RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1892:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Första Kammaren. N:o 13.

Tisdagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl.
justitiedepartementet den 7 mars 1892.

Godsegaren Nils Johan Boström hade aflemnat fullmagt, utvisande
att han vid riksdagsmannaval, som den 1 innevarande månad
hållits af Skaraborgs läns landsting, blifvit utsedd till ledamot af
Riksdagens Första Kammare för en tid af nio år från sistnämnda
dag; och sedan berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad
samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret, utan att dessa mot fullmagten framstäf
någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda
förekommit skulle meddelas Första Kammaren, hvarjemte fullmagten
skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas godsegaren Boström
tillhanda.

In fidem

Albert Petersson.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Herr talmannen tillkäunagaf, att, enligt en med Andra Kammarens
talman träffad öfverenskommelse och efter derom i talmanskonferensen
hållen öfverläggning, blifvit bestämdt, att vid kamrarnes
sammanträden fredagen den 18 i denna månad, och, der så erfordrades,
jemväl vid sammanträdena påföljande lördag skulle anställas
Första Kammarens Prot. 1SS2. N:o IS. 1

N:o 13.

Tisdagen den 8 Mars.

omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen öfver de voteringspropositioner
dertill, som före förstnämnda dag blifvit af båda kamrarne
godkända.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial och utlåtande:

n:o 3, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga fordringar,
tillhörande riksbankens afbelningskontor i Göteborg, Malmö
och Jönköping;

n:o 4, om afskrifning ur afdeluingskontorets i Luleå räkenskaper
af eri fordran;

n:o 5, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Östersund
räkenskaper af dess fordran för 5 stycken vexlar;

n:o 6, om eftergifvande af riksbankens mot P. A. Jonsson i
Himmelsberga på grund af ett laga kraftvunnet utslag egande krafrätt;
och

n:o 7, i anledning af väckt motion om ett årligt understöd till
förre tryckaren i riksbankens sedeltryckeri K. J. W. Berglund.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 10, i anledning af väckt framställning angående formen för
vissa vexelmål behandling; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjenst.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 12, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser:

n:o 13, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag
i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;
äfvensom

n:o 14, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående samma ämne.

Tisdagen den 8 Mars. 3 N:o 13.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 110, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning af herr
Gustaf Andersons i Himmelsby motion om befrielse för rust- och
rotehållare från skyldighet att bekosta soldats sjukvård m. m., beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 3.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Cederbergs
den 5 i denna månad bordlagda motion, n:o 30, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om förslag till ändrade bestämmelser i
fråga om rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 5 innevarande mars bordlagda utlåtanden och memorial
n:is 25—27.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst bland utskottsbetänkandena
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.u e. m.

In fidem

A. von Krus enstjernå.

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m

Onsdagen den 9 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion
om ändring i §§ 5 och 6 regeringsformen;

statsutskottets memorial n:o 28, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens sjette
hufvudtitel; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 18, i anledning af väckta motioner om ändringar i förordningen
om landsting den 21 mars 1862; och

n:o 19, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till lagbestämmelser i syfte att förfalskning af lånehaudlingar
måtte förekommas.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras suppleanter;
och befunnos efter valförrättningens slut hafva blifvit till valmän

utsedde:

herr Alin ..........................

„ Andersson, Gustaf.....

„ Behm ......................

„ Björnstjerna..............

„ Bohnstedt ................

„ Casparsson................

„ Ehrenborgh .............

„ Ericsson ....................

„ Evers, Oscar.............

„ Falk, W. .................

„ Flack .......................

„ Fock .........................

grefve Klingspor, P. O. L.

herr Lundéberg ................

„ Nyström ...................

„ Odelberg...................

med 88 röster,

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

herr Sanne ...........

grefve Spens..........

herr Stephens ........

„ von Strokirch
„ Söderhjelm ....
friherre Äkerhielm, Gustaf

herr Lithander ...............

friherre Barnekow.............

...... med

....... n

....... jj

...... JJ

...... n

....... n

....... JJ

88 röster,

Företogs val af sex suppleanter till kammarens valmän för utseende
af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter; och befunnos efter valförrättningens slut
hafva blifvit till suppleanter för nämnda valmän utsedde:
herr von Post L...............:.......................................... med 61 röster,

» JP................. » 60 »

n Ewers, A............................................................ „ 59 „

„ Nisser.............................................................. „ 58 „

» Weinberg ........................................................... „ 58 „

„ Brehmer............................................................. „ 57 „ ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit
genom lottning bestämd.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial och utlåtanden
n:is 3—7.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 25, angående
föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning.

Punkten I.

>TJ

Herr Sandberg: Då vi nu närma oss nittonde seklets slut, torde
det vara i sin ordning, att bland jernvägsifrarnes sirénsånger och
jernvägsbyggarnes jubelsånger äfven låter sig höra en korps kraxande.
Också är det troligen sista gången jag är i tillfälle att i denna kammare
uttala mina från pluralitetens inom Riksdagen i så hög grad
afvikande åsigter rörande denna vigtiga fråga, och äfven af denna
anledning vågar jag hoppas på kammarens välvilliga öfverseende.

Såsom mig synes, är det mycket sannolikt, att de norrländska
jernvägarne hinna blifva våra finansers graf, innan Norrlands så mycket
utbasunade rikedomar kunnat lemna någon afkastning af verklig betydenhet.

Anslag till
fortsättande
af arbetena d
stambanan
mellan
Vännäs och
Öfver-Luleå.

N:o 13.

Anslag till
fortsättande
af arbetena ä
stambanan
mellan
Vännäs och
Öfver •Luleå.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

I mina yngre dagar hörde jag ofta sägas, att det aldrig skulle
komma i fråga att bygga några jernvägar norr om Dalelfven; sedan
den norrländska stambanebyggnaden påbörjats, sade man, att den
skulle stanna, först vid tvärbanan Östersund—Trondkjem och sedan
vid Ångermanelfven. Nu föreställer sig kanske en och annan, att
ändpunkten skall blifva Boden; de fleste torde dock tro, att denna
banas slutpunkt skall blifva Haparanda, och jag för min del kan icke
ens dela denna deras förhoppning. Bland de skäl, som vanligen anföras
för jernvägsbyggnadernas fortsättande, synes mig följande serdeles
anmärkningsvärd^ “vi hafva så många skickliga jernvägsingeniörer
samt invanda arbetare, hvilka det icke går an att beröfva deras
arbete och bröd; vi hafva en massa jernvägsbyggnadsmateriel, som
skulle förlora så godt som allt värde, om icke jernvägsbyggandet fortsättes/''
Detta skäl blir starkare, med ju mer svindlande fart jernvägsbyggandet
bedrifves och så vidt jag minnes, har det aldrig bedrifvits
så fort som för närvarande. Byggnadsstaten för norra stambanan
uppgår nu till 4 millioner och dertill kommer hvad Riksdagen
troligen nu kommer att bevilja för reparationsarbeten på Luleå—
Gellivarabanan. Dessutom bygger staten bibanan Örnsköldsvik—
Mellansel, och med statsmedel understödes den äfven under anläggning
varande banan Hernösand—Sollefteå. Det kan icke annat än
förvåna och smärta mig, att så många framstående, sansade och insigtsfull
män utan betänkligheter kunnat gifva sitt bifall till ett
sådant med nästan svindlande fart bedrifvet jernvägsbyggande.

För flera år sedan hörde jag af en framstående ledamot i kammaren
yttras, att Norrland behöfver icke några bibanor, emedan elfvarne
komme att göra tjenst som sådana. Huru har det nu gått?
Staten har inköpt och ombyggt bibanor till Söderhamn, Hudiksvall
och Sundsvall, håller nu på att sjelf bygga bibanan Örnsköldsvik—
Mellansel, och den enskilda banan Hernösand—Sollefteå understödes
med ett statslån till halfva anläggningskostnaden. Att å detta lån
räntorna någonsin skola betalas, är ju möjligt, men nog måste man
vara bra sangvinisk för att kunna tro, att denna bana, anlagd som
den blir alldeles utmed en segelled, under eu lång framtid skall kunna
afkasta något öfver drift- och underhållskostnaderna.

Men jag öfvergår till föreliggande betänkande. Deri säger utskottet,
att det velat fästa uppmärksamheten “på angelägenheten
deraf att, då den vid ifrågavarande jernvägsarbeten nu anstälda personal
icke, efter dessa arbetens afsilande, torde komma att finna
sysselsättning vid andra stambanebyggnader, det återstående arbetet
å jernvägen så anordnas, att den talrika personalen må kunna successivt
minskas, och på sådant sätt undvikas, att densamma vid arbetets
upphörande på en gång står utan arbete." För vanligt menniskoförstånd
är det sannerligen obegripligt, huru personalen kan minskas,
när anslaget bibehålies oförändradt; arbetet måste väl då drifvas med
samma fart och i samma utsträckning, och en lika stor personal som
förut behöfvas.

Då det är eu känd sak, att statsinkomsterna genom tullarnes
nedsättning icke oväsentligt komma att minskas, hade man kunnat

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

hafva anledning hoppas, att statsutskottet föreslagit ett mindre belopp
till den norrländska stambanans fortsättning, t. ex. det belopp, som
för några* riksdagar sedan var så godt som beslutet eller 2 millioner
kronor. Jag skall dock icke så mycket fästa mig vid detta, utan vid
något som för mig alltid förekommit såsom ett mindre välbetänkt
yttrande af statsutskottet, då utskottet säger sig “framdeles komma
att afgifva förslag om sättet för anvisande af det föreslagna anslagsbeloppet“.
År meningen med detta, att utskottet icke velat säga rent
ut, men i förtäckta ordalag antyda, att penningarne komma att upplånas,
eller är det verkligen möjligt att af tillgängliga statsmedel anvisa
beloppet? Då jag är oviss om detta, och icke kan vara med
om att bevilja ett anslag utan att veta, huru medlen skola anskaffas,
får jag med full insigt om fruktlösheten af mina sträfvanden anhålla
om proposition derom, att förevarande punkt måtte till statsutskottet
återremitteras, med uppdrag för statsutskottet att uppgifva, huru medel
för det i denna punkt tillstyrkta anslaget skola anskaffas.

Friherre Klinckowström: Jag är liksom den siste ärade talaren
ganska missnöjd med det utskottsbetänkande, som nu föreligger till
Riksdagens afgörande. Det är i många hänseenden, som jag betvifiar
rigtigheten af att forcera jernvägsbyggandet så som här sker, och
vidare anser jag mindre lämpligt, att dessa 4 millioner kronor, som
statsutskottet på grund af Kongl. Maj:ts nådiga proposition för ändamålet
begär, skulle utgå såsom statsanslag. Jag har redan vid remissen
af den kongl. statsverkspropositionen, ehuru då i förbigående,
nämnt, att, med afseende på statsverkets tillstånd och med afseende
på de nedsättningar i tullinkomster, som sannolikt blefve en följd af
den i utsigt stående suspensionen af spanmåls- och mjöltullarna, jag
ansåge det vara oklokt att nu disponera att utgå på riksstaten ett så
stort anslag som 4 millioner kronor, och föreslog jag då, att denna
summa skulle genom upplåning anskaffas. Vi känna alla tillräckligt,
att större delen af de svenska statsjernvägarne blifvit byggda icke på
anslag, utan på lån, och jag finner det vara både klokt och betänksamt
gjordt af Riksdagen att öfverlemna bördan af dessa utgifter
äfven till våra efterkommande, som då i mån af den nytta, de af
jernvägarne kunna draga, samt sin förmåga att bära kostnaden härför
äfven få vidkännas densamma. Jag skulle kunna gå ändå längre
och anse, att för ett kommande statsregleringsår endast 2 millioner
kronor blefve anvisade att upptagas genom lån. Men då det icke
finnes utsigt till att genomdrifva eu sådan mening, ty här finnes
rörande denna punkt icke någon reservation, är det fåfängt att begära
det. Undersöker man emellertid, hvad statsutskottet i denna
ganska vigtiga anslagsfråga nämnt rörande den norrländska stambanebyggnaden,
så finner man statsutskottets mening på ett ganska otillfredsställande
sätt framlagd och allt för litet omständligt motiverad.
Utskottet säger nemligen på tredje sidan af betänkandet, att “då staten
under sistlidna år genom köp förvärfvat jernvägen mellan Luleå och
norska gränsen, å hvilken banas nedre del till Gellivara en ordnad
trafik redan eger rum, har utskottet ansett det af flera skäl önskvärdt,

Anslag till
fortsättande
af arbetena å
stambanan
mellan
Vännäs och
Öfvcr-Luleä.

(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Anslag till att nämnda jernväg genom ett skyndsamt färdigbyggande af stambanaa
^°rarbetena?^ den ^ ^uleå—Gellivara-banan beläg na punkten Bödel? så snart
stambanan som möjligt sammaubindes med statens öfriga banor.11 Det hade varit
mellan intressant för Riksdagen att få del af dessa “derå skal", som stats Vännäs

och utskottet i sin vishet för oss undanhållit. Jag tror, att det är mycket
Of ver-Luleå, lätt att kasta fram påståendet, men i synnerhet svårt nog att detaljera
^<ors'''' och angifva hvilka dessa “derå skål11 äro. Då hade det blifvit för
oss, “menigheten11, om jag så får säga, möjligt att diskutera desamma
och kanske komma till en annan åsigt än utskottet. Så har det likvisst
nu icke skett. Jag kan förstå, att allting rör sig omkring malmfångsten
i Gellivara, men, mine herrar, i den följande punkten, n:o 2r
är fråga om stora kompietteringsarbeten för jernvägen, som går från
Luleå upp till Gellivara och som anlägges och tradkeras uteslutande
för malmfängsten vid Gellivara, och det synes mig nästan tidigt att
med så stora kostnader sätta den i komplett skick, innan vi ännu
veta, om staten kommer att rå om dessa malmfält. Det är numera,
tack vare Gud, ett svenskt bolag, som eger denna stora malmtillgång,,
och jag tror, att detta bolag erbjudit densamma åt staten, men ännu tror
jag icke, att någon kongl. proposition blifvit till oss ademnad rörande
inlösen af Gellivara malmberg. För inlösen häraf lär erfordras ett
belopp af omkring två och eu half millioner kronor. Då banan uteslutande
har malmbergen att tacka för sin tillvaro och desamma äfven
skulle utgöra enda skälet för banans öfvertagande af staten, borde
statsutskottet hafva tagit litet bättre reda på denna så vigtiga fråga.

Efter dessa små redexioner rörande nyttan och nödvändigheten
af att komplettera stambanan för att komma upp till ''Gellivara-banan
säger utskottet, att det “jemväl ur ekonomisk synpunkt vore en fördel,
om densamma blefve färdig ju förr dess hellre.11 Ja, mine herrar, ur
ekonomisk synpunkt, det vill med andra och klarare ord säga, att för
att få förlusten på jernvägsrevenyen minskad, är det skäl att icke
bygga många och långa jern vägar i Norrland, ty det är oss väl bekant,
att just de norrländska jernvägarna nedsatt revenyen på landets samtliga
jernbanor mot hvad den förut var, innan den norrländska stambanan
anlades.

Den tredje anmärkningen —• och det ingalunda den minsta —
som jag finner mig föranlåten framställa, har redan blifvit berörd af
den föregående talaren. Den afser sista frasen i statsutskottets ganska
knapphändiga betänkande i denna punkt. Utskottet säger nemligen:
“på grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet, som
framdeles kommer att afgifva förslag om sättet för anvisande af det
föreslagna anslagsbeloppet, hemställa11 etc. Ja, under nuvarande
förhållanden fruktar jag för, att statsutskottet får ganska svårt att
reglera riksstaten för år 1893. Att någon säkerhet icke ännu inom
statsutskottet finnes, huru medlen skola anskaffas, det finner jag ganska
förklarligt, ty det beror på så mångahanda förhållanden, hufvudsakligen
tullfrågan, att ingen menniska i verlden kan i denna stund
säga, huru dessa frågor komma att lösas med afseende på inkomsten
deraf för statskassan. Jag har under föregående riksdagar och redan

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N;o 13.

så tidigt som när den här — jag vågar säga •— norrländska jern- Anslag till
vägsfebern började i Riksdagen, i min ringa män varnat för detta
norrländska jernvägsbyggande. Man säger att dessa jernvägar iiro Stambanan
nödvändiga för att öka konkurrensen och öka välmågan i Norrland, mellan
för odlingars upptagande m. m. no. m., och icke minst för den så kallade Vännäs och
trävarurörelsen. Ja, mine herrar, redan för derå år sedan, då det var ofv^-Lulea.
fråga om denna kustbana, tog jag mig friheten nämna, att trävara- ( or s''''
transporten, med undantag af det som går på den så kallade Falu—
Getiebanan, måste till följd af prisförhållandena försiggå på de stora
elfvaraa och kommer alltid att göra det, derför att det blir billigare
än med jernväg. Dessutom går jernvägen tvärs öfver elfvaraa och
långs kusten, och trävaruforslingen från skogarna i Norrland går långs
elfvaraa ned mot kusteD, således i ungefär vinkelrät rigtuing mot
stambanan.

Hvad det beträffar, att jernvägen skulle befordra trävaruutförseln,
tror jag, att det kommer att sluta dermed, att Norrland förlorar sin
åtkomliga skogsrikedom, och i det fallet slutar Norrland med att icke
kunna bebos, ty klart är, att möjligheten af Norrlands bebyggande i
synnerhet i skogsbygderna är beroende på, om skogen står qvar och
icke utrotas. Man talar visserligen om, att Norrland genom dessa
jernvägar skulle kunna blifva, jag vill icke precis säga, ett jordiskt
paradis, men något ditåt. Jag kommer dervid snarare att tänka på
det bibliska paradiset, hvarifrån våra första föräldrar blefvo skjutsade
genom keruben med det flammande svärdet — utan arbete och kläder.

Hvad beträffar den militära delen af frågan, som jag äfven förut
tagit mig friheten angifva, då det ännu var tid att stäfja jernvägsbyggandet
i Norrland, är det min innerliga öfvertygelse, grundad —
jag vågar säga — på någon kunskap i militära ämnen, att det är
icke på det sättet, som Norrland kan lyckas att blifva försvaradt åt
oss. Hade de stora summor, som hittills nedlagts på den norrländska
banan och som blifvit i detta betänkande angifna till, jag tror, 18,165,000
kronor, användts för direkt militära ändamål för Norrlands försvar,
skulle vi i det fallet stå vida bättre beträffande Norrlands försvar än
hvad nu är fallet med våra jernvägar.

Jag blef då icke trodd, och man har, såsom den föregående talaren
sagt, med ofantlig energi sökt drifva fram jernvägsbyggandet först
till Gellivarabanan. Naturligtvis kommer det sedan att fortsättas på
andra sidan ända till Haparanda, och min öfvertygelse är, att denna
stambanebyggnad till Haparanda är ett stort misstag. För att freda
mitt eget samvete för framtiden ber jag att med några ord få framlägga
min åsigt i detta hänseende och på så sätt få den förvarad i
kammarens protokoll, ty min öfvertygelse är. att vår östra kolossala
granne, som visserligen icke behöfver mera mark och mera folk än
han eger, men deremot har största svårighet att komma ut till verldshafven
på alla sidor, trängtar efter att fä en egen hamn för militära
och kommersiella ändamål vid det stora verldshafvet.

Rysslands hela åtrå att på den södra sidan komma fram till Indiska
oceanen är icke, mine herrar, framsprungen ur begäret att få mera
folk och land, ty detta rike har öfver nog af den sorten, utan för att

N:o 13.

Anslag till
fortsättande
af arbetena ä
stambanan
mellan
Vännäs och
Öfver-Luleä.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

få en stor verldshamn för sin handel samt för militära ändamål, och
samma mål sträfvar naturligtvis denna stora östra granne att med afseende
å oss vinna uti den Atlantiska oceanen, och det finnes för honom
ingen hamn så vigtig att nå, som den s. k. Victoria-hamnen eller som
vi kalla den Ofoten-hamnen. Den är af så vigtig beskaffenhet och har ett
så ofantligt lyckligt läge både för militära och kommersiella ändamål,
att Ryssland förr eller senare måste komma dit, antingen genom vänlig
öfverenskommelse eller med vapenmagt. Och vi må sträfva emot
så mycket som helst, vi må vinna segrar på detacherade ryska trupper
inom Norrland, vi må fora kriget på ett för de svenska vapnen
lika ärofullt sätt som under det sista finska kriget, men varen öfvertygade
mine herrar, vi måste gifva vika för den ofantliga öfvermagt,
som vid ett sådant tillfälle kan och måste utveckla sig.

