RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1892. Första Kammaren. N;o 29.

Fredagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21 och 22 i denna månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 1 § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862; och

n:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i tiden för ekonomiska besigtningars hållande.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 45, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets i 3
punkten af dess utlåtande n:o 32, i anledning, bland annat, af Kongl.
Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885, gjorda hemställan beträffande § 27 mom.
2 i nämnda lag;

n:o 46, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 60
och 65 §§ utsökningslagen den 10 augusti 1877;

n:o 47, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning
rörande äkta makars egendomsförhållanden;

Farsta Kammarens Prot. 1892. N:o 29.

1

N:o 29. 2

Fredagen den 29 April.

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående sparbanker m. m.; och

n:o 49, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets i andra
punkten af dess utlåtande n:o 20 öfver väckta motioner om ändringar
i strafflagen den 16 februari 1864 gjorda hemställan beträffande 15
kap. 24 § samma lag.

Vid föredragning af herr Sannes den 27 i denna månad bordlagda
motion, n:o 34, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
befrielse från konsulatafgifts erläggande för svenska fartyg samt rörande
konsulatväsendets ombildning, beslöt kammaren hänvisa denna motion
till sitt tillfälliga utskott n:o 4.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 27 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 60.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan af herr vice talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de under
dagen första gången bordlagda ärendena samt sist statsutskottets utlåtande
n:o 60.

Kammaren åtskildes kl. 2.44 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 30 April, f. m.

3 N:o 29.

Lördagen den 30 april, f. m.

Kammaren sommanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre von Otter aflemnade Kong!. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående förhöjning af anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar samt beklädnad och ersättning derför.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att hans excellens friherre Bildt
skriftligen anmält sig vara af illamående hindrad bevista dagens
sammanträde.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr G. A. Ekdahl
till följd af reumatisk värk är ur stånd att lemna sitt hem, intygas på
heder och samvete.

Södertelge den 29 april 1892.

O. A. Martin,

l:e stadsläkare.

Upplästes följande skrifvelse:

Till Riksdagens Första Kammare.

Fullmägtige i riksbanken hafva härmed skolat vördsamt anmäla
att, enligt aflemnad läkareattest, kamreraren m. m. C. C. A. G. Westman,

N:0 29. 4

Lördagen den 30 April, f. m.

som vid innevarande riksdag utsetts till andre suppleant i riksbankens
styrelse, den 23 dennes aflidit.

Stockholm den 29 april 1892.

Pehr Ehrenkeim.

A. H. Fock. J. W. Arnberg. F. O. Richter.

R. Törnebladli. Erling Ribbing. Fiss Öl. Larsson.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren, att med
anledning af berörda dödsfall val af en suppleant för fullmägtige i
riksbanken skulle företagas; och uppdrog kammaren verkställigheten
häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan tillsatte valmän och
suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken jemte
deras suppleanter.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående tullbevillningen;
och

lagutskottets memorial n:o 50, i anledning af kamrarnes återremiss
af utskottets utlåtande n:o 12 öfver väckta motioner om ändrad
lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda memorial och utlåtanden n:is

45—49.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 26 och 27 i denna
månad bordlagda memorial n:o 14, angående fullbordad granskning af
de i statsrådet förda protokoll.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande memorial
skulle punktvis företagas till afgörande sålunda, att utskottets yttrande
beträffande tillämpning af § 106 regeringsformen först föredroges och
sedermera hvad utskottet ansett vara af beskaffenhet att böra jemlikt
§ 107 regeringsformen hos Riksdagen anmälas.

Utskottets yttrande beträffande tillämpning af §106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 30 April, f. m.

5 N o 29.

Utskottets anmälan jemlikt § 107 regeringsformen. Anmärkningar

mot statsråd.

Herr statsrådet friherre von (Utter: Då konstitutionsutskottets
samtliga ledamöter från denna kammare reserverat sig mot utskottets
beslut i föreliggande fråga, anser jag mig kunna yttra mig helt kort.

Jag torde dock böra lemna några upplysningar beträffande ifrågavarande
öfverbetalningar och anslagsställningen i öfrigt.

Såsom kammaren torde påminna sig, beslöt Riksdagen förlidet år
att till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder för åstadkommande af jemvigt i anslaget till
flottans öfningar samt till förekommande af anticipationer. Då nu ny
anmärkning blifvit gjord mot mig i detta hänseende, ligger det nära
till hands att antaga, att nya öfverskridningar å samma anslag egt
rum. Men så är icke förhållandet, mine herrar. Tvärtom har ett
öfverskott af 173,000 kronor under näst förflutna år uppkommit, som
är tillräckligt att utjemna föregående års brist, och litet dertill. Visserligen
är det nu fråga om 1890 års öfverbetalningar, men de voro
redan gjorda, när Riksdagens skrifvelse kom, så i det fallet torde
ingenting kunna läggas mig till last.

Beträffande åter anslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossecorpserna
har jag redan i Kongl. Maj:ts proposition vid årets
början antydt omöjligheten eller åtminstone svårigheten att hålla detta
anslag inom tillbörliga gränser, och detta på grund deraf, att båtsmännen
icke afgå i samma förhållande som sjömanscorpsen ökas.
Sjömanscorpsen har nemligen ökats med 1,588 man, under det båtsmännen
förminskats med 915. Det gör en skilnad på 673 man eller
just det antal, som måste beklädas utöfver det antal, för hvilket
anslaget från början bestämdes, och under sådana förhållanden torde
vara tydligt, att det icke kan räcka till. A andra sidan har tvifvel
uppstått, huruvida anslaget i och för sig vore tillräckligt. I det
afseendet ber jag fa upplysa, att för sjömanscorpsen fulltalig fordras

36,000 kronor utöfver hvad som nu utgår, under det att kostnaderna
för båtsmännens beklädnad 1891 uppgick till 53,000 kronor. Tager
jag skilnaden mellan dessa båda summor, 17,000 kronor, så finner
jag just den summa, som blifvit för mycket utbetald, jemfördt med
hvad det borde varit under normala förhållanden; och då det varit
öfverskott 1891 af 7,700 kronor, inses ju tydligt, att det skulle blifva
ett öfverskott af omkring 10,000 kronor under normala förhållanden,
d. v. 8. om båtsmännen vore borta och sjömanscorpsen vore fulltalig.

Jag har endast ansett mig böra upplysa om detta.

Herr statsrådet Groll: Konstitutionsutskottet har under mom. 2
gjort en anmärkning, som är rigtad mot behandlingen af vissa mål på
civildepartementets föredragning. Denna anmärkning innebär egentligen,
att då i mål af förevarande beskaffenhet, det vill säga af kammarrätten
handlagda så kallade anmärkningsmål, eu tjensteman blifvit af kam -

No 29. G

Lördagen den 30 April, f. m.

Anmärkningar marrätten ålagd återbäringsskyldighet af medel, som på hans föredragrnot
statsråd. n;ng utanordnats, Kongl. Maj:t icke skulle ega att, om kammarrätttens
(Forts.) utslag vore lagligen grundadt, eftergifva återbäringsskyldigheten. Den
anmärkning, som i detta afseende af utskottet framstälts, beror, enligt
min tanke, på en missuppfattning af betydelsen af den revision, som
i kammarrätten eger rum. Denna revision har till ändamål, utom att
tillse att de betalningar, som i räkenskaperna finnas uppförda, verkligen
blifvit gjorda — hvarom i detta fall icke råder något tvifvel —
äfven att undersöka, huruvida dessa verkligen gjorda utbetalningar
grunda sig på de lönestater, som finnas faststälda, eller på några eljest
af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter. För hvarje är utfärdas af
statskontoret och meddelas hvarje Kongl. Maj:ts befallningshafvande förteckning
öfver de anslag, som stå till hans förfogande. Detta är den
så kallade lönestaten, och hvarje utaf länsstyrelsen gjord utbetalning af
medel, som äro å riksstaten uppförda, måste grunda sig på denna lönestat.
Det kan visserligen inträffa, att under årets lopp Kongl. Maj:t kan
af särskild anledning meddela förändrade föreskrifter med afseende på
dispositionen af ett eller annat anslag, eller att Kongl. Maj:t kan göra
tillägg till de föreskrifter, som i afseende å de i lönestat uppförda anslag
gälla; och detta meddelas i så fall Kongl. Maj:ts befallningshafvande
genom statskontoret samt betraktas såsom tillägg till lönestaten.
När nu vid granskningen i kammarrätten ingen anledning till anmärkning
finnes i fråga om huruvida den eller den utgiften verkligen blifvit
gjord, blifver andra frågan den: är den behörigen gjord? I fråga
derom har kammarrätten endast att se till, huruvida utbetalningarna
öfverensstämma med lönestaten eller eljest efter dess utfärdande af
Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter. Så snart kammarrätten finner,
att så är förhållandet, föranleder granskningen icke till någon åtgärd.
Men finner kammarrätten, att en utbetalning i ett eller annat afseende
icke öfverensstämmer med lönestaten eller af Kongl. Maj:t särskildt
meddelad föreskrift, måste kammarrätten naturligtvis, enär utbetalningen
icke grundar sig på någon af Kongl. Maj:t meddelad föreskrift
eller på lönestaten, förklara densamma hafva obehörigen skett. Deraf
följer naturligtvis, att den tjensteman, på hvars anordning dessa medel
kommit att utbetalas, måste redovisa dem, det vill säga lemna dem
tillbaka till staten, och det är derför, som kammarrätten i nu förevarande
fall, då utbetalningarna funnits icke grunda sig på gällande bestämmelser,
förklarat att medlen skulle återbäras. När sedermera genom
besvär ett sådant mål dragés under Kongl. Maj:ts pröfning, har Kongl.
Maj:t i första rummet att tillse, huruvida kammarrättens utslag är lagligen
grundadt, det vill säga huruvida dessa utbetalningar äro grundade
på vederbörande lönestat eller på af Kongl. Maj:t särskildt meddelade
föreskrifter eller icke. I alla de fall, som nu äro i fråga —• det
är fyra särskilda mål, som omtalas i konstitutionsutskottets betänkande
— har Kongl. Maj:t funnit, att det icke var någon föreskrift i
lönestaten eller särskildt af Kongl. Maj:t meddelad, som kunnat med

7 N:0 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

fog åberopas såsom skäl för dessa utbetalningar. Derför bär Kongl.

Maj:t förklarat kammarrättens utslag vara lagligen grundadt. Men
deraf följer alldeles icke, att Kongl. Maj:t icke skall kunna ega en 0 ■>
ytterligare pröfningsrätt. Kongl. Maj:t eger naturligtvis i sammanhang
dermed undersöka, om den ifrågavarande utgiften varit till nytta för
staten, om staten fatt valuta för den; och om Kongl. Maj:t det finner,
är det väl icke mer än en skyldighet af staten att betala hvad som
kommit staten till godo. Derför kan Kongl. Maj:t, vare sig någon
ansökan blifvit gjord eller icke, säga: ja, oaktadt kammarrättens utslag
är lagligen grundadt, så ock då de prestationer, hvarför utbetalningarna
egt rum kommit staten till godo, bör staten betala dem; och detta
sker i så fall på det sättet, att staten eftergifver sin fordran att få
tillbaka de statsmedel, som för ändamålet äro utgifna.

Jag torde för denna kammare icke behöfva anföra några belysande
exempel. Ett vill jag dock nämna. Om man skulle tänka sig,, att
en stor eldsvåda inträffat, och att många menniskor derigenom blifvit
husvilla och stodo utan föda, så ville jag se, hvilken Kongl. Maj.:ts
befallningshafvande, som icke skulle anse för sin skyldighet att af tillgängliga
statsmedel söka förebygga den första nöden. Det kunde
hända, att det icke vore möjligt att hinna inhemta Kongl. Maj:ts åsigt
i frågan, utan på sin risk betalar befallningshafvanden ut hvad nödigt
är. Om sedermera kammarrättens revision hunne försiggå, innan Kongl.

Maj:t pröfvat denna åtgärd af sin befallningshafvande, är det. tydligt,
att kammarrätten måste säga: denna utbetalning har icke varit grundad
på någon lönestat eller någon af Kongl. Maj:t meddelad föreskrift,
och derför skall det utgifna beloppet återbäras. Men lika säkert torde
vara, att, om frågan genom besvär dragés under Kongl. Maj:ts pröfning,
Kongl. Maj:t förklarar: detta kammarrättens utslag är lagligen
grundadt, men på grund af omständigheterna i målet finner Kongl.

Maj:t, att Dess befallningshafvande, ehuru han icke handlat i öfverensstämmelse
med gällande föreskrifter, dock förfarit så som klokheten
bjudit, och att utgiften derför bör af staten vidkännas.

Sådan anmärkningen är formulerad, anser jag mig egentligen icke
behöfva yttra något vidare, ty anmärkningen rör sig endast om frågan,
huruvida Kongl. Maj:t är berättigad att efterskänka återbäringsskyldighet,
då ett kammarrättens utslag förklaras lagligen grundadt,. men
jag kan i alla fall nämna några ord om de särskilda utbetalningar,
som här äro i fråga. De kunna hänföras till tre kategorier. Några
anmärkningar afse inköp af böcker. Hittills har verkligen icke funnits
något medgifvande för länsstyrelserna att inköpa böcker. Det är
emellertid alldeles nödvändigt för länsstyrelserna att hafva tillgång till
lagböcker samt kartor och kalendrar, som röra länet, och länsstyrelserna
hafva derför i allmänhet på eget ansvar inköpt hvad nödigt
varit, så vidt jag vet utan klander ända till 1889, då kammarrätten
började göra anmärkning på detta. Då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
derigenom fästades på saknaden af en föreskrift härutinnan, bestämde

N:o 29. 8

Lördagen den 30 April, f. m.

irtSr?,?ngl MaJ:t. i.8,9?’ att hvarJe länsstyrelse skulle ega inköpa böcker
c Forte i • V1SSt maximibeIoPP> så att numera är den anledningen till anmärk^
■> ning i kammarrätten för framtiden undanröjd.

Vidare har derstädes anmärkts, att, sedan en bok inköpts, densamma
blifvit inbunden på statens bekostnad, Frågan gälde 1 krona
50 öre. Länsstyrelsen kunde naturligtvis hafva köpt en inbunden bok
i stället för en häftad, och då hade en grund mindre för anmärkning''
förefunnits. &

Den tredje kategorien af anmärkningar rör frågan om betalning
för rensknfning. Kongl. Maj:t har genom nåd. bref den 31 maj 1878
medgifvit länsstyrelserna rättighet att utaf expensmedlen bekosta viss
renskrifning, men under det vilkor, att grunden, hvarefter ersättningen
beräknades, skulle vid räkningens aflemnande tydligt angifvas. I de
fall, som utskottet relaterar, kunde mahända grunden för beräkningen
hafva varit närmare angifven; men Kongl. Maj:t har icke föreskrifvit,
efter hvilken grund betalningen får ske, utan endast att en grund skall
angifvas, på det att den må kunna pröfvas. Nu är i några fall uppgift,
att för renskrifning utbetalats så och så mycket efter dag, och
i andra fall. så ^och så mycket efter timme; i allmänhet har kammarrätten
vid föregående tillfallen godkänt »efter timme» såsom en lämplig
beräkningsgrund, liksom ock då det uppgifvits, att renskrifningen
betalats med så och så mycket för ark eller sida, hvaremot dagaflöning
af kammarrätten ansetts såsom en obestämd och sväfvande grund för
beräkningen. I vissa fall har ock inträffat, att icke någon grund angifvits
för beräkningen. De anslag, som finnas för extra biträden på
sjette hufvudtiteln, hafva emellertid ofta och särskild^ såsom det synes,
i förevarande fall icke räckt till för behof ven på extra biträden, och
da hafva länsstyrelserna, när de icke kunnat anställa så många extra
. ’ som beb°fts för att fullgöra, jemte öfriga göromål, äfven renskrifningen,
nödgats låta genom andra personer verkställa densamma.
Det har äfven någon gång händt, att extra biträden, som uppbära
arfvoden från anslaget till dylika biträden, arbetat på öfvertid och
derför fått särskild betalning ur expensanslaget. Det kan ju möjligen
tänkas, att förhallandena härutinnan kunna behöfva något regleras genom
bestämdare föreskrifter, men i alla de ifrågavarande fallen finnes
intet tvifvel om, att utbetalningarna gjorts för verkligen utfördt arbete.
Vid sadant förhållande vill jag hemställa, huruvida det icke skulle
hafva vant i högsta grad obilligt, om de tjenstemän, som utanordnat beloppen,
nödgats återbära dem, då arbetet verkstälts för statens räkning,
och om icke staten i stället bör betala arbetet, och det är derför som

1 a“a dessa frågor betalningsskyldigheten för tjenstemännen blifvit
eftergifven.

Hvad utskottets anmärkning under mom. 3 rörande ändring i
faststäld prestlönereglering beträffar, tror jag mig endast behöfva erinra
kammaren om, att en anmärkning af fullkomligt enahanda innebörd

Lördagen den 30 April, f. m.

9 N:0 29.

gjordes af konstitutionsutskottet vid förra riksdagen, och att samma
anmärkning i denna kammare utan vidare lades till handlingarna.

Herr Bergius: Såsom konstitutionsutskottets memorial visar,

hafva utskottets samtlige ledamöter från Första Kammaren reserverat
sig mot utskottets åtgärd att hos Riksdagen anmäla de ärenden, som
finnas upptagna i de föredragna punkterna, emedan dessa utskottsledamöter
ansett ifrågavarande regeringsåtgärder icke vara af beskaffenhet,
att de bort föranleda anmälan hos Riksdagen. Här har ock nu tydligt
ådagalagts, att utskottet saknat giltiga skäl för ifrågavarande anmälan,
och hemställer jag derför, att denna anmälan icke må föranleda
till annan åtgärd, än att memorialet lägges till handlingarna.

Efter härmed slutad öfverläggning lades nu förevarande punkt till
handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 23 och 26 innevarande april bordlagda utlåtande n:r 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten.

Höjning af an Herr

statsrådet friherre Palmstierna: Kongl. Maj:t har i denuasla9et tiU *»-punkt begärt 177,700 kronors förhöjning i anslaget till indelta arméns ^hVermhMs
och Vermlands faltjägarecorps’ vapenöfningar, och utskottet har före-fältjägarecorps
slagit 77,700 kronor. Nu hafva visserligen statsutskottsledamöterna vapenöfningar.
från denna kammare reserverat sig mot utskottets beslut, och föreslagit
att Kongl. Maj:ts proposition måtte bifallas, hvadan jag hoppas, att också
kammaren skall göra detsamma, men jag anser det likväl vara min
skyldighet att något närmare redogöra för de skäl, som föranledt Kongl.

