RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

\

1892. Första Kammaren- N:o 21.

Måndagen den 4 april.

Kammaren sammmanträdde kl. 2.3 o e. m.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 4, i anledning af dels KoDgl. Maj:ts proposition n:o 4,
om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, dels ock. två inom Andra
Kammaren väckta motioner, n:o 149 af herr A. Svensson i
Edum om antagande af vissa bestämmelser rörande bevillning af
jordbruksfastighet samt n:o 168 af herr J. Bratt m. fl. om ändring
i förenämnda förordning; och

n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 5
till Riksdagen angående upphörande af de enligt gällande förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman,
dels ock en af herr J. Bratt m. fl inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 168, i hvad den rörer samma ämne;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 11, i anledning af väckta motioner om inrättande af
ytterligare afdelningskontor af riksbanken;

n:o 12, i anledning af motion angående utsträckning af tiden
för återbetalning af s. k. afbetalningslån; samt

n:o 13, i fråga om användandet af riksbankens vinst för år
1891; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 34, i anledning af väckt motion angående ändring i
legostadgan;

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
18 kap. 1 § ärfdabalken; och

n:o 36, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§§ 8, .53 och 56 i skjutsstadgan den 31 maj 1878.

l

Forsta Kammarens Prat. 1892. N:a 21.

N:o 21. 2

Måndagen den 4 April.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 23, till Konungen i anledning af väckt motion om
afskaffande af jus patronatus.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 2 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 9.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.3 7 e. m.

In fidein

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 5 April.

3 N:o 21.

Tisdagen den 5 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. in.

Justerades protokollet för den 29 sistlidne mars.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 43, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1890; samt

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (n:o 46)
angående vissa nybyggnader vid Piteå hospital; äfvensom

bankoutskottets memorial n:o 14, angående tryckning af
namnen å riksbankens tiokronesedlar och ändring af § 15 mom.

2 i bankoreglementet.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: bevillningsutskottets
betänkanden n:is 4 och 5, bankoutskottets utlåtanden
och memorial n:is 11—13 samt lagutskottets utlåtanden
n:is 34—36.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 2 och 4 i denna Om nedsättmånad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion n*”# nf vissa
om ändrad lydelse af § 23 riksdagsordningen. riksdagsman Herr

Andersson, Gustaf: Som af utskottets föreliggande
betänkande synes, bär utskottet afstyrkt bifall till min motion om
nedsättning af arfvodet för riksdagsmän från den stad der riksdag
hålles. Men hvad som icke synes af betänkandet, är, att
motionen är afstyrkt med 10 röster mot 9; och detta gifver mig
anledning hoppas, att motionen måtte röna ett bättre öde i kamrarne,
i synnerhet i denna kammare, än den gjort i utskottet.

Det synes mig, som om utskottets skäl för afslag äro något
svaga. Jag skall bedja att få läsa upp en del af dem. Ut -

S:0 21. 4

Tisdagen den 5 April.

Om nedsatt- skottet säger, att »utskottet finner det visserligen icke kunna bening
af vissa Fridas, att ledamot af Andra Kammaren, som har sitt hemvist
’naarj''voden i sta^> der Riksdag hålles, icke behöfver i sin egenskap af riks(Forts)
'' dagsman vidkännas några särskilda utgifter för bostad och uppehälle
i samma stad». Det förefaller mig åtminstone litet besynnerligt
att delta kunnat anföras i utskottets motiv, ty det talar
nära nog för bifall till motionen, åtminstone innebär det ett erkännande,
att mitt förslag är rättvist. Vidare säger utskottet:
»Men då riksdagsmannauppdragets fullgörande i många fall icke
kan förenas med embete eller tjenst eller annan verksamhet, som
af en i sådan stad boende riksdagsman till äfventyra iunehafves
samt eljest alltid medför uppoffringar, hvilkas betydelse och storlek
för den ene riksdagsmannen i förhållande till den andre svårligen
lärer kunna bedömas, torde giltiga skäl förefinnas för bibehållande»
etc. De olägenheter för embets och tjensteman, som
utskottet här framhållit, äro precis lika stora, om icke större, för
tjensteman från landsorten som för tjensteman från Stockholm.
Men skilnaden blir den, att en tjensteman från landsorten måste
vistas fyra månader om året i Stockholm. Uppehälle der måste
naturligen förorsaka honom långt större kostnader, än
hvad det förorsakar en person från Stockholm. Samma för hållande

är det med riksdagsmän, som icke äro tjensteman.
En jordbrukare eller fabrikant från landsorten måste,
när han skall vistas här så lång tid af året, naturligen åsidosätta
en del af sina egna angelägenheter, hvilket en representant, som
är bosatt i Stockholm, icke behöfver göra; och med hänsyn härtill
synes det vara rättvist, att arfvodet bestämmes i något förhållande
till de besvär, som äro förenade med uppdraget.

Eu grundlagsförändring bör ju icke företagas, utan att den
är nödig eller nyttig, och många torde anse, att denna fråga är
så obetydlig, att den icke är nödig eller nyttig. Jag anser dock
motsatsen, derför att den är rättvis. Är den rättvis, så är den
nyttig, och är den nyttig, så är den nödig.

Nödigt och nyttigt måste det vara, att riksdagsmannaarfvodet
icke på något sätt ställes så, att personer dragas till Riksdagen
för arfvodets skull.

På grund af hvad jag haft äran anföra, ber jag att få yrka
afslag å konstitutionsutskottets föreliggande betänkande och bifall
till den af mig med flere dervid fogade reservationen.

Herr Bill ing: Det föredragna betänkandet angifver, att

jag icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling. Men i den
förberedande behandlingen deltog jag och yrkade då afslag å
motionen. Jag skall bedja att nu få göra detsamma här och i
största korthet angifva mina skäl dertill.

Första Kammaren är i allmänhet icke villig att bifalla motioner,
som afse förändringar i grundlagarne, såvida icke dessa

Tisdagen den 5 April.

5 N:o 21.

förändringar äro utaf någon större betydelse och vigt. När nu
Första Kammaren afslagit så många andra, om jag så får säga,
små grundlagsmotioner, synes mig, som om det vore besynnerligt,
om Första Kammaren skulle bifalla deuna.

