RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 31.

Onsdagen den 4 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 27 sistlidne april.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 66 och 72 regeringsformen samt
§§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen äfvensom motion om ändrad
lydelse af § 71 riksdagsordningen; samt

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels till nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägstrafik, dels ock till ny rörlig materiel vid
statens trafikerade jernvägar;

n:o 61, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel;

n:o 62, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
krediti vsummor;

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark, samt
om beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m.;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hemmanet
Prestorp n:o 2;

Första Kammarens Prat. 1892. N:o 31.

1

N:0 31

2

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

n:o 65, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar liin;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Kungsörs kungsladugård i Vestmanlands län;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaren Erik
Andersson; och

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i nu gällande bestämmelser i fråga om de från marinregementet
till Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pensionsrätt.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr Reuterswärd låtit anmäla,,
det han af illamående vore hindrad bevista dagens sammanträde.

Motion om Föredrogs den af friherre Leijonhufvud, Broder Abraham, m. fl.
en komité för väckta, under gårdagen bordlagda motionen, n:o 35, om tillsättande
°\andt^octf en komité för utarbetande af förslag till fullständigt ordnande af

tjöföm-aret. landt- och sjöförsvaret.

Herr Ekman: Det är egentligen med den nya riksdagsordningens
införande, som frågan om otillräckligheten af vårt försvar och vidtagandet
af åtgärder för dess stärkande kommit att mera träda i förgrunden.
Det är under sådana förhållanden ganska sorgligt, att man
nu, 26 år sedan den nya riksdagsordningen infördes, fortfarande måste
finna landet vara i samma försvarslösa tillstånd och kanske i ett
ännu sämre än vid den nya riksdagsordningens införande, åtminstone
i förhållande till de stridskrafter, en fiende i händelse af krig kan
uppställa emot oss. Att under sådana förhållanden fosterlandsvänner
börjat tänka på, huru vida det sätt att behandla frågan, hvilket begagnats
under de förflutna åren, varit origtigt och huruvida möjligen
Riksdagen sjelf gifvit anledning dertill, finner jag vara ganska naturligt.
Jag tänker derför icke heller motsätta mig innehållet i de
motioner, som nu blifvit väckta, ty det kan ju vara skäl att en utredning
sker, huru vida och hvilka misstag verkligen kunna hafva
blifvit begångna. Dessa motioner måste nemligen, enligt min uppfattning,
betraktas såsom en protest mot hvad Riksdagen tidigare beslutat
i fråga om sättet för ordnandet af vårt försvar — jag talar
nu om båda motionerna, ty den af herr Wiern väckta har ett bestämdt
sammanhang med den motion, om hvars remitterande det nu är
fråga — men icke tror jag för min del, att något misstag varit af
Riksdagen begånget. Att så skulle hafva skett, följer nemligen icke

3 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

deraf, att vi i närvarande stund befinna oss på den ståndpunkt, der
vi äro.

Det torde vara skäl att något närmare granska innehållet af
1873 års Riksdags skrifvelse. Denna innehåller, att som det icke
vore sannolikt att ett för oss fullt hetiyggande försvar skulle kunna
byggas på indelningsverkets grund, utan en annan grund derför måste
läggas häraf följde, att, i samma mån som försvaret ordnades enligt
den nya grunden, den gamla organisationen så småningom komme
att försvinna, och i sammanhang härmed tog statsutskottet äfven i
öfvervägande de framställningar, som under åtskilliga föregående riksdagar
hlifvit gjorda angående afskrifning eller lindring af grundskatterna,
hvilken fråga stod i ganska nära samband med frågan om
indelningsverkets upphörande. Statsutskottet verkstälde en utredning,
så vidt den kunde af utskottet göras, huruvida det vore sannolikt,
att under den tid, som komme att förflyta innan den nya organisationen
hlefve fullständigt genomförd, statsverkets inkomster skulle
komma att tillväxa så mycket, att en afskrifning af grundskatterna
skulle kunna ega rum, och denna undersökning ledde till den uppfattning
hos utskottet, att en sådan tillväxt vore möjlig. Jag tror
också, att om den tillökning i statsverkets inkomster, som under de
sedan dess förflutna åren egt rum, hlifvit använd till ordnandet af
vårt försvar i öfverensstämmelse med de grunder, som statsutskottet
vid 1873 års riksdag uttalade, vi i närvarande stund borde kunnat
hafva ett fullt tillfredsställande försvar. De ökade inkomsterna hafva
emellertid under årens lopp hlifvit använda till andra ändamål och
frågan om ordnandet af försvarsväsendet har hlifvit mer och mer
undanskjuten.

I 1873 års skrifvelse låg, enligt min uppfattning, ingalunda
något tillkännagifvande deraf att utskottet ansåg, att någon afskrifning
af indelningsverk eller grundskatter borde ske derför att en
lönereglering för armébefälet genomfördes eller ökade anslag lemnades
till anskaffande af materiel eller derför att en mindre tillökning
af heväringens vapeuöfningar egde rum. Jag håller för min
del före, att när man har ansett, att för vinnande af dessa mål en
afskrifning af grundskatter och indelningsverk bör göras, sådant skett
till följd af en förtydning af 1873 års Riksdags skrifvelse, ty denna
innehöll, såsom jag nämnt, icke annat än att, i sammanhang med att
en ny arméorganisation komme att blifva införd och tillämpad och i
samma mån som sådant skedde, indelningsverk och grundskatter
skulle försvinna.

Nu må man ju gerna taga i öfvervägande, huruvida det kan
lortare och bättre leda till målet, om dessa båda frågor särskiljas.
Jag tror dock för min del, att till följd af dessa frågors inneboende
natur de ändock i afgörandets stund komma att med hvarandra
erhålla ett oskiljaktigt sammanhang.

Frågar man sig hvad anledningen kan vara att efter 26 års
arbete med dessa frågor vi icke kommit längre än vi gjort, skall

Motion om
en komité för
ordnande af
landt- och
sjöförsvaret.

(Forta.J

N:0 31. 4

Motion om
en komité för
ordnande af
landt- och
sjöförsvaret.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

jag för min del tillåta mig att gifva det svar, att det kommer
sig deraf, att vi aldrig haft till behandling något fullständigt utarbetadt,
af landets mest sakkunnige män upprftttadt förslag till
ordnande af vårt försvarsväsen, hvilket blifvit af regeringen upptaget
och omfattadt såsom dess förslag. I följd häraf hafva icke
heller de förslag, hvilka, afseende partiella förändringar af försvarsväsendet,
förelegat till Riksdagens behandling, kunnat af regeringen
med hela öfvertygelsens värme försvaras. En gång hafva vi visserligen
haft ett stort förslag, 1875 års, men när det föll — och det
är icke så underligt att ett sådant förslag kunde falla vid dess första
behandling inom representationen — hvad skedde då? Jag tror icke
att jag misstager mig, om jag säger, att regeringen försökt att af
mer eller mindre framstående personer inom representationen erfara,
hvilka partiella förändringar skulle för dem och deras meningsfränder
kännas mest antagliga, och så hafva vi sedermera fått förslag, grundade
på den uppfattning, som vid sådana öfverläggningar med särskilda
representanter inom riksförsamlingen, regeringen ansett sig
under förhoppning om framgång kunna framlägga. Men hvad som
på detta sätt blifvit framlagdt, har icke varit någon fullständig organisation.
Och initiativet till alla dessa förändringar har egentligen
icke kommit från regeringen, utan från mer eller mindre intresserade
representanter inom riksförsamlingen, och i enlighet med den uppfattning,
regeringen fått om dessa representanters åsigter i frågan,
hafva de tillfälliga förslagen blifvit uppgjorda.

Jag tillåter mig hemställa till eder, mine herrar, om, när så
tillgått — och jag tror icke att jag misstagit mig i hvad jag yttrat —
om icke den uppfattningen lätt kunnat komma att göra sig gällande
hos representationen, att »med denna fråga brådskar det icke så
mycket; det är andra frågor, som ligga oss mera om kjertat, och låt
oss söka bereda framgång åt dem. Försvarsfrågan får väl hvila så
länge.»

Förr än regeringen framlägger ett förslag, för hvars genomförande
den vill arbeta med all den styrka, som står regeringen till
huds, förr få vi aldrig under fredliga förhållanden ett för oss antagligt,
godt försvar. Det är min uppfattning i denna fråga. Faller
ett sådant förslag en gång, hör det komma tillbaka i oförändrad form
eller åtminstone icke med andra förändringar än sådana, som föranledas
af den erfarenhet i fråga om krigsorganisationen, hvilken
under den mellanliggande tiden kunnat vinnas; och jag är öfvertygad,
mine herrar, att om ett sådant organisationsförslag framkommer
riksdag efter riksdag, det slutligen skall blifva antaget. Och om
representationen i den vigtiga försvarsfrågan, sålunda försvarad af
regeringen, ändock skulle förkasta regeringens förslag, så må det
då blifva för landet kändt, att representationen skrifvit för svar svägran
på sin fana.

Min riksdagsmannabana är snart slutad och jag lärer icke få
vara med, när den svenska riksdagen kommer att lösa frågan om

5 ,N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

landets försvar, men just derför liar jag varit angelägen att till Första
Kammarens protokoll få uttala dessa mina åsigter dels i fråga om
den åtgärd, som Riksdagen år 1873 beslöt, dels angående den misstydning
af samma beslut, som sedermera egt rum, dels ock slutligen
med afseende å livad som fordras för vinnande af framgång åt frågan
om försvarets ordnande.

Den nu föredragna motionen bör, såvidt jag förstår, remitteras
till ett tillfälligt utskott, och då, efter livad jag tror mig veta, kammarens
tillfälliga utskott n:o 3 nu bär temligen ledigt samt der äfven
äro insatta ledamöter af kammaren, bvilka i min tanke äro bäst
egnade att behandla motionen, tillåter jag mig yrka, att motionen
måtte remitteras till kammarens tillfälliga utskott n:o 3.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Då vid kammarens senaste

sammanträde den till kammarens behandling nu föreliggande motionen
väcktes, var det för mig en fullständig öfverraskning att en sådan
motion skulle vara satt i fråga att väckas. Tveksam huru jag borde
uppfatta såväl motionens innebörd som ock dess ställning till de redan
långt framskridna riksdagsförhandlingarne, tillät jag mig att begära
motionen på bordet. Jag bör derför i dag vara förberedd att hafva
för mig klargjord min tveksamhet såväl med afseende på innebörden
af motionen som i fråga om lämpligheten af att den nu väckts.

Hvad först detta senare beträffar,. så ber jag att få erinra om
att vi i dag skrifva den 4 maj. En motion, väckt den 4 maj, hvilken
man afser skola gå till ett tillfälligt utskotts behandling, lär val icke
— huru mycken sakkunskap som än inom detta tillfälliga utskott
tillfälligtvis kan vara att påräkna — varda färdigbehandlad inom allt
för få dagar. Derefter skall utskottets utlåtande af kammaren handläggas,
hvarefter, om kammaren bifaller motionen, protokollsutdrag
måste afgå till Andra Kammaren, hvilken sedermera har att pröfva,
om den skall remittera förslaget till behandling af ett tillfälligt utskott
eller genast deröfver fatta beslut. Jag skall icke gifva mig in på
gissningarnes område och antyda, huruvida jag anser någon sannolikhet
finnas för att Andra Kammaren så långt fram under Riksdagen
skall komma att remittera frågan till ett tillfälligt utskott eller icke,
utan jag skall, under antagande att Andra Kammaren verkligen kommer
att visa denna välvilja, allenast bedja att få erinra om, hvad för mig
för närvarande är till fyllest, att motionen, om den på för motionen
fördelaktigaste sätt behandlas i Andra Kammaren, lärer slutligen der
förekomma till pröfning så sent under detta riksmöte, att det är föga
troligt — jag vet det af erfarenheten från 20 riksdagar af det nya
statsskicket — att kammaren då lärer vara synnerligen fulltaligt samlad.
Det kommer då helt och hållet att bero på hvilken meningsnyans,
som kan vara starkast representerad i ett sent riksdagsplenum ■—
jag menar ett plenum sent under Riksdagen — huruvida anslutning
till motionen eller afslag å densamma kommer att framgå ur voteringen.
Hvad värde får då det uttryck, voteringen bör anses gifva

Motion om
en komité för
ordnande af
landt- och
sjöförsvaret.

(Forts.)

N:o 31. 6

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

enkomitéTör hammarens uppfattning? Kan det anses att ett sådant uttryck,
^ordnande af som kommer att framgå ur den sannolikt fåtaliga voteringssiffran,
landt- och bör våga så synnerligen tungt? Jag tviflar derpå.
sjöförsvaret. År då motionens innebörd så vigtig och rigtig och var det då
s'' så alldeles nödvändigt att nu väcka ett sådant förslag, som det af

friherre Leijonhufvud framburna? Denna fråga vågar jag för min
del icke alldeles afgörande besvara. Jag tror att motionären såsom
fackman förstår den saken bättre än jag. Men jag kan icke neka
till, att det för mig stält sig sällsamt nog, att man just vid den enda
Riksdag, då försvarsfrågan varit så nära sin lösning, att dess afgörande
endast hängt på ett ytterst litet fåtal röster, skulle finna det tidsenliga
ögonblicket vara inne att väcka en sådan motion som denna,
för att, så att säga, åter upptaga försvarsfrågan i dess helhet och
rent af påfordra helt och hållet nya förarbeten. Ett sådant tillvägagående
måste vara och måste blifva förenad! med tidsutdrägt. Utan
att vilja underkänna fosterlandskärleken hos de många, och bland
dem flera tungt vägande namn, hvilka instämt med motionären, dristar
jag för min del framhålla, att det är tvifvelaktigt om de gagnat försvarsfrågan
genom den nya form, så att säga, hvari de inryckt frågan
genom denna motion.

För öfrigt kan jag icke vara af annan mening, än att denna
fråga, enligt hvad våra grundlagar tydligt och klart anvisa oss, hör
till dem, som böra behandlas af ständigt utskott. Det är alldeles
gifvet, att så stora och allvarliga frågor som de, hvilka beröras icke
blott i den förevarande, utan äfven i den ännu icke föredragna motionen,
enligt hela tankegången i de svenska grundlagarne höra behandlas
af ständigt utskott. Den drägt man gifvit åt den föreliggande
motionen och äfven åt den, som står närmast derefter på föredragningslistan,
af en hemställan om en underdånig skrifvelse, den drägten
är, för att låna ett uttryck från naturalhistorien, en »skyddande
förklädnad». Motionerna äro statsutskottsmotioner, frågorna äro statsutskottsfrågor.
Frågorna äro sådana, som böra behandlas af båda
kamrarnes förtroendemän gemensamt, af män, hvilka på grund af deras
insigter och erfarenhet erhållit det särskilda förtroendet att behandla
dylika frågor, och hvilka äfven förut behandlat dem. Vid tillsättandet
af de tillfälliga utskotten åter var det ingen af oss, som hade en
aning om, att han borde öfverväga, huruvida bland dem, åt hvilka
vi gåfvo våra röster, torde finnas eller icke finnas någon enda, fullt
lämplig att behandla så genomgripande frågor som de, hvilka beröras
uti de båda motionerna. Under sådana förhållanden måste jag erkänna,
att det måste vara synnerligen allvarliga skäl, som skulle förmå
mig att finna det rigtigt, att man, på grund deraf att frågorna klädts
i drägten af en underdånig skrifvelse, öfverlemnar dem till behandling
af ett tillfälligt utskott och såmedelst söker att föra dem fram i
Riksdagens sista stunder.

I sak förefaller det mig, att motionären genom uppställningen
af skrifvelseförslaget i dess helhet och genom inblandningen deri af

7 N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

sjöförsvaret icke tillfört situationen någon ökad klarhet, utan att, jag
upprepar det, i händelse att försvarsfrågan nu upptages, dess lösning
fast hellre kommer att uppskjutas för lång tid.

För min del tillhör jag icke dem, som önska att så skall ske.
Jag vill tvärtom snart hafva försvarsfrågan åter behandlad. Det visade
sig, som sagdt, vid denna riksdag särdeles nära, att deri uppnåtts
ett afgörande resultat. Jag skulle derför icke förvåna mig öfver, om
man ansåge, att försvarsfrågan vid denna riksdag redan blifvit tillräckligt
behandlad och att kammaren derför borde kunna slutligen
behandla den nu framkomna motionen redan vid detta sammanträde
och utan att afvakta ett yttrande af ett tillfälligt utskott. Jag kan
icke finna, att utredningen i ett tillfälligt utskott skulle kunna tillföra
saken någon klarhet, någon nyhet, någon förbättring eller ens nödig
pröfning; tiden dertill är för knapp och motionen alltför omfattande.
Jag kan icke förstå bättre, än att då 56 § riksdagsordningen medgifver,
att en motion af beskaffenhet att böra behandlas af tillfälligt utskott
må af kammaren pröfvas utan remiss — såvida nemligen kammaren
vill afslå motionen -—■ en kraftmätning redan nu borde kunna ega
rum med afseende å den föreliggande motionens innebörd, hvilken
enligt min uppfattning icke är annat än en opinionsyttring. Denna
opinionsyttrings vigt och värde borde framgå klarare, tydligare och
bestämdare genom en votering i dag än af en sådan under Riksdagens
sista plenidagar inför halftomma kammare. Jag skulle derföre finna
det naturligt, att man i det syfte, jag nämnt, redan nu i dag skrede
till att behandla motionen. Jag skall dock icke framställa något yrkande
derom, derför att jag icke vill, att man skall missförstå min
ställning till försvarsfrågan eller underkänna den vigt, jag personligen
tillerkänner de namn, som äro tecknade under motionen.

Jag skall, om deraf göres behof, uppträda ännu en gång och slutar
för närvarande med att intet yrka.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall icke ingå
i någon längre kritik af hvad som i afseende på försvarsfrågan passerat
vid denna och föregående riksdagar. I detta hänseende refererar
jag till hvad den förste ärade talaren anfört, och hvilket jag anser
vara fullt rigtigt.

Hvad är nu anledningen till, att denna motion framkommit?
Anledningen är den, att Kongl. Maj:ts förslag rörande landtförsvaret
blifvit förkastadt af Andra Kammaren, och att en stor del af denna
kammares ledamöter, som är varmt intresserad för försvarsväsendets
fullständiga ordnande och icke vill nöja sig med ett partielt ordnande
af detsamma, icke ansett tillräckligt att få sådana förbättringar till
stånd, som odisputabelt icke fylla behofvet af en arméorganisation,
utan derför önskat att fortfarande påpeka nödvändigheten af att få
ett helt och fullständigt förslag framlagdt. Då regeringen uttalat, att
den icke ansåge sig kunna framlägga förslag grundadt på allmän värnpligt,
hvilket alla sakkunniga militärer nu mera anse vara det rigti -

Motion om
en komité för
ordnande af
landt- och
gjöförsvaret.

(Forts.)

