RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 15.

Tisdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. in.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kongl. Makts nådiga proposition
till Riksdagen, med förslag till lag angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare brukspatronen
herr G. Bcnedicks angripits af influenza i förening med bronchit,
som tills vidare nödgar nonom att hålla sig inne, varder härmed
på begäran intygadt.

Gysinge den 11 mars 1892.

Johan Rödling,

extra prov.-lakare.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning
af väckt motion angående tillägg till ej mindre förordningen
om landsting den 21 mars 1862 än äfven stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den af
herr Andersson, Gustaf, väckta, den 12 i denna månad bordlagda
motion, n:o 31, med förslag till ändrad lydelse af 23 § riksdagsordningen.

Första Kammarens Prof. 1892. N-.o 15.

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 12 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 2 och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 6.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 11 och
12 i denna månad bordlagda memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af utskottets
betänkande n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen, godkändes
de föreslagna voteringspropositionema och lades nvad utskottet
i 11, 12 och 15 punkterna anmält till handlingarna.

Föredrogs den under sammanträdet aflemnade kongl. propositionen
och hänvisades densamma till lagutskottet.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att lagutskottets
utlåtande n:o 21 skulle uppföras främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,23 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Söderberg anmälde, att han instält sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 9 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen; och
n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 6 och
13 riksdagsordningen, äfvensom väckt motion om tillägg till det

Onsdagen den 16 Mars.

3 N:o 15.

uti Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 framlagda förslag till ändrad
lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen; samt
statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 32, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel;
och

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående anordnande af en förbättrad
post- och personförbindelse mellan Sverige och kontinenten.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 21.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 12 och 15 i denna ifrågasatt tiiimånad
bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om lägg till § 46
ändring af § 46 regeringsformen. regerings formen.

Herr Berg, Gustaf: Då jag liksom kammarens öfriga leda möter

i utskottet reserverat mig mot det nu föredragna förslaget,
torde det tillåtas mig att framhålla några af de synpunkter, som
vid denna reservations afgifvande varit bestämmande.

Utskottet har, såsom kammaren behagade finna, föreslagit, att
»ingen landshöfding må innehafva militärbefäl eller inom det honom
anförtrodda län utses till ordförande i offentlig korporation,
som har till uppgift att rådslå och besluta om för länet gemensamma
angelägenheter». Hvad då till eu början angår detta förslag,
i hvad det afser militärbefäls innehafvande, är det visserligen alldeles
gifvet, att det under nutida förhållanden icke kan vara lämpligt
att i en hand förena landshöfdingens och militärbefälhafvarens
åligganden; men, då omkring 20 år förflutit sedan ett sådant förenande
egde rum, och det icke kan antagas, att ett dylikt vidare
skulle komma i fråga, tyckes det vara alldeles öfverflödigt att i
grundlagen inrycka ett sådant förbud. Ett sådant stadgande kan
nemligen hvarken anses vara »högst nödigt eller nyttigt»; och några
andra förändringar i grundlagen har konstitutionsutskottet
icke att föreslå.

Det föreslagna stadgandet innefattar äfven förbud för landshöfding
att vara ordförande i länets landsting. Efter den diskussion,
som förra lördagen här i kammaren förekom, hvarvid kammaren
med stor pluralitet förkastade lagutskottets förslag, innefattande
ett sådant förbud, torde det icke vara behöfligt eller
lämpligt att vidare i denna del orda. Det är endast ett påstående,
som under denna diskussion gjordes, hvilket jag skall bedja att

N:o 15.

Onsdagen den 1(5 Mars.

Ifragåsatt till- med
lägg till § 46 ^

regerings formen.

(Forts.)

ett par ord fä bemöta. En talare yttrade nemligen då, att
vissa län väckt ganska mycket missnöje, att landshöfdingen

förordnats att vara ordförande i landstinget. Detta öfverensstämmer
åtminstone icke med den erfarenhet jag haft af förhållandena
i de län, som jag känner. Der har uppfattningen varit helt annorlunda.

Det är dock, mine herrar, icke blott från landstinget, som länets
höfding såsom ordförande skulle uteslutas, utan meningen är
att utesluta honom från hvarje korporation, hvars uppgift är att
rådslå och besluta om länets gemensamma angelägenheter. Således
skulle landshöfdingen icke få vara ordförande i länets hushållningssällskap,
i länets brandstodsbolag, fångvårdsförening eller folkhögskoleförening,
och jag tror till och med icke ens i pröfningsnämnd
eller lasarettsdirektion. Öfver allt, der länets gemensamma angelägenheter
förekomme, finge landshöfdingen ej vara ordförande, och hvarför
detta? Jo — säger motionären, och utskottet följer honom troget i
spåren — det strider mot sjelfstyrelsens princip. För min del respekterar
jag visserligen denna sjelfstyrelsens grundsats i många
fall ganska högt, men den måste hållas inom vissa gränser, och
här vågar jag påstå, att man gått för långt, ja så långt att det
erinrar om det sekelgamla uttrycket: »vår nåd och eder nåd rymmas
icke under samma tak». För öfrigt ber jag få erinra, att sjelfstyrelsens
princip i fråga om korporationer, sådana som dessa, just
fordrar, att korporationen skall ega att till ordförande utse hvilken
den helst önskar. Det föreslagna stadgandet öfverensstämmer sålunda
icke, utan strider fastmera emot den åberopade sjelfstyrelsens
grundsats.

Men bakom detta föreslagna stadgande ligger en konseqvens
af djupaste betydelse. Direkt innefattar det val endast ett förbud
för landshöfdingen att vara ordförande i sådana korporationer, men
indirekt säger man: »landshöfdingarne böra hålla sig oorta öfverallt,
der det gäller att rådslå och besluta om länets gemensamma an folägenheter.

Länets styresman får icke vara närvarande vid skalla
tillfällen. Sjelfstyrelsens princip bjuder och befaller det.»
Här, mine herrar, kommer man, för att begagna ett realistiskt uttryck,
till pudelns kärna. I stället för att landshöfdingen skall
gå i spetsen, då det gäller länets gemensamma angelägenheter, i
stället för att han sjelf bör taga initiativet till och understödja
andras initiativ i fråga om länets framåtskridande och utveckling,
i stället för att landshöfdingen bör lefva med i det friska, pulserande
lifvet i de olika orterna inom länet, i stället för allt detta
vill man nu, att landshöfdingen skall göras till —jag tillåter mig
att begagna ett uttryck, som jag anser expressivt — en papperslandshöfding,
hvars hela verksamhet skulle förläggas till embetsrummet.
Här skulle han ännu någon tid få föra ett tynande lif
såsom en svag skugga af Axel Oxenstiernas skapelse, landtregeringen
i Sverige, för att slutligen helt och hållet försvinna och
ersättas af en annan styresman, kreerad på sjelfstyrelsens grundvalar.

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 16.

Men, herr talman, då jag icke anser en sådan förändring nyttig ifrågasatt tillför
landet och är öfvertygad, att det förevarande förslaget går i ,ä99 til! § 46
en sådan rigtning, tillåter jag mig vördsamt att hemställa om afslag
på utskottets förevarande förslag. (Forts)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande utlåtande endast yrkats afslag å hvad
utskottet hemstält.

Derefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 12 och 15 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

1—3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

4 punkten.

Mom. a).

Friherre von Offer: Det finnes väl icke ringaste tvifvel derom,
att utskottets förslag i denna punkt kommer att af kammaren bifallas,
utan att någon röst här behöfde derför höjas, • men lika
otvifvelaktigt som detta är, lika otvifvelaktigt synes mig vara, att
punkten i Andra Kammaren kommer att afslås. Om detta är förhållandet,
och. frågan således kommer att bringas under gemensam
omröstning, ligger det vigt uppå, att icke någon röst, som kan
vinnas för statsutskottets förslag, förloras, och för den händelse att
någon i denna kammare finnes, .som känner något tvifvelsmål i afseende
på nyttan och nödvändigheten af förslagets framgång, vill
jag anhålla att till dessa ärade herrar, de må nu vara eu eller
flere, få framställa min uppfattning af saken. Jag ber att fä betona
nödvändigheten af att detta anslag beviljas och på samma
gång ingå i granskning af de skäl, som reservanterna anfört för
afslag.

Sjöbefästningarne vid Karlskrona utgöra enligt mitt begrepp
en bland de vigtigaste om icke den vigtigaste faktorn i vårt försvarsväsende
till lands. Eu fiende, han må komma öfver hafvet
eller öfver norra gränsen, kan icke hysa någon tvekan om att den
första åtgärden, som lian har att vidtaga, är att med sin flotta
antingen spärra Karlskrona, eller, om sjöbefästningarne icke äro i
det skick de böra vara, intaga denna plats. Lika angeläget är det,
att till neutralitetens bevarande, om vi, såsom vid dylika tillfällen
ju alltid varit fallet, skola stänga denna vigtiga örlogshamn för

Anslag för en
fästningsartillericorps

vid Karlskrona.

N:o 15,

Ousdngen den 16 Mars.

Anslag för en de krigförande magterna, dessa befästningar hållas effektiva. Jag
artiUericor >s anser derför, att hvad vi underlåta att göra i afseende på brinvid
Karls- gandet af denna vigtiga punkt i fullfärdigt skick, blir en underkrona.
låtenhet i afseende på en af våra förnämsta pligter. Reservan(Forts.
) terna hafva såsom ett skäl för afslag på denna punkt framhållit,
att några nya trupper icke böra vid flottan uppsättas, förrän de
redan befintliga blifvit fullständigt uppsatta. Jag ber här att i
främsta rummet få erinra derom, att här icke är fråga om att
uppsätta nya trupper; det är endast och allenast fråga om att anskaffa
befäl och underbefäl till trupper, som redan finnas. Dessa
trupper hafva nu nått sin fjerde årsklass och skola snart få den
femte, och man skulle väl kunna tro, att just under uppsättningen
den ledning skulle bäst behöfvas, som endast och allenast kan
lemnas af ett befäl och underbefäl, som är förtroget med de åligganden,
som tillhöra fästningens försvar, och icke, såsom för närvarande
är fallet, att ledningen måste anförtros åt officerare och
underbefäl af ett vapen, som egentligen har en helt annan uppgift,
nemligen det rörliga försvaret till sjös. Det är tydligt, att så väl
ordning som disciplin blifva lidande bos en trupp, som icke till
fullo känner sig solidarisk med det befäl, som den sfär rnider, och
det är gifvet, att ledningen och undervisningen af denna trupp blir
effektivare och mera genomgående, om den handhafves af sådana
män, som från ungdomen uppfostrats för denna del af försvaret.

Det andra skälet, som reservanterna anfört för ett anstånd
med upprättandet af den nya truppen, är att tillräcklig erfarenhet
icke vunnits, huruvida den nya organisationen är användbar äfven
för ifrågavarande ändamål. Men icke heller i detta afseende kan
finnas det ringaste tvifvelsmål. Denna trupp tjenar oafbrutet i 3
år och 5 månader. Så länge tjenar icke manskapet vid Vaxholms
äfvenledes värfvade artillericorps, men jag har icke hört att något
finnes att, hvad dess användbarhet för försvaret angår, anmärka.
Om så är förhållandet, synes det mig vara ock klart, att detta
skäl icke bör tillmätas någon vigt.

Slutligen anföra reservanterna såsom skäl för anstånd med
denna saks ordnande, att den länge uppskjutna vigtiga frågan om
landtförsvarets organisation först bör lösas. Vore det här fråga
om, att den bristande delen af sjöfästningarnes bemanning skulle
fyllas från armén, så vore detta skäl enligt mitt tycke fullkomligt
rigtigt. Men så är icke förhållandet. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
har chefen för sjöförsvarsdepartementet redogjort
för orsaken till denna brist och dervid framhållit, att, då 1877
sjöbefästningarne fingo sin sista bemanningsplan uppgjord, besättningen
på Kungsholmens och Hästholmens fästningar vid Karlskrona
skulle utgöras delvis af arméns och delvis af flottans manskap.
Flottan fylde sin kontingent först genom vissa dertill
afsedda kompanier af båtsmanshållet och derefter, sedan Riksdagen
anvisat de medel som erfordrades, medelst uppsättning af fästningsartillerikompanien.
Sedan detta blifvit gjordt, hafva de nya mobiliseringsplanerna
för armén uppgjorts eller, rättare sagdt, de gamla

Onsdagen den It) Mars.

N:o 15.

planerna hafva granskats, och denna granskning har haft till Anslag för en
resultat, att den del af armén, som enligt den förra planen kunde
afses för sjöbefästningarne vid Karlskrona, numera måste på- ar£d
räknas för det rörliga försvaret omkring Karlskrona. Vid sådant krona.
förhållande synes det mig, att departementschefen handlat fullkorn- (Forts.)
ligt rigtigt, då han omedelbart derefter fäst Riksdagens uppmärksamhet
på, att det numera finnes en brist i afseende på Kungsholmens
och Hästholmens besättning, som icke kan fyllas på bättre
sätt än genom att låta de redan uppsatta fästningsartillerikompanierna
svälla ut och förse dem med eget befäl.

Såsom förhållandena nu äro, kan jag för min del således icke
se att något skäl blifvit anfördt, hvarför man skulle låta anstå
med anskaffande af befäl och underbefäl för en trupp, som redan
finnes, till dess landtförsvaret hunnit ordnas.

Jag är icke någon profet och vill heller icke vara det; men är
det så, att sjöbefästningarne vid Karlskrona, såsom jag sökt framhålla,
äro bland de vigtigaste delarne i vårt försvar, och äro de
skäl, som reservanterna anfört mot det föreliggande försvaret, icke
några verkliga skäl, så är det för stor risk att dröja med ordnandet
af denna angelägenhet. En sak är under alla omständigheter säker,
och det är den, att för hvarje dag som går komma vi närmare den
tidpunkt, då detta försvar skall sättas på prof. Det äi ett ordspråk
som säger, att intet är sannolikare att hända än det oförutsedda,
och då detta oförutsedda inträffar, är det min tro, att Första
Kammaren skulle icke känna sig i denna punkten hafva handlat
såsom den bör, om någon af dess ledamöter af tveksamhet icke
skulle hafva bidragit till framgången af detta förslag, till hvilket
jag för min del anhåller att fä yrka bifall.

Friherre von Kr se in er ; 1- '' ’ ‘ icke i denna

tets förslag, efter som jag deri instämt. Jag vill dock icke gå så
långt som den siste ärade talaren, och jag vill icke, att ett sådant
uttalande skall göras utan någon reservation mot ett sä strängt
brytande af stafven öfver Andra Kammarens mening. Detta är
enligt mitt förmenande blott ett onödigt uppretande, som leder just
till det motsatta resultatet af hvad den siste talaren önskade, då
saken afgöres i den sista instansen.

Den ärade talaren sade, att här var icke fråga om uppsättande
af ny trupp; detta är icke alldeles korrekt, ty såsom man ser af
statsutskottets utlåtande, sid. 9, gäller det att utom 26 officerare
och 24 underofficerare anställa 30 underofficerskorpraler och 71
första klassens sjömän. Dessa sista kunna väl icke gerna kallas
annat än trupp. Vidare sade han, att det vore något alldeles ohållbart
hvad Andra Kammarens reservanter yttrat derom, att anstånd
med åtgärder i denna sak vore lämpligt, till dess den nya sjömanscorpsen
blifvit fullständigt uppsatt och tillräcklig erfarenhet om den
nya organisationens användbarhet äfven vunnits för ifrågavarande
ändamål. Jag kan icke neka till att det ligger eu viss sanning

punkt något annat yrkande

att göra än om bifall ti.

statsutskot

N:o 15.

Onsdagen den 10 Mars.