Maj:t att begära nämnda anslag. Förhöjningen uti anslaget är, såsom
i den kongl. propositionen tydligen framhållits, uteslutande afsedt
för att dermed anställa falttjenstöfningar. Dylika falttjenstöfningar äro
för truppens och befälets utbildning af den stora vigt, att de numera
förekomma i alla länder, till och med i sådana länder som Norge, Danmark
och Schweiz, och i de större länderna med stora armöer förekomma
dylika för hvarje år i stor skala, hvilken dessutom under de
sista åren ständigt ökats, så att exempelvis för två år sedan falttjenstöfningar
förekommo i Ryssland med icke mindre än 120,000 man samlade
på ett enda ställe. Likaså voro i Frankrike vid den sista stora

N:0 29. 10

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning af an- manövern 120,000 man samlade, och i fjolårets fälttjenstöfning för den
* delta armens österrikiska armén deltogo icke mindre än 70,000 man, allt för att
och Vermlands öfva befälet, i synnerhet det högre, samt vänja detsamma vid förandet
fältjägarecorps af de i fält förekommande fraktionerna samt vid ordnandet och ledanv
ap enöfning ar. det af de störa massorna samt vidare för att vänja intendenturen och
(Forts.) trängen vid förekommande svårigheter. I Sverige ha ju också sedan
gammalt dylika större truppsammandragningar egt rum, och de hafva
förut kallats lustläger och voro ett särskildt slags manövrer. De förekommo
vid exercistiden på Ladugårdsgärdet, Axvall eller någon annan
större hed, och man öfvade företrädesvis brigadexercis på fältet, emedan
de oskördade åkrarne och oslagna ängarne tvungo truppen vid öfningarnas
utsträckning i den omgifvande terrängen att hålla sig till landsvägarne
och skogarne. Dessa äldre fältmanövrer voro således egentligen
en karrikatyr på verkliga fälttjenstöfningar, och man kan säga,
att de visade, huru dessa icke skola göras. Det var således nödvändigt
att ändra detta förhållande, ehuru öfningarna onekligen blefvo
mindre kostsamma, då de företogos under sjelfva mötestiden. 1871
började man således att här liksom i andra länder förlägga dessa falttjenstöfningar
till hösten, d. v. s. till en tid, då fälten voro skördade
och truppen kunde fritt röra sig öfver desamma. Såväl 1871 som
1884 fann man snart, huru ytterst ovant manskapet var att röra sig
i terräng, hvilket för öfrigt var förklarligt, då detsamma dittills endast
beträdt exercisfältet och landsvägen. Man kunde emellertid då börja
ordna dessa öfningar mera fältmessigt, och sedan dess har fältmessigheten
allt mer ökats, och jag har anledning tro, att våra fälttjenstöfningar
i detta hänseende äro fullt ut jemförliga med utlandets och
kanske till och med ligga öfver dem, derigenom att hos oss införts bivackering
i skyddstält, som soldaterna sjelfva medföra. Annars är det
i utlandet vanligt, att inqvartering sker i byarne. Hos oss får vidare
intendenturen skaffa den erforderliga födan, och trängen framföra densamma,
hvarefter truppen får sjelf anrätta den på fullkomligt faltmessigt
sätt. Nu är behofvet af dessa öfningar insedt och erkändt i alla
länder, men jag får framhålla, att i Sverige är detta behof större än
i något annat land, emedan, oafsedt den ringa öfningen, arméns möten
äro förlagda till sommaren, hvarför man under exerciser aldrig får röra
sig annat än på exercisfältet eller någon gång i en skog. De militära
myndigheterna hafva äfven klagat öfver detta förhållande och nästan
årligen hemstält, att regementsmötena måtte förläggas till hösten, för
att bereda möjlighet att öfva truppen utanför exercisfältet och så ordna
öfningarna, att man på exercisfältet endast behöfde genomgå detaljerna
och det formella, och sedan göra tillämpningen häraf i terrängen. Men
så länge vi skola hafva denna indelta armé, der karlarne måste föda
sig genom jordbruk, möter det naturligtvis stora svårigheter att årligen
förlägga regementsmötena just till den årstid, då soldaterna annars
skulle sköta sin jord och berga sin skörd. Detta är ett af skälen,
hvarför vi måste hafva särskilda fälttjenstöfningar.

Lördagen den 30 April, f. m.

11 N:0 29.

Ett annat skal är vidare, att regementena ligga så spridda i lands- Höjning af anorten.
Der göra de sina möten hvar för sig och sköta sig så godt s^''Jet till fide
kunna, men se för öfrigt intet, som för den militära utbildningen tygland*
kunde vara af gagn. Det kan hända, att indelta trupper icke på 10fältjägarecorps
år komma tillsammans med andra vapen. Många konstaplar och vapenöfningar.
menige man finnas vid artilleriet, som aldrig sett vare sig en kaval- (Forts.)
lerist eller infanterist. Då vi uu veta, att intet af de särskilda truppslagen
ensamt för sig eller utan samverkan med de andra kan genomföra
en ordentlig strid, huru kan man då tänka sig, att denna samverkan
skall blifva möjlig, då de olika trupperna i fredstid aldrig
sammanföras? Huru blir det möjligt för t. ex. infanteriet att upptaga
eu strid i förening med artilleri, då det icke är förtroget med detta
vapen eller känner dess fördelar och olägenheter? Huru skola regementsofficerare
i allmänhet, när de sedan vid detacheringar föra befälet
öfver de tre olika vapenslagen, rigtigt kunna sköta dessa, om de icke
förut haft någon öfning deri? Detta har man äfven klart insett i
många länder, så att der ingen befordras till regementsofficer, förr än
man haft tillfälle att se honom efter olika taktiska uppgifter föra afdelningar,
sammansatta af alla vapenslagen. Huru skola vidare staberna
kunna utbildas, om de icke få tillfälle att tjenstgöra? Man kan
säga, att utan dessa fälttjenstöfningar blir vår svenska armé en mosaik
af väl arbetade stenar, för Indika den nödvändiga sammanfattningen
saknas. Man har också vid dessa öfningar kunnat se en stor skilnad
mellan de öfriga trupperna och dem, som legat i en stor garnison och
haft tillfälle att samarbeta och öfva sig med de andra truppslagen.

Hvad Kongl. Maj:t här begärt är endast ett minimum, ty det
afses blott att hvart annat år kunna hålla fälttjenstöfningar med en
tredjedel af stammen, så att hvarje regemente hvart sjette år skall få
vara med, men om beväringen är alldeles icke fråga. Det är således
det allra minsta som sättes i fråga.

Denna Kongl. Maj:ts begäran är icke ny, ty Kongl. Maj:t har
redan vid flera föregående riksdagar framhållit detta behof. Vid
1875—1879 års riksdagar begärde Kongl. Maj:t för hvarje år 422,000
kronor, således mer än dubbelt af hvad som här nu är föreslaget,
men detta afslogs af Riksdagen. 1878 beviljade dock Riksdagen
emellertid 388,000 kronor, och öfuingarna höllos, men dessa voro de
enda, som på 10 år kunnat ega rum. Sedermera hafva till följd af
portions- och rationsprisens nedgående besparingar kunnat göras på
vapenöfningsauslaget, och härigenom har det varit möjligt att hålla
fälttjenstöfningar 1884, 188G samt 1888 och 1889, men prisen på
lifsmedel och förnödenheter ha sedan dess återigen stigit till samma
höjd som förut, sä att det är nätt och jemnt, att man kan få mötesanslaget
att räcka till de föreskrifna regemente- och andra möten, och
det ännu mindre är möjligt att göra besparingar. I fjol måste Kongl.

Maj:t med hänsyn till anslagets knapphet låta inställa redan anbefalda
fälttjenstöfningar, och i år har man måst minska öfningstiden för den

N o 29. 12

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning af an- indelta arméns remonter, ehuru deu redan förut är knapp nog, allt
»lagd till in- erae(]an penningarna icke räcka till. Således är det nödvändigt att
och Vcrmlands höja itragavarande anslag, tor att dessa numera sa nodvandiga faltfältjägarecorps
tjenstöfningar skola kunna hållas.

vapenöfning ar. Hvad de olika portionsprisen göra på anslaget i dess helhet inses

(Forts.) lätt, då man vet, att indelta armén i rundt tal har 1 million öfningsdagar
om året, och hvarje öre på portionspriset således gör 10,000
kronor om året. Då portionspriset 1888 var 43 öre, men sedan stigit
till 56, åstadkommer skilnaden mellan dessa pris på portionen, eller
13 öre, att besparingar under ett år kunnat göras till belopp af 130
tusen kronor eller ungefär hälften af kostnaden för falttjenstöfningars
anställande. Dessutom var rationspriset förr billigare med omkring
45 öre. Hade vi således samma pris som 1888, då ginge det mycket
väl. Nu säger här utskottet, att anledning icke torde vara att antaga,
att de nuvarande höga prisen å fourage- och proviantartiklar skola
länge bibehålla sig, men det kan naturligtvis ingen veta. Vidare säger
utskottet, att vid 1891 års slut förefans eu reservation på anslaget af
37,095 kronor, men denna summa utgör af hela den beräknade kostnaden
för fälttjenstöfniugars anställande endast omkring 3 proc., så att
detta förhållande torde ingenting vara att tala om. Summan är tvärtom
alldeles för liten, i synnerhet som det, då Kong!. Magt i november
månad bestämmer att öfningar skola hållas under följande år, är alldeles
omöjligt att veta hvad det kommer att kosta. Det är först sedermera
som auktionerna hållas, och man måste visserligen göra sina kalkyler,
men man vet ingenting bestämdt derigenom. De fallande prisen kan
man derför ingenting bygga på, och det är således enligt mitt förmenande,
för att hålla armén uppe vid den öfning och färdighet, som
hittills varit möjligt, alldeles nödvändigt, att den begärda förhöjningen
i anslaget beviljas.

Friherre von Krsemer: Efter krigsministerns yttrande behöfver
jag icke tillägga många ord, då jag här står antecknad såsom reservant
och ogillar det slut, hvartill utskottet kommit. Jag vill blott
påpeka ett par omständigheter, som krigsministern visserligen i förbigående
berörde, ehuru icke vidare utförligt. Herr krigsministern
nämnde ordet lustläger, såsom dessa truppsammandragningar förr kallades.
Detta är åter ett exempel på hvad jag förra gången i en dylik
fråga påpekade, nemligen »ordets magt öfver tanken». Det är det
olyckliga namnet lustläger, som hos de djupa lagren af folket grundlagt
föreställningen, att detta mer är en militärisk lek än en nödvändig
förberedelse till kriget. Att så icke är förhållandet, derom behöfver
jag icke här i kammaren orda, och dessutom är det nogsamt kändt
för hvar och en, som bevistat dessa fälttjenstöfningar, att de numera
gå ut på helt annat än lust och äro verkliga, allvarsamma och kanske
stundom nästan för skarpa öfningar.

Jag vill äfven påpeka, att just under de sista åren, då fälttjenst -

Lördagen den 30 April, f. m.

13 N:o 29.

öfningar icke egt rum, hafva reservationerna behöft tillgripas. Jag Höjning af linhår
att i detta fall få fullständiga uppgifterna. Till 1890 voro reser- tiU ,m
vationerna 169,007 kronor 67 öre; till 1891 sjönko de till 100,827 ocl
kronor 71 öre och uppgå nu till 1892 icke till mer än 37,095 fältjägarecorps
kronor 91 öre. Detta bevisar tydligen, att med nu gällande pris vapenöfningar.
på proviant och fourageartiklar anslaget är alldeles otillräckligt, enär (Forts.)
besparingarna ätas upp. Härtill invände man i utskottet: huru är det
möjligt, då några fälttjenstöfningar under de sista åren icke egt rum?

Jo, det kommer sig helt enkelt deraf, att detta anslag är för »indelta
arméns och Vermlands fältjägarecorps’ vapenöfningar» och icke blott
till »fälttjenstöfningar». Det är de vanliga vapenöfningarna som blifvit
så mycket dyrare, att de tagit i anspråk äfven de delar, som förr
kunnat användas till fälttjenstöfningar. Det är måhända en framtidstanke
att skilja detta anslag i två delar, och således få ett till falttjenstöfningars
anställande och ett till indelta arméns och Vermlands
fältjägarecorps’ årliga vapenöfningar, men denna sak föreligger icke nu.

Jag behöfver icke tillägga något vidare och inskränker mig således
till att yrka afslag på utskottets förslag och bifall till Kongl.

Maj:ts proposition.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet, derför att jag
är af en olika åsigt mot kammarens reservanter. Man behöfver verkligen
icke vara fackman för att genast finna, att de skäl, som statsutskottet
här anfört för afslag på Kongl. Maj:ts proposition, äro ytterst
svaga och otillräckliga. Men, mine herrar, jag tror och förmodar, att
bakom detta afslag ligger en tanke, som statsutskottet icke uttalat,
men som jag anser mig skyldig att uttala och som är af en principiel
vigt och af den största betydenhet för arméfrågan i dess helhet. Det
är kändt — jag behöfver här kanske icke nämna det — att enligt 4 §
regeringsformen Konungen ensam eger rätt att utse sina rådgifvare
under den förutsättning, som samma paragraf förutsäger, nemligen att
dessa rådgifvare skola utses bland ltunuige, erfarne, redlige och allmänt
aktade infödde svenske män af den rena evangeliska läran. Men lika
säkert som denna grundlagsenliga rätt är Konungen ensamt tillförsäkrad,
lika säkert anser jag Riksdagen hafva icke endast rättighet utan äfven
skyldighet att inför svenska folket, hvars representanter Riksdagens
medlemmar äro, lemna sitt förtroende åt en rådgifvare eller undandraga
sitt förtroende åt en rådgifvare, då detta förtroende inom Riksdagen
saknas. Jag tackar herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
för den upprigtighet han visade, då han framstälde
sina åsigter rörande landets fÖrsvarsreorganisation i dess vigtigaste
principer angående frågan om den så kallade stamorganisationen. Af
det skälet var det för Riksdagen en dyrbar upplysning, men jag tror,
att denna upplysning var af beskaffenhet att icke ingifva de medlemmar
af Riksdagen förtroende för denna organisationsfråga, hvilka anse, att
vår indelta armé är det säkraste stöd och skydd för landet såväl i

N:0 29. 14

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning af an- händelse af krig, som äfven för den inre ordningens upprätthållande.
Sdelin arméns har endast citera två uttryck af herr departementschefen, som

och Vermlands g*fva stöd åt min uppfattning, att herr departementschefen icke anser
fältjägarecorps den indelta armén hädanefter vara en tjenlig stamtrupp för beväringsvapenöfningar.
manskapet. Det ena uttrycket förekommer i herr departementschefens
(Forts.) yttrande till statsrådsprotokollet för landtförsvarsärenden i Kongl. Maj:ts
proposition n:o 2, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885. Herr statsrådets yttrande är dateradt
den 4 januari 1892, och den kongl. propositionen gifven Stockholms
slott den 13 januari 1892. Der säger herr departementschefen: »att
sålunda, derest svenska folket vill hafva en på samma gång duglig och
relativt billig försvarsorganisation, stamsystemet måste utbytas mot ett
rent värnpligtssystem, står för mig klart.» Detta finnes på pag. 6 i
nämnda Kongl. Maj:ts proposition, och ytterligare finnes på pag. 7
följande passus af herr departementschefen: »Jag anser mig alltså böra
tillstyrka, att det af senaste landtforsvarskomité utarbetade, på principen
af allmän värnpligt grundade, härorduingsforslag i hufvudsak lägges
till grund för den proposition rörande landtförsvarets ordnande, Kongl.
Maj:t torde böra för Riksdagen framlägga.» Som herrarne hafva sig
väl bekant, blef denna herr departementschefens åsigt om framläggande
af det s. k. generalsförslaget till denna Riksdag af statsrådets samtlige
öfriga ledamöter ogillad på den grund, som herr statsministern anför
i statsrådsprotokollet, att den frågan ännu icke vore utkämpad, vare
sig inom Riksdagen eller inom landet, huruvida det skulle vara stam
till beväringen eller icke, och huruvida denna stam skulle bestå af
antingen indelta trupper eller värfvade trupper enligt 1883 års arméförslags
bestämmelse.

Dessutom har herr departementschefen, den 6 april innevarande
år, när fråga var före, bland annat, om anslag till arfvode åt fördelningsintendenterna,
äfvensom rörande åtskilliga armén beträffande frågor, yttrat:
»vårt försvar kan icke stärkas, vare sig på den indelta eller värfvade
arméns väg, men då den måste förstärkas, finnes icke något annat sätt
än genom värnpligt eller genom ökning af beväringens öfningar.
Herrarne veta alla — och jag vill icke fördölja det — att jag helst
skulle hafva stält mig på den rena värnpligtens grund. Ty jag är
öfvertygad om, att vi naåste komma derhän, och det enda sättet att
få en här, som kan försvara oss, är att finna häri.» Jemte det jag
upprigtigt tackar herr departementschefen för detta lojala och öppna
uttalande i denna så vigtiga principfråga, måste jag bekänna mig, just
på grund deraf, icke vidare kunna hafva det förtroende till honom,
som skulle fordras för att jag vill medgifva och ingå på de förslag,
som han har ifrågasatt. Och, mine herrar, Riksdagen har ju egentligen
intet annat sätt att gifva ett sådant misstroende till känna än genom
att neka åtskilliga anslag, som departementschefen föreslagit och, på
denna grund Kongl. Maj:t begärt.

Här förekomma nu tvenne sådana anslag på ordinarie stat. Det

Lördagen den 30 April, f. m.

15 N:0 29.

ena är det förut framstälda rörande behofvet af öfningar för truppen, Höjning af anoch
det andra rörande anskaffande af forbrukningsammunition, som sla9et tin *''*''
han velat nedpruta till 100,000 kronor. Nu torde man kunna invända, o^fveZJands
att dessa båda anslag äro ytterst nödvändiga, och det äfven om manfältjägarecorps
ogillar departementschefens åsigt i denna så vigtiga och principiella v ap inöfning ar.
fråga om arméns omdaning. Ja, mine herrar, de äro behöfliga, dessa (Forts.)
anslag, det inser jag väl, men på något känbart sätt bör dock Riksdagen
gifva till känna sin brist på förtroende till departementschefen,
om Riksdagen hyser en sådan brist på förtroende. Derför kommer
jag att med min röst biträda statsutskottets förslag i dessa båda
punkter. Jag befarar nemligen, att om vid nästkommande riksdag
ifrån Kongl. Maj:t inkommer ett förslag lika med det, som afgafs vid
näst föregående och vid denna riksdag rörande ökade öfningar för
beväringsmanskapet, ett förslag som jag förliden Riksdag biträdde;
och som jag, om det återkommer nästa riksdag, ämnar med min röst
biträda, såvidt icke vid det förslaget vidhänger den af statsutskottet
nu gjorda försämring af detsamma, nemligen att sätta på vakans en
stor del af kavalleriet och en mindre del af vårt infanteri och för
denna vakansersättning värfva folk till stamtrupp för beväringen, så
kommer jag under inga vilkor att biträda ett sådant förslag. Men
Kongl. Maj:ts förslag, framlagdt vid denna riksdag, kommer jag att
söka, såvidt på mig kan bero, förorda.

Jag tror således, att bakom dessa afslag ifrån Andra Kammaren,
ty denna kammare har redan afgjort dessa frågor, ligger hos åtskilliga
medlemmar ett misstroende emot departementschefen i dessa vigtiga
principella frågor. Om ett arméförslag vid nästa riksdag kommer att
af honom frambäras, så kommer just detta misstroende att spela en
stor roll och minska möjligheten för ett dylikt förslags framgång.

Jag har för öfrigt icke något vidare att tillägga. Jag beklagar,
att jag just varit den, som nödgats anföra uttrycket af ett misstroende,
som jag tror delas af många utaf Riksdagens ledamöter; och som den
gemensamma voteringen rörande dessa frågor snart skall utvisa, huruvida
min förmodan är grundad eller icke, ämnar jag vid dessa punkter icke
begära någon votering. Jag vet, att kammaren kommer att afslå statsutskottets
betänkande i dessa punkter.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Friherre Klinkowström
har här uttalat ett par satser, mot hvilka jag och, som jag hoppas,
många af kammarens ledamöter måste nedlägga en reservation.

Han har utgått från den åsigten, att om man ogillar ett förslag, som
utgått från en af Konungens rådgifvare, så skall man ensamt af den
anledningen vara berättigad att i en annan fråga, som alls intet samband
har med den förra, rösta mot samma rådgifvare med uttalad afsigt
att dymedelst gifva honom ett misstroende till känna. Detta sätt
att gå till väga hörer till det parlamentariska partiväsendet och styrelsesättet,
hvilket lyckligtvis ej är antaget i vårt land. Vid sådant sty -

N:o 29. 16

Lördagen den 30 April, f. nr.

Höjning af an- relsesätt är ej ovanligt, att om man vill blifva af med en minister, så
»laget till in- tag.er man honom för hufvudet för snart sagdt hvad som helst och
och Vermlands §or honom derför ansvarig till och med tor sadant, som oppositionen
fälväg ar ecorps sjelf strax efter måste upptaga och frambära som sitt eget förslag.
vapenöfningar. Men, som sagdt, så är ej bruket i vårt land. Det har väl knappast
(Forts.) funnits någon departementschef, allt sedan departementalstyrelsen infördes
1840, som icke måst finna sig uti, att en eller flera af honom
framlagda kongl. propositioner blifvit af riksdagen afslagna. Men visst
vore det felaktigt att deraf draga den slutsatsen, att ingen af dem åtnjutit
Riksdagens förtroende! Hvar och en vet, att en sådan slutledning
vore ett stort misstag!

Den nu förevarande frågan är redan så pass utredd, att jag hoppas
kammaren bifaller Kongl. Maj:ts proposition. Emellertid vill jag,
efter jag nu har ordet, tillägga något litet till det krigsministern yttrat.

