RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1892:30
RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1892, Första Kammaren. N:o 30.
" 1 • ■ - l '' 1 l - • - .........., .. .J | J ! !| !
Lördagen den 30 april, e. m.
Kammaren sammmanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den Ifrågasätta
23 och 26 i denna månad bordlagda utlåtande n:o It, i anled- ^t9''ir.der
ning af väckt motion om tillsättande af eu komité för behand-a^etarefra
ling af frågan om förbättrande af arbetsklassens ställning. gJns läsning.
Herr Ekenman: För att genast från början klargöra min
ställning till föreliggande fråga, anhåller jag att få yrka afslag
på så väl motionärens framställning som utskottets hemställan.
När jag gör detta, ber jag att icke så förstås eller rättare missförstås,
att detta yrkande eller min uppfattning af frågan skulle
innebära någon hos mig varande afvog stämning mot arbetarefrågan.
Tvärtom anser jag denna mensklighetens stora fråga,
frågan om förbättring i ekonomiskt och socialt hänseende för de
stora samhällslagren, vara den allra vigtigaste och dess lösning
i den ena eller andra delen vara en af de största uppgifter för
en statsman. Men jag finner för min del, att när den ärade
motionären här föreslår eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om nedsättande af en komité, som skulle utreda arbetarefrågan
i alla dess delar, har den ärade motionären föreslagit något,
som enligt min uppfattning helt enkelt är omöjligt att verkställa.
Denna fråga har nemligen så ofantligt stora proportioner,
att det må vara nog, om den kan i en eller annan del lösas,
men att på en gång bringa den till slut och utredning är enligt
min uppfattning omöjligt. Jag har icke heller med hvad jag
yrkat afsett den allra minsta missaktning mot det ädla nit, som
jag finner pregla motionärens framställning, eller mot det stora
och goda arbete, som han i sin motion nedlagt och som äfven
utskottet i sitt betänkande ådagalagt, men jag kan af ofvan sagda
skäl icke godkänna hans förslag, och hvad utskottets angår, finner
jag, för min del, att, då utskottet framstält förslag om en underdånig
skrifvelse, motiverad med några delar af motionärens frarnFörsta
Kammarens Prut. 1892. N:o SO.
1
N:o 30. 2
Lördagen den 30 April, e. m.
Ifrågasatta ställning, denna utskottets hemställan vara mindre lämplig. Jag
åtgärder till anser nemligen hvad utskottet i detta hänseende föreslagit ingaarbetarefrår
lun(la kunna leda till målet eller stå i det förhållande till arbegans
lödning, tarefrågan, att derpå bör byggas ett skrifvelseförslag rörande
(Forts.) denna. Kammaren finner af betänkandet, att utskottet deri åberopat
fyra olika motiv. Det första motiv, utskottet här framlagt
såsom grund för skrifvelseförslaget, är den af utskottet uttryckta
åsigten, att en utredning borde åstadkommas rörande inrättandet
af förliknings- och skiljedomstolar. För min del vill jag icke
neka till att saken är beaktansvärd, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att den redan är under annat utskotts behandling,
och att en utredning i frågan på grund af derom väckt motion
åstadkommits. Jag kan derför icke finna, att det vore nödvändigt
eller gagneligt att åter utreda denna fråga eller berättigad!,
att denna sak förekommer såsom motiv för utredning rörande
arbetarefrågan på grund af motionärens föreliggande förslag.
Vidare har utskottet i andra momentet omtalat, huru nyttigt det
skulle vara, om man kunde få en allmännare tillämpning af det
lönesystem, som förutsätter att arbetarne skola med arbetsgifvaren
dela arbetsvinsten, hvarför man hos regeringen skulle anhålla,
att denna sak måtte blifva mera känd genom spridande af
skrifter härom. Jag får säga, att hela denna framställning synes
mig icke förtjena den möda, som utskottet derpå nedlagt. Icke
så, att jag skulle förneka sakens stora vigt och betydelse, men
den form, som utskottet gifvit åt sin hemställan, och sättet för
sakens befordrande, nemligen genom spridning af skrifter, synes
mig egendomligt. Jag tror knappast att det är behöflig!, tv kännedom
om saken finnes nog, och det är andra omständigheter,
som hittills hiudrat dess tillämpning.
Vidare förekommer såsom motiv för samma skrifvelse inrättandet
af högre slöjdskolor. För min del har jag intet emot
spridandet af kännedom om slöjden; tvärtom. Jag har vid åtskilliga
tillfällen ganska mycket arbetat för detta, ty jag tror det
skulle vara gagneligt, om folk uti olika ställningar i samhället
mera sysselsatte sig med slöjd, och om mera kunskap derom vore
spridd. Men deremot bestrider jag, att slöjdundervisningen står
i det samband med arbetarefrågan, att man må kunna säga, att
behofvet deraf utgör ett motiv för utredning af arbetarefrågan i
dess helhet. Så kan jag omöjligen uppfatta det. Jag påstår till
och med, att om en skrifvelse aflätes till regeringen med begäran om
en utredning i hvad mån och omfattning större och flera slöjdskolor
kunde afhjelpa arbetsklassens tryckta ställning, skulle detta
hos de stora lagren af arbetare väcka förvåning och ingalunda
tillfredsställelse.
Slutligen talar utskottet såsom det fjerde motivet om bostadsförhållandena
och det önskliga deri, att bättre bostäder beredas
arbetarne. Det framhålles, huru arbetarne mångenstädes
Lördagen den 30 April, e. m.
3 Iho 80.
bo alltför tätt tillsammans, allt för många i för små rum och lä- Ifrågasätta
genheter, och mot detta missförhållande finner utskottet ett kor- ftsärder till
rektiv i förändringen af helsovårdsstadgau. 1 detta afseende er - arbetarefrainrar
jag, att det i nämnda stadga redan finnes föreskrifter justas läsning.
om denna sak. Jag tror för min del, att det vore tillräckligt, (Forts.
om man kunde efterlefva hvad der är föreskrifvet, men det finnes
något annat än lagen och tillämpningen af dessa föreskrifter,
som här är bestämmande och afgörande. Man skall icke föreställa
sig, att orsaken till det ofta förekommande förhållandet, att
arbetarne hafva mindre tillfredsställande bostäder, är tredska att
efterkomma föreskrifterna i helsovårdsstadgau. Ingalunda! Saken
är ytterst en penningefråga; har folket tillgångar och i öfrigt
tillfälle att skaffa sig goda, sunda och lämpliga bostäder, så
göra de det nog. Det är bristen på penningar, som nödvändigtvis
härvidlag är bestämmande. Icke kurerar man ett sådant
samhällsondt genom lagparagrafer. Jag tror, att här erfordras helt andra
medel än dem utskottet anfört. Jag kan således, såsom kammaren
finner af hvad jag yttrat, icke gilla, att man till regeringen aflåter
en skrifvelse, motiverad på det sätt som här skett, då man sammanfört
en mängd olikartade ämnen, som enligt min uppfattning icke
höra tillsammans med den egentliga arbetarefrågan. Nej, jag
tror snarare, att ett bifall till hvad utskottet föreslagit skulle
verka skadligt; intresset för arbetarefrågan skulle på detta sätt
splittras, och långt från att vinna något för dess lösning, skulle
den derigenom förryckas. Jag påstår, att skrifvelsen äfven är
öfverflödig, ty, såsom kammaren nogsamt vet, är regeringens
uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka fäst på arbetarefrågan,
och från regeringens sida har allt gjorts hvad man kan fordra
af nit och intresse för saken. Jag tillåter mig erinra derom, att
icke mindre än tre komitéer arbeta på utredning af olika delar
af arbetarefrågan, och man kan äfven vara viss derom, att när
utredningen är afslutad, de framställningar komma att till Riksdagen
aflåtas, som regeringen på grund af föreliggande resultat
finner böra ske. År det då skäl i att kasta in ett nytt tvisteämne,
splittra intresset och på detta sätt verka mot och icke för
den sak man vill befordra. Jag tror det icke; jag anser, att
hvad utskottet föreslagit icke bör af Riksdagen bifallas och derför
vågade jag i början af mitt anförande yrka afslag äfven på
utskottets framställning.
Uti motionärens förslag finnes emellertid eu annan särskild
omständighet, som synes mig vara af synnerlig vigt. Den är
visserligen af utskottet afböjd, men för dess vigt och betydelse,
som jag villigt erkänner, vill jag egna densamma åtminstone några
ord. Det är hvad den ärade motionären talat om de skadliga
inflytelser, för hvilka arbetarne äro utsatte, och huru gagneligt
det skulle vara, om vi i detta afseende kundo skydda dem
mot desse uppviglare, som hos arbetarne försöka inplanta
>\o ao. 4
Lördagen den 30 April, e. va.
Jfrågatatta fiendskap mot kristendom, samfundsordning och allt hvad vi anåigärder
till nars akta högt. Jag har samma erfarenhet och samma åsigter
^beturefra?som motionären angående vigten och betydelsen af hvad han bär
gans lösning, fullkomhgt rigtigt framhållit. Jag tillåter jnig dock betvifla, att
(Forts.) man skall kunna förhindra spridandet af dessa samhällsfientliga
läror, som än hviskas i öronen, än ropas högt på torgen. Med
detta vill jag dock icke säga, att jag anser lämpligt att lemna
saken helt och hållet å sido. Jag tror, att den väg, på hvilken
statsroagterna i detta fall kunna och böra verka, det är att göra
arbetarne mindre mottagliga för dessa farliga och skadliga lärdomar.
Och det sätt, hvarpå detta skulle åstadkommas, har jag
för min del klart och tydligt; det är, för att använda eu annan
talares ord, hvilken kammaren har lyckan att räkna bland sina
ledamöter, genom att bevisa arbetarne goda gerningar. Om våra
statsmagter lemna den svage fullständigt skydd, om de göra arbetarne
godt i den mån sådant kan och bör från deras sida ske,
om, för att tala om den sak, som ligger närmast och redan är
under utredning, när denna engång förekommit till afgörande i
riksdagen, de dä styra och ställa på sådant sätt, att arbetaren beredes
möjlighet att förvärfva en egen torfva, ett eget hem, att
han, om olycka öfvergår eller sjukdom träffar honom, så att han
icke vidare kan skaffa bröd åt sig och de sina, erhåller ett understöd,
tillräckligt för hans närmaste och torftigaste behof, på
sådant sätt lemnadt och under en sådan form, att det tillkommer
honom såsom en rätt och icke såsom ett fattigunderstöd — om
de bevisa arbetarne sådana goda gerningar, så skola enligt min
öfvertygelse arbetarne blifva mindre mottaglige för de olyckliga
och skadliga läror, som spridas af arbetarnas s. k. vänner, som
i sjelfva verket äro hans värsta fiender. Jag gör mig också förvissad
att, om vi beträda och gå denna väg, den skall i icke
ringa mån leda till eu lösning af de stora sociala problemen
och på samma gång befordra samfundsordningen och kärleken
till densamma.