Visserligen kan något anföras till stöd för motionen, såsom
motionären här gjort. Det kan sägas, att uppoffringarne, som
en riksdagsman från landsorten underkastar sig för att ligga vid
Riksdagen, äro större än de, som en riksdagman underkastar sig,
hvilken bor på riksdagsplatsen. Men å andra sidan kan invändas,
att äfven riksdagsmännen på riksdagsorten kunna tvingas till ekonomiska
uppoffringar, som visst icke motsvaras af det arfvode af
fem kronor om dagen, som motionären här vill bestå dem. Det
kan hända t. ex., att en tjensteman i Stockholm är riksdagsman
och måste lemna skötandet af sin tjenst åt eu vikarie, och till
denne får betala mer än riksdagsmaunaarfvodet, utan att kunna
påräkna någon ersättning för detta vikariatsarfvode.

Vidare anser jag det icke vara utan synnerligen starka
grunder lämpligt att indela ledamöterna i Andra Kammaren efter
denna indelningsgrund: sådana, som hafva tio kronor om dagen,
och sådana, som hafva fem kronor om dagen.

Slutligen kan jag icke underlåta att misstänka, att om denna
motion bifalles, det skulle kunna få ett sken af att densamma
bifallits till följd af något tillfälligt missnöje med det sätt, hvarpå
stockholmsbänken blifvit besatt.

Jag anser, att det alldeles icke kan anstå Första Kammaren
att, om den nu hyser ett sådant missnöje, hvarom jag icke vill tilllåta
mig något yttrande, låta detta missnöje gifva sig ett sådant
uttryck, som här föreslagits. Jag har icke sagt, att det varit
motionärens mening att gifva uttryck åt ett sådant missnöje, men
något sådant kan misstänkas, och från denna misstanke anser
jag att Första Kammaren bör göra sig fri genom att afstå
motionen.

Herr Boström, Filip: Jag delar fullkomligt den åsigt,

som uttalades af den siste ärade talaren. Jag kan icke neka till,
att när jag först läste motionen, väckte det min förvåning att en
sådan här kunnat framställas, och jag erkänner öppet, att min
förvåning icke minskades, då jag erior, att så framstående män
som reservanterna kunnat vara med om densamma. Här är naturligen
icke fråga om att göra en besparing för statsverket på
14,400 kronor, utan här är naturligen fråga om att genom en
förändring af arfvodet för stockbolmsrepresentanterna få det radikala
elementet mindre representeradt. Jag tror, för min del, icke,
att detta mål vinnes på det sätt, motionären föreslagit. Jag tror
dessutom icke, att det är Första Kammaren värdigt att fatta ett
beslut i sådan rigtning, förrän Andra Kammaren fattat ett dylikt
beslut och derigenom visat, att den för sin del anser eu sådan

Om nedsättning
af vissa
riksdagsmannaarfvoden.

(Forts.)

Nso 21. 6

Tisdagen den 5 April.

Om nedsatt- förändring lämplig. Så bar icke varit förhållandet, och det skulle
ning af vissa väcka en berättigad ovilja, om Första Kammaren skulle fatta ett
nqarfvoden. sådant beslut, innan Andra Kammaren uttalat sig i frågan.

(Foris) Då jag således icke anser den föreslagna förändringen nödig

eller nyttig, utan tvärt om ganska skadlig och icke kammaren
värdig, ber jag att få yrka bifall till konstitutionsutskottets afstyrkande,
och tillåter mig på samma gång uttala den förhoppningen,
att eu motion med sådant syfte icke vidare måtte blifva
väckt i denna kammare.

Herr Kajerdt: Såsom eu af de 6 reservanterna från

Första Kammaren tillåter jag mig att angifva de skäl, hvarför
jag deltagit i reservationen. Det kan villigt erkännas, att denna
motion icke innefattar ett sådant ärende, som kan sägas vara
bland Riksdagens mest vigtiga och magtpåliggande. Men då Riksdagen
flere gånger har diskuterat och voterat om summor på
100 å 200 kronor, så torde väl ändå eu sådan framställning som
denna, hvilken afser eu besparing för statsverket på 14 å 15 tusen
kronor årligen, och inom ett par år 15 å 16 tusen, icke få anses
vara så likgiltig, att den bör såsom allt för obetydlig läggas
å sido.

De skäl, på hvilka jag förenat mig med reservationen, äro
två: rättvisa och sparsamhet. Det kan icke nekas, att det ligger
rättvisa deruti, att den riksdagsman, som för sitt deltagande i
Riksdagen icke behöfver lemna sitt hem, kan åtnöja sig med en
mindre ersättning än den, som måste såsom resande uppehålla
sig i hufvudstaden under fyra månader af året och underkasta
sig dermed förenade besvär och kostnader.

Under de första åren af det nya representationsskicket väcktes
flere gånger motioner i den rigtniugen, att arfvodet skulle nedsättas
för alla ledamöter i Andra Kammaren; och under de öfverläggningar,
som då höllos, hvilka3 protokoll jag har genomläst,
— öfverläggtiingar, som visa, att de flesta och bästa skälen voro
för en nedsättning, ehuru vid det slutliga afgörandet densamma
förkastades — yttrades bland annat den tanken, att ersättningen
af tio kronor om dagen för en representant i Andra Kammaren
bör icke afse allenast hans omkostnader för sitt uppehälle i hufvudstaden,
utan äfven utgöra en ersättning derför, att han måste
vara borta från sitt hem och för den skull icke kan tillse sin lifsgerning,
denna må nu bestå deri, att han är industriidkare, jordbrukare
eller något annat. Denna tanke finner jag den nu här
föreslagna motionen verkligen uttrycka, då deri heter, såsom i
utskottets betänkande augifves, att den riksdagsman, som är boende
i den stad, der Riksdagen hålles, kan åtminstone egna någon
del af dagen åt tillsynen af sin privata verksamhet och hafva
deri en särskild vinst framför de öfriga, hvilka måste vara borta
från sina hem.

7 N:o 21.

Tisdagen den 5 April.

Det ligger således rättvisa i motionen, en rättvisa, hvilken, Om nedsattsåsom
bekant, äfven tagit sig uttryck vid tillsättande af kom item, mntäika/da^sm
som bestå af personer, bosatta i hufvudstaden och på andra håll. mannaarfvo Likaledes

beder jag att få erinra om en upplysning från de den.
öfverläggningar, jag nyss påpekade, under slutet af 60-talet, nemligen (Forts.)
att af det anförda skälet uppburo Stockholms riksdagsmän i borgarståndet,
åtminstone under de tre sista ståndsriksdagarne, ett dagarfvode
af endast fyra kronor, under det att deras kamrater, såväl
i borgarståndet som i de öfriga aflönade stånden, i allmänhet
voro högre aflönade.