Anslag för en deri. Ilen 1887 beslutade sjömanscorpsen, som skulle ersätta det pa
fästnings- vakans sätta båtsmanshållet, är ännu icke fullständigt uppsatt,
"lid Haris--* oc^ det kan således vara mycket ursäktligt, om en icke fackman
krona. tycker, att man icke bör låta den ena organisationen gripa in i
(Forts.) den andra utan att först kafva sett resultatet af den föregående.

Dessutom får jag påminna om, att departementschefen förklarat,
att de nuvarande fästningsartillerikompanierna om hvartdera 200
man borde från sjömanscorpsen öfverflyttas till fästningsartilleri -corpsen, men dertill skola nu läggas de här föreslagna 100 man
korpraler och l:sta klassens sjömän. l)et kan således vara ursäktligt,
om Andra Kammarens reservanter först ville se, om de nyligen inrättade
fästningsartillerikompanierna icke skulle vara tillräckliga?
För min del tror jag det icke, utan jag tror snarare, att det behöfs
mer än som föreslagits. Men deremot instämmer jag i viss grad i
den tvekan, som visserligen icke finnes i ord formulerad i reservanternas
yttrande, men som man dock fick höra på afdelningen
och i utskottet, nemligen om det verkligen vore så tjenligt att
hafva så många olika corpser, d. v. s. att sätta upp så der eu
artillericorps för sig, och om det icke hade varit lämpligare att
föreslå en ökning af sjömanscorpsens artillerikompanier, så att de
kunnat blifva tillräckliga att uppfylla ändamålet. Detta ligger i
reservanternas ord »användbarhet», ehuru icke närmare förklaradt.
För min del lutar jag verkligen åt den tanken, att de hafva i viss
mån rätt, och att både befäl och manskap i en sådan särskild corps,
som ständigt skall ligga ute på en fästning, visserligen böra blifva
specialister i afseende på skötande af fästningskanoner, men komma
också bra långt från verlden, om jag så får säga. Jag kan således
till en viss grad förstå reservanternas betänkligheter, men det
hindrar mig icke att yrka bifall till utskottets förslag, ty om de
betänkligheter, som reservanterna byst och jag till en viss grad
delat, skulle befinnas grundade, är det mycket enkelt att sedermera
göra, som man gjorde med sjöartilleriet, slopa den nya corpsen och
flytta öfver den till sjömanscorpsen, sedan man engång fått befälet
och manskapet. Det är detta skäl, som bevekt mig att vara med
om majoritetens mening.

Jag har således intet annat yrkande att göra än om bifall
till statsutskottets förslag.

Herr von Hedenberg: Oaktadt den siste ärade talaren yrkade
bifall till statsutskottets förslag, inkastade han dock i sitt yttrande
några anmärkningar, som jag visserligen icke kunde behöfva bemöta,
men beträffande hvilka jag likväl anser mig böra yttra några
ord. Jag ber dä att få fästa uppmärksamheten på, att här är
fråga om en fästningsposition, hvars diameter uppgår till något
öfver en svensk mil. Huru behöfligt det då måste vara, att det
finnes trupper, som äro vana vid de lokala förhållandena, inses lätt.

Denna Riksdag anses ju för (ifrigt vara en försvarsriksdag, då
den stält försvarsfrågan främst på sitt program. Detta är första
punkten, som afhandlas i denna försvarsfråga, och jag vågar hoppas.

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

att kammaren skall i sitt utslag gifva prof på att denna mening
är rigtig och sann.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i det nu föredragna momentet hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

5 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

6 punkten.

Lades till handlingarna.

7 punkten. .

Utskottets hemställan bifölls.

8 och 9 punkterna.

Lades till handlingarna.

10 punkten.

Friherre von Krsemer: Här är fråga om ett litet anslag af
särdeles vigtig beskaffenhet. Det skiljer sig till och med från alla
öfriga på hufvudtiteln deri. att det är ett lika mycket för civila
behof nödvändigt anslag som för de rent militära, hvarom hufvudtiteln
annars rör sig. Såvida man icke får grunden och farlederna
i Bottniska viken ordentligt utprickade, måste ovilkorligen antalet
skeppsbrott med stigande trafik år från år komma att ökas. Att
nu göra en inskränkning i den personal och den materiel, som vid
dessa sjökorts upprättande användas, genom att icke bevilja ökning
af ett anslag, som uppenbarligen visat sig otillräckligt, derom har
icke jag och icke öfriga ledamöter från Första Kammaren inom
utskottet kunnat vara med, utan hafva vi deremot reserverat oss.
Utskottet anför, att det fans vid sintet af är 1890 en reservation
af 6,729 kr. 1 öre, men utskottet säger äfven på föregående sidan,
att enligt chefens för sjökarteverket uppgift vid slutet af 1891
borde beräknas en brist af 6,233 kr. 22 öre, hvaraf således framgår,
att anslaget för 1891 icke allenast icke räckt till, utan att äfven
den förutvarande reservationen åtgått. Det fans då för Kongl.
Maj:t icke annan utväg än att begära påökning. Förvägras den,
måste sjökarteverket inskränkas. Men resultatet deraf kommer

Anslag för en
fästning sartillericorps

vid Karlskrona.

(Fort 8.)

Höjning af
anslaget till
sjökarteverket.

Nso 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Höjning af
anslaget till
sjökar teverket
(Forts.)

snart att ■väsa sig, och olyckor af alla slag deraf framkallas. Jag
är fullkomligt öfvertygad, att ingen här vill vara med derom, och
derför yrkar jag bifall till reservanternas förslag och afslag å utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr von Hedenberg: Jag hade visserligen icke behöft yttra
mig, då jag föreställer mig, att ingen i kammaren lär säga nej till
denna lilla ökning i anslaget, utan inskränkt mig till att förena
mig med den föregående talaren i hans yrkande, men jag har ansett
mig böra nämna några ord för att fullständiga detsamma.
Redan underhållet af den materiel, som för närvarande användes
vid sjökarteverket, uppgår ensamt till 14- ä 15,000 kr. Således
skulle till sjelfva mätningarna endast återstå 45,000 kr., om detta
anslag bibehålies vid sitt nuvarande belopp, hvithet är detsamma,
som det varit från sjökarteverkets början såsom sjelfständigt verk.
Mätningarna pågå nu i norra delen af Bottniska viken och hafva
framkommit till just den punkt, der en ökad sjöfart är att förvänta
till följd af den vigtig blifna hamnen vid Luleå. Skulle nu mätningarna
icke kunna framgå der så hastigt som behöfs, är det alldeles*
oemotsägligt, att trafikanterna derigenom utsättas för en ganska
stor risk. Jag har här ett kartblad, pa hvilket de grund, som tillkommit
sedan sista mätningen, blifvit ifylda med rödt. Den senaste
mätningen verkstäldes 1827, och nu har allt detta med rödt angifna
tillkommit, och deribland sådana grund midt i farleden, att om en
grundstötning der inträffade, skulle den skada, som derigenom den
enskilde tillfogades, uppgå till måhända vida högre belopp än hvad
hela detta anslag nu uppgår till. Sista uppmätningen af Stockholms
skärgård försiggick 1811. Det är ju en ganska lång tid
sedan dess, men så synes också nästan hela kartan full af dessa nyupptäckta
grund. Dessutom är att bemärka, att den materiel, som
nu måste användas vid mätningarna, är helt annorlunda och vida
dyrbarare än den som användes, när anslaget bestämdes. Anslaget
har karakteren af reservationsanslag, och det är endast genom anslagets
ursprungliga tillräcklighet och reservationer från föregående
år, som mätningarna och sjökarteverkets utveckling kunnat fortgå
på sätt hittills skett; men nu är det slut med reserverade medel.
Anspråken på högre aflöning hafva här liksom på andra håll gjort
sig gällande. I år t. ex. hafva af de trenne fartyg, som användas
för sjömätningar, endast 2 kunnat utrustas. De andra ligga overksamma.
Jag tror derför, att det skulle vara till stor skada för sjöfarten,
om anslaget skulle bibehållas vid sitt nuvarande belopp,
hvarför jag tillåter mig yrka bifall till Kongl. Maj:ts, af reservanterna
förordade förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

11—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

15 punkten.

Mom. a)

Herr von Hedenberg: Här har utskottet gjort en så betydlig
afprutning på hvad Kongl. Maj:t föreslagit, att jag tillåtit mig
reservera mig mot utskottets förslag, och jag skall bedja att få
angifva mina skäl dertill.

Riksdagen beviljade förlidet år en del af anslaget till bestridande
af kostnaderna för 3 st. nya 24 cm. kanoner, som skulle uppställas
på Kungsholms fästning. Återstoden af detta anslag är
visserligen nu tillstyrkt af utskottet och derjemte 100,000 kr. för
fartygens behof af artillerimateriel och 10,000 kr. till skjutförsök
och inskjutning af kanoner. Genom bifall till utskottets förslag
skulle visserligen 3 st. 24 cm. kanoner med lavetter komma att
blifva uppstälda på Kungsholms fästning, och efter hvad jag hört,
skulle detta arbete vara färdigt nästa vår; men Kongl. Maj:t har
också begärt, att för anskaffande af 150 st. stålprojektiler och lika
många laddningar brunt prismatiskt krut må beviljas ett anslag
af 72,000 kr., och detta har icke tillstyrkts. Man skulle således
få kanoner uppstälda utan tillgång på ammunition, ty kulor och
och krut finnas icke. Det är dock temligen vanskligt att så sköta
ett anslag, och jag kan derför icke förena mig med utskottet i den
punkten. Det är icke nog härmed. Det synes af den framställning,
som blifvit gjord från marinförvaltningen, och det framgår äfven
af statsrådsprotokollet, att det fattas åtskillig materiel och deribland
en del vigtiga handvapen. Det är obilligt att icke sätta
vapen i händerna på den personal, som bemannar flottan. Om också
denna personal uppträder på fartyg och kanske icke i regeln behöfver
handvapen, så ligger det dock något otryggt i att icke hafva
vapen till sjelfforsvar.

Då jag icke vågat helt och hållet yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, derför att det ställer i utsigt anslagsbeviljande under tvenne
statsregleringsperioder, har jag inskränkt mig att instämma med
den andra reservanten inom utskottet och yrka bifall till hvad
Kongl. Maj:t för innevarande år begärt, eller att Kongl. Maj:ts
förevarande förslag må på det sätt bifallas, att Riksdagen på extra
stat för år 1893 anvisar till artillerimateriel och skjutforsök ett
belopp af 530,000 kronor.

Friherre von Kr fem er: Historien om det här mom. «j, som
nu är föredraget, är den, att Kongl. Maj:t i fjol begärde till ar -

Höjning af
anslaget till
sj ökarteverket.
(Forts.)

Anslag till
artillerimateriel
och
skjutförsök.

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Anslag till
artillerimateriel
och
skjutförsölc.
(Forts.)

tillerimateriel 490,000 kr., deraf största delen skulle användas till
3 st. pansarbrytande 24 cm. kanoner. Men dessutom voro en del
andra saker också begärda. Emellertid beviljade .Riksdagen visserligen
de 490,000 kr., men deraf för 1892 endast 200,000 kr. Naturligtvis
betalades genast af de 200,000 kr. de ofri ga sakerna, som
jemte kanonerna voro afsedda att anskaffas, nemligen pivotfästen
och skenor jemte desammas aptering till 4 st. 12 cm. kanoner för
korvetten Norrköping, skjutförsök och inskjutning af kanoner samt
anskaffning af krut, tillsammans 30,400 kr. Sedan dessa saker voro
betalda, återstodo af de 200,000 kr. icke mer än 169,000 kr., men
det oaktadt bestälde Ivongl. Maj:t de tre kanonerna, och följden deraf
blef naturligtvis den, att kanonerna icke äro betalda, utan återstå

290,000 kr. att gälda å desamma. Efter mitt förmenande hade det
varit mera regelbundet, om Kongl. Maj:t icke bestält mera än en
kanon, alldenstund större anslag icke biifvit för det året anvisadt.
Men då kommer man naturligtvis med den invändningen, att om man
beställer en kanon, blir den mycket dyrare än om man beställer
tre. Det förefaller mig dock, som om man skulle kunna med leverantören
betinga samma pris för en kanon, om han hade utsigt att
sedermera få leverera ytterligare två kanoner. Men jag lemna!-det derhän. Ett faktum är emellertid, att kanonerna ej äro betalda
-- hvilket också mycket öppet erkännes, då marinförvaltningen
begär »till bestridande af återstående kostnad för de bestälda 3 st.
24 cm. kanonerna samt desammas uppställande å Kungsholms fästning
290,000 kr.

Nu är det just det, som statsutskottet här har tillstyrkt i
mom. a). J ag kan således icke finna, att det föredragna momentet sä
till vida skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition. Det är dock möjligt,
att man äfven i afseende på mom. a) kan förebära, att inskränkningar
gjorts, såsom den siste talaren sade, alldenstund man
icke velat anvisa medel till de 150 st. stålprojektilerna, men då han
sjelf erkänner, att kanonerna först nästa är lära kunna blifva uppstälde,
torde det väl icke vara så förfärligt brådskande med projektilerna.
Det är tids nog, synes mig, att bevilja anslag till projektilerna
sedan kanonerna erhållits och uppstälts, hvilket tager
sin tid.

Dessutom vet hvar och en, att uppfinningarna på detta område
oupphörligen gå framåt, och att det icke är någon säkerhet för att,
om vi nu bestämma oss för en modell å dessa projektiler, icke någon
bättre modell hittas på om ett år. Det mest trängande är naturligtvis,
att man liqvidera!- den skuld, som staten kommit i genom
de 3 hestälda kanonerna, hvartill erfordras just de 290,000 kr., som
statsutskottet i mom. a) tillstyrkt. Jag får derför yrka bifall till
det föredragna mom. a).

Herr von Hedenberg: Jag märker, att jag begick ett misstag
i mitt förra yttrande så till vida, att jag upptog till besvarande
alla tre momenten på en gång; men kammaren torcle finna, att detta
skedde af vana vid hvad som alltid förut skett, i tanke nemligen att.

Onsdagen den 16 Mars.

Ji:« 15.

såsom Kong! Maj:t begärt, anslaget skulle beviljas i en klump.
Kongl. Makt har visserligen sagt, att angifvet belopp är afsedt för
hvardera slag af artillerimaterielen, men detta är endast en fördelning
eller utredning, såsom den siste talaren mycket rigtigt framstäf.
Jag ber derför, att alla tre punkterna måtte i ett sammanhang
föredragas, och att mitt yttrande således måtte anses innebära
yrkande på bifall till reservationen i afseende å hela anslagsbeloppet.

På härefter gjord proposition medgaf kammaren, att momenten
b) och c) finge företagas till behandling i sammanhang med det nu
föredragna momentet a).

Sedan härpå jemväl mom. b) och c) upplästs, anförde:

Friherre von Otter: Beträffande de artiklar, som ingå i hvad
vi benämna utredning till våra fartyg och som äro nödvändiga för
att dessa fartyg skola kunna uppfylla sin bestämmelse, brukar man
vanligen af de flesta slagen hafva tre omgångar, tre utredningar.
I fråga om ammunition och projektiler, dessa synnerligen dyrbara
artiklar, har man efter moget öfvervägande ansett sig kunna nöja
sig med två utredningar. Nu redogöres i det här föreliggande
förslaget för hurusom vi, derest Riksdagen beviljade hela det belopp
af 676,300 kr. som marinförvaltningen begärt, skulle, hvad
ammunition och projektiler angår, hinna till en utredning för våra
fartyg. Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om klokheten
verkligen .skulle bjuda att, om man vill, att våra fartyg
skola vara beredda för strid, bevilja hela detta belopp af 676,300 kr.
att utgå redan nästa år.

