RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 33.

Fredagen den 6 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 29 sistlidne april.

Anmäldes ock bordlädes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:0 69, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af inflytande hyresinkomster
från de till svenska kronans egendom i Konstantinopel
hörande bodlägenheter;

• j ? anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anordnande

i Vadstena af en asyl för sinnessjuke; och

n"° * anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upp låtelse

af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i och för uppförande
derstädes af ett nytt centralfängelse för qvinnor och ett nytt
cellfängelse för nämnda län m. m.; samt

Första. Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning rörande större bolags förvärf af jordegendomar i vissa delar
af landet in. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1892 den 5 maj sammanträdde de valman, som af kamrarne
fått i uppdrag att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken jemte
deras suppleanter för att i anledning deraf att kamreraren m. m.
C. C. A. Gr. Westman, som vid innevarande riksdag utsetts till andre
suppleant i riksbankens styrelse, afiidit, företaga val af eu suppleant
Första Kammare)m Prut. 1892. N:o 88. i

N:o 33.

2 Fredagen den 6 Maj, f. m.

för fullmägtige och befans efter valförrättningens slut hafva dertill
blifvit utsedd:

herr Carl Erik Ekgren, kamrerare.............................. med 84 röster.

C. E. Casparsson. Er. von Strokirch.

Anders Persson. Arvid Gumcelius.

Detta protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af protokollet underrättas om ifrågavarande
val med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnande för den senast valde, dels ock till skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anmälan om valet, äfvensom för att iakttagas
vid riksdagsbeslutets uppsättande.

Företogs val af sju ledamöter i kammarens tillfälliga utskott n:o 5,
till hvars behandling hänvisats de inom kammaren väckta motionerna
nås 35 och 36; och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva
blifvit utsedde:

herr Casparsson .......

friherre von etter ...
herr Anderson, F. A.

„ Björnstjerna ...

„ Kockum,...........

„ Ekenman ........

grefve Spens ...........

med 101 röste:’,
101
100
64
60
58
58

Företogs val af tre suppleanter i kammarens tillfälliga utskott
n:o 5; och befunnos efter valförrättningens slut dertill hafva blifvit
utsedde:

herr Brehmer ............................................................. med 68 röster.

friherre Klingspor, C. G. A.................................... 59 „

herr Pettersson ........................................................... » 36 „ .

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 4 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 15 och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 7 a.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

N:o 33.

Vid föredragning af statsutskottets den 4 innevarande maj bordlagda
memorial n:o 61, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i frågor röraude anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel,
godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 4 i denna månad bordlagda memorial och utlåtanden
näs 62—-68.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,

11 punkten.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Bi 11 in g: Under förhandlingarne sistlidne onsdag hörde vi
herr'' statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet särskildt
uttala sitt beklagande och sin förvåning öfver att statsutskottet
i nu föreliggande punkt har yrkat afslag å Kongl. Maj:ts förslag. För
min del kan jag icke annat än lifligt instämma i hvad herr statsrådet
sålunda uttalat. Man kan icke underlåta att något förvånas öfver
detta utskottets förslag, då man erinrar sig, att under 1890 års riksdag
hvarken inom det särskilda utskottet eller inom Riksdagens kamrar
något motstånd visade sig mot ett förslag från Kongl. Maj:t af samma
innehåll som detta års förslag. Hvad kan det då vara, som har inträffat,
som så har omgestaltat opinionen i denna punkt? Jo, det har
mellankommit, om jag så får säga, en tredje part. Det är 1882 års
läroverkskomité, som i statsutskottet har fått eu mycket stark förordare,
hvilken har genomdrifvit, att detta statsutskottets betänkande
på ett ganska märkligt sätt påminner om 1882 års skolkomités uttalande.
Det kan väcka någon förvåning, att denna komités utlåtande
kommit till en sådan heder år 1892, ty den, som har å ena sidan
läst nämnda komités framställning och å den andra sidan genomgått
den kritik, som den erhållit af alla sakkunniga myndigheter, har knappt
kunnat vänta något sådant; ty om någonsin ett komitétänkande blifvit
grundligt från alla håll på samma grunder kritiseradt, så är det den
komiténs förslag. Aldrig har väl något arbete blifvit så sönderslitet
af kritiken från alla håll som det nämnda. Nu har det emellertid left
upp igen och gått igen i statsutskottets betänkande i många punkter,

Angående
ombildning af
vissa läroverk
m. m.

N:o 33.

Angående
ombildning af
vissa läroverk
m. m.
(Forts.)

4 Fredagen den 6 Maj, f. m.

och i synnerhet har det gjort sig gällande i denna punkt på ett, såsom
mig synes, bedröfligt sätt.

Jag anhåller nu att få yrka afslag på detta utskottets förslag och
bifall till Kong!. Maj:ts proposition och beder att få anföra skälen
härför. De kunna sammanfattas under tre rubriker:

Jag anser, att utskottets förslag bör förkastas l:o) derför att det
är egnadt att förrycka skiluaden mellan folkskolan och elementarläroverken,
2:o) derför att det är egnadt att ytterligare öka de många
oegentligheter, under hvilka lärarecorpsen i vårt land suckar, och
3:o) derför att detsamma är, så vidt jag förstår, mycket obilligt mot
de mindre stadssamhällena.

Iugen, som betraktat folkskolans utveckling i vårt land, har
kunnat göra det utan att känna glädje, men har man varit uppmärksam,
har man också funnit, att åtskilliga tecken tala om att en fara
hotar denna folkskolans utveckling. Jag skall icke tala om mer än
ett sådant tecken, och det är, att det har understundom i talet om
folkskolan framkommit i vårt land en smula skryt. Det bär kommit
fram icke blott vid expositioner; det har, såsom jag tror, äfven framträdt
icke sällan i folkskolebyggnaderna. Det är icke så litet skryt
i dessa byggnader, sådana de nu stå öfver allt i vårt land. Men om
nu detta vore endast eu sådan der liten oskyldig sträfvan att visa sig
något storartad, så vore derom icke så mycket att såga, men den
sammanhänger med en sträfvan, som i synnerhet på senare tider framkommit
med eu ganska stor kraft, den nemligen att utplåna skilnaden
mellan folkskolan och elementarläroverken. Jag vågar med bestämdhet
påstå, att den egentligen drifvande grunden för denna sträfvan
icke är en pedagogisk grund, ty jag tror icke, att någon från pedagogisk
synpunkt kan förneka, att folkskolan bör skötas efter sitt
program och elementarläroverken efter sitt. Och icke heller är grunden
ekonomisk, ty en folkskolekomité har klart ådagalagt, att om
upphäfvandet af skilnaden mellan folkskolan och elementarläroverken
skulle hafva någon praktisk betydelse, så skulle statens kostnader
blifva mycket större än de nu äro. Grunden är, så vidt jag kan
förstå, eu social. Äfven på detta område har införts den term, som
redan gjort så mycket ondt i vårt land, termen öfverklass och underklass.
Man anser, att om gränsen mellan folkskolan och elementarskolan
uppliäfdes, så skulle den mur, som skiljer de olika klasserna,
dermed varda undanröjd. Derför yrkas på borttagandet af första
klassen, derför yrkas också, att skilnaden mellan folkskolelärarne och
elementarlärarne skall upphäfvas.

Nu har statsutskottet — och jag är tacksam derför — med bestämdhet
tillbakavisat de motioner, som vid denna riksdag väckts och
som äro bärare af de längst gående anspråken på upphäfvandet af
skilnaden mellan folkskolorna och elementarläroverken. Det har afstyrkt
herrar Bergs och Hammarlunds motioner. Men utskottet har
äfven yrkat afslag på Kongl. Maj:ts framställning rörande de mindre
läroverken. Chefen för ecklesiastikdepartementet sade i onsdags, att
om statsutskottet visat lika god vilja vid denna punkt som vid åtskilliga
andra, så hade det ganska lätt kunnat åstadkomma en förening

Fredagen den 6 Maj, f. ra. 5 N:o 33.

af de olika yrkandena i denna punkt, men när utskottet icke gjort Angående
det, kan jag icke se annat än att det berott derpå, att statsutskottet »”''bildning af
i någon män, och längre än det bort göra, gifvit vika för sträfvan att vi>sam m erk
upphäfva skilnaden mellan folkskolorna och de allmänna läroverken. (Forts.)
Dess motivering säger detta ganska tydligt, Då jag är öfvertygad, att
det icke är önskvärdt att upphäfva skilnaden mellan dessa båda
bildningsanstalter, så kan jag icke önska annat än att Kongl. Maj:ts
åsigt må finna framgång framför statsutskottets i detta afseende. Och
då Första Kammaren enhälligt tillbakavisat förslaget att borttaga
första klassen i de allmänna läroverken, så synes det mig gifva förhoppning,
att kammaren i dag vill afslå statsutskottets betänkande i
denna punkt och i stället bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Mitt andra skäl mot statsutskottets förslag är det, att detta skulle
föröka de oegentligheter, under livilka våra elementarlärare sucka.

Det må ingen anse olämpligt, om lärarne, som lida af oegentligheterua
i sina afiöningsförhållanden, vända sig med sina klagomål till eforus,
som är deras naturlige målsman. Det kan icke heller vara otillständigt
af mig att här framföra några sådana klagomål. Jag hade tänkt
göra det, då den föregående punkten föredragits, men det blef för
sent i onsdags qväll att då upptaga tiden härmed. Om två sådana
oegentligheter vill jag nu i förbigående erinra. Den ena afser att
enligt ett cirkulär af år 1890 de, som äro kompetente till lektorat
och tjenstgjort såsom lektorer eller i motsvarande befattning, få räkna
dessa tjenstgöringsår till godo vid löneförhöjning, om de framdeles
utnämnas till lektorer. Om nu eu sådan man afiagt examen vid
universitetet, som gör honom kompetent, och tjenstgjort såsom lektor
aldrig så länge, men han icke passat på att aflägga lektorsprof, så
får han icke räkna sin tjenstgöring till godo och kan således, om han
utnämnes till lektor från att vara adjunkt, komma i sämre ställning,
än om han förblifvit på adjunktsstadiet. Den andra oegentligheten
afser följande. Extra lärare vid allmänna läroverken få 1,800 kronor
i arfvode, men vid pedagogierna, som hafva samma uudervisningsplan
och der lärarne hafva samma skyldigheter som vid de allmänna läroverken,
är förhållandet icke så. Om en lärare under tio år haft ett
vikariat vid ett allmänt läroverk, men detta vikariat upphör och han
skaffar sig ett förordnande vid en pedagogi, så får han icke nämnda
arfvode, under det att hans kamrat vid ett treklassigt läroverk får
det högre arfvodet. Många sådana oegentligheter finnas. Genom bifall
till utskottets förslag skulle många andra uppkomma, ty lärarne
vid dessa läroverk skulle, ehuru med samma arbete, komma att i
framtiden intaga eu annan ställning än deras kamrater vid de 5-kIassiga
eller högre allmänna läroverken. Vi skulle få ett nytt slags sämre
aflönade lärare med samma kompetens, tjenstgöringsskyldighet och
arbete. Vidare skulle, på grund åt'' de svårigheter, som förefinnas att
få enighet mellan vederbörande myndigheter med afseende å läroverkens
organisation, lärareplatserna vid de små läroverken icke tillsättas,
utan skötas på förordnande. En mängd lärare har derför i
lång tid måst förgäfves vänta på en befordran, hvartill de äro kompetente
och hvaraf de äro förtjente. Antagandet af utskottets förslag

N:o 33. 6 Fredagen den 6 Maj, f. m.

Angående skulle medföra en ytterligare försämring af det tillstånd, som statsombiidning
af utskottet mycket rigtigt och uttrycksfullt betecknat såsom pinsamt.
vUsaJä™erh Jag kommer nu slutligen till det tredje skälet mot att, på sätt
(Forts.) statsutskottet föreslagit, låta frågan om de mindre läroverken tills vidare
hvila. Jag kan icke finna annat, än att detta är mycket obilligt
mot de samhällen, som hafva dessa läroverk. Då förslaget härom
framlades af 1882 års läroverkskomité, hördes myndigheterna i alla
dessa städer, och jag tror, att de så godt som enhälligt protesterade
på det lifiigaste mot detta förslag och anhöllo på det enträgnaste, att
det icke måtte vinna bifall. Man, så att säga, “smet" dessa små samhällen
om munnen med att de skulle lå rättighet att vinna inflytande
på ordnandet af undervisningen. Men dessa samhällen undanbådo sig
den hedern och skattade den icke högt. Framför allt ville de icke
betala den med sina små läroverk. Det kan icke finnas någon rimlig
grund för att de större städerna skola få undervisningen kostnadsfritt
af staten, men att de mindre städerna, som i allmänhet äro högt beskattade,
skola få betala undervisningen. Nu har statsutskottet föreslagit
icke blott, såsom 1882 års läroverkskomité, att städerna skulle
bidraga med eu tredjedel, utan med ännu högre belopp, och detta
derför, att de skulle få undervisning äfven för sina flickor. Men det
är icke billigt, att småstäderna behandlas på annat sätt än öfriga
städer. Jag tror icke heller, att det är rättvist, enär dessa städer
hafva anordnat sina läroverksförhållanden, byggt bostad åt rektor m. m.,
naturligtvis under den förutsättning, att de skulle få behålla dessa
statens läroverk. De hafva icke kunnat drömma om att staten en
dag skulle komma och ensidigt upphäfva det förbund, som egt rum
under många år. De hafva litat på att staten skulle hålla det löfte
den gifvit. Det kan då icke vara rättvist, att staten en dag upphäfver
bolaget och säger: “I fån behålla läroverket, men endast på
dessa dryga vilkor!"1 Jag tror också, att det i många fall kan vara
rent af omöjligt att genomföra detta, ty det finnes sådana aftal mellan
de små samhällena och staten, som icke kunna af staten ensidigt
sönderslitas. Men äfven om det vore möjligt, är det, så vidt jag förstår,
hvarken billigt eller rättvist.

Till sist ber jag att få fästa uppmärksamheten på den mycket
olämpliga grund, hvarpå detta förslag hvilar, den nemligen att, om
det lins 29 lärjungar, samhällena skola betala sina läroverk, men att,
om det fins 30 lärjungar, de skola få läroverken bekostade af staten.
Hvad blir följden? Jo, den att, såsom vi veta att det bär skett och
kan ske, dessa samhällen naturligtvis mycket lätt skaffa in det behöfiiga
antalet lärjungar i läroverket. 1 stället för att göra hvad
man ansett lämpligt att göra, d. v. s. minska antalet af dem, som
kastas in i läroverken, tvingar man dessa samhällen att fösa in i
läroverken från folkskolan dem, som icke hade bort komina i de förra.
“Kan jag*, säga dessa samhällen, “blifva fri från bidrag, om jag
skaffar in 30 lärjungar, så nog kan jag skaffa dem!"

Huru jag än ser statsutskottets förslag, kan jag icke finna annat,
än att det är mycket olämpligt och icke förtjenar att bifallas, under
det att Kongl. Maj:ts förslag synes mig värdt Riksdagens fulla erkän -

Fredagen den 6 maj, f. m. 7 N:0 33-

nande, och detta så mycket mera som Kongl. Maj:ts förslag är af den Angående
beskaffenhet, att inom det mycket väl kunna inrymmas flera af de o™6*''2*1»"?
saker, som statsutskottet ansett önskvärda, ty det erbjuder tillfälle att vusam a™ver
i dessa läroverk gifva utrymme åt de olika orternas önskningar och (Forts.)
olika behof.

På grund af hvad jag nu anfört, tager jag mig friheten att yrka
afslag å utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Törnebladh: Statsutskottet har fått uppbära klander såväl
på onsdagen som i dag för det förslag, utskottet enhälligt framlagt.

Jag ber deremot att till en början få erinra, att då denna fråga vid
1890 års riksdag behandlades af det särskilda utskottet och Riksdagens
kamrar, så hade det särskilda utskottet i hufvudsak tillstyrkt
det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, hvilket föga skilde sig från
det nuvarande. Inom kamrarne voro då åsigterna långt ifrån klara.

Inom Första Kammaren fans en så stor minoritet som 40, hvilken
icke ville veta af någon Barnundervisning -— en fråga, som i detta
förslag är en af de vigtigaste. I Andra Kammaren undergick förslaget
en mycket kort och knapphändig behandling, hvilken icke berättigar
till någon slutsats om hvilken Andra Kammarens åsigt i frågan
kunde vara, ty förslaget förkastades helt enkelt i sammanhang
med en föregående punkt, hvarför en diskussion väl icke ansågs tjena
till något.

Alltså, förhandlingarna vid 1890 års riksdag lemna icke den ledning,
som önskvärdt vore, för bedömande af åsigterna inom Riksdagen
i denua fråga.

Hvad det beträffar, att 1882 års läroverkskomités betänkande
undergått en mycket sträng kritik, så är jag den förste att erkänna,
att detta är fallet och att den i åtskilligt nog var rigtig. Betänkandet
kritiserades särskildt ytterst strängt af vederbörande stadssamhällen,
hvilka icke ville gå in på de af komitén föreslagna grunderna. Detta
oaktadt och trots att vederbörande stadssamhällen framstält så bestämda
protester och äfven på visst sätt åberopat sig på rättsgrunder,
tillät sig emellertid 1890 års Riksdag att i fråga om en del mindre
läroverk egna dessa samhällens kritik en mycket svårare motkritik än
den samhällena egnat komiténs arbete; ty Riksdagen drog utan vidare
helt simpelt in vissa af de mindre läroverken. Och det är åtskilliga
tecken, som tyda på att en del af Riksdagens ledamöter icke är obenägen
att utsträcka exemplet och draga in ännu flera.

Hvad är det då, som skall kunna rädda dessa småläroverks framtid?
Jo, otvifvelaktigt skulle deras framtid vara betryggad, om man
kunde ställa så till, att kommunerna hade det största möjliga intresse
att bevara dem vid vaket lif, utan att kommunerna så småningom utsträckte
sina anspråk på att få de treklassiga läroverken uteslutande
med statens biträde förvandlade till femklassiga, ett anspråk som
också delvis återfinnes i stadssamhällenas yttranden öfver 1882 års
komités förslag. Detta förslag besvarades nemligen från åtskilliga
håll med den fordran: “långt ifrån att våra treklassiga läroverk,
hvilka föra ett tynande lifa — detta sades icke, men var icke desto

N:o 33. 8 Fredagen den 6 Maj, f. ra.

Angående mindre förhållandet — “böra indragas, så böra de i stället utvidgas
^u^dnutrrZl til1 femklassiga, ty då blir allt bra.“ Gent emot sådana anspråk är
m m det klart att Riksdagen måste förhålla sig ganska kritiskt.

(Forts.) Hvad angår de tre bufvudskäl, som den föregående ärade talaren

anförde, så skall jag tillåta mig att taga dem något i närmare granskning.

Det första skälet var, att utskottets motivering skulle förrycka
skilnaden emellan folkskolan och elementarläroverket. Nej, något i
den rigtningen kan jag icke medgifva att utskottet skrifvit, och jag
för min del vill ingalunda vara med om ett sådant förryckande. Jag
tror också, att om man läser referatet öfver diskussionen i Andra
Kammaren rörande denna punkt, man skall finna, att Andra Kammaren
icke fattat motiveringen på det sätt, att derigenom skilnaden
emellan folkskola och elementarläroverk skulle förryckas; snarare tvärt
om. Utskottet säger, att läroverken i fråga äro af öfvervägande lokal
betydelse och till sin ställning till statens intressen närmast jemförliga
med folkskolorna, samt tillägger, att läroverken dock naturligen böra
kunna lemna sina lärjungar ett ej obetydligt högre bildningsmått. Det
är således den lokala betydelsen af dessa skolor, som af utskottet särskilt
betonats och lagts till grund för utskottets förslag om sättet att
underhålla desamma. Och utskottet trodde sig hafva så mycket större
anledning härtill, som det bestämdt påstods i afdelningen, att den stadssamhällena
omgifvande landsbygden på långt när icke hade samma
intresse för dessa läroverk som stadssamhällena. Också har sjelfva
bildningsgången inom dessa läroverk af utskottet skizzerats på ett sätt,
som icke i ringaste mån kan antyda någon tanke att de skulle blifva
någon öfverbyggnad till folkskolan. Tvärt om har utskottet i det fallet
uppträdt ganska bestämdt emot de motioner, som framkommit i sådan
rigtning.

Vidkommande den andra anmärkningen, den om fortvaron af
oegentligheterna i lärarnes aflöning, så är jag den förste att beklaga,
att genom afslag på Kongl. Maj:ts förslag i den delen frågan om en
lönereglering för lärarne vid småläroverken måste blifva undanskjuten,
åtminstone på ett år. Detta är mycket ledsamt, men den skulle i alla
händelser icke nu kunna genomföras. Man var från början inom afdelningen
på det klara dermed, att huru än Första Kammaren skulle
komma att ställa sig, frågan om förbättring af aflöningen åt dessa
lärare icke nu skulle kunna lösas, emedan ett bifall till Kongl. Maj:ts
förslag af Riksdagen samfäldt helt enkelt visade sig omöjligt. Under
sådana förhållanden återstod blott att af det föreliggande förslaget göra
det bästa möjliga, och då hvarken afdelningen eller utskottet inom sig
egde tillräckliga krafter eller hade tid att sjelfständigt taga i hop med
frågan, tillät sig utskottet att i hufvudsak hänvisa till 1882 års komités
betänkande.

Jag kommer nu till den tredje anmärkningspunkten, den som rörde
den obillighet mot stadskommunerna, som skulle ligga i utskottets uttalande.

Jag har redan antydt, att denna obillighet skulle kunna blifva än
större, om åtskilliga af dessa mindre läroverk utan vidare indroges.

Fredagen den 6 Maj, f. m. 9 N:o 33.

Men jag skall tillåta mig att fästa kammarens uppmärksamhet på den Angående
alldeles bestämda och obestridliga skiljaktighet, som förefinnes emellan ombildning af
det förslag, som utskottet i sin motivering framkastat, och 1882 års vi*sa^läroverk
komités förslag. StadskommuDerna ansågo, att deras af komitén före- (Forts.)
slagna delaktighet i kostnaderna för läroverken vore obillig och betungande,
men det var då icke alls fråga om Barnundervisning en. Flickskoleundervisningen
ingick icke i den af komitén uppgjorda planen.

Nu deremot har med ledning och stöd af de kongl. propositionerna
till 1887 och 1890 årens Riksdagar denna Barnundervisning uppstälts
såsom en möjlighet och väl antagligen såsom en blifvande verklighet,
och detta förändrar frågans ekonomiska sida i så väsentlig mån, att
om samma kommuner, som afstyrkt komitéus förslag, skulle höras
öfver det nu framkastade förslaget, de antagligen skulle besinna sig
två gånger, innan de sade nej till att för sina flickor få en så pass
billig undervisning som den, hvilken nu blifvit dem erbjuden, hvarvid
dock får ihågkommas, att det uppstälda vilkoret af 30 elever, såsom
utskottet erinrat, måste ändras till siffran, om och när flickorna skulle
få taga del i undervisningen. Flickornas deltagande i undervisningen
skulle också göra det vida svårare att fasthålla realliniens undervisningsplan
såsom hufvudsakligen bestämmande för dessa skolor; ty om
man, såsom jag antager att en stor del af kammarens ledamöter hålla
för rigtigt, icke vill, att flickornas undervisning skall helt och hållet
stöpas i samma form som gossarnes vid de allmänna läroverken, så
är det klart, att flickornas närvaro i skolan måste föranleda till en
vida större frihet vid undervisningsplanens uppgörande, än som blifvit
antydt i statsverkspropositionen, då der föreslås, “att de mindre läroverken
må inrättas enligt realliniens undervisningsplau med de ändringar
deri, som på framställning af vederbörande kommunalstyrelse eller
läroverkskollegium kunna af Kongl. Maj:t medgifvas“. Af detta yttrande
följer, att om än ändringar deri komme att vidtagas, sjelfva
grundsatsen om realliniens undervisningsplan står såsom den normerande
för undervisningen vid dessa läroverk. Men om man jemför förhållandena,
äfven sådana man kan tänka sig dem för framtiden, så
finner man, att undervisningen i gosskolorna i allmänhet börjar med
tyskan, under det man i flickskolorna börjar med franskan. Jag anför
detta såsom exempel för att dermed bevisa, att då fråga blir om
inrättande af sådana mindre läroverk, kommunernas önskningar böra
få större spelrum, än som antydes i de anförda orden.

Är det nu förhållandet, att de flesta af ifrågavarande kommuner
skulle komma att begagna sig af anbudet att få sina flickor undervisade
i dessa läroverk, så är det också påtagligt, att om staten skall
ensam underhålla läroverken, staten i viss mån gifvit på hand att
lemna bidrag till flickskoleundervisningeu i eu annan form än den,
hvari bidragen nu utgå. Jag är visserligen icke för min del så rädd
för att ikläda staten något större förpligtelser i sådant afseende, men
kammarens ledamöter fatta säkert mycket lätt, att på grund af den
nu augifna omständigheten frågan får en vidd, som torde göra den
ena och den andra kammaren, framför allt den andra, betänksam. Jag
tillåter mig anmärka, att det är icke blott i de större och mera be -

N:o 33.

Angående
ombildning af
vissa läroverk
m. m.

(Forts)

10 Fredagen den 6 Maj, f. m.

folkade kommunerna, som flickskolorna åtnjuta understöd af statsmedel,
utan att det finnes äfven i de nu ifrågavarande smärre kommunerna
icke mindre än 11 sådana skolor, hvilka tillsammans hafva
ett större anslag af statsmedel än det af Kongl. Maj:t i propositionen
ifrågasatta förslagsanslaget å 8,000 kronor. De nuvarande anslagen
till dessa 11 skolor uppgå nemligen sammanlagdt till 8,850 kronor.
Huruvida dessa anslag skulle, om Kongl. Maj:ts proposition bifölles,
försvinna eller icke, derom är icke någon upplysning lemnad. Kanhända
skola de försvinna, kanhända blifva qvar, derom kan jag ej
yttra mig. Men äfven om man skulle tänka sig, att dessa anslag skulle
försvinna, så skall man vid en noggrann beräkning öfver de ekonomiska
förhållandena i en samskola, der undervisningen skulle ordnas
så, att hvarje årsklass undervisas för sig, komma till det resultat, att
i sådan händelse kommunernas bidrag enligt de grunder, som äro
framstälda af 1882 års komité, icke skulle komma att synnerligen
skilja sig från de kostnader, som kommunerna skulle hafva att vidkännas
enligt de af Kongl. Maj:t uti statsrådsprotokollet i detta afseende
angifna grunder. •— Jag skall icke trötta herrarne med den
speciella beräkningen härom, men jag står fullkomligt till reds med
siffror, om de skulle behöfvas.

Nu har utskottet visserligen sagt, att bidragen från kommunerna
borde höjas, men icke angifvit huru stor denna höjning borde vara,
utan endast håliit frågan öppen för framtiden, och jag ber att få fästa
uppmärksamheten på den för stadskommunerna i alla händelser väsentliga
skilnaden emellan att flickorna undervisas för 20 kronor om året
i de lägsta klasserna och att deras undervisning kostar 50 kronor,
såsom fiickskolekomitén föreslagit, och. hvilken kostnad torde vara den
lägsta, som nu kommer i fråga. Således vore det en bestämd fördel,
som genom samundervisningen skulle beredas dessa kommuner, och
häraf följer, att i händelse förslaget genomföres i större utsträckning,
en helt annan uppfattning derom torde göra sig gällande rörande frågans
betydelse än som lades i dagen, då kommunerna afgåfvo sina
yttranden öfver 1882 års komités förslag.

Under sådana förhållanden ansåg statsutskottet det icke vara
lämpligt att i närvarande ögonblick tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, utan att bäst vore att för tillfället afstyrka densamma och
att härvid framlägga just den motivering, statsutskottet nu användt
med afseende på de framtida möjligheterna att ordna frågan. Att
der vid lag det icke varit nödvändigt, att 1882 års komités alla åsigter
skulle vinna gehör, vare hos sig den ene eller andre, är temligen gifvet.
Denna komités åsigter hafva blott anförts för att gifva en allmän
skizz, då utskottet sjelf icke kunde inlåta sig på de närmare detaljerna
af ämnet. För min del har jag icke några så synnerligen tungt vägande
anmärkningar emot Kongl. Maj:ts förslag, om man kan föreställa
sig, att detta förslag kan taga de former, som utskottet tänkt sig såsom
möjliga, men utskottets motivering har gått ut på att åstadkomma
eu sammanjemkning af de olika åsigter, som yppade sig i frågan. Jag
tviflar nu på att detta gagnat till mycket, ty efter den diskussion,
som i ämnet egt rum i onsdags inom medkamtnaren, tror jag icke att

N:0 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

några säkrare upplysningar om Riksdagens mening blifvit vunna. Riks- Angående
dagens åsigter i undervisningsfrågor äro kanske, såsom mången annans,
mycket oklara och framför allt icke så konstanta. Men då frågan nu m m
icke kan nå sin lösning, utan tvärt om för denna gång fallit genom (Forts.)
medkammarens beslut — eu gemensam votering lär här icke kunna
ega rum, och eu sammanjemkning af skiljaktiga beslut torde ock svårligen
låta sig verkställas — kan det vara af vigt, att ärendet diskuteras
inom kammaren så pass allvarligt, att åtminstone genom denna dikussion
man kan få någon ledning om hvad som för framtiden kan
vara att göra.

Jag skall be att få sammanfatta hvad jag nu anfört så, att framtiden
för småkommunernas läroverk beror på att läroverken kunna
ordnas så, att kommunerna sjelfva hafva det största möjliga intresse
af att vidmagthålla dem och vidmagthåila dem väl, samt att detta
bäst sker genom att lösa dessa läroverk från beroendet af de allmänna
läroverken, hvilket beroende naturligtvis för samundervisningen
icke kan hafva någon vidare betydelse, och som utskottet velat för
sin del upphäfva, då det tänkt sig dessa mindre läroverk organiserade
mera såsom ett för praktiska behof atslutadt helt. Att någon skiljaktighet
förefinnes mellan utskottets motivering vid denna punkt och
vid den föregående, är rigtigt, såsom af mig under onsdagens debatt
erkänts. Här har nemligen utskottet vidgått, att de allmänna läroverkens
fem klasser icke hafva den betydelse, som utskottets majoritet
på en annan sida i betänkandet velat tillägga dem. Här har utskottet
stält sig på den ståndpunkt, att det bör finnas dels skolor, som äro
afsedda att meddela afslutade kurser af mindre omfattning, och dels
skolor, som mera äro ordnade med hänsyn till högre kurser. I detta
hänseende ber jag för öfrigt endast att få hänvisa till hvad som i
onsdags afton yttrades af den högt ärade representanten på kronobergslänsbänken.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag, men det är mig
för min del temligen likgiltigt, huru kammarens beslut kommer att utfalla,
emedan jag tror, att såväl på det ena som det andra sättet kan
sörjas för kommunerna, om nemligen i Kongl. Maj:ts förslag kan inrymmas
så mycket, som jag tänkt mig innehållas i utskottets yttrande.

Friherre Klingspor: Då jag i frågan om småläroverken in tager

en temligen radikal ståndpunkt, anser jag mig skyldig att yttra
min åsigt. Om man genomgår listan på dessa läroverk, de treklassiga
i Marstrand, Strömstad, Åmål, Filipstad, Skellefteå, Örnsköldsvik m. fl.
jemte några pedagogier, observerar man elevernas ringa antal, den
häraf följande stora kostnaden per elev, och den orimliga utgift, som
härigenom orsakas landet. När man vidare tänker på hvilka resultat
ernås vid dessa läroverk, så är det icke underligt, om man erfar en
känsla af att det icke är något vigtigare statsändamål, som här tillgodoses,
och om man blir benägen att än ytterligare vilja utsträcka
den omfattning, inom hvilken småläroverken borde indragas. Jag tror
också, att ännu liera af dessa småläroverk borde indragas, än redan
skett, men att utskottet nu icke vågat sticka hufvudet i bikupan, der

N o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

i^u-nde svarmarne naturligtvis skulle komma att bestå af de stadssamhällen,
IZsa läroverk hTilkas läroverk skulle komma i fråga att indragas, anser jag vara
m. m. * mindre underligt, då utskottet, genom att taga hand om den stora
(Forts.) fråga som i föregående punkt behandlats, synbarligen anser reformprogrammet
icke för närvarande böra ytterligare utsträckas.

Med allt erkännande åt Kongl. Maj:ts förslag i öfrigt, skulle
man genom ett bifall dertill i viss mån fastlåsa en del af dessa småläroverk,
nemligen dem, som, på sätt den föregående talaren nämnde,
ega en viss omfattning, och då kan man icke i första hugget våga
sig på att antaga ett dylikt förslag, när det icke är förenadt med en
sådan rensning, som vore behöflig.

Det har här kanske blifvit väl mycket framhållet, att den nya
organisationen borde antagas för lärarnes skull. Det är en farlig sak
att drifva för mycket åt det hållet, ty organisationsfrågan i och för
sig är för vigtig, att man dervid bör låta lärarnes ställning blifva allt
för framskjuten.

Herr Billing nämnde, att det går ganska lätt för sig att få behålla
läroverk, som eljest skulle indragas, genom att “fösa in“ ett antal
elever i dem. Beklagligtvis är detta också ett sätt, som redan i ganska
stor utsträckning vunnit tillämpning, och häraf följer, att det vid åtskilliga
läroverk synes finnas ett större antal elever än som borde tillhöra
dessa.

Vidare sade herr Billing, att det vore en orättvisa mot de mindre
städerna, att uteslutande de större städerna blefve tillgodosedda med
högre läroverk. I anledning häraf vill jag göra den frågan, huruvida
man kan anse t. ex. Strengnäs för en stor stad? Skara är också ett
af de mest obetydliga stadssamhällen i landet. Det är orättvist säga,
att det uteslutande är de större städerna, som blifvit tillgodosedda
med läroverk, ehuruväl dessa som regel erhållit sådana. Men eljest
har nog hufvudtanken vid läroverkens inrättande varit den, att det
skulle finnas åtminstone ett högre läroverk i hvart län, och då hafva
läroverken blifvit förlagda på lämpligaste ställe (stiftsstaden) utan afseende
på om detta varit en större stad eller icke. Mine herrar! Vi
böra icke vara allt för kommunistiska i detta fall och säga, att derför
att ett läroverk finnes i en stad, ett sådant också bör finnas i alla
andra städer. Ett sådant resonnement skulle medföra allt för dyrbara
konseqvenser, och jag bär på grund häraf i statsutskottet omfattat
den uppfattningen, att vi nu icke böra gå vidare i beviljandet af anslag
till mindre läroverk utan att detta må öfverlåtas till kommunerna.
Det resultat, hvartill utskottet kommit i den föredragna punkten, innebär
ett undanskjutande af den stora frågan, och jag tror för min del,
att utskottet nu icke kunnat komma till annat resultat.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Gill järn: Då den förste talaren mycket ut förligt

behandlat alla hithörande frågor och äfven den andre talaren,
som utförligt yttrat sig, icke haft några principiella anmärkningar
mot Ivongl. Maj:ts förslag, så behöfver jag icke ingå i något detaljeradt
försvar för detta. Jag skall blott med anledning af den förda diskus -

Fredagen den 6 Maj, f. m. 13 N:o 33.

sionea såväl som med föranledande af åtskilliga omständigheter, på Angående
hvilka jag derunder kommit att tänka, yttra några ord till belysning nmbildnin9 “/
af Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, vista ^läroverk

Jag tänker då först på den ytterliga svårigheten för Kongl. Maj:t (Forts!)
att af Riksdagens behandling af dessa läroverksfrågor få någon ledning
för sitt tillvägagåeude. Naturligtvis har Kongl. Maj:t att först
pröfva saken i och för sig efter sakkunniges hörande, men det är icke
något tvifvel om att icke Kongl. Magt också har benägenhet att gå
Riksdagens önskningar så mycket som möjligt till mötes. Jag påstår,
att Kongl. Maj:t också gjort detta i så hög grad sedan år 1890, att
man sannerligen skall vara mycket obillig för att förneka detta faktum.

