RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1891:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1891. Andra Kammaren. N:o 7.

Lördagen den 21 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 14 innevarande februari.

§ 2.

På derom genom herr talmannen framförd begäran beviljades herr
J. A. Johansson i Strömsberg, i anseende till ett inom hans familj
inträffadt dödsfall, ledighet från riksdagsgöromålen under tretton dagar
från och med denna dag.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen, angående omförande till invalidhusfonden
af besparingar å anslaget till blesserade öfver- och underofficerare,
hänvisades densamma till behandling af statsutskottet.

§ 4.

Eöredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet:
herr G. Ericssons från Stockholm motion, n:o 169, och
herr C. Hersloivs m. fl. motion, n:o 170.

§ 5.

Till statsutskottet hänvisades Riksdagens revisorers härefter föredragna
berättelse om verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1889.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 7.

N:0 7. 2

Lördagen den 21 Februari, f. m.

Ang. förklaring
af 12 § i
utsökningslagen
m. m.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets utlåtande
n:o 4, i anledning af väckt förslag om förklaring af 12 § i
utsökningslagen och om ändrad lydelse af Öl § i samma lag.

Med anledning af en af justitieombudsmannen i hans till innevarande
Riksdag afgifna berättelse i sådant afseende gjord framställning
hemstälde utskottet i förevarande utlåtande:

att Riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående förklaring af 12 § utsökningslagen och ändrad lydelse
af 51 § samma lag.

Härigenom förklaras, att 12 § utsökningslagen eger tillämpning
jemväl på fordran, som grundar sig på vexel; och förorduas att 51 §
samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, galle hvad stadgadt är i fråga om underrätts
dom i ty fall. Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat
om fast egendoms försäljning, må den ej ega rum förr än laga
kraft å utslaget kommit.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts af:

herr A. Lilienbcrtj;

herr TF. Wester, som ansett att den föreslagna ändringen af
51 § utsökningslagen icke bort tillstyrkas; och

herr O. Erickson i Bjersby mot vissa delar af motiveringen.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lilienberg: Som herrarne torde finna, har jag reserverat

mig mot föreliggande betänkande.

Jag har varit ense med justitieombudsmannen deri, att eu förklaring
behöfves i det ämne, som hans i betänkandet omförmälda
framställning afser. Det har nemligen visat sig att inom de särskilda

hofrätterna meningarna äro delade, huruvida öfverexekutor må vara

behörig att upptaga vexelmål. Att förklaring härutinnan är behöflig,

derom har jag för min del blifvit ytterligare öfvertygad af den om ständigheten,

att jag efter det betänkandet utkom fått höra, att meningarna
äro i detta afseende delade äfven bland öfverexekutorerna.
Jag ansåg för min del inom utskottet att, då villrådigheten egentligen

Lördagen den 21 Februari, f. m.

N:0 7.

gälde frågan om rätta tolkningen af ett stadgande i förordningen om Ang. förkläden
nya vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, rin9 <*/ 12 §
förklaringen borde afse ett förtydligande af samma stadgande i denna Jltsöknin^-förordning. Det kan emellertid icke förnekas, att ju icke en förklaring
kan ske jemväl på det sätt, som herr justitieombudsmannen föreslagit, °rt8'''')
Jag skall derför icke framställa något yrkande.

Nu har Första Kammaren afslagit såväl herr justitieombudsmannens
framställning som utskottets betänkande. Derigenom har frågan
kommit i den ställningen, att Andra Kammarens beslut endast kan
blifva en opinionsyttring till förmån för en lagförklaring i den rigtning,
som herr justitieombudsmannens förslag afser, i fall nemligen
kammaren skulle gilla hans uppfattning.

Jag skall emellertid, som sagdt, för närvarande icke framställa något
yrkande.

Herr Svanberg: I . det ämne, hvarom förevarande utlåtande

handlar, anser jag för min del, att justitieombudsmannen och sedermera
lagutskottet framkommit med ett allt för vidt gående förslag.

Der inrymmes nemligen rätt åt öfverexekutor att till pröfning upptaga
alla fordringsanspråk, som grundas på vexlar, och således icke blott
mål som röra talan mot acceptanter, utan äfven mål om återgångstalan
mot trassenter och endossenter, ja, till och med sådana mål, der vexelrätt^
gått förlorad enligt 93 § i vexellagen, hvilka mål jemväl kallas
vexelmål.

Au vet man litet hvar bland oss jurister, att synnerligast dessa
sistnämnda mål, men äfven mål om återgångstalan mot endossenter
och trassenter, ofta äro rätt svåra och invecklade att bedöma, och de
höra derför, enligt min åsigt, icke få afgöras af öfverexekutor. Det
strider mot grundsatsen i såväl den gamla utsökningsbalken som
nu gällande utsökningslag, att konungens befallningshafvande icke må
befatta sig med hvad som hörer till domaremagten, och att öfverexekutor
endast har att till afgörande upptaga sådana mål, som äro klara och
ostridiga.^ De af justitieombudsmannen i hans framställning anförda
tvenne Kongl. Maj:ts domar, deri Kong!. Maj:t godkänt de exekutiva
myndigheternas åtgärder att pröfva vexelmål, afse också rättsfall, der
lagsökning egt rum på grund af accepterade vexlar, och enligt mitt
förmenande hade också lagförklaringen bort inskränka sig endast till
så beskaffade mål.

Nu skulle jag visserligen kunnat yrka återremiss till lagutskottet
i syfte ^ att få en lagförklaring, afseende endast accepterade vexlar.

Men då jag hört att Första Kammaren redan afslagit utskottets utlåtande
och då jag för min del anser att, på sätt också utskottets vice
ordförande anmärkt, lagförklaringen bör hafva sin rätta plats icke i
utsökningslagen utan i vexellagen, samt då jag dessutom fruktar att
den föreslagna förändringen af 51 § utsökningslagen icke är tillräckligt
tydlig för att icke kunna vid tillämpningen missförstås, så tror

N:0 7.