Da emellertid detta icke ens af Kongl. Maj:t begärts, kan jag
naturligtvis icke yrka derpå, helst ej heller inom utskottet något
sådant yrkande framstälts. Men då utaf hela det belopp, som erfordras
till projektiler och krut, nemligen 304,300 kr. för fartygen
och 72,000 kr. för sjöbefästningarna, det är föreslaget att anvisa
endast 100,000 kr., ber jag för min del att få instämma med den
näst föregående talaren, som yrkade, att Riksdagen åtminstone
måtte bevilja 530,000 kr. (i hvilken summa då jemväl ingå 10,000
kr. till skjutförsök), ty det kan väl icke vara rigtigt att icke ens
hafva en utredning af ammunition, då det bör finnas två.

Friherre von Kr se mer: Frågan har kommit i ett något olika
läge, då den icke längre rör sig ensamt om första punkten, titan alla
tre punkterna föredragits. Detta torde tjena till ursäkt för att jag
måste ytterligare upptaga kammarens tid med att betrakta frågan
från den i viss mån nya synpunkt, som derigenom uppstått.

Den siste talaren har påmint, att Kongl. Maj:t begärt 676,300
kr., men för 1893 deraf endast ett anvisande af 530,000 kr. Han
påpekade också mycket rigtigt, att Kongl. Maj:ts största yrkande
icke vunnit någon anklang inom utskottet. Deremot hafva herrar
von Hedenberg och Bohnstedt, de två reservanterna, yrkat bifall

Anslag till
artillerimateriel
och
skjutförsök.
(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Anslag till
artillerimateriel
och
skjutförsök.
(Forts.)

till Kongl. Maj:ts för året framstälda begäran om 530,000 kr., men
icke till hela den äskade summan; Kongl. Maj:t hade nemligen
tänkt sig de för 1893 begärda 530,000 kronorna såsom blott en afbetalning
under sagda år på den stora summan 676,000 kr. Herrar
von Hedenberg och Bohnstedt gifva sig således ett visst utseende
af att bifalla den kongl. propositionen, ehuru de i verkligheten
icke göra det annat än hvad angår det belopp, som Kongl. Maj:t
begärt för 1893. Deras reservation innehåller dessutom — och det
är det värsta! — ingen bestämmelse om till hvilka af alla de kostnader,
som Kongl. Maj:t afsett skulle bestridas under två år med
dessa 676,300 kr., anslaget 530,000 kr. skall användas. Om nu
kammaren, på sätt reservanterna föreslagit, skulle anvisa sagda

530,000 kr., så inträffar just hvad reservanten nyss yttrade —1 jag
skref upp hans ord — att »man vet icke hvad som skall tagas till
det ena eller det andra». Kongl. Maj:t har i så fall fått 530,000 kr.
för 1893, men Riksdagen har icke uttryckt, om de skola användas
till någon del af eller till allt som här står uppräknadt, nemligen:

Till fartygen:

400 revolvrar__________________________________

100 st. 25 cm. pansargranater af stål
100 st. 25 cm. granater...................

1.000 st. 65 mm. projektiler...............

2.000 st. 57 mm. patroner___________________

40.000 st. 25 mm. patroner...................

30.000 kg. brunt prismatiskt krut........

Till ersättande af förbrukadt krut......

e kr. 8,000	—
. » 47,000	—
. » 18,500	—
. » 25,000	—
. » 10,500	—
. » 4,300	—
. » 30.000	—
. » 62,000	—
. » 81,000	—
. » 18,000	—

304,300:

Till sjöhefästning ar na:

Till bestridande af återstående kostnad
för de bestälda 3 st. 24 cm. kanonerna
samt desammas uppställande å

Kungsholms fästning_____________________ kr. 290,000: —

samt till anskaffande af 150 st. stålprojektiler
och lika många laddningar

brunt prismatiskt krut................... » 72,000:— 362,000:_

Till skjutförsök och inskjutning af kanoner.................. 10,000: —

Summa kronor 676,300: —

Det är mycket logiskt och rigtigt af Kongl. Maj:t att ej bestämma,
till hvad af allt detta de för 1893 begärda 530,000 skola
användas; ty, som sagdt, Kongl. Maj:t begär hela summan 676,300,
som räcker till allt detta, och det är då mer likgiltigt att angifva,
hvilka af anskaffningarna skola bestridas med de för 1893 i afbetalning
å de 676,300 begärda 530,000 kr.

Onsdagen den 16 Mars.

ir>

N:o 15.

Men om man, i likhet med reservanterna, afslår framställningen
om 676,300 kr. och heviljar i klump 530,000 kr. så inträffar,
såsom jag sade, att Riksdagen icke uttalat till hvilka af alla dessa
saker medlen skola användas. Rå kan äfven inträffa, livad som
inträffade i fjor med de bestälda kanonerna, att nemligen allt
annat betalades i första hand, men icke kanonerna till fullo, i följd
hvaraf 290,000 kr. ännu återstå att betala för dessa. Detta anser
jag lindrigast sagdt oförsigtigt. Om Riksdagen finner sig icke
kunna bevilja de 676,300 kr. utan endast ett mindre belopp, så är
väl mest logiskt, att Riksdagen säger hvartill detta mindre belopp
skall användas, och detta är just hvad utskottet gjort. Det bar
sagt, att staten först skall afbörda sig sin skuld för kanonerna,
och jag vågar påstå, att om man nu beviljade eu summa i klump,
blefve frestelsen att använda den till andra saker så stor och påträngande,
att vi nästa år hade att emotse en fortfarande brist för
kanonerna, något som för statens kredit och affärer icke kan anses
önskvärdt. Med en sådan detaljering, som utskottet begärt, blifva
deremot kanonerna först betalda, sedermera blifva skjutförsöken
verkstälda, det.enda som blir lidande är den långa listan på pansargranater,
projektiler, krut m. m., enär utskottet dertill för nästa
ar endast föreslagit att anvisa 100,000 kr. i stället för 304,300 kr.
Det är visserligen beklagligt, att icke mera penningar finnas att
använda, ehuru det förefaller mig, som om dessa behof icke vore
alla så brännande nödvändiga, om det också alltid är bra att hafva
dessa saker. Man måste dock taga någon hänsyn till grundlagens
föreskrift i 39 § riksdagsordningen att föreslå hvad till fyllande af
statens behof erfordras, »sedan nödiga indragningar och besparingar
blifvit iakttagna».

Utskottet bar derför förfarit på det sätt att bifalla Kongl.
Maj:ts framställning med vissa inskränkningar och vid uppställningen
noga följa den metoden att säga hvartill penningarne skola
användas, och någon framtida dispyt kan således derom icke uppkomma.
Allt nog, kanonerna blifva betalda, skjutförsöken verkstälda,
det enda som blifvit satt på någon ^knäppning är den
nämnda långa listan; men fyllandet af de der uppräknade behofven
torde väl delvis något kunna uppskjutas, helst Kongl. Maj:t sjelf
ansett, att de dertill begärda 304,300 kr. kunna delas på två år.
Utskottet går egentligen ut ifrån antagandet, att beloppet bör
kunna delas på tre år, fastän utskottet ej velat ge sig in på löften
för framtiden. Det synes mig således, att reda och ordning vinnes
med utskottets uppställning, och att Riksdagen på så sätt vet hvad
den beviljar och hvartill den beviljar medel.

Särskild! vill jag påpeka, att af motsatta sidan yrkades 300,000
kr., och att det var ett betydligt medgifvande, som gjordes i sista
stund, och hvilket jag icke väntat, då man fick 400,000 kr. Då
emellertid tillgångarna för närvarande icke rimligtvis medgifva
mer än 400,000 kr., dä utskottets uppställning innebär fördelen att
säga hvartill penningarna skola användas, skulle det mycket förvåna
mig, om kammaren icke skulle godkänna utskottets förslag.

Anslag till
artillerimateriel
och
skjutförsök.
(Forts.)

Nso 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Anslag till
artillerimateriel
och
skjutförsök.
(Forts.)

Jag har icke klart för mig, huru proposition kommer att framställas,
om det blir på alla momenten på en gång. Men i så fall
får jag förnya mitt yrkande om bifall till mom. a och tillägga
yrkande om bifall till mom. b eller den inskränkning, som gjorts
Ifrån 304,300 kr. till 100,000 kr., och slutligen bifall till mom. c,
angående anslaget till skjutförsök och inskjutning af kanoner.

Herr von Hedenberg: Den siste talaren har gjort en förskräckligt
vidlyftig framställning af mitt anspråkslösa yrkande,
som likväl icke afsåg något annat — såvidt jag uttryckte mig
såsom jag tänkte, hvilket jag förmodar jag också gjorde — än
bifall till Kong! Maj:ts förslag, såsom det i motiveringen förefinnes.
Men jag sade tillika, att, lika litet som Riksdagen under föregående
år sönderdelat anslagsbeloppet i denna punkt, lika litet ansåge
jag lämpligt att göra detta i år. Och jag kan val aldrig tro,
att grundlagens mening rätteligen tolkats af den siste talaren så
till vida, att Riksdagen skulle bestämma, om det skulle köpas så
och så många 25 mm. kulor och så och så många 37 mm., så och
så många kg brunt krut eller något annat. Détta är i klump
sammanfördt och motiveradt, och jag har för öfrigt icke yrkat bifall
till något annat, än hvad Kong!. Maj:t för år 1893 begärt, utan
att nämna något om hvad som för det nästkommande är afsedt.

Friherre von Kr se mer: Herr von Hedenberg nödgar mig att
uppträda för tredje gången; han har nu alldeles totalt förändrat
det yrkande, som han tillika med en annan ledamot i statsutskottet
gjort i sin reservation. Der heter det tydligt, »att Kongl. Maj:ts
förevarande förslag må på det sätt bifallas, att Riksdagen på extra
stat för år 1893 anvisar till artillerimateriel och skjutförsök ett
belopp af 530,000 kronor». Herr von Hedenberg har nu velat göra
troligt, att han dermed menat äfven de 676,300 kr., och att de

530,000 kr. skulle vara en afbetalning derpå. Jag kan ändå icke
tro, att det kan vara den ärade ledamotens mening att sålunda
söka, för att nyttja ett fult ordspråk, fiska i grumligt vatten, och
under ställande i utsigt ett medgifvande af 530,000 kr. framkalla
ett doldt medgifvande af 676,300 kr. Jag vill icke tro, att den
ärade talaren har någon sådan afsigt, men besynnerligt är hans
yrkande, att hans reservation skall på helt annat sätt förstås än
hvad här är tryckt. Jag håller mig till den gamla folkföreställningen,
att »hvad som är tryckt det är sant». Jag kan således
icke tro annat, än att herr von Hedenberg menat, att Kongl. Maj:ts
framställning skall på det sätt bifallas, att 530,000 kr. skola för
nästa år anslås, och icke de 676,300 kr. utlofvas på förhand.

Reservanternas förslag skiljer sig dock, som sagdt, hufvudsakligast
från utskottets genom frånvaron af alla bestämmelser om
hvartill penningarne skola användas. — Reda samt säkerhet att
få de beviljade medlen använda till det som Riksdagen anslagit
dem till kan endast erhållas genom den uppställning utskottet

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

gjort. Jag yrkar således fortfarande bifall till utskottets fram- Anslag till
ställning i dess helhet. artilleri materiel

och

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, te)*
att beträffande nu ifrågavarande punkt yrkats dels bifall till hvad ''

utskottet deri hemstält, dels oek, af herr von Hedenberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innefattades i hans och
herr Bohnstedts vid denna punkt afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets, hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 15 punkten
af sitt utlåtande n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag, som innefattas i herrar
von Hedenbergs och Bohnstedts vid denna punkt afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — fi4.

16 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

17 punkten. Anslag till

fasta och

Friherre von Offer: Herr talman, mine herrar! Kongl.

Maj:ts under denna punkt gjorda begäran synes mig verkligen så ors”are''
billig, att jag icke rätt ser, hvarför man skulle pruta derpå. I
statsverkspropositionen har enligt mitt begrepp alldeles tydligt
klargjorts, att ett belopp af 150,000 kr. är behöflig! för det fasta
och tillfälliga minförsvaret, och jag hemställer derför om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten endast
blifvit yrkadt, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad
Första Kammarens Prat. 1892. N:o 15

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Anslag till
sängservis och
beklädnad åt
vårnpligtige.

Härefter gjordes propositionen först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande åt nyssberörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

18—21 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

22 punkten.

Friherre von Offer: Jag ber att få till kammaren hemställa,
huruvida det kan vara rigtigt lämpligt att nu afgöra den föreliggande
punkten. Den här begärda penningsumman är afsedd att
användas till beklädnad och sängservis åt en årskontingent beväring
af 500 man. Men denna styrka af 500 man grundar sig på den
nuvarande värnpligtslagen. Om sålunda förslaget till ändring i
denna lag skulle vinna Riksdagens bifall, följer deraf, att siffrorna
böra förändras. Ty under det att, med nu gällande värnpligtslag,
denna årskontingent af 500 man skulle gifva en styrka af

3,000 man, så skulle, med den föreslagna ändringen, det blifva en
styrka af 6,000 man, då ju antalet årsklasser skulle ökas till 12 i
stället för att de nu äro endast 6. Under sådana förhållanden
hemställer jag, huruvida det icke vore det rigtigaste, att kammaren
återremitterade den nu föredragna punkten för att af utskottet
å nyo företagas sedan dels den nya värnpligtslagen och dels 8
punkten i detta betänkande, sou* afser sjöbeväringens öfningar,
blifvit afgjorda. Förr kan man icke, enligt mitt förmenande,
bedöma, huruvida detta eller något annat anslag befinnes erforderligt.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om återremiss
af den föredragna punkten.

Herr von Hedenberg: Jag kan icke annat än yrka bifall till
utskottets förslag. Eu återremiss skulle endast hafva till följd, att
då Andra Kammarens samtlige ledamöter inom utskottet reserverat
sig emot anslaget och sålunda detta der sannolikt kommer att afslas,
man ifrån utskottet kommer till kammaren med anhållan, att
kammaren måtte fatta beslut i ämnet. Jag kan icke heller rätt
se hvad inverkan den nya värnpligtslagen skulle hafva på detta
förhållande. Värnpligtslagen, sådan den nu är och sedan de under
sistlidet år gjorda ändringarne i 25 och 27 §§ blifvit tillämpade,
beröres ej af förevarande förslag. Det är visserligen sant, att
beväringsstyrkan i sin helhet, om man tager i betraktande alla
årsklasser, skulle blifva betydligt större än hvad den är enligt
förut gällande lag, men här är ju icke fråga om annat än sängservis
för en årsklass, och motivet till förändringen i fjor var just
att det skulle vara 500 man beväring i en årsklass. Jag måste
derför yrka bifall till utskottets förslag, som jag anser vara det

Onsdagen deu 16 Mars.

ti;o 15.

Tätta, dock endast i .anledning af det beslut, som kammaren fattat
i punkten 4 och af ändringarna i värnpligtslagen förra året.

Friherre von Krsemer: Den siste talaren har redan redogjort
för att det i denna punkt omförmälda behofvet svårligen kan komma
att undergå någon förändring genom den i utsigt ställa förändringen
af värnpligtslagen till 90 dagars öfningstid. Jag behöfver
således icke uppehålla mig dervid. Han bär äfven framstäf det
enligt mitt förmenande ytterst sannolika fallet, att Andra Kammaren
afslår utskottets förslag i denna 22 punkt, och att vi då
blott från utskottet få i uppdrag att fatta beslut i punkten. Jag
kan således ej inse hvartill en återremiss skulle tjena. Jag påminner
om det beslut vi fattade i momentet b) af 4 punkten, »att
Riksdagen medgifver, att å anslaget uppkommande reservationer
må af Kongl. Maj:t få disponeras för bestridande af kostnader för
uppförande af för corpsen erforderliga byggnader och öfriga med
organisationens genomförande förenade utgifter». Det är just dessa
byggnader, som i den närmast föregående punkten äro omnämnda,
och som skulle med de i punkten 4, mom. b)'' medgifna reservationerna
uppföras och deri en del af beväringen skulle inkaserneras.
Jag kan således icke se, att det är någon skada att försöka att här
få anslag till sängservis åt densamma, om den kanske också ej
ögonblickligt behöfver anskaffas.

