RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1891:50
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1891. Andra Kammaren. N:o 50.
Fredagen den 8 maj.
Kl. 7 e. m.
1( ortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I
Vid
föredragning till en början af bevillningsutskottets betänkande
n:o 19, i anledning af väck# motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag om införande af progressiv
arfskatt, i hvilket betänkande utskottet hemstält, att ifrågavarande,
inom Andra Kammaren af Herr It. Gustafsson afgifna, motion, n:d
26, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af
Herr Gustafsson, som anförde: Herr talman! De tomma bänkar
jag ser framför mig torde vara en bild af de sympatier för denna
vigtiga fråga som Andra Kammaren hyser, och under sådana förhållanden
tror jag det vara så godt att lemna frågan åt sitt öde.
1 lertalet af mina kamrater pa stockholmsbänken äro valda på
samma program som jag och en hufvudpunkt i detta var den progressiva
arfskatten. Men 5 af 24 äro här. Det synes häraf huru
mycket de bry sig om sina kommittenters åsigter.
Det är icke värdt att hålla något längre liktal. Jag gör derför
icke något yrkande, jag endast anhåller att motionen må i tysthet och
ärligen begrafvas.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 20) i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning*™- •
rande möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk. Med
hufvudsakligt tillstyrkande af berörda inom Andra Kammaren af Herr
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 50.
1
jj 0 50. 2 Fredagen den 8 Maj, e. m.
E. Åkerlund afgifna motion, n:o 53, hemstälde utskottet i detta utlåtande:
att
Riksdagen ville lios Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj: t
täcktes låta utreda, huruvida icke genom statsmagternas försorg tillfälle
kunde beredas för obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga
vilkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu
befintliga stora odlingsbara utmarker.
Efter uppläsande häraf yttrade:
Herr Lundström: Herr talman! Öfvertygad som jag är, att
kammaren till fullo uppskattar vigten och betydelsen af föreliggande
fråga, är det ej för att söka inverka på kammarens beslut dervidlag,
som jag begärde ordet — utan jag vill med afseende å sjelfva sakens
kommande behandling yttra några ord.
Då enligt min mening regeringen vid lösandet af frågan om skogstorps
anläggande sett denna från en alltför ensidig synpunkt, och da
det är fara värdt, att samma synpunkter kunna komma att göra sig
gällande äfven vid behandlingen af nu föreliggande fråga, finner jag
mig manad, att betona följande. #
Saken bör icke ses uteslutande ur skogshushållningens synpunkt,
så att blott de direkta fördelar denna hushållning kan draga deraf
beaktas, utan — äfven såsom odliugsfråga.
Motionen går väl egentligen ut på att bereda befolkningen ökadt
tillfälle att skapa egna hem och finna arbete och utkomst samt att
genom dessa tillfällen öka den bofasta befolkningen, kultivera landet
och derigenom skaffa staten och kommunerna indirekta fördelar.
Om ändamålet härmed skall vinnas, erfordras att lägenheterna
upplåtas antingen med eganderätt eller besittningsrätt under saclana
vilkor, att densamma är fullt tryggad.
I det statsrådsprotokoll som beledsagade den kongl. propositionen
om anläggande af skogstorp, hvilken Riksdagen redan behandlat, finnas
införda yttranden från länsstyrelsen och jägmästare i Vesterbottens
län. I dessa yttranden uppgifvas att odlingslägenheter skulle saknas
å kronoparkerna inom länet. Då detta påstående, om det lemnas obestriclt,
kan komma att inverka på den nu föreliggande frågan, i hvad
den rör Vesterbottens län, ber jag att få inlägga en gensaga deremot.
Jag är visserligen här nu ej i stånd att andraga direkta statistiska bevis;
men då Vesterbottens läns landsting såväl år 1884 som 1890
genom skrifvelse i underdånighet anhållit hos Kongl. Maj:t om framläggande
för Riksdagen af förslag till upplåtelse af odlingsbara lägenheter
å kronopark^- inom länet, torde denna omständighet tillräckligt
visa att tillgång å sådana lägenheter icke saknas. Herr talman, jag
Ä ber att fa yrka bifall till utskottsbetänkandet.
Herr Andersson i Högkil: Herr talman! Motionen är om icke
till fullo, så åtminstone delvis besvarad genom statsutskottets afgifna
3 N:0 50.
Fredagen den 8 Maj, e. m.
betänkande)! n:is 60 ocli 61. För min del har jag stora betänkligheter
mot att gå in med skrifvelse till Kongl. Maj:t i ett ämne, som
är så litet förberedt som föreliggande.
Jag har nog icke någon utsigt att vinna bifall till annat slut än
det, hvartill utskottet kommit, då Riksdagen förut visat sig gynsamt
stämd derför, men jag har velat uttala mina betänkligheter mot förslaget.
Jag tror att för den händelse Kongl. Maj:t kommer till Riksdagen
med förslag i denna rigtning, så skall Riksdagen nödgas svara
nej på den kongl. propositionen,
Jag har emellertid intet yrkande att göra.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan; och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3 mom.
riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
§ 3.
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning
af väckt motion med förslag om tillägg till 53 § af stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866.
§ 4.
Härefter företogs till behandling särskilda utskottets n:o 2 utlå- Ang. förslag
tande n:o 2 (i samlingen n:o 3), i anledning af kamrarnes återremiss till lag omför
af utskottets utlåtande n:o 1 om ej mindre Kong!. Maj:ts propositio- S?r
ner med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete och an-° bete m. In*
gående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt, än äfven herr
Å. Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbetet.
I nu föreliggande utlåtande hemstälde utskottet,
att Riksdagen, med uttalande af den åsigten:
att, i den mån de med näringsdrift förbundna synnerliga vådor
påkalla åtgärder till beredande af skadestånd vid olycksfall åt de i
näringsdriften anstälde arbetare, staten bör genom lag närmare bestämma
arbetsgifvares och arbetares skyldigheter och rättigheter i
detta hänseende;
att sådan lagstiftning bör hvila å de grunder, som äro uttryckta
i lagen af den 12 mars 1886 angående ansvar för skada i följd af
jern vägsdrift;
men att, i den mån de i nämnda lag uttryckta grundsatser skola
tillämpas för ett större antal näringar, hvilkas idkare icke intaga en
sådan undantagsställning, som tillkommer idkare af jern vägsdrift, synnerlig
hänsyn måste tagas så väl till arbetsgifvarnes förmåga att fullgöra
nya förpligtelser som till arbetarnes skyldighet att i sin mån bi
-
N:0 50.
Ang. förslag
till lag om försäkring
för
olycksfall i arbete
m. m.
(Forts.)
