RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 27.

Onsdagen den 27 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade: Då den
23 sistlidne mars i denna kammare förevar frågan om afskaffande af
patronatsrättigheterna, yttrade jag bland annat följande: “Dem, som
känna förhållandena i trakten af Stockholm, kan jag påminna om ett
annat fall af simoni, som dock doldes under eu skyddande förklädnad.
Det var nemligen en prestman, som köpte en egendom, med hvilken var
förenad jus patronatus. Sedermera sålde han denna egendom till sin
omyndige son, som sålunda blef patronus, och hvilken genom sin förmyndare
tillsatte fadern såsom kyrkoherde i det patronella pastoratet. “
Denna berättelse hade jag fått höra från fullt trovärdigt håll, dock
utan angifvande af namn. Jag tvekade således icke att på detta rum
återgifva densamma såsom ett bidrag till historien om de mångfaldiga
missbruk, hvartill patronatsrätten gifvit anledning. Nu har det emellertid
befunnits, att denna berättelse är ogrundad. Den prestman,
som trott sig vara åsyftad och hvilken man äfven, efter hvad jag
försport, både inom och utom denna kammare ansett vara åsyftad,
har för mig framlagt officiella handlingar, som ådagalägga, att berättelsen,
hvilken dock synes öfverensstämma med ett allmänt rykte,
saknar grund. Jag skall i korthet redogöra för innehållet af dessa
handlingar.

Egaren till den egendom, vid hvilken ifrågavarande patronatsrätt
är fästad, utfärdade för ifrågavarande prestman kallelsebref den 22
september 1868, och konsistorium utfärdade fullmagt eller s. k. kollationsbref
den 21 november 1868. Först mer än ett år efter utfärdandet
af kallclsebrefvet eller den 12 oktober 1869 köpte prestrnannen
och en annan person fastigheten af förutnämnde egare, hvilken
redan den 13 maj 1862 förvärfvat fastigheten. Således låg, som jag
Första Kammaren» Prot. 1892. N:o 27. 1

N:o 27. 2 Onsdagen den 27 April, f. m.

nyss nämnde, mer än ett år emellan den dag, då prestmannen blef
kallad till pastoratet och den dag, då han köpte egendomen. Na
skulle man möjligen kunna misstänka, att vid utfärdandet af kallelsebrefvet
hade aftal träffats angående köpet, fastän detta icke kommit
till stånd förrän mer än ett år derefter eller den 12 oktober 1869.
Eu sådan misstanke ved erlägges deraf, att egaren till fastigheten i
utfärdadt bevis, som jag har i min band, dateradt den 11 april 1892,
på heder och samvete samt under edlig förpligtelse intygat, att han,
då han såsom egare till ifrågavarande fastighet kallade prestmannen
att vara kyrkoherde i det patronella pastoratet, “hvarken var förmyndare
för något hans barn eller ens tänkt på eller samtalat med honom
eller någon annan för hans räkning om en blifvande försäljning af
egendomen, ännu mindre derom träffat något aftal." En svärson till
samme egare har den 16 april 1892 afgifvit ett intyg af likartadt
innehåll.

Det har för mig varit eu bjudande pligt att på sätt nu skett
rätta hvad jag orätt, ehuru ofrivilligt, uppgifvit, och jag beklagar, att
jag här återgifvit en berättelse, som icke befunnits bättre grundad än
den ifrågavarande.

Vidare anförde herr Cederberg: Såsom tillägg till hvad af herr
Bergström anförts ber jag att få nämna, att den berättelse, hvarpå
han syftade, framfördes äfven till mig för mer än ett år sedan, men
då med uppgifvet namn å såväl prestman som pastorat. När den för
någon tid sedan framfördes från talarestolen, ehuru utan uppgift om
namn, var det naturligtvis klart för mig hvilken som dermed åsyftades,
och underrättade jag derom ifrågavarande prestman, hvilken af denna
anledning kom att ingripa i saken, oaktadt hans namn icke blifvit
nämndt.

Jag har ansett detta böra tilläggas till den upplysning, som herr
Bergström lemnat.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 60, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af Ottenby
kungsladugård med underlydande.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 14.

Om samtrafik Föredrogs Första Kammarens tillfälliga utskotts den 13 och 20
mellansvenska j denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, angående skrifvelse till
jern vagar. jjonungeil [ fråga om meddelande af bestämmelser rörande samtrafik
mellan svenska jernvägar, hvarjemte upplästes ett från Andra Kamma -

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

ren ankommet protokollsutdrag, n:o 248, med delgifning af sistnämuda
kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, angående
samma ämne.

Herr Er än c kel: På grund af att jag år 1886 hade äran att
deltaga i den s. k. ekonomiska komité, som då arbetade, har jag
från den tiden tagit någon befattning med jernvägstaxor i allmänhet
och i synnerhet med de taxeförändringar, som förekomma hos statens
jernvägar. Såsom herrarne torde påminna sig, fick denna komité i
uppdrag att tillse, i hvad mån möjlighet förefunnes till eu nedsättning
i jernvägstaxan, utan att derigenom de enskilda jernvägarnes
ekonomi på något sätt rubbades. Resultatet af komitéus arbeten gick
i den rigtningen, att man fann, att någon ändamålsenlig ändring icke
var möjlig eller någon lättnad knappt tänkbar annat än på det fria
aftalets grund, så länge man hade två olika system — stats- och
privatbanornas — som måste arbeta bredvid hvarandra. Så stannade
frågan, och hvad derefter förefallit skall jag taga mig friheten
påpeka i sammanhang med eu kritik af motionen.

Går jag då till motionen, som här föreligger, och till motionärens
förslag på grund deraf, att vissa banor icke skulle för närvarande
komma, om man så får säga, i full besittning af den trafik,
hvaröfver de anse sig böra disponera, genom anordnande af samtrafikstariffer,
så har han ansett nu anmärkta förhållande medföra så stora
olägenheter, att Riksdagens mellankomst vore af behofvet påkallad.
Man har vänclt sig till Kongl. Maj:t i frågan, men icke vunnit det
önskade resultatet, och då ansåg han att Riksdagens medverkan måste
påkallas. Detta har också utgjort den hufvudsakliga anledningen till
föregående motioner i samma syfte, som af Andra Kammaren tillstyrkts.
Ser man efter huru härmed sig förhåller, är det klart, att
med den utsträckning jernvägsnätet hos oss redan fått, anlägges knappt
någon jernväg, som icke i viss grad utgör konkurrensbana till någon
af de angränsande. Det var ju också förhållandet i början, när en
jernväg anlades parallelt med eller i samma rigtning som en annan,
att dessa jernvägar konkurrerade med hvarandra och satte ner frakterna
den ena under den andra. Man märkte snart, att detta gick
på kassans bekostnad, och fann sig således föranlåten att sluta aftal
den ena jernvägen med den andra för att på det sättet tillgodose
båda banorna. Det är gifvet, att då dessa aftal träffades, kunde icke
alla banor få sina önskningar uppfylda, utan en eller annan jernväg
var mer eller mindre missbelåten med de sålunda träffade aftalen.
Nu har man vid åtskilliga tillfällen trott, att Kongl. Maj:t i detta
afseende skulle kunna åstadkomma lättnader och rättelser för de
missnöjda, men Kongl. Maj:t har i ett fall, som varit föremål för
pröfning, förklarat, att då dessa aftal hvilade på det fria aftalets
grund, kunde ansökningen icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Motionären går emellertid längre. Han fordrar nu, att Kongl.
Maj:t skall det oaktadt uppställa vissa grunder för dessa aftal. Men
sedan detta skett, skall Kongl. Maj:t, säger han, i sina koncessioner i
framtiden stänga nådens dörr för blifvande banor och förklara, att

Om samtrafik
mellan svenska
jsmvägar.

(Forts.)

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om samtrafik de icke få komma in i samtrafiken. Just ur den senare åsigten vill
mellansvenska ja„ draga den slutsatsen, att hans framställning i detta syfte går
^fFortsT" aldeles för mycket i egoistisk retning. När eu jernväg får koncession,
afses vanligen — jag vågar säga oftast — endast att åstadkomma
jernvägsförbiudelse mellan jernvägens båda ändpunkter. Detta är den
vanliga önskan, som framställes, när koncession hos Kong!. Maj:t begäres.
Men sedau banan blifvit anlagd och börjat trafikeras, räknar
man efter hvilken trafik man skulle önska få in på banan och som
man möjligen skulle kunna draga till sig från angränsande banor.
Naturligtvis vore detta berättigadt, om man kunde förskaffa dessa banor
motsvarande trafik i stället. Det är icke sagdt, att den som bygger
en jernväg, som utgör kortaste vägen mellan 2 ändpunkter, är berättigad
att få all trafik, men det oaktadt vill man komma i samtrafik
med statens jernvägar, hvarigenom man tillskyndas fördelar af den
trafik, som går deröfver. Jag hemställer till kammaren, huruvida det
är möjligt att med sådana pretentioner åstadkomma samtrafiksaftal,
och dä jag icke tror det, skulle jag nu vilja genomgå de åtgärder,
som hittills vidtagits af såväl statens jern vägsstyrelse som Kongl. Maj:t
för att så mycket som möjligt främja, att aftal i sådant syfte blifva
ingångna. Det eftersträfvansvärda målet för dessa aftal är, dels att
frakterna skola blifva så billiga som möjligt, dels att trafikanterna
icke skola behöfva inblanda sig i, hvilken väg godset skall taga för
att komma till destinationsorten; och det var på dessa grunder, som
Kongl. Maj:t tillsatte 1888 års taxe-komité! För att belysa i hvad
mån denna komité insett nödvändigheten af samtrafikens bibehållande,
torde det vara nödvändigt att i kammarens minne återkalla några
yttranden, som denna komité fälde i afseende på denna samtrafik.
Komitén säger på sid. 8 i sitt betänkande:

“I den män antalet af enskilda jernvägar ökades och trafiken i
dess helhet utvecklades emellan de särskilda jernvägarne, började
äfven svårigheterna vid godsbefordringen blifva allt märkbarare. Denna
måste nemligen ofta verkställas öfver flera med hvarandra sammanhängande
banor, å hvilka olika beräkningsgrunder för frakterna och
skiljaktig godsindelning skulle tillämpas, hvarförutan, då afgifterna
debiterades särskilt för hvarje bana, transporterna blefvo oskäligt
dyra. Häraf framträdde nödvändigheten af att genom öfverenskommelse
mellan förvaltningarna för de olika jernvägarne söka ordna den
gemensamma trafiken på ett mera enkelt, praktiskt och för trafikanterna
billigt sätt.

Efter långvariga förarbeten bildades på initiativ af styrelsen för
statens jernvägstrafik år 1882 en s. k. samtrafiksförening mellan statsbanorna
och en del enskilda jernvägar. Till föreningen hafva efter
hand de flesta enskilda jernvägsförvaltningar anslutit sig, så att deras
antal för närvarande uppgår till sextio. I samtrafiken skall i stället
för de särskilda banornas lokaltaxor tillämpas en enda med afseende
å samtrafiken upprättad taxa. Denna är hufvudsakligen byggd på den
vid statens jernvägstrafik gällande taxa af den 15 oktober 1880, men
till följd af det vid samma taxas uppställning tillämpade systemet af
fallande afgifter per tonkilometer vid växande transportlängd, blef det

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

nödvändigt att jemka fördelningen emellan de i transporten deltagande
bansträckorna, så att de kortare ej blefvo för mycket lidande genom
tillämpningen af samtrafikstaxan för hela sammanlagda våglängden.
Dessa missförhållanden hafva undvikits derigenom, att samtrafiksfrakterna
delas mellan banegarne icke i jeinnt förhållande till den på
hvarje bana befarna våglängden, utan i det förhållande, efter hvilket
taxan faller på de olika afstånden. Vidare skall enligt samtrafikstaxan
en viss tilläggsafgift eller banafgift, oberoende af transportvägens
längd, utgå till hvarje jernväg, å hvilken gods under transporten
emellan afsändningsstationen och den slutliga mottagningsstationen
inkommer. Då vid godssändningar i samtrafik i många fäll
olika vägar emellan samma stationer kunna användas, äro i samtrafikstaxan
bestämmelser gifna, på hvilken väg transporten skall verkställas,
till grund för hvilka bestämmelser lagts den billigare frakten.

Nedsättning af samtrafiksfrakten får endast ega rum efter gemensam
öfverenskommelse emellan samtliga i en samtrafiksled ingående
banor och endast under förutsättning, att bestämd samtrafiksväg ej
härigenom förryckes.

Stora fördelar för så väl jernvägarne sjelfva som deras trafikanter
hafva genom samtrafiken vunnits. För de förre eu rättvis fördelning
af den gemensamma frakten; för trafikanterna en afsevärd nedsättning
i transportkostnaden. Dessutom undvikes en skadlig konkurrens
emellan de olika jernvägslinierna derigenom, att bestämda transportvägar
blifvit anvisade för all godsbefordran emellan de särskilda banornas
stationer. “

Såsom herrarne torde finna, har denna jernvägstaxekomité deri
visat, att det var på det fria aftalets grund, som möjlighet förelåg
att åstadkomma samtrafik mellan olika banor. Nedsättning i frakterna
skall endast ega rum efter gemensam öfverenskommelse mellan
de olika banorna och endast under förutsättning, att den bestämda
trafikvägen icke förryckes.

På ett senare ställe i detta betänkande framhåller komitén mycket
skarpt de stora fördelar, som vunnits genom samtrafiken, och komitén
lyckades genom sitt betänkande, som förelåg vid 1888 års slut, att
åstadkomma öfverenskommelse mellan 72 enskilda banor i landet och
statens jernvägar, på grund hvaraf den trafiktaxa uppgjordes, som
tillämpats från och med den 1 januari 1890.

Komitén åberopar vidare i sitt betänkande den ställning, som
Riksdagen intog 1875, då frågan om jernvägstaxan skarpt framdrogs
inför Riksdagen, och då Riksdagen likaledes visade från sig all befattning
i detalj med dessa taxefrågor och framhöll önskvärdheten af
att låta statens jernvägsstyrelse hafva så stor frihet i afseende på
taxetillämpningen, att den finge höja eller sänka taxan i mån af behof
inom vissa gränser, och man kan vara öfvertygad, att på detta sätt
tillföres statens jernvägar de största ekonomiska fördelar. Äfven denna
åsigt har komitén betonat och förklarat vara rigtig, och jag tror, att
den erfarenhet, som föreligger i detta fall, visar, att cltn är rigtig. —
Ty jag ber i det afseendet få påvisa hvilka olägenheter och svårigheter,
som t. ex. inom engelska parlamentet förekommit, derför att

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

(Forts.)

N:o 27.

Om samtrafik

mellan svenska

jemväqar.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

man der nästan vid hvarje session måste behandla taxefrågor. Jag
vågar påstå, att trots de genomgående diskussioner, som der föras,
kan man dock icke behandla ämnet så noggrant, som om dessa frågor
behandlades inom de olika förvaltningsgrenar, som hafva med jernvägarne
att göra. Jag tror derför det skulle vara förenadt med
stora olägenheter och svårigheter för Riksdagen, om den började blanda
sig i taxebestämmelser i detalj.

Det finnes en annan vigtig sida af denna sak, och det är den
uppoffring, som statens jernvägar vid hvarje sådant tillfälle måste vidkännas,
då nya samtrafiksaftal i stort skola träffas. Enligt samma
komité-betänkande torde herrarne finna, att första gången det stora
anloppet gjordes för taxenedsättning, kostade det statens jernvägar
450,000 kronor om året. Den andra gången en dylik nedsättning
medgafs, kostade det enligt komiténs kalkyler 220,000 kronor derutöfver.
Man kan således vara alldeles beredd på att, i fall nya samtrafiksaftal
skola träffas, kommer det icke att aflöpa utan ganska betydande
uppoffringar från statens jernvägars sida för att behålla den
trafik, den genom 1888 års komité och derpå grundade aftal lyckats
förskaffa sig. — I sådant afseende ber jag att få påpeka, att statens
jernvägars inkomster för närvarande utgöra eu ganska vigtig faktor
vid uppgörande af statens budget, och då man betänker, att i statens
banor är nedlagdt ett kapital af 250 millioner, bör Riksdagen vara
angelägen, att dessa så förvaltas, att icke genom anlopp mot desamma
deras inkomster i hvarje särskilt fall förminskas; och det borde man
hafva klart för sig, att hvarje nytt aftal naturligtvis sker med uppoffringar
från statens sida.

En annan sida af saken i afseende på nu bestående samtrafik
ligger deri, att om nya aftal träffas med några småbanor, som nu finna
sig tillbakasätta, och de möjligen skulle få sina önskningar uppfylda,
sker detta på bekostnad af andra större jernvägskomplexer, som då
blifva missnöjda. Och detta betyder, att dessa senare jernvägar icke
hålla fast vid samtrafiksaftalet, utan draga från staten trafik, som- staten
bör hafva, hvilket å andra sidan medför mindre inkomster för
staten.

En annan olägenhet af rubbningar i detta afseende, som man
bör taga hänsyn till, är att man på samma gäng rubbar den vana,
som publiken fått genom att begagna dessa jernvägar. Det ligger
nemligen för trafikanterna en stor fördel deri, att de kunna på stationen
få veta, hvad frakten för godset kostar utan hänsyn till vägen.
Dessa taxor hafva med ledning af 1888 års komités betänkande och
på grund af senare träffade aftal med stor möda utarbetats och kunnat
tillämpas från och med den 1 januari 1890. Alla rubbningar i detta
afseende medföra naturligtvis ändringar i de på grund af dessa taxor
utarbetade tariffböcker. Rubbningarna medföra äfven en annan olägenhet,
nemligen i afseende på den vana, som de respektive tjeustemännen
fått beträffande hvilken väg godset skall expedieras och skickas.
Jag vill icke härmed hafva sagt, att dessa aftal äro af den permanenta
beskaffenhet, att de icke kunna undergå förändringar, men jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att när erfarenheten icke sträcker sig

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 27.

längre än från den 1 januari 1890, det synes mig vara för tidigt att
rubba ett arbete, hvarigenom man efter så stora ansträngningar och
olägenheter vunnit — så vidt man kan döma — ett särdeles lyckligt
resultat.

Såsom samtrafikskomitén påvisade, måste alla förändringar i samtrafiksaftalen
underställas samtratiksföreningen. Detta tillgår så, att
framställning göres till statens jernvägsstyrelse, som i detta fall kommunicerar
med de jeruvägar, som frågan rör, om förändringen kan
åstadkommas. Gifva de icke sitt bifall, måste ansökningen afslås.
Hvad skall Kongl. Maj:t kunna göra i detta fall? Efter mitt förmenande
ingenting. Han kan icke ens, såsom motionären och det tillfälliga
utskottet tänkt sig, fastslå de grunder, enligt hvilka i hvarje
särskildt fall trafiken skall bestämmas. De måste för hvarje särskilt
fall pröfvas, och beviset härför ligger deri, att det finnes så många
olika exempel på, att gods bör skickas än i ena än i andra rigtningen.
Vid transport af gods skall taxeföreningen tillse, öfver huru
många enskilda banor och delar af statens jernvägar godset kommer
att skickas. Om våglängden visar sig vara lika lång öfver eu längre
del af statsbanan och endast en enskild jernväg, är det sannolikt, att
godset skickas den vägen, ty jag vill fästa uppmärksamheten på att
för hvarje gång enskild jernväg begagnas, måste tillägg göras till förmån
för den enskilda jernvägen. Altalet grundar sig på den principen,
att trafiktaxan skall från början till slut vara fällande såsom vid statens
banor, men särskilda förmåner måste tilldelas de enskilda jernvägarna
för att komma i besittning af den frakt den lilla banbiten
kräfver. Jag har med detta exempel velat visa, att man måste taga
hänsyn till, öfver huru många enskilda banor godset kommer att
skickas.

Ett annat exempel: Om under den väg, som godset skall passera
på grund af aftalet, banor måste passeras med olika spårvidd, måste
omlastning ske. Detta måste ju för hvarje särskildt fall tagas i betraktande
och föranleder kostnader och medför tidsutdrägt.

Ett tredje exempel är, att tidtabellerna vid de olika banorna ofta
äro så beskaffade, att det kan vara uträkning att skicka godset öfver
en större jernväg, äfven om vägen är längre, emedan det kommer tidigare
fram än om det skall passera flera småbanor.

Hvad som slutligen inverkar på och medför rubbningar i rigtningarna
är den tendens, som vissa orter försöka, att i aftalen draga
in ångbåtskommunikationer, som under vägen måste begagnas. — Dessa
olika fall måste naturligtvis i aftalen parterna emellan beaktas, innan
man bestämmer hvilken väg godset skall taga. Häraf framgår huru
svårt det skulle vara för Kongl. Maj:t att såsom motionären önskat
fastslå grunder för dessa aftal.

Äfven i ett annat afseende skulle dessa åtgärder verka såsom en
hämsko, nemligen genom det tvång, som härvid skulle åläggas statens
jernvägar. Det är gifvet, att Kongl. Maj:t icke kan i detalj bestämma
angående fraktafgifterna för de enskilda jernvägarue såsom
han kan göra för statens, men om så beskaffade nya grunder för samtrafiken,
som här åsyftas, skola upprättas, kommer det att verka för -

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

(Forts)

N:o 27.

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

vi_ (Forts.)

8 Onsdagen den 27 April, f. m.

lamande på trafiken vid statsbanorna och förhindra styrelsen att så
afiärsmessigt sköta den, som statens intresse kräfver. Detta framgår
af motiveringen hos den ärade motionären. Han har vid flera tillfällen
sökt påvisa att genom ett sådant arrangement, som det nu i
afseende på samtrafiken rådande, en allt för stor magt tillkomme statens
jernvägar, men denna är dock icke större än hvad alltid nödvändigtvis
tillkommer en större konkurrent gent emot en mindre. Det
är naturligt, att den större konkurrenten i viss mån kommenderar vil—
koren, och om den mindre icke åtnöjer sig härmed, får han gå sin
egen väg och låta bli att vilja draga fördel af de aftal, som möjligen
hade kunnat träffas.