I konungariket Belgien, ett land, som väl i flera väsentliga
hänseenden kan jemställas med vårt fädernesland, åtnjuta, såsom
bekant, de ledamöter af Riksdagen, hvilka äro bosatta i hufvudstaden,
af det skäl, jag nyss haft äran angifva, intet arfvode, under
det de öfrige riksdagsmännen inom den afdelning af representationen,
hvilken motsvarar vår Andra Kammare, åtnjuta
precis samma arfvode, som nu lemnas Andra Kammarens ledamöter,
eller 300 kronor i månaden.

På dessa två skäl — rättvisan, som aldrig ostraffadt i längden
kränkes, och sparsamheten, den nationaldygd, som står lägst
på vårt folks meritlista — tillåter jag mig, herr talman, att yrka
afslag å utskottets och bifall till reservanternas förslag.

Plerr Tamm: Mig synes, att denna fråga kunde tagas

under allvarligt öfvervägande under den förutsättning, att ett sådant
förslag hade kommit från någon ledamot inom Andra Kammaren,
men att finkänsligheten hindrar, att Första Kammaren i detta
fall träder fram och fattar sitt beslut utan någon som helst framställning,
eller utan något uttalande från medkammaren, som detta
hufvudsakligen rörer. Ett skäl, som blifvit anfördt för motionen,
vill jag upptaga, nemligen det, att da eu i Stockholm bosatt person
insattes i eu komité, han endast i arfvode uppbär 5 kronor,
under det att eu landsortsbo erhåller 10 kronor, samma aflöningsberäkning
borde tillämpas för riksdagsmannauppdrag. Men der
föreligger dock den störa skiljaktigheten, att eu komitéledamot,
som blifver kallad till ett sådant uppdrag, om icke hans ekonomi
eller andra omständigheter tillåta honom att mottaga det, kan
säga nej. Deremot kan icke eu ledamot af Andra Kammaren
göra detsamma, och det synes mig vara ett skäl, som talar för
att jemförelsen åtminstone icke är rigtig.

På detta skäl och de öfriga, som af föregående talare blifvit
framhållna för afslag å motionen, tillåter jag mig att förena mig
i deras yrkande.

Herr Alin: Såsom synes af föreliggande betänkande, till hör

jag reservanterna inom utskottet. Då motionärens förslag
hur blifvit föremål för konstitutionsutskottets pröfning, har jag

N;o 21. 8

Tisdagen den 5 April.

Om nedsatt■ ansett mig höra gifva min röst för tillstyrkande deraf, och det
ninriksdaqsSSa på deu gnind, att jag anser förslaget hvila på rättvisa och billigmannaarfvo■
bet> ocb vidare på den grund, att jag anser, att dess godkänden.
nande kan medföra beaktansväi’d nytta, icke blott i det afseende,
(Forts.) som i motionen framhålles, utan äfven i andra af större vigt.
Jag anhåller således att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till den i reservationen gjorda hemställan.

Herr Törnebladh: Jag anhåller att få yrka bifall till

konstitutionsutskottets förslag, särskildt af det skäl, att, hvad den
afsedda nyttan beträffar, som nu kommit fram till slut, och hvilken
torde vara hufvudgrunden för det hela, den är mer än problematisk;
kanske snarare det blir tvärtom mot hvad som åsyftats.

Herr Andersson, Gustaf: För att icke alldeles gifva på
hand den tillrättavisning, jag fått af en talare, vill jag tillkännagifva,
att om jag kommer åter till riksdagen, är det icke omöjligt,
att min motion kommer igen än en gång, i fall den i dag
får en ogynsam utgång.

Huruvida motionen bort framkomma i Första Kammaren
eller i den Andra, tillkommer icke mig att bedöma, men min
egen åsigt är den, att motionen bort framkomma här i kammaren,
ty i Andra Kammaren skulle den kunna misstydas på ett
eller annat sätt; här tror jag icke, att så kan blifva förhållandet.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats dels bifall till
hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Andersson, Gustaf, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga så
som hvilande för vidare grundlagsenlig behandling det förslag
till ändrad lydelse af 23 § riksdagsordningen, som intagits i den
vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Gustaf, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt
utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 5 April.

9 N:o 21.

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
såsom hvilande för vidare grundlagsenlig behandling det
förslag till ändrad lydelse af 23 § riksdagsordningen, som intagits
i den vid utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut bofunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—49;
Nej—47.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 innevarande Om disposirnånad
bordlagda utlåtande n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts tionen af hyproposilion
angående dispositionen af inflytande hyresinkomster komster*
från de till svenska kronans egendom i Konstantinopel hörande
bodlägenheter. Konstantino pel.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewenhaupt uppläste ett skriftligt anförande, så lydande: Uti

den proposition, rörande hvilken statsutskottet nu afgifvit utlåtande,
bär Kongl. Maj:t begärt, att af inkomsterna från kronans
hus i Konstantinopel måtte tills vidare till svenska kyrkan i Paris
få användas 3,050 kronor årligen, hvaraf 2,186 för fyllande
af brist i kyrkans budget och 864 kronor såsom lönetillökning
för kyrkans pastor. Till denna framställning har utskottet tillstyrkt
bifall, såvidt densamma afser lönetillökning åt kyrkans
pastor, men utskottet anser, att det tillkommer församlingen att
sjelf vidtaga åtgärder till bristens täckande eller balanserande
tills vidare, och att svårighet härför icke bör möta, då utsigt
finnes att genom försäljning af de till kyrkan hörande tomter för
ändamålet tillgängliga medel skola inflyta.

Utskottet anser således, att församlingen sjelf bör af egna
medel betäcka bristen i budgeten. Att denna åsigt kan hafva
skäl för sig, vill jag så mycket mindre bestrida, som det just är
samma svar, som beskickningen i Paris nu under sex års tid
ständigt gifvit församlingen, ända till dess att denna inkomst
från Konstantinopel syntes bereda en möjlighet att hjelpa församlingen,
men jag kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten
vid att, i motsats mot hvad utskottet antagit, svårighet verkligen
möter för församlingen att utan hjelp komma ur de svårigheter,
i hvilka församlingen befinner sig. Någon nedsättning
i församlingens budget är icke möjlig. Den förnämsta utgiftsposten
är pastorslönen, till hvilken, om jag afräknar det nu utgående
statsanslaget, kyrkan af egna medel lemnar ett bidrag af

N:o 21. 10

Tisdagen den 5 April.