Ang. förklaring
af 12 §
utsökningslagen
m. m.
(Forts.)

4 Lördagen den 21 Februari, f. m.

jag det vara bäst att för närvarande afslå förslaget och låta frågan
i anstå till en kommande riksdag, då den antingen genom justitieombudsmannens
eller enskild motionärs försorg torde kunna förväntas i
en bättre form framkomma till Riksdagens bepröfvande.

Jag tillåter mig derför att yrka afslag.

Herr West er: Lagutskottet har antagit, att det mål, som justitieombudsmannen
genom sin framställning velat vinna, torde kunna
uppnås genom en förklaring af 12 § utsökningslagen, som egentligen
innehåller bestämmelsen om exekutiv myndighets befogenhet. Och då
det har synts utskottet tvifvelaktigt, huruvida utskottet skulle hafva
rättighet att föreslå förklaring i afseende å något annat lagrum än
det, hvarom justitieombudsmannen gjort framställning, så har utskottet
i den delen tillstyrkt justitieombudsmannens framställning. Jag tillåter
mig erinra, att lagutskottet, liksom justitieombudsmannen och flertalet
af divisionerna inom rikets hofrätter, ansett de nu gällande lagbestämmelserna
vara så beskaffade, att det icke funnes något hinder,
utan tvärtom till och med vore eu pligt för de exekutiva myndigheterna
att upptaga lagsökningar, grundade på vexelmål, och utskottets hemställan
går då endast ut på att gifva en förklaring af lagen sådan den
nu är för att förekomma den oreda, som uppstått genom de skiljaktiga
besluten, helst en enhet deri icke kan vinnas på det mest lämpliga
sättet, nemligen genom att draga frågan under Kongl. Maj:ts pröfning.

Som redan är nämndt, har Första Kammaren afslagit hela framställningen,
och frågan har således fallit. Men jag skulle anse det
önskvärdt, om behandlingen i denna kammare kunde verka derhän,
att vi finge motse ett förslag till antingen en förklaring eller en förändring
af nu gällande lagbestämmelser i denna sak. Första Kammarens
afslag kan gerna icke innefatta annat än att kammaren icke har
varit med om eu lagförklaring, derför att den ansett, att lagstiftningen
icke bör gå i den rigtning, som nu är föreslaget. För min del
anser jag det icke betyda så mycket, om de exekutiva myndigheterna
få befogenhet att pröfva fordringsanspråk på grund af vexelmål eller
icke, men deremot är det af vigt att få visshet om, huru gällande
lag skall tolkas och tillämpas.

Såsom af betänkandet synes, har jag reserverat mig mot utskottets
tillstyrkande af förslaget till förändring af 51 § utsökningslagen.
I det läge frågan nu har kunde det kanske vara tillräckligt, att jag
yrkade afslag på utskottets hemställan i den delen. Men då, som jag
hoppas, vi hafva att motse ett förslag till förtydligande eller förändring
af lagen, och det der kan komma i fråga att vidtaga förändring jemväl
i 51 §, så skall jag bedja att med kammarens tillåtelse några ögonblick
få taga dess uppmärksamhet i anspråk för att angifva skälen för
min reservation.

I 39 och 40 §§ utsökningslagen stadgas, att å underrätts dom,
som icke vunnit laga kraft, kan erhållas utmätning, men att det ut -

Lördagen den 21 Februari, f. in.

5 N:0 7.

mätta godset icke kali försäljas, förrän utslaget vunnit laga kraft. I Ang. förkla44
§ af samma lag stadgas: »Huru beslut i konkursmål, så ock dom™1? a/ 12 $i
i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande, verkställas; derom
gäller hvad särskild! är stadgadt», Detta särskilda stadgande åter- ,Fortg\

finnes i 5 § i kongl. förordningen om nya vexellagens införande, hvarest
föreskrifves, att å rädstufvurätts dom i vexelmål icke allenast utmätning
utan äfven försäljning af det utmätta godset lian erhållas,
äfven om domen icke vunnit laga kraft. Det är således den stora
skilnaden, att å underrätts icke laga kraftvunna domar i allmänhet
kan jag få utmätning, men icke försäljning af det utmätta godset, men
på rädstufvurätts dom i vexelmål kan jag få både utmätning och försäljning,
innan domen ännu vunnit laga kraft.

Så kommer 51 §, som nu är i fråga. Den innehåller: »Om verkställighet
af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, galle hvad ofvan är stadgadt i fråga om underrätts
dom i ty fall». Justitieombudsmannen har ansett, att i och med
det samma en förklaring gjordes, som tydligt gaf vid handen, att exekutiva
myndigheter kunde upptaga vexelmål till behandling, skulle
dessa den exekutiva myndighetens utslag få samma exekutiva kraft
som rädstufvurätts utslag i slika mål. För det ändamålet behöfde
ändring ske i 51 §, och lian har ansett, att den nöjaktigt kunde göras
så, att man i paragrafen borttoge ordet »ofvan».

Nu synes det mig alldeles icke vara nödvändigt att inrymma de
exekutiva myndigheternas utslag i vexelmål en så sträng exekutiv
kraft, ty den, som har en fordran på vexel och vill hafva detta skyndsamma
exekutiva förfarande, kan vända sig till rådstufvurätten. Jcl; e
heller är det efter min uppfattning lämpligt, utan tvärtom högst betänkligt,
att i något fall åt exekutiv myndighets utslag lemna sådan
kraft. För det påståendet finnas många skäl, men jag behöfver icke
vidröra dem, emedan, äfven om man vill ändra 51 § i det af justitieombudsmannen
angifna syfte, det föreslagna stadgandet icke är af beskaffenhet
att kunna antagas, enär det saknar tillräcklig tydlighet.

Man bör nemligen komma i håg, att då öfverexekutors eller en domstols
utslag lemnas till verkställighet, skall denna verkställighet i de
flesta fäll utöfvas af länsmän eller stadsfogdar, af Indika flertalet icke
eger juridisk bildning.