Kommer man nu till den senare delen af motionen, finner man
att motionären anser det mycket fördelaktigt för den jernväg, som
särskildt intresserar honom, om han med Riksdagens tillhjelp Yrande
på detta sätt upplösa de nu i afseende å samtrafiken bestående affalsa,
men sedan önskar han, att Kongl. Maj:t ville börja tillämpa
nya ^strängare grunder för koncessioner åt nya banor. Han fördrar,
att Kongl. Maj:t vid deras beviljande skall förklara, huruvida den eller
den jernvägen skall få komma in i samtrafiksaftalet eller icke. Jag
hemställer till kammaren, huruvida det är möjligt för de myndigheter,
som skola pröfva och utlåta sig öfver förekommande ansökningar om
koncessioner, att på förhand bestämma, huruvida en jernväg är så belägen,
att samtrafik med densamma är lämplig, och detta så, att den
för all framtid bör utestängas från de förmåner, som med en sådan
samtrafik kunna vara förenade. Jag trotsar hvem som helst att nöjaktigt
afgöra en sådan sak på förhand, och det vore olyckligt om så
skulle ske. — Kongl. Maj:t har genom vilkor, fästade vid senare koncessioner,
förbehållit sig möjlighet att afgöra, huru med denna sak
skall förfaras, ty dessa vilkor innehålla, att den enskilda jernvägen
skall vara underkastad de bestämmelser, som Kongl. Maj:t kan finna
godt fastställa för ordnande af samtrafik; och längre kan man icke
gå. Detta bestämdes med anledning af 1888 års komités förslag, som
visade huru nyttig en så beskaffad restriktion kunde vara.

Efter hvad jag nu tagit mig friheten yttra, torde jag kunna påstå,
att de grunder, som så väl motionären som det tillfälliga utskottet här
önskat, utan att ens närmelsevis angifva, till deras beskaffenhet äro
minst sagdt “svårfattliga". Och jag kan gå ännu längre. Bestämmelser
sådana, som här åsyftas, skulle vara rent af skadliga. Man
fördrar väl mycket, synes mig, på grund af den lilla, här föreliggande
saken; man fordrar, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t skall anhålla om
fastställande af sådana grunder, som motionärerna förorda. Riksdagen
brukar icke gerna affärda skrifvelse!'' till Kongl. Maj:t utan att ett
verkligt behof föreligger, ännu mindre bör en sådan skrifvelse beslutas,
såsom här är fallet, på grund af ett enskildt tycke. Skulle det ske,
komme det att i förevarande fall medföra den olägenheten, att resultatet
af ett stort och godt arbete tillintetgjordes, och detta utan giltigt skäl.

Jag har nyss påvisat skälen för nu gällande tariffböckers bibehållande,
nemligen publikens vana vid derigenom bestämda fraktsatser
samt jernvägstjenstemännens vana vid deras tillämpande. Detta synes

N.o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

äfven hafva varit klart till och med för det tillfälliga utskottet, ty den
kläm, hvari utskottet hemställer om tillmötesgående af motionärernas
önskningar, är ganska sväfvande.

Dess hemställan åsyftar, att Kongl. Maj:t måtte utfärda bestämmelser
angående samtrafik “efter vederbörande j er nv ägs förvaltning ars
hörande och, der så erfordras, efter inhemtande af der assa mtycke.11
Men om de enskilda jernvägarues förvaltningar icke vilja samtycka,
hvad kan Kongl. Maj:t då göra? Här är äfven påvisadt, att för vissa
ändamål Kongl. Maj:t i koncessionerna intagit bestämmelser för lättare
åstadkommande af samtrafik, ehuru i vissa äldre koncessioner sådana
förbehåll icke finnas. Då således, såsom jag äfven påvisat, någon förändring
här icke är af behofvet påkallad, utan endast afses att till
eu mindre jernväg öfverföra hela den trafik, som möjligen lian gå
denna vägen, då vidare, såsom jag i början af mitt anförande yttrade,
Kongl. Maj:t redan 1886 tog frågan under behandling och åt'' 1888 års
komité uppdrog dess utredning, och denna komité utarbetat en taxa,
som icke längre än från början af 1890 tillämpats, hemställer jag till
kammaren, huruvida tiden redan nu kan vara inne att besvära Kongl.
Maj:t med en skrifvelse, som endast kan medföra olägenheter, rubbningar
och skador.

Under sådana förhållanden kan jag icke underlåta att yrka af slag
på det föreliggande förslaget om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Herr Sjöcrona: Vid bedömande af denna vigtiga fråga måste
man naturligtvis först undersöka, om det nuvarande tillståndet i fråga
om samtrafiken är tillfredsställande och så beskaffad!, att det kan ingifva
förhoppningar om ett fortfarande bestånd och en framtida ändamålsenlig
utveckling. Befinnes denna fråga böra nekande besvaras,
säger det sig sjelf!, att man bör söka förbättra hvad som är att ändra,
och tillse, huru detta kan ske. Jag skall anhålla att så kortfattad!.,
som denna frågas vigt och omfattning det medgifver, härom få yttra
några ord, hänvisande i öfrigt till den utredning och motivering,äom
utskottets föredragna betänkande innehåller.

Härvid ber jag först att få erinra derom, att vi i vårt land icke
hafva någon af Kongl. Maj:t och Riksdag antagen lag angående rätt
att anlägga jernvägar och de skyldigheter som med en sådan rätt äro
förenade. 1 skrifven lag finnes således icke hinder för hvem som helst
att anlägga jernväg, om han blott genom aftal med enskilde förvärfva!
dispositionsrätt öfver den dertill erforderliga jorden, så vida icke
jernvägen går öfver kronans mark. Men Kongl. Maj:t har på administrativ
väg utfärdat författningar, enligt Indika jernväg icke får upplåtas
till allmän trafik, förrän den blifvit besigtigad och godkänd, och
tillåtelse dertill meddelats af vederbörlig myndighet, och då detta lemnats
utan anmärkning samt härtill kommer, att i de allra flesta fall
man icke kan anlägga jernvägar utan att hafva fått Kongl. Maj:ts
tillstånd att expropriera derför erforderlig jord, har den föreställningen
utbildat sig, att en hvar som vill anlägga jernväg — jag talar nu icke
om fullkomligt enskilda sådana, som endast äro utfartsvägar för bruk
och industriella inrättningar till större jernvägar — anser sig böra

Om samtrafik

mellan svenska jernvägar.

(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om samtrafik ingå till Kongl Maj:t med ansökning derom; och Kongl. Maj:t har

mellansvenska secjan början af 1870-talet städse utfärdat sina af sådan anledning
^(Forts?)'' meddelade beslut i form af eu tillståudsresolution eller s. k. koncession,
deri Kongl. Maj:t förklarar sig medgifva den eller den tillstånd att
anlägga och till allmänt begagnande upplåta jernväg, beviljar expropriationsrätt
samt förlänar skydd enligt strafflag och åtskilliga andra
förmåner. Då nu Kongl. Maj:ts rätt i detta hänseende icke blifvit
på något sätt inskränkt, följer häraf, att Kongl. Maj:t också eger bestämma,
under hvilka vilkor han lemnar ett sådant medgifvande och
lämpa vilkoren efter omständigheterna. Kongl. Maj:t har också begagnat
sig af denna rätt, och i mån som jernvägsväsendet utvecklats,
hafva flera nya vilkor tillkommit. Under de sista 10 åren har Kongl.
Maj:t bland annat i hvarje koncession föreskrifvit, att koncessionsinnehafvaren
skall vara underkastad Kongl. Maj:ts bestämmelser i
fråga om samtrafiken mellan statens och de enskilda jernvägarne.
Fastän icke skrifven lag finnes, är det således numera Kongl. Maj:ts
både rättighet och skyldighet att pröfva, huruvida hvarje jernväg, som
föreslås, må anläggas, och bestämma vilkoren derför. När Kongl.
Maj:t lemnat sådant tillstånd, har å andra sidan den, som det erhållit,
rätt att anlägga jernvägen samt ostridlig rätt att trafikera och sköta
densamma såsom han för godt finner, utan andra inskränkningar än
som i allmän lag och i koncessionen finnas stadgade.

Jag har ansett nödigt att erinra om detta, ty båda dessa synpunkter
äro för bedömande af föreliggande fråga afgörande.

Om nu tvenne äldre jernvägar sammanlöpa i en spets och utgöra
två sidor i en triangel, går naturligtvis all trafik mellan de tvenne
jernvägarnes icke gemensamma ändpunkter från den ena af dessa upp
till spetsen och tillbaka igen till den andra, så länge till dess en ny
jernväg anlägges i basens sträckning. Då förkortas vägen mellan
basens ändpunkter till följd af den gamla obestridliga regeln, att
“tvenne sidor i en triangel äro tillsammantagne alltid längre än den
tredje1*, och den nytillkomna jernvägen har då en obestridlig rätt att,
så vida icke särskilda överenskommelser eller bestämmelser träda
emellan, öfvertaga all den trafik, som der har sin naturliga väg.
Vilja de tvenne äldre jernvägsförvaltningarne bibehålla denna trafik,
så kunna de nedsätta sina frakter, så att de blifva billigare än den
nya jernvägens, men då kan också den nya jernvägens förvaltning
sätta ned sina, och så är fraktkriget i full gång. Eu hvar vet, att
sådana krig äro mycket förderfliga och så vidt möjligt böra undvikas.
Hittills har, oaktadt exempel derpå icke helt och hållet saknas, något
mera förderfbringande sådant krig icke hos oss egt rum, derför att,
redan innan jernvägsnätet hunnit utveckla sig till sin nuvarande ståndpunkt,
behof visat sig af att åstadkomma samtrafiksöfverenskommelser.
Eu sådan öfverenskommelse kan sägas i sig innebära tre moment:
först gemensam expedition af den trafik, som framgår öfver flera banor,
samt fördelning efter öfverenskommen grund af de afgifter, som derför
uppbäras; för det andra en gemensam taxa med tillämpning af
systemet med fallande afgifter vid större väglängder, och för det tredje
bestämmelser angående den väg, hvaröfver godset skall framgå. Sam -

N o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

trafiksöfverenskommelsen eller, med andra ord, den förening af banförvaltningar,
som följa de rörande samtrafik träffade bestämmelser, har
kommit till stånd på följande sätt. Statens jernvägsförvaltning träffade
till en början med 11 enskilda banförvaltningar öfverenskommelse
om samtrafik, och detta skedde genom kontrakt, hvari parterna förbehöllo
sig 6 månaders uppsägning. Härvid stadgades, att godset
skulle transporteras på den väg, som med tillämpning af samtrafikstaxan
gåfve den billigaste frakten, och detta vållade till en början
inga konflikter, ty då fuunos egentligen inga konkurrerande jernvägar.
Sedan hafva emellertid nya tillkommit undan för undan, och de i samtrafiken
deltagande jernvägarnas antal uppgår för närvarande till icke
mindre än 72. Jernvägsstyrelsen har under senare tiden icke afslutit
några särskilda kontrakt, utan tillvägagått så, att då en jernvägsförvaltning
anmält sig vilja ingå i samtrafik, har till denna öfverlemuats
tariffböcker, i hvilka enligt taxans bestämmelser afgifterna äro utsatta
för frakt mellan de olika stationerna, och hvilka tariffböcker äro så
uppstäda, att derigenom den väg bestämmes, som godstrafiken skall
taga. Anleduingen, hvarför dessa böcker utfärdats, vill jag i förbigående
nämna är den, att hvarje stationsföreståndare har svårt att
rätt tillämpa kontraktens bestämmelser, men af tariffböckerna kunna
stationstjenstemännen lätteligen inhemta, huru de i hvarje fall skola
förfara. Inom den på detta sätt åstadkomna samtrafiksföreningen
har man, hvad angår de i en dylik öfverenskommelse ingående två
första momenten, varit fullkomligt belåten; några afsevärda anmärkningar
hafva åtminstone icke förekommit. Beträffande det tredje
momentet, eller bestämmandet af samtrafiksvägen, har deremot missnöje
gjort sig gällande, och det är icke att undra öfver för den, som tager
reda på huru det är stäldt. Tariffböckerna bestämma nemligen, på
grund af överenskommelser eller beslut, som dock icke af alla blifvit
biträdda, att de äldre jernvägarne skola bibehålla största delen af den
öfver desamma förut framgående trafiken; de yngre, senare tillkomna jernvägarne
få endast i mindre grad nytta af den trafik, som eljest bort
öfver dem hafva sin naturliga väg. För att göra detta klart ber jag
att få anföra ett exempel, och då jag icke har tillfälle att demonstrera
på någon tafla, tager jag, för att göra mig förstådd, ett exempel ur
verkligheten, nemligen det som närmast gifvit anledning till motionen.

Från Karlskrona utgå tvenne enskilda jernbauor, af hvilka den
ena och äldre går till Alfvestad, och utgör ena sidan i en triangel, hvaruti
stambanan mellan Alvestad och Hessleholm utgör den andra. Allt gods
mellan sistnämnda ort och Karlskrona har naturligtvis måst gå utefter
de tvenne sidorna i triangeln, ända till dess att Blekinge jernväg tiilkom
och öfver Karlshamn åstadkom närmare förbindelse mellan de nämnda
orterna. Nu innehålla emellertid tariffböckerna, att fraktgods i samtrafik
skall expedieras till Hessleholm öfver Blekinge jernväg endast
från de vester om Karlskrona liggande stationerna, men icke från sjelfva
Karlskrona, hvarifrån godset fortfarande skall gå öfver Alfvestad till
Hessleholm och derifrån vidare till de skånska hamnarne, ocli likaså
förhåller det sig med frakten i den motsatta rigtningen. Inom den
nu nämnda triangeln finnes en annan mindre, som betecknas genom

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

(Forts.)

N:o 27. 12 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om samtrafik de tvenne ändpunkterna Karlshamn, Vislanda och Hessleholm. Om nu

mellansvenska jcpe banan Karlshamn—Sölvesborg—Hessleholm redan finge full—
J(™ortsO'' ständigt deltaga i samtrafiken, så skulle äfven i denna mindre triangel
samma förhållande uppstå. Tarifiböckerna skulle upptaga endast de
vester om Karlshamn liggande stationerna såsom varande samtrafik
med Hessleholm, men allt gods från Karlshamn till nämnda station
måste taga omvägen öfver Vislanda. Men så väl det ena som det andra
är ju uppenbarligen orimligt. Det är derför icke underligt, om, sedan
uppmärksamheten blifvit fäst på det förhållandet, att godset icke blott
fraktas på sådant sätt att frakterna blifva dyrare än de med tillämpning
af gällande samtrafikstaxor borde blifva, utan äfven skickas på
omvägar, hvarigenom risken och tidsutdrägten blifva större än nödigt
är, den trafikerande allmänheten mer och mer framställer anspråk på
rättelse härutinnan, så att dessa anspråk slutligen framträda med eu
sådan styrka, att de icke kunna tillbakavisas. Det är ju gifvet, att
enskilda banförvaltningar, som erhållit Kong!. Maj:ts tillstånd att anlägga
och trafikera sin jernväg utan något som helst förbehåll att
vara underkastade inskränkningar i denna sin rätt, icke kunna finna
sig belåtna med ett sådant sakernas tillstånd. Får detta, fortfara, skall
det sluta dermed, att deri ena efter den andre utgår ur samtrafiksföreningen,
åtminstone då de börja känna sig nog starka att kunna
stå på egna ben, och sedan öppnas ett fraktkrig. Att detta är förderfligt,
har jag redan antydt, och derom äro vi väl alla ense.

Genom hvad jag anlört har jag visat, att samtrafiksöfverenskommelser
hafva kommit att användas såsom medel att på de äldre
jernvägarne intvinga och qvarhålla äfven den trafik, som på andra vägar
kunde föras billigare, lättare och skyndsammare. Men detta är absolut
stridande mot grundtanken för samtrafiksöfvereuskommelserna,
som är att främja den trafikerande allmänhetens bästa. Det innebär
dessutom, såsom också utskottet i sin motivering sagt, en misshushållning
med ekonomisk kraft att släpa materiel och gods samt slita
bana på längre sträcka än oundgängligen nödigt är. Man får således
erkänna, att det närvarande tillståndet icke är fullkomligt tillfredsställande,
och att det inom sig bär fröet till en ganska snar upplösning
af de nyttiga samtrafiksöfverenskommelserna. År nu härigenom den
först uppstäda frågan nekande besvarad och således ådagalagdt, att
icke allt är så stäldt som det bör vara, så hafva vi att tillse, huru

bristerna skola afhjelpas. Ett sådant afhjelpande kan icke ega rum

med mindre de förutvarande äldre banorna, som genom samtrafiksöfverenskommelser
förskaffat sig eu slags företrädesrätt, gifva efter något
litet af denna sjelftagna rätt. Detta är enligt mitt förmenande både
rättvist och billigt. Det kan nemligen, då dessa äldre jernvägar genom
koncessionen icke fått sig tillerkänd någon företrädesrätt att utesluta
senare tillkomna jernvägar från trafik, icke på något sätt anses orättvist,
att de få lemna ifrån sig den trafik som har sin naturliga väg

öfver en ny bana, och detta är icke heller obilligt, ty hvar helst en

ny jernväg anlägges, åstadkommer den nytt lif i näringsverksamheten
och tillför de äldre jernvägarne ny trafik, som i de flesta fall ersätter
om icke öfverväger den minskning i trafik, som möjligen uppstår genom

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

att något gods kominer att taga andra vägar än förut. Emellertid Om samtrafik
hafva, såsom utskottet med styrka sökt framhålla, de nuvarande sam- mel}ansvfinsk(l
trafiksöfverenskommelserna tillkommit uteslutande genom frivilliga af- ^(Forts!)
tal, och man kau således icke rättsligen tilltvinga sig någon förändring
härutinnan, vare sig på administrativ eller judiciel väg. Kongl. Maj:t
har också i det enda fall, der till Kong!. Majits pröfning förelegat
yrkande om ändring i detta förhållande, förklarat, att framställningen
icke kunnat till någon Kongl. Majits åtgärd föranleda. Men utskottet
har förestält sig och varit bestämdt öfvertygadt, att om Kongl. Majit,
som står öfver alla parter, ville taga frågan i sin hand, skulle han
icke sakna medel att förmedla överenskommelser, sådana att bristerna
blifva afhjelpta. Statsbanorna utgöra såsom vi veta omkring en tredjedel
af alla i Sverige befintliga jernvägar. Der har Kongl. Majit rätt
att bestämma. Kongl. Majit har dessutom, såsom jag redan nämnt,
under de sista tio åren vid koncessioners gifvande förbehållit sig rätt
att bestämma angående de nya banornas skyldigheter i afseende på
samtrafiken och dermed sammanhang egande afgifter, och äfven vid
fastställande af ny taxa för åtskilliga äldre jernvägar har sådant förbehåll
gjorts. Dessutom har Kongl. Majit på grund af 1886 års riksdagsbeslut
förskaffat sig en sådan rätt med afseende på de jernvägar, som
erhöllo räntenedsättning på de gamla lånen. För alla dessa jernvägar
har Kongl. Majit i sin hand att bestämma, huru samtrafiken bör ordnas.

Vid sådant förhållande är det klart, att regeringen kan göra eu sådan
insats i frågan, att de öfriga jernvägarne måste finna med sin fördel
förenligt att gå in på överenskommelser, som icke gynna någon särskild
på andras bekostnad. Då skulle man kunna invända, att här
komme att föreligga administrativt tvång, men detta vore en missuppfattning,
ty sådant tvång kan icke sägas ega rum, då det beror
på vederbörande parts fria vilja, om han vill gå med eller icke.

Att säga någonting om sättet, huru Kong!. Majit skall gå till väga
för att förmedla en sådan öfverenskommelse, det har utskottet icke
ansett vara tillbörligt, då naturligtvis Kongl. Majit sjelf mycket väl
kan utfundera detta sätt. Jag vill dock härvid erinra, att den s. k. taxekomitén
framstäf förslag om inrättande af ett jernvägsråd och att,
derest Kongl. Majit skulle finna skäl att inrätta ett sådant, skulle utan
tvifvel mycken hjelp och ledning af detta jernvägsråd erhållas.