Om disposi- ungefär 1,400 kr., och i denna utgiftspost skulle ingen nedsätt^sZkoister
uinS.uppkomma, äfven om det nu af utskottet förordade anslag
från kronans beviljas, enär detta anslag är afsedt till förhöjning af pastorslöfastighet
i nen. Hvad beträffar kyrkans öfriga utgifter, för hvilka redogöKomtantino-
relse lemnas i den bland de till propositionen hörande handlingar
pel. tryckta budgeten, torde dessa utgifter böra anses såsom ound(torts.
) gängligen nödvändiga och således någon nedsättning icke kunna
ifrågakomma. Utskottet har också icke ifrågasatt någon nedsättning,
men utskottet har antagit, att församlingen kunde vidtaga
åtgärder till bristens täckande eller balanserande tills vidare.
Hvad beträffar frågan, huruvida man bör ifrågasätta möjligheten
för församlingen att täcka bristen, ber jag att få erinra, att kyrkorådet,
i sin vid propositionen fogade ansökning härom anför följande: »Det

kan väl tyckas, att församlingens egna bidrag till
uppehållande af den kyrkliga gerningen äro obetydliga och derför
både borde och kunde ökas, men gent emot en sådan mening
bedja vi att få i underdånighet påpeka, dels att den ojemförligt
större delen af församlingen (nära 3A) utgöres af fattiga tjenare,
handtverkare, liandelsbiträden, studerande och artister, dels att
lcolouien, såsom af h. h. erkebiskopen påpekades, då anslagsfrågan
1886 behandlades i Riksdagen, medelst donationer och sammanskott
byggt en kyrka, som år 1882 färdig och skuldfri ötverlemnades
till svenska staten såsom dess egendom — dels slutligen,
att den dessutom samlat en understödsfond på öfver 50,000
kronor, hvilken är insatt i riksbanken.»

En annan fråga är den, huruvida bristen skulle kunna
balanseras, tills tomterna säljas.

Kyrkan, som alltid haft brist i budgeten, hade för några år
sedan till svenska staten en skuld på 21,000 kronor, uppkommen
derigenom, att detta belopp erfordrats för inköp af en tomt, som
ansetts vara för kyrkan erforderlig. Kyrkan balanserade skulden
på så sätt, att kyrkan till eu början fick anstånd med räntan,
och när kyrkan senare lyckades sälja en annan tomt för 36,000
kronor, användes detta belopp till betalning af skulden jemte
upplupna räntor, och resten af kapitalet användes till betäckande
af kyrkans årliga brist. Denna tillgång är nu slut, och man måste
förutse en årligen återkommande brist samt försöka att tänka
någon möjlig utväg att afhjelpa densamma. En försäljning af
tomterna i närvarande ögonblick vore utan tvifvel en mycket
dålig affär, och den utvägen torde derför icke böra tagas med i
beräkningen. Men utvägen att upptaga ett lån är äfven förenad
med högst betydliga svårigheter. Kyrkan har ingen säkerhet att
bjuda, då tomterna stå i svenska statens namn, och antingen
måste kyrkan upptaga ett lån med mycket hög ränta, eller ock
måste kyrkan på samma sätt som förra gången erhålla lånet af
svenska staten, och då kyrkan ej ens bar tillgångar att betala

11 N;o 21.

Konstantinopel.

(Forts.)

Tisdagen den 5 April.

räntan på lånet, måste skulden, på samma sätt som förra gån- Pm disposigen,
för hvarje år ökas med räntan. ^ rZnkoLt.r

Det är klart att genom detta sätt att gå till väga kyrkans från kronans
i tomterna nedlagda kapital kommer att, redan innan försäljning »

egt rum, på förhand delvis användas för löpande utgifter, och
utsigterna för kyrkan att någonsin erhålla en någorlunda säker
budget komme i så fall nästan helt och hållet att försvinna. I
samma mån som kyrkan på förhand använder den summa, som
skulle erhållas genom försäljning af tomterna, i samma mån
blifver kyrkan i större behof af statsanslag för framtiden. För
min del har jag den uppfattningen, att, då kyrkan är svenska
statens egendom, är det nödvändigt att hjelpa kyrkan, och att
det vore bättre hushållning att genast förhjelpa kyrkan till en
hållbar ställning med en bestämd budget, hvilken i så fall icke
finge öfverskridas, än att uppmana församlingen att till en början
använda sitt kapital, hvaraf följden endast blifver, att kyrkans
behof af hjelp i framtiden blifver så mycket större. Jag
föreställer mig äfven, alt en provisorisk anordning att bereda
kyrkan tillgångar under form af lån kommer att medföra sådana
svårigheter, att den ej på längden kan anlitas.

Herr Sundberg: Det utskottsbetänkande, som nu är föredraget,
är visserligen i det afseende ganska glädjande, att det
åtminstone visar, att utskottet uppskattat värdet af den kyrkliga
verksamhetens fortgående i Paris, eu verksamhet, som länge varit
och ännu är till stor välsignelse. Men är detta glädjande, förekommer
det mig deremot icke så litet smärtsamt, att den välvilja,
som utskottet röjt, icke sträckt sig äfven till penningen, jag menar
till att fullständigt förse kyrkan med hvad hon behöfver för att
kunna fullgöra sin vigtiga bestämmelse. Utskottet har nemligen
nedsatt den af Kongl. Maj:t äskade summan, 3,050 kronor, till
864 kronor. En sådan sänkning, jag vill icke neka dertill, förefaller
mig vittna om både obillighet och otacksamhet. Jag säger äfven
otacksamhet, ty vi må icke glömma, hvilka uppoffringar denna
församling i Paris underkastat sig för att upprätthålla den kyrkliga
verksamheten, förse den med egen lokal o. s. v. Redan i
kyrkobyggnaden ligger ett stort kapital nedlagdt, ett kapital, som
är bildad t ensamt af den svenska koloniens frivilliga sammanskott
med ett obetydligt tillägg af kollektör från hemlandet.

Denna samma koloni har jemte den norska kolonien bildat
en understödsfond, som nu är deponerad i riksbanken, eu fond,
som uppgår till 50,000 kronor och af hvilken räntan årligen genom
utrikesdepartementet och den kyrkliga myndigheten i Paris kommer
hufvudsakligen nödstälde landsmän till godo. Dermed hafva,
synes mig, vederbörande på platsen sjelfve å sin sida gjort så
pass aktningsbjudande ansträngningar, att de väl kunna anses

7f;0 21. 12

Tisdagen den 5 April.