Den svenska arméns officerare stå i afseende på teoretisk bildning
på intet vis efter sina kamrater i de öfriga europeiska arméerna.
Deras undervisningsverk äro goda, och studierna bedrifvas i det hela
väl och tillfredsställande. Men hvad som fattas dem, är tillräcklig
praktisk öfning på fältet. Jag menar naturligtvis icke på exercisfältet,
der kompani- och bataljonsöfningarua ega rum, utan ute i vår fria
brutna mark och i förening med andra trupper i större samband. Der
fordras af officeren, i synnerhet af regements- och stabsofficeren, egenskaper,
som ej kunna förvärfvas vid skrifbordet eller i läsrummet.
Mången kan vara utmärkt hemma i taktikens teori och dock stå rådvill
eller alldeles tappa hufvudet, då han kommer ut i skog och mark
och der skall leda eu trupp mot eu fiende och på samma gång behålla
sambandet med öfriga egna trupper eller utföra ett anfall eller
ett återtåg utan att blottställa sin trupp mer än nödvändigt. Den
nyare taktiken fordrar i vida högre grad, än förhållandet var förr, förmåga
af sjelfverksamhet hos hvarje befälhafvare, och det i högre grad
ju högre befäl han innehar. Nu hafva vi allt för sällan tillfälle att
erbjuda våra trupper och våra officerare sådan öfning, och att så är,
fä vi ock allt emellanåt erfara vid de öfningsläger, som stundom,
ehuru allt för sällan, ega rum. Om ock befälet i det hela väl fyller
sina åligganden, så kan det ej nekas, att allt emellan svagheter förekomma,
som, om det vore en strid på allvar, kunde medföra svåra
följder. Enda hjelpen häremot äro ökade större fältöfningar för hela
fördelningar.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag har naturligtvis ingenting
att yttra angående det misstroende, som af en föregående talare
omnämndes. Jag vill endast uttrycka min glädje deröfver, att detta
misstroende tagit en sådan form, som statsutskottet i sina förslag visat,
att nemligen utskottet höjt två ordinarie anslag, det ena med 100,000
kronor och det andra, som för fyra år sedan var synnerligen svårt
att bibehålla vid sin dåvarande storlek, med 77,700 kronor.

Lördagen den 30 April, f. m.

17 N:o 29.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes, i enlighet
med de derunder förekomna yrkandena, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
på bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades
den senare propositionen med öfvervägande ja besvarad.

4 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

5 punkten.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Äfven om jag icke har
samma förhoppning om kammarens bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna punkt som vid den föregående, ber jag dock att här få redogöra
för de skäl, som hafva talat för Kongl. Maj:ts proposition, synnerligast
som utskottet ansett, att de skäl, som statsrådet anfört för

200,000 kronor, äfven kunna utsträckas till en nedsättning af anslaget
till 100,000 kronor.

Jag ber fa nämna, att man kommit till dessa 200,000 kronor på
det sätt, att man ansett, att till ammunition för artilleriet vore nödvändigt
ett belopp af 40,000 kronor, dessutom 27,000 kronor för
öfriga behof. Då blir det sedan fråga om dessa 255,000 kronor,
hvilka generalfälttygmästaren ansett vara nödvändiga för infanteriets
skjutöfningar. När då generalfälttygmästaren har upplyst, att man
till nästa år icke kan utlemna mer än 38,000 gevär, d. v. s. till
halfva arméns öfningar, har Kongl. Maj:t ansett, att man för det året
kan nöja sig med hälften af förhöjningen; och hälften af 255,000
kronor är 127,500 kronor, hvilket tillsammans med de öfriga gör
omkring 200,000 kronor. Jag far framhålla, att, beträffande dessa 200,000
kronor, det icke är fråga om några ökade öfningar för infanteriet.
Generalfälttygmästaren säger visserligen, att det skulle blifva 3,700,000
skott emot 3,200,000 förut, således en ökning af 500,000 skott, men
han framhåller, att detta hufvudsakligen faller på skjutskolorna och
andra särskilda öfningar. Det antal skott som en infanterist skjuter
är ganska litet. Eu indelt soldat skjuter i rundt tal 40 skott om året,
och beväringen skjuter första året 16 skott, andra året 32 skott. Det
är, såsom herrarne torde finna, en ganska tarflig undervisning i skjutning.
Nu är det icke fråga om att öka detta antal skott, utan endast
att skjuta med nya gevär. Tydligt är, att då man skaffar sig nya
handvapen, måste man hafva ny ammunition. Tekniken står icke stilla
på ett ställe; alla framsteg kosta pengar och, såsom herrarne veta, är
den nya ammunitionen dyrare än den gamla. Generalfälttygmästaren
framhåller, att den gamla ammunitionen kunde fås för 5 öre per skott,
den nya kostar deremot minst 9 öre. Jemför man de nya patronerna
med de gamla, så behöfva de förra 85 operationer, innan de blifva
Föräta Kammarens l\ol. 1892. N:o 29. 2

Höjning af anslaget
till försvarsverket
till
lands i allmänhet.

N:o 29. 18

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning af an- för di ga, de senare deremot 40. Hvar och en, som haft med en memartverkc/till
^au''s^ verkstad att göra, vet naturligtvis, att arbetskostnaden stiger,
lands i allmän-i*1 betydligare och ju flera operationer som måste företagas. Dertill
het. kommer, att dessa nya kulor hafva en kolossal genomträngningskraft.

(Forts.) Man skjuter med dem tvärt igenom eu vanlig bondstuga , d. v. s.

genom begge ytterväggarna och eu mellanvägg. För att nu hafva eu
sådan kraft och för att kunna gå ut ur geväret med denna stora
hastighet, måste kulorna omgifvas med en tunn mantel af stål eller
nickelkoppar. Allt detta kostar pengar. Dertill kommer tillverkning,
påsättning m. m. Detta anslag är således icke begärdt för att öka
öfningarna, utan såsom en naturlig konseqvens, här som i andra länder,
af de nya gevären och den nya ammunitionen, hvadan en nedsättning
i det af Kongl. Maj:t äskade anslaget betyder en minskning
i arméns duglighet.

Friherre von Krsemer: Det kan nog tyckas, att statsutskottet
förfarit litet hårdhändt i denna punkt, då man läser igenom det föregående
och finner, att generalfälttygmästaren beräknat behofvet till
förbrukningsammunition för eldhandvapen till 471,000 kronor, hvarifrån
han dock afräknar det anslag på 216,000 kronor, som nu finnes,
och derigenom kommer till en summa af 255,000 kronor. Härtill
lägger han det förut visade behofvet för artilleriets ammunition, eller

40,000 kronor, hvarigenom han således får siffran 295,000 kronor,
och slutligen förekommer på sid. 15 i utlåtandet en mindre post på
27,379 kronor, tillsammans med hvilken slutsiffran blir 322,379 kronor.
Hvarför icke Kongl. Maj:t sedermera tillstyrkt hela denna summa,
kommer förmodligen deraf, att när den kongl. propositionen afgafs,
ingingo i fjerde hufvudtiteln andra anslagsfordringar, uppgående till
nära 2 Vs millioner, som nu äro, som bekant, bortfallna. Kongl. Maj:t
satte således ned beloppet till 200,000 kronor, och statsutskottet har
ytterligare prutat ned det till 100,000 kronor. Det är verkligen, såsom
jag i början af mitt anförande yttrade, så, att det ser litet hårdhändt
ut. Men jag må tillåtas påpeka, att utskottet sedermera, i punkten
12 af detta betänkande, tillstyrkt icke mindre än 800,000 kronor till
anskaffning af mobiliseringsammunition. Nu är det väl gifvet, att om
man lägger upp så mycket mobiliseringsammunition, kan denna icke
i alla tider ligga och vänta på ett krig, hvilket jag hoppas måtte vara
så långt aflägset från oss som möjligt, och då blir del efter del af
denna mobiliseringsammunition i den mån den måste förnyas tillgänglig
till fredsöfningar. Vidare har statsutskottet i punkten 14 anslagit
icke mindre än 568,000 kronor till förändring af arméns nuvarande
gevär. Jag tror således icke, att man med skäl kan förebrå statsutskottet
någon särdeles njugghet, då det, för att åtminstone i någon
mån tillmötesgå föreskriften om att tillse, hvar besparingar möjligen
skulle kunna göras, på det nu ifrågavarande anslaget vågat en nedsättning
af 100,000 kronor.

Lördagen den 30 April, f. m.

19 N:0 29

Jag vill dessutom påpeka det förhållande, att å detta anslag till Höjning af anförsvarsverket
till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departe- s,a9et il^ förment
fans år 1890 en reservation af 672,189 kronor 32 öre, som till^ic^dsTallmänår
1891 hade vuxit till 743,695 kronor 2 öre. Nu är det sant, att het.
det finnes flera departement inom arméförvaltningen, så att jag icke (Forts.)

kan upplysa, om denna reservation är särskildt tillgänglig på artilleridepartementet.
Men i alla fall visar det sig, att om statsutskottets
nedprutning af dessa 100,000 kronor verkligen skulle vara obefogad,
det dock för tillfället finnes medel i denna reservation att ersätta
denna minskning.

Det är på grund af dessa, såsom det heter i jurydomstolarna,
»förmildrande omständigheter», som jag anhåller, att kammaren måtte
bifalla utskottets förslag.

Herr Abel in: På de af herr statsrådet och chefeu för landtför svarsdepartementet

anförda skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring i afseende på mom. b), att förevarande
anslag höjes med det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
föreliggande punkt hemstält och vidare på bifall till samma hemställan
med den ändring i afseende på mom. b), att förevarande anslag höjdes
med det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

6 puilkten. Höjning af an slaget

till ir*-

Herr Fränekel: Såsom af detta betänkande synes, har statsutskottets
majoritet ansett sig befogad att föreslå en minskning i anslaget
till inqvartering åt underofficerare från det af Kongl. Maj:t begärda
beloppet 20,000 kronor till 10,000 kronor. Emot denna utskottsmajoritetens
åsigt hafva de fleste af denna kammares ledamöter,
som varit närvarande i utskottet och deltagit i beslutet, ansett sig böra
anteckna en afvikande mening och tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag.

Skälet till denna afvikande mening torde ligga icke allenast deri, att
utskottets majoritet icke kunnat anföra några starka skäl för en så
beskaffad förändring i det kongl. förslaget, utan egentligen deri, att,
i fall detta skulle komma att bifallas, verkliga oegentligheter skola uppstå
i afseende på dessa underofficerares inqvartering, i synnerhet i
Stockholm. Det är också anledningen, hvarför jag, som för öfrigt icke
varit med om att handlägga denna fråga, ansett mig böra för kammaren
framhålla, hvilka oegentligheter som skola uppstå.

Såsom af betänkandet synes, hade generalfälttygmästaren framhållit
önskvärdheten af att få en förbättrad inqvartering åt underofficerarne.
I hvad det rör Stockholm, hade detta hänskjutits till Stock -

N:o 29. 20

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning afan
elaget till inqvarteringskostnader.

(Forts.)

holms stadsfullmägtige, för att desse derom skulle yttra sig och upplysning
vinnas i hvad mån staden vore villig att för den inqvartering,
som rörde staden, förbättra underofficerarnes vilkor. Ett sådant medgifvande
lemnades också förlidet år af Stockholms kommun genom att
öka anslaget härför med 6,000 kronor, hvarigenom för alla de underofficerare,
som ansågos tillhöra Stockholms garnison, inqvarteringen
höjdes från 150 till 200 kronor. I Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition
har framhållits, att genom den höjning, som på detta sätt bereddes
dessa underofficerare, har en del af de regementen, som äro
förlagda i Stockholm, icke kunnat åt sina underofficerare bereda samma
vilkor, med mindre staten i detta fall gjorde samma medgifvande som
kommunen. Ehuru detta antal underofficerare är ganska stort, är emellertid
det antal, som bor utom kasernerna och som nu icke får samma
vilkor som de öfriga, inskränkt till endast 18 stycken. Det torde
vara för kammaren tydligt, att det icke kan vara lämpligt att låta
dessa 18 i samma stad vara i en sämre ställning än de öfriga kamraterna.
Redan detta skäl är eu grundad anledning att bifalla hvad
Kongl. Maj:t begärt. Så mycket hellre som de skäl, som nu anföras
för en förhöjning i inqvarteringskostnaderna, äro desamma, som framlades
inför stadsfullmägtige, då frågan der förekom. Skälet är naturligtvis,
att med den förhöjning, som nu inträdt i så många afseenden
i lefnadskostnaderna, bland annat äfven i hyrorna, den summa, som till
inqvartering beståtts åt dessa underofficerare, varit så liten, att underofficerarne
varit nödsakade att från sina öfriga inkomster bestrida en
del af inqvarteringen. Detta är en ganska stor orättvisa, dä man vet,
att en del underofficerare blifvit inqvarterad i kasernerna, och dels att
dessa underofficerares löner äro ganska lågt tilltagna. A andra sidan
veta vi, att ganska stora pretentioner måste ställas på denna del af
underbefälet, hvarför det icke torde vara lämpligt att på detta sätt
inkräkta på deras inkomster genom att bestå dem för låg inqvartering.
Detta var det skäl, som förmådde mig att inom stadsfullmägtige biträda
beslutet om den ifrågasatta förhöjningen. Derutöfver har Kongl.
Maj:t äfven måst taga i betraktande, att de underofficerare, som finnas
i Göteborg och på andra orter, äfven de behöfva en förhöjning i sina
inqvarteringskostuader. I det föreliggande förslaget har Kongl. Maj:t,
såsom kammaren torde finna, för Göteborg begärt ett belopp af 190
kronor 50 öre och till de öfriga 96 kronor. Båda dessa siffror kunna
icke synas kammaren för höga, i fall man verkligen tager i betraktande
hvad som med dessa inqvarteringsersättningar skall bestridas.
Nu har Kongl. Maj:t naturligtvis icke kunnat komma till annat än
approximativa siffror för att kunna bereda dessa underofficerare inqvartering,
då det naturligtvis beror på, huru många som skola inqvarteras
inom eller utom kasernerna på de andra ställena.

Den slutsiffra, hvartill Kongl. Maj:t kommit, eller 20,000 kronor,
hvaraf 7,000 kronor åtgå att betäcka en brist i det nu befintliga anslaget,
kan ingalunda anses för hög, och de skäl, som blifvit anförda

21 N:0 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

för Kongl. Maj:ts förslag, synas mig så talande, att jag, herr talman, Höjning af anhärmed
måste anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.

kostnader.

Herr von Hedenberg: Det är föga angenämt att uppträda emot (Forte.)
dessa förslag om ökade löneförmåner åt ifrågavarande tjensteman,
som, i det hela taget, äro ganska svagt aflönade. Men man kan icke,
då det gäller en fråga för armén i sin helhet, taga hänsyn till det
förhållande, att Stockholms stadsfullmäktige funnit skäl att på grunder,
hvilka jag icke kan ogilla, höja inqvarteringsersättningen för dem, för
hvilka de äro skyldige att utbetala en sådan. Man kan dock icke af
denna anledning för underofficerare i allmänhet öfver hela landet höja
inqvarteringsersättningen, då i det hela taget nyssnämda förhöjning
tyckes vara det egentliga skälet till förslaget, ty det förhåller sig
verkligen så, som den siste talaren yttrade, att en del underofficerare,
och verkligen ett ytterst ringa antal bland dem, som icke tillhöra
Stockholms garnison, men äro der tjenstgörande, skulle komma i en
olika ställning med de öfriga garnisonen tillhörande. Utskottet har
det oaktadt icke kunnat taga hänsyn härtill, utan ansett en förbättring
i inqvarteringsersättningen vara behöflig endast för dem, som hade
det synnerligen svårt, och således jemväl för dem, som hafva inqvartering
i andra städer.

Det är dessutom ett annat förhållande, som bör tagas i betraktande,
och det är, att servisersättniDgen i Stockholm, hvilken under
olika tider och af olika anledningar blifvit förändrad, uppgår till ett
högst betydligt belopp af sjelfva inqvarteringsersättningen. Den utgör
nemligen 90 kronor, då samma ersättning i andra städer, der värfvade
trupper finnas, är endast 12 kronor. Detta är en oegentlighet i
anordningen, som utskottet icke kunnat lemna oanmärkt.

Gällande inqvarteringsordning må dessutom vara tidsenlig eller
icke, så är den dock sådan, att den för underofficeren bestämmer
inqvarteringen endast för hans person. Han skall således hafva blott
hälft rum. Den andra hälften skulle upptagas af hans sidokamrat.

Detta gifver också, såvidt jag fattat inqvarteringsordningen rätt,
anledning att icke gå längre än utskottet gjort.

Ännu ett annat skäl har blifvit framstäldt för den af utskottet
gjorda nedsättningen, hvilket skäl i medkammaren torde varit synnerligen
talande, det nemligen, att den ökade inkvarteringsersättningen
faktiskt måste anses såsom en löneförhöjning, och då man så nyligen
som för ett år sedan med 100 procent höjde dagaflöningen för underofficerarne,
har man, under sådana förhållanden, icke velat gå längre
än hvad utskottet här föreslagit, till hvilket jag anhåller att fa yrka
bifall.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: IJnderoflficerarne
bilda en utomordentligt vigtig mellanlänk mellan manskapet och det
egentliga högre befälet och erkännas såsom sådan i alla moderna

N:o 29. 22

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning af an- arméer, hvarför ock underofficersfrågans rätta lösning står på dagSqvartering^-
?rd_ningen i alla länder. De utgöra en grad af den vigt och betydenhet
kostnader. ] hären, att jag väl kan säga, att man af underofficerscorpsens beskaffenhet
(Forts.) * en truPP kan sluta till sjelfva truppens beskaffenhet. Då underofficerarne
äro raska, dugliga, pligttrogna, fylla sin plats väl och lefva
ordentligt, kan man vara viss om, att samma ^förhållande eger ruin
med manskapet; äro de slappa och liknöjda, har man ingenting annat
att vänta af truppen. Detta gör, att underofficersfrågan i alla arméer
är af synnerligt stor vigt; svårigheterna ligga i deras ringa löneförmåner
och deras stora antal, som gör, att eu betydligare löneförbättring
för dem medför mycket stora utgifter för statsverket. Vid
värfvade armén i vårt land, och det är ju om dess underofficerare
frågan nu är, möter det visserligen inga stora svårigheter att finna
korpraler, som äro villige att mottaga befordran till sergeanter, ty det
är mycket lockande för en man i ledet att få inträde i herreklassen,
dit ju underofficerarne räknas. Men han har knappt inträdt i sin
nya grad, förrän han mötes af ekonomiska bekymmer och svårigheter,
och han befinner sig i sämre ekonomisk ställning än förut som korpral.
I de allra flesta fall gifter han sig genast, och det må ej klandras,
ty han får derigenom ett hem och kommer ifrån ungkarlslifvet i
garnison, som för hans klass ofta är ganska farligt. I början har han
någon hjelp af hustruns arbetsförtjenst, sedan komma barnen, hustruns
hjelp blir otillräcklig, inkomsterna förslå ej, huru han än släpar och
arbetar för familjens uppehälle. Nöd och fattigdom inträda och med
dem bekymmer, som menligt inverka på dugligheten. Det kan icke
nekas, att en stor del underofficerare, i synnerhet den, som icke hinner
till fanjunkaregraden, är utsliten, innan de hinna till pensionsåldern.
Detta är en ganska allvarsam omständighet. Låt oss se, hvad en
underofficer har i Stockholm. Eu sergeant af andra klassen har

lön ....................................... 240 kronor

tillägg................................. 12 »

dagaflöning å 0,80 ..................... 292 »

inqvartering och servis_______________ 150 »

beklädnadspengar ......... 200 »

detta gör 894 kronor

med sträng tjenstgöring hvarje dag hela året om. Med detta skall
han föda, kläda, herbergera och underhålla sig sjelf, hustru och barn;
någon extra förtjenst kan han ytterst sällan bekomma, då tjensteu
numera är så sträng. Han blir snart utsläpad, ty han eger icke
tillfälle att ens sköta sig; han kan icke taga ledighet för att vårda
sin helsa och hvila sig, emedan han icke har råd att mista dagaflöningen.
Följden är, att raska och dugliga karlar, som hafva någon möjlighet
att få plats utanför militärväsendet, söka sig sådan, och på det sättet
gå de dugligaste bort, blifva kronolänsmän, komma in vid polisen

23 N:o 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

o. s. v. De som kunna ernå sådana platser äro dock jemförelsevis Hajning af attik,
de flesta stanna kvar och förblifva fattiga. Och fattigdomen trycker ''\^rtJing1^
och bidrager mer än något annat att slappa energien; vid 40 å 50 år kostnader.
äro de utslitna. Derför ligger det mig om hjertat att förbättra deras (Forts.)
vilkor på allt möjligt sätt. Nu är det fråga om att förbättra inqvarteringsersättningen.
Den sammanlagda servis- och inqvarteringsersättningen
går till 150 kronor, deraf äro de 90 kronorna för servisersättning
och gå i de flesta fall åt för en gift karl. Men de återstående 60
kronorna äro alldeles otillräckliga till hyra för en gift karl. Statsutskottet
säger, att hyrorna nu äro låga i Stockholm. Ja, de äro låga mot
hvad de voro för 10 år sedan, jag har erfarenhet derom, ty jag är
sjelf husegare. Men sanningsenligt måste man dock medgifva, att det
tarfligare folket allt jemt bor dyrt och får betala hyror, som för dem äro
höga. För 60 kronor är ej möjligt att få en anständig bostad.

