RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda nådiga
propositioner till Riksdagen:

1:°) angående försäljning af viss, kronan tillhörig, i hufvudstaden
belägen mark samt om beredande af nytt kasernetablissement för lifgarde!
till häst m. m.; och

2:o) angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp
för statsverkets räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen.

Herrar Stråle och Borg anmälde, att de infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion
om ändring af § 46 regeringsformen; samt

statsutskottets utlåtande n:o 6, angående''regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Vid föredragning af statsutskottets nedannämnda, under gårdagen
bordlagda memorial:

n:o 29, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om beviljande af vederlag
till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet
gods,

n:o 30, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om beviljande af veFiirsta
Kammarens Prut. 1892. N:o 14. 1

N:o 14.

2 Lördagen den 12 Mars.

derlag till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel i
förbrutet gods, samt

n:o 31, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrames
skiljaktiga beslut rörande anslag till Luleå - (tel 1 i va ra- banan,
godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogos, men bordlädes å nvo på flere ledamöters begäran följande,
nästlidne dag bordlagda ärenden, nemligen: bevillningsutskottets
memorial n:o 3, lagutskottets utlåtande n:o 20 samt Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtanden nås 1 och 2.

Ifrågasatt in- Föredrogs å ny o konstitutionsutskottets den 9 och 11 i denna månad
lättande af ett bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om ändring i
departement §§ 5 och 6 regeringsformen.
m. m.

Friherre Flin eko v ström: Oaktadt jag mycket väl inser, till

hvilket slut denna kammare kommer beträffande konstitutionsutskottets
nu föreliggande betänkande, har jag likvisst icke velat låta tillfället
gå förbi att nämna några ord rörande denna enligt mitt förmenande
"högst vigtiga fråga. Dess vigt lider väl icke något tvifvel, och konstitutionsutskottets
förutgående utredning rörande tillökning af statsdepartementen
har enligt min åsigt till fullo visat både vigten deraf och huru under
en lång följd af år denna vigt blifvit insedd såväl af regeringen som
ock af Riksdagen till följd af städse återkommande propositioner i ämnet.
Att under många år på senare tider hvarje departementschef inom sitt
departement varit så öfverhopad med arbete, att efter mitt förmenande
ärendenas fullständiga utredning och behandling många gånger måhända
lidit deraf, det tror jag att hvar och en, som följt med våra inre statsförhållanden
på senare tiden, måste medgifva. När nu så är och dertill
kommer, mine herrar, att just genom detta öfverarbete inom statsdepartementen
utredningen af mångfaldiga frågor ej kunnat ske utan
genom tillsättning af särskilda komitéer, hvilkas antal och kostnader äro
till den grad kolossala, att ingen, som ej gjort sig reda för dessa förhållanden
och deröfver gjort anteckningar, kan göra sig en klar föreställning
derom, samt när derjemte vår kultur och civilisation, vår handel,
våra näringar och våra kommunikationsanstalter i mångt och mycket
kräfva både regeringsmagtens verksamhet på alla dessa fält och derför
äfven särskilda statsdepartement, så synes det mig verkligen vara
origtigt, att ingen derpå gör regeringen uppmärksam. Ty säkert är, att
om Riksdagen skulle till regeringen affatta och framlägga en begäran
om såväl utredning som proposition'' härutinnan, måste det naturligtvis
bli för regeringen ett icke ovigtigt stöd för att återkomma med en så
vigtig fråga, en fråga, som — det måste jag medgifva — ingen annan
än regeringen kan på ett tillfredsställande sätt utreda. Det är i synnerhet
för industrien, handeln, näringarne, kommunikationerna och den

Lördagen''3en 12 Mars,

Tf:o 14.

stora arbetarefrågan — med hvilken jag på senare tiden mycket syssel- Ifrågasatt insatt
mig — som ett nytt statsdepartement är af största behofvet p ^.rättande af ett
, i, ° ‘ 1 x nytt stats Kallaat.

departement

Konstitutionsutskottet har här framstäf den anmärkningen, att det m. m.

skulle bli kostsamt. Ja, mine herrar, nog blir det kostsamt, men det (Forts.)

är dock en utgift, som hundrafaldt. blefve återgäldad genom en bättre
behandling af stora klasser af våra näringar och af kulturförhållandena.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid. Jag kan nj ingå på
den reservation, som åtskiilige af konstitutionsutskottets ledamöter här
afgifvit, emedan den förordar frågan om sammanslagning af landt- och
sjöförsvarsdepartementen — en fråga som jag vågar påstå är för svär,
för att konstitutionsutskottet skulle kunna rätt uppfatta den. Men säkert
är det, att något måste göras och snart göras, och att hvad som
än måtte bli gjordt, blir det centrala statsarbetet för regeringen derigenom
betydligt lättare. Och den utgift, som dessa nya departement
skulle kosta — det må nu bli ett eller två — får verkligen landet
väl ersatt genom den verksamhet, som sålunda komme dessa departement
till del.