Om disposi- vara förtjente af det lilla understöd från hemlandet som nu betionen
af hy gäres>

/rån kronans Om den närvarande ställningen har haus exc. utrikesmifastighet
i nistern redan upplyst kammaren, och jag behöfver icke till hvad
Konstantino- han yttrat lägga många ord, vill blott erinra derom, att ställP
■ ningen under de sist förflutna åren varit så kritisk, att det till
( orts.) och med på allvar kunnat ifrågasättas att afbryta hela den svenska
kyrkliga verksamheten i Paris. Densamma har kunnat hållas
uppe endast genom enskilde mäns frikostiga välvilja. Så — för
att anföra ett par exempel — tillförsäkrades kyrkan redan strax
efter tillkomsten af 1886 års Riksdags beslut af en gifvare här i
landet årligen under fem års tid 500 kronor, således tillhopa
2,500 kronor, hvilka också mycket rigtigt utgått. För ett år sedan,
då församlingen var i stor förlägenhet att kunna reda sig, gaf eu
annan person 5,000 francs, o. s. v. — Kan — frågar jag -— det
vara hemlandet värdigt att låta eu församling af landsmän, bestående
af 250 menniskor, till större delen, såsom hans excellens nyss
upplyst, fattigt folk, för att kunna i kyrkligt afseende existera,
gå omkring med tiggarpåsen? Jag för min del åtminstone kan
icke uppfatta det så. Hvad gör — för att anställa eu jemförelse —
en sådan stat, som det lilla konungariket Rumänien för sin koloni
i Paris, hvilken icke på långt när i antal medlemmar uppgår till
samma siffra som den svenska? Jo, det har anordnat 800,000
francs till en kyrka och underhåller dessutom den ganska dyrbara
och kostsamma grekiska kulten i samma kyrka, utan att
den lilla församlingen behöfver tillskjuta något. Så gör det konungariket.
Med det måtte vi väl åtminstone kunna jemföra oss.

Låtom oss dessutom icke alldeles glömma, att denna parisiska
församling, som nu är liten och föga bemärkt, har anor, har en
historisk tradition, som bjuder vördnad. I 200 år har den
svenska församlingen i Paris varit medelpunkten för protestanterna
derstädes. Hennes kyrka har varit en skyddskyrka, dit
andra länders i Paris bosatta protestanter fått taga sin tillflykt.
Vi få nemligen icke glömma, att kardinal Richelieu år 1621 beviljade
de svenska protestanterna privilegier, som icke några andra
protestanter åtnjöto. De bildade då en församling, de skaffade sig
ett kapell, och i skydd under detta anslöto sig till den lilla församlingen
både tyska och franska protestanter, så att under 1600-talets lopp denna svenska församling hade tre pastorer, eu svensk,
eu tysk och en fransk. Dessa förhållanden existerade i hufvudsak
oförändrade hela 1700-talet igenom. Icke ens den franska
revolutionen gjorde något afbrott i svenskarnes rättigheter. Det
var först 1806, då en brytning inträdde mellan Frankrike och
Sverige, som privilegierna strökos, och det blef tills vidare slut
med den svenska kyrkogerningen i Paris. De år, som följde
närmast derefter, voro naturligtvis för ifrågavarande kyrkliga intressen
icke mycket gynsamma. De åren voro äfven, såsom bekant,

13 N:o 21.

Tisdagen den 5 April.

för vårt eget land så kritiska, att man icke kunde mycket tänka Om disposipå
sådana saker som den, hvarom nu talas. Ett behof att återupprätta
ifrågavarande kyrkas verksamhet kändes dock oupphörligt. Derföryr°n kronan!l
fann också Kong). Maj:t på 18oO-talet för godt att i Paris anställa fastighet i
en svensk legationspredikant. Denna befattnings tillvaro blef konstantinoemellertid
ganska kort, af det begripliga skäl, att en legations- Pelpredikant
icke kunde uträtta hvad som med denne prests utsän- l''F''orti'')

dande var åsyftadt. En legationspredikant utan församling, utan
kyrka, utan några vidare medel till att upprätthålla en kult är
ju temligen vanmägtig. — I samband med Riksdagens beslut att
utskicka sjömansprester till de nordfranska, de ostengelska och
de nordtyska hamnarna kom det ny fart i det gamla sträfvandet
att få svenska kyrkans i Paris verksamhet åter i gång. Den för de
nordfranska hamnarne anstälde sjömanspredikanten fick 2,000kronor
i lön, en lön som naturligtvis var alldeles otillräcklig; men redan
då låg man i underhandling med vederbörande i Paris, att derstädes
skulle bildas en församling, som skulle kunna aflöna honom
så, att han finge tillräcklig bergning och blefve i tillfälle att
sköta båda tjensterna.

Så förhåller det sig med den saken. Dessa minnen, denna
i korthet meddelade historia, synas mig mana den svenska Riksdagen
att hysa litet respekt för våra vördnadsbjudande traditioner
och äfven af det skälet icke undandraga den nu i knipa
varande församlingen en så obetydlig penning som 3,050 kronor.

För öfrig!, af hvilka medel skola dessa 3,050 kronor tagas?

Kongl. Maj:t begär icke något statsbidrag, utan begär endast att
få använda detta belopp ur medel, som utgöra afkastning af ministerhotellet
i Konstantinopel. Detta hotell eges visserligen af staten,
men hur har detsamma tillkommit? Hvarifrån härrör hela denna
tillgång, som nu är så stor, att ett årligt öfverskott af 11,000
kronor kan beräknas? Jo, från kyrkliga sammanskott. Hela tillgången
är således i grund och botten en kyrkofond. Det är icke
svenska stateu, som byggt ministerhotellet i Konstantinopel, utan
det har blifvit uppfördt af medel, som ungefär 1760 insamlades
genom kollekt och frivilliga bidrag, icke blott i Sverige, utan inom
hela det protestantiska Europa. Dessa medel uppgingo till
så stort belopp, att de förslogo till att bygga både ett litet kapell,
hvilket blef eu tillflyktsort för äfven andra än svenska protestanter
undan den mohamedanska fanatismen, som då var stark, och
ett hotell till bostad åt beskickningen. Jag frågar då ännu en
gång, kan det anses vara för mycket begärdt, att af denna på
kyrklig väg tillkomna fonds besparingar 3,050 kronor må anvisas
åt en församling, som, mutatis mutandis, i Paris intager samma
ställning som kapellet i Konstantinopel förut intagit?

Hvad utskottets framställning vidkommer, bär jag en anmärkning
deremot att göra. Utskottet talar om 864 kronor såsom en
löneförhöjning åt kyrkans pastor. Med afseende å hvad som på

N:o 21. 14

Tisdagen den 5 April.