Den tillökning i inqvarteringsersättningen, som begäres, skulle
icke betydligt drabba anslaget. En ej obetydlig procent af de garnisonerade
underofficerarne bo i kasernerna, hafva således fritt rum och
komma icke att belasta statsverket, så att tillökningen kommer ej att
blifva synnerligt stor. Jag tror knappt den, inberäknadt nu befintliga
brist, skall uppgå till de 20,000 kronor, som beräknats. Flottans underofficerare
hafva det betydligt bättre. Alla underofficerare der hafva
en lön af 720 kronor eller det samma som fanjunkare vid armén,
hvilket utgör en betydlig förmån för flottans underbefäl, hvarjemte äfven
en stor del af dessa bo i kronans hus. Detta allt gör, att jag är varmt
intresserad för hvarje förbättring, som kan åstadkommas för våra stackars
underofficerare, och röstar jag derför för bifall till Ivongl. Maj:ts förslag.

Friherre von Krajmer: Jag instämmer fullkomligt i den skildring
friherre Leijonhufvud gifvit angående underofficerarne, om jag
också tror, att han gick litet för långt, då han sade, att om underofficerarne
icke äro bra, kan man icke alls lita på truppen; detta tror
jag vara att öfverskatta deras betydelse, men att de äro af ofantlig
vigt såsom en mellanlänk mellan officerscorpsen och truppen, är jag efter
en lång garnisonstjenstgöriug den förste att inse och erkänna. Men
man skulle af friherre Leijonhufvuds framställning kunna tro, att utskottet
tillstyrkt rent afslag till hvarje förbättring i dessa underofficerares
ställning. Visserligen bär utskottet icke tillstyrkt Kongl. Maj:ts
förslag i hvad det rör underofficerarne vid regementen i Stockholm,
som icke tillhöra garnisonen, men detta derför att de redan hafva 150
kronor, och skilnaden skulle då blifva allt för stor, om man ökade på
äfven för dem, i förhållande till hvad utskottet föreslår för underofficerarne
i andra städer. Hvad angår underofficerarne i Göteborg, är
det så långt ifrån att utskottet afstyrkt alla förbättringar, att utskottet
tvärt om tillstyrkt 50 procents förhöjning i inqvarteringsersättningen.

Detta måtte väl icke vara så förskräckligt litet för eu gång. Samma
är förhållandet beträffande andra städer; Kongl. Maj:t har föreslagit

N:o 29.

Höjning af c
slaget till i
qvarterings
kostnader.

(Forte.)

24 Lördagen den 30 April, f. m.

«-fördubbling, och utskottet har ansett sig böra tillstyrka 50 procents för*''
höjning. Men då inqvarteringsersättningen för underofficerarne i Göteborg
efter utskottets förslag skulle bli 140 kronor, kunde utskottet icke
med bibehållen konseqvens tillstyrka förböjning åt underofficerarne vid
icke garnisonerade regementen i Stockholm, som redan hafva 150
kronor.

Beträffande herr Fränckels yttrande om siffran 10,000, tror jag
det är af mycket liten vigt, hvilken siffra man här infört, emedan anslaget
äi af förslagsanslags natur. Det vigtiga är de föregående punkterna,
der det stipuleras hvad underoficerare skola få, sedan kommer
det belopp, hvarmed anslaget till detta ändamål behöfver höjas. Om
de 10,000 kronorna icke räcka till, det gör för ögonblicket ingenting,
emedan anslaget, som sagdt, är af förslagsanslags natur, hvarför i allt
fall utgår så mycket som erfordras.

Herr Fränekel har vidare yttrat, att det vore bra hårdt, att endast
18 underofficerare här i Stockholm skulle hafva 150 kronor, då
de som tillhöra garnisonen här hafva 200 kronor. Jag ber då få
nämna, att det icke endast är dessa 18, utan ett betydligt större antal.
Detta är visserligen antalet vid landttörsvaret, men af flottans underofficerare
finnas mellan 120 och 130 i Stockholm, hvilka, efter de upplysningar
jag inhemtat, icke hafva mer än 150 kronor. Med denna
jemförelse med flottan må dock vara hur som helst. Mig synes, som
sagdt, att då utskottet nu tillstyrkt en förhöjning af 50 procent för
de sämst aflönade underofficerarne, de i Göteborg och andra städer, så
borde man ändå icke så strängt bryta stafven öfver utskottet, derför
att det denna gång icke föreslagit förhöjning åt de underofficerare i
Stockholm, som redan hafva 150 kronor. Jag tror mig således med
godt samvete kunna påyrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Herr talman, mine herrar!
Jag skall också anhålla att få säga några ord i afseende å denna inqvartenngsfråga,
naturligtvis understödjande Kongl. Maj:ts proposition.

Den skilnad, som förefinnes mellan hvad Kongl. Maj:t begär
20,000^ kronor, och utskottets förslag, 10,000 kronor, är egentligen
icke så stor som den vid första påseendet förefaller, derför att af
hvad Kongl. Maj:t föreslår äro 7,000 kronor afsedda att betäcka bristen
pa förslagsanslaget, och det är med god reda i bokföringen förenhgt,
att om det visar sig, att på ett förslagsanslag uppstår brist
som icke kunnat undvikas, så bör också anslaget höjas, för att man

icke vid årets slut skall stå med en brist, som kan på många anslag

sammanlagdt blifva ganska betydlig. Således äro de 7,000 kronorna icke
att tala om men det är ändå af vigt att de stå der. Kommer sedan
den bila förhöjning i inqvarteringsersättningen, som Kongl. Maj:t före klöfver

hvad utskottet varit med om. Det är nu fråga om tre

afdelningar. Hvad den ena, den i Stockholm, beträffar, behöfver jag

icke tala om den mycket; jag vill endast nämna två saker. Det ena

Lördagen den 30 April, f. m.

25 N o 29.

är, att vid flottan torde icke finnas någon underofficer, som icke har Höjning af aninqvartering
in natura; det andra, att då Kongl. Maj:t föreslagit Stock- s,a9el lifl ln''
hokus stadsfullmägtige att höja inqvarteringen åt, som jag tror, 122 q^ltnader''
underofficerare och fatt detta beviljadt med 50 kronor för hvar till (Forts)
6,300 kronor, går det då an, att Riksdagen säger nej åt 18 stycken?

Kan någon af dessa 18 underofficerare förstå, att det skall vara bättre
att ha att göra med Stockholms stad än med svenska Riksdagen. Det
skulle med säkerhet förefalla dem egendomligt, om Riksdagen sade: vi
vilja icke gifva 900 kronor, då Stockholms stad gifvit 6,300 kronor.

Stockholms stad vet naturligtvis ganska väl, hvad det kostar att bo
i Stockholm. Detta rörande denna afdelning. Hvad den i Göteborg
angår, så tror jag icke, att man för 140 kronor kan få ett rum och
kök der, och det blifver icke många underofficerare, som ej få inqvartering
in natura uti eller invid den under byggnad varande kasernen.

Beträffande den tredje afdelningen, garnisonsstäderna utom Stockholm
och Göteborg, skulle underofficerarne der få 70 kronor; men tager
man bort servisersättningen, 12 kronor, återstå 58 kronor om året,
och jag undrar, om någon tror, att man kan hyra rum t. ex. i Malmö
eller Östersund för den summan. Kongl. Maj:ts förslag är således icke
öfverdrifvet, och såsom äfven har framhållits, behöfva underofficerarne
allt hvad de möjligen kunna få, hvarför jag tror, att många skäl tala
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla
denna framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

7 och 8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

.9 punkten. Ang. förslags anslaget

till

Herr af Burén: Vid denna riksdag har jag väckt förslag om att volontärskolor.
ordinarie anslaget till volontärskolor måtte höjas från 285,000 kronor
till 500,000 kronor. Genom försvarsfrågans fall lärer äfven denna
min motion anses vara förfallen. Jag måste beklaga detta, då detta
förslag, oafsedt hvarje arméorganisation, skulle i sin mån bidragit till
att öka försvaret. Då dessa skolor visat sig i stånd att utbilda ett
godt och dugligt underbefäl, är det af vigt, att de, och i synnerhet
volontärskolan å Karlsborg, måtte vara i tillfälle att fritt och
obehindradt utveckla sig. Som detta förslag icke kunnat å nyo framläggas
af Kongl. Maj:t, har jag intet yrkande att göra.

N:0 29.

26

Lördagen den 30 April, f. m.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föreliggande punkt hemstält.

Om ändrad an- 10 punkten,

vändning af de

till bataljons- ,

läkares af- Herr statsrådet friherre Palmstierna: Oaktadt denna fråga fal löning

an- lit i Andra Kammaren, vill jag dock be att om densamma få yttra ett
slagna medel. par or(]t jag ;cke kan finna annat, än att utskottets framställning
hvilar på ett missförstånd af saken.

Förhållandet är, att de flesta komitéer, som suttit för att ordna
den militära sjukvården, framhållit ojemnheten och svårigheterna beträffande
andre bataljonsläkarnes befordran till förste bataljonsläkare.
Saken är emellertid ganska enkel, då man sätter sig in i frågan. En
andre bataljonsläkare har vid de indelta regementena omkring tusen
kronor. Detta är ganska litet, men han har ej heller så mycken tjenstgöring.
Derpå kan naturligtvis en person icke lefva, utan det är på
sin enskilda praktik som han till största delen skall existera. Tydligt
är, att ju dugligare en läkare är, desto lättare får han enskild praktik,
och desto svårare har han att flytta, så att ju dugligare en andre bataljonsläkare
är, desto svårare har han att söka plats på ett annat
ställe.

Man säger, att en officer också avancerar inom regementet, men
förhållandet är icke detsamma, ty i allmänhet är det 43 officerare på
hvarje regemente, och om än befordringen kan gå olika på olika regementen,
så jemnar det i alla fall något så när ut sig, men läkarne äro
icke flere än tre. En sådan kan således få vänta många år, och man
har exempel på bataljonsläkare, som blifvit förbigångna af 20, 30 andra,
om de haft otur att komma på ett ställe, der förste bataljonsläkaren
eller regementsläkareu icke gått bort. Det har således uppstått en önskan
att utjemna detta avancement och göra det så, att det icke kostar kronan
något, och detta kan ske genom att låta avancementet gå inom
hela armén. För min del har jag dock gjort en liten erinran för att bevara
kronans rätt. Detta avancement skulle gå till på samma sätt
som då en underlöjtnant blir löjtnant, en löjtnant kapten, d. v. s. efter
förslag af vederbörande myndighet, här medicinalstyrelsen, hvilken egde
att uppsätta dem som vore i tur, såvida han icke vore rent af oduglig
eller specielt sjuklig. Detta är hela saken, och huru det skulle
kunna uppstå »andra missförhållanden», förstår jag icke. Det är tydligt,
att på ett regemente kunna blifva två förste och två andre bataljonsläkare,
men detta gör ju ingenting, derför att de hafva samma
tjenstgöring. Det hela kan betraktas såsom ett ålderstillägg. Men
då en modifikation i staten blir nödvändig, har Riksdagen måst tillspörjas.

Jag har endast velat redogöra för sjelfva motiven, hvilka det synes
mig som utskottet missförstått.

Lördagen den 30 April, f. m.

27 N:0 29.

Herr Almén: Herr talman, mine herrar! Beträffande andre Om ändrad an bataljonsläkarnes

befordran förefinnas onekligen missförhållanden gamla
nog, men på senare tiden vida mer känbara än förr, på grund deraf läkares af
att öfningstiden utsträckts, under det att inkomsterna af den enskilda lärling anpraktiken
blifvit betydligt sämre än de förr varit. Klart är ju då, flagna medel.
att en hvar, som känner detta och har med frågan att göra, erfar en (Forts.)
önskan om rättelse härutinnan; och då en sådan rättelse syntes kunna
åstadkommas utan ökning eller åtminstone utan nämnvärd ökning i
utgifterna, hade man trott, att ett förslag i den rigtningen skulle vara
ytterst lätt att få bifallet både af Kongl. Maj:t och Riksdagen. Då
emellertid mot förmodan detta förslag afstyrkts af statsutskottet, skulle
man hafva väntat sig — i synnerhet som det gäller en kongl. proposition
— att särdeles kraftiga och goda skäl för afslag blifvit anförda.

Jag har dock förgäfves letat efter dem, det får jag bekänna. Och då jag
fruktar, att det är mången i denna kammare, som icke har så noga
reda på saken, skall jag tillåta mig med några ord söka klargöra frågan;
den är ganska enkel, jag behöfver derför icke vara mångordig.

Andre bataljonsläkarne åtnjuta som bekant 900 kr. i lön och 2
kr. i dagaflöning. En hvar kan lätt inse, att härmed reder sig ingen.

De äro således hänvisade till den enskilda praktiken; men det har nu
blifvit svårare än förr att på den vinna nämnvärd inkomst, till följd
dels af det ökade antal läkare som finnes, dels ock svårigheten att få
kommunal tjenst bredvid statstjensten o. s. v. Då en förste bataljonsläkaretjenst
blir ledig vid ett regemente, förlagdt mer eller mindre
aflägset från en andre bataljonsläkares bostad, vågar denne icke anmäla
sig som sökande, för såvidt han icke kan hoppas att få bo qvar
inom den ort, der han förvärfvat anseende och utkomst, väl vetande,
att, om han flyttar till en annan ort, det icke står honom till buds att
nå samma förtroende förr än möjligen efter många år, kanske också
aldrig, ty nu för tiden finnes ingen brist på läkare. Han föredrager
derför att stanna qvar, i synnerhet om han är duglig, och vänta på
ledighet helst vid det regemente, der lian en gång blifvit anstäld såsom
andre bataljonsläkare. Äfven om han icke missunnar kamraterna
deras framgång, kan det dock under tiden kännas tungt att se tio,
femton yngre gå sig förbi. Så fort dessa uppnått erforderlig kompetens,
kunna de anställas såsom förste bataljonsläkare och blifva hans
förmän, allt under det han tjenar qvar med sin lilla lön. Det inträffar
stundom, att då en person sökt transport till förste bataljonsläkare
och på grund af meriter fått tjensten, chefen säger: Ni måste flytta
inom regementets stånd! Då skyndar den nyss utnämnde att taga
afsked eller anmäla sig såsom sökande till andre bataljonsläkaretjenst;
på grund af meriter får han den och har således genom en ny befordran
blifvit degraderad. Det kan icke vara lämpligt att låta sådana
förhållanden qvarstå, om de kunna undanrödjas utan synnerlig kostnad
eller andra olägenheter.

Jag sade, att man hade väntat sig goda skäl af utskottet för dess

N:o 29. 28

Lördagen den 30 April, f. m.

Om ändrad an- hemställan om afslag på den kongl. propositionen. Söka vi dem,
vändning af de återfinnas de på sid. 25 i betänkandet; jag skall tillåta mig att
‘‘läkares^af-'' låsa upp dem; de upptaga der icke mer än fem och en half rad och
lärling an- lyda sålunda: då utskottet befarar, att genom bifall till förevarande
ilagna medel, framställning andra missförhållanden möjligen skola uppstå i stället för
(Forts.) dem, som derigenom äro afsedda att afhjelpas, och en ändring i nu
gällande bestämmelser för kompetens till militärläkarebeställningar synes
utskottet snarare leda till den rättvisare befordran för andre bataljon
släkarne, som ansetts önskvärd, får utskottet hemställa, att Kongl.
Maj:ts förevarande framställning icke må vinna Riksdagens bifall.

Man ser således häraf, att det är tre skäl för afslag. Det kunde
ju vara nog, i fall de dugde något till hvar för sig, ty eljest blir det
icke mycket med det hela. Ser man då på dem, så är det ena en
fruktan för möjligen inträffande missförhållanden. Man skulle kunna
tro, att dessa voro af synnerligen svår art, då redan en fruktan för
möjligheten är tillräcklig för afslag. Det hade i sanning varit önskvärdt
att få veta, huru dessa farliga missförhållanden se ut och hvar
de kunna vara till finnandes. Vidare talas om ändring i bestämmelserna
för kompetensen. Jag har aldrig hört någon menniska klaga
öfver kompetensen. Man erkänner allmänt, att de svenska läkarne
hafva bättre utbildning än något annat lands, och vi få erkänna, att
våra militärläkare äro i detta hänseende lika väl lottade som öfrige
läkare. Skulle någon påstå, att de äro sämre än utlandets, finge man
väl söka anledningen dertill i den mindre öfning, som är en följd af
det lyckliga förhållandet, att vi så länge varit befriade frän krig. Vi
hafva icke medel till stora fältöfningar, men jag tror icke läkarne
skulle hafva något emot, om Kongl. Maj:t och Riksdagen ville
släppa till medel, så att det blefve något mera allvar i den vägen.
Jag tror dock icke, att någon har något att invända mot militärläkarnes
kompetens eller skicklighet, så att jag förstår icke, hvarför utskottet
kommit med detta skäl. Lika litet fattar jag hvad utskottet menar
med »rättvisare befordran». Deraf skulle man kunna tro, att befordran
hittills varit orättvis eller, om icke orättvis, så åtminstone
mindre rättvis. Ja, nog hör man klagas öfver all ting, men icke har
jag hört någon befogad klagan i detta hänseende, och jag tror icke
heller, att det är statsutskottets mening att komma med någon förebråelse
i detta fall, då här är fråga om ett anslag.

Ser man således på dessa skäl, så äro några ofattliga och höra
icke till saken, och andra af ringa eller intet värde. Jag har intet
vidare att tillägga, men far i sanning bekänna, att skälen för afslag
synas mig alldeles oväntadt svaga, särskild! då det rör en kongl.
proposition. Jag påstår vidare, att de skäl, som finnas för en ändring,
hvilken intet kostar, äro kraftiga och goda. På dessa grunder tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

29 N:o 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

Friherre von Krsemer: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna Om ändrad anfråga,
då, genom Andra Kammarens godkännande af utskottets yttrande, ijms saken

i alla fall är förfallen. Men det skarpa klander, för h vilket ut- läkares afskottet
varit utsatt af den siste talaren, har tvungit mig fram. Om isning anstatsutskottet
ej har skrifvit så långt angående de olägenheter, som slagna medel.
kunde uppstå i stället för dera, som möjligen afhjelptes, torde väl det (Forts.)
snarare vara en förtjenst. Betänkandena äro nog tillräckligt långa
ändå. Statsutskottet trodde det låg i öppen dag, hvilka dessa olägenheter
skulle vara; men då det icke tyckes vara så, ber jag att få påpeka
några af dem.

I hvarje fullständigt regementes stat fins uppförd en förste bataljonsläkarelön
1,800 kronor med 3 kronor dagaflöning och en andre
bataljonsläkarelön 900 kronor med 2 kronor dagaflöning. Genom detta
förslag skulle det naturligtvis vara meningen, att det kunde komma
att bli på en hel hop regementen endast andre bataljonsläkare och
på andra åter endast förste bataljonsläkare. Således måste då, enligt
min åsigt, så vida någon redighet i bokföringen skall kunna blifva af,
alla regementens stater göras om och en särskild stat upprättas för
läkare, oberoende af regementenas stater. Att de regementen, som
finge två förste bataljonsläkare med tillhörande dubbelt större löner,
blefve belåtna, är ingen fråga om; men tänk hvilket missnöje skall
råda på de regementen, som under en lång följd af år aldrig finge
den i staten upptagna lönen 1,800 kronor på sitt regemente, utan finge
nöja sig med de två 900 kronors-lönerna. Jag tror, att det skulle bli
ett allt för välkommet material för vissa anmärkare i konstitutionsutskottet
angående olämpliga befordringar, angående mannamån, angående
stadsregementens och rangregementens framhållande i jemförelse
med landtregementen m. m. dylikt, som jag ej här vill gå in på och
som utskottet ej ansåg lämpligt att sätta på papperet, utan tyckte ligga
i öppen dag. Att läkarebefordringsfrågor icke alltid äro så lätt lösta,
ha vi ju haft helt nyligen erfarenhet om. Jag behöfver icke erinra
om, huru en läkarebefordringsfråga upprörde samhället ända uppifrån
och ned, så att säga.

Det var dessa svårigheter, som under frågans närmare undersökning
först på afdelningen och sedan i utskottet allt mer och mer stucko
fram och som gjorde att det vid första påseende tilltalande förslaget,
som ej skulle kosta något, slutade med att förkastas nästan enhälligt.