Om man läser lagen, sådan den blir om en förändring sker af
det innehåll lagutskottet nu föreslagit, så kommer man till det resonnement:
i 39 och 40 §§ stadgas, huru underrätts utslag skall verkställas,
i 44 § föreskrifves, att rädstufvurätts dom i vexelmål skall på
sätt särsliiidt är stadgadt verkställas, och i 51 § meddelas den bestämmelsen,
att om verkställighet af öfverexekutors utslag gäller hvad som
är stadgadt i fråga om underrätts dom. Man kan då på rätt goda
skäl få den uppfattning, att för rädstufvurätts utslag i vexelmål finnes
ett undantagsstadgande, som icke kan tillämpas. Men icke nog härmed.
Det är äfven en annan sak, som noga bör beaktas. Det är

N:o 7. 6

Lördagen den 21 Februari, f. m.

Ang. förklaring
af 12 §

lagen m. m.
(Forts.)

hvarken justitieombudsmannens eller lagutskottets mening, att öfver
1 exekutor utslag skola få den strängare exekutiva kraften i andra mål
än de, der vexelrätten är bevarad, men hos öfverexekutor förekomma
många gånger lagsökningar på grund af vexlar, som icke behållit
vexelrätten; och om man ser på de utslag, som af justitieombudsmannen
äro refererade, så kan man antaga, att i flera af dessa fall det senare
varit förhållandet. Nu kommer ett sådant utslag till underexekutor
och skall verkställas. Denne skall då''afgöra, om utslaget skall
verkställas som vexelmål eller icke, och detta afgörande är ofta så
svårt, att underexekutor icke eger förmåga att den saken bedöma. Jag
anser derför nödigt att, om åt öfverexekutors utslag skall lemnas en
så sträng exekutiv kraft, uti lagen inlägga bestämmelse derom, att
öfverexekutor skall utsätta, på hvad sätt utslaget bör verkställas.

På dessa skäl ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan,
i hvad den afser ändring i 51 § utsökningslagen.

Herr Sk ytte: Här har yttrats, att äfven bland öfverexekutorerna
skulle råda olika åsigter i förevarande fall. Jag tror, att så äfven är
förhållandet. Under den tid jag i egenskap af öfverexekutor i Malmö
haft att tillämpa utsökningslagen, har jag, vid jemförelse mellan vexellagen
och utsökningslagen, för min del kommit till den uppfattning af
12 § utsökningslagen, att vexel icke är ett sådant fordringsbevis, att
öfverexekutor skulle ega att upptaga en på dylik handling grundad
lagsökning; och äfven sedan Riksdagens herr justitieombudsman — med
upplysning om den olika praxis, som i detta afseende är rådande inom
hofrätterna — nu uttalat eu i förhållande till min mening motsatt
åsigt, vågar jag dock fortfarande betvifla rigtigheten af denna motsatta
åsigt, åtminstone hvad angår vexeltrassent och vexelendossent. Jag
tror icke, att betalningsskyldighet kan ådömas trassent och endossent
annat än utsinande på grund af vexellagens bestämmelser om återgångstalan
på vexel, men dessa bestämmelser torde det icke tillkomma
öfverexekutor att tillämpa. Det ifrågasatta tillägget till 12 § utsökningslagen
innebär derför, enligt mitt förmenande, icke en förklaring,
utan •—- åtminstone delvis — en ändring af nämnda lagrum; och denna
ändring tror jag icke skulle vara gagnelig, då den pröfning af betalningsskyldighet
på grund af vexel, som derigenom skulle lemnas den
exekutiva myndigheten, icke lärer i allmänhet vara af den enkla beskaffenhet,
att den bör ske handräckningsvis. Väl anser jag eu förklaring
af det ifrågavarande lagrummet vara önskvärd för att derigenom
undanrödja den skiljaktighet i lagtillämpningen, som nu är rådande,
men jag hyser den mening, att denna förklaring borde gå i motsatt
rigtning mot hvad bär är föreslaget.

Af dessa skäl anhåller jag att fä instämma i yrkandet om afslag.

Herr Lilienberg: Det torde kanske vara föga lämpligt att för länga

denna diskussion, som rör sig kring en rent juridisk fråga, om

Lördagen den 21 Februari, f. m.

7 N:0 7.

mycket att säga;

och lag skall derför -Ang. förklaring
af 12 §
utsöknings -

än eljest derom skulle vara
endast yttra ett par ord.

De skäl, som anfördes af talaren på göteborgsbänken, lära vara
desamma, som förmått Första Kammaren att afslå betänkandet. Skulle
denna kammare fatta ett liknande beslut, så torde man dock få hoppas
att regeringens uppmärksamhet blifvit fäst på nödvändigheten af en
förklaring af ifrågavarande paragrafer, vare sig nu denna förklaring
må komma att gå i den ena eller den andra rigtningen. Att en sådan
förklaring är behöflig, tyckes bevisas jemväl af den i dag förda diskussionen.

lagen in. m
(Forts.)

Herr Luudberg: Jag anhåller att få hufvudsakligen instämma

med herr Wester i hans anförande och yrkande; och såsom ytterligare
skäl för den åsigten, att lagutskottets hemställan icke bör bifallas, vill
jag anmärka dels att hofrätts utslag i lagsökningsmål icke må öfverklagas
hos Ivongl. Maj:t, dels ock att ett sådant mål, som i exekutiv
väg afgjorts af öfverexekutor eller hofrätt, likväl icke kau anses vara
slutligen afgjordt, enär eu gäldenär, som ej hos öfverexekutorn erkänt
skulden, enligt 32 § i utsökningslagen eger rättighet att inom 6 månader
instämma sin vederpart med påstående om återvinning, och således
säkerhet icke förefinnes derför att ju icke kan af domstol göras
ändring uti ett af öfverexekutor eller hofrätt i utsökningsväg meddeladt
beslut, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts.