N:o 31. 8

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

ef komité för *’aS*''e ’ ^ vic*are a^a maste vara öfvertygade derom, att en värfvad
ordnande af s^am såsom grund för försvaret icke kan genomföras och dessutom ett
landt- och sådant förslag flere gånger blifvit af Riksdagen förkastadt, så föreställer
sjöförsvaret. jag mig, att icke annat återstår att göra än att framlägga förslag på
det gamla indelningsverkets grund. Yi trodde att genom frambärandet
af denna motion ställningen skulle blifva väsentligen klargjord. I det
hänseendet skiljer jag mig således från den föregående talaren, hvilken
ansåg, att icke något skulle härigenom vinnas. Att indelningsverket
har många vänner både inom representationen och utom densamma,
och specielt i denna kammare, är allmänt kändt. Motionen bör då
medföra, att man får se, om indelningsverket fortfarande har tillräckligt
stöd i denna kammare eller om kammaren vill gå en annan väg.
Redan deruti ligger en betydlig fördel för regeringen, som denna bör
vara belåten med att få.

Hvad nu motionens behandling beträffar, så hoppas jag, att det
blir remitteradt på vanligt sätt. Visserligen bar kammaren rättighet
att redan nu afslå förslaget, men detta vore ett temligen ovanligt tillvägagående.
Jag vet icke, att det förut förekommit, åtminstone inom
Första Kammaren, om ock måhända i den Andra. Ett sådant tillvägagående
kan enligt mitt förmenande icke motiveras i annat fall än att
förslaget innehåller något fördömligt, hvilket här icke är förhållandet,
eller något stötande i formen och derför förkastligt. Men icke heller
detta är bär förhållandet, ty motionen är i formen moderat. Hvad
beträffar tiden för motionens väckande, så är det visserligen i dag
den 4 maj, men Riksdagen räcker säkerligen ännu tre veckor, och det
tillfälliga utskottet, som skulle behandla saken, har god tid. Utlåtandet
kommer då tids nog till kammaren. Vill kammaren då afslå förslaget,
såsom den föregående talaren tänkte sig och önskade, så vet
i allt fall regeringen, att det icke vidare är att räkna på indelningsverket
såsom grund för försvaret. Och antages förslaget, så vet regeringen
äfven det, och kanske inverkar det också på Andra Kammaren.
Det kan hända, att Andra Kammaren icke hinner behandla
förslaget, men regeringen får i allt fall veta, huru uppfattningen är.
Det är icke längre sedan än i lördags vi remitterade herr Sannes
motion om konsulatafgifter m. m., hvilken bestämdt kräfver längre
tid att utreda än denna, som är väl känd, till tillfälligt utskott. Äfven
den nämnda motionen innehöll begäran om tillsättande af en komité
och om utredning alldeles af samma beskaffenhet, som bär är i fråga,
eller sådan att, när saken kommer tillhaka, den fordrar behandling
af statsutskottet. Jag anser det derför rigtigt, att frågan nu remitteras
till tillfälligt utskott.

Jag tyckte mig finna, att den föregående talaren yttrade, det
han ansåge förslaget olämpligt, derför att vi i år varit nära att få
ett förslag till försvarets ordnande antaget, som han kallade synnerligen
tillfredsställande, och han använde till och med orden: »afgörande
resultat». Häremot måste jag inlägga min reservation. Detta förslag
innebar visserligen förbättringar, men intet afgörande resultat. Hade

9 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

det nu gått igenom, så ilade vi likväl fått ännu i årtionden arbeta
på försvars- och äfven penningefrågan, ty afskrifningen enligt samma
förslag skulle blifvit mycket tyngande att verkställa.

Under sådana förhållanden hoppas jag, att kammaren icke gifver
ett så ovanligt exempel på ofördragsamhet, utan låter detta gå till
utskott. När det sedan kommer tillhaka, må kammaren besluta huru
den behagar. Regeringen och äfven Riksdagen skola då få veta, om
det är värdt att vidare tänka på indelningsverket såsom grund för
försvaret eller icke.

Jag vidhåller min begäran om motionens remiss till tillfälligt
utskott.

Friherre af Ugglas: Jag har begärt ordet med anledning af

friherre Åkerhielms yttrande. Jag kan icke neka till, att han har
rätt i mycket af hvad han sade derom, att motionen är sent väckt;
ja, den är så sent väckt, att den efter all anledning icke kan hinna
få sin slutliga behandling under denna riksdag. Men för mig ställer
sig saken äfven på ett annat sätt. Motionen är väckt. Huru skall
den då behandlas? Det finnes icke mer än två sätt: antingen att
remittera den till tillfälligt utskott, eller att behandla den och genast
afslå densamma. Att Första Kammaren skulle välja sistnämnda sätt
och utan vidare afslå en motion af den innebörd och den vigt som
den ifrågavarande, skulle jag för min del i allra högsta grad beklaga.
TTvilka slutsatser skulle icke kunna dragas af ett dylikt sätt att tillvägagå!
Väl vet jag, att flertalet af Första Kammarens ledamöter
äro varma försvarsvänner; men skall en sådan tydning gifvas åt Första
Kammarens åsigter, om denna motion genast af slås? Och hvilken
slutsats skall regeringen möjligen kunna draga af ett sådant kammarens
tillvägagående? Jo, den kan få den uppfattning, att Första Kammaren
icke anser denna fråga af den vigt, att den bör återkomma
så hastigt som ifrågasatts. Dessutom vore det icke rätt att nu, med
afseende å en motion af en obestridlig betydelse, välja en utväg, som,
så vidt jag erinrar mig, blott en eller annan gång förekommit under
det nya riksdagsskicket, nemligen att på stående fot afslå en väckt
motion. För min del är jag öfvertygad, att Första Kammaren handlar
rättast, om den remitterar motionen, sedan den en gång blifvit
väckt, tv äfven om motionen icke kommer att leda till något Riksdagens
beslut, kan dess behandling af Första Kammaren alltid tjena
som eu opinionsyttring från kammarens sida.

Jag anhållar derför om motionens remiss till tillfälligt utskott.

Friherre Klinckowström: Jag beklagar mycket, att den ifrågavarande
motionen nu blifvit väckt, men jag instämmer i det fallet
med friherre af Ugglas derom, att när den blifvit väckt, och af aktning
för de många män i denna kammare, som undertecknat motionen,
jag icke vill motsätta mig remiss af densamma. Lika med hvad åtskilliga
talare bär förut nämnt, finner jag väl, att Första Kammarens

Motion om,
en komité förordnande
af
landt- och
sjöförsvaret.

(Forts.)

N:o 29. 10

Onsdagen den 4 Maj, f. in.

enkamléför tillfälliga utskott 3 icke är precis det forum, inom livilket denna
ordnande af s^ora> vigtiga och vidtgående motion borde behandlas, ty så vidt jag
landt- och kan se af förteckningen öfver nämnda utskotts ledamöter, så finnes der
SjiJ{fortZet'' elldast. en af de.m’ som ar sakkunnig, och det är, såsom herrarne finna,
påtagligen för litet för denna motion. Friherre Leijonhufvud har låtit
påskina, att såvida man motsätter sig denna motion och önskar afslag
på densamma, så vore detta liktydigt med att uppgifva indelta armén
såsom grund och stam för vårt beväringsmanskap och att, om man
bifaller motionens remiss, så vore det ett tecken på, att Första Kammaren
med välvilja ville anse den nuvarande indelta armén såsom
stam för beväringen. Jag kan icke dela denna uppfattning. Det
torde vara för de allra flesta väl kandi, att jag är en särdeles varm
vän af den indelta armén med uppgifvande af indelningsverkets bördor,
som trycka den skattskyldiga jorden, emedan jag tror, att om försvarsfrågan
någonsin skall lösas, så är det på det sätt, hvarpå Kongl.
Maj:t nu under två riksdagar försökt lösa densamma, d. v. s. att frågorna
om beväringsmanskapets vapenöfningar och förstärkande af åtskilliga
delar af vårt försvarsverk, hvilka icke bero på stammens
organisation, skiljas från frågan om dennas beskaffenhet. Också hafva
vi sett, att det endast fattades nio röster för att denna fråga hade
blifvit afgjord i Andra Kammaren, der man hade att vänta det största
motståndet. Hade således fem personer gatt öfver från det ena partiet
till det andra, hade frågan varit löst. Om deremot Kongl. Maj :t blandar
in frågan om stammens organisation med de organisationsfrågor, som
Kongl. Maj:t nu under två riksdagar framlagt, då tror jag — och jag tror
mig hafva noggrann kännedom om denna fråga — att frågan bestämdt
kommer att afslås, och då stå vi der utan att något gjorts för vårt
försvarsväsen under en tid, då vi kanske mer än förr borde skynda
oss att förbättra vår försvarsorganisation. Det kan icke af någon
bestridas, att det förslag, som Kongl. Maj:t under två riksdagar framlagt,
är en ganska stor förbättring af vårt försvar. Sedan denna fråga
blifvit afgjord, då kommer striden om, hvilken stam som skall tilldelas
den stora beväringskontingenten, och den frågan blir kanske
svår att behandla och bringa till en god utgång, om, på sätt den nuvarande
chefen för landtförsvarsdepartementet anser vara det rätta,
den indelta armén skall uppgifvas, ty jag tror, att hvarken Riksdagens
majoritet eller svenska folket i sin helhet kommer att gå in derpå.
Så hoppas jag åtminstone.

Jag vill icke vägra remiss af motionen.

Herr Berg, Gustaf: Dd äfven jag vågar hysa den vissa förhoppning,
att försvarsfrågan ungefär i den retning, som statsutskottets
vid denna riksdag framstälda förslag angifver, skall vinna sin
lösning under den närmaste framtiden, så fort Kongl. Maj:t kan
finna skäligt framlägga ett nytt förslag, fotadt på ungefär samma
grunder som statsutskottets, dock utan vidare utsträckning af värfmngssystemet
än statsutskottet nu föreslagit; du jag således är öfver -

11 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

tygad, att hvarje inslående på nya vägar och nya principer skulle
fördröja och undanskjuta frågans lösning till en obestämd framtid; dk
jag vidare håller före, att vid lösning af hvarje problem och således
äfven af försvarsproblemet man måste räkna med de faktorer, som
verkligen föreligga, och icke med sådana, som man skulle önska sig
ega men icke eger; och då jag slutligen anser att — äfven om ett sammanslående
af försvars- och grundskattefrågorna från början icke varit
önskligt, emedan dessa båda frågor skulle fått sin bästa lösning, om
de behandlats oberoende den ena af den andra — frågornas sammankoppling
likvisst nu en gång är ett fullbordadt faktum, ett af Konung
och Riksdag erkändt sakförhållande, som icke kan eller hör rubbas,
utan måste föranleda frågornas samtidiga lösning; så kan jag för
min del icke omfatta de framställningar, som afses med den nu föredragna
motionen.

Förvissad att frågan om landtförsvarets ordnande skall utan vidare
underdånig framställning till Kongl. Maj:t och utan vidare
komitéarhete bäst lösas genom att afvakta det initiativ, Kongl. Maj:t
kan finna skäligt framställa, har jag endast velat vördsamt anhålla,
att dessa mina betänkligheter må få åtfölja remissen till det tillfälliga
utskott, dit jag förmodar att motionen kommer att hänskjutas.

Friherre H a r n e k o w: I likhet med den föregående talaren beklagar
jag, att denna fråga kommit fram nu i riksdagens elfte timme,
så mycket mera som min uppfattning af frågan är den, att vi stå
inför en snar lösning af densamma på den grund vi hittills försökt
lösa den. Jag tror, att vi med hvarje år, med hvarje timme nalkas
den stund, då frågan blir löst. Hvad göra då de, som inlemnat denna
motion? Jo, de söka att bygga på en annan grund, de söka få en komité
tillsatt för att göra om det hela. Följden blir, att Riksdagen åter skall
försöka en ny grund, och det fördröjer frågans lösning allt mer och mer.

Äfven beklagar jag, att motionen framkommit såsom en öfverraskning.
Här har talats om, att frågan är af vigt. Den är af stor
och genomgripande vigt, och just derför hade den icke bort framkomma
så sent som den gjort.

Vidare hemställer jag, huru det skall ställa sig, om denna fråga,
som är så vigtig, skall remitteras till ett tillfälligt utskott, livilket
ingalunda är tillsatt för att lösa den. Detta utskott skall på några
timmar utröna, huru vida indelningsverket har flera vänner i Första
Kammaren än den grund, på hvilken vi hittills byggt.

Om den remitteras — och antagligen blir den remitterad — så
skulle jag på det lifligaste förorda, att kammaren gjorde sig så mycket
besvär, att den tillsatte ett nytt tillfälligt utskott af personer, som
hade kammarens förtroende att afgöra frågan.

Så mycken uppmärksamhet bör åtminstone visas motionen. Det
kan ju hända, att kammaren väljer samma personer, som nu sitta i
det ifrågavarande tillfälliga utskottet, men jag anser det nödigt, att
ett särskilt tillfälligt utskott tillsiittes för frågans lösning. Om det

Motion om
en komité för
ordnande af
landt- och
sjöförsvaret.

(Forts.)

N:0 31. 12

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Motion om gå blir, så frågar jag, liksom en föregående talare: huru ställer sig
''ordnande af ^ saken, om frågan kommer in till kammaren omkring den 21—23
landt- och maj ? och det svar, som Riksdagen då gifver, skall läggas till grund
sjöförsvaret, för regeringens åtgöranden i saken? Då får man höra: »det har Riksor
Si'' dagen afgjort!» — men kanske en fjerdedel eller en åttondedel af Riksdagens
ledamöter icke varit närvarande. Det är icke rätt att öfverraska
Riksdagen med sådana frågor, som äro af så stor och genomgripande vigt.

Jag har icke något annat yrkande att göra än att, om motionen
remitteras till ett tillfälligt utskott, kammaren ville visa det intresse
för saken, att den tillsätter ett särskildt sådant utskott specielt för
behandling af denna vigtiga fråga.

Herr Anderson, Albert: Äfven jag är en varm vän af förbättrandet
af vårt försvar och jag beklagar djupt, att under den långa
tid, Riksdagen arbetat med försvarsfrågan, denna icke gjort något
afsevärdt framsteg. Men detta oaktadt kan jag icke finna det lyckligt,
att denna motion nu framkommit. För min del är jag fullt öfvertygad
att Kong! Maj:ts regering, motionen förutan och något Riksdagens
beslut förutan, kommer att till nästa riksmöte framlägga förslag
till förbättrande af vårt försvar. Motionen är således i det afseendet
öfverflödig. En talare har här yttrat, att genom motionens behandling
inom Riksdagen regeringen skulle vinna klarhet om hvad hon
hade att göra för att kunna åstadkomma en försvarsform, som hade
utsigt att antagas af Riksdagen. Regeringen saknar dock icke uttalanden
i försvarsfrågan vare sig af Första eller Andra Kammarens
ledamöter, och jag är lifligt öfvertygad att, äfven om denna motion
komme att föranleda något beslut, blefve i allt fall regeringen icke
mycket klokare derpå — men motionen innehåller också något annat.
Den omtalar indelningsverket såsom det, hvarpå vårt försvar skulle
byggas. Såsom lierrarne väl veta, råda inom kammaren olika meningar
om sättet för ordnande af försvaret. Här finnas många vänner af
indelningsverket och äfven många, som stå på den allmänna värnpligtens
grund. Det är således olika meningar om den i motionen
uppstälda frågan inom denna kammare. Om motionen remitteras, kan
den knappt komma till behandling här i kammaren förr än kanske
en stor del af kammarens ledamöter lemnat Riksdagen, och det kan
då icke vara lämpligt att företaga diskussion och fatta beslut i den
vigtiga frågan. Jag måste derför upprepa mitt beklagande af att
motionen blifvit så sent väckt. Första Kammarens ledamöter kunna
icke misstänkas för att icke vilja arbeta på försvarets stärkande. Kammaren
har särskildt vid senaste två riksdagar uttalat sig på sådant,
sätt, att hvar och en är öfvertygad derom att kammaren lifligt önskar''
att få ett förbättradt försvar. Ett afslag å motionen för närvarande
kan således icke sätta någon stämpel på Första Kammaren, såsom varande
liknöjd för försvaret, utan kan endast anses vara föranledt deraf,
att motionen framkommit så sent under riksdagen att den i sjelfva
verket icke kan hinna behandlas.

13 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Jag tror för min del att det är bättre att nu afgöra frågan i Motion om
dess helhet, och jag är för min del färdig att afgifva min röst, innan af

motionen remitteras till utskott. Min mening är den, att motionen landt- och.

icke bör bifallas. Jag anhåller således att få yrka afslag. »jäfSrsvaret.

° (Forts.)

Herr Björnstjerna: Äfven jag beklagar på det högsta, att
denna motion blifvit väckt. Jag beklagar, att under densamma så
många af kammarens mest framstående ledamöter, med hvilka jag i
så många frågor delat åsigter, tecknat sina namn. Att denna motion
icke kan vara egnad att ena utan att söndra, icke att närma till det
mål, hvarefter vi längta, utan att aflägsna derifrån, är påtagligt. Jag
kan dock icke för min del biträda dem, som yrkat afslag å densamma
■>im, ty jag anser det icke vara liberalt att vägra remiss på en motion,
men jag kommer att sedermera vid behandlingen af densamma på det
varmaste yttra mig mot den.

Herr Cavalli: Jag tillåter mig att på grund af den förda
diskussionen, under hvilken åtskilliga röster höjt sig för att detta
ärende redan nu måtte afgöras, för min del vördsamt yrka afslag å
motionen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att först torde böra framställas propositioner, huruvida
förevarande motion skulle remitteras till tillfälligt utskott eller genast
afslås, hvarefter, för den händelse den förra propositionen besvarades
med ja, det ankomme på kammaren att bestämma, till hvilket tillfälligt
utskott motionen skulle öfverlemnas.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet med de yrkanden, som
under öfverläggningen förekommit, propositioner, först derpå att motionen
i fråga skulle hänvisas till ett tillfälligt utskott och vidare
derpå att motionen skulle afslås; och förklarade herr talmannen sig
anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Cavalli med flere begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att den af friherre Leijonhufvud, Broder Abraham,
med flere afgifna motion, n:o 35, skall hänvisas till ett tillfälligt
utskott, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås motionen.

N:0 31. 14

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Motion om
en komité för
ordnande af
landt- ock
sjöförsvaret.

(Forts.)

Omröstningen företogs,
utfallit sålunda:

och vid dess slut befunnos rösterna hafva

Ja — 64;

Nej — 57.

Efter det herr talmannen anfört, att för kammaren nu återstode
att bestämma, till hvilket tillfälligt utskott ifrågavarande motion skulle
öfverlemnas, erhöll

friherre Barnekow på begäran ordet och yttrade:

Då jag förut yrkat att motionen måtte remitteras till ett tillfälligt
utskott, ber jag nu att få yrka att den måtte remitteras till ett
nytt tillfälligt utskott, bestående af 7 ordinarie ledamöter, med 3 suppleanter.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande frågan, till hvilket tillfälligt utskott förevarande
motion skulle hänvisas, yrkats dels, af herr Ekman, att densamma
skulle öfverlemnas till kammarens tillfälliga utskott n:o 3, dels
ock, af friherre JBarnekoiv, att motionen skulle behandlas af ett nytt
tillfälligt utskott, bestående af sju ledamöter, med tre suppleanter.