Hittills har jag endast talat om sådana jernvägar, som i mera
afsevärd mån kunna anses vara nödvändiga för den allmänna samfärdselns
behof. Men det finnes naturligtvis banor, som, då de upplåtits
åt allmän trafik, väl kunnat anses vara af den beskaffenhet, att
expropriations-rätt för deras anläggning bort beviljas, men som dock
äro af rent lokal betydelse. Om en sådan jernväg med en eller ett
par kilometer förkortar afståndet emellan tvenne redan befintliga stationer,
bör ingalunda deraf ovilkorligen följa, att eu sådan jernvägs
tillkomst skall rubba eu redan bestämd trafikväg. I fråga om sådana
banor, för hvilka Kongl. Majit redan förbehållit sig att få bestämma
om samtrafik, har ju Kongl. Majit i sin hand att säga om och i hvad
mån dessa banor få vara med i samtrafik. Och då Kongl. Majit otvifvelaktigt
kommer att fortfarande vid beviljande af koncessioner bestämma

N:o 27. 14 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om tamtrafik gamma vilkor, bör ju, kunde man tycka, något vidare icke behöfvas.

me^rnvä''<iarCa Utskottet ^ar dock ansett det vara lämpligt och för blifvande sökande
^^ForteT" till anläggningar af nya jernvägar önskvärdt och nyttigt, att de redan
på förhand måtte veta, hvad ställning de komma att intaga i förhållande
till samtrafiken. Det är också derför som utskottet ansett
sig böra, i anledning af motionärens förslag, hemställa, att Kongl. Maj:t
vid beviljande af nya koncessioner måtte taga i öfvervägande, om och
i hvad mån sådana jernvägar få vara med om samtrafik. Detta kan
emot nya jernvägar icke anses vara orättvist eller obilligt, ty om Kongl.
Maj:t säger, att en jernväg icke får vara med i samtrafik, så händer
dervid ingenting annat, än hvad som i allt fäll skulle enligt nu gällande
bestämmelser inträffa. Bestämmer Kongl. Maj:t åter, att jernväg får,
i större eller mindre mån, vara med i samtrafik, har ju denna jernvägs
förvaltning ingenting att klaga öfver. Då skulle man åter kunna säga,
att Kongl. Maj:t gör ingrepp i förutvarande jernvägars rätt. Jag vill
då påminna om, hvad jag redan sökt utreda, att det finnes icke någon
jernväg, som af Kongl. Maj:t är tillförsäkrad företrädesrätt i detta afseende.
Alla äro underkastade, att om nya jernvägar anläggas, kommer
trafiken att gå på dessa. Det är endast genom samtrafiksöfverenskommelser
som man på en omväg lyckats åstadkomma en rubbning i
detta afseende.

Innan jag nu går vidare, skall jag be att få nämna några ord med
anledning af hvad den förste talaren yttrade. Han påstod till eu början,
att motionären åsyftat, att sedan han väl fått sin vilja fram,
skulle, såsom den ärade talaren uttryckte sig, “nådens dörr tillstängas
för alla andra“. Det har motionären icke åsyftat. Han har endast
sagt, att Kongl. Maj:t skulle taga i öfvervägande hvilka banor vore
af så rent lokal natur, att de icke kunde få fullständigt deltaga i
samtrafik. Den ärade talaren ändrade dock detta yttrande, då lian
sedan kom längre fram i sitt anförande. Der erkände han, att det
vore meningen att Kongl. Maj:t skulle i hvarje fall ega pröfningsrätt.
Vidare sade den ärade talaren, att .Riksdagen icke borde inblanda sig
i taxebestämmelserna. Man hade med ett ofantligt besvär lyckats åstadkomma
en tillfredsställande samtrafikstaxa, som skulle rubbas genom
den föreslagna skrifvelsen. Något sådant har emellertid icke på minsta
vis varit ifrågasatt. Jag vet icke från hvilket ställe i utskottets betänkande
han kunnat hemta detta. Ty deraf framgår uttryckligen, att
utskottet egentligen fäst sig vid frågan om samtrafiksvägarne. Derjemte
har utskottet sagt, att samtrafikstaxorna i allmänhet hafva befunnits
vara tillfredsställande, och dermed må väl utskottet hafva
uttalat den åsigt, att samtrafikstaxan skulle i väsentliga delar bibehållas
sådan den är. Att möjligen genom en reglering af detta förhållande
statens jernvägar skulle komma att gå miste om något litet af förutvarande
trafik, som nu på omvägar ledes till statens banor, är ju en
sanning, men då Kongl. Maj:t, vid beviljande af nya koncessioner, icke
har förbehållit statens jernvägar någon företrädesrätt i detta fäll, kan
deremot icke göras någon anmärkning. Det torde väl icke heller vara
öfverensstämmande med svenska folkets önskan, att statens jernvägar
skola åtnjuta ett så beskaffadt monopol, att icke på nya jernbanor

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

skulle få framgå en trafik, som der eger sin naturliga väg. Huru det
skulle vara möjligt, att statens jernvägsförvaltning skulle på något sätt
“förlamas" genom åtgärder i antydda syftet, det saknar jag förmåga
att inse.

Går jag nu till utskottets kläm, så innehåller den, såsom herrarne
veta, en anhållan om “att Kongl. Maj:t täcktes dels, efter vederbörande
jernvägsförvaltningars hörande och, der så erfordras, efter inhemtande
af deras samtycke, utfärda allmänna bestämmelser i fråga om samtrafik
emellan de svenska jernvägarne“. Nu skulle man möjligen emot
detta kunna anmärka, att man dermed har talat om hela samtrafiksfrågan
och icke begränsat den • endast till samtrafiksvägar. Det är
dock uppenbart, att utskottet, då det gör en sådan hemställan som
denna, icke kunnat inskränka sig till att endast bedja Kongl. Maj:t
ordna samtrafiksvägarne. Skall någonting göras, måste frågan i sin
helhet tagas i öfvervägande. Deraf behöfver dock icke blifva följden,
att man gör någon omstörtande rubbning eller ändring i redan antagna
och med mycket besvär åstadkomna samtrafikstaxor, med hvilka allmänheten
är belåten.

Sedan har utskottet hemstält, att Kongl. Maj:t, “vid meddelande
af koncession för nya jernvägsanläggningar, måtte bestämma, i hvad
mån en hvar af dem må få deltaga i den allmänna samtrafiken". Jag
har redan sökt förklara, att detta icke är orättvist eller obilligt och
att det mycket väl kan af Kongl. Maj:t åstadkommas, äfvensom att
bestämmelse härom länder till fördel för dem, som söka tillstånd att
få anlägga nya jernvägar.

På grund af hvad jag nu anfört tillåter jag mig yrka bifall till
utskottets förslag, under erinran om, hvad som redan är för kammaren
tillkännagifvet, att Andra Kammaren med öfvervägande majoritet bifallit
detsamma.

Herr Svedelius: Såsom redan har blifvit antydt af den siste talaren,
har den förste ärade talaren påtagligen i hög grad missuppfattat
utskottets förslag, då han så vidlyftigt talade om det betänkliga
uti att rubba de med mycket arbete i ordning bragta taxebestämmelserna.
Han begick redan ett litet misstag, då han kallade 1888 års
jernvägskomité för “samtrafikstaxekomité". Det är visserligen sant, att
samtrafiken då äfven kom under behandling, men denna komités uppdrag
af Kongl. Maj:t var, att “efter utredning af verkningarne utaf
de under senare tider vidtagna fraktnedsättningar å statens jernvägar
och efter revision af nu gällande taxa för transporter å dessa jernvägar,
föreslå de hufvudgrunder, som med hänsyn till såväl trafikanternas
intressen som den afkastningsförmåga statsjernvägarne skäligen
borde ega, samt öfriga intressen; som berördes af fraktsatserna, borde
vid trafiktaxans upprättande genomföras". Hufvuduppdraget var således
icke att ordna samtrafiken.

Den förste talaren yttrade sig vidare om det betänkliga i att rubba
grunderna, hvarpå den nuvarande trafiktaxan och trafikbestämmelserna
i (ifrigt äro baserade. Jag hade sjelf äran att vara medlem i nyss
nämnda komité, och jag kan försäkra den ärade talaren, att ingen kan

Om samtrafik
mellan svenska
jernvägar.

(Forts.)

N:o 27.

Om samtrafik

mellan svenska

jemvägar.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, t. m.

strängare än jag hålla fast vid hvad denna komité då uttalade och
der full enighet var åvägabragt. Hade det således inom utskottet varit
den allra ringaste fråga om att rubba grunderna till det, som denna
komité föreslagit, och som i hufvudsak nu är gällande, skulle jag varit
den första att deremot inlägga min kraftigaste protest. Tvärt om är
det, hvilket också tydligen framgår af utskottets utlåtande, just de nu
gällande grunderna, som man vill bibehålla. Utskottet säger nemligen:
“sådan samtrafiken varit ordnad, torde densamma öfver hufvud taget
hafva medfört stora fördelar och goda resultat icke blott för de deri
deltagande banförvaltningarna utan äfven och ännu mera för den trafikerande
allmäuheten“; och längre fram heter det i afseende å de nu
ifrågasatta möjliga förändringarne: “äfven om dervid skulle i ofvan
antydda hänseenden behöfva vidtagas en eller annan förändring uti nu
gällande bestämmelser, hvilka dock öfver hufvud taget funnits ganska
tillfredsställande. “

Det är således icke utskottets mening att åstadkomma några rubbningar
i hufvudsak i gällande förhållanden. Deremot har utskottet
tänkt sig, att det vore behöfligt att vinna en större stadga och enhet
just i dessa förhållanden. En stadga och enhet, som torde vara så
mycket mera nödvändig att få preciserad och fastslagen som, utan
tvifvel, de nya jernvägar, hvilka i mellersta och södra Sverige tillkomma,
nästan uteslutande torde blifva att betrakta i viss mån som
konkurrensbanor till förutvarande och derför skulle kunna medföra
betänkliga rubbningar i de bestående förhållandena, derest icke dessa
på något sätt stadgades.

Det har äfven framhållits den stora svårigheten för Kongl. Maj:t
att åstadkomma någon sådan utredning och utfärdande af några sådana
föreskrifter. Det kan naturligtvis icke falla mig in att säga
huru Kongl. Maj:t bör göra, och många vägar torde finnas, men jag
har tänkt mig den utvägen, att Kongl. Maj:t skulle ålägga trafikstyrelsen
att inkomma med ett förslag, baseradt hufvudsakligen på nu
gällande grunder. Detta förslag skulle sedan delgifvas de enskilda
jernvägarne, som deröfver hade att utlåta sig. Det materiel, som sålunda
samlades genom utlåtanden från. de enskilda jernvägarne, skulle
sedan föreläggas, jag vill nu icke kalla det en komité, ty något så
storartadt behöfves icke, men 5 eller 6 sakkunnige personer, som, med
detta material till grund, skulle utarbeta ett förslag, hvilket, allt jemt
enligt min och utskottets mening, skulle vara baseradt huivudsakligen
på samma grunder som de nu gällande. Öfver detta förslag kunde
sedan ombud från alla jernvägar i riket få tillfälle att uttala sig på
ett sammanträde. Derefter skulle då Kongl. Maj:t utfärda förordning
i ärendet, sedan Kongl. Maj:t på enskild väg sökt med sådana enskilda
jernvägsförvaltningar, hvarifrån allvarliga protester hade försports, träffa
de särskilda öfverenskommelser, hvartill deras koncessmnsvilkor kunna
berättiga dem. Vi veta ju nemligen, att under de senare åren tillkomna
nya jernvägar redan hafva bland sina. koncessionsviikor intagen
skyldigheten att ställa sig Kongl. Maj:ts föreskrifter om samtrafik
till efterrättelse. Sådan särskild öfverenskommelse skulle således endast
kunna ifrågakomma för några få jernvägar och om sådan öfverens -

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

kommelse slutligen icke skulle kunna med dessa träffas, kunde ju Kongl.
Maj:t göra undantag för dem ock utesluta dem ur samtrafiksbestämmelserna,
ock jag är öfvertygad om att deras eget intresse mycket
snart skall drifva dem till att ansluta sig till samtrafiken i sin helhet.
Det är nemligen gifvet att dessa jernvägar, med all den företrädesrätt
de genom sina koncessioner kunna hafva, dock icke ega någon rätt,
som sträcker sig längre än till deras egna jernvägar. Detta kan väl
icke utgöra] något hinder för Kongl. Maj:t att bestämma rörande öfriga
jeruvägars rättigheter och skyldigheter.

Jag vill taga för gifvet, att de bestämmelser, som af Kongl. Maj:t
skulle utfärdas, icke blefve klädda i allt för stela former, då det är
uppenbart, att, med den utveckling vårt jernvägsväsende nu har att
emotse, nya förhållanden komma att inträda, hvilka göra, att de bestämmelser,
som utfärdats, måste vara så beskaffade, att de kunna
tänjas derefter, och sjelfva dessa bestämmelser borde ju innehålla sättet
huru tillgå skall för förändringens genomförande. I detta hänseende
tillåter jag mig, i likhet med den föregående talaren, påpeka just det
förslag, som 1888 års jernvägstaxekomité framkastade, nemligen om
inrättande af ett jernvägsråd, hvilket bland sina funktioner äfven skulle
få att uttala sig öfver frågor rörande samtrafiken äfvensom om regleringen
af nya och förändrade förhållanden, dels med anledning af denna
samtrafik och dels med anledning af nya banors tillkomst.

Hvad den sista delen af utskottets förslag beträffar, har det af
den föregående talaren blifvit betonadt hvad meningen dermed är, att
nemligen Kongl. Maj:t, vid koncessions beviljande, måtte lemna uttryckligare
föreskrift om med hvad rätt den nya banan finge förvänta sig
deltagande i samtrafiken. En sådan bestämmelse torde nu vara mycket
svår, ja, nästan omöjlig att göra, just på grund deraf, att Kongl.
Maj:t icke kan förmena förut befintliga banor den bestämmelserätt, som
de i detta hänseende kunna hafva. Men hafva en gång förhållandena
härvidlag blifvit stadgade, är det naturligtvis så mycket lättare att,
vid nya koncessioners beviljande, införa bestämmelser uti ifrågavarande
hänseende.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till hvad utskottet föreslagit, öfvertygad
om att det alls icke innebär de stora och betänkliga rubbningar, som
den förste ärade talaren här påpekade.

Herr Tamm: Med den ringa tid jag haft att bereda mig på

äfven stora och vigtiga frågor, då vi senast i går sutto både för- och
eftermiddag i statsutskottet, har jag icke kunnat gå igenom detta betänkande
så noggrant som jag hade önskat. Jag skall för öfrigt söka
att i'' denna fråga blifva så kort som möjligt, hvilket, så invecklad den
är, ej är ett lätt löfte att infria utan fara att blifva otydlig.

För min del får jag säga, att jag delar de betänkligheter, som
af den förste talaren äro framstälda. Hur föga ingripande och beskedligt
utskottets förslag vid första ögonkastet förefaller, gäller det i
sjelfva verket en fråga af stor betydelse, som kan åstadkomma en rubbning
uti de ekonomiska förhållanden, hvarpå våra jernvägsbyggnader
Första Kammarens Prat. 1892■ N:o 27. 2

Om samtrafik

mellan svenska

jcmväqar.

(Forts.)

N:o 27.

Om samtrafik

mellan svenska

jernväqar.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

hvila, så mycket äfventyrligare som rentabiliteten af vår statsskuld och
å alla de lån, för hvilka kommuner, bolag och enskilda i och för de
enskilda jernvägarne häfta, beror på att våra jernvägar gifva sådan
afkastning, att räntor och amortering ej måste tagas af annan beskattning
eller af den ändock tryckta industriens knappa afkastning.
En nödig betänksamhet synes mig derför vara skäl att iakttaga, så
att man icke, till och med genom en skrifvelse, öppnar en fråga, som
möjligen kan blifva ganska ödesdiger. Jag kommer således till det
slut, att jag, för min del, ämnar yrka afsteg å den kläm, som här
förekommer i utskottets betänkande.

Detta utskottets betänkande innehåller, såsom herrarne sett, tvenne
särskilda punkter. Den ena är, att Kongl. Maj:t täcktes dels, efter
vederbörande jernvägsförvaltningars hörande och, der så erfordras, efter
inhemtande af deras samtycke, utfärda allmänna bestämmelser i fråga
om samtrafik emellan de svenska jernvägarne. Äfven om man går
igenom utskottets föregående motivering kan jag, för min del, icke fatta,
huru man kan påstå, att här blott är fråga om ändring i trafilcvägarne,
i synnerhet då detta utlåtande är stödt på motionärens förslag.

Då jag här hört många inom kammaren, som jag talat vid, säga
att de icke rigtigt hafva reda på hvad saken gäller, måste jag med
ett par ord beröra sjelfva frågans innebörd.

Samtrafik betyder nemligen här ej en blott rättighet för en jernväg
att få öfverföra sin trafik på en annan jernväg — utan den innefattar
ett helt system af överenskommelser för afhjelpande af ett
förut oefterrättligt förhållande. Då hvarje jernväg utgjorde ett slutet
helt för sig, skulle vid godsets öfverföring från en jernväg till en
annan detta omexpedieras, frakter särskildt debiteras o. s. v., till hvad
trassel och svårighet för trafikanterna, kunna många minnas eller
lätt fatta. Ännu omöjligare blef detta, ju flere jernvägar som uppstodo.
Till afhjelpande häraf bildades en samtrafikförening mellan
statens och en del enskilda jernvägar på vissa vilkor och grunder.
Men dessa vilkor äro icke och kunna icke vara sådana som motionären
här önskat, “att samma godstariff'' skall likformigt tillämpas på
alla jernvägar, som fått koncession*. Det är en omöjlighet, i synnerhet
efter införande af den s. k. fallande taxan, som afser att per kilometer
minska fraktafgiften, ju större den jernvägslängd är, å hvilken
godset skall fraktas. Om den fallande taxans frakt utan vidare delades
efter genomlupna kilometertalet på hvardera banan, skulle det ju
inträffa, att den längre delen, som vanligen är statens, skulle, efter
sitt kilometertal, få uppbära eu nöjaktig andel af frakterna —• men
den kortare banan skulle deremot få eu nedsättning på antagom sina
5 å 10 kilometer, som ej ens betäckte dess expeditions-, lastnings- m. fl.
kostnader — som ju äro oberoende af längden en frakt genomgår.
Det har derför visat sig nödvändigt att uppgöra denna samtrafikstaxa
så, att vid fraktens fördelning till de kortare vägsträckornas förmån beräknas
s. k. tilläggsafgiftcr, banafgifter och vägförlängningsbcråkning,
för hvilka utskottet redogör på sidan 8, för att de ej skulle blifva
för mycket lidande och för att dessa smärre banor skola kunna ingå
på en sådan samtrafik. Äfven dessa särskilda afgifter hafva måst göras

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

vid olika banor olika. Det vore rent af att döda dessa banor, om man
skalle gorå såsom åtminstone implicite ligger i förslaget, och att detta
måste vara så, synes mig framgå af uttrycket att samma trafikgodstariff
likformigt skulle tillämpas.

Uti dessa samtrafiksaftal är ock bestämmelsen om trafikvägarne
intagen, och äro dessa af lika stor betydelsesom fraktfördelningen; det
kan icke vara annat än billigt, att de jernvägar, som först brutit väg
och upparbetat frakten å en sträcka, ega någon garanti för att ej deras
frakter utan vidare beröfvas dem af en jernväg, som förkortar den
med några kilometer; sådana skulle ju då kunna anläggas uteslutande
i syfte att lefva på den trafik de beröfva de äldre — hvaraf landet
hade föga fördel. Äfven i detta fall bör iakttagas någon försigtighet,
ty stora kapital äro ju nedlagda i dessa jernvägar, och man bör
icke för smärre olägenheter på ett håll, hvilka dessa senare nyanlagda
jernvägar haft i sin magt att vid anläggning beräkna, i motsats med
de äldre som ej kunnat göra det, rubba stora och vigtiga intressen
på andra.

Det hade varit önskvärdt, om motionären uppmärsammat den premiss,
som af styrelsen för mellersta Blekinge jernväg i eu skrifvelse
uttalats, nemligen “att en jernvägsförvaltning ingen rätt har att afstå
från varutransporter, som det kan bero af henne att få bibehålla14.
Den jernvägsstyrelsen har således uttalat samma mening, som jag här
förfäktar, och att den ej strider mot motionärens egen rättsuppfattning
framgår af hans förslag, att jernvägar, som framdeles komma att anläggas,
icke skola få samma rättighet som de andra, utan det skall
särskildt pröfvas, huruvida dessa jernvägar skola få koncession eller i
hvad män de skola få detta. Jag tror således, för min del, att man
verkligen bör gifva akt på, att man icke nu på den grund, att några
senare anlagda jernvägar icke kunna få alla de fördelar som de äldre,
och på dessas bekostnad gör eu rubbning i hela deu öfverenskommelse,
som med så ofantligt besvär och med så mycket arbete blifvit åstadkommen.
Följderna häraf blefve antingen, att jernvägarne slå sig i hop
till komplexer, såsom t. ex. alla jernvägar vester om statsjernvägen Göteborg—Falköping—Malmö.
Det är ett stort och kraftigt jernvägsnät
som, om det tvingas att sammansluta sig och frigöra sig från samtrafiksaftalen,
kommer att diktera för sig huru det behagar. Om detta
blir till gagn för trafikanterna och öfriga jernvägar, det lemnar jag
derhän. Vi kunna så bringas derhän, att staten rent af blir tvungen
att inköpa dessa enskilda jernvägar. För öfrigt ber jag få framhålla,
att det är icke så, om jag så må säga, “hårdspändt“ inom denna samtrafiksförening.
Som exempel skall jag framtaga en jernväg, som ej är
motionären obekant, åtminstone beröres den i motionen, nemligen
mellersta Blekinges jernvägsaktiebolag. Jag har här i min hand en
handling, som meddelar att detta bolag fått den 4 november 1889 sig
tillstäldt ett förslag, som visserliger icke tillåter bolaget att taga trafiken
från den nuvarande vägen Karlskrona—Alfvesta—Vexiö —Hessleholm,
men som medgifver att afgifterna mellan Karlskrona å ena sidan
och stationer söder om Ilessleholm å den andra finge ställas lika
med den från Karlskrona via mellersta Blekinges jernvägar. — Hvad

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om samtrafik kan mera begäras? Är detta hårda fordringar? Tyder detta på orned mellansvenska

görlighet från samtrafiksföreningens sida? Äubudet är ju likställighet i
^(Forts a{'' afseende på. fraktbeloppet. Sedan beror det ju blott på hvilkendera
linien kan genom göda. snabba anordningar draga kunderna till sig.
På dessa anordningar beror mycket; om det å ena linien fins normalt
spår med lika spårvidd hela vägen, blir ju kommunikationen lättare,
än då en omflyttning skall ske från smalspårig till bredspårig bana.
Det är således icke blott våglängden, som bör vara bestämmande
för hvad väg gods skall bäst gå, utan snabbheten med hvilken ilgods
och paket kunna komma fram m. m.