Den som studerat Finlands jernvägskarta — jag har en sådan
här — finner med förskräckelse, att Ryssland drager fram icke en,
utan tre olika jernvägar mot Haparanda. Den ena, den s. k. kustbanan,
är redan färdig till Uleåborg; den andra, som kommer att gå
ut ifrån Svensksund — som nu på finska heter Kotka — går rakt i
norr och har kommit ända till Kuopio och kommer att fortsättas på icke
svår terräng äfven till Uleåborg. Och dessutom finnes en tredje jernväg,
som, utgående från Wiborg, kommer att draga fram mellan de
finska sjöarne på ena sidan och Ladoga-sjön på den andra och som
redan är under anläggning o&h nått fram till ett ställe, som på kartan
kallas Joensuu, hvilket ligger uppe i norr och på finska har namnet
Pielisjoki, och denna tredje jernbana kommer att taga samma rigtning
som de 2 förstnämnda genom nordliga Finland, och alla sammanträffa
de vid Torneå. Det kan synas, som om detta vore ett tillmötesgående
mot Sverige, som vill draga sin jernväg å sin sida upp till Haparanda;
men min öfvertygelse är — och denna öfvertygelse är grundad
på mera än endast lösa antaganden —, att meningen med dessa tre
jernbanor i Finland är att kasta och till stor myckenhet kunna kasta
fram trupper i nordliga Finland. Dessutom, mine herrar, är vägen
mellan Jakobstad på finska sidan och Umeå''på den svenska så kort
öfver den s. k. Bottniska viken, att med de transportmedel, som stå
till Rysslands disposition, det för detta land är mycket lätt att kasta
en betydlig krigsstyrka på den norrländska kusten, innan vår krigsstyrelse
haft tillräcklig tid att göra några motanstalter, och sedan helt
simpelt afskära den nu ifrågavarande stambanan, hvarigenom den återstående
delen i norra delen af Norrland blefve alldeles onyttig för
oss. Också har finska landtdagens jernvägsutskott redan i februari
sistlidet år beslutit förorda en undersökning beträffande en jernvägssträcka
Uleåborg—Torneå samt anhållit, att en regeringsproposition
om banans byggande måtte vid tillfälle föreläggas ständerna.

Med sådana förhållanden för ögonen, i fäll man vill se dem, synes
det mig, som om det hade varit klokast att icke alls fortsätta något
byggande af jernvägar i Norrland, utan använda dessa penningmedel
på vida direktare anstalter för betryggande, om det är möjligt, af
Norrlands bibehållande under svenska kronan. Det finnes ett medel,
mine herrar, att göra detta, men detta medel är af, jag vågar säga,

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

internationel betydelse, och svenska regeringen kan således icke ensam
hafva bestämmanderätt i frågan; det vore att så fort sig göra låter
befästa den svaga och så vigtiga punkten Victoria-hamnen samt söka,
om det är möjligt, genom diplomatiska åtgärder få den förklarad för
neutral plats, och dessutom icke underlätta fiendtliga anslag på Norrland
genom att så att säga för deras räkning bygga våra jernvägar.
Ty kommer det till en strid och Ryssland kommer fram till denna
hamn, så, med de medel krigsvetenskapen, krigsbyggnadskonsten och
befästningskonst^! lemna oss i händerna, torde det icke beböfvas
lång tid förr än med jernbefästningar, med detacherade torn af tillräcklig
styrka en så vigtig hamn af en så stor och mägtig stat snart
kan sättas i stånd att fullt motstå en annan magts försök att inkräkta
densamma. Och den, som sett det topografiska läget af denna Ofotenhamn
med afseende å möjligheten att mot sjösidan skydda och försvara
den, finner snart, att detta alls icke är svårt att göra, hvarigenom
äfven det stora land, som har det största intresset att mota Rysslands
ockupation af hamnen, nemligen England, skulle för sent ångra
sig, att det icke i tid vidtagit några åtgärder deremot.

Således, att Olöten-hamnen sättes i fullt försvarbart skick både
mot sjösidan och de omgifvande bergen, att icke vidare draga fram
den jernväg, som nu är byggd till Gellivara, längre för att komma till
Ofoten, utan använda de penningar, de stora summor, som komma att
åtgå för stambanans framdragande till Haparanda, på direkt militära
ändamål och försvarsanstalter beträffande både vårt rörliga och fasta
försvar i Norrland, anser jag både politiskt och militärt vida vigtigare,
än att som nu skett kasta ut för denna statsreglering, mine herrar,

6,800,000 kronor på jernvägar.

Jag skulle som sagdt beträffande det i första punkten föreslagna
anslaget hafva velat begära en nedsättning till 2 millioner och att
dessa anskafiändes genom lån, men då ingen utsigt finnes till framgång
för en dylik mening, ämnar jag i denna punkt icke göra någon framställning
om ändring i hvad utskottet föreslagit, men har velat hafva
min åsigt rörande denna vigtiga fråga förvarad i kammarens protokoll.

Herr vice talmannen: Då yrkande här framstälts om åter remiss

till utskottet af den föreliggande punkten, har jag ansett mig
skyldig att hos kammaren vördsamt hemställa, att kammaren behagade
bifalla densamma såsom utskottet föreslagit den.

Jag ämnar nu icke närmare ingå på det yttrande, vi nyss hört
af den värde talaren på elfsborgsbäuken; hvad han nämnde berör icke
egentligen nu föreliggande fråga, som endast afser en fortsättning af
banan upp till Boden. Hans anmärkning mot utskottets motivering,
att utskottet icke ansett sig behöfva uttala, af hvilka skäl det vore
önskvärdt, att vi snart nådde denna punkt, vill jag dock något uppehålla
mig vid. Skälen syntes oss ligga i öppen dag och behöfde icke
uttalas, så mycket hellre som det icke var fråga om att höja anslaget
till de norrländska banorna, utan endast att bibehålla det anslag, som
nu redan under tre år utgått, vid sitt vanliga belopp. För att nå
fram till Boden fattas endast omkring 8 millioner kronors anslag. Bi -

Anslag till
fortsättande
af arbetena å
stambanan
mellan
Vännäs och
Ofver-Zuleå.

(Forts.)

N:o 13.

Anslag till
fortsättande
af arbetena å
stambanan
mellan
Vännäs och
Öfver-Luleå.
(Forts.)

Anslag till
kompletteringsarbeten
å
Luleå—Gellvvara-banan

m. m

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

faller Riksdagen i år hvad som begärts, återstår endast ett års lika
stort anslag, och man har nått Boden. Och jag vågar påstå att, om
Riksdagen förut haft intresse af att med ungefär 4 millioner om året
nå en bestämd punkt i norr, så har detta intresse, sedan staten blifvit
egare af Luleå—Gellivara-banan, ovilkorligen blifvit större i följd af
dermed förknippade ekonomiska fördelar. Ur denna synpunkt kunna
anordningar vidtagas för trafiken, så väl å Luleå—Gellivara-banan som
å den .uppåtgående banan, hvilka skulle blifva till fördel för begge.
Jag kan således icke finna något skäl, hvarför Riksdagen nu, då man
närmar sig målet, skulle minska anslagsbeloppet.

En annan ärad talare anmärkte, att utskottet icke uttalat sig om huru.
penningarna skola anskaffas. Den föregående talaren bar tydligt svarat
derpå. Förr än Riksdagen fattat beslut i de frågor, som afse de
väsentligaste inkomstbeloppen, förr än Riksdagen fattat beslut i de
anslagsfrågor, som mest inverka på budgeten, kan utskottet omöjligt
föreslå huru mycket som skall tagas af statsmedel eller huru mycket
som måste lånas. Samma uttryckssätt som i år begagnats bar alltid
användts, och jag tror icke skäl finnes att frångå denna praxis. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder framstälda
yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu
förevarande punkt hemstält och vidare derpå att punkten skulle visas
åter till utskottet; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten II.

Friherre Klinckowström: Herr talman, mine herrar! Jag ber

kammaren om ursäkt, att jag åter begärt ordet för att yttra mig äfven
i den andra punkten af statsutskottets utlåtande, hvilken ensamt berör
kompletteriugsarbeten på den af staten nyss förvärfvade s. k. Luleå—
Gellivara-banan. Denna del af utskottets betänkande är vida mer sakrik,
än den föregående punkten med afseende å nödvändigheten och
fördelarne af denna bana. Men mig förefaller, att den illusion, som
både regeringen och statsutskottet gjort sig om malmtransporten å
denna Gellivara-bana, väl mycket påminner om La Fontaines fabel om
mjölkflickan och mjölkkrukan. Jag tror nemligen, att intill dess det
visat sig, att staten kunnat på skäliga vilkor förvärfva sig eganderätt
till det s. k. Gellivara malmberg, som nu på sätt jag nyss nämnde eges
af ett bolag af icke så många personer och hvilket bolag lär vara
villigt att för 2 | millioner afyttra detsamma till staten — innan båda
statsmagterna enat sig i denna fråga, tror jag, att det är för tidigt att
på denna bana påkosta den summa af 2,800,000 kronor, som statsutskottet
bär föreslagit att upptaga såsom lån. Jag får derför i denna
punkt förena mig med de två ledamöter af Andra Kammaren, hvilka
förordat, “att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, att Riksdagen till Kongl. Maj:ts förfogande ställer
ett belopp af 1,200,000 kronor, att i mån af behof lyftas i riksgälds -

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

kontoret, för att användas till kompletteringsarbeten å Luleå—Gellivara- Anslag till
banan och till inköp af rullande materiel för densamma äfvensom till å

ersättande af de för banan under år 1891 häfda utgifter.''1 Och lår jag Luleå— Gellivördsamt
anhålla om proposition på detta reservanternas förslag. varabanan

m. in.

Herr Almgren, Fredrik: Då 1890 års Riksdag beslöt inköp af (Forts.)
Luleå—Gellivara-bauan, skedde det på så sätt, att begge kamrarne
gåfvo sitt bifall till statsutskottets tillstyrkande utlåtande. Motiveringen
till detta utlåtande var helt kort. Den hänvisade till den kongl.
propositionen och till statsrådsprotokollet; det är således på grund af
dessa uttalanden i Kongl. Maj;ts proposition och statsrådsprotokollet,
som Riksdagens beslut" i frågan måste anses vara fattadt. Men på
båda ställena påvisades alldeles bestämdt nödvändigheten af ett anslag,
beräknadt till 3,323,000 kronor, för banans sättande i fullt trafikabelt
skick. Vore förhållandena i denna stund sådana som de för två år
sedan antogos skola blifva, är det klart, att vid denna riksdag svårligen
något annat kunnat ifrågasättas, än att detta anslag skulle beviljas.
Men förhållandena hafva i någon mån ändrat sig. Af de fleste
af dem, som vid 1890 års riksdag röstade för banans inköpande, torde
det nog hafva varit betraktadt såsom ett axiom, att Gellivara-malmen
hade en stadgad marknad. Nu dragés emellertid detta i tvifvel, och
det är på grund af ett sådant tvifvel, som statsutskottet yrkat varsamhet
vid nedläggandet af ytterligare medel på banan och som statsutskottet
föreslagit en så * högst betydlig reducering i det af Kongl.

Maj:t begärda beloppet. Det kan icke nekas, att förhållandena i närvarande
ögonblick äro så ogynsamma som möjligt för att hafva dessa
tvifvel. Ty visserligen är det sant, att malmbrytningen vid Gellivara
för tillfället har ganska stora dimensioner och att kontrakt kunna uppvisas
på under 1892 betingade belopp af brytning af ända till 700
tons om dagen; men deremot fattas för ögonblicket bestämdt bevis
för att hundra tusentals tons malm äro kontraherade till vare sig export
eller transport. Under sådana förhållanden och då kammaren
lika väl som statsutskottet lärer fordra alldeles afgjorda och bindande
bevis på att de tvifvel, som i statsutskottets utlåtande uttalats, äro
häfda, synes det mig vara lönlös möda att yrka på bifall till Kongl.

Maj:ts proposition i frågan. Deremot anser jag mig böra fästa kammarens
uppmärksamhet på en annan sak, som gör, att det af statsutskottet
såsom ett maximum faststälda beloppet i sjeltva verket måste
betraktas som ett minimibelopp. Granskar man nemligen det af herr
Sundberg uppgjorda kostnadsförslaget till banans sättande i trafikabelt
skick, eliminerar man från detta förslag allt, som icke bestämdt angår
banvallens sättande i sådant skick, att den kan bära en något så när
tung malmtrafik, och eliminerar man vidare det jemförelsevis ringa belopp,
som skulle erfordras för vissa stations- och andra anläggningar,
behåller man således af detta förslag endast sjelfva kärnan, så finner
man ändå, att den summa, som erfordras för att sätta banan i trafikabelt
skick, med ett par hundra tusen kronor öfverstiger det af statsutskottet
såsom maximum uppstäda beloppet.

Om nu detta af utskottet föreslagna belopp af kammaren bifalles,

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Anslag till
kompletleringsarbeten
c
Luleå— Gellivarabanan

m. m.

(Forts.)

om det blir Riksdagens beslut, att under innevarande år banan endast
, för detta belopp skall sättas i stånd, så synes mig klart, att banan
kommer att uppvisa ett ofullständigt skick och nödvändigheten måste
göra sig gällande att komplettera den under det trafiken pågår och i
den mån trafiken utvecklar sig. Detta är ett experiment som han
lyckas; det kan lyckas, i fall trafiken endast långsamt utvecklar sig,
så att kompletteringen af banan steg för steg kan följa dess utveckling.
Men det kan också misslyckas, ty det kan hända, att i slutet af
detta eller i början af nästa år en större malmtransport erbjuder sig
på kanske ett par hundra tusen tons under ett år. Hvad blir följden?
Jo, antingen måste man tillbakavisa denna transport och går sålunda
miste om eu stor inkomst, eller också transporteras denna malmmassa
på en bana, som icke är apterad för den och som derför kommer att
kosta rätt betydligt i underhåll. Under sådana förhållanden är det
att tänka på, huruvida den sista eventualiteten är så sannolik. För
min del vågar jag icke derom yttra mig. Jag tror visserligen icke,
att denna sannolikhet är så stor, men jag vill heller icke hafva sagt,
att möjlighet dertill saknas. Deremot anser jag det vara af allra högsta
vigt för banans framtid, att förhoppningarne på dess rentabilitet uppfyllas
i det afseendet åtminstone, att den gifver ränta på det kapital,
som derå nedlagts utöfver inköpspriset; och i fall icke den sistnämnda
eventualiteten af mycket stark transport inträffar, skulle det verkligen
kunna hända, att banan icke uppfylde dessa förhoppningar, om på dess
iordningsställande nedlagts en nämnvärdt större summa än den af utskottet
föreslagna. Det är derför, herr talman, som jag ber att få
ansluta mig till statsutskottets uttalande och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fränekel: Då jag tagit mig friheten framlägga.en något

olika mening endast beträffande sjelfva motiveringen till statsutskottets
föreliggande utlåtande, skall jag bedja att få precisera min ställning
i frågan.

Jag kan då icke neka till att det sätt, på hvilket denna anslagsfråga
nu framkommit på Riksdagens bord, förefaller mig icke vara det,
hvarigenom Riksdagen blifvit i tillfälle att bedöma, hvilka utgifter som
för närvarande böra nedläggas på denna af staten förvärfvade bana.
Om jag då först går till den kongl. propositionen, finner jag, att
Kongl. Maj:t i främsta rummet lugnat Riksdagen dermed, att det anslag
af 6,750,000 kronor, som stäldes till Kongl. Maj:ts disposition för att
dermed förvärfva Luleå—Gellivara-banan, icke ännu blifvit till fullo
disponerad t, då banan nemligen inköpts för 6| millioner och de kostnader,
som dessutom voro afsedda för köpets verkställande och hvilka
beräknades till 250,000 kronor, endast uppgått till 20,000 å 30,000
kronor. I detta afseende tror jag, att de verkliga siffrorna tarfva en
korrigering. Lånet, hvilket herrarne torde påminna sig måste tagas
under ogynsamma förhållanden, var ett 4 procents lån, som staten endast
kunde skaffa till ett pris af 97| procent. Förlusten således för att
till pari återbetala detta lån torde i rundt tal kunna uppskattas till

250,000 francs eller inemot 200,000 kronor. Vidare har, sedan detta

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

lån togs, sedan liqviden verkstälts, banan varit använd på ett högst
minimalt sätt, och detta lån, som nedlagts i sin helhet på banan, har
således under ett år, om jag så får säga, legat räntelöst. Utom de
6| millioner, som betingade en ränta af 4 procent, har alltså banan,
innan detta anslagskraf framkommit, kostat staten ytterligare cirka

250,000 kronor. Jag tror således, att siffrorna angående det billigare
sätt, hvarpå staten åtkommit banan, på denna grund kunna anses böra
korrigeras, och att man icke till följd af de nämnda besparingarne
kan hafva anledning att på banan nu nedlägga mer än som af behofvet
nödvändigt anses påkalladt.

Men icke nog härmed! Den tid denna bana trafikerats har, såsom
jernvägsstyrelsen i sitt betänkande visar, redan medfört förlust; och
denna förlust skall, enligt Kongl. Maj:ts beslut af den 31 december
förlidet år, icke särskildt bokföras, utan skall jemväl drabba öfriga
trafikerade statsbanor. Denna förlust bör således också tilläggas det
kapital, som nu redan nedlagts på banan. Jag tror följaktligen icke,
att man skall anses göra sig skyldig till öfverdrift, om man säger, att
staten i närvarande stund nedlagt på Luleå—Gellivara-banan en summa
af 7 millioner kronor. Om man då vet, att denna jernväg icke förvärfvats
derför, att staten på den ville göra någon finansiel vinst, och
man ytterligare vet, att många särskilda anledningar talade för detta,
enligt mitt förmenande, lyckliga beslut, då staten beslöt sig för att ur
utländingars händer inköpa denna jernväg, så både man möjligen kunnat
tänka sig, att, då det var fråga om att komplettera denna bana och
försätta den i ett skick något bättre än det, i hvilket den lemnades,
man vid den förberedande behandlingen af det anslag som derför
äskades skulle gå till väga med den största möjliga varsamhet. I detta
fall har man icke haft rättighet att hoppas, att jernvägsstyrelsen skulle
behandla frågan annat än ur jernvägssynpunkt; och det tyckes den
ej heller hafva gjort, ty den har icke dragit i betänkande att i sin
framställning till Kongl. Maj:t begära, utom de nu af regeringen begärda
4 millionerna, ytterligare 1,800,000 kronor till ökad materiel
och till anläggningar vid Luleå, eller i rundt tal 5,800,000 kronor.

Man frågar sig då: huru är det möjligt, att man kunnat komma
till dessa siffror? Jo, det är naturligtvis möjligt, om man icke vill
underkasta denna fråga någon annan beredning än ur synpunkten att
med ett slag af denna bana söka åstadkomma en, om jag så får säga,
ideal-statsbana. För mig ställer sig saken sfi, att då staten förvärfvat
den ifrågavarande banad för helt andra ändamål, hade man nu bort
göra sig den frågan: hvilka äro de absolut nödvändiga anordningar,
som jag på detta jernvägsspår måste vidtaga för att kunna frakta
omkring hundra tusen tons malm från Gellivara till Luleå (en frakt
som visserligen icke finnes, men som är stäld i utsigt)? Går jag ut
ifrån den synpunkten, förvånar det mig, att man till grund för sitt
kraf på anslag af Riksdagen till detta ändamål lägger ett sådant
kostnadsförslag som det af herr Sundberg 1889 uppgjorda. Jag vill
visst icke klandra detta kostnadsförslag, men som herrarne torde påminna
sig, uppgjordes det för ett helt annat ändamål än det som nu
föreligger. Herr Sundberg fick nemligen uppdrag att se efter, hvad

Anslag till
kompletteringsarbeten
d
Luleå—Gellivarabanan

m. m.
(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. in.

Anslag till
kompletteringsarbeten
ä
Luleå—Gellivarabanan

m. m.
(Forts.)

som fattades för att banan skulle vara satt i komplett skick, och att
säga, hvad han på den grund ansåg, att man borde kunna betala för
banan. Om jag såsom tekniker och samvetsgrann tekniker får en så
beskaffad fråga mig förelagd, är det min skyldighet att göra kostnadsförslaget
så komplett som möjligt och min skyldighet att påvisa alla
brister som finnas att afhjelpa, innan banan är att anse såsom en
fullgod statsbana. Derigenom kommer också herr Sundberg utan några
öfverdrifter upp till eu summa af 3,323,000 kronor. I hvad mån detta
belopp kan anses vara för banans kompletterande inom de gränser,
statsutskottet förestält sig, behöfiigt eller icke, torde bäst framgå af
jernvägsstyrelsens egen utredning. Jernvägsstyrelsen har nemligen förklarat,
att då banan mottogs af staten, måste på densamma genast
nedläggas eu kostnad af 550,000 kronor för att sätta den i trafikabelt
skick. Trafiken har sedan fortfarit dels med normalt antal tåg mellan
Luleå och BodeD och dels med ett tåg i hvardera rigtningen mellan
Luleå och Gellivara. Spåret är således i sådant skick, att staten nu
kan säga, att det kan trafikeras på detta sätt; och det tyckes för
hvar och en, som har någon kännedom om dit hörande förhållanden,
att det måste vara många andra kostnader soui här upptagits, om
man skall kunna förklara, att det nu begärda anslaget skulle vara af
behofvet påkalladt. Den bana, hvars spår är i sådant skick, att det
kan trafikeras för malmtransport från Gellivara till Luleå, den banan
kan icke för komplettering af samma spår — märk väl, detta samma
spår — behöfva ytterligare öfver 3 millioner.

