RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 25.

Fredagen den 8 april.

Kamrarne sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad samt ett protokollsutdrag
för gårdagens sammanträde.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 55, med förslag till voteringsproposition i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstateus sjunde hufvudtitel, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande n:o 56 och Första
Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtande n:o 9.

Föredrogs å nyo och företogs paragrafvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 43,
i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890.

5 1-

Herr Annerstedt: Vid den nu föredragna punkten torde det
tillåtas mig göra några erinringar. I början deraf finnes intaget
ett yttrande . af revisorerna, »att Kongl. Maj:t med anledning af
Föräta Kammarms Prot. 1892. N:o 25. 1

Ifrågasatt indragning
eller
ombildning af
kr ig shofr ätten.

Nso 25. 2

Fredagen den 8 April.

ifrågasatt in- Riksdagens skrifvelse om krighofrättens indragning ännu icke viddragning
eller tagit någon åtgärd.» Detta yttrande torde dock icke vara fullt
ombildning aj rjgtigt, då Kongl. Maj:t dels gifvit nya lagberedningen i uppdrag
”^Förtid att> i sammanhang med frågan om utarbetande af förslag till ny
domstolsförfattning, taga under öfvervägande frågan, huru vida krigshofrätten
bör indragas eller ombildas, dels ock den 31 december 1888
vidtagit den förberedande åtgärden att icke tillsätta krigshofrättsrådsembetet
på ordinarie stat utan endast gifva förordnande å uppehållande
af detta embete. Vidare säger utskottet i fråga om nya
lagberedningen, att, sedan principbetänkandet blifvit afgifvet, beredningen
har med undantag af dess deltagande i den förstärkta lagberedningen
och dess komitéers behandling af principbetänkandet
icke, för så vidt af arbetsredogörelserna framgår, fortsatt arbetet med
uppsättande af förslag till ny rättegångsordning, på den grund att
beredningen varit sysselsatt med afgifvande af lagförslag inom andra
lagstiftningsområden. Detta påstående torde tarfva ett berigtigande.
Af de arbetsredogörelser, hvilka som bekant lagberedningen aflemnar
till Kongl. Maj:t för att bifogas propositionen angående andra hufvudtiteln,
framgår, att lagberedningen äfven, sedan den deltagit i
principbetänkandets granskning, verkligen varit sysselsatt bland
annat med fortsättningen af arbetet med förslaget till en ny rättegångsordning.
Den har nästan hvarje år fortsatt med detta arbete
och tid efter annan aflemnat lagförslag, fastän dessa förslag, då de
omfattat endast partiella delar af rättegångsordningen, framlagts
under sina behöriga titlar. Så t. ex. förslag till lag angående vissa
bestämmelser om rättegången i brottmål, innefattande: om åtalsrätt
och skadeståndstalan, om den förberedande undersökningen, samt om
häktning, reseförbud och qvarstad; förslag till lag om skiljemål;
förslag till lag angående bevisning inför rätta, samt slutligen förslag
till lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag
i så väl tvistemål som brottmål. Och det är så långt ifrån att detta
utgör några obetydliga delar af principbetänkandet, att, om man
jemför den del af detta, som de afgifna förslagen omfatta, med de
återstående delarne, skall man finna, att man icke säger för mycket,
då man uppger, att hälften af andra och tredje delen af principbetänkandet
redan blifvit af beredningen genomgången och lagförslag
med föranledande deraf upprättade, så att utom domstolsorganisationen
återstår sjelfva förfarandet dels i första instanser och dels i
de högre. Vid sådant förhållande ligger det i sakens natur, att det
ej är till någon oöfverskådlig framtid uppskjutet, då denna fråga
i sammanhang med domstolsorganisationen skall komma att af nya
lagberedningen behandlas. Det är nu Riksdagens sak att afgöra,
huru vida äfven detta dröjsmål skall anses för långt och således denna
fråga utbrytas och särskildt behandlas utan sammanhang med domstolsorganisationen
i öfrigt. En sådan utbrytning kan, så vidt jag
förstår, mycket väl ske. Men om Riksdagen besluter en skrifvelse,
såsom här föreslagits, och Kongl. Maj:t, med godkännande af den

Fredagen den 8 April.

3 Nso 25.

utaf Riksdagen i skrifvelsen uttalade åsigt, uppdrager åt beredningen
att utarbeta särskildt förslag angående krigshofrättens omorganisation
eller indragning, vågar jag uttala den förhoppning, att Riksdagens
ledamöter i denna så väl som i Andra Kammaren måtte, då
sedermera tal blir om nya lagberedningens verksamhet, erinra sig, att
det klandrade förhållandet, att mindre lagar blifvit föremål för beredningens
verksamhet och upptaga dess tid, då icke kan läggas beredningen
till last. Förhållandet är nemligen, att man kan vara säker
derpå, att denna omorganisation ej är så lätt åstadkommen, som några
af herrarne måhända antaga. För att bevisa detta behöfver man endast
gå tillbaka till förhållandena år 1881. Då uppgjordes ett förslag
att ersätta krigshofrätten med eu afdelning af Svea hofrätt, en
tanke, som jag tror föresväfva ganska många af Riksdagens ledamöter
— en afdelning förstärkt med militära ledamöter. Men det
inom justitiedepartementet upprättade förslag i denna rigtning lyckades
icke tillvinna sig en enda röst inom högsta domstolen, som
enhälligt afstyrkte förslaget. Och jag förmodar, att under sådana
förhållanden det lär vara föga utsigt för, att ett nytt förslag, bygdt
på samma grund, blefve upphöjdt till lag. Vid denna lagfrågas behandling
framgick det ganska tydligt af de sakkunniges yttranden,
att vill man åstadkomma någon ändring i fråga om krigshofrätten,
kan det icke ske, med mindre än att man företager en fullständig
ombildning af hela krigsrättsinstitutionen; och detta är, såsom man
lätt kan förstå, en fråga af vida större omfattning än frågan om
krigshofrätten. Frågan ansåg man derjemte stå i ett icke så litet
samband med frågan om arméorganisationen i sin helhet. Det är
möjligt, att, oberoende af arméorganisationsfrågan, frågan om krigsrättens
ombildning kan lösas i en rigtning, som tillfredsställer så väl
juristers som militärers fordringar; men säkert är, att en sådan lösning
icke åstadkommes i ett ögonblick, utan fordrar sin behöriga
tid för att den komité, som skall uppgöra förslag, kan komma med
ett sådant, att de sjelfva och sedan Kongl. Maj:t och Riksdagen
anse förslaget tillfredsställande.