Jemlikt dessa båda yrkanden gjorde herr talmannen propositioner
och förklarade sig anse propositionen på bifall till friherre Barnekows
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Treffenberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att den af friherre Leijonhufvud, Broder Abraham,
med flere väckta motion, n:o 35, skall behandlas af ett nytt tillfälligt
utskott, bestående af sju ledamöter, med tre suppleanter, röstar

Ja;

*

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Hej, öfverlemnas motionen till behandling af Första Kamrens
tillfälliga utskott n:o 3.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 81;
Hej — 33.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

15 N:o 31.

Till det utskott, om hvars tillsättande beslut sålunda fattats,
skulle jemväl öfverlemnas de i anledning af förevarande motion inom
kammaren afgifna yttrandena.

Föredrogs den af herr Wcern med flere afgifna, nästlidne dag
bordlagda motionen, n:o 36, om tillsättande af en komité för utredning
af frågan, inom hvilken tid tillväxt i statsverkets af nya eller
ökade skatter oberoende tillgångar kan medgifva grundskatternas afskrifning.

Herr Björnstjerna: Denna motion anser jag vara ändå betänkligare
än den förra. Motionärerna säga visserligen, att »sedan 19
år tillbaka hafva frågorna om försvarets ordnande och grundskatternas
afskrifning blifvit så med hvarandra förbundna, att de, som önska
den senare, icke utom i samband dermed vilja lösa den förra; . . . det
följer häraf med nödvändighet, att båda frågorna måste samtidigt behandlas.
» Men när motionärerna sedermera hemställa, »att Riksdagen
må i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité med
uppdrag att utreda den tid, inom hvilken tillväxt i statsverkets, af
nya eller ökade skatter oberoende tillgångar snarast anses kunna
medgifva grundskatternas afskrifning», finnes deri ingenting, som tyder
på, att motionärerna önska, att en sådan afskrifning skulle ske i förening
med deremot svarande förstärkande af landets försvar, utan man
måste deraf sluta, att deras önskan och afsigt är att få grundskatterna
afskrifna, äfven i fall ingenting för försvaret erhölles. Motionärerna
förklara alldeles bestämdt, att denna afskrifning skall ske utan påläggande
af nya eller ökande af gamla skatter. På den grunden skall
utredningen ske. Jag måste deraf draga den slutsatsen, att motionärerna
sjelfva anse, att den motion angående försvarets ordnande, som
nyss remitterades, icke kommer att föranleda något förstärkande af
försvaret, ty vore detta förhållandet, eller i händelse försvaret på
annat sätt skulle stärkas, komme det alltid att medföra nödvändigheten
af nya eller ökade gamla skatter. Således synas motionärerna
sjelfva hafva utgått från den förutsättningen, att ingenting skall göras
för försvaret, men de vilja hafva en utredning af, huruvida de nuvarande
skatterna skulle under eu mer eller mindre aflägsen framtid
kunna lemna tillgång till afskrifning af grundskatterna. Detta påminner
verkligen om den mycket omtalade öfverflödskomitén, hvilken
snart blef öfverflödig, derför att det icke fans något öfverskott att
disponera öfver. Denna motion synes mig ännu mera betänklig än
den förra. Jag är öfvertygad, att det icke är motionärernas afsigt
att afskrifva grundskatterna utan att försvaret får någonting, men man
kan icke sluta sig härtill af det sätt, hvarpå deras yrkande är
framstäldt.

Jag vill icke yrka utslag på motionen, och det på samma grund

Motion om
en komité för
utredning angående
grundskatternas

afskrifning.

N.o 31. 16

Motion om
en komité för
''utredning angående
grundskatternas

•afskrifning.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

som vid den nyss remitterade motionen, utan jag hemställer, att denna
motion måtte remitteras till samma tillfälliga utskott, som kommer
att behandla föregående motion.

Herr Bergström: Genom den siste talarens yrkande, att

denna motion måtte remitteras till det nya tillfälliga utskott, som
kammaren redan beslutit att tillsätta, har närmaste anledningen för
mig att yttra mig förfallit. Jag instämmer således i hans yrkande;
men ber att få tillägga några ord i afseende på hans utläggning af
ordalagen i motionen. Jag har undertecknat densamma och är sålunda
berättigad att tolka hvad dermed åsyftas. Af ordalagen i
denna motion följer ingalunda, att de, som undertecknat den, äro
benägna att eftergifva grundskatterna utan att ernå förstärkande af
försvaret. Visst icke. Det talas om att inom Riksdagen råda olika
meningar, i det somliga icke vilja efterskänka grundskatterna med
mindre försvaret stärkes, andra åter icke vilja förstärka försvaret med
mindre grundskatterna eftergifvas. Det visar det nära sammanhang,
som numera förefinnes mellan dessa frågor, och som, huru lifligt man
fin önskar sådant, aldrig kan upplösas. Jag står fortfarande på den
ståndpunkten, att man icke hör efterskänka ett öre å grundskatterna
med mindre försvaret nöjaktigt förstärkes. Det stora finansiella misstaget
att efterskänka vissa procent af grundskatterna är redan gjordt
och kan numera icke hjelpas.

När frågan om afskrifning af grundskatterna först väcktes, borde
man icke hafva lyssnat till anspråken på sådan åtgärd, utan i stället
varit betänkt på att lägga grundskatt å den derifrån frikallade jorden,
mot det man tilläde dennas egare full ersättning för den minskning
i kapitalvärde, som jorden genom grundskatts åsättande komme att
lida. Ersättningen kunde hafva guldits genom utfärdande till
vederbörande jordegare af statsobligationer å motsvarande belopp.
Så har man gått till väga i andra land, t. ex. Danmark, der finansiella
insigter förefunnits i rikare mått än i vårt land.

Herr Wsern: Jag blef icke rigtigt klok på hvad den förste
talaren menade, när han yttrade sig om hvad som var motionärernas
afsigt med deras motion. Då han började, sade han, att det var
icke deras afsigt, att grundskatterna skulle afskrifvas, men sedan sade
han, att det var deras afsigt, att så skulle ske. Det var för mig
omöjligt att begripa verkliga innebörden af hans tal i detta fall.

Jag her att få nämna, att orsaken hvarför eu omsorgsfull utredning
af denna fråga förefallit mig särskildt önskvärd, var ett
yttrande af finansministern, friherre von Essen i Andra Kammaren,
i hvilket han genomgick alla de anledningar man för närvarande
kunde tänka sig till statsinkomsternas stegring. Han anförde en
mängd skäl, af hvilka i första rummet bör nämnas den nya fastighetsbevillningen,
som visserligen i sig sjelf är en ny skatt, men dock,
såsom utgående från samma källa som grundskatterna, kan och bör

17 N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

påräknas såsom ersättning till statsverket för den förlust det genom Motion om
grundskatternas afskrifning skulle lida. Sedan nämnde han de nya ™rening a°nskatter,
som han ansåg böra införas, men om hvilka det i min motion gåendegrundicke
är fråga, och kom då först till bankovinsten och derefter till skattemål
postmedlen, om hvilka han yttrade ironiskt, att de blifvit nedgjorda
af en föregående talare. Han nämnde vidare telegraf- och telefonmedlen,
hvilka senare gifvit en nettovinst af 140,000 kronor, och
han väntade att det skulle blifva ännu mer. Vidare nämnde han
skogsmedlen, och han uppräknade en mängd — jag tror det var 5
eller 6 nya kronoparker, kvilkas afkomst således skulle blifva ett
plus öfver de vanliga skogsmedlen. Han nämnde vidare i afseende
på skogsmedlen, att de skulle komma att ökas genom upprensningar
af vattendrag, hvilka skulle tillåta större flottningar. Han nämnde
också, att en stor mängd öfverloppsmarker blifvit återvunna för kronans
räkning, men tilläde, att han, för att icke trötta kammaren,
icke kunde fortsätta vidare med denna utredning. Det var ju också
omöjligt att vid en öfverläggning i kammaren med någon utförlighet
tillkännagifva de särskilda motiv, som han från dessa olika håll hade
att vänta ökade statsinkomster. Men under så vigtiga förhållanden
som de, hvilka nu äro i fråga, kan det icke vara nog att få höra uppräknade
anledningarna till den tillökning, som finansministern anser
sig kunna vänta, utan det är nödvändigt, att Riksdagen äfven skall
kunna bilda sig ett tillförlitligt begrepp om dem, helst då det gäller att
beräkna, huruvida statens tillgångar skola räcka till för de stora utgifter,
som förestå. Jag ansåg det derför vara af vigt att få en
ordentlig utredning, sådan som en komité kan lemna, och icke endast
uppgifter från embetsverken. Betraktar man frågan så som den bör
betraktas, så finner man, huru angeläget det är att få en verklig utredning
af dessa förhållanden. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på, att det är att emotse ökade statsinkomster äfven i andra
än de af finansministern uppräknade fallen. Sålunda hafva vi att
vänta ökade tillgångar genom minskade amorteringar å statsskulden,
i den mån den blir betald, och alldeles säkert är, att sedan stambanan
blifvit fullbordad, kommer det icke i fråga att använda skattemedel
till byggande af jernvägar. Sedan återstå dessa såsom tillgångar
för sådana behof, som statsverkets utveckling erfordrar. Ensamt
bankovinsten beräknade finansministern till 700,000 kronor.

Utan att vilja gifva någon verklig vigt åt mina mer än åt andras
gissningar, får jag säga, att, efter mitt förmenande, kunna grundskatterna
afskrifvas på 20 år, och jag skulle önska, att försvarsfrågan
samtidigt kunde på ett fullständigt och tillfredsställande sätt
lösas. Jag hemställer, att den nu förevarande motionen måtte remitteras
till samma utskott, som fått sig uppdraget att behandla den
föregående.

Efter härmed slutad öfverläggning beslöt kammaren på särskilda
propositioner, dels att den nu föreliggande motionen skulle hänvisas
Första Kammarens Prat. 1892. N:o 81. 2

N:o 31.

18

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

till ett tillfälligt utskott, dels ock att densamma skulle öfverlemnas
till det tillfälliga''utskott, som kammaren besluta tillsätta för behandling
af motionen n:o 35; och skulle till samma utskott jemväl öfverlemnas
de i anledning af den nu föredragna motionen inom kammaren
afgifna yttrandena.

Härefter beslöt kammaren, på hemställan af herr talmannen, att
val af ledamöter och suppleanter i nämnda tillfälliga utskott skulleanställas
vid kammarens sammanträde fredagen den 6 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 30 sistlidne april och den 3 innevarande maj bordlagda utlåtande
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt 4 punkten,

anslag till

inrättande af .

personliga Herr Alm: Det är ett vigtigt ändamål förevarande motion af ser

professurer att främja, men såsom denna sak nu ligger, och då kammaren har
Universitet, särskild! ett långt vigtigare ämne för sina öfverläggningar i dag, skall
jag fatta mig mycket kort.

Utskottet har i viss mån lemnat motionen sitt erkännande, då
det säger: »Utskottet vill icke förneka, att i särskilda fall, då någon
vetenskapsman egnat sig åt ett ämne, som icke har någon representant
vid universiteten och tillika är af den beskaffenhet, att den, som sig
dermed sysselsätter, saknar hvarje utsigt att erhålla ordinarie befattning
och svårligen kan genom sin sysselsättning med ämnet förtjena sitt
uppehälle, skäl må kunna finnas att åt viss person med framstående
ställning inom vetenskapen bereda en personlig professur eller eljest
en tryggad framtid genom statens mellankomst».

Det förefaller mig som, om man närmare tänker sig in i ifrågavarande
sak, man måste anse, att den begränsning, som utskottet här
uppstält, är alltför snäf. Det är alldeles påtagligt, att det ändamål,
som här är i fråga, ingalunda på ett önskvärd! och tillräckligt sätt
främjas genom sådana vilkor för ett anslag af ifrågavarande art, att
de endast skulle få användas för vetenskapsman i sådant ämne, som

19 N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. in.

icke liar någon representant vid universitetet, och hvilken, såsom
utskottet uttrycker sig, »saknar hvarje utsigt att erhålla ordinarie
befattning». Det torde vara ganska lätt att framdraga bestämda
exempel på att vetenskapen skulle lida afgjord förlust, om universiteten
saknade möjlighet att vid sig fästa personer, hvilka representera
ämnen, som förut voro vid universitetet representerade, men
hvilka personer icke hade någon utsigt att under den närmaste framtiden
komma till någon ledig plats i ifrågavarande ämnen. Det ändamål,
som motionen afser att befrämja, tillgodosågs under tiden före
1877 i viss mån genom de s. k. rörliga adjunkturerna, hvilka, icke
fästade vid något visst läroämne, voro afsedda att åt hoppgifvande
vetenskapsidkare, hvilka icke erhållit befordran till någon af de fasta
lärareplatsema vid universiteten, bereda möjlighet att vid universiteten
qvarstanna.

Vigten af att detta ändamål blir främjadt förbisågs icke vid den
omorganisation af universitetens lärareplatser, som gjordes 1877, och i
sammanhang hvarmed de rörliga adjunkturerna afskaffades. Det rådde
endast olika meningar om, huru ifrågavarande ändamål lämpligast
skulle kunna vinnas. Riksdagen uttalade 1876, att enligt dess förmenande
borde i planen för den nya organisationen ovilkorligen ingå,
att medel skulle anslås för ifrågavarande ändamål, men dåvarande
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet uttalade följande
år den men ingen, att ändamålet skulle främjas på sådant sätt, att
tillfälliga professurer upprättades på grund af särskild framställning
till Kongl. Maj:t och beredande af medel för ändamålet, så snart
framstående vetenskapsmän icke på annat sätt kunde fästas vid universitetet.
Den utväg, som sålunda påpekas af chefen för ecklesiastikdepartementet,
har emellertid, såsom motionären i sin motion framhållit,
hittills visat sig illusorisk, emedan de framställningar, som
sedan 1877 gjorts i ifrågavarande syfte från hopsala universitet, icke
ledt till något resultat. Under sådana förhållanden har inom universitetet
uppstått tanke på att söka vinna ifrågavarande ändamål på det
sätt Riksdagen tänkte sig saken 1876, och det större akademiska
konsistoriet har 1888, 1890 och 1891 gått in med framställningar
om äskande af anslag af den beskaffenhet, som motionären i sin
motion föreslagit. Dessa framställningar hafva icke föranledt något
förslag till Riksdagen från Kongl. Maj:t, och motionären har till följd
deraf denna riksdag framlagt det af universitetsmyndigheterna framstälda
förslaget. Det föreligger nu till Riksdagens pröfning. Jag
anser mig icke under nuvarande förhållanden böra yrka bifall till
förslaget, men jag vill påpeka, att, för den händelse detta förslag nu
afslås, kommer man utan tvifvel att försöka vinna ändamålet på den
andra vägen, den som anvisades i chefens för ecklesiastikdepartementet
uttalande till statsrådsprotokollet 1877 och som sedan fruktlöst försökts,
den nemligen att i särskilda fall för särskilda personer ingå
med anhållan om framställning från Kongl. Maj:t till Riksdagen om
beviljande af medel för fästande af ifrågavarande personer vid universi -

Ifrågasatt
anslag till
inrättande af
personliga
professurer
vid Upsala
universitet.

(Forts.)

N:o 31. 20

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Ifrågasatt^ tetet, och jag vill uttala min förhoppning, att om denna utväg kominråttande
af mer försökas — och säkerligen kommer den att försökas — den
personliga då måtte visa sig leda till ett bättre resultat än hittills. Jag har
professurer icke något yrkande att göra.
vid Zfpsala

universitet. ti o n „

(Forts.) Herr öundberg: Kammaren behöfver icke vara rädd, att jag i

denna fråga skall besvära med något långt anförande. Jag vill endast
säga några få ord, dervid redan i början förklarande, att jag icke
önskar någon ändring i utskottets beslut, ty utskottet bär under för
handen varande omständigheter enligt min uppfattning icke kunnat
handla annorlunda än det gjort. Men jag ber att i likhet med den
föregående talaren få fästa uppmärksamheten på de ord, som finnas
i början på 8:de sidan i utskottets betänkande, ty de äro verkligen
minnesvärda och förtjena att inskärpas och behållas i minnet såväl
af Riksdagen som af universitetet. Det förhåller sig nemligen så,
att vi hafva särskild! vid Upsala universitet i närvarande stund en
person, på hvilken denna beskrifning till punkt och pricka passar in.
Derför förklarar jag redan nu i förväg, att han skall hafva äran att
blifva presenterad vid nästa riksdag, och då hoppas och önskar jag,
att både utskottet och kammaren måtte hafva dessa ord i friskt
minne.

Herr Boström, Filip: Det var efter temligen långvariga öfver läggningar

på afdelningen, som denna mening kom att inflyta i utskottets
betänkande. Det är fullkomligt rigtigt, som den siste ärade
talaren sade, att det var med särskildt fästadt afseende på den framstående
vetenskapsmannen i Upsala, som icke haft tillfälle att erhålla
ordinarie beställning, som detta uttalande gjorts. Statsutskottet kar
naturligtvis icke ansett sig kunna biträda motionen, då den varit föremål
för Kongl. Maj:ts behandling, och Kongl. Maj:t icke ansett lämpligt
att inkomma med något förslag till Riksdagen. Men statsutskottet
kom till det resultatet, och det efter ganska allvarliga öfverläggningar,
att om det skulle befinnas af synnerlig vigt, att en vetenskapsman
bibehölles vid universitetet, man alltid hade den utvägen, att en extra
professur för honom personligen kunde af Riksdagen vid särskild
ansökan beviljas. Jag tillåter mig derför yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Ifrågasatt 5 punkten,

anslag till

cn^laboratori Herr Kerfstedt: Då vid riksdagen 1888 anslag begärdes för

växtfysiologi en nybyggnad för botaniska lärostolen i Lund, hufvudsakligen afsedd
i lund. till ett växtfysiologiskt laboratorium, fästes uttryckligt afseende vid
— såsom nödvändig konseqvens af detta anslags beviljande — att

21 N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

en laborator förr eller senare borde vid växtfysiologiska laboratoriet
anställas. Riksdagen beviljade anslaget, och laboratoriet med inredning
har kostat staten 66,000 kronor. Under denna termin ba loborationerna
börjat. 11 studerande sysselsättas på laboratoriets olika afdelningar,
handledda af en docent, som är fullständigt qvalificerad
och lämplig att sköta denna nya vetenskapsgrenen. Nu är förhållandet
det, att denne docent visserligen uppbär sitt docentstipendium, men
det tager slut vid början af nästa år, och då skall denna institution,
som staten bekostat och som står färdig att göra nytta och gagn, stå
utan ledare, om Riksdagen undandrager sig att anslå lämplig aflöning
till honom. Af utskottets motivering ser man, att derför att det i
Upsala icke finnes någon laborator i växtfysiologi, skulle det icke
heller behöfvas någon i Lund, som är ett mindre universitet, och att
botaniska institutionen i Upsala, som i år begärt ett stort anslag för
att göra nybyggnader, icke begärt att få någon lärare för experimentel
växtfysiologi. Detta anser jag vara temligen svaga skäl, ty i Upsala
finnes ej något sådant laboratorium, ej heller är det ifrågasatt att
bygga ett dylikt; dessutom är denne docent i Lund den enda i hela
landet, som kan upprätthålla en sådan lärareplats. Oaktadt ett behof
härutinnan ännu icke gjort sig gällande i Upsala, torde det dock med
all säkerhet icke dröja länge, förrän man vid dess högskola kommer
att anse en lärareplats i denna moderna vetenskap vara nödvändig.
Ty hur man än ser saken, är dock fysiologien och studiet af de lägre
parasitiska organismerna numera ett så modernt studium, att det med
all magt tager till sig herraväldet inom naturvetenskaperna. Detta
har visat sig i Tyskland, der vid alla större universitet sjelfständig
professurer inrättats i växtfysiologi, liksom äfven sedan 1882 vid
universitetet i Köpenhamn, der man uppfört en särskild fysiologisk
laboratoriebyggnad, som kostat 110,000 kronor och med inventarier
125,000 kronor, således dubbelt så mycket som byggnaden i Lund
kostat. Det vore nu beklagligt, om Riksdagen skulle afslå lön till
den fysiologiske laboratorn i Lund, som Kongl. Maj:t ansett vara
behöflig, synnerligast som den framför andra anslagskraf blifvit förordad
af universitetskanslern.