Herr Erickson i Bjersby: Att något måste göras för att.

förekomma den olika uppfattning, som är rådande myndigheter emellan
angående öfverexekutors befogenhet eller icke att upptaga och
pröfva vexelmål, derom torde alla vara ense, och detta visar också
justitieombudsmannens till denna Riksdag afgifna embetsberättelse.

Min uppfattning i frågan är den, att en förklaring härutinnan är
väl behöflig icke blott i utsökningslagen utan äfven i 5 § af kongl. förordningen
om vexellagens införande m. m. Jag uttalade mig äfven i
denna rigtniug inom utskottet, men jag yttrade der tillika, att, om en
förklaring skulle gifvas allenast i en åt förenämnda förordningar, densamma,
på sätt jemväl herr Lilienberg i sin reservation yttrat, borde
ske i sistnämnda lagrum, ty det är just derpå de flesta myndigheter
stödt sig vid uttalande af den åsigten att öfverexekutor icke hade
befogenhet att befatta sig med dylika mål. Men förslag i sådant syfte
föreligger icke nu, och man har sålunda ej annat val än att antingen
bifalla det nu framlagda förslaget eller ock afslå detsamma. Med min
uppfattning af saken är det tydligt, att jag är villig att biträda justitieombudsmannens
förslag, men jag kan deremot icke vara med om den
motivering utskottet för bifall dertill anfört, ty med denna motivering
låter det tänka sig, att utskottets majoritet ansett, att sedan förklaringen
i utsökningslagen gifvits allt vore klart, och att således, om
vid ett följande års riksdag förslag väcktes om förklarings meddelande

N:o 7. 8

Lördagen den 21 Februari, f. m.

Ang. förklaring
af 12 §
utsökningslagen
m. m.
(Forts.)

jemväl i den lag, der den bäst behöfdes, eller i kongl. förordningen om
* vexellagens införande m. m., detta förslag skulle anses öfverflödigt.
Och, såsom herrarne finna, har jag också af sådan anledning reserverat
mig mot utskottets motivering.

Att öfver exekutor eger befogenhet att upptaga och pröfva jemväl
vexelmål, anser jag vara en stor fordel för allmänheten, då den genom
att vända sig till öfverexekutor kan få saken snabbare afgjord, än om
den anhängiggöres hos rådstufvurätt. Vi veta nemligen att i fråga
om mål, som afgöras af öfverexekutor, hofrätten är sista instans,
hvaremot klagan öfver rådstufvurätts utslag kan fullföljas äfven hos
Kongl. Maj:t. Man har sagt, att man skulle kunna medgifva öfverexekutor
rätt att behandla dessa mål, när acceptanten söktes å vexeln. Jag
vågar dock framhålla, att, när en vexelinnehafvare har rätt att för
betalning af vexel vända sig vare sig till trassat, trassent eller endossent,
eller, om endossenterna äro flere, emot hvilken af dem han helst
vill, öfverexekutor bör hafva rätt att behandla alla dylika mål utan
afseende å hvilken vexelgäldenär, som sökes å vexeln. Man har äfven
invändt, att öfverexekutor ej skulle få afgöra andra vexelmål än dem,
som vore klara och ostridiga. Men om öfverexekutor finner ett vanligt
skuldfordringsmål tvistigt, så hänvisar han ju det till domstol,
och så bör tillgå äfven i fråga om vexelmål, hvilka finnas tvistiga.
Vidare har man sagt, att det ej vore lämpligt, att öfverexekutors
utslag i vexelmål skulle hafva samma exekutiva kraft som en rådstufvurätts
dom i dylikt mål. Grunden till en sådan invändning kan
jag för min del icke förstå. Mig förefaller den orimlig.

Nu har väl Första Kammaren afslagit det föreliggande förslaget,
men, om jag är rätt underrättad, har det skett på den grund, att
Första Kammaren ansåg den önskade förklaringen böra ega rum i kongl.
förordningen om vexellagens införande m. m. Hvilket beslut bör då
denna kammare fatta för att dermed föra frågan framåt? Anser kammaren
en förklaring nödig i båda ofvannämnda förordningar, bör den godkänna
utskottets förslag, men ej dess motivering derför. Anser kammaren
deremot tillräckligt, att en förklaring införes i 5 § kongl. förordningen om
vexellagens införande m. m., så bör den också afslå utskottets hemställan
och låta den förda diskussionen ligga till grund för frågans
återupptagande ett annat år. Jag öfverlemnar denna sak till kammarens
bepröfvande och gör för min del icke något yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf proposition
först på bifall till utskottets hemställan och derefter på afslag
å densamma; och blef den senare propositionen med öfvervägande ja
besvarad.

§ 7.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 5, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse af 10 kap. 1 § rättegångsbalken.

9 N:0 7.

Lördagen den 21 Februari, f. m.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 14,
angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af
vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags
åtnjutande.

Punkterna 1—3.

Biföllos.

Punkten 4.

Under mom. a) hemstälde utskottet, »att Kong!. Maj:ts förslag att
100,000 kronor af vägbyggnadsfonden må sålunda disponeras, att, der
Kongl. Maj:t pröfvar särskilda omständigheter sådant påkalla, anslag
derifrån till väganläggningar och vägförbättringar må medgifvas äfven
till högre belopp än två tredjedelar af den beräknade kostnaden, icke
må vinna Riksdagens bifall».

Efter föredragning häraf lemnades oi''det, på begäran, till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som yttrade:
Jemte det jag anhåller att till kammaren få frambära min tacksamhet
för det tillmötesgående, som Kongl. Maj:ts framställningar rönt
under punkterna 1, 2 och 3, ber jag att med afseende på statsutskottets
yttrande under punkt 4 få anföra några ord.