Det är blott dessa erinringar, som jag med anledning af den
föredragna punkten ansett mig böra göra.

Herr Eken man: När denna fråga förevar inom statsrevisionen,
både hyste och uttalade jag också mina betänkligheter emot det
framstälda förslaget, och dessa betänkligheter voro så starka, att
jag ej ville bidraga till det beslut, som majoriteten dikterade. När
jag det oaktadt ej velat i den form, hvari förslaget nu framkommit
från statsutskottet, motsätta mig det, ber jag få säga, att orsaken
dertill ligger deri, att hvad statsutskottet bär föreslagit Riksdagen
icke är något annat än ett kompletterande af deu skrifvelse, Riksdagen
redan år 1888 i ämnet afgifvit, ett kompletterande betingadt
af de förhållanden, som inträffat efter det denna skrifvelse afgick.
Med andra ord, Riksdagen har för några få år sedan förehaft

Ifrågasatt indragning
eller
ombildning af
krigshofrätten.

(Forts.)

N:o 25. 4

Ifrågäsatt indragning
eller
ombildning af
krigshofrätten •
(Fort®.)

Fredagen den 8 April.

frågan till pröfning och uttalat sin mening i densamma. Nu föreslås
— icke någon förändring i sak — endast modifiering, betingad
af förhållandena, sådana de tett sig efter skrifvelsens aflåtande. Jag
anser derför, att genom ett bifall till utskottets förslag man icke
gjort någon ny pröfning af sjelfva saken utan endast hvad af omständigheterna
skäligen påkallats, och på den grund tager jag mig
friheten yrka bifall till hvad statsutskottet i förevarande punkt
föreslagit.

Herr Aiin: Med afseende å hvad den förste ärade talaren anfört
och då jag anser en sådan framställning, som statsutskottet här
gjort, sakna stöd i den instruktion, utskottet har i 39 paragraf riksdagsordningen,
yrkar jag afslag.

I detta anförande instämde herr Bergström.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde, herr
vice talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande paragraf hemstält
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ekenman begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i § 1 af sitt
utlåtande n:o 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 15;

Nej — 45.

§§ 2 och 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Fredagen den 8 April.

5 It:» 24.

§ *■

Lades till handlingarna.

§ 5.

Herr Ericsson: Inom statsrevisionen har jag reserverat mig
emot det beslut, som öfriga revisorer utom en jemte mig fattat i
denna fråga. Jag gjorde det på den grund, att Riksdagen redan
förut afslagit försäljning, då frågan förra gången var före. Det ansågs
nemligen, att denna tomt kunde i framtiden blifva användbar
för statens behof eller utbytas mot annan lägenhet inom hufvudstaden.
Nu ser jag, att statsutskottet ej fäst afseende vid reservanternas
tanke. Emellertid bar jag just i dessa dagar funnit ett
ytterligare skäl att varna Riksdagen för att afyttra egendom inom
bufvudstaden. Yi hafva nemligen ett förslag från statsutskottet att
aflåta eu stor tomt på Kungsholmen och så kommer det väl att gå,
eftersom statsutskottet enhälligt föreslagit det. Men samtidigt härmed
erfar jag, att Stockholms stad, som åtminstone genom enskilda
personer hittills försökt lägga hinder mot uppförandet af riksdagsoch
riksbankshus på Helgeandsholmen, genom sina förtroendemän
verkstält en vidlyftig undersökning om eganderätten till densamma.
Detta ger mig ytterligare anledning att, om ej yrka afslag på utskottets
framställning, dock framlägga mina betänkligheter. Det
hus, som här är fråga om, står på eu punkt, som visserligen ej kan
vara så särdeles användbar för staden, men höjer sig såsom ett litet
Gibraltar vid mer och mer befarna gator. När nu i en snar framtid
Stockholms stad kommer med sina påståenden och lägger hinder i
vägen för utförandet af Riksdagens planer på Helgeandsholmen, bör
det vara af värde att hafva qvar i sitt våld så väl denna som andra
kronans fastigheter inom stadens område. Under slika förhållanden
anser jag, att min och herr Gunnar Erikssons reservation bort mera
än som skett beaktats.

Herr Eken man: Jag skall deremot be att få yrka bifall till
den föredragna punkten. Sedan Riksdagen förra gången förehade
denna fråga, har förhållandet i ett afseende blifvit väsentligt förändradt.
Man har nemligen numera anledning att påräkna en tillfredsställande
köpeskilling, om här ifrågavarande fastighet kommer
att afyttras. Något behof att behålla den förefins ej, ty den är nu
likasom år 1878 olämplig och oduglig för sitt uppgifna ändamål.

På grund af hvad jag i korthet anfört, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna paragrafen hemstält.

Om afyttrande
af en kronans
fastighet i
Stockholm.

Mto 25.

Fredagen den 8 April.

Ang. vissa
konsistoriers
utgifter till
expenser.

§ 6.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Utskottets yttrande godkändes.

§§ 9-12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 13.

Lades till handlingarna.