Jag förutser, att en invändning kommer att göras, och derför
tager jag mig friheten att på förhand besvara den. Man har inom
utskottet ansett, att när det i Lund finnes två professorer i botanik,
en ordinarie och en extra ordinarie, torde en af dem kunna handleda
de studerande i dessa laborationer. Först och främst, som jag redan
betonat, finnes det icke mer än denne docent, som är qvalificerad att
kunna undervisa i ämnet, och för det andra äro de båda professorerna
hvar och en för sig så upptagna af sina ämnen, med föreläsningar,
examina och växtanatomiska laborationer och exkursioner samt vården
af botaniska trädgården och växthuset o. s. v., att äfven om de skulle
vara skickliga dertill, skulle de icke kunna åtaga sig att göra det.

På grund af hvad jag yttrat anhåller jag om afslag å utskottets
betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Ifrågasatt
anslag till
aflöning åt
en laborator i
växtfysiologi
i Lund.
(Forts.)

N:o 31. 22

Ifrågasatt
anslag till
aflöning åt
eu laborator
växtfysiolog
i Lund.
(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Herr Borg: Jag är i väsentliga delar förekommen af den näst
föregående talaren; ber dock att till hans skäl få lägga ett, som jag
i har ifrån en fullt kompetent och samvetsgrann person vid Lunds
1 universitet. Det är nemligen det skälet, att, utom det att ifrågavarande
två professorer, ordinarie och extra, af sin hittills varande
undervisning varit fullt upptagna, hafva de derjemte icke ens varit
qvalificerade att leda de praktiska öfningarna i växtfysiologi, »enär
man hittills», skrifver korrespondenten, »i vårt land icke haft ett
laboratorium, der man kunnat egna sig åt experimental-fysiologisk
verksamhet». Detta, att de icke äro qvalificerade, kan låta besynnerligt,
men jag står för uppgiften, som ock fullkomligt förklaras af angifna
grund. Att hafva ett laboratorium utan laborator kan dock icke vara
rätt lämpligt, hvarken ifrån ekonomisk eller vetenskaplig synpunkt.

Jag anhåller att få yrka afslag på utskottets utlåtande och bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Boström, Filip: Såsom kammaren behagade finna, förekommer
på 143 sid. ett förslag att ombygga den botaniska institutionen
i Upsala och äfven der föranstalta ett laboratorium. Vid besök
på platsen har prefekten för denna institution förklarat, att hans
mening icke är att för framtiden, om detta anslag beviljas, begära
någon ytterligare tjensteman för denna institutions skötande. Då man
nu derjemte betänker, att antalet lärjungar vid denna institution i
Upsala är betydligt mycket större än vid den i Lund, har det förefallit
utskottet betänkligt att nu gå in på Kongl. Maj:ts proposition,
så mycket mera som man säger sig veta, att om en sådan skulle
komma fram, skulle pretentionerna nog stiga äfven i Upsala, ehuru
prefekten förklarat, att han kan sköta denna institution utan eu sådan
laborator.

Det har af den förste ärade talaren blifvit starkt betonadt, att
det vid universitetet i Lund finnes en docent, som är lämplig för denna
tjenst. Man ser af statsrådsprotokollet, att denne person har uppburit
ett docentstipendium, som upphör i början af nästa år. Detta
är sant, men jag föreställer mig, att, i fall ett sådant behof finnes af
lärarekrafter, en amanuens kan uppammas att sköta denna plats, och
då han äfven kan få ett af de docentstipendier, som Riksdagen beviljat,
föreställer jag mig, att platsen på det viset kan komma att
blifva väl skött.

Då, såsom sagdt, hufvudsakliga skälet för utskottets afslag på
Kongl. Maj ds proposition är det både muntligen och skriftligen gjorda
erkännandet af professor Fries i Upsala, att han icke behöfver någon
laborator för institutionen derstädes, tillåter jag mig att yrka bifall
till utskottets förslag, sådant det nu föreligger.

Herr B ill ing: Jag vill endast med ett par ord svara den siste
ärade talaren. Såsom han upprigtigt medgaf, är det hufvudsakliga
och egentliga skälet, hvarför statsutskottet afstyrkt det begärda an -

23 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

slaget till universitetet''i Lund, det, att professorn vid den botaniska Ynd^tUl
institutionen i Upsala sagt sig i en framtid icke ämna begära anslag afling åt
till en sådan laboratorsbefattning, som från Lund begärts. Jag hem- en laborator i
ställer till herrarne, om ett sådant resonnement kan vara rimligt. växtfytwlogi
Ligger det det ringaste skäl i det, som ban angaf vara hufvudskälet? (Forte.)

I Lund är laboratorieinrättningen redan färdig. Der hafva laborationer
pågått under flera år. Der bar, på grund af erfarenhet, föreståndaren
för dessa sagt, att det är alldeles nödvändigt att få en
laborator. De här ifrågavarande studierna bedrifvas dessutom mycket
mera i Lund än i Upsala. Hvad nämnde föreståndare, på grund af
sin erfarenhet, säger, anser man kunna jäfvas. Men hvad en annan
föreståndare vid ett annat universitet säger, hvilken icke har någon
erfarenhet i denna väg, det anser man vara ett hufvudskäl, och det
eaktadt nämnde lärare ej annat sagt, än att han icke ämnar anse ett
sådant anslag som det ifrågavarande nödvändigt i framtiden. Jag
anser för min del ett sådant skäl väga mindre än intet, och vågar
jag derför yrka afslag å utskottets betänkande och bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

Herr Törnebladh: I olikhet med den siste ärade talaren, kan
jag icke finna, att det uttalande, som blifvit gjordt af prefekten för
Jen botaniska institutionen i Upsala, skulle vara »mindre än intet»
vägande. Det är ganska hårda ord öfver eu person, som representerar
sin vetenskap och som gjort det på ett sådant sätt, som, såsom
bekant är, han gjort. Det är temligen gifvet, att vid pröfningen af
de många anslagsbehof, som finnas på åttonde hufvudtiteln, och då vi
veta, att vi hafva icke mindre än tre statshögskolor, den medicinska
dervid inberäknad, det måste tagas åtskillig hänsyn dertill, huruvida
upprättandet af en plats på ett ställe medför upprättande af en dylik
plats på ett annat ställe. Det är också ett faktum, att, vid all anslagsbegäran,
som skett till ett universitet, man alltid mötts med frågan,
om detta skall föranleda något liknande vid det andra universitetet.

Om då statsutskottet stöder sig vid en vetenskapsmans och lärares
uttalande i ämnet, är det icke något underligt, utan tvärtom fullt
befogadt. Att det för tillfället kan vara åtskilliga förhållanden, som
möjligen påkalla någon särskild lärare vid universitetet i Lund, kan
vara rigtigt, men det är icke gifvet, att, da två professorer der finnas
och deras tid väl icke torde vara så upptagen, att de icke möjligen
i framtiden skulle kunna egna sig äfven åt denna gren af vetenskapen,
det skulle vara omöjligt att så småningom hos de ordinarie
lärarne i Lund skulle komma att finnas en sådan speciel erfarenhet
och insigt i detta ämne, att de skulle kunna, med tillhjelp af
amanuenser och yngre krafter, fullgöra undervisningsskyldigketen i
laborationerna, i synnerhet om det, såsom här är sagdt, icke gifves
flere än 11 laboranter i detta ämne. Det vore under sådana förhållanden
kanske icke så vigtigt att redan nu upprätta en fast plats

N:o 31. 24

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

IndaTm I ?et iMgavarande läroämnet, hvilken i en framtid kanske skulle
aflöning åt befinnas mindre behöflig.

en laborator i På grund af hvad jag nu anfört och då det torde vara vigtigt
V<lXi^Lund.91 ^C^e. fmmkalla en gemensam votering om denna fråga, helst åttonde

(Forts.) nufvudtiteln i år blifvit så särdeles välvilligt behandlad, att jag, för
mm del, dertill knappast sett något motstycke på långa tider, tillåter
jag mig att yrka bifall till statsutskottets''förslag.

Herr Kerfstedt: På grund utaf tvenne talares påståenden, att
en amanuens skulle kunna uppfostras till att leda dessa öfningar, vill
jag för kammaren anföra hvad en fysiolog, professor Panum i Köpenhamn,
yttrat, att nemligen ingen växtfysiolog kan utbildas på kortare
tid än 3 å 4 år, äfven om han besitter alla de förutsättningar, som
en fysiolog måste hafva. Han måste t. ex. vara kemist, men framför
allt botanist, och han bör äfven vara fysiker. Jag hemställer till
kammaren, om det kan vara rimligt begärdt, att en student under sin
studietid skall hafva kunnat inhemta en så stor färdighet och så goda
msigter i dessa olikartade ämnen, att han kan tjenstgöra såsom lärare
i växtfysiologi, när icke en gång den ordinarie professorn i Upsala
eller Lund anses qvalificerad för platsen. Det framgår ganska tydligt
att, så vidt Riksdagen vill göra detta laboratorium verksamt och
nyttigt för den studerande ungdomen, det måste finnas lämplig lärare, och
en sådan far man ej utan aflöning. Det finnes för närvarande endast
en, som har gjort sina studier i Tyskland och som kan leda dessa
öfningar. Ingen professor i Upsala eller Lund kan göra det. Skall
institutionen stängas, då docenten slutat att uppbära sitt stipendium?
För öfrigt är det fråga om huruvida han, i fall stipendiet skulle förlängas,
fortfarande vill för 2,000 kronor sköta en så magtpåliggande
befattning som en laboratorstjenst vid växtfysiologiska laboratoriet
i Lund. Dessa ^ växtfysiologiska laborationer hafva eu så kolossal
betydelse för vårt landtbruk, att detta helt säkert hade stått på
andra fotter, om vi, i likhet med hvad förhållandet är i Tyskland och
Danmark, hade tidigare fått insigt och kunskaper i detta nya ämne
Jag fortfar att yrka bifall till Kong! Maj:ts förslag.

Herr statsrådet Gilljam: Jag her att få nämna, hvad jag äfven
sagt i Andra Kammaren, att det skulle hafva varit mig synnerligen
kärt, om den hemställan, som Kong! Maj:t här gjort till Riksdagen,
hade blifvit bifallen. Jag ansåg, efter pröfning af de inkomna handlingarna,
att det fans fuUgiltiga och goda skäl för en dylik framställning,
men jag måste, å andra sidan, erkänna, att jag icke kunnat
behandla så lätt de argument, hvilka statsutskottet framlagt för sitt
af slag, som åtskilliga af de föregående talarne här gjort. Jag bekänner
^ öppet, att jag för tillfället icke är i stånd att komma fram
med något bestämdt bindande skäl, hvarför man borde bevilja ett
sådant anslag till universitetet i Lund, oaktadt prefekten för motsvarande
institution i Upsala förklarat, att ett sådant anslag der icke

25 N:0 31

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

vore behöflig! Dermed har jag ingalunda sagt, att det icke kan
finnas något särskildt skäl för ett sådant anslag till universitetet i
Lund, men jag kan, som nämnts, för tillfället icke anföra några bestämda
bevis för en sådan möjlighet.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla Kong! Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

6—9 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

10 punkten.

Mom. a).

Herr statsrådet Grill järn: Då det är för mig nödvändigt att

äfven vara närvarande i Andra Kammaren, måste jag begagna tillfället
att nu på en gång yttra mig öfver läroverksfrågan i sin helhet,
äfvensom att göra detta så kort som möjligt för att icke trötta herrarne
alltför mycket. Jag får derför förklara, på samma sätt som
en ärad talare gjorde här om dagen, att mitt anförande kommer att
bestå företrädesvis af kategoriska påståenden, under förhoppning att,
om motiv för dessa påståenden skulle behöfvas, jag kan påräkna, att
mina meningsfränder inom denna kammare skola vara beredvilliga att
lemna en dylik motivering.

Den fråga, som nu närmast föreligger, eller lärarnes löneregleringsfråga,
är, såsom hvar och en lätt finner, en uteslutande ekonomisk
fråga, och såsom sådan hör den i första hand till Riksdagens pröfning
och afgörande. Den grundar sig på ett komitéutlåtande, som är icke
mindre än 13 år gammalt. Ärendet har varit före två, man kan säga
tre gånger inför Riksdagen, och hvarken i utskott eller i Riksdagens
kamrar har gjorts någon erinran emot innebörden af de bestämmelser,
som detta löneregleringsförslag innehåller. Alla hafva erkänt billigheten
och nödvändigheten af denna lönereglering. Beloppen hafva
ansetts vara rätt funna och rätt afpassade. Men icke dess mindre har
frågan till den dag, som i dag är, icke kunnat finna sin lösning. Anledningen
dertill är att söka i den omständigheten, att hela denna
löneregleringsfråga har sammankopplats med åtskilliga frågor af pedagogisk
art, hvilka egentligen höra under Kongl. Maj:ts särskilda pröfning,
och hvilka Kongl. Makt har att efter sakkunniges hörande afgöra
och bestämma. Bland dessa olika saker, som blifvit samman -

Lönereglcring
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
allmänna
läroverken
.

N:o 31 26

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Zför dårlin1/ ^°PP^a<^e me<^ löneregleringsfrågan, är det egentligen tvenne, om hvilka
vid de''högre .iao nu vil1 tala- Frågorna om läsårets förlängning och om förändring
och fem- af det förutvarande öfversättningsprofvet från svenska till latin på
männ^läro s^an* sa^> denna öfversättning nu måtte ske från latin till svenska,
maverken™ ^or(^e kunna lemnas å sido, då dessa åtgärder äro att betrakta såsom
(Forts.) afgjorda och färdiga saker. Det är egentligen fordran på första klas sens

indragning och latinets uppflyttande till sjette klassen, hvarom
jag vid detta tillfälle vill yttra mig.

Första klassens indragning har visserligen icke gjorts till vilkor
för denna lönereglering, men det synes mycket väl, att utskottet betraktat
den såsom en integrerande del af löneregleringsfrågan. Utskottet
har också föreslagit eu motsvarande nedsättning uti hvad
Kongl. Maj:t begärt i anslagsväg. Då jag vågar hoppas, hvad som
också vill synas framgå af antalet reservanter från denna kammare,
att förslaget om första klassens indragning icke har många vänner
här i kammaren, skall jag yttra mig mycket kort i denna fråga. Jag
anser mig dock skyldig att säga några ord.

Jag anser alldeles bestämdt, att denna indragning af första klassen
är olämplig, först och främst af det principiella skal, att jag anser
det vara mycket origtigt att blanda i hop folkskolan med de allmänna
läroverken. Folkskolan har att lemna undervisning åt nära 650,000
barn, utaf hvilka det långt öfvervägande flertalet icke har en tanke
på att fortsätta sina studier utöfver folkskolan. Då synes det
mig vara mycket naturligt och gifvet, att undervisningen i folkskolan
hör anordnas uteslutande med afseende på dessas fördel och
behof. Den lilla del, mellan 3 och 4 procent, af dessa barn, som
gå öfver till de allmänna läroverken, för dem får man vidtaga särskilda
åtgärder. Jag har dermed ingalunda velat uppställa någon
oöfverstiglig skiljemur mellan folkskolan och de allmänna läroverken.
Erfarenhetens vittnesbörd går ock i en alldeles motsatt rigtning, ty
nära hälften af de barn, som söka inträde vid de allmänna läroverken,
komma ifrån folkskolorna, antingen omedelbart eller efter en mycket
kort mellanliggande privatundervisning. Detta måtte väl till fullo
ådagalägga, att de allmänna, läroverken och folkskolorna äro nära
förbundna med hvarandra. Är det någon svårighet att ifrån en bestämd
klass i folkskolan, vanligen den nedersta klassen i den egentliga
folkskolan, gå öfver till ett allmänt läroverk, är det en lätt sak
att undanrödja alla dessa hinder och göra öfvergången så lätt som
möjligt.

Det andra skälet, hvarför jag för min del på det bestämdaste
afstyrker första klassens indragning, är, att vi i detta afseende redan
hafva en erfarenhet, som alldeles icke manar till efterföljd. Ty, mine
herrar, vi kunna med matematisk visshet beräkna resultatet, enär vi
vidtagit åtgärden en gång förut. Efter 1859 års skolstadga var lärokursen
tioårig, och inträdesåldern var bestämd till 9 år. Genom nådiga
kungörelsen den 10 mars 1869 indrogs den första klassen, och
inträdesåldern höjdes till 10 år i sammanhang med något ökade for -

27 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

dringar för inträde i den nya första klassen emot hvad de hade varit i
den föregående. Denna indragning af första klassen har obestridligen
verkat försvagande och skadligt på våra allmänna läroverk. Såsom
en talare i Andra Kammaren vid diskussionen om läroverksfrågan år
1890 enligt min tanke mycket rigtigt yttrade, trodde man, att man
då indrog nedersta klassen; nominelt var det öfre femte som försvann,
men i verkligheten var det öfverstå klassen vid läroverken, som togs
bort. Under sådana förhållanden, och då vi icke hafva något plus
i afseende på resultaten af skol- och universitetsbildning att draga
på, för att kunna hålla jemna steg med andra folk, finnes det verkligen
litet eller intet skäl att ytterligare försvaga möjligheten till täflan
med andra nationer i detta afseende.