Det är blott denna åsigt, som jag velat ha nedlagd i protokollet
för Riksdagen, när denna fråga förekommer. För öfrigt har jag ingen
proposition att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 9 och 11 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning
af väckta motioner om ändringar i förordningen om landsting den
21 mars 1862.

1 punkten.

Herr Bergström: Den ärade motionären synes hafva för afsigt Ifrågasatttag att

göra förslaget om inskränkning och Begränsning af Kong! Haj:ts, förändring
rätt att utse ordförande i landstingen till ett stående nummer på Riks-°e seende af ''
dagens program. Det är nu tredje gången han framkommit med denna landstings
motion. Jag hade annars för min del trott, att Första Kammaren vid ordförande.
sista riksdagen, då en dylik motion som denna behandlades, så otvetydigt
gaf tillkänna, att kammaren icke ville någon ändring i det föreslagna
syftet, att detta hade bort afhålla motionären att å nyo framkomma
med samma motion. För min del har jag för sed att, när en
fråga, trots den ringa utsigten att gå igenom, riksdag efter riksdag
väckes, icke vidare diskutera den, och inskränker mig derför till att
helt enkelt yrka afslag på denna motion och utskottets tillstyrkande
hemställan. Jag vill dock i afseende på skälen för detta mitt yrkande
hänvisa till hvad som vid förra riksdagen anfördes af lagutskottets då -

>T:o 14.

Lördagen den 12 mars

Iffåffcisattlag- varande ordförande, herr Sjöcrona. Detta anförande, som innehåller
träffande9ut- nastan allt hvad man kan säga mot den föreslagna förändringen, torde
seende af vara i kammarens minne. Skulle så ej vara förhållandet, torde den,
landstings som önskar höra dessa skäl, begära uppläsning af detta anförande genrdförande.
nom kanslisten. Anförandet återfinnes i Första Kammarens protokoll
(Forts.) första bandet n:o 10, pag. 45.

Herr Hasselrot: Då denna fråga i fjol förevar i kammaren,

var jag icke närvarande och saknade derför tillfälle att yttra mig i ämnet.
Jag har i år deltagit i lagutskottets behandling och äfven deltagit
i det tillstyrkande utlåtande, utskottet afgifvit, samt vill nu försöka försvara
detsamma.

Som kammaren torde beakta, afser den nu väckta frågan ingalunda
att betaga Kongl. Maj:t rätten att nämna ordförande i landstingen,
endast att inskränka denna rätt derhän, att ordförandena skola väljas
bland landstingens ordinarie ledamöter. Så vidt jag förstår, strider det
mot andan i hela vår lagstiftning, att en person handlägger samma
ärende i olika instanser. Så blir emellertid förhållandet, då en landshöfding
är ordförande i sitt läns landsting. I egenskap af Konungens
befallningshafvande åligger honom att pröfva, det vill säga fastställa eller
underkänna, beslut, som äro tillkomna under hans egen ledning och
som han sjelf i egenskap af landstingets ordförande underskrifvit. Oformligheten
i ett sådant förhållande synes mig ligga i öppen dag, och ännu
bjertare springer den i ögonen i det ingalunda otänkbara fall, att ett
landstings beslut tillkommit genom något förbiseende eller origtigt förfarande
i formel t hänseende af ordföranden i tinget. Äfven en landshöfding
är ju icke ofelbar. I detta fall kommer landshöfdingen såsom
Konungens befallningshafvande i den ytterst vanskliga ställningen att
antingen nödgas upphäfva ett beslut, som tillkommit på grund af hans
egna förfaranden, eller ock mot bättre vetande fastställa ett felaktigt
beslut.

Äfven i praktiskt hänseende tror jag att den nu gällande bestämmelsen
medför ganska stora olägenheter. Förhållandet är, att de flesta
frågor, som förekomma vid landstingen, i regeln bero på framställningar
från Konungens befallningshafvande. I sådana fall synes det mig vara
uppenbart, att en landshöfding, som har en fristående ställning, med
större energi och kraft kan arbeta för sina framställningar, än om han
känner sig bunden af den mera passiva ställning, han såsom landstingets
ordförande nödgas intaga. Jag tror ej heller, att någon landshöfding
eftersträfvar uppdraget att vara ordförande i sitt läns landsting.

När man sålunda ser, att det fins både formella, teoretiska och
praktiska olägenheter förenade med nuvarande bestämmelse, kan mången
fråga, huru det kan komma sig, att en dylik bestämmelse influtit i nu
gällande lag. Dermed förhåller det sig emellertid så, att de komiterade,
som upprättade förslag till nuvarande landstingsförordning, deri införde
just en sådan bestämmelse, som utskottet här förordar. Blott en reservant
hade en annan mening, och hans mening segrade vid lagens antagande.

Lördagen den 12 .Mars.