§ 14-

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Herr Billing: Den följande framställningen skall, hoppas jag,

visa, att jag haft anledning att icke låta det nu föreliggande tillfället
gå mig förbi utan att för Första Kammaren något redogöra för
de former, under hvilka domkapitlets expeditioner arbeta.

Jag förmodar, att det är icke blott jag utan många med mig,
som vid läsningen af statsrevisorernas framställningar mottagit ett
lifligt intryck, å ena sidan deraf att dessa revisorer med synnerlig
uppmärksamhet utföra sitt granskningsarbete och söka i alla vinklar
och vrår efter sådant, mot hvilket anmärkning kan göras, men ock
å andra sidan derom att de olika embetsverken i vårt land arbeta
med synnerlig noggrannhet och samvetsgrannhet. Men stundom
händer det, att revisorernas nitälskan går något för långt, och så
tror jag händelsen varit med afseende å den nu föredragna punkten.
Med afräknande af några sifferuppgifter innehåller revisorernas framställning
endast fyra rader, hvilka jag ber att få uppläsa och som
lyda sålunda: »Med afseende härå och då oundvikligheten af de

med dessa medel bestridda utgifter vid flere fall kan ifrågasättas,
hafva revisorerne å berörda förhållanden fäst uppmärksamheten till
vinnande för framtiden af önsklig sparsamhet i bemälda konsistoriers
utgifter till expenser.» Reservation mot denna punkt har blifvit

7 N:o 25.

Fredagen den 8 April.

anförd af två utaf de af denna kammare valde revisorerna, herrar
Ekenman och Ericsson.

Det synes mig nästan som om sättet, hvarpå denna anmärkning
framstälts, varit något för förnämt. Man gör här eu anmärkning
mot sju domkapitel och påbördar dessa att icke hafva iakttagit en
tillbörlig och önsklig sparsamhet, men man anför icke ett enda ord
till stöd för denna stora anmärkning i klump. Antingen har man
icke sökt efter skäl för anmärkningen eller också har man sökt,
men icke funnit några skäl. Jag är fullt viss derom, att, om man
sökt än så mycket, man icke skulle funnit stoff till anmärkning mot
rikets domkapitel med afseende derå, att de icke skulle hafva iakttagit
önsklig sparsamhet i fråga om expeditionskostnaderna. Jag
skall emellertid icke inlåta mig på någon kritik emot revisorernas
tillvägagående, då här i dag icke är tillstädes någon enda af dem
samt statsutskottet icke funnit deras anmärkning egentligen befogad,
om också statsutskottet med sin kända artighet med några fraser
skylt öfver den saken, att revisorerna här gjort anmärkning
utan skäl.

Det förhåller sig verkligen så, att vid domkapitlens expeditioner
iakttages den allra största sparsamhet; ja, jag tvekar icke ett ögonblick
att säga, att man der får lof att tvinga sig till ett ordentligt
snålande. Jag tror icke, att det finnes ett enda embetsverk, som
är tvingadt att lefva på så eländig kost som dessa domkapitel. För
att anföra blott ett enda exempel, som jag tror kan vara upplysande,
skall jag berätta, att när jag kom till Yesterås, jag fann,
att domkapitlet icke prenumererat på Post- och Inrikes Tidningar,
om hvars innehåll domkapitlet alldeles nödvändigt måste hafva kännedom.
Jag frågade, hvarför tidningen icke fans. Jo, svarades det,
vi måste spara, ty vi få icke tillräckliga medel till våra expeditionskostnader.
Jag prenumererade då för domkapitlets räkning på Postoch
Inrikes Tidningar. Så hände det lyckliga, att revisorerna gjorde
anmärkning om, att embetsverken prenumererade på för många tidningar,
hvarpå det utgick en skrifvelse från regeringen till landets
embetsverk med förfrågan, om hvilka tidningar de höllo sig med.
Detta hade den lyckliga följd för domkapitlet i Yesterås, att det,
som kort förut icke haft någon tidning och då hade blott en, fick
resolution af Kongl. Maj:t, att det skulle hafva två.

Det är verkligen så mycket som fattas i domkapitlens expeditioner
och icke borde saknas der, men hvilket vi måste umbära, derför
att vi icke hafva medel till att anskaffa det.

Nu hafva emellertid revisorerna anmärkt, att i domkapitlens
expeditionskassor brister förekommit, till följd hvaraf man varit nödsakad
att ingå med begäran om medel till deras fyllande af statsverket.
Jag vill nu visa herrarne, hur det går till i domkapitlet i
Vesterås, och jag är säker på, att det går till på ungefär samma
sätt i alla de andra domkapitlen.

Ang. vista
konsistoriers
utgifter till
expenser.
(Förta.)

N:o 25. 8

Fredagen den 8 April.

Ang. vissa
konsistoriers
utgifter till
expenser.
(Forte.)

Kunna herrarne gissa, huru stora ordinarie medel domkapitlet
i Vesterås förfogar öfver till expeditionskostnader? Jo, den stora
summan af 50 kronor. Härmed skola fullgöras alla dessa expeditionskostnader
i ett så stort verk, hvilket har att behandla icke blott
ett stort stifts kyrkliga angelägenheter, utan äfven folkskoleärendena
och massan af ärenden rörande elementarläroverken. Vi hafva, såsom
nämndes, ett ordinarie anslag af 50 kronor till att bestrida räkenskapsböcker,
annonser, belysning, tryckningskostnader och alla
de mångfaldiga andra utgifter, som orsakas af expeditionen. Dessa
kostnader hafva i medeltal uppgått — och herrarne finna nog att
man iakttagit den största sparsamhet — till 200 kronor om året.
Drag nu 200 kronor från 50, och jag frågar: är det skäl att komma
och anmärka på att brist uppstår? Men det är icke blott dessa
200 kronor, som skola subtraheras från de 50 kronorna, utan dessutom
550 kronor, som Kongl. Maj:t föreskrifvit skola af expeditionskassan
betalas till aflöning åt vaktmästare. Subtrahera 750 kronor
från 50 kronor och kom så och gör anmärkning, att man begär att
få en brist fyld!