•lag yrkar bifall till utskottets förslag i den nu föredragna''
punkten.

Friherre von Otter: Jag kan naturligtvis icke hafva någonting
emot, att 46,000 kronor anvisas till sängservis och beklädnad
åt värnpligtige. Men jag hade trott, att det icke vore formelt
rigtigt att fatta ett sådant beslut, då det är alldeles uppenbart,
att antalet, anskaffningen bör afse, är beroende af det beslut, som
kan fattas angående värnpligtslagen. För sjöbefastningarne vid
Karlskrona, för Indika dessa värnpligtige aro afsedda, behöfvas,
enligt nu gällande värnpligtslag, 240 och blir hela antalet, som för
dessa befästningar vore att påräkna, då 1,440, medan behofvet är
allenast 796 man. Med nuvarande värnpligtslag och 6 årsklasser är
detta antal, som skulle erhållas af 240 värnpligtige, således behöflig!.
Om nu värnpligtsklasserna ökas från 6 till 12, blifver följden
deraf, att för att uppnå siffran 1,440 i stället för 240 erfordras
endast 120 man, eller hälften, för hvilka således sängservis och
beklädnad borde anskaffas. Hvad beträffar åstadkommande af sängservis
för den andra kontingenten eller den trupp, som skall bestrida
det rörliga försvaret på öarne, är principen uer vid lag ännu
icke antagen. Denna princip kan heller icke pröfvas förr än i
sammanhang med frågan om sjöbeväringens öfningar. Af dessa
skäl är det, som jag ansett det vara min .skyldighet att fästa
kammarens uppmärksamhet på denna sak. År det så, att kammaren
i alla fall vill anvisa de begärda 46,000 kronorna, har jag
visserligen, såsom nyss nämnts, icke någonting deremot.

Anslag till
sångservis och
beklädnad åt
värnpligtige.
(Forte.)

K:o 15.

Onsdagen den 16 Mars

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå att punkten
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å ny o lagutskottets den 11 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckta motioner om
ändringar i strafflagen den 16 februari 1864.

På gjord proposition beslöts, att förevarande utlåtande skulle
punktvis företagas till afgörande samt att, hvad anginge 2 punkten,
deri intagna lagförslag skulle paragrafvis föredragas och, efter det
förslagets särskilda paragrafer blifvit genomgångna, den föreslagna
lagens ingress och rubrik samt sist utskottets i punkten gjorda
hemställan förekomma till behandling.

Ifrågasatt 1 punkten.

afdrag från

strafftid. Herr Rudebeck: Ehuru, med den enhällighet som gjort sig

gällande inom lagutskottet, jag befarar, att det icke finnes synnerligen
stora förhoppningar för en annan utgång än den utskottet
föreslagit, anser jag mig dock böra yttra några ord i denna fråga,
hvilken, enligt min tanke, är mycket beaktansvärd.

Jag vill dock till en början gifva till känna att jag, då jag
önskar framgång åt motionen, på intet vis önskar framgång åt
densamma i den form, som motionären föreslagit. Jag skulle icke
vilja vara med om en lagbestämmelse sådan som den föreslagna,
då deraf skulle uppkomma, såsom också af lagutskottet framhållits,
högst betänkliga följder och derigenom den sista villan blifva värre
än den första, om jag så må uttrycka mig. Det är på ett annat
sätt jag önskar en lösning af frågan. Lagutskottet säger, att det
erkänner det menniskovänliga i motionärens syfte. Jag skulle dertill
vilja tillägga ett annat syfte. Äfven ur rättvisans synpunkt
finner jag nemligen för min del denna fråga vara högeligen beaktansvärd.

Jag har under min verksamhet haft erfarenhet af flera fall,
då sådana missförhållanden egt rum, på hvilka motionären syftar,
eller att en person i följd af omständigheter, som icke varit på
honom beroende och dertill han icke varit vållande, trots sitt erkännande
fått sitta häktad en, i förhållande till den slutliga strafftiden,
mycket lång tid. Det är för den skull jag anser, att en
bestämmelse bör införas, som förekommer ett sådant missförhållande.

Utskottet säger i sin motivering, att såväl lagkomité som
äldre lagberedningen i sina förslag till ny strafflag upptagit detta
förhållande såsom en omständighet, hvilken skulle kunna anses
såsom »förmildrande omständighet». Om så vore, skulle det natur -

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

ligtvis ligga i domarens rätt att taga sådant under ompröfning, ifrågasatt
Enligt mitt förmenande kan detta förhållande dock icke hänföras afdra9 frin
till hvad man menar med »förmildrande omständigheter». Ty de, ?trafftid
liksom »försvårande omständigheter», skola väl vara något med ^PortsV
brottet sammanhängande, och icke såsom detta, om jag så får säga, °r
från brottet fristående.

Vidare säger utskottet, att ifrågavarande omständighet kan
betraktas som en fråga, hvilken domaren har att vid straffmätningen
egna all nödig hänsyn. Det vill jag, för min del, icke
medgifva utan särskild bestämmelse derom. Om emellertid så är,
att domaren redan nu kart gorå det, så är dock säkert, att icke
alla domare hafva den uppfattning, att de för närvarande kunna,
med stöd af lag, taga sådan hänsyn till dessa omständigheter. För
min del hör jag till dessa, och jag tror också, att det är mycket
svårt för domaren, att kunna motivera ett sådant sitt åtgörande.

Det är visserligen sant, att man i allmänhet icke brukar vid ett
utslag angifva de förmildrande eller försvårande omständigheter,
till hvilka domaren tagit hänsyn, äfven om de äro af beskaffenhet
att kunna åberopas. Men enligt min tanke kan man icke såsom
förmildrande omständigheter åberopa ett sådant förhållande som
detta. Om deremot den bestämmelse i lagen infördes, att domaren
egde rättighet och skyldighet härtill, hvilket jag anser önskvärdt,
skulle derigenom inträffa, icke blott att landets alla domstolar så
förfore, utan äfven att det för den utom domstolen varande vore i
lagen tydligt utvisadt, att det funnes rättighet för en häktad person,
när omständigheter, som icke varit af honom beroende, för honom
vållat en längre häktningstid, att få detta sig till fördel beaktadt,
då i slutlig dom straffet för honom bestämmes.

Utskottet säger vidare i sitt utlåtande, att tillvaron af eu
sådan föreskrift skulle till äfventyra någon gång utöfva ett obehörigt
tvång på den fria pröfningsrätt, som bör vara domaren i
slika fall förbehållen. Det tror jag för min del icke, och kan icke
heller finna, hvarför den skulle utöfva något obehörigt tvång på
denna fria pröfningsrätt. Bestämmelsen blefve naturligtvis den,
att hänsyn skulle tagas till dessa förhållanden, men sedermera läge
det i domarens skön att i hvarje särskildt fall pröfva, i hvilken
mån och till hvilken grad dessa förhållanden skulle inverka på
straffbestämmelsen.

På grund af hvad jag nu anfört, håller jag före, att den ifrågavarande
motionen borde föranleda till eu lagbestämmelse i nu angifvet
syfte. Det synes mig icke heller vara någon svårighet att
uti strafflagen, t. ex. i 5 kap., inrymma en sådan bestämmelse.

Jag tillåter mig derför yrka återremiss till utskottet af nu
föreliggande ärende.

Herr Bergström: Vid den utgång frågan fått i Andra Kammaren
tjenar ju en återremiss uppenbarligen till intet. Den skulle
endast föranleda utskottet att inkomma med en hemställan, att
kammaren måtte fatta beslut i saken.

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Ifrågasatt
afdrag från
ådömd
strafftid.
(Forts.)

Vid den kritik, som den förste talaren öfvat a lagutskottets
motivering, utgick han från den satsen, att försvårande och förmildrande
omständigheter kunna endast vara sådana, som stå i ett
omedelbart sammanhang med brottet. Förhölle det sig så, så vore
naturligtvis den omständigheten, att en för brott tilltalad utan
egen förskyllan fått sitta eu ojemförligt läng tid i ransakningshäkte,
af beskaffenhet att icke kunna inverka på straffmätningen.
Men hela den distinktion, som den förste talaren tillät sig göra,
är enligt min tanke ohållbar. Skulle t. ex. det icke vara en förmildrande
omständighet, om eu brottsling vuxit upp under synnerligen
sorgliga förhållanden, under sådana förhållanden, att hans
moraliska begrepp icke kunnat utvecklas, utan snarare blifvit förqväfda.
Och skulle det icke vara en försvårande omständighet, om
en rik man, som lefver i öfverflöd, för snöd vinnings skull gör sig
skyldig till brott emot eganderätten eller begår ett bedrägeribrott?
Nämnda omständighet kan icke sägas stå i omedelbart sammanhang
med brottet, men såsom en försvårande omständighet måste
den af hvarje tänkande domare anses och betraktas. Att nu, såsom
den förste talaren vill, i lagen uttryckligen förklara det vara eu
mildrande omständighet, att eu tilltalad och sakfäld brottsling en
längre tid oförskyldt qvarhållits i ransakningshäktet, kan icke vara
lämpligt. Det har nu en gång kommit derhän, att de rättslärde
äro ense om, att bestämmandet af hvad som förstås med försvårande
och förmildrande omständigheter bör öfverlemnas åt doktrinen. Den
äldre lagberedningen bär gått eu motsatt väg. Den uppräknar
livad som skall förstås med förmildrande och försvårande omständigheter.
En sådan uppräkning kan emellertid aldrig blifva fullständig
och detta gör ett sådant uppräknande betänkligt. Man
bör öfverlemna åt doktrinen och domarens egen pröfning att afgöra
hvad som är förmildrande och hvad som är försvårande omständighet.
Visst är, att äfven om den förste talaren icke tilltror
sig vid straffmätningen taga hänsyn till, att den sakfalde under
en längre tid oförskyldt qvarhållits i ransakningshäktet, är det
många andra domare, som vid straffmätningen taga denna hänsyn.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Rudebeck: Jag finner, att jag yttrat mig, ofullständigt
då jag kunnat gifva den siste högt ärade talaren anledning tro,
att jag från gruppen af förmildrande omständigheter skulle vilja
utesluta någonting så vigtigt som brottslingens individuella förhållanden,
hans uppfostran, hans bildningsgrad m. m. Det har
naturligtvis icke varit min mening, och jag noppas, att kammaren
icke heller fattat det så. Det måtte berott derpå, att jag, då jag
talade om förmildrande omständigheter, såsom sådana nämnde blott
omständigheter, som egde sammanhang med brottet, utan att tilllägga,
såsom jag tänkte göra, »eller brottslingens person», hvarigenom
all misstydning vant undanröjd.

Jag vågar fortfarande hålla före, att den omständigheten, att
eu person utan någon sin förskyllan suttit längre häktad än som

Onsdagen den 16 Mars.

X:o 15.

under, om jag så må säga, normala förhållanden skett, omöjligen
kan hänföras till förmildrande omständigheter i den mening, som
man vanligen tager denna term.

Då jag emellertid nu blifvit upplyst om det beslut, som Andra
Kammaren redan fattat i denna fråga, inser jag, att det är utan
gagn att göra yrkande om återremiss, hvarför jag äfven afstår
från detta mitt yrkande. Jag har emellertid velat uttala mina
åsigter i denna fråga, då jag icke kunnat instämma i den motivering,
som lagutskottet framlagt, och önskat åt frågan en annan
utgång.

Ifrågasatt
afdrag från
ådömd
strafftid.
(Förta.)

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

2 punkten.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Herr Tamm: Detta lagutskottets betänkande börjar med, att
»utskottet delar motionärens förtrytelse». Mig förefaller, som om
denna förtrytelse skulle hafva något grumlat lagutskottets för
öfrigt så rediga uppfattning. Jag åtminstone kan icke fatta,
hvarken att lagutskottet formelt haft befogenhet uppställa föreliggande
förslag till lag eller att lösningen af frågan är lyckligt
funnen. Saken föreligger på det viset, att en motionär, herr Jan
Eliasson, har föreslagit en alldeles ny paragrafs införande i strafflagen
af följande lydelse:

»Den, som förbryter sig mot annans frihet derigenom, att han,
i afsigt att åstadkomma skada, medelst list, lock, hot eller tvång,
förmår någon att afstå lofligt arbete, eller hindrar dess utförande,
dömes till straffarbete från och med 6 månader till och med två år.»

Lagutskottet bär alldeles icke tagit upp detta, utan under
förklarande, att denna straffbestämmelse redan innefattas i 22 §,
föreslagit att i alla de fåll som förekomma i 22 § allmän åklagare
skall väcka åtal i stället för målsegaren — oaktadt intet i motionen
härtill gifver anledning. Den 22 § lyder:

»Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt,
genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta;
straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen
ej med svårare straff särskildt belagd är.»

Jag skall dock nu icke gifva mig in på huruvida lagutskottets
förfarande varit formelt rigtigt, och icke heller skall jag våga mig
in på huruvida allmän åklagare bör ingripa i alla de fall som
innefattas i § 22. Men då denna fråga i det närmaste berör den,
enligt min tanke, synnerligen vigtiga arbetarefrågan, och då jag
hyser ett stort intresse för densamma och. såsom eu stor arbetsgivare,
är berörd af hithörande förhållanden, må det förlåtas mig,

Föreslagen
ändring af
15 kap. 24 §
strafflagen.

>:o 15.

Onsdageu den It) Mars.

Fureslayen att jag yttrar några ord med anledning af den föredragna punktens
ändring af realitet.

Strafflagen För min del instämmer jag uti motionärens syfte att en lag
(Korts) kör finnas. Jag kan nemligen icke finna annat än att, då man ser,
att försagde arbetare genom tryck mot sin vilja nödgas upphöra
med sitt arbete, lagligt skydd bör finnas för den svagare att vinna,
och jag tillägger, att arbetsgifvaren har väl också någon rätt att
i detta fall blifva skyddad. Jag har således ingenting emot, att
en sådan lagparagraf finnes, det må nu vara så, att den gamla
täcker detta behof, eller så, att eu ny behöfver insättas.

Men sedan jag gjort detta medgifvande, måste jag på det bestämdaste
motsätta mig det, som såväl lagutskottet föreslagit som
motionären antydt, nemligen att allmän åklagare skall förpligtigas
ingripa i dessa förhållanden. Det gör jag af den helt enkla anledningen,
att jag högeligen betviflar, att hvad som här ifrågasättes
kommer att blifva till något, ens det ringaste, gagn för den
modlöse arbetaren. Hafva dessa arbetare, då eu strejk utbryter,
icke mod och sjelfbeherskning att stå emot det tryck, som då öfvas
på dem, tviflar jag på att, om sedermera den allmänna åklagaren
ingriper, han skall lyckas åstadkomma någon bevisning, ty här
gäller bevis om motiv. Han kan väl få fram, att hotet är gifvet,
men huru skall han kunna få fram bevis på det förhållande, att
detta hot också har föranledt strejk? Nej, de till strejk tvungna
blifva ändå räddare inför domstolen och komma, såsom lagutskottet
uttryckt sig, att der ännu mera frukta »hämnd eller andra under
trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn». Der skola de
försöka att på allt sätt slingra sig undan. I verkligheten torde
de först förneka hotet, men sedan detta är bevisadt säga helt enkelt:
ja, visst blefvo vi hotade, men icke är det detta som gjort, att vi
hafva afbrutit vårt arbete». Hur går det då med åklagarens bevisning? Finnes

icke detta moraliska mod att försvara sig sjelf och sin
arbetsrätt, tviflar jag, för min del, på att någon hjelp för dem kan
komma ifrån den omständigheten, att allmänna åklagaren tillätes
göra, åtal.