4 Fredagen den 8 Maj, e. m.
draga till afvärjande af olycksfalleus följder; hvarjemte lagens bestämmelser
böra så affattas, att de gifva minsta möjliga anledning till rättstvister;
att
derför arbetsgifvarnes lagstadgade skadeståndsskyldighet bör
inskränkas till sådana följder af olycksfall i arbetet, hvilka äro af mera
varaktig art, och sålunda icke heller bör inträda förr än efter en tidrymd
af nittio dagar från det olycksfallet inträffat;
att det arbetsgifvaren åliggande skadestånd må utsättas i vissa,
för olika kategorier af olycksfall afpassade, för manliga och qvinliga
arbetare olika, i lagen bestämda belopp, att med penningar utgöras,
der icke den skadeståndsberättigade hellre med naturaförmåner åtnöjes;
att, derest skadeståndet i lagen bestämmes såsom årligt understöd
för längre tid än ett år, sådant understöd må kunna uppsägas till aflösning
genom erläggande på en gång af visst kapital, hvars högsta
belopp äfven i lagen fastställes; skolande, der sådan kapitalbetalning
ifrågakommer, kapitalet af arbetsgifvaren inbetalas till lifränteanstalt,
som gifver tillräcklig säkerhet för utbetalande under skadeståndstiden
af en mot kapitalet svarande årsränta;
att staten må söka träffa aftal med enskilda lifränteanstalter om
sådan medelförvaltning och räntebetalning under vederbörlig kontroll,
eller, der så ej kan ske, låta, helst genom den redan inrättade postsparbanken,
mottaga insättningar för beredande af dylika årsräntor;
samt att det äfven torde böra tagas i öfvervägande, huru vida
och i hvilken mån staten bör uppmuntra och stödja en eller flera
föreningar eller kassor, bildade för försäkring mot riskerna af den
genom ofvan antydda lagstiftning ålagda ansvarsskyldighet,
måtte afslå
a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring
för olycksfall i arbetet,
b) Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel till
en riksförsäkringsanstalt, och
c) herr Iledius motion med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbetet.
Vid utlåtandet fans fogad följande reservation af herrar Hederstierna,
TF. Tham, grefve Hamilton och Fjällbäck:
»Utskottet hade enligt vårt förmenande bort redan vid första behandlingen
af till detsamma remitterade Kongl. Maj:ts proposition och
herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete fullständigt genomgå och pröfva dessa förslag, på det icke
Riksdagen skulle nödgas besluta öfver lagförslag, hvilka faktiskt icke
blifvit af utskottet granskade. Utskottet kunde möjligen för uraktlåtenheten
af denna granskning då förebära den inom utskottet gängse
föreställningen, att försäkringspligten icke egde några sympatier inom
Riksdagen och att det på grund deraf varit förspild möda att egna
någon grundligare utredning åt ämnet; men sedan nu båda kamrarna
5 N o 50.
Fredagen den 8 Maj, e. m.
till utskottet återremitterat ärendet och af såväl öfverläggningen inom -Ang. förslag
kamrarna som af sjelfva återremissen framgår, att denna skett i afsigt omför
att
förslagen skulle i alla detaljer tagas i allvarligt öfvervägande, på oi^hfall tardet
att Riksdagen måtte erhålla ledning för sitt omdöme angående bete m. m.
försäkringspligtens lämplighet eller olämplighet såsom grundval för (Forts.)
den ifrågavarande lagstiftningen, så har det varit utskottets oafvisliga
pligt att företaga eu dylik utredning, och vi måste derför på det bestämdaste
reservera oss mot utskottets beslut att, sedan § 1 i Kongl.
Maj:ts förslag blifvit föredragen och af flertalet ånyo afstyrka icke
företaga till pröfning öfriga paragrafer i förslaget och ej heller herr
Hedins motion, utan i dessa delar ånyo öfverlemna ärendet till Riksdagen
i samma outredda skick som förut.
Då ärendet sålunda icke blifvit fullständigt beredt och det icke
lärer kunna ifrågasättas, att Riksdagen utan sådan beredning skulle
till afgörande företaga förslagen till lag om försäkring för olycksfall i
arbete, och det icke kan vara lämpligt att, förr än ett sådant afgörande
egt rum och dervid den grundval, hvarpå de till Riksdagen nu
hänskjutna förslagen hvila eller försäkringspligt blifvit af Riksdagen
förkastad, föreslå annan grundval för den ifrågavarande lagstiftningen,
få vi äfven reservera oss mot utskottets förslag härom och under uttryckande
af den förhoppning, att Kongl. Maj:t må vid nästkommande
Riksdag åter upptaga frågan, hemställa,
att Riksdagen må förklara sig för närvarande icke kunna bifalla
a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring
för olycksfall,
bj Kongl. Maj:ts pimposition angående anvisande af medel till en
riksförsäkringsanstalt, och
c) herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete».
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Hederstierna: Herr talman! Det nu föredragna ärendet
är redan afgjordt genom Första Kammarens beslut. Man skulle till
och med kunna säga att det i viss mån afgjordes genom det sätt,
hvarpå utskottet behandlade detsamma. Men det är emellertid nu af
vigt att denna kammare, genom det beslut, som kammaren nu går
att fatta, ådagalägger sitt intresse för denna vigtiga fråga och sin
önskan om dess snara lösning äfvensom att kammaren icke vill understödja
eller tillstyrka någon ny grundval för den önskade lagstiftningen,
förrän Riksdagen blir i tillfälle att pröfva och dervid möjligen
förkasta de grunder, hvarpå såväl Kongl. Maj:ts som herr Hedins
lagförslag hvila. Båda dessa ändamål kunna vinnas, om kammaren
med afslag å utskottets hemställan förklarar sig icke kunna för närvarande
bifalla hvarken den kongl. propositionen eller herr Hedins
N:0 50. 6
Fredagen den 8 Maj, e. m.
Ang. förslag
till lag omförsäkring
för
olycksfall i arbete
m. m.
(Forts.)
motion. Och far jag hos herr talmannen anhålla om proposition å
detta mitt yrkande.
Herr Jacobsen: Då jag nu första gången går att yttra mig i
denna kammare, sker det icke i en fråga, som är för mig främmande,
ty jag har under mer än ett tredjedels sekel fatt verka såsom arbetsgifvare
och för mig har det derunder varit en hufvudfråga att betrygga
arbetarnes ställning. Det är också derför som jag, med den
ringa förmåga jag eger, sökt att sätta mig in i de förslag, som nu
föreligga till behandling. Men jag beklagar att jag icke kan finna
Kongl. Maj:ts förslag om olycksfallsförsäkring för arbetare inom vissa
så kallade farliga näringar böra af Riksdagen antagas. Min uppfattning
är nemligen att lagstiftningen icke bör ingå i det enskilda näringslifvet,
när icke särdeles svåra misshälligheter dertill föranleda,
utan att lagen bör bringa näpst till alla dem, som försumma sina
skyldigheter. Enligt det kongl. förslaget skulle arbetsgifvarne på
förhand inbetala vissa årliga premier, tillräckliga för att efter matematiska
grunder, för hvilkas beräkning icke finnes något egentligt
underlag, skaffa ett årligt underhåll för de arbetare, som för en längre
tid beröfvats sin arbetsförmåga. Hvad man betalade skulle icke tillgodokomma
egna arbetare utan äfven andra arbetare inom samma
yrke, öfver hvilka man sålunda saknade all kontroll. Det skulle således
blifva en1 solidaritet arbetsgivare emellan. Dessa bidrag skulle
ingå till en riksforsäkringsanstalt, hvars ändamål samtidigt skulle
blifva att utgöra en lifränteanstalt. Denna komrne derigenom att
blifva ganska dyrbar.