Är en diskussion i pedagogiska frågor kort, i den ena kammaren eller
i den andra, så heter det, att diskussionen varit så kort, att den icke
kan lemna någon ledning. År åter diskussionen lång, så heter det att
diskussionen rört sig blott och bart om den eller den sidan af saken,
medan åtskilliga andra sidor icke blifvit behandlade af Riksdagen;
och Kongl. Maj:t står der lika oviss om Riksdagens önskningar.

En annan sak: Utfärdar Kongl. Maj:t eu stadga, en bestämmelse,
som gäller alla läroverk, genast heter det: “det är förskräckligt,
att allt skall vara stöpt i samma form! Stereotyperadt skall allting
vara!" Är det så, att Kongl. Maj:t anser, att lian kan inrymma större
frihet i det ena eller andra afseendet, heter det: “det är så oklart,
så obestämdt! Man ser icke hvarthän det syftar."

Så är äfven förhållandet beträffande den föredragna punkten.

Kongl. Maj:t har velat styra och ställa så, att de särskilda orternas
behof och önskningar skulle kunna ses till godo så mycket som möjligt.
Kongl. Maj:t har, visserligen försigtigt, såsom han måste gorå,
då han träffar på förhållanden, som han icke kan billigtvis utan vidare
ändra, sagt, att dessa läroverk skulle anordnas efter den reala liniens
undervisningsplan, men motiveringen tyder på att Kongl. Maj:t tänkt
på att realliniens undervisningsplan skulle kunna väsentligen modifieras.

Jag hänvisar i detta afseende dertill, att i anförandet till statsrådsprotokollet
det förekommer ett vidlyftigt referat af flickskolekomiténs
betänkande, med fullständigt angifvande af det mål, som komitén ansåg
böra uppställas för egentliga flickskolor. Komitén tillägger härvid:

“en undervisningsplan i enlighet med det sålunda angifna slutmålet
torde kunna tillämpas äfven i samskolan, dock med några modifikationer".
Och Kongl. Maj:t förklarar på flera ställen, att han ansåge
samskolan för ifrågavarande kommuner hafva ganska goda skäl för
sig. År icke detta eu tillräcklig antydning om det håll, hvaråt Kongl.

Maj:t syftar? Det står icke på något ställe, att dessa läroverk skulle
göras oberoende af de allmänna läroverkens organisation, men nog är
så mycket sagdt, att man med god vilja kan se, att framställningen
syftar ditåt. Min mening och förhoppning vore, att dessa läroverk
efter hand och inom en jemförelsevis kort tid genom förhållandenas egen
utveckling skulle blifva temligen fristående läroverk, afsedda att lemna
både gossar och flickor ett så stort kunskapsmått utöfver folkskolans,
som kunde uppnås intill eu ålder af 15 till It! år. Det är dock på
samma gång min tanke och mening, att det i undantagsfall icke skulle

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, t. m.

Angående erbjuda någon större svårighet för iärjungarne att öfvergå till de allombildning
af männa läroverkens 6:te klass, ungefärligen på sätt 1882 års komité
vimla,r läroverk 0(,j| gjven åtskilliga talare i Andra Kammaren antydt.

(Forts.) Det är intet statsändamål, som kan anses vara åsyftadt med dessa

skolor, har en talare här sagt. Det beror på hvad man menar med
statsändamål. Det är här efter min åsigt icke fråga om några folkskolor,
afsedda uteslutande för den kommun, i hvilken de äro belägna.
Mot en af de föregående talarne vill jag i sammanhang härmed särskildt
erinra derom, att just med afseende på utskottets motivering
blef det i Andra Kammaren en ganska liflig diskussion, hvarunder man
ville urgera den uppfattningen, att dessa läroverk skulle vara en påbyggnad
på folkskolan, och oppositionen häremot från statsutskottets
ledamöter var synnerligen matt. Det är ett verkligt statsändamål, att
äfven gossar och flickor i småstäderna, hvilka visserligen för den
förnäme stockholmaren kunna synas mycket obetydliga, men som dock
äro ganska väsentliga och värdefulla delar af hvad vi kalla vårt fosterland,
få förmåga att sköta sig i lifvets hvarjehanda förhållanden, särskilt
i den mindre industrien och handeln. Ur den synpunkten anser
jag, att dessa läroverk för staten ega sin mycket stora betydelse och
sitt stora värde.

Det har vidare sagts, att flickornas tillträde till dessa läroverk
skulle fullständigt förändra sakens ekonomiska sida. Detta är enligt
min åsigt för mycket påstådt. Hvad som anmärkts mot dessa mindre
läroverk af gammalt är, att den nytta, som de vid dessa läroverk anstälde
lärare skulle kunna utöfva, vore för liten, emedan der funnes
ett allt för obetydligt antal lärjungar att verka på. Om nu lärjungeantalet
blefve fullt tillräckligt, derigenom att det utökades med flickor,
och om derjemte statsverket icke ville undandraga sig allt understöd
för flickornas undervisning, så synes det mig fullt berättigade, att staten
bekostar dessa läroverk ungefärligen till det mått Kongl. Maj:t föreslagit.

Om nu staten, såsom en föregående talare rigtigt anmärkte, redan
lemnar bidrag till flickskolor i åtskilliga af dessa kommuner, så vill
jag först svara, att det till Hickskoleundervisningens understöd lemnade
anslag icke synes mig kunna användas för samskolor utan Riksdagens
medgifvande. Är då understödet åt flickskolan så stort, att staden
finner med sin fördel förenligt att bibehålla det, så begär den naturligen
icke att få någon samskola på platsen. Finner den åter med
sin fördel förenligt att afsåga sig det för flickskoleundervisningen atsedda
anslaget, så är det klart, att staden i stället kan komma i åtnjutande
af de fördelar, som äro beräknade för samskolan. Jag anser
således icke, att någon större tveksamhet bör uppstå i det afseendet,
utan hvarje stad torde lätt finna den anordning, som der är den
fördelaktigaste.

Hvad sjelfva undervisningens speciella anordnande beträffar, så är
här icke skäl att derom ingå i några detaljer. Jag kan icke säga, att
jag ansett nödigt att redan på förhand penetrera den frågan, ty jag
har tänkt: kominer dag, så kommer råd. Men så mycket är visst, att
om dessa småstäder finge veta, hvad de hade att vänta af Kongl. Maj:t

Fredagen den 6 Maj, f. in. 15

och Riksdagen, så skulle de vax-a befriade från mycken oro och mycket
bekymmer, som nu trycka dem. Det är af denna anledning jag förenar
mig med den förste talaren i yrkandet om bifall till Kong). Maj:ts
förslag.

Herr Borg: I anledning af en talares yttrande, att Första Kammaren
sistlidne onsdag enhälligt afslagit förslaget om första klassens
indragning, ber jag att få yttra några ord. Då jag hvarken reserverat
mig deremot eller yttrat mig i saken, och då jag för öfrigt instämt
med friherre von Kraemer utan någon inskränkning i anledning af
hans reservation, har jag velat till kammarens protokoll hafva antecknadt,
att jag fortfarande är af den öfvertygelsen, att första ldassen
bör indragas. Jag har ansett mig skyldig uttala, att jag sålunda icke
ändrat åsigt, enär jag nemligen 1880 och 1881 i Andra Kammaren
varit med om att gorå samma yrkande. Jag anhåller, att denna upplysning
må inflyta i dagens protokoll.

Herr Ekdahl: Statsutskottet har afstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts
förslag angående ombildning af de mindre läroverken, derför att utskottet
ansett, att man borde ifrågasätta större bidrag till dessa läroverk
från vederbörande stadskommuner än hvad dessa hittills lemna!,
hvilket icke enligt utskottets åsigt skulle kunna betraktas såsom “skäligt".
Det tyckes mig dock, att man icke rättvisligen bör kunna lägga
de mindre stadssamhällena till last, att de icke skulle gjort tillräckliga
uppoffringar för sina läroverk. Jag ber att få i detta afseende erinra
om att det icke är nog med att man mångenstädes fått uppföra nya
skolhus och anskaffa bostad åt rektor, utan att man äfven ofta här
och hvar gått i författning om uppbyggande af gymnastiklokaler samt
äfven, såsom skett i det samhälle jag tillhör, anstält extra lärare för
utvidgning af undervisningen. Då härtill kommer, att bidrag måste
lemnas till anstalter för högre undervisning åt flickor, bör det vara
klart, att redan den börda, som utgifterna för skolväsendet för närvarande
lägga på de mindre städerna, trycker dem ganska tungt.

Man har i dessa städer länge väntat på att komma ur det nuvarande
ovisshetstillståndet med afseende på deras läroverks bestånd
och organisation och till eu slutlig lösning på denna läroverksfråga.
1890 väntade man en sådan lösning, men den uppnåddes icke, och
det vore mycket att beklaga, om, såsom ty värr tyckes sannolikt, en
lösning ej heller nu skulle kunna ernås.

Hvad angår frågan om Barnundervisning, hvilken nu blifvit bragt
på tal, så har förslaget härom icke rönt mycken anslutning i de mindre
städerna.

Det nu framlagda förslaget om anordnande af sådan undervisning
är, ehuru upptaget såsom regeringens egen tanke, dock i hufvudsak
grundadt på läroverkskomiténs utlåtande. Jag anser det visserligen
ej omöjligt att, om detta förslag skulle vinna Riksdagens bifall, man
nu skulle komma att i åtskilliga mindre städer begagna sig af det erbjudande,
som förslaget innehåller, detta dock beroende på att man
skulle frukta att eljest gå miste om sitt läroverk. Men icke tror jag,

N:o 33.

Angående
ombildning af
vissa läroverk
m. m.

(Forts.)

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Angående att man eljest i de mindre städerna är i allmänhet nu mer än förr
ombildning af benäsen att ordna gossarnes och flickornas undervisning på planen af

vissa läroverk ° ,

m m Barnundervisning.

(Forts.) Att, såsom friherre Klingspor sade, statens kostnad för läroverken

i de mindre städerna i allmänhet skulle vara betydligt högre än kostnaden
för läroverken i de större städerna, vägar jag bestrida. Jag
tror tvärt om, att denna kostnad mångenstädes ställer sig mycket lägre
i de mindre städerna än i några af de större städerna; åtminstone
vill jag påstå, att friherre Klingspors yttrande icke eger tillämpning på
det samhälle jag tillhör. Lärjungeantalet i dess tväklassiga läroverk
är nemligen betydligt större än antalet lärjungar på några andra
ställen, der ett femklassigt läroverk blifvit anordnadt.

Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wieselgren: Särskildt en punkt i det yttrande, som chefen
för ecklesiastikdepartementet nyss afgaf, slog synnerligen lifligt an på
mig, och det var den, i hvilken han häfdade betydelsen för samhället
af dessa nu ifrågavarande läroverk. Hellre än detta ord skulle jag
dock vilja använda ett annat; jag skulle hellre velat framhäfva betydelsen
för samhället af att verkligt god undervisning må kunna i
våra små städer stå de bildningssökande till buds. Detta syftemål har
hittills icke främjats af småstädernas allmänna läroverk. 1 sak tror
jag dock, att vi båda afse detsamma; och jag är så mycket mer öfvertygad
om rigtigheten af denna uppfattning, som jag i den föreslagna samskoleundervisuingen
ser möjligheten för ett tillvaratagande af bildningsintresset
å många ställen i landet, der det annars måste komma att
lemuas derhän. Och för vidmagthållandet af landets bildningsnivå betyder
detta mer än frågan, om latinet skall börja läsas i 4:de eller i
öde klassen. Af denna bekännelse torde framgå min ställning till nu
förevarande fråga. Men jag måste dock gå ett steg längre, än hvad
herr ecklesiastikministern gjort, ehuru han enligt min uppfattning sjelf
i sitt muntliga anförande gick ett steg längre än hvad lian gjort i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet. Jag tror för min del, att om
hans yttrande i dag i kammaren hade varit afgifvet till statsrådsprotokollet,
skulle statsutskottet hafva haft svårt att försvara sitt afstyrkande
utlåtande i förevarande fråga.

Den skiljaktighet, som förefinnes mellan herr ecklesiastikministerns
och min uppfattning i detta stycke, ligger i utgångspunkten. Hans
utgångspunkt är statsläroverken, min de privata läroverken. För min
de! tror jag, att bästa sättet att gå till väga för främjandet af undervisningen
i de smärre städerna är att låta initiativet tagas från privat
sida och låta den privata verksamheten understödjas af kommunen och
staten, således fullfölja den väg, som Riksdagen för åtskilliga år sedan
beträdde, då den stälde till Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag , för
understödjande af några privata läroverk. Det är samma väg, som
inslagits i fråga om flickskoleundervisningen, ehuru man å densamma
icke gått så långt som man, enligt min åsigt, både kunnat och bort.
Med en staten förbehållen stödjande och i viss mån ledande ställning
tror jag här berörda bildningssträfvanden bäst främjas; på denna väg

Fredagen den 6 Maj, f. m. 17 N:0 33.

kommer man längst och torde hinna säkrast till det mål, som jag är
öfvertygad vi alla vilja nå.

Som saken nu föreligger har jag intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i det nu föredragna momentet hemstält och vidare derpå, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kong!.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

Mom. c).

Herr Sandberg: Jag utbeder mig kammarens välvilliga öfverseende
med att jag icke kan underlåta att gifva uttryck åt min sorg
deröfver, att statsutskottet icke fästat något afseende vid den af herr
A. P. Danielson väckta motionen om inrättande af ett mindre läroverk
i staden Borgholm. För Gotland med dess 50 å 60,000 invånare
består staten ett fullständigt allmänt läroverk. För Öland med dess
36,000 invånare vill staten icke bestå ett läroverk af de mest anspråkslösa
dimensioner. Den lilla fattiga staden Borgholm med 800 invånare
bär för anskaffande af eu beqväm lokal för den nu indragna pedagogien
samt för inköp af boställe åt rektor uppoffrat närmare 20,000
kronor. Rektorsbostaden kan naturligtvis säljas, men skollokalen är
sammanbyggd med kyrkan, i följd hvaraf den icke kan försäljas, hvarjemte
knappt någon nämnvärd hyresinkomst för densamma torde kunna
erhållas. Jag vill icke framställa något yrkande, då jag icke har den
ringaste förhoppning om framgång, utan jag nöjer mig med detta uttalande.

Om inrättande
af ett allmänt
läroverk i
Borgholm.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande moment hemstält.

Mom. d).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

12 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

13 punkten.

Mom. a).

Pcnsionsrcgle TJ

d i •• ti • i • _ .. , _ . ring för lärår xlerr

Bostrora, Filip: Med anledning af kammarens beslut i ne vid de högre

10 punkten mom. a) i detta betänkande tillåter jag mig yrka, att orden och Fmkiassi“under
förutsättning af bifall till utskottets hemställan i punkt 10:o)

Forsta Kammarens Prat. 1892. N:o 33. 2

N:o 33. 18 Fredagen den 6 Maj, f. m.

mom. a) af detta utlåtande11 måtte utgå. För öfrigt anhåller jag om
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande moment endast yrkats, af herr Boström, Filipr
att utskottets hemställan skulle bifallas med uteslutande af orden
“under förutsättning af bifall till utskottets hemställan i punkt 10:o)
mom. a) af detta utlåtande.”

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande''; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Om pensione- Atom. t).

ring af ämnes lärarinnor

Vid Herr Törnebladh: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derpå,
mäima''lärö- att såsom kammarens beslut utfallit i fråga om punkten 11, det icke
mannaår0 konseqvent, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan, utan skulle
det vara bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna kammare. Kammaren
har nemligen afslagit utskottets hemställan i 11 punkten och bifallit
Kongl. Maj:ts förslag. Något skäl att under sådana förhållanden
afslå, hvad Kongl. Maj:t hemstält beträffande de treklassiga läroverken,
förefinnes naturligtvis icke.

Herr statsrådet Gilljam: Då ingen af utskottets ledamöter framstält
bestämdt yrkande i frågan, ber jag att få instämma med den
föregående talaren. Såsom en naturlig konseqvens af det beslut, som
kammaren fattat beträffande de mindre läroverkens anordning följer,
att detta mom. b) bör af kammaren afslås, och yrkar jag således, att
Kongl. Maj:ts förslag i detta hänseende bifalles.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i det nu föredragna momentet hemstält och vidare derpå, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades deu senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

inslag för
älderstillägg ät
lär änne vid de
allmänna läroverken.

Ii punkten.

Mom. a).

Herr Törnebladh: Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att

med anledning af kammarens beslut under punkten 10 d) någon förändring
i detta belopp torde vara nödvändig, emedan Första Kammaren
afslagit motionen om första klassens indragning, på hvilken denna
beräkning af anslaget är grundad. Andra Kammaren har ock der
gjort en annan beräkning af beloppet, men jag undrar, om denna
kammare kan i sakens närvarande skick göra något annat än återremittera
frågan.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

N:o 33.

Herr Boström, Filip: Med anledning af hvad herr Törnebladh Anslag för
nyss anförde, ber jag att få yrka återremiss af det föredragna momentet, ålderstilläggät

lärarne vid de

Efter härmed slutad öfverläggning visades nu förevarande moment anm^^äro''

åter till utskottet.
Mom. I).

(Forts.)

Herr Törnebladh: Det är temligen likgiltigt hur man gör i

detta fall, emedan efter de beräkningar, som blifvit gjorda, eget nog
mellan utskottets och Kongl. Maj:ts förslag blott finnes en skilnad af
500 kronor. Det rätta vore väl dock, att äfven denna punkt återremitterades
i sammanhang med deu föregående.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades föreliggande
momeut åter till utskottet.

15—19 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

HO punkten.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Mom- &)• - Om kofoders ersättning

åt

Herr Tamm: Här återkommer en fråga, som under förra rika, folkskolelärare

dagen temligen ifrigt diskuterades. Utskottets minst sagdt egendom- ™" m''
liga slutledning kan förtjena att framhållas. Utgående från premissen,
att i några församlingar det i afseende på kofodret yppats tvister
mellan församlingen och skolläraren, söker utskottet lösa denna fråga
helt kategoriskt genom ett påbud, att i alla församlingar kofodersersättning
skall fixeras till 100 kronor, alldeles oberoende af huruvida skolläraren
derpå vinner eller förlorar. Sedan man så kommit till 100
kronor i kontant ersättning för kofodret, är språnget lätt gjordt till
tredje länken i slutledningen, att staten skall betala två tredjedelar
af detta, och för att likasom betona, att detta är liufvudmålet, tilllägger
utskottet, att sådant statsbidrag skall utgå äfven der kofodret
fortfarande levereras in natura. Det uttalades förra riksdagen af
en person, som har den största auktoritet här, nemligen nuvarande
chefen för eckleastikdepartementet, att han för sin del ansåg, att dessa
tvister mycket väl skulle kunna regleras, för så vidt det gälde kofodersersättningen,
utan att man derför behöfde öfverflytta detta onus från

N:o 33.

Om kofoders ersättning

åt

folkskolelärare

m. m.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, f m.

kommunerna på staten. Jag kan icke neka till, att jag tror det vore
bra, om ju förr desto hellre förslag härom inkomme till Riksdagen,
emedan jag verkligen tror, att på så sätt man komme undan öfverflyttningshistorien.
Tro herrarue verkligen, att på sätt utskottet föreslagit
dermed tvisterna härom vore undangjorda? Jag behöfver blott
erinra om en tvist, som omedelbart komme att uppstå strax derefter,
nemligen i fråga om byggande af ladugård. På vissa ställen måste
sådan finnas, på andra kan den undvaras. Detta blefve genast en ny
tvistefråga med anspråk från församlingens sida att blifva derifrån
befriad. Då kofodersersättningsfrågan redan är reglerad inom 4,854
församlingar, och den återstår oreglerad endast i 578 stycken, kan
man vara berättigad misstänka, att undanrödjandet af tvistigheterua
ej är kärnpunkten. Ej ligger till grund för förslaget önskan att söka
förbättra skollärarnes ställning, ty på sidan 107 bär utskottet sagt,
att en ersättning af 100 kronor får icke inberäknas i den kontanta
aflöningen. Denna aflöningspost föreslås skola särskildt uppsättas såsom
“ersättning för kofoder“. Och hvarför? Jo, för att undgå, att detta belopp
af 100 kronor skall kunna läggas till grund för högre pension vare
sig för skollärare eller hans enka och barn. Hvad föreligger då här,
hvad är det som man egentligen vill och eftersträfva!-? Jo, en skattereglering,
en öfverflyttning af en kommunens börda på staten. För
min del kan jag icke gilla en sådan öfverflyttning. Jag är ingalunda
bland dem, som tro, att det är möjligt att uteslutande basera statsregleriugen
på inkomstskatt, så kallad direkt beskattning. Jag. tror
för min del, att det blef en beskattning mera på redligheten och ärligheten
i uppgifter, än det blef en beskattning på sjelfva förmögenheten;
att rättvist tillämpa det beskattningssättet kan någorlunda ske inom
kommunens trängre område; ojemnare ställer sig inkomstskatten mellan
två kommuner, och i allt mera stegrad mån, ju större beskattningsområdet
är och ju mera skilda intressena derinom. Men att flytta
från förmögenheten en jemförelsevis rättvist fördelad utgift öfver på
statskassan är en åtgärd, som enligt min uppfattning går i alldeles
orätt rigtning. Man anförde visserligen som skäl för en sådan rigtning
vid förra riksdagen, att beskattningen inom olika kommuner är så
olika. Huru skall detta kunna ändras? Det måste finnas större förmögenhet
i en kommun än i en annan, och huru vexla ej behofven?
Jag tvifiar, att herrarne skulle vilja gå derhän att säga, att alla kommunens
skyldigheter skola öfvertagas af staten, och detta vore enda
sättet att åstadkomma fullt lika fördelning af de kommunala bördorna
kommunerna emellan. Dessutom fruktar jag för att det icke är nyttigt,
att skolläraren allt mer och mer undandrages beroendet utaf församlingen.
Och jag skulle beklaga den dag, då skolläraren göres till statstjer.
are och skiljes i intressen från den församling, hvars barn han är
satt att leda. På dessa grunder, herr talman, anhåller jag om afslag
på mom. b), men deraf följer, att i händelse detta godkännes, kommer
jag att anhålla att få ändring i mom. d), som jag sedermera skall
hafva äran att återkomma till.

Herr Boström, Filip: Jag är fullkomligt öfvertygad, att denna

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, i'', m.

fråga kommer tillbaka till Riksdagen till dess den blir löst i den riktning,
som statsutskottet nu föreslagit. Jag har haft tillfälle att deltaga
i ärendets behandling inom sammansatta stats- och lagutskottet
förlidet år, och der vanns pluralitet för den åsigt, som nu är statsutskottets.
Jag tror för min del, att detta icke är, såsom herr Tamm
säger, en ny sorts skadereglering, utan endast en fortsatt tillämpning
af det sätt, hvarpå skollärarues löner för närvarande fördelas mellan
stat och kommun. Skall staten bidraga med två tredjedelar af den
fasta lönen, ser jag för min del ingenting som hindrar, att äfven denna
ersättning för kofoder, som i många kommuner verkligen utgår i kontanta
penningar, att äfven denna del af lönen, säger jag, utgår efter
samma princip som den öfriga ahöningen. Hufvudskälet för denna
förändring är — utom att kommunernas bördor i någon mån härigenom
komma att lättas — att de tvister, som nu oupphörligen uppstå
mellan kommunen och skolläraren, skulle försvinna om denna förändring
vidtoges. Jag erkänner visserligen, att hvad utskottet föreslagit
skulle blifva eu ganska stor tillökning på 8 hufvudtiteln, men
jag är lika förvissad, att det icke skall dröja många år, förr än det
blir Riksdagens beslut.

Jag tillåter mig derför yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rudebeck: Jag är i mycket förekommen af den siste ärade
talaren, men jag skall ändå bedja att få tillägga några ord i frågan.
Det är naturligtvis gifvet, att erfarenheten i detta fall är olika på
olika orter, och det är ju lyckligt för de orter, der erfarenheten icke
gifvit vid handen behof af den förändring, som här föreslagits. Men
det förringar icke önskvärdheten och behofvet af eu förändring, ty det
finnes enligt mitt förmenande så talande skäl för densamma för dem,
som under en följd af år följt med dessa förhållanden inom skilda
landsorter. De kunna icke vara annat än för folkskolan menliga,
dessa ständigt förekommande tvister mellan skolläraren och församlingen,
och min öfvertygelse är, att dessa tvister skulle i afsevärd mån
undanrödjas genom ett sådant stadgande, som statsutskottet föreslagit,
eller att ersättning för kofodret skulle utgå med bestämdt belopp i
penningar.

Beträffande frågan derom, huruvida staten bör taga någon del i
den, kan jag lör min del icke finna något obilligt eller orimligt i anspråken
på att staten skulle bidraga till äfven denna aflöning, och
om, såsom utskottet föreslagit, den bestämmes att utgå i penningar,
synes det mig vara fullt konsekvent, att staten tager del i denna kontanta
aflöningsförmån liksom i de andra. Kommunalutskylderna äro,
hvad måhända icke många af herrarne veta, på eu del orter i landet
så ohyggligt stora, att de äro en börda, tyngre än man kan ana. I
dessa utskylder intaga utgifterna till folkskolan ett högst betydande
rum, och det är icke möjligt för de kommunala myndigheterna med
bästa vilja i verlden att kunna nedbringa dessa utgifter äfven med
den klokaste anordning, ty det gäller bestämmelser, hvilka binda kommunernas
åtgöranden vid folkskoleväsendet, utan afseende å deras eget
bepröfvande, till ett visst anordningssätt. Jag skall bedja att få be -

Om kofodersersättning
åt
folkskolelärare
m. m.

(Forts.)

N:0 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Om kofodersersättning
åt
folkskolelärare
m. m.

(Forts.)

lysa, hvad jag här sagt om de stora utgifterna till folkskolan, med
några siffror från den socken jag tillhör. Denna socken, vill jag nämna,
har ett invånareantal af omkring 10,000 menniskor. Skolbusen,
hvilka församlingen bekostat och uppfört, äro alla, med undantag af
ett, ofantligt enkelt anordnade. De representera dock ett taxeringsvärde
af 91,000 kronor. Dertill kommer en för högre folkskolans
lärare anordnad bostad för 3,000 kronor. Kostnaderna för skolväsendet
inom denna socken, deri icke inberäknad t värdet af bostäder åt
lärarne och lärarinnorna, uppgingo för åt- 1887 till 12,290 kronor, för
1888 till 19,536 kronor, för 1889 till 13,329 kronor, för 1890 till
16,520 kronor och för 1891 till 15,550 kronor eller i medeltal 15,445
kronor. Med dessa siffror för ögonen kan jag icke förstå, att det kan
synas obilligt, om man framställer en önskan att vinna någon lindring
i dessa bördor. Jag vet väl, att mycket stora anspråk ställas på statskassan,
och jag vet också väl, att dessa anspråk blifva och måste
blifva större och större, men jag tror ändå, att den begäran, som här
framställes, har så mycket fog och billighet för sig, att den förtjenar
att beaktas. Jag tror, att hvarje lindring i kommunernas bördor, som
kan göras, är till gagn äfven i stort sedt. Det råder ofantligt stort
missnöje i många kommuner öfver denna kommunala börda. Och det
skulle vara synnerligen lyckligt, om i någon mån staten trädde emellan
och lättade densamma. För min del kan jag icke finna annat, än
att här är tillfälle till ett sådant biträde från statens sida.

Jag ber derföre, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Friherre Barnekow: En föregående talare har redan påpekat att
oenighet mycket lätt uppstår i kommunerna till följd af deras i förevarande
punkt nämnda skyldighet att hålla skollärarne med kofoder.
Jag ber att något närmare få precisera, hvari denna oenighet består.

Författniugeu säger, att församlingen skall bestå skolläraren med
sommararbete och vinterfoder åt en ko; men hvari består då “vinterfoder
för en ko“? Om denna sak kunna många olika meningar finnas;
först strider man då om fodret skall lemnas i hö eller halm och säd,
och sedan återstår att komma öfverens om och bestämma beloppet af
fodret. Vidare kan församlingen i alseendet på sommarbetet vilja lemna
ersättning; derför är det, om skolläraren tvingar sig till betesförmånen
in natura, möjligt, att betet anvisas honom \ eller | mil från bostaden,
så att han icke kan hafva nytta deraf. Men, säger man, att
på landet lemna föder till en ko kostar ingenting; det är en naturaprestation,
hvars lemnande ingenting har att betyda. Ja, det är förunderligt,
att man kan tro naturaprestationerna på landet ingenting
kosta, liksom de skulle erhållas gratis. Nu för tiden går det icke så
till, som kanske herrarne föreställa sig, att, då t. ex. 1,000 kilogram
hö skola levereras, hvar och en kommer med sin lilla kladd hö och
således en arbetare, som är satt till 10 fyrktal, har att lemna ett
eller annat kilogram af hö eller halm. Den tiden, då sådant förekom,
är längesedan förbi, helt naturligt derför att det numera icke är ensamt
jorden som utgör beskattningsföremål, utan äfven kapitalet.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

N:o 33.

Nu har utskottet föreslagit, att i stället för naturaprestationen
skulle en viss summa bestämmas. Eu föregående talare har sagt, att
denna bestämmelse icke skulle medföra någon löneförbättring för skolläraren,
men faktiskt blir detta förhållandet, ty på de bestå ställen
kan icke värdet af ifrågavarande foder och bete uppgå till 100 kronor.
Beloppet bar föreslagits skola utgå såsom “ersättning för kofoder“
och icke inberäknas i den fasta lönen för att icke förorsaka
förändringar i afseende på skollärarnes pensionsförhållanden.

Att Andra Kammaren mer intresserar sig för denna förändring,
är enligt min åsigt helt naturligt, då ledamöterna från denna
kammare i allmänhet mera ligga i de kommunala förhållandena. Min
önskan, öfverensstämmande med mångas från nämnda kammare är således
att naturaprestationen bestämdes till en fast summa, bär föreslagen
till 100 kronor; jag skulle för min del nöja mig härmed eller
att ersättningssumman vore bestämd. Nu bar emellertid utskottet
föreslagit ett statsbidrag till | häraf liksom för öfriga till folkskollärarne
utgående kontanta löneförmåner. När ett sådant förslag framkommit,
har jag icke velat sätta mig deremot, isynnerhet som det
öfverensstämmer med mina principer i öfrigt, och skulle lindra och
öfver hela landet fördela de nu allt för dryga kommunalskatterna.
Efter vi nu äro inne på detta område, nemligen kommunalskatternas,
der jag så många gånger förut kämpat, vill jag framdraga ett exempel
från min hemtrakt. Det torde äfven ursäktas att jag återigen jemför
Stockholm härmed. Man talar om de dryga skatterna i Stockholm,
men här betalas till kommunen dock icke mer än 2 gånger bevillningskronan
och delvis endast 1 krona 75 öre till bidrag åt skolväsendet.
Yeten I, mine herrar, huru mycket man får betala i en
kommun i Skåne? Jo, 4 å 5 gånger bevillningen och 8 gånger, om
man tager endast bevillningen för jordbruksfastighet i beräkning, och
detta endast för skolväsendet. Under sådana förhållanden hemställer
jag, om det icke vore skäl att söka fördela dessa utgifter öfver hela
landet, så att de blefve mindre tryckande. Nu har man visserligen
sagt, att öfverfiyttningen koinme att innebära en orättvisa, emedan den
indirekta skatten komme att ökas. Men det är ju intet som hindrar
att den erforderliga skattetillökningen lägges till de direkta skatter,
som till staten utgå. Yi hafva ju rättighet äfven till att vidtaga en
sådan åtgärd. Striden om att staten skall åtaga sig vissa bördor, som
nu åligga kommunerna, är ingen ny strid; den är gammal och kommer
att pågå så länge dessa skatteförhållauden äro så olämpligt ordnade
som nu.

Såsom man torde finna, skulle jag helst önska, att förändringen
genomfördes, såsom här är föreslaget, så att kommunerna finge rätt
att betala dessa 100 kronor i stället för att lemna förmånen in natura,
och detta utan något statsbidrag, blott det nuvarande blefve
ändradt, ty det medför oupphörligen ledsamheter; både kommuner
och folkskollärare skulle helsa förändringen med glädje. Emellertid
yrkar jag på bifall äfven till utskottets förslag af det skäl, jag nyss
framförde, eller att kommunalskatterna på landet i allmänhet äro för

Om kofoders ersättning

åt

folkskolelärare

m. m.

(Forts.)

N:o 33.

2-1

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Om kofodersersättning
åt
folkskolelärare
in. m.

(Forts.)

dryga och landtkommuner finnas, som icke ega tillräcklig skatteförmågaatt
utgöra dessa såsom direkta ganska känbara skatter.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig att anhålla om bifall
till utskottets förslag.