Det har sedan lång tid tillbaka varit vanligt att vid vägbyggnadsfondens
beviljande fästs det vilkor, att åtminstone en tredjedel af
den beräknade kostnaden skulle tillskjutas af kontmunerna eller
enskilde, under det att statens bidrag kunnat bestämmas ända till
två tredjedelar. Det förekom emellertid under sistlidet år fråga
om anläggning af en ganska vigtig vinterväg i Norrland, hvarvid
det visade sig, att det för de enskilde vore omöjligt att bidraga
med en tredjedel af den beräknade kostnaden. Detta fäste min
uppmärksamhet på vigten af att Kongl. Maj:t i ett eller annat fall,
der omständigheterna sådant särskilt påkallade, kunde ega en friare
dispositionsrätt öfver fonden än för närvarande är fallet. Jag vidtalade
med anledning deraf chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
vid generalförslagets upprättande taga i öfvervägande, huruvida icke
några modifikationer i de förut vanliga vilkoren borde ifrågasättas, och
detta har föranledt till att i afseende på vilkoren för vägbyggnadsfondens
anlitande nu af Kongl. Maj:t föreslagits en viss friare dispositionsrätt.
Vid den tid, då tanken härpå först väcktes, förelåg icke
någon sådan specialfråga tillbörligen utredd, att Kongl. Maj:t på grund

N:0 7. 10

Lördagen den 21 Februari, f. m.

deraf kunde inskränka sin begäran till någon viss vägbyggnad, och
derför begärdes i, stället ett generelt bemyndigande. Sedan dess äro
förhållandena dock något förändrade. Hos Kong!. Maj:t är under
beredning en framställning om anslag till fulla beloppet af kostnaden
för en väganläggning på gränsen mellan Vesterbottens och Norrbottens
län. Denna ifrågasatta väg är af synnerlig betydelse såväl för den
allmänna samfärdseln orterna emellan som särskildt i strategiskt hänseende.
Kostnaden för denna vägs anläggning är så stor att, derest
samma arbete komme till utförande på dessa vilkor, så skulle åtminstone
för år 1892 icke något generelt bemyndigande erfordras. Det
är emellertid en punkt i statsutskottets utlåtande, som gifvit mig anledning
antaga att åtminstone inom utskottet den åsigt gjort sig gällande,
att man icke vore principielt emot att staten under vissa förhållanden
komme att bidraga med hela det bestämda kostnadsbeloppet
för en vägbyggnad. Jag vill taga fasta på den åsigt, som statsutskottet
derutinnan uttryckt, ty det är min mening att, derest frågan
om den väganläggning, jag nu antydt, kan inom kort blifva fullt utredd,
föreslå Kongl. Maj:t att underställa Riksdagens pröfning huruvida
icke en del af de 800,000 kronor, som nyss blifvit beviljade till vägarbeten,
kunde få användas just för denna väganläggning, och detta
oaktadt kommunerna icke äro i tillfälle att, åtminstone icke i någon
nämnvärd mån, bidraga till kostnaderna härför.

Jag har nu endast velat yttra detta och finner mig sålunda för
denna gång icke hafva något att erinra mot utskottets uttalande, att
icke något generelt bemyndigande borde komma till stånd. Jag hoppas
emellertid på välvilligt tillmötesgående af Riksdagen, då frågan om anslag
till berörda väganläggning kommer under dess behandling.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom b)''och c).

Biföllos. .

Punkten 5.

Bifölls.

§ 9.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets utlåtanden:
n:o 15, angående fortsättande af statens jern vägsbyggnader; och

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

Lördagen den 21 Februari, f. m.

11 N:0 7.

§ 10.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af
väckt motion om upphäfvande af såväl egares af frälseränta rätt till
lösen af frälseskattefastighet som egares af dylik fastighet rätt till
lösen af frälseränta.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, med bifall
till berörda, inom Andra Kammaren af herr Folke Andersson väckta
motion, n:o 13, ville för sin del antaga följande

Lag

angående upphäfvande af egares af frälseskattefastighet och frälseränta
ömsesidiga lösningsrätt.

Härigenom förordnas, att hvad lag och författningar innehålla om
rätt för egare af frälseskattefastighet att lösa frälseränta samt för egare
af frälseränta att lösa frälseskattefastighet till all kraft och verkan
upphäfves.

I fråga härom anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Då lagutskottet här enhälligt

förordat till antagande ett förslag, som afser upphäfvande af den ömsesidiga
lösningsrätten för såväl egare till frälseskattejord af den af
jorden utgående ränta som för egare till frälseskatteränta till den
jord, hvaraf räntan utgår, så vill jag icke framställa yrkande om proposition
på afslag å detta förslag, emedan ett sådant yrkande ej lär
till mycket tjena, men jag kan dock icke underlåta att framställa några
betänkligheter, dem jag hyser emot upphäfvande af den ifrågavarande
lösningsrätten.

Då år 1863 börderätten togs bort, bibehölls dock lösningsrätten
för här förevarande fall för att möjliggöra en förening af dessa båda
eganderätter. Jag tror, att detta då hade stora skäl för sig och att
dessa skäl böra gälla ännu mera nu, då en stor del på jorden hvilande
bördor lindrats genom afskrifuingar och andra skattenedsättningar.
Och jag anser det under sådana förhållanden icke kunna vara skäl
att omöjliggöra ett aflyftande äfven af frälseskatteräntor från den jord, som
deraf betungas. Genom inlösen af skattefrälseräutor och eftergift af
30 procent af dessa räntor hafva de minskats med motsvarande belopp,
men frälseskatteräntor utgå med oförminskade 100 procent allt
fortfarande. Vid 1886 och 1887 årens riksdagar väcktes motioner om
att dessa räntor skulle bringas i samma ställning som skattefrälseräutor,
hvilka motioner då enhälligt afslagits, och äfven i år föreligger en
liknande motion, som möjligen får samma utgång. Med hänsyn här -

N:o 7. 12

Lördagen den 21 Februari, f. m.