Hvad angår den antydning utskottet gjort, att de nuvarande olägenheterna
skulle lättare hjelpas genom ändring af kompetensfordringarna,
har utskottet icke — ehuru jag kan medgifva, att det kanske är något
otydligt uttryckt — dermed menat kompetens till läkarebeställningar
vid armén i allmänhet, utan tänkt, att den långsamma befordringen
skulle kunna förbättras, om det kanske giuge an att ändra grunderna
för kompetens till m/e/«e«faläkareberitällningarna. Då kunde de emiuenta
förmågorna inom Z>ato//''cmsläkarecorpsen dragas fram. Slutligen
ville jag påpeka, att medicinalstyrelsens ursprungliga förslag, att

N:o 29. 30

Lördagen den 30 April, f. no.

Om ändrad an- befordringen ovilkorligen skulle gå i tur efter fullmagtsdatum, hade
vändning af de icke gifvit så mycket anledning till anmärkning. Men Kong!

1 läkares °af~ Maj: t kar icke ansett sig böra i det afseendet fullt godkänna medicilöning
an- nalstyrelsens förslag, utan velat förbehålla sig att ej behöfva alltid
flagna medel, strängt följa ordningen efter tjensteåldern vid befordringar. Och jag
iForts.) tror, att Kongl. Maj:t deri har rätt; ty det kan ju hända, att den, som
står närmast i tjensteålder, dock af flera orsaker, på hvilka jag ej vill
inlåta mig närmare, är olämplig. Men då Kongl. Maj:t nu ansett
nödvändigt att förbehålla sig att äfven utom tjensteåldersgränsen verkställa
befordran, tror jag, att statsutskottets anmärkning om de
olägenheter, som skulle uppkomma, qvarstår orubbad. Ty det är icke
något tvifvel om, att dylika befordringar skulle komma att gifva anledning
till en riklig skörd af uppgifter om mannamån, stads- och
rangregementenas gynnande på bekostnad af de aflägse landtregementena
m. fl. dylika mer eller mindre obefogade saker. Jag tror, att medkammaren
gjort rätt, då den bifallit utskottets förslag, och derför yrkar
jag bifall till detsamma.

Herr Almén: Icke kan jag finna det vara någon nämnvärd olägenhet,
om det skulle inträffa, att det på ett regemente komme att finnas
två andre bataljonsläkare och på ett annat två förste bataljonsläkare,
då de, såsom herr statsrådet nämnt, hafva lika tjenstgöring. Att man
för den skull behöfde omgöra staten för militärläkarne, kan jag ej
heller fatta. Om en förste bataljonsläkaretjenst är ledig, skötes den
genom vikarie. Vid dylika ledigheter blifver alltså aflöningen förändrad.
Denna olägenhet är således en ren bagatell, en liten skriffråga.
Läkarne sjelfva önska utan tvifvel den förändring, som är föreslagen,
och de böra väl förstå sina egna intressen lika bra som någon annan.

Den derefter framhållna faran för orättvisa i befordringar förstår
jag ännu mycket mindre. Den siste talaren framhöll ju svårigheterna
vid det nuvarande befordringssättet. Ja, då är det väl bra att få
detta ändradt. Enligt det nuvarande sättet uppföras alltid tre på förslag,
om så många sökande finnas. Nu föreslås åter befordran efter
fullmagts dato, hvarigenom befordran blifver mycket säkrare.

Huru man slutligen kan komma att tala om skilnaden mellan
rangregementen och andra regementen, förstår jag ännu mycket mindre,
då andre bataljonsläkarne efter det nya förslaget skulle få stanna
qvar vid samma regemente, men såsom förste bataljonsläkare.

Således, hur jag än vänder frågan, duga icke de skäl, som anförts
emot Kongl. Maj:ts förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter i enlighet
med de derunder förekomna yrkandena propositioner gjordes, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält och vidare derpå,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.

Lördagen den 30 April, f. m.

31

N:0 29.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

11 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

12—-16 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

17 punkten.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: I afseende på anslaget till
Karlsborg och Vaberget har chefen för fortifikationen i år likasom flera
föregående år framhållit nödvändigheten af att hafva icke allt för små
anslag för byggnaderna der, emedan eljest de tillfälliga omkostnaderna
ginge till för stor procent, och arbetet sålunda blefve för dyrbart och
dessa faux frais bli större, då det börjat byggas på två ställen, Karlsborg
och Vaberget. Han anser derför, att 350,000 kronor är minimum,
under hvilket man icke bör gå. För Kongl. Maj:t har vid budgetens
uppgörande ej varit möjligt att komma upp till det anslaget,
ehuru jag för min del gerna önskat det, klart inseende giltigheten af
hans skäl. Men då Kongl. Maj:t föreslagit 200,000 kronor, bär statsutskottet
hemstält om endast 150,000 kronor. Såsom skäl härför har
egentligen framhållits, att de 50,000 kronor, som afsetts för anskaffning
af tre pausarlavetter, skulle kunna inbesparas, enär det ej är
oundgängligen nödvändigt att sätta upp dessa lavetter, innan befästningsarbetet
är fullbordadt.

Det är af två skäl jag vill yttra några ord, nemligen för att
framhålla dels behofvet af penuingarne, dels att utskottet enligt min
åsigt missförstått hela saken. När man kommer upp på Vaberget,
såsom jag hoppas att åtskilliga af Riksdagens ledamöter inom en vecka
komma att göra, och ser huru detta ligger på en fjerdingsvägs afstånd,
beherskande hela inmarschen till Karlsborg söderifrån, är det tydligt,
att hvad skall man med Vaberget, om icke för att ha kanoner der.
Ty allt försvar skall vara aktivt, och om befästningen är fullbordad
eller ej, så marscherar fienden likaväl fram, om man icke skjuter på
honom. Kanonerna äro hufvudsaken. Hvarför lägger man i allmänhet
befästningar? Jo, endast för kanonernas skull. Det är nemligen
elden, som skall hindra fienden att komma fram, och befästningar finnas
för att lemna plats och skydd åt kanonerna, skydd för fiendens eld
och skydd för stormning. Hvad platsen beträffar, fins sådan, ty det

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

N o 29. 32

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

är redan sprängdt så mycket, att brunnar finnas för dessa lavetter, när
de äro eller bli fardiga. Och hvad angår skydd emot fiendens eld,
så är det just dessa pansarlavetter, som hjelpa deremot. De skola stå
i brunnarne uti berget, och genom en särskild mekanik höjer sig lavetten,
man rigtar kanonen, skjuter, och när detta är gjordt, sjunker
lavetten ned igen. Det hela ligger såsom en kalott på berget och
skyddar mot fiendens eld. Det är hela saken. Om dessa grafvar icke
äro fardiga, är det nog ledsamt, ty fienden kan lättare storma fästet;
men först och främst måste man ha kanoner.

Statsutskottets skäl äro således ej fullt korrekta, och jag tror, att
mycket skäl fins för att bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Wennerberg: Den långa och bedröfliga historien angående
vårt försvarsväsens ordnande lemnar mycket fa sidor af något ljus,
men deremot flera, och helt visst de flesta, mörka. En bland de mörkaste
sidorna rörande vårt försvar är onekligen den, som det s. k.
centrala försvaret erbjuder. Det har tid efter annan försök gjorts att
iordningställa den enda centrala punkt för vårt försvar, som Sverige
eger. Om jag blott håller mig till de sista 14 åren, har under dem
Kongl. Maj:t begärt en summa, af hvilken statsutskottet och Riksdagen
bifallit ungefär hälften, hvarigenom således Karlsborgs belastande
ansenligt försenats. Jag nämnde, att detta var den mörkaste punkten,
och skälet är nästan genom hvad jag redan yttrat klart. Om andra
fläckar kunna utplånas i afseende på handlingssättet med centralförsvaret,
så fins det några, som äro outplånliga, och det är de finansiella.

Karlsborg är nu åter framme. Historien är densamma som förut.
Fortifikationschefen har, liksom haus företrädare, ärligt och kraftigt
framhållit behofvet i bestämdt nämnda summor, ehuru äfven han har
sökt inskränka desamma. Chefen för landtförsvarsdepartementet har
funnit de 350,000 kr., som fortifikationschefen begärt, för högt tilltagna
med afseende på statens tillgångar. Jag kan icke dela denna
åsigt, dels ur principal synpunkt, emedan man offrar aldrig för mycket
på eu sak, som gäller sjelfva lifvet för hela staten, dels äfven
derför, att jag anser, att vi kunde prisa oss lyckliga, om staten alltjemt
hade de tillgångar, som den i närvarande stund har. Men, såsom
det skett förut, så har från denna nedprutning från 350,000 kronor
till 200,000 kronor statsutskottet, i likhet med sitt vanliga sätt
att gå till väga, ytterligare nedsatt detta belopp till 150,000 kronor.
De skäl, som derför anförts af statsutskottet, hafva allaredan af chefen
för landtförsvarsdepartementet visats vara beroende på ett rent misstag
i afseende på betydelsen af den lavettering, för hvilken de 50,000
kronorna äro afsedda. Men jag vill tillägga ett annat ock. Det enda
skäl, som i slutklämmen anförts af statsutskottet, är, att det ej är
något »oafvisligt» behof. När inträder då det behofvet? År det, då
fienden står i landet? Ja, då är det för sent.

År det då så nödvändigt, att man skall offra så mycket pennin -

33 N:o 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

gar på Karlsborg? Vore det ej bättre att offra dessa summor på andra Anslag till
delar af försvaret? Nej, jag kan icke vara af den åsigten; jag är af Karlsborgs
samma åsigt, som samtliga fortifikationschefer år efter år uttalat. Ett ^Z^nad
land, hvars armé är liten och ej innehar på långt när den öfning, som (Forts 1
andra länders nästan utan undantag har, ett land, som ej eger till- °r

räcklig ammunition, som ej har tillräckligt goda gevär, som ej sätter
i tillräckligt sammanhang försvaret i dess helhet både till sjös och
lands — är det troligt att det skall kunna möta en öfverlägsen fiende
på någon kustpunkt, troligen i granskapet af Stockholm, utan att på
en gång riskera det lilla det har? År det icke troligare, att detta
lands krigshär måste snart nog draga sig tillbaka? Och hvart skall
den draga sig tillbaka, om Karlsborg befinnes odugligt till försvar?

Det är ej ovanligt, att man läser upp myndigheters anföranden i
vigtiga ärenden. Jag ber derför, att kammaren ursäktar mig, om jag
framtager blott några fa punkter af hvad fortifikationschefen yttrat.

Han säger: »Till följd af denna långsamhet är fästningen ännu så godt
som utan portförsvar, har ännu ingen enda port, som kan stängas,
och saknar stormhinder å sjölinierna samt jordskydd framför slutvärnet
och proviantförrådet, för att icke tala om de under III upptagna bombfria
hvalfven m. m.» Så står det till med vårt centralförsvar. Men
Karlsborg har icke blott sin betydelse som en punkt, från hvilken
man kan beskjuta fienden. Det finnes en annan också. När man drager
sig tillbaka, måste man taga det värdefullaste med sig, lifsförnödenheter
m. m. dylikt, och derför fordras en punkt icke på öppna fältet,
utan en punkt, der man kan förvara och försvara det. Han säger
derom: »Dess vigtiga uppgift är ej mindre att utgöra den kringhägnade
upplagsplatsen för de massor af krigsförnödenheter, hvilka komma
att samlas å denna ort, än äfven att åt hela det yttre försvaret gifva
det stöd och den ökade styrka och stadga, som kan påräknas af en
god inre försvarslinie. Hvar och en af dessa uppgifter för sig kräfver,
att fästningen åtminstone är tryggad mot våldsamt anfall.» Hall visar
på ett annat ställe, att hade Riksdagen följt de råd, som från deil
sakkunniga myndigheten blifvit gifna, hade vi varit helt nära den tid
då fästningen hade satts i det första skicket af verkligt försvarstillstånd.
Hvad nu de tre pjeser beträffar, som de 50,000 kronorna särskilt
skulle gälla, vill jag blott påpeka, att det är 4 större och 8
mindre pansarskyddade pjeser, som behöfvas, och att han inskränkt
det hela till blott en begäran för 1893 om tre. Detta hvad rör de

50,000 kronor, som äro vägrade.

Nar det förhåller sig så, som jag nyss nämnt, vet man knappt hvad
man skall svara pa den frågan: hafva vi ett försvar eller hafva vi det icke?

\ i hafva fragment af ett försvar, men vi hafva verkligen ej ett försvar.
\ i hafva det så i närvarande stund, att en plötslig krigsförklaring
skulle åstadkomma den förskräckligaste och mest berättigade oro och
troligen ett derpå följande elände, och detta sjelfförvålladt. — Det finnes
ett språk, sagdt af en lika sträng som mild herre, hvilket genom tiderFörsta
Kammarens Prot. 1892. N:o 29. >

N:o 29. 34

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

nas lopp visat sin sanning. Det låter något hårdt, nästan orättvist,
men det är icke det. Det heter, att »den som har, honom skall mer
varda gifvet och han skall hafva öfvernog, men den som intet har,
honom skall varda fråntaget hvad han har.» Just ett sådant fall är
det som rörer vårt försvar och vårt Karlsborg. Det vore förfärligt,
om den domen skulle gå i fullbordan. Men jag undrar, hvilken som
skulle våga träda fram och säga: det hafva vi icke förskylt. Tvärtom,
kommer den domen öfver oss, så träffar den ej blott de skyldige, utan
ett skuldbelastadt folk, det vill säga den träffar oss alla. Lyckligt då
åtminstone för de enskilde, som kunna hafva den bittra trösten att, så
mycket på dem berodde, de ej varit med om att på vallarne vid Karlsborg
fa hissad en annan flagga än vår egen.

Herr talmani Jag yrkar afslag å statsutskottets förslag och bifall
till Kongl. Maj:ts.

Herr Almström: Det är med stor tvekan jag efter den siste talarens
vältaliga och varmhjertade anförande tager till ordet, en tvekan
så mycket större som jag kommer att yttra mig i en fråga, hvari jag
ej eger någon sakkännedom och som dessutom är så vigtig. Men det
är ämnets vigt, som jag anser böra ursäkta, att en i frågan olärd
tagit till orda.

Under de år, jag tillhört Första Kammaren, har jag med största
beredvillighet röstat för de anslag, som begärts till rikets försvar. Det
är dock med en viss tvekan jag med min röst bidragit till anslag till
Karlsborgs fästning — icke som att jag skulle anse, att denna fästning
och de anslag, som till densamma begärts, skulle vara onyttiga och
onödiga, utan derför att jag anser, att det fins punkter inom vårt land,
som förr borde komma i åtnjutande af anslag till befästande än denna
så kallade centralpunkt. Det är lätt att förstå, att jag härmed menar
Stockholm och Göteborg, i främsta rummet Stockholm, Stockholms
fullständiga befästande och Göteborgs skyddande från sjösidan. Det
är nu snart, jag tror, mer än 30 år, sedan frågan om Stockholms befästande
var före. Det har förvånat många, icke blott utom yrket
stående män utan äfven militärer, att denna fråga ej blifvit bragt å
bane och framlagd för Riksdagen, då sedan dess så många olika förslag
till omorganisation af rikets försvar varit Riksdagen förelagda.
Det synes mig dock, som borde det vara lättare att vinna enighet i
en fråga sådan som denna, än i de mera invecklade organisationsfrågorna.

Jag behöfver ej fästa uppmärksamheten på, hurusom Göteborg
ligger alldeles oskyddadt. Vid krigstillfälle kan en ringa fiendtlig
eskader, kanske blott ett enda fartyg dit ingå och brandskatta staden.
Man tror kanske, att Stockholm är i ett bättre läge i detta hänseende,
och att de befästningsverk, som finnas till dess skydd, lemna stor
trygghet. Det är möjligt, att så är. Men äfven om det ej skulle
vara sant, att forcerandet af inloppet vid Oscar Fredriksborg skulle

Lördagen den 30 April, f. m.

35 N:0 29.

vara blott »en half timmes affär», hvilket yttrande säges hafva blifvit
fäldt under det sista besöket härstädes af en främmande flotteskader,
äfven om det ej är med verkliga forhållandet öfverensstämmande, att
en fiendtlig flotta kan lägga sig vid åtskilliga punkter nära Stockholm,
t. ex. Erstavik, och derifrån med nutidens långskjutande kanoner inslunga
sina projektiler i hufvudstaden, äfven om detta icke är sant,
så qvarstår dock, att det finnes många punkter i Stockholms närhet, der
en fiende kan kasta i land trupper och inom kort tid marschera på
staden. Man har hört både i tal och skrift ordas om vigten af att
ega en centralfästning, och det har talats om, att i sammanhang med
denna fästning skulle finnas en plan, utgående på att ej upptaga striden
vid landets gräns, utan derpå att, replieraude på centralfästningen,
locka fienden in i landet. Jag har icke trott, att en sådan plan numera
skulle finnas, men till min stora ledsnad tror jag mig af den
siste talarens anförande kunna antaga, att så möjligen är förhållandet.
Jag skulle känna mig lika olycklig som han, om en annan flagga än
den svenska svajade på Karlsborgs fästning; men jag tror ej att jag
öfverdrifver, om jag säger, att eu fiendtlig flaggas svajande öfver Stockholm
skulle på landet utöfva en vida mera nedslående inverkan och,
jag vågar påstå det, äfven i militäriskt hänseende vara för landet farligare.
Medvetandet af att Stockholm är tillräckligt skyddadt emot
en öfverrumpling skall under krigstid ingifva nationen ganska mycken
trygghet. Ett misslyckadt angrepp på Stockholm skulle enligt min
uppfattning höja den sjelftillit och det förtroende till den egna förmågan
att försvara sig, som vid försvaret af ett litet land som Sverige
äro så nödvändiga faktorer. Icke blott de materiella medlen, utan
äfven nationalandan måste, enligt mitt förmenande, dervid tagas i betraktande.

Jag har med detta mitt anförande ej afsett att yrka något afslag
å Kongl. Maj:ts förslag i fråga, utan har velat begagna tillfället att
uttala mig i eu fråga, som ligger mig på hjertat och i hvilken jag vet
att många både lekmän och militärer hysa samma åsigt som jag. Något
yrkande har jag ej att göra.

Friherre von Krsemer: Det är den gamla striden igen om centralförsvaret
eller försvaret vid gränserna, som af den näst-nästföregående
talaren blifvit i några fa ord antydd. Jag kan icke neka till, att jag
ansluter mig helt och hållet till den åsigt, som deremot af den siste
talaren blifvit uttryckt, att det är vid gränserna, som vi måste upptaga
striden, och särskildt hemställer jag till eder, mine herrar, hurudan
ställningen i landet skulle blifva, sedan hufvudstaden är tagen,
Göteborg är taget, Mälareprovinserna öfversvämmade o. s. v., om det
då kan hjelpa något, om vi äfven skulle kunna försvara oss vid Karlsborg,
och i likhet med honom tror jag verkligen, att huru sorgligt
det vore att se en annan flagga svaja på Karlsborg, vore det nästan
ända mera sorgligt att se en främmande flagga svaja öfver kongl.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:0 29. 36

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag till
till Karlsborg.
fästningsbyggnad.

(Forts.)

slottet i Stockholm. Hvem kan väl på allvar tro, att om fienden
kommit så långt, att han är framme vid Karlsborg, att någonting annat
då återstår än att sluta fred på de vilkor han dikterar.

Men det återstår i allt fall att se till, huruvida, äfven om man
skulle godkänna den tanken, att ett centralförsvar vore rigtigt, det är
möjligt att försvara den ifrågavarande centralpunkten. När Karlsborg
1819 påbörjades, var dess läge utmärkt på en halfö vid Vetteru, med
det i det aflägsna fjerran dominerande Yaberget, hvilket man icke
fruktade, såsom liggande utanför all pörte af den tidens eldvapen. Nu
deremot, när fästningen kan beskjutas af vanligt fältartilleri, snart nog
kanske af infauterigevär, är förhållandet ett helt annat. Sveriges centralfästning,
Karlsborg, är enligt mitt förmenande numera lika litet
hållbar som t. ex. vid de stora fransyska befästningarna vid Metz de
gamla vallarna kring staden. Ingen bryr sig om dem, utan den egentliga
befästningen består i den kringliggande gördeln af från staden
ganska aflägsna, fristående fästen.