Till staten skulle således den skadade arbetaren vända sig. Staten
skulle uppträda såsom en mellankommande part, såsom eu förmyndare
eller kanske förr såsom en skiljemur mellan arbetare och arbetsgivare.
Det blef under diskussionen angående detta lagförslag förra
gången yttradt, att den patriarkaliska tiden vore förbi. Jag tror icke
att så är, åtminstone icke hvad landsbygden beträffar. Jag vet att
vid våra bruk, sågverk och inrättningar finnas arbetsgifvare som icke
endast äro arbetsgifvare utan äfven rådgifvare åt sina arbetare. Arbetarne
vända sig till dessa i sina små bekymmer och erhålla råd,
hvilka de äfven följa, och de trygga sig till sådana arbetsgifvare.
Jag befarar att genom en dylik lag som denna detta patriarkaliska
förhållande skulle rubbas. Man skulle blifva fri från det moraliska
ansvar, hvari hvardera parten å sin sida känt sig stå till den andre.
Arbetsgifvaren skulle sedan premien blifvit inbetald hafva fullgjort
all skyldighet och arbetarne hade derefter att hålla sig till staten.
Allt hvad som har blifvit gjordt och hvad som göres på frivillighetens
väg skulle försvinna. Pensions- och enkekassor, som vid åtskilliga
verk finnas, skulle upphöra, likaså den frivilliga försäkringen
i enskilda bolag, der arbetarne försäkrats äfven för skada utom arbetet.
Jag hemställer huruvida det vore en lycklig lag, som toge
Fredagen den 8 Maj, e. m.
7 N o 50.
bort det goda man nu sökt på frivillighetens väg bereda arbetarne. förslag
Det har, såsom äfven vid debatten om detta förslag förra gången an- om f°r''
fördes, gjorts mycket härutinnan genom frivilliga försäkringar. Jag olycksfall i arhar
en uppgift i detta hänseende från Sundsvalls sågverksdistrikt. bete m. m.
Der finnas 30 sågverk. Vid 25 af dessa äro arbetarne hufvudsak- (Forts.)
ligen med bidrag från arbetsgifvarne försäkrade för ett belopp uppgående
till mellan tre och fyra miliioner kronor. Jag undrar om det
kan vara skäl att låta detta försvinna för att få en på lagenlig väg
framtvingad försäkring. Jag tror icke det och derför är det, som jag
yrkar bifall till utskottets hemställan med den af utskottet i ingressen
omfattade ansvarsskyldighet.
Herr Ekströmer: Herr talman! Jag tillåter mig uttala önsk
värdheten
af att lagen kommer att omfatta såväl dem som skadats
genom olycksfall, som dem, hvilka genom en längre tids sjukdom hindrats
i sin näring. Jag anser nemligen att lagen bör omfatta båda
dessa kategorier, då säkerligen de, som blifva lidande af sjukdom, äro
lika berättigade till och hafva lika stort behof af understöd, i många
fall åtminstone, som de, hvilka blifva skadade genom olycksfall, och
derjemte vill jag fortfarande yrka på att ett dylikt understöd må tillgodokomma
alla arbetare och icke endast vissa, klasser af dem, hvilket
skulle väcka ett berättigadt missnöje hos dem, hvilka icke finge komma
i åtnjutande deraf.
Angående kostnaderna för dessa ersättningar böra de fördelas på
såväl staten och kommunerna som arbetsgifvarne, då det enligt min
åsigt skulle blifva för betungande för arbetsgifvarne och industrien
att ensamma draga dessa utgifter. Då emellertid hvarken utskottets
eller reservanternas förslag är af beskaffenhet att kunna i sig inrymma
de vilkor, som jag skulle önska fa in i en sådan lag, och då jag också
anser fruktlöst att göra något särskildt yrkande, skall jag icke framställa
något sådant yrkande.
Herr grefve Hamilton: Herr talman! Jag undrar om det verkligen
kan vara skäl att, såsom två talare gjort, nu här åter börja diskutera
om hvilket som är fördelaktigast, ansvarspligt eller försäkringspligt.
Jag ber att få erinra kammaren om hvad detta utskottsbetänkande
egentligen innehåller. Om herrarne jemföra det med det
betänkande, som utskottet förra gången afgaf, skola herrarne finna,
att utskottets nu gjorda hemställan i sjelfva verket redan varit framlagd
för Riksdagen. Den innefattades i en bland de reservationer,
som voro fogade vid utskottets första betänkande. Sedan Riksdagens
båda kamrar återremitterat frågan till utskottet, har utskottet icke
gjort annat, än att utskottets majoritet förenat sig om denna reservation,
hvilken första gången icke vann något understöd åtminstone
inom denna kammare, och till densamma fogat några tillägg, deribland
två af vigt, nemligen dels att det bör tillerkännas qvinnor lägre er
-
N:0 50.
Ang. förslag
till lag om försäkring
för
olycksfall i arbete
m. to.
(Forts.)
8 Fredagen den 8 Maj, e. m.
sättning än män, och dels att det bör tagas i öfvervägande, om icke
staten bör lemna understöd åt enskilda försäkringsbolag. Men dessa
.båda förslag hafva, så vidt jag vet, icke ens omnämnts i diskussionen
i kammaren, och jag kan således icke tro, att kammaren vill hafva
återremissen på det sättet besvarad. Jag föreställer mig, att då kammaren
alldeles tydligt återremitterat frågan i syfte att Kongl. Maj:ts
förslag skulle blifva omsorgsfullare pröfvadt, kammaren icke kan vara
villig att, ehuru en sådan pröfning ej skett, likväl bestämdt uttala sig
för en lagstiftning i den rigtning, som utskottet nu förordat. Och
om kammaren mot förmodan skulle vilja uttala sig för ansvarspligt,
så vore det i alla händelser utan tvifvel förhastadt, att så här på rak
arm godkänna hela utskottets hemställan, med fastslående af så många
punkter, hvilka sedan kanske kunde bära mycket längre hän, än kammaren
tänkt sig. Jag tror derför, att det vore en klokare och rigtigare
väg, hvilken äfven gillats af många, som under den förra diskussionen
voro för ansvarspligten, att låta saken anstå för närvarande
och icke lemna något svar, som binder regeringens händer, utan lemna
regeringen öppet att åter upptaga frågan vid en annan riksdag på
det sätt, som regeringen kan finna lämpligast.
Jag skall derför be att fa ansluta mig till det yrkande, som framstälts
af den förste ärade talaren.
Häruti instämde herrar Hedin, Olsson från Stockholm, Berg från
Stockholm, Östberg, Aulin, Rosengren, Eklund från Norrköping, Zotterman,
Gethe, Svensson från Karlskrona, Liljeholm, Halm, Vahlin
och Persson från Arboga.
Herr Herslow: Herr talman! Äfven med den varmaste känsla
för den humanitetspligt, som erkännes och fastslås såväl i Kongl.