X:o J4.

Detta uppenbarligen af den anledning, att man ej då kunde ega känne- Ifrågasattlag dom

om, huru valen till landstingen skulle utfalla, och det ju var fodring

tänkbart, att ingen af de valde skulle kunna vara lämplig att föra utseende^
ordet. Derjemte var det angeläget att vid landstingens första verk- landstings
samhet se till, att densamma ej komme att öfverskrida de gränser ordförande.

lagen uppstält, och derför måste till ledning af förhandlingarna kunna (Ports.)

utses personer, som voro fullt pålitliga och vana vid att föra ordet.

Under de trettio år, landstingsinstitutionen verkat, har emellertid
sådan erfarenhet vunnits, att man utan fara för misstag kan påstå, att
icke något landsting funnits, som icke inom sig hyst personer fullt
dugliga och lämpliga till ordförande; och lika litet hafva de landsting,
der enskilde personer varit ordförande, öfverskridit sin befogenhet, som
de, hvilka haft landshöfding till sin ordförande. De anledningar, som
funnits för det nuvarande stadgandets tillkomst, hafva således bortfallit,
och det synes mig derför vara allt skäl att nu återgå till den första
fullt rigtiga och lämpliga bestämmelsen.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Sjöcrona: Lagutskottets ordförande har gjort mig den äran
att till stöd för sitt afslagsyrkande åberopa det yttrande, jag vid sista riksdagen
afgaf i precis samma fråga som nu föreligger. Detta yttrandeinnefattar
svar på hvad den siste talaren nu anfört i saken, och jag har icke
något vidare att tillägga dertill. Men då här finnas åtskilliga nya
ledamöter, som icke hafva kännedom om detta yttrande, och det kanske
dessutom icke fullständigt är i minne hos alla herrarne, anhåller jag
att i enlighet med lagutskottets ordförandes uppmaning få uppläsa
detta yttrande:

»Motionären har 1884 gjort en framställning i samma syfte; då
yrkade han likväl, att Kong!. Maj:ts rätt att utse ordförande i landsting
skulle inskränkas derhän, att sådan funktionär skulle utses »bland
landstingsområdets till landstingsmän valbare personer», och dermed
åsyftades endast att utestänga Kongl. Maj:ts rätt att kunna till ordförande
utse landshöfdingen i länet. Ku går motionären något längre,
ty nu vill han att Kongl. Maj:t skulle utse ordförande bland »landstingets
ordinarie ledamöter». Han har icke anfört några egentliga
skäl för denna förändring, ty motiveringen går fortfarande ut på, att
Kongl. Maj:t icke bör kunna utse länets höfding till ordförande, och
detta kommer sig antagligen deraf, att Kongl. Maj:t aldrig begagnat
sig af sin rätt att utse någon annan än eu ledamot af landstinget i
andra fall, än då Kong], Maj:t utsett landshöfdingen i länet.

Jag ^ ber nu få fästa uppmärksamheten derpå, att fall kunna inträffa,
då det visserligen icke för Kongl. Maj:t och regeringen kan
vara af intresse att utse annan person än ordinarie ledamot af landstinget,
men deremot det för länet och landstinget sjelft är af ganska
stor vigt, att Kongl. Maj:t har denna rätt. Jag föreställer mig t. ex.,
att en person under många år varit utsedd tiW ordförande i ett landsting.
Han är en person, som åtnjuter mycket anseende i länet och

Xo 14.

Lördagen den 12 mars.

Ifråyasaitlag- har under mångårig verksamhet såsom landstingets ordförande till den
förändring gra(j tillvunnit sig landstingets förtroende, att, om landstinget sjelft
utseende oif ^nge välja ordförande, hvarenda röst skulle tillfalla honom för denna
landstings befattning. Men så inträffar det, derigenom att någon ärelysten person
ordförande, i hans valkrets sjelf önskar komma in i landstinget, att den förre blir
(Forts.) derifrån utestängd. Då skulle, om ifrågavarande förslag vinner bifall,
Kongl. Maj:t icke ega att utse honom till ordförande, oaktadt det
skulle kunna bevisas, att han, om landstinget sjelft finge välja, skulle
erhålla hvarenda röst. Kan det verkligen vara lämpligt att tillintetgöra
Kongl. Maj:ts rätt att till ordförande gifva landstinget den, som det
sjelft helst skulle vilja hafva? Det fall, jag nu förutsatt, är icke något
fantasifoster, utan ett, som mycket väl kan inträffa, och jag har mig
bekant, att i ett län genom hvarjehanda kombinationer en person
blifvit utesluten ur landstinget, hvilken visserligen icke fungerat såsom
ordförande, men som under flera år varit så godt som enhälligt utsedd
till vice ordförande. Det ifrågasattes då bland landstingsmännen, att
de skulle utse honom fortfarande till vice ordförande. Vid de fall, då
Konungens val fallit på landshöfdingen i länet, kan jag naturligtvis
, icke veta eller uppgifva de skäl, som härvid varit för Kongl. Maj:t