Friherre Klinckowström: Jag är mycket tacksam för det
understöd, som utskottet lemnat min motion, men jag har icke
funnit mig tillfredsstäld deraf och nödgas derför mot det slut,
hvartill utskottet kommit, afgifva eu vördsam reservation. Mot
utskottets betänkande har jag tvenne hufvudsakliga invändningar
att göra. Den ena rör det formella af saken och den andra
sjelfva det sakliga förhållandet. Det egna med det beslut, hvartill
utskottet kommit, är, att när vi hade afslutat våra förhandlingar
rörande denna fråga — jag var nemligen en ovärdig medlem
af samma utskott -— fick jag del af den s. k. klämmen,
hvarmed utskottet ämnade afsluta sin framställning, och den
innehöll, såsom äfven de allmänna tidningarne upptogo, följande:
-
Lördagen den 30 April, e. m.
5 NiO !Kt.
att ifrågavarande motion måtte på det sätt bifallas, att Ifrågcmttit
första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i
underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes till främ- arbetare/rfr
jande af arbetarefrågans lösning låta på sätt lämpligt funnes garn lösning.
utreda: (Forts.)
l:o) huru vida och på hvad sätt förliknings- och skiljenämnder
mellan arbetsgivare och arbetare må kunna i vårt land
upprättas;
2:o) huru ett allmännare tillämpande af ett lönesystem,
bygdt på arbetarens delaktighet i arbetsgivarens vinst (participation),
lämpligen må, särskild! genom spridande af härom upplysande
skrifter, kunna härstädes främjas;
3:o) huruvida och på hvilka platser så kallade högre slöjdskolor
höra med bidrag af statsmedel understödjas; och
4;o) huruvida öfverfyllnad i bostadslägenhet må kunna
verksammare än hittills förebyggas genom ändring af helsovårdsstadgans
hithörande föreskrifter, samt sedan ofvan begärda utredningar
verkstälts, inkomma till Riksdagen med de förslag och
i Öfrigt vidtaga de åtgärder, som med anledning deraf må finnas
påkallade.
Denna s. k. kläm fick jag mig af utskottets sekreterare tillstäld
och på grund af denna afgaf jag min reservation, men
vid sista Sammanträdet inom utskottet öfverenskoms, att sekreteraren
jemte två ledamöter skulle göra de små förändringar
i form som ansågos nödvändiga för att göra framställningen i
språkligt hänseende hufvudsakligen vigtig. Men till min förvåning
har jag, då betänkandet utdelades i kammaren, funnit
de fyra punkterna inlagda bland de s. k. motiven, och såsom
sjelfva slutet af utskottets betänkande eller den »kläm», öfver
hvilken Riksdagen besluter, enligt vanligt bruk, fann jag
endast:
att ifrågavarande motion måtte på det sätt bifallas, att
Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t till
främjande af arbetarefrågans lösning låta, på sätt lämpligt funnes,
verkställa närmare utredning i de hänseenden utskottet här ofvan
angifvit, samt, sedan de förordade utreduingarne fullgjorts, inkomma
till Riksdagen med de förslag och i öfrigt vidtaga de
åtgärder, som med anledning deraf må finnas påkallade.
Hvar och en som är något van vid riksdagsgöromål och
det sätt, hvarpå motioner plåga behandlas, finner klarligen att,
då dessa fyra punkter, som utgöra det väsentliga af det slut,
hvartill utskottet kommit, blifvit inflyttade bland motiven, till
hvilka »klämmen» endast hänvisar, detta skall vålla svåidghet,
om Första Kammaren under diskussionen skulle finna att någon
N:o 30. 6
Lördagen den 30 April, e. m.
Ifrågasatta eller några af dessa punkter böra utgå, afslås eller bifallas. Det
åtgärder till hlifver DU svårare att komma till rätta dermed, än om hvarje af
arbetarefrå- dessa fyra punkter hade särskildt blifvit af talmannen föredragen.
garn lösning. Det är mot detta formella tillvägagående af utskottet som jag
(Forts.) härmed har måst göra anmärkning.
För öfrigt har jag i afseende på alla fyra punkterna, huru
tacksam jag än må vara för det understöd, som utskottet här
lemnat min motion, icke kunnat finna mig tillfredsstäld, hvarför
jag också, såsom jag nyss nämnde, reserverat mig. Utskottet
har nemligen lemnat å sido en ganska betydlig del af min motion,
och det anser jag i frågans intresse vara origtigt handladt.
Deremot visar det sig af betänkandet, att det är högst
nödvändigt att begära eu saklig utredning af den stora arbetarefrågan;
erfarenheten ådagalägger också detta tillräckligt tydligt.
Jag vill nämna, att, enligt hvad utskottet i sitt betänkande nämnt,
hafva icke mindre än sex olika arbetarekomitéer behandlat vissa
delar af arbetarefrågan, men ändå har det visat sig, att deras
arbete icke omfattar frågan i dess helhet, utan endast spridda
delar deraf. Sålunda har en komité behandlat frågan om minderåriges
arbete; det förekommer på sid. 5 i utskottets betänkande;
en annan har behandlat minderåriges och qvinnors arbete
samt yrkesinspektionen (se sid. 6). En komité har — jag tror
nu i fem år — arbetat på försäkringsfrågan samt behandlat
ålderdoms-, lif- och helsoförsäkring samt försäkring för olycksfall,
sjöfolks försäkring, frågan om eu riksförsäkringsanstalt samt slutligen
frågan om en sjukkassa. En komité har vidare utarbetat
förslag om ålderdomsförsäkring; derom nämner utskottet på sid.
8. En komité sysselsätter sig med möjligheten för mindre jordbrukare
att bilda egna jordbruk (se sid. 8 i betänkandet), och
slutligen nämner utskottet den s. k. bolagskomitén. Det stora
antalet komitéer, af hvilka en arbetat fem år och ännu icke
slutat, visar, såsom mig synes, mer än tillräckligt tydligt, att
man icke från början uppfattat arbetarefrågan såsom den borde
uppfattas, det vill säga i dess helhet, ty, mine herrar, det är med
denna fråga liksom många andra stora frågor, utan att man utreder
frågan i dess helhet och från början skaffar sig en öfversigt
öfver frågans hela innebörd, synes det åtminstone mig påtagligt
att man icke kan bedöma, hvad som är mer eller mindre
vigtigt. Om man således började, så att säga, i den rätta ändan
med en generel komité, som af regeringen tillsattes för att utreda
och bedöma arbetarefrågan i dess helhet, kunde herrarne
vara öfvertygade om, att dessa sex komitéer icke skulle hafva
varit behöfliga, och långt ifrån att en sådan generel komité blifvit
dyrare, hade den blifvit billigare än de komitéer, som nu hvar
på sitt håll arbeta på spridda delar af denna stora och vigtiga
fråga, och vidare: hade man fått en öfversigt öfver frågan i dess
helhet, skulle man hafva funnit, att det är långt från de vig
-
7 N:o BO.
Lördagen den 30 April, e. m.
tigaste delarne som hittills blifvit af dessa fem eller sex komitéer [fragata tt<i
behandlade. Det är ofantligt störa och vigtiga ämnen, som. röra
arbetarens väl eller ve, som ännu icke blifvit tagna under öfver- arbetarefrå
vägande, och jag får i detta hänseende bedja herrarne besinna gång lösning.
den stora och trängande vigt som arbetarefr&gan numera i alla (Forte,)
kulturländer har, och icke ensamt för arbetarnes skull, men
hufvudsakligen för det ohyggliga och skadliga inflytande, som
de anarkistiska klasserna beklagligen på arbetarne i alla länder
utöfva. Hos oss hafva de ännu icke kommit så långt, men det
finnes ett tillräckligt antal af dessa anarkister äfven här, som
söka bearbeta arbetaren, och det är helt naturligt, ty dessa äro
ledare, så att säga generaler, som ännu sakna armé. De hafva
emellertid kastat sig öfver arbetarne och komma snart nog att
äfven kasta sig öfver den garnisonerade armén, allt i syfte att
uppresa fiender till hvad som i samhället är heligt och bestående,
samt för att ombilda detsamma till en anarki, der intet af det
gamla är qvarlemnadt. I främmande länder har arbetarefrågan
behandlats på ett sätt som borde, enligt min åsigt, hos oss väcka
allvarliga tankar, att gå till väga på samma sätt. Hvad ensamt
angår frågan om arbetarnes deltagande i arbetsvinsten eller den
s. k. participationen, som jag i min motion utarbetat mycket
omständligare än de andra punkterna, som jag endast svagt antyda
ty för den enskilde är det helt enkelt omöjligt att utarbeta
alla, * är denna ett ganska vigtigt moment i arbetarnes väl eller
ve, och den har af franska regeringen ansetts så vigtig, att en
komité, tillsatt för behandlingen af denna särskilda sida af arbetarefrågan,
arbetat dermed under fem år, och resultatet af dess
arbete föreligger nu i tre stora band i oktav med titel: »Enquéte
de la commission extra parlamentaire des associations ouvrieres;
nommée par le ministre de 1’Intérieur. 1883—88.» Endast denna
bok visar hvilken stor vigt man i Frankrike tillmäter denna del
af arbetarefrågan. Dessutom existerar i detta land en samling
menniskovänner, hvilka ända sedan tretton år tillbaka utgifvit
en periodisk tidskrift som, benämnd »Bulletin de la participation
aux bénefices. 13 années. 4 livraisons par an. Publié par la
société pour 1’étude pratique de la participation du personnel dans
les bénéfices», ännu fortfar och sysselsätter sig med den s. k. parti
cipationsfrågan i alla länder. I Tyskland har man sent nog
vaknat upp till insigt af denna stora frågas betydelse, hufvudsakligen
genom den oro och de ledsamheter, som de anarkistiska
klasserna beklagligen åstadkommit i flera af Tysklands städer,
och der har sedan början af innevarande år utgifvits en tidskrift
som utkommer hvarje vecka och kallas »Socialpolitisches Centralblatt»,
veckotidskrift börjad den 1 januari 1892 (Berlin). Denna
fråga har erhållit så stor vigt för alla kulturländer, att man
anser sig icke med nog omsorg kunna behandla densamma och
tillmäter den stor betydelse för alla sträfvande!! att undandraga
TItO SO. 8
Lördagen den 30 April, e. in.