Maj:ts proposition som i utskottets båda uttalanden, bör man icke förvåna
sig, om en lagstiftande församling ställer sig tveksam inför det
mycket allvarliga steg, som den i den kongl. propositionen uppmanas
att taga. Det utgår ur en uppfattning af staten, som i sina konseqvenser
låter densamma ställa sig eller vill hafva densamma stäld såsom
en vårdande och ledande försyn för medborgarne äfven i deras
enskilda lif och vill ha den att garantera de enskildas förluster och
skador samt i sista hand — eller till och med i första — sjelf utbetala
skadeersättningen. Denna uppfattning ligger så långt från den
uppfattning af rättsstaten, som hittills varit den normerande, att man
nog må se sig om två gånger, innan man lemnar den statsuppfattning
man haft för denna, hvarpå man nu vill inleda oss.
Ja, jag påstår, att man här på sätt och vis går ännu längre och
ställer staten till och med i en mera kräfvande, en mera kinkig ställning
än försynen. Ty försynen delar åtminstone ut regn och solsken
efter eget bepröfvande och utan att för detsamma kunna ställas till
åtal. I det ögonblick, då hvem som helst skulle kunna väcka rätts
-
9 N:0 50.
Fredagen den 8 Maj, e. m.
ligt åtal mot flen, om han ej fick det regn eller det solsken han ville, Ang. förslag
tror jae, att äfven för en försyn uppgiften blefve för kinkig. Säkert tM}a9 om för
är,
att, för att vara en mensklig institution, staten redan är en sä olycksfall i ar.
vidtomfattande anstalt, att den kräfver hardt nära öfvermenskliga kraf- bete m. m.
ter för att styras, regleras, ledas. Ju mera vi utsträcka dess verk- (Forts.)
samhetsfalt, dess mindre utsigter hafva vi att få se den verka i full
öfverensstämmelse med rättens och klokhetens grundsatser. Och vi få
dessutom icke glömma, att i samma mån som vi vidga området för statens
skyldighet och befogenhet, i samma mån inskränka vi medborgarens frihetssfer.
För mig är denna sista synpunkt i särskild mån afgörande.
Det förefaller mig som man skulle kunna nå det mål, som med
denna lagstiftning åsyftas, på en i sina konseqvenser mindre bindande
och farlig väg, än den, som utskottet förra gången beträdt. Jag tror,
att genom att göra gällande ansvarspligten utan att låta ansvaret i
första hand, om jag så får säga, träffa staten, utan att medgifva individen
rätt att göra sina anspråk direkt gällande på staten och ställa
staten mellan arbetstagare och arbetsgivare såsom den, som i första
hand skall bära angreppet och kritiken, man skulle kunna mindre afvika
från de rättsgrundsatser, som hittills varit ledande i vår lagstiftning
och undvika också att positivt beträda en väg, för hvilken jag
åtminstone hyser mycket stora farhågor, undvika äfven en ny riksanstalt,
som torde, allt efter som vi hinna belasta den med nya uppgifter,
blifva mera vidtomfattande än något annat embetsverk i landet.
Ur denna synpunkt har jag, ju längre jag tänkt öfver frågan,
funnit mig mera dragen att åtminstone i första försöket hellre bygga
denna lag på ansvarspligt, än på riksförsäkringspligt. Jag vill likvisst
icke neka, att jag dermed alldeles icke är benägen att rent antaga
utskottets förslag. Det fastläser nemligen ganska långt i detalj gående
bestämmelser, som jag för närvarande alldeles icke är benägen att
acceptera. Hvad jag skulle önska vore, att man lemnade regeringen
uppdrag att snarast möjligt framlägga ett lagförslag till lösning af
denna fråga, men nu bygdt på en för den hittillsvarande rättsuppfattningen
mindre främmande grund.
Jag skall således tillåta mig att hos herr talmannen hemställa om
proposition på ett så lydande yrkande:
att Riksdagen med uttalande af den förhoppning att Kong],
Maj:t må till en kommande riksdag ånyo framlägga förslag i frågan,
grundadt på principen om arbetsgifvares ansvarspligt för skada af
olycksfall under arbetet och i hufvudsak hvilande på samma rättsuppfattning,
som redan funnit sitt uttryck i lagen af den 12 mars 1886
angående ansvar för skada i följd af jernvägsdrift, må förklara sig nu
icke kunna bifalla
etc. lika med utskottets hemställan i punkterna a), b) och c).
Med herr Herslow förenade sig herrar Arhusiander, Falk och
Wijlcander.
N:0 50. 10
Ang. förslag
till lag. om försäkring
för
olycksfall i arbete
m. m.
(Forts.)
Fredagen den 8 Maj, e. m.
Herr Göransson yttrade: Fastän jag icke kan vara med om
att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag angående obligatorisk
olycksfallsförsäkring och i sammanhang dermed inrättande af en riksförsäkringsanstalt,
anser jag dock, att något i lagstiftningsväg bör
göras för att bereda arbetare skadestånd vid olycksfall i arbetet. Jag
vill visst icke förneka, att mången arbetsgivare redan frivilligt gjort
ganska mycket för sina arbetare i den vägen, men jag tror dock, att
det stora flertalet ännu har underlåtit att vidtaga några åtgärder i
samma syfte, och det är för dessa sistnämnda, som jag isynnerhet
anser eu lagstiftning vara af behofvet påkallad. Jag tror dock att
det vore lämpligare att dessa lagbestämmelser byggdes på ansvarspligtens
än på försäkringspligtens grund. Jag kan i likhet med en
föregående talare icke finna det vara fullt lämpligt och icke heller
fullt rättvist, att en arbetsgifvare ovilkorligen skall vara skyldig att
betala ut vissa bestämda årliga afgifter för sina arbetare, oafsedt om
något olycksfall träffar hans arbetare kanske på 10 eller 20 år. Jag
tror derför, att det vore klokare om denna sak kunde realiseras af arbetsgifvarne
sjelf va genom enskilda föreningar, bolag eller lifränteanstalter,
något uppmuntrade och understödda samt kontrollerade af staten.
Jag kan icke heller tro, att kostnaderna för denna föreslagna
riksförsäkringsanstalt komrne att stanna vid det belopp, hvartill nu
Kongl. Maj:t beräknat dem, eller 41,000 kronor. Jag tror för visso,
att de komma att mångdubblas flere gånger om, derest man slår in
på den vägen. Och jag för min del kan icke vara med om detta.
Ty om vi inrätta ett nytt statens embetsverk för att realisera eller
lösa denna svårlösta fråga, och det skulle visa sig, att detta sätt icke
skulle vara lämpligt, så kan det blifva ganska svårt för att icke säga
omöjligt att sedan gå ifrån den vägen.
Skulle deremot en försäkring, byggd på ansvarspligten d. s. v.
mera på enskild väg, visa sig icke kunna lyckas eller uppfylla de
fordringar, som man kan ställa på den, då kan det ju vara tid att
sedan försöka sig på en riksförsäkringsanstalt.
Jag anser äfven, att frågan ännu är så ny och så opröfvad,
att jag tror, att det icke är rådligt att med ens taga ett sådant steg.