Om disposi- budgeten hittills är uppfördt till förmån för svenska kyrkan i
retrinkomster * sa8es icke, att detsamma är afsedt till aflöning åt pastor,

från kronans utan riksstaten innehåller endast en enkel anvisning af 2,950 kronor
faslighet i till nämnda kyrka. Kongl. Maj:ts begäran nu har också framKonstantino-
stälts under den allmänna formen af en anhållan om 3,050 kronor
(J)e'' till den svenska kyrkan i Paris. Sant är visserligen, att Kongl.
( or s ) Maj:t liksom församlingen tänkt sig en fördelning af medlen på
det sätt, att 804 kronor skulle gå till pastorns aflöning och återstoden
till att dermed reglera kyrkans budget. Men, mine herrar,
det är litet betänkligt att här tala om en löneförhöjning. Först
och främst har pastorn såsom pastor i Paris icke någon lön af
staten. Han har lön af församlingen, men beloppet af denna lön
är mycket obestämdt och beroende af församlingens tillgångar.
För att gifva ett litet exempel på huru dermed förhåller sig, skall
jag be att få upplysa om, att den sist afgångne pastorn af församlingen
erhöll något större lön än den nuvarande pastorn åtnjuter.
Församlingen har måst minska lönen, emedan hennes
egna tillgångar minskats, så att hon icke hade råd längre att
gifva, hvad hon ansåg vara skäligt. Nu skulle det ju således
kunna hända, om icke församlingens budget kan för öfrigt regleras,
att pastorn vid bifall till utskottets förslag får sig tillförsäkrade
864 kronor i löneförhöjning, men att församlingen på
grund af brist i sin budget måste minska den lön, som pastorn
af församlingen uppbär. Denna minskning kan gå till samma
belopp som 864 kronor, kanske mera, och då är ju denna s. k. löneförhöjning
eu ren chimär.

Jag kan således för min del icke finna annat, än att det
är klokast och rigtigast att helt enkelt bevilja, hvad Kongl. Maj:t
har begärt och på sätt Kongl. Maj:t har begärt. Endast eu liten
ändring vill jag föreslå. I Kongl. Maj:ts proposition anhålles, att
ifrågavarande medel måtte utgå till kyrkan i Paris tills vidare.
Jag tror, att detta »tills vidare» strider något mot hvad vanlig
riksdagskutym bjuder, när det gäller anslag, som icke på ordinarie
stat uppföras. Jag tror det derför vara rigtigast att bevilja
ifrågavarande anslag allenast för ett år. Förefinnes sedermera behofvet
fortfarande, kan ju en ny anmälan ske. Länge kommer
nog icke anmälan att förnyas, ty konjunkturerna, som hittills
varit ogynsamma, så ogynsamma, att församlingen icke kunnat sälja
ett större antal af de tomter, församlingen eger, börja att ljusna;
och sannolikt komma tomterna att snart nog kunna försäljas,
och det så fördelaktigt, att församlingens ekonomi blifver så pass
betryggad, att icke blott dessa nu ifrågasatta 3,050 kronor kunna
undvaras, utau äfven, om icke hela, åtminstone någon del af det
öfriga statsanslaget. Det är så lätt som något kan vara att få
kännedom om den svenska kyrkans i Paris budget. Icke mindre
än två gånger om året skickas till mig, som har öfverinseende
öfver denna kyrka, ej blott eu rapport om den presterliga embets -

Tisdagen den 5 April.

15 N:0 21.

verksamheten under det sist gångna halfåret, utan äfven en tablå, Om disposiutvisande
församlingens ställning. Denna är således mycket lätt
att kontrollera, och mycken kontroll behöfves icke, ty medleufr°n fo.onans
skötas med så stor sorgfällighet, att förvaltningen ej lemnar något fastighet i
öfrigt att önska. Konstantino Kort

sagdt, jag tillstyrker bifall till utskottets förslag, äudradt Pelpå
det sätt att i stället för orden »till lönetillökning för pastor or 8''''
vid svenska kyrkan i Paris användes 864 kronor» i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag införas orden »till svenska
kyrkan i Paris anvisas 3,050 kronor». På detta yrkande vågar
jag anhålla om proposition.

Herr Björnstjerna. Då jag har ordet, skall jag be att
få framställa några historiska minnen, som möjligen kunna vara
af intresse för kammarens ledamöter och som äro förenade med
svenska kronans egendom i Konstantinopel.

På sätt i statsverkspropositionen är anfördt, inköptes denna
egendom genom stambokskollekt — och eljest insamlade medel,
men hvad som icke torde vara bekant, är att, enligt hvad jag
erfarit, då jag hade äran vara Kongl. Maj:ts minister i Konstantinopel,
dessa medel kommo endast till ringa del från Sverige,
utan hufvudsakligen från protestanterna i Douau-länderna och
särskilt i Ungarn, indika sammansköto medlen för att erhålla
en protestantisk kyrka i Konstantinopel. Konung Karl den tolfte
betraktades såsom bekant allmänt som protestantismens främste
beskyddare. Och vi duna i Norbergs historia, att då Karl år
1707 lyckats afsluta en öfverenskommelse med kejsaren, hvarigenom
de lutherska kyrkorna i Schlesien åter öppnades för gudstjenst,
så fick kejsar Josef mottaga en skarp skrifvelse från påfven
med klagomål öfver detta de kätterska kyrkornas öppnande.

Kejsaren svarade då den påflige nuntien, hvilken till kejsaren framförde
påfvens skrifvelse: »Vi hafva gjort hvad rätt är!» och

han tilläde att, »om konungen af Sverige hade varit påfven så
nära, som han var kejsareu, så hade det icke varit långt ifrån
att han gjort påfven till lutheran». Sådant inflytande hade Karl
den tolfte på den tiden. Och dessa minnen äro ännu icke helt
och hållet utplånade i Orienten. På sätt i statsrådsprotokollet
anföres, kom på 1830-talet hit en deputation från den lutherska
församlingen i Bukarest, som vände sig till konungen af Sverige
såsom protestantismens beskyddare. Och då jag tjenstgjorde
såsom minister i Konstantinopel, fick jag mottaga en deputation
af ungerske protestanter, hvilka vän ''o sig till chefen för svenska
beskickningen för att utverka att på eu kyrkogård, som blifvit
anlagd på de protestantiska magiernas bekostnad, men i kostnaderna
hvarför Österrike-Ungarn icke deltagit, särskild begrafningsplats
kunde blifva åt dem upplåten, något, som jag också lyckades
utverka. Såsom eu egenhet får jag äfven nämna, att denna egen -

N:o 21. 16

Tisdagen den 5 April.