Tillämpar man dessutom den af jernvägsstyrelsen föreslagna och
af flertalet enskilda jernvägar godkända taxa i fråga om utbyte af
samtrafiksväg, så visar sig följande resultat: om jag jemför fraktsatserna
mellan Malmö—Karlskrona öfver begge de angifna vägarne,
så uppgår transporten per 100 kilogram öfver Alfvesta och Yexiö
till 163,8 öre och transport af 100 kilogram öfver Hessleholm, Sölvesborg
och Karlshamn till 171,5 öre, och tillämpningen af satsen, att
godset skall gå den billigaste vägen, hvilken gäller för andra jeruvägar
i fråga om hvilken väg godset skall gå, blir således att det bör gå
öfver Alfvesta—Yexiö. Skulle, såsom motionären sagt, så vidt jag kan
tyda hans mening, den kortaste vägen utan all annan hänsyn fastställas
som samtrafiksväg — då inträffar något som är mycket i ögonen
fallande, nemligen det förhållandet, att hela den norrländska trafiken
skulle gå från Ockelbo till Upsala, och statens jernväg öfver Sala förlora
hela denna trafik och dermed all inkomst deraf—hvaraf kan belysas hvilka
stora ekonomiska rubbningar kunna blifva följd af ändring i trafikvägar.

Jag upprepar, att vi i en så pass vigtig fråga som denna beträffande
trafikvägarne böra vara mycket betänksamma, innan vi aflåta
en skrifvelse; i alla händelser borde utskottet tydligare betonat
hvad man vill, icke endast framstält en generel önskan att Ivongl.
Maj:t må hitta på hvad han kan för lösning af frågan.

Jag erkänner gerna, att det måste nu och framdeles uppkomma
sådana förhållandena, då dessa samtrafiksfrågor kräfva ny utredning
och undersökning. Nya jernvägar komma till och nya svårigheter
kunna uppstå, men dessa förhållanden måste under hand ordnas, och
jag hänvisar i detta fall till hvad som uttalades i den komité, som jag
hade nöjet sitta uti. På fria öfverenskommelsens väg bör, så vidt och
så länge det kan ske, saken ordnas genom ett jernvägsråd, hvilket
såvidt möjligt bör representera både de enskilda jernvägarne, industriens
intressen och statens jernvägar. Hvilken annan väg vill utskottet gå?
Utskottet säger, att Kongl. Maj:t skall bestämma, men måste dock i
klämmen tillsätta, att det skall ske “efter vederbörande jern vägsförvaltningars
hörande och, der så erfordras, efter inhemtande af deras
samtycke-; detta samtycke fordras i flera fall, såsom utskottet sjelft
påvisat, bestämdt. Det finnes icke mer än två vägar att ordna det, antingen
på administrativ väg eller ock på den som hittills följts, den
frivilliga öfverenskommelsens väg, och det är denna väg jag tror man
bör vara försigtig att öfvergifva och icke vidtaga åtgärder, som kunna
leda till eu farlig brytning!

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. ra.

Härmed har jag antydt, hvarför jag i hufvudsak är rädd för Om samtrafik

den första punkten i afdelningen. Den andra har jag något annat me}lansvenska

emot. Beträffande denna säger utskottet, ‘‘att Riksdagen må i skrif- ^(Fortsj''
velse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes — — —
vid meddelande af koncession för nya jernvägsanläggningar bestämma,
i hvad mån en hvar af dem må få deltaga i den allmänna samtra fiken''.

Detta är ett uppdrag, som jag för min del icke vill gifva

Kongl. Maj:t. Jag anser det icke rätt, att Kongl. Maj:t skall hafva
magt bestämma på förhand om den ena jernvägen, att den får icke
komma in i samtrafiken, eller om den andra, att den får komma in,
och jag tvifiar att någon Konungens rådgifvare skulle vilja åtaga sig ansvaret
af ett så godtyckligt bestämmande. Mig synes, att om en ort
vill hafva en jernväg anlagd inom sitt område, så skall denna jernväg
sedan lika väl som någon annan kunna få begagnas för samtrafik,
men vi skola komma i håg, att den får göra det på det vilkor, att
den icke sönderbryter det gamla. Och hittills har det gått så, att
den ena jernvägen efter den andra slutit sig till dessa samtrafiksbestämmelser,
och det är märkvärdigt huru litet missnöje man försport.

Det synes ej heller finnas någon anledning, hvarför det ej skulle fortfara
på samma sätt. Hittills hafva inga afslag å billiga fordringar
gifvits och dertill finnes ock för mycket gemensamt i intressen mellan
det gamla och det nya. På dessa grunder anhåller jag, herr talman,
om afslag på utskottets hemställan.

Friherre von Otter: Då jag företog mig att till Första Kam marens

öfvervägande väcka denna motion, förbisåg jag ingalunda, att
den berör en fråga, som är både svår och invecklad, och att det derför
kunde vara en ganska svår uppgift att förebringa den utredning
i saken, som vore erforderlig för att kammarens herrar ledamöter derpå
skulle kunna bilda sig ett rätt omdöme. Min tillfredsställelse blef
derför liflig, då kammaren icke blott behagade tillsätta ett särskildt
tillfälligt utskott för behandlingen af denna motion, utan äfven i detta
utskott utom mig sjelf insatte personer, hvilka med fullständig kännedom
i alla hithörande ämnen tillika representerade de skiljaktiga intressena
inom jernvägsväsendet; i detta utskott insattes nemligen en
af kammarens ledamöter, hvilken tillhör jernvägsstyrelsen, och dessutom
ledamöter som kunde anses representera såväl de gamla som de
nyare jernvägarnes intressen.

I det jag öfvergår till sjelfva frågan, skall jag be att få rätta en
missuppfattning, som den förste talaren gjorde sig saker till; och likaså
bemöta några misstag af en senare talare.

Den förste talaren yttrade, att anledningen till denna motion
skulle vara ett “enskildt tycke" och eu åstundan att bringa en fördel
åt “den lilla jernväg motionären skötte", såsom han uttryckte sig.

Detta är icke skälet. Anledningen till motionen har ingalunda varit
denna. Den ifrågavarande jernvägen tillhör, i strid mot hvad den
förste talaren tycktes antaga, redan samtrafiksföreningen, och dess
ställning är sådan, att den kan, om den vill kringgå samtrafiksöfverenskommelserna,
transportera gods mellan Karlskrona och de södra

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. in.

mellan svenska
jemvägar.

(Forts.)

Om samtrafik orterna till precis samma pris, som samtrafikstaxan aogifver. Helt
nära intill Karlskrona, på endast 4 kilometers afstånd, ligger nemligen
en liten station som heter Glullberna, och med tillämpning af samtrafikstaxan,
som jag eger rätt att tillämpa för Gullberna station, kan
jag transportera gods dit till det pris samtrafikstaxan bestämmer, och
således, då vägen dit är 69 kilometer kortare, fraktbilligare än om
godset föres den gamla vägen. Skälet hvarför motionen framkommit
är således icke att skaffa någon fördel åt den jernvägeu, ty den fördelen
kan vinnas motionen förutan, utan min uppfattning om behofvet
af fullgiltiga bestämmelser beträffande samtrafikeu, som jag vunnit under
utöfningen af deri befattning jag haft med “min lilla jernväg" som
den förste talaren kallade den.

Man kan verkligen tycka det vara obilligt, att, om ett samhälle, t. ex.
en större stadskommun, nedlagt ett större kapital på eu jernväg i ändåmål
att fä sina fraktkostnader minskade, detta skall kunna hindras
genom några bestämmelser som icke finnas till, oskrifua bestämmelser.
Ingen har på tal om samtrafiken bestrida att den verkat särdeles fördelaktigt
i alla afseenden, såväl för jernvägarne sjelfva som för trafikanterna.
Men hvad som kunde vara bra på eu tid, då antalet enskilda
jernvägar i Sverige uppgick till knappt ett 50-tal, det säger
sig sjelf att detta kan behöfva förändring och komplettering i den
mån antalet ökas. Då omkring år 1880 denna fråga första gången
upptogs till behandling, iubjödos alla då befintliga svenska jernvägar
att deri deltaga; deras antal var, såsom jag nämnde, ungefär 50. När
sedermera 1882 den öfverenskommelse iugicks, som ligger till grund
för samtrafiken, var det icke flere än 11 af dessa jernvägar, som med
jernvägsstyrelsen inträdde i denna samtrafiksförening. Sedermera har,
såsom här blifvit upplyst, till och med 1886 ett större antal ingått,
mellan hvilka och trafikstyrelsen, liksom i fråga om de föregående 11,
det träffats särskilda aftal. Men efter denna tid har icke något sådant
särskilt aftal egt rum, utan då en jernväg önskat inkomma i
samtrafiksföreningen, har det gått så till, att jernvägsförvaltningen
skrifvit till jernvägsstyrelsen, från hvilken den då erhållit tariffböcker
för de stationer, i fråga om hvilka medgifvande lemnades, samt reglementariska
bestämmelser för samtrafiken. Hvad innehålla då dessa
nu befintliga reglementariska bestämmelser? De innehålla att, då det
är fråga om eu varutransport mellan två jernvägsstationer, skall godset
gå den väg, som gifver de billigaste frakterna; detta är den grund,
som eu på sådant sätt inkommen jernväg har att bygga på. Hvad
är naturligare än att, då någon fiuner att med tillämpning af gällande
samtrafikstaxa hans jernväg gifver de billigaste frakterna, han skall
anse sig berättigad att få den till samtrafiksväg? Den näst föregående
talaren yttrade, att enligt några uppgifter han hade skulle det visa
sig, att frakterna till Karlskrona från de södra orterna, om dessa frakter
beräknades på ett visst sätt, komme att ställa sig högre på den
nya vägen. Det är mycket rigtigt, då de beräknas på ett “visst sätt11.
Men om detta “vissa sätt" icke är öfverensstämmande med några befintliga
föreskrifter eller bestämmelser, hvartill tjenar denna beräkning.
Till absolut ingenting, i mitt tycke! Samme talare sade, att

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

jag i min motion föreslagit, att alla jernvägar som fått koncession
skulle vara berättigade att inkomma i samtrafiksföreningen. Jag har
hemstält, ‘-att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maja täcktes utfärda bestämmelser i fråga om samtrafik de svenska
jernvägarne emellan, af beskaffenhet att alla jernvägar, statens eller
enskilda, hvilka i denna trafik få deltaga, må varda likstälda“; “hvilka
i denna trafik få deltaga11 är väl något helt annat än “hvilka som
fått koncession14. Dermed har jag afsett att, då det är alldeles omöjligt
att få några bestämmelser, som kunna lika tillämpas på alla jernvägar,
man bör från början tillse, huruvida det är lämpligt, rigtigt och
nyttigt att de få rubba samtrafiksvägarne; få de icke göra detta, är
det val bättre, både för dem sjelfva och för det stora hela, att de icke
få i samtrafiken ingå.

Det är äfven ett annat skäl, hvarför denna motion framkommit,
nemligen att jag icke kan se, huru man framdeles skall gå till väga derest
icke denna fråga tages om hand af någon som står utom jernvägsförvaltningen.
Jag bestrider icke rigtigheteu af det fria attalet, och ingen inom
utskottet, hvarken jag eller någon annan, har velat förhindra sådana,
eller att nu gällande samtrafiksbestämmelser icke skulle ligga till grund
äfven för framtiden. Hvad jag afsett är att, då man funnit, att nu
gällande samtrafiksbestämmelser icke längre uppfylla sitt ändamål, icke
motsvara nya förhållanden, och då det efter hvad jaggenast skall visa framgår,
att det icke är tänkbart att kunna erhålla några bestämmelser, som
gillas af alla eller som ej ogillas af flere medlemmar i samtrafiksföreningen,
då skall frågan tagas om hand af en myndighet, som är höjd öfver de
enskilda intressena. Härmed åsyftar jag hvad som förekommer på sid. 10
och 11 i betänkandet. Sedan man börjat komma under fund med att det
icke reder sig ensamt med nuvarande bestämmelser i fråga om samtrafiken,
har man sedan några år tillbaka varit sysselsatt med att formulera nya
regler som skulle supplera de gamla och närmare angifva i hvilka fall
samtrafiksvägarne finge ändras. I detta afseende har jernvägsföreningen
uppstiilt några regler, och dessa hafva af järnvägsstyrelsen gillats. Men
i hvad mån kunna dessa nya regler anses tillfredsställa samtrafikens behof?
Jag skall söka tillse. På sid. 10 lemnas i första punkten föreskrift
om huruledes eu viss beräkning skall begagnas för att afgöra, huruvida
en kortare väg skall få blifva samtrafiksväg eller om den gamla, längre,
fortfarande skall få vara det. Det är med tillhjelp af denna regel (men
med förbiseende af förbehållet att taxan dervid skall tillämpas lokalt)
som den näst föregående talarens exempel blifvit åberopadt, och som
man kommer till det resultat han nämnde, att det nemligen skulle kosta
mera att skicka varorna den nya vägen än den gamla. Huruvida
denna punkt är den lämpligaste i detta fall, derom vill jag icke yttra
mig; det kan vara olika meningar i det afseendet, men den är icke
faststäld och knappast rättvis vare sig för en ny jernväg eller mot
allmänheten, ty nog synes det mig vara väl långt gånget då man, för
att en väg skall få blifva samtrafiksväg, vill att den skall förkorta
afståndet mellan två punkter med ända till 30 procent; detta lemnar
jag emellertid derhän. Hvad jag deremot vill något uppehålla mig
vid, är de följande 4:de, 5:te och 6:te bland dessa regler eller punkter.

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

(Forts.)

N:o 27.

Om samtrafik

mellan svenska

jemvägar.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

Enligt den första punkten har en väg genom beräkning, matematiskt*
visats höra vara sam trafiks väg. Då gör man sig den frågan: hvad kan
väl mera fordras för att saken skall vara afgjord? Jo, säger i detta
fall förslaget, det är icke nog dermed, ty om den som blifvit af med
samtrafikeu icke är nöjd med att så skett, bvilket han naturligtvis
icke är, så får ban enligt 4:de och 5:te punkterna begära tillsättande
af eu skiljenämnd att ånyo pröfva saken. Men en skiljenämnd bör
väl vara sammansatt af opartiske personer; förutom den som saken
närmast rör böra väl de andra vara opartiske. Men huru är det
stäldt i det afseendet? Skiljenämnden skulle vara sammansatt af representanter
dels för de olika intressena, dels från jernvägsstyrelsen och
dels från jernvägsföreningen. Men finnes det någon den allra ringaste
sannolikhet för att icke dessa två sistnämnda liksom hvar och en af
de andra äro parter i saken? Nej! Följaktligen kan, enligt min
tanke, en sådan regel som denna icke hafva tillkommit i någon annan
afsigt än den, att äfven om genom den första regeln en väg blifvit
utsedd till samtrafiksväg, så skall skiljonämnden kunna göra detta om
intet. Men icke nog dermed! Om äfven denna — såsom det enligt
min åsigt alltid måste vara fallet — partiska nämnd mot förmodan
gifvit den nya banan rätt, så får samtrafiken ändå icke komma den
vägen. Inträffar det nämnda förhållandet, så skall nemligen enligt
6:e punkten den gamla vägen nedsätta sina taxor, så att frakterna
på den vägen blifva desamma som på den nya, i fall trafiken skulle
gå deröfver. Kan detta vara rigtigt? Och om nu så skulle inträffa,
hvad måste följden blifva? Jo, då inträffar ånyo något sådant som
den förste talaren framhållit; då inträffar just det atr, i stället för
att, såsom nu är fallet, trafikanten kan genast på ett ställe genom att se
samtrafikstaxan få veta hvad frakten är, detta icke blir möjligt, derför
att han icke vet på hvilken del af samfärdslinien frakterna blifvit
förändrade. Om detta nu är förhållandet, mine herrar, att de gamla
samtrafiksreglerna icke längre äro fullt tillräckliga och om ej heller
de regler, som hittills blifvit framstäldas åsom supplement till de gamla,
kunna uppfylla sitt ändamål och såsom rättvisa godkännas, hvad är
då naturligare, än att man söker vinna rättelse i denna sak och leda
frågan in på säkrare stråt? Då kan naturligtvis uppstå den frågan,
hvad som är den rättare vägen. Denna anvisas enligt min tanke
genom de koncessioner, resolutioner och taxor som äro utfärdade. Här
har redan påvisats, att allt sedan 1882 står det i koncessionerna, att
vederbörande jernvägsförvaltningar skola vara underkastade de bestämmelser
i afseende å samtrafiken, som af Kongl. Maj:t stadgas. I alla
de låueresolutioner, som utfärdats till de jernvägar som hafva statsunderstöd,
finnes enligt Riksdagens egen föreskrift en liknande bestämmelse;
i alla på senare tider utfärdade taxor, således icke endast för
nya jervägar utan för alla jernvägar i Sverige, då taxorna ju förnyas
hvart femte år, finnes införd en bestämmelse att jernvägarne skola
vara underkastade den taxa för samtrafik, som af Kongl. Maj:t framställes.
Hvad är nu en sådan taxa? En sådan taxa bestämmer
samtrafiksvägarne. Kan jag bestämma taxan, kan jag reglera vägen?
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke se annat än att

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

det är rigtigt att, såsom här löreslagits, man vänder sig till den myndighet,
som anser sig berättigad att i detta hänseende lemna föreskrifter,
en myndighet som betingat sig denna rättighet; ty har man
betingat sig en sak, bör man väl derefter ock kunna fullgöra betingelsen.

Men hvad skulle följden blifva, om icke några närmare bestämmelser
i detta hänseende utfärdades? Jag kan knappast tro annat,
än att följden skulle blifva den, att en hel deljernvägar kom me att skilja
sig från samtrafiksföreningen och bilda särskilda samtrafiksföreningar,
såsom här också blifvit af en föregående talare yttradt. Nå, om detta
skulle inträffa, hvar stå vi då? Jo, på precis samma punkt som innan
samtrafikstöreningen kom till stånd, endast med den skilnaden, att i
stället för att man då hade att göra med enskilda “banor", har man
nu att göra med enskilda “samtrafiksföreningar".

Efter allt detta kan jag således för min del icke finna annat än
att, för att samtrafiksföreningen fortfarande skall bestå, för att en
förening som man allmänt medgifver har uträttat så mycket godt skall
kunna fortfara, för att samma bestämmelser som hittills gält vederbörligen
kompletterade må kunna fortfarande få gälla till efterrättelse,
bör denna fråga öfverlemnas i Kongl. Maj:ts hand. Och det är på
den grund, herr talman, som jag för min del anhåller om bifall till
utskottets framställning.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Tamm: Då här blifvit framstälda anmärkningar emot de

af mig framlagda sifferuppgifterna, skall jag be att få läsa upp dem.
De äro hemtade ur jernvägsstyrelsens till Kongl. Maj:t afgifna skrifvelse
af den 25 februari detta år och lyda sålunda: “Beträffande den
af bolagsstyrelsen framlagda jemförelsen emellan olika tarifisatser för
transporten emellan Malmö och Karlskrona dels via Hessleholm—Sölvesborg—Karlshamn,
dels via Alfvesta—Vexiö, kan denna jemförelse,
enligt styrelsens förmenande, icke tillerkännas någon betydelse, då vid
densammas uppställande tillämpats de grunder för samtrafiken, hvilka
voro gällande särskilt för de banor, som år 1880 voro trafikerade,
samt på inbjudning af jernvägstyrelsen efter hand bildat en samtrafiksförening,
och hvilka grunders tillämpning för här i fråga varande
trafik styrelsen just anser måste bestridas.

Eu jemförelse åter af transportkostnader för fraktgods vid sändning
emellan Malmö och Karlskrona öfver de begge nyss angifna vägarne
utvisar — när fraktafgifterna uträknas på det sätt som af jernvägsstyrelsen
och, enligt hvad ofvan meddelats, af flertalet enskilda
jernvägar godkänts att gälla, då fråga är om utbyte af samtrafiksväg
— följande resultat:

1(53,8 öre pr 100 kg. för transport öfver Alfvesta och Vexiö, samt

171,5 öre pr 100 kg. för transport öfver Hessleholm, Sölvesborg
och Karlshamn.

Om samtrafik
mellan svenska
jernväqar.

(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om samtrafik Vid tillämpningen af detta beräkningssätt skulle alltså ingen änmellan
svenska c]rjng s]ie af cierl nuvarande transportvägen öfver Alf vesta/

"^(Fortsd På denna officiella handling har jag stödt mina uppgifter.

Herr Ekman: Jag skall icke tillåta mig att sätta kammareDS

tålamod på något hårdt prof genom att inlåta mig på någon vidlyftig
undersökning af de åsigter, som uttalats i motionen och som äfven
återgifvits i det tillfälliga utskottets betänkande, för att söka visa
hvart det leder, om man vill skänka bifall åt den framställning, som
innefattas i föreliggande betänkande; det har nemligen såväl af den
förste talaren som äfven af en representant från Upsala län blifvit,
enligt min tanke, tillräckligt ådagalagdt, hvart det skulle föra. Men
af såväl utskottets ordförande som af motionären har anförts, att för
den händelse bifall icke lemnades till en sådan framställning, som utskottet
gjort, skulle detta komma att leda derhän att en stor del af
de jernvägar, som för närvarande äro inne i samtrafiken, skulle utträda
derur och bilda särskilda samtrafiksföreningar.