Jag öfvergår derefter till fordran på latinets inträde först i sjette
klassen i stället för, såsom nu är förhållandet, i den fjerde. Hvarför
hör en sådan förändring ske? Man har påstått, att latinet på något
vis gör intrång på realundervisningen. Jag kan omöjligt förstå befogenheten
af ett sådant påstående. De anordningar, som under de
sista 20 åren vid elementarläroverken blifvit vidtagna, hafva alldeles
icke blifvit vidtagna i den rigtning, att realundervisningen skulle få
sitta emellan för latinundervisningen. Man kan snarare säga, att förhållandet
är det motsatta. Den ledande tanken för anordningen af
undervisningen i de fem nedersta klasserna, för att nu hålla mig till
dessa, har varit att bilda afslutningskurser i tredje och femte klasserna.
Denna sak har Riksdagen, så vidt jag vet, lemnat utan anmärkning
de gånger Riksdagen haft att deröfver uttala sitt omdöme.
Vidare har man ansett det vara nödvändigt att så anordna dessa
nedre klasser, att de på samma gång kunde lemna en lämplig undervisning
åt dem, som lemnade skolan efter genomgående af dessa nedre
klasser, och tillika vara en lämplig förberedelse för de studier, som
skola fortsättas i skolan och ytterligare vid tillämpningsskolor och
vid universitet. Att lösa dessa båda uppgifter på samma gång är
ingen lätt sak. Det skall hvar och en erkänna, som försökt sig med
dylika frågor. Men hvad som är visst, det är, att ingen anordning
har afsett att på något sätt gynna latinundervisningen på realundervisningens
bekostnad. Skulle verkligen, hvilket icke är så säkert,
realundervisningens målsmän kunna komma till endrägt och bjuda
ett samstämmigt förslag till realundervisningens ordnande och man
således fick taga detta för fullgodt, vågar jag försäkra, att inga oöfvervinneliga
svårigheter skola erbjuda sig att låta dessa få sin vilja
fram och ändock låta latinet få vara qvar i fred och ro i fjerde och
femte klasserna.

Det är ett alldeles obefogadt påstående, om man säger, att realundervisningens
alumner äro på något vis tillbakasätta. Beträffande
först att de skulle vara tillbakasätta vid våra läroverk, så vill jag
erinra, att alla våra tre-klassiga, alla våra fem-klassiga, alla våra fullständiga
läroverk bjuda realundervisning, de sistnämnda visserligen
med några få, alldles betydelselösa undantag, företrädesvis förekom -

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklaisiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 31. 28

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Löner-eglering mande uti några landsortsstäder, der för åtskilliga år sedan på RiksJid
de^ögre bagens framställning och på grund af obetydligt lärjungeantal realoch
fem- undervisningen indrogs antingen i sjunde klassen eller i sjette och
Hassiga all- sjunde klasserna. Vederbörande kommuner, vederbörande läroverksmä*erkenr0~
s tyrelser skulle med nöje taga emot fullständig realundervisning vid
(Forts.) dessa läroverk om igen, i fall det bjödes dem; och det är för visso
säkert, att skulle realundervisningen der åter införas, komme den att
under nu förändrade förhållanden förete ett helt annat utseende än
vid den tid, då den indrogs. Lika litet kan man säga, att uti det
allmänna lifvet realliniens lärjungar äro på något vis tillbakasätta.
De äro ju omedelbart, åtminstone i vida högre grad än fallet är med
den klassiska liniens, förberedda för de många enskilda uppgifter,
som äro att lösa inom det industriella och kommersiella lifvet; vidare
hafva de tillträde till alla sådana tjenster, för hvilka ensamt mogenhetsexamen
erfordras såsom kompetensvilkor, samt till alla sådana platser,
der det förutsattes att hafva genomgått högre tillämpningsskolor — jag
tänker härvid särskildt på de vigtiga militära läroverken och tekniska
högskolan, dit tillträde för latinliniens lärjungar står öppet först efter
särskild kompletteringsexamen, medan realliniens äro omedelbart berättigade
till inträde.

Bör det då vara omöjligt, mine herrar, att den reala och naturvetenskapliga
undervisningen skall kunna trifvas och främjas vid sidan
af en mera ideal och humanistisk bildning? För min del tror jag,
att ett folk behöfver båda slagen, och jag vet icke, att det finnes
något folk, som försökt att helt och hållet upprycka de rötter, genom
hvilka dess nuvarande bildning är förenad med det gamla Roms och
Greklands. Vi skulle finna oss isolerade och på vissa punkter förlora
känningen af andra folk, om vi icke ibland oss egde personer, som
kunde uppbära den klassiska bildningens anspråk.

Man säger vidare, att det är ett sådant fåtal, som har behof af
klassisk undervisning, att man icke kan tillgodose detta fåtals behof
vid anordnande af våra läroverk. Jag vågar då först och främst
påstå, att det icke är ett så obetydligt fåtal. Utskottet sjelft erkänner,
att för den klassisk-filologiska bildningen kräfvas kunskaper i
latin — utaf de klassiska språken är det egentligen latinet det är
fråga om, grekiskan är mycket tillbakaträngd —; jag säger dock,
att det är icke allenast för den k 1 ass i sk-fi 1 o logi s k a bildningen en sådan
kunskap erfordras, utan för all slags filologisk bildning, äfven
för vetenskapligt studium af de moderna språken. Såsom bekant är,
hafva flera af dessa sina rötter omedelbart i latinet, och jag frågar,
huru man skulle tänka sig, att ett vetenskapligt studium af dessa
språk kunde ega rum, utan att man besutte nödig kunskap i latin.
Vidare erfordras kunskap i latin för historiska och filosofiska studier.
Stora tidsskeden i verldshistorien hafva sin literatur skrifven på
latin; en stor del af den filosofiska literaturen, betydelsefulla och
vigtiga delar af den, äro skrifna på latin. Då jag slår tillsammans
språkstudier, historiska studier och filosofiska studier, blir det icke

29 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

något litet antal af ämnessvenner det är fråga om. Jag påstår till
och med, att den matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid våra
universitet har behof af att åtminstone några bland dess medlemmar äro
kunniga i latin. Äfven hithörande vetenskaper kunna icke till alla
sina delar studeras utan kunskap och insigt i latin; det finnes mycket
i både matematik, astronomi, fysik, botanik och zoologi, som är
skrifvet på latin, och hvilket eu nutida vetenskapsman icke utan vidare
kan förbise. Enahanda är förhållandet med de medicinska
disciplinerna. Går jag till juridiken, så har det åtminstone förr ansetts
nästan som ett axiom, att ett vetenskapligt studium af denna
icke är möjligt utan kunskap i latin. Den romerska rätten har den
största betydelse för juridiska studier; den har hunnit en sådan utbildning,
att den icke kan förbises, och den ligger i vissa partier till
grund för vår lagstiftning ännu i denna dag. Jag påminner äfven
här, liksom i Andra Kammaren, om ett yttrande jag någonstädes läst,
att det gamla Kom tre gånger eröfrat Europa, först med vapnens,
sedan med religionens och slutligen med rättsvetenskapens magt.
Går jag slutligen till de teologiska studierna, torde jag icke behöfva
vara vidlyftig; både för vetenskapens egentliga idkare och dess yngre
alumner är nemligen kunskap i så väl latin som grekiska erforderlig,
och det till .icke ringa grad, emedan latinet och grekiskan äro de
språk, som utgöra förmedlingsläuken mellan vår tids teologiska vetenskap
och hela den föregående forskningen på detta område. Det är
således icke något litet antal ämnessvenner det är fråga om, mine
herrar; och äfven om antalet vore litet, så skulle detta lilla antal
dock vara af synnerligt stor betydelse, emedan det har till uppgift
att hos oss upprätthålla en sida af den andliga odlingen, utan hvilken
vi skulle känna vår bildning half och utan hvilken vi icke
skulle känna oss jembördiga med andra folk.

Man säger: må så vara, det är icke heller meningen att utplåna
den klassiska bildningen, utan blott att få den flyttad till universiteten;
der har den sin plats. Ja, härmed äro vi inne på en rent pedagogisk
fråga, ty det är med den pedagogiska vetenskapens och den pedagogiska
erfarenhetens hjelp, som man skall afgöra, livilka studier, som passa bäst
för universitetet och hvilka som passa bäst för skolan. I korthet kan
man säga, att en god grundläggning af de elementära insigterna hör
skolan till, en vetenskapligbyggnad på dessa insigter hör universitetet till.
I hvad fall som helst kunna vi väl vara ense om den saken, att hvad som
till följd af sin natur lämpligast hör till den yngre lefnadsåldern
bör i skolan undangöras, ty hvarje år, som närmar ynglingen till
hans fulla utveckling, blir allt dyrbarare och dyrbarare, och derför
skall man i tid undangöra hvad som kan göras undan. Då man
sedan fått klart för sig hvad man vill hafva hänvisadt till skolan,
återstår att inom denna söka anordna ämnen på lämpligaste och rigtigaste
sätt, pröfva huru många timmar hvarje ämne bör hafva, i
hvilken klass det bör inträda o. s. v. Ett lyckligt afgörande häraf
är proban på en god undervisningsplan. och synder i detta hänseende

Lönereglering
för lårarne
vid de högre
och femklassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 31. 30

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Lärereglering straffa sig svårt. Hvad jag dessutom här särskildt hehöfver framhålla
vid de högre ar’ man na ett mål snabbt och säkert, så är man tvungen

och fem- att så fort som möjligt fastställa målet för sig, pröfva hvilka medel
kiassiga all- bäst och säkrast leda dit och genast använda dessa medel. Det går
^verken™ an aR gå och vänta och dröja och skjuta upp, utan att deri (Forts.

) genom verklig skada, åtminstone tidsförlust, uppstår såsom en naturlig
följd.

Allt det arbete, som tills dato är nedlagdt både af universitetskomitén
och af skollagskomitén 1890, har utgått från den förutsättningen,
att i skolan skulle förekomma en sexårig kurs i latin.
Rubbas denna ordning och gör man den i stället till fyraårig, är
naturligtvis allt detta arbete gagnlöst, och man får börja göra om
detsamma, i synnerhet om man derjemte är tvungen att taga i betraktande,
att första klassen skall indragas.

Af hvad jag sålunda haft äran anföra, kunna herrarne lätt finna,
att jag anser det ur pedagogisk synpunkt vara en ytterst olämplig
åtgärd att framflytta latinets inträde från fjerde till sjette klassen,
och jag vågar också påstå, att icke något folk ännu vidtagit en dylik
åtgärd. Jag har visserligen sett, att det i statsutskottets utlåtande
står, att det i Danmark icke skulle vara mer än en fyraårig kurs i
latin på den halfklassiska linien. Men först och främst vill jag påpeka,
att den halfklassiska linie, som i Danmark skulle hafva denna
fyraåriga kurs i latin, närmast är jemförlig med vår s. k. lärda reallinie,
under det den verkliga reallinien i Danmark icke lemnar sina
alumner tillträde alls till universitetet annat än efter en kompletteringsexamen,
hvilken, så vidt jag icke sett orätt, kräfver lika mycket
latinkunskaper, som fordras af lärjungar på den egentliga latinlinien.
En annan omständighet härvid, hvarpå jag lägger ännu större vigt,
är, att i Danmark läses visserligen på den s. k. halfklassiska linien
latin blott i fyra år, men man börjar på samma ställe, som vi kalla
fjerde klassen, och det läses i stället icke i de klasser, som hos oss
skulle motsvara sjunde klassens båda af delningar.

Jag skall be att få begagna tillfället att äfven tala litet om de
andra punkterna, för att sedan kunna någorlunda ostörd få stanna
inom Andra Kammaren.

Beträffande utskottets förslag till arfvoden åt de extra ordinarie
lärarne, har jag intet annat att säga än ett hjertligt tack för den
liberalitet utskottet i detta hänseende visat. Hvad terminsafgifterna
angår, skall jag också endast säga några ord. Min enskilda uppfattning
är, att det vore allra bäst att slippa införa dessa terminsafgifter
; detta har alltid varit min uppfattning. Men enär dessa afgifter,
enligt min tanke, äro en oeftergiflig förutsättning för att löneregleringen
skall kunna genomföras, så måste vi finna oss deri. Så snart man
beviljat lärarnes lönereglering utan att dermed sammanbinda frågan
om terminsafgifterna, då skall jag med nöje låta förslaget om deras
införande falla; men som jag icke tror på möjligheten af ett sådant
beslut, måste jag bedja de herrar, som verkligen önska lönereglerin -

31 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

gens genomförande, att icke för mycket kängifva sig åt sina egna
önskningar och åsigter i afseende å terminsafgifterna.

Jag skall härefter öfvergå till frågan om de mindre läroverken.
I denna punkt kan jag säga, att jag är minst nöjd med utskottet, så väl
meningsfränder som motståndare derinom. De synas hafva tröttnat, då
de kommo till den. Vid 1890 års riksdag var ett förslag framlagdt af
Kongl. Maj:t, med hvilket det nuvarande temligen nära sammanfaller.
Det finnes blott en väsentligare skilnad, och det är, att steget beträffande
samundervisningen nu fullt uttagits. Mot Kongl. Maj:ts
förra förslag gjordes ingen annan erinran, så vidt jag kunnat finna —
jag har genomläst diskussionen i både Första och Andra Kammaren
— än att tillfälle var beredt till latinundervisning vid dessa läroverk;
derpå stötte man sig särskildt i Andra Kammaren. Detta var den
enda anmärkning som framstäldes; skälet till denna är nu borttaget,
ty det vore meningen, att vid ifrågavarande läroverk skulle undervisas
blott och bart på den reala linien. Ku kommer statsutskottet
och säger: nej, vi vilja icke hafva Kongl. Maj:ts förslag, vi vilja
hafva kommunalskolor, sådana som de föreslogos af komitén 1882—
1884. Mine herrar, hvad skall det blifva för konseqvens i skollagstiftningen
under dylika förhållanden? Kan det blifva någon
fasthet eller någon säkerhet?

Jag vill nu anställa en pröfning i detalj af utskottets skäl. Det
finnes då en punkt, men, så vidt jag vet, den enda, der Kongl.
Maj:ts förslag och läroverkskomiténs icke kunna sämjas tillsammans,
utan der eftergifter måste göras, möjligen å båda sidor, för att enighet
skall kunna uppnås, och det är i afseende å kommunernas bidrag
till kostnaden. Jag vill då erinra lierrarne att, enligt läroverkskomiterades
förslag, dessa kommunalskolor blott till en mindre del
skulle bekostas af statsmedel och till hufvudsaklig del af kommunerna
sjelfva, så att för en kommunalskola med 2 lärare skulle kommunens
kontanta bidrag uppgå till 1,867 kronor om året, för en
med 3 lärare till 2,633 kronor, för en med 4 lärare till 4,100 kronor
och för en med 5 lärare till 4,933 kronor. Fn dylik kommunalskola,
som skulle kosta kommunen 4,933 kronor, skulle hafva ett
lärjungeantal mellan 65 och 74. Steg antalet till 75, skulle man
inrätta ett vanligt femklassigt läroA’erk, utan ett öres kostnad för
kommunen i kontant bidrag. Ku erkänner jag gerna, att vid alla
dylika skiljegränser skarpa motsättningar alltid skola uppstå, men
det synes tydligt och klart, att läroverkskomitén stält för stora fordringar
på kommunerna. Af kommunernas öfver läroverkskomiténs
förslag afgifna utlåtande framgick också detta på det allra tydligaste;
de förklarade helt enkelt, att dessa afgifter vore för dem omöjliga
att utgöra. Kågra kommuner, vill jag minnas, anförde, att dessa
afgifter skulle blifva drygare än deras öfriga kommunalutskylder, och
att således ett fasthållande af denna statens fordran vore detsamma
som läroverkens indragande. Icke kunde Kongl. Maj:t gerna efter
sådana utlåtanden försöka att komma åter med ett dylikt förslag.

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femhlastiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 31. 32

lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Jag tror, att Kongl. Maj:t hade fullt ut lika goda skäl att icke göra
det, som statsutskottet någonsin har för sitt itererande af samma
förslag. Men huru vigtig än denna ekonomiska punkt än må vara,
frågar jag, om det verkligen icke skulle vara både lätt att åstadkomma
och möjligt att genomföra en sammanjemkning mellan statsutskottets
åsigter och Kongl. Maj:ts förslag. Såvidt jag ser, borde
det icke stöta på några oöfverstigliga hinder. Det erkännes af statsutskottets
ledamöter, att de små läroverken och de kommuner, i
hvilka de äro belägna, befinna sig i ett ytterst pinsamt läge. Kommunerna
veta icke, om deras läroverk få lefva eller om de skola do.
Flere af dessa kommuner hafva uppgjort planer för nybyggnader eller
omorganisation i ena eller andra afseende!, men de veta icke, hvad
de skola göra, ty de få icke besked af Kongl. Maj:t och Riksdagen.
En annan omständighet, som gör att kommunerna äro så
ytterst intresserade af att få en snar lösning på frågan, är, att de icke
kunna på något lämpligt sätt skaffa sina flickor eu någorlunda god
undervisning utöfver folkskoleundervisningen. Kommunerna äro för
små, för att sjelfständiga flickskolor skulle kunna bära sig der. Då
nu staten bidrager, visserligen icke med några betydliga belopp, men
dock med 100,000 kronor till flickskolor i de större kommunerna,
skulle icke staten känna sig manad att också räcka en hjelpsam hand
för att äfven dessa mindre kommuner måtte få sin flickundervisning
främjad? Jag skulle vilja tillägga ännu en tredje omständighet, som
gör att denna fråga ju förr desto hellre bör lösas, nemligen att vi
äfven här träffa på ett af de fall, der lärarne få sitta så hårdt emellan,
derför att Kongl. Maj:t och Riksdagen icke kunna komma öfverens.
Icke en plats ''tillsättes på ordinarie stat vid dessa läroverk sedan
flera år tillbaka; det blir en massa extra ordinarie lärare, som icke
veta i dag, om de skola få sysselsättning i morgon. Utskottet säger,
att utskottet »i likhet med läroverkskomitén af år 1882 hyser den
åsigt, att de skolor, hvarom här är fråga, äro af öfvervägande lokal
betydelse och till sin ställning till statens intressen närmast jemförliga
med folkskolorna». Jag skall icke disputera om ord; jag vill endast
säga, att det icke är meningen, att dessa skolor skola taga emot lärjungar
blott och bart från städerna utan från hela den kringliggande
landsbygden, alldeles som förhållandet är vid de allmänna läroverken.
Jag vill icke heller disputera, om de äro folkskolor eller icke, men
jag kallar icke de skolor för folkskolor, der undervisning meddelas i
moderna språk, och det skulle komma att ske i dessa skolor ända
från första klassen.

Sedermera står i betänkandet, att läroverkskomitén beräknat, att
vederbörande kommunalstyrelser borde få större inflytande på dessa
skolors organisation, än hvad förhållandet är vid de femklassiga och
högre läroverken. Det har också Kongl. Maj:t tänkt sig. Kongl.
Maj:t har icke i detalj bestämt, huru mycket, men alldeles tydligt
förklarat, att han ämnade fästa afseende vid vederbörande kommuners
åsigter, önskningar och behof, och har på det sättet ansett sig kunna

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

33 N:o 31.

hos kommunerna grundlägga ett större intresse för dessa skolor. — Se- Lönereglering
dan komma vi till frågan om samundervisningen, som utskottet för- ^ d^e högre
ordar. Härutinnan kar Kongl. Maj:t precis samma åsigt. Kongl. och femMaj:t
har velat införa Barnundervisning vid dessa läroverk. En punkt Massiga allåter,
der skiljaktighet skulle råda mellan utskottet och den kongl.
propositionen till innevarande Riksdag, finna vi på sid. 79 i utskottets (Forts.)
betänkande, der det heter: »enligt den kongl. propositionen till innevarande
Riksdag skulle de föreslagna mindre, allmänna läroverken inrättas
enligt den nuvarande realliniens undervisningsplan med de ändringar
deri, som på framställning af vederbörande kommunalstyrelse
eller läroverkskollegium kunde af Kongl. Maj:t medgifvas. Denna
uppfattning kan utskottet icke dela. Då ifrågavarande skolors mål
bör vara att åt sina lärjungar meddela en vid konfirmationsåldern
någorlunda afslutad, i främsta rummet för det praktiska lifvet gagnelig
undervisning, synes undervisningsplanen för dessa skolor böra göras
oberoende af planerna för undervisningen i de högre läroverken.»