Om ändrad
lydelse af 36 i
1 mom. i
konhirslagen.

till borde i min tanke bestämmelserna om denna lösningsrätt få sta
qvar, så att dessa skatter kunna försvinna äfven från frälseskattejord.
Lagutskottet stöder sig på att slösningsrättens ändamål är otvifvelaktigt
att främja förenandet i en hand af eganderätteu till fastigheten
och räntan, men, såsom motionären anmärkt, kan det, i saknad af hvarje
förbud deremot, lätt hända att, sedan den åsyftade föreningen genom
lösningsrätten en gång kommit till stånd, jorden och räntan åter skiljas
och underkastas olika personers eganderätt». Det kan nog vara sant,
att så är förhållandet, men exemplet har dock visat, att några dylika
räntor icke efter 1863 blifvit åtskilda; och då derjemte den, som vill
lösa, måste betala den betingade köpeskillingen för vare sig räntan
eller jorden, och då tiden för inlösen derjemte är ganska knappt afmätt,
kan häri icke ligga något vägande skäl. Då emellertid denna
lösningsrätt kan medföra möjlighet att så småningom aflyfta äfven
denna skatt, har jag varit tveksam, huruvida föreliggande förslag bör
bifallas, men vill dock icke framställa något bestämdt yrkande på afslag.

Herr Folke Andersson: Då den föregående talaren icke fram stälde

något yrkande, skulle jag visserligen kunna afstå från att nu
yttra mig. Jag hade emellertid icke väntat att någon skulle motsätta
sig hvad här föreslagits. När i fjol eu dylik motion förelåg, ansåg
lagutskottet, som afstyrkte motionen, att det icke kunde vara följdrigtigt
att upphäfva ränteegarens lösningsrätt utan att på samma gång
borttaga jordegarens. Nn deremot anser lagutskottet att, då motionen
afser upphäfvande af ifrågavarande ömsesidiga lösningsrätt i hela dess
omfattning, nyssnämnda betänkligheter bortfallit, och derför föreslår
utskottet antagande af denna lag. Jag har sjelf varit i tillfälle att se
huru fastighetsegare kunnat förlora sin sjelfständiga ställning genom
den nuvarande bestämmelsen om ränteegarens lösningsrätt. Jag tror
det dérför vore mycket klokt att upphäfva denna lösningsrätt. Om
någon sedan vill förena räntan med jorden, så må han köpa den på
auktion, då den blir föremål för spekulation.

Jag tror, att huru man än ser denna sak, skall man finna, att
de nuvarande bestämmelserna i detta fall böra upphäfvas, och jag
skall derför också yrka bifall till lagutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ Il Till

behandling företogs härefter lagutskottets utlåtande n:o 7, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 36 § 1 mom. i konkurslagen
den 18 september 1862.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad
motion, n:o 82, hade herr A. Svenson i Edum förnyat sitt vid
1889 och 1890 årens riksdagar framstälda förslag, att de i konkurs -

Lördagen den 21 Februari, f. m.

13 N:0 7.

lagens 36 § 1 mom. förekommande tidsbestämmelser i fråga om rätt Om ändrad
till återvinningstalan måtte ändras så, att orden »tre månader» utbyttes lyddseaf36§
mot »sex manader». konkurslagm.

(Forts.)

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Ordet leinnades till motionären

Herr Svenson i Edurn, som yttrade: Med den utgång, som denna min
motion fatt i medkammaren och den motivering och hemställan, som
lagutskottet här användt, synes mig frågans öde vara så godt som afgjordt.
Jag anser emellertid, att de skäl, som jag i min motion framhållit,
icke blifvit vederlagda af lagutskottet, och jag skall derför taga
mig friheten att yrka utslag på utskottets hemställan och bifall till
motionen.

Vidare anförde:

Herr ^Vester: Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets för slag.

Jag vill såsom skäl härför åberopa hvad lagutskottet anfört
samt dertill lägga några andra.

Motionären har såsom grund för den önskade förändringen hufvudsakligen
anfört, nu såsom förut, att densamma skulle förekomma
åtskilliga försök af gäldenär att på obehörigt sätt afhända sig sin
egendom, och han anser, att ingen skada derigenom skulle drabba
den, som öfvertagit egendomen, enär denne, om egendomen återvunnes,
skulle få full ersättning för den kostnad, som derå nedlagts.

Ja, det må väl vara sant, att en gäldenär genom något slags transaktion
af händer sig egendom, och det må äfven vara sant, att lagstiftningen
bör söka förekomma sådana transaktioner samt skydda
borgenärernas rätt så mycket som möjligt; men det finnes också en
annan sida af saken, som icke bör lemnas ur sigte, nemligen deras
rätt, som gäldenärens egendom förvärfvat. '' Motionären utgår från den
underförstådda förutsättningen, att i de flesta fall äfven den, som öfvertager
egendomen, afser att derigenom hjelpa gäldenären. Men jag
tillåter mig härvid erinra, att stadgandet i 36 § 1 mom. af konkurslagen
grundas på den förutsättning, att köparen af egendomen är i
god tro och icke afser att hjelpa gäldenären att frånhända sig densamma.
Skulle så vara förhållandet, skola andra lagrum tillämpas,
nemligen de som handla om bedrägligt förfarande mot borgenärer,
och delaktighet deri; och då kan konkursmassan återfå egendomen,
oafsedt att tre månader förflutit sedan gäldenären frånhändt sig densamma.

Om här vore fråga endast om rena gåfvor, skulle det möjligen
kunna hafva något skäl för sig att utsträcka den tid, som nu är be -

N:0 7. U

Lördagen den 21 Februari, f. m.

Om ändrad
lydelse af 36 j.