Huru bär man sig nu åt med denna brist? Man ingår till regeringen
och begär att få den fyld, men det händer då, att man
icke får den fyld på en gång, utan måste balansera den eller någon
dess del under många år. Så har det tillgått i Vesterås. Men i
alla händelser måste man vänta på bristens fyllande i 1 eller 1 ‘/2
år. Hvem har då fatt betala alla dessa expeditionskostnader i förskott?
Jo, den som varit välvillig nog. Konsistorienotarien får
betala, ty några medel att taga af hafva vi icke. Konsistorienotarien
får ligga i förskott för den svenska staten under 1 eller 1 ‘/2
år med betalningen af dessa utgifter; och tro icke, att han får ett
öres ersättning för den ränteförlust, som på detta sätt vållas honom.

Så förhåller det sig med dessa i inskränkt mening så kallade
expeditionskostnader.

Men jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle låta det
komma till herrarnes kännedom, huru det i allmänhet förhåller sig
med de vilkor, under hvilka domkapitlen arbeta, för att på det sättet
göra herrarne synnerligen villiga att, när en gång omsider ett
förslag till förbättringar i dessa vilkor framkommer, understödja ett
sådant förslag.

Här finnas tolf domkapitel och ett stadskonsistorium. Vid
hvardera af dessa embetsverk äro anstälde 1 konsistorienotarie och
1 amanuens, således vid samtliga tjugusex ordinarie tjensteman. Åt
dessa tjugusex ordinarie tjenstemän finnes på stat anslaget ett belopp
af sammanlagdt 25,000 kronor, således icke fullt 1,000 kronor
per man, om anslaget delades lika dem emellan. Det är klart, att
detta anslag icke kan räcka till. Hvarifrån tager man då aflöningarne
åt konsistorienotarierne och amanuenserne? Jo, de tiggas i
hop eller tagas än härifrån, än derifrån. De tagas såsom procent
å uppbörden för den ecklesiastika enke- och pupillkassan. Hvem får

Fredagen den 8 April.

9 N:o 25.

betala denna procent till dessa statstjenstemäns aflöning? Jo, fattiga
prestenkor och deras fattiga barn. Vidare tages till aflöningarne
lösen af fullmagter till presterliga befattningar. Hvem lemnar dessa
bidrag till statstjenstemäns aflöning? Jo, prestmännen, som få underkasta
sig icke blott den lösen, som är åsatt vanliga fullmagter, utan
äfven en särskild lösen till aflönande af konsistorienotarierne. Ytterligare
få konsistorienotarierne en viss provision på upptagna kollekter.
Hvem får betala det bidraget till dessa statstjenstemäns aflöning?
Jo, välgörenhetsinrättningarne här och der inom landet. Så
får man skramla i hop, sala i hop litet ytterligare åt dessa tjensteman.
Vid prestmötena hafva presterna måst göra sammanskott åt
dem. Är det värdigt att på det viset skaffa aflöning åt statstjenstemän?
Slutligen tages det upp kollekter i stiftens kyrkor till
konsistorienotarierne och amanuenserne såsom till andra fattiga menniskor.
Är det den svenska staten värdigt att på det sättet skaffa
aflöning till sina tjensteman?

Nu kan man väl säga, att ett sådant oefterrättlighetstillstånd
— ty med ett lindrigare namn kan det ej betecknas — icke kan
ega bestånd, så snart allmänheten blir derom upplyst. Jo, mine
herrar, det har egt bestånd, trots det att man fäst uppmärksamheten
derpå mångfaldiga gånger. Riksdagarne 1850—51, 1862—63,
1871, 1874 och 1882 hafva erkänt, att dessa tjenstemän äro statens
tjensteman och att eu förändring i deras aflöningsförhållanden
borde vidtagas. Detta om den ena stormagten inom samhället. En
annan stormagt, den allmänna opinionen, har skriat emot de missförhållanden,
hvarpå jag nu fäst uppmärksamheten. Många af herrarne
torde minnas, att för en del år sedan, då det var hungersnöd
i Norrland, kollekter och offer upptogos i alla Sveriges kyrkor till
de nödlidande. Konsistorienotarierne fingo sin provision häraf, och
då gick det ett rop genom landet mot desse konsistorienotarier, som
om de hade begått eu våldsgerning. Och detta var då också ett
rop på, att förändring med afseende å deras aflönande skulle vidtagas.
Vidare hafva samtlige dessa tjenstemän i domkapitlen år 1880
ingått till regeringen med en underdånig ansökan om att få sina
aflöningsförhållanden förändrade. Slutligen har kyrkomötet år 1888
ingått med en sådan underdånig anhållan.

Från alla håll har erkännande gifvits om oefterrättligheten,
från alla håll har begärts att få den afhulpen, men intill denna dag
har intet dervid åtgjorts. Jag kan tänka mig, att man möjligen
ansett, att med en förändring härutinnan kunde anstå, tills den stora
frågan om domkapitlens reorganisation blifvit afgjord. Denna frågas
afgörande för kanske dröja länge; men det kan också hända,
och jag önskar att så måtte ske, att frågan förekommer redan vid
nästa riksdag.

Det är min innerliga önskan, att de missförhållanden, hvilka jag
nu påpekat, då också måtte blifva afhulpna, och jag har begärt ordet
för att meddela dessa upplysningar och få tillfälle att frambära

Ang. vissa
konsistoriers
utgifter till
expenser.
(Ports.)

Nso 26. 10

Ang. vissa
konsistoriers
utgifter till
expenser.
(Fort*.)

Om tiden för
urtima riksdags
sammanträdande.