bestämmande, men jag är säker på att, då sådant händt, Kongl. Maj:t
haft goda skäl dertill, och att det skett i länets och landstingets eget
välftustådda intresse. Jag kan således icke finna annat, än att nu
gällande bestämmelse varit till gagn. Det återstår nu att se till, om
den kan vara till skada. I det afseendet har utskottets pluralitet
åberopat ett af komitén för utarbetande af kommunalförfattningarna
framstäldt antagande, att, om landshöfdingen är ordförande i landstinget,
han lätteligen skulle kunna komma i en falsk ställning, då han, efter
att i egenskap af landstingets ordförande hafva funnit sina der försvarade
meningar och förslag underkända af tingets pluralitet, sedermera
skulle i egenskap af landshöfding se sig föranlåten att vägra
fastställelse af tingets beslut. Men, mine herrar, detta antagande beror
på en misswppfattning, ty om någon grund finnes för komiténs fruktan,
skulle en landshöfding lättare kunna komma i den befarade falska
ställningen, då han icke är ordförande. Såsom ordförande måste han
vara mera passiv: endast leda förhandlingarna och framställa propositioner
på framstälda yrkanden, men han yttrar sig icke i sak och är
således ej i tillfälle att offentligt tillkännagifva sina åsigter och önskningar.
År han deremot icke ordförande, har han flera tillfällen att
yttra sig, och hans deltagande i landstingets förhandlingar måste blifva
mera lifligt och personligt, så att hans intresse att få sin vilja fram
lätteligen blir större, än då han, såsom sagdt, intager den mer passiva
ställningen af tingets ordförande.

Vidare yttrar utskottet — och detsamma förekommer äfven nu
— »att ett läns höfding, i denna sin egenskap närvarande och uppträdande
i landstinget, kan på ett långt mera verksamt sätt ingripa i
dess förhandlingar ocH främja förslag, dem han finner gagneliga för

Lördagen den 12 mars.

N;o 14.

länet, än derest han är satt att från ordförandeplatsen, med den mera Ifrågasatt lagpassiva
ställning detta medför, leda tingets förhandlingar». förändring

Deri instämmer jag till alla delar med utskottet; det är enligt min utseende af
erfarenhet fullkomligt sant, och jag anser att principielt bör lands- landstings
höfdingen ej vara landstingsordförande. Men denna åsigt synes ju äfven ordförande.
Kongl. Maj:t hysa. Åtminstone har Kongl. Maj:t successivt minskat antalet (Forts.)
län, der landshöfdingen är ordförande i tinget. Det är redan nu ett undantag,
och då det någon gång sker, har det naturligtvis varit derför, att Kongl.

Maj:t haft skäl att anse, att han dermed gjorde landstinget och länet
en tjenst. Om nu så . är, att gällande bestämmelse kan vara till gagn
men icke till skada, samt med full visshet kan påstås, att densamma i
tillämpningen aldrig varit missbrukad, så finner jag icke något skäl,
hvarför bestämmelserna nu skulle ändras. Jag tillåter mig derför, herr
talman, yrka afslag på så väl motionen som utskottets hemställan.»

Och det gör jag äfven nu!

Herr Claeson: Jag har låtit anteckna, att jag icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet, och ber nu att få tillägga, att om
jag gjort det, skulle jag hafva omfattat den mening, som utgör reservation
till betänkandet. Skälet dertill kan jag i korthet angifva så, att jag i
allmänhet icke vill vara med om eu lagförändring, med mindre än att
jag med temligen stor visshet tror, att det nya, som sättes i stället,
är bättre än det, som borttages, och att oaktadt allt, hvad den näst
siste talaren sade, jag för min del ej är viss, att man icke kan tänka
sig landsting, inom hvilket ej finnes någon fullt lämplig person, som
vill åtaga sig ordförandeskapet. Dertill kunde jag vilja lägga, att jag
ej hört, att någon olägenhet uppstått i de fall, då Kongl. Maj:t tillsatt
länets höfding att vara ordförande. Likaledes är jag öfvertygad, att
när detta ej behöfs, utan det finnes fullt lämpliga personer inom landstinget,
Kongl. Maj:t nämner någon af dem. Jag antager äfven att, om
landstingsvalen skulle komma att gå i mera demokratisk rigtning än
nu, svårigheten att inom landstingen finna till ordförande fullt lämpliga
personer icke kunde blifva mycket större än nu. Jag yrkar afslag å
utskottets betänkande.