»Men det är ju just detta man vill göra vid Karlsborg» skall
man kanske säga, »början härtill är ju gjord genom fästet på Yaberget,
» Mine herrar, det är icke tillräckligt, det måste i så fall äfven vara
ett fäste på nordsidan, på Hammarsnäset och åtminstone några lättare
befästningar på Vanäs- och Svanvikslanden. Med ett ord, Karlsborg
måste anordnas till ett stort befästadt läger. Funnes ett sådant, kunde
det ju alltid vara till nytta, ehuru jag, som sagdt, lefver i den sorgliga
öfvertygelsen, att om fienden hunnit dit, är det för sent. Deremot
vore de penningemedel, som användes att befästa hufvudstaden
och inloppet till Göteborg, alltid väl använda. Hvad särskilt angår
nedsättningen af 50,000 kronor, säger ju Kong! Maj:t sjelf i den
kong! propositionen: »Enligt den nådigst faststälda planen vore vidare
fästet afsedt för 4 gröfre och 8 mindre, pansarskyddade pjeser,
och kunde, enligt hvad chefen för fortifikationen anmäler, till sistnämnda
8 pjesers anskaffande medel beredas. Vid sådant förhållande,
och då fästet vid 1893 års slut borde kunna vara, om ock långt ifrån
färdigt, likväl i skick att mottaga en del af denna bestyckning», etc.
Jag hemställer, om det då kan vara så brådt med att anskaffa de der
invecklade pansar-kanonlavetterna redan i år och att för deras skull
afvika från den tradition, som under mänga år blifvit följd, att icke
gifva mer än 150,000 kronor? Men 150,000 kronor äro ju rent af
bortkastade penningar, säger man, för en sådan fästning som Karlsborg.
Ja, jag vill icke precist instämma deruti, men nog tycker jag
det var målande ett yttrande, som flera gånger fäldes af en numera
afliden, mångårig, framstående ledamot af statsutskottet och af denna
kammare. Han sade sig välja rösta för anslaget till Karlsborg hufvudsakligen
ur den synpunkten, att han betraktade det som ett öfningsanslag
för fortifikationen. Men jag vill icke vara lång! Jag har
så många gånger förr tröttat kammaren med mina åsigter om Karlsborg.
— Jag vill blott ett ögonblick betrakta saken från en allmän -

37 N:o 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

Dåre synpunkt. Jag vill då säga, att jag fruktar, att ett »fin de siöcle»,
som en fransman skulle säga, förestår för allt hvad fästningsbyggnad
heter! Hvem trodde före amerikanska inbördeskriget, att de stolta
linieskeppens och fregatternas dagar voro räknade? Men monitorn
bröt in, och af den gamla sjökrigskonsten återstår intet. Jag befarar,
att något sådant förestår för fastningsbyggnadskonsten. I alla de stora
militärländerna har man* redan nu formliga militära luftballongscorpser.
Ballongerna äro dock ej styrbara, utan det är ännu blott så kallade
»ballons captifs» som uppsläppas, men fasthållas med en lina, och
meningen är ännu blott att der från höjden rekognoscera, ge tecken
o. s. v. Allt emellanåt uppdyka dock rykten om, att nu har man
funnit sättet att styra ballongerna! Än kommer ett sådant rykte från
Frankrike, än från Amerika, än till och med från Petersburg. För
några dagar sedan läste jag en sådan tidningsnotis från Wien om styrbara
luftballonger. Det är förebåd allt detta, och min fulla öfvertygelse
är, att vid nästa krig, om någon af de intelligentare nationerna
är deri invecklad, så när segerns stora pris vinkar, finner man sättet
att styra ballongerna. Sedan skickar man en sådan ballong i oupphinnelig
höjd ofvan fästningen, och der släpper den ned en sådan der
melinit- eller dynamitbomb af jättedimension. Hvad är då fästningen
värd?

Men äfven om — mot all förmodan —- man ej skulle mägta att
finna konsten att styra ballonger, kan det ej gå på samma sätt ändå?
Jag påminner om Gambettas färd i ballong ut ur det inneslutna Paris.
Hans ballong var ej styrbar; men han steg upp en dag, när molnen
gingo mot söder, och hans ballong följde med molnen i oupphinnelig
höjd öfver de cernerande tyskarne. Nu, när man har disciplinerade,
dödsföraktande besättningar till militära ballonger, hvad hindrar att,
äfven om ballongen ej är styrbar, släppa upp den i lowart om fästningen.
Vinden för den öfver fästningen. Den låter i ett matematiskt
beräkuadt ögonblick sitt dödsbud falla, och fästningen är ej mer!

Men jag återvänder från dessa framtidsbilder, som man kanske
skall säga mig äro i ordets egentliga bemärkelse gripna ur luften. De
komma dock nog att bli verklighet!

Statsutskottet har ju ej här nedsatt det af Kong!. Maj:t begärda
anslaget till fästningsbyggnaderna. Det är blott de 50,000 kronor, som
begärts till de tre konstiga pansar-tornformiga lavetterna, som skulle
gå upp och ner i de i klippan huggna grafvarna — — bara de ej
stanna qvar der nere — —, med hvilka utskottet tyckt, att det kunde
något anstå. -— Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Casparsson: Man har, och med fullt skäl, talat om de
misslyckade försöken att föra försvarsfrågan framåt, men ingen menniska
har talat om de lyckade försöken att föra försvarsfrågan bakåt. Då
den föreliggande punkten af statsutskottets betänkande, angående anslag

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 29. 38

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

•(Forts.)

Lördagen den 30 April, f. m.

till Karlsborg, dertill lemuar en osökt anledning, ber jag att få behandla
äfven denna del af försvarsfrågan.

Sedan våra gamla fästningar blifvit raserade eller demonterade,
och naturligtvis bland fästningarna icke kunna räknas sjöfästningarna
vid Vaxholm och Karlskrona, hafva vi för närvarande en enda fästning,
den vid Karlsborg. Beträffande beskaffenheten af denna, har chefen
för fortifikationen lemnat en beskrifning, sohi återfinnes i statsrådsprotokollet,
sid. 52, och hvilken nyss af föregående falare blifvit
uppläst. Men skildringen är så upplysande, att jag tror att man kan
citera den en gång till. Chefen för fortifikationen upplyser nemligen,
att fästningen ännu är så godt som utan portförsvar, har ingen enda
port, som kan stängas, saknar stormhinder å sjölinierna samt jordskydd
framför slutvärnet och proviantförrådet m. m. En föreläsare i nationalekonomi
indelade för många år sedan gärdesgårdarne i positiva och
negativa, och om det är tillåtet att göra samma uppdelning i afseende
på fästningar, så kan man säga, att vi hafva en enda fästning, och
den af mycket negativ beskaffenhet. För att emellertid förbättra detta
förhållande, har chefen för fortifikationen ansett, att ett årligt anslag
af minst 250,000 å 300,000 kronor vore behöfligt, och för nästkommande
år föreslagit 350,000 kronor. Med afseende på de dryga anslagsäskanden,
hvilka i år framstälts under fjerde hufvudtiteln, har Kongl.
Maj:t nedsatt denna summa till 200,000 kronor, och nu, sedan de flesta
anslagsfrågorna på fjerde hufvudtiteln förfallit, så har statsutskottet
nedsatt summan till 150,000 kronor. Jag tror, att detta förfaringssätt
med skäl kan rubriceras under benämningen att avancera baklänges,
och detta blifver så mycket mer i ögonen fallande, då man tager
kännedom om de anslag, som förut, t. ex. på 1870-talet, lemnades till
Karlsborg. Statens tillgångar voro då visserligen icke större än för
närvarande, men man hade då i friskt minne de moraliska lärdomarna
från det fransk-tyska kriget, och 1871 års Riksdag beviljade till Karlsborg
för år 1872 en summa af 395,000 kronor, för år 1873 beviljades

300,000 kronor, för 1874 245,700 kronor och för 1875 325,000 kronor,
för 1876 325,000 kronor, för 1877 212,500 kronor och för 1878
388,250 kronor. Derpå, under trycket af de svåra åren i slutet på
1870-talet, minskades anslaget, så att för 1879 utgick 184,000 kronor;
sedan nedsattes det på 1880-talet till 100,000 kronor, och med undantag
för 1884 har det utgått med denna summa, ända tills det de sista åren,
efter tillkomsten af befästningarna på Vaberget, höjdes till 150,000
kronor. Hvad kan då vara anledningen till att, under det man för
närvarande förklarar sig så intresserad för försvarets stärkande, man
nedsätter anslaget till det fasta försvaret under hvad det varit på
1870-talet? Jo, mine herrar, enligt min uppfattning beror det på den
trippelalliance, som ingåtts emellan fåvitskheten, misstänksamheten och
den missförstådda sparsamheten. I den uppgjorda planen för centralförsvaret
skulle Karlsborg utgöra centralorganet, det skulle vara sjelfva
hjertat, som skulle drifva de förnyande och förstärkande krafterna ut

Lördagen den 30 April, f. no.

39 N o 29.

mot periferien. Den utgår från den både militäriskt och logiskt rigtiga
tanken, att för att en armé skall kunna bevara sin förmåga åt initiativ
och sin handlingsfrihet, skall den vara befriad från den stora attiralj,
som behöfves för att ersätta de under ett fälttåg uppkommande förlusterna.
Denna attiralj, detta förråd måste finnas på ett säkert ställe
bakom operationslinie»; ur denna synpunkt har derför Karlsborg icke
blott en defensiv, utan äfven en rent af offensiv betydelse. Denna
plan var uppgjord utaf män, fostrade i krigets skola och som på
Europas slagfält inhemtat krigets lärdomar, män sådana som Konung
Carl XIV Johan, fältmarskalken Sandels, general Cardell, general
Björnstjerna, fortifikationsgeneralen Franc Sparre m. fl. Denna uppgjorda
försvarsplan förvändes af fåvitskheten till en fullständig vrångbild,
och jag tror, att de politiska striderna på 1830- och 1840-talen
dertill medverkade. Misstänksamheten, som så lätt slår rot i upplysta
sinnen, tog fasta på denna vrångbild, och så kom sparsamheten till
— och så var koalitionen färdig.

Det är här fråga om en fästning, som enligt sakkunniges omdöme
har alla förutsättningar för att blifva en af de starkaste i Europa.
Låt vara, att den genom sin aflägsenhet från den sannolika krigsskådeplatsen
icke i allo fyller anspråken på en manöverfästning, men såsom
en centraldepöt, en vapenplats af första ordningen, har den alla förutsättningar:
lätta kommunikationer med Östersjön och Vesterhafvet och
med landets folkrikaste och bördigaste provinser, försvarbarhet, hvilken
genom de påbörjade befästningarna på Vaberget skulle ännu mera
förstärkas. Och »på denna fästning hafva vi nu byggt i 73 år, och
dock befinner den sig för närvarande i det skick, som chefen för
fortifikationen så drastiskt beskrifver. Detta om det fasta försvaret.
Beträffande det rörliga försvaret, så hafva vi en arméorganisation, ett
arf af store konungar och framsynta statsmän, hvilken ensam inom
det moderna samhället löst problemet att kunna använda den stående
hären i det produktiva arbetets tjenst, en arméorganisation lika mycket
egnad för krigets som för fredens värf, som visat sig kunnat lika väl
främja ordningens sak som frihetens sak, och som, under mer än 200
år, först under de senaste 4 till 5 decennierna visat sig behöfva en
reorganisation, och som, jag vågar säga det, ännu för 25 år sedan,
för att begagna ett uttryck ur 1865 års landtförsvarskomités utlåtande,
»ingen tänkande militär» skulle vilja utbyta mot de mer eller mindre
lösa organisationer, hvilka sedan hafva framkommit. I stället för att
bygga på den gamla genom seklen gående grunden, och på den
uppföra tvifvels utan nödvändiga förbättringar och tillbyggnader, har
man i stället försökt att underminera sjelfva grunden, för att i stället
uppföra en modern försvarsbyggnad, lämpad efter tidens fordringar,
men naturligtvis med lätt både under- och öfverbyggnad. Och huru
har det lyckats? Jo, så att man nog förmått undergräfva förtroendet
till det gamla, men hvart har den bebådade nya härligheten tagit

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:0 29. 40

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Lördagen den 30 April, {. m.

vägen? Ransaka riksdagsprotokollen och fråga det närvarande, och
vi kunna der erhålla svaret.

Vid betraktande af detta förstöringsarbete inom försvarets olika
områden, och då jag dertill lägger mullvadsarbetet å andra samhällshfvets
områden, har jag mången gång icke utan bäfvan kommit att
tänka på den sinnets och tänkesättets missvisning, som antikens uppfattning
brukade känneteckna såsom en varsel för stundande olyckor:
>Quos Jupiter perdere vidt, dementaU. Hvad framtiden bär i sitt
sköte känna vi icke, men få vi tro de politiska väderleksprofeterna,
skulle det icke saknas oväderscentra vid den politiska horisonten!
Vare dermed huru som helst, men jag har känt ett behof att, innan
min . stämma tystnat i den svenska riksförsamlingen, få uttala ett
varningens ord mot den bekymmerslöshet, som på detta område gjort
gällande. Hvad beträffar den föregående talarens funderingar om
luftballonger, så vill jag blott erinra, att man lika litet lärt sig styra
dessa, som den ärade talaren lärt sig att styra sin egen rika fantasi.
Det snart tilländagångna århundradets morgon belyste ett genom de
styrandes försummelse och vanvård förloradt Sveaborg; måtte icke
seklets afton skymma öfver ett genom Riksdagens vanvård och försummelse
ofullbordadt och oförsvarbart Karlsborg!

Herr talman, jag har icke rätt att framställa yrkande om högre
anslag än hvad Kongl. Maj:t begärt, men den rätt jag har, vill jag
begagna, då jag anhåller att kammaren, med afslag å utskottets hemställan
i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition, måtte
bifalla denna senare.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag skall icke hålla
något långt föredrag angående Karlsborgs befästande. Derför finnes
redogörelse så väl i årets som föregående års statsrådsprotokoll och
äfven i kamrarnes protokoll från föregående år. Men några ord måste
jag säga. Här har varit tal om, hvar striden skall stå då vi fa krig
om man skall slåss vid gränsen eller inne i landet. Ja, det är en alldeles
förlegad fråga, och den står icke längre på dagordningen. Det
faller icke någon bildad militär in att uppställa den frågan: hvar
skola vi slåss? Den frågan är i princip ofantligt lätt att besvara: vi
skola slåss så snart och öfverallt, då vi tro oss kunna strida med
framgång, det ma nu vara vid kusten, utanför Stockholms portar, eller
inuti landet. Det är den enkla regeln, men hvar platsen blir, det
kunna vi icke på förhand säga, ty olyckligtvis ligger initiativet hos
den anfallande och icke hos den, som skall försvara sig. Om vi ställa
upp oss på ett ställe, så kan det hända, att fienden icke kommer dit.
En sorglig sanning är emellertid, att landet ligger öppet för honom
i alla rigtningar. Genom att stärka vårt sjöförsvar kunna vi göra det
svårare för honom att landstiga på våra kuster och försena denna
landstigning, men förhindra den kunna vi icke. Således måste vi
motse möjligheten af att fa en fiende på Sveriges jord, och då ligger

Lördagen den 30 April, f. m.

41 N:0 29.

landet öppet för honom i alla rigtningar derför, att vårt fasta försvar
är lika jemmerligt tillgodosedt som vår arméorganisation, och svenska
hären saknar det stöd af befastade punkter, hvaraf den vore i så stort
behof under ett försvarskrig inom våra egna gränser. Den första och
vigtigaste punkten är Stockholm. Det ligger så till, att så snart den
svenska armén lidit något afbräck, är Stockholm tillspillogifvet. Det
är all sannolikhet för, att en fiende vänder sig mot Stockholm, så snart
han kan. Han inser nogsamt, hvilken fördel han drager af att sätta
sig i besittning af en för vårt nationella lif, för vår handel och industri
så vigtig punkt, som derjemte i strategiskt hänseende är af
största vigt. År 1857 gick Riksdagen in på en plan, att Stockholm
skulle befästas, och anvisade en mindre summa till arbetenas påbörjaude,
men redan två år derefter indrogs anslaget dertill, och sedermera
har man icke gjort annat än verkstält undersökningar och upprättat
nya planer för hufvudstadens befästande, men Kongl. Maj:t har
ryggat tillbaka för kostnaden. Den går löst på många millioner, och
förmodligen är det derför, som frågan icke åter kommit upp.

Den näst Stockholm vigtigaste platsen i mellersta Sverige är
Qvicksuud. Äfven der äro undersökningar gjorda och en plan upprättad,
men vidare har man icke kommit, och intet spadtag är der taget 1
Den tredje vigtiga punkten i södra och mellersta Sverige är en förrådsfästning,
der krigsförråden kunna ligga säkra för öfverfall, der
man kan samla ammunition och öfrig materiel, som behöfves för krigföring,
och der man vidare kan sammandraga vissa klasser af den unga
beväringen, öfva och organisera densamma, för att sedan skicka den
ut till armén, på sätt herr Casparson så vältaligt framhållit. Denna
fästning beslöts för öfver 70 år sedan, och med dess uppförande har
man sedermera fortgått, ehuru alltför långsamt. Det är dock bättre,
att den kryper fram, än att den lägges ned. Intet land i verlden utför
dock sådana arbeten på ett så olyckligt sätt, som vi gjort. När man
i utlandet besluter ett sådant företag, så får regeringen för ändamålet
ett kreditiv på hela den beräknade summan, hvilket den får använda
på bästa sätt. I Sverige får den blott en munsbit i sänder. Kostnaden
blir derigenom större, och företagets fullbordande drager ut i
evighet.

Nu säger man, att när fienden kommer till Karlsborg, är landet
i allt fall förloradt, och således fästningen gagnlös. .Tåg ber att med
några ord fa framhålla, att det alls icke är behöflig!, att fiendens armé
skall stå ända in i Vestergötland, för att Karlsborg skall träda in aktivt
i landets försvar. Jag skall taga ett par exempel ur krigshistorien.
1 det sista kriget mellan Ilyssland och Turkiet, när ryssarne
tagit Plewna och turkarne blifvit tillbakadrifna till söder om Balkanbergen,
skickades en betydlig rysk truppstyrka, under general
Gurkos anförande, öfver vestra delen af Balkan, så att den kringgick
turkarnes venstra flank och framryckte mot Adrianopel, som den anföll
från södra sidan, under det att en annan rysk armécorps öfver

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forte.)

N o 29. 42

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag tillKarlsborgs

fästningsbyggnad.

(Forts.)

Schipka-passet framgick mot samma stad från norra sidan. Der stod
en ganska betydlig turkisk corps, men den var icke mägtig att motsätta
sig ryssarnes dubbla anfall. Följden blef, att den turkiska armén
biet totalt upprifven, och dermed var kriget afgjordt, några dagar derefter
stod den ryska armén vid Konstantinopel. Adrianopel var omgifvet
af en gördel fältbefästningar, uppförda under kriget, men de
voro för svaga, och eröfrades af ryssarne, oaktadt tappert motstånd.
Hade nu Adrianopel i det stället varit en verklig fästning, så hade
turkarne kunnat hålla stånd der både länge och väl. Turkarne hade
åtskilliga stridskrafter qvar, som de hade kunnat sammandraga till
försvaret af Konstantinopel, om tid dertill gifvits dem. Kriget hade
då fatt en annan vändning, än det nu fick.

Ett annat exempel kunna vi hemta från inbördeskriget i NordAmerika.
Sydstaterna vuuno i början den ena bataljen efter den andra,
men nordstaternas öfvervägande magt gjorde sig småningom gällande.
Till slut skickade nordstaterna en armécorps åt vester och kringgiugo
så sydarméns venstra flank samt togo denna i ryggen. Följden blef,
att sydstaternas armé blef instängd mellan nordstaternas begge corpser
och måste kapitulera. Sådant kan hända äfven oss, om vi icke taga
oss till vara derför. När fienden kommit in i landet och striden står
i Södermanland och Östergötland, mellan Vettern och Mälaren, hvad
hindrar fienden att skicka en corps öfver Jönköping upp längs vestra
sidan af Vettern. Den väg han behöfver marschera är ej längre än
de ryssar och amerikanare gingo i de af mig nyss anförda exempel.
Ligga då våra krigsförråd öppna, förstör han dem och fortsätter upp
genom Tiveden samt tager den svenska armén i ryggen. Men är
deremot Karlsborg befästadt, så äro förråden skyddade, och fienden
kan icke gå förbi fästningen. Företaget är förhindradt, och uteblifver
sannolikt. Det finnes endast två vägar att följa genom Tiveden upp
mot Nerike: den ena är strandvägen längs Vettern, som leder alldeles
under fästningens kanoner, och den andra är vägen öfver Töreboda,
äfven denna tillräckligen nära Karlsborg för att kunna derifrån bevakas.
Ingendera vägen kan han gå fram, om blott vid Karlsborg står
en någorlunda stark corps, äfven om denna förnämligast består af beväring.
Således gifver Karlsborg oss garanti mot en sådan öfverrumpling,
som jag beskrifvit, och som eljest kan för oss blifva högst
olycksbringande.