Ifrågasätta arbetare socialismens inflytande. Den röda tråd, om jag
fräZmdcarsh får Säga’ som genomlöPer hela min motion, åt hvilken jag
* arbetare/ra- vågar såga att jag egnat mycket arbete under hela året 1891 och
gong läsning, mina under en långt avancerad ålderdom beklagligen svaga krafter
(Forts.) ■***■'' denna röda tråd, mine herrar, har också varit att söka rycka
arbetarnes intresse från socialismen och genom att tillmötesgå
deras önskningar på ett rättvist och billigt sätt i alla delar, der
de rättvist kunna begära en förbättrad ekonomisk ställning, undandraga
dem socialismens välde, som är så stort, att om det
icke sker, jag fruktar att vi snart komma att ångra det.
Den enda åtgärd, som jag i motsats till den siste ärade
talaren finner icke blott kunna, utan ovilkorligen böra vidtagas,
det är, att, om de nuvarande lagarne och förordningarne icke
tillräckligt kunna afvärja de anarkistiska klassernas upplösande och
revolutionära läror, hvarmed de förgifta arbetsklassen, sådana
lagar och föreskrifter af statsmagterna promulgeras, som skydda
arbetarne mot detta förgift. Det är sorgligt, och utskottet har i
några bilagor till sitt betänkande visat rigtigheten af denna sats,
att se huru de anarkistiska klasserna våga framkomma i dagen med
och offentligen predika sina förderfliga läror inför personer, inför
folkmassor, som icke kunna fullständigt bedöma dessa frågor, men
insupa giftet till skada för det allmänna. Detta sker icke blott
genom hvad som framföres på offentliga folkmöten, utan i ännu
högre grad genom den sämre pressen, som i ännu mycket större
kretsar sprider sitt gift och hotar att upplösa och tillintetgöra den
bestående samhällsordningen, konstitutionen, familjelifvet och egendomen
samt tron på eu Gud och en gudomlig verldsordning; för
allt detta predikas omkullkastning och upplösning. Kan detta
vara helsosamt eller bör det af statsmagterna, som dock ega magten
i sin hand att afstyra mycket, tolereras? Jag tror det icke.
Den som följt med i pressen kan se, huru långt dessa anarkister
gått med sina ohyggliga företag i Paris, London, Italien och Spanien,
och de komma snart nog äfven till andra länder. De bedrifva
numera sina våldshandlingar enligt öfverenskommelse och
begagna dynamit på ett sätt, att man mångenstädes ej mer befinner
sig säker till lif och lem för dessa vilddjur. Också har
man ändtligen i Frankrike besluta sig för att utfärda en lag som
bestämmer, att hvar och eu, som för straffvärda ändamål sysselsätter
sig med dynamit, skall dömas till döden, och andra länder
torde snart följa exemplet för att med den stränghet, som kan
åstadkommas, söka stäf ja ofoget.
Att upptaga arbetarefrågan i dess helhet är icke möjligt
ens för regeringen utan att den förut gjort sig reda för arbetarnes
belägenhet och deras närvarande ekonomiska ställning. Sådant
har skett i andra länder, och, mine herrar, arbetarne hafva verkligen
i många fall rätt att beklaga sig; de tillbringa ett i många
hänseenden eländigt lif, äfven om de arbeta och i det fallet äro
9 X:0 80.
Lördagen deft 30 April, e. m.
utan anmärkning. Det bör verkligen något göras för att förbättra
deras tillstånd. Något har gjorts af redan verksamma koimtéer af
och genom förslag, som delvis blifvit af Kongl. Maj:t framlagda arbdatefråoch
delvis af Riksdagen godkänts, men det är dock en obetydlig t»» lösning.
dél af det stora hela. Jag har i min motion antydt, huru arbetare- (Forts.)
frågan i dess helhet skulle behandlas, och jag förmår icke mer;
om icke Riksdagen skänker uppmärksamhet häråt, beklagar jag det
mycket, men jag tror icke — i det fallet öfverensstämmer jag
med den förste talaren — att det kan ske genom det förslag,
som tillfälliga utskottet nu framlagt och som nu behandlas af kammaren.
Men jag tror att den enda lösningen är att bevilja min
begäran om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, att han till främjande
af arbetarefrågans lösning läte, på sätt han lämpligt funne, verkställa
utredning i detta hänseende och sedan inkomme till Riksdagen med
det förslag och i öfrigt vidtoge de åtgärder, som lian i anledning
deraf finner påkallade.
Jag hoppas kammaren ursäktar, om jag icke kan öfvervara
den fortsatta öfverläggningen rörande denna vigtiga fråga. Jag
har nu sökt i korthet uttala min tanke derom; min helsa är så beskaffad,
att jag icke längre kan här qvarstanna, och jag har icke
något att vidare tillägga. Skulle mitt förslag blifva af kammaren
underkändt, beklagar jag det, icke så mycket för min skull utan
för den stora, vigtiga frågans skull. Tro mig, mine herrar, denne
fråga kan icke do utan måste lösas.
Herr Tamm: Jag instämmer alldeles i det varma intresse,
som motionären för denna fråga ådagalagt, och jag delar alldeles
hans uppfattning, att vi stå vid en punkt i samhällsutvecklingen,
då arbetarefrågan måste blifva eu af dem, som i alla
länder och äfven i vårt land kommer att påkalla den allra största
Uppmärksamhet, eller med andra ord, att dessa lrågor äro de som
för närvarande äro allra vigtigast. Deremot kan jag icke följa
med den ärade motionären* då han anser, att en komité bör tillsättas
för att utreda arbetarefrågan i dess helhet. Hvad är det
för öfrigt, som icke berör arbetarne, som utgöra det stora flertalet
af hvarje folk? Allting är i detta fall af betydelse; hvarje åtgärd,
som vidtages, berör dem ju på det allra närmaste, och att tillsätta
en komité, som hade att upptaga detta, som motionären föreslagit,
vore detsamma som att tillsätta eu komité, som skulle genomgå
alla möjliga samfundsangelägenlieter. Jag tror det i detta
fall vara nödvändigt att gå tillväga på samma sätt man i andra
länder hittills har gjort, och de hafva fått lof att lösa arbetarefrågan
styckvis eller bitvis, allt efter som den trängt sig fram
med olika kraf och allt efter som hvarje fråga kommit under
diskussion och sålunda har måst komma till afgörande. Men
för att man skall komma till detta, är det dock eu sak som är
alldeles nödvändig, och det är på den jag vill fästa uppmärksam
-
No 30, 10
Lördagen den 30 April, e. m.
åtgärder hetea'' Vi veta alla> huru mau 1 dessa frågor står inlärande och
främjande af sPör.iande; den ene har icke tilltro till den andres påståenden och
arbetarefrå- uppgifter, och den försigtighet, som alltid åtföljer ovetenheten,
garn lösning, gör att flertalet i dessa frågor ej vågar taga bestämda och vissa
iForts.) steg. Det första och vigtigaste man i detta fall har att afgöra
är, huruvida möjlighet finnes att skaffa sig en säker bas att stå
på, några säkra uppgifter, på hvilka man sedan kunde stödja sitt
omdöme. Då skulle det icke vidare behöfva inträffa, att man
komme med uppgifter, som af den ene eller andre förnekades.
Säkert är att striden skulle derigenom i månget fall å ömse sidor
biläggas, om man både något fast och bestämdt att hålla sig till. Med
andra ord: hvad jag anser att mau först borde ordna och ställa till
med, det är att man komme in på något nyttigt och faktiskt genom
att ingå på statistiska undersökningar rörande alla dessa förhållanden.
Men då kommer åter denna frågan: hafva vi icke
nog med statistik? Och huru skola vi erhålla en sådan som här
föreslås? Jo, det finnes nu verkligen en sådan, och jag har genon
en tillfällighet först kommit att få reda på densamma för min
del, ehuru den torde för flera af herrarne redan vara bekant. Då
jag senast var i London, utkom der eu bok, som utgafs af Charles
Booth och väckte det största uppseende. Den behandlade fattigdomen
i London och var frukten af flera års studier. Den har
lutgjort grundvalen för många åtgärder, som af kommunalförvaltningen
vidtagits till förmån för de fattiga och arbetande klasserna
i London. Man har stödt sig på deri meddelade uppgifter och
många frågor hafva derigenom vunnit sin lösning. Det system,
som utgifvaren följt är ett system, som utvecklat sig i Amerika.
Denna utvecklings historia är kort och mycket lärorik, hvarför
jag skall bedja att deraf få meddela följande: 1869 skulle man
börja ordna arbetarestatistiken i Amerika. Men det visade sig, att
resultatet af det hittills brukliga sättet att gå till väga blef så
godt som intet. Man skickade ut cirkulär, innehållande frågor,
och formulär, afsedda för ifyllning, och man kallade in personer
att förhöras, men de uppgifter man på detta sätt förskaffade sig
befunnos icke vara pålitliga. Detta system kan vara ganska bra
då det är fråga om befolkningsstatistik och dylika ämnen, som
kunna hemtas och hopsamlas ur säkra officiella källor och kyrkböckerna,
men för dessa rörliga industri- och arbetareförhållanden
visade det sig, att metoden icke räckte till. Då var det som
Corouel Carrol D. Wright, eu känd sociolog och statistiker, hvilken
blifvit tillsatt att såsom chef förestå den statistiska byrån i
Massachusetts, slög in på ett nytt system, hvilket numera är upptaget
och tillämpadt i 26 olika stater i Förenta staterna. Han har sedermera
blifvit förflyttad från Massachusetts statistiska byrå, hvars skapare
han var, och blifvit ledare af den genom der utförda arbeten lärorika
amerikanska statistiska centralbyrån i Washington. Jag var
nyfiken att få se prof på detta statistiska arbete och, då det möjligen
11 N:o SO.
Lördagen den 30 April, e. m.
kan intressera någon att höra huru jag lyckades förskaffa mig Ifrågasätta
sådana, vill jag nämna, huru det tillgått. Jag skref i januarif^^j^nde^at
månad detta år till statssekreteraren i Massachusetts, mig för öf-rar\>eiarefrSLrigt
till namn och person fullkomligt obekant, med anhållan att garn lösning.
få mig några af byråns publikationer tillsända. Jag erhöll svar (Forte.)
från nämnda person, dateradt den 16 februari, med underrättelse,
att han skickat mitt bref till byråns chef, och samma dag
expedierades bref till mig från denne med upplysning att den
begärda rapporten vore afskickad och att jag fortfarande, om jag
så önskade, endast mot erläggande af postporto skulle kunna erhålla
byråns publikationer. En sådan har jag här i min hand, upptagande
de frågor, som under år 1890 behandlades. Den t. ex.
innehåller dels alla arbetarelagar i Massachusetts, dels uppsats på alla
»öfvergifna farmer», hvilket väl kan låta underligt, då det är
fråga om Massachusetts, och dels »nettovinsten inom de olika
fabriksindustrierna». På detta sätt fick jag reda på den nyare
amerikanska statistiken; men hvilka äro då dess principer? Hvari
skiljer den sig och hvaruti består dess företräde framför andra
statistiker? Huru är det möjligt att den kan omfatta så olikartade
ämnen, som den gör? Jo det är genom systemet. Äfven
i Amerika försökte man först som sagdt att skicka kring
cirkulär, men uppgifterna befunnos opålitliga, och så lärer det nog
vara på flera ställen, och ingen menniska kunde sätta tro till dem.