Statsutskottet har också i sitt betänkande åberopat ett uttalande
af nuvarande chefen för väg- och vatten byggnadsstyrelsen, då han i
augusti 1888 besökte banan, hvilket uttalande återfinnes i det betänkande,
som blifvit riksdagsmännen delgifvet beträffande köpet af Luleå—
Gelli vara-banan. Han säger: “Vid ett sådant förhållande är det obestridligen
ett rigtigt system att, såsom här skett, till en början utlägga
banan dels i tillfälliga lutningar och dels, der tidsödande arbeten möta,
såsom broar eller större skärningar, att kringgå desamma, ehuru bolaget,
må hända till följd af mindre fullständiga undersökningar härutinnan,
synes hafva gått väl långt, hvarigenom arbetena torde blifva
mer än behöfiigt kostsamma.<r Vidare har han såsom slutomdöme om
banan förklarat, att densamma i allmänhet var af god beskaffenhet
och “att icke kostnader derpå sparats, samt att hvad som å linien
Luleå—Gellivara återstår att utföra är af ringa betydelse i jemförelse
med hvad som redan blifvit gjordt, och att således all anledning'' finnes
att antaga, att banan inom kort skall på ett tillfredsställande sätt
blifva fullbordad och derefter kunna besörja den påräknade stora
malmtransporten."

Häraf torde också framgå, att öfverste Richert ansåg, att, vare
sig denna bana befinner sig i enskildes eller den befinner sig i statens
händer, densamma endast bör behandlas och anordnas för den ifrågasatta
transporten. Jag ber i det fallet få bemärka, att här icke är
fråga om vare sig lokaltrafik eller persontrafik, utan det är helt simpelt
fråga om att åstadkomma en malmtransport för möjligast billiga
pris från spårets ena ändpunkt till den andra.

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Jag tror således, för min del, att statsutskottet haft grundade
skäl att ur det nu föreslagna anslaget stryka alla sådana poster, som
man kunde anse gå utöfver detta af mig nu antydda ändamål. Faktiskt
är ju, att hade den utredning, som borde hafva legat på Riksdagens
bord då anslaget begärdes, gått i den rätta rigtningen, hade den
bort börja med en undersökning, i hvad mån utsigt kunde finnas för
att denna malmtransport verkligen skulle kunna komma till stånd.
Derutöfver hade det bort finnas en utredning, hvilka högsta fraktkostnader
denna malm kunde tåla, och hvilka åtgärder derför närmast
borde vidtagas för att göra omlastningen i Luleå så billig som möjligt,
för att på så sätt söka befordra den trafik man vill åstadkomma.
Man skulle icke i första rummet sökt åstadkomma medel för att sätta
banan i det skick, att den vore jemförlig med andra statsbanor. [
detta, som jag tagit mig friheten påpeka, ligger gifvetvis, att utskottet
deremot för sin del icke saknat skäl att tillstyrka det anslag, som
Kongl. Maj:t begärt för att öka banans materiel. Om malmtransporten
skall komma till stånd, måste ju materiel för denna transport finnas,
och någon olägenhet i afseende på förtidiga anslag för materiel,
i fäll frakten sedan icke skulle komma till stånd, förefinnes icke, ty då
norra stambanan blir färdig, kan denna materiel användas på annat
håll söderut.

Då jag således, för min de!, står på den bestämda ståndpunkt,
att redan det af utskottet nu begärda anslaget är fullt tillräckligt för
att med detsamma sätta sjelfva spåret i det skick, att en så beskaffad
malmtransport kan ega rum, och att vidare anskaffa den materiel för
ifrågavarande malmtransport, som är behöflig och att dessutom täcka
det förskott, som Kongl. Maj:t redan måst lemna för att man skulle
kunna underhålla tiafiken, har jag ansett, att motiveringen af detta
anslag bort gå i den rigtning, att man bestämdt förklarade att man
icke gifver detta anslag såsom “på hand11 för de 4 millioner, utan att
det lemnas derför att man anser, att det bör vara tillräckligt för att
med detta belopp sätta banan i det skick, för hvilket den är ämnad.
Jag har derför, såsom kammaren behagade finna, tagit mig friheten
att i sjelfva betänkandet föreslå en annan motivering, då utskottet i
sin motivering låter framskina möjligheten, att man redan inom den
närmaste framtiden kunde påräkna ett högre belopp för detta ändamål.
Jag har derför i afseende på tredje stycket uppifrån på sid.
18, der utskottet säger: “banans kompletterande utöfver hvad trafikens
ändamålsenliga bestridande och nödig trygghet fordrar bör uppskjutas1*,
ansett detta vara en fingervisning, att man en annan gång kan begära
ytterligare anslag. Jag har derför ansett, att man bör precisera
detta så: “att utskottet har ansett, att några andra arbeten å banan
utöfver hvad den ofvannämnda trafikens ändamålsenliga bestridande
och nödig trygghet för densamma fordrar icke böra komma i fråga,
åtminstone icke förr än en bestämd erfarenhet vunnits om trafikens
omfattning och beskaffenhet.“

Då jag naturligtvis i afseende å denna motivering icke ämnar
göra något yrkande, men å andra sidan anser att hvarje förändring i
det af statsutskottet nu begärda anslaget svårligen skulle kunna moti Första

Kammarens Prat. 1S9S. N:o /.?, 2

Anslag till
kompletteringsarbeten
ä
Luleå—Gelliv
arabanan
m. m.
(Forts.)

No 13.

Anslag till
Jcompletteringsarbeten
å
Luleå—Gellivarabanan

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

veras, då man icke kan ingå i kostnadsförslagets öfriga detaljer, så
skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm: Då den siste talaren icke gjorde något yrkande i
afseende å motiveiungen, återstår gent emot statsutskottets kläm endast
den af den förste talaren frainstälda anhållan om bifall till de
två reservanternas från Andra Kammaren förslag. Såsom herrarne se
af reservationen, hafva reservanterna, i stället för de af statsutskottet
föreslagna 2,800,000 kronor ansett, att utom 550,000 kronor till ersättning
af redan verkstälda utgifter och 300,000 kronor för inköp af
några lokomotiv och lastvagnar derutöfver endast behöfvas för banans
iståndsättande 350,000 kronor. Det är mig omöjligt att finna, efter
hvad beräkningsgrund reservanterna kommit till denna slutsiffra. De»
påminner snarare om Kajsa Wargs recept: “man tager efter behag14.

Skulle ett sådant beslut verkligen blifva Riksdagens, ber jag få
framhålla, att i det kostnadsförslag, som omtalades af den siste talaren,
förekommer såsom alldeles ovilkorligt en summa af 100,000 kronor
till jordlösen, som nemligen staten öfvertagit såsom eu skuld vid inköpet
af banan. Vidare tillkommer för syllar, som måste omläggas,

100,000 kronor, och sedan äro ytterligare den 5 februari utanordnade

100,000 kronor. Återstår således för hela denna långa linie 50,000-kronor, enligt reservanternas förslag, för att dermed göra de allra oundvikligaste
saker. En del stugor och hus, i hviika banvakterna i dessa
ödsliga trakter äro boende, måste något omhuldas och repareras. Det
måste äfven, såsom alla erkänna, vidtagas vissa åtgärder i afseende å
sjelfva banan. Det är derför alldeles omöjligt att inom denna summa
inskränka reparationsarbetena.

Det återstår då att se till, huruvida den af statsutskottet tillstyrkta
summan verkligen är för hög. Jag var sjelf ifrån början, då denna
fråga behandlades, af den åsigt, att den af utskottet nu föreslagna
summa kunde betydligt nedprutas. Men ju mera jag inträngde i
frågan, dess mera fann jag, att man icke vågade göra en sådan
nedsättning. Men i utskottets förslag är faktiskt en större nedprutning
gjord, än som framgår af siffrorna, till belysning hvaraf jag vill
påpeka den principiella skilnaden emellan Kong!. Maj:ts och utskottets
förslag. Kongl. Maj:t har anhållit om en summa af 4 millioner kronor
för banans “försättande i fullständigt skick11-. Statsutskottet har tillstyrkt
endast 2,800,000 kronor. Men detta är icke hufvudskilnaden,
utan skilnaden är den, som af den föregående talaren blifvit så starkt
betonad. Det har nemligen inom utskottet ansetts, att denna bana
bör betraktas och behandlas såsom en, om jag så må säga, grusbana.
Den bör icke sättas i ett fullständigt skick, men den bör å andra
sidan sättas i sådant skick, att icke svenska staten utsätter sig för
att, när svenska medborgare begära att kunna komma fram med sin
malm på densamma, det icke skall finnas möjlighet för dem att gorå
detta. Det af statsutskottet föreslagna beloppet är ingalunda gifvet
såsom eu summa, den der skall under alla eventualiteter utgå, utan det
är gifvet såsom ett, om jag så må kalla det, förslagsanslag för att, om
ock när behof framspringa,'' kunna af jernvägsstyrelsen användas för

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

att tillfredsställa detta behof. Deri ligger den stora principiella skilnadeu
emellan Kongl. Maj:ts och utskottets förslag. Den siste talaren
har i sin afvikande mening i afseende å motiveringen sökt bestämdt
uttala detta. Men han kan icke anse att vi inom utskottet uttalat
något annat, då han i sin motivering säger ‘‘den ofvannämnda trafikens
ändamålsenliga bestridande1'' etc., d. v. s. den trafiken tillstyrker
han, men just på grund af hvad förut inom utskottet har uttalats.
Således är det äfven enligt hans mening tydligen uttaladt i utskottets
betänkande, att detta anslag bör begagnas på detta vis.

Jag vill tillägga en sak i denna fråga: Herrarne minnas allt för
väl, att bland de många anledningar, som förefunnos för inköpandet
af denna bana, betonades särskilt den, att mall ansåg, att genom den
då gifna koncessionen och genom höga frakttaxor jernvägsbolaget
skulle kunna hindra vår svenska malm att nedföras till dem, som
önskade få den, och hindra dem, som voro der uppe, att sälja sin malm.
Mig synes det föga ädelt, om man skulle göra, som den förste talaren
menade, strypa till och omöjliggöra för de svenske män, som ega dessa
malmberg, att kunna få nedfrakta sin malm, för att sedan få köpa
desamma. Detta anser jag, för min del, ingalunda vara ett staten
värdigt beteende, frågan må sedan förekomma om inköp eller icke
inköp. Men fritt må den då behandlas; mig förefaller det motbjudande
att för realiserande af en sådan tanke sätta press på nuvarande
egarne af malmen. Jag tror derför, att statsutskottet har
iakttagit nödig varsamhet och försigtighet i detta fäll och på samma
gång funnit en sådan siffra, som man kan stå till svars för och som
icke omöjliggör sjelfva saken.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Berg, Lars: Med anledning af den näst föregående tala rens

yttrande ber jag endast att få fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att hans anmärkning i afseende på frågans bristande utredning
icke är fullt befogad. Den utredning, som såväl jernvägsstyrelsen som
utskottet förebragt, innebär nemligen fullständiga beräkningar såväl
för banans sättande i ett fullfärdig! skick som äfven för dess sättande
i ett mindre fullfärdig! men dock för en lättare trafik tillfredsställande
skick. Den omständighet, som bland annat anförts såsom
bevis på en bristfällig och otillförlitlig utredning, att nemligen densamma
redan vore ett par år gammal, är af så mycket mindre betydelse,
som den man, hvilken uppgjort denna beräkning, sedan dess
flere gånger varit i tillfälle att på platsen kontrollera densamma.
Han har äfven sedan dess yttrat sig i denna sak. Dessa beräkningar
äro således af samma person flere gånger kontrollerade och
måste således anses vara, så vidt möjligt, tillförlitliga.

Hvad som vidare anförts för att bevisa, att banan skulle behöfva
en mindre summa för att sättas i tillfredsställande skick, och som
äfven utskottet åberopat för sin motivering, att nemligen chefen för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i sin berättelse öfver verkstäld
besigtning af banan år 1888, skulle hafva sagt, att så mycket vore
på banan åtgjordt, att det, som återstode att göra, vore af ringa be -

Anslag till
kompletteringsarbeten
ä
Luleå— Ge llivarabanan

m. m.

(Forts.)

N:o 13. 20 Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Anslag till tydelse, så har ovilkorligen nämnda utlåtande missuppfattats. Ty detta
komplette- ° yttrande gafs under den då rådande föreställningen, att ingenting vore
TLuleå—GMi- ^gjordt uppe vid banan, och att denna icke ens på lång tid vore
varabanan möjlig att trafikera. Han fann eu bana, visserligen provisionel, men
m. m. likväl spikad och farbar med lokomotiv samt försedd med rullande

(Forts.) materiel. Under sådana förhållanden och med kännedom derom, att
terrasseringskostnaderna på stambanorna icke i regeln uppginge till
mer än 25 å 30 procent af hela anläggningskostnaden, kunde det
här med fog påstås, att, då banan var railslagd och körbar, det hufvudsakliga
var gjordt, i jemförelse med hvad som återstod att göra. Men
ingalunda bevisar detta, att eu 20 ! mil lång bana, som är provisionelt
utlagd, icke skulle behöfva 8,300,000 krouor för att blifva sådan,
att den kan för trafik öppnas samt att den kan motstå tidens åverkan
och utan allt för dryga utgifter underhållas.

Skulle icke utskottets förslag blifva antaget, kommer nemligen
banan att befinna sig i ett så underhaltigt skick, att den blir svår
och dyr att underhålla. Redan från den synpunkten måste man yrka
på, att den ställes i ett sådant skick, att förekommande transporter
derå kunna utföras, samt att den blifver möjlig att utan öfverdrifna
kostnader vidmagthålla.

Jag skall be att få tillägga, att i orterna der uppe hade man gladt
sig åt att banan öfvergått från utländska till svenska händer, synnerligast
som man förut haft all anledning att klaga öfver den brist på
förutseende, på intresse och kapital, äfvensom på de ständiga omskittningar,
som oafbrutet följde banans byggande. Man helsade derför
med glädje den dag, då svenska händer, i synnerhet då de voro ombud
för svenska staten, togo hand om banan. Samtidigt höjdes dock många
röster, att svenskarne ofta äro mindra energiska och mindre kapitalrika
och äfven mindre insigtsfulla än de utländska. Kanhända, sade
man, komma nihilistiska tendenser att göra sig gällande inom styrelsen
för banan, i fall den öfvergår i svensk ego. Kanhända lemnas
banan utan nödig vård. Skulle Riksdagen nu förvägra nödiga föreslagna
medel, då skulle dessa olycksprofetior besanna sig. Jag är dock
förvissad om, att Första Kammaren icke genom sitt blifvande beslut
skall gifva anledning till att något sådant kommer att ske. Jag är
förvissad om att Första Kammaren åtminstone skall bifalla utskottets
förslag, hvilket jag anser vara mycket knappt tilltaget, men hvartill
jag, som helst ville förorda Kongl. Maj:ts proposition, dock anser mig
härvid böra yrka bifall.

Herr Reuterswärd: Jag skall icke] inlåta mig på sjelfva frå gan.

Det är endast emot de motiv, som framlades af den ärade talaren
på uplandsbänken, som jag måste protestera, i fall dessa motiv
legat till grund för statsutskottets framställning i detta hänseende.
Han sade nemligen, att svenska medborgare egde rätt begära, att
staten skulle forsla fram deras malm hvarthän de önskade. Jag undrar
hvar detta står skrifvet! Gör man det till regel, skulle vi bergsbruksidkare
litet hvar vilja inkomma med begäran, att staten hjelper

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

oss att bygga de jernvägar, som vi behöfva för att forsla fram vår
malm.

Sedermera yttrade samme talare, att det skulle vara föga ädelt
af svenska Riksdagen att lägga hinder i vägen för att, om ett inköp
af dessa malmfält skulle ifrågakomma, de ej måtte blifva för högt
betalda. Hvar står det skrifvet, att något sådant skall komma i fråga?
Man har visserligen hört talas derom, men någon kongl. proposition har
icke i detta hänseende aflåtits. Dessutom får jag säga, att oädelt kan
det väl icke kallas, för hvar och en som ställer sig på den ståndpunkten,
att icke kasta bort millioner kronor, förrän det ar absolut
nödvändigt. För min del skulle jag ingenting hafva emot att, såsom
sagdt, detta anslag blefve nedsatt, och att statsutskottet ännu en gång
toge denna fråga under ompröfning. Att sätta i fråga något högre
belopp än det, som förordades af talaren på stockholmsbänken, tycker
jag icke kan komma i fråga. Jag kan icke föreställa mig, att det
skulle vara nödvändigt att under år 1893 nedlägga ända till 3 millioner
kronor på denna bana. Om dessa millioner fördelades på åren
1894 och 1895, tror jag icke att någon stor skada deraf skulle
uppkomma. Det är väl sant, att här är meningen att till hufvudsaklig
del begagna sig af lånta medel. Men, mine herrar, lånta medel
skola också återbetalas med statsmedel. Min öfvertygelse är den, att,
när man kommer derhän, att budgeten för 1893 skall uppgöras, såväl
stats- som bevillningsutskottet skola hafva det ganska brydsamt att
få debet och kredit att gå i hop. Om besparingar i dessa utgifter
kunna göras, vore det mig särdeles kärt. Jag har, för min del, ingenting
emot, att frågan återremitteras till statsutskottet.

Herr Tamm: Jag skall blott be att, med anledning af den

siste ärade talarens yttrande, få säga, att jag aldrig gjort ett sådant
uttalande, att staten skulle vara skyldig att framforsla malm. Jag
sade endast, att staten icke eger rättighet att för några biafsigter
hindra detta. Jag anser sådant icke vara ädelt och jag har trott mig
ega rätt att taga upp denna sak, enär den förste talaren temligen tydligt
betonade detta, då han talade om inköpet af banan. Det var
honom jag svarade och jag ansåg mig ega rätt att svara, när en enskild
ledamot framlägger ett förslag om inköp, äfven om det icke förekommit
i någon kongl. proposition. Jag fortfar att säga, att jag anser icke
sådant beteende vara ädelt, att man säger, att staten icke skall värna
om trafiken, så att malmen kan komma fram, förrän staten får berget
i sina händer.

Dessutom vill jag påpeka, att den talare, som citerades från
stockholmsbänken, ingalunda gjorde yrkande på någon annan summa
än den, som statsutskottet föreslagit. Jag kan icke förstå den hårfina
skilnaden i hans motivering och i statsutskottets. Statsutskottet säger,
att banans kompletterande skall uppskjutas “till dess11. Reservanten
säger, att andra arbeten må icke verkställas “förrän“. Jag kan icke
finna den fina skilnaden härutinnan. Jag tror också att det är svårt
för andra att finna den. Han gjorde emellertid intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Anslag till
konipletteringsarbeten
å
Luleå—Gelliv
arabanan
in. m.

(Forts.)

N:o !3.

Anslag till
komplettering
sarbeten ä
Luleå—Gellivara-banan

7)i. m.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars. f. m.

Herr vice talmannen: Jag begärde ordet nyss, då en ärad

talare orätt uppfattade det yrkande, som gjordes af talaren på stockholmsbänken.
Den föregående talaren har dock redan påvisat, att talaren
på stockholmsbänken icke yrkade annat än bifall till det, som
statsutskottet har framlagt till kammarens godkännande. I likhet med
föregående talare ber jag få säga, att jag icke fattar skilnaden mellan
den motivering, som framstäldes af talaren på stockholmsbänken, och
utskottets. Jag tror, att vi velat samma sak, och jag anser, att utskottets
utlåtande bestämdt nog uttalar, hvad utskottet ansett vara det
vigtigaste. Vid behandlingen af denna fråga har det nemligen synts
utskottet vara det hufvudsakligaste att få fram, huru utskottet ansett
att denna bana borde anordnas för att kunna fylla sitt ändamål och
icke kosta mera än hvad detta ändamål fordrade. Motiveringen blef
derför hufvudsaken, och utskottet har på ett kraftigt och oförtydbart
sätt uttalat hvad utskottet menat, att man nemligen icke skulle på
denna bana lägga ner mera penningar, än som för ändamålet ovilkorligen
kräfvas, samt att allt, som nu kan uppskjutas, skulle uppskjutas,
och att man i framtiden får se till, hvad ytterligare bör ifrågakomma.
I samma mån som trafiken framdeles sväller ut, skulle således Riksdagen
besluta om nya anslag, då framställning gjordes derom. På
samma gång utskottet sagt detta, har utskottet ansett det vara statens
ovilkorliga skyldighet att, då staten en gång köpt banan, sätta densamma
i sådant skick, att den fyller det med banan afsedda ändamålet.
Jag tror icke, att det vore fullt lämpligt och icke heller staten
värdigt att först köpa en bana och sedan icke sätta denna bana i ett
sådant skick, att den kan fylla sina förbindelser, utan låta densamma
befinna sig i ett sådant tillstånd, som, om banan vore enskild, måhända
skulle gifva anledning till stränga anmärkningar ifrån statens sida.