Herr Sundberg: Jag kan icke neka till, att när jag läste redogörelsen
för den här ifrågavarande motionen i utskottets betänkande,
erfor jag ett visst nöje, derför att den återkallade i mitt minne den
gamla tiden, som i många afseenden är mig mycket kär, jag menar
ståndsriksdagarnes tid. Den har nemligen mycken bismak af de
motioner och förslag, som särskildt i det hedervärda bondeståndet ofta
förekommo och som afsågo regleringar af vissa förhållanden, hvilka
regleringar alltid gingo ut på att, när allt kom omkring, på ett eller
annat sätt kommunerna skulle få förmåner, hvilka staten borde betala.
Så är det äfven med den här motionen. Nu har likväl, ända
sedan vårt folkskoleväsen genom 1842 års folkskolestadga ordnades,
varit bestämdt, att om staten bidrog något — det har under olika
tider varit olika procent — var det en viss skyldighet, som uttryckligen
var fäst vid kommunerna, och den var, att de skulle bestå folkskollärarne
husrum, bränsle och det s. k. kofodret. Skälen dertill
ligga för hvar och eu så öppet i dagen, att man icke behöfver framhålla
dem. Nu har man hittills låtit bestämmelsen om husrum stå
ovidrörd af rubbningsförsök; likaledes har bränslet, som skollärarne
behöfva, lemnats ovidrördt, men man har nu kommit till kofodret, och
det är första försöket. Frågan om kofodret är på det sätt, som den
förste ärade talaren redan erinrat om, så pass mycket ordnad efter
nutida förhållanden, att der det icke är en naturaförmån, som folkskolelärarne
fortfarande önska åtnjuta och böra åtnjuta, t. ex. i våra
mycket aflägsna skogsbygder, der hafva frivilliga öfverenskommelser
blifvit uppgjorda, med hvilket belopp detta kofoder bör ersättas, och,
såsom den förste talaren redan erinrat, äro dessa öfverenskommelser
så vidsträckta, att det endast är 578 församlingar, i hvilka de ännu
icke kommit till stånd och i hvilka de kanske aldrig komma till stånd
af det lätt begripliga skälet, att skollärarne vilja behålla sitt kofoder
för att kunna hafva en ko och derigenom få mjölk, som icke alltid
är lätt åtkomlig i åtskilliga trakter. Nu säger man emellertid, att
saken bör ordnas genom att alldeles bestämdt fixeras och öfverallt
detta ofta nämnda kofoder ersättas med 100 kronor. Ja, det kunde
nu så vara, ehuru föreskriften såsom obligatorisk icke mycket skulle
gagna skollärarne, men låt vara att det blefve fixeradt, så skulle väl
i alla fall deraf icke blifva en följd, att staten af denna ända från
begynnelsen kommunerna åliggande skyldighet skulle betala •§- och
derigenom tillskyndas en ny utgift af 350,000 kronor. Nej, det går
väl icke rigtigt bra. Nu försäkrade emellertid den ärade talaren här
bakom mig, som vill hafva det på detta sätt ordnadt, att om den nu
afslås, kommer frågan igen. Jag tror nog också, att den kommer igen,
ty sedan dylika frågor en gång i riksdagen förekommit, komma de
alltid igen, och i sådant fall fruktar jag till och med, att denen annan
gång kommer att beledsagas af tvenne ledsagare eller kanske en i

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. in.

sender: rar så god och lemna biträde till bekostande af husrum åt
skollärarne, och var så god och bidrag med ■§ åt hvad bränslet kostar.
Kan detta vara nyttigt och bra, att öfverflytta alla kommunala bördor
till •§ på staten? Jag tror dessutom för min del icke att staten är så
rik eller dess tillgångar så stora, att man har rätt att i onödan kasta
350,000 kronor om året ifrån sig, utan jag instämmer fullkomligt i
hvad herr Casparsson i sin reservation sagt, att dessa 350,000 kronor
kunna mycket bättre användas.

Jag yrkar afslag på hvad utskottet här hemstält.

Herr Casparsson: Såsom kammaren behagade finna, stå vi

här inför ett förslag om förhöjning i 8:de hufvudtitelns anslag med
mer än eu half million kronor. En del af denna förhöjning är visserligen
endast skenbar, ty 200,000 kronor äro föreslagna för att täcka
bristerna i ett förut beviijadt förslaganslag, och verkliga tillökningen
skulle utgöra 350,000 kronor, eller den beräknade kostnaden för att
staten skulle åtaga sig utgörandet af folkskolelärarnes kofoder. Här
stå vi då åter inför det mycket omtuggade “kofodret“. Motiven, hvarför
staten skulle underkasta sig detta åtagande, är att förekomma
tvister mellan församlingarne och skollärarne. Hvad är då orsaken
till dessa tvister? Jo, den nuvarande författningens otydlighet, och
denna är på ett mycket talande sätt framhållen af eu bland motionärerna.
På sid. 102 i utskottets betänkande, säger motionären, och
jag instämmer nästan helt och hållet med honom, att “gällande bestämmelser
angående den folkskolelärare tillkommande löneförmånen af kofoder
vore synnerligen olämpliga. Då bestämmelsens mening äfven i
sådana hänseenden, i hvilka den vore ämnad att vara klar, vore tvetydig,
och i andra hänseenden åter syntes vara afsedd att vara sväfvande
o. s. v.“ Detta är en ganska sträng kritik öfver de nuvarande
bestämmelserna, men jag tror, att den icke är alldeles obefogad. Och
hvar är då korrektivet? Naturligtvis i utfärdandet af tydligare bestämmelser;
och att bestämma, hvad som menas med kofoder, tror jag icke
vara en svår eller omöjlig uppgift. Jag tror, att man har lyckats lösa
vida svårare samhällsproblem än detta, och skulle inom departementet
uppstå svårigheter att bestämma, hvad som menas med kofoder, kunde
ju frågan remitteras till landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen samt
veterinärinstitutet, och vill man dertill infordra yttranden från domkapitlen
och konungens befallningshafvande, måtte val frågan, om hvad
som menas med kofoder, kunna blifva utredd. Härmed vill jag alldeles
icke bestrida, att det finnes ställen i vårt land, der det kan möta
svårighet att utgöra denna löneförmån in natura, och jag anser mycket
billigt, att dessa kommuner skola hafva rättighet att i stället
lemna penningar, men deraf följer enligt min uppfattning icke, att
staten nödvändigt behöfver öfvertaga denna skyldighet. Detta är det
enkla skälet, hvarför jag i år liksom fjol motsätter mig statens öfvertagande
af ifrågavarande aflöningspligt. Såsom jag i min reservation
anmärkt, tror jag att här skymtar en annan fråga, som snart kommer
att taga Riksdagens uppmärksamhet i anspråk älven i flnansielt hänseende,
ty påtagligt är, att skall försvarsfrågan lösas, och den måste

Om kofoder8-

ersättning åt

folkskolelärare

m. m.

(Forts.)

N:o 33.

Om kofodersersättning
åt
folkskolelärare
m. m.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, f. m.

lösas, så blifver den finansiella delen af frågan af ganska stor betydelse.
Jag anser derföre det vara mycket oförsigtigt handladt, om
staten nu på ett bräde åtoge sig, såsom jag anser, i onödan en ökad
utgift af 350,000 kronor årligen, hvarför jag yrkar afslag på utskottets
hemställan.

Friherre Barnekow: Att bland de embetsverk, till hvilka Kongl.

Maj:t kan remittera denna fråga för att på den löst, finnas personer, som
icke nöjaktigt skulle kunna gifva förklaring om hvad som menas med
kofoder, det tvifiar jag icke på, men jag är öfvertygad att det finnes
tillräcklig sakkunskap för att få frågan utredd; är den åter lätt att
utreda, vet jag icke, hvarför vi hittills saknat eu utredning, som dock
skulle afhjelpa många svårigheter och fylla ett verkligt behof. Ty så
länge icke något finnes bestämdt, huru stor den kontanta ersättningen
bör vara, kunna oenigheter för hvarje dag och timme uppstå härom.
Såsom äfven anförts, hafva visserligen i de flesta församlingar överenskommelser
träffats, men en ny lärare behöfver ej vara bunden häraf
och kan, om ej de äldre vilkoren passa honom, begära sina förmåner
in natura. Derför skulle jag för min del vara lugn, om frågan blefve
utredd och ett bestämdt ersättningsbelopp fixeradt, äfven om staten
icke skulle bidraga med •§- af samma belopp. Emellertid håller jag
fortfarande derpå äfven i detta fall och kommer liksom i många andra
att kämpa för att de kommunala bördorna delvis öfverflyttas på staten,
ty de blefve derigenom rättvisare, mera jemt fördelade. Det finnes nu
kommuner, som tryckas så hårdt af direkta skatter, att de icke ega
den derför tillräckliga skatteförmågan. 350,000 kronor spela ju icke
någon rol, och antingen det är statskassan eller kommunerna som
hafva att svara för vissa utskylder, så är det dock ytterst de skattskyldige,
i båda fallen desamme, som personligen få betala. Ty hvad
är staten? Staten är ju icke någon särskild inrättning, utan vi alla
tillsammans utgöra staten, och på ett eller annat sätt få vi deltaga i
utgifterna för stats- och kommunala ändamål, men i detta fallet blefve
tungan mindre känbar, om den utsträcktes och fördelades öfver hela
landet.

Herr Lundin: Med anledning af föregående talares uttalanden

tog jag mig friheten begära ordet för att framhålla min åsigt, att det
icke är rigtigt och rätt att tvinga kommunerna till nya utgifter. Såsom
landtbrukare tillåter jag mig att vidhålla den synpunkten, att det
alltid är en fördel för landtbruket, om derifrån utgående löneförmåner
kunna få erläggas in natura. Jag kan icke heller vara med om
att mottaga eu skänk af staten, såsom här sättes i fråga, och jag
anser denna tunga icke vara större än att kommunerna fortfarande
mycket väl kunna bära densamma. Jag utgår äfven från den synpunkten,
att tillgångarne i allmänhet på landet äro ganska knappa
och det således för skollärare, i synnerhet med familj, kan vara rätt
godt att hafva foder för en ko att tillgå och derigenom äfven den för
honom nödvändiga qvantiteten mjölk. Jag kan icke heller dela den
åsigten, att det vore rätt bestämma don kontanta ersättningen till 100

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

kronor. Jag viil upplysa, att i den kommun, hvars angelägenheter jag,
såsom inom densamma bosatt, häst känner, har ifrågavarande löneförmån
utgått med 100 lispund hö och 100 lispund halm efter den
gamla räkningen, och dermed har från lärarnes sida ingen missbelåtenhet
yppats.

Under uttalande af min obenägenhet att i detta fall besvära
Kongl. Maj:t och vederbörande myndigheter med åstadkommande af en
utredning, får jag yrka afslag på utskottets här gjorda hemställan.

Herr Kaj er dt: Jag har begärt ordet endast för att tillkänna gifva,

att jag af principiella skäl alltid har motsatt mig de kommunala
bördornas alltjemt fortskridande öfverflyttning på staten och derför
måste yrka afslag på detta betänkande. Under den förda diskussionen
har från motsidan bland annat nämnts, att i vissa kommuner
missnöjet med de kommunala utgifterna är synnerligen stort, och derför
borde man vidtaga de åtgärder, som äro föreslagna, men jag
undrar, om missnöjet blefve mindre, om utgifterna från statens sida
komme att ökas, såsom nödvändigt blefve. De kommunala utgifterna
hafva kommunerna hufvudsakligen sjelfva åtagit sig, och missnöjet kan
derför icke blifva så stort med dessa som med utgifter, hvilkas tillkomst
de icke varit med om. Det har också anmärkts, att anspråk i
detta hänseende företrädesvis framkomma från Andra Kammaren, och
detta på den grund att man der i allmänhet skulle hafva ett lifligare
kommunalt intresse. Det förefaller mig litet roligt, ty jag tror, att det
kommunala intresset närmare bestämdt består i kommunal egennytta,
som i den nämnda kammaren framträder mer ohöljd än i denna, äfven
om den här skulle finnas. Slutligen har det också anmärkts såsom
ett skäl, att denna tunga och skattebördorna i allmänhet skulle mera
utjemnas, om de kastades på staten, eftersom bördorna äro temligen
olika i olika kommuner. Detta är naturligtvis sant, men jag kan icke
se annat än att den föreslagna åtgärden just med hänsyn härtill är eu
förtäckt början till kommunismen. Förenande mig med herr Tamm, får
jag således yrka afslag på betänkandet.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de derunder förekomna yrkaudena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande moment hemstält och vidare på afslag
derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Spåriberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. b) af 20
punkten i sitt utlåtande n:o 9, röstar

J a j

Om kofoders ersättning

åt

folkskolelärare

m. ro.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Höjning af
anslaget till
lönetillskott åt
lärare vid folkskolor
och småskolor.

Ominrättande
af ett nytt provinsialläkaredistrikt
i
Vermlands
län.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—31;
Nej—88.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. d).

Herr Tamm: Efter det beslut kammaren fattat i punkten b)

anhåller jag om utslag å detta mom. d) i hvad det skiljer sig från
Kongl. Maj:ts proposition och bifall till denna.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren utskottets i
nu föredragna moment gjorda hemställan, så vidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och biföll denna framställning
oförändrad.

21 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

22 punkten.

Herr Rudebeck: Den som något känner de lokala förhållan dena

i den bygd, i hvilken nu är föreslaget inrättande af ett nytt provinsialläkaredistrikt,
kan icke annat än beklaga den utgång, frågan fått
inom utskottet, och som sannolikt blir dess öde äfven i kammaren,
hvarigenom den torde vara åter undanskjuten för en lång tid. Jag
kommer icke att framställa något yrkande, ty jag vet, att det icke
tjenar till något, men jag har dock velat uttala min mening i frågan,
då jag är något så när förtrogen med förhållandena inom orten, på
det jag icke genom tystnad skall anses hafva ogillat motionärens förslag.
Tvärtom vill jag på det varmaste förorda detsamma.

Den som bor i stad eller i en ort, der man har lätt tillgång på
läkare, kan knappast göra sig en föreställning om de beklagliga förhållanden,
som i afseende å läkarevården existera inom denna aflägsna
och mycket fattiga bygd. Jag skulle kunna meddela herrarne ganska
färska exempel, som äro mycket sorgliga, men jag skall icke upptaga
tiden dermed. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på hvad hvar
och en kan inse, huru det nemligen skall vara i en bygd, der man har
t. ex. o mil till läkaren. Om jag utgår från en punkt t. ex. i Gräsmarks
socken, der afståndet till närmaste läkare är 5 mil, så fattar

Fredagen den 6 Maj, f. m.

N:o 33.

man lätt, hvilken betydelse inrättandet af ett nytt provinsialläkaredistrikt
för denna ort skulle — såväl till lindring i kostnader för läkarevård
som till sådan vårds erhållande i tid, — hafva för dessa fattiga
menniskor, som derjemte i allmänhet måste lega skjuts, enär de sjelfva
icke hafva råd att hålla häst. Behöfver en der boende anlita läkare,
så har han nu således att färdas först 5 mil för att hemta läkaren,
så 5 mil hem till den sjuke, derefter 5 mil tillbaka till läkarens hemvist
och slutligen 5 mil åter till eget hem. Den kostnad till läkaren,
som ett sådant besök medför, går enligt taxan till 15 kronor 50 öre,
och kommer så dertill lega af skjuts för 20 mil. Det behöfves icke
mycket ordande för att eu hvar skall inse och förstå, huru vanlottade
de i denna bygd boende äro i detta hänseende, och det är enligt min
tanke ett af de mest trängande behof att hjelp derutinnan snart lemnas.
Jag kan förstå de principiella skäl, på indika utskottet stödt sitt
afslag, och skall derför, som sagdt, icke heller framställa något yrkande,
men jag har velat uttala dessa ord för frågans behjertande framdeles.

Sedan öfver lägg ningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren hvad
utskottet i nu föreliggande punkt hemstält.

23—25 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

26 punkten.

Herr Bennich: Då statsutskottet, ehuru det visserligen uttalat

sig mycket sympatiskt för sjelfva saken, dock icke velat tillstyrka något
anslag för närvarande och någon reservation i detta hänseende icke
heller finnes, vågar jag icke hysa någon förhoppning, att kammaren
och Riksdagen skall bifalla Kongl. Maj:ts framställning. Jag ber dock
att till protokollet få anteckna och i herrarnes minne fästa, att detta
lilla anslag har en relativt mycket stor betydelse för den musikaliska
odlingen och bildningen i vårt land. I ett land, så pass fattigt som
vårt på mecenater, finnes ingen förhoppning, med mindre staten träder
emellan och understödjer lofvande anlag och talanger, att den musikaliska
utvecklingen skall kunna hålla jemna steg med förhållandena i
våra grannländer, ännu mindre i de stora kulturländerna. Våra grannar
Danmark och Norge hafva hvar för sig behjertat denna angelägenhet
och under lång tid beviljat anslag i samma syfte som af Kongl.
Maj:t nu begärts; och dessa anslag, långt ifrån betydande, hafva burit
rika frukter inom dessa länder. Det vore sorgligt, om vi i längden
skulle komma att stå efter dessa två våra grannationer, fåtaligare än
vi, men mera varmhjertade för detta kulturändamål. Jag har intet
yrkande att göra, men tackar emellertid statsutskottet för dess välvilja.

Herr Boström, Filip: Som kammaren behagade finna och den

siste ärade talaren äfven påpekat, är utskottets motivering för afslag
synnerligen välvilligt affattad. Då ärendet behandlades inom afdel -

Om inrättande
af ett nytt provinsialläkaredistrikt
i
Vermlands
län.

(Forts.)

Om understöd
åt inhemska
tonsättare.

N:o 33.

Om understöd
åt inhemska
tonsättare.
(Forts.)

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

ningen, uttalades så pass stora sympatier för Kongl. Maj:ts förslag, att
det till och med en gång var fråga om att bifalla detsamma. Men
vid närmare eftersinnande fann man, att man skulle vilja hafva något
tydligare angifvet, huru Kongl. Maj:t tänkt sig, att detta anslag skulle
utgå. Man ville icke, att det skulle utgå i samma form som det anslag
svenska akademien årligen förfogar öfver — denna lemnar nemligen
de högre summorna egentligen såsom pensioner åt framstående
vitterhetsidkare — utan man förestälde sig, att det borde komma
yngre, mera skapande förmågor till godo. Emellertid är min lifliga
öfvertygelse att, i fall ärendet återkommer till nästa års riksdag, statsutskottet
kommer att tillstyrka en dylik framställning som nu gjorts.

Men i frågans nuvarande läge tillåter jag mig att yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält. ''

27—38 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

39 punkten.

Herr vice talmannen: Efter den långa debatt, för hvilken åttonde
hufvudtiteln redan varit föremål, kan kammaren vara trött och önska
anförandena så korta som möjligt. Jag skall också söka fatta mig så
kort jag kan; jag vågar dock för några ögonblick utbedja mig kammarens
uppmärksamhet i denna fråga, som jag anser vara af ganska stor
betydelse.

Jag ber att få återföra i kammarens minne, huru vid 1885 års
riksdag Kongl. Maj:t gjorde framställning till Riksdagen om att anslå

250,000 kronor till restaurering af Skara domkyrka, att kostnaden för
arbetets utförande då beräknades till 370,000 kronor, att det, då denna
framställning skedde, visserligen icke var samladt mer än 70,000 kronor,
men att Kongl. Maj:t icke ansåg sig böra begära högre belopp
än 250,000 kronor, då Kongl. Maj:t ansåg ökad offervillighet inom
orten kunna fordras. Jag ber att i sammanhang härmed få nämna,
att denna offervillighet tagit sig ett, som jag tror, ganska tillfredsställande
uttryck, i det vida mer än det nämnda beloppet nu blifvit insamladt.
Af enskilda personer af församlingen liksom af domkyrkokassan
har nemligen sammanbriugats 175,000 kronor, hvilka tillsammans med
statsanslaget, 250,000 kronor, lemna ett sammanlagdt belopp af 425,000
kronor. Jag nämner detta för att visa, att hvad som fordrats af ökad
offervillighet blifvit fullgjordt. Men då arbetet börjat, hände det, såsom
nästan alltid händer vid dylika arbeten, att kostnader kommo till, som man
omöjligt kunnat beräkna på förhand, kostnader som uppgingo till högst
betydliga belopp. Så t. ex. visade sig snart, att reparation af grunden
var erforderlig i vida högre grad, än man vid den förberedande undersökningen
förmodat. De ökade kostnader, som i anledning deraf till -

H:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

kommo, uppgå till icke mindre än 24,656 kronor. Det visade sig äfven,
att grunden var i hög grad vattensjuk, i följd hvaraf man måste göra
afledningsarbeten, som kostade 2,700 kronor; vidare behöfdes för tornets
påbyggande 8,000 kronor. Åtskilliga andra arbeten tilikommo, som
jag icke vill trötta kammaren med att uppräkna, men hvilka voro nödvändiga
med hänsyn till kyrkans blifvande bestånd. Härtill kom, att
då vid arbetets framskridande visade sig, att allt fönsterarbete, som
var beräknadt att ske med cement, kunde utföras i huggen sandsten
såsom förut, så verkstäldes detta med något ökad kostnad; och slutligen,
då det framgick, att kyrkan fordom varit försedd med tritoner,
så ansåg man, att dessa borde ånyo anbringas för att kyrkan, så vidt
möjligt, måtte återställas i sitt forna skick. Kostnaden för dessa tritoner
uppgår till 33,537 kronor; och jag tror, att allvarsamma anmärkningar
kunnat göras, i fall man icke utfört dessa arbeten. Kostnader
hafva således uppstått långt öfver hvad som beräknats, och det visade
sig i höstas vid anställande af förnyade beräkningar af återstående
kostnader, att utöfver det belopp man, såsom nyss nämnts, ihopsamlat,
eller 425,000 kronor, fattades 100,000 kronor. Dessa 100,000 kronor
har konsortiet liksom äfven motionären tänkt sig skulle anskaffas på
så sätt, att staten lemnade ett anslag af 75,000 kronor och domkyrkan
upplånade återstående 25,000 kronor för ändamålet. Mig förefaller detta
dock vara att ställa större anspråk på statskassan än som lämpligen bör
ske. Jag föreställer mig, att om staten beviljade ett anslag af 35,000
kronor och lemnade domkyrkan ett lån af 40,000 kronor, vore detta
den form, i hvilken statens understöd lämpligast kunde framträda.
Denna form af lån har staten förut användt vid två tillfällen, i fråga
om Linköpings domkyrka, då medlen der visade sig otillräckliga. Reservanterna
hafva nu hemstält om samma annuitet och samma ränta, som då
för Linköpings domkyrka bestämdes, eller 5 procent annuitet, deraf
4 procent ränta. Denna annuitet räcka domkyrkans medel till att
gälda. Domkyrkan, förr mycket rik, har nu en årlig inkomst af
omkring 3,600 kronor. Dess årligen återkommande utgifter uppgå till
omkring 800 kronor; återstår således ett belopp af omkring 2,800
kronor. Af dessa skulle vid bifall till reservanternas förslag åtgå 2,000
kronor till ränta och amortering, hvarefter endast återstå 800 kronor,
hvilket belopp icke torde vara för stort för de öfriga ändamål, som
med kassan afses, men dock torde vara tillräckligt.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att sannolikt
är, att om staten nu icke understödjer företaget, fara är för handen,
att det icke kommer att fullbordas, att således de ganska betydliga
medel, som nedlagts derpå, dels i form af statsanslag, dels genom
omnämnda bidrag, utgifvits, utan att det med dem afsedda ändamålet
vinnes, att de svigtande krafterna behöfva statens understöd samt att
hvad reservanten begärt torde vara det minsta, som i den vägen kan
begäras för att vara fullt effektivt. Men lemnas dessa medel, tror jag
man kan säga, att arbetet blefve fullbordadt. För att vinna en ytterligare
garanti i detta hänseende hafva reservanterna lagt till som vilkor,
att intet får lyftas förr än styrkt blifvit, att domkyrkan eger medel
för fullbordande af restaurationsarbetet. Nu kan man säga: “hvad

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.
(Forts.)

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.

(Forts.)

betyder detta vilkor? Det som uppstäldes förra gången har icke betydt
särdeles mycket." Jag svarar derpå, att det är betydligt svårare att
beräkna en kostnad, innan arbetet blifvit påbörjadt, än nu, då arbetet
närmar sig sin fullbordan. Nu betyder ett sådant vilkor något helt
annat än förut.

Jag nämnde om det vilkor Riksdagen fäste vid sitt beslut 1885
eller att restaurationsarbetet skulle fullbordas utan vidare anslag af
statsmedel, och jag kan icke neka till, att jag finner statsutskottets
uttalande i den vägen befogad!. Det är svårt att gå ifrån ett sålunda
bestämdt vilkor, men jag tror icke, att det finnes någon regel utan
undantag, och ett undantag torde föreligga. Om nemligen denna regel
skulle i hela sin stränghet upprätthållas, komme det afsedda ändamålet,
till hvilket staten lernnat ett stort belopp, att förfelas. Ty det
finnes ingen bakom detta vilkor, till hvilken man kan vända sig och
säga: ni är skyldig att träda fram och betala hvad som fattas, domkyrkan
kan icke fylla det stora belopp, som behöfves. Den lilla församlingen
kan icke heller träda emellan. Den består hufvudsakligen
af en mindre, icke rik stad; den kan icke skaffa ett så betydande
belopp utöfver det, hvarmed den redan biträdt, eller sammanlagdt

30,000 kronor; mycket öfver detta kan man icke fordra. Att vända
sig ytterligare till den enskilda offervilligheten tror jag är fruktlöst.
Försök hafva upprepade gånger gjorts i detta afseende, och icke obetydliga
belopp hafva sammanbringats; att nu vänta att få någon väsentligare
del af hvad som fattas synes mig icke möjligt. Om Riksdagen
nu afslår den framställning som gjorts och nekar att lemna vidare
hjelp, fruktar jag derför, att arbetet afstannar och att således det
ändamål, för hvars befrämjande så betydliga summor redan användts,
ej uppnås. Jag tror mig veta, att de medel, som finnas, icke räcka
längre än till augusti eller september i år; sedan måste åtgärder vidtagas
för att så litet som möjligt måtte förfaras, innan arbetet må
hända först efter ett förnyadt ingripande från statens sida å nyo kan
påbörjas. Jag tror derför, såsom nämndt, att staten kan och bör nu
komma de svigtande krafterna till hjelp. Yilkoret, som 1885 års riksdag
bestämde, kau 1892 års riksdag finna icke vidare böra upprätthållas,
då det mål man afsåg att vinna med anslaget skulle genom ett
strängt vidhållande vid vilkoret förfelas. Jag hoppas derför, att Riksdagen
skall tillmötesgå denna framställning, och jag är förvissad om
att denna kammare, som alltid visat sig hafva öppen blick och öppen
hand i dessa frågor, skall instämma med mig, då jag med yrkande om
afslag å utskottets hemställan anhåller om bifall till den reservation,
som af herr O. Persson afgifvits och i hvilken sex af denna kammares
ledamöter förenat sig.

Herr Boström, Filip: Efter det varma anförande, kammarens
vice talman haft i detta ärende, vet jag mycket väl, hvilket kammarens
beslut kommer att blifva. Jag ber emellertid att fortfarande få intaga
samma ståndpunkt som inom utskottet och särskildt fästa herrarnes
uppmärksamhet på det vilkor, som äfven herr vice talmannen omnämnt,
nemligen att det anslag staten förut beviljat gafs under förutsättning,

Fredagen den 6 Maj, f. m.

N:o 33.

<dt restaureringsarbetet skulle fullbordas utan vidare bidrag af statsmedel;
och det måste vara statsutskottets ovilkorliga skyldighet att se
till, att det vilkor, som lästes vid ett anslags beviljande, också blir
uppfyldt. Denna fråga har en gång varit föremål för Kongl. Maj:ts
behandling, och just med anledning af Riksdagens då fattade beslut
har Kongl. Maj:t nu icke funnit lämpligt att framkomma till Riksdagen
med en proposition i ämnet. Under sådana förhållanden anhåller jag
att få yrka bifall till utskottets förslag, ehuru jag, som sagdt, är på
förhand förvissad om hvilket beslut kammaren kommer att fatta.

Herr Sundberg: Då jag begärde ordet, skedde det egentligen i

den afsigt, att någon annan än vestgöta-representauter skulle uppträda
till förmån för Skara domkyrka. Nu har jag verkligen blifvit den
förste icke-vestgöte, som vill säga några ord till hennes förmån. Jag
ber dock till en början få förklara, att jag anser den grundsats, som
statsutskottet i sitt betänkande uttalat, vara fullkomligt rigtig. Sjelf
har jag också vid flera byggnadsföretag, antingen helt och hållet nya
eller sådana, som blott varit större restaureringar, stält mig denna
grundsats strängt till efterrättelse. Derför har jag också icke gjort
anspråk på något nytt bidrag till Upsala domkyrka, ehuruväl denna
laborerar med en brist, som i det närmaste är lika stor som den nu
i fråga varande. Jag har, såsom sagdt, varit denna grundsats trogen
ech föredragit det för mig personligen mycket stora obehaget att gå
ifrån man till man och tigga om frivilliga bidrag. Det är i sådan
egenskap jag också nu rekommenderar mig eller rättare Upsala domkyrka
i alla herrar kammarledamöters välvilja. Men trots troheten
emot den nämnda regeln erkänner jag, för min del, att undantagsfall
kunna gifvas när afvikelse må ske, och jag anser verkligen det här
föreliggande fallet vara ett sådant. Genom mycket anmärkningsvärda
upptäckter vid denna domkyrkas restaurering har det blifvit nödvändigt
att öka kostnaderna högst betydligt för hennes återställande i
ursprungligt skick. Jag medgifver också, att denna domkyrkas målsmän
kanske icke hafva samma lätthet som målsmännen för Upsala
domkyrka att kunna få så mycket frivilliga bidrag, som här äro erforderliga.
Utan all afund, tvärtom af innersta hjerta, vill jag således
för miu del, i likhet med den förste talaren och på de grunder, som
han med synnerlig utförlighet har framstält, så att något vidare icke
torde vara att tillägga, tillstyrka bifall till den reservation, som åtskilliga
af statsutskottets ledamöter afgifvit. Jag gör det så mycket hellre,
som jag anser, att det icke går an att längre lemna ofullbordad denna
gamla och vördnadsbjudande kyrka, som dessutom är i konsthistoriskt
hänseende i vårt land fullkomligt allenastående.

Jag yrkar alltså afslag på utskottets förslag och bifall till reservationen.

Herr Sjöcrona: I egenskap af motionär och såsom styresman

för det län, inom hvilket kyrkan är belägen, torde det tillåtas mig
att yttra några ord. Jag kan dock efter de yttranden, som afgifvits
af statsutskottets ordförande och den siste talaren, fatta mig mycket kort.

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 33. 3

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering,
(Forts.)

N:o 33.

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.
(Forts.)

34 Fredagen den 6 Maj, f. m.

Det är för kammarens ledamöter, likaväl som för mig, bekant,
att denna gamla vördnadsvärda kyrka i forna tider haft högst betydande
egendomar, donerade till hennes upprätthållande, men att dessa
egendomar blifvit indragna till staten vid den stora reduktionen under
Gustaf Vasas tid. Ingen kan bestrida, att icke denna reduktion var
både nyttig och nödvändig för staten, men hade kyrkan fått behålla
sina egendomar, hade hon, såsom förhållandet är med Lunds domkyrka,
mycket val kunnat upprätthålla sig sjelf utan anlitande af statsmedel.
När nu staten indragit kyrkans egendomar, har staten derigenom
åtagit sig hvad jag skulle vilja kalla en hedersskuld till denna kyrka,
som församlingen icke har någon skyldighet att bygga och underhålla.
Dermed vill jag för ingen del hafva sagt, att staten skulle vara skyldig
att bringa till verkställighet hvilka byggnadsfantasier som helst eller
bestrida höga kostnader för restaurationen, om icke all nödig sparsamhet
hade blifvit iakttagen. Den förste ärade talaren har fullständigt
utredt, huru den ökade kostnaden tillkommit, och om Riksdagen beviljar
dessa 35,000 kronor, som här äro i fråga, kommer staten i alla fall
icke att till denna restaurering bidraga med mer än § af hela kostnaden.
Återstoden har blifvit åstadkommen genom besparingar på
kyrkans egna medel, genom enskildas offervillighet äfvensom genom
bidrag från Skara kommun och från landstinget.

Man har här åberopat det vilkor, som 1885 års Riksdag uppstälde
för det då beviljade anslaget, att inga vidare statsmedel skulle ifrågakomma.
Jag vill i anledning häraf erinra herrarne om hvad en ledamot
af Andra Kammaren, som för öfrigt talade emot anslaget år 1885,
yttrade i denna fråga. Han sade nemligen, att detta vilkor icke har
någon betydelse, ty om Riksdagen beviljat 250,000 kronor för detta
arbete, hade Riksdagen icke beviljat mer än denna summa, och 1885
års Riksdag kunde icke binda en följande. Om nu således enligt detta
obestridligen rigtiga påstående en följande Riksdag har absolut frihet
att i detta fall besluta hvad den vill, kan det väl icke anses otillbörligt
att man, då man icke kunnat skaffa medel från annat håll, vänder
sig till staten med anhållan om understöd, synnerligast om understödets
belopp icke utgör mer än hvad som erfordras för ett tilläggsarbete,
som under restaurationens utförande befunnits nödigt. Hvad det ifrågavarande
lånet angår, skulle staten ju derpå icke göra någon afsevärd
uppoffring, då hela summan kommer att återbetalas och under tiden
förräntas efter en räntefot motsvarande den nu gällande. Det ifrågavarande
vilkoret kan, som jag antydt, egentligen icke anses innebära
någonting annat, än att Riksdagen uttalat önskvärdheten af att alla
möjliga besparingar måtte iakttagas, så att icke anslaget öfverskredes.
Ja, mine herrar, denna sparsamhet är verkligen här vid lag iakttagen i
så framstående grad, att jag tror, att intet byggnadsverk någonsin
blifvit på ett så omsorgsfullt sätt uppfördt. Den från folket utgångne
man, som förestår detta arbete, har med nit och omsorg skött arbetet
på ett sätt, som är höjdt öfver allt beröm och med ett intresse, som
sannerligen är beundransvärdt. Jag kan icke underlåta att för herrarne
meddela, att han från och med år 1886 till och med år 1890 åtnjutit
i årligt arfvode endast 2,300 kronor, deri inberäknad ersättning för

Fredagen den 6 Maj, f. m. 35

byra; från och med år 1891 har han erhållit 3,500 kronor. Det är
icke ens så mycket som en arkitekt i Stockholm får för att en eller
annan timme om dagen utöfva kontroll öfver ett pågående byggnadsarbete.

Jag skulle lifligt önska, att jag med mina ord kunde tala till
herrarues känslor för denna behjertansvärda sak. Men jag har lofvat
att fatta mig kort och jag skall derför inskränka mig till att endast
anhålla, det kammaren icke måtte vägra att inlösa statens hedersskuld
till Skara domkyrka, som lofvar att blifva ett af nordens härligaste
minnesmärken om forntida byggnadskonst och nutida förmåga, att
återställa en sådan byggnad i det skick den förut haft. Låten henne
derför, miue herrar, få för samtid och efterverld vittna derom att, i
detta socialismens, utilismens och ateismens tidehvarf'', det dock hos
Sveriges folk finnes qvar hvad rundt och godt är af den religiösa
fromhetskänsla, som fått sitt uttryck i uppförande af härliga tempel
till Herrans ära och dyrkan.

Jag yrkar bifall till reservationen.

N:o 33.

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.
(Forts.)

Friherre Klinckowström: Jag är verkligen hvarken anarkist,
ateist eller utvist, som herr Sjöcrona ansåg vara de enda, som möjligen
skulle sätta sig emot det ifrågavarande anslaget, men ändock vågar
jag, ehuru med tungt hjerta, tv jag tror att mina åsigter delas endast
af en minoritet i denna kammare, yrka bifall till statsutskottets förslag
i denna punkt, och det hufvudsakligen på följande i korthet angifna skäl.