Herr Hasselrot: Ett af den näst siste talarens hufvudskål var, att
han ville bibehålla den Kongl. Maj:ts rätt, som nu finnes, icke så mycket
derför, att Kongl. Maj:t kunde taga ordförande bland landshöfdingarne,
utan derför att Kongl. Maj:t skulle kunna dertill utnänrna någon
annan passande person utom landstinget. För min del tror jag, att detta
är en sak, som ej lär kunna komma i fråga. Sådant har ännu aldrig
skett, och jag tviflan på att någon regering tilltror sig att kasta ett helt
landsting en sådan handske i ansigte!:, som att nämna till tingets ordförande
en utanför detsamma stående enskild person. Helt annorlunda
ställer det sig, när Kongl. Maj:t utnämner sina förtroendemän i länen,
landshöfdingarne, då ingen med skäl kan känna sig vara förbigången.

Skulle nu en enskild person, som vore till ordförande särskild! lämp -

N:o 14.

Lördagen den 12 mars.

Ifrågasatt lagförändring

beträffande
utseende af
landstings
ordförande.

(Forts.)

lig, genom några intriger bli utesluten från landstinget, så kan ju detta
vara beklagligt, men nog bör regeringen inom tinget kunna få annan
passande ordförande; omistlig är ingen menniska.

Det har sagts, att Kongl. Majt:s rättighet i detta afseende aldrig
missbrukats. Detta påstående måste stå ovederlagdt, ty äfven om en
motbevisning härutinnan skulle kunna ega rum, hvilket jag emellertid
icke tillåter mig påstå, så förbjuder i allt fall både grannlagenheten och
grundlagen att ingå på en sådan bevisning. Att belåtenheten med det
närvarande utnämningssättet dock icke är allmän framgår deraf, att
Andra Kammaren i fjol utan diskussion antog det då i ämnet framlagda
förslaget, som var lika med det nu föreliggande. Utskottet förehade
samma fråga äfven 1884, och då erkände utskottet, lika med den
siste ärade talaren, de olägenheter i såväl praktiskt som teoretiskt hänseende,
hvilka nuvarande bestämmelser medföra, men tillrådde dock
afslag, enär de landsting, i hvilka landshöfdingarne voro ordförande, då
ej voro många och efter all sannolikhet med tiden skulle blifva allt
färre och färre, hvilket utskottet fann vara att gå i den rätta rigtningen.
Utskottet fann alltså, att en lagförändring i motionens syfte icke
var af något praktiskt behof påkallad.

Ja, så var förhållandet då, och så var förhållandet ännu i många
år derefter, men ett annat förhållande har nu inträdt. Ett flertal nya
landshöfdingar hafva nemligen på senare tider förordnats till ordförande
i landsting, hvaraf synes mig framgå, att en lagförändring i motionens
syfte numera är äfven af praktiskt behof påkallad.

Herr Bergström: Herr talman! Jag lofvar att icke blifva

mångordig. Till en början tillåter jag mig att lemna en upplysning
— här finnas möjligen de, som icke känna till förhållandet — den
upplysning nemligen, att såväl i det fria Danmark som i det fria Norge
är amtmannen sjelfskrifven ordförande inom amtsrepresentationen. Man
har, såvidt jag vet, der icke förnummit de olägenheter, hvilka här förespeglas
såsom följder deraf att Kongl. Maj:t har rätt att, när han så
för godt finner, nämna landshöfding till ordförande i landsting.

Vidare ber jag få erinra om hvad som inträffade i september månad
1871, då på Kongl. Maj:ts kallelse Riksdagen sammanträdde till
urtima riksmöte. Både ordförande och vice ordförande i flera landsting
voro då ledamöter af Riksdagen och måste inställa sig här. Då
blef det inom samma landsting nödvändigt, enär Kongl. Maj:t icke hade
någon kännedom om hvilka som derinom kunde finnas lämpliga till
ordförande, att dertill utse landshöfdingarne i länen. En sådan händelse
kan ju å nyo inträffa. Det kan ju hända, om än det är föga antagligt,
att Kong! Maj:t kallar Riksdagen till urtima möte för att afgöra
en vigtig fråga. Den gången gälde det försvarets ordnande.
Detta kan ju ifrågakomma ännu en gång, och antagligen blir Riksdagen
sammankallad till samma tid på året, då landstingen i riket sammanträda.
Jag yrkar fortfarande afslag.

Lördagen den 12 Mars.

Kso 14.

Friherre Barn eko w: I likhet med en föregående talare anser jag Ifrågaaattlagdet
i formelt hänseende ej vara fullt rigtigt, att landshöfding är ordförande
i landsting, då han kan komma att döma öfver beslut, som i utande ''af
landstinget fattas. Dessutom tror jag, att tiderna mycket förändrat sig landstings
sedan författningen skrefs. Om det då var nödvändigt att landshöfdin- ordförande.
garne voro ordförande i landstingen, derför att det föll sig svårt att (Forts.)
dertill få någon lämplig person bland tingets egna ledamöter, så är förhållandet
numera ett helt annat. Vi ha gått mycket framåt sedan den
tiden, och i likhet med samme ärade talare anser äfven jag, att det
numera ej skall möta några svårigheter att få lämplig ordförande bland
tingets egna ledamöter. För öfrigt tror jag att den åsigt, som legat
till grund för Kong! Maj:ts rätt att utse ordförande utom landstinget,
strider i mångt och mycket mot den uppfattning, som gjort sig gällande
hvad beträffar sjelfstyrelsen inom det kommunala väsendet, dit landstingsinstitutionen
är att hänföra.