Jag vill påminna om, huru det gick hos oss då en komité skickade
ut frågecirkulär för att utreda, huru det förhöll sig med
arbetskraften. Ett af de ingående svaren innehöll: »med arbetskraften
har jag hittills kunnat reda mig, men sedan både jag och
gumman närma oss 80-talet är det sämre». Så uppfattade denne
cirkulärets mening, och så är det nästan alltid; den ene förstår
icke formuläret och den andre lemnar icke fullständiga uppgifter;
sällan erhålles ett statistiskt material att bygga på. Detta hade
äfven Wright insett och förskaffade sig i stället hvad amerikanarne
kalla agenter, som voro tjensteman i byrån och fingo i uppdrag
att resa omkring och på stället efter bestämda formulär insamla
de erforderliga uppgifterna. De hafva sålunda samlat materialier
till rapporter rörande det kommersiella, industriella och sociala tillståndet,
rörande uppfostran och helsovården samt de arbetande klassernas
tillstånd. Mellan 1870—1876 behandlades 62 olika ämnen
och af dessa förekommo 14 i rapporterna för 1870, 26 år 1871, 14
år 1872 och 8 år 1873. Från 1874 till 1889 framkommo icke
mindre än 76 olika ämnen i 16 rapporter. Dessa ämnen voro så
olikartade som t. ex. nettovinsten inom fabriksindustrien, söndagsarbetet,
bokhållarnes ställning, qviunoarbetet, den dagliga arbetstiden,
olika arbetslöner inom olika näringar, strejker och deras
orsaker, omfattning o. s. v. Alla dessa ämnen, väl behandlade
och mångsidigt belysta samt allmängiltigt 1''ramstälda, hafva blifvit
publicerade och äro delvis i form af små pamfletter kostnadsfritt till
-
Jffo BO. 12
Lördagen den 30 April, e. in.
foa årder *täl ^,r a^a invånare i staten Massachusetts och för öfrigt
friimjmtU «/?ör hvilken. person som helst mot erläggande af postporto. De, som
arbetarefrå■ jag fått 111 ig tillsända, hafva varit verkligen intressanta böcker,
i/ant lagning, och det är på sådana undersökningar som den amerikanska arbetare(Forts.
) lagstiftningen grundar sig. Ai-betarefrågan har icke, såsom friherre
Klinkowström vill hafva det, tagits i hela sin omfattning
under ompröfning, utan då ett spörsmål i lagstiftningen angående
arbetet och arbetarne uppkommit, har den statistiska byrån först
tagit frågan om hand och framlagt en statistik för densamma
och på detta sätt har man småningom kunnat utreda huruvida
frågan legat åt det ena eller andra hållet.
Såsom ett exempel på vigten af sådan statistik kan jag
anföra, att det förr var ett axiom att fattigdomen i London
oupphörligt ökades, men uti den ofvan nämnda boken, som behandlade
detta ämne, påvisades, att man haft eu origtig uppfattning i
detta fallet; fattigdomen har under senare tid faktiskt förminskats
och proportionen af fattige har tendens att falla i London, och
jag är säker på att många strider mellan de olika samhällsklasserna
sålunda skulle komma att undvikas, då man på detta
sätt fått en tillförlitlig statistik framlagd som behandlade tvistepunkterna.
En sådan måste emellertid vara rörlig och lämpa sig efter förhållandena.
Jag vill tillägga i afseende å kostnaden att den icke stält
sig så afskräckande dyr som man skulle kunna tro. Så har t. ex. chefen
för den statistiska byrån i Massachusetts en lön motsvarande 9,000
kronor, sekreteraren 7,000 och tjenstemanuen näst efter honom 5,000;
de extra biträdena uppbära tillsammans 20,000 kronor; d. v. s.
hela kostnaden uppgår till 40,000 kronor. Kostnaderna för byrån
i staten Ontario uppgå till 50 k 60,000 kronor, men dessa summor
kunna icke anses spela någon rol, om man på detta sätt erhölle
eu säker grund att bygga på. Min öfvertygelse är, att mycket
skulle vinnas; många påståenden skulle visa sig falska och de
missbruk, som måste rättas, kunde lättare upptäckas; de delar af
arbetarefrågan som visade sig mest trängande skulle lättare och
på eu säkrare grund kunna lösas.
Jag har velat upplaga denna fråga, emedan jag anser den
så ofantligt vigtig och jag är öfvertygåd att vi måste komma in
på henne. Jag tror för min del att det skulle Vara till stor nytta
om man sörjde för en utredning i detta fall, och det vore icke
farligt att påbörja ett ordnande af saken, ty det behöfdes år,
innan området för dessa undersökningar vore genomgånget. I 20
år har man arbetat härmed i Amerika; eu mängd ämnen äro
genomgångna, men många återstå ännu. Jag har i anledning
af motionen velat omnämna detta; det är att lösa frågan från
rätt ända. Praktiska svårigheter föreligga icke, och säkert är afl
det skulle bidraga i hög grad till lösningen af dessa problem, som
måste lösas till gemensamt bästa för alla i samhället.
13 JfW SO.
Lördagen den 30 April, e. m
För öfrigt har jag icke annat än att förena mig med den Ifrågasatta
förste talaren i det yrkande han framstälde om afslag på så val
utskottets som motionärens förslag om aflåtande af eu skrifvelse,J arbetarefrä
garn
läsning
Herr
Berg, Lars: Såsom ledamot af utskottet åligger det lorta.)
mig att söka bemöta de invändningar, som blifvit gjorda mot utskottets
förslag, och jag ber att i detta afseende få erinra, mot
hvad den förste ärade talaren anmärkte derom, att eu sådan utredning
som den utskottet tillstyrkt icke skulle leda till något
godt eller ens stå tillsammans med arbetarefrågan, att nemligen
förslaget åsyftar en direkt utredning af möjligheten att hos oss
använda några i andra länder pröfvade hjelpmedel till främjande
af arbetarefrågans lösning. Det måste då för en hvar blifva svårt
att fatta, huru det förstnämnda påståendet kunnat fällas; lika litet
förstår jag hans yttrande, att ett- skäl för afslag på utskottets
förord för en undersökning i afseende på möjligheten af förliknings-
och skiljomäns införande i Sverige vore att finna deri, att
en motion i samma rigtning nyss blifvit väckt i Andra Kammaren.
Men lika litet som denna motions väckande i Andra Kammaren
kan vara ett skäl till afslag, lika htet hade det varit ett
skäl till bifall, om en sådan derstädes icke blifvit väckt. I Första
Kammaren synes i alla fall denna fråga ännu eu gång
komma före. Hvad participationen beträffar är detta sätt för
arbetarnes aflönande för dem af den största betydelse och det
har utomlands visat sig kunna synnerligen kraftigt befrämja ett
godt förhållande samt undanrödja tvistigheter och friktioner mellan
arbetare och arbetsgivare. Frågan är af synnerligt stor vigt,
och det vore således i högsta grad önskligt, om detta aflöningssätt
i vårt land, der det är mycket litet kändt, komme till pröfning
genom försök. Likaså skulle eu utredning angående möjligheten
af en mera utsträckt undervisning i slöjd enligt min
åsigt vara mycket gagnelig. Frågan härom är af vigt och betydelse
icke blott för ai’betsklassen utan äfven för de mera burgna.
I afseende å den sist föreslagna utredningen, nemligen angående
undvikande af olägenheterna af öfverbefolkningen inom
bostäderna, påstod anmärkare!!, att denna olägenhet endast härledde
sig af nöden, och nöden kunde man icke undvika eller
förminska genom ett lagbud.
Detta är visserligen delvis en sanning, men öfverbefolkningen
af bostäder förekommer, hufvudsakligen och till största skada,
just i de nästen, som uthyras af personer, hvilka hålla s. k. nattlogis
och derigenom söka förtjena på den fattige och mest vanlottade.
Det är egentligen i de stora städerna som dessa olägenheter
och denna öfverbefolkning förekommer och för dessa skulle
eu ändring i helsovåixlsstadgan vara synnerligen vigtig. Fn
sådan ändring skulle föranleda bland annat dertill att dessa logishållare
hindrades att på ett helsovådligt och skadligt sätt uthyra
5:o 30. 14 '' 1 .ordagen den 30 April, e. in.
Ifrågasatta sina lokaler, som blifva sanitära och moraliska pesthärdar för de
främjande afiatti^e„ och nödlidandc och derigenom för hela samhället. Jag
J arbetar ef ra- tror således, att dessa förslag tillräckligt nära beröra den föregam
lösning, liggande frågan, likasom att det skulle vara synnerligen nyttigt
(Ports.) för det allmänna, om en utredning skedde, huruvida dessa åtgärder
kunde vara lämpliga att hos oss tillämpas.
Det är alldeles naturligt, att man kan vara af olika åsigter
rörande sättet och medlen för att främja eu så genomgripande
fråga som denna. Deremot förefaller det mig både oväntadt och
obegripligt, att man skulle vilja afslå och förhindra en utredning
i dessa afseenden, rörande huruvida man icke under våra förhållanden
skulle kunna använda de medel och vidtaga de åtgärder,
som i andra länder visat sig synnerligen gagnande och ändamålsenliga
till åstadkommande af en förbättring i arbetsklassens
ställning. För att kunna Uträtta något varaktigt godt och för
att kunna främja eu så vidt omfattande fråga som arbetarefrågan
är ju, det veta vi alla, vägen lång och konsten att finna
den rätta svår, men den tid vi hafva att i frid och lugn fullborda
denna väg är måhända kortare än vi föreställa oss. När
nu här äro föreslagna åtgärder, om hvilka man eger en omfattande
och glädjande erfarenhet inom andra länder, synes det mig,
som man borde kunna enas derom, att vi icke skola underlåta
att pröfva, huruvida dessa medel, äfven under våra förhållanden,
kunna leda till gagn och nytta. Utskottet har åtminstone icke
ansett sig kunna undgå att ur den mångskiftande och mångsidiga
motionen utleta några förslag, som äro rigtade på praktiska
åtgärder, och som hafva erfarenhetens vitsord för sig. Dessa
förslag hafva derjemte den fördel, att de förordade hjelpmedlen
gagna båda parterna, eller rättare, gagna den ena utan att dock
skada den andra. Dessa medel äro dessutom alla fotade på frivillighetens
grund. Vill man icke begagna sig utaf dem, är det
ju ingenting, som tvingar dertill. Skulle det visa sig, att en del
af dessa åtgärder icke blifva gynsamma för någondera parten,
är denna icke tvingad att begagna sig deraf. Dessutom äro dessa
föreslagna hjelpmedel billiga, i motsats till de flesta af de omfattande
åtgärder, som erfordras och föreslagits för arbetarefrågans
lösning, hvilka ju kräfva alldeles oerhörda ansträngningar
och storartade kapitalbildningar. Dessa kosta deremot ingenting.