Nu är förhållandet det, att jag representerar ett jernvägsbolag,
som har anlagt en jernväg mellan tvenne statens stationer och som
således utgör, såsom utskottets ordförande uttryckte sig, den tredje
sidan i en triangel. Hvad var naturligare än att styrelsen för denna
jernväg lifligt önskade att få en sådan tillämpning af samtrafiksreglerna,
som motionärerna gerna skulle se komma till stånd, nemligen
att ali den trafik, som kom från trakter, liggande norr om statsbanans
nordligaste station, skulle gå fram på den enskilda jernvägen
och fortsätta från statsbanans sydligaste station ända hur långt som
helst på statens jernväg. Det hade naturligtvis för detta bolag varit
en ofantligt stor fördel, om det kunnat vinna jernvägsstyrelsens bifall
för en sådan öfverenskommelse. Men hvad hade följden blifvit? Den
hade blifvit den, att eu stor del af den trafik, som framgår på de
båda delarne af statsbanan som bilda vinkeln, hade gått in på den
enskilda jernvägen, och detta skulle för statsbanan medfört en ofantligt
stor förlust. När detta af jernvägsstyrelsen framhölls, måste äfven
styrelsen för den enskilda jernvägen finna, att hvad den från början
önskat och äfven begärt var orimligt begärdt, emedan det skulle beröfvat
statsbanan en för stor del af dess inkomster. Yi voro således
tacksamma, när vi kunde få träffa aftal med jernvägsstyrelsen på sådana
vilkor, som nu i allmänhet tillämpas vid uppgörelse om samtrafik,
och jag kan försäkra de ärade talare, som här uttalat en farhåga,
att banor, som befunno sig i sådant läge, skulle snart uppsäga kontraktet,
att åtminstone hvad den jernväg jag talar om beträffar, kommer
styrelsen för den visst icke att uppsäga kontraktet; ty vi hafva i
alla fall genom vår öfverenskommelse vunnit väsentliga fördelar, och
äfven allmänheten har derigenom vunnit stora fördelar. Det kan således
icke komma i fråga, att någon uppsägning af öfverenskommelsen
från det hållet sker. Och jag tror, att i de flesta fall, äfven der förhållandet
ej vore sådant som här, att det endast drabbade statsbana
utan komme att drabba två enskilda jernvägar, nöjde man sig med
att dela med sig åt de andra hellre än att börja ett krig om frakt -

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

vägar och frakttaxor, som efter hvad jag tror komme att i de flesta
fall sluta ofördelaktigt för alla parter.

Det har blifvit anfördt, att denna utskottets framställning med
stor majoritet blifvit godkänd af Andra Kammaren. Jag vet icke hvilka
skäl der talat för ett sådant bifall, men om jag icke är allt för illa
underrättad, tror jag, att innebörden af utskottets framställning ej tillräckligt
framhållits vid diskussionen i Andra Kammaren, och särskilt
tror jag, att den omständigheten, att en tillämpning af sådana åsigter
som utskottet här uttalat skulle komma att beröfva statens jernvägar
betydliga inkomster, ej tillräckligt framhållits. Jag är öfvertygad om
att i fall så skett, hade utgången i Andra Kammaren blifvit en helt annan
än den nu blifvit. Men äfven förutsatt, att den föreslagna skrifvelsen
skulle af Första Kammaren komma att bifallas, tager jag mig
friheten hemställa, hvad Kongl. Maj:t egentligen skulle göra i anledning
af eu sådan skrifvelse. Det vore visserligen önskvärdt, att allmänna
bestämmelser kunde göras gällande för samtrafik för samtliga banor.
Men vi veta alltför väl, att jernvägarue i vårt land arbeta under så
olika förhållanden, att det ej gerna kan vara tänkbart. Den, som närmare
vill sätta sig in i frågan om möjligheten att åstadkomma allmänna
bestämmelser för samtliga dessa jernvägar, skall genast finna,
att det är omöjligt. Vi hafva jernvägar, som blifvit åstadkomna genom
aktieteckning med bidrag af statslån och med bidrag af lån upptaget
af bolaget. Vi hafva åtskilliga jernvägar, hvars aktieägare äro
solidariskt ansvariga för återbetalningen af de sålunda upptagna lånen.
Om det nu skulle göras allmänna bestämmelser för samtrafik mellan
alla banor utan afseende på de olika förhållanden, under hvilka de
arbeta, skulle ju ganska lätt följden kunna bli den, att sådana jeruvägar,
hvilkas aktieegare äro solidariskt ansvariga för lånens återbetalning,
skulle komma att erhålla så förminskade inkomster, att det föranledde
betydliga årliga uttaxeringar å aktieegarne. Tron I, mine
herrar, att Kongl. Maj:t skulle kunna, om denna skrifvelse blir besluten,
göra några allmänna bestämmelser för samtrafik, som skulle kunna
leda till en sådan påföljd? Jag är öfvertygad om, att det aldrig någonsin
kunde komma att ske. Det är den ena delen af skrifvelsens
innehåll.

Den andra delen är det, att för alla nya jernvägar, som nu tillkomma,
skulle Kongl. Maj:t på förhand och så vidt jag kan tänka
mig för all framtid bestämma de vilkor, under hvilka den nya jernvägen
skulle få deltaga eller icke få deltaga i eu samtrafik. Kan det
verkligen vara Riksdagens mening att hemställa till Kongl. Maj:t eller
lägga i Kongl. Maj:ts hand ett sådant afgörande? Jag tror icke, att
det vore välbetänkt att göra det, och jag är nästan öfvertygad om,
att om denna skrifvelse blir beslutad, skulle Kongl. Maj:t i anledning
af densamma komma att gifva ungefär samma svar som på framställning
från enskilt bolag, som omtalas i betänkandet, nemligen att klagomålen
förklarats icke föranleda till någon åtgärd.

Med den betänksamhet, som i allmänhet karakteriserar Första
Kammaren när fråga är om aflåtande af skrifvelse, vågar jag för min
del hoppas och tro, att Första Kammaren skall finna, att skäl ej före -

Om samtrafik

mellan svenska

jernvägar.

(Forts.)

N:o 27.

Om samtrafik

mellan svenska

jernväg ar.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

ligger till aflåtande af någon sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit,
allra minst nu, då det ej är mer än två år som vi varit i tillfälle
att tillämpa den samtrafiksöfvereuskommelse, som nu är gällande. Jag
tror det vara af vigt för all industriel verksamhet, att den får under
vilkor som blifvit faststälda lugnt utveckla sig under någon längre tid,
så att man får se resultatet deraf, och den erfarenhet, som kan vara
vunnen under två år, är enligt min åsigt allt för kort för att Riksdagen
nu skulle se sig föranlåten att komma med en framställning om
ändringar deri.

Jag ber att få tillstyrka afslag å det föreliggande betänkandet.

Friherre von Otter: Trots hvad herr Tamm nyss anfört ur eu

skrifvelse från kongl. jernvägsstyrelsen till Kong!. Maj:t ber jag att få
vidhålla hvad jag yttrat och till stöd derför läsa upp en annan del
af samma skrifvelse. Jernvägsstyrelsen yttrar i fråga om, huru det
skulle gå till för att nya jernvägar skulle komma in i samtrafiksföreningen:
“Att denna jernvägsstyrelsens åsigt omfattas jemväl af

flertalet andra enskilda jernvägsförvaltningar i riket, har styrelsen
sig väl bekant genom de underhandlingar, som en längre tid pågått
respektive banförvaltningar emellan om fastställande af vissa regler
för en ny jernvägs inträde i den s. k. samtrafiksföreningen. Det
har ock varit just i afvaktan på ett definitivt aftal mellan banorna i
denna sak, som styrelsen tillåtit sig att tills nu dröja med afgifvandet
af det henne genom ofvannämnda remissakt affordrade utlåtande, ett
aftal, som förvaltningarne emellertid ej ännu lyckats bringa till stånd. “
Det är med begagnande af detta aftal, som jernvägsstyrelsen kommit
till det resultat, som herr Tamm åberopat, och följaktligen tror jag
mig härmed hafva visat, att det är genom tillämpning af en regel,
hvarom man en längre tid underhandlat men hvarom någon öfverenskommelse
ej kunnat träffas.

Hvad beträffar den siste högt ärade talarens yttrande angående
denna sak, att en skrifvelse i den rigtning, som utskottets betänkande
afser, endast skulle åstadkomma krig inom jernvägsväsendet, vill jag
för min del hafva sagt, att med en sådan skrifvelse har jag just trott,
att man skulle förekomma krig. Min öfvertygelse är den, att om icke
några bestämmelser i detta hänseende blifva utfärdade, blir här en
osäkerhet inom jernvägsväsendet, och det blir allt svåråre och svårare
för nya förvaltningar att veta hvad som är deras rätt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de derunder förekomna yrkandena propositioner, först derpå att
kammaren skulle bifalla hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält
och biträda Andra Kammarens genom protokollsutdraget n:o 248
delgifna beslut samt vidare derpå att Första Kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och vägra biträda Andra Kammarens beslut i
ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre von Otter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Onsdagen den 27 April, f. m.

N:o 27.

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott herastält
i utlåtandet n:o 10 och biträder Andra Kammarens genom protokollsutdraget
n:o 248 delgifna beslut, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Första Kammaren utskottets hemställan och
vägrar att biträda Andra Kammarens beslut i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befuunos rösterna hafva
utfallit sålunda;

Ja—41;
Nej—89.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 23 och 26 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckta motioner om
förändrade bestämmelser i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän
i Andra Kammaren.

Herr Annerstedt: Om man erinrar sig den diskussion, som

i Första Kammaren hölls i fjol, då denna fråga förekom till behandling,
och läser de reservationer, som denna kammares ledamöter bifogat
det nu föredragna betänkandet, kommer man snart till insigt
om att den fråga, som nu föreligger, har ryckt in i det stadium, att
Första Kammaren har att allvarligen öfverväga, under hvilka förutsättningar
en utsträckning af valrätten till Andra Kammaren kan vara
möjlig att medgifva och ändå lemna någon garanti derför att den nya
representationen likasom den gamla kan verka för ett lugnt framåtskridande
och ej förbytas till en representantförsamling, som sväfvar
mellan en osäker utveckling och omvexlande omstörtningar. Den
garanti, som den nu gällande riksdagsordningen lemnar i det s. k.
strecket af 800 kronor, är af beskaffenhet att det är lätt att förutse
att densamma icke skall kunna ega verklighet under många årtionden;
men å andra sidan är denna bestämmelse den enda hufvudsakliga
garanti man eger för en lugn samhällsutveckling; och allmän rösträtt
utan några garantier tror jag icke många ledamöter i denna kammare
anse såsom tillräcklig säkerhet för en sådan samhällsutveckling, i trots
af allt som plägar yttras till beröm af allmän valrätt. Nu vill man
med bortkastande af den nuvarande garantien i stället sätta den som
innehålles i den föreslagna § 14, och hvilken konstitutionsutskottets
majoritet uppgifver innefatta en tillräcklig garanti. Men det förefaller
mig som om så ej vore fallet. Ty först och främst torde man böra

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.

N:0 27. 30 Onsdagen den 27 April, f. m.

Om utsträck- taga i betraktande, att den nu föreslagna förändringen i och för sig
''citt^väfa^riks ''nne^attar någon säkerhet mot fortgången af den utveckling, hvartill
adagsmå^uii den ändring utskottet föreslagit endast är början. Det är nemligen
Andra helt säkert att med den hastiga samhällsutveckling, hvarpå i motionen
Kammaren, fästes uppmärksamhet, det ej skall dröja många år, innan en motionär
(Forts.) me(] fullständigt afskrifvande af hela deu motion i ämnet, som blifvit
af herr Peterson i Brystorp framstäld, skall sluta icke med det yrkande
hvartill denne kommit: “valrätt tillkommer eu hvar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad man11 utan med: “valrätt tillkommer
hvarje välfrejdad man". Det ligger i sakens natur, att om
den motion bifalles, hvari nu påyrkas den förändring, som utskottet
ansett tillrådlig, skall, äfven om motionären anser att dermed nedsättningen
af strecket skulle stanna, det ej dröja länge innan män uppträda,
hvilka upptaga motionärens mantel och påyrka utdragande af
konseqvenserna af påbörjade reformen. — Icke heller kan man söka de
erforderliga garantierna i det intresse för allmänna ärenden och den
stigande bildning, som vi hoppas skola under den närmaste tiden utmärka
vårt folk. Ty icke behöfver man mycket undersöka nutidens
företeelser för att komma under fund med, att den bildning och det
intresse, som förefinnas hos den nyskapade klassen af valmän, icke i
ringaste mån hindra dem från att visa sig såsom lydiga redskap i
händerna på agitatorer, hvilka uppgifva att, om de blott följa deras
anvisningar, skola de otvifvelaktigt komma i besittning af betydande
ekonomiska fördelar.

Det är således nödvändigt att någon verklig garanti i ofvan angifna
hänseenden uppställes, om man skall kunna ingå på utsträckning
af rösträtten. Denna garanti har den moderna statsläran anvisat, och
den har anvisat en sådan som, så vidt man på teoretisk väg kan finna,
under nuvarande förhållanden är fullt tillräcklig att åstadkomma den
åsyftade säkerheten. Jag tänker på det s. k. proportionella valsättet.
Derigenom blir hvarje valman berättigad att på valresultatet utöfva
det inflytande, som rättsligen bör honom tillkomma, och hvarje grupp
af valmän erhåller ett inflytande på valresultatet, som står i noggrann
öfverensstämmelse med dess storlek i förhållande till öfriga gruppers.

Denna valmetod låter sig med lätthet genomföra utan att medföra
några praktiska svårigheter. Den är teoretiskt rigtig, ty det kan
ej finnas något giltigt skäl, hvarför inom en valkrets, bestående t. ex.
af 3,000 valmän, 1,501 skulle tillsätta alla representantplatserna, under
det att de öfrige 1,499 ej skulle få tillsätta en enda. Det proportionella
valsättet leder till fullt korrekta resultat. Tänkom oss, för att
taga ett lättfattligt exempel, en valkrets för utseende af fem representanter,
inom hvilken valkrets valmännens åsigter äro delade så, att,
för att hemta exemplet från en modern stridsfråga, äro protektionister
och frihandlare och i den senare gruppen stå två skilda
grupper, af hvilka f hafva en radikal anstrykning och en moderat.
Då medför tillämpningen af proportionelt valsätt att — under det enligt
det absoluta valsättet skulle väljas fem radikala frihandlare såvida
ej öfverenskommelse kunde åstadkommas mellan de moderata frihandlarne
och protektionisterna — de radikale frihandlarne få två

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

platser, de moderate en plats och protektionisterna två platser. Men
äfven från en annan sida har i praktiskt afseende den proportionella
valmetoden en obestridlig fördel. Den förekommer dessa onaturliga
allianser, livilka man ser ingås mellan båda ytterligbetspartierna och
göra, att de moderata bli utestängda från valen. Den förekommer
vidare, att under valstriden bitterheten mellan partierna stiger till den
böjd man i andra länder sett, der det gäller att det eua partiet skall
helt och hållet utestänga det andra. Den ställer icke heller på
valmannen vid tillämpningen större fordringar än för närvarande
ställes på valmannen vid tillämpningen af gällande valordning, nemligen
att i siu valsedel upptaga namnen å det antal representanter,
som skola väljas, blott med det tillägg, att de skola uppföras i den
ordning, i hvilken valmannen vill, att de skola ifrågakomma. Hela
valmetodens fordran på valmännen inskränker sig dertill. Hafva de
fullgjort den, äro de tillförsäkrade att, i den mån sådant är möjligt
med bibehållande af allas lika rätt, få till representanter dem de helst önska.
Metoden erbjuder ej heller några svårigheter för valförrättaren. De
behöfliga bestämmelserna för dess tillämpning kunna nemligen göras
eukla och tydliga. Och slutligen medföra proportionella val den fördelen,
att representationen i sin helhet kommer att utgöra en trogen
spegelbild af åsigterna inom valmännen — folket i sin helhet —- på
ett sådant sätt, att endast de åsigter, som lyckats bli omfattade af
någon mera betydande grupp af valmän, kunna göra sig gällande.

Den enda egentliga förändring i nu gällande ordning, som metoden
förutsätter, är den, att, då för dess tillämpning erfordras valkretsar,
hvilka hafva att utse hvarje åtminstone 3 representanter, de smärre
städerna och domsagorna måste sammanslås till så stora valkretsar,
att åtminstone tre representanter för en hvar af dem skall utses.
Skulle af någon detta betraktas såsom en olägenhet, är det dock
uppenbart, att denna olägenhet är ytterst obetydlig i jemförelse med
de stora fördelar det proportionella valsättet medför. Olägenheten är
icke någon annan, än den att, om i någon af de nuvarande valkretsarne
valmännen ej kunna enas om en representant, bosatt inom denna
valkrets, de utsätta sig för att alla den nya valkretsens representanter
hafva sitt hemvist inom någon annan af de äldre valkretsarne, och
denna olägenhet kunna alltid valmännen förekomma genom endrägt.

Ett uttalande från Första Kammaren i ofvan antydda rigtning
synes mig hafva den stora fördelen, att om Första Kammaren förklarar
sig vilja ingå på en utsträckning af rösträtten i sammanhang med
proportionsval, bör Första Kammaren kunna påräkna att förslaget omfattas
med sympatier af medkammaren. Det liberala partiet i denna
kammare bör ej kunna hafva något att invända mot införande af
proportionell valsätt, såvida de liberala verkligen vilja en utsträckning
af valrätten och ej blott önska använda rösträttsfrågan såsom ett
agitationsmedel. Ty från detta partis ståndpunkt kan icke anföras
några grunder, hvarför en del valmän, äfven om de uppgå till ett större
antal än de öfriga, borde kunna helt och hållet utestänga dessa från
allt inflytande å valresultatet. Hvad åter beträffar den nuvarande
majoriteten af representanter i Andra Kammaren, så förefaller det

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 27.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

mig, som om det proportionella valsättets införande för dem är ett
nödvändigt vilkor, för att icke valrättens utsträckning skall inom kort
helt och hållet undantränga deras representanter från flertalet af valkretsarne
å landet.

Då det ej kan tillkomma en enskild ledamot af kammaren att
framlägga ett förslag till grundlagsbestämmelser, afsedda att införa det
proportionella valsättet, och icke heller enligt mitt förmenande konstitutionsutskottet
kan med hopp om framgång utarbeta alla de särskilda
bestämmelser, hvilka äro nödvändiga för införande af en ny valordning,
grundad på sådant valsätt, följer deraf, att rätta vägen för
denna frågas bringande framåt är, att från konstitutionsutskottet framlägges
en hemställan till Riksdagen om eu skrifvelse till Kougl. Maj:t
i förut angifna syfte.

Jag vill tillägga, att om ock det proportionella valsättet inom
vårt land hittills varit mycket litet föremål för öfverläggningar och
uttalanden, är det derför ej någon nyuppfunnen sak. Det har nemligen
praktiserats i vårt sydliga grannland och äfven i andra länder; och
på ett möte i Antwerpen år 1885 uttalade en större samling af statsrättslärare
och politiska personer enhälligt den åsigt, att det proportionella
valsättet är det enda medlet att försäkra landets verkliga
majoritet magten, minoriteterna kontrollen samt åvägabringa en nöjaktig
representation för alla verkligt betydande grupper bland valmännen.

På dessa skäl vågar jag vördsamt hemställa om återremiss.

Friherre Gripenstedt: I likhet med den föregående ärade talaren
skulle äfven jag vilja hafva en återremiss. Men på samma gång vill
jag äfven framhålla en ny synpunkt, från hvilken saken kan betraktas,
och hvilken jag hoppas att utskottet tager hänsyn till, derest ärendet
förekommer till ny behandling inom detsamma.

Jag anser då, att när det är fråga om en utsträckning af rösträtten,
bör såsom ett oeftergifiigt vilkor för rösträttens utöfvande fordras
att hafva fullgjort sin värnpligt. Den som ej betalt sina kommunalutskylder
går sin rösträtt förlustig, och jag anser att den som
ej fullgjort sina värnpligtsåligganden med minst lika stort skäl bör
göra det.

På senaste rösträttsmöte har uttalats eu sådan fras som: ingen
värnpligt utan rösträtt. Jag skulle vilja vända om satsen: utan värnpligt
icke någon rösträtt. Jag vill ej påstå, att detta vilkor blefve
någon egentlig garanti för rösträttens rigtiga utöfvande, men värnpligten
skulle genom detsamma stiga i anseende. Och då värnpligten
hos oss icke är fullgjord vid samma tid som valrättsåldern nu inträder,
utan till följd af uppskof med beväringsöfningarna dessa ofta icke äro
fullgjorda förr än vid 23 å 24 år, faller af sig sjelft att åldersgränsen
för valrätten måste höjas, och anser jag att denna ålderssiffra skulle
kunna i likhet med hvad förhållandet är i flera andra länder sättas
till 25 år. För dem, som befriats från värnpligtens utgörande, kunde
naturligtvis icke någon tidigare åldersgräns medgifvas, utan snarare
borde det vara tvärtom, men torde lämpligast vara, att äfven för dem

Onsdagen den 27 April, f. m.

Eko 27.

25 år finge gälla. Uti Tyskland och andra länder med utsträckt
rösträtt och värnpligt förefinnas bestämmelser, att manskap under
fanorna ej få utöfva sin rösträtt så länge deras tjenstgöring varar.
Några ytterligare sådana bestämmelser torde här icke erfordras, om
det bestämdes att värnpligtsöfningarna skola vara fullbordade innan
rösträtt medgifves,

Då det emellertid ej är fråga om att nu fatta beslut i denna
rigtning, anser jag någon närmare formulering ej behöfvas, utan förenar
mig i yrkandet om återremiss.