Det är svårt för ett riksdagsutskott att bestämdt säga, att det
och det beloppet erfordras för att det och det ändamålet skall kunna
vinnas. Med anledning deraf är också hela anslaget stäldt mera såsom
ett kreditiv för att i mån af behof utgå. Hufvudsaken är att bestämma,
huru man vill anordna det hela, samt att kostnaderna derför skola
utgå först i den mån de af förhållandena påkallas. Summan är härvid
af utskottet så beräknad, att, om trafiken sväller ut och det skulle
visa sig att behof förefinnes i den ena eller den andra rigtningen,
Kongl. Maj:t då icke befinner sig i den ställning, att han måste neka
att taga emot denna trafik, emedan det fattas penningar för nödiga
anordningar. Utskottet har velat ordna frågan på detta sätt, och jag
tror, att den väg, som utskottet i detta fall valt, är den rätta. Det
af reservanterna föreslagna lägre beloppet torde icke kunna sätta banan
i det skick, hvari den bör vara. 550,000 kronor äro redan, såsom det
anföres i den kongl. propositionen, anvisade för de allra första åtgärderna
för att banan skulle kunna öppnas för trafik. Jag kan tillägga
att ytterligare 100,000 kronor för samma ändamål lemnades under
nästlidne februari månad. Det är således redan 650,000 kronor. Efter
reservanternas förslag skulle, sedan ersättning härför är lemnad och
inköp af nödig rörlig materiel blifvit gjord, återstå endast 250,000
kronor af hela anslaget. Om man ser på kostnadsförslaget, hvad som

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

behöfves för att utdika och grusa banan, och då man vet, att trafiken
på en bana, som icke är ordentligt afdikad och tillräckligt belastad,
är en dyrbar affär, emedan man på en sådan bana förstör,både materiel
och rails m. m., synas mig alla skäl tala för, att man icke bör
•sätta beloppet så lågt, att det icke kan uppfylla sitt ändamål.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels bifall
till hvad utskottet hemstält, dels, af friherre Klincliowström, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innefattades i herrar A. P. Danielsons
och N. Peterssons vid denna punkt afgifna reservation, dels ock
att punkten skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

- Votering begärdes, i följd hvaraf herr talmannen hemstälde, huru
vida kammaren ville antaga återremiss till kontraproposition i nämnda
votering, samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja.

Herr Berg, Bars, yrkade emellertid votering jemväl angående
kontrapropositionens innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till statsutskottets
i punkten II af utlåtandet n:o 25 gjorda hemställan kontrapropositionen
skall innehålla återremiss, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering antagits
godkännande af det förslag, som innefattas i herrar A. P. Danielsons
och N. Peterssons vid denna punkt afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—35;

Nej—87.

På grund häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Anslag till
kompletteringsarbeten
å
Luleå—Gellivara-banan

m. m.
(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Ifrågasatt
statsunderstöd
åt norra Södermanlands

j e mvägs aktiebolag.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten II af
sitt utlåtande n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag, som innefattas i herrar A. P..
Danielsons och N. Peterssons vid denna punkt afgifna reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—90;
Nej—35.

Herr talmannen tillkännagaf, att ^anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 8 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning
af väckta förslag dels om statsbidrag till enskilda jern vägsanläggningar
och dels om nedsättning af räntan å de till dylika jernvägsanläggningar
lemnade låneunderstöd af statsmedel.

Punkten I.

Friherre Klingspor: Här föreligger en rätt ovanlig fråga. Det

är nemligen en jernväg, hvars intressenter för några år tillbaka hafva
blifvit nekade koncession på denna bana. Sedermera hafva de kommit
fram med förslag i annan form och fått koncession. Anledningen,
hvarför koncession har nekats af regeringen, har varit den att banan,
som går genom norra Södermanland från Eskilstuna fram till Södertelje,
har af alla myndigheter ansetts vara af synnerligt stor betydelse
företrädesvis för vårt försvar. Genom denna bana från Eskilstuna
till Södertelje erbjuder sig en transportväg för truppsammandragning
kring hufvudstaden af mycket stor betydelse. Vi veta att redan för
20 år sedan ansåg generalstaben, att trakten kring Eskilstuna var i
detta fall af framstående betydelse, och att en direkt jernväg derifrån
till Södertelje skulle i synnerligt hög grad blifva en insats i hufvudstadens
försvar. Det framhölls redan då, huru som endast ur denna
synpunkt man borde bygga en jernväg till Södertelje. Och vi veta
vidare, att ju mindre den lefvande försvarskraften är ho3 ett land,

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

desto nödvändigare är det att kunna hastigt förflytta de trupper, som
finnas. Ur den synpunkten var det mycket välbetänkt af regeringen
att vägra koncession, då jernvägeu föreslogs att läggas olikspårig mot
de jernvägar, som den berörde med sina båda ändpunkter. Hvar och
en, som något känner till jernvägsförhållanden, vet, att så snart en
jernväg isoleras medelst annan spårvidd, förlorar den nästan all betydelse
för industriella behof. Man kan säga, att en smalspårig jernväg
på denna trakt har nästan ingen betydelse, och att ändra en
smalspårig bana till bredspårig kostar nästan lika mycket som en ny
bana. Det experimentet har staten varit med om och vet hvad det
kostar. Nu är den ort, som banan genomlöper, af sådan beskaffenhet,
att man rimligen icke kan sätta i fråga, att denna ort skulle för sina
egna kraf behöfva anlägga en dyrbarare jernväg än eu smalspårig.
Man har visserligen sagt, att anledningen till koncessionens nekande
skulle bestått uti att förslaget i afseende å vissa tekniska förhållanden
lemnade åtskilligt öfrigt att önska, och att, i händelse ett bättre förslag
om smalspårig jernväg framkommit, regeringen skulle lemnat
koncession på banan. Det må nu vara sant, att det smalspåriga förslaget
i sig sjelft kanske icke var så godt, men om det än varit aldrig
så godt, så torde likväl generalstabens tungt vägande skäl bestått lika
fullt och varit lika afgörande i detta afseende.

\''i stå alltså inför det förhållande, att ur det allmännas synpunkt
det vore olämpligt eller till och med skadligt att här bygga eu smalspårig
jernväg. Den ort banan genomlöper har icke sådana förutsättningar
ur trafikens synpunkt, att den ökade kostnad på en eller en
och en half million, som omläggning till bredspårig skulle medföra,
kunde af dessa förhållanden vara betingad — en så stor uppoffring
från en ort kan man ej begära. När alla i ärendet hörda myndigheter,
Konungens befallningshafvande i länet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
chefen för generalstaben samt domänstyrelsen enstämmigt
betonade önskvärdheten att få banan till stånd och få den byggd med
samma spårvidd som statsbanan, uppstod naturligt nog hos jernvägsbolaget
den tanken att, då alla myndigheter framhållit krafvet på att
få banan byggd på det dyrbarare sättet, det läge nära till hands, att
Kongl. Maj:t skulle finna utväg att hjelpa bolaget att genomföra jernvägsbyggandet
på ett sätt, som tillfredsstälde såväl lokalintressena
som det stora intresset.

Det kan ju vara sant, att en sådan sak är vådlig att kasta sig
in på, och att motionen i sak ej kan accepteras af Riksdagen, utan
att en dylik framställning bör komma från Kongl. Maj:t. Om så sker,
borde frågan, som blifvit så väl förberedd, och efter de yttranden, som
af samtliga myndigheter afgifvits, också kunna bifallas. Jag har derför
ansett, att antingen skulle i motiveringen intagas det yttrande,
som återfinnes i friherre von Krsemers reservation, hvilket betonar att
enda anledningen, hvarför anslaget för närvarande icke kan bifallas
af Riksdagen eller tillstyrkas af statsutskottet, skulle vara att icke
Kongl. Maj:t framkommit med proposition i saken, eller ock en återremiss
ega rum, hvilket senare jag dock fruktar ej skulle föranleda
till någon åtgärd.

Ifrågasatt
statsunderstöd
åt norra Södermanlands

jernvägsaktie~
bolag.
(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

ifrågasatt Hvad nu beträffar den form, under hvilken det ifrågavarande

^äTnorra^Sö1 ans^aSe^ skalle lemnas, hafva motionärerna framhållit önskvärdheten
dermanlands att ^et antingen lemnades såsom statsanslag eller såsom aktieteckjemvägsaktie-
ning. Enligt min åsigt vore här eu aktieteckning från statens sida
bolag. ganska gynsam. "Vi hafva ofta hört den åsigten framhållas, att
(Ports.) staten borde vara egare till de vigtigare förbindelsegrenarna. Om staten
nemligen är aktieegare i en sådan bana, är det lättare att framdeles
öfvertaga banan, om dertill gifves anledning. Under alla förhållanden
har ju staten här ett meddelegareskap i banan, hvilket alltid kan vara
till nytta.

Jag anhåller, på grund af hvad jag nu haft äran andraga, att få
uttala den önskan, att motiveringen kommer att redigeras i öfverensstämmelse
med friherre von Krsemers reservation.

Herr Boström, Filip: Ehuru utsigterna att få statsutskottets

förslag ändradt i denna kammare äro svaga, vill jag dock yttra några
ord. Utskottet har i sin motivering framhållit, att “en afvikelse från
den med ytterst få undantag följda grundsatsen, att staten icke bör
med anslag utan återbetalningsskyldighet understödja enskilda jernvägsanläggningar",
icke bör här ifrågakomma. Jag skall i anledning
häraf bedja att få för kammaren omförmäla de fäll efter år 1869, då
sådana undantag egt rum. År 1869 beviljade Riksdagen för Nässjö —
Oskarshamns-banan ett tillskott af kontant 1,000,000 kronor, derefter

500,000 till Halmstad—Nässjö-banan, 1,000,000 till Karlskrona—Vexiöbanan,
som dessutom fick 30,000 kronor från annat håll, samt slutligen
Dalslands-banan 1,000,000 kronor.

Anledningen att staten i dessa fall gjort undantag från den regel,
som med rätta varit fastslagen, har naturligtvis varit strategiska skäl,
och hvad det beträffar, så synes det utlåtande, chefen för generalstaben
i denna fråga afgifvit, vara synnerligen starkt. Han förklarar nemligen,
"att af alla tänkbara operationslinier i hela riket torde knappast någon
hafva större sannolikhet att vid ett fiendtligt anfall komma till användning,
än just denna.1''

Dessa uttalanden och den stora betydelse denna jernväg kommer
att få i militäriskt hänseende gjorde, att Kongl. Maj:t, i sammanhang
med koncessionens beviljande, skärpte vilkoren så betydligt. Jag ber
att få fästa uppmärksamheten på hvad motionären säger på sid. 4
i motionen, då det talas om de af chefen för generalstaben för koncessionens
beviljande uppstälda fordringar, ''■''■att mötesstationer för militärtåg
anordnas på ett afstånd af högst 14 kilometer från hvarandra,
att vattentillgång beredes tillräcklig för en trafik af 16 tåg om dygnet
i hvardera rigtningen" o. s. v.

Jag skall icke besvära kammaren med att uppläsa det utförliga
utlåtande i ämnet, som af sistnämnda myndighet lemnats, men vill
blott betona, att just dessa omständigheter hafva gjort, att banan anlagts
med mycket större kostnad, än trafiken i denna trakt kräfver.
Jag har här i min hand ett af kontrollerande ingeniören vid jernvägen
afgifvet utlåtande, deruti han förklarar, att medan den utstakade banan
vid Mariefred skulle medföra en årlig förlust af 10,000 kronor för

Onsdagen den 9 Mars, f. m. 27

trafikens skötande, så skulle, om denna bandit nu omlägges med en
kostnad af 170 å 180,000 kronor, en ofantligt stor fördel vinnas för
hela företagets rentabilitet.

Derjemte må betonas, att å det förslag till jernväg i dessa trakter,
hvilket för några år sedan framlades till regeringen, vägrades koncession
på den grund, att den projekterade jernvägen ansågs ej vara af
något militäriskt gagn för landet. Af det förslag, som då framkom
och det, som nu gjorts, framgår, att kostnaden för banans ombyggande
i öfverensstämmelse med statens kraf belöper sig till 1,074,000 kronor,
under det att en smalspårig bana till fullo motsvarat ortens trafikbehof.
Under sådana förhållanden måste de skärpta vilkor, som nu anbefalts,
blifva för bolaget synnerligen betungande.

Jag har, som sagdt, ringa förhoppning att Första Kammaren, lika
litet som Andra Kammaren, kommer att tillstyrka bifall till motionärernas
förslag, men jag beklagar att motionärerna ej framstält sitt
förslag i den rigtningen, att ett lån, icke Trån den fond, som för detta
ändamål är anslagen, utan från riksgäldskontoret skulle lemnas till
detta företags hjelp.

Om en sådan framställning hade gjorts, skulle utsigterna till framgång
varit högst olika mot hvad de nu äro.

Då jag från denna plats nyligen haft anledning uttala mig mot
en subvention, som af regeringen blifvit föreslagen till ett enskildt
företag, och jag ej bör afvika från den ståndpunkt jag då intog, hvilket
skulle kunna synas inkonseqvent, kan jag icke yrka bifall till motionärernas
förslag, men vågar påstå, att de uttalanden, som blifvit gjorda
af alla i ärendet hörda myndigheter, tala för att något understöd i
ena eller andra formen borde lemnas detta jernvägsföretag.

Herr Tamm: Ehuru icke något yrkande blifvit gjordt i afseende
på det slutresultat, hvartill utskottet kommit, hafva dock af de föregående
talarne yttranden fälts, som kunna tåla vid någon modifikation.

Med mycken styrka hafva blifvit framhållna de militära fordringarna
såsom grund för bifall till motionen. I anledning häraf ber
jag att få uppläsa ett utdrag ur en kongl. skrifvelse till fullmägtige i
riksgäldskontoret af den 6 november 1891. Det lyder i transsumerade
delar sålunda: “Med bifogande af en utaf distriktschefen, majoren
m. m. G. Lindqvist gjord sammanställning af kostnaderna för meranämnda
jernväg och bibanor enligt den meddelade koncessionen, hvilken
sammanställning upptoge kostnaden för anläggningen till 3,564,700
kronor, samt med uppgift att vissa i koncessionen af militära skäl föreskrifna
anordningar föranledde cn ökad kostnad af minst 35,300
kronor, anhållit, att oss täcktes bevilja bolaget ett mot halfva anläggningskostnaden,
3,600,4)00 kronor, svarande lån å 1,800,000 kronor."

Denna “ökade kostnad" torde ej vara af den betydelse, att vid
densamma något större afseende bör fästas; ty Kongl. Maj:t grundade
sitt första afslag dock egentligen på de uttalanden, som gjordes 1883
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt generalstaben, nemligen att
den föreslagna banan både för ringa trafikförmåga äfven för ortens
eget behof, att alla banor i Mälare-jernvägssystemet redan voro bred -

N:o 13.

Ifrägascitt
statsunderstöd
åt norra Södermanlands

jeimvägsakt/iebolag.

(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt
statsunderstöd
åt norra Södermanlands

jcmvägsaktiebolag.

(Forts.)

28 Onsdagen den 9 Mars, f. m.

spåriga, och derför borde denna såsom en hufvudbana äfven göras bredspårig,
samt att de tekniska anordningar, som föreslagits, voro mindre
tillfredställande. Sålunda eger man ej rätt att åberopa uteslutande
militära skäl, då de tekniska och ekonomiska voro af så stor vigt, när
Kongl. Maj:t vägrade koncession på banan.

Jag ber dessutom att i detta fäll få framhålla, att det är ej blott
en kontant lånesumma, hvarmed staten understödjer ett dylikt jernvägsföretag.
Staten har rätt att uppställa fordringar i flerfäldiga hänseenden,
då den meddelar koncession, ty den gifver faktiskt monopol
på trafik vid koncession af en bana. Staten får vidare, såsom i detta
fall, vidkännas en ej obetydlig nedsättning i sin egen trafik genom den
förlust i trafikinkomster, som är att emotse på linien Södertelje—Flen,
så att staten gör nog andra uppoffringar, fast dessa ej blifvit särskilt
uttalade i sifferform, och det må väl för öfrigt under sådana förhållanden
få anses berättigadt, att staten tänker något äfven på sina egna
intressen. Om man, såsöm de hvilka motionerat och äfven den
talare som nu begärde ordet, uppställer som grundsats, att staten skall
betala de kostnader, som gå utöfver ortens eget behof, befarar jag att
man i de allra flesta fall skulle anse sig blott hafva behof af ‘•Kostasystemet“,
och sedan skulle staten få betala skiluaden. Då slutligen
frågan faktiskt varit under Kongl. Maj.-ts pröfning, men regeringen ej
ansett skäl att framlägga något förslag deri, får jag hemställa om bifall
till statsutskottets förslag.

Friherre von Kraemer: Ehuru mantals- och skattskrifven i

Södermanland och således, såsom det officielt heter, derstädes boende,
tror jag mig dock kunna konstatera, att jag i förhållande till den nu
under behandling varande frågan är fullkomligt opartisk. Den egendom
jag innehar ligger nemligen bredvid Flen och kan således icke hafva
något gagn af den nu föreslagna jernvägslinien. Snarare skulle man möjligen
kunna förutsätta ett, ehuru obetydligt, indirekt ogagn af densamma,
emedan man skulle kunna tänka sig, att trafiken vid Flen
skulle bli något mindre liflig, och till följd deraf kanske mindre skäl
förefinnas att der göra anordningarne fullständigare. Detta kan emellertid
icke hindra mig att betrakta frågan från dess allmänna synpunkt;
och, när jag det gör, har jag icke kunnat annat än på det
högsta beklaga det slut, hvartill utskottet kommit.

Här är redan af föregående talare påpekadt det militära gagnet
af en bredspårig bana. Det gäller nemligen att i det afgörande ögonblicket
komma från flera olika håll med truppkolonner för att kunna
vara närvarande på slagfältet då det gäller. Det är icke något ovanligt
under fälttåg, att den ena parten haft att disponera t. ex. 100,000
man, men ej kunnat på slagfältet uppträda med mer än 30—40,000
man. Och de stora fältherrarnes öfverlägsenhet har ofta bestått i
förmågan att förstå att så kombinera rörelserna, att de haft med sig på
slagfältet hela sin disponibla styrka. Men en sådan anordning befrämjas
i högsta grad just genom att ega flera jernvägsiinier. Trafikhinder
kan ju inträffa på den ena linien.

Hvad herr Tamm här sagt och genom uppläsande af en handling

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

sökt styrka, att nemligen de militära fordringar, som stälts på denna Ifrågasatt
bana, icke skulle öka kostnaderna med mer än 35,000 kronor, torde icke
vid närmare granskning hålla stånd. Det är blott de i chefens för ''^ermanlands
generalstaben afgifna yttrande uppräknade saker, nemligen att mötes- jemvägsaktiestationer
för militärtåg skulle anordnas, att vattentillgång skulle bere- bolag.
das för 16 tåg om dygnet i stället för endast ett par, att skenorna (Forts.)
skulle förses med dubbla vinkelskarfjern och några andra dylika små
fordringar — det är blott dessa, som öka kostnaden med 35,000 kronor.

Men den ärade talaren glömde bort den stora ökningen, som orsakas
deraf att banan just för de militära behofvens skull måste byggas
bredspårig i stället för smalspårig. Det står således fast, att de fordringar,
man uppstält på banan, öka kostnaden med 1,171,000 kronor,
och när man dertill lägger de 35,000 kronorna, blir det omkring

1,200,000 kronor, hvarmed kostnaderna derigenom ökas. Detta torde
icke vara möjligt att resonnera bort.