Fredagen den 8 April.

en anhållan till det embetsverk, som har frågan under förberedande
behandling, till regeringen och till Riksdagen, att icke fördröja ett
förbättrande af den nu olidliga ställningen, utan att hvar och en
ville i sin mån bidraga till, att man må komma till någorlunda
normala förhållanden.

Jag har naturligtvis intet yrkande att framställa, men jag
hoppas, att herrarne finna, att jag haft skäl att fästa uppmärksamheten
på det oefterrättlighetstillstånd, under hvilket domkapitlen
arbeta.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, lades nu
förevarande paragraf till handlingarna.

§ 16-

Lades till handlingarna.

§ 17.

Utskottets hemställan bifölls.

§§18 och 19.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 6 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition (u:o 46) angående vissa nybyggnader vid Piteå
hospital, biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande siorda
hemställan.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 5 och 6 i
denna manad bordlagda memorial n:o 14, angående tryckning af
namnen å riksbankens tiokronesedlar och ändring af § 15 mom. 2
i bankoreglementet, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
föreslagit.

Föredrogs å nvo konstitutionsutskottets den 6 och 7 innevarande
månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion
om ändring af 51 m. fl. §§ i regeringsformen.

11 i\:o 25.

Fredagen den 8 April.

Herr Billing: Om kammaren vill bifalla detta konstitutions- Om tiden för
utskottets betänkande, skall jag visst icke beklaga det, emedan jag
anser, att den föreslagna grundlagsförändringen är ganska oskadlig
och äfven kan berömmas för ett godt syfte. Men, då jag tillsam- (Foru.)
mans med utskottets ordförande reserverat mig mot utskottets förslag,
ber jag att i korthet få angifva grunderna till vår reservation.

Det är en besynnerlig bestämmelse i vår riksdagsordning, att
man när som helst under riksdagen skall ha rätt att inkomma med
förslag till grundlagsändring. Detta är nästan en inbjudning till
vederbörande att ständigt framkomma med dylika förslag; och följden
deraf blir ett ständigt tummande på våra grundlagar. Derför
har man också uppstält grundsatsen, att man icke skall tillstyrka
några grundlagsändringar, som icke äro högst nödiga och nyttiga.

Och ett skäl, hvarför jag reserverat mig emot förslaget, är det, att
jag ej kan finna den föreslagna grundlagsändringen vara högst nödig
eller nyttig. Det andra skälet är det, att, då utskottet här såsom
den första dag, inom hvilken urtima riksdag får sammankallas, föreslagit
den tionde, jag ansett, att denna siffra är tagen så der temligen
på höft. Motionären hade föreslagit den sjunde, men utskottet
satte den tionde dagen. Någon verklig undersökning, hvarför den
tionde skulle vara den rätta dagen, har likväl icke anstälts. Den
sjunde ansågs vara för hastig dag för sammankallandet med afseende
på norrlandsrepresentanterna. Men samma anmärkning gjordes äfven
mot den tionde, och det kan väl hända, att, när kommunikationsanstalterna
i riket ytterligare utvecklats, man finner, att den tionde
dagen ej är den lämpliga gränsen. — Slutligen anser jag, att, om eu
förändring af 51 § i grundlagen skall göras, bör den sträckas något
längre än nu föreslagits, då denna paragraf innehåller en bestämmelse,
som tydligen efter nutida förhållande är opraktisk, nemligen
den att kungörelse om urtima riksdags sammankallande skall uppläsas
i hufvudstadens kyrkor och på det sättet publiceras. — Af
de nu anförda skälen anser jag mig böra yrka afslag på utskottets
hemställan, ehuru jag erkänner, att den föreslagna förändringen är
mycket oskadlig.

Herr Alin: Äfven om jag — och det gör jag mycket gerna
— instämmer med den föregående talaren i fråga om olämpligheteu
deraf, att grundlagsmotioner kunna väckas när som helst under riksdagen,
så är detta eu sak, som ej har något särskilt att betyda
med afseende på behandlingen af denna motion. Rätten finnes, och
af den har motionären begagnat sig, likasom så många andra.

Hvad vidare angår den bestämmelsen, att konstitutionsutskottet
skall föreslå endast sådana ändringar i grundlagarue, som utskottet
anser högst nödiga eller nyttiga, så tillhör jag visserligen icke dessa,
som vilja inlägga för liten betydelse i denna bestämmelse, och jag
anser, att den bör särskildt ega tillämpning, då fråga är om ändringar
i vår främsta grundlag, regeringsformen. Detta oaktadt

N:o 25. 12

Fredagen den 8 April.

Om tiden för har jag vant med om att tillstyrka den nu föreslagna förändringen,
dn^samman- oc^ Ja§ skall anhålla att få anföra skälen derför.
trådande H Den föreslagna förändringen är, enligt mitt förmenande, icke
(Forts.) Mott, såsom den föregående talaren yttrade, oskadlig, utan den är
rent af nödig. Man får icke här, såsom möjligen den föregående
talaren gjorde, låta förleda sig till att betrakta denna ändring såsom
icke nödig derför, att den rör eu bestämmelse angående en
sak, hvilken inträffar så sällan, som sammankallandet af urtima
riksdag, utan man bör taga i betraktande, att bestämmelser angående
tiden för sammankallande af urtima riksdag måste finnas i
grundlagen, och att dessa bestämmelser måste vara sådana, att de
icke motverka utan bidraga att befrämja det ändamål, som man afser
att vinna med dessa bestämmelser. Nu hafva förhållandena så
gestaltat sig genom kommunikationsväsendets utveckling i vårt land,
att det är möjligt att få urtima riksdag tillsamman inom kortare
tid än 20 dagar, och vidare har af kommunikationsväsendets utveckling
i allmänhet blifvit en följd, att händelserna i verlden utveckla
sig mycket snabbare än förr, och i följd deraf behöfves också
förändring i den ifrågavarande bestämmelsen, som gafs på en tid, då
andra förhållanden rådde.