Jag skall icke följa friherre von Krcemer på hans höga flygt, icke
heller i hans profetior. Jag undrade blott, att han icke till slut äfven
profeterade den eviga freden, lika väl som det andra han profeterade.
Men den profetian, att fästningar skola blifva onödiga, den tror man
icke på i Europa, lika litet som på den eviga freden, ty man bygger
fästningar med ökade krafter. Karlsborg duger icke längre, sade han,
emedan man kan skjuta på fästningen. Kan herr friherre Knemer uppgifva
någon fästning, som icke kan beskjutas? Det kan icke hjelpas,
att man kan skjuta på en fästning, men den kan skjuta igen. Det

43 N:o 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

är en gammal regel, att det är ingen konst att taga en fästning, der
»ingen hindrar gerningen.» Det är orimligt att tänka sig någon strid
mellan en anfallande armé och en död befästning, det måste vara kraft
mot kraft, eljest segrar ju kraften mot materien.

Hvad nu särskildt dessa kanonställningar beträffar, hvilkas anskaffande
statsutskottet anser böra uppskjutas till en blifvande bestyckning,
så vill jag påminna om, att Vaberget icke är en befästning af
gammal sort. Det är en helt ny modell, som väl icke är uppfunnen
i Sverige, men här tillämpas i sin fulla glans forsta gången. Hela befästningen
består af gallerier, insprängda i berget, det hela omgifvet
af en sprängd graf, för att skydda mot stormning. Från gallerierna
äro brunnar sprängda vertikalt upp till bergets öfre yta, och i dessa
brunnar skola kanoner uppställas, dels under skydd af pansartorn,
dels i lavetter, som kunna sänkas och höjas efter behag, så att de ej
synas längre stund än de fa sekunder, som fordras för skottlossningen.
Hitintills har man medhunnit ungefär hälften af galleriet i berget samt
något mer än hälften af anslutningsgrafven. Nu kommer i ordningen
att utspränga brunuarne för kanonerna. Som hvar och en inser,
kan man ej utskära dessa brunnar i berget så noga, som man skär ett
hål i träd. Vid sprängningen gå stycken ut än här än der, och hålet
blir en grop eller en gruföppning, som efteråt måste formeras genom
murverk eller beton, så att den får sin rätta form och storlek, sådan
denna erfordras för kanonen och dess lavettage. Med brunnen stå i
samband trappor, som leda ned till gallerierna och de deruti belägna
magasinen för ammunition. Äfven i sjelfva kanonbrunnen behof vas
åtskilliga inredningsarbeten, som måste utföras samtidigt med brunnens
utmurning. Men allt detta kan ej ske med nödig noggrannhet,
så vida man ej har ett lavettage att samtidigt passa in. Derför är
det af vigt, att dessa tre lavettager nu få anskaffas. Detta gör, att
det är nödigt att få de medel, som äro i fråga, för att kunna fortsätta
arbetet.

Herr friherre von Krsemer säger, att det kan ju hända, att lavetten
icke alls verkar, att den nekar att gå upp och ned, då den
skall begagnas. Ja, första gången kan det ju hända. Derför är det
också farligt att vänta med dessa lavetter till sist, derför bör man
skaffa dem i tid. Att dylika kunna gå upp och ned, vet man, ty de
äro försökta utomlands och äfven i Sverige.

Jag skulle mycket gerna se, att Karlsborg finge större anslag, än
det nu föreslagna, men då det ändock är bättre att krypa än att ligga
stilla, så får jag nöja mig med att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre von Krsemer: Blott några få ord. Herr friherre Leijonhufvud
utgick vid sin bevisning om Karlsborgs nödvändighet från
den tanken, att der skulle våra förråd vara skyddade. Det är just
det, som jag för min del icke tror. Jag tror, att denna fästning kommer
att tagas, och då hafva vi blott bedragit oss så mycket mer, om

Anslag till
Kar hborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 29. 44

Lördagen den 30 April, f. m.

vi der samlat alla för kriget nödiga förråd; då är det just angifvet för
fienden, hvar han kan gifva vår krigföring dråpslaget. Kunde verkligen
Karlsborg göras försvarsbart, det vore en annan sak, men det
är det jag betviflar och som jag fruktar att få sorgligt rätt i. Slutligen
måste jag äfven angifva ett opportunitetsskäl för bifall till statsutskottets
förslag. Saken är icke afgjord med att Första Kammaren
bifaller alla anslag till fjerde hufvudtiteln, utan det återstår ännu en
instans. Om vi vid hvarje punkt kullkasta statsutskottets sammanjemkningsförslag,
kan det ju dock hända, att vid det slutliga afgörandet
detta straffar sig.

Jag anhåller fortfarande, att statsutskottets förslag måtte bifallas.

Herr Casparsson: Den siste talarens anmärkning om, att en
mängd förråd i Karlsborg skulle kunna råka ut för det missödet att
blifva tagna, påminner om den resande, som blef anfallen af röfvare
och på tillfrågan, om han icke hade några vapen, svarade: »nej, lyckligtvis,
sådana hade jag icke, ty då hade de tagit dem med.»

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält, och vidare på bifall till Kong],
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

18 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

19 punkten.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag skulle bedja att äfven
afseende på denna punkt få yttra några ord. Huru det kommer
att tillgå, om det blir fråga om att vi anfallas af fienden, det är
naturligen på förhand omöjligt att säga. Det är fienden, som tager
initiativet, men man måste ju försöka att tänka på, hvilken punkt,
som sannolikt är mest hotad, och det torde för de fleste, som något
tänka på denna sak, vara påtagligt, att bland de mest hotade punkterna
äro, förutom Stockholm och Karlskrona, den öfverstå delen af
Norrland och Gotland. På båda dessa sistnämnda ställen har man särdeles
litet trupper, och det är svårt att hastigt skicka dit sådana,
hvarför trupperna på båda dessa ställen måste stödjas af befästningar.
Med anledning häraf har Kongl. Maj:t också anbefalt utredningar och
uppgörande af planer för befästningar på dessa båda punkter. Hvarför
jag för min del har tänkt, att början skulle göras med befästningarna
på Gotland, är af flera skäl, som jag ber att här i korthet få
angifva. Först och främst har man, enligt mitt förmenande, svårt

Anslag till befästningar
å
Ootland.

i

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Lördagen den 30 April, f. m.

45 N:0 29.

att tänka sig något krig, icke blott mot oss sjelfva, utan endast i vår Anslag till tenärhet,
då det är fråga om att upprätthålla neutraliteten, der Gotland “

icke är hotadt. Dess läge är alldeles för fördelaktigt för en krig- /portg)

förande magt, som har en flotta i Östersjön, för att ej denna ö skulle ^

vara aptitlig. Men är fråga om ett krig, der det gäller Sveriges vara
eller icke vara, så, huru nödigt det är för Sverige att bibehålla Gotland,
och huru mycket det än skulle nedsätta vårt försvar och inflytande
i öfrigt att förlora ön, kan man dock ej neka till att, är Gotland
förloradt, är derför icke hela Sverige förloradt. Följden deraf är, att
när vi hafva en armé, så liten till antal och svag till beskaffenhet,
kunna vi icke i ett sådant krig, der det gäller Sveriges vara eller
icke vara, skicka några trupper från fastlandet till Gotland, utan
Gotland måste försvara sig sjelf med de trupper det har. Gotland
har 3 beväringsbataljoner och litet artilleri. Ehuru denna beväring
är underkastad en vida längre öfning än fastlandets beväring, är det
gifvet, att dess skicklighet ej kan vara stor. Dessutom tillkommer,
att dessa beväringsbataljoner, i motsats till trupperna på fastlandet,
sakna stamtrupp. Således är det tydligt, att dessa trupper icke på
öppna fältet kunna motstå en 2 eller 3 gånger så stor styrka af vana,
utbildade fiender, utan dessa besätta ön ytterst hastigt. Hela truppen
måste derför stödjas af eu befästning. Har fienden öfverrumplat ön,
blir vid fredsslutet fråga, om vi få behålla den eller ej.

En befästning bör, enligt mitt förmenande, ej ligga vid hafvet,
derför att då måste den vara mycket stark och mycket dyrbar samt
fora en stor besättning af infanteri och i synnerhet artilleri. Fienden
kommer då med hela sin magt och behöfver icke landsätta en enda
man, utan kan med sina pansarfartyg närma sig och med sina stora
kanoner sönderskjuta fästningen, om den ej är sa byggd, att den kan
motstå anfallet. Men för att kunna strida mot fiendens pansarfartyg,
erfordras eu synnerligen stark fästning, och en sådan kan det icke
ifrågakomma att anlägga på Gotland. Således måste man draga sig
inåt landet för att tvinga fienden att landsätta ej blott trupper, utan
äfven belägringsartilleri, hvilket ju alltid är besvärligt. Under flera
år hafva på Gotland skett undersökningar, och både chefen för generalstaben
och chefen för fortifikationen hafva varit ense om, att det
enda lämpliga stället för en befästning derstädes vore Tingstäde. Det
finnes många punkter, der man kan anlägga en befästning, men den
blir alltid mycket dyrbar, utom der. Sjelfva platsen vid Tingstäde är
på högra sidan flankerad af Tingstäde träsk. Det är en fullständig
sjö, som ej är så liten. På venstra sidan åter har man Martebo myr.

Det säges visserligen, att den skall torrläggas, men denna myr är
mycket stor, och således har man först och främst eu ofantlig slätt,
som fienden ej kan gä öfver så lätt, och dessutom blir den ej utdikad
öfverallt. Vid den del deraf, som ligger närmast intill platsen för
den ifrågasatta befästningen, är myren ganska sank och blir der minst
torrlagd. I händelse af krig är dessutom ingen svårighet att stoppa

N:o 29. 46

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag till
fästningar
Gotland.
(Forts.)

f-afloppet och öppna en kanal från Tingstädesjön, samt på någon tid
försätta denna del af myren i sumptillstånd igen.

Jag vågar således påstå, att af strategiska skäl är nödvändigt att
hafva en befästning, att den bör ligga vid Tingstäde, och att man,
enligt mitt förmenande, kan inskränka sig till det af Kongl. Maj:t
ifrågasatta beloppet. Men deremot kan jag icke gå in på hvad utskottet
sagt, att man först bör hafva fullständiga ritningar och kostnadsförslag.
De förra kunde naturligen vara fullständigare, men jag
vågar påstå, att de redan förefintliga ritningarna och förslagen äro
alldeles tillräckligt utarbetade, för att man deraf skall kunna bedöma
hela saken och dess ungefarliga kostnad. Att på förhand nedlägga
ett ännu större arbete på detta, dertill sakna vi tid och penningar.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Ja, det är nog
sant, att Gotland i alla våra försvarsplaner varit en bekymmersam
punkt. Ön ligger så exponerad, att man ej kan dölja för sig, att den
kan blifva föremål för ett fiendtligt anfall ofantligt hastigt, och beklagligtvis
kan man ej heller neka till, att under ett krig Gotland i
längden måste tillhöra den, som är herre i Östersjön. Men deraf
följer likväl icke, att vi böra öfvergifva försvaret af Gotland. Gotland
är en värdefull ö, och gotländingarne sjelfva vilja icke skiljas från
oss. Jag vill ej alldeles obetingadt antaga, att gotländingarne måste
lemnas att försvara sig sjelfva, men sannolikt är, att de åtminstone
vid det första öfverfallet måste till en tid gorå det. Sedermera kan
det ju hända, att äfven en fiendtlig herre på Östersjön ej kan bevaka
så noga den korta väg, som ångbåtar hafva att tillryggalägga från
fastlandet till ön, och att vi kunna skicka dit litet trupper, men till
dess sådan undsättning anländer måste de gotländska trupperna se
till huru de kunna försvara sig och sin ö, och dertill behöfva de ett
fast stöd för sina förråd och sig sjelfva. Derför har det''länge varit
fråga om att få en fast punkt på Gotland, och jag har i egenskap af
fortifikationsofficer varit der flere gånger och berest ön.

Vore det eu stor sjömagt, som egde Gotland, så vore utan tvifvel
Fårö den lämpligaste platsen, men der fordras många millioner till
hamnens fullständigande och befästande, och vi kunna derför ej tänka
på den platsen, som utan storartade befästningar är allt för mycket
utsatt för beskjutning från sjösidan och anfall från landsidan. De
öfriga hamnarna på ön kunna alla beskjutas från sjösidan och äro
således icke lämpliga.

Af de punkter inne på ön, som kunna komma i fråga, är Tingstäde
utan tvifvel den bästa. Der korsa sig 5 å 6 vägar, på östra sidan
ligger Tingstäde träsk och på den vestra Martebo myr, hvilken dock,
på sätt redan är nämdt, till stor del kommer att uttorkas. I söder
ligger Vide myr, och på norra sidan Elinghems myr. Der äro således
4 pass, men mellan dessa är vägen öppen och ingen svårighet är
att komma fram. Detta låter ju i det hela bra, men å andra sidan

Lördagen den 20 April, f. m.

47 N:o 29.

kan man ej neka till, att Tingstäde äfven har vissa svagheter. Ting-Anslag till ber
städe träsk, som utgör ställningens förnämsta flankstöd, är ej större än a

att en corps kan marchera omkring det på föga mer än en dag. Den ''

svenska trupp, som står vid Tingstäde, och dervarande befästning är ^ or ''
således utsatt för ett sannolikt anfall från både norra och södra sidan.

En del af Tingstäde träsk är icke bredare, än att artilleriet kan skjuta
deröfver, och sålunda understödja anfallen mot norra och södra sidan.

Detta gör, att den befästning, som der skulle uppföras, icke får vara
för svag, och jag kan icke dela den åsigt, herr krigsministern uttalade,
att man skulle kunna nöja sig med en liten permanent skans, och att
resten af de erforderliga befästningarna skulle kunna fulländas i krig.

Dessa fulländningar i krig hafva först det felet, att de sällan blifva
fardiga af brist på tid och arbetsfolk, och om man frågar befalhafvaren
på Gotland, huru många man han kan lemna till detta arbete, så svarar
han »icke en enda; jag behöfver hvarje man för att gifva dem någorlunda
erforderlig krigsbildning under den korta tid, vi möjligen kunna
påräkna innan fienden kommer.» Sådana befästningsarbeten äro drygare
att utföra, än man vanligen föreställer sig, och är jordskorpan
grund, så som fallet är å större delen af norra Gotland, så att jord
måste sammanskrapas från vida ytor, så går arbetet oberäkneligt långsamt.
Vid Tingstäde går visserligen fram en grusås, men skall gruset
transporteras eu längre eller kortare väg, så blir tiden och arbetet
likaledes oberäkneligt. Vidare behöfva dessa befästningar hafva eu
ganska stor styrka mot beskjutning och stormning, ty de blifva utsatte
för båda delarne. Slutligen måste inom en sådan mindre fästning
finnas goda skyddade logement för manskapet och förrådsrum för
truppens förråd. Ingen af dessa nödvändigheter kan vinnas genom
nu ifrågasatta lilla permanenta skans, med tillfälliga fältverk, i krigstid
utförda.

Under sådana förhållanden anser jag mig för närvarande icke
kunna framställa något yrkande, utan tror, att saken far tagas upp
igen i fullständigare skick.

Herr Östergren: Jag skall anhålla att få begära proposition på
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, på de skäl, som finnas anförda i statsrådsprotokollet,
och på hvad som i dag yttrats af chefen för landtförsvarsdepartementet.

Friherre Klinckowström: Jag vill yttra endast några få ord
med afseende å denna vigtiga fråga.

Det behöfves snart sagdt inga militäriska kunskaper, synes mig,
för att klart inse, att, i händelse af ett större krig med Östersjön
såsom krigsteater, det för Sverige är omöjligt att skydda Gotland för
främmande inagters ockupation. Denna sä kallade Östersjöns perla
är sä dyrbar för krigförande främmande magter i Östersjön, att det
icke lider något tvifvel derom, att den blifver ett af de första objekt,

N:o 29. 48

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag till be- som dessa magter komma att kasta sig öfver och besätta. Vid tanken
^Gotland ° P** hvilka ofantliga militärmagter som omgifva Gotland, nemligen
(Forts)'' Kyssland, Tyskland och England, tyckes det för hvar och en böra
vara alldeles klart, att det är för oss omöjligt att skydda denna ö.
Enligt min mening finnes icke annat än ett sätt att bevara Gotland
åt Sveriges rike, nemligen att på diplomatisk väg få de stora militärmagterna
att förklara Gotland för neutralt område. Att detta ej är
omöjligt, tager jag för alldeles afgjordt. Jalousien mellan nämnda tre
magter är nemligen så stor, att jag tror, det de skola ingå på denna
neutralitetsförklaring, på det att icke en af de tre vid ett utbrytande
krig skall göra sig till herre öfver denna dyrbara ö.

Det är på denna grund, som jag tror, att hvarje större anslag
för att söka under krig bevara Gotland åt oss är bortkastade penningar.
Och jag yrkar derför bifall till statsutskottets förslag.

Friherre von Kraemer: Jag skall börja med en bekännelse: att
det var med ytterlig motvilja, jag slutligen i utskottet slöt mig till
det afstyrkande resultat, hvartill utskottet kommit. De åsigter, jag
nyss vid behandlingen af en annan punkt uttalat, angående hvar det
vore för oss lämpligt att anlägga befästningar, torde tillräckligt belysa,
att det enligt min mening — om något skall befästas — det är just
de yttre, farligaste punkterna, der sådant bör komma i fråga. Om vi
kunde åstadkomma ett verkligt kraftigt befästande af Gotland, skulle
troligen de medel, som härtill användes, icke, såsom den siste talaren
yttrade, vara bortkastade penningar, utan ganska sannolikt vara väl
använda. Ty om kriget komme att föras på hittills vanligt sätt, och
om det ej räckte alltför länge, innan vi finge hjelp, kunde dock i en
fästning den styrka, som funnes på Gotland tillgänglig, hålla sig, och
då vore det icke vid fredsslutet ett fullbordadt faktum, att Gotland
vore eröfradt. Är det deremot taget, är det mer än tvifvelaktigt,
huru vida vid uppgörelsen icke den lilla statens intressen få sitta
emellan.

Att på diplomatisk väg söka åstadkomma Gotlands neutralisation,
lärer svårligen kunna lyckas; och som i alla fall frågan härom hör,
så att säga, icke till fjerde, utan till tredje hufvudtiteln, lemnar jag
densamma.

Det andra skälet, hvarför jag slutligen bestämde mig att vara
med om det afstyrkande utlåtandet, var, att jag befinner mig på ungefär
samma ståndpunkt som friherre Leijonhufvud, hvilken icke finner sig
kunna göra något yrkande i anseende till de för och emot, som här
kunna sägas; men i statsutskottet kan man icke nöja sig med att ej
gorå något yrkande, utan måste besluta sig för endera, och då tyckte
jag, att betänkligheterna för ögonblicket voro öfvervägande. Och då
ej heller var föreslaget något annat påbörjande af befästningar än ett
simpelt exproprierande af mark, hvarmed väl kan anstå till ett annat
år, då ritningarna äro färdiga, kostnadsberäknarue eniga och det verk -

49 N o 29.

Lördagen den 30 April, f. in.

ligen blifver på tal att anlägga befästningar, beslöt jag mig för att Anslag till
biträda det afstyrkande utlåtandet. fästningar

För öfrigt är det mig fullkomligt likgiltigt, om kammaren i denna Valland.
punkt ej bifaller statsutskottets utlåtande, men jag är ex offttio skyldig (Forts-)
att yrka bifall till detsamma.

Herr Bergström: I motsats till den siste talaren tager jag mig
friheten att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Enligt min
tanke är detta ärende icke så outredd som statsutskottet förmenat,
hvilket förmenande gifvit utskottet anledning att hemställa om afslag
å Kongl. Maj:ts proposition. Utskottet säger sig icke vilja »ingå i
pröfning huruvida, med uppförande af permanenta befästningar å
Gotland, det dermed af sedda ändamål i verkligheten skulle vinnas»;
men »då fullständiga ritningar och kostnadsförslag till befästningarna
ännu ej hunnit uppgöras» har utskottet funnit frågan erfordra ytterligare
utredning.

Går man nu till handlingarna i målet, finner man, att alla militära
sakkunnige, som undersökt förhållandena på Gotland, för att utse en
lämplig plats för en befästning, äro ense derom, att Tingstädc är det
enda ställe, som kan komma i fråga. Chefen för fortifikationen har förklarat,
»att, enligt de undersökningar, som vid så väl flera föx-egående
som 1891 års fälttjenstöfningar med fortifikationens officerare verkstälts,
och hvilkas resultat jemväl bekräftats af chefen för generalstaben
vid de besök, som han tillsammans med chefen för fortifikationen gjort
å ön, den enda försvarsställning uti det inre af Gotland, som lämpade
sig för ifrågavarande ändamål, vore trakten kring Tingstäde.»