Såsom herrarne torde hafva sig bekant och såsom äfven finnes
angifvet i statsutskottets betänkande, lemnade Riksdagen år 1885

250,000 kronor till restaurering af Skara domkyrka, med vilkor att
restaurationsarbetet- skulle varda fullbordadt utan vidare anslag af
statsmedel. Ehuru eu efterkommande Riksdag kan förändra ett så
beskaffadt riksdagsbeslut, anser jag dock att det skulle vara ett mycket
farligt prejudikat, och jag tror att eu blifvande Riksdag bör, så vidt
ske kan, och här kan det ske, respektera 1885 års Riksdags beslut
och det för anslaget bestämda vilkoret. De tvenne skäl, hvarför jag
nödgas motsätta mig ett bifall till reservationen, som af två föregående
talare blifvit yrkadt, är, att eu så beskaffad fråga om tillskott för att
fullborda restaurationen åt en allmän monumental byggnad bör icke
utaf Riksdagen leda till något beslut om bifall, enär den är väckt af
enskilda personer. Om någonsin, bör väl eu sådan fråga komma till
Riksdagen genom Kong!. Maj:t, som är bäst i stånd att pröfva frågans
befogenhet eller icke. Dessutom har en högt aktad och värderad
talare, herr erkebiskop Sundberg, anvisat eu väg, på hvilken de nödiga
medlen, som nu lära fattas, skulle kunna åstadkommas. Herr erkebiskop
Sundberg har sjelf sagt, att han inslagit på denna väg, ty det
anslag, som vid samma riksdag, om jag icke minnes orätt, blef beviljadt
till restaurering af Upsala domkyrka, lärer icke heller vara tillräckligt.
Men herr erkebiskopen har såsom målsman för denna restaurering af
Upsala domkyrka vidtagit den, enligt min tanke, enda rätta utvägen,
och man kan väl icke bestrida, att Vcstergötland är tillräckligt rikt
och landshöfding Sjöcrona tillräckligt älskad inom sitt län, för att icke

N:o 33.

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, f. m.

samma utväg äfven der skulle kunna lyckas. Det är på grund af
dessa skäl, som jag får yrka bifall till utskottets förslag, ehuru jag
väl vet att utgången i denna kammare blir en annan, nemligen bifall
till reservationen. Men, mine herrar, vi komma tillbaka vid den
gemensamma voteringen.

Herr Wennerberg: Det är fullkomligt rigtigt, hvad den siste

talaren sade, att det finnes en utväg här vid lag, och det är den att,
om Riksdagen afslår den nu framstälda begäran, vända sig till enskilda
personer, som af intresse för saken kunna och vilja sammanskjuta de
erforderliga medlen för den ifrågavarande domkyrkans nöjaktiga fullbordande.
Jag vill då för honom nämna, att ett sådant sammanskjutande
redan länge pågått. Offervilligheten har varit rätt god, men de
summor, som lemnats, hafva i allmänhet icke varit stora och alltså
otillräckliga. Jag ber också att få före början af mitt anförande erkänna,
att det är fullt rigtigt hvad en ledamot af statsutskottet yttrade
i denna fråga, att den summa af 250,000 kronor, som 1885 års
Riksdag beviljade, var skänkt med det vilkor, att detta belopp skulle
vara tillräckligt för att fylla hvad som behöfdes och att man således
icke vidare hade något att vänta ifrån Riksdagen. Detta är nog sant
och rätt. Men det har, såsom ofta sker, visat sig, att beloppet i
sjelfva verket varit otillräckligt. Det finnes andra synpunkter än de,
som här blifvit framhållna, som göra, att Riksdagen bör hafva fria
händer, då den har sin fria vilja, och — jag må tillägga — detta i
redan fattade beslut. Genom det beslut, hvarigenom Skara domkyrka
fick af Riksdagen sin förra gåfva, har Riksdagen erkänt behofvet.
Riksdagen gaf hvad den då ansåg sig böra gifva. Jag tror, att man
lätt skall kunna anföra skäl, hvarför Riksdagen nu har lika giltig
anledning att lägga någonting till denna gåfva.

Det har alltid under den katolska medeltiden i alla länder funnits
perioder, då konsten på ett för sig synnerligen förmånligt sätt lefvat
och blifvit understödd. Jag vet dock knappast något land, der detta
så litet har varit händelsen som i Sverige. Det har ofta, jag medgifver
det, blott häraf funnits anledning tro, att katolicismen egentligen
aldrig haft lika fast rot hos vårt folk som i andra länder.
Dermed må nu vara huru som helst, men säkert är, att såväl konsten
i allmänhet som särskildt den af katolicismen omhuldade arkitekturen
visat mycket svaga spår här i Sverige. Vi hafva endast några lå
kyrkor, som äro af betydenhet. Om man jemför t. ex. med hvad af
sådana finnes i England, i Frankrike, Spanien och Tyskland, så förefalla
våra, äfven de förnämsta, såsom obetydligheter. Det är icke många
ställen här i vårt land, som hafva den glädjen att ega ett gammalt,
genom stor och ädel stil utmärkt tempel, och det i ett sådant skick,
att man med trygghet kan visa, såväl att detta tempel är bygdt med
mycken kostnad och omsorg som ock i en god stil. Ett bland de
utmärktaste vi hafva torde vara Värnhems klosterkyrka. Denna kommer
icke att besvära Riksdagen med någon anhållan om hjelp. Lunds
domkyrka har hvad den behöfver, och den behöfver nästan ingenting,
ty dess tillgångar äro ganska stora, och med dessa har Lunds dom -

Fredagen den 6 Maj, f. m. 37 N:o 33.

kyrka nyligen kunnat komma på den punkt af fulländning, den nu in- Anslag till
nehar. För domkyrkan i Upsala har man begärt och fått anslag. Det Mtowdante
har visserligen icke räckt fullkomligt till, men om man jemför dess domkyrkas
tillgångar med de tillgångar, som Skara domkyrka eger, har man alla restaurering.
förhoppningar derom, att Upsala domkyrka icke sä synnerligen länge (Forts.)
skall behöfva skuldsätta sig för sitt färdigblifvande. Linköpings domkyrka
är också ett af de få gamla tempel, som vi hafva qvar och som
verkligen torde behöfva ännu en ny och grundligare restaurering än
den hon redan har fått. Den är dock icke oväsentligt förbättrad och
väl restaurerad under senare år. Återstår således egentligen blott ett
af våra äldsta tempel, domkyrkan i Skara.

Jag har tillbragt en stor del af min barndom och mannaålder i
denna stad och både såsom skolpojke och lärare vant mig att vörda
detta tempel och man skall derför helt visst från många håll tro, att
det, som kunnat förmå mig att yttra mig till förmån för Skara domkyrka,
blott är en viss lokalpatriotism. Ja väl, naine herrar, gerna!

Jag tager det åt mig! Der icke en varm kärlek för det egna hemmet
och den forna hembygden finnes, der tviflar jag på, att det finnes någon
rigtigt varm kärlek till fosterlandet. Skulle lokalpatriotismen vara
förbjuden för fosterlandsvännen, så förmodar jag ock, att fosterlandskärleken
också är förbjuden för kosmopoliten. Det är dock ett ännu
högre mål, för hvilket han sträfvar, derest han står på en sann grund
— nemligen allmän mensklighet: men jag tror att man gagnar detta
mål bäst genom att vara en varm fosterlandsvän. Det är också såsom
sådan jag vill yttra mig till förmån för Skara domkyrka.

Vi hafva i vårt land, såsom jag nämnde, så få ställen, der vi
med glädje kunna studera forna tiders konstflit, att det vore af stor
vigt främst för konstnären och troligen äfven förr eller senare för alla
Sveriges konstälskande inbyggare att få se färdigt ett sådant tempel
som Skara domkyrka. Det har ofta varit förstördt af fiendehand,
men ännu oftare och värre förstördt af de gräsliga s. k. restaurationer,
som ex officio skett tid efter annan. Jag har under de senare
åren ofta varit i Skara af intresse för der pågående reparation samt
förvånat mig öfver, att så mycket med så litet kunnat återställas till
ursprungligt skick. Under nedrifningsarbetena har här och der upphittats
än den ena och än den andra ursprungliga biten, och under
den goda tillsyn, som finnes, hafva dessa lemningar lagts till grund
och tjenat såsom förskrift för att det gamla templet skulle kunna
återställas i sitt forna skick. Och huru har detta lyckats? På ett
sätt, som jag nästan anser obegripligt. Med den ringa summa, som
dertill funnits anslagen, hafva bland annat de allra finaste och vackraste
dekorationsarbeten utförts och aldrig annorlunda än i ett värdigt
material. Ingen cement, allt hugget i sten, och detta under ledning
af en arbetare, som blott varit eu simpel byggmästare på landet, men
med afgjord begåfning och förmåga att både sjelf förstå hvad sakkunnige
personer säga och tillika att lära andra, obildade ynglingar af
arbetsklassen att konstförfaret utföra arbetet. Derigenom hafva vi
jemte annat godt på eu kort tid fått till stånd eu väl uppfostrad
stenarbetarestam.

N o 33.

Anslag till
fullbordande
af Skara
domkyrkas
restaurering.
(Forts.)

38 Fredagen den G Maj, f. ra.

Man har under dessa arbeten kommit under fund med huru tre
sidor af kyrkan — de mest skadade — egentligen borde se ut, och
man har strängt utfört arbetet efter sålunda gifna föreskrifter. Man
har i de rifna murarne funnit hvad som icke finnes någon annorstädes
i vårt land: rester af de gamla tribunerna och triforierna, som ingen
numera visste att tala om. Det faus inne i muren qvar fragment af
två sådana, hvilka man sedermera hade till ledning vid utarbetandet af
en hel serie af dylika kring kyrkans öfre kor. Det som qvarstår
obegripligt är, huru detta kunnat ske med den ringa summa, som gifvits
dertill, äfven med inräknande af de små tillskott som för öfrigt
tillkommit.

Men jag kommer nu till den enda för mig begripliga förklaringsgrunden.
Eu sådan frivillig ansträngning och nitälskande sparsmhet, som här
lagts i dagen, har troligen varit exempellös vid liknande arbeten. Hvar
och en — tyckes det — har under arbetet börjat på att särskildt
intressera sig för att få detta gamla tempel i det skick, som det bör
hafva, och under sådana förhållanden fortgår byggnadsarbetet på ungefär
samma sätt som under den fromma katolska tiden var vanligt:
den enskilde kunde då sitta och arbeta på en detalj under tiotal af
år, blott för att hafva medvetandet att hafva gjort det bästa möjliga
för att pryda Herrans hus. Det ser nästan ut som vore det något
sådant i fråga äfven här. Det vissa är, att det icke blott är förvärfsbegäret,
som här gjort det goda arbetet.

Nu är till min stora sorg den begäran, som ställes till Riksdagen,
nedsatt genom eu reservation till en obetydlighet; men då jag val vet
att det är lönlöst att hoppas kunna få mera, måste jag inskränka
mig till det minsta, som här är satt i fråga. Det är ändå måhända
rätt svårt att med någon visshet förutsäga, om i en gemensam votering
skall tillsläppas ens denna lilla summa. Och hvad blir då följden?
Ett af de två: antingen låta det hela stanna af, men i det lilla fattiga
samhället är denna byggnad samhällets kyrka och måste begagnas
samt såsom sådan dertill inredas, vid den reparation, som nödvändigtvis
för detta vigtiga ändamål skall ske, måste det rent estetiska
åsidosättas; eller också det andra: sedan vi nu hafva de finaste detaljerna
i det bästa stenmaterial, skulle vi nödgas öfvergå till cementet
och sålunda sätta eu ny — om än oväsentligare — fläck på den
gamla härliga byggnaden.

Mine herrar, det är allmänt kändt att Palmblad i sin geografi
säger, att Skara är “liten, krokig och ful“. Jag måste böja mig för
detta påstående och tillika erkänna, att genom denna lilla hjelp skulle
staden icke blifva hvarken större eller rakare. Visst är dock, att
om den finge sin kyrka återstäld, skulle en och annan återhållas
från att fortfarande säga, att staden vore ful. Staden är så försvinnande
liten, att om domkyrkan komme i det skick, hvari jag anser att
staten bör sätta henne, skulle hon blifva en sådan prydnad icke blott
för den lilla fläcken, utan för hela landet, att derigenom den gamla
staden åtminstone kunde befrias från det sista tillmålet.

Jag uppmanar kammaren att gifva sitt bifall till den reservation,
som herr C. Persson afgifvit.

N:0 33.

Fredagen den 6 Maj, f. va.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält och vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den vid
denna punkt afgifna reservation; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

40 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

41 punkten.

Herr Alin: Bland de skäl utskottet anfört för afslag å motionen
förekommer äfven det, att ett anslag sådant som det föreslagna icke
bör gifvas åt eu jemförelsevis ny och opröfvad institution. Vid detta
skäl kan jag ej fästa synnerligen stort afseende, då det ej är fråga
om ordinarie, utan om extra anslag. Deremot fäster jag större afseende
vid det andra skälet, nemligen att utskottet ej vill på enskild
motionärs förslag tillstyrka anvisande af medel för det ifrågasatta ändamålet.
Jag föreställer mig nemligen att utskottet har tänkt på den
omständigheten, att i de nya stadgar angående undervisningens ordnande
vid universiteten, som förlidet år utfärdats, finnas bestämmelser,
som nödvändiggöra inrättandet af flera nya seminarier, för hvilkas
verksamhet kräfvas penningar, hvadan framställning och anslag till
dessa nya seminarier i allmänhet torde vara att under den närmaste
framtiden förvänta från Kongl. Maj:t. Utskottet har väl ansett, att i
afvaktan derpå man ej borde nu bevilja anslag till ett af dessa seminarier,
utan att frågan om anslag till alla nya seminarierna bör pröfvas
i ett sammanhang. Under förutsättning att detta varit utskottets
afsigt och att jag således vid utskottets motivering får fästa förhoppning
om, att då en dylik framställning, såsom jag vågar hoppas i en snar
framtid, kommer från Kongl. Maj:t, den med välvilja mottages, afstår
jag från att framställa något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

42—60 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

61 punkten.

Herr Törnebladh: Jag får anhålla, att denna punkt måtte återremitteras,
emedan den blifvit återremitterad i Andra Kammaren och
hänger tillsammans med hela staten för läroverken.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades förevarande
punkt åter till utskottet.

Om anslag
till historiska
seminariet
vid Upsala
universitet.

Anslag till
• arfvoden åt
extra lärare
vid de allmänna
läroverken.

N:0 33.

62 punkten.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Om anslag
till ny byggnad
för allmänna
läroverket
i
Östersund.

Herr von Stapelmohr: I en inom Andra Kammaren väckt

motion hafva herrar S. J. Kardel!, J. Rromée och J. Nordin, alla från
Jemtlands län, föreslagit att Riksdagen måtte lemna ett bidrag af
50,000 kronor till uppförande af nytt läroverkshus i Östersund, af
hvilket belopp skulle lör år 1893 utgå 17,000 kronor. Efter den
omilda behandling, som motionen rönt inom statsutskottet, torde utsigten
för att Riksdagens beslut skall falla i den rigtning motionärerna
önska icke vara synnerligen ljus. Det oaktadt och då frågan om nytt
skolhus för läroverket i Östersund är af så trängande beskaffenhet,
att den fordrar en snar lösning, tillåter jag mig för kammaren framdraga
några omständigheter, som stå i samband med motionen. Jag
gör det i den förhoppning, att Första Kammaren, hvilken vid 1891
års riksmöte med anledning af en Kongl. Maj:ts proposition beviljade
ett bidrag af 50,000 kronor till ifrågavarande läroverksbyggnad, äfven
nu skall stanna i lika beslut. Vid pröfningen af denna fråga bör
man icke blott fästa afseende vid det nuvarande skolhusets beskaffenhet
och de brister, som vidlåda detsamma, utan äfven taga i betraktande,
huru dessa brister skola afhjelpas och hvem som skall släppa
till penningar för äudamålet.

Sedan Kongl. Maj:t år 1846 beslutit, att det förut å Frösön belägna
läroverket, den s. k. Frösö trivialskola, skulle Hyttas till Östersund,
påbörjades uppförandet af det nuvarande läroverkshuset, hvilket
utgöres af en träbyggnad i två våningar. Den nedre våningen, inrymmande
lärosalarna, bekostades af stiftets byggnadskassa, då deremot
länet bekostade den öfre våningen i ändamål att, på sätt vid
Frösö skola varit vanligt, lärjungarne skulle i densamma hafva bostad
och hushållning under tillsyn af en eller flere lärare. Fn stark tillströmning
af lärjungar till skolan i förening med en omgestaltning af
undervisningsplanen för läroverket lade snart å daga, att utrymmet i
nedre våningen var för knappt. Till följd häraf öfverlät — jag tror
det var 1859 — länet åt domkapitlet i Hernösand sin del i byggnaden
emot det vilkor och förbehåll, att länet skulle för framtiden vara
befriadt från all skyldighet att underhålla byggnaden. Behofvet af
ytterligare ökning i utrymmet framträdde snart derefter. Till följd
deraf såg sig läroverket nödsakadt att hyra lärorum i andra hus i
staden. Att eu sådan spridning af lärorum skall försvåra tillsynen af
eleverna och menligt inverka på undervisningens jemna gång ligger
i så klar dag, att jag blott behöfver antyda det. Sedan den förut
varande i läroverkshuset inrymda gymnastiksalen afdelats till två lärorum,
förhyr läroverket nu i andra hus i staden en gymnastiklokal
och särskild! rum för förvaring af de naturvetenskapliga samlingarne.
I detta sistnämnda ruin meddelas äfven undervisning i naturvetenskapliga
ämnen. Angående skolans tillstånd och lämplighet för sitt ändamål
hänvisar jag till hvad läroverkskollegiet derom yttrar i en skrifvelse,
som kollegiet år 1889 aflat till domkapitlet i Hernösand och
som innehåller bland annat, “att i nuvarande läroverksbyggnaden läsrum
ej funnes i tillräckligt antal, hvarför samlingssalen, en tambur och biblio -

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

teksrummet måste användas vid undervisningen; att läroverket saknade
lämplig lokal för de naturvetenskapliga samlingarna, hvilka nu förvarades
i ett förhyrdt rum, beläget på något afstånd från läroverksbyggnaden,
af hvilket förhållande undervisningen i naturvetenskap uppenbarligen
måste lida; att kemiskt laboratorium, ritsal, musikrum, rum
för rektorsexpedition och arkiv samt lärare- eller kollegiirum saknades,
till stort men och olägenheter i flera hänseenden; att biblioteksrummet
vore alltför litet; att tillräckligt stora tamburer och afklädningsrum
saknades; samt att, hvad läsrummen beträffade, dessa vore
ej blott, såsom nämndt, alltför få, utan äfvenalldeles för små och i allmänhet
belägna innanför hvarandra, åtskilda af tunna väggar, så att
ljud lätt förnimmes från det ena rummet till det andra; att i öfre
våningen rummen dessutom voi’e alltför låga, så att luften i rummen
blefve snart förbrukad och skämd; att intet ventilationssystem funnes
i byggnaden, hvilket åter hade till följd, att, då dörrar och fönster
under lofstunderna måste öppnas, temperaturen i rummen under den
kallare åistiden nedginge alltför mycket; och att under kalla och blåsiga
dagar det vore förenadt med stora svårigheter att få rummen tillräckligt
värma."

Denna skildring synes kanske vara något öfverdrifven, men är
tyvärr icke färglagd, utan sann. Deraf framgår klart och tydligt, att
läroverkshuset i Östersund icke uppfyller de anspråk, som 1878 års
läroverksstadga ställer på läroverksbyggnader. I § 126 innehåller
stadgan: “i hvarje lärohus böra lärorummen vara tillräckliga till antal
och rymlighet, ljusa, försedda med eldstäder eller annan inrättning för
deras uppvärmande, med ändamålsenliga anordningar för luftvexling
samt med lämpliga sittplatser, pulpeter eller bord och för öfrigt anordnade
med sorgfälligt afseende på lärjungarnes helsa samt nödig beqvämlighet
vid undervisningen." Af stor vigt för lärarne och lärjungarne
äfvensom för ernående af ett godt resultat utaf undervisningen,
torde vara, att de hygieniska förhållandena inom skolhuset äro något
så när tillfredsställande. I Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande
af läroverken i vissa delar, som förelagts Riksdagen, har regeringen
fäst sådant afseende härvid och tillmätt detta sådan betydelse,
att regeringen föreslagit anställande vid läroverken af särskilde skolläkare
med uppdrag, bland annat, att å vissa tider verkställa hygienisk
undersökning och särskildt undersöka luften i skolrummen. Huru
läroverkshuset i Östersund motsvarar fordringarne i hygieniskt hänseende,
derom lemnar skildringen ett tydligt men nedslående besked.
Att ett*nytt, rymligt och tidsenligt skolhus för läroverket i Östersund
är oundgängligen nödvändigt, torde således stå utom allt tvifvel.

Har man kommit till klarhet i det afseendet, möter frågan: huru
skall detta skolhus åstadkommas? På det spörsmålet lemnar läroverksstadgan
svar. Den innehåller nemligen, att byggande och bättrande
af skolhus skola bekostas af läroverkets byggnadsfond och stiftets byggnadskassa.
Östersunds läroverks byggnadsfond, som bildas af afgifter,
hvilka eleverna erlägga till fonden med 5 kronor för hvarje termin,
uppgår till omkring 15,000 kronor. Någon nämnvärd ökning af denna
fond kan icke förväntas, då elevernas antal uppgår till endast omkring

Om anslag
till ny byggnad
Jör allmänna
läroverket
i
Östersund.
(Forts.)

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Om anslag till 190, af hvilka dock en del är befriad från afgift, och utgifterna för

j~r allmänna reParation af den bristfälliga skolbyggnaden, brandförsäkring, hyra för
läroverket i gymnastiklokal och ruin för naturvetenskapliga samlingarna in. m.

Östersund, draga betydliga årliga kostnader. Med stiftets byggnadskassa är det
(Forts.) ännu sämre stäldt. Den uppgick år 1890 till endast 2,468 kronor
och dess årliga intägter bestiga sig endast till omkring 450 kronor.
De medel, som staten sålunda anvisat till byggandet af läroverkshus
i Östersund, äro alltså icke tillräckliga. Inseende detta hafva Östersunds
stad, Jemtlands läns landsting och länets sparbank åtagit sig att
till nytt läroverkshus bidraga med hvardera 10,000 kronor, hvarjemte
åtskilliga för saken nitälskande personer skänkt tillhopa 12,000 kronor.
Dessa bidrag, 42,000 kronor, jemte läroverkets egen byggnadsfond och
det lilla bidraget från stiftets byggnadskassa samt den saluskilling,
som för det nuvarande skolhuset med tomt kan påräknas, uppgå till
omkring 90,000 kronor, hvilket belopp läroverkskollegiet har förhoppning
att genom enskilda personers uppoffringar få höjdt till 100,000
kronor. Enligt de uppgjorda och af Kongl. Maj:ts faststälda ritningarne
för ett nytt läroverkshus i Östersund skulle kostnaden uppgå till 200,000
kronor. Genom åtskilliga inskränkningar och förändringar i byggnadsplan
samt till följd deraf att byggnadskostnaderna i länet under
senare år ganska betydligt sjunkit, har det dock blifvit sannolikt, att
ett tidsenligt skolhus kan uppföras för ungefär 150,000 kronor. Det
återstår således 50,000 kronor, och om Riksdagen beviljar det bidraget,
torde det icke dröja länge, förr än ett nytt läroverkshus börjar resa sig.

Utskottet har afstyrkt motionen, och detta på de skäl, hvarmed
1891 års Riksdags statsutskott afstyrkte Kongl. Maj:ts proposition om
anslag af 100,000 kronor. De skål, som utskottet anförde, synas mig
icke vara öfvertygande. Utskottet grundade sitt afstyrkande hufvudsakligen
derpå, “att ehuru vid de senaste ståndsriksdagarne väl beviljats
åtskilliga anslag till uppförande af nya läroverkshus och ombyggnad
eller förändring af äldre sådana, Riksdagen dock efter representationsförändringens
genomförande städse afvisat de förslag, som i sådant
syfte blifvit hos Riksdagen gjorda.“ Ansågs det i principielt afseende
rigtigt före det nya representationsskickets genomförande att staten
bidrog till byggande och förbättrande af skolhus, har väl denna princip
icke förlorat i hållbarhet derför, att Riksdagen efter det nuvarande
representationssättets införande icke lemnat sådant anslag. Väl är
möjligt att efter representationssättets införande framställningar om
dylikt anslag ständigt afvisats; men inom riksdagen har dock äfven
den uppfattning funnit rum, att, der särskilda förhållanden dertill
föranleda, staten bör medverka till åstadkommande af tidsenliga läroverkshus.
Detta bevisas dels af Första Kammarens eget beslut vid
1891 års riksdag, dels ock af eu upplysning, som statsrådet friherre
Akerhielm vid samma riksdag lemnade kammaren. Statsrådet upplyste
nemligen, att, sedan vid 1878 års riksdag väckts enskild motion
om anslag till utvidgning af läroverkshuset i Visby, statsutskottet besvarade
denna framställning dermed, att staten endast undantagsvis
borde betungas med kostnader för sådana ändamål, och att utskottet

N o 33.

Fredagen don G Maj, f. m.

beträffande det då väckta förslaget icke funnit något sådant skäl vara
för handen, som kunde föranleda bifall.

Någon rimlig grund för utslag å motionen kan väl dessutom icke
ligga deri, att Riksdagen icke förut bifallit framställningar om anslag
uti ifrågavarande syfte; ty det bär väl icke sällan händt och det kommer
nog framdeles att inträffa, att Riksdagen gång efter annan afslår, men
slutligen bifaller en framställning om anslag. Allmänna läroverken
äro statens institutioner. Till följd deraf bör det åligga staten att
hålla tillsyn öfver att undervisningen vid läroverken icke sker i osunda
och trånga lokaler, hvarigenom lärarnes och lärjungarnes kropps- och
själskrafter nedsättas samt den lifaktighet i och det intresse för undervisningen,
som böra finnas, ganska betydligt hämmas. Det synes
mig derför stå i god öfverensstämmelse med den uppgift, staten satt
sig före i fråga om undervisningen i landet, att, der särskilda missförhållanden
förefinnas vid ett läroverk, staten bör ingripa för att få
dessa missförhållanden rättade och, om så erfordras, bidrager till deras
undanrödjande. Att på Östersunds stad välta bördan af uppbyggandet
utaf ett nytt läroverkshus, saknar rättsgrund och synes obilligt. Förutom
den skyldighet, som läroverksstadgan ålägger staden, nemligen
att lemna hushyra till rektor och kostnadsfritt upplåta lämplig tomt
till skolhus, har Östersund åtagit sig att med 10,000 kronor bidraga
till det nya skolhuset. Kostnaden för anskaffande af eu lämplig tomt
för skolhuset tillsammans med det bidrag, staden frivilligt åtagit sig,
kan icke skattas lägre än till 30,000 kronor. Denna kostnad blifver
för staden synnerligen känbar. Staden har icke mer än femtusen
och ett par hundra invånare; den har ringa handel och obetydlig
industri. Staden betalar årligen i hushyra till rektor emellan 800 och
900 kronor, hvarjemte den under en följd af år lemnat ett årligt anslag
af 1,000 kronor till elementarläroverket för flickor. För 10 år
sedan byggde den ett folkskolehus för 70,000 kronor och har för närvarande
under uppförande ett nytt folkskolehus för samma kostnad.
Man kan derför med skäl säga, att staden redan underkastat sig
stora bördor för undervisningens främjande och allmän bildnings spridande.
Jag vill icke trötta kammaren med någon redogörelse för
stadens ekonomiska ställning, utan inskränker mig till den försäkran,
att, med den kännedom jag har om stadens ekonomi, jag är fullt
öfvertygad derom, att staden icke kan mer, än den åtagit sig, bidraga
till uppförande af nytt skolhus — åtminstone icke under en lång tid
framåt. Hvad länet beträffar, tror jag mig veta, att landstinget icke
kommer att höja det bidrag, det utläst till läroverket. Landstinget
häftar nemligen i stor skuld för det bidrag, som det lemnat till jernvägen
genom länet, och för amortering och förräntning af denna skuld
måste iandstiuget årligen utdebitera 52,000 kronor.

Med anledning af hvad jag nu anfört får jag anhålla, att kammaren
ville behjerta angelägenheten af ett nytt skolhus i Östersund samt
med anslag å utskottets betänkande bifalla motionen.

Om anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund,
(Forts.)

Herr Törnebladh: Jag skall icke för närvarande trötta kam maren

med många ord i denna fråga, så mycket mera som jag helst

N:o 33.

Om anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.

(Forts.)

Om statsunderstöd
för
undervisning
i qvinlig slöjd.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

skulle vilja ställa mig på samma sida som den ärade talaren. Men i
det skick, hvari frågan nu förekommer, lär enligt min åsigt annat icke *
vara möjligt, eller åtminstone tillrådligt, än att bifalla statsutskottets
hemställan. Frågan förevar i fjol såsom kongl. proposition. Det gjordes
försök att rädda en del af hvad som begärdes; försöket lyckades i
Första Kammaren med ringa majoritet, men föll vid gemensam votering.
Under sådana omständigheter torde det knappt vara lämpligt
att nu på enskild motionärs framställning bevilja ett anslag, som
Riksdagen i Ijol afslog, då Kongl. Maj:t begärde det. För mig är
detta ett sådant skäl, att jag, i trots deraf att jag fullkomligt behjertar
hvad som anförts om byggnadens otillfredsställande beskaffenhet, hvilken
jag sedan flera år tillbaka af egen erfarenhet känner, måste yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och
vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

63—67 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

68 punkten.

Herr Boström, Filip: Vid denna sena timme vill jag försöka
vara så kort som möjligt i denna fråga. Intresset för qvinlig slöjd
på landet har under de senare åren betydligt ökats. Man började med
tillhjelp af anslag från landsting och hushållningssällskap att anordna
slöjdskolor för gossar och några år derefter äfven för flickor. För
gossarne har af statsmedel under en följd af år utgått 75,000 kronor
årligen, och en motionär begär nu 50,000 kronor till undervisning i
qvinlig slöjd. Man har mot dessa qvinliga slöjdskolor anmärkt, att
barnen mer än behöHigt droges från hemmen. Jag för min del vågar
påstå, att de timmar de använda i en sådan skola äro synnerligen väl
tillbragta. De få nemligen der först och främst lära sig renlighet och
snygghet, hvilket de hafva godt af för hela lifvet. Sedan få de äfven
lära sig lagning, lappning och förfärdigande af alla sina kläder, hvaraf
de såsom blifvande famjljemödrar hafva stort gagn. Jag har varit i
tillfälle att här i Stockholm, der slöjdundervisningen för flickor nått
en synnerligen stor utveckling, se hvilken färdighet de under några
år ernått i dessa saker. Jag tror, att man icke kan använda statsmedel
bättre än med att hjelpa till att hemslöjden blir spridd på
landsbygden. Då man har denna åsigt, torde man kunna vara med
om motionärens förslag att 50,000 kronor skulle till detta ändamål
anvisas. Han har tänkt sig att det skulle utgå till 1,000 skolor med
50 kronor till hvarje. Men då gosskolorna erhålla 75 kronor och då

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

omkostnaden för manlig slöjd är mycket större än för qvinlig, tror jag
att den proportion motionären tänkt sig icke är lyckligt afvägd. Derför
tror jag, att man kan nöja sig med en mindre summa än den i
motionen föreslagna, men då utredning härför torde behöfvas, har jag
jemte några andra från denna kammare reserverat mig mot statsutskottets
afstyrkan och deltagit i ett förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ämnet. Denna skrifvelse är nyss af Andra Kammaren enhälligt
antagen, och tillåter jag mig derför att med yrkande om afslag å
statsutskottets hemställan tillstyrka bifall till den på sid. 194 af herrar
Tamm, Svedelius, O. Jonsson, N. Petersson, von Friesen och mig afgifna
reservation.

Om stats understöd

för

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

Herr Casparsson: Jag skall endast be att få tillkännagifva,

att jag icke inom utskottet deltagit i behandlingen af denna punkt;
och om jag hade varit närvarande, hade jag obetingadt anslutit mig
till den afgifna reservationen. Vid föregående tillfällen i kammaren
har jag haft tillfälle att yttra mig angående nyttan och önskvärdheten
af inrättandet utaf dylika skolor för qvinlig slöjd. Jag har en 35-årig erfarenhet af hvad en sådan skola kan uträtta, och jag är fullt
öfvertygad om att den kommun, som en gång inrättat en sådan skola,
kommer att söka bibehålla den. Af den orsaken tror jag, att statens
bidrag ej behöfver blifva så stort. Ty har staten genom bidrag öfvervunnit
den tröghet, som i detta fall finnes, är jag öfvertygad om, att
både landsting och kommuner skola vara beredvilliga att fortsätta
understödjandet af dylika skolor. Jag ber att få på det varmaste instämma
i den afgifna reservationen.

Herr Lundin: Jag har begärt ordet endast för att instämma med
herr .Boström och öfriga reservanter.

Herr Wieselgren: Blott för att äfven någon annan än statsutskottsledamöter
skulle yttra sig i denna fråga begärde jag ordet, och
vill på de af reservanterna anförda grunder på det lifiigaste tillstyrka
bifall till reservationen.

Friherre Barnekow: Om ej tiden vore så långt framskriden,
skulle jag hafva mycket att säga. Nu inskränker jag mig till att på
det lifiigaste tillstyrka bifall till reservationen.

Herr Törnebladh: Jag skall be att få meddela, att då denna fråga
var före på afdelningen, tillstyrktes aflåtandet af denna skrifvelse af
kamraterna, medan någon betänklighet förekom å min sida. I utskottets
plenum var det först och mest ledamöter från Andra Kammaren,
som opponerade sig mot detta förslag under uttalande deraf,
att det möjligen skulle kunna blifva för stor apparat, om staten inblandade
sig i saken. Då nu Andra Kammaren har antagit skrifvelseförslaget,
tycks det se ut, som om Andra Kammarens ledamöter i allmänhet,
såsom representerande landsbygden, äro för detsamma. Jag
hyser för min del fortfarande betänkligheter, icke med afseende på

N:o 33.

Fredagen den C Maj, f. m.

Om siats- sjelfva saken, utan med afseende derpå, att jag tror, att staten icke
undervisning i s^u^e behöfva blanda sig i densamma. Jag har emellertid icke något
qvinlig slöjd, yrkande att göra. Jag kan påminna om den diskussion, som möjligen
(Forts.) åtskilliga af herrarne erinra sig, den nemligen, som för fyra år sedan
fördes i denna kammare, då åtskilliga af denna kammares ledamöter
uttalade sina betänkligheter emot saken. Jag har, som sagdt, nu icke
något yrkande att gorå.