Herr Billing: Om jag trodde att några af eder, mine herrar,
erinrade sig att jag förliden riksdag, då frågan om utsträckt rösträtt
förelåg, yttrade mig, skulle jag vara generad för att nu uttala mig i
samma fråga. Då jag har varit ledamot af konstitutionsutskottet samt
till det föredragna betänkandet fogat en reservation, anhåller jag att
något närmare få utveckla innehållet i densamma.

Jag har der angifvit, hvad jag för min del anser böra vara programmet
för värt sätt att gå till väga i fråga om utsträckning af den
politiska rösträtten. Detta program innehåller fyra satser; den första:
ingen utsträckning af rösträtten utan motsvarande garantier; den andra:
med motsvarande garantier utsträckt rösträtt; den tredje: på
garantiernas styrka bör bero, huru långt rösträtten får utvidgas; och
den fjerde: hellre starkare garantier och långt utsträckt rösträtt, än
svagare garantier och mindre utvidgning af denna rösträtt.

Jag kan derför icke annat än bestämdt motsätta mig de motioner
om utvidgad rösträtt, hvilka vid denna riksdag föreligga, först och
främst motionen om s. k. allmän rösträtt. Detta icke derför, såsom
den motionär, hvilken har skrifvit den längsta motiveringen för sin
motion, låtit påskina, att jag skulle vilja säga, att under strecket ej
skulle finnas så mycken bildning, att man åt dem, hvilka der befinna
sig, kunde gifva politisk rösträtt. Jag tror icke att bildningsståndpunkten
är väsentligt lägre under strecket än närmast öfver detsamma;
och ännu mindre tror jag, att dugligheten till deltagande i riksdagsmannaval
beror uteslutande på en sådan bildning. Ännu mindre motsätter
jag mig denna motion derför, att jag skulle, såsom motionären
påstår, vara rädd för att, om rösträtten sålunda utsträcktes, arbetarefrågan
skulle med magt tränga sig fram; utan, när jag sätter mig mot
ett sådant förslag, beror det derpå, att bifall till detsamma skulle
medföra, icke blott att politiskt inflytande inrymdes åt sådana, som
nu sakna sådant, utan också att den politiska magten skulle alldeles
öfverdyttas från de nu röstberättigade till dem, som hittills saknat
rösträtt. Hela den politiska magten skulle läggas i händerna på en
enda klass, den hittills s. k. orepresenterade, ty denna klass komme
att innesluta fyra gånger så många valmän som de hittills varande;
och ingen finnes väl, som betvifiar, att om eu klass har fått eu politisk
magt, kommer han också att begagna den till sina yttersta konseqvenser
förr eller senare.

Yidare måste jag motsätta mig de motionärer, hvilka föreslagit
att rösträttscensus skulle sänkas till ungefär samma linie som för

Första Kammarens Frot. 1892. N:o 27. 3

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdag
smän till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 27.

Om utsträckning
af rutten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.

(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

rösträtt i kommunala ärenden. Detta först och främst derför, att
äfven med denna utsträckning skulle den politiska magten i väsentlig
mån öfverfiyttas på de nya valmännen; ty dessa skulle utgöra en ganska
hög procent, ungefärligen 50 procent i förhållande till de förra
valmännen. Men framför allt måste jag motsätta mig ett sådant förslag
derför, att detta icke är något annat än en öfvergång till den
s. k. “allmänna rösträtten1''.

Om herrarne gjort sig möda att genomläsa den ganska lärda och
mycket vidlyftiga motiveringen till herr G. Peterssons i Brystorp motion,
hafven I, mine herrar, funnit, att uti första delen är en ganska god
logik, men rätt som det är, gör motionären ett alldeles vidunderligt
hopp. Detta, då han från motiveringen skall draga slutledningen.
Hela motiveringen går på allmän rösträtt. Det oaktadt blir slutledningen,
att den politiska rösträtten bör sammanfalla med den kommunala.
Men han erkänner också, att bifall till hans motion icke
vore att betrakta som annat än ett öfvergångsskede till allmän rösträtt.
För mig är det alldeles klart, att bifall till ett sådant förslag
ej innebure någonting annat än ett småningom skeende, och jag tror
rätt hastigt, nedglidande till den allmänna rösträtten, och icke någon
politik tror jag skulle vara mindre att rekommendera, än hvad jag
skulle vilja benämna nedglidningspolitikeu. Vid tal om nedsättning af
den politiska rösträtten till samma nivå som den kommunala kan jag
icke underlåta att tänka på den gamla historien om eu man, hvilken
tillsammans med sina barn var på en resa och blef anfallen utaf vargar.
Först kastade han ut ett barn och trodde sig derigenom blifva
räddad. Vargen tog barnet och hans aptit växte, hvarefter mannen
fick kasta ut alla sina barn, det ena efter det andra. Så tror jag att
det snart måste gå, om man nu beslöte sig för att sänka den politiska
rösträtten till samma nivå som den kommunala — man skulle på den
vägen ofelbart komma till den allmänna rösträtten.

Men då jag nu måste motsätta mig dessa förslag, vill jag dermed
icke förneka, att med motsvarande garantier en utsträckning af rösträtten
är icke blott möjlig, utan äfven önskvärd. Denna min uppfattning
beror icke derpå, att den politiska rösträtten skulle höra till
de s. k. allmänna menskliga rättigheterna. Något sådant har icke
någon kunnat bevisa, och det kan ingen menniska bevisa. Icke heller
beror denna min uppfattning på att jag skulle anse, att opinionen för
en förändring af den allmänna rösträtten är så stark, att man icke
bör eller kan motsätta sig densamma. Först och främst anser jag, att
opinionen bör granskas till sitt innehåll, och för det andra är det min
oförgripliga mening, och jag tror verkligen, att så godt som alla,
om de skulle svara på samvete, måste medgifva detsamma, att opinionen
för en utvidgning af rösträtten icke är synnerligen stark inom
vårt land. Den kan vara stark på vissa orter, särskilt i vissa städer,
men uti landet i dess helhet är den visst icke stark. Till stöd härför
vill jag åberopa alla de referat, hvilka man har fått läsa om rösträttsmöten,
rösträttsföreningsmöten o. s. v. Lästen I, mine herrar, i
fjor redogörelsen för rösträttsmötet i Göteborg? Hafven 1 läst redogörelsen
i tidningarna för rösträttsföreningens verksamhet i Stockholm?

N:0 27.

Onsdagen don 27 April, f. m.

I så fall tror jag, att I hafveri fått det intryck, att dessa möten, som
hållas inom vårt land, bevisa icke, att önskningarna om utsträckt
rösträtt äro starka, utan blott att i vårt land finnas åtskilliga, som
hafva en mycket stark önskan i den rigtningen, hvilka mycket lifligt
agitera för densamma och hvilka anse snart sagdt alla medel användbara
till åstadkommande af en sådan opinion. Här arbetas för att
få denna i gång, men stark är den icke, ännu mindre kompakt. Jag
kan i detta sammanhang icke underlåta att också säga det, att om
man läser referaten för dessa rösträttsmöten, får man icke blott det
intrycket, att opinionen i detta fäll icke är kompakt, utan äfven ett
annat intryck, nemligen att de personer, hvilka på den förebådade
vägen skulle hafva goda utsigter att blifva riksdagsrepresentanter, ingalunda
visa sig vara dertill särskilt lämplige eller duglige. Jag vill
härvid icke fästa mig blott vid det sista rösträttsmötet, från hvilket
tonerna ännu skorra i våra öron, blott säga om det mötet, att det är,
såvidt jag förstår, både synd och skam, att vid möte mellan svenske
män sådant kan sägas, som på det mötet blifvit sagdt, att det är
synd och skam, att sådant får i Sveriges land sägas på offentligt möte.
När man läser sådant, kommer man i den frestelse, hvilken är en af
de starkaste, i hvilka en man med någon sjelfständighetskänsla kan
komma, nemligen den, att derför att hans motståndare uppföra sig på
ett sätt, som man måste anse vara oskickligt, derför att de vilja med
hot tilltvinga sig en sak, att derför, säger jag, svara ett absolut nej
på afl deras begäran. I denna frestelse vill jag försöka att icke fälla
och derför icke låta mitt votum i dag bestämmas af hvad som säges
hafva passerat här i staden under den senaste tiden. Jag anser att
det kan vara önskvärdt, att rösträtten utsträckes, om motsvarande
garantier erhållas. Det är önskvärdt af två grunder. Först och främst
derför, att i och för sig sjelft får man väl medge det vara någonting
önskvärdt, att så många som möjligt få deltaga i vården af de allmänna
angelägenheterna, der det kan ske utan att riskera högre fördelar,
att, så vidt möjligt är, alla samhällsklasser blifva representerade
inom den svenska Riksdagen. Det andra skälet, hvarför jag anser
rösträttens utsträckning vara önskvärd, är det, att jag tror, att man
tillsammans med en utsträckning af rösträtten skulle kunna få garantier
för en bättre behandling inom Riksdagen af allmänna ärenden,
än hvad nu är förhållandet, då vi här icke på det område, hvarom
nu är fråga, hafva någon bättre garanti för en i god mening konservativ
behandling än den ganska svaga, som ligger i 800-kronorsstrecket.
Det synes mig derför, som om man från de olika sidorna
borde förena sig om att söka efter garantier, som kunna betrygga utvecklingen
mot farorna af en utsträckt rösträtt. Det synes mig, som
om man från alla sidor kunde och borde vara med om att arbeta
i det syftet.

Frågas då, hvilka garantier man snarast skulle kunna tänka på,
vill jag först och främst säga, att jag icke tror, att den garanti, som
föreslogs här vid sistlidnc riksdag, nemligen att höja åldern för valmännen
till 25 år, är tillräcklig, ehuru jag visst icke vill bestrida att
den har sitt värde. Ej heller tror jag, att den blefve tillräcklig, om

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 27.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

man till den lade den garanti, som den siste talaren pekade på, nemligen
att för valrätt skulle fordras att hafva fullgjort sin värnpligt.
En annan garanti har man tänkt sig kunna ligga i ett borttagande
af riksdagsmannaarfvodet för ledamöterna i Andra Kammaren. Nog
läge en garanti i en sådan åtgärd, men först och främst tror jag icke
att någon af eder, mine herrar, anser det vara möjligt att få en sådan
bestämmelse till stånd, och för det andra tror jag visst icke att denna
bestämmelse vore önskvärd. Befolkningen i vårt land är för fattig,
så vidt jag förstår, för att vår Andra Kammare skulle kunna så ordnas,
att icke något riksdagsmannaarfvode komme i fråga. Jag anser
den garantien helt enkelt omöjlig och derför icke att tänka på.

Då kan man tänka sig eu garanti i, om jag så må kalla det, en
graderad röstskala, en graderad skala t. ex. med högsta graden 5
röster och den lägsta 1 röst. För min del vill jag dock icke öfvergifva
tanken på att på ett eller annat sätt få klassval, helst naturligtvis baserade
på eu undersökning af de berättigade olika sidorna i ett folks
lif. Men om man icke skulle komma dit, borde man kunna komma
till s. k. förmögenhetsklassval, sådana som finnas i ett eller annat land.
Men den minsta och kanske lättast uppgjorda formen af klassval är
val den, då man inskränker sig till skilnaden mellan majoritet och
minoritet. Ingen rättänkande menniska kan vilja bestrida, att rättvis
grund finnes för en önskan att icke blott majoriteten, utan äfven
minoriteten blefve representerad. Och jag tror derför också, att fråga
om en förändring, utgående från eu sådan förutsättning, eller om införandet
af proportionsval, är verkligen värd en allvarlig undersökning.
I utskottet tog jag mig friheten framkasta denna tanke. Här hvarken
kan eller vill jag närmare redogöra för de olika former af proportionsval,
som finnas eller kunna tänkas; det må andra, i detta fäll mera
sakkunniga än jag, omnämna, så vidt de finna så för godt; men det
vill jag fästa uppmärksamheten på, att dessa proportionsval kunna
ordnas på olika, för minoriteten mer eller mindre gynsamma sätt, och
är det min vissa öfvertygelse, att det är mycket önskvärdare att få
starkare garantier och långt utsträckt rösträtt, än svagare garantier
och mindre utsträckning af rösträtten; ty det senare skulle icke vara
annat än att gifva sig in på hvad jag förut dristat kalla en nedglidningspolitik.

Då nu här är i fråga en ändring, som verkligen kan i ej ringa
mån jemföras med den, som vidtogs på sextiotalet, är det icke underligt,
om tankarne gå dit tillbaka, och utan att säga något om det
som då skedde, tror jag ändå att man kan vara ense om, att det varit
önskvärdt att både de, hvilka då medverkade för förändringens genomdrifvande,
och de som motsatte sig densamma, i tid kunnat förena
sig om att uppsöka bättre garantier för vårt politiska lif, än vi fått i
den gällande riksdagsordningen. Jag tror att man då från vissa håll
kanske gjorde sig skyldig till att komma för sent. Jag tror icke att
man nu bör göra sig skyldig till detsamma, utan i tid söka upp
sådana garantier, hvilka, så vidt man kan bedöma det, kunna försäkra
om en sund organisk utveckling, på samma gång som man
medgifver en utvidgning af den politiska rösträtten.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Då jag icke inom utskottet ansåg mig böra yrka på bifall till
det af mig framstälda förslaget om proportionsval, såsom varande
allt för litet öfvervägdt inom Riksdagen, eller på skrifvelse till Kongl.
Maj:t i denna rigtning, anser jag mig nu icke heller böra göra det.
Jag vill blott tillägga, att jag för min del naturligtvis ej har något
emot, att kammaren beslutar eu återremiss i det af den förste talaren
angifna syftet.

Herr Berg, Gustaf: Då jag var förhindrad att i utskottet del taga

i detta ärendes slutliga behandling, har jag icke heller kommit i
tillfälle att anmäla min reservation mot utskottets beslut. Jag skall
derför anhålla att få vördsamt tillkännagifva, att jag instämmer i det
yrkande, som af herr Bergius m. fl. blifvit gjordt, men på samma gång
i princip ansluter mig till den åsigt angående proportionella val, som
herr Billing i sin reservation uttalat, och hvilken åsigt jag i utskottet
äfven delade.

Gent emot utskottet skall jag bedja att få framhålla, att, enligt
mitt förmenande, icke någon som helst vidare utsträckning af den politiska
rösträtten bör ega rum utom i sammanhang med sådana garantier,
som fullkomligt betrygga alla samhällsintressens behöriga tillgodoseende.
Hvarje annan utsträckning skulle blifva ett nedstörtande på
det sluttande planet till allmän rösträtt; och utan dessa garantier skola
i hvarje fall såväl en utsträckt som den allmänna rösträtten, den förra
i större eller mindre grad, den senare helt och hållet, lägga det politiska
inflytandet i deras händer, hvilka äro minst qvalificerade att
uppbära detsamma. Genom allmän rösträtt skulle de eu röstberättigades
politiska inflytande icke minskas eller inskränkas, utan helt och
hållet upphäfvas; och valen skulle komma att beherskas af de nu
orepresenterade eller deras ledare, i h vil kas händer valmännen till
största delen skulle komma att blifva osjelfständiga verktyg.

Derför måste man se efter, huru man skall finna några garantier,
innan man utsträcker rösträtten. Den i alla hänseenden bästa
garantien ligger otvifvelaktigt i folkupplysningens framåtskridande.
När den bar skridit så långt framåt, att hvarje valman i regel kan
förutsättas innehafva ett moget omdöme och ett sjelfständigt intresse
i politiska ting, då är tiden inne att utan andra garantier medgifva
allmän rösträtt. Men då vi ännu icke hunnit så långt, nödgas man,
såsom redan framhållits, se sig om efter andra garantier, och jag kan
icke finna någon bättre än den, som ligger i proportionella val.
Dessa val kunna anordnas efter många olika system, men såsom en
gemensam princip för alla gäller ju, att både majoritet och minoritet
kunna få sina representanter valda. Jag ber också att få påpeka,
i likhet med hvad den förste talaren åtminstone antydde, att i Danmark
verkställas alla val till lagtinget, med undantag af dem för hufvudstaden
och Färöarne, just genom proportionella val, hvilket valsätt
kallas “Forholdstalsvalgmåde“. Häri ligger enligt mitt förmenande ett
perspektiv till lösning af denna fråga. Men att frågan skulle kunna
lösas så lätt, som den förste talaren framhöll, kan jag icke ändå gerna
tänka mig. Han sjelf angaf den allra värsta stötestenen, som består

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:a 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om utsträck- deri, att ett sådant valsätt förutsätter, att i hvarje valkrets minst tre

Tu''JvälJäriks rePreseutanter skola väljas. Jag hemställer, om det icke är en ganska

dagsmän till stor förändring, som måste vidtagas med alla våra landtvalkretsar och
Andra alla våra icke sjelfständigt väljande stadsvalkretsar, för att ombilda
Kammaren, dessa till valkretsar, hvilka skulle utse minst tre representanter. En
(Forts.) skrifvelse i sådant syfte, som den nu antydda, anser äfven jag för min
del böra komma till stånd, men jag befarar, att man skulle mera
skada än gagna denna fråga genom att nu genast, innan frågan hunnit
något mera mogna, besluta aflåtande af en sådan skrifvelse. Dröjer
man något dermed, kan frågan mogna, den kan arbeta sig in i det
allmänna medvetandet något bättre, än uu är fallet, den kan genom
populära uppsatser blifva genomskådlig för den stora mängden af medborgare,
bvilket ännu icke har skett. Den stora kretsen af de politiserande
veta kanske icke i detta nu, hvad som menas med dessa proportionella
val, eller de olika system, efter hvilka de kunna anordnas.

Jag tager mig derför friheten ännu eu gång framhålla, att man befrämjar
en lösning på den vägen bättre, om man väntar och ser tiden
au, än om man nu genast, efter en återremiss till utskottet, besluter
en skrifvelse till Kongl. Maj:t?

Medan jag har ordet skall jag bedja få beröra ett förhållande,
som står i ett visst samband med den nu föreliggande frågan. Det
har nemligen, såsom här redan något blifvit antydt, på» senare tiden
visat sig en strömning, som synes mig åtminstone hafva den mest sorgliga
innebörd. Denna strömning har fått till målsman en bland motionärerna,
den har mänga nitiske försvarare i vår medkammare och den
har lockat med sig tusentals medborgare, helt visst till största delen rättsinnige
medborgare, men som enligt mitt förmenande i detta hänseende
blifvit förda på svåra afvägar. Det är den olyckliga strömning, som
fått sitt uttryck i det slagordet: “allmän rösträtt ett vilkor för fosterlandets
för svärd1 Jag tror väl icke, att denna strömning har i
denna kammare många, eller kanske ens någon försvarare, men jag
har emellertid ansett, att förhållandet verkligen är af den beskaffenhet,
att det vid detta tillfälle borde med några ord beröras. Det är ju i
allmänhet vanskligt att göra två skilda frågors lösning beroende, den
ena af den andra, men ännu vanskligare är detta, om man uppställer
uppfyllandet af eu skyldighet såsom beroende af en förmån, den man
vill tilltvinga sig. Och om skyldigheten, såsom här är förhållandet,
är den mest oeftergifliga af alla, den skyldigheten nemligen, att med
egna krafter medverka till fosterlandets försvar, och om förmånen,
som man vill tilltvinga sig, är till sin rättsgrund så obefogad, som
här är fallet, då är det ett förkastligt spel, med fosterlandet och fosterlandskärleken
till insats, och i hvithet spel den euda vinsten kan blifva
egoismens tillfredsställande. De som omfattat denna olyckliga teori:
“allmän rösträtt ett vilkor för utsträckt värnpligt“, synas glömma, att
den dag verkligen kan komma, då för dem eller deras söner, om de
icke i tid gjort sig skicklige att försvara sitt land, de politiska rättigheterna
kunna blifva af ganska liten betydelse. Under en inkräktares
spira är den utsträckta politiska rösträtten af ringa värde.

N:o 2

Onsdagen den 27 April, f. m.

Jag skall icke tillägga mera, utan inskränker mig till att yrka
bifall till den af herr Bergius med flere framstälda reservationen.

Friherre Klinckowström: Det synes mig vara ett glädjande

tidens tecken, att alla de talare, som i denna fråga i dag yttrat sig,
på ett eller annat sätt medgifvit en förändring i de nuvarande rösträttsförhållandena.
Det fans eu tid, då jag förordade en utvidgad
politisk rösträtt, och jag stod ensam i denna kammare. Nu hafva
liera betydande röster höjt sig, om icke för allmän rösträtt, så dock
för en förändring i de nuvarande, i många hänseenden oefterrättliga
rösträttsförhållandena. Som jag nyss förut nämnde, har jag åtskilliga
gånger, och senast i min motion rörande arbetarefrågan, förordat eu
annan grund för politisk rösträtt, än den nu bestående, och ingen har
i det fallet kunnat vederlägga mig. Det är nemligen enligt mitt förmenande
alldeles origtigt att grunda politisk rösträtt på kronor och
öre. Yi hafva tillräckligt länge, nu snart i öfver tjugufem år, dansat
kring denna guldkalf, och det kan icke nekas, att orättvisan i detta
hänseende visat sig större och betänkligare, än man i början förestälde
sig. Jag kommer icke att bifalla det af konstitutionsutskottet här
afgifna förslaget till förändring i rösträtten, men hade detta förslag
reflekterat derpå, att, hvad innehafvarne af fast egendom beträffar,
den uppgift, som finnes i nuvarande riksdagsordning, och här är kopierad
efter densamma, är en fullkomlig chiinére, så skulle åtminstone
eu ganska vigtig anmärkning mot de nuvarande rösträttsförhållandena
efter mitt förmenande varit undanröjd. Det står nemligen i nu bestående
riksdagsordning, och har här biifvit kopieradt derefter, att
“valrätt tillkommer en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt
innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst ettusen (här fem hundra) riksdaler11. Hvad betyder nu detta?
Enligt mitt förmenande alls ingenting. Om konstitutionsutskottet i sitt
förslag endast inflickat “ointeclmad11, framför ordet “egendom", så hade
redan en stor och rättvis anmärkning varit undanröjd. Ty, såsom nu
förhållandet är och den dagliga erfarenheten visar, eger den, som
innehar en egendom, ofta icke eu skilling deri, emedan egendomen är
öfverintecknad, och de dagliga exekutiva försäljningarna, som tillkännagifvas
i tidningarna, visa mer än tillräckligt, att de flesta sålunda utbjudna
egendomar äro öfverintecknade. Således eger icke innehafvare)!
eu skilling i den egendom, för hvilken han skall vara valberättigad
och valbar. Intecknad egendom är numera i detta land en så ofantlig
affär, att, blott för att gifva herrarne ett någorlunda begrepp derom,
efter 1889 års officiella statistik fans på landet intecknad gäld i fast
egendom för öfver 962 millioner kronor, när samma år samtliga
taxeringsvärden för detta slags egendom utgjorde 2,396 millioner kronor.
Der ser man att det är nära, fast icke fullt till hälften af taxeringsvärdet,
som jordbruksfastigheterna på landet äro intecknade. Och i
städerna är det ännu sämre bestäldt dermed. Ty på ett taxeringsvärde
för fastighet i stad år 1889 af 1,115 millioner kronor kommo
inteckningar för öfver 613 millioner kronor. Således öfver hältten af

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om uuträck- fasta egendomen i stad i vårt land var intecknad. Att nu värdera
''ansvara^rlks- ^cn högsta medborgerliga rättigheten, den att vara valberättigad och
dagsmän till valbar, efter en skala, som således är helt och hållet imaginär och
Andra origtig, det finner jag i högsta grad förkastligt.

