskottsmajoritetens beslut, anser jag mig
skyldig att yttra mig i frågan.

Då det här blifvit upplyst af talare, som deltagit i flera
revisioner, att det under nuvarande förhållanden är revisorerna
omöjligt att hinna fullgöra sina åligganden med särskildt afseende
å revision af såväl riksbankens som riksgäldskontorets förvaltning,
så är det naturligt att jag såsom redovisningsskyldig inför
revisorerna icke vill motsätta mig, att antalet revisorer förstärkes i
den mån så kan anses nödigt.

Deremot finner jag mig böra motsätta mig revisionens fördelning
i två afdelningar, derför att jag anser nödvändigt, att uppkomna
frågor om anmärkningar behandlas i plenum, då först genom
en mångsidig behandling af sådana frågor revisionens uttalanden
få verkligt värde. Jag har sjelf såsom sekreterare under många
år biträdt vid statsrevisionen, och jag tror till och med, att jag
utan skryt vågar påstå mig hafva större erfarenhet i fråga om
statsrevisionen än någon annan här i kammaren. Och min erfarenhet
är, att det mycket ofta händt, att anmärkningar af ofta
för långt drifvet nit framstälts å eu afdelning, hvilka, sedan de
blifvit belysta i plenum, fått förfalla, till största båtnad för revisionens
eget anseende.

Hvad revisionens utsträckning beträffar, så har mycket här
blifvit taladt om revisorernas resor. Jag hyser visserligen icke
eu så trång uppfattning om revisionens befogenhet som Hans
Järta, regeringstormens författare, men nog tror jag, att revisionen
någon gång utsträckt sig längre än den bort. Det har nemligen
mången gång inträffat, att underordnade tjensteman begagnat sig
af revisionen för ett slags fronderi emot sina förmän och genom

Förslag till
ändrad
lydelse af
f 72 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 36. 24

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Förslag till skriftlig reqvisition påkallat att revisorerna skulle infinna sig, men
lydelse af att då re.visorema sedan kommit och tagit saken i öfvervägande,
§ 72 riksdags- anmärkningens beskaffenhet varit ytterst tvifvelaktig.
ordningen. Deremot skulle det visst icke vara till fördel för det all (Forts.

) männa, om man fråntoge revisorerne allt initiativ. Jag vill erinra,
att åtskilliga mycket vigtiga förändringar genomförts just på grund
af revisorernas initiativ, exempelvis det tidigare bokslutet. Framställning
härom väcktes först bland statsrevisorerna, och förändringens
genomförande stötte i början på åtskilliga motigheter,
men är nu till stor fördel för det allmänna verkstäldt.

Då jag anser den föreslagna splittringen af revisionen i två
afdelningar leda till så betänkliga följder, att jag icke i någon
del kan biträda förslaget, förenar jag mig med dem, som yrkat
afslag å utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först derpå
att utskottets ifrågavarande förslag till ändrad lydelse af § 72
riksdagsordningen skulle hvila till grundlagsenlig behandling vid
en kommande riksdag och vidare på förkastande af nämnda förslag;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Förslag till
ändrad
lydelse af
§ 73 riksdagsordningen.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 73 riksdagsordningen.

Herr Bergius: Då kammaren nyss afslagit det förslag till

ändrad lydelse af 72 § riksdagsordningen, som utskottet framlagt,
så torde deraf böra följa, att förslaget till ändrad lydelse af 73 §
angående ökadt antal suppleanter för revisorerna äfven af kammaren
afslås. Men kammaren har antagit till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling det förslag till ändrad lydelse af 71 §
riksdagsordningen, som afgifvits af herrar Berg och Aliu samt
mig, och detta förslag förutsätter någon ändring af 73 §. Det
heter nemligen i 73 §:

»På samma gång och på lika sätt, som fullmägtige och
revisorer enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter
— — — —--— ----------.»

Som den af kammaren antagna 71 § innehåller, att fullmägtige
utses hvart tredje år, men suppleanter skola utses hvarje år,
så passar icke nämnda lydelse af 73 §. Jag föreslår derför följande
ändrade lydelse af 73 §:

»På lika sätt, som fullmägtige och revisorer enligt föregående
två §§ utses, tillsättas årligen jemväl suppleanter, att, vid
inträffande förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen
för fullmägtige i riksbanken tre, för fulhnägtige i riksgäldskontoret
likaledes tre och för revisorerna sex.»

25 N:o 36.

Måndagen den 9 Maj, e. m.

Det är såsom herrarne finna endast en redaktionsjemkning,
betingad af det förslag till ändrad lydelse af 71 §, som kammaren
antagit. Jag hemställer, att kammaren med afslag å utskottets
förslag till ändrad lydelse af 73 § måtte till hyllande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga det förslag till ändrad lydelse
af 73 §, som jag uppläst och som innefattas i den af herrar Alin
och Berg jemte mig afgifna reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på utskottets nu förevarande förslag till ändrad
lydelse af § 73 riksdagsordningen endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det förslag till
ändrad lydelse af berörda paragraf, som innefattas i den af herr
Bergius med flere vid 1 punkten i förevarande utlåtande afgifna
reservation, att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Sedermera gjordes propositioner, först derpå att utskottets
förslag till ändrad lydelse § 73 riksdagsordningen skulle antagas
att hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag
och vidare på godkännande af nyssnämda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 6 och
7 i denna månad bordlagda betänkande n:o 10, angående vilkoren
för försäljning af bränvin, biföll kammaren hvad utskottet i betänkandet
hemstält.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 8.40 e. m.

In fidem

A. von Krusmstjerna.

Förslag till
ändrad
lydelse aj
) 73 riksdagsordningen.

(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1892- N:o 36.

3

N:o 86. 26

Tiadagen den 10 Maj, e. m.

Tisdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3o e. in.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 51, i
anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om
den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika
trosbekännare, skola uppfostras.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets sistlidne dag bordlagda memorial n:o 17 och utlåtande
n:o 18.

Herr Widmarh uppläste en motion, n:o 37, angående pension
åt kronolänsmannen O. A. Gawells enka och barn.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst lagutskottets utlåtande n:o 51.

Kammaren åtskildes kl. 2.3 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjema.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktr.-Aktieb., 1892.