Herr Wijk: Jag instämmer till alla delar i hvad den förste talaren
yttrade om nyttan af dessa skolor; men jag skiljer mig från hans
uppfattning, att staten skulle behöfva taga hand om dem. Dessa skolor
— de må nu kallas qvinliga slöjdskolor eller syskolor — äro af
så enkel beskaffenhet, att de mycket lätt kunna anordnas, och kostnaderna
derför äro så obetydliga, att enligt min åsigt kommunerna
väl kunna bära dem, synuerligast om kommuner och landsting samverka.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tam in: För fyra år sedan stod äfven jag på den ståndpunkten,
att jag ansåg det tvifvelaktigt, huruvida staten här borde ingripa.
Men jag får bekänna, att jag, efter den erfarenhet jag sedan
fått, ändrat åsigt. Det beror till icke ringa grad på, att lärarinnornas
utbildning blifvit helt annorlunda och att tillgång på dugliga sådana
nu finnes. Så hafva vid de af slöjdinspektionen vid Stockholms folkskolor
anordnade kurserna i ämnet under åren 1885—1891 utbildats
icke mindre än 250 handarbetslärarinnor. Kurser för lärarinnors utbildande
i ämnet hafva vidare vant anordnade i Södermanlands län,
Halmstad, Helsingborg, Kalmar, Örebro, Luleå, Göteborg m. ii. platser.
Härigenom har ock den hufvudsakliga anmärkningen bortfallit, nemligen
att den “qvinliga slöjdundervisningen" varit opraktisk och egentligen
rigtad på hvad man kallar lyxartiklar, såsom vakning och dylikt.
Det är just för att få in denna slöjdundervisning i en sund fåra, som
jag anser statens ingripande välgörande och icke för att bespara kommunerna
eu kostnad, som de väl kunna sjelfva bära, men endast
genom att bevilja ett anslag för ändamålet kan staten fördra bestämmande
rätt vid anordnandet af denna qvinliga undervisning, hvilken
åtgärd jag anser både nödvändig och nyttig. Och huru behöflig
denna qvinliga slöjd är, veta vi allt för väl; de, som satt sig i
någon beröring med de arbetande klassernas hem, hafva nog erfarenhet
af i huru många hem det är, som fattigdomen innästlat sig och
är stor just derför, att hustrun ej förstår att hålla hemmet uppe genom
att göra brödet drygt. Man skyller i våra dagar denna fattigdom
så mycket på arbetslönernas otillräcklighet. Önskligt är, att de
måtte undan för undan stiga, men jag tror, att det finnes en annan väg
för att få dem att räcka till. Det är sparsamhetens. Men jag menar
icke den ginges, ej heller försakelsens sparsamhet, utan den, som vet
att taga till vara det lilla och icke låta hålen på rocken eller strumpan
blifva för stora, utan laga dem i tid. Det är med sådan sparsamhet
och arbete för rättelse af det lilla felet, som hemtrefnad kan beredas
i hemmen och misströstan för framtiden hållas fjerran från ett

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, f. m.

hem, som upplyses af hoppets solsken. Jag tror, att detta i synnerhet
inom de fattiga klasserna är af den största vigt och att hela familjens
ekonomiska bestånd beror just på att hustrun är arbetsam och duglig.
Hvad vi i detta fall kunna göra genom att bevilja anslaget är en god
gerning, och jag är öfvertygad om, att detta lilla anslag kommer att
bringa goda frukter.

Detta är skälet, hvarför jag ändrat åsigt i frågan och hvarför jag
varmt rekommenderar den afgifna reservationen.

Friherre Klingspor: Om frågan vore syskolornas nytta eller icke,
skulle jag stå på den ståndpunkten, att jag hölle på deras nytta; meu
det är nu icke fråga om detta, utan huruvida staten skall behöfva
ingripa, och det med icke så obetydliga summor. Jag tror som herr
Wijk, att denna fråga regleras fullt tillräckligt genom landstingens
och kommunernas initiativ och att den ligger bäst i händerna på dem.
Anslag är här begärdt till 50,000 kronor, men då vi antagligen hafva
eller finge ett par tusen syskoior, som hvar och en skall hafva sitt, så
blir det mycket litet på hvarje. Det är med detta anslag som med
många andra, att det kan blifva ett temligen stort grepp i statskassan,
men ändå ett jemförelsevis litet resultat. Jag är fullt förvissad om
att dessa skolor ligga i goda bänder, då de ligga hos landstingen och
kommunerna. På samma gång jag gerna instämmer deruti, att det är
godt, att qvinnorna lära sig lappa och laga, vill jag dock icke gå så
långt, att staten skall behöfva sätta nålen i handen på dem.

Friherre Barnekovv: Här talas om syskoior och slöjdskolor för
qvinnor och det är eu mycket bebjertansvärd fråga, ty bär är fråga
om att införa arbetet i skolan och att den, som undervisar i läsning,
älven skall undervisa i slöjd precis som med den manliga slöjden.
Det är många som säga, att lärarne icke skola undervisa i slöjd, utan
eu särskild lärare skall göra det. Icke den slags slöjd önskar jag,
utan den, der läraren undervisar gossarne och lärarinnan flickorna.
Då ingår arbetet i skolan och det blir ett ämne mer på samma gång.
Vi äro nu inne på den vägen, att man läser och läser och pluggar
så mycket, att jag önskar, att man läste blott hälften så mycket i
skolorna, men vi lära dem ej arbeta, och det är det jag vill. Derför
skall staten taga band derom, icke derför att det beköfs, ty det är
en så ofantlig bagatell, kanske 15 kronor årligen för hvarje församling,
utan för att få in arbetet såsom ett ämne i skolorna. Och förr än
staten tager hand om det, får man icke in det ämnet i skolorna. Men
genom denna lilla hjelp fä vi det. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Lithander: Med den retning, som den qvinliga slöjden nu
börjar taga och med de resurser man numera har för en god undervisning
samt det varma intresse, söm enskilde egna deråt, anser jag
det vara en välsignelse, om densamma främjas, och anser det således
vara i hög grad önskvärd! att staten bidrager dertill. Då tiden är så
långt framskriden, vill jag icke yttra mig långt, utan instämmer med
herrar Tamm och Boström och yrkar bifall till reservationen.

Om statsunderstöd
för
undervisning i
qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:o 33.

Om stats understöd

för

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, f. m.

Herr Larsson, Liss Olof: För min del tager jag mig friheten
yrka bifall till utskottets förslag. Jag erkänner fullt välmeningen i
den skrifvelse, som här af flere föreslagits, men jag tycker, att vi gå
allt för långt i omsorg- för den enskilde, när man till och med påstår,
att staten skall lära folket lappa sina kläder. Men icke nog med det
att denna s. k. “slöjd" införes äfven bland dessa skolflickor — det
skall heta slöjd, ty det låter så vackert — det har redan på många
ställen kommit derhän, att när flickorna komma hem från skolan och
väl behöfde gå i ladugården och hjelpa sin mor eller hjelpa till med
annat arbete, säga de: “inte kan jag det, för mina fingrar bli så stela
och jag skall ju virka eller göra finare arbeten i skolan". Vill man
uppfostra flickorna till fina små mamseller, som förakta det gröfre arbetet,
skall man fortgå på denna bana. För min de! anser jag det
icke lyckligt, utan tror, att det är bättre, på sätt statsutskottet föreslagit,
att öfverlemna denna omsorg, som man här vill vältra på staten,
åt landsting och vederbörande kommuner, som bättre veta, hvad som
passar och lämpar sig för de olika orterna. I stad kan det ju hända
att sådana anstalter behöfvas, men på landet tror jag, at-t om icke allt
verkligt arbete i hemmet skall komma att föraktas, det är behöfiigt,
att barnen få hjelpa föräldrarne med arbete inom hemmet och icke
sitta i skolan för att söka lära in ett yrke, som skapar förakt för det
tyngre och gröfre arbetet, hvilket likväl måste finnas qvar på landet
hos allmogen. För min del önskade jag således, att kammaren måtte
bifalla utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Reuterswärd: I motsats till den föregående talaren förenar
jag mig med dem, som yrkat bifall till reservationen. Jag har
länge längtat efter ett tillfälle att få uttala min mening i denna
fråga och skulle kunna hafva mycket att säga, om icke tiden så långt
framskridit och kammaren kan vara utledsen vid den långa diskussionen
angående åttonde hufvudtiteln. Men trots det varma intresse jag hyser
för folkbildningen, får jag dock säga, i likhet med hvad friherre Barnekow
antydt, att man lägger för mycket an på skolungdomens pluggande
och läsningen af en mängd ämnen, som icke komma dem det
ringaste till fördel för framtiden och i det praktiska lifvet. Jag vill
dermed icke säga att det icke vore nyttigt, om blott tiden tilläte
dem att underhålla och fortsätta dermed, och jag vill icke göra några
invändningar mot att det tillgår som det nu gör; men jag skulle
önska, att i förening med detta åtskilliga timmar i veckan finge användas
till slöjd både för gossar och flickor. Det är icke meningen,
såsom här sagts, att man skulle sätta nålen i hand på flickorna och
knifven i hand på gossarne, utan meningen är, att de skulle först och
främst få under en god ledning lära att hålla sig till ordning, snygghet,
lydnad och uppmärksamhet och framför allt att det blefve, om
jag så får säga, ett mode i kommunerna att hvarje kommun skaffade
sig en eller flera sådana skolor. Det är nu nästan icke möjligt inom
kommunerna att kunna åstadkomma dylika skolor. Inom den kommun
jag tillhör har jag på egen bekostnad upprättat en skola för gossar
och en för flickor, men man får nära nog tvinga dem att deltaga i

Fredagen den 6 Maj, f. m.

undervisningen. Såsom tvång har jag naturligtvis icke kunnat ålägga
dem det, utan de som hafva håg och vilja hafva fått göra det, och
de hafva uppmuntrats på så sätt, att af det arbete de gjort har
jag, som släppt till materialierna, låtit dem behålla större delen
eller också, om det blifvit en större mängd än de behöft, bär derå
hållits auktion, och pengarne, som influtit, användts till uppköp af nya
materialier. Det kan anordnas på ofantligt många sätt, men om icke
staten intresserar sig för det, tror jag att ännu många qvinqvennier
förgå, innan man redan i skolåldern lär barnen att vänja sig vid
arbete, ordning och^ lydnad. Jag anser derför att det lilla belopp,
som nu föreslagits, såsom försök vore mycket väl använda penningar;
hvarför jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Casparsson: Eu talare på skaraborgsbänken medgaf nyttan
af dessa slöjdskolor, men sade att staten icke behöfde ingripa på
detta område. För min del anser jag att staten behöfver ingripa
just för att ruska upp den svenska trögheten och likgiltigheten. Sedan
kan ju anslaget möjligen indragas. — Eu talare på kronobergsbänken
sade, att staten ej behöfde ingripa för att lära barnen laga sina kläder.
Ja, vi hafva under eu föregående punkt beviljat ett anslag af 5,000
kronor för att lära de förmögnare klassernas barn att laga mat. Det
kallas för “huslig ekonomi". Men jag hemställer, om det icke blir
eu “uslig ekonomi", om de fattigare klassernas barn icke kunna laga
sina kläder. Han talade äfven om att de skulle sitta och "virka",
men det är ej meningen att de skola virka och syssla med finare
arbeten. De skola lära sig sy, spinna, väfva o. s. v. Jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr Wieselgren: Jag begärde ånyo ordet för att bemöta hvad
en föregående talare yttrade, och jag kan göra det helt kort. Jag
vill endast säga, att om något så ledsamt skulle förekomma, att ett
barn skulle på anförda sättet svara sin moder, när hon begärde hjelp
vid hushållsgöromål, hojipas jag att denna moder har nog förstånd att
taga sin dotter i örat och med lämpliga medel tvinga henne att
underkasta sig sin moders uppfattning och mening. Men det är ju
icke fråga om att lära flickorna endast virka och dylikt, utan afsigten
är, såsom den siste talaren yttrade, att inlära dem mycket vigtiga,
mycket nyttiga, ehuru beklagligt nog ofta försummade färdigheter,
som förekomma just inom det husliga lifvets område. Och jag tror
icke heller att detta bör betraktas som en bagatell, det har sin stora
betydelse både lör karakterens utveckling och för hemmets vidmagthållande.

Herr Törnebladh: Jag hade icke tänkt vidare yttra mig i denna
sak och derigenom förlänga diskussionen, men efter de påståenden,
som här uttalats, kan jag icke underlåta att yrka bifall till statsutskottets.
förslag. Jag vill nemligen icke med min röst bidraga till
att sanktionera den uppfattningen, att arbetet skulle bero derpå att
staten lemnar anslag till undervisning i qvinlig slöjd. Jag tror att
Förslå Kammarens Prat. 1893. N:o 33. 4

N:o 33.

Om stats understöd

för

undervisning i

qvinlig slöjd.

(Forts.)

N:o 33. 50 Fredagen den 6 Maj, f. m.

Om stats- den svenska allmogen i hemmen mycket väl kan sköta arbetet och
understöd för fa^j-a dess värde, utan att man behöfver lita skolan till i det afseendet.
UqvirdigmMjd Arbetet står för högt för att det skulle bero på ett litet anslag från
(Forts.) statens sida för att åstadkomma en slöjdundervisning, som kommunen
eller landstinget kan lemna, i den män den behöfves. För min del
anser jag det vara af större vigt att icke från hemmen taga bort för
mycket af de pligter, de hafva att fullgöra, än att den blifvande
modern skall i skolan lära sig dessa pligter för att sedan i hemmet
sjelf utöfva den pligtuppfyllelse, som hon i sin ungdom sett skolan
öfvertaga i stället för hemmet. Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Boström, Filip: Jag kan icke underlåta att upptaga ett
yttrande, som fäldes af en talare på kronobergsbänken. Han sade
att det ej kunde vara lämpligt ställa så till, att flickorna uppfostrades
till “små mamseller". Det är just det som meningen icke är, utan
att genom att från början vänja dem vid arbete, som är af nytta för
hela lifvet, hindra dem från en retning, hvarpå de möjligen kunde gå
in, om de icke fått lära sig arbeta i slöjdskolan. Det är således just
för att förekomma deras uppfostran till “mamseller" som man vill
bevilja detta anslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att beträffande
den nu föredragna punkten yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält,
dels ock att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna
reservation.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Boström, Filip, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 68 punkten af
sitt utlåtande n:o 9, röstar *

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
det förslag, som innefattas i den vid förevarande punkt afgifna
reservation.

N:0 33.

Fredagen den 6 Maj, c. m.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—34;

Nej—30.

På hemställan af herr vice talmannen uppsköts den vidare behandlingen
af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 4.16 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 6 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 10,
angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

69 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

70 punkten.

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Anslag till
utvidgning aJ
undervisningen
vid tekniska
högskolan.

Mom. a).

Herr Cederberg: Soin kammaren behagade finna, är stats utskottets

förslag i ett hänseende afvikande från Kongl. Maj:ts proposition,
nemligen derutinnan att statsutskottet icke föreslagit Riksdagen
att bevilja de 4,500 kronor, som Kongl. Maj:t begärt till diverse
utgifter vid tekniska högskolan.

Genomgår man motiveringen, finner man, att skälet, hvarför dessa
4,500 kronor blifvit uteslutna, ligger deri, att utskottet ansett, att hvad
som erfordrades till extra utgifter kunde anskaffas genom årsafgifter,
ålagda eleverna vid högskolan. Utskottet har visserligen till ett senare
moment af denna punkt förlagt frågan om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i sådan retning, men, då jag förmodar att, äfven om denna
skrifvelse afslås, motiveringen för nedsättningen i allt fall kommer att
qvarstå, i fall det nu föredragna momentet kommer att bifallas, sådant
det af utskottet föreslagits, har jag nu ansett mig höra fästa kammarens
uppmärksamhet på berörda uteslutning och skälen dertill.

Sant är visserligen, att Riksdagens kamrar helt nyss samstämmande
beslutat att godkänna den del af Kongl. Maj:ts förslag i afseende på
elementarläroverken, som afser åläggande af höjda terminsafgifter, men
elementarläroverken intaga enligt mitt förmenande i undervisningen eu
helt annan ställning än tekniska högskolan. Denna är nemligen närmast
att jemföra med universiteten och alldeles icke med elementarskolorna.
Den tillhör icke elementarundervisningen. Jag skulle i
alla fall icke hafva sagt något om detta förslag att ålägga utgifter
äfven vid tekniska högskolan, så vidt meningen varit att införa afgifter
vid högskolorna i allmänhet. Men här är icke fråga derom. Här är
fråga endast om tekniska högskolan, hvilken enligt min mening utgör
den högskola, der terminsafgifter sist borde komma i fråga.

På denna grund anhåller jag, att kammaren, med afslag å utskottets
framställning i hvad densamma skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition,
måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition oförändrad.

Herr Boström, Filip: Den siste värde talaren berörde äfven
hvad statsutskottet föreslagit i punkten b). Då denna punkt ännu
icke är föredragen, skall jag icke för tillfället tala om de terminsafgifter,
i fråga om hvilka utskottet i nämnda punkt hemstält om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, utan vill endast tala om de 4,500
kronor, som nedprutats på de anslag, hvilka förekomma i punkten a).

Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på, att denna inbesparing
gjorts af det skäl, att man ansett, att de diverse utgifterna
skulle kunna täckas af afgifterna för laborationer och öfningar. Af
den tekniska skolkomiténs betänkande framgår, att eleverna vid alla
större tekniska skolor i utlandet betala icke endast ganska höga terminsafgifter,
utan äfven särskilda afgifter för alla de öfningar och
laborationer, som af dem inom olika fack verkställas. Vid tekniska
högskolan härstädes hafva deremot eleverna icke någon enda afgift
att erlägga, utan endast pliktpenningar för de föreläsningar, vid hvilka

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

de försumma att närvara. Endast de extra eleverna betala vissa afgifter
för sina laborationer och öfningar.

Nu har utskottet för sin del tänkt sig, att det icke skulle möta
någon svårighet, att äfven eleverna vid vår tekniska högskola betalade
någon ersättning för de kostnader, som deras laborationer kräfde.
Och, då den summa, som, motsvarande den föreslagna inbesparingen,
skulle af ifrågavarande afgifter täckas, är ganska låg, tror jag icke,
att det är för mycket begärdt, att dessa afgifter införas. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Anslag till
utvidgning af
undervisningen
vid tekniska
högskolan
.

(Korts.)

Herr Ceder berg: Jag ber att mot den föregående talaren få
erinra först och främst derom, att han gått ett steg längre i sina
uppgifter om terminsafgifter vid tekniska högskolor, än statsutskottet
gjort. Han yttrade, att terminsafgifter skulle vara bestämda vid alla
tekniska skolor i utlandet. Utskottet bar icke vågat gå längre än att
säga, att sådana afgifter finnas vid flera utländska högskolor, hvilket
är något helt annat.

Den föregående talaren har vidare fast uppmärksamheten på, att
skrifvelseförslaget angående terminsafgifterna förekommer först i nästa
moment. Det är sant; men motiveringen för den nedsättning, som i
nu föredragna moment föreslås, innehåller just att åläggandet af terminsafgifter
vore ett skäl för nedsättningen. I och med detsamma
som kammaren har godkänt statsutskottets förslag, har kammaren uttalat
sig för införande af terminsafgifter, oaktadt den ifrågasatta
skrifvelsen ej i detta moment finnes omnämnd. Kong!. Maj:t lärer
nog komma att tillse, hvilket skäl Riksdagen haft att nedsätta anslaget.
Skälet finner Kongl. Maj:t i motiveringen, och der uppgifves
just skälet vara terminsafgifters införande. Således är det alldeles
nödvändigt, att man just vid afgörandet af denna punkt talar om och
bestämmer sin ställning till de ifrågasatta terminsafgifterna.

Herr Boström, Filip: Jag tillåter mig att ännu en gång fästa
den siste ärade talarens uppmärksamhet på hvad som i utskottsbetänkandet
står att läsa angående terminsafgifterna: “En ytterligare
nedsättning af de äskade anslagen skulle enligt utskottets förmenande
kunna åstadkommas genom införande af bestämda terminsafgifter till
lämpliga belopp11. — Der är således icke fråga om de 4,500 kronorna,
hvilka utskottet ansett skulle kunna täckas genom afgifterna för laborationer
och öfningar, utan der framhålles, att man kunde hafva nedsatt
ännu högre belopp i det anslag, Kongl. Maj:t begärt, i fall man nu
föreslagit bestämda terminsafgifter. Men denna fråga förelåg icke,
och således måste man, derest man önskade terminsafgifters införande,
gå in till Kong]. Maj:t med en skrifvelse. Jag tror derför fortfarande,
att lämpligt och billigt är, att den ifrågasatta nedprutningen i hvad
Kongl. Maj:t begärt af kammaren bifalles.

Den ärade talaren nämnde, att jag gått längre, än hvad utskottet
vågat göra. Jag har naturligtvis icke haft tid att så noga genomgå
den tekniska skolkomiténs betänkande, men så vidt jag kunnat finna,
framgår af betänkandet, att eleverna vid alla utländska högskolor be -

N:o 33.

Om terminsafgifter
af
elever vid tekniska
högskolan.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

tala terminsafgifter. Möjligt är, att jag misstagit mig härutinnan,
men jag tror det icke, förr än den siste talaren bevisar att så är.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, som
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att beträffande förevarande
punkt yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Majtts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Herr Widmark: Ehuru statsutskottet enhälligt tillstyrkt detta
moment, vågar jag dock deremot uppträda, derför att jag anser hvad
som blifvit föreslaget vara i högsta grad betänkligt. Redan den omständighet,
att terminsafgifter blifvit införda vid sjökrigsskolan äfvensom
den att förslag gillats om deras införande vid elementarläroverken
är enligt min mening en sorglig afvikelse från hvad hittills varit brukligt
i vårt fädernesland och en afvikelse från den vackra regeln, att
undervisningen skall vara fri. Det torde dock icke nu vara någon
möjlighet att i afseende på de första skolorna eller den första undervisningen
kunna åstadkomma en ändring i hvad som är besiutadt
eller föreslaget. Yi befinna oss nu i afseende å denna fråga så att
säga vid eu gräns mellan olika läroverk, och det torde derför enligt
min mening vara skäl att hindra, det man fortgår på samma bana
och får ett exempel till fullföljd, hvadan är skäl att på denna väg
göra halt.

Tekniska högskolan är nemligen en läroanstalt, till hvilken inträdesvilkoret
är studentkunskaper, och den är således mera att likställa
med akademier och universitet; och till dem bör väl tillträdet
vara fritt och öppet för alla dem, som genom förkunskaper gjort sig
dertill mogne, ty annars skulle högre bildning blifva så att säga ett
monopol för de förmögne. Dertill vill jag icke bidraga, utan, då vi
nu befinna oss just vid denna gränspunkt, i stället göra hvad på mig
ankommer för att det icke skall kunna hända, att terminsafgifter
genom exemplets magt och sedan isen en gång blifvit bruten må
blifva införda vid universiteten, akademierna och öfriga högskolor.
Jag har dess större anledning till detta mitt yrkande, som vid tekniska
högskolan under 3 å 4 år undervisning meddelas till blifvande
ingeniörer i industriens alla grenar, och denna läroanstalt derför är
af den djupaste vigt och betydelse för hela vår industri, dess utveckling
och förkofran, då med densamma afses att förse industrien med
sakkunskaper och insigter. Enligt min uppfattning bör således tillträdet
till denna vigtiga läroanstalt underlättas, icke genom afgifter
sådana som de ifrågasatta försvåras.

På grund af hvad jag nu anfört vågar jag yrka afslag å den
föredragna punkten.

N:o 33.

FredageD den 6 Maj, e. m.

Herr Boström, Filip: Uen siste talarea hade fullkomligt rätt,
då han jemförde eleverna vid tekniska högskolan med studenterna
vid universiteten. Båda hafva tagit samma examen. Men han hade
orätt, då han sade, att några afgifter icke betalas vid universiteten.
Förhållandet är nemligen, att studenterna vid så väl Upsala som Lunds
universitet betala ganska dryga afgifter för de öfningar, som derstädes
ega rum vid de mineralogiska, geologiska och anatomiska studierna.
Jag tror derför att just jemförelsen med studenterna visar, att det
vore ganska lämpligt, att terminsafgifter ålades eleverna vid tekniska
högskolan. Det synes nemligen vara billigt, att eleverna vid nämnda
högskola betalade någon ersättning dels för förbrukade materialier
och dels äfven för den utmärkta undervisning, de åtnjuta. Hvarje
gång fråga varit om anslag till akademiska institutioner har tal varit
om, huru vida icke afgifterna skulle kunna höjas, och det har då förklarats,
att de redan äro så högt uppdrifna, att de icke kunna höjas.
Vid sådant förhållande är lämpligt, att äfven eleverna vid tekniska
högskolan få vidkännas några afgifter. Jag tillåter mig att yrka bifall
till den föreslagna skrifvelsen.

Herr Widmark: Den omständigheten att kammaren redan har
beslutat, att den tekniska högskolans elever skola betala afgifter för
laborationer och öfningar, tyckes mig vara ett skäl, att de böra vara
befriade från de egentliga terminsafgifterna, och då jag således deri,
att laborationsafgifter äro bestämda, ser ett skäl för och icke mot min
åsigt, så fullföljer jag mitt yrkande om afslag.

Herr Ceder berg: Af hvad jag nyss yttrade torde kammaren
finna, att jag äfven måste anhålla om afslag å denna punkt. Herr
Widmark har enligt mitt förmenande fullkomligt rigtigt påpekat, huru
som kammaren redan uttalat sig för sådana afgifter för laborationer
och öfningar, som statsutskottets ledamöter talat om skulle finnas vid
universiteten. Jag ber att få läsa upp de ord, utskottet derom yttrat
i sin motivering till föregående punkt.

“Deremot", heter det, “har utskottet ansett någon nedsättning
kunna ske i de äskade anslagen så till vida, att åtminstone det till
diverse utgifter begärda beloppet, 4,500 kronor, skulle kunna täckas
genom de afgifter för laborationer och öfningar, hvilka lämpligen kunna
af Kongl. Maj:t i administrativ väg förskrifvas." Dessa ord måste ju
komma in i skrifvelsen till Kongl. Maj:t rörande den föregående punkten,
och således är faktiskt besluten en framställning hos Kongl. Maj:t,
att afgifter för laborationer och öfningar skola påläggas eleverna vid
högskolan i fråga.

För öfrigt ber jag att få mot herr Boström erinra, hvad som
står på 18, 19 och 20:de raderna, sid. 169 i utskottets betänkande.
Det heter der:

“Till stöd för åsigten, att afgifter böra af eleverna erläggas, kan
emellertid åberopas förhållandena vid flera utländska högskolor." Icke
alla således. Detta var hvad jag nyss yttrade, och jag tager mig der -

Om terminsafgifter
af
elever vid tek•
niska högskolan.

(Forts.)

Ilo 33.

Om terminsa/gifter
af
elever vid tekniska
högskolan.

(Forts.)

Anslag till
/''öreläsningskurser
för
arbetsklassen.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

för friheten påstå, att min uppgift, att herr Boström gick längre än
utskottet, var med verkliga förhållandet öfverensstämmande.

Herr Almström: Lika med den ledamot af statsutskottet, som
här yttrat sig, anser jag lämpligt, att en afgift betalas af eleverna vid
högskolan för den utmärkta undervisning, de der åtnjuta. Men jag
tror på samma gång, att det kunde vara billigt, att vid detta läroverk,
likasom vid andra, det bereddes högskolestyrelsen tillfälle att från afgiften
befria medellösa elever. Då här endast är fråga om eu skrifvelse
med anhållan att Kongl. Maj:t måtte taga saken i öfvervägande,
så är jag förvissad, att han dervid kommer att behjerta det behof,
som kan finnas för medellösa elever vid denna högskola att blifva
befriade från afgiften, och vid detta förhållande tager jag mig friheten
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedau öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande moment hemstält och vidare på atslag
derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

71—93 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

9d punkten.

Herr Larsson, Diss Olof: Jag har icke begärt ordet för att
här yrka ökning af eller nedsättning i den föreslagna summan, icke
heller för att försvåra de vilkor, under hvilka man kan komma i åtnjutande
af delaktighet i detta anslag. Men jag vill göra ett litet
tillägg till ett af vilkoren. Redan då dessa vilkor första gången af
Riksdagen faststäldes, uppträdde jag deremot och sade, att jag, för min
del, helst önskade, att man lade större frihet i Kongl. Maj:ts händer,
än som nu lemnats i dessa vilkor. Jag gjorde detta derför, att såsom
de nu äro uppstäda, är det absolut omöjligt att anordna några
sådana föreläsningskurser på landsbygden och få del af detta anslag,
då här i eu punkt förekommer ett stadgande, att dessa föreläsningar
skola “ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan under fem till
åtta månader och i väl afpassade kurser". Detta torde svårligen låta
sig göra annat än i städerna, der man har mera tillgång på lärarekrafter.
Vill man deremot på landet söka åstadkomma några sådana
föreläsningskurser, eller undervisning åt befolkningen på landsbygden,
är det omöjligt derför, att man der icke kan få lärare, som kunna
åtaga sig en sådan regelbunden undervisning, utan det måste ske på
det sättet, att man icke på förhand bestämmer vissa timmar en viss
dag. Jag föreställer mig, att en provinsialläkare skulle vara villig att
hålla föreläsningar, eller en länsveterinär, en länsträdgårdsmästare eller
en prest. De kunna icke på förhand binda sig vid vissa timmar, utan

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

det kommer att bero på förhållandena. Jag skulle i allt fall icke i
dag hafva upptagit denna fråga, om icke så skett i Andra Kammaren,
men i Andra Kammaren har gjorts ett yrkande, som der bifallits utan
någon enda motsägelse; man har enhälligt beslutit i Andra Kammaren
ett tillägg till den punkt, som förekommer på sid. 184, andra stycket
uppifrån, der det står “att föreläsningarne ordnas regelbundet" etc.
Der har Andra Kammaren tillagt “dock må, hvad landsbygden beträffar,
Kongl. Maj:t ega att härutinnan göra de eftergifter, som omständigheterna
kunna påkalla". Det är således endast en rättighet för Kongl.
Maj:t, jag begär, då jag här vågar föreslå, att äfven Första Kammaren
måtte besluta ett sådant tillägg till nyssnämnda punkt, att, der omständigheterna
sådant påkalla, Kongl. Maj: t må kunna göra undantag
från den här uppstälda regeln och således äfven göra det möjligt för
landsbygden att, der dylika föreläsningar kunna åstadkommas, komma
i åtnjutande af bidrag från statens sida. Man har exempel på, att det
låter sig göra att åstadkomma sådana föreläsningar på landet, men
icke så, att man med de nu stadgade vilkoren skulle kunna komma i
åtnjutande af något bidrag från detta anslag. Det är t. ex. en förening,
som heter Haninge—Dalarö lokalförening, som har anordnat föreläsningskurser.
På dess föranstaltande hafva från november 1891 till
mars 1892 hållits eu mängd föreläsningar. Föreläsare hafva varit
prester, läkaren, distriktsveterinärläkaren, länsveterinärläkaren, länsmejeristen,
länsträdgårdsmästaren, fiskeriintendenten och folkskolelärare
m. fi. Det har varit folk af olika samhällsställning, som varit intresserade
för dessa föreläsningar äfven på landet, och de hafva der omfattats
med mycket intresse. Under de föreläsningar, som hållits, har
medeltalet åhörare belöpt sig till något öfver sextio för hvarje föreläsning.
Dessa föreläsningar hafva t. ex. omfattat våra födoämnen, fiskens
lefnadssätt och fångst, fiskodling, trädgårdsskötsel och kreatursskötsel
o. s. v., sådant som förekommer och som är nödvändigt på landet och af hvilket
de otvifvelaktigt hafva mycken nytta. Väl derför den ort, som har personer,
de der äro intresserade derför, och kan bereda tillgång på krafter,
som kunna och vilja åtaga sig sådana föreläsningar. Det synes mig, som
om de skulle vara förtjente af något litet bidrag, och någon fara torde
icke förefinnas att lätt bereda möjlighet dertill genom att medgifva
ett sådant tillägg till dessa vilkor, då det endast är fråga om att utvidga
Kongl. Maj ris rätt i det hänseendet.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets förslag, men med
det tillägg, jag föreslagit, och som står i full öfverensstämmelse med
hvad Andra Kammaren enhälligt beslutit på förmiddagen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna punkten endast yrkats, af herr Larsson,
Liss Olof, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring
att näst efter orden “väl afpassade kurser" tillädes: “dock må, hvad
landsbygden beträffar, Kongl. Majri ega att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunna påkalla".

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och

Anslag till
föreläsningskurser
Jör
åt betsklassen.
(Forts.)

N:o 33.

Tull pa
album.

58 Fredagen den 6 Maj, e. m.

förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

95—97 punkterna.

Hvad utskottet liemstäit bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
deu 30 sistlidne april och den 3 innevarande maj bordlagda
betänkande n:o 9, angående tullbevilluingen.

Punkten 1.

Herr af Burén: Sverige för svenskarne. Detta har varit och är
mitt valspråk, och jag hoppas att det äfven skall så förblifva. Mig
synes det vara ett passande ingångsspråk, då vi nu gå att behandla
den vigtiga frågan om skydd för det svenska arbetet. Jag vet väl, att
denna min lösen af många begabbas och föraktas, man kallar den ett
slagord, men i så fall är det en stor åtskilnad mellan detta och de
många slagord, hvarmed våra motståndare sökt att motarbeta den
protektionistiska rörelsen i vårt land. Det är derför att detta valspråk
i sig innebär en sanning, som det förhåller sig med den, som med
hela sanningen, då den för två tusen år sedan predikades för grekerna,
den var dem en galenskap och de kunde icke begripa den. Emellertid
har jag till min glädje både läst och hört, att denna min lösen Sverige
för svenskarne nu upptagits af de många försvarsföreningar, som på
senare tider hafva bildats i vårt land, vid deras sammankomster och
i deras föredrag. Måtte den äfven på detta område bära rika
frukter!

Hvad nu dessa industritullar angår, så får jag först och främst
frambära min djupa tacksamhet till regeringen, som nu, efter nära ett
hälft sekels väntan, framkommit med ett förslag, som går i protektionistisk
rigtning. Det är visserligen endast en början, ty af dessa
öfver 700 nummer är det öfver 200 nummer, som ännu äro tullfria.
Men det är min förhoppning, att man skall fortsätta på den inslagna
vägen. Jag tror, att detta Kongl. Maj:ts förslag af Riksdagen i allt
hufvudsakligt skall blifva antaget, jag hoppas det så mycket mera, som
jag till min glädje erfarit, att flere s. k. frihandlare, hvad industritullarne
beträffar, äro protektionister. Jag vänder mig sålunda icke
till dem, icke heller till dem, hvilka anse, att det icke finnes någon
svensk industri, som är i behof af skydd. Jag hörde detta af herr
ordföranden för föreningen mot lifsmedelstullar, som till mig för någon
tid sedan yttrade, att ingen svensk industri är i behof af skydd, utan
jag vänder mig till dem, som ännu äro tveksamma, huru de skola rösta
i denna så vigtiga fråga, Till dem vill jag framställa en fråga och
söka att besvara densamma, nemligen: Hvad förstås med “skydd“
för vårt lands näringar och hvarför är det berättigadt?