Jag vet ännu intet land, der det finnes en sådan riksförsäkringsanstalt
inrättad som den här ifrågavarande. Emellertid tror jag, att någonting
bör göras, och jag anser äfven, att det vore godt, om kammaren
kunde eller ville uttala sig, i hvilken rigtning den anser en lagstiftning
i frågan böra gå, på det att regeringen måtte få någon ledning
och veta, hvilket förslag den vid en kommande riksdag skulle hafva
någon utsigt att få igenom. Första Kammaren har nu icke gjort något
uttalande i den vägen, utan endast bifallit ett yrkande om rent
afslag. Derför skulle jag anse önskligt, om åtminstone denna kammare
ville något närmare ge tillkänna sin åsigt, vare sig den vill
bygga försäkringen på ansvarspligt eller obligatorisk försäkringspligt
med inrättande af en riksförsäkringsanstalt.
Fredagen den 8 Maj, e. m.
11 N:0 50.
För närvarande skall jag tillåta mig att yrka bifall till utskottets An9- förslag
r.. i till lag om för
lorslag.
*
Herr Westerberg: Denna frågas lösning eller icke-lösning kan
åstadkommas på tre olika sätt, antingen genom att kammaren afslår
alla de framställningar, som komma att göras till förmån för arbetare,
som råkat i olycka, eller genom att den går in till Kongl. Maj:t med
anhållan om utarbetande och framläggande för Riksdagen af ett förslag
till lag, grundadt på ansvarspligt, eller slutligen, att den anhåller om
ett förslag, grundadt på riksförsäkringspligt. Då jag för min del tror,
att frågan lättast löses, derest man bifaller hvad utskottet föreslagit,
ber jag att få instämma med dem, som yrkat, att utskottets förslag
må af kammaren tagas under ompröfning.
säkring för
olycksfall i arbete
in. in.
(Forts.)
Herr Olsson i Ättersta: Jag hörde temligen uppmärksamt
på, hvad herr Herslow anförde i frågan, och fann, att hans yrkande
och utskottets tycktes vara temligen lika. De röra båda blott ett uttalande
om principer för arbetareförsäkringen, men hans yrkande var
dock så till vida bestämdare formuleradt, som det afser, att Riksdagen
skulle begära att Kongl. Maj:t till nästa riksdag skulle framlägga förslag
i frågan. Utskottet deremot säger, att om och när en sådan lag
må anses af behofvet påkallad, utskottet nu velat angifva den väg
och de yttre konturer, enligt Indika en lag i frågan bör uppbyggas.
Under sådana förhållanden anser jag bättre, om kammaren bifaller utskottets
förslag, än om den antager herr Herslows. Ty jag tror, mine
herrar, att döma af hvad jag samtalsvis erfarit af en stor mängd ledamöter
af Riksdagen, att Riksdagens medlemmar ännu icke äro så deciderade
i frågan, som de borde vara, derest något skall göras i den
ena eller andra rigtningen. Frågan behöfver så att säga ligga till sig
ännu, innan kammaren torde komma att begära, att till nästa riksdag
ett förslag skall framläggas, ty ett sådant förslag torde blott komma
att afslås. Jag anser derför som sagdt lämpligast, att kammaren nu
blott bifaller utskottets förslag att om och när en lagstiftning i frågan
behöfves, den bör byggas på ansvarspligtens grundval.
Jag tillåter mig att nu erinra om några ord, som jag yttrade förra
gången frågan var före. Jag framhöll då, att man helst borde bygga
på en redan befintlig och temligen allmänt använd praxis, och erinrade,
att redan nu på frivillighetens väg mer än en tredjedel af de
arbetare äro försäkrade, om hvilka det nu här är fråga om att lagstifta.
Och det är helt visst både lugnare och tryggare och lättare
att fortgå på en redan befintlig väg än att försöka sig på eu ny och
åtminstone för oss alldeles, obekant.
Grefve Hamilton har med sin vanliga skicklighet och fyndighet
sökt skrämma kammaren och sagt, att den genom att antaga utskottets
förslag skulle uttala sig för ett detaljeradt förslag, hvars följder
man knappt kan ana. Jag tror dock icke det är så farligt. Det är
N-.o 50. 12
Fredagen den 8 Maj, e. m.
Ang. förslag blott i sjelfva principfrågan, om lagstiftningen skall byggas på ansvarssäkrimm''Pllgt
eller På försäkringspligt, som kammaren i så fall uttalar sig; och
olycksfall i ar- ar dock v''gt, att kammaren för regeringen, som efter all sannobete
m. m. likhet förr eller senare återkommer med förslag i frågan, uttalar sig
(Forts.) för endera af dessa principer.
Jag vill derför för min del bestämdt yrka bifall till utskottets
förslag och tror, att det är försigtigare att antaga detta än det af herr
Herslow framlagda.
Herr Herslow: Jag vill blott säga några ord såsom svar på
den nästföregående ärade talarens yttrande. Jag har icke sagt, icke
begärt, att regeringen ovilkorligen till nästa riksdag skall afgifva förslag
i ämnet. Jag har sagt: till en kommande riksdag.
Skilnaden mellan det yrkande utskottet gör och det jag tillåtit
mig framställa, är den att jag blott uttalat principen, den allmänna
grundprincipen i det lagförslag jag skulle önska att från regeringen
mottaga. Jag är icke med om att fastslå de ganska preciserade bestämmelser,
som i utskottets betänkande under alla dessa »att», »att»
förekomma. Jag vet sålunda icke, om det är lämpligt att låta postsparbanken
ingå som länk i detta system. Jag vet icke, om det är
lämpligt att etablera olika skadeersättning för kroppsskador allt, efter
som de träffa män eller qvinnor. Jag vet icke, om det är det ringaste
lämpligt, att åt enskilda inrättningar staten lemnar anslag etc.
Allt det der bör kammaren, synes det mig, icke opröfvadt fastslå;
men detta skulle ske genom antagande af utskottets förslag.
»Vi kunna gå», sade en föregående talare, »tre vägar». Det är
sant. Vi kunna göra som Första Kammaren: blott säga nej, afslå till
höger och venster. Men det svaret kommer icke att uppfattas af alla
dem, som äro varmt intresserade för denna sak, annorlunda än så:
»Vi vilja i sjelfva verket icke hafva med denna sak något att göra.
Det var'' en idé vi följde med på, instämde i, hurrade för. Men så
snart det kommer till förverkligande, kasta vi alltsammans i papperskorgen».
Det är icke det svar, jag önskade att Andra Kammaren
skulle gifva.
Vi hafva fatt ett förslag, väl utarbetadt, från Kongl. Maj:t. Detta
går den andra vägen. Det förefaller mig — och jag har försökt att
någorlunda sondera stämningen inom Riksdagen — som om vi icke
skulle vara benägna, icke på några vilkor benägna, att acceptera det
förslaget. Det ligger för långt från vår rättsuppfattning för närvarande.
Det är derför jag hemställer, att vi måtte få ett annat förslag,
grundadt på en princip, som är mindre främmande för vår lagstiftning,
ja som vår lagstiftning redan delvis accepterat. Få vi ett sådant
förslag utarbetadt, så få vi i sin ordning pröfva den vägen.