Hvad nu angår den omständigheten, att paragrafen äfven i annat
afseende behöfver undergå förändring, så kan detta visserligen vara
möjligt, men denna ändring anser jag dock icke vara af sådan betydelse
som den nu ifrågavarande; den förra är icke nödig, men
den nu föreslagna ändringen är nödig för att bestämmelsen skall
blifva sådan, att det ändamål, som man dermed velat vinna, verkligen
skall kunna vinnas.

På dessa skäl yrkar jag bifall till det framlagda förslaget.

Herr Samzelius: Den förste ärade talaren har gjort ett vackert
medgifvande. Han har nemligen sagt, att syftemålet med den föreslagna
förändringen ej vore så onyttigt. Jag tror äfven det och
ber att i minnet fa återkalla, att, när denna paragraf skrefs 1809,
var tidsbestämmelsen för Riksdagens sammanträde efter den 30:de
och inom den 50:de dagen från den, då kungörelsen blifvit i hufvudstadens
kyrkor uppläst. Vid den grundlagsförändring, som vidtogs
1865 — 66, nedsattes tiden till minst 20 och högst 30 dagar, såsom
nu är stadgadt. Redan den tiden började jernvägskommunikationen.
Man hade telegrafen, och man såg, att det var möjligt att sammankalla
Riksdagen inom kortare tid, än man tänkt 1809. Efter den
tiden har jernvägskommunikationen blifvit väsentligen förbättrad
inom landet; man har utsträckt jernvägarna långt upp till Norrland,
så att de inom kort sträcka sig ända upp till Lule eif, och
innan den tid, då den föreslagna grundlagsförändringen skulle komma
att träda i verket, äro banorna sammanbundna ända dit. Man måste
tänka sig, att sakerna nu utvecklas på helt annat sätt, än på den
tid, då grundlagen skrefs. Man har erfarenhet från det sista tysk -

Fredagen den 8 April.

13 N:o 25.

franska kriget, att på 10 dagar kan uträttas ganska mycket nu för Om tiden för
tiden, och när man tänker sig de exceptionella förhållanden, som
omtalas i 51 § regeringsformen, då fiendens framträngande gör det “J*^™**"
omöjligt för Riksdagen att sammanträda i hufvudstaden, så bör man (port3.)
finna, att under sådana förhållanden kunna 10 dagar betyda ofantligt
mycket. Det var här om dagen eu värderad talare, som yttrade
sig i en annan fråga, och då utvecklade han en jernvägskarta öfver
Finland och omtalade, att 3 jernvägslinier der delvis voro under anläggning
och delvis äfven voro fullbordade, hvilka gingo dels till Uleåborg
dels till Torneå. Utan att vilja inblanda någon politik i denna fråga,
är det ju lätt tänkbart, att det kan uträttas mycket på kort tid, som
gör det rent af nödvändigt, att eu ändring i denna paragraf vidtages.
Det synes mig också, som ett erkännande bör lemnas åt
motionärens syfte, ty han har tänkt sig, att den fred, som nu i det
närmaste varat i 80 år, dock icke kan förväntas blifva evig. Vi
hafva förut talat så mycket om kostnaderna för att förbättra våra
försvarsanstalter, men antagandet af förevarande förslag, hvilket
under vissa förhållanden kan tänkas blifva af ofantlig vigt för försvaret,
kostar rakt ingenting, utan man behöfver blott ändra eu
siffra från 20 till 10. Hvad denna grundlagsförändring kan innebära,
det har naturligtvis icke erfarenheten ådagalagt, men skall
man vänta, till dess att erfarenheten har ådagalagt behofvet af denna
förändring, så synes det mig vara lika oklokt, som om den, hvilken
har en värdefull egendom, skulle säga, »jag vet ej, huru vida det kan
inträffa någon eldsvåda på min egendom, jag skall icke assurera den,
förr än jag får göra erfarenhet af behofvet att hafva den assurerad».

Jag har ej varit med om att föreslå onödiga grundlagsförändringar,
men den föreslagna förändringen synes mig icke blott vara,
såsom någon kallat den, oskyldig, utan kan under vissa förhållanden
rent af vara högst nödig och högst nyttig. Jag anhåller,
att denna kammare, som visat intresse för försvarsfrågan och för
att landet under svåra förhållanden skall kunna värna sin sjelfständighet,
icke måtte afslå den lilla grundlagsförändring, som här är
föreslagen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen, som
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu föreliggande utlåtande hemstält
och vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 6 och 7 i denna månad statmnderatod
bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
angående anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda 1io‘na
pensionsinrättnings ställning. ning.

Nso 25. 14

Fredagen den 8 April.

statsunderstöd Herr Boström, Filip: Såsom kammaren behagade finna, hafva
Enskilda “‘en- sam^’ga statsutskottsledamöter från denna kammare reserverat sig
en/ionsinrät* mo^ förevarande betänkande. Yi hafva nemligen haft den meningen,
ning. att det är väl strängt, att pensionsåldern skall upphöra vid 18 år,
(Forte.) som statsutskottet här har tillstyrkt, och jag tillåter mig derför att
göra det yrkandet, att den siffra, som står på 3:dje raden i utskottets
kläm, 10,000 kronor, ändras till 11,000 kronor, samt att pensionsåldern
ändras från 18 till 21 år. Såsom kammaren behagade
finna, har professor Lindstedt vid utredningen af denna kassa funnit,
att 17,600 kronor skulle behöfvas, i fall nu gällande bestämmelser i
detta reglemente skulle vidmagthållas. Dermed har han förklarat,
att om man gjorde ändring i § 13 i nu gällande reglemente, skulle
en minskning i detta anslagsbehof uppstå af 6,300 kronor. Drager
man nu denna siffra från den första siffran 17,600, så återstår sålunda
11,300.