Äfven för arbetsgifvaren och för ett godt förhållande mellan
honom och arbetarne, tror jag det vara ett högst vådligt stadgande
att i detta fall kasta in den allmänna åklagaren. Jag har att göra
med så pass många arbetare, att jag vet, huru svårt det är att
ibland komma öfverens med dem. Tro herrarne t. ex. verkligen,
att det blir bättre att, medan det man håller på att uppgöra med
arbetarne eller kommer sams med dem för att få reda i förhållandena,
en allmän åklagare ingriper, en länsman eller en kronofogde,
som kanske af förargelse på mig eller af ovist nit helt enkelt
ställer till en anklagelse emot någon af arbetarne. Jag tror det
blir det bästa och lugnaste, att vi arbetsgivare få med våra arbetare
uppgöra den saken utan några mellanhänder, som påtruga
oss sina tjenster.

Onsdagen den 1(> Mars.

N:o 15.

Det är på dessa grunder jag anser, att lagen blir magtlös för Föreslagen
det ändamål, som man med densamma vill vinna, nemligen att
försvara den svage; den kan blifva samt kommer helt säkert att1 ttråfflagen?
från arbetarnes sida uppfattas såsom en lag emot dem, men icke (Forts.)
för dem. Då jag således anser, att denna lag icke medför någon
nytta utan snarare bringar svårigheter och ändlösa trakasserier å
båda sidor, så mycket mera som lagutskottet förklarar att den af
motionären föreslagna redan täckes af befintliga 22 §. ber jag för
min del att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Som kammaren af betänkandet finner, har
jag icke deltagit i behandlingen af denna fråga inom utskottet,
och således har jag icke någon direkt anledning att bemöta den
förste ärade talaren. Jag har begärt ordet af den anledning, att
man säger, det stora skäl finnas för antagandet, att Andra Kammaren
i denna fråga beslutar en återremiss, och för att utskottet
i sådant fall icke skall gå med bundna händer till en förnyad
pröfning af ärendet, tillåter jag mig föreslå, att jemväl denna
kammare återremitterar frågan.

Herr Bergström: Man må säga om lagutskottets betänkande
hvad man vill, så lär det dock icke kunna förnekas, att utskottet
vet hvad det vill och har tydligen uttryckt det. Huruvida deremot
den förste talaren vet hvad han vill lemnar jag derhän. Mig
tyckes åtminstone början af talarens anförande vara betydligt mera
grumligt än utskottets betänkande.

Emellertid torde ej kunna förnekas, att den senare tidens
händelser bevisa, att någon ändring i fråga om åt.alsrätten i förevarande
fall bör ega rum. Den förste talaren förmenade, att en
bevisning af åklagaren vore alldeles omöjlig, emedan den hotade
kunde säga: det var ej hot, som förmådde mig att upphöra med

arbetet — jag har gjort så för att hjelpa mina kamrater». Men
tilldragelserna under den senaste, ännu pågående strejken vid Norberg
visa mer än väl, att det hat och det våld, som de strejkande
öfvat mot dem, som icke velat deltaga i strejken, varit allmänt
kända, således äfven för allmänna åklagaren. Vid sådant förhållande,
och då man kan förutsätta, att de, hvilka varit föremål
för detta våld och detta hot, icke vågat anmäla det till åtal, kunde
det vara skäl, att åklagaren egt befogenhet att ingripa. För öfrigt
vill jag fästa uppmärksamheten på, att åklagaren icke är alldeles
utesluten från åtalsrätt i detta fall. Han har nemligen, der målsegande
sjelf brottet till åtal angifvit, rätt att fullfölja åtalet.

Emellertid vill jag ej motsätta mig en återremiss på sätt den
andre talaren yrka! Under förmiddagens lopp har jag tänkt på
eu annan lösning, som kanske skulle kunna vara lyckligare än den
af utskottet föreslagna och som äfven skulle bryta udden af den
förste talarens anmärkningar. Det är ju gifvet att eu arbetsgivare,
mot hvars arbetare öfvas ett sådant tvång att de afstå
från arbetet, derigenom lider förlust. 1 sådant fall kan han verk -

X:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

F öreslagen
ändring af
15 köp. 24 <
strafflagen.
(Forts.)

ligen enligt gällande lags bestämmelser anses såsom tnålsegande.
.Lagen i B kap. 8 § säger nemligen: »målsegande är den, emot
* hvilken brott begånget är, eller som deraf förnärmad blifvit eller
skada lidit; så ock den, som för den förnärmade eller skadade målsmansrätt
eger eller eljest satt är att talan fora».

Denna lagbestämmelse torde dock ej vara tillräckligt kraftig
för att berättiga eu arbetsgivare, som lidit skada genom sådant
frihetsbrott, som här är i fråga, att uppträda såsom målsegare.
Jag har tänkt mig som möjligt, att i 24 § 15 kap. strafflagen,
hvilket lagrum handlar om rätt att åtala frihetsbrott, skulle kunna
inryckas den bestämmelsen, att i det fall, som här är i fråga,
anses äfven arbetsgivare såsom målsegande. Då förfaller äfven
all fråga om bevisning från arbetsgivarens sida att han lidit förlust;
det blefve eu presumtion, som ej kunde nedslås. Han blefve
i lag förklarad såsom målsegare och således berättigad att anmäla
frihetsbrottet till åtal. Kanske till och med den förste talaren
icke skulle hafva så mycket emot detta förslag. I händelse underhandlingar
pågå mellan arbetsgivare och arbetstagare, anmäler den
förre ej brottet till åtal, men finner han sjelf, att ingen förlikning
kan åvägabringas, gör han sådan anmälan. Jag tror, att detta
kunde vara en lämplig lösning, och jag förenar mig derför i yrkandet
om återremiss.

Herr Tamm: Då jag förut förklarat, att jag ingenting har
emot en lag i motionärens syfte — och den befintliga kanske kan
förtydligas — återtager jag mitt yrkande på afslag och förenar mig
med dem, som yrka återremiss.

Herr Reuterswärd: Jag tror mig veta att, då vid Riksdagens
början herr Eliasson framkom med denna motion, det väckte allmän
sympati i landet. Hvar och eu, som står dessa man kan säga
arbetsoroligheter i närheten och som till en viss grad lidit förlust
genom desamma, exempelvis vid den s. k. Norbergsstrejken, lär
ovilkorligen inse, att statsmagterna måste i lagstiftningsväg ingripa
i denna fråga för att icke sätta pligttrogna arbetare och
arbetsgivare in. fl. i ett rättslöst tillstånd, ty jag öfverdrifver
icke, när jag säger, att den nämnda orten varit hemfallen åt ett
absolut rättslöst tillstånd.

Nu säger den förste talaren här, att åklagaren icke bör ingripa
i dylika fall, emedan en uppgörelse möjligen kan komma till stånd.
Ja, mine herrar, det är nu snart elfva månader med korta uppehåll,
som denna strejk af 800 ä 900 arbetare med familjer, således
tusentals personer, pågått, utan att någon uppgörelse egt rum, och
det har, mine herrar, ej varit en tvist om arbetslöner eller hård
behandling, ty derom har det ej varit fråga, utan hvad som tvisten
gält, det har varit om magten. Arbetsgivaren anses icke ha rätt
att bestämma hvilka och huru många arbetare som han skall antaga
i sin tjenst, och icke heller att gallra ut en och annan orostiftare
bland dem, ty då anse sig alla hafva rätt att gemensamt

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

uppträda med hot eller att upphöra med arbetet och fordra, att
arbetsgivare!! skall afstå från sin rätt att bestämma huru hans egendom
skall vårdas, brukas och häfdas. Det är ej nog med den slags
strejk, som förekommit inom ett fåtal industrier — man har velat
drifva det derhän, och i det syftet pågå sannolikt i denna stund
alla möjliga slags bearbetningar, att snart sagdt ställa hela vår
svenska arbetscorps under strejk. Man hotade dermed redan sistlidne
sommar. Under skördetiden skulle arbetarne bearbetas så,
att hela vår skörd kunde hafva gått förlorad — till hvad fromma
för arbetarne sjelfva, lemnar jag derhän. Men, inine herrar, hvad
hafva vi att tillskrifva orsaken till att allmänna åklagare hafva
uppträdt exempelvis i Norbergsstrejken? Jo, den att Norbergs
gruffält är ett fält med betydlig utsträckning, der ligger grufva
vid grufva och bolag vid bolag. Skadan har ej drabbat blott en
eller ett par, utan, snart sagdt, hela denna ort. Och ej nog med
att arbetsgifvarne drabbats af förluster så betydliga, att jag
knappt vågar nämna dem, men så mycket kan jag säga, att
40,000 ä 50,000 kronor i månaden, hvilka skulle gått till aflöning
åt arbetarne, hafva dessa kunnat undvara under eu tid af 7 till
8 månader, en summa af omkring 4 ä 500,000 kronor hafva de haft
råd att försaka, hvilket bevisar att deras ställning före strejken i
ekonomiskt afseende icke var annat än god. Bör da icke allmänna
åklagaren anses behörig att få ingripa i sådana fall, när det är
en sådan mängd af målsegare och under tider sådana som dessa,
då genom anonyma skrifvelser och hot på allehanda sätt de arbets Sifvare,

hvilka bo på platsen, ej våga göra anmälan om saken?

''in en statens tjensteman, sin pligt likmätigt, då ingriper, får det
eu helt annan betydelse, än om den enskilde mälsegaren gör anmälan
om åtal.

Det är ej nog med den direkta skada, som tillskyndats egarne
af Norbergs gruffält, utan der pågår snart sagdt dagligen att de
gifta männen begifva sig af från orten — hvart de resa vet ingen —
och lemna hustrur och barn i fattigdom efter sig, ty nu börjar det
blifva slut med tillgångarna och man får se dessa arbetares möbler
och bohag försäljas och fraktas från deras hem eller vidare fortskaffas.
Norbergs kommun får naturligtvis nu alla dessa enkor
och barn på sig, de hafva rätt att fordra tillämpning af fattigvårdsförordningen,
men hvad rätt får kommunen sedan? Ingen.

Det torde således vara alldeles nödvändigt, att såväl Riksdagen
som Kongl. Maj:t tager denna fråga i det sorgfälligaste öfvervägande,
att vi snarast möjligt få en lag, som i detta fall åtminstone
kan gifva oss förhoppning om att få tillhöra ett lagbundet
samhälle.

Här har varit ifrågasatt afslag å motionens syfte; jag skulle
högeligen beklaga, om frågan finge den utgången. Men om saken
kan vinna på en återremiss, och man tror sig veta att medkammaren
begagnar samma utväg, så vill jag ej motsätta mig densamma,
men anhåller hos ledamöterna i lagutskottet och framför
allt hos dess ärade ordförande, hvilken nyss här uttalat eu åsigt

Föreslagen
ändring af
15 kap. 24 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Föreslagen
ändring af
15 kap. 24 <5
strafflagen.
(Forts.)

som jag för min del finner ganska tillfredsställande, att när detta
betänkande återkommer till kamrarna, det måtte vara någorlunda
betryggande för den allmänna säkerheten till lif och egendom i
vårt land.

Jag anhåller alltså om återremiss.

Herr Claeson: I allmänhet hör jag icke till dem, som vilja
utsträcka åklagares rätt att ingripa i förhållanden, som kunna
vara af enskild natur, men då jag detta oaktadt biträdt utskottets
hemställan i denna punkt, vill jag något redogöra för skälen
dertill.

Den ifrågavarande lagparagrafen är satt till värn för menniskans
frihet att ej behöfva tvingas göra hvad hon ej vill göra
eller underlåta hvad hon anser sig böra eller vilja göra, när
det ej är fråga om brottsliga handlingar, och det vill synas, som
det i detta hänseende vore menniskors ensak att tåla eller icke
tåla sådant. Men det har vid strejker visat sig, att det är mycket
svårt för enskilde arbetare att mot en stor och despotisk majoritet
våga göra sin enskilda rätt gällande, och dertill kommer, att det,
enligt min tanke, är af yttersta vigt för det allmänna, att, då
man ej kan förhindra strejker, man åtminstone förhindrar, att de
ske och hållas vid magt genom olofliga medel, genom tryck på
arbetares frihet, så att de, hvilka önska fortfarande arbeta, blifva
derifrån med våld eller hot förhindrade. Detta är, efter mitt förmenande,
ett allmänt intresse, och derför har jag ansett, att allmänna
åklagaren här skulle hafva rätt att ingripa.

Man har anmärkt, att lagutskottet gått för långt genom att
utsträcka denna åtalsrätt äfven till de andra fall, som ligga under
22 §. Ja, vill man vara strängt formel, kan det ju sägas så; men
till stöd för denna utsträckning vill jag erinra, att tillämpningen
af 22 § för andra fall, än arbetsinställelser, är ytterst sällsynt, så
att jag under min långa domaretid icke haft något enda sådant
fall, och, efter hvad jag tror, detsamma är förhållandet med våra
flesta domare, samt att det är svårt att utan en sådan utsträckning
gifva lagen sådan lydelse, att ej tvetydighet uppstår när den får
tillämpas eller icke. Det är vanligen svårt att säga, om med det af
motionären använda uttrycket arbete skall afses »kroppsarbete, såsom
grufarbete eller dylikt, eller äfven arbete af annan art, då i
verkligheten nästan alla de under § 22 hörande fall kunna inbegripas.
Det är redan nu tillåtet, att, om jag på eu allmän väg
blir utsatt för den ringaste misshandel, åklagaren får åtala detta
äfven om jag ej påkallar åtal, så ock om våld begås under eu sabbatsdag;
men om jag på en allmän väg tvingas att göra hvad som
är mig motbjudande att göra, är det ej en lika offentlig rättskränkning
som en obetydlig misshandel å sådant ställe. Jag vill emellertid
ej motsätta mig en återremiss, då det måhända är lämpligt,
att frågan genom skrifvelse öfverlemnas till Kongl. Maj:t, som har
större frihet att pröfva densamma utan den begränsning, som motionen
kan anses innefatta.

Onsdagen den 16 Mars. 29

Herr Reuterswärd: Då jag nyss hade ordet, tog jag mig friheten
yrka återremiss under de förutsättningar, som jag då åberopade.
Jag har nu efteråt genom samtal med flera af kammarens
ledamöter erfarit, att man helst önskar bifall till lagutskottets föreliggande
förslag. Jag återtager derför mitt yrkande om återremiss
och förenar mig med dem, som yrka rent bifall.

Herr Sjöcrona: Jag får bekänna, att då jag först läste lagutskottets
förslag, enligt hvilket allmän åklagare tillerkännes rätt
att anställa åtal i alla de fall, hvilka kunna innefattas under den
22 §, så var jag något betänksam mot detta förslag, men ju mer
jag tänkt på det, desto mer har jag kommit till öfvertygelse om
att detsamma kan på fullt teoretiska skäl försvaras, och jag anser
det vara praktiskt klokt samt ledande till det mål, man vill vinna.
Jag har således för min del numera icke några betänkligheter mot
ett bifall till utskottets förslag.

Nu har utskottets ärade ordförande antydt, att det möjligen
skulle kunna ifrågasättas en annan lösning, nemligen att uttryckligen
tillerkänna arbetsgifvaren målsegarerätt, och det kan ju vara
möjligt att frågan på det sättet skulle kunna lösas, men för min
del hyser jag tvekan om detta är det lämpligaste sättet. Jag tror,
att det skulle vara egnadt att väcka missnöje, om på det sättet
stål des upp arbetsgivare gent emot arbetst agare. Jag skulle alltså
ej vilja vara med om en återremiss under annan förutsättning, än
att en sådan redan är besluten i Andra Kammaren, ty då vill jag
visst vara med om den för att kunna få ett lämpligt slut på
denna sak.

Emellertid vill jag för min del hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande af nu förevarande ändringsförslag och vidare derpå
att förslaget skulle visas åter till utskottet, samt förklarade sig
anse den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det af lagutskottet i 2 punkten af utlåtandet
n:o 20 framstälda förslag till ändrad lydelse af 15 kap.
24 § strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas förslaget åter till utskottet.