Att staten skulle gifva sig in på att biträda i kostnaden för en
enskild bana, är icke heller alldeles korrekt sagdt, ty motionärerna
hafva såsom sitt egentliga förslag förutsatt, att staten skulle taga aktier
och således erhålla andel i banan, hvilket ju innebär någon säkerhet
för de deri nedlagda penni ngarne tillika med säkerhet för att
kunna inverka på banans skötsel och förvaltning.

I likhet med ett par föregående talare har jag dock ingen förhoppning
om att här kunna åstadkomma en direkt förändring i det
slut, hvartill utskottet kommit. Men jag har funnit högst oberättigadt
det sätt, hvarpå utskottet motiverat detta sitt slut. Utskottet säger,
att det “har icke funnit sådana skäl i denna fråga anförda" o. s. v.

Hvad vill då utskottet ha för skäl anförda, när af Kongl. Maj:t hörda
myndigheter: väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, chefen för generalstaben,
arméförvaltningen, domänstyrelsen, jernvägsstyrelsen — alla enstämmigt
på det allra uttryckligaste tillstyrkt? Hvilka bättre och mera verkande skäl
kan man bjuda? Jag kan icke förstå det. — Vidare talar utskottet om en
grundsats, “att staten icke bör med anslag utan återbetalningsskyldighet
understödja enskilda jernvägsanläggningar". Hvem har af utskottet begärt
ett sådant principbetänkande? Eu föregående talare har dessutom
redan anfört exempel på att sådant understöd ej sällan förekommit.

Ehuru således med de stora anspråk, som nu ställas på statskassan
i och för jernvägar, det som sagdt ej för ögonblicket torde vara
någon utsigt att kunna — huru talande skäl än anföras derför — få
något direkt bidrag till denna bana, synes det mig oberättigadt och
origtigt handladt ej blott mot denna bana utan mot det allmännas intresse
att äfven söka afklippa all utväg för att i framtiden, i fall de
ekonomiska omständigheterna då ställa sig gynsammare, erhålla ett
sådant understöd. Det är ett sådant afklippande af framtida framställningar,
som vi hafva sökt förekomma — de fem ledamöter från
Första Kammaren och en från Andra, hvilka med mig instämt i en till
utskottets betänkande fogad reservation. Om kammaren skulle vilja
medgifva, att det sista stycket af utskottets betänkande, som innehåller
motiveringen för afslag, ändrades i enlighet med hvad reservanterna
föreslagit, så har man derigenom bibehållit det enda egentligen talande

N:o 13.

Ifrågasatt
statsunderstöd
åt norra Södermanlands

jemvägsaktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

skälet för afslag, nemligen att oaktadt talande skäl anförts för saken,
så äro för närvarande så stora anspråk stälda på statskassan, att detta
för närvarande icke kan tillstyrkas, och att det antagligen varit detta
skal, som föranledt Kong!. Maj:t att ej inkomma med någon proposition
i ämnet.

Jag får således anhålla, att kammaren benäget ville förkasta det
sista stycket i utskottets motivering och i stället antaga den motivering,
som af nämnda sju reservanter blifvit tillstyrkt.

Friherre Klingspor: Då herr Tamm framhållit, att den egent liga

ökningen i kostnaden, som skulle föranledas af de militära trafven,
vore endast 35,000 kronor, och dervid betonat, att detta icke
vore eu så afsevärd summa, att det borde gifva staten anledning att
ingripa med anslag, så vill jag i likhet med friherre von Kraemer betona,
att det hufvudsakligen är spårviddens förändring med deraf föranledd
betydlig ökning af kostnaderna vida utöfver de nämnda 35,000
kronor, som kräfves af hänsyn till de militära behofven. — Hvad beträffar
det bidrag, som här önskas, utgör detta ungefär 3,000 kronor
per kilometer eller ett belopp, som motsvarar ett års ränta på anläggningskostnaden,
om staten skulle sjelf anlägga jernvägen. Således ett
mycket måttligt bidrag. — Då jag slutligen utgår från den uppfattningen,
att, om statsutskottets utlåtande godkännes, det skulle gifva
anledning till att regeringen skulle kunna anse sig ej böra neka en ny
koncession på eu smalspårig jernväg, och då detta enligt min åsigt
vore synnerligen olyckligt, anser jag ett uttalande i den rigtning friherre
von Krgemer antydt vara af allra största betydelse.

Herr vice talmannen: I allmänhet brukar man anse det vara

temligen mycket förslösad tid att länge hålla på med att diskutera ett
utskotts motivering. Jag kan blott fatta en sådan diskussion om motiveringen,
när utskottets framställning afser en kongl. proposition,
som måste besvaras med en skrifvelse, vare sig om bifall eller om afslag,
eller när den afser en motion, som ligger till grund för ett tillstyrkande.
Men att sysselsätta sig med eu afstyrkande motivering rörande
en motion, det tror jag är temligen fruktlöst och lemnar intet spår
efter sig. Lika litet som en motivering, om den är välvillig, i dylikt fäll
verkar derhän, att frågan lättare tages upp i framtiden, lika litet lär
den mindre välvilliga verka motsatsen. Derför tror jag att det är
komplett onödigt att sysselsätta sig med denna motivering.

För öfrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten vid den motivering,
som reservanten sjelf föreslagit. Han säger deri: “Utskottet
har visserligen funnit de i motionen anförda skälen för beviljande af
statsbidrag till ifrågavarande jern vägs utförande tänkvärda; men enär
Kongl. Maj:t, som bäst torde vara i tillfälle att pröfva förhållandet,
ej ansett lämpligt att nu, då så stora anspråk i och för jernvägsanläggningar
föreligga, hos Riksdagen göra framställning om anvisande
af sådant anslag, får utskottet hemställa att“ o. s. v. Hvar har Kongl.
Maj:t sagt något i den vägen? Kongl. Maj:ts resolution innehåller
endast, att en ansökning om statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

N:o 13.

icke kunde till någon vidare åtgärd föranleda» Jag tror icke, att det
går an att införa den motivering, som den ärade talaren på elfsborgsbänken
föreslagit, utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekdahl: Om de åsigter, som förfäktats af friherrarne von

Krsemer och Klingspor, förenar jag mig fullkomligt. Men jag vill tillägga
några synpunkter, som icke nämnts. Staten har nemligen mycket
stora egna intressen, som skulle tillgodoses af denna bana. Hen
har domäner för flere millioner kronors värde, den har Åkers krutbruk,
det stora gevärsfaktoriet i Eskilstuna, Gripsholms slott, hvilka alla
komme att beröras af jernvägen. Nu hafva alla, som hafva egendomar
eller industriella anläggningar i banans närhet, nödgats göra stora ansträngningar
för att få den till stånd. De hafva ansträngt sig så
mycket de kunnat, men det fattas dem ändock dessa 300,000 kronor
för att få banan till stånd, och borde väl staten rimligtvis anslå detta
ringa belopp för de stora fördelar, den i så många afseenden beredes
af ifrågavarande jernväg.

Jag får således beklaga, att Kongl. Maj:t ej funnit skäl att framlägga
förslag till Riksdagen om detta anslags beviljande, och att utskottet
ej heller har bifallit motionärernas framställning.

Jag vill emellertid icke göra annat yrkande än att instämma i
den reservation friherre von Kraemer afgifvit.

Ifrågasatt
statsunderstöd
åt norra Södermanlands

jemvägsaktfebolag.

(Forts.)

Friherre von Kraemer: Det är nog rigtigt, som herr vice tal mannen

sagt, att när här ej något yrkande om bifall gjorts, och således
beslutet antagligen kommer att i enlighet med utskottets förslag lyda
på afslag å den enskilda motionen, så kommer ingen Riksdagens skrifvelse
att till Kongl. Maj:t afgå om saken. Om således beslut skulle
fattas om förkastande af sista delen af utskottets motivering, såsom
jag påyrkat, så skulle ett sådant kammarens beslut icke officielt komma
Kongl. Maj:t till hända. Men det torde dock vara att hos Kongl. Maj:t
förutsätta en nästan för långt drifven likgiltighet för förhandlingarne
i Första Kammaren, att Kongl. Maj:t icke skulle taga notis om att
Första Kammaren efter föregående lång diskussion ändrat motiveringen
i detta betänkande. Jag tviflar på, att den ärade talaren sjelf vill
sätta Första Kammarens uttalande så lågt. Att det icke skulle gå an
att tillstyrka de ordalag, reservanterna föreslagit, kan jag icke förstå.
Då nemligen Kongl. Maj:t infordrat alla möjliga auktoriteters yttranden,
nödgas jag deraf förutsätta, att Kongl. Maj:t velat, om möjligt, taga
hänsyn till dessa myndigheters yttranden. Kongl. Maj:t kan väl ej
antagas hafva fattat sitt beslut på förhand, utan har väl velat låta
sitt handlingssätt påverkas af myndigheternas yttranden. Då nu dessa
samtliga gått i tillstyrkande rigtning, kan det uppenbarligen icke hafva
varit något annat skäl, som förmått Kongl. Maj:t att icke inkomma
med proposition, än det, att omständigheterna för tillfället ej varit
sådana, att Kongl. Maj:t velat ställa större anspråk på statskassan.
Således tror jag ej, att den af oss föreslagna motiveringen icke kan
antagas.

Ett särskildt skäl för Första Kammaren att benäget bevilja denna

N:0 13. 32 Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Ifrågasatt ändring i ordalagen ligger just i hvad herr vice talmannen yttrade,
^rit^norm810''''1 c^et s^u^e ^e(^a till någon ändring i sjelfva saken för tillfället.
dei-manlands Saledes är ändringen för tillfället mycket oskyldig, men innebär, att
jemvägsaktie- ej alla möjligheter för framtiden afklippas. Om man nu bifaller utboiag.
skottets motivering, är det ej tänkbart för bolaget att framkomma med
(Forts.) någon ny framställning, vare sig lika med den närvarande eller på ett
eller annat sätt förändrad.

Jag får således anhålla, att kammaren behagade medgifva den
ändring, som reservanterna föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande punkt yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock, af friherre von Krcemer, att kammaren skulle godkänna
det slut, hvartill utskottet kommit, men ogilla sista stycket i
utskottets motivering samt i stället godkänna det yttrande, som innefattades
i den af honom m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt hlfllctcTl II.

låneunderstöd

för enskilda Herr Lothigius: Oaktadt statsutskottet afstyrkt de vid denna

jernväg#- riksdag väckta förslag om ett kraftigare befrämjande, genom lån från
stateD, af enskilda jernvägsanläggningar, än den vid förlidet års riksdag
anslagna jernvägslånefond kan medgifva, är det dock för dem,
som derom väckt förslag, liksom för alla, hvilka hålla före, att i södra
och mellersta delarne af landet, der stambanebyggandet för länge sedan
upphört, ännu mycket återstår för att på enskild väg åstadkomma
nödiga kommunikationer, en tillfredsställelse, att utskottet med så synnerligt
len hand, som i detta betänkande skett, affärdat de nu väckta
förslagen om ökning af jern vägslånefonden för femårsperioden 1892—
1896. Utskottet har nemligen icke på ringaste sätt antydt, att statsverket
skulle genom den föreslagna förhöjningen af iernvägslånefonden
kunna ådragas någon utgift eller någon risk, och dermed torde utskottet
få anses hafva medgifvit, att någon sådan risk icke förefinnes
(också är det ju känd sak, att, med något betydelselöst undantag, de
jernvägar, som med nu gällande lånevilkor erhållit lån af staten, hafva
fullgjort sina förbindelser); utan utskottet har uteslutande baserat
sitt afstyrkande derpå, att “inom Riksdagen ofta framhållits olägenheterna
deraf, att jernvägsarbetena i landet under vissa tidsperioder
forceras och dervid draga till sig en betydlig arbetsstyrka till skada
för jordbruk och öfriga näringar, medan åter under andra tider jernvägsarbetena
drifvas i väsentligt mindre omfång, hvarigenom arbetsbrist
uppstår", hvarefter utskottet lör egen del vitsordat, att sådana
olägenheter i viss mån skulle kunna uppstå genom att jernvägslånefonden
höjdes utöfver det belopp, hvartill sistlidet års Riksdag bestämt densamma.
Kan nu den uttalade farhågan för verkningarne af ett något
ökadt jernvägsbyggande, i det hänseende som inom Riksdagen blifvit

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars. f. in. 33

uttaladt, och af utskottet såsom i viss mån riktigt erkändt, verkligen
vara grundad, om lånefonden nu komme att höjas med ett måttligt
belopp? För att icke öfverskrida det belopp, som förra året föreslogs
till lånefonden, eller tio millioner kronor, vill jag, sedan sistlidet års
Riksdag beviljat till den allmänna jernvägslånefonden fem millioner
kronor och ett särskilt låneunderstöd åt eu jernväg i Norrland af

2,350,000 kronor, för inin del icke påyrka fondens ökande för innevarande
femårsperiod med mer än två och en half millioner kronor,
hvarigenom hela fonden komme att uppgå till ungefär tio millioner
kronor. Beslutas denna höjning, skulle således under dessa år, utöfver
de jernvägsföretag, som genom lånebidrag ur nuvarande fond kunna
komma till stånd, kunna i hela landet byggas jernvägar för ytterligare
en million kronor om året. Huru mycket af denna årliga byggnadssumma,
en million, som skulle åtgå till aflöning åt arbetarne, borde
jag vara beredd att uppgifva, men är det ty värr icke, utan får inskränka
mig till att uttala den förmodan, att kostnaden för de till
öfverbyggnaden hörande effekter, jemte öfrig materiel, jordlösen, stängsel
m. m. går till mer än afföningen till arbetarne. Vid sådant förhållande
kan jag icke förstå, att en så obetydlig forcering af arbetet, som
den föreslagna förhöjningen af fonden skulle medföra, skulle kunna
verka någon nämnvärd rubbning i arbetstillgången inom riket.

Sedan Riksdagen antog det nu gällande systemet att genom statslån,
som ej kosta jernvägsbolagen mer än hvad penningarne kosta riksgäldskontoret,
befrämja anläggning af enskilda jernvägar, har man,
såsom jag tror till allmän belåtenhet, kommit derhän, att det numera
icke, åtminstone icke annat än undantagsvis, ifrågakommer, att, såsom
vanligt var under jernvägsbyggnadsifvern i början af 1870-talet, de
enskilda bolagen söka skaffa sig lån af enskilda långifvare, hvilket
ofta blef allt för dyrt. — Vill man fortfarande bevara denna goda sed,
då må man se till, att Riksdagens lånefonder icke tilltagas för knappt,
utan räcka till för de berättigade och grundade anspråk, som ställas
på desamma. Af den nuvarande jernvägslånefonden återstår, sedan
deraf till en jernvägsanläggning beviljats lån till belopp af 1,800,000
kronor, endast 3,200,000 kronor.

Motionärerna hafva uppgifvit, att de låneansökningar, som vid
tiden för motionens väckande ingått, omfattade ett lånebelopp af öfver
7,000,000 kronor. Sedermera hafva åtskilliga nya ansökningar inkommit.
Utskottet, som slutar sitt afstyrkande i denna punkt liksom
i föregående punkt dermed, att motionärerna icke hafva anfört några
giltiga skäl för motionen, har dock lemnat denna uppgift om de inneliggande
låneansökningarnes belopp obestridd, och dermed synes det
mig vara tillräckligt ådagalagdt, att ökning af fonden är nödvändig.

Om icke lånefonden nu ökas, föreställer jag mig, att de orter,
der behofvet af nödvändiga jernvägsanläggningar är känbart och oafvislig!,
och der detta behof tagit sig uttryck derutinnan, att med betydliga
enskilda och kommunala uppoffringar medel åstadkommits att
bestrida halfva anläggningskostnaden, — att dessa orter, som finna sig
tillbakasätta för andra bättre lottade trakter, hvilka antingen fått jernvägsförbindelser
gratis, genom stambanor, eller ock genom lånebidrag
Första Kammarens Prat. 1892. N:>> /.?. 3

Ifra gas att
låneunderstöd
Jör enskilda.

jernvägs anläggningar.

(Forts.)

N:0 13.

Ifrågasatt

låneunderstöd

för enskilda

jemvägs anläggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

från staten, icke skola låta de gjorda aktieteckningarne förfalla, utan
försöka att gifva sig in på den dyrbara vägen att upptaga lån på enskilda
händer. — Jag tror för min del, att, om man åter skulle komma
att slå in på den gamla vägen att upptaga enskilda obligationslån,
deraf skulle uppstå vida större olägenheter än dem utskottet ser deri,
att tillgång och etterfrågan på arbete skulle genom den ifrågasatta
lilla ökningen af fonden blifva något vexlande. Och om nu jernvägsbolagen
anlita denna utväg att låna på enskildt håll, då är i allt fall
den anmärkta faran — om det verkligen är någon fara — för handen.

Jag ber derför, herr talman, få yrka, det kammaren måtte besluta
att till låneunderstöd åt enskilda jernvägar intill högst halfva anläggningskostnaden
och under bestämmelser i öfrig!, som af senast afslutade
Riksdag blifvit faststälda, till Kong!. Maj:ts disposition ytterligare
ställa ett extra anslag af två och en half millioner kronor, att utgå
före slutet af den tid, för hvilken senast beviljade fem millioner kronor
afsetts.

Herr Spån berg: Då statsutskottet förra året förordade och

Riksdagen beviljade ett anslag å 5,000,000 kronor att användas till
låneunderstöd åt enskilda jernvägar voro förhållandena sådana, att
jernvägar voro beslutade och sanktionerade med en byggnadskostnad
af tillsammans ungefär 12,000,000 kronor. Utskottet yttrade då, att
troligtvis icke alla af dessa jernvägar skulle komma till stånd, och således
ett belopp af 5,000,000 vore för ifrågavarande period alldeles
tillräckligt. Nu ställer sig saken annorlunda: Ansökningar äro redan
inlemnade om lån för jernvägsanläggningar på öfver 20,000,000 byggnadskapital.
Derjemte hafva åtskilliga jernvägar ännu icke fått koncession,
och flere hålla på att undersökas, så att under den närmaste tiden
ansökningar inkomma på ganska stora belopp.

Statsutskottet har, såsom den siste talaren nämnde, icke heller
bestridt, att ett annat förhållande nu föreligger, utan utskottet har
begagnat två andra skäl för sitt afstyrkande, nemligen att jordbruket
och andra näringar möjligen skulle komma att lida brist på arbetare,
i fall byggandet af enskilda jernvägar toge för stor utsträckning. Liksom
den föregående talaren tror jag icke, att, om lånefonden ökades
med det åt motionärerne begärda belopp, något sådant skulle ifrågakomma.
Gå vi till baka och se, huru mycket jernvägar som byggdes
under de perioder, som tidigare hafva förflutit, finna vi, att under
perioden 1872—1876 byggdes 2,035 kilometer, under perioden 1877—
1881 989 kilometer, under perioden 1882 — 1886 898 kilometer och
under perioden 1887—1891 751 kilometer enskilda jernvägar. Om vi
nu antaga, att lånefonden höjes till 10,000,000, skulle för detta belopp,
om lånen lemnas ut intill halfva anläggningskostnaden, högst 700 kilometer
enskild jernväg kunna åstadkommas, således mindre än under
någon af föregående perioder.

Jag har eu alldeles motsatt uppfattning mot utskottet i fråga om
huru det skall gestalta sig, om denna fond icke ökas. Nu veta vi —
utskottets ordförande har nyss upplyst oss derom — att, om ytterligare
nästa år beviljas fyra millioner till den norrländska stambanan,

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

denna bana skulle i det närmaste blifva färdig. Således skulle den
vara afslutad ungefär i medlet af eller åtminstone innan slutet af
denna femårsperiod. Om nu de 5,000,000, som beviljats till lån åt
enskilda banor, skulle komma att lemnas till de jernvägar, som redan
hafva ansökningar inne, hvad blir följden? Jo, att dessa jernvägar
byggas i början af denna period. Sollefteå—Hernösandsbanan, hvilken
fått statsanslag för innevarande och nästa år, blir äfven snart färdig.
Följden blir, att så godt som allt jernvägsbyggande kommer att afstanna
i slutet af denna period. I stället för brist kommer det att
blifva öfverflöd på arbetare, hvilka sakna sysselsättning. För att arbetena
icke skola helt och hållet afstanna om få år, anser jag det
derföre vara nödvändigt, att den föreslagna ökningen af fonden beviljas.

Det andra skälet, som utskottet anfört, är, att icke någon rubbning
bör ske i det beslut, som vid förlidet års riksdag fattades, nemligen
att fonden skulle utgöra 5,000,000. Det är nog rigtigt att en
sådan förändring icke borde ifrågakomma, men hvad händer, om icke
beloppet höjes, så att det motsvarar det verkliga behofvet? Jo, att
Riksdagen skulle få en mängd motioner med begäran om särskilda
anslag till dessa jernvägar? Hvad hafva vi dermed vunnit? Icke, såsom
vi tänkt, att jernvägsstriderna skulle förvisas från Riksdagen. Vi
komma att återgå till de förhållanden, som voro rådande, innan en
bestämd fond blef stäld till regeringens disposition. Således vållas
större rubbningar genom att icke bevilja det föreslagna beloppet än
genom att bevilja detsamma.