Om disposi- dom, hvilken 1757 förvärfvats genom dåvarande envoyén von
retrinkomste)'' Celsing, ännu på 1870 talet stod uppförd i municipalitetets fastigfrån
kronans hetsböcker i Pera såsom tillhörande envoyén von Celsings arffastighet
i vingar. Den då lefvande brukspatron von Celsing aflat med
Konstantino- anledning häraf en skrifvelse, deruti han, såsom envoyén v.

(Forts) Celsings närmaste arftagare, förklarade, att tomten icke tillhörde
familjen, utan svenska kronan, i hvars namn egendomen följaktligen
blef öfverflyttad. Emellertid förhåller det sig så med denna
tomt, att den på grund af de förutsättningar, hvarunder medlen
för inköpet blifvit samlade, enligt min öfvertygelse aldrig lärer
kunna af svenska krouan afyttras, lika litet som jag anser det
möjligt att upphäfva svenska beskickningen i Konstantinopel, hvilket
under senaste riksdagen varit påyrkad t.

Detta i förbigående. Hvad den föreliggande frågan angår,
förenar jag mig med den ärade talare, som näst före mig hade
ordet, i hans yrkande med afseende å kyrkan i Paris. Jag känner
väl, hvilka uppoffringar den lilla församlingen der gjort för
att åvägabringa denna kyrka, och ehuru jag önskade, att medlen
till prestens aflöning och andra utgifter kunnat beredas den på
annat sätt, anser jag, sedan bidrag dertill redan af Riksdagen
förgäfves sökts, att en del af de öfverskott, som inflyta från
byggnaden i Konstantinopel, bör kunna för kyrkan i Paris användas.
Jag får således förena mig i det af herr Sundberg
framstälda yrkande, dock med det ytterligare yrkande, jag tager
mig friheten nu framställa och för hvilket jag i främsta rummet
begärt ordet. Enligt Kongl. Maj:ts förslag, som utskottet upptagit,
skulle den följande delen af klämmen lyda: »dels ock att
samma öfverskott i öfrigt må tills vidare reserveras och insättas
i Sveriges riksbank på särskild räkning, benämnd »medel influtna
från kronans fastighet i Konstantinopel, till framtida disposition».

På detta sätt skulle, om förslaget bifölles, fonden blifva
räutelös, ty riksbanken betalar, såsom bekant, icke ränta på af
kronan deponerade medel. Om meningen är att af afkastningeu
bilda en fond på 150,000 kronor för att bygga om butiklägenheterna
åt gatan, hvarigenom egendomen bör kunna inbringa
mycket större inkomst än nu, så måste man söka åstadkomma
att denna fond blir räntebärande. Jag yrkar således, att slutmeningen
i utskottets förslag ändras på följande sätt:

dels att samma öfverskott i öfrigt må tills vidare göras
räntebärande samt insättas i Sveriges riksbank under benämning
»medel, influtna från kronans fastighet i Konstantinopel, till
framtida disposition».

På detta yrkande anhåller jag om proposition.

Herr von Hedenberg: Eu stor del af hvad de föregående

talarne anfört har visserligen i det hela varit utskottet bekant,
men utskottet hade äfven sig bekant, hvilka svårigheter det var

Tisdagen den 5 April

17 X:o 21.

att få tillökning i det anslag, som af svenska statsverket ensamt Om disposi
utgår till svenska kyrkan i Paris, 2,950 kronor, och sökte derför tionen af hysa
gent emot dem af utskottets ledamöter, som alldeles ickefrtn^kwnans
ville gå in på någon ökning af detta anslag, göra det bästaJVfastighet i*
möjliga. Konstantino Det

torde icke vara kammaren obekant, att denna sak icke Pelkan
komma under gemensam votering. Ett bifall till utskottets (Forts.)
förslag går någorlunda i den rigtningen, som bär framstälts, men
ett bifall till Kongl. Maj;ts förslag eller det förslag, som af föregående
talare har förordats, skulle hafva till resultat, att ingenting
komme kju-kan till del.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre von Kr fe mer: Då jag under detta betänkande

står antecknad såsom reservant, bar jag ansett mig skyldig att
yttra några ord.

Jag har låtit anteckna mig såsom reservant först och främst
derför, att jag hyser betänkligheter emot den nya form för anslags
beviljande, som i Kongl. Maj ds proposition föreslagits, då
det der hemstälts, att ifrågavarande anslag skulle beviljas »tills vidare».
Jag anser nemligen, att vi vid budgetens uppförande icke
böra bevilja anslag annat än för det år, för hvilket budgeten
uppgöres. I det fallet har jag således samma uppfattning som
utskottet och herr erkebiskop Sundberg, hvilka haft enahanda
betänkligheter.

I fråga om de skäl, hvilka tala för ett större anslag än det
utskottet föreslagit till den svenska kyrkan i Paris, har herr Sundberg
så fullständigt utredt saken, att jag alldeles onödigtvis skulle
upptaga kammarens tid, om jag försökte att till hvad han anfört
lägga ett enda ord.

Jag begärde också egentligen ordet för att påpeka, att herr
Sundbergs förslag kan hafva det resultat, att den svenska kyrkan
i Paris icke kommer att få ett öre, tv då utskottet tillstyrkt ett
anslag af 864 kronor, blir, om herr Sundberg vidhåller sitt yrkande
om anslagets bestämmande till 3,050 kronor, efter all möjlig
sannolikhet följden den, att Andra Kammaren beviljar de 864
kronorna och Första Kammaren de 3,050, så att kamrarne stanna
i olika beslut rörande eu fråga, öfver hvilken gemensam votering
icke får ega rum. Då blefve således intet anslag alls beviljadt.

Icke det ringaste kan man heller bygga på att utskottet skulle
sammanjemka de olika besluten, ty naturligtvis skulle Andra
Kammaren afslå en sådan sammanjemkning.

Mot herr Björnstjernas förslag att utskottets hemställan
skulle ändras så till vida, att deri insattes några ord, som antydde
att ifrågavarande medel skulle göras räntebärande, har jag
icke något att invända, utan förenar mig derom.

Forsta Kammarens Prot. 1H92. N:o 21.

»)

N:o 21.

Om dispositionen
af hyresinkomster

från kronans
fastighet i
Konstantinopel.

(Forts.)

18 Tisdagen den 5 April.

Jag hemställer, om ej de olika meniugarne skulle kunna
sammanjemkas genom det förslag, jag nu skall taga mig friheten
framställa.