N:o 16.

Föreslagen
ändring af
5 kap. 24
strafffagen.
(Forts.)

N:o 16.

Onsdagen den 16 Mars.

Ändring af
23 kap. 7 §
sträf lagen.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 65.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af 23 kaja. 7 § strafflagen.

Herr Hasselrot: Mot utskottets förslag i denna del har jag
anmält min reservation.

Såvidt jag förstår utskottets resonnement utgår utskottet från
den förutsättning, att de brott, hvarom här är fråga — oredlighet
mot borgenärer — skulle minskas, derest de finge åtalas jemväl af
allmän åklagare, eller att, om icke brotten minskas, åtminstone ett
större antal sådana skulle blifva straffade än hvad nu är fallet.

Jag tror, att utskottet härutinnan misstager sig. Jag kan ej
tro, att en person, som är sinnad begå ett dylikt brott, skulle mera
afhåll as derifrån, om den förfördelade finge rätt att anmäla brottet
till åtal af allmän åklagare. Ej heller att flera sådana brott i
dylikt fall skulle blifva straffade. Deremot är jag förvissad om att
antalet åtal i sådant afseende skulle på ett högst förvånansvärdt
sätt ökas. Det ligger nemligen i sakens natur* att en borgenär,
som gjort förlust vid en gäldenärs konkurs, emot denne känner
bitterhet och förargelse, och är synnerligen benägen att få gäldenären,
om möjligt, befordrad till straff''. Sådan som lagen nu
är, måste han sjelf väcka detta åtal, sätta sig närmare in i förhållandena,
tänka sig noga för med hänsyn till bevisningen o. s. v.
Har han då ej tillräckliga skäl för detsamma, får åtalet förfalla.
Förhållandet blir ett helt annat, om borgenären får rätt att genom
en enkel angifvelse till åklagaren få gäldenären åtalad. Jag fruktar
att antalet fall, då sådana åtal komma att väckas, skulle blifva
mycket stort och i flera fall blott åstadkomma oreda, trassel och
kostnader på båda sidor. För öfrigt finner jag det betänkligt att
ändra en särskild enstaka bestämmelse rörande åtalsrätten. Det
ligger nu eu viss konseqvens i strafflagens bestämmelser härutinnan,
och det att man icke utan olägenhet kan bryta denna konseqvens
visar sig tydligt, om man ser på 6 §. Denna stadgar nemligen,
att den, som gjort sig skyldig till oredlighet mot sina borgenärer,
blir straffri, om han betalar fullt. Enligt nu ifrågasatta bestämmelser
i 24 § skulle sådant brott få åtalas af allmän åklagare, och i
promulgationslagen stadgas, att förlikning emellan parter utgör
icke hinder för allmänna åklagaren att fullfölja sitt åtal. Dessa
båda bestämmelser komme således i öppen strid med hvarandra.
Lagen stadgade på ett ställe, att om parterna förlikas, är gäldenären
straffri, men på ett annat, att i alla de fäll, då allmänna
åklagaren har åtalsrätt, så bryter ej förlikning fullföljd af åtalet.
Jag vågar påstå, att domstolarne skulle komma i stor tvekan om
hvithet af de båda lagbuden som skulle tillämpas. Äfven en annan
omständighet talar för att ej nu vidtaga den föreslagna ändringen.

Onsdagen den IG Mars.

Nso 15.

Frågan var uppe så nyss som 1890 i sammanhang med en större
revision af strafflagen. Olika meningar gjorde sig då gällande i
flera afseenden, utsträckning af åtalsrätten på ett håll, ändring af
bestämmelserna om förlust af medborgerligt förtroende å ett annat,
och olika beslut fattades. För att nu hela denna revision skulle
få ett lyckligt slut, afstod vid sammanjemkning hvardera sidan
från sin mening, och båda ändringsförslagen fingo alltså förfalla.
.Tåg anser det nu ej rigtigt att, efter det en sådan öfverenskommelse
fattats år 1890 och utan att några nya omständigheter tillkommit,
den ena sidan söker ensidigt få fram sin mening i detta fall utan
att de, hvilka gåfvo med sig på den andra sidan, hafva någon utsigt
att få fram sina åsigter, och jag hoppas att Första Kammaren
icke skall göra sig skyldig härtill.

Jag yrkar afslag.

Herr Öländer: Då jag är den ende juristen bland Första
Kammarens ledamöter i lagutskottet, som biträdt det beslut hvartill
utskottet kommit, torde det också vara min pligt att försvara
utskottets förslag, och det är mera lätt än mången tror, ty jag
behöfver derför endast åberopa hvad nya lagberedningen derom yttrat.
Kong]. Maj:t framlade nemligen till 1890 års Riksdag ett förslag,
som var mycket strängare än detta, och som afsåg, bland annat,
att åtal för oredlighet i konkurs skulle kunna af allmän åklagare
anhängiggöras ej blott efter angifvelse, utan äfven utan sådan. I
motiven härför säger nya lagberedningen: »Föreskriften i 7 §, att

oredlighet eller vårdslöshet i konkurs må åtalas endast af målsegande,
har tvifvelsutan föranleda att åtal uteblifvit i många fall,
der det till följd af omständigheterna varit väl befogadt. Det besvär
och obehag, som ett dylikt åtal merendels medför för den enskilde
målseganden, och den vissa utsigten att utöfver den förlust, han i
anledning af konkursen lider, ytterligare få vidkännas rättegångskostnader,
hvilka han ej kan påräkna att, få ersatta, afskräcka honom
helt naturligt från anställande af åtal och medföra sålunda
straffrihet för den brottslige gäldenären, ett missförhållande, hvilket
desto mindre bör förbises, som antalet af ifrågavarande brott, enligt
hvad erfarenheten visar, är i stadig tillväxt. Dertill kommer, att
gränsen mellan 1 och 2 §§ ofta är svår att uppdraga, hvarigenom
kan hända, att, då allmän åklagare anstalt åtal och i följd deraf
de enskilde borgenärerne ej akta nödigt att framställa något ansvarsyrkande,
den tilltalade undgår allt straff på den grund, att
hans brottsliga förfarande befinnes fälla, icke under 1 §, utan under
2 §. Beredningen har derför ansett sig ega skäl föreslå, att förbrytelser,
som i 2 och 5 §§ omförmälas, må åtalas af allmän åklagare,
äfven utan angifvelse af målsegande.»

Dessa skäl anser jag vara ganska talande, och de kunna naturligtvis
icke under de två år, som förflutit sedan 1890, hafva blifvit
svagare.

Jag skulle äfven kunna något närmare belysa denna fråga
med den rika erfarenhet, som jag i dessa fall egen, ty det fins väl

Ändring af
23 kap. 7 £
strafflagen.
(Fort 8.)

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars

Ändring (tf
23 kap. 7 §
strafflagen.
(Forts.)

knappt någon domsaga inom riket, som kan uppvisa flera konkurser
än den, hvilken är mig anförtrodd, och att den icke heller lider
brist på oredliga gäldenärer, det kan jag försäkra. Vanligen går
det till vid anställande af åtal för oredlighet på följande sätt. Så
snart en fordringsegare tilltalat en gäldenär för nu nämnda förbrytelse,
skyndar gäldenären sig att godtgöra denna fordringsegare

genom att betala honom hela hans fordran oafkortad — vare sig
an nu dertill använder medel, som han just genom sitt oredliga
förfarande- undanstuckit eller han får hjelp dertill af fränder och
slägtingar. Emellertid blir borgenären helt och hållet sauverad.
Han återkallar då åtalet, och detta nedlägges. Men de andra borgenärerna,
som kanske bo aflägset från gäldenären — ty det är vanligen
de närmast boende, hvilka ega bästa kännedomen om hans förhållanden,
soin åtala honom — de andra, som ej närmare känna
gäldenärens affärsförhållanden och ej våga på lösa grunder väcka
åtal mot honom, de få vidkännas hela skadan af hans brott. Och
detta brott blir i sådant fall icke bestraffadt. Om nu deremot eu
fordringsegare, i stället för att sjelf åtala gäldenären, kunde hos
allmän åklagare anmäla brottet till åtal — och det är väl gifvet
att han i så fall också skall begagna sig af denna utväg, ty icke
blottställer sig gerna en person för alla de kostnader, besvär och
obehag, som ett åtal medför, om han kan öfverlemna det till utförande
af allmän åklagare, i så fall, säger jag, kan icke en brottslig
gäldenär muta ned målet. Antingen måste han betala alla fordringsegarne,
i hvilket fall han enligt 6 §, som utskottet lemnat oberörd,
blir fri från allt straff, hvilket ju är rättvist, då ingen lider skada,
eller också blir han befordrad till välförtjent näpst.

En talare har sagt, att det nu föreslagna stadgandet, jemfördt
med föreskriften i 6 §, att en oredlig gäldenär, som visat sig hafva
godtgjort sina samtliga fordringsegare. skall vara fri från straff,
icke står väl öfverens med promulgationslagens bestämmelse derom,
att eu allmän åklagare, som på grund af angifvelse åtalat ett brott,
icke eger att, äfven om målsegaren återkallar sin angifvelse, nedlägga
åtalet. Men detta är att blanda i hop två saker. Hen ena
afser allmän åklagares skyldighet att ej afstå från fullföljd af
ett pabörjadt åtal; den andra åter är en åtgärd af gäldenären sjelf,
hvarigenom han går fri från straff. Atalet återkallas då icke, men
när det skall afgöras, kan något straff icke ådömas. Och detta
stadgande har utskottet ej ansett sig böra ändra. Dessutom har
äfven chefen för justitiedepartementet yttrat sig om denna fråga
till statsrådsprotokollet. Jag har icke detta tillgängligt nu, men,
efter hvad jag vill minnas, hyser äfven han den åsigten, att det
ena ej inverkar på eller är beroende af det andra.

Hå Kongl. Maj:t på sätt jag förut nämnt vid 1890 års riksdagframlade
förslag till en liknande lagförändring som den nu förevarande,
föreslogs i sammanhang dermed och såsom en följd deraf
äfven ändring i 104, 106 och 113 §§ i konkurslagen, hvilka handla
om ackord. Förut fick nemligen ackord ej fastställas eller antagas,
om gäldenären stod under tilltal eller var dömd för bedrägeri.

Onsdagen den 16 Mars.

Jf:o 15.

Genom Kongl. Maj:ts berörda förslag skulle nu detta utsträckas
till det fall, att gäldenären var dömd eller stod under tilltal för
oredligt förfarande. Detta såsom en naturlig följd af den strängare
karakter, detta brott erböll genom att göras till föremål för
atal af allmän åklagare. När Riksdagen afslog Kongl. Maj:ts förslag
i det ena afseendet, nemligen beträffande åtalsrätten, glömde
den att äfven afslå detsamma i hvad det afsåg ackordstrågan.
Stadgandet härom hänger således fullkomligt i luften och har icke
någon gemenskap med stadgandet om åtalsrätten. Detta är en
inkonseqvens, som bör afhjelpas, och jag tvekar ej att söka afhjelpa
den i den rigtning, att åklagaremagten utsträckes.

Hvad slutligen beträffar den förre talarens betänkligheter med
anledning af att Riksdagen för så kort tid sedan som år 1890 afslagit
den här ifrågasatta lagförändringen, så vill jag minnas, att
Andra Kammaren först antog densamma och att Första Kammaren
visserligen afslog den, men med mycket liten majoritet. Sedermera
hade utskottet den åter om hand och föreslog då, att Andra Kammaren
skulle frånträda sitt beslut och biträda Första Kammarens.
Denna uppmaning efterkom också Andra Kammaren antagligen af
fruktan för, att hela det stora då föreliggande lagförslaget skulle
komma att äfventyras genom kamrarnes skiljaktiga beslut. Det
var således blott en kompromiss, som låg till grund för beslutet,
men kompromisser äro en synnerligen dålig jordmån, ur hvilken
icke några goda frukter kunna uppspira.

På grund af hvad jag anfört och då jag anser, att den nu
föreslagna lagförändringen erbjuder stora fördelar, afböjer många
missbruk och icke är förenad med någon skada, yrkar jas: bifall
till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: I likhet med den siste talaren skall jag

anhålla om bifall till lagutskottets förslag. Den omständigheten,
som den förste talaren i främsta rummet åberopat, nemligen att
frågan nyss varit före, och Första Kammaren då fattat ett beslut
i annan rigtning än bifall till ifrågavarande motion, synes i förevarande
fall icke kunna tilläggas någon afgörande betydelse. Förhållandet
var nemligen, att Kongl. Maj:ts förslag torra gången
afsåg en vida längre gående utsträckning af åklagarens befogenhet
än den lagutskottet nu föreslagit. Denna utsträckning accepterades
af Andra Kammaren, inen afslogs af den Första. Vid den sammaniemkning
af de olika besluten, som då skulle företagas af utskottet,
både, om denna fråga ensam förelegat, eammanjemkningsförslaget
— derom synes icke kunna råda något tvifvel — blifvit detsamma
som nu i motionen föreligger och som nu af utskottet blifvit tillstyrkt.
Men till följd deraf, att denna fråga endast var en bland
åtskilliga andra frågor angående ändring i strafflagens särskilda
bestämmelser i afseende å hvilka kamrarnes olika beslut skulle af
lagutskottet sammaniemkas, tillvägagick utskottet på det enda
under dåvarande förhållanden möjliga sätt och föreslog sammanFörsta
Kammarens Frat. 1892. N:o 15. 3

Ändring af
23 kap. 7 §
strafflagen.
(Forts.)

Nso 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Ändring af
23 kap. 7 §
strafflagen.
(Forts.)

jemkningen på sådant sätt, att Första Kammaren afstod från sitt
beslut i en punkt och Andra Kammaren i en annan. Detta tillvägagående
är nemligen det enda möjliga, då man skall sammanjemka
olika beslut vid behandlingen åt'' större lagförslag. Mig
förefaller det derför, som om man från ärendets föregående behandling
icke kunde hemta någon giltig grund för att nu tillstyrka
utslag.

Hvad vidare beträffar de stora farhågor, som uttalats med afseende
å den tillökning i åtalens antal, som ifrågavarande lagändring
komme att föranleda, skulle de egentligen kunnat framhållas, om
det gamla förslaget oförändradt tagits upp och sålunda brott efter
3 § skulle ställas under allmän åklagares åtalsrätt. . Men nu har
motionären och lagutskottet inskränkt sin begäran endast till att
allmän åklagare skulle få föra talan, om gäldenär brukat oredlighet
mot sina borgenärer. Under sådana förhållanden torde det icke vara
att befara, att målens antal skulle så mycket tilltaga. Men säkert
är, att den fördelen vinnes, att i alla de tvifvelaktiga fall, der
domstolarne äro af olika meningar, huruvida en brottslig åtgärd
är bedrägeri eller oredlighet, är, åtminstone om målsegare angifvit
brottet till allmänt åtal, öfverdomstol befriad från den föga tilltalande
nödvändigheten att behöfva uttala, att »ehuru konkursgäldenären
gjort sig skyldig till ett sådant tillvägagående, att det
af underdomstol ansetts såsom bedrägeri och af oss betraktas såsom
oredlighet, måste dock den tilltalade förklaras icke kunna till
straff fällas, enär allmän åklagare ej är befogad utföra sådana mål».
Ett sådant förhållande kan ju icke med den temligen obestämda
gräns, som är mellan 1 och 2 §§:s brott, anses såsom Renligt för
rättskipningen.

På dessa skäl vågar jag yrka bifall till lagutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande
af det nu föreliggande ändringsförslaget och vidare på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Den föreslagna lagens ingress och rubrik.

Herr Bergström: Till följd af den utgång, som andra punkten
fått i kammaren, hemställer jag, att kammaren behagade till utskottet
återförvisa dess förslag till lagens rubrik och ingress.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades de nu
föredragna delarne af lagförslaget åter till utskottet.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragning af
lagförslagets särskilda delar fattade beslut.