Hvarför skulle då icke statsmagterna söka, att med sina
krafter stödja och främja denna sak, som icke utan denna hjelp
kan blifva af någon stadigvarande nytta. Jag kan icke förstå
annat än att det tvärtom är statsmagternas pligt att, hvad de
kunna, bidraga dertill.
Ett särskildt skäl för staten att här ingripa ligger dessutom
i den omständigheten, att det utgör det verksammaste medlet
att skydda arbetarne emot dessa socialistiska och anarkistiska
strömningar, som hota att gripa dem. De äro, såsom den förste
Lördagen den 30 April, e. m.
15 N:o 30.
talaren sade sig önska, också ett kraftigt medel att föra framåt Ifrågasatta
de sociala och ekonomiska reformerna. Han yttrade nemligen, . **1til1
att den enda och den bästa politiken för oss är att göra godt-'' Arbetar efr likt
arbetarne. Ja, har man en sådan uppfattning, då bör man gans läsning
visserligen icke motsätta sig en utredning af annorstädes såsom
goda befunna hjelpmedel att förbättra arbetarnes osäkra ställning.
Dessutom vinnes, genom den föreslagna utredningen under
statens medverkan på det kraftigaste och lämpligaste sätt, spridande
af insigter i denna fråga. Det är nemligen, i motsats emot
hvad den förste talaren påstod, en sanning, att mycket, särskildt
de utländska förhållandena, som röra denna arbetarefråga, dess
hjelpmedel m. m., är för oss obekant Ehuru jag sjelf studerat
denna fråga under eu stor del af mitt lif och ehuru jag derunder
umgåtts med arbetare, och till och med, eu kortare tid, lefvat
hans lif, hafva en del af de i motionen lemnade upplysningarne
varit för mig förut obekanta och nya. Ett bevis på vår okunnighet
i frågan är också det af den siste talaren omnämnda
amerikanska systemet för insamlande af statistiska uppgifter till
ledning för arbetarefrågans vidare behandling. Af okunnighet
följer slöhet och oförmåga att föra en sak framåt, af kunskap
och insigter följer god vilja att på hufvudsakligen frivillighetens
väg ordna dessa förhållanden.
Jag tror således, att om Första Kammaren bifaller utskottets
förslag, skall den väl fylla sin samhällsbevarande uppgift, på
samma gång den lyder menniskokärlekens och humanitetens hud
emot de svagast och sämst lottade i samhället, hvilka, äfven dessa,
äro våra bröder.
Med anledning deraf anhåller jag om och yrkar bifall till
utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats:
l:o) bifall till hvad utskottet hemstält, 2:o) af friherre Klinchowström,
bifall till det förslag, som innefattades i hans vid utlåtandet
fogade reservation, och 3:o) afslag å utskottets hemställan.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo statsutskottets den 27 och 29 innevarande Om disposiapril
bordlagda utlåtande n:o 60, i anledning af Kong). Maj:ts
proposition angående dispositioneu af Ottenby kungsladugård med g^r(\ nied ununderlydande.
derlydande.
Jfto SO. 16
Lördagen den 30 April, e. m.
Om disposi- Herr Benedicks: Kong!. Maj:ts proposition om disposition
b°niåf 0tteuby kungsladugård innebär i sig tre moment. Det första
gård medunånS^T stuteriets upphörande, det andra rör dispositionen af sjelf va
derlydande. kungsladugården och det tredje afser medlens användande.
(Forte.) Hvad det första momentet angår, är det helt naturligt, att,
när stuteriverksamheten åstadkommit sådana resultat, att hästar,
som derifrån för staten utgått, kostat ända till öfver 10,000 kronor,
och under den sista femårsperioden omkring 8,000 kronor stycket,
med dessa resultat för ögonen, stuteriet bör upphöra.
Hvad det andra momentet beträffar, hafva reservanterna
enat sig om att föreslå, att en del af jorden icke skulle utarren
deras,
utan bibehållas för remont-uppfödning. För min del tror
jag, att det vore olyckligt att, sedan man kommit underfund
med det dåliga resultatet af stuteriverksamheten derstädes — delvis
en följd af de dryga administrationskostnaderna — åter börja med
en sådan administration, i stället för att flytta denna del al verksamheten
till Flyinge, der det finnes fullt tillräckligt utrymme och
goda betesmarker.
Hvad den sista delen af frågan beträffar är det egentligen
derför, som jag tagit till ordet, och rörande denna vill jag vända
mig till vår stuteriöfverstyrelse, för att lägga den på hjertat, att
det ju finnes andra ändamål än blott och bart ädlare hästars
uppfödande, som man bör hafva i åtanka. Af alla de beskällare,
som äro upptagna i de tre hingstdepoterna, finnas, så vidt jag
vet, endast två gröfre hingstar, och jag tror, att man i allmänhet
i landet lider brist på sådana. Det vore derför särdeles lämpligt
för stogåugens upphjelpande, att man skaffade sig flere sådana.
Man skulle sedan få en bättre hästafvel. Tidpunkten för detta
är nu kommen, ty ladugårdsskötseln är, enligt min tanke, i hög
grad öfverdrifven. Denna har icke nu visat sig så lönande som
förut, i synnerhet då smöret fallit icke obetydligt i pris. Beträffande
vår köttproduktion hafva vi icke heller varit så lyckliga
som under föregående år. Jag tror derför, att det för
mången vore nyttigt att mera egna sig åt hästafveln. Särskilt
skulle uppfödande af tunga hästar blifva en ganska inbringande
affär.
En annan fråga, som jag också vill lägga stuteriöfverstyrelsen
på hjertat, är att söka förmå Riksdagen att öka Kong!
Maj:ts anslag för hästpremiering. Detta anslag har gjort stor
nytta och ännu mera skulle det göra det, i fall samma princip
följdes rörande hästpremiering som vid nötboskapspremieringen.
Denna premiering har tagit en ganska stor fart, men den skulle
icke hafva gjort detta, om icke principen i densamma varit rigtig,
d. v. s. att se mera på en framtida afvel, än den som är.
Jag har velat framhålla dessa synpunkter och skall inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.
17 N:o 30.
Lördagen den 30 April, e. m.
Herr Bohnstedt: Då jag är reservant i denna fråga, må CFn dispod
det
tillåtas mig att yttra några ord. Innan jag dock går till de ^ kJngsladu_
skäl, som varit bestämmande för reservationen, ber jag få saga, gård med wn.
att jag icke har några lokala intressen i denna sak, utan har mitt derlydande.
intresse för hästafvelns bästa varit enda orsaken till, att jag re- (Forts.)
serverat mig mot det kongl. förslaget.^
Reservationen skiljer sig från Kongl. Maj:ts förslag endast
deri, att, såsom herrame finna, enligt detta senare Ottenby kungsladugård
med tillhörande egendom skulle, sedan stuteriet der
blifvit indraget, utarrenderas. Reservanterna hafva delat samma
åsigt, med den lilla inskränkning, att en unghingstdepot skulle
vid Ottenby upprättas och att vid utarrenderingen af kungsladugården
skulle undantagas ett hus och de beten, som vore nödvändiga
för en sådan depot.
Emot stuteriets indragning och den ifrågasatta utarrenderingen
har jag ingen invändning att göra. Mitt skäl till denna
indragning är, att det visat sig, att hvarje, till afvel duglig, häst
vid Ottenby kostat staten så dryga summor, att det icke torde
löna sig att fortsätta stuteriets verksamhet. Dessa hästar hafva
nemligen kostat staten från 7,690 till 10,186 kronor stycket, och
ändock hafva dessa hingstar eller ston icke varit äldre än 3 eller 4 år.
Dessa summor äro så pass höga, att det utan tvifvel måste förefinnas
något fel i afseende å stuteriets organisation, ty de hingstar,
som för statens räkning inköpts dels utom, dels inom landet, hafva
kostat ej öfver 3,000 kronor, när deremot de hingstar, som levererats
från stuteriet, kostat mellan 7,000 och 10,000 kronor, på
samma gång de inköpta hingstarne, enligt stuteriöfverstyrelsens
utlåtande, till qvaliteten i allmänhet öfverträffat dem, som kunnat
erhållas från Ottenby, och detta oaktadt, enligt Kongl. Maj ds förmenande,
»all möjlig omtanke och sparsamhet» vid skötseln af
stuteriet varit iakttagna. För min del tror jag dock, att den sparsamhet,
som der iakttagits, just är orsaken till det dåliga resultatet.
Man har nemligen uraktlåtit att vidmagthålla hästmaterialet,
hvilket småningom så försämrats, att just derigenom förlusterna
uppkommit.
Jag ber att få framhålla hvad 1886 års stuterikomité yttrade
med afseende på Ottenby. Den säger nemligen: Komitén, som
sjelf granskat häststammen vid Ottenby, hade dervid kommit till
det resultat, att bland de äldre hingstarne knappast någon var
qvalificerad att vara stambeskällare vid ett statsstuteri för ädla
hästar, att bland stona visserligen några få utmärkta djur funnes,
ehuru af dessa de flesta snart vore i följd af sin ålder kassabla,
hvaremot äfven ett icke ringa antal aldrig borde användas till
moderstoD, samt att bland de tvååriga hingstarne knappast någon
gaf godt hopp om sig att kunna ingå ens som landtbeskällare.
Detta visar naturligtvis, att hela stuterimaterialet är underhaltigt,
och vid sådant förhållande kan jag icke annat än instämma deri,
Första Kammarens Prof. 1892. N:o SO. 2
N:o 30. 18
Lördagen den 30 April, e. m.
Ä att det vore klokast indraga stuteriet, ty i annat fall borde hela
rrA^:stuiei;.lmaterialet ombytas, hvilket dock blefve eu alltför stor kostbart!
med un-. r statsverket. Emot den gjorda framställningen om stutederlydande.
riets indragning har jag således ingen invändning att göra.