Kammaren. Hvad beträffar de förändringar, som man skulle kunna förorda i

(Forts.) denna fråga, så tror jag, att vida större garantier än penningen kunna
finnas för medborgerliga företrädesrättigheter. Det har här redan
blifvit af åtskilliga talare uppgifvet och antydt; flera garantier finnas,
som stå fria att ernås såväl för den fattige som för den rike, bestående
af ett hederligt lefnadssätt, utgjorda skyldigheter mot stat och
kommun, fullgjord beväringspligt, kunskaper, förtjenster mot det allmänna;
alla dessa egenskaper äro lika åtkomliga för den mindre bemedlade
som för den rike, och deri ligga mycket större och varaktigare
garantier för att få en värdig representant för svenska folket, än det
ligger vare sig i den nuvarande riksdagsordningens föreskrift i detta
hänseende eller i det förslag till förändring i densamma, som konstitutionsutskottet
nu framstäf.

En talare här midt emot har förordat s. k. proportionella val, och
herr Billing har med honom instämt i fråga om fördelen af dessa val
framför det nu bestående förhållandet. Jag vill nu icke yttra mig
vidare derom. Teoretiskt är det valsättet, synes mig, alldeles rigtigt,
men om det skall utföras praktiskt, tror jag att det kommer att möta
sina svårigheter. Herr Annerstedt, som här har öppnat diskussionen
med en framställning af dessa slags val, och på grund deraf yrkat
återremiss af detta betänkande, han har dervid icke yttrat något om
det väsentligaste i frågan, nemligen om de personer, som skulle väljas.
Ty det är ju alldeles gifvet, att derpå hänger hufvudfrågan, att sådana
personer väljas, som lemna större och varaktigare garantier, oberoende
af penningen, på sin duglighet för representantkallet, eller för att
väljas till representant.

Jag vill icke uppehålla kammaren vidare, men jag har ansett mig
pligtig att, då jag åtskilliga år förordat och ännu fortfarande kommer
att förorda en utvidgad politisk rösträtt, grundad på andra och bättre
moraliska egenskaper än den nuvarande, som snart sagdt ensamt grundar
sig på penningen, uttala dessa mina åsigter, och på samma gång
får jag vördsamt anhålla om afslag å konstitutionsutskottets ifrågavarande
betänkande.

Herr Rudebeck: Jag har inom konstitutionsutskottet deltagit i

behandlingen af detta ärende och dervid antecknat mig såsom reservant,
men jag var ej i tillfälle att på bestämd tid inlemna skriftlig
reservation och vill derför nu redogöra för min uppfattning i frågan.

Såvidt utskottets betänkande afser hemställan derom, att herrar
Cederbergs, Mankells, Peterssons och Johanssons motioner icke böra
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, är jag fullkomligt ense med
utskottet, men jag kan deremot ej ansluta mig till utskottets beslut i
anledning af herr Truedssons förslag. Utskottet säger i sin motivering,
att det vill bibehålla census-bestämmelser, men att det svårligen kan
visas, att de nu gällande äro rigtiga och med representationens ända -

N o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

mål öfverensstämmande, och för den skull föreslår utskottet nya bestämmelser.
Men det synes mig icke vara visadt, att dessa föreslagna
nya bestämmelser äro bättre i någon den ringaste mån än de redan
befintliga. Ändamålet med dessa bestämmelser torde väl vara ej blott,
såsom utskottet säger, att utesluta från valrätt dem, hos hvilka man
ej kan förutsätta politiskt intresse, utan äfven och ännu mer att genom
anspråk på en betryggad ekonomisk ställning hos de valberättigad©
erhålla sannolikhet för, att hos dem finnes mera sjelfständighet, mera
mognadt omdöme och större erfarenhet. Då man således vill hafva,
såsom utskottet synes vilja, en på förmögenhetsvilkoren grundad begränsning,
så kan jag ej fatta, att man kan påstå, att den nu i 14
§ riksdagsordningen förekommande census är för hög. Den, som verkligen
önskar att deltaga i det politiska lifvet, kan för visso skaffa sig
den inkomst, som denna paragraf bestämmer, och den, som nu för
tiden ej förmår skaffa sig en inkomst motsvarande 800 kronor, den
kan man ej heller säga vara i stånd att bereda sig den sjelfständiga
tillvaro, att han bör ega rätt att anförtros inflytande på statens
angelägenheter.

Utskottet säger vidare, att det svårligen kan förnekas, att ett
mera allmänt och mera kändt behof af den politiska rösträttens utsträckning
numera förefinnes. Jag vågar vara af en alldeles motsatt
mening, ty enligt min öfvertygelse, och den är älven uttalad här i
dag af andra före mig, komma de mycket omtalade ropen på rösträttens
utsträckning icke från dem, som sakna rösträtt, utan från de
politiskt röstberättigade, som vilja vinna mera medgörliga anhängare
till främjande af sina intressen. Härom lemnar, enligt mitt förmenande,
den dagliga erfarenheten ojäfaktiga vittnesbörd, och det starka
missnöje, som enligt utskottets påstående skall finnas hos dem, hvilka
sakna politisk rösträtt, det är enligt mitt förmenande egentligen icke
befintligt hos andra än ledare och agitatorer. Att möjligen i de
större städerna ett sådant missnöje kan finnas, det vill jag icke förneka,
men det finnes då i de lager, der det blifvit utsådt, och der man
alltid kan framkalla missnöje i alla rigtriingar och huru oberättigadt
som helst. Dessutom tror jag ej, att detta missnöje viker för den
halfva åtgärd utskottet föreslagit. Det tystnar icke vid första steget
till allmän rösträtt, det växer snarare, till dess steget är taget fullt
ut och målet vunnet. Det ligger ej någon rimlighet i det antagande,
som utskottet tyckes hysa, att genom ett bifall till utskottets förslag,
och en förändring sådan som utskottet förordat, hos dem, hvilka fortfarande
komma att sakna rösträtt, skulle finnas mindre anspråk och
mindre missnöje än nu, och att de skulle vara nöjda med hvad utskottet
bjuder. Tvärtom enligt min mening, efter denna utsträckning
nalkas man de lager, der missnöjet lättast gror, och der ledarne hafva
den bästa och mesta skörden att vinna.

Utskottet medgifver, att det finnes skäl för den förmodan, att
om en hvar uppskattades efter sin verkliga inkomst, skulle de valberättigades
antal derigenom komma att ökas icke obetydligt. Detta
utskottets medgifvande kunde mycket väl utsträckas derhän, att de
röstberättigades antal härigenom skulle komma att stiga högst betyd -

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om utsträck- Hgt. Ty den, som under en följd af år deltagit i arbetet uti bevillnmg
afratten ujngSberedniugarna, taxerings- och pröfningsnämnderna, har för visso
adagsmäiJtill erfarit de oerhörda ansträngningar, som göras från de skattskyldiges
hindra sida att dels vinna befrielse från skatt, dels blifva beskattade så lågt
Kammaren, som möjligt — ett förhållande, som beror på den oerhörda tungan
(Forts.) af kommunalutskylderna mångenstädes — och man finner äfven ett
stöd för den åsigten, om man granskar de tabeller, som utskottet bilagt
sitt utlåtande.

Slutligen säger utskottet: “Full giltighet vill utskottet deremot
tillerkänna det skäl mot en utsträckning af den politiska rösträtten,
som ligger i ett förutseende, att i och med denna åtgärd kunde i
representationen införas element, som vore för en normal och sund
samhällsutveckling mindre betryggande eller som till och med kunde
antagas vilja omstörta den bestående ordningen. Hyser man sådan
farhåga eller kan man ej öfverse de verkningar på representationens
, sammansättning, som eu viss rösträttens utvidgning skulle medföra, då

bör man ej heller vidtaga deu.“ Ja, i dessa utskottets ord kan jag
icke annat än på det lifligaste instämma. Men då utskottet verkligen
tillerkänt dessa skäl “full giltighet", synes mig, som om utskottet icke
bort stanna i det beslut, det gjort, ty det är obestridligt första steget
på den väg, som utskottet säger sig icke vilja beträda, då utskottet
yrkar utslag å herr Mankells motion.

Det är på detta skäl, åt hvilket äfven utskottet tillerkänt full
giltighet, det är i full öfvertygelse derom, att den utsträckning, som
ifrågasättes och begäres, icke är något uttryck för ett allmänt behof
eller en allmän önskan och det är i full öfvertygelse att en sådan utsträckning
skulle leda till högst betänkliga följder, så mycket mera
som den ovilkorligen vore första steget på eu väg, hvilken förer till
ett ganska sorgligt slut, som jag icke kunnat biträda utskottets mening
härutinnan, utan instämmer i det afstyrkande åt herr Truedssons motion,
som uttalats af herrar Bergius, Alin m. ti. Deremot anser jag
och vill medgifva, att en sådan ändring af gällande rösträttsbestämmelser
må ske, att arrendator af jordbruksfastighet, som utan kontrakt
på viss tid under minst fem år innehaft och fortfarande innehar arrendet,
må få rösträtt. För den skull ber jag att få instämma i den
hemställan, som gjorts af nämnde herrar reservanter derom, att 14 §
riksdagsordningen må erhålla den förändrade lydelse, som är återgifven
i deras reservation.

Herr Samzelius: På sätt anteckningen å det föredragna utlåtandet
utvisar, har jag i hufvudsak instämt i den af herr Bergius
m. fl. afgifna reservation. Jag har således velat gå in på en utsträckning
i någon om ock ringa mån af den nuvarande politiska rösträtten
till Andra Kammaren, nemligen så till vida, att arrendator, som under
minst fem år innehaft och fortfarande innehar arrende af jordbruksfastighet
till sex tusen kronors taxeringsvärde, skulle erhålla politisk
rösträtt. Längre har jag för närvarande icke ansett mig kunna gå,
oaktadt jag visserligen icke är döt för de fordringar, som nu både i
tid och otid framställas på den politiska rösträttens utsträckning.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Liksom den föregående värde talaren anser jag krafvet härpå utgå
icke från det egentliga folket utan från sådana, som så att säga på
entreprenad antagit sig dess sak och hvilka lefva på denna rösträttsrörelse
för att, när den en gång domnat, uppsöka något annat, som
hjelper dem att klifva upp på folkets axlar. Men då denna fråga så
tidt och ofta agiterats, finner jag nogsamt, att Första Kammaren bör
allvarligt taga i öfvervägande, huruvida en utsträckning af den politiska
rösträtten nu bör ega rum, och under hvilka garantier sådant bör ske.

Att garantier äro erforderliga, derom äro, efter hvad jag tror, vi
litet hvar öfvertygade, men hvilka de böra vara, derom kunna tankarne
vara mycket delade. De garantier, som i andra länder uppstälts, bestå
hufvudsakligen i representationens fördelning i två kamrar — dock
med helt andra karakterer än kamrarne här i landet hafva — nemligen
så, att i andra kammaren i allmänhet herskar demokrati, under det
att i första kammaren helt andra element göra sig gällande. Hos oss
äro kamrarne deremot till .sin karakter i det närmaste lika. Visserligen
förefinnes någon skilnad i den förmögenhetscensus, som ligger till grund
för valen, men den är icke så väsentlig, att icke de båda kamrarne
hafva i det närmaste samma karakter. Helt annat är förhållandet i
andra länder. I t. ex. Preussens Herrenhaus sitta prinsar af blodet,
innehafvare af åtskilliga höga ärftliga värdigheter och flere andra, som
på ett fullt betryggande sätt uppehålla det konservativa elementet.
Samma är förhållandet i Österrike, Ungern, Italien, Spanien och Portugal,
der den politiska rösträtten äfven utsträckts och der en stark
motvigt finnes i första kammaren.

Den andra garantien har man velat söka i en något ökad åldersgräns
lör den politiska rösträtten. Denna garanti anser jag för min
del icke på långt när vara till fyllest. I vårt grannland Danmark finnes
en åldersgräns af 30 år bestämd för valrätt till andra kammaren, men
erfarenheten har ådagalagt, att hinder deraf icke mött lör att i dess
andra kammare sådana element vunnit inträde, som vi i allmänhet icke
skulle önska i vår Andra Kammare. I Tyskland har man visserligen
också höjt åldersgränsen till 25 år, men det oaktadt sitta i tyska riksdagen,
till följd af den allmänna valrätten, 35 socialister. Jag tror
derför att åldersgränsens höjning icke innefattar mycken garanti.

Den tredje garantien skulle ligga i frånvaron af riksdagsmannaarfvode.
Härmed bär man, såsom vi veta, gjort försök i Tyskland.
Men denna garanti har icke hindrat, att de 35 socialisterna blifvit
valda och kunnat taga mot valet. I andra länder, der frånvaron af
riksdagsmannaarfvode finnes på papperet, har denna garanti ej heller
kunnat hindra, att man på omvägar sökt få in i representationen sådana
element, som egentligen icke borde der finnas. I England finnes
ej arfvode, och detta förhållande har efter hvad jag tror i allmänhet
haft till följd, att endast rikt folk kunnat vinna inträde i dess underhus.
För hvarje val till underhuset uppgå de valdes omkostnader,
enligt edliga uppgifter af dem sjelfva, till mellan SO och 90,000 kronor
svenskt mynt. När man skall taga mot uppdraget utan arfvode och
vidkännas kostnader mellan 80 och 90,000 kronor, är det lätt att inse,
att endast penningemän der kunna vinna inträde. I Italien har också

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 27.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

gjorts försök med frånvaro af arfvode. Der har försöket, såsom jag
tror, i allmänhet slagit väl ut. Valrätten till andra kammaren derstädes
är dock icke utsträckt mycket längre än den för närvarande är
hos oss. Dessutom har man der vidtagit andra garantier, hvilka jag
framdeles skall omförmäla.

Den fjerde och verksammaste garantien skulle bestå i valsättet.
Här har nu talats så vidt och bredt om proportionella val, något som
aldrig förut nämnts i denna kammare, men som man nu är färdig att
med sådan värme omfatta, att man, redan innan man gjort sig reda
för hvad detsamma verkligen innebär, vill aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om förslag på sådan grund. Hvad innebära
proportionella val? Grunden dertill är, att de olika meningar, som
finnas hos valmännen, skola få göra sig gällande vid valet i förhållande
till de olika meningarnas styrka. Öfverfördt på förevarande reform
betyder det, då man vill göra rösträtten allmän och då dermed i stället
för en skulle inkomma fyra valmän, att den qvarvarande fjerdedelen
skulle få välja ett antal representanter, som ungefärligen skulle motsvara
fjerdedelen af hela antalet, medan de nya elementen skulle få insätta
tre fjerdedelar. De, som välja de nuvarande representanterna,
skulle således alltid vara i minoriteten. Det är alldeles gifvet. För
öfrigt måste man äfven göra klart för sig, huru ett sådant valsätt skall
kunna genomföras. Jag är den förste talaren tack skyldig för att
han meddelat några upplysningar i ämnet, men det väsentligaste synes
mig likväl icke hafva beaktats, nemligen lmrudana valkretsarne skola
blifva för att dessa proportionsval skola kunna genomföras. De kunna
icke vara sådana som nu, då hvarje valkrets utser blott en representant,
utan måste vara åtminstone så stora, att de omfatta tre representanter;
och i regel skola de väl komma att omfatta ett helt län. Så
var förhållandet i Frankrike, då man der tillämpade scrutin de liste,
som man emellertid fann icke kunna i längden bära sig. I Italien, der
man sedan 1882 haft scrutin de liste, omfattar valkretsen likaledes en
hel provins. Hvilka kunna då komma i fråga att der väljas? Jo sådana,
som gjort sig mycket kända i det allmänna och hafva medel att
hålla sig framme. Jag har varit närvarande vid ett val i Frankrike,
då scrutin de liste begagnades. Det utdelades milliontals tidningar,
som bekostades af kandidaterna, hvilka sedan fingo taga igen sina utgifter
från de rundliga arfvoden, som der tillkomma de deputerade.
Om man här i Sverige skulle göra hela länet till en valkrets, förmodar
jag, att knappast någon af desse beskedlige, blygsamme jordbrukare,
som nu i allmänhet befolka Andra Kammaren, skulle få en enda plats
der; ty åtminstone första gången de skola väljas äro de icke så kända
inom länet, och de hafva icke den oblyghet, som fordras för att kunna
framträda på det sätt, som är vanligt i andra länder, der kandidaturen
förekommer. Våra grundlagsstiftare hafva deremot icke uppstält kandidaturen,
utan hafva ansett, att förtroendet och icke sjelf!örtroendet
skulle grunda valet. För öfrigt, om den bestämmelse skulle införas
jemväl för vår Andra Kammare, att arfvode icke skulle erhållas, tager
jag för alldeles gifvet, att den talrika klass, som ända från hedenhös
deltagit i de allmänna angelägenheterna och som bildar ett starkt sam -

Onsdagen den 27 April, f. in.

N:o 27.

hällsbevarande element, kommer att ur Riksdagen aflägsnas, för att
ersättas af literatörer, tidningsskrifvare, folkskolelärare och hvarjehanda
annat hyggligt folk, men säkert skulle der icke längre finnas någon
jordbrukare.

Ett annat sätt, som här icke blifvit omnämndt, tror jag deremot
kunna hafva mera utsigt för sig eller åtminstone förtjena att allvarligt
tagas i öfvervägande. Herr Cederbergs motion antyder något åt det
hållet, men icke så genomfördt. I Preussen utses representanterna i
andra kammaren, das Hans der Abgeordneten, genom val, som i det
närmaste äro allmänna, men de utses medelbart, genom elektorer.
Valmännen delas i tre grupper efter förmögenheten. Man sammanräknar
hela den direkta skatten till stateu och delar denna i tre lika
stora delar. Hvarje grupp utser lika många elektorer. Gifvet är, att
första gruppen, som består af de högst beskattade, omfattar högst få
personer. De medelbeskattade, hvilka utgöra andra gruppen, äro jemförelsevis
flere. Den tredje gruppen åter består af de lägst beskattade
och af dem, som icke alls äro beskattade, och dessa utgöra det ojemförligt
största antalet. Då emellertid hvarje grupp utser lika många
elektorer, är gifvet, att de högst beskattade och de medelbeskattade
hafva vida verksammare valrätt än den tredje gruppens valmän. Denna
anordning påminner mycket om vår kommunala lagstiftning, enligt
hvilken man också deltager i förhållande till uppskattad inkomst eller
iörmögenhet. Och säkert är, att om man här i landet skulle, såsom
yttersta målet synes vara, genomföra allmän rösträtt i politiskt hänseende,
komme denna att medföra allmän kommunal rösträtt utan graderad
skala med lika rösträtt för alla. Det kan nemligen icke uppgifvas
något förnuftigt skäl, hvarför i det stora samhället, staten, ett annat
röstsätt skulle tillämpas än i det mindre samhället, kommunen. Följden
blifver således, att man kommer till en allmän kommunal rösträtt på
samma gång som en allmän politisk, eller att den ena blifver en följd
af den andra.

Nu tror man att dessa proportionsval skulle afvärja alla de svårigheter,
som, enligt hvad erfarenheten visat, uppstå, när valrätten utsträckes
långt, och att genom den allmänna valrättens införande en
allmän belåtenhet skulle uppkomma, och allt missnöje blifva förvisadt
från landet. Låt oss se på de länder, der allmän rösträtt för närvarande
finnes. I Frankrike t. ex., råder der, under de våldsamma
utbrotten af anarkism, en så allmän belåtenhet? Jag tror i sanning
att vi kunna vara tacksamma att icke här i landet hafva en så långt
utsträckt rösträtt som der; och jag tror, att belåtenheten hos oss på
det hela taget är större än hos de folk, som för närvarande hafva
allmän rösträtt.