I likhet med den föregående talaren anser jag, att det närvarande
förhållandet icke blifvit missbrukadt. Men, mine herrar, fordran på
någon förändring härutinnan är likvisst en önskan, som framställes ganska
allmänt inom landet, och att så är förhållandet visar sig deraf, att
motionen kommer fram den ena gången efter den andra och bifalles i
Andra Kammaren.

Den förste ärade talaren sade visserligen, att när en motion kommer
igen år efter år, bör den utan vidare afslås. Så är dock icke min
uppfattning. Det går icke på det viset. När en fråga tränger sig fram,
finnes ej annat att göra än att år efter år komma fram med densamma.

Så tror jag att förhållandet är med den fråga, som nu är före. Jagber
derför att få instämma med utskottet och yrka bifall till dess
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten
hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Hasselrot begärde votering; i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 1 punkten af sitt
utlåtande n:r 18, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 14.

X:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos festerna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 38.
Nej — 71.

2 punkten.

Ifrågasatt Herr Alin: I den motion, som är föremål för utskottets nu ifrågaändringafbe-
varande utlåtande, anföres, »att det kan sättas i fråga, huruvida, der
spårande6ml landstingsmän väljas af stadsfullmägtige, sådant val skall anses såsom
af landstings- medelbart eller omedelbar^, och att olika meningar yppats i frågan,
män. hvarjemte motionären särskildt anför ett exempel på, att en annan tolkning
af lagen har gjort sig gällande än den, som utskottet ansett vara
den rätta. »Hvilken mening nu än vore den rätta», synes motionären
»ett förtydligande af 3 och 9 §§ i förevarande hänseende oklara bestämmelser
vara af behofvet påkalladt, helst något prejudikat från Kongl.
Maj:t i fråga om den rätta tolkningen icke kan erhållas, då enligt
ifrågavarande förordning klagan icke får föras öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag på besvär i anledning af landstingsmannaval»,
hvadan motionären hemställer om den ändring i landstingsförordningen,
som utskottet här afstyrkt.

Om jag nu går till utskottets motivering, så vill jag till eu början
fästa mig vid det stöd för sin åsigt att ifrågavarande bestämmelse
ej kan rätteligen tolkas på mer än ett sätt, som utskottet hemtat från
ett yttrande af 1859 års allmänna besvärs- och ekonomiutskott. Yttrandet
är ej här citeradt, utskottet endast hänvisar till den sida, der
det skall förekomma. Jag förmodar att den punkt, som åsyftas, är
denna: »Städernas representanter i landstingen väljas omedelbart af allmän
rådstuga eller stadsfullmägtige, landets åter i allmänhet medelbart
inför häradsrätten genom elektorer från de särskilda kommunerna, men
om någon sådan omfattar ett helt tingslag, väljer det omedelbart». Ja,
i dessa ord kan jag icke lägga någon annan mening än den, att hvarken
allmän rådstuga eller stadsfullmägtige välja landstingsmän genom
elektorer, utan såväl stadsfullmägtige som allmän rådstuga välja landstingsman
omedelbart, och sålunda har detta yttrande med nu föreliggande
fråga ingenting att skaffa och kan alltså ej heller, såsom utskottet
gjort, åberopas såsom stöd för dess åsigt.

Hvad utskottet vidare anför är hufvudsakligen, att »affattningeu af
de bestämmelser, som i förordningen om landsting meddelas rörande
landstingsmannaval i stad, icke skäligen föranleda något tvifvel om den
rätta innebörden af dessa bestämmelser».

»Det synes nemligen med all nödig tydlighet framgå, att förordningen
icke betraktar stadsfullmägtige såsom i förevarande hänseende iikstälde
med de landskommunernas valmän, hvarom den 5:te § handlar»,

Lördagen den 12 Mars.

N:e 14.

hvilken åsigt utskottet anser »stämma väl öfverens med stadsfullroägtiginstitutionens
karakter».