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Hvarje fabrikat, det må vara af hvilken art eller beskaffenhet
som helst, är en arbetsprodukt. Kläderna, som jag bär på min kropp,
knapparna, som jag har i min rock, skodonen, som jag begagnar,
klockan, som hänger på väggen, stolarue, möblerna, mattorna; allt är
eu produkt af arbete. Lika klart, som detta är, lika klart är, att
arbets förty ensten och arbetsvinsten tillfaller den svenslce skrädderiarbetaren,
den svenske skomakeriarbetaren, den svenske snickeriarbetaren
o. s. v., om nemligen kläderna, skodonen, möblerna o. s. v. tillverkas
i Sverige, hvaremot arbetsförtjensten och arbetsvinsten tillfaller den
utländske skrädderi-, skomakeri- och snickeriarbetaren, om dessa arbetsprodukter
köpas i eller från utlandet. I alla tider, och i synnerhet i
denna tid, då rop om saknad arbetsförtjenst trängt fram ända till
tronen, är det af vigt att ställa så till, att arbetsförtjensten och arbetsvinsten
för allt, hvad som kan tillverkas inom vårt eget land, tillfaller
den svenske arbetaren. Det är derför, vi behöfva och yrka på skydd
för det svenska arbetet, icke derför, att priset för producenten höjes
på konsumentens bekostnad, nej, utan derför, att — jag upprepar det
ännu en gång — arbetsförtjensten och arbetsvinsten för allt, hvad som
kan tillverkas inom vårt eget land, tillfaller den svenske arbetaren och
för att derigenom importen häraf skall minskas, och för att afsättningen
inom och utom landet häraf skall ökas. Detta är i korthet sagdt svaret
på denna fråga: hvad betyder “skyddet", och hvarför är det berättigadt?
Men bättre, än hvad en framstående ledamot af denna
kammare har svarat på denna fråga, kan jag icke. Han är nu död
och har allt för tidigt ryckts bort ur våra led. Det torde tillåtas mig
att hedra hans minne med att till protokollet få anföra hans
egna ord.

(.Tidskrift för svenska näringarne. N:o 4, den 12 maj 1881.)

“Hvad förstås med “skydd“ för vårt lands näringar, och hvarför
är det berättigadt?

Dessa frågor, på sista tiden ofta hörda, men på så skiljaktiga
sätt besvarade, torde vara väl förtjenta att äfven från vår sida en
gång göras till föremål för några särskilda betraktelser. Det är ju
tydligt, att vi här icke kunna i en uppsats belysa dessa omfattande
frågor från alla sidor, men många inrotade fördomar mot allt hvad
“skydd" heter torde kunna aflägsnas, eller åtminstone deras motståndskraft
brytas, så framt blott välvillig uppmärksamhet egnas åt hvarjehanda
faktiska förhållanden, hvilka, starkt ingripande i det mcnskliga
samfundslifvet under alla tider, torde böra företrädesvis beaktas just
i vår tid, då tillfällena till liflig beröring — mellan individerna, så väl
som mellan nationerna — mångfaldigats i en hittills aldrig anad utsträckning.

Bland alla skapade varelser finnes väl ingen, som i högre grad
än menniskan är af naturen hänvisad att genom sammanlefnad med
sina likar vinna både ökad trygghet för sin tillvaro och äfven möjlig -

Tull pa

album.

(Forts.)

N:0 33.

Tull på
album.
(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

het till en fortgående utveckling af sina medfödda egenskaper. Under
alla tider, hvarhelst vi se menniskor uppträda på vidt skilda trakter
af jorden, Unna vi dem alltid slutna till hvarandra i mindre eller
större samfund. Men lika sann är den iakttagelsen, att allestädes,
och på hvilken bildningsgrad som helst, är hos menniskan driften att
bevara sig sjelf, att se sina egna behof till godo, vida starkare äu medkänslan
för hennes likar. Hvad hon uppfattar såsom bidragande till
hennes egen säkerhet, hennes egen välfärd och sällhet, det åtrår hon,
utan att särdeles fråga efter, huru detta kan stå tillsammans med
hennes medmenniskors trygghet eller välbefinnande, och när helst det
förra visar sig oförenligt med det senare, drager hon föga i betänkande
att offra andras intressen — huru berättigade de än må vara — för
främjande af sina egna. Det är således sjelfklart, att härigenom
skola under sammanlefnaden som oftast inträffa fall, då frestelsen till
orättrådighet, förtryck, ja, till de gröfsta brott skulle varda öfvermägtig,
om icke allmän, samhällelig välfärd kunde på lämpligt sätt varda
häremot tryggad. Den i sådant syfte verkande, tillbakahållande kraften
gifver sig derför nu allestädes, äfven der samfundsskicket föga höjer
sig öfver det enkla naturtillståndet, formen af någon slags styrelse.
Om vi eftertänka, hvad som hos alla folk — de må vara “civiliserade",
eller “barbariska" eller till och med s. k. “vilda" — först gifvit upphof
åt eu inom dem erkänd styrelse, så befinnes det nog vara just
behof vet af skydd! Om man, med detta historiska faktum för sig,
alltså frågar hvilket gagn samhället — det må vara ett mindre eller
ett större — hemtar af att ega en styrelse, så torde svaret så utfalla,
att alla denna senares funktioner på lagstiftningens, lagskipningens
eller administrationens områden gå ut på att skydda samhällets medlemmar
så väl till deras personer som alla deras rättsliga förhållanden.
Noga taget, är väl detta hvarje styrelses främsta uppgift. Men månne
ej deraf kan dragas den följdrigtiga slutsatsen, att det ej blott är en
styrelses pligt att skydda samhällsmedlemnaarne, till personer och rättigheter,
uti deras förhållanden till hvarandra inbördes, utan äfven att
med lika vaksamhet värna om hela samhället, betraktadt såsom en
statsorganism, samt tillvarataga dess trygghet, dess rättigheter och
intressen, gent emot Övergrepp eller intrång från främmande statsorganismers
sida?

Häraf torde då såsom ett karollarium också följa, att ett folk
har rätt att af sin styrelse fordra skydd, och att det kan ställa med
fullt skäl styrelsen till ansvar, om denna underlåter uppfyllandet af
sina förpligtelser emot samhället, med hänsyn till dess politiska eller
ekonomiska trygghet och välfärd. Eu nation är, lika väl som den
enskilda menniskan, hänvisad till sitt arbete såsom vilkoret för all utveckling
och förkofran. Hvarje förfogande, hvarje lagstadgande från
styrelsens sida, som närmare eller fjermare sammanhänger med folkets
beskattande, berör på ett eller annat sätt, omedelbart eller medelbart,
det nationella arbetets rättigheter och intressen, som deraf måste antingen
varda främjade eller skadade. Ty någon neutral ståndpunkt
för lagstiftningen, med hänsyn till dess inflytande på den materiella

N:0 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

utvecklingen, är alldeles otänkbar: hvarje beskattningsåtgärd skall
ovilkorligen, såsom både förnuft och erfarenhet gifva vid handen, hjelpa
eller stjelpa, stärka eller försvaga, lifva eller undertrycka ett folks
näringsliv Bland alla former för den beskattning, hvilken måste till
upprätthållande af samhällsnyttiga institutioner och till bestridande
af statens allmänna behof påläggas dess medborgare, intager nu mera
tullbeskattningen en framstående plats. Om det i allmänhet är eu
styrelses pligt att genom kloka lagstiftningsåtgärder skydda och främja,
så långt möjligt är, alla produktiva element i staten, på det denna
må i sin materiella förkofran, med tillgodogörande af landets naturliga
tillgångar och befolkningens intellektuella krafter, vinna det fasta
underlaget jemväl för en högre utveckling af nationens andliga kultur;
kan det väl då låta försvara sig, att man undantagsvis på tullagstiftningens
område lemnar alldeles ur sigte hvad som på den vägen står
att vinna till välvilligt hägnande af så dyrbara statsintressen? Kan
det vara rimligt, att samma lagstiftare, som i öfrigt röja en rättrådig
uppfattning af sin pligt att med kärleksfull omvårdnad skydda statens
medborgare i deras utöfning af sina olika lefnadsyrken, fullkomligt
förneka sådan skyldighet, just när det gäller att värna det egna arbetets
rätt emot främmande tillverkares intrång? Hvarför skall just i det
stycket röjas en afvoghet, eu ovilja, nära nog ett hat emot egna
landsmäns ärliga bemödanden att efter hand förmå utveckla en arbetsskicklighet
och eu alstringskraft, som skulle kunna bjuda spetsen åt
utlandets genom allehanda företräden öfvermägtiga täflan? Finnes
något berättigad! skäl, hvarför vårt lands producenter, allt ifrån jordbrukaren
och bergsmannen, ända till de yrkesidkare, hvilka måste på
sina förädlingsalster nedlägga eu nära nog till konstnärlighet uppdrifven
yrkesskicklighet, skola alla utan undantag se sig af lagstiftningen
stjufmoderligt behandlade och lemuade utan behöfiigt skydd, ehuru
just dessa genom sin idoghet, genom sin utvecklade arbetsskicklighet
och genom sitt deraf härflytande välstånd skola i väsentligaste mån
skydda statens ekonomiska bestånd och bidraga till fyllande af dess
behof?

Hvad vi här ofvan anmärkt, i fråga om individernas sträfvanden
att se hvar sina behof till godo, att göra hvar sina personliga intressen
gällande, utan att mycket fråga efter, i hvad mån sådant kan stå
tillsammans med andras lika berättigade fordringar, vinner sia fulla
tillämpning äfven på förhållandet mellan hela nationaliteter, mellan
olika folk, betraktade hvar för sig såsom politiska organismer. Då
det nu är en styrelses pligt att genom kloka lagstiftningsåtgärder och
genom öfvervakande af dessas tillämpande förebygga konflikter och
afvärja olägenheter, som för samhället i sin helhet skulle kunna af
den först nämnda anledningen varda menliga; månne det icke lika
mycket är eu oafvislig skyldighet för eu regering att häfda sitt lands
och sitt folks rättigheter i alla sådana fall, der dess industriella intressen
blottställas för aggressiva försök från andra nationaliteters sida?
År ej ett energiskt skydd i senare händelsen lika angeläget, lika mycket
af ett sannskyldig! statsintresse påkalladt som i den först nämnda?

Den utländske producenten är icke underkastad våra lagar, är

Tull på
album.
(Forts.)

N:o 33.

Tull på

album,.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

icke förpligtad att svara inför våra domstolar, har ingen förbindelse
att bidraga till underhållande af våra statsinstitutioner, till aflönande
af våra tjensteman, till försvarande af vår politiska sjelfständighet,
utan står alldeles oberörd af allt, som på det innerligaste sammanhänger
med vår nationella tillvaro. Hvad måste nu varda följden af
en tullpolitik, som tillstädjer denne främmande producent att begagna
vår inhemska marknad för sina arbetsalsters försäljande, löst från alla
nyss nämnda förbindelser till vårt land, fri från hvarje pålaga till
täckande af våra statsbehof, ifrån allt deltagande i våra dryga kommunala
skatter? Hvad annat, än att derigenom åt främlingen gifves ett
;privilegium, under hvars förkrossande öfvermagt landets egna sträfsamma
arbetarebefolkning nödvändigt skall efter hand se sin ställning
försämrad och slutligen duka under? För denna befolkning tinnes då
intet annat val än att hemfalla under armod och betryck — eller utvandra!

Nu hör man stundom från doktrinära frihandlare invändas, att
utländingen ju har att i sitt land bära alla de pålagor af olika slag,
hvilka der betunga arbetet, och således icke bör kännas skyldig att
derutöfver jemväl af oss varda ytterligare betungad, då han så välvilligt
bjuder oss frukterna af sin flit och arbetsskicklighet. Att eu
sådan invändning verkligen kan vara allvarligt menad, framgår af
månget resonnement, som både enskildt af rättroende frihandlare och
af frihandelsifrande pressorgan helt offentligt föres till torgs. Man
häpnar nästan öfver den brist på patriotism, som så oförtäckt ger sig
luft i dylika uttalanden, stödda på den flackaste kosmopolitiska uppfattning.
Hvad gagn tillflyter vårt land af den utländske producentens
skattebidrag till sitt lands statsbehof? När våra kapital utströmma,
för att kontant betala de oss tillsända främmande arbetsalstren, och
när våra bästa råämnen gå ur landet, blott för att sedermera af oss
sjelfva i förädladt skick återköpas; kan det då vara med sunda statsekonomiska
grundsatser förenligt att likväl fortfarande betunga våra
egna tillverkare med växande direkta skattebidrag, i stället för att
genom en lämpligare tullbeskattning på den utländska produktionen
och genom statsinkomsternas ökande på denna väg bereda någon lindring
åt vårt eget förut hårdt tryckta arbete? Om nu dertill kommer,
att t. ex. den norske, engelske, franske eller danske tillverkaren har
inga, eller, i jemförelse med vårt lands producenter, betydligt mindre
direkta pålagor till sina resp. stater, der lagstiftningen i stället varit
klok nog att just tillämpa den indirekta beskattningens princip, bland
annat genom flerdubbelt högre tullar och “acciser", så måste ju vårt
ands produktion derigenom befinna sig försatt i ännu sämre ställning,
och till och med möjligheten af hvarje försök till framgångsrik täflan
varda alldeles bestämdt afskuren.

Det har ju helt visst kostat våra förfäder hårda uppoffringar af
både omtanke, arbete och kapital för att bringa landet i det skick af
ekonomiskt välstånd, hvari det ännu för ett par decennier sedan befann
sig — vi tala då ej om att lif och blod af dem beredvilligt offrats
för bevarande af landets politiska sjelfständighet — men vi sjelfva
drifva nu på sista tiden en handelspolitik, som allt mera ger värf land
till pris åt spekulationen och vinstbegäret hos främlingar, hvilka aldrig

Fredagen den 6 Maj, e. m.

N:o 33.

tagit någon del i arbetet för utvecklandet af våra resurser, aldrig hjelpt
oss att bära våra statsbördor, aldrig visat ringaste personliga intresse
för vårt välstånd eller vår trygghet, utan tvärt om icke sällan röjt allt
annat än “broderliga" känslor, vare sig att det galt våra ekonomiska
eller våra politiska intressen.

Det må ej förefalla en frihandlare allt för orimligt, om en lugn
betraktare af vårt tillvägagående skall med någon känsla af harm finna
sig föranlåten att fråga, om det då kan vara rätt handladt mot landets
egen arbetarebefolkning att under sken af s. k. liberal tullagstiftning
bereda främlingen eu gynnad undantagsställning. Det gifves
ju ingen annan utväg, hvarigenom den utländske producenten kan tillhållas
att åt oss gifva någon ersättning för begagnande af alla de
fördelar, han hemtar af tillträdet till vår marknad, än att belägga hans
hit införda arbetsalster med lämplig tullbeskattning. Endast härigenom
erbjuder sig en möjlighet att någorlunda rättvist utjemna mellan den
utländske och den inhemske tillverkaren de för denne senare annars
så ojemnt tryckande vilkor, under hvilka lian har att med den förre
uthärda täflan på sitt lands egna marknader. Derför finna vi också
allt mera grundsatsen af skydd för det nationella arbetet, just genom
den antydda utvägen, gjord gällande i nästan alla kulturstater, ingenstädes
dock kraftigare eller mera konseqvent genomförd än i det “fria“
Amerika. I detta land bär det visat sig, huru ett följdrigtigt genomfördt
skydd för näringslifvet bringar till utveckling såväl befolkningens
olika fallenheter, medfödda anlag och slumrande krafter, som ock landets
alla naturliga tillgångar. Hemligheten af Amerikas oerhörda utveckling
under senaste decennier anse dess egna statsekonomer just
vara att finna i den omständigheten, att ett till alla grenar af näringslifvet
utsträckt, kraftigt tullskydd framkallat ej blott en mångsidig tillverkning,
utan derjemte en till det yttersta uppdrifven yrkesskicklighet
inom hvartenda område för tillgodogörande af mensklig uppfinningsförmåga
och menskligt arbete.

Ett påstående, som från doktrinäre frihandlares sida så ofta låter
höra sig, är ju, att ett folk icke bör offra kapital och arbete på bedrifvande!
af andra näringar än sådana, som för det samma äro “naturliga".
Hvar man i sådant hänseende bör eller får stanna, derom tiga
de visligen, nöjde att hafva kastat in i diskussionen en fras, utan innehåll
och mening. Ty det kan väl ej tänkas, att i våra dagar det ena
folket skulle kunna uteslutande slå sig på att idka jordbruk, ett annat
på att ur bergens innandömen bryta upp malm, ett tredje på att spinna
och väfva o. s. v. Hvarest man således egde att sätta gränsen för de
s. k. “naturliga" näringarne, torde nog varda omöjligt att bestämma.
Om än det är en sanning, att en nation, betraktad för sig såsom en
politisk organism, kan i mycket skilja sig från andra nationer, enär
dess hemlands läge, luftstreck, tillgång eller brist på naturalster m. m.
kan skänka ett bestämdt företräde eller vålla eu afgjord underlägsenhet,
så är ju lika ostridigt, att skiftande anlag, olika begåfning, medfödd
skiljaktig fallenhet måste hos individerna förefinuas. Mången
företagsam köpman skulle ha varit oduglig såsom skräddare, mången
djerf sjöman olämplig på åkerfältet, mången duglig tjensteman hjelp -

Tull på
album.
(Forts.)

N:o 33.

Tull på
album.
(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

lös såsom mekaniker, o. s. v.; men när en hvar kan fritt välja den
väg, hans anlag åt honom anvisa, skall både qvantiteten af hans arbete
varda den största möjliga, och arbetsproduktens beskaffenhet den bästa.
Härpå grundar sig ju för den enskilda menniskan utsigten till framgång
i lifvet, och en nations välstånd är ingenting annat än summan
af de enskildes. Alldeles gifvet synes derför, att detta ordande om
“naturliga“ näringar för ett folk är ett tal i fåvitsko, då tvärt om
erfarenheten lär oss, att ju mångsidigare näringslifvet förgrenar sig i
ett land, och ju större utrymme beredes åt eu hvar att åstadkomma
det mesta och det bästa i sin fritt valda näringsgren, desto kraftigare
skall nationens både materiella förkofran och andliga kultur utveckla sig.

Hvad gör- då den, som, vilseledd af det lockande namnet: “frihandel^
yrkar på fortsatt tillämpning af ett sådant “system11, sedan
erfarenheten både annorstädes och hos oss sjeifva fullständigt lagt i
dagen dess ohåtlbarhet? Jo, han lägger bojor på just den fria utvecklingen
af de individuella anlagen, han dömer till undergång mången
ännu lifskraftig näringsgren, han bringar tusenden, hvilka deraf haft
sin lifsbergning, till armod och nöd eller tvingar dem att väuda ryggen
åt fosterlandet, som icke har att bjuda dem hvarje menniskas nödvändigaste
lifsvilkor — ett ständigt och tonande arbete. Hvad är deremot
den innersta betydelsen af det stcydd, som nu allt högljuddare
påkallas äfven för vårt näringsliv då vi sett nästan hvarje annat kulturfolk
omtänksamt, efter sina egna behof, lämpa sin handelspolitiska
lagstiftning? Detta skydd utgör det nödvändiga existensvilkoret för
landets industri, som ju måste erkännas vara ett bland civilisationens
kraftigaste hjelpmedel i våra dagar; det betyder ett löfte om frigörelse
åt det egua arbetet från ett lika ruinerande som förödmjukande beroende
af utlandet; det innebär slutligen också möjligheten för ett folk,
som kämpar med stora svårigheter af många slag, att dock genom
ihärdig flit, genom tillvaratagandet af sitt lands naturliga tillgångar
och genom ett sparsamt lefnadssätt ännu en gång kunna återvinna en
sjelfständig ekonomisk ställning, samt derigenom också kunna åt kommande
slägten trygga fosterlandets politiska framtid!11

Härmed torde den framstälda frågan kunna anses vara besvarad.

För att bevisa att ett lämpligt tullskydd har den verkan, som
man dermed afsett, nemligen att importen minskas, och att exporten
(afsättningeu) ökas utan att priset för konsumenten höjes, vill jag med
tillgängliga statistiska uppgifter rörande jernhandteringen och jernaffären
i vårt land, som jag något känner till, meddela att före tullskyddet,
som vi år 1888 lyckades att tillkämpa OjS, år 1886, då allt
hvad jern hette fick fritt införas i vårt land

af göten importerades............................................... 1,089,275 kilogram

„ stångjern 9,076,116 ,,

„ plåtar „ ................................................ 5,726,087 „

efter tullskyddet, som trädde i kraft den 1 juli 1888, importerades år 1890

af göten endast .................................................... 29,125 kilogram

» stångjern „ 1,706,304 „

plåtar „ 3,162,296 „

Fredagen den 6 Maj, e. m.

af hvilka sistnämnda 1,906,620 kg. förtennt jernplåt, som ännu är
tullfri. Samma år exporterades före tullskyddet eller år 1886

af göten......................................

smältstycken..........................

„ stångjern ..............................

„ plåtar......................................

efter tullskyddet eller dr 1800

af göten......................................

smältstycken..........................

„ stångjern ..............................

„ plåtar......................................

............. 4,109,912 kilogram förutom

............. 10,000,000

............. 165,066,753 „

............. 3,169,526 „

exporterades

............. 7,967,498 kilogram förutom

............. 13,000,000 ..

............. 185,134,720 „

............. 7,015,203

hvaraf synes att genom tullskyddet exporten häraf (afsättningen) högst
betydligt ökats, och importen ännu mera minskats, hvilket skulle bevisas.

Nu frågar jag: Har derför priset på svenskt stångjern stigit?
Hafva prisen på svensk plåt eller svenska göten stigit? Nej!

Men det är en annan faktor, som talar för tullskydd, och det
är vår jemmerliga handelsbalans. Jag vet väl, att det är många, som
icke bekymra sig för densamma utan anse, att den har föga eller ingen
betydelse, men så mycket måste likväl medgifvas, att det vore
mycket bättre, om vi både en handelsbalans, som visade ett plus i
stället för ett minus. Nu ha vi år efter år dragits med detta minus
af i medeltal 70 millioner kronor om året. Jag förstår icke, hvart
detta skall bära hän, men så mycket begriper jag, att om man har
eu kassakista aldrig så full, så, då man år efter år tager derifrån
stora belopp utan att någonsin lägga något dit igen, måste den förr
eller senare bli tom.

Någon torde nu fråga: huru är det möjligt, att statens kassakista
under sådana förhållanden ej för längesedan blifvit tom? Svaret härå
är, att vi haft en annan källa att hemta ifrån, men som icke släcker
törsten, och det är att, så länge krediten räcker, låna penningar från
utlandet. Hvar och en förstår, att denna helsovådliga och tröstlösa
utväg ej är i längden att rekommendera.

Eu annan säger: “Men England har ju en mycket ofördelaktigare
handelsbalans än vi och står sig ändå godt. Ja, men England har

en betalningsbalans, som är vida fördelaktigare. Det är nemligen

skilnad mellan betalningsbalans och handelsbalans. Med “betalningsbalans"
för en stat förstås hela saldobeloppet af samtliga dess inkomster
och utgifter i handel och affärsförhållanden med utlandet.
Ett land, som hvarje år från utlandet hemtar betydande inkomster
på grund af kontraherade lån, för köp af aktier, obligationer
och andra värdepapper, sjöfart m. ra., kan från utlandet importera
både förnödenhetsvaror och lyxartiklar utan att behöfva sända andra
varor i stället. De betydliga penningebelopp, som England årligen
från utlandet indrager, har man beräknat till omkring två

milliarder kronor. Det är nemligen så, att England med den ränta
och de störa inkomster, England har att uppbära från utlandet, icke
allenast med största lätthet betalar sin handelsbalans, utan äfven
kan erbjuda sin handel och industri en fabulöst låg räntefot. Men

Första Kammarens Prut. 1S92. N:o SS.

N:o 33

Tull på
album.

(Forts.)

N:o 33.

Tull ä
album.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

huru är det hos hos? Långt ifrån att vi hafva en fördelaktig handelsbalans
ha vi äfven en mycket dålig betalningsbalans. I stället för att
få räntor från utlandet, måste vi årligen betala 25—30 millioner i
räntor till utlandet, och hafva vi svårt att äfven mot den högsta räntefot
skaffa förlag åt vår industri.

För 50 år sedan var Sverige skuldfritt, hade inga räntor att betala
till utlandet, och vår handelsbalans visade då plus och icke minus;
men — huru hafva vi kommit på detta sluttande plan och är det
ej möjligt att återvinna vår oberoende finansiella ställning? Jag hoppas
det, men vi måste använda samma metod, som då användes, för att
komma dit. Det tillkommer Konung Carl XIV Johan den ovanskliga
äran och odödliga förtjensteu att hafva lemna! åt sina efterkommande
ett skuldfritt, sjelfständigt och lyckligt land, efter det detta land stått
vid branten af sin undergång. Herrarne påminna sig väl, huru i början
af detta århundrade vårt Sverige hade att utkämpa ett anfallskrig,
ett oss nära tillintetgörande försvarskrig, som förorsakade stor manspillan,
ett eröfringskrig, en revolution, der regent ombyttes och två
kronprinsval följde efter hvarandra. Vi förlorade två provinser, Pommern
och Finland, hvarigenom dess bidrag till landets styrelse och
försvar försvann och måste genom högre beskattning fyllas. Ja, herr
talman, då var vårt land vid branten af sin undergång''. Men krig
och hårda pröfningar framkalla hos ett folk ordning, arbetsamhet och
sparsamhet, och så skedde äfven nu här. Så snart armarne och arbetskrafterna
efter de mördande krigen åter hunnit tillväxa, uppodlades
på 1830-talet mera fast mark till åker än som skett under det senaste
decenniet. Man sökte, som skalden sade: “att inom egna landamären
eröfra Finland åter". Man må dock icke tro, att under den
tiden allt annat låg nere. Storverket Göta kanal förskrifver sig från
den tiden, som väl kan mäta sig med en dryg del af vår tids jernvägsbyggnad.
Vidare utfördes Södertelge kanal och många andra goda
och nyttiga inrättningar. Vi se ännu i denna dag i vårt land monumentala
byggnader, der öfverskriften heter: “Uppfördt under Konung
Carl Johans regeringsår.”

Herr talmannen: Jag fäster talarens uppmärksamhet på, att
den föredragna punkten rör tull på album.

Herr af Burén: Jag trodde att man nu skulle få yttra sig i principfrågan,
så mycket mera som jag påminner mig, att herr talmannen
den 18 april 1888 — då såsom vice talman — inledde en principdebatt
just vid punkten Album, hvari ett 50-tal af kammarens ledamöter
instämde. Jag står på riksdagsordningens 52 §:s grund, hvarför
det torde tillåtas mig att föra min talan till slut. — Allt detta
försiggick utan att taga penningar från utlandet, men i stället betaltes
den skuld, som krigen åsamkat oss. — Vid Carl XIV Johans
död var landet skuldfritt, men huru har det sedan gått? Om straffdomar
framkalla hos ett folk ordning, arbetsamhet och sparsamhet, så
vill deremot under lång fred och lyckliga dagar gerna motsatsen vinna insteg,
samt lättsinne, oförnöjsamhet och vingleri få många och högljudda

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

förespråkare, och så skedde äfven nu här. Vid denna period hade en
ny generation kommit till inagten, som ej sett krigets förhärjelse!’ och
armodets fasor, hvilken ej fruktade att leka med elden och fann sig
illa vid den rådande sparsamheten. Stugan blef för trång. Det var
i synnerhet handels- och borgarståndet som denna sakernas ordning förtröt.
Det var besvärligt att p>å en gång vara både producent och
handlande. Det var beqvämare och lättare att röra sig med färdiggjorda
varor och penningar. De skrefvo på sin högtburna fana: representationsreform,
handels- och näringsfrihet, tullfrihet och anskaffande af rörelsekapital
medelst upptagande af utländska lån. Ej så litet bidrog härtill,
att England år 1845 inledde och proklamerade frihandelssystemet
efter 200 års skarp protektionism, hvarigenom England genom sitt läge,
sina kolonier och sina naturliga tillgångar samlat så mycken rikedom, att
det faktiskt var verldshandelns beherskarinna. Reform, frihandel och
frihet blef utan alla förutsättningar äfven här dagens lösen och bringades
i system och har sedan hejdlöst fortgått med tullars borttagande,
upplåning af penningar, skuldsättning i utlandet samt upprättande i
mängd af handelsbodar med utländskt kram, som vuxit så till, att det
i allmänhet finnas flera inom hvarje socken. Från denna tid förskrifver
sig jernvägsbyggandet i stort med lånade penningar från utlandet
och hypotekslånen. Det kunde ju hafva varit göda ting i och för
sig, men huru sköttes och användes de? Uti våra forna lydländer
Estland och Liffland bildades hypoteksföreningar samtidigt med våra,
men der iakttogs den visa åtgärden att kontrollera penningarnes användande,
och lånet lemnades endast delvis och återstoden erhölls ej,
förrän föreningens ombud inom orten lemnade intyg om, att det bekomna
användts till egendomens förbättring. Här deremot vidtogos
inga åtgärder för att få penningarne klokt använda, utan emot inteckningen
lemnades på en gång hela lånesumman, som i de flesta fall
genom ett öfverdådigt lefnadssätt försvann lika lätt som den kommit,
eller ock togs lånet för att få största delen af egendomsvärdet i sin
hand, för att derigenom underlätta försäljningen af gården till oförvägna,
mindre bemedlade personel'', hvilka blott egde eu ringa insats
till gårdens betalning och intet förlagskapital till dess häfdande. De
penningar, som upplånats för jernvägarne, hafva om möjligt handhafts
ännu oförsvarligare, ty eu stor del fick man ej ens se i Sverige, ty de
stannade qvar för att betala från utlandet inköpt materiel. I stället
för att uppamma den storslöjd, som jernvägsbyggnaderna gifva anledning
till, en slöjd, som framför andra var naturlig för oss, som
företrädesvis ega hvad som för denna slöjd fordras, ett händigt folk,
jern, trä och drifkraft, togs allt från utlandet. För byggandet af
af bergslagsbauan bildades under denna tid Göteborgs handelskompani,
som varit så många menniskors ruin, och de svåra följderna af denna
svindlande affär trycka ännu många den dag som i dag är.

Denna tafla är mörk, och att landets krafter ej i längden kan
tåla detta ar påtagligt. Låtg åsystemet, hvilket är lika med frihandel,
har slagit allt för djupa rötter i vårt fattiga land. Denna ström har
i allt stridare forsar störtat fram öfver land och öfver stad och i sin
fart sopat bort ordning, arbetsamhet, förnöjsamhet, sparsamhet och

Tull d
album.
(Forts.)

N:o 33. 68 Fredagen den 6 Maj, e. m.

Tull å album, lemnat efter sig grusade förhoppningar, då slutligen den 1 juli 1888
(Forts.) en fördam mot denna ström byggdes, men som man nu redan till hälften
nedrifvit. Skada att den fasta dammen till följd af hindrande
handelstraktater ej då på en gång kunde fullbordas. Nu kanske det
är för sent. Framtiden ser för oss hotande ut och ännu mera för
våra barn. Skola vi efter det tullkrig, som varat i flera år, skola vi
nu skrifva på vår fana: sparsamhet, ej köpa från utlandet hvad som
kan tillverkas inom eget land, på det att arbetsför^ensten och arbetsvinsten
för allt som kan tillverkas i Sverige måtte tillfalla den svenske
arbetaren, ej förskaffa oss från utlandet det samhällsmördande gift,
som heter främmande lyx, skola vi sluta med att i utlandet skuldsätta
oss, skola vi låna penningar inom landet, då vi behöfva sådana för vårt
försvar och för produktiva ändamål, skola vi åsätta känbar tull på
utländska lyxartiklar och skyddstullar för våra näringar? Och slutligen,
skola vi först och sist hvarje dag bedja Gud välsigna det svenska
arbetet? Ja, då hafva vi tagit första steget på en bättre väg!

Nu, herr talman, kommer jag till album! Och då jag öfvergår till
den speciella del af frågan, hvilken nu föredragits, så önskar jag, att
den relativt obetydliga artikeln Album äfven måtte skyddas mot kosniopolitismens
stormar, som hota att undergräfva det fosterländska arbetet
och derför, herr talman, yrkar jag, med afslag å utskottets förslag,
bifall till Första Kammarens reservanters mening.

Herr Ca valli: Jag hade verkligen icke trott, att något principuttalande
skulle komma i fråga vid denna punkt, och jag skulle icke
begärt ordet, om jag icke, såsom ledamot af utskottet, ansett mig böra
tillkännagifva, att den föregående talarens yttrande icke får anses såsom
ett uttalande å utskottets vägnar.

Hvad sjelfva saken beträffar, anhåller jag, att denna tullsats måtte
upptagas till samma belopp som i gällande tulltaxa, d. v. s. att jag
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts och reservanternas förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
föreliggande punkt hemstält och vidare på antagande af Kongl. Maj:ts
i ämnet framstälda förslag; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tull & Punkten 3.

ammoniak.

Herr Almström: Jag ber att, med afslag å utskottets förslag, få
yrka bifall till reservationen, hvilken innehåller samma yrkande som
Kongl. Maj:ts förslag upptager, nemligen 5 öre för kaustik ammoniak,
7 öre för kolsyrad ammoniak och 10 öre för salpetersyrad ammoniak.

Jag ber att få omnämna, att dessa tullsatser endast utgöra om -

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

kring 10 procent af värdet af dessa artiklar. Detta synes icke vara
för högt för en fabrikation af denna beskaffenhet. Då de ifrågavarande
artiklarne äro de första artiklar i tulltaxan, som falla inom den kemiskt-tekniska
industriens område, vill jag fästa uppmärksamheten på
nödvändigheten att icke bortglömma denna industri, hvilken redan
blifvit temligen illa åtgången vid uppgörandet af tullkomiténs förslag,
i det att de flesta vigtiga artiklar, som utgöra föremål för tillverkning
inom denna industri, gjorts tullfria eller åsatts låga tullsatser.

Jag yrkar således bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag. De ämnen, som här föreslagits till de åsätta tullsatserna, af
2, 4 och 5 öre, ega nemligen vigt för en mångfald industrier. Det
skulle således vara ganska betänkligt, om de höjdes till de af Första
Kammarens reservanter föreslagna belopp.

Herr Almström: Jag ber att i motsats till den siste talaren

få påpeka, att de båda första artiklarne icke spela någon stor rol för
någon industri. Deremot användes den sista af ifrågavarande artiklar,
salpetersyrad ammoniak, i stor mängd vid sprängämnesfabrikerna;
men tillverkningen deraf sker just vid dessa fabriker.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets
i nu föredragna punkt gjorda hemställan och vidare på antagande af
Kongl. Maj:t förslag i ämnet; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 5.

Herr Ca valli: Den nu föredragna punkten gäller band, dels af

helsiden och dels af halfsiden. I 113:e punkten upptagas de föreslagna
tullsatserna på hel- och halfsidenväfnader. Jag tillåter mig hemställa,
att dessa punkter, som stå i oskiljaktigt samband med hvarandra, behandlas
i ett sammanhang, så att mom. a) i punkten 5 måtte föredragas
i sammanhang med mom. a) i punkten 113 och mom. b) i
punkten 5 i sammanhang med mom. b) i punkten 113.

På gjord proposition bifölls denna hemställan, i följd hvaraf föredrogs Punkten

5 mom. a) i sammanhang med punkten 113 mom. a).

Herr Cavalli: Någon meningsskiljaktighet torde icke råda derom,
att sådana artiklar som helsiden samt guld- och silfvertyg synnerligen

Tull å
ammoniak.
(Forts.)

Tull & band
och väfnader
af heinden.