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 11
ock 12 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af
väckt motion om stadgande af svårare påföljd för oloflig försäljning
af vin och maltdrycker i vissa fall.

Herr Dickson, Robert: Då jag anmält min reservation mot
utskottets utlåtande, hvilket tillstyrker motionen, har det icke
skett till följd af någon ömhet om lönkrögeriet. Det är en handtering,
som demoraliserar både utöfvaren och kunderna. Men jag
har ej kunnat biträda utskottets förslag derför, att jag anser att
detsamma ej skulle vara så mycket egnadt att bekämpa lönkrögeriet
som dess mer innebära fara för den légitima handeln. För några
dagar sedan behandlade kammaren ett förslag om vederlag åt länsmän,
som beslagtagit några större partier, hvilka de ansett förverkade.
Frågan framkallade då skiljaktiga meningar; men jag
tycker, att alla kunna vara ense om det olämpliga deri, att det
för eu mindre förseelse i en ekonomisk författning stadgas förlust
af en förmögenhet, sa att förseelsen för den brottslige kan innebära
ruin och för åklagaren en vinst, som motsvarar mer än hvad ett
redbart arbete eljest under hela hans öfriga tjenstetid kan inbringa.
Här är verkligen något ditåt.

I bränvinsförsäljningsförordningen stadgas, att det i försäljningsrummet
befintliga bränvin till och med 150 liter, tillika med
kärl, som för dess afhemtning tjenliga äro, äro underkastade beslag
och förbrutna. I utskottets förslag är detta icke inskränkt till
försäljningsrummet, utan utsträckt till hela försäljningslokalen. Det
är ju i sig sjelft ganska vidsträckt, och man kan icke veta, hvilken
omfattning det kommer att få i praktiken. Att den ej blir liten,
är påtagligt. Ej heller fins någon inskränkning till visst litertal,
utan hela partiet skulle vara förverkadt. Stadgandet är äfven så
ovilkorlig^ att det tyckes att, äfven om förseelsen varit begången
af eu tjenare, husbonden skulle likväl drabbas af förlusten. Om vi
nu tänka oss icke en liten ölkrog på landet, utan en större vinhandel
i hufvudstaden, der sjelfva försäljningen sker i källaren, och genom
förbiseende af husbonden eller felaktighet af en tjenare någon obetydlig1
olaglighet skeft. Då skulle allmänna åklagaren vara behörig
att stiga ned i källaren och lägga beslag på hela vinpartiet.
Det förefaller mig väl långt gånget. Jag har försökt inskränka
beslutet till en viss del af partiet; men då möter den svårigheten,
att de drycker, som här omtalas, äro af så ofantligt olika värde.
En liter Öl t. ex. kostar ungefär 15 öre, då en liter champagne går
till 9 kr. Det är derför nästan omöjligt att finna något belopp,
som på samma gång kan vara en rimlig vedergällning för allmänna
åklagaren och ändå ej innefatta en allt för öfverdrifven förlust för
egaren. Det blefve dessutom nödvändigt att stadga något om huru
det skulle gå med det i beslag tagna. Om nemligen ett i beslag
taget ölparti skulle ligga och vänta, tills åtalet blifvit afgjordt —

3 ^ år eller så kanske — skulle ölet bli förskämdt och då ej utgöra
någon uppmuntran för allmänna åklagaren, då han uppbär försälj -

Om svårare
påföljd för
oloflig försäljning
afl
vin och maltdrycker.

N:o 15.

Om svårarjz
påföljd för
oloflig försäljning
af
vin och maltdrycker.

(Forts.)

36 Onsdagen den 16 Mars.

ningssumman. Och om åtalet, ogillades, blefve det känbart för
honom att ersätta den oskyldigt tilltalade ölpartiets värde. I de
mål, lag sett handlagda rörande öfverträdelse af bränvinsförsäljningsförordningen,
har jag mycket sällan sett, att några större partier
tagits i beslag. Jag förmodar, att det kommit sig deraf, att
lönkrögarne icke i sitt försäljningsrnm förvara det parti, af hvilket
de sälja. Och jag förmodar, att äfven ölförsäljarne skulle komma
att iakttaga den försigtighet en, att de förvarade sina förråd i en
annan lokal än sin försäljningslokal, så att icke större parti der
innestode. Om nu en gång ett större parti skulle bli taget i beslag
och säljas på auktion till billigt pris, är jag öfvertygad om, att
det skulle bli tillfälle för'' alla vänner af ett rus att för mycket
godt pris förskaffa sig ett sadunt. Och då komme detta att motverka
motionens syfte. Det är nog möjligt, att i vissa delar af
landet ett starkt behof af skärpta bestämmelser härutinnan förefinnes.
I Yesternorrlands län förekommo t. ex. 162 hithörande förseelser
under samma år som för Jönköpings län visade motsvarande
siffra af 17. Således tio gånger flera i det första än i det andra
länet, ehuru båda äro ungefär lika folkrika. Då tror jag likväl,
att det vore lämpligare att, såsom i bränvinsförsäljningsförordningen,
stadga urbota ansvar för fjerde resan.

Jag har sökt antyda de betänkligheter, jag anser innebäras i
detta förslag, och ber att få framställa ett yrkande om afslag
derå.

Herr Öländer: Det är visserligen mycket lyckligt, att det i
vissa delar af landet är så väl bestäldt, att icke sådana restriktioner
och straffbestämmelser, som de här föreslagna, äro erforderliga.
Men jag är säker på, att, om en större del af värt land fått
dragas med de svårigheter, som äro rådande uppe i Vesternorrland,
för visso en ganska stor pluralitet skulle gå in på alla möjliga inskränkningar
i detta afseende.

Jag kan icke förstå de betänkligheter, som den siste talaren
hyste, och de olägenheter, som lian befarade af denna lilla lagförändring.
Samma olägenheter förefinnas eller kunna åtminstone
tänkas vid en mängd andra beslag, som nu äro uti gällande lagar och
författningar påbjudna. Hvad nu först angår den befarade möjligheten
af att beslagtaget öl skulle kunna, innan åtalet hunne blifva utageradt,
försämras eller förstöras, så att det ej kunde, i händelse
åtalet ogillades, i oskadadt skick till egaren återställas, så delar
ölet denna olägenhet med många andra varor, som för närvarande
äro underkastade beslag, och särskildt med allt det kött af vildt,
som, enligt jagtstadgan, lär beslagtagas. Ja, det är väl antagligt,
att ölet i regeln håller sig längre än det färska köttet, som, i synnerhet
under den varmare årstiden, är underkastadt en mycket
hastig förskämning.

Beträffande den fara åter, som den förre talaren, i nykterhetens
intresse, finner ligga deri, att ett större parti beslagtaget öl på en
gång utsäljes, så gäller detta i lika om icke i högre grad i fråga

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

om bränvin, som vi veta är underkastadt beslag i händelse af oloflig
försäljning deraf.

Den förre talaren anmärkte vidare, att jag i min motion icke
föreslagit någon inskränkning i afseende på myckenheten af det Öl,
som finge tagas i beslag. En dylik inskränkning kan vara befogad
i fråga om bränvin, som ju är eu ganska dyr vara, men ölet är i
allmänhet billigt och kan ej gerna hos den oloflige försäljaren förekomma
i större lager; det kan ju, såsom just den förre talaren anmärkte,
icke hålla sig synnerligen länge. Hvad åter angår vin, har
jag haft mycket liten erfarenhet af oloflig försäljning deraf. Jag
tror, att dylik försäljning högst sällan förekommer, och jag föreställer
mig derför, att någon inskränkning i beslagsrätten härutinnan
skulle vara af liten betydelse. Det får väl anses höra till undantagen,
att ett sådant fall, som den förre talaren uppkonstruerade,
kan inträffa, nemligen att, derför att eu vinhandlare i sitt vinlager
låter en person dricka något vin för att profva detsamma, lagret
skulle tagas i beslag. Man kan väl icke tänka sig, att vinhandlaren
härmed håller någon lönkrog. Skulle emellertid så vara förhållandet
och profningen blott vara ett kringgående af lagen, så är
ju också beslaget befoo-adt, men om i annat fall beslagsrätten skulle
af en allt för nitisk åklagare tillämpas — hvilket jag dock ej tror
vara möjligt — så finnes ju den kongl. nåden att tillgå.

Jag ber få anmärka, att denna lagförändring icke gör den minsta
inskränkning uti näringsfriheten. Den afser endast en skärpt straffbestämmelse
för en erkänd lagöfverträdelse. De olägenheter, som
häraf kunna vara en följd, hafva icke samma betydelse, som då för
preventivt ändamål inskränkningar göras i näringslifvet. De förra
träffa endast den brottslige, de senare dem, som icke begått eller
kanske aldrig ämnat begå någon lagöfverträdelse. De olägenheter,
den förre talaren åberopade, höra till det förra slaget och äro icke
af sådan betydelse, att de böra hindra den ifrågasatta lagändringen.
Man får väl dessutom i allmänhet öfverlåta åt åklagarens omdöme
och urskiljning att, i hvarje sär.skildt fall, handla efter omständigheterna
och på det lämpligaste sättet. Men om verkligen, emot
förmodan och emot min öfvertygelse, beslag af öl skulle erbjuda någon
särskild, för mig nu för närvarande ofattlig svårighet, torde väl Kongl.
Maj:t, som ensam har denna lagstiftning i sin hand, icke underlåta
att i sammanhang med ifrågavarande lagförändring meddela erforderliga
bestämmelser i sådant afseende. Skulle man i detalj
uppsöka hvarje möjligt eller tänkbart fall af svårighet eller olägenhet,
som kan vara följden af ett beslag, så vore det sä godt att ur
lagen stryka hela denna straffpåföljd. Tv, i sanning, dylika fall
kunna inträffa i fråga om snart sagdt hvilket beslag som helst.
Hittills har emellertid ingen klagan försports i sådant afseende, och

a är fullkomligt öfvertygad om, att beslagsrättigheten till öl icke
er skall framkalla någon sådan. Anser man verkligen, att
straffet för oloflig ölutskänkning bör skärpas, — och den förre talaren
synes icke vilja motsäga mig härutinnan — bör man väl icke
af så obetydliga betänkligheter, hvilka dessutom icke vunnit be -

Om svårare
påföljd för
oloflig försäljning
af
vin och maltdrycker.

(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Om svårare
påföljd för
oloflig försäljning
af vin
och maltdrycker.

(Forts.)

kräftelse i fråga om andra liknande beslag, afhålla sig från att
införa en dylik straffskärpning, och det just i form af beslag,
säkerligen det enda verkliga och fullt kraftiga korrektivet mot
förseelser af nu nämnda art. Dessutom äro ju de flesta andra förseelser
emot näringsförfattningarne förenade med en dylik straffpåföljd.
Så är förhållandet med olaga handel i vissa fall, med
oloflig jagt och fiske, med oloflig tillverkning och försäljning af
bränvin, oloflig tillverkning af margarin m. m., och jag kan verkligen
icke förstå, hvarför den blifvit utesluten ifrån olaga försäljning
af maltdrycker. Att den emellertid äfven här vid lag är af
hehofvet påkallad, har jag sökt att i min motion visa. Jag har
der erinrat om, att en lönkrögare icke låter afhålla sig från en så
vinstgifvande handtering allenast af ett hvart 3:dje eller 4:de år
återkommande bötesbelopp, hvilket han dessutom i regeln icke betalar,
utan aftjenar med några dagars, i värsta fall med några
veckors enkelt fängelse. Han eger sin fulla bergning af denna
olaga försäljning, och dermed upphör han säkerligen icke för obehag,
som återkomma med så långa mellantider, och hvilka efter
hvad jag äfven sökt i motionen visa, ingalunda medföra något afbrott
i försäljningen. Det ligger emellertid någonting rättsvidrigt
deri, att en lönkrögare skall kunna, sedan han blifvit upptäckt och
åtalad, midt i åklagaremagtens åsyn fortsätta med en i lag förbjuden
och för det allmänna skadlig näring, utan att åklagaren
skall kunna i minsta mån ingripa deri och förhindra dess utöfvande.
Det är ett hån emot myndigheterna, emot lagen och emot den allmänhet,
som lagen är afsedd att skydda.

Dessa förhållanden hafva också inom min domsaga väckt en
sådan harm, att man der, såsom herrarne torde hafva sig bekant,
låtit förleda sig till mycket beklagliga och straffvärda våldsamheter
för att från orten aflägsna eu lönkrögare och hans förhatliga
handtering. Endast möjligheten af eu förlust, i stället för vinst,
tror jag här vid lag skall vara tillräckligt verkande, och det ändamålet
uppfyller endast beslagsrättigheten.

Min öfvertygelse är, att den nu föreslagna bestämmelsen, om
den blir lag, skall vara mägtig att redan genom sitt blotta hot
bortsopa en stor del lönkrögare och tvinga dem att öfvergå till
andra, visserligen mindre vinstgifvande, men ärligare och för det
allmänna mindre skadliga yrken.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Claéson: Det är kammaren nogsamt bekant, att jag i
min hemort, likasom motionären i sin, sett mycket midt i sedligt
och ekonomiskt hänseende följa af ölhandeln, sådan den nu bedrifves,
och att i likhet med honom jag sträfvar att på lagstiftningens
väg emot detta onda sätta en dam med större motståndskraft än
den nuvarande lagstiftningen. Kammaren skulle må hända deraf
vara benägen att tro, att jag med tillfredsställelse helsat den framgång,
som motionen rönt inom det tillfälliga utskottet. Men, mine
herrar, så är icke händelsen. Vill man bota ett ondt, skall man

Onsdagen den 16 Mars.

N:o 15.

se till hvar det onda sitter och rätta botemedlet derefter. Man
skall icke förfara som den läkare, hvilken gifver bröstsaft för
att bota ett maglidande. Min långvariga erfarenhet är den,
att detta onda icke beror deraf, att vi hafva för svaga straffbestämmelser
för olaglig ölhandel och icke heller, enligt min tanke,
såsom många mena och hvilket äfven funnit sitt uttryck i ett
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, af att ölhandeln
får vara förenad med annan handel, utan det heror deraf, att hvad
som verkligen är iskänkning, såsom försäljning af */2 butelj Öl,
icke i lagen betraktas såsom utskänkning, utan såsom afhemtning,
och att vi för ty sakna preventiva garantier för, att denna grannlaga
handel kommer i händerna på godt och pålitligt folk. Detta har
vållat, att ölhandeln kommit i händerna på de mest olämplige personer,
som, efter att hafva till Konungens befallningshafvande inlemnat
en anmälan om handelsrättighet, icke utöfva annan handel
än en förklädd ölkrog, som endast deri skiljer sig från andra ölkrogar,
att kunderna dricka ur buteljer i stället för ur glas och
att de icke sitta kring bord inne på krogen, utan stå, sitta eller
ligga utanför i ölkrogens närhet, men utom det ytterst ringa område,
öfver hvilket ölförsäljaren har rätt att disponera. Det är
detta onda, för hvilket Riksdagen flere gånger sökt och fortfarande
söker bot. Botemedlet deremot är, att, der ölförsäljning
under ett visst minimum får ske, det bör på förhand finnas garantier
för att man får ordentligt folk, som sköter en sådan försäljning.

Jag sade, att jag icke anser de nuvarande straffbestämmelserna
för svaga. De stå relaterade i utskottets betänkande, och herrarne
hafva således alla sett dem. De äro något mindre än för oloflig
bränvinshandel, men brottet är väl också något mindre. Jag tror
icke, att dessa straffbestämmelser behöfva skärpas, men skulle de
verkligen behöfva det, är jag, i motsats mot utskottet, af den mening,
att detta bör ske genom att öka strafflatituden, men icke
genom att införa rätt till beslag. Denna rätt är, enligt mitt förmenande,
eu af de mest föråldrade straffarter, som finnas hos oss.
Jag tror derför, att vi böra göra allt för att inskränka denna rätt
och icke utvidga den.