Jag skall icke ingå i någon kritik af utskottets uppfattning, huru
ifrågavarande bestämmelser böra tolkas. Jag vill blott fastslå det faktum,
att den tolkning, som utskottet här förklarar vara enligt dess mening
den enda rätta, denna tolkning har på olika ställen under lång tid
icke varit den, som gjort sig gällande, utan det har varit en helt annan
tolkning. Jag skall bedja att härpå få anföra några bevis. Hvad angår
Upsala läns städer, bär inom Upsala stadsfullmägtige under eu lång
följd af år och under ledning af erfarna och juridiskt bildade män såsom
ordförande alltid vid val af landstingsmän 9:de paragrafen af landstingsförordningen
tillämpats, och på dylikt sätt utsedde landstingsmäns fullmagter
hafva utan gensägelse godkänts af landstinget, hvilket sålunda
visat sig dela stadsfullmägtiges åsigt. På samma sätt med Enköping.
Likaså har förfarits någon tid jemväl i Linköping, Nyköping och Södertelje.
Sålunda torde det väl få anses vara ett obestridligt faktum, att
vare sig nu lagutskottet har rätt i sin uppfattning af ifrågavarande bestämmelser
eller icke, så är det dock förhållandet, att på åtskilliga håll
eu annan uppfattning omfattats och gjort sig gällande. Nu är, såsom
motionären påpekat, förhållandet det, att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag på besvär öfver landstingsmannaval icke få öfverklagas
hos Kongl. Maj:t. Deraf följer, att en olika praxis kan i olika delar af
riket göra sig gällande. Detta förhållande synes mig med sådan klarhet
fordra en förändring af gällande bestämmelser till mera tydlighet,
att det synes mig, som hade lagutskottet bort, med anledning af motionen,
inkomma med framställning om en dylik förändring. I hvilken
rigtning ändringen sker anser jag vara mindre väsentligt, än att man
verkligen får en förändring, som gör saken fullt tydlig. Men skulle
jag uttala mig om rigtningen, synes mig den, som innefattas i motionärens
förslag, vara den Tätta. Man skulle derigenom vinna den öfverensstämmelsen
mellan stadgandena, att då val af landstingsmän sker
genom en korporation, hvarest omröstning sker per capita, skall fordras
absolut majoritet, och der landstingsmän väljas med vanlig kommunal
röstberäkning, der skall blott relativ pluralitet erfordras.

Jag anhåller på grund af hvad jag nu anfört, att det föreliggande
betänkandet måtte till utskottet återförvisas.

Herr Bergström: Det yttrande, som den siste talaren citerade

ur allmänna besvärs- och ekonomiutskottets utlåtande n:r 161, är verkligen
det, som utskottet afsett. Talaren fann ej detta ställe tillräckligt
bevisande. Jag anser deremot, att det är fullt bevisande. Det ställer
nemligen i motsats mot hvarandra omedelbara och medelbara val. Der
säges ju i detta betänkande, att landstingsmän för städerna väljas; omedelbart
af allmän rådstuga eller stadsfullmägtige, der sådana finnas, och
att deremot landsbygdens representanter i landstinget i regeln utses
medelbart. Hvad förstås med medelbart val? Jo, ett sådant val, som
verkställes genom elektorer och icke af de ursprungliga valmännen.

Ifrågasatt
ändring af bestämmelserna

rörande val
af landstingsmän.

(Forts.)

N:o 14."

Lördagen den 12 Mars.

Ifrågasatt
ändring af bestämmelserna

rörande val
af landstingsman.

(Forts.)

9 § landstingsförordningen säger uttryckligen, att då landstingsmän utses
genom medelbara val, d. v. s. medelst elektorer, så är den första
omröstningen, om ej absolut majoritet vunnits, icke tillräcklig, utan en
påföljande omröstning skall ega rum. Finnes nu något skäl till att
förklara, att stadsfullmägtige i städerna äro att betrakta annorledes än
som ursprunglige valmän, d. v. s. att de äro elektorer för utseende af
landstingsmän? I sanning icke, ty de välja ju lika omedelbart som allmän
rådstuga.

För min del anser jag det alldeles onödigt och olämpligt att göra
något förtydligande af lagens bestämmelser i detta afseende. Den omständigheten
att Upsala stadsfullmägtige betraktat sig såsom elektorer
och således tillämpat röstsättet vid medelbara val, betyder väl icke så
mycket. Jag vill ej bestrida ordförandenas lagkunnighet, men antager
såsom möjligt, att de ej fullt granskat och jemfört bestämmelserna i
landstingsförordningen. Om ett förtydligande skulle gifvas, så skulle
det gå i den rigtningen, som antydts af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
nemligen att stadsfullmägtiges val af landstingsmän är ett
omedelbart val. Men jag upprepar, att jag ej kan anse det nödigt, och
yrkar bifall till utskottets betänkande. Detta blir naturligtvis kändt;
och så torde i de städer, der stadsfullmägtige följa en felaktig praxis,
rättelse derutinnan vinnas.

Herr Casparsson: Det är endast ett par yttranden i motionä rens

motivering, som jag skall bedja att något få beröra. Motionären
säger, att Upsala läns landsting har städse godkänt det förfaringssätt,
beträffande val af landstingsmän för Upsala stad, som blifvit tillämpadt.
Uttrycket är icke fullt exakt. Upsala läns landsting har godkänt de
fullmagter, emot hvilka icke någon anmärkning eller besvär anförts
hos den profvande myndigheten. Men, beträffande sjelfva förfaringssättet
vid valet, derom har landstinget icke haft någon anledning att
yttra sig, förrän under förlidet år inträffade det af motionären omnämnda
fall, då landstinget uttalade samma uppfattning, som lagutskottet
nu godkänt.