Det är verkligen mycket ledsamt, att statsutskottet icke kommer
i håg på sid. 79 hvad utskottet, då det ville visa, att latin undervisningen
i 4:de och 5:te klasserna var till hinder för en ändamålsenlig
anordning af undervisningen i de fem nedersta klasserna, har
sagt på sid. 37, der det heter: utskottet »måste påstå, att om kraf ven
derpå, att undervisningen inom läroverkens fem lägsta klasser måtte
erhålla en praktisk rigtning samt afse meddelandet af ett afslutadt
helt af kunskaper, lämpadt för deras behof, som vid konfirmationsåldern
utträda i det praktiska lifvet, förut icke varit tillfredsstälda,
de lika litet skulle blifva det genom det ifrågavarande förslaget» (af
1891 års skollagskomité). Hade utskottet kommit i håg på det senare
stället hvad det sagt på det förra, skulle det, i stället för att säga
att denna uppfattning kan icke utskottet dela, sagt, att denna uppfattning
kan utskottet så mycket mer dela, som det synes af Kongl.

Maj:ts proposition, att meningen är att ordna dessa läroverk på sätt
utskottet på sid. 37 ansett lämpligt. När Kongl. Maj: t sade, att han
ville hafva skolorna inrättade efter realliniens undervisningsplan, menade
han dermed, att der icke skulle meddelas någon undervisning i
latin, hvilket ju ansågs vara ett hinder för frågans genomförande.

Kongl. Maj:t kunde icke heller säga mer, än att undervisningsplanen
skulle vara den reala liniens; ty om vid några af de nuvarande treklassiga
läroverken kommunerna både bestämdt önskat att få hafva
sina skolor så anordnade, som de nu äro, ville icke Kongl. Maj: t
absolut tvinga sådana kommuner att genast vidtaga en förändrad anordning.
Likaså, om vid ett läroverk det funnes tre äldre lärare, som
samtlige kunde och önskade sköta sin skola efter nuvarande anordning,
men icke kunde anses lämpliga att tagas till stamlärare vid en enligt
nya ordningen omorganiserad skola, ansåg Kongl. Maj:t sig icke kunna
tvinga dessa lärare att öfvertaga en uppgift, för hvilken de sjelfva
ieko ansågo sig lämpliga. Men Kongl. Maj:t har på samma gång
vidtagit nödiga försigtighetsmått gent emot obefogade invändningar

Första Kammaren8 Prat. 1892. N:o 31. 3

N:o 31. 34

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
allmänna
läroverhen.

(Ports.)

genom att föreslå att, intill dess ombildningen hunnit verkställas eller
annorlunda blifyit bestämdt, lärarne blott skulle åtnjuta de löneförmåner,
som hittills till dem utgått.

Jag tror derför, att det hade varit synnerligen lätt för statsutskottet,
såväl som eu stor välgerning, om utskottet hade sökt åstadkomma
ett faktiskt förslag till Riksdagen, hvilket, enligt mitt förmenande,
icke skulle hafva stött på några oöfvervinneliga svårigheter.

Jag skulle kunna hafva åtskilligt att tillägga, men då jag hoppas
och tror, att i denna kammare finnas flere, hvilka dela den uppfattning
af frågan i allmänhet, som jag hyser, och hvilka under diskussionen
torde komma att framställa de yrkanden, som jag eljest skulle
vilja göra, skall jag härmed sluta och rekommendera frågan i kammarens
benägna åtanke.

Herr Boström, Filip: JDå statsutskottet vid denna riksdag fått
till uppgift'', i olikhet med förhållandet vid 1890 års riksdag, att behandla
denna vigtiga och vidtomfattande fråga, har den första behandlingen
deraf kommit på den afdelning, der jag är ordförande. För
den, som i likhet med mig icke är fackman och icke heller förut haft
tillfälle att grundligt sätta sig in i dessa frågor, har detta arbete tagit
en ganska dryg tid i anspråk. Trots detta arbete erkänner jag frivilligt,
att mycket brustit mig vid behandlingen af frågan, och för
denna brist utbeder jag mig kammarens benägna öfverseende.

Innan jag går in på den föredragna punkten, tillåter jag mig med
några ord beröra de många motioner i läroverksfrågan, hvilka i år
blifvit väckta. Först och främst hafva vi herr I. Månsson, hvilken
häfdar sin ståndpunkt från 1890 års särskilda utskott, då han föreslog
dels latinets uppskjutande, dels första klassens indragning o. s. v. i
likhet med Andra Kammarens beslut. Vidare herr J. Nydahl, som
yrkar att latinet skall begynna i sjette klassen och grekiskan upphöra,,
samt att antalet latintimmar icke skall ökas utöfver hvad nu är förhållandet
i de två öfverstå klasserna. Sedan två motionärer, hvilka
af ren lokalpatriotism yrka, att deras pedagogier skola upphöjas till
mindre läroverk.

Men jag kommer nu till de två motioner, som äro af större betydelse,
den ena af herr Lyttkens af gifven och den andra af herrar
Berg och Hammarlund. Herr Lyttkens’ förslag är, som kammaren
behagade finna, ganska vidtomfattande. Han yrkar för det första, att
första klassen skall indragas, likaså båda afdelningarna af sjunde
klassen. Sedan sex årsklasser, der latinet skall börja i första klassen
med fyra timmar i veckan. Modersmålet skall blifva hufvudämne,
likaså historia, matematik och tyska, af hvilka det sistnämnda börjas
i andra klassen. Engelska skulle begynna i den fjerde, hvaremot
franska skulle öfverlemnas åt privatundervisning. Sedan dessa sex
klasser vore genomgångna, har motionären tänkt sig en lämplig afslutningskurs
för erhållande af platser vid post- och telegrafverken,
tekniska skolor, krigsskolan m. fl. Härefter föreslår han, att gym -

3!> N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

nasier skola inrättas dels i Upsala och Lund och dels vid högskolorna
i Stockholm och Göteborg. Dessa gymnasier skulle lemna undervisning
i franska, filosofi och grekiska, och skulle der de examina
undangöras, hvilka äro förberedande vid universiteten, såsom preliminäroch
filosofiska kandidat-examina. Det är mer än tydligt, att bakom denna
motion finnes en person med ganska stor pedagogisk erfarenhet, men
jag föreställer mig, att Riksdagen icke kan vilja vara med om eu så
vidtomfattande läroverksreform, som detta förslag angifver.

Jag kommer nu till några motionärer, hvilka tänka sig att de
fem nedersta klasserna skulle indragas. De äro herrar Berg och
Hammarlund. De vilja begynna med första klassens indragning vid
de lägre läroverken, hvilka påläggas terminsafgifter af 50 kronor för
att hindra för stor tillströmning i dessa klasser och för att öka folkskolans
elever, och derpå inrätta en mellanskola, som skall stå på
folkskolans basis.

Allt detta är naturligtvis förslag, som Riksdagen icke kan vara
med om.

Jag ber nu att få öfvergå till den fråga, som nu är föredragen.

Herr ecklesiastikministern har i sitt vältaliga anförande så grundligt
genomgått de skäl, som tala för afslag å statsutskottets föreliggande
förslag, att jag här icke behöfver vara vidlyftig. Jag ber få
betona ett par af dessa skäl. Det ena är, att intet land hittills har
gjort försök i denna rigtning. Det är gifvet, att sådana försök kunna
hafva ganska menliga följder, och det måste då anses olämpligt att
vårt lilla land går i téten derför. Det andra skälet, hvilket enligt
mitt förmenande är af ännu större vigt, är att den akademiska kursen
för en hel del personer skulle komma att betydligt ökas. Jag tänker
då först på dessa fattiga unga män, som vilja utbilda sig för det
presterliga kallet. De hafva svårigheter att gå igenom skolan, svårigheter
att genomgå universitetet, och redan nu komma de ut i lifvet
med stora skulder. På samma sätt med dem, som skola egna sig åt
lärarekallet och embetsmannabanan. Jag hemställer, om det kan
vara skäl att ställa så till, att dessa akademiska kurser blifva ytterligare
förökade, och svårigheterna samtidigt dermed.

Jag tror, att dessa båda skäl kunna vara tillräckliga för afslag.

Men här har utskottet på åtskilliga ställen talat om behofvet af
någon förändring. Nu är förhållandet, att antalet lärjungar i en hel
del läroverk är ganska obetydligt. En gifven följd häraf är, att kostnaden
för hvar och eu af dessa blifver mycket stor. Jag vill nu
förbigå den stiftsstad i min närhet, der elevantalet är minst. Gifvet
är, att så länge det nuvarande konsistorium finnes der, är en förändring
i detta hänseende omöjlig. Ett par andra fullständiga läroverk finnas,
hvilka synas vara så klent besatta, att fråga är, om icke der någon
förändring bör göras. Särskildt vill jag nämna Hudiksvall med 134
lärjungar, der hvarje elev kostar 348 kronor, Yenersborg med 172
lärjungar och en kostnad af 350 kronor för hvar och en, under det
att vid de mera besökta läroverken, t. ex. Södermalms i Stockholm,

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 31. 36

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklasiiga
allmänna
läroverken.

(Forta.)

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

kostnaden för hvarje lärjunge belöper sig till 170 kronor, alltså, mina
herrar, mer än dubbelt. Slen det finnes äfven fem- och treklassiga
läroverk, der en förändring synes böra vidtagas. Tre sådana, som
särskilt falla i ögonen, äro Norrtelge, Enköping och Arboga,

I Norrtelge äro 39 lärjungar, der kostnaden går till 504 kronor,
i Enköping respektive 45 och 450, Arboga 54 och 429, utom de
kostnader, som tillkomma derigenom att hvarje stad håller läroverkshus
och bostad för rektor. I tre mindre läroverk, hvarom utskottet
särskildt uttalar sig, ställer det sig ännu sämre.

Askersund har 21 lärjungar mot en kostnad af 579 kronor, i Trelleborg
äro siffrorna respektive 19 och 534, i Marstrand 11 och 786.
Det synes af de siffror jag här tagit mig friheten andraga, att en
förändring af dessa läroverk kan anses vara väl motiverad. Men
härom är icke nu frågan.

Då jag i likhet med fem andra reservanter inom statsutskottet
icke kunnat vara med om det förslag, hvartill majoriteten kommit,
her jag att få för kammaren tillkännagifva, att då ärendet inkom från
afdelningen, var uti det alternativ, hvari jag deltog, insatt en punkt,
som sedan måste strykas, en punkt, der en skrifvelse begärdes till
Kongl. Maj:t om åtskilliga högre latinläroverks ombildning till fullständiga
reala. Anledningen att det icke kom till kamrarne var den,
att man på enskild väg fått klarhet om att kamrarnes talmän skulle
hysa betänkligheter att göra proposition på en sådan skrifvelse, då
intet förslag i det syftet hvarken af Kongl. Maj:t eller enskild motionär
var framstäldt. För min del finner jag detta förhållande ganska ledsamt,
ty man måste väl erkänna, att en förändring måste vidtagas.
Antalet elever på den reala linien ökas år efter år, och min öfvertygelse
är, att, om en sådan förändring göres, man dermed kan anordna
latinundervisningen i de qvarvarande läroverken så tillfredsställande
för latinets vänner, att de personer, som vid universitetet komma att
egna sig åt historia, filologi, juridiska och teologiska studier, kunna
hafva det gagn af latinets läsande, som man åsyftar. Men under de
sista tiderna har för reala studenter platsen vidgat sig. De kunna
nu taga både filosofie kandidat- och licentiat-examen utan latin, och
äfven inom andra mera praktiska yrken har reallinien fått mera klang,
hvadan jag tror att denna förändring vore ganska välgörande. Jag
erkänner, att det i praktiken kommer att möta stora svårigheter, men
det är åtminstone icke något pedagogiskt brott. Man säger, det kan
aldrig tillämpas. Jag tror att det icke är så farligt med den saken.
Får man blott i de mindre städerna klart för sig, att den reala linien
oupphörligen tillväxer, tror jag, att de föräldrar, som hafva sina barn
på latinlinien, komma att hafva dem qvar vid läroverken, och skulle
än ett motsatt förhållande ega rum, så är en förflyttning till angränsande
läroverk, tack vare nutidens lätta kommunikationer, ej förbunden
med några större ekonomiska svårigheter.

Jag skall be få yttra några ord i afseende på läsveckornas förökande.
Jag vet och har genom en tidning i dag fått en ny bekräf •

37 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

telse på, att det klagas öfver att terminerna skulle förlängas. Det Lönereglering
förelåg vid 1887 och 1890 års riksdagar kongl. propositioner om att ^a^re
läsveckornas antal skulle ökas till 40, nu till omkring 39, af kvilka och fem,-

en skulle användas för pröfning af inträdessökande, således egentligen hlauiga allblott
38 läsveekor. Terminen skulle kunna börja den 26 augusti och
afslutas kort före jul. vårterminen börja efter tre veckors julferier (Forts.)
och afslutas den 7 juni. Jag kan för min del icke se några menliga
följder af en sådan förlängning.

Jag tillåter mig nu att framställa följande yrkande:

»att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts proposition men med
afslag å herrar I. Månssons och J. Nydahls i ämnet väckta motioner,
må — under förutsättning ej mindre att lästiden vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid
kommer att uppgå till 39 veckor om året, än äfven att
Riksdagen beslutar införandet af särskilda terminsafgifter, på sätt i
denna punkt under mom. c) föreslås, samt med vilkor att sådan ändring
i stadgan för rikets allmänna läroverk vidtages, att, i öfverensstämmelse
med chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 framstälda åsigt, det nuvarande latinska
öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttages — för lärarne
vid de högre och femklassiga» etc. i likhet med utskottet.

Friherre von Krsemer: Den föreliggande frågan är sannerligen

icke ny. Jag skall dock ej gå längre tillhaka i tiden än så långt,
som mitt eget minne och min personliga erfarenhet om dess behandling
räcka till.

Det var 1858 i november som pedagogiska föreningen här i
Stockholm hade utlyst ett möte för att afhandla — redan då — frågan
om latinets ställning i de allmänna läroverken. Pedagogiska föreningen
hade dervid varit så liberal, att den äfven inbjudit utom föreningen
stående personer, som intresserade sig för saken, att bevista sammanträdet
och deltaga i diskussionen, om de så önskade. Naturligtvis
begagnade jag mig af den gifna tillåtelsen, enär jag redan då länge
nog lifligt intresserat mig för och icke obetydligt sysselsatt mig med
språkliga ärenden.

Vid ett af dessa sammanträden, jag tror det var det andra, hölls
ett tal af dåvarade rektor Siljeström, hvars vältaliga stämma nu för
alltid tystnat, ett tal, som jag aldrig kunnat glömma. Det hade under
diskussionen påpekats, att det varit orätt att flytta upp latinet från
Pa till 2:a och från 2:a till 3:dje klassen, och att det skulle vara
ännu mera orätt att flytta det till 4:de, hvarom då fråga var. Rektor
Siljeström sammanfattade meningarna härom sålunda: Man hade här

dels ifrågasatt, att latinet skulle, såsom nu egde rum, fortfara att börja i
3:dje klassen; af andra hade föreslagits, att det borde återflyttas ned
till 2:a eller t. o. in. Pa klassen; slutligen hade andra önskat, att
det skulle flyttas upp till 4:de eller t. o. m. 5:e klassen. Efter hans
förmenande vore dock latinets rörelse i skolan hvarken nedåt eller

N:o 31. 38

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Lönereglering uppåt — — den vore åt dörren! Han tilläde likväl längre fram i

vid d7högre Sltt yttrande, försigtigt nog, att latinets öde i skolan troligen inom

och fem- detta sekels utgång skulle vara afgjordt. Han förutsåg således icke

hlassiga aU- något snart afgörande. Det är nu nära nog på dagen Vä sekel sedan

''''”Verken™'' det yttrandet fäldes, men jag kan ej neka till att jag tycker att det
(Forts.) redan då preciserade ställningen. Det vill säga, jag är dock ej fullt
så radikal som den af mig citerade talaren; ty låt latinets rörelse
vara åt dörren — jag skulle dock icke vilja öppna denna dörr och
på en gång utföra latinet ur skolan. Det kar, såsom herr ecklesiastikministern
antydde, så djupa rötter i vår föregående bildning, att det
nog icke går an att rycka upp det med ens. För mycket af den
goda säden skulle följa med, såsom det heter i skriften.'' Allt hvad
man nu kan göra är att »sticka ut», såsom man säger i landtbruk,
här och der hvad som under nutida förhållanden är för mycket. Enligt
min åsigt är latinet ännu länge nödvändigt i en begränsad utsträckning
inom skolan, och detta, för att nu precisera min mening, hufvudsakligen
emedan den latinska terminologien i en mängd vetenskaper
eljest blir svår att inhemta. Man kan visserligen lära sig den
rent mekaniskt, men den blir mycket svårare att minnas, än om man
vet, hvad dessa termer betyda och hvarifrån de härstamma.

Visserligen skulle man kunna säga, att jag då äfven borde vilja
åt grekiskan bibehålla ett rum i skolan, enär detta språk för terminologiska
kunskaper är nästan ännu mera nödvändigt. Emellertid kar
erfarenheten visat, att en sådan massa menniskor af alla klasser och
systemer icke hafva studerat grekiskan, men ändå kunna lära sig de
grekiska termerna, att jag ej kan sätta i fråga någon ökning i det
knappa utrymme på A-linien af 6:e och 7:e klasserna, som ännu åt
grekiskan är inrymdt, och skulle grekiskan äfven till sist lyfta vingarna
och flyga till universitetets bättre verld, tror jag ej att vi derigenom
förlora något. Herr statsrådet har framdragit en mängd skäl för
latinets bibehållande utom dem jag redan antydt. Dessa skäl äro mycket
gamla och mycket ofta anförda, jag hade så när velat säga, att en
del af dem äro för ofta vederlagda för att de hade bort nu åter

framdragas. Men då de blifvit anförda, är jag kanske också skyldig

att något uppehålla mig vid dem.