För min del vill jag yrka, att motionärernas förslag bifalles. Enligt
min uppfattning är det begärda beloppet icke för stort. Med den
för närvarande billiga anläggningskostnaden och det förståndiga sätt,
hvarpå arbetet nu anordnas, kan knappast någon den ringaste förlust
å lånen uppstå för statsverket, särskildt om man tager i betraktande,
att staten å ifrågavarande medel tager något högre ränta än den, till
hvilken medlen anskaffas. Staten är i detta fall icke annat än en
förmedlare af krediten. De orter, som äro rikt lottade, hafva redan
fått jernvägar. Nu återstå de fattigare orterna, som icke haft förmåga
att skaffa sig sådana. Den, som litet arbetat i jernvägsförhållanden,
vet, huru svårt det är att åstadkomma halfva kostnadsbeloppet genom
teckning, och huru hvarje person måste anstränga sig för att detta
måtte uppnås. När så är förhållandet, komma icke några andra jernvägar
till stånd än de, som äro af behofvet påkallade.

Jag yrkar bifall till motionärernas förslag.

Herr Kerfstedt: Jag har i statsutskottsbetänkandet reserverat
mig till förmån för motionärernas förslag och yrkat på det högre beloppet
5,000,000 kronor. Då jag dock inser, att motionen icke har
utsigt att vinna någon allmännare anslutning, ber jag att i stället få
yrka bifall till den första talarens hemställan om att lånefonden måtte
ökas med två och en half millioner kronor.

Herr Jeansson: Många orter inom vårt land hafva varit lyckliga

N:0 13.

Ifrågasatt
låneunderstöd
för enskilda
järnvägsanläggningar.

(Forts.)

No 13.

Ifrägascitt

låneunderstöd

för enskilda

järnvägs anläggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

nog att få sina jernvägskommunikationer ordnade genom hjelp af staten.
Det har visat sig, att dessa orter nästan alla kunnat honorera
sina förbindelser till staten, och samhällena hafva haft stor fördel af
jernvägarne. Men ännu finnas åtskilliga orter inom landet, som icke
fått kommunikationer ordnade på ett tillfredsställande sätt. Inom
dessa samhällen hafva bildat sig föreningar och bolag, hvilka begära
hjelp af staten till hälften af kostnaden för jernvägsanläggningen. Att
öka den fond, som till sådant ändamål förut beviljats, har statsutskottet
nu afstyrka och detta på skäl, som i mitt tycke icke hafva något stöd.

Hvad angår den ort, jag representerar, södra delen af Kalmar
län, äro kommunikationerna der otillfredsställande. För en resa emellan
t. ex. Kalmar och Oscarshamn — afståndet utgör 9 mil landsväg
— åtgå två, vintertiden ända till tre dagar. Derför har också eu
förening bildats, som söker åstadkomma en närmare jernvägsförbindelse
mellan dessa städer, Berga—Kalmar jernväg. Denna förening har
emellertid icke varit i stånd att anskaffa hela den erforderliga summan
genom teckning, utan måste begära hjelp af staten. Inom dessa
orter finnas rätt stora resurser, t. ex. vidtomfattande mossar och
mader, hvilka, enligt hvad vid undersökning visat sig, lämpa sig för
odling. Kommunikationerna der äro emellertid så dåliga, att det är
2, 4 å 5 mils distans till närmaste jernväg; funnes bättre kommunikationer,
skulle odlingsföretag lättare komma till stånd. Derjemte äro
dessa orter i ett fattigt tillstånd och kunna icke skaffa sig några
större tillgångar — deras skogar äro vanligen uthuggna — och förr
än ifrågavarande odlingar blifvit verkstälda, blir tillståndet icke bättre.
Man har tänkt sig en jernväg dragen genom denna trakt. Der finnas
tre socknar, som hafva mycket stora odlingsbara marker, men dessa
socknar hafva icke några kommunikationer. Denna del af Kalmar län
har såsom sagdt icke fått någon hjelp till jernvägsanläggningar, och
den får sådan kanske icke heller nu, så framt icke den ökning af
lånefonden, som är föreslagen, beviljas.

Om icke kammaren vill bevilja hela det begärda beloppet, kan
den ju bevilja det mindre, två och en half millioner kronor, som herr
Lothigius föreslagit. Det har talats om den strategiska betydelsen af
dessa jernvägsföretag, men jag tror att de äro till nytta icke endast i
strategiskt, utan äfven i andra hänseenden. Och skulle kammaren afstå
den begäran, som nu framstälts, vore det obilligt mot de orter,
som icke förut fått någon hjelp, men fått deltaga i alla uppoffringar,
som staten gjort för jernvägsanläggningar. Jag yrkar bifall till det
förslag som af herr Lothigius framstälts.

Herr Tamm: Det berättas om ett yttrande, som en gång fäldes
i kammaren af en talare i anledning af ett framstäldt förslag om att
utsträcka det allmänna jernvägsnätet öfver hela Sverige. Yttrandet
innehöll, att detta nät tycktes vara nog starkt att hålla den gröfsta
dalkarl och nog fint att fånga den finaste småländing.

Det stora antalet låneansökningar ifrån snart sagdt hela landet
gör nu föreliggande ärende till ett sådant nät. Utskottet har dock
icke kunnat annat än hålla fast vid det beslut, som förra året, till -

Onsdagen den 9 Mars, f. ra.

N:o 13.

styrkt af utskottet, antogs, och detta på den anförda grund, att de
för ändring anförda skälen icke äro tillräckligt talande. Jag tror, att
utskottet härutinnan har rätt. De tre första skälen äro, att staten
gjort föga förlust å ifrågavarande lån, att staten endast är kreditförmedlare,
och att starkt missnöje skulle uppstå hos dem, som ej få
lån. Jag vill nu lemna derhän huruvida staten icke gjort förlust på
några af dessa lån, men alla dessa skäl synas mig tala icke för motionärernas
förslag, utan alldeles bestämdt för något helt annat, nemligen
att alla låneansökningar borde beviljas.

Dessutom anföras de vanliga skälen, att priset å byggnadsmaterialier
för närvarande ställer sig lågt o. s. v. — Slutligen tillägges, att
under nuvarande konjunkturer på penningemarknaden staten synes
kunna till billig ränta anskaffa de för utlåningen erforderliga medel.
Ja, jag vet icke om så förhöll sig när motionen skrefs, men nu är
det, efter allt hvad man hört, icke lätt för staten att låna upp till
billig ränta. I torden, miue herrar, hafva reda på de svårigheter,
som mötte, då förra året medel skulle upplånas och som drefvo upp
räntan på då upptaget lån till inemot 5 procent. Det är nu omöjligt
att få lån på den tyska penningemarknaden, och jag tviflan på,
att det i närvarande stund vore möjligt för staten att utan hög ränta,
långt högre än staten vill betala, låna upp penningar.

Redan det, att vi under sådana förhållanden nu skulle kasta oss
in i en ökad lånerörelse, gör mig tveksam. Dessutom är det alldeles
klart — hvilket de af eder, mine herrar, som lika med mig hysa eu
viss rädsla för enskild skuldsättning, torde beakta — att i den mån
staten lemnar hjelp till jernvägsanläggningar, i samma mån måste såväl
kommuner som enskilda skuldsätta sig. Jag tror således, att en
viss varsamhet äfven i detta fall kan vara tillrådlig.

I afseende på beredande af tillfällig arbetsförtjenst kan äfven
vara skäl att vara försigtig, att ej bakslag må inträffa. Den begärda
förhöjningen är visserligen ej särdeles stor, men bäst är dock att i denna
fråga iakttaga stadga och varsamhet samt hålla på hvad inom Riksdagen
en gång beslutats, ty eljest är det alldeles säkert, att större och
större belopp komma att begäras. Anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyström: I likhet med hvad de fleste förut uppträdande
talarne gjort, skulle väl också jag börja med statsutskottets argumentering
mot motionerna. Det tyckes mig likasom mina föregångare, att
detta betänkande är ganska lent, och att dess skid ej äro synnerligen
starka. Jag ber att få säga detta, utan att brista i den försynthet,
som förestafvas af den politiska regel, hvilken bjuder att icke ställa
sig illa med stormagterna och således icke med statsutskottet. Men
de föregående talarne hafva redan framhållit, att frågan om arbetarne
och deras förflyttning, den skulle egentligen komma att bestämma
beslutet i motsatt rigtning emot hvad statsutskottet tänkt sig. Vore
det så, att man skulle söka anslag till störa jernvägsföretag på en
ort, der således skulle sammanföras en stor mängd arbetare, då skulle
jag såga, att statsutskottet hade rätt i sin argumentering. Men då

Ifrågasatt

låneunderstöd

för enskilda

jernvägs anläggningar.

(Forts.)

No 13.

Ifrågasatt

låneunderstöd

för enskilda,

jemvägs anläg

aning ar.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

det nu gäller att på 15 till 20 olika punkter i landet bereda arbetstillfällen,
i de flesta fall åt ortens egen arbetsstyrka, synes mig, att
sådant väl är egnadt att tvärt om hindra arbetskriser. Jag ber att i
detta fall få låna ett yttrande af statsutskottet i afseende å norrlandsbanan,
der det fäster uppmärksamheten på, att derstädes anstälda
arbetare icke torde komma att efter dessa arbetens afslutande vinna
sysselsättning vid andra stambanebyggnader, hvadan arbetet bör så
ordnas, att den talrika personalen må kunna successivt minskas och
på sådant sätt undvikas, att densamma vid arbetets upphörande på
en gång står utan arbete. Detta är rigtigt, men det kan väl icke
ske på bättre sätt, än genom att åstadkomma spridda företag på andra
orter, som i många fall torde återbörda sina egna arbetare der uppifrån,
begagna sig af deras yrkesskicklighet och sålunda förmedla den
arbetskris, som skulle uppstå, om ett stort arbete på en punkt tvärt
upphörde. Det synes mig sålunda, som om detta argument talade för
motionen.

Statsutskottet har icke börjat sin argumentering detta år, såsom
det gjorde förlidet år, då det talade om att en del af dessa jernvägsföretag
icke torde komma till stånd, och att andra icke förtjenade
bidrag. Detta beror väl på, att utskottet nu blifvit öfvertygadt om,
att jernvägsbyggandet kommit in i ett nytt skede af lifaktighet. Detta
är också af motionärerna framhållet. Om således statsutskottets argumentering,
såväl den som fiunes, som den som icke finnes i betänkandet,
är af mycket beskedlig beskaffenhet, så får jag säga, att utskottet
i detta fall, såsom i många andra, liknar den trojanske hästen. Deu
ser så oskyldig ut, men när den får öppna sin sida, så hoppa derifrån
ut en hel hop fullrustade krigare — jag menar nya argument
— under anförande af herr Tamm. Det är derför alltid skäl att
vara förberedd på en eller annan öfverraskning i den vägen. Dessa
tillkomna skäl äro dock, synes mig, sådana, att de väl skola kunna
bemötas. Herr Tamm har sjelf vidgått, att statens utsigter att få
igen sina penningar äro ganska stora, och således faran för förlust
ganska ringa. I detta fall har han otvifvelaktigt rätt. Men derefter
påminner han om, att häraf skulle följa det resultatet, att alla lånesökandes
begäran skulle bifallas. Nej, det hafva icke en gång vi
motionärer antagit, ty vi hafva förmenat, att dervid en mycket vidsträckt
och noggrann pröfning skall förbehållas Kongl. Maj:t, som
skall afgöra, om ett jernvägsföretag, hvartill låneunderstöd begäres,
är nödigt eller nyttigt. För detta ändamål vilja vi ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande en tillräckligt stor penningesumma för att befrämja
de göda företagen, men icke utan kritik alla jernvägsföretag. Vår
mening har varit, att Kongl. Maj:t vid denna sofring icke skall behöfva
utesluta några, som befinnas vara nyttiga och nödiga.

Vidare har herr Tamm talat om konjunkturerna och sagt, att
de icke äro goda. Jag får bestrida detta, ty de sista underrättelserna
från penningemarknaden tyda på, att penningesvårigheterna nu
icke äro så stora som förlidet år. Jag kan således icke tro, att
dessa tillkomna skäl äro af den beskaffenhet, att de skulle omöjliggöra
bifall till motionen, utan tvärt om.

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Jag får säga, i afseende på våra skäl, som utskottet funnit vara
underhaltiga, att det första och vigtigaste skälet är, att krafven från
olika orter nu äro större och mera väl grundade, än förlidet år. Det
är ju det vigtigaste och mest afgörande. Jag får äfven påminna om,
att under alla de år, som detta system fortgått, ingen, icke ens statsutskottet
jäfvat, att det varit ett sundt och rigtigt system och kommit
mycket godt åstad. Och nu kommer, mine herrar, mitt främsta argument.
Det är ju så, att man till sin förvåning funnit, att jernvägarnes
resultat nästan utan undantag har betydligt förbättrats. Det har gått
derhän, att jernvägsföretag, der delegarne beräknat, att deras penningar
voro bortkastade, hafva befunnits vara ganska lönande och
eftersökta kapitalplaceringar. Såsom regel har man alltså rätt att
säga, att de enskilda jernvägarnes trafikresultat förbättrats. Men huru
kunna jernvägarnes trafikresultat förbättras, om icke orternas produktionsförhållanden
i sjelfva verket också förkofrats. Jag menar, att
dessa saker äro oupplösligt med hvarandra sammanbundna, och att
man af trafikresultatets förbättring kan draga den slutsatsen, att
jernvägarne medfört den nytta, som framhållits, och höjt de särskilda
■orternas produktion och välmåga. Om så är, så ligger väl deri ett
starkt skäl att fortgå på den bana, man börjat, och icke nu allt för
mycket hämma jernvägsbyggandet, åstadkomma en strypning genom
att vägra ett par nödiga millioner. För närvarande ligga hos regeringen
ansökningar om låneunderstöd för jernvägsanläggningar till
belopp af öfver 12 millioner kronor, för att icke räkna de många
koncessioner, som blifvit begärda och som nog i många fall torde
komma att åtföljas af ytterligare låneausökningar. Det lär väl icke
kunna förnekas, att jernvägarne ändock i hufvudsak hafva haft den
påföljd, man om dem profeterat. De hafva medfört bättre bostäder,
bättre odling, bättre lifsvilkor än förut på landsbygden. Jag skulle
önska, att jag hade grefve Eric Josias Sparres vältalighet, för att här
framhålla alla de fördelar, som vunnits genom jernvägarne i landets
särskilda delar. Det var den trollstaf, med hvilken han framkallade
så många jernvägar på olika orter. Jag skulle önska, att han lemnat
den efter sig, för att jag skulle kunnat, lika tydligt som han, öfvertyga
vederbörande, att man verkligen genom att befordra jernvägsföretag
främjar ett stort fosterländskt ändamål. Icke kan nu statsutskottet
hafva hjerta att hindra så vackra saker och att på detta
sätt blifva i en alldeles särskild bemärkelse “banbrytare", utan vädjar
jag till statsutskottets och lliksdagens goda mening att i den vägen
hjelpa de orter, som nu behöfva hjelp, och som dock sjelfva bidragit
att skaffa andra det goda de redan fått.

Jag kan dessutom icke underkänna det argument, som herr
Gurncelius framhållit i Andra Kammaren, och som här upptagits af
herr Spånberg, att om vi köra ut jernvägsfrågan genom den der dörren,
så kommer den in genom en bakdörr. Vi få då en mängd enskilda
jernvägsanspråk, och då äro vi åter inne på hvad herr Gumselius kallade
jernvägsvigHänsyn, hvilken man velat förekomma genom att ställa ett
i förhållande till krafven tillräckligt anslag till Kong!. Maj:ts disposition.
Jag kan icke heller tänka annat, än att det skulle vara väl -

Ifrågasatt
låneunderstöd
för enskilda
jernvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 13.

•v,

Ifrågasatt

låneunderstöd

för enskilda

jernvägs anläggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, f. ra.

kommet för regeringen att få större medel till sitt förfogande, för att
derigenom kunna undvika de brydsamma val som blifva nödiga, då en
liten summa skall fördelas mellan många sökande. Och då jag slutligen
sannerligen tycker, att dessa jernvägsanslag hafva gjort allt det
goda, man af dem begärt och att det nu ifrågasatta anslaget, så fördeladt,
som det skulle blifva öfver hela landet, är afsedt att på
många orter skaffa framåtskridandets förmåner, så synes mig, att
dessa förmåner sammanlagdt bilda ett stort nationelt ändamål, som
sålunda har kraf på Riksdagens understöd. Jag vågar dock icke gå
längre än herr Lothigius gjort, och yrkar alltså bifall till det af honom
framstälda förslaget.

Herr Fränekel: Den siste ärade talaren har gjort åtskilliga anmärkningar
och yttrat åtskilligt klander mot statsutskottets motivering
för att tillstyrka afslag å de gjorda motionerna. I det hänseendet kan
man ju naturligen hafva olika åsigter, men ett faktum tyckes vara, att
denna motivering måtte haft den verkan, åtminstone på eu del af
motionärerna, att de redan satt ned sina anspråk till hälften, ty de
hafva nu icke vågat yrka på mer än två och en half millioner. Jag
kan dock tills vidare icke för min del vara med ens om detta nedprutade
belopp.

Eftersom man så klandrat statsutskottets motivering för afslag,
får jag säga att de skäl, som der anförts, äro vida svagare än de skäl,
motionärerna sjelfva anfört, ty bland dessa synas mig de bästa skälen
förefinnas för afslag. Man har för det första velat påvisa, att förra
året, då 5 millioner kronor anslogos till lån åt enskilda jernvägar,
hade man åstadkommit bland annat “skärpt kontroll" öfver företagens
rentabilitet. Ja, huru den skärpta kontrollen skall utöfvas, som heller
icke är begärd, kan jag, äfven med allt förtroende till Kongl. Maj:ts
regering, icke förstå; jag tror att den knappt blir möjlig. Det blir
väl med dessa som med alla andra enskilda jernvägar, att man lägger
fram trafikkalkyler och på dessa får stödja sina beräkningar om afkastningen.
Att Riksdagen således med sina vilkor för lånen skulle
velat skärpa kontrollen öfver företagens rentabilitet, tror jag sålunda
måste hafva varit ett missförstånd hos motionärerna.

Man har vidare sagt, att kommunerna göra så stora uppoffringar
för åstadkommande af dessa företag, och att det skulle vara ett skäl,
hvarför staten borde understödja företagen. Jag tror för min del,
att det bör snarare vara ett skäl för att staten icke i allt för stor
utsträckning bör understödja dessa företag, ty jag tror, att man här
i landet, med sin välvilja för jernvägarne, går derhän, att man får två
gånger om med sin beskattning bidraga till de anläggningar, som
komma till stånd. I andra länder har man tänkt sig statens mellankomst
i form af räntegaranti, men der har man icke vågat föreslå,
att staten skulle bidraga med lån och att kommunerna sedan genom
obligationslån skulle binda ytterligare skuld vid företaget, då man derigenom
komme att på nytt taga kapital ur de skattdragandes fickor.
Jag tror, att om ock detta sätt att understödja jernvägsföretag i allmänhet
hos oss lyckats, bör det emellertid behandlas med den största

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

försigtighet, och då Riksdagen förra året utöfver det generella anslaget
å fem millioner kronor, hvilket belopp stiildes till Kongl. Maj:ts förfogande,
beviljade ett särskilt anslag till Hernösandsbanan å 2,350,000
kronor, så att hela anslaget till låneunderstöd för enskilda jernvägar
utgjorde 7,350,000 kronor, bar man derigenom kommit upp till en
siffra, vid hvilken man tills vidare bör stanna. Dessa anslag äro beräknade
att utgöra halfva anläggningskostnaden, och staten bidrager
sålunda till enskilda nya jernvägsanläggningar, som kosta femton millioner
kronor. Jag tror att man bär träffat en siffra, som bör bibehållas
och icke lemnas å sido derför, att motionärerna säga, att
Kongl. Maj:t har så svårt att välja bland de banor, som söka bidrag,
då han icke har mer än det nämnda beloppet till sin disposition. Jag
har här en uppgift från väg- och vatten byggnadsstyrelsen öfver de redan
begärda jernvägskoncessiouerna. Den slutar på eu 25 millioner
kronor, och jag medgifver, att Kongl. Maj:t måste hafva mycket svårt
att afgöra åt hvilka af de sökande han skall bevilja bidrag, ty när
man ser dessa enskilda banors sträckning, kan man minst säga, att
de äro af tvifvelaktig beskaffenhet, och att det icke är skäl att, för
att tillskynda kommunerna en tidigare förlust, genom statens mellankomst
för tidigt understödja dessa anläggningar.