Motionären yttrar vidare, att vid det af honom åberopade tillfället
två landstingsmän afhöllo sig från att utöfva sin rösträtt. Det kom
sig deraf, att desse ännu icke hade någon rösträtt, ty det var just de
landstingsmän, hvilkas behörighet att deltaga i landstinget skulle komma
under omröstning, och förrän den saken var afgjord, hade de naturligen
icke någon rösträtt. I allmänhet tillgår det inom Upsala läns
landsting icke så, att landstingsmännen afhålla sig från att rösta, då
det är deras pligt. Jag har endast velat lemna dessa upplysningar.

Ännu ett yttrande af motionären vill jag dock vidröra. Han säger,
att det egde rum en tidsödande diskussion. För min del har jag
icke varit med om någon diskussion, som icke varit mer eller mindre
tidsödande. Upsala läns landsting bar den lyckan att inom sig ega
flera skarpsinniga jurister, och då dessa, som vanligt, i denna fråga

Lördagen den 12 Mars.

N:o 14.

voro af motsatt mening, så blef naturligtvis diskussionen något tids- Ifrågasatt
Ödande. ändring afbe Hvad

sjelfva saken beträffar tror jag, att författningen, om man stamm^lsern/a
noga genomläser den, är tillräckligt tydlig. Jag kan, för min del, ickQaflandstingskomma
till annat resultat, än lagutskottet, hvarför jag äfven ber att män.
få instämma i dess afstyrkande. (Forts.)

Herr Ålin: Jag skall säga endast ett par ord med anledning af

lagutskottets ärade ordförandes yttrande, då han läst upp första satsen
af ifrågavarande punkt i allmänna besvärs- och ekonomiutskottets utlåtande.
— Vore det så, som hans sätt att uppläsa satsen syntes antyda,
att det funnes uågot skiljetecken efter ordet »omedelbart», skulle jag
kunna gå in på hans mening, men såsom det nu står, kan jag icke
finna att i orden ligger annan mening, än att allmänna rådstugan och
stadsfullmägtige välja omedelbart.

Lagutskottets ordförande yttrade sig med afseende på de exempel,
som af mig anförts, så, som om jag nämnt endast Upsala. Jag har
verkligen icke på något sätt velat göra mig skyldig till att göra denna
sak till en lokalfråga. Jag ber att få nämna, att jag åberopade icke
endast Upsala stadsfullmägtige utan äfven Upsala läns landsting, en
annan stad i Upsala län, en stad i Stockholms län, en i Södermanlands
och en i Östergötlands. Således torde jag hafva anfört tillräckligt många
bevis för att en så olika tolkning af bestämmelserna gjort sig gällande,
att skäl verkligen förefinnes att vidtaga en så enkel förändring som den
ifrågasatta, hvilken jag fortfarande anser böra ske, hvadan jag vidhåller
mitt yrkande om återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i nu förevarande punkt hemstält och vidare derpå att punkten skulle
visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

3 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 9 och 11 i denna
månad bordlagda utlåtande n:r 19, i anledning af väckt motion angående
framläggande af förslag till lagbestämmelser i syfte att förfalskning
af lånehandlingar måtte förekommas, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets nodannämnda, den 8
och 9 innevarande mars bordlagda memorial och utlåtande:

Föräta Kammarens Prot. 1892. K:u 14.

>T:o 14.

Lördagen den 12 Mars.

n:o 3, angående afskrifning nr räkenskaperna af åtskilliga fordringar,
tillhörande riksbankens afdelningskontor i Göteborg, Malmö och
Jönköping,

n:o 4, om afskrifning ur afdelningskontorets i Luleå räkenskaper
af en fordran,

n:o 5, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Östersund räkenskaper
af dess fordran för fem stycken vexlar,

n:o 6, om eftergifvande af riksbankens mot P. A. Jonsson i Himmelsberga
på grund af ett laga kraftvunnet utslag egande krafrätt, samt

n:o 7, i anledning af väckt motion om ett årligt understöd till förre
tryckaren i riksbankens sedeltryckeri K. J. W. Berglund,

biföll Kammaren livad utskottet i berörda memorial och utlåtande
hemstält.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Herr Andersson, Gustaf,, uppläste en motion, n:o 31, med förslag
till ändrad lydelse af 23 § riksdagsordningen.

Denna motion blef på begäran bprdlagd.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Buding, under
fyra veckor från och med den 20 i denna månad.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena uppföras
främst de, hvilka denna dag bordlagts första gången.

Kammaren åtskildes kl. 2.2 o e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Victor Pettersons boktr. 1892.