Nu är jag för min del, utan att vara sakkunnig, dock på det klara
med, att eu dyrbar sjöbefästning icke kan komma i fråga, utan att
mau äfven på Gotland får söka åstadkomma en befästning i det inre
af landet, tjenlig att vara eu stödje- och replipunkt för det fåtaliga
manskapet. Man bör, enligt min tanke, gifva något på hand, att
Gotland skall fa eu sådan befästning.

Den 24 april 1808 inryckte ryssarne i Visby. Få samma dag
1892 har Gotlands försvarsförbund affärdat en skrifvelse till Kongl.

Maj:t, deri det uttalar »den fasta och ödmjuka förhoppning, att Riksdagen,
såsom representerande Sveriges folk, skall i likhet med hvad
Sveriges regering redan gjort, ådagalägga högsint nitälskan för värnandet
i nödens stund af den aflägsna öus trygghet samt dess svenska sjelfständighet
och frihet».

Jag kan icke föreställa mig, att man säger något afgörande ord
i afseende på sjelfva sättet för befästningens utförande, i fäll man
beviljar det anslag, som Kongl. Maj:t äskat. Såsom synes af Kongl.

Maj:ts proposition, äro de begärda medlen afsedda till inlösen af
mark ä Martebo myr. Ju längre torrläggningen af denna myr fortgår,
dess dyrare blir marken, och derför bör inlösen ske ju förr dess hellre.

Någon nämnde samtalsvis till mig, att det ju icke kan komma i
Första Kammarens Rot, 1892, N;o 29. 4

N:o 29. 50

Lördagen den 30 April, f. m.

Anslag till be
fästningar å
Qotland,.
(Forts.)

Anslag till fortsättande
af
generalstabens
topografiska
arbeten.

fråga att anlägga en centralfästning på Gotland. Det är icke fråga
om att anlägga någon centralfästning. Den ifrågasatta befästningen
är icke i någon mån att likställa med Karlsborgs fästning. Det är
icke meningen att der förvara rikliga förråd, utan meningen är att
för den svaga öbeväringen få en fast punkt, der den kunde försvara
sig.

Jag skall icke inlåta mig på att afgöra, huruvida chefen för
landtförsvarsdepartementet eller chefen för fortifikationen har rätt i
afseende på detta verks beskaffenhet. Jag vill dock säga, att jag är
kanske mera benägen för att gifva den senare rätt och antaga, att det
kräfves tre permanenta fasten för att inrymma öns militära styrka.
Men derom är ju icke fråga nu. Man gifver gotländingarne på
hand, att de skola få en sådan befästning, som de så lifligt önska.

Hvad beträffar en föregående talares yttrande, att man icke kan
försvara Gotland, så tror jag icke derpå. Den, som vill försvara sig,
kan försvara sig. Hade grekerna tänkt annorlunda, när Asiens barbarer
under Artaxerxes’ och Xerxes’ regeringar framryckte mot Grekland,
hade de blifvit underkufvade. De trodde på möjligheten att försvara
sig, och de försvarade sig. Och slutligen blef det de, som inträngde
i och blefvo herskare öfver barbarernas land.

Herr Philip son: En ärad talare har nyss yttrat, att Gotland,
denna Östersjöns perla, vore dyrbar för stormagterna. Men är det
så — och det är nog så — är den ändå dyrbarare för oss att ega.
Och hvarje åtgärd, som vidtages till betryggande af vår eganderätt
till denna perla, anser jag för min del vara välbetänkt, hvarför jag
ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes, jemlikt
derunder förekomna yrkanden, propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält, och vidare derpå,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

20 och 21 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

22 punkten.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Det är visserligen icke
stora forhoppningar att fa bifall till Kongl. Maj:ts förslag, som framkommit
tre år å rad och förut afslagits af Riksdagen. Det är dock
endast fråga om 15,000 kronor för att påskynda arbetet med kartläggningen
af Sverige. Man kan ju egentligen icke kalla det ett

51 N:0 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

militäriskt anslag, fastän arbetet utföres af generalstabens topografiska Anslag till

afdelning. Visserligen behöfva militärerna kartor under krig,

under fred torde äfven andra menniskor minst lika mycket. behöfva Jtopografigka

kartor. Så snart fråga är om att anlägga nya kommunikationsleder arbeten.

behöfvas kartor, och vid stora egendomsköp, stora skogsköp behöfvas (Forts.)

kartor.

I hafven sett, mine herrar, den karta, som hänger ute i den så
kallade sammanbindningsbanan. Norr ifrån räknadt har man ej kommit
längre än till Haparanda och söder ifrån ej längre än till Vermland.

Således är hela den mellanliggande delen i saknad af göda kartor.

Det bör derföre ligga i allas intresse att få kartan färdig. Och så
vidsträckt som Sverige är, torde det vara nödvändigt, att det begärda
anslaget beviljas.

Jag har endast velat framhålla detta till förklarande af behofvet
af den äskade summan.

Herr Helander: Frågan om anslag till det topografiska kartearbetet
har nu fullständigt samma ställning som vid sistlidne riksdag.

Då, såsom nu, hade statsutskottet enhälligt tillstyrkt nedsättning i det
af Kongl. Maj:t begärda anslaget å 90,000 kronor till 75,000 kronor.

Emellertid beviljade denna kammare utan votering det högre anslaget.

Nu, såsom då, föreligger ett särskildt skäl för att bevilja det högre
anslaget dermed, att det på senaste tiden blifvit nödvändigt att omarbeta
de äldsta topografiska kartorna. Skulle nu endast det lägre
anslaget beviljas, blefve följden, antingen att detta arbete måste eftersättas,
eller ock att den fortsatta kartläggningen af ännu ej kartlagda
trakter måste fördröjas.

Sant är väl, att vid sista riksdagen i den gemensamma voteringen
det högre anslaget på några röster föll igenom, men jag vill erinra
derom, att vid denna votering icke färre än 113 ledamöter i denna
kammare röstade för det högre anslaget. Jag kan icke finna annat,
än att Första Kammaren genom att nu bifalla statsutskottets hemställan
skulle handla alldeles inkonseqvent mot förra året, och jag
skall derför be att fa yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning.

23—25 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 23 och 26 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 59, i anledning af väckt motion
om tillämpning af ifrågasatt grundskatteafskrifning jemväl å lösesum -

N:o 29. 52

Lördagen den 30 April, f. in.

Höjning i af
giften för de
enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt.

“ano för hemmansräntor, som i anledning af upphörandet utaf rättsförhållandena
mellan kronan och Sala bergslag skolat uppdebiteras,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 23 och 26
innevarande april bordlagda betänkande n:o 6, angående allmänna bevillningen,
biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 23 och 26 i denna manad bordlagda betänkande n:o 7,
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

2 punkten.

Herr Sandberg: Då bevillningsutskottet enhälligt tillstyrkt den
i ämnet väckta motionen, skall jag icke framställa något yrkande, utan
vill endast begagna tillfället att uttala min åsigt, att det alltid synts
mig mindre rättvist, att denna skatt på enskilda bankers sedelutgifning
beräknas efter högsta beloppet af utelöpande sedlar och icke
efter medelbeloppet. Ofta händer ju, att sedelutgifningen under åtta,
fjorton dagar kan springa upp med betydliga belopp, och af en sådan
tillfällig förökning af sedelstocken har en bank icke någon vinst, som
på minsta sätt motsvarar den deraf föranledda förhöjda beskattningen.

Herr Ericsson: Jag skulle väl icke hafva begärt ordet, om icke
en föregående talare yttrat sig i ämnet, men jag tror äfven för min
del, att, ehuru bevillningsutskottet i denna punkt varit af en högst
ovanlig enighet, dess betänkande dock förtjenar att underkastas en
liten granskning från Första Kammarens sida.

Jag vill då erinra dem, som icke voro med 1887, att det förslag,
som da förelag, icke gick sa hastigt igenom som det nu föreliggande
synes skola komma att göra. Det var då en ganska betydlig majoritet
i denna kammare mot bevillningsutskottets förslag att höja ifrågavarande
skatt med en krona till tre kronor för hvarje tusen kronor.
Ehuru bevillningsutskottet äfven 1887 fann lämpligt att tillstyrka denna
förhöjning på grund af motion af åtminstone en af dem, på hvilkas
motion dess betänkande nu är grundadt, så hade utskottet dock vissa
betänkligheter, och en punkt har jag ansett Renligt att recitera. Utskottet
säger om motionen, »att genom motionen afses all enskild sedelutgifnings
upphörande, är tydligt». Detta kunde ju utskottet hafva

Lördagen den 30 April, f. m.

53 N:0 29.

skäl att säga, då herr Oskar Erickson den tiden begärde 20 kronor Höjning i affär
tusen. Men emellertid synes deraf, hvilka afsigter utskottet då ^ngkild^ban
anade ligga under den föreslagna höjningen af ifrågavarande skatt, kemag stdelNu
har man deremot icke däst något afseende vid den många gånger utgifningsräit.
uttalade tanken hos det parti, som icke är vän af enskilda banker, att (Forts.)
man på den nu ifrågasatta vägen, genom ökad skattläggning, skulle
undertrycka dem eller egentligare deras sedelutgifning.

I betraktande af den föreslagna, jemförelsevis ganska stora förhöjningen
af ifrågavarande skatt, kan det vara fråga, om icke bevillningsutskottets
ledamöter härvid, för att komma till enighet i andra
för dem vigtigare saker, uppoffrat en personlighet eller lagt en börda
på dem, som åtminstone inom utskottet icke voro i tillfälle att försvara
sig.

Det skulle kanske vara fåfängt att yrka afslag; men då jag hoppas,
att många, i likhet med mig, anse den föreslagna höjningen vara
alltför stor, vill jag yrka på återremiss af betänkandet.

Herr Ca valli: Jag kan försäkra den siste talaren, att vi i utskottet
icke uppoffrat något för att komma till detta resultat. Dertill
hafva vi kommit utan några kompromisser. Jag kan ej heller förstå
huru han kan säga, att vi hafva lagt en börda på dem, som icke kunna
försvara sig. Jag tror, att man kan påstå, att de, som till sina försvarare
hafva de båda sista talarne, äro väl försvarade.

Det är icke en ny pålaga, vi vilja lägga på bankerna. Det är
eudast en liten förhöjning i den pålaga, som redan utgår. Vid en
undersökning om det är med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att en förhöjning eger rum, vill jag till eu början påpeka, att de enskilda
sedelutgifvande bankerna nyligen sluppit ur det osäkerhetstillstånd,
hvari de befunnit sig, i det att Kongl. Maj:t beviljat dem ny
oktroj för 10 år. Redan i denna omständighet finnes anledning att
verkställa förhöjningen nu, derest bankerna eljest tåla vid densamma.

Härutinnan lemnar den af bankinspektören uppgjorda »öfversigt af
de enskilda sedelutgifvande bankernas och aktiebankernas bokslut för
år 1890 samt deras ställning efter disposition af vinstmedlen för
samma år» en myckel god ledning. Enligt denna officiella handling
utgjorde bankernas kapital den 1 januari 1890: grundfond 56,200,000.
Bruttovinsten utgjorde 11,300,000 och nettobehållningcn 6,000,000 i
runda tal. Bruttovinsten motsvarar närmast 20 procent och nettovinsten
närmast 11 procent å grundfoudskapitalet. Vinstutdelningen
utgjorde i eu bank tolf procent, i sex tio procent, i eu nio procent,
i tio åtta procent, i fyra sju procent i eu sex och eu half procent, i
två sex procent och i eu tre procent. Således af rikets 26 banker
har endast en enda lemna! lägre utdelning än sex procent. Och denna
bank var Kalmarbanken, i hvilken af allmänt kända skäl utdelningen
blifvit temligen låg. Men den lemnade utdelningen är icke enda vinsten
af bankernas rörelse. Under de år, bankerna existerat, har hop -

N:0 29. 54

Lördagen den 30 April, f. m.

Höjning i af- samlats en reservfond af 10,940,342 kronor och till framtida disposition
gifte* M de afsatts 5,213,525 kronor eller tillsammans 16,153,867, således nära 30

kemas sedel- Procenl af hela grundfonden. . , . . ,

utgifningsräit. Nu kan man kanske säga, att i följd af ökningen i afgiften för
(Forts.) sedelutgifningen resultatet icke kommer att blifva så godt. Då hafva
vi naturligtvis att undersöka, hvilken rol ökningen spelar. Bevillningsafgiften
af de sedelutgifvande bankerna utgick 1890 med ett
belopp af 198,684 kronor. Med den föreslagna förhöjningen skulle
afgiften utgjort 331,140 kronor, och ökningen således uppgå till 132,456
kronor. Om jag drager denna sista summa från nettovinsten 6,043,981
kronor, visar sig, att äfven om den högre sedelutgifningsafgiften då
gält, skulle bankerna lemnat en nettobehållning af 5,911,525 kronor.

Under år 1890 afsattes till reservfonden 416,000 kronor och till
framtida disposition 907,000 kronor eller tillsammans 1,323,000 kronor.
Drager jag härifrån det belopp, hvartill med förhöjningen sedelutgifniugsskatten
skulle uppgå, finner man, att år 1890, utan att minska
utdelningen med ett enda öre, dock till nämnda fonder skulle kunnat
afsättas 1,191,000 kronor.

I eu sådan undersökning som denna borde man besvara den frågan:
Huru stor är vinsten af sedelutgifningen? På denna fråga är
dock svårt att lemna ett bestämdt svar; men om jag vågar antaga,
att sedelutgifningen lemnar bankerna lika stor vinst som den ränta,
bankerna erlägga för penningar insatta på upp- och afskrifning, eller
2 å 3 procent — jag har hört uppgifvas att man skulle dertill beräkna
vinsten å sedelutgifningen — så, hvad gör 2 å 3 procent på den
summa, 61,200,000 kronor, som de enskilda bankerna hade utelöpande
den 31 sistlidne mars? Jo, öfver 1,200,000 kronor å 1,800,000 kronor.
Då den ifrågasatta afgiften uppgår till endast 331,140 kronor, synes
mig, som om utskottet handlat ganska moderat mot de enskilda bankerna
genom att framlägga det nu förevarande förslaget, hvartill jag
yrkar bifall.

Herr Ericsson: Jag finner visserligen, att bevillningsutskottet

fått eu så vältalig sakförare, att det är svårt för mig, som knappast
har betänkandet till hands, mot honom lemna ett jemförligt svaromål.
Jag vill dock rätta ett fel, som han i sitt anförande begått. Han
talade nemligen om den stora vinst, bankerna skulle göra. Jag vet
visserligen att några ha stor vinst, men jag känner till andra, som
understundom knappt gifvit någon utdelning alls. Bankerna erlägga
ju emellertid bevillning för sin vinst. Sätt då hellre en högre bevillning
för bankvinsteu, men låtom oss icke slå in på denna väg och
pålägga en sådan här accis, ty detta är en accis! Och man har icke
gjort sig reda för om den är rättvis eller icke!

Den föregående talaren påpekade orättvisan af att lägga högsta
beloppet samtidigt utelöpande sedlar till grund för skatten, ty det
vore endast en kort tid af året som denna sedelstock vore utelöpande.

55 N:o 29.

Lördagen den 30 April, f. m.

Jag anser derför att i den delen återremiss bör ega rum, så vida Höjning i af
med bevillningen åsyftas rättvisa och meningen icke är att taga på ^{kildi^banett
ställe, der det finnes, för att lägga på ett annat ställe, der det );ernas 3ajelfattas.
År deremot meningen att försvaga de enskilda bankernas utgifningstätt.
verksamhet, så kan man bifalla betänkandet. (Forts.)

Som jag likväl icke tror att detta är meningen, vidhåller jag mitt
yrkande om återremiss.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag är icke med
i styrelsen för någon bank, men har haft tillfälle att ganska väl taga
reda på bankväsendet. Min uppfattning är den, att det för bankernas
ekonomi är af ganska liten betydelse, om man pålägger en något större
skatt, ty följden blifver blott den, att bankerna taga igen den ökade
skatten af publiken genom att sätta ned depositionsräntan en half
procent några månader eller höja utlåningsräntan eu half procent någon
tid, och de få sålunda precis detsamma i inkomst. Men, säger man,
kreditaktiebolagen konkurrera med dem. Det har ingen fara med
den saken! De följa så gerna med, och det blir publiken som får betala
skatten. Dessutom förlorar sedelutgifuingen allt mera af sin betydenhet
för de större bankerna. Det är med de upplånade medlen de
hufvudsakligen sköta sig.

Jag anser emellertid detta sätt att anfalla de enskilda bankerna
vara orätt. Då Kongl. Maj:t har rättighet att meddela koncession för
här ifrågavarande banker, böra de ega rätt att åtnjuta de fördelar de
hafva vid koncessionens meddelande, så länge denna varar. Att genom
ökad beskattning söka komma åt dem är derför ur konstitutionel
synpunkt orätt och borde ej komma i fråga.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Ca v all i: Jag tillåter mig att fästa uppmärksamheten derpå,
att det år, för hvilket jag lemnade redogörelse, icke var godtyckligt
valdt, utan att det är det sista, för hvilket någon officiel uppgift föreligger,
och att jag således hade allt skäl att grunda min framställning
på förhållandena under det året.

Vidare ber jag att få erinra, att en återremiss icke torde tjena
till mycket, då Andra Kammaren redan fattat sitt beslut i ämnet och
godkänt utskottets förslag. Vid sådant förhållande skulle en återremiss
endast föranleda till en hemställan från utskottet, att Första
Kammaren ville fatta beslut i frågan.

Gent emot den siste ärade talaren ber jag att få påpeka, att, på
sätt jag i mitt förra anförande sökte visa, genom en sådan förhöjning
af afgiften för sedelutgifningsrätten, som här ifrågasatts, de enskilda
bankernas verksamhet hvarken skulle förhindras eller försvåras, och
jag tror mig ock hafva visat, att, om den förhöjda afgiften skolat erläggas
under för]idet år, bankerna äfven med de räntesatser, som då
gälde, lemnat ett sådant resultat, att de kunnat betala den högre afgif -

N:o 29. 56

Lördagen den 30 April, f. ra.

Höjning i af- ten och hafva en ganska betydlig behållning utöfver utdelningen till
enskilda^an- aktieegai;ne för afsättning såväl till reservfonden som till framtida
kornas sedel- användning.

utgifningsrätt. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Unger: Jag är i allt väsentligt förekommen af friherre
Leijonhufvud. Jag tror i likhet med honom, att bankerna nog kunna
bära den här ifrågasatta beskattningen, men jag finner den vara ur
priucipiel synpunkt origtig och vill derför för min del icke vara med
derom. Man kan ju visserligen härtill svara, att den origtiga principen
redan är etablerad genom den nuvarande beskattningen, och det förhåller
sig nog också så, men jag håller före att, då man finner sig
vara inne på en orätt väg, man åtminstone icke bör gå än längre på
densamma. Jag får derför yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Sandberg: Jag ber att få nämna, att i södra Sverige, der
jag känner förhållandena, sedelutgifuingsrätten icke anses lemna den
ränteafkastning, som den näst siste talaren uppgifvit, utan den egentliga
fördel, denna rätt der medför för bankerna, består deri, att de
kunna hålla eu mängd afdelningskontor derigenom att de vid dessa
hafva i sina egna sedlar räntefri kassa. En så stor vinst, som den
ärade talaren angaf, torde endast förekomma i Norrland, der man på
grund af de stora områdena för bankernas verksamhet kan hålla sedlarne
utelöpande en längre tid. Erfarne bankmän i södra Sverige
säga, att 8 å 10 dagar är medeltiden, under hvilken sedlarne der
kunna hållas utelöpande, och hvad som på en sådan tid kan förtjenas
är icke särdeles mycket.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats dels bifall
till hvad utskottet hemstält, dels afslag derå, dels ock att punkten
skulle visas åter till utskottet.

Derefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits afslag å utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 2 punkten
af sitt betänkande n:o 7, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Lördagen den 30 April, f. m.

57 N:0 29.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej—47.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 23 och 26
innevarande månad bordlagda betänkande n:o 8, i anledning af väckt
motion om höjande af bevillningsafgiften för spelkort, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

ej mindre till Riksdagens skrifvelse, n:o 39, till Konungen,
angående ändringar i koDgl. förordningen den 24 oktober 1885 om
försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke
spirituösa drycker,

än äfven till följande delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;
n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;

n:o 5, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontor;

samt

n:o 6, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och i
riksgäldskontoret i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende
å uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.27 e. m.

In fiilem

A. von Krusenstjerna.