Min tanke är nemligen, att straffmåttet, inom de i lag bestämda
latituder, bör vara resultatet af en noggrann pröfning af hvad som
är rättvist i hvarje förevarande fall och icke, såsom händelsen blir
vid beslag eller konfiskation af egendom, det bero af slumpen, huruvida
straffet blir hårdare eller svagare. Har en öl handlare nyss fått
hem sitt lager, blir beslaget stort, men är lagret till större delen
utdrucket, blir beslaget litet.

För min del är jag, i likhet med den siste talaren, af den
mening, att det onda, som vinet har gjort, tillhör en tid, som vi
hafva bakom oss. Det onda, som nu sker på landsbygden, sker icke

fen o in vinförsäljningen, utan genom försäljning af öl. Lagstiftningen
ar derför, enligt min tanke, begått ett fel, då den icke fordrat lika
goda garantier i fråga om ölhandeln som i fråga om vinhandeln.
Jag yrkar afslag på det föreliggande betänkandet.

Om svårare
påföljd för
oloflig försäljning
af vin
och maltdrycker.

(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Om svår are
påföljd för
oloflig försäljning
af vin
och maltdrycker.

(Forts.)

Herr Sjöcrona: Under de senaste tjugu åren har frågan om
försäljning af vin och maltdrycker samt andra tillagade icke spirituösa
drycker varit föremål för behandlig vid nästan hvarje riksdag,
ocli Kongl. Maj:t har flere gånger, på framställning af Riksdagen
eller efter Riksdagens hörande, beslutat förändringar i den
derom gällande lagstiftning. Alla dessa förändringar hafva gått i
rigtning att skärpa lagbestämmelserna och att sä vidt möjligt är
söka förekomma utskänkning eller försäljning på sådant sätt, att
derigenom främjas missbruk af sådana drycker.

Nu tror jag, att man ändtligen kommit derhän, att den i ämnet
gällande författning är ganska tillfredsställande och så för sitt
ändamål lämplig, som man med menskliga och ofullkomliga förhållanden
kan åstadkomma. Mig synes derför, att denna författning
nu kunde få vara i fred ett eller annat år. Det är ju möjligt,
och jag vill på grund af motionärens auktoritet till och med
säga, att det är säkert, att inom vissa delar af Norrland och, efter
hvad vi föregående riksdag hört uppgifvas, äfven af Dalarne oloflig
försäljning och missbruk af omförmälta drycker ofta förekommer.
Men denna omständighet utgör väl icke i och för sig en anledning
att ändra lagen. I dessa glest befolkade trakter kunna ju missbruken
vara beroende derpå, att de kommunala myndigheterna och
polisbetjeningen icke förmå utöfva erforderlig uppsigt. Men om
förhållandena äro sådana, bör man rigta sin sträfvan åt att råda
bot härför. Och Riksdagen har ju i år bifallit Kongl. Maj:ts framställning
om en icke oväsentlig förhöjning i anslaget till extra
polisbevakninjg.

Beslagsrätten är, såsom en föregående talare nämnt och jemväl
enligt _ min uppfattning, eu mycket förhatlig rätt, som icke bör
användas i annat fall än då förhållandena alldeles bestämdt påkalla
densamma. Jag skall icke inlåta mig på en teoretisk undersökning
om betingelserna för beslagsrätten, men så mycket kan man väl
utan fara för misstag säga, att beslagsrätten i allmänhet icke bör
tillämpas i fråga om en vara, som är till tillverkning och försäljning
helt och hållet fri. Skulle, såsom nu är eller kanske snart
blir ifrågasatt, öltillverkningen icke längre blifva fri, då kan det
ju möjligtvis vara teoretiskt rigtigt eller kunna ifrågasättas att
stadga beslagsrätt. Jag vill icke säga, att jag skulle vilja vara
med derom; men det vill jag säga, att man åtminstone bör vänta,
till dess man sett, att angifna förhållande kommer att inträda.

Motionären har i sin motion sagt, att det för den praktiske
lönkrögaren är ett ringa offer att hvart tredje eller fjerde år undergå
någon kortare tids, högst två månaders enkelt fängelse mot den
vanligen ganska stora vinst, försäljningen medförde. Deri kan han
ju hafva rätt, men jag tror, att hans påstående tål någon modifikation.
Den vinst, som hemtas af oloflig försäljning af öl, är ingalunda
så stor som den, hvilken kan hemtas på oloflig försäljning
af bränvin. På den senare vinner lönkrögaren icke blott den mycket
betydliga skilnaden mellan utskänknings- och partipriset, utan
äfven utskänkningsafgiften, hvilken han slipper att betala och

Onsdagen den 16 Mars.

41 N:o 15.

hviken han beröfvar staten. På den förra vinner lönkrögaren icke Om svårare
annat än skilnaden mellan utskänknings- och partipriset, hvilken
i detta fall är mycket mindre än vid spritdrycker. °ning af "vin

På grund af hvad jag nu anfört skall jag tillåta mig att yrka och maltafslag
å utskottets hemställan. drycker.

(Forts.)

Herr Hudebeck: Den erfarenhet, jag i denna fråga har, är i
det närmaste densamma som motionärens. Visserligen kan jag icke
säga, att min erfarenhet är så bedröflig, som han uppgifvit sin
vara, men den är dock tillräcklig att för mig framställa såsom ett
nödvändigt och önskvärdt mål att på något sätt förekomma lönkrögeriet.
— Jag tror verkligen, att en stor del af kammarens ärade
ledamöter icke hafva ens aning om, i hvilken omfattning lönkrögeriet
i aflägsnare landsändar bedrifves. Man skulle kunna nämna
summor på ölförsäljares omsättningsbelopp så stora, att knappast
någon skulle tro dem vara sanna.

Om man flere gånger sett hvilken skada genom lönkrögeriet
åstadkommes, är det enligt min mening en skyldighet att också
framhålla denna sin erfarenhet och göra hemställan om ändring i
syfte att motverka det onda. Jag vill gerna medgifva, att den
form för förändringen, som motionären föreslagit, kanske icke är
den lämpligaste, men jag kan dock icke dela farhågorna att beslagsrätten
skulle medföra sådana olägenheter, som utskottets ärade
ordförande framhållit. För min del tror jag, att denna rätt högst
sällan, om ens någonsin, skall leda till deu ppgifna ytterligheterna,
hvaremot jag är öfvertygad om, att den är det bästa korrektiv,
som för närvarande kan vinnas mot lönkrögeriet. Lönkrögaren är
i sanning ej straffad tillräckligt med det bötesstraff eller fängelsestraff,
som ådömes honom, hvilket framgår deraf, att han fortsätter
förbrytelsen oaktadt gång efter annan gifna fällande domar.

Önskvärdt vore nog, om man, såsom en talare framhöll, kunde
på annan väg vinna ändamålet genom att erhålla personer att
förestå ifrågavarande försäljningsaffärer, hvilka vore så qvalificerade,
att man hos dem hade en bestämd garanti för att icke någon
öfverträdelse af de gällande lagbestämmelserna egde rum. Men detta
är ett önskningsmål, hvilket, efter hvad jag befarar, ligger i ett
ganska aflägset fjerran.

Jag anhåller att med åberopande af de skäl, som motionären i
sin motion anfört och sedermera vidare utvecklat, få ansluta mig
till hans förslag och yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wieselgren: Fn af de föregående talarne uttalade såsom
sin åsigt, att de straffbestämmelser, som i förevarande fall
redan finnas, äro ganska tillfredsställande, .lag ber att såsom en
illustration till detta yttrande få omtala, hurusom jag en gång i
ett fängelse fann en mycket gammal qvinna insatt. Jag frågade
hvad hon gjort för ondt. Jo, hon satt der för lönkrögeri. Det
föreföll mig litet egendomligt, att hon, som syntes vara så skräp -

N:o 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Om svårare
påföljd för
oloflig försäljning
af vin
och maltdrycker.

(Forts.)

lig, skulle kunna drifva en handtering, som fordrar rätt mycket
spänstighet och »yttre medvetande», och jag uttalade derför till den
närvarande tjenstemannen min undran. »Ja», sade han, »det är icke
egentligen hon, som drifver lönkrögeriet; det är hennes son. Före
1884 betalade alltid sonen, en gammal känd lönkrögare, böterna,
men sedan den tiden tycker han, att det är billigare att låta sin
gamla mor sitta af straffet, och sålunda är det hon, som sättes in
i fängelset hvarje gång ett åtal slutar med laga påföljd.» Så hade
den gamla qvinnan blifvit en årlig gäst i fängelset, icke derför att
hon gjort något ondt, utan derför att hon egde en praktisk son,
som visste att begagna sig af dessa »tillfredsställande» straffbestämmelser.
Sedan den stunden har jag i fråga om dem kommit
till eu motsatt uppfattning mot den förenämnda talaren och tror
således, att de icke äro tillfredsställande.

Hvad beträffar de farhågor, som uttalats mot eu utsträckning
af beslagspåföljden, får jag säga, att jag tror dem vara mycket
öfverdrifna. Mycket sällan hafva vi hört talas om berättigade
klagomål i fråga om åklagares beslag å varor, som falla under
brän vinsförfattningenoch lika litet tyckas andra beslagsrättigheter
hafva varit föremål för missbruk. Jag tror således, att vi äfven i
det afseendet kunna vara ganska lugna.

Mot motionärens och utskottets förslag är vidare anmärkt, att
det vore alldeles icke underligt, om motionären, i hvilkens landsända
förekom ett så starkt missbruk af maltdryckerna, för sin del
förordade skärpning af straffbestämmelserna, men att talaren, hvilken
icke hade samma erfarenhet från sin landsända, i följd häraf
ansåge skärpningen onödig. Det är ett sätt att resonnera, som påminner
mig om en för länge sedan afliden svensk skalds yttrande,
att personer finnas, livilka anse att medborgarnes högsta uppgift
är »att lefva och do för sin förstuguqvist». Om ett ondt uppträder
i en viss del af landet och tager sådana dimensioner, att det derstädes
kännes såsom svår och tryckande börda, ja, att det till och
med föranleder så ledsamma och beklagliga händelser som dem,
hvarom en föregående talare erinrat, få vi väl ändå icke vara så
sjelfviska, att vi säga, att, då i vår landsända, vår hemort sådana
olägenheter icke förekommit, vi icke bry oss. om saken. Jag tror
ej att detta sätt att resonnera är hållbart. År det så, att ett ondt
inom en viss del af landet gjort sig känbart, torde det vara vår
pligt att icke motsätta oss de lagbestämmelser, hvilka ansetts för
det ondas afvärjande vara erforderliga. Jag vill härmed icke hafva
sagdt, att jag fäster så synnerligen stora förhoppningar vid de nu
föreslagna bestämmelserna. Åtskilliga gånger liar jag inför kammaren
uttalat min öfvertygelse, att någon förbättring af de öfverklagade
missförhållandena i fråga om maltdrycksförsäljningen icke
torde stå att vinna, förr än nämnda försäljning inpassas under
samma bestämmelser som gälla bränvinsförsäljningen. Men detta
skall dock icke hindra mig att rösta för bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 16 Mars.

43 N:o 15.

Herr Öländer: Efter den siste talarens anförande torde det Om svårare
vara onödigt att jag yttrar mig vidare. Jag skulle dock vilja be- Påfölid förnöta,
ett par anmärkningar, som den förste talaren framstält. Han 0,°fn’3“V
nämnde, att i mitt förslag saknas bestämmelse om huruvida en malt"
åklagare skulle ega rätt att taga i beslag öl, som sålts af en tje- drycker.
nare. Ja, om tjenaren rår om ölet, så skulle detta naturligtvis (Forts.)
vara underkasta^ beslag. Är det deremot husbondens tillhörighet
och försäljningen skett utan hans vetskap, så kan åklagaren icke
taga det i beslag; men har försäljningen skett för husbondens räkning
eller med hans vetskap så är det ju husbonden, som ansvarar
derför, och ölet skulle då få beslagtagas.

Hvad den andra anmärkningen beträffar, har jag afsigtligt
användt uttrycket »försäljningslokalen» i stället för »försälj ningsrummet»,
enär ju flera rum kunna finnas inom en kroglokal, och
hvad särskild! angår lönkrogarna i Norrland, har erfarenheten visat,
att ett rum är alldeles för litet för att rymma alla deras kunder.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Claéson: Den näst siste talaren sade, att farhågorna för
ifrågavarande beslagsrätt vore öfverdrifna. Jag vill med afseende
härå nämna, att det icke är farhåga för att straffet skall blifva
för stort, som är mitt förnämsta skäl emot lagförslaget. Det är, att
den ifrågasatta straffpåföljden är så kraftlös. Detta antyddes redan
af den förste värde talaren, och jag brydde mig derför icke om att
upprepa detsamma.

Jag vill nu blott tillägga, att jag handlagt en mycket stor
mängd mål om oloflig bränvinsutskänkning, och att jag funnit bestämmelsen
om beslag vara gagnlös, åtminstone i 49 fall af 50
kommer den ej till tillämpning och i det femtionde fallet kan den
må hända innebära ett för strängt straff. Om, hvilket jag för min
del icke tror, i förevarande fall starkare straffbestämmelser äro af
nöden, böra de sökas i förhöjda bötesstraff.

Herr Annerstedt: Denna fråga synes mig böra betraktas äfven
ur en något allmännare synpunkt, nemligen den: är det skäl att
utsträcka konfiskationsstraffet utöfver det område, der det för närvarande
tillämpas? Det fans en tid, då detta straff förekom i vidsträcktare
mån, än för närvarande är fallet, i allmän strafflag.
Men den moderna rigtningen i fråga om de straffarter, som efter
strafflagen må ådömas, går ut derpå att i allmänhet borttaga ett
straff, sådant som detta, såsom otjenligt och orättvist. Under sådant
förhållande synes det gifvetvis icke kunna vara skäl att i den
ekonomiska lagstiftningen utsträcka användandet af en straffart,
som man i den allmänna strafflagen söker att inskränka. Om
strängare straff behöfvas i förevarande fall, bör straffskärpningen
vinnas på det sätt, att inom de hittills stadgade straffarterna straffen
skärpas på lämpligt sätt och icke derigenom att eu ny straffart
införes.

Nso 15.

Onsdagen den 16 Mars.

Om svårare
påföljd för
oloflig försäljning
af
vin och maltdrycker.

(Forts.)

På dessa skäl förenar jag mig med de herrar, hvilka yrkat
af slag å utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu förevarande utlåtande hemstält
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Öländer begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 1, röstar,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—32;
Nej —59.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 11 och 12 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 2,
i anledning af väckt motion om tillägg till 22 § fisker istadgan,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under samman-^
trädet aflemnade kongl. propositionen.

På begäran af herr Fröberg beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckor från den 21 i denna månad.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

Torsdagen den 17 Mars.

N:o 15.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.44 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 1? mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. in.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 22, i anledning af väckt motion om tillägg till 20 kap. 1 §
ärfdabalken;

n:o 23, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 5
mom. 1 i förordningen om kyrkostämma m. m. i Stockholm den 20
november 1863;

n:o 24, i anledning af väckt motion om afskaffande af jus patron
atus; och

n:o 25, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt fråga om befrielse för rust- och rotehållare från
skyldigheten att bekosta soldats, sjukvård.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is
3 och 4.

Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra kammaren, finge föreslå, att konstitutionsutskottets
nyssnämnda två utlåtanden måtte uppföras å föredragningslistan
till det kammarens sammanträde, som komme att hållas
onsdagen den 23 i denna månad.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
nästlidne dag bordlagda memorial n:o 32, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens nionde hufvudtitel.

Nso 15.

Torsdagen den 17 Mars.

1—4 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionema godkändes.

5 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 33.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sjölund under
tre veckor från den 21 i denna månad.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 o e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm 1892. Kung], Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.