Det förnämsta skälet var, såsom vanligt, att ej något annat land
ännu gjort försök med ett totalt uppryckande af latinbildningen i
skolan, och den näst föregående talaren skärpte detta yttrande derhän,
att intet land ännu ens försökt att göra en så stor inskränkning, som
den utskottet föreslagit. Jag kan för min del, mine herrar, ej gilla

det der skälet, att derför att andra land hafva gjort eller icke gjort

en sak, skola vi nödvändigt göra eller icke göra den. Men dessutom
tror jag att, om det också är exakt, att äunu intet af de större kulturländerna
gjort en så stor inskränkning i latinundervisningen som den
nu här föreslagna, så är det dock icke sant att ej en sådan är påtänkt.
Jag torde ej behöfva påminna, att den uppgående sanningen redan
belyser de högsta spetsarne i Tyskland, om ock i skolans dalar ännu

39 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

skumrasket råder. Men dessutom, mine herrar, huru är förhållandet Lönereglering
i dessa större länder, Tyskland, Frankrike och England? Den, som de högre
är född i ett af dessa länder och har ett af deras språk till sitt moders- ock femmål,
behöfver nästan icke kunna något annat. Hela verldens littera- klaf tigaalltur
finnes öfversatt på hans språk, och äfven vid samfärdseln behöfver ma”e”^nar0
han sällan, åtminstone fransmannen eller engelsmannen, något annat (Forts.)
språk än sitt eget. En yngling i dessa land har alltså godt om tid
under sin skolgång. Han kan gerna uppoffra eu del deraf till latinet
och äfven, om så skulle vara, till grekiskan. För oss ställer sig saken
deremot helt annorlunda. Yi komma ej långt på någon lefnadsbana,
om vi blott kunna vårt modersmål. Yi måste lära oss ett eller två
eller alla tre af dessa nya verldsspråk. En yngling hos oss bär ej
så godt om tid som en i de stora landen, han behöfver den till så
mycket annat, som är för honom angelägnare än latin.

Men, säger man — och detta gamla skäl papekades äfven af den
förste talaren — latinet är ett så förträffligt grundläggande språk.

Det underlättar de andra språkens inlärande till den grad, att den
tid, som användes derpå, sedermera återvinnes. Nu hemställer jag,
huruvida, när latinläsningen officiel! upptager nära Vs af skolgossens
tid och, om man medräknar skriföfningarna och barnläsningen, säkert
nära hälften, det är tänkbart, att denna tid skall kunna återvinnas
vid studerandet af de moderna språken? Men dessutom: bär detta
påstående egentligen någon grund? Enligt min åsigt icke! Nog kan
latinet möjligen anföras såsom grundläggande språk för t. ex. franskan,
men det är väl ändå en bra stor omväg att studera franskan via latinet.

Jag tror det är mer tidsbesparande att gå direkt på målet. Hvad
engelskan angår, torde det ej alls kunna hålla streck, att latinet är
derför grundläggande; ty om också i ordförrådet ingår eu del romaniska
element, är dock språkets hela byggnad en annan. För tyskan och
-de nordiska språken är latinet ej alls något grundläggande språk.

Snarare förvillas genom latinet uppfattningen af dessa språk. Det
inplantar nemligen hos lärjungen den föreställningen, att ju mindre
ett språk är inrättadt såsom latinet, desto ofullständigare är det. Och
vårt eget språk skulle enligt en sådan uppfattning i första rummet bli
ett mycket illa inrättadt språk. Enligt min åsigt borde, såsom jag vid föregående
tillfällen yttrat i detta ämne, den grammatikaliska undervisningen
börja med modersmålet såsom det för oss typiska, och sedan
får man gorå sig bekant med de olikheter mellan vårt språk och andra,
som finnas. För oss bör alltid modersmålets grammatik vara utgångspunkten.
Skulle man för vårt språk nödvändigt vilja ha ett grundläggande
fornspråk, vore det snarare isländskan, tv der finner man
urtypen till våra språkinrättningar. Dessutom har isländskan den iördelen,
att om man ej är rädd för sjöresan, kan man fa höra den i
lefvande lifvet, ty sliten lelver än» der borta pa ön vid det glaciala
hafvet. Och de förändringar, språket der med dess afskilda läge under
gatt, äro så små, att man kan ännu fullständigt göra sig eu föreställning
om huru fornspråket lät. .lag har icke velat på allvar föreslå,

N:o 31. 40

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Lförriirarne att islä?dskan skulle införas i skolan, utan blott gjort denna anmärkvid
de högre niD? såsom ett exempel på att, om vi nödvändigt skola ba ett s. k.

och fem- grundläggande språk för att på den omvägen studera moderna språk,.
minna lära- det för den germaniska stammen är detta språk, som borde valts.
verken. Men just livad jag nyss nämnde, att isländskan har den fördelen

(Forts.) att ännu kunna höras i det lefvande lifvet, för mig otvunget öfver

till h\ad jag framför allt ville säga om latinet. Jag vågar nemligen
påstå, mine herrar, att trots allt studerande af latinet både i vårt
land och andra land fins det icke, och har det icke sedan flere hundra
år tillbaka funnits någon enda menniska, som kan eder kunnat latin!
Påståendet kan synas vågadt, men det är lätt nog att bevisa. — Ett
språk, åtminstone hvad i allmänhet menas med språk, hestår af ljud
om ljudförhållanden, och det är derigenom det meddelar tankar. I
skrift angifves språket sedan genom tecken, men dessa stå dock der
såsom tecken för ljud och ljudförhållanden. Åtminstone är förhållandet
så i alla indogermaniska språk. Nu fins det ej, och sedan 1500 år
har det ej funnits någon menniska, som vet eller kunnat veta, huru latinet
uttalades, t. ex. på Augusti tid. Fransmännen uttala det på ett sätt,,
tyskarne på ett annat sätt och engelsmännen på ett tredje ännu mer
afvikande sätt. Det har inträffat, att då lärde från dessa folk sammanträffat,
ha de ej kunnat förstå hvarandras latin. Vårt häfd vunna uttal
torde i det närmaste likna det tyska. Men såsom ett ytterligare bevis
p^å huru litet man vet, huru det latinska uttalet varit, torde det tilllåtas
mig påpeka, att äfven på den allra senaste tiden har vårt uttal
af latinet undergått ej obetydlig förändring. När jag läste latin, sade
man t. ex. »potui»jag har kunnat. Sedan kom Spångberg och lärde,
att det skulle heta »påtfui», och nu torde det vara på ett annat sätt,
enär det nu markeras med ett längdtecken öfver sista stafvelsen. Intetdera
af dessa uttalssätt torde dock vara det rätta, emedan den första,
den accentuerade stafvelsen borde uttalas med oskärpt konsonantljud
efter den korta vokalen. Detta går ej för en svensk tunga, Finnen
kan det i sitt språk; vi kunna det ej.

Ännu mera tveksam om, hur det latinska uttalet kan hafva varit,
bin man, om man betraktar den romerska versen. »lag ber om ursäkt,
om jag skulle nödgas på detta ställe, som eljest ej är lämpligt för
sådant, använda ett enda latinskt citat. Det skall dock bli af den
allra vanligaste sorten. Om man läser upp den l:a versen i AHneiden,
så som vi föreställa oss att det låter, på prosa: »Ilte ego qui quon dam

gracili», så inte blir det någon hexameter af; utan för att det
skall bli det måste man säga: lllego quiquon dåmgraci li — — —.
På samma sätt är det med den bekanta Horatianska versen, som börjar

med: »Integer vitce». Man måste säga inte gérvi ta:’---, för

att det skall bil sapphisk vers utaf det. Det der är ju nästan lika
våldsam accentförändring — om jag skall våga ett skämt — som när
skolpojkarne säga: »Kan du säga mig, hvad: Tulam kantaturum»

betyder? Jag föreställer mig dock, att några sådana strider mellan
accenten och qvantiteten ej funnos i det verkliga antika uttalet; tv

41 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

annars hade det fordrats en ofantlig begriplighet hos romarne, om de Lönereglering
skulle kunnat förstå en enda af af sina verser. Troligen uttalade de ^ de högrebåde
sin prosa och sin vers på ett sätt, som vi ej veta huru det var, och femmen
hvari dessa båda fordringar voro försonade. Jag går så långt, hlassiga all•
att jag påstår, att om vi också visste det, skulle vi likväl troligen
icke kunna efterhärma det. Jag undrar ändå, om icke detta tager (Forts.)
bort en stor del af vigten och värdet af det latinska studiet, när man
ej kan inhemta sj elfva språkets gestalt, dess ljudform?

Men, säger man, literaturen återstår alltid och för all tid. De
stora tankarne, de vackra sakerna, som äro deri nedlagda, dem kan
man ju inhemta likaväl af det skrifna ordet. Ja, mine herrar, namnen
Livius, Tacitus, Caesar, Yirgilius, Seneca etc., de stå onekligen i eu
bländande glans för vårt minne, och hvem skulle våga neka till de
stora förtjenster deras skrifter ha? Men jag undrar ändå, om icke
en del af den glans, hvaraf dessa namn omstrålas, kan vara att kalla
en återglans, en reflex af hlixtarne från de romerska slagsvärden?

Kanske är detta förhållandet till och med med Horatius.

Jag kunde ha mycket att tillägga, men vill blott i förbigående
antyda, att skolundervisvingen hör vara rigtad på användbarheten för
lifvet. Och jag hemställer till er, mine herrar, om man kan ha’
någon nytta af latinet t. ex. vid resor på jernväg, uppgörande af
affärer, skrifvande af meddelanden o. s. v. Jag hemställer till en hvar,
som talar och skrifver obehindradt franska eller engelska, om han
skulle vilja utbyta denna färdighet mot att kunna skrifva och tala
latin ....

Herr Bergström: Ja, jag.

Friherre von Kraemer: Ja, det är ju möjligt, att någon skulle
vilja det, i synnerhet om han tillika kunde få veta, huru latinet lät.

Dessutom har ju den anmärkare, hvars röst jag hör, redan visat sig
ega en så grundlig insigt i latin, att han ej är stäld i detta
val. Till och med för den filologiska bildningen tror jag ej, att man
nu för tiden kommer långt med latinet ensamt, om man tillika förutsätter,
att man ej känner de moderna språken. T. ex. vid jemförande
språkforskning, hvart vill man komma med latin allena? Men ganska
långt går man med kännedom i franska, tyska och engelska, på
kvilka språk man finner behandlade de nya forskningarna angående
sanskrit m. m.

Hvad är under nuvarande förhållanden, här i dag, att göra? skulle
jag slutligen vilja fråga. För min del kan jag egentligen icke, teoretiskt
taget, gilla den sammankopplingen af två så olika saker som
den ur alla synpunkter önskvärda löneförbättringen med den föreslagna
inskränkningen af latinet. Men vårt riksdagslif är nu en gång så
genomväfdt af kompromisser, att en framtida skildrare af detsamma
troligen kommer att kalla vår tid kompromissperioden. Det vore
opraktiskt att sätta sig på tvären mot en sådan tidsrigtning, i synnerhet
om man befinner sig i den ställning, som jag hoppas att många
här göra, att man önskar båda delarne. Jag åtminstone önskar lifligt

N:o 31. 42

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

^fbrUrarne föreslagna löneförbättringarna, men jag önskar äfven lifligt, för
vid de högre var UI1^omä skull och för dess räddning undan onödig ansträngning,
och fem- minskning i latinets studium i skolan. När man nu sålunda vill båda
klasig a all- sakerna, vore det val orimligt att stöta sig på den teoretiskt or istiga
maverken!0'' saken> att de Pa en gång föreslagits?

(Forts.) Det af herr Boström föreslagna sättet, att skrifva till Kongl.

Maj:t och anhålla om att dels vid alla femklassiga, dels äfven vid en
del af de sjuklassiga läroverken helt och hållet utesluta latinet, är
nog en utväg, som jag ej skulle ha något emot; ty om det vore verkstäldt,
vore enligt min mening latinet såsom skolämne fullständigt
förloradt. Genom hvad af utskottet blifvit föreslaget åter, vågar jag
ännu förespå latinet en ganska mångårig fastän något mer begränsad
existens i våra läroverk.

Återstår det af ecklesiastikministern förordade Kongl. Maj:ts
förslag att bevilja löneförhöjningen under endast det enda vilkoret
om ökning af läsetiden till 39 veckor. Det kan ju hända, att många
här önska det, men jag hemställer ändå, om det är praktiskt att taga
detta förslag, under förutsättning att man verkligen nu önskar lönefrågans
lösning. Att utgången icke kan bli mer än eu i medkammaren,
det torde väl vara alldeles gifvet. Om vi då besluta något
annat, äro herrarne väl säkra om, att en sammanjemkning verkligen
kan ega rum? Och om en sådan ej lyckas, att en gemensam votering
kan komma till stånd? År 1890 var det omöjligt. Och det
är ej otänkbart, att det äfven nu icke går. Och då har man åter
spelat bort den nödvändiga löneförhöjningen för denna, jag vågar säga,
obetydliga betänklighet mot att flytta fram latinet till sjette klassen
—• en åtgärd, som i alla fall icke många år kan låta vänta på sig.
Men deremot kan löneförhöjningen komma att dröja länge, om man
nu försummar det gynsamma tillfället.

Då för mig således latinet ej har denna klang och detta värde
såsom allmänt bildningsmedel eller grundläggande språk, som man
vill tillägga det; då det ännu mindre bör bibehållas såsom nyttigt
för lifvet; då literaturen i alla fall ej kan jemföras med de moderna,
de stora kulturspråkens literatur; då obekantskapen med latinet, om
den skulle vara en förlust, dock enligt min åsigt skulle under nuvarande
öfversättningsförhållanden ej alls vara en oersättlig förlust,
och då slutligen det praktiska skälet fins, att man nu kunde vinna
det af alla fraktioner uppstäda önskningsmålet att erhålla den önskade
löneförhöjningen; så hemställer jag, om det ändå ej vore skäl
att nu skjuta undan, der den Alls, den lilla betänkligheten emot att
flytta fram latinet ett par klasser, då det ju ändå får vara orubbadt
qvar i skolans två högsta klasser, samt bifalla utskottets förslag, hvarå
jag anhåller om proposition.

Herr Törnebladh: Jag ber kammarens ledamöter på förhand

vara öfvertygade om, att det icke blir ett längre pedagogiskt föredrag,
hvarmed jag skall trötta kammaren. Det har redan i pedagogiskt

43 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

hänseende talats så behjertansvärdt från statsrådsbänken, att jag dertill
icke beböfver lägga mycket. Jag skall särskild! sysselsätta mig med
att se, huru denna fråga bar utvecklat sig inom Riksdagen och hvad
det för närvarande verkligen gäller. I det fallet är jag dispenserad
att yttra mig synnerligen mycket mot den ärade talare, som sist både
ordet, ty hela hans föredrag utgick från något, som det bär ej alls
är fråga om. Han försökte nemligen bevisa, att latinet vore obehöflig!
för den enskildes högre bildning, och något annat bar här
aldrig ifrågasatts. Att den högre realbildningen kan existera och fritt
utveckla sig och skjuta så starka rötter och bära så goda frukter, som
önskligt är, det bar aldrig någon satt i fråga. Här är blott fråga om,
huruvida inom nationen skall finnas en humanistisk bildning, tillhörande
färre eller flere och grundad på någon större eller mindre —
antagligen mest mindre — kunskap i klassiska språk. Det är den
enkla frågan, äfvensom huru detta behof, om det fins, skall lämpligast
tillgodoses.

Kammaren torde dock ursäkta mig, om jag några ögonblick sysselsätter
mig med den siste talaren, ty det är så tacksamt, att jag verkligen
icke kan låta bli det. Jag skall då be att få erinra, hurusom
han med en från landtbruket hemtad bild talade om, att han ej ville
med ens rycka upp latinet. Jag förstod ej, hvad som sedan följde.
Men det förstår jag, att just i orden med ens är antydt ett försök
att så småningom rycka upp det, och det är just det försöket, som
pågår. Men om man tager och rycker och rycker, så att rötterna
efter hand lossna — tacka då för, att man icke genast rycker upp
plantan och kastar henne bort. Det är ju naturligt, att hon derigenom
så småningom förqväfves, ty hon får icke behöflig näring ur
jorden. Så mycket förstår äfven jag af jordbruk. Vidare angående
att Sverige skulle vara det första land, som vågade sig på en sådan
anordning, anmärkte han, att saken är åtminstone påtänkt i Tyskland
och har redan der börjat förgylla spetsarne. Ja, det fins mycket som
är påtänkt i Tyskland både högt upp och långt ned; men först när
det påtänkta har blifvit verklighet är det skäl att taga det i betraktande.
— Han kom vidare med den öfverraskande anmärkningen, att
man i de tyska och franska skolorna hade så godt om tid. Jag skall
då hänvisa honom att läsa kommissionens för Elsass-Lothringen yttrande
om, huru öfveransträngda ynglingarne äro, och annat, som visar,
huru ondt om tid man har der. — Vidare har han sagt, att den latinska
literaturen icke har så stor betydelse. Ja, det kan jag i viss
mån gå in på. Den grekiska har större, och den nya har äfven en
stor betydelse. Dock är det åtskilligt mycket att hemta från latinet
för humanistiska studier, framför allt en sak: den rätta begränsningen.
— Så har han vidare talat om den nytta man skulle ha af latinet
vid jernvägsresor, brefskrifning och annat. Men jag vill ej inlåta mig på
dessa rent utilistiska funderingar. — Han bär vidare frågat, huru
man skulle kunna läsa den latinska versen. Med den stora kunskap
i metrik, rytmik och accentuering, som den ärade talaren eger och

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femhlassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 31. 44

Onsdagen den 4 Maj, f. in.

manna läroverken.

(Forts.)

Lönereglering jag är den förste att hos honom erkänna och beundra, hvilket jag
vid de*högre ock för län?e sedan i tr)’ck uttalat, vill jag till honom ställa den frågan:

och fem- kan han läsa upp den första versen i Tegnérs »Svea» så, att han
Uassiga all- tillgodoser på en gång de rytmiskt-metriska och accentueringens
fordringar? Det går icke; ty i hvarje språk finnas åtskilliga så beskaffade
stridigheter mellan det ena och det andra krafvel icke minst
i det svenska, hvilka dock ej upphäfva verskonsten. — Äfven har han
sagt, att icke ens i det filologiska studiet har latinet någon betydelse.
Jag medgifver, att man i den komparativa språkforskningen icke kommer
långt endast med latinet. Men huru långt kommer man utan
det? Det är ungefär som med vederhäftighetsbetyg i banken. Fins
det, så är det icke ändå sagdt, att man dermed kommer så långt man
vill; men fins det icke alls, kan man sjelf stanna utanför dörren med

detsamma. Sedan jag i korthet anmärkt detta, her jag att få åter föra

frågan till hvad den verkligen gäller.

Frågan är: huru shall den högre bildningen hos oss läst främjas?
Dermed menar jag icke den allra högsta, utan i allmänhet den högre
bildning, som antages skola inhemtas vid universiteten, tillämpningsskolorna
och å andra områden, der man fordrar af adepterna, att de
skola komma öfver den vanliga stora allmänna bildningsnivån. Dermed
har jag icke på ringaste sätt velat förneka, att det fins en bildning,
som inhemtas blott i erfarenhetens skola och som är så stor
och stark, att man för den måste böja sig. Men om man säger, att
den och den, som icke fått någon lärd eller skolbildning, dock i många
fall är öfverlägsen, följer icke deraf, att man hör afskaffa allt hvad
lärd eller skolbildning heter. Det följer icke alls. Det kan vara

vissa särskilda naturer, som det är lifvets skola förbehållet att upp fostra

till ersättning för den andra. Men naturligtvis måste regering
och Riksdag grunda sina planer för den högre undervisningen på den
åsigten, att en sådan verkligen är behöflig. I annat fall kan man ju
stryka bort allt i hop. Dermed har jag tagit upp en gammal invändning,
att när den och den, som icke har fått skolbildning, är så dugtig,
hvartill tjenar då sådan bildning? Det är en invändning, som
»bevisar för mycket», såsom det heter.