Om man ser på de stadganden, som förefinnas i nu gällande
reglementen för enke- och pupillkassor, finner man, att den ålder, vid
hvilken pension srätten enligt tullverkets enke- och pupillkassa upphör,
är ovanligt hög. Endast i en kassa utom denna utgår pension
till ogift dotter ända till uppnådda 25 år. Stadgandet uti ifrågavarande
pensionskassa, att ogift qvinna vid uppnådda 50 år erhåller
särskild pension, återfinnes ej heller i mer än en pensionskassa derjemte.

Jag tror, att de af utskottet föreslagna förändringar i nu gällande
reglemente för ifrågavarande kassa äro öfverensstämmande med
de bestämmelser, som förefinnas i de flesta nu gällande reglementen
för pensionskassor, och att de således äro väl motiverade. Det är
ju för öfrigt icke ifrågasatt att göra någon inskränkning i det statsanslag,
som tillförene utgått till ifrågavarande kassa, utan man vill
endast såsom vilkor för beviljandet af ett ökadt anslag skärpa de bestämmelser,
som förefinnas i reglementet.

Jag tillåter mig således yrka, att klämmen i statsutskottets nu
föredragna utlåtande måtte ändras så till vida, att i stället för
10,000 insättes 11,300, samt att i stället för barn, som uppnått
18 års ålder, sättes barn, som uppnått 21 års ålder.

Herr Bennich: Att börja med ber jag få tillkännagifva, att

jag, såsom före detta generaltulldirektör, liksom den nuvarande icke
har någon del uti ifrågavarande pensionskassa, och att i följd deraf
det icke för den ene eller andre af oss kan vara af något personligt
intresse, om pensionskassan får mer eller mindre.

Till följd af den temligen långa erfarenhet jag har om denna
pensionskassas ställning och verksamhet, må det vara mig tillåtet
att uttala ett beklagande öfver det sätt, hvarpå Kongl. Maj:ts proposition
i denna fråga blifvit behandlad. Jag anser kassan vara väl
förtjent af att erhålla hela det af Kongl. Maj:t äskade beloppet, och
jag vill fästa uppmärksamheten särskildt derpå, att, om ock i denna
kassa pensionerna utgå intill något högre ålder än i de flesta andra

Fredagen den 8 April.

15 Sto 25.

pensionskassor, förekomma å andra sidan så synnerligen bevekande Stauundentöd
omständigheter för att ifrågavarande pensionstagare icke må sättastM tuljatatens
pa förknappning. Pensionskassans delegare utgöras åt tva kategorier: si0n,inrätttjenstemän
och betjente. För eder, mine herrar, kan icke vara obe- ning.
kant, att tullverkets betjente i följd af sjelfva arten af sin tjenstgö- (Forts.)
ring med natt- och dagvakter, med ansträngningar under hvilken
årstid och väderlek som helst äro långt mer än statens tjenare i
allmänhet blottstälde för en mycket vansklig ålderdom och förtidig
död. Det är desse betjentes, hvilkas tjenstgöring är så ytterligt betungande,
efterlefvande enkor och barn, som i synnerhet taga pensionskassan
i anspråk. Såsom bekant, äro icke några öfverdrifvet
stora anslag lemnade till aflöning åt desse betjente. De hafva icke
under sin tjenstgöring tillfälle att samla några kapital, att grundlägga
någon som helst förmögenhet åt sina efterlefvande, men de
hafva deremot genom arten af sin tjenstgöring tillfälle att försvaga
och uppoffra sitt lif långt tidigare än tjensteman i allmänhet. Detta
är enligt min mening ytterligt talande skäl för att behjerta dessa
arma menniskors och deras efterkommandes behof.

Det är ej heller obekant och framgår äfven af betänkandet, att
tullverkets tjensteman och betjente till sin enke- och pupillkassa
lemna långt, större bidrag än de flesta andra tjenstemannakategorier,
hvaremot å andra sidan pensionsbeloppen äro lägre än i de flesta
andra dylika kassör.

Under sådana förhållanden synes mig all billighet och rättvisa
tala för, att det af Kongl. Maj:t begärda anslaget borde beviljas,
och detta så mycket hellre som detsamma i sjelfva verket icke skulle
utgå af annat än den inkomst, statsverket bemtar af tjenstemännens
uppbörd af fyr- och båkmedlen. Tjenstemännen hafva ansvar för
denna uppbörd, men den uppbördsprovision, som är anslagen, ingår
till statsverket. Således skulle i sjelfva verket icke någon uppoffring
för statsverket föreligga, om också hela uppbördsprovisionen för fyroch
båkmedlen blefve anslagen till pensionskassan.

På de skäl jag nu i korthet antydt, skulle jag helst yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, men jag vet allt för väl, att ett så beskaffadt
yrkande, då det icke understödts af någon utaf statsutskottets
ledamöter i denna kammare, icke har någon utsigt till framgång,
och jag får derför, nödd och tvungen, inskränka mig till att yrka
bifall till den af reservanterna gjorda hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande det nu föredragna utlåtandet endast yrkats,
af herr Boström, Filip, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att talen 10,000 och 18 utbyttes, det förra
mot 11,300 och det senare mot 21.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
i oförändradt skick och vidare på godkännande af herr Bo -

Nso 25. 16 Fredagen den 8 April.

ströms yrkande; ock förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
6 ock 7 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 46, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för Ystad—Eslöfs jernvägsaktiebolag, att till riksgäldskontoret
inbetala oguldna återstoden af ett bolaget beviljadt lån,

n:o 47, med anledning af väckt förslag om upprättande af ett
fullständigt register till kamrarnes protokoll med bihang för tiden
från och med år 1867,

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Åkers bruksegare af kronolägenheten Djekneängen i Södermanlands
län,

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Yisingsö ekplantering äfvensom en i samma ämne
inom riksdagen väckt motion,

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Borstatorp n:o 1 i Kronobergs
län, samt

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte
af mark mellan kronan och Linköpings stad,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Om upplåtelse Föredrogs å nyo statsutskottets den 6 och 7 i denna månad bordtni
Stockholms lagda utlåtande n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition anstad
af en del gående upplåtelse till Stockholms stad af viss del af myntverkets
a* tU tomt n:is 1, 2 och 8 i qvarteret Bryggaren å Kungsholmen.