Kanske komma vi, i valet mellan båda, till slut tillbaka till försäkringspligten,
till det ursprungliga, nu framlagda förslaget. Eller —
kanske komma vi dit på en historisk utvecklings väg, så att vi först
Fredagen den 8 Maj, e. m.
13 N:0 50.
taga en lag, grundad på ausvarspligt, men sedan visar det sig, att -Ang. förslag
denna ansvarspligt icke kan fyllas af en stor del ansvarspligtige, utan til1 la9 om förderigenom
att de skaffa sig garanti för sitt ansvar genom att öfver- 0jycicsj-Ji \ ar_
flytta sin skyldighet på försäkringsinrättningar. Det kan då hända, bete m. m.
att dessa befinnas olämpligare, dyrare eller mindre vederhäftiga än (Forts.)
man önskat. Så ersätter man dem med en försäkringsinrättning, i
hvilken staten sjelf är garant. Dit kunna vi komma. Men jag tror
icke, att vi böra komma dit med ett steg, i ett hopp — ty ett hopp
vore det. Det är derför — för att icke afbryta, icke tvärt säga nej
till ett steg i en rigtning, som vi dock erkänt vara berättigad, vi
borde försöka denna närmare liggande, enklare, billigare väg.
Herr O. B. Olsson instämde häruti.
Herr Hederstierna: Med anledning af de yrkanden som gjorts
om bifall till utskottets förslag och särskildt det yrkande som af herr
Herslow framstälts, afseende en anhållan hos Ivongl. Maj:t om utarbetande
af en lagstiftning, grundad på annan princip än den af Kongl.
Maj:t nu föreslagna, har jag ånyo begärt ordet för att erinra kammaren
om den vid föregående tillfälle, då detta ärende föredrogs, förda
diskussionen, hvilken visade, huru olika meningarna voro om den
grund, på hvilken ifrågavarande lagstiftning borde byggas, och hvarvid
af åtskilliga talare, äfven af mig, framhölls, att försäkringspligten
hade åtskilliga företräden framför ansvarspligten. Men då Första Kammaren
redan afslagit Kongl. Maj:ts proposition och här således icke
kan vara fråga om något riksdagsbeslut i denna fråga utan endast en
opinionsyttring från denna kammare, så vore det väl mycket oegentligt
att väcka till lif denna strid ånyo, då man icke derpå kan bygga
något bestämdt beslut. Bäst vinna vi målet, om vi förklara oss för
närvarande icke kunna antaga Kongl. Maj:ts proposition. Vi hafva
dermed icke afslagit, utan blott uppskjutit frågan. Vi hafva icke ingått
i någon pröfning om vare sig den ena eller den andra grundvalen
för den klifvande lagstiftningen. Vi böra icke göra det. Vi kunna
det bestämdt icke enligt de grundsatser herr Herslow uttalat. Ty man
kan icke bedöma kouseqvenserna af en utsträckning af 1886 års lag
till öfriga näringar. Vi äro icke ens i tillfälle att pröfva konseqvenserna
af Kongl. Maj:ts proposition, då ärendet icke blifvit inom utskottet
beredt. Det torde derför vara bäst, om kammaren besluter i
öfverensstämmelse med reservationen och förklarar sig icke för närvarande
kunna antaga Kongl. Maj:ts proposition.
I detta yttrande instämde herrar Biilow, Gust. Ericsson från
Stockholm, Wavrinsky och Palm.
Herr Petersson i Boestad: Jag skall yrka afslag på så väl
Kongl. Maj:ts som utskottets förslag af det skäl, att jag anser det
N:0 50 14
Fredagen den 8 Maj, e. m.
Ang. förslag göda ändamålet bäst främjas genom arbetsgifvares och arbetares eget
ull lag om för- jujtiativ och samverkan i denna fråga, utan att lagstiftningen träder
olycksfall i ar- emellan, hvilket lätt kan leda till svåra förvecklingar. Jag tror, att
"bete m. m. vi icke höra ingripa för djupt i förhållandet mellan arbetare och ar(Forts.
) betsgifvare. Det är frågor, som icke ännu äro så utredda, att vi helt
frankt kunna lagstifta derom. Jag tror, att våra arbetsgifvare i landet
icke skulle tacka oss derför, utan tvärt om blifva missnöjda. Det kunde
blifva ett band för dem; man kunde komma in i svårigheter, der man
med knapp nöd kunde reda sig. Och jag tror mig härvid föra så
väl arbetsgifvarnes och fabrikanternas som de klokt och sundt tänkande
arbetarnes talan i denna fråga. Det ligger många öfverdrifter i vår
tids förhållanden. Man tror, att man skall kunna göra nytta, der man
gör skada mången gång.
Då jag således anser, att frågan mycket väl tål att tänka på och,
så att säga, »ligga till sig», skall jag yrka afslag på så väl Kongl.
Maj:ts proposition som utskottets hemställan.
Herr Fjällbäck: Man har enligt min åsigt sökt göra denna
fråga större än hvad den i sjelfva verket är. Förslagets vänner hafva
byggt för stora förhoppningar på det samma. Man får höra i medkammaren,
att detta skulle vara ett sätt att gifva arbetarne rättvisa,
så att de skulle till och med efter detta afstå från fordran på allmän rösträtt
och dylika reformer. Detta tror jag dock icke är frågans innebörd.
Jag tror, att det är helt enkelt en fattigvårdsfråga, en fråga
för kommunerna. För närvarande bära kommunerna bördan och måste
bära den. Om efter ett olycksfall en arbetare eller hans familj kommit
i den ställningen, att de icke kunna försörja sig sjelfva, är det ju kommunen
som måste taga hand om dem; men är det kommunen som
skall sörja för dem, så är detta i sjelfva verket de skattskyldige inom
kommunen; det är dervid de stora skattdragarne, de förmögna, som
drabbas mest. Nu skulle denna börda aflyftas från kommunerna och
så att säga kastas tillbaka på arbetare och arbetsgifvare. Hvilken af
dessa båda parter slutligen skall bära den, derom tvistar man. Jag
skall icke gifva mig in på den tvisten. Men faktiskt skulle dock förhållandet
blifva det, att kommunen skulle slippa den risk, som den nu
får bära. Om en stor fabrik upprättas i en kommun, är det verkligen
riskabelt för kommunen. Det är klart, att fabriker sådana som
Horndals, som äro belägna i en liten kommun, kunna blifva ganska
stora bördor för densamma.
Hvad beträffar ansvarspligten, så har äfven den sina olägenheter,
hufvudsakligen derigenom att den skulle blifva så stor för vissa små
yrkesidkare, att de aldrig skulle kunna bära det ansvaret. Om en
olycka träffade en liten yrkesidkare eller fabriksidkare, t. ex. en som
har ett tegelbruk på landet, som drifves i liten skala, så skulle ansvaret
kunna blifva rent af ruinerande. Då måste försäkringspligten
ovilkorligen läggas till ansvarspligten. Då jag varit öfvertygad derom,
Fredagen den 8 Maj, e. m.