Man har vidare sagt, att man genom dessa understöd ville åstadkomma
ökad arbetsförtjenst. Herrarne torde finna, att utskottet med
afseende särskilt å de norrländska jernvägsbyggnaderna efter påtryckningar
från åtskilliga håll sökt påvisa, att man icke bör draga allt
för stor arbetsstyrka från jordbruket. Jag har blifvit upplyst om, att
om äfven arbetsbrist råder i städerna, har man på landsbygden alls
icke saknat arbete för folket, utan snarare tvärt om. Jag tror således,
att sedan man nu nyss beviljat 4 millioner till fortsättande af de
norrländska jernvägarue, och förlidet år beslutit anslag till två banor
i granskapet af dessa, skulle man genom att nu öka anslaget till enskilda
banor, i stället för att förekomma arbetsbrist, snarare åstadkomma,
att jordbrukarne skulle hafva svårt att skaffa arbetare till
sina för tillfället vida vigtigare ändamål.

Slutligen har man velat framhålla, att konjunkturerna nu skulle
vara så lämpliga för att upptaga lån för statens räkning. I det fallet
fick man för helt kort tid sedan en ganska sorglig erfarenhet, då det
gälde att upptaga lån för Luleå—Gellivara-banans liqviderande. Man
behöfver icke gä längre än till nästa punkt i detta betänkande, der
fråga är om ett af en motionär framstäldt förslag om nedsättning af
räntan å, statens lån till enskilda jernvägar, för att finna, att statsutskottet,
efter kommunikation med riksgäldskontoret, ansett, att man
nu icke kan sätta räntan lägre än till 4| procent, samt att marknaden
icke syntes vara särdeles gynsam för upptagande af lån. Detta
strider således mot antagandet, att konjunkturerna skulle vara ett särskilt
skäl att nu öka lånosumman.

Går jag vidare till den senaste revisionsberättelsen öfver granskningen
af riksgäldskontorets ställning och förvaltning, finner jag, hvilka
lånesummor, som nu stå på debetsidan, och deras belopp är af den

Ifrågasatt
låneunderstöd
för enskilda
jernvägsanlciggningai\ (Forts.

)

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, f. m.

Jfr äg åsatt
låneunderstöd
för enskilda
jemvägsanläggningar.

(Forts.)

beskaffenhet, att en framställning att nu gå utöfver hvad Riksdagen
beslutit sannerligen kräfver en noggrann besinning.

Frågar man slutligen, i hvad mån det är möjligt att afvinna hela
vårt jernvägssystem någon afkastning, som man hoppas genom ett
fortsatt jernvägsbyggande, så tror jag, att man får föga uppmuntran
för att fortgå på den inslagna vägen, då man läser jernvägsstyrelsens
svar på statsrevisorernas berättelse. Det var en anmärkning gjord, att
utgiftsprocenten för jernvägarne stegrats, och att man på den grund
borde söka göra inskränkningar. Styrelsen svarar härpå: “Utgiftsprocentens
stegring är, såsom synes af styrelsens årsberättelser, att tillskrifva
hufvudsakligen jernvägsnätets fortgående utsträckning genom svagt befolkade
laudsträckor i Norrland, hvarest de ännu obetydliga trafikinkomsterna
föga öfverstiga drift- och underhållskostnaderna, hvilket
ofördelaktiga resultat måste, ju mer banorna derstädes utvidgas, hafva
allt menligare inflytande på den gemensamma utgiftsprocenten för
samtliga banorna“. Detta tyder således på, att de banor, som man
på sista tiden måste fortsätta i Norrland, icke äro att påräkna såsom
inkomstbringande, utan snarare blifva forlustgifvande, och att således
den annuitet, som för dessa måste betalas, får tagas från annat håll.

Under sådana förhållanden tror jag icke, att det är klokt att för
närvarande öka lånesumman för de nu ifrågasatta behofven, och jag
får derför tillstyrka bifall till statsutskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels, af herr Spånberg, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla de i ämnet väckta
motionerna, dels ock, af herr Lothigius, lika med herr Spånberg med
den ändring, att det föreslagna anslaget skulle bestämmas till två och
en half millioner kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf och sedan
till kontraproposition dervid antagits godkännande af det utaf herr
Lothigius framstälda yrkandet, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten II af
sitt utlåtande n:o 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller de
i ämnet väckta motionerna med den ändring, att det föreslagna anslaget
bestämmes till två och en half millioner kronor.

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, o. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—66;

Hej—46.

Punkten III.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 8 i denna
månad bordlagda memorial n:o 27, angående ändring i föreskrifterna
rörande befattningen med tryckta riksdagshandlingars emottagning,
vårdande och utdelning, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Kammaren åtskildes kl. 3.oi e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 9 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 5 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 22, i anledning af väckt motion om
bibehållande vid hittills utgående belopp af vakansafgifterna för soldatrotarne
inom Hellestads f. d. bergslag, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 2 och 5 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 23, i anledning af väckt motion om beviljande
af vederlag till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandei
i förbrutet gods.

No 13.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Ifrågasatt
vederlag till
länsmannen C.
G. Svenonius
för mistad
äklagareandel
i förbrutet
gods.

Herr Unger: Utskottet, som afstyrkt den af herr Wikstén väckta

motionen, har gjort det på följande skäl:

Först anmärker utskottet, “att, derest länsmannen Svenonius verkligen
skulle ega rätt att åtnjuta ersättning för den mistade åklagareandelen
uti det ofvanberörda, i beslag tagna, af häradsrätten förverkadt
förklarade virket, honom borde tillerkännas full ersättning för
hvad honom i detta afseende frångått och ej, såsom motionären föreslagit,
omkring en tiondedel deraf.*1 Ja, det är ju alldeles ostridigt,
att han icke har rätt. Det har ingen påstått. Ty då vore det ju,
såsom utskottet säger, rigtigt, att han skulle hafva allt. Men lika
ostridigt är det, att han hade rätt, på grund af ett laga kraftvunnet
utslag, innan Kongl. Maj:t, på sätt som skett, begagnat sin benådningsrätt.
Beslaget och åtalet voro alltså lagliga åtgärder, det är afgjordt
genom häradsrättens laga kraftvunna utslag, hvilket afklipper
all diskussion om den frågan. Och då Kongl. Maj:t, på grund af
förhållandenas magt, måst utöfva sin benådningsrätt i så vidsträckt
mån, som han gjort, och icke, såsom eljest ofta sker, förbehållit åklagaren
någon rätt, måste man medgifva, att ganska stora billighetsskäl
tala för att han må åtnjuta någon ersättning.

Vidare anför utskottet såsom ett skäl för sitt afstyrkande, att
Kongl. Maj:t begagnat sin grundlagsenliga rätt, då Kongl. Maj:t gifvit
nåd i detta fall. Det är också alldeles ostridigt, att Kongl. Maj:t har
begagnat sin grundlagsenliga rätt. Jag har visserligen hört klandrande
röster, som sagt att Kong!. Maj:t öfverskridit sin befogenhet, då Kongl.
Maj:t återgifvit äfven åklagarens andel, men det torde icke vara erforderligt
att i denna kammare erinra derom, att allt gods, som genom
brott förverkas, förverkas till kronan och icke till åklagaren, ehuru
åklagaren får någon del deraf. Kongl. Maj:t hade således obestridligen
grundlagsenlig rätt att i den utsträckning, som skett, utöfva sin benådningsrätt,
men deraf följer icke, att billighetsskälen för beviljande
af den lilla ersättning, som ifrågasatts, bortfallit.

Skulle man vilja i någon män grunda detta ersättningsanspråk
på den förmenta omständigheten, att Kongl. Maj:t skulle gått öfver
sin befogenhet, när han utöfvat sin benådningsrätt, eller skulle man
i beslutet om att medgifva hvad t. ex. Andra Kammaren föreslagit
vilja inlägga en antydan om att man ogillade Kongl. Maj:ts åtgärd
i detta fall, då skulle äfven jag, i likhet med utskottet, yrka afslag
på motionen, ty äfveu om det icke, såsom här är fallet, läge i öppen
dag, att Kongl. Maj:t grundlagsenligt och klokt utöfvat denna rätt,
skulle det ändå vara otillständigt af Riksdagen att i den ordning,
frågan nu föreligger, vare sig direkt, eller indirekt, uttala något som
helst klandrande omdöme. Men jag kan icke finna, att deri kan ligga
något slags klander eller att det skäligen bör kunna uppfattas på det
sättet, om man gifver en billig ersättning åt den åklagare, som genom
laga kraftvunnet utslag blifvit tillerkänd omkring 220,000 kronor, som
derefter äro vordne i nådeväg efterskänkta.

Slutligen har utskottet jemväl anmärkt, att “en af Svenonius i
enahanda syfte hos Kongl. Maj:t gjord ansökan redan blifvit af Kongl.
Maj:t afslagen". Det är också sant. Men icke kan det vara något

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

N:o 13.

skäl för att Riksdagen skall afslå. Kongl. Maj:t afslog denna ansök- Ifrågasatt
ning, förmodar jag, derför, att Kongl. Maj:t icke har några medel sär- vederla9 tM
skildt anslagna för sådant ändamål, och Kong1,. Maj:t afslog kanske G^Seetwnius
äfven af ett annat skäl, det nemligen att det icke vore lämpligt att för mistad
Kongl. Maj:t toge med den ena handen och gåfve till baka med den åklagareandel
andra. Den omständigheten, att Kong!. Maj:t sagt sitt “non possumus11, 1 f°rb™tet
finner jag för min del icke vara någon anledning för Riksdagen, som (Ports)
med friare pröfningsrätt kan, om den vill, gifva det ifrågasatta anslaget,
att säga ett bleklagdt nej.

Det är en annan anmärkning mot denna framställning af motionären,
som jag förmodar att man får höra, den nemligen att det är
ett farligt prejudikat. Ja, utom det att jag icke är rädd för sådana
prejudikat — ty hvarje sak bör väl pröfvas för sig — är detta ett
temligen sällsynt förekommande fall, och genom väckt och snart förestående
förändring i den missledande lagstiftning, som har föranledt
detta, har man icke att befara flera sådana fall.

Jag kan väl förstå, att statsutskottets ledamöter, som hafva den
tunga lotten att i första hand parera alla både befogade och obefogade
anspråk på statsmedel, skola med synnerlig försigtighet och, såsom
det ofta vill synes för andra utanför stående, med hårdhet tillbakavisa
anspråk, som synas hafva billighet för sig, mén för mig och andra,
som icke haft tillfälle att i statsutskottet förhärda sina hjertan, synes
det ganska motbjudande att säga nej till sådana anspråk, som grunda
sig ä billighet, fastän icke å laglig rättighet, och jag kan för min del
icke uppfatta mitt ansvarsfulla riksdagsmannakall så, att jag skall
vara skyldig att ifråga om statsanslag, mot mina bättre instinkter,
tillbakavisa anspråk, som jag finner hafva så mycken billighet för sig,
att hvarje enskild gentleman under likartade privata förhållanden skulle
vid den fästa afseende.

Att bestämma den summa, som bör gifvas, är en mycket vansklig
sak, och det medgifves, att der måste godtycket i viss mån göra sig
gällande, men då Andra Kammaren fattat det beslut att anslå för
detta ändamål 10,000 kronor, och då vi väl veta, att Andra Kammaren
i allmänhet icke gifver för stora anslag, torde man icke behöfva befara
att gifva för mycket, om man bifaller Andra Kammarens beslut. Derför,
herr talman, tager jag mig friheten yrka bifall till Andra Kammarens
beslut, som ordagrant lyder som följer: att Riksdagen må besluta
att till länsmannen i Neder-Kalix distrikt C. G. Svenouius bevilja såsom
vederlag för den honom frångångna åklagareandel — utgörande
enligt Neder-Kalix häradsrätts utslag den 7 maj 1890 i mål mellan
honom och Edmund Giles Loder 220,844 kronor 70 öre — ett belopp
af 10,000 kronor.

Herr Öländer: Utskottet har med de skäl, som det anfört, gjort

förevarande ämne till hvad det i verkligheten icke är — en rättsfråga.

Ser man saken ur den stränga rättens synpunkt, är utskottets motivering
och det slut, hvartill det kommit, obestridligen alldeles rigtiga.

Utskottet har nemligen sagt, att Kongl. Maj:t endast utöfvat sin gruud lagsenliga

rätt, då han i förevarande fall återgifvit förverkadt gods,

• ■

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, e m.

Ifrågasatt och detta är, såsom den föregående talaren anmärkte, alldeles rigtigt.
vederlag till j)et jjr gifvet, att Ivongl. Maj:t bär oinskränkt rätt att mildra eller
ansmannen^^ upphäfva, allt hvad som kan hänföras till straff; och lika väl som
för mistad denna rätt omfattar böter, de må enligt lag tillfalla hvem som helst,
åklagareandel lika val galler den äfven om förverkadt gods, ty förverkande af gods
»forbrutet icke någon ersättning, utan en ren straffpåföljd. Det lider sålunda
(Forts) intet tv>fvel> att länsman Svenonius icke eget- någon laglig rätt till
det ifrågasatta vederlaget. Men liksom Töreforsbolaget icke heller,
sedan domen en gång vunnit laga kraft, egde laglig rätt att erhålla
nåd, men dock af biilighetsskäl erhöll sådan, så torde väl också billighetsskäl
få hafva någon betydelse, då det är fråga om den man, som
gjort sin pligt, men gått miste om frukterna deraf. Och här vid lag är
det endast Riksdagen, som har benådningsrätteu i sin hand.

Utskottet har äfven såsom skäl för sitt afstyrkande utlåtande
anfört, att en af länsman Svenonius hos Kongl. Maj:t gjord ansökan
om vederlag af nu ifrågavarande beskaffenhet blifvit, af Kongl. Maj:t
afslagen. Men detta anser jag icke vara något skäl alls. Kong!.
Maj:t torde icke under några förhållanden kunnat handla annorlunda.
Att först återgifva förverkadt gods och sedan af statsmedel hålla åklagaren
skadeslös derför, kunde icke gerna låta sig göra utan Riksdagens
samtycke, enär Kongl.’ Maj:t antagligen icke har några medel tillgängliga
för ett sådant ändamål.

Äunu ett ytterligare skäl tyckes hafva föresväfvat utskottet. Det
har visserligen icke uttalat det, men det är icke svårt att läsa det
mellan raderna, ty hvarför skulle utskottet eljest åberopa och i betänkandet
intaga det deri omförmälda prejudikatet? Synbarligen har
utskottet härmed velat antyda, att beslaget varit olagligt, häradsrättens
utslag origtigt, och att Svenonius således icke hade vare sig någon
juridisk eller moralisk lätt till godtgörelse för förlusten af en vinst,
han genom ett olagligt förfarande obehörigen tillvunnit sig. Jag tillåter
mig icke uttala någon mening om rigtigheten af häradsrättens utslag.
För mig är det nog, att det vunnit laga kraft och att derigenom beslaget
förklarats lagligt. Detta utslag har icke blifvit upphäfdt, det
kan numera ej upphäfvas, det får icke ens klandras. Straffet kan
efterskänkas, men utslaget står fast. Vi måste således, om vi också
icke vilja det, antaga att beslaget varit lagligt, och att Svenonius sålunda
endast fullgjort sin pligt; men var det en pligt, kunde han icke
heller saklöst undandraga sig densamma. Han måste fullgöra den,
han måste underkasta sig alla de kostnader, som med ett dylikt stort
beslag äro förenade, alla de obehag, som naturligtvis deraf måste
vara en följd, allt det ansvar, det iklädde honom, samt slutligen men
icke minst all den risk, det medförde, en risk, som, om han förlorat sin
talan, kunnat bringa honom till tiggarstafven. Men, mine herrar,
staten fordrar icke så stora uppoffringar af sina tjenstemän utan att
till gengäld derför tillförsäkra dem en deremot svarande godtgörelse;
och denna bestod här i den andel i det förverkade godset, som lagen
tillerkände åklagaren. Att denna godtgörelse nu uteblef, känna vi,
och vi känna äfven den fullt lagliga anledningen härtill. Det är likväl
ovilkorligen en brist i lagen, att den icke meddelar någon be -

Onsdagen den 9 Mars, e. m. 47 N:o 13.

stämmelse om, huru ersättning i sådant fall må kunna åklagaren be- Ifrågasatt
redas. Men, mine herrar, Riksdagen kan i detta fall supplera lagen vederlag till
och undanrödja följderna af denna brist. Jag säger icke, att det är
Riksdagens pligt att göra det, men det ligger mycket utom den stränga för ]mlstad
pligtens gränser, som billigheten manar oss att göra. Då jag sålunda åklagareandel
anser, att Riksdagen icke bör undandraga sig att komma den lidande i förbrutet
åklagaren till hjelp, är det dock ingalunda min mening, att Riksdagen ,

skall ersätta honom den vinst, som han gått förlustig. För honom r S;
bör det vara nog, om han erhåller eu skälig godtgörelse för de med
beslaget förenade kostnader och besvär, en godtgörelse något så när anpassad
efter beslagets storlek och den risk det medfört.

Det belopp, som i sådant afseende begärts af motionären, är ju
gifvetvis alldeles öfverdrifvet, och jag tror äfven, att befogade anmärkningar
skulle kunna göras mot den summa, som af Andra Kammaren
härtill beviljats. Då jag emellertid icke känner de verkliga kostnaderna,
men antager, att Andra Kammaren tagit närmare kännedom om desamma,
vill jag för närvarande icke frångå nämnda kammares beslut.

Dock skall jag gerna förena mig med den eller dem, som möjligen
kunna komma att yrka ett mindre belopp.

Innan jag slutar, ber jag att få anmärka, att det väl dock icke
är så alldeles uteslutande billighetsskäl, som tala för bifall till denna
framställning. Det finnes verkligen två andra mera allmängiltiga skäl,
hvilka väl också förtjena att tagas i betraktande. Det ena af dem
är, att åklagaremagten antagligen skulle komma att slappas i sitt nit att
upptäcka och beifra lagöfverträdelser, om åklagaren vid utöfvandet af
sitt många gånger svåra och ansvarsfulla värf skulle riskera att, äfven
då han har rätt och tilldömes rätt, kunna gå miste om sin dermed
förenade inkomst.

Och det andra skälet är, att Kong! Maj:t säkerligen oftare och
med mindre tvekan skulle kunna begagna sig af sin benådningsrätt i
den vidsträckta omfattning, hvarom här är fråga, om han kunde
hoppas, att den förlust, som derigenom tillskyndades den pligttrogne
åklagaren, blefve honom på ett eller annat sätt ersatt.

På grund af hvad jag således anfört får jag, herr talman, yrka
bifall till Andra Kammarens beslut.

Ilerr Tamm: Statsutskottet har redan af den förste talaren fått
det intyget, att det blifvit beröfvadt till en viss grad både känsla och
hjerta. Jag skall derför icke söka slå in på den vägen, då jag förklarats
inkompetent i det fallet, och jag beklagar, att den ende i
egentlig mening rättslärde ledamoten inom statsutskottet är frånvarande,
så att den, som lämpligen kunnat utveckla saken från juridisk synpunkt,
icke kan göra det. Jag får således så godt jag kan försvara
statsutskottet i detta hänseende.

, Det är väl ändå i detta fall nog att fråga med hvad rätt åklagaren
gör sin framställning? De båda föregående talarne tyckas hafva
särskildt betonat, att den rätt, som här åklagaren skulle hafva, grundar
sig på häradsrättens dom. Jag kan nog förstå, att de båda föregående
talarne hålla hårdt på häradsrätten. Det visar god corps

N:o 13.

Onsdagen den 0 Mars, e. in.

Ifrågasatt
vederlag till
länsmannen C.
G. Svenonius
för mistad
åklagareandel
i förbrutet
gods.
(Forts.)

d’ésprit. Men för mig synes det dock som om Kong!. Maj:t och högsta
domstolen i detta fall borde hafva något mera talan. Det har dock
en och annan gång händt, att häradsrätten dömt, såsom det visat sig,
mot hvad i ett visst fall lagen sedermera i högre instanser tolkats.
Högsta domstolen har i just föreliggande fall uttalat, att “med afseende
på förekommande omständigheter i målet de beslagtagna trävarorna
borde anses icke vara förverkade", på grund hvaraf Kougl.
Maj:t den 26 juni 1890 på ansökan af egaren af nåd förklarat, att
varorna “skola anses icke förverkade".