Huru skall man då främja den högre bildningen? Jo, se till,
att det i nationen må finnas olika slag af bildning, så att de särskilda
områdena eller grupperna kunna blifva fullt representerade.
Antagligen har det förr i verlden funnits för mycket af den rent
lärda bildningen. Nu har reallinien genom sin egen kraft och förhållandenas
magt trängt sig fram, och det är mycket bra. Men deraf
att den har trängt sig fram och kommer att ytterligare göra det,
följer icke, att den högre humanistiska bildningen, som särskild!;
grundar sig på språkstudier, är obehöflig eller bör försvagas. Vidare
har man allt mer och mer rigtat sin uppmärksamhet på att höja
folkbildningen genom att i allt vidare lager och kretsar utsträcka den
samt göra undervisningen och bildningen alltmer tidsenlig på det ena
och andra sättet.

45 N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Men deraf följer icke, att den högre bildningen blir obehöflig,

Tvärtom, ju större bildning nationens flertal besitter, desto angeläg- d? högre

Hare är det, att det finnes ett fåtal inom denna nation, som kan dels och femförse
den lägre bildningen med allt, hvad som behöfves för den, och klaitiga alldels
förmedla sambandet med samtiden inom de andra kulturländerna ma™rken™''
och forntiden — jag menar nu icke precis den klassiska forntiden, (Forts.)
utan alla de århundraden, som ligga bakom oss, för så vidt de representera
kultur. Jag tror, att kammaren skall fullkomligt erkänna,
att ju större den allmänna bildningen är, desto större fordringar och
kraf ställer den med skäl på representanterna af hvad jag nu kallar
den högre bildningen, om denna skall kunna fortfarande hålla nationens
kulturlif vid magt och tillföra folkbildningen nya och friska element.
Om så är, och det tror jag icke kan förnekas, så gäller att
tillse, om icke den högre bildningen kan hafva behof äfven af det
humanistiska studium, som stöder sig på en grundligare kunskap —
jag säger icke en vetenskaplig, utan en grundligare kunskap — i
pråk. För denna bildning är det icke tillräckligt, att så och så
Smånga besitta förmågan att, när de äro ute i Tyskland, Frankrike
och England, reda sig, utan det är nödvändigt att de kunna taga
reda på den utländska literaturen och följa med den på ett sätt,
som icke är ytligt, utan verkligen gediget och förenadt med uppfattning
af hvad de ord betyda, hvilka de så lätt låta passera förbi sig
i ett samtal, men hvilka, när de taga form af böcker eller afhandlingar,
kanske äro i sitt sammanhang lika svåra att tolka som riksdags-
eller utskottsskrifvelser, hvilka, såsom bekant, understundom
kunna vara ganska kinkiga. Är det nu så, att för ett fåtal — jag
vill icke säga, huru många —- det behöfves en humanistisk bildning,
stödd på mera grundliga språkstudier, så är det temligen klart, att
om man försvagar underlaget för dessa, då försvagar man också denna
bildning. Men om man lagar, att dess underlag och den förberedande
skolundervisningen bli så goda, som de kunna vara, utan att man
derigenom gör något orätt åt den andra bildningen, tvärtom gifver
den sin fulla rätt, då har man på bästa sätt sörjt för bildningens
upprätthållande inom samhället. Klart är, att om man skall i skolan
förena de båda målen att tänka dels på dem, som utgå vid konfirmationsåldern,
och dels på dem, som fortsätta sina studier, så uppstår
alltid den olägenhet, som är oskiljaktig från främjandet af två mål
på en gång. Men då tillkommer det en klok lagstiftning att se efter,
huru långt man skall gå i det ena och huru långt i det andra afseendet,
om det är mera skäl att låta den hvad jag kallar högre bildningen
grunda sig på den stora allmänna bildning, som skulle meddelas
i de lägre klasserna, eller om man icke kan, med tillgodoseende
af den förras intresse, befordra den senare på ett sådant sätt, att den
icke deraf lider. Jag tror, för min del, att detta mycket väl kan gå
för sig. Utskottet har visserligen sökt bevisa, att den un dervisningsplan,
som har blifvit framlagd af den sista komitén, icke tillräckligt
befordrar realliniens intresse. Jag skall icke inlåta mig på någon lång

N:o 31. 46

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Lönereglering undersökning deraf, jag skall endast konstatera det faktum, att den
Vid dThögre stora. komité, som satt åren 1882—1884, uppgjorde ett förslag till
och fem- realliniens ordnande, med bibehållande af latinet i fjerde och femte
klassiga all- klasserna, på sådant sätt, att komitén ansåg realliniens kraf derigenom
mUverhenT°'' behörigen tillgodosedda. Det var några förändringar från nuvarande
(Forts.) läseplan, franskan infördes t. ex. i fjerde klassen. Om man således
anser, att reallinien kan få sina — för ett slag af högre bildning särdeles
vigtiga — intressen behörigen skötta och främjade med bibehållande
af latinet, hafva vi då skäl att försämra latinbildningen för dem,
som vilja begagna sig deraf. Ty Riksdagen må säga hvad den vill,
det lär väl dock vara ett odisputabelt faktum, att i vårt land finnas
många föräldrar, som önska att låta sina barn få en sådan högre
bildning, som grundar sig på språkstudier. Hvad blir följden, om
latinet uppskjutes till sjette klassen? Jo, att dessa föräldrars intresse
blir tillbakasatt, under det att, om man låter saken hafva sin naturliga
utvecklingsgång, ett af två kan inträffa: antingen att latinet, då
det får skötas för sig godt och väl, fortfar att af ett stort antal studeras,
eller ock att, om det är en så allmän tro på realliniens allena
lyckliggörande förmåga, latinlinien så småningom kommer att förlora
sina elever, eller de flesta af dem, och då blir indragningen af de
klasser, om hvilka fråga är, en helt naturlig följd, den faller då som
den mogna frukten från trädet. Och att jag icke står ensam i detta
fall, derpå skall jag åberopa auktoriteter, som herrarne kanske icke
kunna på förhand ana. Jag skall gå till Riksdagen sjelf. Riksdagen
skref 1874 och begärde då en indragning af åtskilliga latinklasser.
Men att tidpunkten icke var mogen derför framgick deraf, att, när
undersökning skett, det visade sig, att det just var reallinien, som i
vissa läroverk förde ett tynande lif. Då framlade Kongl. Maj:t ett
förslag att indraga vissa realklasser. Detta förslag gillades af Riksdagen,
som fann skälet giltigt, nemligen att det var för få ynglingar
i dessa klasser. Men icke nog dermed, utan Riksdagen skref den 24
maj 1877 på följande sätt:

»Den tidpunkt, då sådan indragning bör kunna ega rum vid åtminstone
åtskilliga läroverk, torde icke vara särdeles aflägsen, ty oaktadt
pröfning i latinska språket ingår bland fordringarna för de akademiska
embetsexamina och sålunda föranleder ett större tillopp till den
klassiska linien, än annars antagligen blefve händelsen, har likväl,
enligt af vederbörande lemnad upplysning, under de senaste åren tillökningen
i lärjungeantalet vid elementarläroverken varit högst betydlig
å den reala linien, under det att å den klassiska antalet varit i
det närmaste oförändradt».

Denna tillökning har sedan dess oupphörligen fortgått. Mu hafva
i de akademiska examina till en ganska väsentlig del hvad man brukar
kalla latintvånget blifvit löst. Hvad är då naturligare, än att just
den uppfattning, som Riksdagen 1877 hade, och vid hvilken uppfattning
Riksdagen uttryckligen omtalar de akademiska examinas inflytande,
hvad är då naturligare, än att denna uppfattning så små -

47 N:o 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

ningom inträder i det allmänna medvetandet, och då är det ju gifvet,
att det är den utvecklingsgång, som man har tänkt sig. Då inträder
också den tid, om hvilken en talare i Andra Kammaren vid 1880
års Riksdag sade: »Sedan man fritagit de akademiska examina från

den latinska träldomen, sedan deraf blifvit en följd, att man kan bestämma,
vid huru många läroverk en real, vid huru många en latinsk
öfverbyggnad behöfves, då, men icke förr, kan man gerna gå in på
att låta lantinisterna ordna latinstudiet så, som de för tjenligt finna».

Dessa ord yttrades af dåvarande första tillfälliga utskottets ordförande,
herr S. A. Hedin. Den tidpunkten är nu, om också icke
fullständigt inträdd, dock till ganska väsentlig del redan inne, och
frågan om huru långt man bör sträcka eftergifterna i afseende på
förändring af latinkunskapen vid universitetet är ännu sväfvande, men
så mycket är säkert, att hvarken till filosofie kandidat- eller filosofie
licentiatexamen under åtskilliga kombinationer, eller ens till den med
dessa förenade så vigtiga och för många behöfliga lärareexamen fordras
kunskap i latin, hvarken vid akademien eller i skolan. Finnes
då något naturligare, än att se verkningarna af denna reform, men
att, under det man afvaktar dessa verkningar, låta latinundervisningen
blifva skött på det under nuvarande förhållanden för densamma förmånligaste
sätt, tillika naturligen lemnande reallinien dess fulla rätt
och beaktande dess intressen så godt som sig göra låter, hvilket är
högst väsentligt. Om således man nu skulle vilja försämra, försvaga
undervisningen för dem, som vilja tillgodogöra sig den klassiska
bildningen, då begår man mot dem samma fel, som våra motståndare
förr påstodo, att man begick mot reallinien, att man förtryckte densamma
till latinliniens förmån. Förhållandet är sålunda nu omvändt,
att man vill förtrycka latinlinien till realliniens fördel.

Men är det så, som jag nyss sagt, att det stora flertalet visar
sig önska realbildning; ja, då tager denna realbildning ut sin rätt på
ett sådant sätt, att den klassiska bildningen af sig sjelf liksom försvinner
från läroverken. Och det kan man icke hjelpa. Då har
opinionen så stadgat sig, att läroverken måste rätta sig derefter. Men
att nu skapa en opinion, så att man försämrar undervisningen för dem,
som vilja tillgodogöra sig den klassiska bildningen, det är icke Riksdagen
värdigt.

Jag behöfver icke tala mycket om det olämpliga i att fästa de
föreslagna vilkoren vid löneregleringen. Det har redan blifvit framhållet.
Ett vilkor har den, som yrkat på bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, i hufvudsak tillagt, och det är vilkoret om det latinska
öfversättningsprofvets borttagande. Men detta stöder sig på regeringens
eget uttalande i ämnet och kan således anses vara ett fullkomligt
organiskt tillsatt vilkor.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid. Om lista klassens
indragning har jag tillfälle att längre fram, om så behöfves, yttra
mig. Och vid ll:te punkten har jag också tillfälle att i afseende på
hvad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anfört om

Lönereglering
för lärame
vid de högre
och femHastiga,
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N:o 31. 48

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femklassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

de mindre läroverkens indragning, redogöra för utskottets skäl. Jag begagnar
blott tillfället att nu i förbigående säga, att, om en motsägelse
förefinnes mellan 37:de och 79:de sidan — en motsägelse, som jag
fullkomligt erkänner — beror den antagligen derpå, att det är olika
bänder, som fört pennan: på sid. 37 den segrande majoriteten i
fråga om latinvilkoret, på sid. 79 utskottet i dess helhet.

Jag instämmer i herr Bostöms yrkande.

Herr Billing: »De aderton» i statsutskottet hafva tillstyrkt
bifall till den af alla såsom rättvis och behöflig erkända löneförbättringen
åt elementarlärarne med vilkor om latinundervisningens ordnande
i läroverken. De hafva motiverat denna förunderliga åtgärd
på ett lika kort som märkvärdigt sätt å pag. 46. Och dessa aderton
till everldlig ära bör denna motivering också införas i diskussionsprotokollet,
och ber jag derför att få uppläsa de få orden:

»Då slutligen Riksdagen i fråga om undervisningsplanen vid de
allmänna läroverken icke har annat tillfälle att för sina önskningar
vinna afseende, än vid anslags fordringars beviljande, och'' då den
reform, som här åsyftas, är lika vigtig som, enligt utskottets förmenande,
nödvändig, anser sig utskottet, i enlighet med Andra Kammarens
vid 1890 års riksdag fattade beslut samt herrar I. Månssons
och Nydahls i ämnet väckta motioner, böra hemställa, att latinstudiets
framflyttande till 6:te klassen fästes såsom vilkor vid ett
bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna lönereglering för lärarne
vid de allmänna läroverken.»

Att försöka gifva en objektiv karakteristik af detta statsutskottets
förslag och motivering skall jag icke våga mig på, utan
inskränker jag mig till att säga, hvad intryck de hafva gjort på mig
sjelf. Jag säger då — och deri står jag bestämdt icke ensam —
att detta statsutskottets uttalande är helt enkelt upprörande.

Yi hafva i dag haft glädjen att af herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet höra en allvarlig, öfvertygande och i hög
grad förtroendeingifvande framställning af denna frågas betydelse ur
kultursynpunkt. Yi hafva sedan också haft tillfälle att höra en annan
talare våga sig in på frågan från samma synpunkt, men han
upprepade under sitt tal mer än en gång, att det och det icke var
på allvar sagdt. Redan på den grund skall jag icke säga ett ord
mot hela hans framställning; lika litet som jag anser mig behöfva
eller vill lägga ett enda ord till eller rätta ett enda ord i herr statsrådets
framställning. Alltså skall jag icke ett ögonblick upptaga
kammarens tid med någon pedagogisk framställning. Men jag anhåller
att få ställa statsutskottets förslag inför två andra kraf: inför
grundlagens kraf och inför moralens kraf.

Paragraf 89 i regeringsformen säger, att om grunderna för allmänna
inrättningar af alla slag ege Riksdagen icke magt »annat
eller mera besluta än föreställningar och önskningar att hos Konungen
anmälas, och hvarå Konungen, sedan statsrådet deröfver blifvit hördt,

49 N:0 31.

Onsdagen den 4 Maj, f. m.

göre det afseende han för riket nyttigt finner». Så vidt jag förstår,
har statsutskottet i den föredragna punkten gått utöfver sin befogenhet
och kommit i strid mot denna 89 § i regeringsformen. Ty det
har icke rörande inrättningen af våra läroverk inskränkt sig till att
ingå till Kongl. Maj:t med underdåniga föreställningar och önskningar,
utan det har föreslagit, att Eiksdagen i sammanhang med
lönefrågan skulle också ordna läroverkens inrättning. Jag upprepar
derför hvad jag nyss sade — och jag hoppas att andra, som bättre
un jag kunna utlägga denna sida af saken, skola göra det — att jag
anser statsutskottets förslag vara grundlagsvidrigt.

Vidare ber jag att få ställa förslaget inför moralens kraf, och
der kommer det sannerligen icke att stå sig bättre. Alla utan undantag
hafva erkänt, att rättvisan klöfver, det våra elementarlärare få
en löneförhöjning. Ingen enda röst har dristat motsäga detta. Nu
har det varit — och jag hoppas att det är ännu — en erkänd moralisk
sanning, att »arbetaren är sin lön värd». När nu arbetsgifvaren
säger, att desse arbetare uro värda denna lön, så krafvel'' helt enkelt
rättfärdigheten att de också få denna lön. Och om man frånhänder
dem denna lön; hvad är det? Man vill här bortse från alla moraliska
synpunkter och, som det heter, handla politiskt klokt. Så säger
man. Ja, jag kan förstå denna politiska klokhet, om meningen är
att genom svält göra våra lärare till öfverlöpare från sin öfvertygelse.
Jag kan förstå den politiska konsten i att genom svält försöka att
eröfra en fästning, som man icke kan på andra fullt lojala vägar
vinna; men moraliskt rätt är det icke. Och fullt viss är jag derom,
att ingen enda af dessa 18 skulle såsom enskilda personer förhålla
sig så mot sine arbetare, som de här råda svenska folket att förhålla
sig mot sina. Här är ett exempel på den stora skilnad man gör
mellan den enskilde mannens moral och den politiske mannens moral.
Här vill man använda medel, som man omöjligt kan godkänna, för
att på denna väg vinna ett ändamål, som man icke vet, huru man
eljest skulle vinna.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, måste jag naturligtvis
yrka afslag å utskottets hemställan. Jag kan ej heller instämma
i herr Boströms yrkande, derför att, om han ock upptager blott ett
ganska oskyldigt vilkor, det naturligtvis är lormelt lika stort fel att
sätta ett oskyldigt vilkor som att sätta ett vigtigare. -lag ber derför
att få föreslå förändring af två ord i herr Boströms förslag, eller
att orden med vilkor utbytas med orden under förvissning. Jag yrkar
derför, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj ds proposition, men
med. afslag å herrar I. Månssons och J. Nydahls i umnet väckta
motioner, må — under förutsättning ej mindre att lustiden vid. de
högre. och. femklassiga allmänna läroverken så utsträckes, att lärames
tjänstgöringstid kommer att uppgå till 3!) veckor om dref, än äfven
att Riksdagen beslutar införandet af särskilda terminsafgifter, på sätt
i denna punkt under mom. c) föreslås, samt under förvissning att
sådan ändring i stadgan för rikets allmänna läroverk vidtages, att i
Första Kammarens Prof. 18V2. N:o Öl. 4

Lönereglering
för lärarne
vid de högre
och femhlassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N.o 31. 50

Lönereglering
för lärarne
rid de högre
och femhlastiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, f. in.

öfverensstämmelse med chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande
till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 framställa åsigt, det nuvarande
latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttages —
för lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken bestämma
följande löneförmånenatt gälla från och med år 1898: etc
(i likhet med utskottet).

Som tiden var långt framskriden och ytterligare 7 af kammarens
ledamöter anmält sig för afgifvande af yttranden i föreliggande
ämne, uppsköts, på hemställan af herr talmannen, den fortsatta behandlingen
af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.

Upplästes följande från herr statsrådet och chefen för civildepartementet
ankomna skrifvelse:

Till herr talmannen i Riksdagens Första Kammare.

Härmed har jag äran meddela, att, för beredande af tillfälle åt
ledamöter af Riksdagen att bese Karlsborg och Vaberget med dervarande
färdiga och påbörjade fortifikatoriska anläggningar och inrättningar,
ett extratåg med omkring 160 platser kommer att anordnas
från Stockholm till Karlsborg och åter, till afgiftsfritt begagnande
af Riksdagens ledamöter. Tåget afgår från Stockholm lördagen
den 7 i denna månad kl. 9,35 e. m., med ankomst till Karlsborg
påföljande morgon kl. 8,15 samt återvänder från Karlsborg
samma dag kl. 9 e. m. med ankomst hit till Stockholm måndagen
den 9 kl. 7,50 f. m.

Stockholm den 4 maj 1892.

V. L. Groll.

Kammaren åtskildes kl. 3.37 e. in.

In fidem

A. von Krusen stjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1892.