(Forts.) Såsom herrarne veta, hafva vi nu tvenne liingstdepoter, den
ena vid Strömsholm och den andra vid Flyinge. Vid Strömsholm
finnas för närvarande, hvilket också framgår af den kongl.
propositionen, 59 hingstar och vid Flyinge 53. Enligt det förslag,
som komiterade uppgjort, beräknas att vid Flyinge skulle hållas
100 och vid Strömsholm 80 hingstar, men nödiga medel hafva
saknats att anskaffa det bestämda antalet beskälare vid dessa
begge hingstdepoter.
Om man nu antager, att dessa depoter, i enlighet med det
uppgjorda förslaget, så småningom blefve fullsatta med dessa 180
hingstar, sa skulle, efter en vanlig beräkning af 10 procents afgång
om året, det behof vas cirka 18 hingstar årligen för att remontera
dessa depoter.
Då det nu är meningen att remontera dessa depoter uteslutande
genom inköp dels af unghästar från 6 månader till högre
ålder, dels af till tjenstbar ålder komna beskällare, hvilka skulle
direkt till hingstdepoterna ingå, så, under antagande af att 6 å 8
tjenstbara hingstar årligen inköptes, skulle unghingstdepoten lemna
den återstående kontingenten, hvilken der skulle uppfödas, uppfostras
och skötas efter de mest rationella och bästa metoder, som
nu användas för uppfödning af hästar. Såsom herrarne veta, är
det ingalunda likgiltigt, på hvad sätt unga djur uppfödas, allra
minst unga hästar. Det är icke likgiltigt, under hvilka förhållanden
de fostras eller huru de behandlas. Ottenby har synts
mig vara den ort, som skulle lämpa sig bäst för denna uppfödning,
ty, såsom allmänt erkännes, är klimatet der synnerligen godt,
betena äro utmärkta och alla, som hafva yttrat sig om kulturförhållandena
vid Ottenby, hafva sagt, att det finnes få ställen inom
vårt land som erbjuda sådana beten och der man skördar ett så
kraftigt hö som vid Ottenby, hvilket naturligtvis på de unga
hingstarnes utveckling har stort inflytande. Blifva de väl fodrade
och hafva derjemte en fast mark att röra sig på, stärkas deraf
deras sonor och hofvar och i den friska hafsluften utvecklas deras
lungor. Man vet att hästen är beroende af sina lungor, sitt hjerta
och sina ben. År en häst aldrig så vacker för öfrigt, men hans
lungor äro dåliga och hans ben usla, då är han icke mycket värd.
Till stöd för detta mitt yttrande om Ottenby skall jag be
att få anföra, hvad som i den kong], propositionen är yttradt af
de komitier, som haft hand om stuterifrågan. Den ena komité!!
sammanträdde år 1868, den andra 1886. Den förra yttrade:
Komitén anser den ädla hästafvel icke utan fara för förfall kunna
helt och hållet lemnas i allmänhetens händer, utan fortfarande
böra genom stamstuterier skyddas. För anläggningen af ett dylikt
19 N:o 30.
Lördagen den 30 April, e. m.
stam-(pépiniére-)stuteri, som sålunda skulle hafva till uppgift att Om dispoei
underhålla en ren eller kroaserad, men ädel afvel, fann komitén ^0?l °/ ,
Ottenby kungsgård företrädesvis egna sig. Komitén, som af an- ^
torda skäl ansåg, att Strömsholms stuteri borde förändras til i derlydande.
landtbeskällaredepot och att stuteriet vid Flyinge hufvudsakligen (Forts.)
borde verka som hingstdepot, men tillsvidare jemväl som stuteri,
föreslog derföre, att stuteriet vid Ottenby skulle bibehållas. Således
uttalade 1868 års komité, att den ansåg Ottenby företrädesvis
böra bibehållas såsom stuteri, d. v. s. som uppfödningsort för
unghästar. 1886 års komité åter yttrade: Under inga förhållanden
anser komitén att mer än ett stuteri borde finnas i landet, då
erfarenheten ådagalagt, att ett litet stuteri aldrig kunde bära de
kostnader, som derpå nedlades; och på grund deraf samt då, i
händelse något stuteri skulle bibehållas, detsamma borde vara
förlagdt till Ottenby, bemstälde komitén att Flyinge stuteri måtte
såsom sådant upphöra.
Detta är för mig ett ytterligare bevis för, att dessa begge
komitéer hafva ansett, att Ottenby är af den beskaffenhet, att det
särskildt lämpar sig såsom uppfödningsort för unghästar. I dessa
komitéer hafva suttit två af vårt lands förnämsta hästuppfödare,
begge ledamöter af denna kammare, och dessa hafva uttalat
sig såsom jag bär ofvan anförde. Af dessa uttalanden framgår
således, att det skulle vara fördelaktigt att fortfarande använda
Ottenby såsom hästuppfödnmgsanstalt, och hafva dessa uttalanden
varit ett af skälen till den reservation, som jag afgifvit.
Nu kan man fråga: huru stor skall denna depot vara? Såsom
jag nyss nämnde skulle det för att underhålla hingstdepoterna
beböfvas 18 hingstar om året. Om man då beräknar, att
ifrån denna depot skulle årligen utgå 10 hingstar som beskälare,
så skulle, i fall man kan beräkna, att 50 procent af de inköpta
ungbingstarne kunna antagas blifva användbara som beskällare,
det för dessa 10 hästar behöfves en kontingent af 20 stycken unghingstar.
Tre åldersklasser skulle vid depoten finnas, hvarigenom
den komme att bestå af 60 unghingstar. Det är således den storlek,
som man tänkt sig, att depoten skulle hafva.
Det har vidare blifvit sagdt, att administrationen skulle blifva
så vidlyftig och dyrbar. Det är en invändning, som jag icke kan
fatta. Det är nog sant, att en chef vore nödvändig, men denne
behöfver väl icke hafva så hög aflöning som den nuvarande.
Dertill behöfves endast en person med kännedom och intresse för
hästens skötsel. Han kan vid sin sida ej behöfva mer än en
ordentlig fodermarsk, som sköter fodringen, är behjelplig vid tillsynen
af stallet samt mottager och ansvarar för fouraget. Derjemte
kräfves en veterinär, men sådan finnes redan i närheten,
hvarför en dylik person ej kan behöfva anställas uteslutande för
depotens räkning. Det synes mig derför, som om denna administration
icke behöfde blifva så dyrbar. Flyttas dessa unga hing
-
N:o 30. 20
Lördagen den 30 April, e. m.
Om disposi- star till Flyinge, behöfves folk äfven derstädes, och antagligen lär
tum af Otten- man (]er få sådant billigare än vid Ottenby. Enligt min
gårå^med un- åsigt skulle de hingstar, som uppfödas vid Ottenby, blifva mycket
y derlydande. bättre, än om de skulle uppfödas vid Flyinge med sina sänka
(Forts.) beten. Denna förbättring af djuren skulle enligt min tanke uppväga
de kostnader, som möjligen skulle uppstå genom depotens
förläggande till Ottenby.
Det är dessutom eu annan sak, som jag ber att få påpeka.
Det står nemligen så väl i utskottets betänkande som i den kongl.
propositionen, att i fall det vid Flyinge skulle finnas det bestämda
antalet eller 100 hingstar, skulle staten vara tvungen att der företaga
rätt betydliga nybyggnader, icke allenast för personalen, utan
äfven rid- och motionshus för hingstarne. Vid Ottenby finnas
redan flera bostäder, än som komma att behöfvas, ty der äro bostäder
till allt folk, som kräfves för så väl egendomens som stuteriets
skötsel, hvilket nu utgöres af cirka 160 hästar. Hvad som
icke finnes vid Ottenby, är tak på stallen, hvilka nyligen hemsöktes
af eldsolycka, men stenväggarne qvarstå oskadda. Det
som fordras är sålunda endast inredning af tak på stallen, och
denna kostnad torde väl icke blifva så synnerligen stor. Jag
tror derför att administrationen och ordnandet af denna depot
vid Ottenby icke borde blifva dyrare, än om depoten flyttades till
Flyinge.
Man har vidare sagt, att arrendatorn af denna egendom om
540 tunnland åker och 1,100 tunnland äng skulle kunna gifva
ett väsentligt högre arrende, om han visste, att han finge afyttra
en del af egendomens afkastning till depoten. Delande denna
åsigt, är jag förvissad, att den ökade administrationskostnaden
deraf skulle betäckas.
Jag behöiver icke vidare utlägga denna sak. I den motivering,
som förekommer i reservationen, äro mina åsigter uttalade.
Man har sagt mig, att i fall kammaren skulle antaga den af mig
afgifna reservationen och kamrarne stanna i olika beslut, skulle
Kongl. Maj:t icke anse sig kunna göra något vid Ottenby, utan
frågan skulle förfalla. Det vore naturligtvis för mig, som gammal
hästkarl, synnerligen sorgligt, om Kongl. Maj:t skulle anse sig
icke kunna göra någonting, helst då, såsom jag sagt, stallen vid
Ottenby stå utan tak. Jag har derför, mot min vilja, öfvergifvit
klämmen i reservationen, men jag håller på motiveringen och
hoppas, att den måtte välvilligt upptagas af kammaren, och att
man måtte noga begrunda, huru vida icke det vore skäl att förlägga
denna unghingstdepot till Ottenby. Jag tror för min del,
att man i annat fall kommer att ångra, att man på en gång
släppt ifrån sig allt hvad som der är gjordt. Följden blir naturligtvis,
att hvad som finnes vid Ottenby i corps de logis, stallpersonalens
bostäder m. m. icke kommer till någon nytta, utan
får stå och förfalla, ty arrendatorn kan icke tillkomma under
-
21 N:0 30.
Lördagen den 30 April, e. m.
hållet deraf. Allt tyckes mig således tala för, att man bör noga
tänka sig in i denna vigtiga fråga, innan man afgör densamma^
och förkastar Ottenby. gård med un
Jag
har, herr talman, intet annat yrkande att göra än bifall derlydande.
till Kongl. Maj:ts proposition. (Forts.)
Grefve Piper: För min del kan jag icke instämma med
den senaste talaren och reservanten i hans resonnement angående
denna anläggning af en uppfödningsanstalt för unghästar
vid Ottenby. Den kongl. propositionen går ju ut på att Ottenby
skulle utarrenderas, stuteriet nedläggas och inkomsten deraf
användas på samma sätt som anslaget till hästafvelns förbättring,
d. v. s. till landtbeskälleriets förbättring och förökande. Om nu
en sådan anstalt skulle anläggas vid Ottenby som den hvilken
den ärade reservanten föreslår, är det alldeles tydligt, att detta
först och främst skulle komma att minska arrendesumman, hvarjemte
flera andra olägenheter skulle medfölja. Det skulle nemligen
förorsaka ganska betydliga kostnader, då nu Ottenby stuteri skulle
upphäfvas; ty om en sådan föluppfödningsanstalt skulle anläggas,
blefve i stället för den administration, som nu kostar mellan
10,000 och 11,000 kronor, en ny administration nödvändig, hvilken
naturligtvis icke komme att blifva så kostbar som den nuvarande,
men i alla fall skulle kräfva ett ganska stort belopp.