Vidare kan det ifrågasättas, huruvida icke detta beslag till eu
viss grad kan sägas från moralisk synpunkt kränka eganderätten. Egaren
hade dock med Kong!. Maj:ts tillåtelse köpt egendomen. Bland
de beslagtagna trävarorna funnos åtminstone till betydlig del trävaror,
som voro tagna från egendomen och vid sågen försågade. Efter allmänna
rättsbegrepp ligger det nära till hands att antaga, att han
skulle anse sig vara i sin fulla rätt. Dessutom strider detta beslag
ovilkorligen mot de med England och Frankrike ingångna traktaterna.
När derför engelske ministern anmälde sin protest mot utslaget, förklarade
också utrikesministern, att “det gjorda beslaget för egendomens
egare icke bort medföra strängare påföljd än om egaren varit svensk
undersåte." Detta klandrades af eu ledamot inom Andra Kammaren,
herr Hedin, och derigenom blef också utrikesministern i tillfälle att
upptaga frågan till besvarande. Hans svar lyder så:

“Den andra anmärkningen, som gjordes, var, att artikeln 1 skulle
innehålla eu sådan bestämmelse, att derigenom svensk lag skulle tillsidosättas
genom en traktat. Ja, det är just hvad den enligt min
åsigt innehåller; och jag tviflar på, att det skulle vara möjligt att
öfvertyga vare sig den engelska eller någon annan utländsk regering,
att icke så är förhållandet. Just på grund af den rättighet, som i
denna artikel 1 medgifves, kan icke en undersåte från ett utländskt
land åläggas så stora böter, som förekommo i det omnämnda Töreforsmålet.
“

Jag kan för min del icke annat se, än att detta förfarande af
åklagaren icke har stöd i svensk lag, icke har stöd i de med andra
magter ingångna förbindelser, med andra ord var icke lagligt.

Man anför vidare, att målet icke fullföljdes. Den 7 maj faller
häradsrättens dom, den 12 maj ingår redan engelske ministern med
anhållan om tillämpning af den mellan Sverige och England träffade
öfverenskommelse. För mig ligger det icke något onaturligt deri, att,
när eu sådan utväg finnes att få rätt, målet icke vidare full följes.
Jag kan således icke finna annat än att, då Kongl. Maj:t förklarar,
att dessa trävaror icke äro tagna i beslag, har det icke varit i egentlig
mening ett benådningsmål, utan ett fullkomligt rättsmål. Och dessutom
får jag gent emot den förste talaren säga, att för mig står detta fäll
såsom ett ganska farligt prejudikatfall. Vi hafva redan genomgått eu
tid i Sverige, då det icke var ovanligt, att när tjenstemän icke voro
nöjda med Kongl. Maj:ts beslut, till och med då det gälde tillsättande af
platser, dessa mål drogos inför Riksdagen. Jag tror detta vara ganska
farligt, och Kongl. Maj:ts rätt i detta fall kan jag för min del och

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

så vidt på mig ankommer icke anse annat än böra värnas. På de skäl
jag nu anfört får jag derför tillstyrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Svedelius: Då redan eu medlem af statsutskottet framhållit
de synpunkter, som rörande denna fråga inom utskottet gjort
sig gällande, torde det synas obehöfligt att jag nu tager till orda.
Jag har dock ansett mig dertill särskild! manad, emedan jag på afdelningen
deltagit i frågans första beredning.

Jag vill icke förneka, att frågan är af eu viss grannlaga natur,
och det är icke underligt, att det för många mera ytliga betraktare
kan synas, som om den verkliga rätten blifvit åsidosatt. Men det synes
mig i så fall att, om Riksdagen på sådana grunder tager frågan om
hand, om en rättsgrund för de framstälda anspråken föreligger, det
enda, som härutinnan vore Riksdagen värdigt, vore att tillerkänna personen
i fråga hans fulla rätt, på hvilken man icke af några sparsamhetsskäl
borde pruta. Skulle således något här på rättsgrund tillerkännas
åklagaren, borde det vara hela den enligt lagen honom tillkommande
beslagsandelen, icke en mer eller mindre godtyckligt tagen
summa. Det torde derför vara af största vigt att fullständigt göra
det verkliga rättsförhållandet klart. Å ena sidan är det ju icke att
undra på, om åklagaren tyckte sig finna stöd för sin åtgärd i kongl.
förordningen den 18 juni 1864 med den deruti under den 23 september
1887 vidtagna förändring, men så snart upplyst blifvit, att egaren
till egendomen eller svaranden i förevarande mål fått Kongl. Maj:ts
tillstånd att ega och bruka denna egendom, som redan hans far före
honom innehaft, förefaller det mig också uppenbart, att med denna
rätt att ega och besitta följer äfven rätten att på bästa och fördelaktigaste
sätt afyttra de alster, som å egendomen vuxit och vid der
befintliga industriella anläggningar, såsom t. ex. sågverk, förarbetats.
Det har vidare i det mål, som utskottet jemförelsevis i betänkandet
framstält, nemligen det Kurthska målet, vid dess pröfning i högre instans
förekommit, att någon bevisning om det beslagtagna virkets hållande
till salu icke kunde förebringas, på grund hvaraf beslaget ogillades,
och alldeles det samma är förhållandet i detta fall. De beslagtagna
varorna voro icke “till salu hållne“, utan upplagda i brädgård för att
utskeppas. Motionären har antydt att återtagandet af besvären och
vädjandet till Kongl. Maj:ts nåd skulle innebära ett sorts erkännande
från svarandens sida af hans svaga rättsställning. Det torde dock af
förhållandena vara uppenbart, att detta icke var skälet. 1 fråga om
en sak af så stor ekonomisk betydelse är det gifvet, att svaranden
icke skulle hafva, tvekat att till högsta instans fullfölja målet, då de
dermed förenade kostnaderna, jemförda med det stora intresse som
stod på spel för svaranden, icke voro af någon betydelse. Deremot
var det för honom af högsta vigt att vinna tid, och detta kunde han
endast genom att vädja till Konungens nåd.

Af de skäl jag sålunda framhållit förefaller det åtminstone mig,
som om någon moralisk rättsgrund för ifrågavarande ersättningsanspråk
icke här förelåge. Hvad de möjligen befintliga juridiska angår,
synes det mig vara tillräckligt, något som äfven föregående talare påFörslå
Kammarens Prot. 1892. N:o 13.

Ifrågasatt
vederlag till
länsmannen C.
G. Svenonius
för mistad
åklagareandel
i förbrutet
gods.

(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

Ifrdqasatt
vederlag till
länsmannen C.
G. Svenonius
för mistad
åklagareandel
i förbrutet
gods.
(Forts.)

pekade, att åberopa Kongl. Majrts obestridliga och obestridda rättighet
att i sådana fall som detta använda sin benådningsrätt. Han har
också gjort det med användande af sådana uttryck, att, såsom orden
folio sig i så väl Kongl. Maj:ts resolution som i högsta domstolens
tillstyrkande utlåtande, de i beslag tagna varorna skola “anses icke
vara förverkade1*. Det synes då äfven vara uppenbart, att om de i
beslag tagna varorna icke kunna anses förverkade, kan någon andel
deraf rättsligen icke heller komma åklagaren till godo.

Då således, så vidt jag förstår, hvarken juridiska eller moraliska

grunder i detta fall föreligga, synes endast återstå, att Riksdagen, om

jag så får säga, i nådeväg skulle bevilja ett belopp till den person

som här är i fråga. Men en sådan åtgärd förefaller mig i högsta grad

betänklig och olämplig, ty om en tjensteman skall tillerkännas belöning
för uppfyld tjenstepligt, förefaller det egendomligt, att blott en
och annan skall åtnjuta en särskild extra uppmuntran derför, att han
gjort sin skyldighet, som hvar och en bör uppfylla utan att något
sådant honom tillerkännes. Och det synes mig * vådligt, ty med sådant
exempel för ögonen är jag öfvertygad, att anlopp mot Riksdagen, afseende
likartade ersättningar, icke skola saknas och säkerligen blifva
ganska många.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anhåller jag,
herr talman, om proposition på bifall till utskottets hemställan och
utslag på motionen.

Herr A lin: Den förste ärade talaren yttrade att, om ett beslut,
sådant som han yrkat att kammaren skall fatta, skulle innebära något
klander af den redan af Kong!. Maj:t vidtagna åtgärd, skulle han icke
hafva yrkat, att kammaren skulle fatta ett sådant beslut. Såsom min
åsigt får jag uttala, att ett dylikt beslut af kammaren verkligen skulle
innebära ett klander af den af Kongl. Maj:t vidtagna åtgärd, och derför
förenar jag mig med dem, som yrkat bifall till statsutskottets
förslag.

Då Riksdagen, utan att framställning derom gjorts från Kong!.
Maj:t, beslutar att anvisa medel för ett statsändamål, betyder detta
såsom bekant icke, att de anvisade medlen ovilkorligen skola utbetalas
för det ifrågasatta ändamålet; det betyder och kan icke betyda annat
än att medlen ställas till Kongl. Maj:ts disposition för att, om Kongl.
Maj:t finner skäligt, användas för det ändamål, för hvars främjande
de anvisats. I detta fall ligger såsom bekant saken så, att Kongl.
Maj:t redan genom att lemna Svenonii s. k. nådesansökan utan afseende
förklarat, att statsmedel enligt Kongl. Maj:ts åsigt icke böra
för nu ifrågavarande ändamål användas. Vid sådant förhållande skulle
tydligen Riksdagens bifall till vare sig motionen eller det yrkande,
som den förste ärade talaren här framstält, icke innebära annat än
en demonstration mot eller ett klander af det Kongl. Maj:ts beslut,
hvarigenom Svenonii nyssnämnda ansökning förklarats icke böra till
någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Klander i denna form af Kongl.
Maj:ts beslut strider uppenbart mot 90 § regeringsformen. Ett Riksdagens
beslut att bifalla det af den förste talaren frainstälda yrkandet eller

N:0 13.

Onsdagen den 9 Mars, e. ra.

motionen skulle derför enligt min mening vara obehörigt och oformligt
och således Riksdagen icke värdigt.

Jag yrkar bifall till utskottets framställning.

Herr Ung er: Jag skall icke af de högt ärade ledamöterna i statsutskottet
låta förleda mig att, i strid mot grundlag, ingå i kritik af
häradsrättens utslag i förevarande mål; visserligen är det endast en
häradsrätts utslag, men det är dock laga kraftvunnet och torde under
sådana förhållanden böra här vara fritt från kritik. Jag upprepar,
att det sålunda är konstateradt, att beslaget är lagligt, och staten måste
väl sjelf erkänna det, då ett af statens egna organ förklarat
så vara. Det torde icke vara behöfiigt, att jag upprepar att jag anser
Kongl. Maj:t hafva förfarit rätt och klokt i hvad Kongl. Maj:t rörande
denna sak beslutit, men deraf följer, såsom jag haft äran erinra, icke,
att billighetshänsyn böra uteslutas. Herr Tamm synes förmena, att
Kongl. Maj:t vid behandlingen af denna fråga ingått i pröfning af
sjelfva saken, men denna uppfattning grundar sig på missförstånd af
förekomna förhållanden.

Sedan högsta domstolen, utan befogenhet att såsom domstol pröfva
lagligheten af häradsrättens utslag, afgifvit infordradt utlåtande öfver
nådeansökningen, har Kongl. Maj:t beviljat nåd, men icke dömt i saken
— det är skilnad så stor. Huru orden än må hafva fallit i Kongl.
Maj:ts resolution, är det ett obestridligt faktum, att häradsrättens utslag
icke blifvit i domstolsväg pröfvadt och upphäfdt, utan endast nåd
beviljad. Kongl. Maj:t har visserligen sedermera afslagit en ansökning
om sådan godtgörelse, som här är i fråga, men jag kan omöjligen fatta
saken så, att detta Kongl. Maj:ts beslut skulle innebära, att Riksdagen
ej borde, för ändamål att skäligen godtgöra Svenonius, bevilja något
anslag, utan lärer väl detta beslut, såsom jag förut anmärkt, innebära,
att Kongl. Maj:t icke haft några medel, som Kongl. Maj:t ansett sig
kunna för sådant ändamål anvisa. Jag föreställer mig, att regeringen
icke skulle ogerna se, om Riksdagen af billighetsgrunder gåfve den
ersättning, som här är i fråga. Jag säger ännu eu gång, att om ett
dylikt beslut kornme att uppfattas såsom ett klander mot regeringen,
skulle jag icke vilja vara med derom, men man bör icke tyda det derhän,
i synnerhet då alla talare, som yrkat på detsamma, förklarat, att
de icke vilja, att det såsom klander skall uppfattas. Icke ens i Andra
Kammaren har något klander rigtats mot regeringen, eller något korrektiv
sökts mot hvad regeringen i saken rättsligen åtgjort. Jag ville
tillika erinra om något, som jag bort säga första gången, jag hade
ordet, nemligen att det linnes ytterligare ett skäl för att lemna den
begärda godtgörelsen. Eu allmän åklagare bör icke blott kunna göra
anspråk på skälig lön och ersättning för sin möda och häfda kostnad.
Han bör äfven vara skyddad för frestelser. Det torde för litet hvar
af herrarne vara lätt att inse, att, då det gäller så stora ekonomiska
intressen som i förevarande fall, en allmän åklagare kan varda utsatt
för stora frestelser. Huruvida åklagaren Svenonius i denna sak varit
det eller icke, derom vågar jag icke yttra mig, men icke är det alldeles
oantagligt. Till och med domare äro stundom af parter frestade,

Ifrågasatt
vederlag till
länsmannen C.
G. Svenonius
för mistad
åklagareandel
i förbrutet
gods.

(Forts.)

N:o 13.

Ifrågasatt
vederlag till
länsmannen C.
G. Svenonius
för mistad
äklagareandel
i förbrutet
gods.
(Forts.)

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

och jag kan af egen erfarenhet vitsorda, att dylika frestelser förekomma,
ehuru de icke frestat mig hårdt, och att en åklagare, då det
gäller att göra beslag på varor till värde af öfver 300,000 kronor,
möjligen kan blifva utsatt för frestelser, torde lätt inses, likasom ock
att han lättare dukar under för sådana, om han, då han fullgjort
honom åliggande åtgärder, som af domstol godkänts, ändock ser sig
blifva utan all ersättning.

Under sådana omständigheter anser jag mig hafva skäl att fortsätta
med min vördsamma hemställan, att kammaren behagade biträda
det af Andra Kammaren i ärendet redan fattade beslut.

Herr Annerstedt: Jag ber att få framhålla en synpunkt med
afseende å den föreliggande frågan, som hittills icke gjorts gällande i
kammaren, men hvilken enligt min uppfattning utgör den vigtigaste
sidan deraf. De talare, hvilka förordat ifrågavarande anslag, hafva
alla betonat, att yrkandet från deras sida icke grundar sig på den
stränga rätten, utan på billighet, men de hafva dervid förbisett, att en
pröfning från billighetens synpunkt redan egt rum. Detta skedde, då
nådefrågan föredrogs inför Kongl. Maj:t. Denna pröfning, hvilken icke,
såsom en talare förmodligen genom en lapsus lingure yttrade, kan betraktas
såsom en rättslig pröfning — ty nådefrågan afser icke rättsfrågan,
och hvad rätten i ett dylikt fall fordrar tillkänuagifves genom
den laga kraftvuuna domen — afser att utreda, huruvida sakens afgörande
enligt lag i det särskilda fallet strider mot de grundsatser,
som från billighetens synpunkt kunna göras gällande I en sådan fråga
inhemtar Kongl. Maj:t såsom förberedande åtgärd högsta domstolens
yttrande. Och då högsta domstolen, såsom i förevarande fallet, ansåg
sig böra tillstyrka bifall till uådeansökningen, ligger deri otvifvelaktigt
ett uttalande, att billigheten i detta fäll fordrade straffets efterskänkande,
och att detta borde efterskänkas just så mycket som på
grund af tillstyrkandet egde rum. Ty såsom kändt är, är det beroende
på de särskilda omständigheterna i hvarje särskildt mål, huruvida nåd
tillstyrkes så, att straffet helt och hållet bör efterskänkas, eller på det
sätt, att detta endast till någon del bör ega rum. Och lätt finner man
exempel derpå, att nåd tillstyrkes i ett fäll på det sätt, att endast
den staten tillfallande andelen af böterna efterskänkes, under det i ett
annat fall — liksom i det nu föreliggande — nåd tillstyrkes med afseende
å såväl den staten som den åklagaren tillfallande andelen af
böterna. Långt ifrån att det skulle strida mot nådens begrepp, att
den i ett särskildt fall omfattar äfven den del af en konfiskerad egendom,
som skulle tillfalla vare sig åklagaren eller någon enskild person,
följer detta af sjelfva begreppet nåd. För att icke inlåta mig på en
vidlyftig utredning i detta afseende, vill jag endast antyda, att en sådan
konseqvens följer deraf, att konfiskationen är en straffart.

Då i förevarande fall högsta domstolens utlåtande tillstyrkte nåd
i den omfattning som beviljades, då föredraganden inför Kongl. Maj:t
i statsrådet såsom jag förmodar hyste samma åsigt — enär jag icke
sett statsrådsprotokollet i detta ärende, kan jag icke med visshet uttala
mig om föredragandens åsigter, men jag antager att de voro de -

Onsdagen den 9 Mars, e. m.

N:0 13.

samma som de af högsta domstolen uttalade — samt då Kongl. Maj:t Ifrågasatt
efter inhemtande af sina rådgifvares yttranden fattat sitt beslut i ämnet vederlag till
och deri förklarat, att i detta speciella fall nåd skulle inträda icke
blott i afseende på den del, som skulle tillfalla staten, utan äfven för mutad
beträffande hvad som eljest skulle hafva tillfallit åklagaren, så har i åklagareandel
detta fall, i den ordning som lagen föreskrifver, pröfning af målet från 1 forb™tet
billighetens synpunkt skett och billighetens fordringar fått gorå sig (/orts)
gällande. Då nu i eu reservation mot förevarande utskottsbetänkande
hemstälts, att Riksdagen skulle bevilja ett vederlag för den åklagaren
frångångna åklagareandelen, betyder detta, så vidt jag kan förstå,
ingenting annat, än att Riksdagen genom ett bifall dertill skulle säga,
att Kongl. Maj:t i detta fall icke tagit hänsyn till billighetens kraf,
och att Riksdagen sålunda skulle sätta sig till domare öfver Kongl.

Maj:t och uttala, att åklagarens andel här blifvit obehörigen i nådeväg
efterskänkt. Vill Första Kammaren göra ett sådant uttalande, skall
den bifalla motionen eller reservationen, men vill den icke detta, utan
att billighetens fordringar skola pröfvas på det sätt, att, i öfverensstämmelse
med hittills gällande ordning för nådemåls behandling, Kongl.

Maj:t efter vederbörande rådgifvares yttrande fattar beslut i frågan,
torde kammaren böra bifalla utskottets här gjorda hemställan.

Herr statsrådet Östergren: I anledning af den siste ärade talarens
yttrande ber jag få lemna kammaren den upplysningen, att, då
nådefrågan förevar inför Kongl. Maj:t, Konungens saintlige rådgifvare
instämde i den hemställan, som högsta domstolen gjort.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats dels bifall till hvad
utskottet deri hemstält, dels ock, af herr Unger, att kammaren måtte
besluta att till länsmannen i Neder-Kalix distrikt C. G. Svenonius bevilja
såsom vederlag för den honom frångångna åklagareandel — utgörande
enligt Neder-Kalix häradsrätts utslag den 7 maj 1890 i mål
mellan honom och Edmund Giles Loder 220,844 kronor 70 öre — ett
belopp af 10,000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 5 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion om
beviljande af vederlag till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad
åklagareandel i förbrutet gods, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande liemstält.

N:o 13.

Fredagen den tl Mars.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 7.61 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den II mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

n:o 29, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om beviljande af

vederlag till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i
förbrutet gods;

n:o 30, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om väckt förslag om beviljande af

vederlag till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel
i förbrutet gods; och

n:o 31, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till Luleå—Gellivara-banan;

bevillningsutskottets memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af utskottets betänkande
n:o 2, angående vissa delar af tullbevillningen;

lagutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af väckta motioner
om ändringar i strafflagen den 16 februari 1864; äfvensom

Fredagen den 11 Mars.

N:o 13.

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion om stadgande af svårare påföljd
för oloflig försäljning af vin och maltdrycker i vissa fall; samt
n:o 2, i anledning af väckt motion om tillägg till 22 § fiskeristadgan.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 121, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning af väckta motioner
om ändringar i kongl. förordningen angående handel med vin och
maltdrycker den 24 oktober 1885, beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 9 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets den
9 innevarande mars bordlagda memorial n:o 28, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens
sjette hufvudtitel.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 9 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 18 och 19.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

N:o 13.

Fredagen den 11 Mars.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på
föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.40 e. m.

In fidem.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-aktiebolag, 1892.