1 mom. i
konkurslagen.
(Forts.)

stämd för återvinningsrätt, men så är icke förhållandet. Paragrafen
!innehåller nemligen: »Samma lag vare, der köp, byte, lega eller annat
sådant aftal skett, och af missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästade
vilkor skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen har egenskap af
gåfva». Denna lagbestämmelse gäller sålunda äfven för köp och byte,
och man har för ty att beakta köparnes rätt och tillse, om den icke
blir kränkt, samt om den förmån, som vinnes lör fordringsegarne, blir
genom denna förändring större än den skada, som tillskyndas köparne.
Jag tror icke, att detta senare är fallet. Man har sagt, att köparens
rätt skulle vara bevarad derigenom att han får ersättning för den nödiga
kostnad han nedlagt på egendomen. Men sä är icke förhållandet.
Först och främst får han icke ersättning för all nödig kostnad,
utan endast för den han kan bevisa, och erfarenheten lär, att man
icke kan bevisa all den kostnad, som nedlagts på en egendom. Vidare
må man beakta, att många olägenheter finnas, såsom t .ex. att köparen
under en viss tid blir hindrad att oinskränkt förfoga öfver den
eganderätt han förvärfvat, att han icke kan belåna egendomen eller
derå vidtaga anordningar om byggnader, odlingar in. m., och dessa
olägenheter kunna understundom medföra beaktansvärd skada. Dessutom
kan man uppställa den frågan: Vinnes verkligen mycket genom
denna förändring till förmån för fordringsegarne? Det tror jag icke.
I de allra flesta fall bo, som vi veta, fordringsegarne på samma plats
.som gäldenären. De hafva fullkomligt reda på gäldenärens förfogande
öfver sin egendom, och det står i deras skön att inom tre månader derefter
försätta gäldenären i konkurs.

I 1 kap. 2 § konkurslagen stadgas nemligen, att fordringsegarne
hafva rättighet att söka en person i konkurs, om han svikligen afhänder
sig sin egendom, och, om de finna att han så gör, hafva de
tillräcklig tid att vidtaga åtgärd för att försätta honom i konkurs.

A andra sidan synes en utsträckning af tiden icke hjelpa mycket.
Det gifves högst fä fall, då återvinningstalan icke kan ske, derför
att den bestämda tiden af tre månader är försuten; och de olägenheter,
som sålunda skulle uppstå för fordringsegarne genom den korta
tiden, äro enligt mitt förmenande betydligt mindre än de, som skulle
uppstå för en i god tro varande köpare genom att ovisshetstiden
blefve forlängd till sex månader.

Då sålunda det ändamål, som afses, icke i någon nämnvärd män
vinnes genom den ifrågasatta förändringen, men deremot stora olägenheter
derigenom kunna uppkomma för köpare, anser jag att lagutskottet
haft goda skäl för sitt afstyrkande af motionen, och jag yrkar
för den skull bifall till utskottets hemställan.

Herr Erickson i Bjersby: Då jag icke blifvit antecknad såsom
reservant mot utskottets förevarande hemställan, ber jag nu få nämna,
att jag inom utskottet varit af den åsigten, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att bifalla motionärens förslag.

Lördagen den 21 Februari, f. m.

15 N.o 7.

Då kammaren vid 1889 års riksdag med stor majoritet och vid
1890 års riksdag utan omröstning biträdde motionärens äfven vid nämnda
riksdagar framlagda förslag, kan jag icke tänka mig, att genom nyvalen
uästförutgångna år åsigterna i denna kammare skulle blifvit så
förändrade, att kammaren nu skulle frångå det beslut i frågan, den
två särskilda gånger så kort tid förut fattat.

På denna grund och på de skäl, som anfördes företrädesvis vid
förlidet års riksdag, då frågan mycket vidlyftigt i denna kammare debatterades,
skall jag be att fa yrka bifall till motionärens förslag och
afslag å utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare propositionen;
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å lagutskottets hemställan
i utlåtandet n:o 7, bifaller herr A. Svensons i Edum uti ämnet
väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

■Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 60 ja och 126 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 12.

Slutligen föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden
:

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 § i
förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875;

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 20 kap.
8 § ärfdabalken.

Om ändrad
lydelse af 36 §
l mom. i
konkur slag en.
(Forts.)

N:o 7. 16

Lördagen den 21 Februari, f. m.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel; samt

lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 10, angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en till
lagutskottet hänvisad motion; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 3 §
giftermälsbalken.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Johansson i Löfåsen under 5 dagar fr. o. m. den 23 dennes,
» P. Andersson i Högkil » 2 » » 2 3 »

» M. Andersson i Stigen » 2 » » 23 »

och herr N. P. B. Lindgren » 8 » » 24 »

§ 15-

Justerades protokollsutdrag angående de i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 16-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
mellan Carl Gustafs stads gevärsfaktori och Eskilstuna stad;

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Kongs Norrby kungsgård
i Östergötlands län; samt

n:o 8, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående disposition
af en del byggnader och jord, tillhörande förra häradshöfdingebostället
Hammenhög n:o 31 i Kristianstads län.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12.25.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Tisdagen den 24 Februari.

17 N:0 7.

Tisdagen den 24 februari.

Kl. V2 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 dennes.

§ 2.

Till kammaren hade ankommit följande protokoll, som upplästes:

Protokoll, hållet inför statsrådet och t. f.
chefen för kongl. justitiedepartementet den 23
februari 1891.

Unge Lars Olof Carlsson i Börjelsbyn hade aflemnat fullmagt,
utvisande, att han vid riksdagsmannaval, som den 7 februari 1891
hållits i Kalix domsaga, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för tiden till den 1 januari 1894; och sedan berörda
fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats
af vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
utan att desse mot fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts,
att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra
Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas
för att hållas Unge Lars Olof Carlsson till banda.

In fidem
Karl Lindbäck.

Jemte det protokollet lades till handlingarna beslöts, att den
ifrågavarande fullmagten skulle till herr Carlsson återställas.

I sammanhang härmed skulle här antecknas, att herr Carlsson
denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 5.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 7.

N:0 7. 18

Tisdagen den 24 Februari

§ 4.