Och lag tror icke att det går an att gorå så som den ärade
reservanten nyss sade, nemligen att sätta dit hvilken simplare
person som helst för att sköta dessa unghästar. Ett så dyrbart
materiel som dessa unga ädla hästar i sitt första, andra och tredje
år, kräfves det sannerligen en verklig fackman för att sköta.
Det är under det första och andra året som hästen bildas genom
skötseln. Utom att det således behöfves en verkligt bildad fackman
för att sköta en sådan.inrättning, fordras äfven en veterinär;
detta är en del af kostnaden. Vidare skulle ovikorligen fordras
nybyggnader; alla de stallbyggnader som funnits vid Ottenby
hafva nemligen brunnit. Det är visserligen sant, såsom den
siste ärade talaren sade, att största delen af murarna står qvar,
men i alla fall måste man bygga, om man der ämnar inrätta en
föluppfödningsanstalt, i hvilken skall beredas plats för 50 a 60
stycken ungföl — sådant blir det ungefärliga antalet, i framtiden
åtminstone —; detta blir således en ytterligare tillökning i kostnaden.
De betesmarker och den höslåtter, som naturligtvis
Unge undantagas från arrendet, skulle ju också medföra eu utgift
så till vida. att arrendeafgiften derigenom blefve så mycket mindre
som värdet af dessa naturaprestationer. Det är således förknippadt
med ganska mycken kostnad att anlägga en sådan föluppfödningsanstalt.
Men härtill kommer^ mine herrar — jag
kan med den kännedom jag har om förhållandena säga det —
att en sådan föluppfödningsanstalt vid Ottenby är alldeles obe
-
N:o 30. 22
Lördagen den 30 April, e. m.
Om dispod- höflig. På Flyiuge finnes nemligen redan en sådan anstalt, som
bu kuiadadu fungerar sedan sex år tillbaka, ja, långt före denna tid har det,
gård med un-såsom berrarne nog ha sig bekant, uppfödts hästar vid Flyinge,
derlydande. och dertill af god qvalitet. Många af kammarens ledamöter
(Forts.) erinra sig säkert det rykte, Flyinge hästar hade om sig under
den Ehrengranatska tiden. Man kan således säga, att lika så goda
hästar kunna uppfödas vid Flyinge som vid Ottenby. Som
nämndt är finnes redan en föluppfödningsanstalt der och jag
vågar med bestämdhet påstå, att den ärade reservanten tager miste
då han säger att icke plats skulle finnas på Flyinge derest hingstantalet
ginge vidare framåt. Nu är såsom vi veta hingstantalet
något öfver 60, d. v. s. i fjol tror jag det var, såsom herr Bohnstedt
anförde, något öfver 50, men antalet är för närvarande 63.
I närmaste framtid skulle dessa landtbeskällare komma att utgöra
80, och enligt den kongl. propositionen har man stäldt i
utsigt, att antalet inom eu icke långt aflägsen framtid skulle
stiga till 100. Men äfven om detta sker, skulle med de byggnader,
som nu finnas, vara plats vid Flyinge. Man behöfver således
icke bygga stallbyggnader vid Flyinge för att eu sådan
föluppfödning skall kunna existera der, ej heller behöfves någon
ny administration, hvilket skulle vara fallet, både det ena och det
andra, vid Ottenby. Någon betjening behöfs naturligtvis, men
sådan finnes redan vid både Ottenby och Flyinge, likaså beträffande
furaget.
Att Ottenby skulle hafva sådana stora fördelar och särdeles
väl lämpa sig till föluppfödningsanstalt, vill jag i någon
mån bestrida. Jag vill naturligtvis icke förneka att jordmånen
är god, ty för hvar och en som har kännedom om hästuppfödning
är det väl bekant, att beten å kalkbotten äro fördelaktiga, och
sådana finnas på Ottenby. Jag vill således icke förringa Ottenby
i det hänseendet, men der finnas andra olägenheter, och fördelarne
vid Flyinge uppväga dessa olägenheter, om också icke jordmånen är
så god som vid Ottenby. Flyinge gård är visserligen lågt belägen,
men icke sumpigt, men beteshagarne ligga på kalkbotten
och äro högt liggande, nemligen på den ås, som sträcker sig
mellan Dalby och Lund, och allt hö, som användes till de unga
hästarne, är skördadt på kalkbotten. Skilnaden är således ganska
liten.
Hvad de klimatiska förhållandena beträffar, så behöfver jag
icke ingå i någon skildring häraf, ty nog får väl klimatet i södra Skåne
anses jemförligt med klimatet på Ölands södra spets med den
der rådande stormiga väderleken, som nog har sina stora olägenheter.
Jag tror således icke, att Öland har några större fördelar
i den vägen. Då härtill kommer, att inga stora kostnader behöfva
nedläggas vid Flyinge, hvarken för administration eller
stallbyggnader, äfven om föluppfödningen utsträcktes till dubbelt
så stort antal som nu, så tror jag att anläggningen af en ytterligare
23 N:o 30.
Lördagen den 30 April, e. m.
föluppfödningsanstalt vid Ottenby är fullständigt obehöflig. Jagbehöf- Om disposiver
icke särskilt för denna kammare tillkännagifva mitt speciella tlonaf Ottenintresse
för hästafvel^ och att, om det funnes någon fördel förenad gård*med*unmed
en dylik föluppfödningsanstalt, jag icke skulle draga mig för bil derlydande.
tillstyrka den äfven med de betydliga kostnader den skulle medföra. (Forts.)
Dessutom vore det min skyldighet att så göra, då jag har den
äran att vara stäld i spetsen för statens hästafvel. Men jag kan
lugnt göra det påståendet, jag gör, derför att jag vet, att jag kan
stå för hvad jag säger. På grund af hvad jag nu haft äran
anföra får jag på det varmaste anhålla, att kammaren måtte bifalla
Kongl. Maj:ts proposition eller utskottets förslag, som är
■detsamma, utan någon ändring!
Herr Sjögreen: Då så framstående personer uppträdt, tillhörde
det kanske icke mig att yttra mig, men då jag antecknat
mig såsom reservant, har jag ansett det vara min skyldighet.
Den hufvudsakliga orsaken, hvarför jag biträdt denna reservation,
har varit att jag hyser stort förtroende till de båda komitéers
uttalande, hvilka 1868 och 1886 tillsattes af Kongl. Maj:t
rörande saken i fråga. Af den första komitén är en högt ärad
ledamot här närvarande, som är för mig en auktoritet; i den
andra komitén, den af 1886, satt som ordförande eu ledamot
af denna kammare, äfven här närvarande, hvilken jag också betraktar
som en stor auktoritet i föreliggande fråga. År 1868
hade vi tre stuterier: vid Strömsholm, Flyinge och Ottenby.
1868 års komité säger, »att vid Strömsholm bör efter
detta ^ endast vara eu depot för hingstar och landtbeskällare,
vid Flyinge bör äfven blifva eu depot för hingstar och landtbeskällare,
men tills vidare skola äfven der finnas några moderston
för fortsatt uppfödning af hästar, vid Ottenby åter skall
fortfarande vara stuteri.» Deraf synes mig framgå, att denna
komité ansåg Strömsholm vara olämpligt för uppfödning af
unghästar. Detta tror jag de äro ense om litet hvar, som känna
till det sänka läge, Strömsholms ängar ha. Vid Flyinge kan jag
förmoda, att denna komité ville bibehålla stuteriet försöksvis,
efter den säger »tills vidare». Hvad åter beträffar Ottenby, så
kan jag icke finna annat än att detta stuteri af komitén ansetts
fullt lämpligt för hästuppfödning.
Sedermera kom 1886 års komité. Under dessa år borde
man hafva vunnit eu ganska stor erfarenhet, och jag tror äfven
att så äfven varit förhållandet. Äfven af denna komité yttras
då i likhet med hvad 1868 års komité sagt, nemligen »att vid Strömsholm
skall vara eu depot för hingstar och landtbeskällare, samt
att vid Flyinge uteslutande skall vara depot äfvenledes lör hingstar
och landtbeskällare» — jag antager, att hvarför komitén
kommit till detta resultat, har varit, att man under dessa år
funnit Flyinge icke vara lämpligt för hästuppfödning, jag kan
N:o 30. 24
Lördagen den 30 April, e. m.
Om disposi- åtminstone icke finna någon annan orsak Ottenby återigen
Hon af Otten- Synes af komitéen hafva ansetts lämpligt för hästuppföduing.
hK kungsladu- jjetta har gifvit mig anledning att biträda denna reservation, och
terlydand? jag har ju för min åsigt stöd af ganska stora auktoriteter på detta
(Forts.) område. , , ...
Man har talat om, att anläggandet af en depot for unghästar
vid Ottenby skulle komma att minska arrendet. Jag har
visserligen aldrig tänkt mig, att man skulle utarrendera Ottenby
utan att undantaga de erforderliga betena, men litet hvar som
är jordbrukare vet, att, om eu depot för uppfödning af unghästar
skulle anläggas vid Ottenby, det är sannolikare att man skulle
erhålla ett mycket större arrende, än om der icke blefve någon
depot, af den orsak att en arrendator kunde hafva förhoppning
att der blifva af med eu hel del produkter. Således kan jag icke
godkänna hvad den föregående talaren sade, att man skulle få
högre arrende, om ingen depot funnes der. Sedermera talades
om dessa kostnader. Ja, mine herrar, kostnader blir det, härom
är intet tvifvel. Det måste nemligen först och främst finnas en
föreståndare, och jag vill icke hafva eu godtköpsföreståndare,
utan en fullt lämplig person, för öfrigt behöfs det en veterinär
och dessutom betjening, hvilken betjening emellertid är nödvändig
hvilket ställe som än komme i fråga, antingen Ottenby eller Flyinge.