15 N:0 50.
har jag — trots det att jag icke har så stora förhoppningar som
många andra om försäkringspligten -— dock varit med om att tillstyrka
densamma inom utskottet. Nu har emellertid frågan fallit i
medkammaren. Här återstår således icke annat än att göra ett uttalande.
Jag ber dervid att få instämma med herr Hederstierna.
Herr Herslow nämnde att staten skulle komma in på en ny bana
och blifva ett slags ledande försyn för arbetarne. Men om staten
skulle i någon mån bidraga till att sörja för arbetarnes lif och lemmar
vid olycksfall, så vore det väl icke farligare än då staten uppträder
såsom förmyndare för sina bäst aflönade embets- och tjensteman. Staten
litar nemligen icke på att dessa embets- och tjensteman under sin
helsas och ungdoms dagar skola spara för att kunna mota eu bekymmerfri
ålderdom, utan staten förser dem derför med pension. Men
om en arbetare midt i sin ungdoms och sin krafts dagar skulle blifva
beröfvad sitt enda kapital, sin arbetsförmåga, så kan jag ej se något
ondt i att staten träder hjelpande emellan. Det är bättre att staten
bär dessa bördor, än att de skola fördelas på små kommuner och enskilda
individer, som hafva betydligt svårare att bära dem än staten har.
Herr Swartling: Då jag, när denna fråga förra gången var
före i kammaren, deltog i yrkandet om återremiss af ärendet, gjorde
jag det under förhoppning, att utskottet skulle ingå i närmare pröfning
af det kongl. förslaget. Då emellertid så icke skett, och jag för
min del icke kan godkänna de principer, som af utskottet blifvit uttalade,
ber jag att få yrka afslag så väl å utskottets hemställan som
Kongl. Maj:ts proposition och den af herr Hedin i ämnet väckta
motionen.
Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall till herr Hederstiernas
m. flis reservation; 3:o) afslag å såväl utskottets hemställan
som å Kongl. Maj:ts proposition och herr Hedins motion; samt 4:o)
bifall till herr Herslows under ofverläggningen framstälda förslag.
Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden samt
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Hederstiernas
m. flis reservation. Votering blef då begärd. I anledning
häraf och för bestämmande af kontrapropositionen upptog herr
talmannen ånyo de öfriga yrkandena, af hviika det som afsåg rent
afslag nu förklarades hafva flertalets röster för sig. Men äfven om
kontrapropositionen äskades votering. Herr talmannen förnyade då
propositionerna på de yrkanden som återstodo, hvarpå herr talmannen
förklarade, att, enligt hans uppfattning af de nu afgifna svaren, de
fleste af kammarens ledamöter önskade, att till kontraproposition i
den blifvande voteringen om kontraproposition för hufvudvoteringen
måtte antagas yrkandet om bifall till herr Herslows förslag. Då lik
-
Ang. förslag
till lag om för
säkring för
olycksfall i av
bete in. m.
(Forts.)
N:o 50. 16
Fredagen den 8 Maj, e. m.
väl än ytterligare votering begärdes, uppsattes nu en omröstningsproposition
af följande lydelse:
Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition
för hufvudvoteringen antager det af herr Herslow framstälda yrkandet,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit andra särskilda ntskottets i utlåtandet n:o 3 gjorda
hemställan.
Sedan denna proposition efter dess uppläsning för kammaren
blifvit godkänd och anslagen, företogs enligt densamma omröstning;
och afgåfvos dervid 79 ja och 95 nej.
I följd af denna utgång af voteringen skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager yrkandet
om afslag å såväl särskilda utskottets förslag till beslut i
ämnet som å Kongl. Maj:ts proposition och herr Hedins motion,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Den votering, som anstäldes enligt denna proposition, utföll med
112 ja mot 61 nej. I enlighet med kammarens sålunda fattade beslut
blef nu för hufvudvoteringen uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å andra särskilda utskottets
hemställan i utlåtandet n:o 3, bifaller den af herr Hederstierna
m. fl. afgifna reservationen, röstar
Ja;
Fredagen den 8 Maj, e. m.
17 N:0 50.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit såväl utskottets förslag till
beslut i frågan som Kongl. Maj:ts proposition och herr Hedins
motion.
I hufvudvoteringen röstade 105 ledamöter ja och 86 nej; i följd
hvaraf kammaren i enlighet med ja-propositionens innehåll bifallit herr
Plederstiernas m. flis reservation.
§ 5.
Slutligen föredrogs särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 3 (i Ang. förslag
samlingen n:o 4) i anledning af Kongl. Majits propositioner med för.till lag om sjukslag
till lag om sjukkassor samt angående anvisande åt medel till l:assor m• msjukkasseväsendets
befrämjande.
Sedan Kongl. Maj:t i afgifven proposition n:o 24 föreslagit Riksdagen
att antaga ett den kong], propositionen bilagdt förslag till lag
om sjukkassor, hemstälde utskottet under punkten 1,
att Riksdagen måtte, med förklarande att det af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget till lag om sjukkassor icke kunnat i oförändradt
skick antagas, för sin del antaga ett inom utskottet uppgjordt förslag
till lag i ämnet.
§ 1 i utskottets förslag
Godkändes.
För § 2 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Ansökan om registrering göres af sjukkassans styrelse för Stockholm
hos Öfverståthållareembetet, för annan stad hos magistraten eller,
der sådan ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse, och för landsbygden
hos konungens befallningshafvande.
Ansökningen, hvilken må till registrering smyndigheten insändas
i betaldt bref med allmänna posten, skall åtföljas af två till rigtigheten
styrkta exemplar af kassans stadgar, samt af protokoll vid sammanträde,
der stadgarne antagits och styrelsen blifvit utsedd.
Efter föredragning häraf begärdes ordet af
Herr grefve Hamilton, som yttrade: Sedan utskottet afstyrkt
Kongl. Maj:ts proposition om inrättande af en riksförsäkringsanstalt,
var det naturligtvis nödvändigt att se sig om efter en annan
registreringsmyndighet. Utskottet har tänkt sig, att man dertill skulle
använda samma myndigheter, som hafva hand om inregistrering af
Andra Kammarens Prof. 1891. N-.o 50. 2
N o 50.
Ang. förslag
till lag om sjukkassor
m. m.
(Forts.)
18 Fredagen den 8 Maj, e. m.
firma och procura, och har utskottet derför hemtat nu föredragna bestämmelse
ur firmalagen. Vid frågans behandling inom Första Kammaren
har emellertid anmärkts, att om också de myndigheter, som
handlägga inregistrering af firma, i allmänhet lämpligen kunna hafva
om hand äfven denna registrering, så bör man dock göra ett undantag
för städer, hvilka lyda under landsrätt. Dessa städers styrelser
äro nemligen så sammansatta, att man ansett sig icke lämpligen åt
dem kunna anförtro en så pass omfattande och ansvarsfull pröfning,
som i detta lagförslag ifrågasattes, en pröfning som förutsätter kunskap
icke blott om denna lags innehåll utan ock författningskunskap
i allmänhet. Likaså har man icke åt dessa stadsstyrelser velat öfverlemna
fattandet af sådana beslut, som i 13 § omförmälas, det vill säga om
upphörande af kassans egenskap af registrerad. Derför har Första Kammaren
antagit paragrafen med den förändring, att med afseende å stad,
som lyder under landsrätt, anmälan skulle ske hos konungens befallningshafvande.