Efter föredragning vidare af lagutskottets memorial n:o 10, angående
öfverlemnande till särskilda utskottet af en till lagutskottet
hänvisad motion, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
hemstält.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes å ny o lagutskottets utlåtande n:o 11.

§ 6.

Ordet hade begärts af

Herr Beckman, som nu anförde: Herr talman, mine herrar!

Som bekant yppade sig för omkring en månad sedan vid Mariebergs
ammunitionsfabrik ett hotande olyckstillbud. Förloppet, sådant det
skildrats så val i polisrapporten som i pressen, har varit synnerligen
egnadt att ej minst i fråga om arbetarnes trygghet framkalla farhågor hos
den stora allmänheten. Och då jag anser det vara af stor vigt att
vinna kännedom om hvad som i dessa farhågor kan vara grundadt
på giltiga anledningar eller endast bero på öfverdrifna föreställningar
om farans omfång, har jag, för att derom erhålla ett bestämdt utlåtande
från det mest kompetenta håll, ansett mig böra anhålla om
kammarens tillstånd att få till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
framställa den interpellation, som jag ber att nu
få uppläsa:

Med anledning af det olyckstillbud, som förekom vid Mariebergs
ammunitionsfabrik natten till den 27 sistlidne januari och vid hvilket
en olycka likartad med den, som timade å Vaxholms fästning den 11
augusti 1887, synes hafva blifvit afvärjd uteslutande genom det sjelfuppoffrande
mod, som lades i dagen af arbetsförmannen, sergeanten
Johan Munter, anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet få framställa följande
spörsmål:

Aro med anledning af den nyssnämda vid Marieberg timade tilldragelsen
åtgärder vidtagna i syfte att bereda större trygghet för de
vid kronans ammunitionsfabriker sysselsatta arbetare och i närheten
boende personer?

År den uppgift med verkliga förhållandet öfverensstämmande, att
knallqvicksilfver beredes i en på icke synnerligen stort afstånd från
såväl trängbataljonens etablissement som hufvudstaden belägen fabriksbyggnad
och, om så är fallet, anser herr statsrådet, att sådant allt
framgent bör ega rum, då detta sprängmedel, ehuru icke hänförligt
till de i kongl. förordningen af den 21 oktober 1869 afsedda sprängämnen,

Tisdagen den 24 Februari.

19 N:0 7.

dock torde i farlighet böra likställas med nitroglycerin, hvars tillverkning
ej må drifvas i stad eller köping eller på mindre afstånd derifrån
än aderton tusen fot i rät linie räknadt?

Efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition medgaf
kammaren, att ifrågavarande spörsmål Unge till herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet framställas.

Härefter lemnades ordet till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Välvilligt

underrättad på förmiddagen i dag af den ärade interpellanten, att han
ämnade till mig framställa eu interpellation i denna fråga, är jag villig
att besvara den. För att kunna derå lemna ett fullständigt svar anser
jag dock nödigt att framlägga några handlingar för kammaren, och
jag förklarar mig derför villig att besvara interpellationen nästkommande
lördag. Men då en sådan sak naturligtvis icke är för mig
obekant, skall jag dock på stället lemna några upplysningar.

Faran var som jag tror icke för tillfallet så synnerligen stor,
ehuru den naturligtvis alltid kunde hafva blifvit stor nog. Den förekoms,
såsom nämndes, genom en persons stora mod, hvilken jag också
antager blir af sitt befäl i vederbörlig tid anmäld till erhållande af
något vedermäle för sin dervid visade rådighet. Vid Marieberg ligger
ett till laboratorium användt hus på ett berg, långt upp, på den minst
farliga punkten. Huset har legat i 50, 60 år på toppen af berget,
och den tid det anlades var det beläget långt utanför staden. Dertill
hör ett stort område, och oro äfven hela denna byggnad skulle springa
i luften, skulle det enligt min uppfattning icke medföra någon vidare
fara för de kringboende än en del krossade fönsterrutor, derför att
huset är beläget på detta sätt. Denna byggnad är så inredd, att
långs genom densamma löper en korridor med alla rummen på båda
sidor om denna korridor, och dessa rum uppvärmas genom kakelugnar,
som alla vetta åt korridoren. Denna inredning giordes för mycket
länge sedan, och elden har antagligen uppkommit genom en af dessa
kakelugnar, ty de äro försedda med sotluckor, som gå ut mot rummen.
Naturligtvis var det ett fel, men felet blef genast dagen derpå
rättadt. Antagligen har genom stormen en sådan lucka blåst upp,
och någon gnista kommit ut bland de trasor eller handdukar, som
der begagnas.

Hvad beträffar att der skulle finnas hundratusentals lösa patroner,
så är det ingen fara dermed, ty så väl lösa som skarpa patroner explodera
en och en i sänder och skjuta undan den ena den andra. Att
der begagnas knallqvicksilfver är nog rigtigt, men det beredes undan
för undan, med största försigtighet och i små qvantiteter, för att, om
det exploderar, ingen större fara skall ske. Jag har för tillfället en -

N:0 7. 2Ö

Tisdagen den 24 Februari.

däst velat nämna detta och att jag icke tror att faran varit så stor,
men jag skall om lördag närmare utveckla förhållandet.

Härmed förklarades dagens öfverläggning i detta ämne slutad.

§ 7.

För motions afgifvande hade sig anmält herr Ola Bosson Olsson,
hvilken nu aflemnade en motion, om ändrad lydelse af § 52 regeringsformen
och § 33 riksdagsordningen.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 171, begärdes på borr
det och bordlädes till nästa sammanträde.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. Anderson i Hasselbol under 4 dagar fr. o.

» A. Lilljeqvist » 7 » »

» Ola Bosson Olsson »12 » »

§ 9.

Justerades ett protokollsutdrag.

den 24 dennes;
» 26 »; och
» 1 instun dande

mars.

§ io.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; samt

lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om
ändring i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps afslutande inför
borgerlig myndighet.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifva
tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2.61 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.