N:0 33

Tull å band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

väl lämpa sig för tullbeskattning med hänsyn såväl till deras obestridliga
egenskap af lyxartiklar som till deras dyrhet. Skiljaktigheterna
mellan tullkomiténs och embetsverkens förslag såväl som inom bevillningsutskottet
hafva endast rört frågan, om tullsatsen bör vara 12
kronor eller 8 kronor, beroende till en del derpå att tullkomitén och
embetsverken för dessa varor angifvit olika värden. Tullkomitén har
nemligen med stöd af kommerskollegii berättelse för år 1888 angifvit
värdet till 90 kronor per kilogram, under det att embetsverken efter
meddelande af en sidenfabrikant angifvit medelpriset å de sidentyg,
som förnämligast importeras, eller klädningssiden af billigare slag, till
30 ä 50 kronor per kilogram. Utom det att den af tullkomitén antagna
värdemätaren bör ega företräde derför, att den grundar sig på
officiel uppgift, kan det icke undgå någon att finna det af embetsverken
uppgifna värdet ensidigt, då det grundar sig på priset å klädningssiden
endast af billigare slag och på medelpriset derå. Mot den högre
tullsatsen qvarstår emellertid den anmärkningen, att den skall föranleda
till lagöfverträdelser, till smuggling. Det låter icke förneka sig,
att det skälet kan ega giltighet i många fall, men jag är icke viss
på att det lämpar sig på detta fall, ty både tullsatsen af 8 kronor
och den af 12 kronor äro så höga, att den som vill smuggla gör det
nog, om han kan, i båda fallen.

Man har vidare mot denna tullsats i utskottet anmärkt, att tullen
på helsiden endast är 8 kronor i vårt grannland Danmark, med
hviiket vårt land, i synnerhet dess sydligaste del, har så lifiiga affärsförbindelser.
Jag kan ej heller godkänna denna invändning. Vi hafva
under många år här haft eu tull af 2 kronor 80 öre på helsiden,
under det Danmark haft en tullsats på 8 kronor. Skilnaden har således
hittills varit 5 kronor 20 öre. Hvilka olägenheter har detta
medfört för Danmark? Nu föreslår Kongl. Maj:t—och några ledamöter
i bevillningsutskottet hafva upptagit det — eu tullskilnad af 4 kronor.
Jag kan icke se hvilka olägenheter det skulle medföra. Man invänder,
att personer från Sverige skulle i Köpenhamn köpa sidenklädningar,
men frestelsen har förut varit större att resa hit från Danmark i
samma syfte, då tullskilnaden utgjorde 5 kronor 20 öre, och likväl
har detta icke skett i någon större utsträckning.

All tullagstiftning bör framför allt vara väl afvägd. Den ena tullsatsen
får icke strida mot den andra så, att likartade och ungefärligen
lika mycket värda varor åsättas tullsatser, som strida mot hvarandra.
Sådant blefve dock förhållandet, om utskottets förslag beträffande
nu ifrågavarande artiklar bifölles. Utskottet har med en
enhällighet, som verkligen bör påpekas i afseende å detta betänkande,
föreslagit tullsatserna å skodon, suörmakarearbeten, strumpor och vantar
af hel- eller halfsiden till 9 kronor per kilogram. Skodonet skall med
klack, sula, inre beläggning m. m. draga en tull af 9 kronor per
kilogram, endast derför att öfverklädnaden är siden, under det att
tullsatsen för helsiden föreslagits till 8 kronor per kilogram. Man kan
invända, att den nämnda tullsatsen för skodon m. m. icke kommer
att godkännas, men faktum qvarstår dock, att detta är af utskottet
föreslaget.

Fredagen den 6 Maj, c. m.

N:0 33

Men icke nog härmed. Kongl. Maj:t har i fråga om artikeln
spetsar och blonder (rubriken 572 i Kongl. Maj:ts förslag) föreslagit
för “Spetsar och Blonder: silkes-, med eller utan blandning af annat
ämne, en tullsats af 12 kronor för kilogram, och härtill har utskottet
enhälligt tillstyrkt bifall. Det lärer icke vara tvifvel underkastadt, att 1
kilogram helsidentyg har högre värde än 1 kilogram spetsar och blonder,
som innehålla annat än silke.

Jag kan icke finna annat än att, för vinnande af följdrigtighet i
förslaget, en förhöjning af tullen å Yäfnader: helsiden-, guld- och
silfvertyg derunder inbegripna, bör ske från af utskottet föreslagna
8 kronor till af Kongl. Maj:t upptaget belopp 12 kronor för 1 kilogram.

Jag tillåter mig anhålla om proposition på detta yrkande.

Friherre Barnekow: Här är ett af de underliga förhållanden

i detta betänkande, då utskottets ledamöter icke emot hvarandra stå
kammare mot kammare, utan grupperade på annat sätt. Det var inom
utskottet en hård strid, men man sade alltid: ‘-''Vänta blott till dess
vi komma till öfverflödsartiklarne! Der skola vi nog blifva eniga!“
Så kommo vi till siden, som var den första bland dessa artiklar,
hvilken behandlades. Men icke heller der nåddes enighet. Och hvarför
icke? Jo, derför att de, som påyrkade lägre tull, icke ville att
man skulle sätta tullen allt för hög, emedan, såsom embetsverken erinrat,
detta skulle medföra fara för insmuggling. Danmark har 8 kronors
tull per kilogram för denna vara och Norge har ännu lägre tullsats,
beroende på franska traktaten, men kommer sannolikt att höja den.
Om nu någon köper siden i Danmark och tullen här är 8 kronor, så
är frestelsen för lureudrejeri icke så stor. Den föregående talaren
omnämnde, att Danmark förut haft högre tull än vi, utan att någon
.smuggling skett härifrån till Danmark, men det är något vi icke behöfva
bry oss om. Jag vet icke hvilka olägenheter Danmark haft af
nämnda förhållande, men nog ligger frestelsen nära till hands i detta
fall.

Vidare är en annan sak att uppmärksamma. När man lägger
tull på dessa lyxvaror, bör man väl tänka på att staten får någon
inkomst. Sidenfabrikationen är eu för Sverige onaturlig näring, men
om man lägger allt för hög tull å siden, så skulle det blifva flera
sidenfabriker inom landet och staten skulle gå miste om denna inkomst.
Jag tror att just denna tull kan begagnas såsom inkomsttull.

Af dessa skäl är det utskottet kommit till detta resultat att föreslå
tullen för helsiden till 8 kronor. Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Herr Almgren, Oscar: Jag skall be att få med några ord bemöta
den förste ärade talaren. Han utgick från den förutsättningen,
att 1 kilogram sidenväfnader vore värd 90 kronor och stödde detta
på kommerskollegii officiella uppgifter. Jag vet, att denna uppgift
förekommer i kommerskollegii berättelse, men den är föråldrad. Förhållandet
är med sidenväfnader detsamma som med så många andra

Tull å band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

N:o 33.

Tull å band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

artiklar, att de fallit i pris under de senare decennierna. Af kommerskollegii
senaste berättelse finner man, att medelpriset för den inhemska
tillverkningen är 75 kronor. Denna utgöres dock till största delen
af hufvuddukar, schaletter o. d. för bondfolk, en till stor del kulört,
lättfärgad vara, hvars värde i förhållande till vigten är jemförelsevis
högt. Helt annat är förhållandet med importen. Mot den förste ärade
talaren vågar jag påstå, att denna till öfvervägande del utgöres af billigt
klädningssiden i värde från 2 till 4 kronor metern. Dess medelvärde
kan icke skattas högre än 30 å 50 kronor. En tull på 12 kronor,
såsom af reservanterna föreslagits, motsvarar 25—40 procent af värdet!
I de flesta fall skulle den utgöra närmare 40 procent. Det ligger i
öppen dag, att man med ett sådant premium icke kan undgå att framkalla
de smugglerier, från hvilka vi under de senaste åren, gudi lof,
varit befriade. Visserligen hafva chefen för finansdepartementet och
reservanterna framhållit, att det numera icke skulle vara någon fara
för smuggling, enär rättsmedvetandet vore bättre nu än förr. Jag tror
äfven att det är bättre, men just derför bör man icke vidtaga åtgärder,
som kunna bringa det på fall och införa folk i frestelse. Och
faktiskt blir det en stor frestelse, om man sätter en så hög tull, ty
det finnes knappt någon vara, som så lämpar sig för smuggling som
denna.

Det tyckes vara tre mål, som reservanterna vilja vinna med hög
tull: ökad statsinkomst, rättvisare beskattning af lyxen och välvilligt
skydd för den inhemska industrien.

Hvad ökade statsinkomster beträffar, så tvifiar jag på att någon
ökning kommer att ega rum, ty först och främst är det eu gammal
regel, att fördyras en vara, så minskas konsumtionen deraf, och för
det andra är det påtagligt, att en god del af inkomsten stannar i
herrar smugglares fickor.

Hvad en rättvisare beskattning af lyxen angår, så är det temligen
godtyckligt, huru man använder ordet lyx. Jag befarar att, om man
söker träffa lyxen med denna höga tull, så skulle beskattningen drabba
den fattiga befolkningen lika väl som den rika. Det finnes icke någon
bondgumma, som icke har sin sidenschalett, icke en arbeterska, som
icke har sidenband på sin hatt, eller en arbetare, som icke har sin
sidenhalsduk.

Hvad slutligen det välvilliga skyddet för den inhemska industrien
vidkommer, så kan man gå allt för långt i välvilja. Enligt min åsigt
är det oändligt mycket bättre att ärligt kämpa under en moderat
eller till och med låg tull än att genom allt för högt skydd utsättas
för den olidligaste af all konkurrens, den oärliga importen.

Jag ber att få i sammanhang härmed rätta en uppgift af en
föregående talare. Han menade, att det var inkonseqvent att sätta en
tull af 9 kronor på spetsar, men af 8 kronor på sidenväfnader, och
ansåg, att en kilogram siden var mera värd än en kilogram spetsar.
Men förhållandet är i sjelfva verket alldeles tvärt om.

På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Fredagen den G Maj, e. m.

N:o 33.

Herr Bennich: Hvad sjelfva den sak angår, som nu är före,
kan jag helt och hållet instämma med den siste ärade talaren. Jag
tror, att hans sakkunskap och hans samvetsgrannhet i bedömandet af
den föreliggande frågan står så utom allt tvifvel, att knappast någon
i denna kammare kan göra anspråk på större afseende för sina ord
än hvad han har rätt att erhålla.

Det är emellertid icke för att förfäkta den ena eller andra tullsatsen,
som jag begärt ordet, utan för att göra en vördsam hemställan
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Såsom herrarne väl veta, hafva vi under en följd af år haft
ytterst låga tullar både på sidenvaror och en mängd verkliga lyxartiklar
— detta begrepp är visserligen mycket obestämdt — i hufvudsak
sådana artiklar, som varit föremål för en större afsättning från
Frankrike till Sverige. Dessa ytterligt låga tullar — lägre än jag
skulle önskat — beslutades i sammanhang med afslutandet 1865 af
den franska handelstraktaten och inneburo en eftergift åt Frankrikes
anspråk, hvilken man ansåg sig böra göra för att Frankrike å sin
sida skulle göra eftergifter för Sveriges exportartiklar. Nog af, nedsättningen
blef större än jag under normala förhållanden skulle ansett
önskligt. Nu har det deremot blifvit satt i fråga att på dessa
artiklar, Indika förnämligast tillföras oss från Frankrike eller åtminstone
i väsentlig mån utgöra franska produkter, lägga så mångfaldigt
högre afgifter än förut varit åsätta, att, äfven om dessa afgifter
ur andra synpunkter skulle kunna försvaras eller åtminstone tolereras,
det likväl kan befaras, att de från Frankrikes sida uppfattas såsom
verkliga krigstullar, rigtade gent emot detta land.

Derför och då enligt eu lagstiftning, som är för herrarne bekant,
i Frankrike är påbjudet, att dess regering eger rättighet att,
när helst något land med surtaxes eller prohibitiva afgifter belägger
franska artiklar, behandla det landet och dess artiklar efter en helt
annan måttstock än som blifvit bestämd i minimaltariffen — det är
i anledning häraf som jag anhåller att få till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet hemställa, att han behagade meddela,
huruvida Kongl. Maj:ts regering anser det vara utan all fara för
Sveriges handelsförbindelser med Frankrike och deras orubbade och
ostörda fortgång, om här i landet på Frankrikes förnämsta exportartiklar
till Sverige stadgas tullsatser, väsentligt öfverstigande icke
blott hvad hittills varit gällande i Sverige, utan äfven hvad i de flesta
andra civiliserade länder är stadgadt.

Min hemställan afser icke blott sidenväfnnder, om hvilka nu
närmast är fråga, utan alla s. k. lyxartiklar, hvilka efter bevillningsutskottets
förslag skulle komma att oerhördt högt beskattas,
den afser således äfven viner, spetsar, galanterivaror och dylika artiklar.
Ty kan man befara att, om den svenska tullagstiftningens steg
gå i den rigtning, som bevillningsutskottet och herrar protektionister
önska, detta skulle för vårt lands handelsförhållanden med Frankrike
medföra menliga, på förhand oberäkneliga följder, så synes mig denna
omständighet utgöra ett ytterligare skäl utom de öfriga, som fram -

Tull ä band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

N:0 33.

Tull å band
och väfnader
af helsiden.
(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

ställa sig emot öfverdrifna beskattningsåtgärder, att med en viss
betänksamhet taga dessa steg.

Jag hemställer, att herr statsrådet behagade besvara denna min
fråga.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag anhåller att genast få
besvara den fråga, som den föregående talaren framstält.

Beträffande nu först hvad som rörande denna sak förekommer i
den franska lag, som innehåller bestämmelser angående traktaterna
med Sverige, så har Sverige icke rätt att på franska handelsartiklar
pålägga några surtaxes eller tilläggsafgifter utan att repressalier genast
komma att tillämpas. Denna lag lyder i öfversättning sålunda:

Lagen af den 11 januari 1892, angående fastställande af den
allmänna tulltariffen.

Art. 8. Regeringen bemyndigas att införa tilläggstull eller införselsförbud
för alla eller vissa varor från länder, som tillämpa eller
komma att tillämpa tilläggstull eller införselsförbud för franska varor.

Dessa åtgärder skola underställas kamrarnes ratifikation, omedelbart
om kamrarne äro församlade, i annat fall så snart de sammanträda.

Denna lag innebär således, att om i Sverige skulle med afseende
å franska varor påläggas några särskilda tilläggsafgifter eller acciser,
motsvarande åtgärder skulle vidtagas från Frankrikes sida. Detta
förhållande har emellertid icke något inflytande på den föreliggande
frågan, då man här afser att antaga en för alla länder gällande tulltaxa
och icke att bestämma några differentialtullar. Då Frankrike
enligt denna tulltaxa tillerkänts behandling såsom den mest gynnade
nation, kan icke någon tillämpning emot oss af den anförda paragrafen
komma i fråga.

Men, säger den ärade talaren, derest vi höja tullarne så väsentligt
som här föreslagits, kan det hända att Frankrike säger upp
traktaten. Regeringen har också förutsett eu sådan eventualitet och
^derför anmodat de svenske kommissarierna att upplysa de franska
underhandlarne, att i Sverige förslag vore under behandling om höjande
af tullsatserna på artiklar, som kunde komma i fråga att hit importeras
från Frankrike i störi''e mängd De franske underhandlarne
upptogo icke frågan till officiel behandling, men förklarade enskildt,
att de voro på förhand af den franske ministern i Stockholm väl
underrättade, om hvilka tullsatser det vore fråga att besluta i Sverige,
och att derom behöfde man icke vid underhandlingarna taga kännedom,
då Frankrike, i händelse det ansåge att obilliga tullar blefve af
oss i framtiden bestämda, då hade rättighet att skrida till uppsägning
af traktaten. En sådan uppsägning skall ske på 12 månader,
och då man kan taga för gifvet, att traktaten icke kommer att upphöra
utan föregående underhandling, blifver således då tillfälle att
taga frågan i öfvervägande, i händelse det skulle ifrågasättas nedsättningar
af våra tullsatser såsom vilkor för traktatens fortbestånd.

Det är således att märka, att traktaten är uppgjord under full

Fredagen den 6 Maj, e. m 75 N:o 33.

medvetenhet från de franska underhandlarnes sida om den här i Tull å band
landet ifrågasatta tillförhöjningen. och vafnader

Att för öfrigt de här ifrågasatta tullförhöjningarna icke från “ (Korts.)”
fransk sida kunna förefalla så oerhörda, som den föregående talaren
ansåg dem vara, bestyrkes deraf, att å viner och siden, hvilka varor
för Frankrike äro af det största intresset, vida högre tullsatser finnas
pålagda i andra länder, hvilka äro mycket större konsumenter af
dessa varor än Sverige.

Här föreslås nu för vin på fat en tull af 50 öre per kilogram
samt för vin på andra kärl tull af 1 krona 50 öre per liter för
mousserande och 80 öre per liter för icke mousserande. Jag ber
då att få nämna, att i Ryssland gäller en tull af 60 öre per kilogram
för vin på fat och för vin på flaskor en tull af 1 krona 18 öre per
butelj för icke mousserande och af 3 kronor 53 öre per butelj för
mousserande — en butelj är lika med ^ liter. Att märka är här,
att Ryssland konsumerar oerhördt mycket franska viner. Finland
har en tull af 32 öre per kilogram för vin på fat samt för vin på
flaskor af 72 öre per butelj för icke mousserande och af 2 kronor
59 öre per butelj för mousserande. Tullen i Nordamerikas Förenta
stater uppgår till 42 öre per liter för vin på fat samt för vin på
flaskor per butelj till 50 öre för icke mousserande och för mousserande
— allt efter olika bestämmelser — till 63 öre, 1 krona 25 öre
eller 2 kronor 50 öre. — Alla dessa länder hafva således högre
vintullar än de här föreslagna.

Hvad åter angår sidenvaror, ställa sig äfven för dessa tullarne i
flera länder högre än de, som nu föreslagits hos oss. I Ryssland

gäller sålunda för helsiden eu tull — siffran är alldeles häpnads väckande

— af 51 kronor 26 öre per kilogram; Spanien har för
samma vara en tull af 18 kronor 90 öre och Nordamerikas Jförenta
stater eu tull af 12 kronor 42 öre å 28 kronor 98 öre — allt hvad
beträffar felb och plys.

Jag har anfört dessa siffror, derför att jag finner det anmärkningsvärdt,
att Frankrike låtit sig nöja med att länder, der konsumtionen är så

mycket större än hos oss, stadgat så ofantligt höga tullsatser, och

jag hemtar af detta förhållande stöd för den förhoppning att, om den
nu förevarande tullsatsen antages, Frankrike icke skall på grund
deraf känna sig manadt att uppsäga den traktat, som nu är beslutad
emellan detta land och Sverige.

Herr Almström: Med den af Kong!. Maj:t, reservanterna i utskottet
och tullkomitén föreslagna tullsatsen på sidenvaror är det naturligtvis
icke meningen att åstadkomma skydd för svensk sidenindustri.
För ett sådant ändamål vore den af utskottet föreslagna
tullen fullt tillräcklig. Det har varit för att bereda staten inkomst
som man föreslagit den högre tullsatsen, som i detta fall kommer att
drabba eu vara, som är en lyxartikel och således ett lämpligt föremål
för beskattning. Jag ber att få påminna, att år 1890 importen af
helsiden uppgick till 40 tusen och af halfsiden till 70 tusen kilogram.

N:0 33.

Tull d band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

76 Fredagen den 6 Maj, e. m.

Det skulle vara en icke ringa tullinkomst, som erhölles, om den föreslagna
förhöjningen antoges.

En föregående talare har visserligen satt i fråga, huruvida siden
verkligen kan anses såsom en lyxartikel. Jag får säga, att det på det
högsta förvånar mig att något sådant kan sättas i fråga. Nog måste
ändock en och hvar medgifva, att siden icke kan anses såsom en nödvändighetsvara,
utan att det är en artikel, hvilken, åtminstone i någon
större mängd, endast kan begagnas af de mera burgna klasserna.
Talaren yttrade vidare, att en orättvisa skulle begås emot den fattigare
befolkningen, om tullen höjdes på sätt Kongl. Maj:t föreslagit.
Jag tror, att han skall få svårt att bevisa detta. Äfven om en eller
annan bland allmogens qvinnor begagnar silkesschaletter och hattar
med sidenband, torde icke den beskattning, som genom tullförhöjningen
blefve dem pålagd, vara vidare nämnvärd.

Frågan blir således här, huruvida man med den högre beskattningen
riskerar, att smuggling af varan kan i större omfattning komma
till stånd. Detta är en vigtig anmärkning, som väl förtjenar att tagas
i öfvervägande. Men jag vill säga, att redan den af utskottet föreslagna
tullen af 8 kronor synes mig innebära en tillräcklig lockelse till smuggling,
om sådan är att befara. Det torde emellertid, äfven om man
icke anser sig kunna taga ett mera utveckladt rättsmedvetande i betraktande,
vara svårare än förr att bedrifva smuggling. Med nutidens
kommunikationer har man lättare att öfvervaka importen, och med
tillhjelp af telegrafen kunna vederbörande hastigt få underrättelse,
när något misstänkt synes förekomma.

Jag ber vidare att, då här blifvit sagdt, att sidentullen skulle ha
inflytande på våra förhållanden till Frankrike, få erinra, att den största
importen hit, så vidt kommerskollegii statistik utvisar, icke eger rum
från Frankrike, utan att endast en ringa del af hvad som importeras
angifves komma derifrån. Det är möjligt, att Frankrike icke sänder
sitt siden direkt hit, utan att det går öfver andra länder, men detta
kan man ej se af statistiken.

För min del tror jag, att, om den af Kongl. Maj:t föreslagna
höjningen af tullsatsen å siden antages, man kan hafva att vänta en
stegring af statsinkomsterna. Den talare, jag förut omnämnt, anförde,
att det vore en gammal känd sats, att, då man höjer priset på en
vara, så minskas förbrukningen deraf. Ja, det kan nog hända att
på grund af tullförhöjningen förbrukningen af siden verkligen skulle
under någon tid minskas. Jag anser, att detta i och för sig icke skulle
vara någon olycka, tvärt om, men med den kännedom, vi hafva om
lyxens utbredning och om de ökade anspråken på elegans och komfort,
fruktar jag, att, äfven om importen af siden skulle till följd af
tullförhöjningen för eu tid undergå minskning, den mycket snart
skulle åter gå upp till samma höjd som förut. Och skulle icke så
ske, utan behofvet i stället fyllas af inhemsk tillverkning, skulle jag
anse detta ganska lyckligt. Det är få fabriker, hvilkas tillverkningsvärde
nedgått så som sidenfabrikernas. 1865 uppgick nemligen tillverkningen
af siden till 1,094,000 kronor, 1890 endast till 528,000

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

kronor. 1865 sysselsattes i sidenfabrikationen 876 arbetare, men 1890
allenast 311.

På grund af hvad jag anfört, ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag, d. v. s. till samma förslag som af Kongl. Maj:t
framlagts.

Friherre Klincko wströ m: Jag hade trott, att jag skulle få hvila
upp mig, då detta betänkande förekom till behandling, enär min helsa
för närvarande icke är så god, men när herr Benuich begärde ordet,
tänkte jag: “Kosta hvad det vill, skall jag besvara honom, och i värsta
fall hoppas jag, att han lägger eu krans på min graf."

Hvad hans anförande beträffar, så gaf det mig den beklagliga
föreställningen, att frihandeln skulle ligga i själatåget, ty han ville till
och med förskräcka oss med skuggan af den franska handelstraktaten,
som icke längre är till. Den finnes ju icke längre, denna traktat,
som han och hans meningsfränder med så mycket nit tråcklat i hop;
den är saligen afsomnad, och vi hafva nu full frihet att bestämma
öfver den del af tulltaxan, med afseende på hvilken han och hans
gelikar för öfver 20 år bundit händerna på oss.

Beträffande tullen å sidenvaror, så håller jag på, att den måtte
bestämmas till det belopp, Kongl. Maj:t föreslagit, och att detta icke
är för högt, har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nyss visat genom de sifferuppgifter, han uppläste rörande tullen å
denna artikel i fiera europeiska länder samt i Nordamerikas Förenta
stater. Det visade sig af dessa uppgifter att i flera länder tullen på
siden är högre än hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Så uppgår den, i
runda tal, i Finland till närmare 17 kronor per kilogram, i Ryssland
till 51 kronor 56 öre, i Spanien till 6 å 19 kronor och i Nordamerikas
Förenta stater till 50 procent af varuvärdet, eller 12 å 29 kronor.
Under sådana förhållanden tror jag, att, om vi såväl å sideuväfnader
som å sidenband sätta de tullsatser, Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen
12 kronor för helsidenväfnader och helsidenband samt 4 kronor för
halfsidenväfnader och halfsiden band, allt per kilogram, tullen verkligen
icke blir för hög. Kan nemligen någonsin en vara betraktas såsom
en lyxvara, så är det väl siden. Det kan väl icke nekas, att vi mycket
väl kunna lefva och bestå, utan att våra fruntimmer kläda sig i
sidenklädningar, och jag beklagar att personer finnas, som af fåfänga
och lyx bestå sina damer sidenklädningar och kanske få betala dem
genom skuldsättning. Den af Kongl. Maj:t föreslagna tullen torde vi
således kunna saklöst åsätta.

Det förvånar mig högeligen, att herr Bennich gjorde en interpellation
till herr finansministern rörande den verkan, som förhöjning
af tullarne på åtskilliga lyxvaror skulle utöfva på vår traktat med
Frankrike. Jag är viss om, att den saken kände han förut lika väl
som jag. Den, som det minsta följer med redogörelserna för traktatsunderhandlingarna
i Deutsches Handels-Archiv, hvilket verk herr Bennich
naturligtvis, liksom jag, har på sin bokhylla, han behöfver icke
de uppgifter, herr finansministern lemnade, ty i det verket finner han
upplysning både derom och om mycket mera ändå.

Tull å band
och väfnader
af helsiden.
(Forts)

N:0 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Tull å land
och vä/nader
af helsiilen.
(Forts.)

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag på utskottets
hemställan såväl i 5 punkten som i den i sammanhang dermed föredragna
113 punkten.

Herr Fränekel: Såsom här synes, är det första gången bevill ningsutskottet

kunnat enhälligt, både protektionister och frihandlare,
enas om, att lyxartiklar böra beläggas med tull, och detta af skäl,
som redan är nämndt, eller att genom det sista aftalet tarifftraktaterna,
i synnerhet den med Frankrike, upphört att gälla. Man bör derför
hålla bevillningsutskottet räkning för, att det i alla dessa fall satt
tull å lyxartiklar samt särskildt i detta åsatt en sådan, och det en
ganska hög. Vid den nu föreliggande punkten hafva emellertid, såsom
herrarne finna, till och med protektionister ryggat tillbaka för den
förhöjning, som af reservanterna blifvit ifrågasatt, såsom synes från
2,35 till 12 kronor per kilo. Om man nu också, såsom i tullkomiténs
betänkande framhålles, medgifver att siden är en lyxartikel, kan det
dock vara tvifvel underkastadt, huruvida man i fråga om densamma,
särskildt efter de upplysningar, som förut blifvit från andra sidan
meddelade, bör gå så långt, som här föreslagits. Jag får för min
del såga. att redan när jag mottog tullkomiténs betänkande och då i
allmänhet fann, att tullsatserna, enligt mitt begrepp, blifvit af komitén
särdeles lyckligt afpassade, stöttes jag af hvad som föreslagits om
tullen på “siden" såsom enligt mitt förmenande alldeles för hög. Vid
en jemförelse mellan tullsatserna å siden, sådana som tullkomitén föreslagit
dem och sådana de förekomma i angränsande länder, befinnas
de förra i allmänhet mycket högre, och den tull, sent bevillningsutskottets
majoritet nu föreslagit, är också vida mei’a afpassad efter
de i grannländerna förekommande. Jag talar nu icke om Ryssland,
som i detta fall har enorma tullar. Jag kan således för min del icke
finna annat, än att bevillningsutskottets majoritet stält sig på eu
passande grund, då den ansett, att nu ifrågavarande tull bör sättas
till 8 kronor, och af rent praktiska skäl anser jag, att det vore klokt
antaga denna tull, dels derför att vid eu gemensam votering, som
förestode, i fall kamrarne stannade i olika beslut om denna fråga, hade
de reservanter, som önska 12 kronors tull, mycket liten chance att få
sin mening igenom, och dels i betraktande af vårt förhållande, till
Frankrike, en sida af saken som jag härmed tager mig friheten framhålla.
Det är, såsom finansministern upplyste, klart, att Frankrike
måste vara medvetet om, att, när från svensk sida tulltaxan eu gång
föreligger färdig, betydliga förhöjningar af hittills för lyxartiklar
gällande tullsatser skola hafva vidtagits, och detta berör Frankrike
ganska nära, hvilket också meddelades ombuden vid de underhandlingar,
som senast fördes. Jag ber att få fästa uppmärksamhet derpå,
att då det lyckats afsluta en traktat utan någon tariff och, då
Frankrike då hade sin tariff färdig, man således lemnat Sverige förtroendet
att efter godtfinnande höja vissa tullsatser, det icke kan
vara lämpligt att detta sker på ett sätt, som i detta fall kan anses
utmanande. •— Faktiskt har Sverige i detta fall erhållit förtroende.
Jag tror derför, att särskildt i fråga om en lyxartikel som denna, för

N o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

hvilken tullsatsen redan blifvit så betydligt höjd, det icke skulle skada,
om man visade någon moderation, så mycket hellre som olägenheterna
af en allt för stor höjning komme att blifva ganska känbara. Jag
får derför af rent praktiska skäl hemställa, att ifrågavarande tull sättes
såsom bevillningsutskottet föreslagit, och ber således att få yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag såväl under 5:te som 113:de punkten.

Herr Reuterswärd: Utan tvifvel är det en ganska betydlig förhöjning
af tullsaterna på artikeln siden, som bevillningsutskottet föreslagit,
men det har också skett på mycket goda skäl. De af herrarne,
som i Riksdagen varit med en längre tid, torde erinra sig, att man
för hvarje år fått höra talas om de fattiges beskattande på deras nödvändigaste
lefnadsbehof, men deremot, påstods det, såge man sig sjelf
väl till godo, då det gälde att skaffa de förmögnare lyx- och öfverffödsvaror
så billigt som möjligt. Den tid, jag hade den äran sitta i bevillningsutskottet,
yttrade jag icke en utan flera gånger, att den dag
då vi genom traktaternas upphörande blefve oförhindrade att råda öfver
vår egen tulltaxa, skulle jag för min del icke underlåta att ställa mig
på deras sida, som ville beskatta lyxen, öfverfiödet och välmågan. Ett
sådant tillfälle är oss uu beredt genom traktaternas med Frankrike
och Spanien upphörande, och, säga hvad man vill, om äfven den
minst bemedlade kan lägga sig till med en sidenhalsduk eller silkesschalett,
hvarå tullen väl icke utgör många öre, är det dock de
burgnare, mera förmögna klasserna, som hufvudsakligen konsumera
siden och sammet. Mitt löfte trogen gifver jag alltså offentligen
till känna, att jag anser den af reservanterna föreslagna tullsatsen
eller 12 kronor per kilo ingalunda såsom för hög. Att vi, såsom
herr Bennich ansåg troligt, härigenom skulle komma i tullkrig och
mindre vänligt förhållande till Frankrike, som hufvudsakligen hit
importerar dessa varor, fruktar jag icke, sedan herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet nu yttrat sig. Dessutom kunna vi här
åberopa oss på Spaniens exempel, ett land som icke kan betraktas
såsom större än Sverige och dock vågat att på siden sätta en tull af
18 kronor 99 öre; Sverige torde då kunna våga sträcka sig till det
mindre belopp som föreslagits, och jag får derför yrka afslag på utskottets
och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Larsson, Liss Olof: Äfven jag får för min del anhålla
om bifall till Kongl. Maj:ts och afslag på utskottets framställning. Jag
skulle för min del vara mycket glad, om man så mycket som möjligt
sökte höja tullarne på lyxartiklar, dit jag räknar siden, och sålunda i
detta fallet antoge Kongl. Maj:ts förslag.

Då jag fick se utskottets betänkande, blef jag högeligen öfverraskad;
jag skulle icke i lika hög grad hafva blifvit det, om jag sett Andra
Kammarens samtlige ledamöter i utskottet såsom reservanter mot nedsättningen
å den af Kongl. Maj:t föreslagna tullen. Nu befinnes deremot
endast en af bevillningsutskottets ledamöter från Andra Kammaren
vilja hafva det högre beloppet, under det alla de öfriga äro med om
nedsättningen. Den högre tullsatsen har deremot förordats af åtskilliga

Tull ä band

och väfnader

aj helsiden.

(Forts.)

N;o 33.

Tull ä band
och väfnader
af helsiden.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

utskottsledamöter från Första Kammaren. Att en sådan lyxartikel
som siden skulle hafva sina varmaste försvarare inom Andra Kammaren,
hade jag verkligen icke väntat, men så ser det nu ut. Då jag talat
vid några sidenvänner, hafva de åter och åter framhållit den kända
buse, som frihandlarne i alla tider målat upp på väggen för att afskräcka
från tullar, d. v. s. att lurendrejeriet skulle tilltagaioch lurendrejarne
komma att skörda vinsten af den högre tullen. Det är besynnerligt,
att man, synnerligen från samma håll, ofta får höra talas
om, att i vår tid rättskänslan, bildningen, redbarheteu och allt annat
godt gått framåt, men då det är fråga om tullar, då är det, som om
alla ville lurendreja och att folkets moral särskild! hos handelsklassen
är sådant, att det kommer att gå alldeles galet, om man höjer tullarne,
emedan smuggleriet komme att tillväxa i hög grad. Jag hemställer
till eder, mine herrar, om svenska folket är sämre än det ryska. Ryssland
har vågat sätta sidentullen till 51 kronor, och vi skulle icke våga bestämma
den till 12 kronor, ty då skulle smugglingen förderfva allt hos oss.
För min del åtminstone anser jag det svenska folket fullt lika pålitligt
och hederligt som det ryska; om jag icke vågar säga bättre, sämre är
det säkerligen icke.

Det har sagts af en talare, att det icke funnes en bondqvinna
eller arbetarehustru, som saknade eu silkesschalett eller något siden.
Jo, det gör det verkligen; det finnes många, som icke hafva något
sådant. Men äfven om så vore förhållandet, återstår att bevisa, att
silkesschaletten är en nödvändighetsvara för bondqvinnan och arbeterskorna.
De, som anse sig ha råd att hålla sig med sådana lyxartiklar,
de få ock underkasta sig den högre tullen. Men hörde jag rätt, så
var det ju icke de fina silkesschaletterna, som användas af arbetareoch
bondqvinnorna, hvilka utgöra den hufvudsakliga importen, utan
den bestod mera af gröfre siden, som användes till klädningstyger,
men till klädniugar användes icke siden af det mindre bemedlade folket,
åtminstone icke hittills.

Det befarades äfven, att konsumtionen skulle minskas, om man
höjde tullen till 12 kronor; jag får säga, att det vore lyckligast om
så skedde, ty äfven om statsverket ginge miste om någon inkomst genom
minskad tull, behöfde man icke heller till utlandet betala deu summa,
som varan kostade, och detta vore ju eu ren vinst för landet, så vidt
jag kan förstå. Vidtagas icke åtgärder i detta fall, skyddas ej den
inhemska näringen, utan importen ohejdadt tillätes fortgå, huru komma
då våra finanser att taga sig ut i en icke aflägsen framtid?