Jag hemställer, att denna kammare äfven måtte antaga
denna af Första Kammaren beslutade lydelse af paragrafen, då
densammas första moment skulle blifva så lydande: »§ 2. Anmälan
om registrering göres af sjukkassans styrelse å landet, hvartill i denna
lag jemväl hänföres stad lydande under landsrätt, hos konungens befallningshafvande,
i Stockholm hos öfverståthållareembetet samt i rikets
öfriga städer hos magistraten.»
Vidare anfördes ej. Med bifall till herr grefve Hamiltons hemställan
beslöt kammaren godkänna paragrafen med den ändring, att
första stycket skulle erhålla följande lydelse:
»Ansökan om registrering göres af sjukkassans styrelse å landet,
hvartill i denna, lag jemväl hänföres stad lydande under landsrätt,
hos konungens befallningshafvande, i Stockholm hos öfverståthållareembetet
samt i rikets öfriga städer hos magistraten.»
§§ 3-7.
Godkändes.
§ 8 var så lydande: Vidtages ändring i registrerad sjukkassas
stadgar, skall sådan ofördröjligen hos registrering smyndigheten anmälas.
Beslutad ändring eger icke giltighet med mindre den varder
af registrering smyndigheten befunnen med denna lag öfverensstämma.
Registrering smyndighetens beslut i fråga, som i denna paragraf
afses, skall tillställas sjukkassans styrelse i enahanda ordning, som i
§ 3 är stadgad.
Herr grefve Hamilton anförde: Äfven denna paragraf har i
Första Kammaren blifvit något ändrad. Man har nemligen der påpekat,
att paragrafens lydelse, sådan den af utskottet föreslagits, icke
står i full öfverensstämmelse med § 3, och har derför gifvit slutet
19 N:o 50.
Fredagen den 8 Maj, e. m.
af paragrafens första moment följande lydelse: »Beslutad ändring eger Ang. förslag
icke giltighet med mindre registreringsmyndigheten förklarat den icke l\a^1°r''^->vra''
stå i strid med denna lag eller annan lag eller författning». Jag hem- ,
ställer att Andra Kammaren måtte antaga denna förändrade lydelse.
Vidare yttrades ej. Kammaren godkände paragrafen med den
ändring, att andra punkten i första stycket erhöll följande lydelse:
>Beslutad ändring eget• icke giltighet med mindre registreringsmyndigheten
förklarat den icke stå i strid med denna lag eller annan
lag eller författning».
§§ 9-14.
Godkändes.
§ 15 var enligt utskottets förslag af följande lydelse: Den,
som är missnöjd med registreringsmyndighetens beslut i fråga, som i
3, 8 eller 13 § omförmäles, äger att vid talans förlust sist innan
klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag deröfver anföra besvär
hos konungens befallningshafvande, om beslutet meddelats af
magistrat eller stadsstyrelse, och hos konungen mot öfverståthållareenibetets
eller konungens befallning skaf''vandens beslut.
Herr grefve Hamilton erhöll ånyo ordet och yttrade: I öfverensstämmelse
med de beträffande §§ 2 och 8 fattade beslut har Första
Kammaren godkänt § 15 af utskottets förslag med den förändring,
att de å nionde raden förekommande orden »eller stadsstyrelse» uteslutits.
Jag vill derför nu hemställa, att äfven Andra Kammaren
måtte godkänna § 15 med uteslutande af dessa två ord.
Kammaren godkände paragrafen med den ändring, att orden
»eller stadsstyrelse» uteslötos.
§16, slutmeningen och rubriken
Godkändes.
Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
i ämnet redan fattade beslut.
I punkten 2 hemstälde utskottet:
att Riksdagen måtte medgifva, att Kong! Maj:t må för 1892
använda det till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande afsätta belopp, i mån af behof,
dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:
N:o 50. 20
Fredagen den 8 Maj, e. m.
Ang. förslag
till lag om sjukkassor
m. m.
(Forts.)
l:o. sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet
registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;
2:o. sjukkassan skall under föregående år haft egna inkomster
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets
belopp;
3:o. förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande
till det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under nästföregående
året städse haft,
med 1 krona för hvarje medlem till och med 50,
med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och med
250, samt
med 25 öre för hvarje medlem derutöfver,
dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än
300 kronor; och
dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Olsson från Stockholm: Jag kan icke annat än beklaga,
om, efter de beslut, som nyss fattats af kammaren, den nu skulle
anslå så små belopp, som utskottet här föreslagit, till understödjande
af så vigtiga anstalter som sjukkassor. Jag anser nemligen, att de
bidrag, som nu föreslås att utgå från statens sida, äro allt för ringa
för att göra det gagn, som dermed afses. Om man följer med förhandlingarna,
skall man finna att, när det är fråga om statsutgifter,
säger statsutskottet i vissa fall, att det icke finnes några medel disponibla
för ändamålet, och i andra fall, såsom nyss då det var fråga
om införande af progressiv arfskatt, att statskassan icke har behof af
större inkomster.
Jag har nu endast velat påpeka, att, enligt min åsigt, äro de af
utskottet i förevarande fall anvisade medel alldeles otillräckliga för
sitt ändamål, men jag har f. n. icke något yrkande att framställa.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6.
Herr Sven Nilsson begärde ordet och yttrade: På samma skäl,
som jag under kammarens senaste plenum yrkat förändring i föredragningslistan,
hemställer jag nu, att kammaren måtte besluta att det
å dagens föredragningslista under n:o 3 uppförda ärende måtte sättas
främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för
nästa plenum samt ock att dernäst måtte uppföras ärendena under
n:is 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10 i den ordning, de nu blifvit uppräknade.
Denna hemställan bifölls.
Fredagen den 8 Maj, e. in.
21 N:0 50.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 68, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om pensioner
åt t. f. presidenten C. F. Wcern, kammarskrifvarne Q. A.
Lindberg och M. Lund, föreståndaren för landtbruksinstitutet vid
Ultima F. O. Forström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt in. m. H. A. von Post;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial, n:o 9, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om vissa punkter i utskottets
utlåtande (n:o 4) angående särskilda rörande folkskolelärarepersonalens
ahöningsförhållanden väckta motioner;
lagutskottets memorial n:o 47, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande vissa delar af det i utskottets utlåtande n:o
31 afgifna förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet; samt
Första Kammarens protokollsutdrag:
n:o 237, med delgifning af bemälde kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i anledning af herr O. M. Björnstjernas
motion om förebyggande af samvetstvång från vigselförrättares
eller själasörjares sida med hänsyn till den lära, hvari barn, födda uti
äktenskap mellan olika trosbekännare, skola uppfostras; och
n:o 240, innefattande delgifning af bemälde kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning af återremiss till
utskottet af dess utlåtande n:o 1 i anledning af herr P. M. Söderbergs
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
angående möjligheten att bereda tillfälle för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.
§ 8.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse till Konungen, n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
byggnad uppförts utöfver tomtgräns.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 8,55 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 50.
3