Med den åsigt, jag uttalat, och då jag anser, att man i så vigtiga
frågor som den föreliggande icke bör experimentera på måfå, får jag
bekänna, att det förefaller mig, som om det skulle förefinnas bra litet
skäl att skrifva till Kongl. Maj:t och begära eu utredning på grunder,
som i audra länder visat sig icke kunna annat än undantagsvis
tilllämpas. Så vidt jag har mig bekant, har proportionel rösträtt icke
blifvit använd annat än vid valet till första kammaren i Danmark.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Om utsträck- I viss män har den äfven år 1882 blifvit införd i Italien. Och den
nmg af rätten [iar slutligen blifvit använd i en enda af Amerikas Förenta stater nem"dagsmän^tiu
l''oen Illinois. I de 43 andra staterna har man deremot icke tagit
Andra efter exemplet. Och jag vet icke något annat land, som har några
Kammaren, funderingar att öfvergå till detta system. Högst egendomligt vore då,
(Forts.) om vj pä en sä opröfvad grund, som icke kunnat på andra ställen
accepteras, skulle bygga vårt representationssätt och tro, att dermed
alla. garantier vore vunna för att med fördel utsträcka rösträtten att
blifva allmän eller i det närmaste allmän. Med användande af det i
Preussen antagna sättet tror jag deremot, att man möjligen skulle
kunna tänka på, att hvar och eu skulle få något att säga, ehuru
proletärerna naturligtvis då icke skulle få alldeles så mycket att säga
som de, hvilka gjort eu större insats i samhället och i verksammare
mån bidraga till dess underhåll.

Hvad arbetarebefolkningen beträffar, hyser jag för min del icke
den allra ringaste fruktan för, att den må blifva representerad. Jag
har varit rätt stor arbetsgivare, och jag har alltid stått i godt förhållande
till denna aktningsvärda samhällsklass och gör det fortfarande.
Lemnas arbetarne åt sig sjelfva, har man ingenting att af dem befara.
Det är deras ledare, som förvilla dem och föra dem in på vägar, som
icke leda till deras verkliga väl.

En utsträckning af den politiska rösträtten — har en tysk socialist
sagt — skall ovilkorligen föra till de åsigter, som i Tyskland i hög
grad gjort sig gällande, nemligen de socialdemokratiska. Och en författare
här i Sverige har i denna fråga skrifvit en afhandling, som jag
läst; och han har sagt att “vi socialdemokrater begära för genomförande
af vårt program icke annat än allmän politisk rösträtt''1. När
man har sådana fäkta för ögonen, anser jag att man icke kan gifva
sig in på ens ett sådant system, som här blifvit ifrågasatt, ej heller
att man har anledning att för närvarande gå längre i utvidgning af
den politiska rösträtten än af reservanterna blifvit föreslaget; och jag
anhåller derför att få yrka afslag så väl å utskottets hemställan som
å yrkandet om återremiss, och att reservationen helt enkelt må bifallas.

Herr Borg: Då jag i fjol yttrade mig i denna fråga, skulle jag
icke hafva tagit till ordet nu, om jag ej ansåg, att mina åsigter icke
vägde mycket här och att jag mycket väl behöfde förstärka dem med
andras auktoritet. Lyckligtvis har jag en sådan auktoritet, och den
ganska stark, att bjuda på från föregående års behandling af denna
fråga. Det gälde då ungefär detsamma som nu, nemligen att välja
mellan afslag eller antagande af herr Bergströms förslag om i-östrättens
utsti-äckning till den kommunala rösträttens gräns med tillägg af bestämmelsen
om 25 års ålder. Utvidgningen blefve ungefär densamma,
om man såsom gräns bestämde 500 kronor eller den kommunala rösträtten.

Då ej någon talare här har tillstyrkt bifall till utskottets förslag,
vill jag be att få göra det, och då ej heller någon talare här uppträdt
till försvar för de stora uteslutna folkklasser, som tränga på
och önska rösträtt, ber jag att få göra det och att få anbefalla dem

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

med ord, som äro uttalade i denna kammare. Jag vill bjuda på några
blommor, som vuxit på kammarens egen mark och som kammaren
derför ej gerna kan bortkasta, om de ock äro pressade och bevarade
under ett års tid. Jag hoppas, att de skola få ett ökadt värde genom
de friska blommor, som i dag tillkommit från samma jordmån och
hvilka jag föreställer mig skola blifva både vackra och angenäma.

Att börja med kommer jag då till vår store föregångare i denna
fråga: herr Bergström. Han framhöll, hurusom under de 25 sista
åren bildningen inom vårt land vuxit genom förbättrad folkundervisning,
genom folkhögskolor, föreläsningar för arbetarne o. s. v. Kunskaperna
hafva vuxit och intresset jemväl vuxit. Han säger, att
“det låter icke förneka sig, att det politiska intresset hos dessa folkklasser
är ofantligt mycket större än det någonsin varit, och just deri
ligger något berättigande af deras anspråk att få den politiska rösträtten
vidgad".

Men han framhåller derjemte något, som jag ber att särskildt få
betona, emedan eu föregående talare velat förneka detsamma, nemligen
det starka missnöje, som förefinnes i landet. Herr Rudebeck
behagade yttra att ett sådant icke finnes. Herr Bergström säger att
det icke blott finnes, utan tillägger äfven, att “något bör göras för
att bryta udden af det missnöje, hvilket förefinnes".

Vidare har herr Adelsköld yttrat:

“Konstitutionsutskottet har, såsom en föregående talare omnämnt,
yttrat, att “den synpunkten måste vara ledande, att representationen
må Ulfva så sammansatt, att den kan antagas komma att i möjligaste
mån tillgodose allas berättigade intressen inom samhället11. Men dermed
har också utskottet afkunuat domen öfver sitt utlåtande, ty utskottet
har sedermera upplyst, att bland dem, som äro uteslutna från
politisk rösträtt, förekomma “arbetare, sjömän, fiskare, landtbruksinspektorer,
rättare" med flere. Det är således hela klasser af oförvitlige
medborgare, som äro uteslutna från deltagande i den vigtigaste
rättighet, som ett folk eger. Jag tror således för min del, att tiden
nu är inne och länge sedan varit inne att skipa rättvisa i detta hänseende,
så att den stora del af oförvitliga svenska medborgare, som
nu äro politiskt omyndige, må göras myndige och dermed äfven —
ansvarige. Och ej allenast rättvisan, men klokheten synes mig bjuda,
att en sådan åtgärd vidtages."

Vid samma tillfälle yttrade herr Gustaf Berg: “Skulle väl de, som
stå under det politiska strecket, vara mindre goda medborgare än de,
som hafva rösträtt? Nej, visst icke. De under strecket stående äro
lika goda medborgare; deras insats i det stora samhällsarbetet är lika
aktningsbjudande, som deras, hvilka stå på samhällets höjder. Deras
arbete är lika nödvändigt, lika nyttigt, om än icke lika svårt att
utföra."

Friherre Leijonhufvud sade: “Jag tror icke, att det skulle åstadkomma
någon ändring, om rösträtten utsträcktes till torpare och statdrängar"
— så långt torde dock icke någon annan vilja gå än den,
som hoppas på införandet af allmän rösträtt nu — “ty antingen skulle
desse icke alls rösta, eller också skulle de rösta efter sin husbondes

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:0 27.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April, f. m.

vilja. I de större städerna har redan det sammhällslager majoritet,
som genom streckets sänkning skulle få ökadt inflytande, så att äfven
der blefve förändringen ej rätt stor, och den årliga lefnadskostnaden
och arbetsförtjensten uppgår der nu äfven för en kroppsarbetare till
de 800 kronor, som berättiga honom till rösträtt, om han blir rätt
uppskattad. “

En här högt aktad auktoritet, nemligen biskop Billing, anförde
bland annat: “Jag har förut sagt, att jag tror att det är berättigadt,
att desse, som stå under strecket, skola få deltaga i det politiska lifvet,
och derför måste jag också säga, att jag önskar, att någon förändring
i denna rigtuing skall ske.“ Härjemte yttrade herr Billing — och
dessa ord äro väl värda att behjertas — i fråga om anspråket på
“garantier11: “man har här redan i dag påpekat eu garanti. Den
skulle bestå deri, att arfvodet för Andra Kammarens ledamöter tages
bort. Det skulle medföra den vinsten, att man skulle i någon och ej
ringa mån slippa yrkespolitici i Riksdagen. Men den skulle å andra sidan
medföra olägenheter; ty det är icke helsosamt att i Riksdagen hafva
endast mer eller mindre förmögna personer.“ — Jag tackar för detta
omdöme.

Herr Wieselgren yttrade: “Om dessa valmän icke besitta någon
vare sig lärdom eller förmögenhet, så må de dock hafva rätt att få uppställa
och rösta på någon man, som talar deras sak och som enligt
deras uppfattning och i deras intresse bedömor förekommande frågor.
Detta har konstitutionsutskottet sjelft betonat, då det säger, att “allas
intressent skola inom representationen beredas rum.“ Vidare säger
samme talare: “Men jag vill dertill (till hvad herr Bergström förut
anfört) lägga åtskilligt annat, som nu flas, men som icke läns11 vid
tiden för det nuvarande representationsförslagets tillkomst. “Det är
icke allenast en ökad bildning, som sedan 1860-talets början eller midt
spridt sig inom nationen, utan äfven en ökad sedlighet. Den folkklass,
som skulle taga emot den magt, som då förevarande grundlagsändringen
lade “i folkets händer11, var uppfödd och uppfostrad
under helt andra förhållanden än de, som skulle tillgodoses genom
nu ifrågavarande förslaget11. Vidare: “Den allra förnämsta af en folkrepresentants
pligter är att tillse, det staten alltjemt fortfar att vara ew; och i
det ögonblick vi finna en remna i statens grundvalar, måste vi, antingen
vi det vilja eller icke, se till att denna remna på bästa sätt
och så snart som möjligt blir lagad. Detta sker i förevarande fall
derigenom att vi åt dem, som onekligen tillhöra samhället och äro
för staten af den största betydelse, men känna sig i inre afseenden
derifrån afskilda, öppna tillträde till de allmänt politiska rättigheter,
som vi ega och som de begära att få.“ Till slut anförde herr Wieselgren
följande: “Ingen menniska kan afgöra, om den lärde, rike eller
erfarne verkligen ser en sak bättre, sannare och rigtigare än den
fattige eller den obildade“.

Herr Wcern anförde vid samma tillfälle: “De som hafva 500
kronors inkomst äro inga trashankar. Jag har dragit denna slutsats
af förhållandena vid en större fabrik, i hvilken jag är intresserad.
De äro burgna män, som hafva siu utkomst, och jag tror, att om

N:0 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

man värderade allt, de mycket väl skulle kafva 800 kronor; meu de
blifva icke uppskattade till 800 kronor. Man kan icke vid taxering
till bevillning taga i beräkning en hel mängd saker, såsom man gör,
då man säger, att en menniska beböfver 800 kronor för att lefva.
Jag bar vidare funnit att de, som hafva 800 kronors inkomst och
således rösträtt, komma och tala med sina arbetsgifvare, huru de
skola använda sin rösträtt, och jag kan icke inse, hvarför icke de,
som hafva mellan 500 och 800 kronor, skulle göra precis detsamma.
Jag kan således icke inse någon fara af att medgifva denna rösträtt,
men frågar: hvad blir följden, om vi neka den? Jo, vi tvinga dem in
i leden bland dem, som ingenting hafva och ingenting riskera och
som verkligen önska allmän rösträtt".

Slutligen ber jag att få påpeka ett yttrande af herr Gahn. “Det
finnes i vårt land", säger denne store industriidkare, ofantligt många,
bildade och duglige arbetare, som på grund af mångahanda omständigheter
icke kunna arbeta sig upp till den nämnda inkomsten (800
kronor). Det kan vara familjeförhållanden, som lägga hinder i vägen;
vexlingar inom industrien, dess mer eller mindre goda tillstånd motverka
också i sin mån ett sådant arbetarnes stadiga framåtskridande.
Under min långa verksamhet inom industrien har jag ofta träffat på
arbetare, som icke på långt när uppnått 800 kronors inkomst, men
utvecklat ett förstånd och intresse för allmänna angelägenheter, fullt
jämförligt med dessa mindre jordegares, som nu hafva magten."

Hvad beträffar påståendet att det skulle vara lätt för eu och
hvar att uppbringa sin inkomst till 800 kronor, vill jag nämna, att
medan jag hade plats i Andra Kammaren, som ju i allmänhet taget
står folket närmare än denna kammare, jag der hörde sägas, att det
vore ett mycket stort antal små hemmansegare i vårt land, som icke
kunnat skaffa sig ens 400 kronors inkomst, ja, att det funnes 40,000
små jordbrukare, som icke kunnat förvärfva den inkomst, som erfordrades
för rösträttens utöfvande. Det finnes tvifvels utan ock många arbetare,
Indika icke på sitt arbete förtjena 2 kronor om dagen alla de 300
arbetsdagarne under året; men jag anser för min del, att man kan
beräkna den dagliga förtjensten för dem till 1 krona 67 öre i medeltal,
således för ett år omkring 500 kronor. Denna beräkning är naturligtvis
gjord på måfå, men jag tn-r icke, att jag mycket vare sig öfvereller
underskattat verkliga förhållandet.

Jag har bär i dag hört ett besynnerligt, ja i högsta grad förvånande
yttrande, hvilket jag förut något berört, men hvartill jag ber
att få återkomma. Man bär nemligen sagt, att det icke skulle finnas
någon opinion i landet till förmån för en utsträckning af rösträtten.
Detta påstående är ju dock detsamma som att påstå, att Andra Kammarens
majoritets åsigt icke skulle utgöra eu opinion. Andra Kammaren
har flere gånger dels med stor majoritet, dels utan votering
beslutat den politiska rösträttens utsträckning till den inkomst, som
berättigar till kommunal rösträtt eller till 500 kronor. Skulle nu Första
Kammaren verkligen kunna gilla ett sådant omdöme, som att denna
Andra Kammarens ställning till frågan icke skulle vara uttrycket för
en opinion? Och när Andra Kammaren visat, att den anser, att i lanFörsta
Kammarens Prat. 1892 N:o 27.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 27.

Onsdagen den 27 April. f. m.

Om utsträckning
af raden
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.

(Forts.)

det finnes en sådan opinion, och att en stor mängd goda medborgare
fordra rösträttens utsträckning, så måste man väl tro, att så är förhållandet.
Ty icke kan man väl vilja säga, att Andra Kammarens
majoritet blifvit dragen vid näsan, eller att den velat narra andra.
Man måste hafva förtroende för Andra Kammarens omdöme i detta
fall. Visserligen har jag hört insinueras både i gamla dagar och äfven
nu, att “bönderna äro så konservativa, att de skulle säga nej till alla
förslag om utvidgning af rösträtten, om de ej trodde, att Första Kammaren
skulle göra det.“ Jag förstår dock ej, hur man kan våga påstå
något sådant om folkvalde, frie män, som att de vid sina beslut skulle
hafva dylika baktankar. De skulle ju då vara hycklare. Denna
insinuation måste jag sålunda på det kraftigaste tillbakavisa, och den
synes så mycket mer obefogad, då man besinnar, att förslag om utsträckning
af rösträtten i Andra Kammaren väckts år efter år, och
att de nyvalde ledamöterna förfäkta samma åsigter i frågan som deras
föregångare.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att förra året antogs i Andra
Kammaren förslag om rösträttens utsträckning med en majoritet af
110 röster mot 88, och att diskussionen företedde det egendomliga
förhållande, att af de 90 å 100 ledamöter, som gåfvo sin mening till
känna, endast två, säger två, talade emot all utsträckning. Den ene
af desse var redan då ruinerad och försvann snart från arenan; den
andre är ensam qvar som “den tapre Landsoldat". I herr Waldenströms
rösträttsförslag — för att vidare tala om Andra Kammaren —
upplyses det att, enligt den senaste statistiken, den af år 1885, bland
dem, som sakna rösträtt, finnas 71,000 egare af jordbruk eller annan
fastighet. Man tänke sig blott: 71,000 sjelfständiga jordbrukare saknande
rösträtt! Vidare befinnas, bland andra, 17,000 handtverkare och
dylika näringsidkare, 1,500 folkskolelärare, 3,000 underofficerare och
manskap i samma ställning. Nu frågar jag, huru skall det taga sig
ut i vårt land, att vi hafva öfver 71,000 centra för missnöje? Täukom
oss nemligen, att på 71,000 ställen föres det talet mot svenska Riksdagen,
att den icke vill lemna ifrågavarande medborgare rösträtt! Hvad
skall det icke blifva för opinion i landet? Hvad skola desse uteslutne
m. fl. tro om landets fäder och farbröder?

Jag skulle nu komma till en granskning af utskottets betänkande,
men då utskottet icke anfört mer än ett enda skäl, och detta skäl
blifvit så grundligt belyst af herr Samzelius och af friherre Klinckowström,
nemligen frågan om proportionella val, vill jag nu icke uppehålla
mig dervid. Jag vill blott upplysningsvis tillägga, att äldre konstitutionella
stater icke hafva proportionella val. Jag hvarken vill eller kan
gendrifva herr Annerstedts teoretiska framställning om rigtigheten af
ett sådant valsätt. Proportionella val finnas dock endast i Belgien,
som är det sämst lottade af alla länder i politiskt hänseende, och äfven
lär det finnas något deraf i England; men det kan väl icke vara skäl
att gifva sig in på en sak, som man icke känner fullt till och som
blifvit så litet pröfvad i andra länder. Men ännu ett par ord om
garantier.

Jag har förra året och äfven i år oupphörligen hört talas härom.

N:o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

Hvilka äro då dessa garantier, man fordrar? Förra året hette det, att
man hade garantier i bestämmelsen om 800 kronors inkomst. Nu har
man deri icke någon garanti alls, utan fordrar proportionsval! Hvad
är det för garanti? Det är då bättre att icke uppställa någon garantifordran
alls än att komma med något så opröfvadt. Har man för
öfrigt icke tillräcklig garanti i sjelfva det faktum, att det nu icke
begäres rösträtt för flere än 124,000 valmän, då det linnes 307,000,
som förut hafva denna rätt? Huru skulle man kunna antaga, att dessa
124,000 vore motståndare till de 307,000? Meningarna inom förstnämnda
grupp blefve väl delade liksom mellan andra. Den nuvarande valmanscorpsen
behöfver sålunda icke frukta det allra ringaste. Jag tror
för öfrigt, att det vore vist handladt, om man hos oss ginge till väga
såsom i England, nemligen stegvis och successive gåfve rösträtt åt de
grupper, som äro mest sjelfständiga och upplysta. De nya valmansgrupperna
blefve ju stöd i stället för motståndare; ty om dessa 124,000
nya valmän tillkomme, skulle de väl i allmänhet ställa sig på samma
sida som vi, sluta sig till den valmanscorps, i hvilken de inträdt. Deras
missnöje skulle lägga sig, så snart de fått rösträtt, och de nuvarande
valmännen få en god förstärkning vid valen.

I anledning af herr Bergströms yttrande i afseende å bestämmande
af 25 år såsom vilkor för rösträtt, hemställer jag till honom, om han
icke vid närmare eftersinnande skulle finna skäl frångå denna fordran,
då man betänker, att man har rätt att redan vid 23 års ålder blifva
prest. Jag frågar, huruvida det är skäligt att, då man får bekläda
presterligt embete — det vigtigaste af alla embeten — vid 23 års ålder,
icke få ega politisk rösträtt förrän vid 25? Dessutom kan man ej gerna
tro, att den svenske bonden skulle gå in på att afstå från den rättighet,
som han i århundraden haft, att vara fullt myndig vid 21 år.
Vid denna ålder får han gifta sig och sköta sitt gods, men det allenast
att rösta på riksdagsman skulle icke vara honom tillätet.

Äfvenledes måste jag vända mig mot friherre Leijonhufvud, som
förra året och äfven i dag yttrat, att man icke länge skulle vara nöjd,
sedan man fått hvad nu begäres. Vi hafva dock i 25 år nöjt oss med
hvad vi nu hafva, och om efter 25 år ett andra 100,000:tal valmän tillkommer
eller, helst, om vi då få allmän rösträtt för svenska män och
qvinnor, vore det väl icke någon olycka. Man hör väl åtminstone icke
för den skull hindra oss att nu taga ett steg framåt.

Friherre Leijonhufvud anförde ock ett annat skäl, som jag finner
ohållbart. Han yttrade nendigen, att vi borde vänta med den politiska
frågans lösning, till dess vi fått arbetarefrågan någorlunda ordnad.
Ja, då finge vi vänta till dess den sista menniskan försvunne. Arbetarefrågan
är hela mensklighetens fråga, frågan om arbetets och inkomstens
fördelning. Skola vi vänta, till dess vi kunna ernå en sådan ordning,
att den tillfredsställer menskligheten i alla förhållanden, så hafva vi
väntat förgäfves.

Jag anhåller om öfverseende, för det jag så länge upptagit tiden,
och slutar med att yrka bifall till utskottets förslag.

Om utsträckning
af rätten
att välja riksdagsmän
till
Andra
Kammaren.
(Forts.)

Som tiden var långt framskriden, och ytterligare åtta af kamma -

N o 27.

Onsdagen den 27 April, f. m.

rens ledamöter begärt ordet i förevarande fråga, hemstälde herr talmannen,
att den fortsatta behandlingen af det nu föredragna betänkandet
måtte uppskjutas till aftonsammanträdet.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

n:o 35, till fullmägtige i riksgäldskontoret, med anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd för Ystad—Eslöfs jernvägsaktiebolag
att till riksgäldskontoret inbetala oguldna återstoden af
ett bolaget beviljadt lån; och

n:o 36, till Konungen, angående samma ämne.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Att konsuln och kommendören m. m. herr P. Olsson dels i följd
af en ögonåkomma, dels i följd af nervsvaghet ej utan våda för helsan
kan deltaga i arbetena vid innevarande riksdag, intygar på heder och
samvete.

Helsingborg den 26 april 1892.

G. Naumann,
Lasarettsläkare.

Kammaren åtskildes kl. 3.25 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Karnis'''' Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.