Det sades äfven, att sidentullen af hänsyn till Frankrike sattes
så lågt, då traktaten med Frankrike ingicks, derför att vi för de varor,
som till frankrike exporteras, skulle erhålla högre betalning än eljest.
Man torde minnas, huru det den tiden predikades, att vi här skulle
kunna bereda oss stora fördelar genom eftergifter i tullen å importerade
lyxartiklar. Men jag frågar: hafva vi fått några företräden för
vår export på Frankrike framför Ryssland och andra länder, som
exportera samma slags varor som vi, då vi sätta låg tull på siden och
dylikt, under det de hafva mycket högre? Nej, alla de s. k. förmåner,
som vårt land på detta sätt köpte sig till, fingo andra länder gratis,

N:0 33.

Fredagen den G Maj, e. m.

och det hade vi nog också fått, om ej andra saker utgjort driffjädern
för våra s. k. frihandlare. Jag vill icke säga hvad jag tänker om detta
sätt att gå till väga; jag hoppas att det icke skall lyckas en gång till.

För min del skulle jag önska och hoppas, att Första Kammaren
om möjligt enhälligt förenar sig om bifall till den af Kongl. Maj:t härföreslagna
lyxtullen. Det vore önskligt, om vi kunde visa landet, att
åtminstone Första Kammaren är med om att eftertryckligt höja tullen
på en så allmänt för lyxartikel erkänd vara och så låta Andra Kammaren,
om den har lust, nedsätta samma tull under hvad Kongl. Maj:t
föreslagit.

För min del får jag således under den föredragna punkten yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få bemöta vissa delar af
den siste ärade talarens yttrande. Han nämnde, att då allmogen företrädesvis
begagnade schaletter af finare silke, träffades den icke så
mycket af den föreslagna tullen, hvilken egentligen komme att försvåra
importen af gröfre siden, som användes som klädningstyger. Nu är
verkliga förhållandet det, att allmogen mycket allmänt börjat begagna
med spetsar försedda hufvuddukar, hvilka tillverkas af mycket billigt,
importeradt siden. Det är således en icke obetydlig del af importen,
som inkommer just för allmogens räkning.

Flere talare hafva yttrat, att man icke behöfver befara något
smuggleri; detta vore ett bevis på, hvad 30 års frihandel kan åstadkomma.
Men vi hafva liten erfarenhet om, huru det går till på gränsen
mellan länder, som hafva mycket högt tullskydd, sådana som Ryssland,
Italien och Spanien. Mellan Tyskland och Ryssland samt Schweiz
och Italien pågår för närvarande en mycket skarp smuggling. Man
har sagt, att rättsmedvetandet vore så mycket större här i Sverige nu
än förr, men något annat, som äfven är större eller åtminstone icke
mindre, det är vinstbegäret, och hvad som afgjordt är större, det är
uppfinningsförmågan, och jag tror att våra tulltjensteman skulle komma
att häpna öfver de raffinerade medel, som den mindre samvetsgranne
köpmannen så småningom skulle finna sig föranlåten att använda, om
man åsätter de tullar, som blifvit föreslagna icke blott för sidenväfnader,
utan äfven för en lång rad af andra så kallade lyxartiklar. Hvad man
i alla fall får bereda sig på, det är högst betydligt ökade utgifter för
vårt tullväsen. Dess betjening skulle mycket snart visa sig vara alldeles
otillräcklig.

Herr Casparsson: Om man betraktar den af utskottet föreslagna
tullsatsen ur skyddets synpunkt, tror jag den kan vara fullt tillräcklig
för de tvenne inom landet ännu qvarvarande sidenfabrikerna; de blifva
nog genom densamma fullkomligt skyddade. Afscr man åter icke blott
att bibehålla hvad som redan finnes, utan äfven att inom landet framkalla
nya fabriker, tror jag icke att den af utskottet föreslagna tullsatsen
är tillräcklig, utan att Kongl. Maj:ts förslag är det rätta. Sexman
åter saken ur inkomsternas synpunkt, är jag öfvertygad, att den
högre tullsatsen skall inbringa större inkomster för statsverket. Man

Forsta Kammarens Prat. ister, N:o SS. 6

Tull å band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

N:0 33.

Tull å band
och väfnader
af helsiden.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

bar nu visserligen sagt, att allt för höga tullsatser skulle omintetgöra
eller förminska importen. Man må anse siden såsom eu lyxartikel,
men fråga fruntimmerna, och jag är fullkomligt öfvertygad, att de
skola förklara, att siden är en nödvändighetsvara, som således fortfarande
kommer att importeras. Både ur skyddets och statsfinansernas
synpunkt ansluter jag mig således till Kong!. Maj:ts förslag. Hvad de
omtalade schaletterna beträffar, är jag fullkomligt öfvertygad om rigtigheten
af de uppgifter, som talaren på stockholmsbänken lemnade, men
lika säkert är, att dessa af allmogen använda sidenvaror i närvarande
stund utgöra den hufvudsakliga tillverkningen vid en af våra ännu existerande
fabriker.

Såsom sagdt, jag har icke något annat yrkande att göra än om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lundin: Jag skall bedja att få yttra några ord i denna
fråga på den grund, att jag understundom funnit att många i denna
kammare hafva lika tanke med mig i förekommande frågor. Jag vill
då säga, att för den oro och strid, som för närvarande gör sig på
många håll känbar, det skulle verka i hög grad lugnande, om Första
Kammaren vid bestämmandet af tullen på lyxartiklar ville intaga en
bestämd hållning. Den, som i likhet med mig haft att göra med de
lägre lagren, tror jag ofta kunnat få höra sådant tal som, att Första
Kammarens ledamöter äro icke böjda för tullar på lyxartiklar; der vid
lag hålla de gerna tillbaka, men blir det fråga om arbetarnes förnödenheter
och nödvändighetsartiklar, äro de mycket för tullar. Jag tror
tiden nu vara inne att visa grundlösheten af denna uppfattning och
hoppas, att många af kammarens ledamöter äro ense med mig härom.

Jag ber således att få förena mig med dem, som yrkat bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Cavalli: Jag har icke begärt ordet för att bemöta den
talare, som här för sidenindustriens talan, men då jag nu af annat
skäl gjort det, begagnar jag tillfället för att nämna några ord mot
hvad han anfört.

Han sade, att från motståndarnes sida och särskildt af mig det
påståendet gjorts, att man icke behöfde befara någon större smuggling
med en tull på siden varor af 12 kronor. Jag ber om ursäkt, så har
jag icke sagt. Min åsigt, som jag ville uttrycka, är, att man icke har
större anledning att befara smuggling vid en tullsats af 12 kronor än
vid 8 kronor, och jag förmenar att den, som smugglar i förra fallet, gör
det äfven i det senare.

Han anmärkte mot mig vidare, att jag i mitt första anförande
angifvit priset på sidenvaror origtigt. Jag ber att få fästa hans och
framför allt kammarens uppmärksamhet på, att de af mig åberopade
uppgifterna äro hemtade från tullkomiténs betänkande och kommerskollegii
embetsberättelse år 1888. Jag har emellertid jemfört dem med
uppgifterna uti ett yttrande af en fabrikant, hvilkens namn jag ej känner.
Det af samma fabrikant uppgifna medelpriset afsåg emellertid
endast det siden af billigare slag, som enligt uppgift förnämligast hit

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

importeras. Denna värdemätare torde vara något ensidig, då han icke
tagit hänsyn jemväl till den dyrbarare varan.

Samme talare begick det misstaget att påbörda mig, att jag uppgifvit
den föreslagna tullsatsen å silkesspetsar och blonder till 9 kronor
i stället för det rätta beloppet 12 kronor, och jag förvånar mig
öfver, att han icke rättade detta misstag, då han andra gången hade
ordet.

Det var emellertid af annan orsak, som jag begärde ordet. Man
har emot denna kammare under tullstriden mer än en gång framhållit,
att den skulle vara benägen att belägga nödvändighetsvaror och
konsumtionsartiklar med väl höga tullar. För min del har jag den
uppfattningen, att kammaren efter förmåga och insigt sökt bereda ett
väl afvägdt, måttligt skydd åt hvarje svensk näring, som deraf vore i
behof. Jag tror också, att det i hufvudsak lyckats, äfven om ett eller
annat misstag kan påvisas. Det är i dag första gången, som Första
Kammaren efter upplösningen af handelstraktaterna, särskildt den med
Frankrike, är i tillfälle att visa, om den vill gå i spetsen vid beskattandet
af lyxvaror. Det skall vid en möjligen förestående votering
visa sig, om kammaren vill göra början med denna vara, hvars egenskap
af lyxartikel ingen bestrider. Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservanternas, med Kongl. Maj:ts öfverensstämmande, förslag.

Herr L it ha lider: De talare, som yrkat på högre tull å siden varor

i den välvilliga afsigten att derigenom bereda ett skydd förden
svenska sidenindustrien, torde möjligen icke känna till, att under den
tid, under hvilken sidenindustrien i Sverige existerade i större skala,
lefde den hufvudsakligen på det då brukliga modet hos allmänheten
att begagna hufvuddukar af siden. Det var egendomligt för Sverige,
och derför kunde den svenska industrien basera sig derpå. Detta bruk
har numera i det närmaste upphört, och begagnandet af schaletter inskränker
sig till begagnandet af en bit siden med vidfästad spets eller
garnityr, och på det bruket kan numera ingen siden fabrikation i Sverige
baseras, och för tillverkning af släta fasonerade sidentyger tror
jag ej heller den som har insigt på detta område skulle våga anlägga
en fabrik. De som möjligen hafva tänkt sig, att den högre sidentullen
skulle kunna bereda staten inkomster, synes alldeles hafva förbisett, att vi
ligga helt nära två länder, som hafva låga sidentullar, och från hvilka
lurendrejeri ovilkorligen skulle komma att ega rum, derest så hög tull,
som af reservanterna föreslagits, blefve af Riksdagen bestämd. En
talare har påpekat, att upplysningen i vårt land numera står på den
ståndpunkt, att invånarne skulle vara höjda öfver ett sådant lurendrejeri,
och han har uttalat den åsigten, att rättsmedvetandet skulle
utgöra en borgen för, att lurendrejeri icke skulle komma att ega rum.
Ingen skulle högre än jag önska, att han hade rätt i sitt påstående,
men min uppfattning är den, att om rättsmedvetandet sättes på allt
för hårda prof, skall det ty värr visa sig, att det icke tål vid så hårda
prof. Vi hafva eu långsträckt gräns mot Norge, derifrån sidenvaror
skulle smugglas med ofantlig fördel, i händelse hög tull komme att bestämmas.
Vi ligga också nära Köpenhamn med dess lifiiga förbindelse

Tull å band

och väfnader

af helsiden.

(Forts.)

N:o 33. 84 Fredagen den 6 Maj, e. m.

Tull å band med svenska kusten, och derifrån skulle samma olofliga tillförsel med
och vä/nader lätthet kunna ega rum. Jag tycker då, att klokheten borde bjuda i
a/(Fortfr ena fallet som * andra, att man håller sig inom moderata gränser.

Det är just det, som bevillningsutskottet försökt att göra. Denna
fråga har inom bevillningsutskottet på ett mycket uttömmande sätt
blifvit debatterad, och der hafva framhållits just dessa skäl, och på
dessa grunder har bevillningsutskottet fattat sitt beslut. Det vore
verkligen önskligt, om Första Kammaren behagade lemna någon uppmärksamhet
åt hvad utskottet der vid lag tänkt.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag är uppkallad af den siste talaren.

Jag känner mig alltid djupt berörd, när jag hör talas inom riksförsamlingen,
så snart vi hafva att besluta om våra inre förhållanden,
att vi skola taga hänsyn till det ena eller andra landets önskningar i
strid med våra intressen. Nu skola vi taga hänsyn till Danmark.
Hvarför icke lika gerna till Finland? Det ligger lika nära. Der finnes
en tull på 13 å 14 kronor per kilogram å siden. Fn annan gång
få vi icke höja tullarne, derför att Norge har lägre tull än vi.

Hvarför skola vi svenskar icke också en gång få bestämma öfver
vår egen tulltaxa på det sätt, som för våra förhållanden är lyckligast?
Jag anhåller fortfarande om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande nu föredragna punkten 5 mom. a) och
punkten 113 mom. a) yrkats dels bifall till hvad utskottet hemstält,
dels ock antagande af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Herr talmannen gjorde härefter propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på antagande af Kongl.
Maj:ts förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 5
mom. a) och punkten 113 mom. a) af sitt betänkande n:o 9, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—49;
Nej—62.

Fredagen den 6 Maj, e. m. 85 N:o 33.

Punkten 5 mom. b) och i sammanhang dermed punkten 113 mom. b). Tull å band

och vä/nader

Herr Cavalli: På grund af kammarens vid föregående mom. a) a/ halfsiden.
fattade beslut om eu tullsats af 12 kronor å helsidenväfnader och å
band: silkessammets- och helsiden-, torde tullen på halfsidenväfnader
och halfsidenband böra bestämmas i proportion derefter eller till 4
kronor, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, och anhåller jag, herr talman,
om proposition derpå.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de två nu föredragna momenten endast yrkats, att kammaren
skulle antaga Kongl. Maj:ts i ämnet framstälda förslag.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nämnda yrkande, hvilken senare
proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 6—11.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 12. Tull d

broderade

Herr Bennich: I afseende på denna artikel ber jag att få fästa arbeten.
herrarnes uppmärksamhet derpå, att under det hittills för berörda arbeten
varit föreskrifvet en tilläggsafgift utöfver tygets värde af 20 procent,
har utskottet nu föreslagit en tilläggsafgift af 100 procent. På
samma gång utskottet gjort detta förslag i afseende på “broderade
arbeten“, har utskottet föreslagit under nibriken “kläder*'', att klädespersedlar
af linne eller bomull samt delar af sådana, äfven då de äro
försedda med broderier, skola förtullas med 50 procent förhöjning i
den tull, som är bestämd för tyget, hvaraf persedeln hufvudsakligen
består. Jag behöfver knappast mer än uppläsa detta för att visa, till
hvilken inkonsekvens utskottet här gjort sig skyldigt. I ena fallet beträffande
broderadt tyg eller en bit stramalj, på hvilken broderi är
anbragt, skall enligt utskottets förslag en tilläggsafgift af 100 procent
ega rum, hvaremot färdiga kläder af linne eller bomull försedda med
broderier skulle förtullas med 50 procent förhöjning. Det är utan allt
tvifvel, att färdiga klädespersedlar i allmänhet hafva högre värde än
påbörjade arbeten i och för sig, och i hvilken händelse som helst
torde det vara äfven i herrar protektionisters mening rigtigast, att lika
tullsatser på den ena artikeln och på den andra af hufvudsakligen
samma art förefinnes. Måhända skulle jag icke hafva fästat mig så
mycket vid denna fråga, om man icke från tullmyndigheternas sida
påkallat uppmärksamheten på dessa inkonsekvenser, emedan dessa
otvifvelaktigt måste vid tulltaxans tillämpning medföra ganska många
förvecklingar. Att utskottet förbisett detta må vara förlåtligt, men att
kammaren icke skall underlåta att dervid fästa afseende, det vågar jag
antaga, äfven om friherre Klinckowström skulle uppträda och försöka
vederlägga mig.

N:o 33.

Tull å
broderade
arbeten.
(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Jag yrkar, att för broderade arbeten tullsatsen må bestämmas lika
med den, som stadgas för broderade kläder af linne eller bomull.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få förena med mig den
föregående talaren, emedan äfven jag anser, att de skäl, som utskottet
anfört för en så stor förböjning, som här ifrågasatts, icke äro
grundade. Frågar man, hvarför utskottet föreslagit 100 procent, då
regeringen föreslagit endast 50 procent, svaras såsom motiv derför, att
man föreslagit 100 procent på broderade kläder. Frågar man då,
hvarför utskottet föreslagit 100 procent på broderade kläder, svaras:
jo, derför att man ansett sig böra höja tullen på snörmakerier från
6 kronor, såsom regeringen föreslagit, till 9 kronor. Då får man slutligen
veta det egentliga skälet. Utskottet anser, dels att en tull af
6 kronor på snörmakerier skulle vara för låg, och dels att det vore
en lyxartikel, som borde beskattas. Man har ansett, att tullen skulle
vara för låg på den grund, att en medlem af bevillningsutskottet företett
prof på diverse snörmakerier, hvaraf skulle framgå, att de af Kong!.
Maj:t föreslagna tullsatserna skulle belöpa sig för helsiden till endast
3 å 4 procent och för halfsiden till 5 å 36 procent af varuvärdet.
Detta har gifvit mig anledning att närmare undersöka, huru det förhåller
sig med de föreslagna tullarne på snörmakerier, och jag tror
mig hafva någon kännedom derom, derför att jag under flera år importerat
snörmakerier för detaljbehof i min affär. Jag har gått igenom
flera års fakturor och funnit i afseende på snörmakerier af halfsiden,
att det icke fans någon sändning, der den föreslagna tullen skulle
gå under 36 procent af värdet, men deremot sändningar, der den
uppgick till 57 å 60 procent af värdet. Således tyckes tullen vara
tillräckligt tilltagen. Hvad lyxen beträffar, har jag redan tillräckligt
yttrat mig om den saken. Jag skall derför inskränka mig till att göra
ett yrkande, som eljest brukar icke ogynsamt upptagas i denna kammare,
och det är yrkandet om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Almström: Den första ärade talaren yttrade, att utskottet

begått en inkonsekvens, då det föreslagit en förhöjning af 100 procent
på broderade arbeten, men endast 50 procent på gångkläder. Jag
ber att få hänvisa till sid. 29 i betänkandet, der det tydligt står,
att för gångkläder och andra klädespersedlar af annat ämne än linne
och bomull, försedda med broderier, fransar, snörmakerier etc., föreslås
en tullförhöjning af 100 procent. Den inkonsekvens, talaren förebrådde
utskottet, förefinnes således icke.

Beträffande den ifrågasatta förhöjningen, skall jag bedja att få
relatera en undersökning som jag har gjort. Med broderade arbeten
förstås väl i allmänhet broderade mattor, öfverdrag till kuddar o. d.
Till undertyg begagnas ju vanligen juteväfnad eller annan gröfre väfnad
eller stramalj. Étt tygstycke af 6 fots bredd och 10 fots längd af
juteväfnad väger 2| ä 3 kilogram. Tullen på juteväfnad är 10 öre
per kilogram.

Om jag antager, att broderiet väger lika mycket, ja, till och med
dubbelt så mycket som undertyget, blir hela mattans vigt 3 gånger så

N:o 33.

Fredagen don 6 Maj, e. m.

stor, d. v. s. 7| å 9 kilogram. Med en tullsats af 20 öre per kilogram
kommer således den broderade mattan af 10 fots längd och 6
fots bredd att draga en tull af 1,50 k 2 kronor.

Använder jag till undertyg i mattan gröfre bomullsväf eller lärft,
som enligt förslag skall draga en tullsats af 25 öre, blir tullen för
eu sådan matta äfven i detta fall icke mer än 3,75 k 4,so kronor.
Jag hemställer till kammaren, huruvida en sådan tull är orimlig. Jag
yrkar bifall till hvad utskottet föreslagit och vill särskildt påpeka, att
denna tullsats enhälligt föreslagits af bevillningsutskottets ledamöter
från båda kamrarne.

Den föregående talaren berörde den i hans tanke orimligt höga
tullen på snörmakerier, och jag skall med anledning deraf bedja att
få nämna, att det inom bevillningsutskottet förevisades en stor mängd
prof på snörmakerier, af hvilka framgick, att tullen på dessa artiklar
i många fall var orimligt låg, hvilket ock synes af bevillningsutskottets
betänkande pag. G7. Dertill kommer, såsom tullkomitén redan påvisat,
det förhållandet, att snörmakerihandteringen är en inom landet
så godt som utdöende handtering. De yrkesidkare, som ännu finnas
och hvilkas antal betydligt nedgått, hafva under sista tiden till stor
del haft sin utkomst genom försäljande af utländska varor, men
sedan de stora försäljningsmagasinen kommit till stånd, hafva de
blifvit undanträngda äfven från denna inkomst. Jag tror, att, då
tillfälle nu erbjuder sig att gifva ett lämpligt skydd åt denna näring,
som kommit i lägervall genom den nu gällande orimligt låga tullen
på dess alster, hvilka dessutom äro kompletta lyxartiklar, detta icke
bör försummas. Jag kommer derför att vid “snörmakerier“ yrka
bifall till utskottets förslag och gör det äfven i denna punkt beträffande
“broderade arbeten1''.

Friherre Klinckowström: Herr Bennick ansåg, att det skulle

vara svårt för mig att öfverbevisa honom om, att det icke ligger någon
inkonsekvens deri, att vi nu på broderade arbeten sätta en tull af
100 procent öfver tygtullen, och han gör en jemförelse med hvad som
förekommer i 44 punkten beträffande klädespersedlar och dylikt. Jag
tror, att de låta mycket lätt förena sig dessa båda olika tullsatser
derigenom, att vi nu sätta på “broderade arbeten", som förekommer
i punkten 12, den tull, som utskottet hemstält måtte åsättas detsamma,
och när vi komma till punkten 44, är det egentligen tre kategorier,
som der omtalas. Först är det “kläder, icke specificerade", och de
skulle förtullas med 50 procent förhöjning öfver tullen på tyget, och
sedan är det “gångkläder och andra klädespersedlar, försedda med
broderier11 etc. Denna art af kläder skulle draga samma tull, som här
för broderade arbeten i punkt 12 är föreslagen. Sedan kommer det
3:e slaget af gångkläder och klädespersedlar “andra slag", och det
skulle åter liksom 1 mom. i denna 44:de § förtullas med 50 procent
förhöjning i tullen å det tyg eller ämne, hvaraf klädespersedeln hufvudsakligen
består. Jag finner liksom herr Almström icke konseqvensen
häri, ty det rätta vore väl, att broderade gångkläder draga samma
tull som för broderade arbeten är föreslagen, då det icke är sådana

Tull å
broderade
arbeten.

(Forts.)

N:o 33.

Tull å
broderade
arbeten.
(Forts.)

Tull ä
cement.

88 Fredagen den 6 Maj, e. m.

broderier, som förekomma här i 2 mom., hvilka skola draga en tull
af endast 50 procent, men om herr Bennich icke är nöjd med den
föreslagna tullen på klädespersedlar, kan han ju föreslå, att det första
af de 3 momenten i 44:e punkten, när vi komma dit, åsättes en tull
af 100 procents förhöjning i tullen å det tyg, hvaraf klädespersedeln
hufvudsakligen består.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
utskottets i nu föredragna punkt gjorda hemställan och vidare på
antagande af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 13 och lé.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 15.

Herr Cavalli: Cementfabrikationen har under de 20 år, den

existerat i vårt land, städse haft besvärligheter att kämpa mot, beroende
dels på svårigheten att i vårt kapitalfattiga land anskaffa de summor,
som erfordras för dess bedrifvande, dels på konkurrensen med utlandet,
särskildt Tyskland och England. Oaktadt naturliga förutsättningar
flerestädes inom landet finnas för denna industri, och ehuru våra industriidkare
genom energi och skicklighet bragt det derhän, att den vara,
som utgår från de svenska cementfabrikerna, räknas bland de bästa i
verldsmarknaden, har dock det ekonomiska utbytet af fabrikationerna
varit svagt. De vinstsiffror, cementfabrikationen lemnat under de
senare åren, hafva till icke ringa del berott på industriens binäringar,
tegeltillverkning och kalkbrytning, hvilka lönat sig temligen väl. Jag
anser derför, att om vi vilja, att denna industri skall kunna bestå i
konkurrensen med utlandet, så är det nödvändigt att något höja det
tullskydd den har, helst Tyskland kastar in i vår marknad öfverskottet
af sin produktion. Jag ber att få hänvisa till utskottets siffror, af
hvilka jag för korthetens skull endast skall anföra det sista årets, eller
dem som beteckna införseln under 1890, då importen utgjorde 5,756,894
kilogram. Man kan dessutom antaga, att, då här i Sverige finna,s sju
cementfabriker, på grund af konkurrensen dem emellan ingen nämnvärd
prisstegring åstadkommes genom den lilla ifrågasatta förhöjningen
i tull från 40 till 60 öre per 100 kilogram. Jag tillåter mig derför
anhålla om afslag på utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Wcern: Vi hafva nu kommit in på ett ämne, som omöjligt
kan kallas en lyxartikel, ej heller är det någon allmän konsumtionsartikel,
utan det är fråga om ett ämne, som är nödvändigt för andra
industrier och för en massa allmännyttiga arbeten. Detta vill man nu

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

fördyra, och hvarför? Jo, sade den siste talaren, derför att denna
industri icke kan bestå i konkurrensen med utlandet. Jag ber er,
mine herrar, vara så goda och se litet på de siffror, som återfinnas i
betänkandet. Införseln har stadigt fallit, från 11,123,318 kilogram
år 1887 till 9,080,523 kilogram 1888, 6,415,991 kilogram 1889 samt

slutligen till 5,756,894 kilogram 1890, under det utförseln stigit från

6,964,786 kilogram 1887 till 14,131,905 kilogram 1890. Utförseln
har således på dessa fyra år mer än fördubblats, medan införseln

minskats till hälften af hvad den var 1887. Huru kan man då säga,
att dessa fabriker icke kunna bestå i konkurrensen. Det torde väl
inom kammaren vara skäl att icke blott göra afseende på de industrier,
som ropa på skydd, utan på samtliga industrier, och ur sådan synpunkt
bör man äfven fästa afseende vid dem, som behöfva cement. Jag

kan icke annat än tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Genom den nu föreslagna tullförhöjningen lär
ingen fördyring af varan komma att ega rum; konkurrensen mellan
cementfabrikerna, som tillverka icke endast hvad som behöfves inom
landet, utan äfven för export till utlandet, är alldeles tillräcklig att
hålla prisen nere, men genom en ökning i tullsatsen skulle de antagligen
kunna erhålla en del af den inhemska marknad, som nu fylles
af utländsk vara, och den ganska höga importen af cement, som 1890
uppgick till 5,756,894 kilogram, minskas eller försvinna. Jag tillåter
mig derför yrka bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält och vidare på antagande af
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, samt förklarade sig finna den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Wcern begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 15
af sitt betänkande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—2o;
Nej—63.

Första Kammarens Prål. 1S92. N:o SS.

Tull å cement.
(Forts).

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Tull & cirklar Punkten 16.
m. m.

Herr Almström: Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt afgifvits af samtlige Första Kammarens ledamöter
inom utskottet. Hvad i denna reservation yrkats, sammanfaller
med Kongl. Maj:ts förslag. De anmärkningar, som gjorts deremot,
hafva egentligen gått ut derpå, att gröfre och tyngre cirklar m. m.
skulle blifva genom tullen allt för mycket fördyrade. Förhållandet
är emellertid, att dessa grofva och billiga artiklar tillverkas inom
landet, och att det hufvudsakligen är de medelfina och finare varorna,
som införas från utlandet. Den tullsats, som i reservationen yrkas,
är 1 krona 50 öre per kilogram. Det har upplysts och framgår äfven
af utskottets betänkande, att tullsatsen på det medelfina varuslaget
icke skulle uppgå till mer än 17 procent och för det finare till endast
3 procent af varans värde. Under sådana förhållanden ber jag att
få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Almgren, Oscar: Det skulle vara bra egendomligt, om
man i en tid, då man gör alla möjliga lättnader för den tekniska
bildningens spridande till alla samhällsklasser, då man upprättar aftonoch
borgarskolor, och då man säger åt arbetaren: kom hit, skall ni få
fri undervisning, på samma gång lägger skatt på de redskap, som
arbetaren behöfver för att vinna denna bildning. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Jag hemställer till den siste talaren, huruvida
arbetaren har någon nytta af den tekniska undervisningen, om icke
tillfälle beredes honom att praktiskt utöfva sina kunskaper. Detta
blir i många fall ovilkorligen följden, om icke den tillverkning, hvarmed
han sysselsätter sig, beredes samma tullskydd, som kommer andra
handteringar till godo.

Herr C a valli: Det skulle synnerligen glädja mig, om den ärade
talaren på stockholmsbänken ihågkommer hvad han nyss yttrade, då
vi komma till tullen på kemiskt-tekniska preparat. Det är sant,
att det här i landet göres mycket för ungdomen i afseende å undervisningen
i de tekniska yrkena. Men då det gäller att skydda de svenska
näringar, vid hvilka denna ungdom kan få anställning, då vill man
icke vara med om att uppamma nya eller underhjelpa förutvarande.
Hvad sjelfva saken angår, tillåter jag mig att, under åberopande af
hvad i reservationen blifvit anförd t, yrka bifall till densamma.

Herr Cederberg: Mig synes, att det står i full öfverensstämmelse
med det beslut, som kammaren i början på aftonen fattade, då kammaren
beslöt att hos Kongl. Maj:t begära, förlåt uttrycket, “tull" på
den tekniska undervisningen, att man också skall hafva tull på de
redskap, som begagnas vid denna tekniska undervisning. Men jag
hemställer likväl, om detta är så alldeles rigtigt. Jag anhåller, i likhet
med talaren på stockholmsbänken, om bifall till utskottets förslag.

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Herr Almström: Det har ■visserligen här i Sverige gjorts försök
att öfvertyga våra arbetare, att alla tullar äro för dem skadliga, och
jag tror, att detta ledsamt nog i viss grad lyckats. Men jag får säga,
att Sverige är allenastående i detta hänseende. I de öfriga kulturländerna
har arbetaren klart för sig, att genom tull på de artiklar,
med hvilka han sysselsätter sig, beredes honom tillfälle att erhålla en
arbetsförtjenst, som han eljest icke skulle få eller i förminskad form.
Att man skulle försvåra arbetarnes tillgång till undervisning genom att
sätta en obetydlig tull på de instrument, hvarom här är fråga, är ett
påstående, som icke kan hålla streck inför en opartisk granskning.
Hvad herr Cederberg yttrade med afseende å undervisningen, hör icke
till saken och får stå för hans egen räkning.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter jemlikt de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner gjordes, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och
vidare på antagande af Kongl. Maj:ts i ämnet framstälda förslag; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Funkten 17.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Funkten 18.

Herr Wallin uppläste ett skriftligt anförande, så lydande: Jag ber
att, på samma gång jag yttrar mig om tullen å cokes (den här föredragna
punkten), få uti detta yttrande inbegripa den i punkten 96
upptagna artikeln stenkol.

Bevillningsutskottet har afstyrkt motionen om införselstull å cokes
och stenkol, och ty värr äro förhållandena ännu sådana, att en så
beskaffad mening antagligen der skulle göra sig gällande; men då vårt
land har tillräckliga råämnen för våra bränslebehof, borde något
göras — och göras snart, för att inskränka behofvet af de utländska
stenkolen, som visserligen till en del behöfvas, men hvars låga pris
och ohejdade införsel hindrar tillvaratagandet af våra egna tillgångar
å bränslematerial. — Hittills har dock — så vidt jag vet — af staten
gjorts intet för denna så vigtiga fråga — och en mindre summa, som
vid förra årets riksdag begärdes till uppmuntrande af torfkolsindustrien,
afstyrktes af statsutskottet, under förmenande “att Kongl. Maj:t icke
lärer sakna medel att bekosta undersökningar och försök angående
denna industri1''. — Sedan dess har emellertid åter ett år förgått —
och vår utgift till utlandet för stenkol ökats med ytterligare ett par
millioner samt uppgick förlidet år till 30 millioner kronor. — Låta vi
det fortgå på detta sätt, skulle denna utgift till utlandet för en vara,
som kunde ersättas till en del af egna tillgångar, 10 år härefter antagligen
uppgå till 50 millioner — och detta derför att vi ej ha nog
energi att göra något för att tillgodogöra dessa inhemska tillgångar.

Tull å

cirklar m m(Forts.
)

Ifrågasatt tidt
å cokes.

N:o 33.

Ifrågasatt tull
å cokes.

(Forts.)

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Om utländsk cokes och stenkol sucessivt fördyrades genom införselstull,
så skulle antagligen sådant hafva den goda påföljden:

att mången kolätande ångkraft utbyttes mot den billigare kraft,
som kan erhållas från våra många obegagnade aflägsna vattenfall öfverförd
genom elektricitet,

att med begagnande af sådan vattenkraft elektrisk belysning mera
allmänt skulle användas, hvarigenom kolförbrukningen skulle tvefaldt
inskränkas — nemligen såväl den till ångkraft som till framställandet
af lysgas,

att förbrukningen deraf i hemmen skulle minskas, och vår svenska
ved och våra svenska oöfverträffade kakelugnar fortfarande komma
till heders — samt det osunda stenkolsoset försvinna,

att sålunda endast genom hvad nu blifvit nämndt, en icke obetydlig
minskning af cokes och stenkolsförbrukningen skulle uppkomma samt
slutligen,

att statens tillgångar skulle genom denna tull ej så litet ökas, och
tillfälle derigenom beredas Kongl. Maj;t att lemna verksamt understöd:

åt dem som egna tid och tillgångar till utrönande af bästa sättet,
huru af bränslet i våra torfmossar skall kunna framställas god bränntorf,
åt en blifvande torfkolsindustri,

åt dem som öfverföra kraften från aflägsna vattenfall genom elektricitet
samt åt maskin- och skeppsbyggeri m. fl.

Bevillningsutskottet anser tull icke böra åsättas cokes och stenkol
“såsom varande oumbärliga såväl för industrien som ock för de enskilda
hemmen i vårt kalla klimat^ — Af det senare yttrandet i synnerhet
ser det ut, som skulle vi bo i ett skoglöst land utan några tillgångar
af bränsle. — Kändt är dock att vi ha öfverflöd derpå, men ty värr
är det så, att vi i detta som mycket annat äro sorglösa och slösaktiga
samt icke tillvarataga och använda det, som finnes inom eget land —
utan som vanligt, och i många andra fall, af våra små tillgångar kasta
bort många, många millioner till utlandet.

Som sagdt är — bevillningsutskottet afstyrker tullen å ifrågavarande
artikel, såsom varande en oumbärlig vara — men huru många andra
artiklar äro icke belagda med tull, som äro ännu oumbärligare —jag
vill blott här säga: att man går icke under af brist på stenkol, men
man skulle do af brist på en del andra fullbelagda varor.

Jag tror slutligen, att motionen om denna införselstull har lika
stort berättigande — och att den skulle medföra större fördelar — i det
stora hela taget — än många andra tullar, likasom jag tror, att det
en dag kunde vara lyckligt, om vi i afseende å bränsle vore någorlunda
oberoende af utlandet — i fall införsel af stenkol skulle omöjliggöras
; men för framgången af denna fråga är nödvändigt att — såsom
i öfrigt skett vid tullskyddsystemets tillämpning — se på det helas —
på fäderneslandets fördel.

Jag gör intet yrkande.

Herr Cavalli: Jag tillåter mig att framställa yrkande på bifall
till utskottets förslag.

N:o 33.

Fredagen den 6 Maj, e. m.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren, hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Som tiden var temligen långt framskriden, uppsköts, på hemställan
af herr talmannen, den fortsatta behandlingen af förevarande betänkande
till morgondagens sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för den 4 och 6 i denna månad.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, och sist de ärenden, som denna
dag blifvit andra gången bordlagda.

Kammaren åtskildes kl. IO.32 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Flinta Kammarens Prat. 1892. K:o SS.