Så har talats om dessa dyrbara byggnader; men är platsen lämplig
för uppfödning af unghingstar, såsom föreslagits, så bör man
väl icke sky den lilla ökningen i kostnaden. Hufvudsaken är att
vi få ordentliga hästar; och vi hafva nog att förebrå oss att
under loppet af 40 år icke hafva vinnlagt oss tillräckligt i det
hänseendet. Nu anser jag dock, att man slagit in på ganska
rigtig väg med de begränsade tillgångar stuteristyrelsen förfogar
öfver. Mot det af reservanterna framstälda förslaget har jag icke
hört andra än sparsamhetsskäl anföras, och huru goda de än må
vara, hemställer jag, huruvida det icke vore välbetänkt att upp
offra några tusen kronor för att få en bättre hästafvel. Alla
hafva varit ense om, tror jag, att de lokala förhållandena vid
Ottenby äro fördelaktigare än vid Flyinge. Till stöd för dessa
åsigter tror jag att jag har båda de nämnda komitéerna och
sakkunnige mäns erfarenhet. Jag ber att få förena mig med
herr Bohnstedt i hvad han yttrat, men kan icke förena mig med
honom då han afstod från sin reservation och hvartill jag, herr talman,
beder att få yrka bifall.
Herr af Buren: Frågan hänger egentligen derpå, huruvida
Flyinge kan ersätta Ottenby och uppföda hästar för landets behof
till afvel i tillräcklig mängd och af god qvalitet; jag tror det
icke. Det är nemligen ytterst svårt att nu i vårt land få köpa
en verkligt god häst till afvel, utan man får till oerhördt högt
pris skaffa sig den från utlandet. Med mina åsigter angående
Lördagen den 30 April, e, m.
25 N:o 30.
att köpa i eller från utlandet kunna herrarne förstå, att detta är Om disposimig
mycket motbjudande och att jag helst vill köpa det som fto”af Ottenfinnes
inom landet. Vid Ottenby har man fått utmärkta djur; gdr^med unoch
det är af eu synnerlig vigt icke endast för hela landet utan derlydande.
särskilt för mellersta Sverige, att erhålla sådana hästar till afvel, (Forts.)
som kunna vara tjenliga och i någon mån motsvara det behof
som verkligen är stort och känbart. Jag kan således icke annat
ån förena mig i den reservation, som af herrar Bohnstedt och
Sjögreen blifvit afgifven.
Eu föreågende talare sade, att eu minskning af arrendet
skulle uppstå genom att bibehålla Ottenby såsom uppfödningsort
för unghästar. Detta kan jag icke på något sätt förstå skulle
■ega rum. Ty klart är att, om Ottenby skulle stå qvar som
hingstuppfödningsanstalt, arrendatorn der skulle kunna betala
högre arrende än eljest, emedan han då finge dit leverera icke
endast hö och halm, utan äfven hafre. Det skälet tror jag således
alldeles icke duger och alltså ej heller bort här framkomma
från det hållet. För öfrigt är redan nämndt, att Ottenby är ansedt
som eu utmärkt passande plats för uppfödning af ungdjur.
De högländta, på kalkgrund belägna betena vid Ottenby äro allmänt
erkända att höra till de bästa och kraftigaste i hela Sverige.
Och klimatet är dessutom sådant, att djuren kunna här längre
än på de flesta andra ställen vistas ute om höstarne.
Det synes mig således, att stora skäl tala för bibehållande
af Ottenby såsom hästuppfödningsanstalt, hvarför jag ber att få
yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr statsrådet friherre von Essen: Jag skall be att få
yttra några ord, då jag följt denna fråga sedan ganska lång tid
tillbaka. Jag hade 1868 äran att sitta i den komité, som behandlade
stuterifrågan. Resultatet af komiténs verksamhet blef den
stora ändring i afseende å stuteriväsendet, som betecknas genom
landtbeskälleriets utvidgning och premieringssystemets införande
i landet och som jag tror man måste erkänna har varit till stor
nytta. De åsigter, som då gjorde sig gällande, voro, att man
skulle minska hästuppfödningen, minska stuteriernas omfattning.
I öfverensstämmelse härmed blef först stuteriet vid Strömsholm
indraget och flera år derefter det vid Flyinge. Man ansåg vigtigare
att hålla ett större antal hingstar än att fortsätta med
uppfödningen af föl. Det syntes icke vara skäl att på olika stuterier
uppföda föl, som kunde hafva mindre afvelsvärde, då man
icke vid stuterierna kunde få så godt materiel, som kunde frambringa
ädel afkomma, tillräckligt god att deraf få goda beskälare;
och man tänkte sig derför att det endast var skäl att bibehålla
stuteriet vid Ottenby, för att bereda tillfälle till remontering
af landtbeskälleriet. Att sedan förse detta Ottenby med
ädel afvelsmateriel har varit en sträfvan som fortgått under många
Förlita Kammarens Prof. N:n SO. 3
N:o 30. 2G
Lördagen den 30 April, e. m.
Om disposi- år. Men det har kostat för mycket penningar och ändå har det
befuunits omöjligt att skaffa så god apelsinateriel, som behofvet
gård med un-kläfde'' 1 följd hvaraf, såsom äfven synes af den kong], pro
derlydande.
positionen, det varit ett så ringa antal af de uppfödda fölen, som
(Forte.) kunnat sättas in till afvelsdjur vid hingstdepoterna. På dessa
få beskällare, som sattes in vid landtbeskälleriet, kom kostnaden
att falla alldeles oerhördt och i den grad att, om man äfven ser
på den kostnad, som träffar de föl, man köper utifrån och af
Indika de bästa utväljas för att utgå som beskällare, ingen jemförelse
i det hänseendet finnes de olika parterna emellan.
Jag har ansett mig kunna tillstyrka Kongl. Maj:t att framlägga
detta förslag beträffande indragning af stuteriet vid Ottenby,
emedan det eljest kräfde eu högst betydlig tillökning i anslaget
för att bringa fram Ottenby till en framstående depot,
hvartill kommer, att Ottenby såsom stuteri är väl litet; förvaltningskostnaden
kommer nemligen att drabba hvarje bäst mycket
drygare på ett mindre antal hästar än på ett större. Nu vore
meningen att bereda en fördelaktigare ekonomisk utgång af saken
genom att utvidga Flyinge och skaffa ett större antal beskällare.
som är af verkligt trängande behof för landets hästafvel, och icke
fortsätta med föluppfödning af egna ston. Här har af ett par
talare liksom af reservauterna föreslagits, att man skulle bibehålla
eu föluppfödningsanstalt vid Ottenby. Mot detta förslag
har en annan talare yttrat sig så fullständigt, att jag icke skulle
behöfva tillägga synnerligen mycket; jag skall endast med den
kännedom jag har om förhållandena vitsorda, att de skäl han
framhållit för sitt afstyrkande synas mig särdeles beaktansvärda.
Jag tror, att den afsigt man nu har, att nemligen vinna en besparing
här, genom en sådan åtgärd som att bibehålla en föluppfödningsanstalt
vid Ottenby skulle till en viss grad förfelas.
Jag vill icke säga, att icke i framtiden sådana ändrade förhållanden
kunna uppstå, att det kan komma att finnas grundade
skäl dertill, men nu föreligger, såsom mig synes, icke några sådana
skäl. Hvad kostnaderna beträffar, så fordrades det en chef
med verklig insigt om huru hästuppfödning skall bedrifvas, då
man har ett så dyrbart hästmateriel som dessa unga hästar,
hvilka uppfödas för att täcka behofvet af remonter af afvelsdjur
till så stort antal som 60 stycken. Detta är en stor och dyrbar
förmögenhet, och det fordras hästkännedom och kunskaper att
leda uppfödningen af dem, de få icke uppfostras på måfå. Dessutom
fordras tillsyn; det är icke nog att hafva en chef, det kräfves
äfven andra personer, som med honom hafva att dela denna
tillsyn, det fordras en veterinär, tillräckligt skicklig att vårda
dessa unga djur, dessutom betydliga kostnader för sjelfva anläggningen
; allt detta finnes redan vid Flyinge. Detta synes mig
vara tillräckligt talande skäl mot reservanternas förslag.” Beträffande
betesmarkerna vid Flyinge, så finnes der den s. k. Dalby
i-, .»f or
27 N:o 80.
Lördagen den 30 April, e. in
hage, som är af allra bästa beskaffenhet. Jag känner Ottenby
ganska väl och är villig medgifva, att det är svårt att finna någon ^^ngsladuplats
i Sverige, som kan täfla med det i afseende å grundens gfou med unbeskaffenhet,
det erkänner jag, men i alla öfriga fall står Fly- derlydande.
inge fullt jemförligt, och det är till och med öfverlägset i af- (Forts.)
seende å betena derutinnan att der verkligen finnes någon skugga
för de betande, hvilket icke finnes på de solstekta och blåsiga
slätterna vid Ottenby, utom i den s. k. »Lunden», som visserligen
är mycket stor, 5 till 6 tunland, men den användes icke till
bete förr än den blifvit slagen, så att jag tror man vågar påstå,
att de skånska betena äro fullt jemförliga. Mig synas således
alla skäl tala för att kammaren bör antaga Kongl. Maj:ts proposition
och icke fästa sig vid reservationen.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande ifrågavarande utlåtande yrkats dels bifall till hvad
utskottet bemstält, dels ock, af. herr Sjögreen, bifall till det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservation.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enhgt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Sjögreen begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 60, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles det förslag, som innefattas i den vid
utlåtandet fogade reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—49;
Nej—22.
N:o 30. 28
Lördagen den 30 April, e. m.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärendeu,
som under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 9.io e. in.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Tisdagen den 3 Maj.
29 N:o SO*
Tisdagen den 3 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollet för den 26 sistlidne april.
Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 265, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver 2 punkten i dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o
18, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande
af en särskild ordningsstadga för hafsfisket vid rikets
vestkust, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 2.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 40, till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 30 sistlidne april bordlagda ärenden, nemligen:
statsutskottets utlåtande n:o 9, bevillningsutskottets betänkande
n:o 9 och lagutskottets memorial n:o 50.
Afgåfvos följande motioner:
n:o 35, af friherre Leijonhufmd, Broder Abraham, in. fl.,
om tillsättande af en komité för utarbetande af förslag till fullständigt
ordnande af landt- och sjöförsvaret; samt
n:o 36, af herr Wcern m. fl., om tillsättande af en komité
för utredning af frågan inom hvilken tid tillväxt i statsverkets
af nya eller ökade skatter oberoende tillgångar kan medgifva
grundskatternas afskrifning.
Föräta Kammarens Prof. 1892. N:o SO.
4
N:o SO. 30
Tisdagen den 3 Maj.
Dessa motioner blefvo, hvar för sig, på derom gjorda framställningar
bordlagda.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
betänkande n:o 9 skulle uppföras på föredragningslistan
till det kammarens sammanträde, som komme att hållas
nästa fredag.
Kammaren åtskildes kl. 2.4 2 e. m.
In fldem
A. von Krusen stjem a.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.