Mitt förslag är, att kammaren må besluta:

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning må på det
sätt bifallas, att Riksdagen — i afvaktan på den slutliga pröfningen
af väckt förslag rörande ombyggnad af de till kronans fastighet
i Ivonstantinopel hörande bodlägenheter — medgifver, dels att af
öfverskotten å de från berörda fastigheter inflytande hyresinkomster
må för år 1893 användas a) 864 kronor, till lönetillökning
för pastor vid svenska kyrkan i Paris och b) 2,186 kronor, till
fyllande af bristen i kyrkans nuvarande utgiftsstat, dels ock att
samma öfverskott i öfrigt må tills vidare göras räntebärande och
insättas i Sveriges riksbank under benämning »medel, influtna
från kronans fastighet i Konstantinopel» till framtida disposition,—
det sista i enlighet med herr Björnstjernas förslag.

Genom ett bifall till detta mitt förslag är åtminstone anslaget
å 864 kronor räddadt, och får jag hos herr talmannen anhålla
om proposition å detta förslag.

Herr Sundberg: Anledningen, hvarför jag frarastälde mitt

yrkande att få de 3,050 kronorna anslagna i klump, är, att framställningen
i Kongl. Maj:ts proposition är så formulerad. Dessutom
är detta tagande i klump i full öfverensstämmelse med det
sätt, hvarpå anslag förut äro beviljade åt den svenska kyrkan i
Paris, dervid man nog också tänkt sig eu fördelning af anslaget
så väl till pastors aflöning som till bestridande af kyrkans öfriga
behof. Medlen stå också uppförda i klump under tredje hufvudtiteln
såsom anslagna till »den svenska kyrkan i Paris».

Nu är det möjligt att i det fall, som här föreligger i dag,
det kan vara lämpligt i praktiskt afseende att göra en fördelning
på det sätt, som friherre von Krsemer föreslagit, och har jag
derför för min del ingenting emot att frångå min formulering
och antaga den af honom föreslagna.

Herr Björnstjerna: Jag skall bedja att också få förena

mig om friherre von Kraemers förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande det nu föredragna utlåtandet yrkats
dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock, af friherre
von Kr center, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning skulle
på det sätt bifallas, att Riksdagen — i afvaktan på den slutliga
pröfningen af väckt förslag rörande oj åbyggnad af de till kronans
fastighet i Konstautinopel hörande bodlägenheter — medgifveiv

dels att af öfverskotten å de från berörda fastighet inflytande
hyresinkomster må för 1893 användas

Tisdagen den 5 April.

19 N:o 21.

a) 864 kronor till lönetillökning för pastor vid svenska
kyrkan i Paris, och

b) 2,186 kronor till fyllande af bristen i kyrkans nuvarande
utgiftsstat,

dels ock att samma öfverskott i öfrigt må tills vidare göras
räntebärande och insättas i Sveriges riksbank under benämning
»medel, influtna från kronans fastighet i Konstantinopel, till fram*
tida disposition».

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på antagande af friherre von
Kr ce mers förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 1 och 2 i denna månad bordlagda memorial n:o 8,
angående reglering af aflöningsförmånerna för tjenstemännen vid
riksbankens liufvudkontor.

1 punkten.

Herr Törnebladh: En granskning af föreliggande betän kande

gifver vid handen, att någon skilnad förefinnes emellan
det af fullmägtige i riksbanken afgifna förslag till aflöningar och
och det förslag, som uppgjorts af utskottet.

Det förhåller sig så, som också synes af handlingarne, att
fullmägtiges förslag framkommit, efter det utskottet vid förlidet
års riksdag derom stält anmodan till fullmägtige på grand af då
inkomna ansökningar om lönereglering för tjenstemännen vid riksbankens
hufvudkontor. Det hade varit fullmägtiges förhoppning,
att det förslag, som nu blifvit af dem framlagdt, skulle, såsom i
det hela mycket billigt, vinna utskottets förord hos Riksdagen,
men denna förhoppning har icke blifvit förverkligad.

Den egentliga regleringen och förbättringen återfinnes i fråga
om första gradens tjensteman, hvilka nog också kunna anses
hafva mest varit i behof deraf, men hvad andra gradens tjensteman
beträffar, är regleringen icke att betrakta såsom någon egentlig
förbättring, om man tager hänsyn till alla med lönefrågan
förenade omständigheter. Jag kan för min del icke underlåta att
uttrycka mitt beklagande deraf, att särskildt den andra graden,
deri tjenstemännen äro så talrika och efter sakernas ordning så
inånga af dem måste komma att stanna, icke blifvit bättre tillgodosedd.

Under sakernas nuvarande läge lärer det emellertid icke
löna sig att framställa något annat yrkande än om bifall till hvad
utskottet föreslagit, i ty att ett framstäldt yrkande om högre aflöning
dels antagligen icke skulle vinna kammarens bifall utan

Länsstat för
tjens temän
vid riksbankens
hufvudkontor.

N:o 21. 20

Länsstat för
tjensteman
vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Tisdagen den 5 April.

föregående utredning, och dels icke skulle vara konstitutionel
riktigt, då någon motion i ämnet icke nu föreligger. Det skulle
visserligen låta tänka sig att begära återremiss af ärendet till utskottet,
men då utskottets ledamöter varit eniga om dess förslag
och denna enighet naturligtvis, såsom vanligt, icke kunnat uppnås
annat än efter moget öfvervägande och jemkande af alla
svårigheter, som stält sig i vägen för ett annat resultat, skulle
säkerligen en återremiss icke tjena till något. För min del skall
jag derför icke framställa något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i den nu föreliggande punkten hemstält.

2—5 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets nedannämnda,
den 1 och 2 innevarande april bordlagda memorial:

n:o 9, i anledning af gjord ansökning om utbekommande
af ränta å ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget
penningebelopp, samt

n:o 10, angående förhöjning i det till förre pappersmästaren
vid Tumba bruk J. R. biländer anvisade årliga understöd,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemstält.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde:
Jag skall taga mig friheten föreslå, att föredragningslistan
till morgondagens plenum måtte så affattas, att derå efter de
första gången bordlagda ärendena främst uppföras följande betänkanden,
nemligen statsutskottets betänkanden n:is 39, 40 och
41, vidare lagutskottets betänkande n:o 32, bevillningsutskottets
betänkanden n:is 4 och 5 och slutligen lagutskottets betänkande
n:o 33, alla i nu angifna ordning.

Denna hemställan bifölls.

21 N;o 21.

Tisdagen den 5 April.

På begäran af herr Wallin beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under fjorton dagar från den 8 i denna månad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.31 e. m.

In fidem

A. vört Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 21.

3