Herr Lithander: Kammarens ledamöter behagade erinra sig,
att de statens tomter vid myntverket, hvilka Stockholms stad begärt
att nu få tillbyta sig, redan 1889 blefvo Stockholms stad erbjudna,
hvilket erbjudande emellertid då af stadsfullmägtige afböjdes. Jag
har intet att invända mot den nu ifrågasatta öfverlåtelsen af eganderätten
till dessa tomter åt Stockholms stad, men det torde icke saknas
anledning att vid kammarens behandling af denna fråga erinra om,
huru det förhöll sig med denna bytesfråga 1889, då statsverket

Fredagen den S April.

17 Jco 25.

måste förvärfva sig en byggnadstomt vid Artilleriplanen. Det kan Om upplåtelse
ju kafva sitt intresse såsom börande till den historiska gången aftili sto^kkolms
Riksdagens stora byggnadsföretag på Helgeandsholmen och Artil~afday{tverkett
leriplanen. \omt.

Utan tvifvel hade det varit ett mycket lämpligt vederlag, att (Forts.)
Stockholms stad då för sin tomt på Artilleriplanen tagit myntverkets
tomter, men Stockholms stadsfullmägtige insågo allt för val, att ett
lämpligt tillfälle fans att för stadens räkning göra en lysande affär
och läto ej detta tillfälle gå sig ur händerna. De uppskattade sin
tomt vid Artilleriplaneu till ett pris af 12 kronor per qvadratfot,
hvarjemte ett strängt vilkor fastades vid denna affär, vilkor som
egentligen ej hörde dit. Stockholms hrr stadsfullmägtige förbehöllo
sig nemligen rättighet att förvärfva 204 tunnland jord på kongl. Djurgården
till det mera anspråkslösa priset af 1,700 kr. per tunnland.

Dessa fordringar blefvo ock uppfylda, sedan eu rimlig justering af
prisen egt rum.

Jag har ingenting emot, att Stockholms stad begagnade tillfället
att göra eu god affär på sin tomt vid Artilleriplanen, ej heller
att den betingat sig den kolossala fördelen af att blifva egare till
ett så stort jordområde på kongl. Djurgården för det angelägna
ändamålet att utvidga Värtahamnen och för det ännu angelägnare
målet att der få plats för sitt gasverk. Men jag vill dock hafva
sagt, att all den stund Stockholms stad betingade sig dessa fördelar,
fullt medveten om att de uppoffringar, som statsverket sålunda åtog
sig, hade till ändamål att kunna fullständigt realisera sitt stora byggnadsföretag
å Helgeandsholmen och Artilleriplanen, så bör man kunna
räkna på, att Stockholms stadsfullmägtige nu efteråt icke söka förhindra
framgången af den sak, på hvilken de förut förskaffat sig en
så stor vinst. Visserligen kan det finnas enskilda individer, som icke
skulle rygga tillbaka för ett sådant handlingssätt; men jag sätter
icke den ringaste tro till, att hufvudstadens styresmän skola acceptera
ett sådant tillvägagående, och i denna öfvertygelse yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den G
och 7 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 37, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
8 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, och

Första, Kammarens Prot. 1S92. N:o 25.

N:o 25. 18

Löragen den 9 April.

n:o 38, i anledning af väckt motion angånde ändring i förordningen
den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas
skall m. m.,

biföll Kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12.36 e. m.

In fidem

A. von Krus&netjernå.

Lördagen den 9 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 212, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
rörande större bolags förvärf af jordegendom i vissa delar af landet
m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 1.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 39, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse åt

Lördagen den 9 April. 19 Jf:o 25.

1 § i förord ii in gen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag

dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 26, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; n:o

27, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande;

n:o 29, angående föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning;
samt

n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående "beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;

dels ock till Riksdagens skrifvelser till fullmägtige i riksgäldskontoret: n:o

28, angående ändring i föreskrifterna rörande befattniugen
med tryckta riksdagshandlingars emottagande, vårdande och utdelning;
samt

n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lönemedel till utveckling af statens telefonväsende.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda
propositioner angående pensioner för akademiadjunkten L. Edman,
provinsialläkaren K. F. Willd, landshöfdingen grefve N. H. R.
B. Horns enka U. G. Ch. C. Horn, född Sjöcrona, och f. d. öfversten
A. J. Wästfelts enka L. S. Wästfelt, född Geijer, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 7 och 8 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsmän, biföll kammaren hvad utskottet i berörda utlåtande
hemstält.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

N:o 25. 20

Onsdagen den 13 April.

På begäran af herr Bengtsson beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckor från den 12 i denna månad.

Kammaren åtskildes kl. 2.15 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 13 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. in.

Herr statsrådet friherre Pylmstierna aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående höjning i anslagen till
beväringsmanskapets vapenöfningar och till försvarsverket till lands
i allmänhet eller arméförvaltningens departement.

Justerades protokollen för den 4, 5 och 6 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 16 riksdagsordningen;

statsutskottets memorial n:o 57, med förslag till voteringsproposition,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
anvisande af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, angående
skrifvelse till Konungen i fråga om meddelande af bestämmelser rörande
samtrafik mellan svenska jernvägar.

Onsdagen den 13 April.

21 N:o 25.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 9 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 39.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Protokollsutdrag härom justerades.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.38 e. m.

Tn fidem

A. von Krusenstjernn.

Första Kammarens Prof. 1892.

K-o 25.